Plenum den 21 november 2000 kl

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 21 november 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

Landshövdingen:

Herr talman!

Jag ber att till Ålands lagting för behandling få överlämna republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Österrike för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och förmögenhet.

 

TALMANNEN:

Herr landshövding! Lagtinget kommer i föreskriven ordning att behandla förenämnda framställning.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Sune Eriksson m.fl.: Om ändring av allmänna motiveringen under avsnittet “Landskapsstyrelsens ekonomiska politik”. (FM nr 1/2000-2001).

 

Ltl Ritva Sarin Grufberg m.fl.: Om ändring av allmänna motiveringen under rubriken ”Utveckling av självstyrelsen”. (FM nr 2/2000-2001).

 

Ltl Leo Sjöstrand m.fl.: Om minskning av inkomstanslaget under moment 38.20.20, Skärgårdstrafiken, verksamhetens inkomster med 3.000.000 mark. (FM nr 3/2000-2001).

 

Ltl Olof Erland m.fl.: Om höjning av inkomstanslaget under momentet 39.10.90 Avräkningsbelopp med 10.550.000 mark. (FM nr 4/2000-2001).

 

Ltl Ronald Boman: Om att anslaget under moment 41.10.06 Till lagtingsgruppernas disposition för kansliändamål sänks med 240.000 mark. (FM nr 5/2000-2001).

 

Ltl Ulf Andersson: Om att anslaget under moment 43.05.60 Främjande av rundradioverksamheten sänks med 2.000.000 mark. (FM nr 6/2000-2001).

 

Ltl Fredrik Lindqvist: Om ändring av motiveringen till moment 43.25.62 Understöd för investeringar i uppvärmningssystem som främjar miljövården. (FM nr 7/2000-2001).

 

Ltl Lasse Wiklöf: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 43.27 Elsäkerhet och elenergi. (FM nr 8/2000-2001).

 

Ltl Fredrik Lindqvist m.fl.: Om höjning av anslaget för understöd för befrämjande av förnybar energi (43.27.40) med 14.900.000 mark för vindkraftsparken i Krogstad. (FM nr 9/2000-2001).

 

Ltl Fredrik Lindqvist m.fl.: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 43.60 Ålands polismyndighet. (FM nr 10/2000-2001).

 

Ltl Ritva Sarin Grufberg m.fl.: Om komplettering av motiveringen till momentet 44.05.32 Kompensation för sänkning av samfundsskatt till kommunerna. (FM nr 11/2000-2001).

 

Ltl Sune Eriksson m.fl.: Om upptagande av ett anslag om 100.000 mark under moment 44.10.32 Stöd för kommunernas IT-utveckling. (FM nr 12/2000-2001).

Ltl Olof Erland m.fl.: Om höjning av anslaget för infrastrukturella investeringar (44.10.74) med 1.000.000 mark för en simhall i Godby. (FM nr 13/2000-2001).

 

Ltl Olof Erland m.fl.: Om höjning av anslaget för infrastrukturella investeringar (44.10.74) med 2.500.000 mark för uppvärmda idrottsplaner. (FM nr 14/2000-2001).

 

Ltl Jörgen Strand m.fl.: Om höjning av anslaget för infrastrukturella satsningar (44.10.74) med 5.000.000 mark för en badanläggning i Mariehamn. (FM nr 15/2000-2001).

 

Ltl Lotta Wickström-Johansson m.fl.: Om höjning av anslaget för allmän förvaltning, verksamhetens utgifter (45.01.01) med 100.000 mark för en tjänst som barnombudsman. (FM nr 16/2000-2001).

 

Ltl Sune Mattsson m.fl.: Om höjning av anslaget för allmän förvaltning, verksamhetens utgifter (45.10.01) med 500.000 mark för förebyggande av narkotikaanvändning och vård av narkotikamissbrukare. (FM nr 17/2000-2001).

 

Ltl Lasse Wiklöf: Om höjning av anslaget för bostadsbidrag (45.10.50) med 302.400 mark. (FM nr 18/2000-2001).

 

Ltl Sune Eriksson m.fl.: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 45.15, Av kommunerna anordnade sociala tjänster. (FM nr 19/2000-2001).

 

Vtm Viveka Eriksson m.fl.: Om upptagande av ett anslag om 1.500.000 mark under moment 45.25.52 Understöd för skyddad arbetsverksamhet för handikappade. (FM nr 20/2000-2001).

 

Ltl Lasse Wiklöf: Om höjning av anslaget för vattenförsörjning och vattenvård, verksamhetens utgifter (45.54.01) med 250.000 mark för en kartläggning av bottendöden runt Åland. (FM nr 21/2000-2001).

 

Ltl Lasse Wiklöf: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 45.70 Ålands hälso- och sjukvård. (FM nr 22/2000-2001).

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 3.000.000 mark för finansiering av verksamheten enligt planen för hälso- och sjukvården. (FM nr 23/2000-2001).

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 200.000 mark för anskaffning av en bentäthetsmätare. (FM nr 24/2000-2001).

 

Ltl Ronald Boman m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 3.200.000 mark för anskaffande av ny datortomografi. (FM nr 25/2000-2001).

 

Ltl Lotta Wickström-Johansson m.fl.: Om höjning av anslaget för utvecklingsarbete (46.01.04) med 250.000 mark för en miljöpedagog. (FM nr 26/2000-2001).

 

Ltl Barbro Sundback: Om upptagande av ett anslag om 1.200.000 mark under moment 46.13.54 Understöd för musikteater. (FM nr 27/2000-2001).

 

Ltl Olof Erland m.fl.: Om höjning av anslaget för turismens främjande (47.07.40) med 1.000.000 mark för marknadsföringssatsningar för musikteatern Katrina och sjökvarteret. (FM nr 28/2000-2001).

 

Ltl Lasse Wiklöf: Om höjning av anslaget för understöd för kollektivtrafik (48.10.45) med 400.000 mark som bidrag för kollektivtrafik i Mariehamn. (FM nr 29/2000-2001).

 

 

Motionerna upptas till behandling i anslutning till landskapsstyrelsens framställning nr 2/2000-2001 med förslag till budget för år 2001.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Sune Mattssons m.fl. spörsmål angående korrigering av ett beslut om tillstånd att jaga älg. (S nr 1/2000-2001).

 

Enligt AO 38 § skall då svar eller meddelande att svar inte avges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag. Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 27 november. Godkänt.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Fyllnadsval  av en ersättare i lagutskottet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ersättare i lagutskottet ltl Ulf Andersson. Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Ulf Andersson förklaras därför vald till ersättare i lagutskottet för återstoden av innevarande mandatperiod.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till budget för år 2001. (FR nr 2/2000-2001 jämte finansmotionerna nr 1-29/2000-2001).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När landskapsstyrelsen överlämnar sitt budgetförslag för 2001 kan vi konstatera att vi fortfarande har den lyckliga situationen i landskapet att vi har i det närmaste full sysselsättning, dvs. nästan alla ålänningar har arbete. Vi har det omvända problemet inom vissa branscher att det finns en viss arbetskraftsbrist t.o.m.

 

Ändå, herr talman, finns det orsak att i den här stunden konstatera att vi och det åländska samhället nog är på väg in i en ny ekonomisk situation och att man på det sättet kan se det här budgetförslaget som något av, kanske inte ett trendbrott, men i varje fall ett konstaterande av denna förändrade situation. Vi måste både gasa och bromsa. Det är det vi försöker göra med det här budgetförslaget. Vi har under de gångna åren under nittiotalet kunnat vänja oss vid att klumpsumman har vuxit, ganska rejält t.o.m. vissa år, ibland har den  t.o.m. gjort stora hopp tack vare statens försäljningar av egendom. Skattegottgörelsen har ökat tack vare att vi har haft en bättre utveckling i det åländska näringslivet än vad man har haft i motsvarande i landet som helhet och samfundsskatten har vuxit till sig på ett sätt som har gjort att Åland och de åländska kommunerna har kunnat klara sig relativt bra. Sammantaget har vi kunnat fördela välfärden här på Åland och vi har haft och har en med omkringliggande regioner mycket god situation.

 

Budgeten innebär fortsättningsvis satsningar inom offentlig sektor. Vi ser att det kommer att göras investeringar. Vi ser att det kommer att anställas mera människor, framför allt inom social- och hälsovårdssidan men också inom utbildningssidan.

 

Men, herr talman, det som är viktigt nu i och med denna budget och framöver är att vi måste säkra skattekraften i det åländska samhället. Vi måste se till att vi får ett mera diversifierat näringsliv och vi måste ta tillvara den tillväxtkraft som finns i det småskaliga åländska näringslivet. Vi har en del stora motorer, generatorer, som hittills går mycket bra, men om vi skall kunna se med tillförsikt och med trygghet på framtiden måste vi också se till att vårt småskaliga näringsliv ges de bästa förutsättningar att utvecklas så att vi får många ben att stå på och inte blir så beroende av någon viss sektor eller någon viss bransch, såsom vi de facto är i dag när det gäller sjöfarten. Det kan vi inte sticka under stol med.

 

Herr talman!

Det är ingen tvekan om att sjöfartssituationen har hållit oss i en viss spänning det senaste året och kanske speciellt under den här hösten. Det har funnits hot om utflaggning från våra rederiers sida till något annat EES-land, och det skulle med säkerhet ha inneburit stora ansträngningar för det åländska samhället och för skattekraften i våra kommuner. Landskapsstyrelsen har lagt ner ett väldigt stort arbete på att försöka skapa möjligheter att tillsammans med regeringen ordna till det så att näringen skall kunna vara kvar i landet. Vi uppelver att vi har nått vissa frångar och det finns nu kanske en större beredskap än tidigare också från regeringens sida att komma till mötes med de åtgärder som behövs. Men i sanningens namn måste man ändå säga att det största och det viktigaste arbetet inom den näringen har den här hösten gjorts av arbetsmarknadsparterna själva, alltså redarna och facken, närmare bestämt Sjömans-unionen.  Jag vill säga från den här stolen att jag tar av mig hatten för det avtal som man där har jobbat fram, för det betyder mycket för den näringen, men det betyder också mycket för hela vårt åländska samhälle att vi kan trygga skatteinkomsterna, åtminstone de närmaste åren och därmed också servicen runt om på Åland.

 

De facto har vi ändå en oundgänglig utveckling gentemot det s.k. nettolönesystemet. Det innebär att Ålands huvudnäring kommer att generera mindre skatter till det åländska samhället om vi ser det i ett längre perspektiv och det är mot den bakgrunden som jag vill understryka det som jag sade tidigare, att vi är i behov av en diversifiering av det åländska näringslivet. Det är inte lyckligt när man, som de senaste veckorna, har kunnat konstatera att den viktigaste näringen och dess framtida utveckling till stor del har varit beroende av ekonomiska finansiärer i Tyskland eller i något annat europeiskt land. Vi vet alla att det var på en mycket skör tråd som avtalet mellan unionen och rederierna hängde, men det slutade lyckligt den här gången och det skall vi vara glada för.

 

Herr talman!

Jag och några andra från lagtinget och landskapsstyrelsen var igår i Stockholm och genomförde tillsammans med utrikesministeriet i Finland, Sveriges utrikesministerium, Ålands fredsinstitut och Ålands landskapsstyrelse ett seminarirum som handlade om hur man kan använda autonomier för att lösa konflikter och potentiella konflikter. I det sammanhanget användes Åland som det goda exemplet. Seminariet öppnades av Sveriges riksdags talman Birgitta Dahl och hon framförde sin hälsning och önskade seminariet och Åland lycka till. Seminariet är en del i en längre serier som började i Genéve. Nu var det Stockholm. Efter några månader är det New York. Det här är en ny linje från Finland och från finska utrikesministeriet att man nu vill visa upp att inom landet finns det också en autonomi och någonting som man kan ta som ett gott exempel och visa för den övriga världen.

 

Men för den skull, herr talman, måste man konstatera, vilket jag också gjorde igår, att även om Åland är det goda exemplet i de här sammanhangen, lever vi hela tiden i en process mellan självstyrelsen och statsmakten. Den utvecklingsprocessen är inte alltid så lätt, den kan innehålla svårigheter och ibland har vi lätta passager och ibland har vi svåra passager. Jag upplever att vi för tillfället befinner oss i en litet svårare passage eller en litet svårare situation. Bakgrunden till det är kanske, paradoxalt nog, EU-medlemskapet, att när Ålands lagting och Ålands landskapsstyrelse sade ja till att gå med Finland in i EU med det speciella Ålandsprotokollet tror jag att det var få av oss som kunde inse alla konsekvenser och den bärvidd det skulle ha. En av de mest praktiska konsekvenserna som vi i förvaltningen i dag upplever är på det språkliga planet. Vi har sagt från landskapsstyrelsens sida, vi säger åt oss själva och vi säger åt våra tjänstemän, att vi skall göra allt vad som står i vår makt för att ta tillvara de möjligheter som finns och den rätt som självstyrelselagen ger oss, vi skall vara med i EU-arbetet och utnyttja situationen. Det går bra till vissa delar, men tyvärr går det inte så bra till stora delar därför att språkligt fungerar det på finska och svenska när det kommer upp på riksdagsnivå, nere i Bryssel fungerar det på engelska, men när det är på ministerienivå och på kommitténivå, där mycket av grundarbetet gör, så fungerar arbetet på finska. Då säger mina tjänstemän åt mig, men, Roger, jag är anställd jag är anställd i Ålands landskapsstyrelsen, här skall man behöva kunna bara svenska enligt självstyrelselagen. Och, naturligtvis, de har rätt! Vi har ett systemfel här och vi måste se sanningen i vitögat och ta tag i det här och lösa det innan det skapar alltför stora frustrationer och problem i relationen mellan Åland och riket. Vi har lyft upp den här problemställningen på bordet inför regeringens EU-enhet och dess chef Alec Aalto och vi har sagt att vi vill från landskapsstyrelsens sida vara med på ett jämbördigt sätt i EU-arbetet, men då måste också förutsättningarna skapas för det. Enligt självstyrelselagen skall våra tjänstemän kunna arbeta på svenska och det innebär de facto att om det här systemet skall fortsätta måste det finnas tolkningsmöjligheter; annars finns det inte en jämbördig möjlighet att vara med i arbetet.

 

Det här är ett exempel bland flera, men kanske ett av de tydligaste exemplen vi har för tillfället, där vi ser en utveckling, där vi från åländsk sida är inställda på att självstyrelsen och Åland skall fortsätta att vara enspråkigt svenskt, men där vi ser en utveckling i landet som helhet mot att det blir mera enspråkigt finskt. Ser man detta i ett längre perspektiv, 10-15 år,  och är medveten om att vi i dag har merparten, 70 procent av våra studerande finns i Sverige, och tänker sig att om 10-15 år är det dessa människor med ganska ringa kunskaper i finska som de facto skall jobba här i vår förvaltning och sköta dessa kontakter, inser man att det finns ett problem, ett problem som vi måste hantera tillsammans med statsmakten, för annars kommer det att uppstå frustrationer som kan få oanade uttryck.

 

Herr talman!

För tillfället pågår också en liten delrevision av självstyrelselagen i den s.k. Palmgren-gruppen, där just EU-inflytandet skall stärkas i viss mån och där lagstiftningskontrollen skall kunna övergå från att vara en förhandskontroll till en efterhandskontroll; där har vi också skadeståndsproblematiken. Jag har noterat den otålighet som finns från lagtingets sida att det här förslaget borde komma hit för beslut så småningom och vi har minst samma otålighet inom landskapsstyrelsen, men verkligheten är, som jag tidigare, att det finns ibland svårare och ibland lättare passager och i det här i och för sig ganska lilla förslaget finns det ganska svåra passager, framför allt det s.k. skadeståndsansvaret är en sådan svår passage där vi – justitieministeriet och landskapsstyrelsen - har svårt att hitta varandra. Men vi gör vårt bästa och skall försöka åstadkomma ett resultat som går att föra till lagtinget, annars måste vi meddela om detta inte är möjligt.

 

Herr talman!

Nyligen har det också påbörjats en utredning om det ekonomiska systemet mellan landskapsstyrelsen och statsmakten. Det är en utredning som har som målsättning att vara klar inom mars nästa år och med den som grund skall man sedan kunna ta beslut om hur vi skall gå vidare med den ekonomiska utvecklingen och de ekonomiska relationerna. För min del ser jag mycket fram emot att få utredningen klar så att vi alla, både vi som är i landskapsstyrelsen, lagtinget och det åländska samhället, får en välgjord ekonomisk utredning som visar dels hur det ekonomiska systemet har fungerat under de senaste sju-åtta åren och dels vilka förändringar som har skett i budgeteringssystemet i Finland och på Åland. Utgående från det får vi sedan en bra grund att fatta beslut hur vi skall gå vidare.

 

Herr talman!

Även om jag här har målat upp vissa problembilder, vill jag ändå avsluta i positiva ord och säga att Åland har både mänskliga och ekonomiska resurser att fortsätta att bygga ett starkt åländskt samhälle och jag hoppas att vi via den här budgetdebatten skall samla de åländska krafterna för att gå vidare i vårt samhällsbygge.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det kan inte vara lätt med den här budgenten, när man både gasar och bromsar. Det är som att köra en bil i nerförsbacke och försöka både gasa och broma. Det underlättas inte heller av att man inte vet vart man är på väg! Jag skall ta ett exempel för att ge lantrådet tillfälle att förtydliga sig. När det gäller beskattningsbehörigheten sägs det i budgeten att man skall använda de direkta skatterna för att bedriva en ändamålsenlig regionalpolitik. Jag tror att den här frågan kommer att vara viktig i den fortsatta debatten, så jag skulle säga att det vore värdefullt om lantrådet förtydligade sig: hur för man regionalpolitik med de direkta skatterna?

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Under nästa vecka kommer landskapsstyrelsen att förelägga lagtinget ett regionalpolitiskt meddelande för debatt kring regionalpolitiken som helhet, så det kommer att finnas goda möjligheter för både ltl Erland och mig att då fördjupa oss i regionalpolitiken. Det är väl ingen tvekan om att det är en av våra större utmaningar för landskapsstyrelsen och lagtinget att föra en sådan politik som gör att vi kan hålla skärgården och framför allt randkommunerna levande också i framtiden med tanke på att vi har sett befolkningsutvecklingen och vi har sett att det håller på att bli en koncentration  i ett bälte runt Mariehamn: Jomala, Lemland, delar av Finström, kanske delar av Hammarland, som har en god tillväxt, medan vår glesbygd och vår skärgård har det svårare. I det sammanhanget kan skatteinstrumentet vara ett instrument bland många andra som kan hjälpa till med att göra det intressant att bo och att verka i glesbygden, där det naturligtvis finns vissa nackdelar och vissa fördelar.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag tror att det vore fullständigt unikt i de västerländska demokratierna om man skulle ha olika direkt skatt för t.ex. samma arbete i Kökar och Mariehamn. Om vi säger att på löner i Kökar betalar man ingen skatt är det klart att alla flyttar dit och pendlar till Mariehamn, men jag tror att det strider mot alla grundläggande principer om att för samma arbete är det samma lön i förhandlingarna och samma skatt. Eftersom lantrådet inte här kan svara är detta med behörighetsöverföring en fråga som kan lägga åt sidan och möjligen diskutera akademiskt, men det verkar vara som att det samhällsekonomiska ansvaret här inte är genomtänkt på något sätt.

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Tvärtemot ltl Erland är jag och landskapsstyrelsen beredd att ta ett samhällspolitiskt ansvar också för de regioner som har det svårt och försöka få de verktyg som gör att vi kan skapa förutsättningar för hela Åland att leva. Men det kräver naturligtvis ett visst mod att ta det ansvaret.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Lantrådet håller som vanligt en mycket hovsam ton och hans anförande var färgat av mycket välvillighet, man vill en massa saker, men jag har ett minne av att för ett år sedan när vi behandlade årets budget var också lantrådet väldigt villigt att genomföra det som lagtinget då beslöt. I betänkandet från finansutskottet räknades det upp flera stora frågor som vi ville att man verkligen skulle ta itu med i landskapsstyrelsen. Där var kollektivtrafik, där var drog problematiken, där var det fråga om jämställd lönesättning och i budgeten togs också upp frågan om skattegränsen, som vid årsskiftet nu skulle vara osynlig. Det enda som jag kan se är att den är osynlig i årets budget! Dessutom har landskapsstyrelsen flera gånger lovat att under hösten skulle vi få meddelanden, vi skulle få meddelanden om självstyrelsepolitik, vi skulle få meddelanden om media, vi skulle få meddelande om IT osv. Från liberalernas sida börjar vi alltmera tala om den här landskapsstyrelsen ”att man sagt men inte gjort”. Samtidigt ser vi att det finns en allvarlig förskjutning av makt från lagtinget till landskapsstyrelsen, m.a.o. 17 mandat i lagtinget formar väldigt mycket dagens politik och lagtinget har väldigt lite att säga till om.  All västerländsk demokrati bygger på Montesquies maktindelning om den dömande, den lagstiftande och den verkställande makten. Här har alltmer den lagstiftande makten överförts till den verkställande och det tycker vi att är allvarligt.

 

Ett exempel som jag vill lyfta fram och som jag vill att lantrådet skulle förklara är varför landskapsstyrelsen i budgeten väljer att gå emot ett nyligen fattat beslut i lagtinget, närmare bestämt avgiftsfrågan på skärgårdsfärjorna. Jag tycker att lantrådets roll i ett parlamentariskt system är att verkligen lyssna på alla i lagtinget, också minoriteter.

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är naturligt att det skiljer sig något mellan oppositionen och landskapsstyrelsen när det gäller synen  på verkligheten. Jag försäkrar vtm Eriksson att den här landskapsstyrelsen har nog inte bara suttit. Med min erfarenhet från landskapsstyrelsen vågar jag påstå att vi har minst lika hög fart i vårt arbete som alla de tidigare landskapsstyrelserna och vi försöker ta hand om det åländska samhället på bästa möjliga sätt. Verkligheten är den att samhället och miljön, den som vi verkar i, både landskapsstyrelsen och lagtinget, hela tiden förändras. Att det har blivit en viss förskjutning från lagtinget till landskapsstyrelsen är också en verklighet och det är en verklighet som kommer sig av EU-medlemskapet; den verkställande makten har fått och har ett större inflytande. Det är en sak som jag gärna är beredd att diskutera i ett större sammanhang, men i en replik är det lite svårt att fördjupa sig i det.

 

När det gäller  den konkreta frågan om avgifterna på skärgårdsfärjorna tror jag, herr talman, att det är väldigt viktigt att vi från landskapsstyrelsen och Ålands lagting försöker hitta en linje som är långsiktigt hållbar och att man inte med en röst hit eller dit skall avgöra någonting som är väldigt viktigt för en del av den åländska befolkningen, och den del av den åländska befolkningen som har den svagaste positionen. Efter det beslut som lagtinget tog här för några månader sedan har landskapsstyrelsen och framför allt dess trafikminister lagt ner ett väldigt stort arbete på att försöka hitta en linje som har ett stort, kanske t.o.m. största möjliga, stöd i skärgården och som kan fullfölja den skärgårdspolitik som vi syftar till, nämligen att få en aktiv och offensiv skärgårdspolitik där, om jag får citera en skärgårdsbo, ”det är viktigare att ni ser till att ni satsar på att skärgården har en bra trafik, en bra service och en bra trygghet än att ni tar bort avgifterna”. Någonting av det har vi tagit fasta på och försökt hitta en linje som skall vara långsiktigt hållbar och skapa också trovärdighet i skärgårdspolitiken.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag konstaterar att lantrådet egentligen inte har något försvar, utan det är så att landskapsstyrelsen har valt att inte lyssna på lagtinget. Det var det som var min utgångspunkt att man alltmer väljer att fatta beslut inom sina grupper i slutna rum. De stora linjerna som borde föras till lagtinget är inte längre lagtingsfrågor.

 

Från liberalernas sida vill vi inte – igen - ha försäkringar från lantrådet utan vi vill ha synliga resultat. Jag hänvisade i min förra replik till hur lantrådet i samband med förra årets budgetdebatt försäkrade lagtinget om att betänkandet som kom från finansutskottet skulle tas med största allvar och att man skulle genomföra de saker som lagtinget föreslog. Nu ser vi att de flesta av de åtgärderna ännu inte är vidtagna. När lantrådet hänvisar till att alltmer förskjuts från lagtinget till landskapsstyrelsen håller jag inte alls med. I budgeten tas upp under några korta skrivningar jättestora viktiga framtidsfrågor för  landskapet Åland som vi i ett budgetbeslut skall ta ställning till. Nog borde landskapsstyrelsen kunna komma fram med bättre diskussionsunderlag när vi, lagtinget, skall fatta beslut i de stora riktlinjerna.

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är naturligtvis landskapsstyrelsens skyldighet att på ett öppet och ärligt sätt, vilket vi också gör i budgetförslaget, redogöra för vår syn på hur politiken skall föras och hur vi tror att framtiden kan gestalta sig. Den debatt som förs här i lagtinget och de beslut som sedermera fattas i finansutskottet och här i lagtinget har vi att rätta oss efter eller att annars föra tillbaka till diskussion här i lagtinget. Det är den politiska processen och på det sättet fungerar parlamentarismen.

 

Budgetförslaget är på ungefär 1,3 miljarder mark och det innehåller både stora och små saker. Varje landskapsstyrelse försöker nog verkställa och uppfylla det mesta som finns i ett budgetförslag; det kan säkert finnas någonting som man inte hinner uppfylla under det pågående budgetåret, men då kanske man kommer att göra det så fort man kan. Det finns också många saker som inte finns med i det här budgetförslaget som säkert kommer att dyka upp under resans gång och som vi i landskapsstyrelsen och ni i lagtinget kommer att få ta ställning till. Vi är i en levande process där det måste finnas en viss flexibilitet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Lantrådet berättade i sitt anförande om att vi har haft väldigt goda år på Åland, och det är vi alla medvetna om. När det finns så mycket pengar att fördela är det väldigt viktigt ur demokratins synvinkel att medborgarna tycker att medlen fördelas rättvist och jämlikt. Under den här perioden har inkomstklyftorna ökat, också i vårt samhälle. Lantrådet sade i sitt anförande att man har fört en fördelningspolitik. Vi socialdemokrater har nog också uppfattat att det varit en fördelningspolitik men en omvänd sådan, dvs. att de rika skall ha stora bidrag och de fattiga skall ha små bidrag. Det skulle vara väldigt roligt att höra lantrådet säga sin uppfattning om fördelningspolitiken och hur han har tänkt att utjämna de inkomstklyftor som också har uppstått i vårt samhälle som en följd av den ekonomiska utvecklingen, inte bara på Åland utan överallt i världen.

 

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Om vi ser tillbaka på tiden efter EU-medlemskapet har det inneburit relativt stora förändringar i det åländska samhället. Om jag först tar den regionalpolitiska aspekten har man framför allt inom primärnäringarna fått möta mycket stora förändringar och en helt annan värld med sänkta inkomster. Det har vi från landskapsstyrelsernas sida försökt motverka och haft som målsättning att så många som möjligt skall kunna vara kvar inom näringarna och att man skall ha sådana ekonomiska verksamhetsförutsättningar att man kan leva på det man arbetar med. Vi har gjort vad vi har kunnat, vi ser ändå en strukturell förändring i det åländska samhället, men vi försöker att den skall gå så långsamt som möjligt.

 

När det gäller inkomstklyftorna mellan olika sektorer i samhället och olika arbetstagargrupper så finns det ett system här i landskapet med förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare. Jag tror att det avtal som vi kom fram till för några månader sedan, kanske en lite längre tid tillbaka, var ett relativt frikostigt avtal, så den inkomstutveckling som man har här på Åland har de facto varit bättre än vad man t.ex. har haft i Finland. Våra arbetstagare har fått bättre avtal. Vi har på Åland också kunnat införa avdrag som man t.ex. inte har på andra platser i Finland. På det sättet har vi försökt göra en bättre ekonomiskt situation för alla åländska invånare, för vi är naturligtvis medvetna om att vi har också en prisbild här på Åland som är relativt dyr. Skall man gå och köpa mat eller skall man köpa en bostad är det en prisnivå som ligger i klass med centralorterna i Finland som helhet och kanske också i andra delar av Norden. Det här är en problematik som man måste vara medveten om och som man måste arbeta med på ett långsiktigt sätt. Det vi prioriterar är att försöka hålla full sysselsättning och att alla skall ha arbete, för det är ändå det som gör att samhället fungerar, att familjen fungerar och det är väldigt viktigt. Det tycker jag att vi har lyckats med i den här landskapsstyrelsen  och i tidigare landskapsstyrelser.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte att detta är en heltäckande fördelningspolitik. Först talar lantrådet om jordbrukarna och deras problem med inkomsterna. Och det vet vi nog att den förra landskapsstyrelsen och majoriteten värnade om jordbrukarnas intressen, t.o.m. den egna ministern såg till att han fick sin beskärda del - även om det stred mot lag var det praxis, har vi fått höra! De offentligt anställda är en stor grupp i samhället, men det finns stora inkomstgrupper som ligger utöver dessa två kategorier. Fördelningspolitiken måste vara generell och det handlar inte uttryckligen om löner utan om de typer av bidrag och stöd som medborgarna kan räkna med när levnadskostnaderna blir för höga i relation till inkomsterna. Där tycker tycker jag inte att lantrådet hade något riktigt bra svar. Avdragen som han nämnde är just sådana att de inte särskilt gynnar de svagaste i samhället utan de är proportionella. Tyvärr kan jag inte hålla med lantrådet om att det har varit någon fördelningspolitik som har syftat till att utjämna inkomstklyftorna, utan tvärtom: att behålla dem och eventuellt förstärka dem.

 

Ltl Roger Nordlund:

Herr talman!

Generellt brukar man säga i det nordiska samhällena att det är barnfamiljerna som har den svåraste ekonomiska situationen eftersom man ofta i den tiden av livet har de mesta utgifterna och har kanske också bara en halv inkomst, att ena parten i familjen arbetar. Mot bakgrunden har vi, herr talman, i detta budgetförslag föreslagit att barnbidragen skall höjas på ett kännbart sätt så att de åländska barnfamiljerna skall kunna få en bättre köpkraft.

 

Herr talman!

Jag tror att när man talar om trygghet i ett samhälle har detta många dimensioner. Jag tror också att avgiftspolitiken och tillgången till service är väldigt viktig också för de svagare grupperna i samhället och där vågar jag påstå att vi på Åland har lyckats mycket bra i jämförelse med våra omkringliggande regioner att se till att de åländska familjerna, de åländska människorna skall kunna känna trygghet. Vi har satsat på grundskolan, vi har satsat på social- och hälsovården, vi har satsat på äldreomsorgen, allt viktiga pusselbitar i ett nordiskt välfärdssamhälle, som socialdemokraterna brukar vilja ha ensamrätt på, men jag tror att vi här på Åland kanske har förverkligat det mycket bättre än man har kunnat göra själv i vissa socialdemokratiskt ledda länder.

(Från salen: ltl Wiklöf: det är bara Harry Jansson det!)    

?

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

De omständigheter som mest varit i frontlinjen vid uppgörandet av 2001 års budget är stigande inflation, överhettad byggmarknad, brist på arbetsfolk med lämplig utbildning eller erfarenhet samt i viss mån oro för den framtida kommunala ekonomin.

 

Landskapsstyrelsen har som mål fortsatt ekonomisk tillväxt, trots att den avtagit senaste år på grund av faktorer jag just har nämnt. I budgeten föreslås nu medel för att motverka och överbrygga svårigheterna vid strävan att uppnå målet om tillväxt.

 

Den offentliga sektorns expansion, både på landskapsnivå och inom det kommunala området, har medverkat till att kostnadsnivån har ökat kraftigt och lett till högre inflation än i de omkringliggande regionerna. Tillsammans med kommunförbundet har vi konstaterat att ökningen av antalet anställda inom kommunerna varit mycket snabb de senaste åren, och nu ökar driftskostnaderna mycket mera än vad skattekraften gör. Vid genomgång av årsbidragen och likviditetssituationen i kommunerna märks en tydlig försvagning av ekonomin. Man märker också att flera kommuner nu i höst har beslutat om höjningar av det kommunala skatteörespriset. Man bör ha i minnet när man jämför det kommunala skatteuttaget på Åland med motsvarande kommuner på rikssidan att landskapet tagit över både hälso- och sjukvården samt gymnasieutbildningen helt och hållet. Trots att man på den kommunala sidan hyser oro för framtiden planeras mycket stora investeringar de närmaste åren. Enligt de uppgifter vi har fått in planeras inom kommunala skol- och bibliotekssektorn investeringar för för ca 280 miljoner och inom sociala sektorn investeringar för 90 miljoner. Det som är bra med planerna är att vi ser och kan konstatera att det finns mycket att göra för byggnadsindustrin i framtiden men samtidigt att det är viktigt att detta genomförs under en långvarig period för att göra största nytta.

 

Herr talman!

För att uppnå målet med fortsatt tillväxt är det i dag nödvändigt att hålla sysselsättningssituationen på en hög nivå och att stimulera inflyttning. Den första delen av det här är att ge förutsättningar för vidareutbildning eller ökad kompetens för den del av befolkningen som i dag inte kan användas i näringslivet fullt ut.

 

Den andra delen, inflyttning, förutsätter utöver arbetsplatser, som finns, också bostäder. I budgeten ges möjligheter till nyproduktion och högsta prioritet ges för det inom byggsektorn. Vi hoppas att både privata fastighetsbolag men också kommuner ser över sina möjligheter på detta område. Vi kommer också att se över en förutsättning för kommunerna att ha en viss bostadsreserv. Detta framför allt i glesbygdskommunerna och i skärgårdskommunerna. På det viset kan man få en fortsatt spridning av bosättningen på Åland.

 

En satsning på ökad bostadsproduktion förutsätter återhållsam aktivitet på offentliga sektorns byggande. I budgeten föreslås nu endast 18 miljoner i landskapsstöd för utbildningssektorn inom kommunområdet och 15 miljoner inom det sociala området. Vår förhoppning är att denna åtstramning skall hålla priserna vid byggandet på en skälig nivå och inte verka negativt på inflationsutvecklingen.

 

Herr talman!

Landskapet bör också då vara återhållsam vid igångsättningen av nya projekt och man avser nu att i första hand slutföra projekteringar så att objekt kan vara färdiga att sätta igång när det är lämpligt. Ett projekt som föreslås för igångsättning är ultbyggnaden av självstyrelsegården. Landskapets anställdas antal har det senaste decenniet stigit mycket och en utbyggnad har varit aktuell flera år. Nu kan vi genom en utbyggnad öka effektiviteten genom att ha de flesta tjänstemän samlade i samma hus och samtidigt friställa utrymmen i staden för näringslivets behov. Samtidigt med det här hoppas vi, tack vare ny teknik, att kunna lägga ut vissa funktioner inom förvaltningen på företag främst i skärgården. Vi prövar redan nu på det och tillsvidare är resultaten positiva, så initiativ från skärgårdsföretag att ta över är därför välkomna.

 

Herr talman!

Vid de förhandlingar som har förts med kommunförbundet och som avslutats genom ett slutprotokoll har vi nu beslutat att ha en genomgång av grunderna för landskapsandelar och också att för kommunerna framlägga olika alternativa lösningar till fördelningsnyckel av samfundsskatten. Förhandlingarna har förts i mycket positiv anda och det är endast i några saker som vi inte har kommit till resultat.

 

Herr talman!

När jag nämner förhandlingarna med kommunerna bör jag också ta upp de diskussioner vi har haft med finansminister Niinistö och med olika tjänstemän i ministeriet. På grund av det initiativ justitieministeriet tog om en utvärdering av nuvarande system för ekonomin och de påpekanden vi gjort om förändring av avräkningsgrunden enades vi med finansministeriet om att bästa sättet att starta en seriös diskussion är att ha en bra grund och därför har en grupp av tjänstemän tillsatts och till deras hjälp vårt eget utredningsorgan och likaså ett statligt liknande. Utredningen skall vara klar till våren och sedan får man se hur man kommer vidare.

 

Herr talman!

På intäktssidan har vi ett avräkningsbelopp på 941 miljoner. Detta enligt Ålandsdelegationens beslut samt en beräknad skattegottgörelse om 50 miljoner eller en del lägre än föregående år. Dessa två belopp har sådant samband att när det blir större intäkter i rikets budget ökar avräkningsbeloppet men samtidigt minskar troligen skattegottgörelsen, då vi där skall jämföra vår skattebetalningsförmåga med hela landets invånares skattebetalningsförmåga.

 

Herr talman!

De olika avdelningarnas budgeter kommer under debatten här att presenteras av ansvariga ledamöter, så jag vill endast säga något från finansavdelningen. Vi har tagit upp extra anslag för att nu sätta extra fart på den mycket omdiskuterade pensionsdataregistreringen. Vad gäller stöden till kommunerna följer de det avtal som har träffats med kommunförbundet.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det lilla som skrivs i budgeten om viktiga frågor som beskattningen borde kunna förklaras och förtydligas av dem som har ansvaret. Lantrådet kunde inte svara på hur direkt beskattning skall användas i regionalpolitiken. Jag hoppas att vicelantrådet, som har hand om finanserna kan svara: Hur skall direkta skatter användas i regionalpolitiken? Jag är mycket intresserad av det. En annan sak som jag också anser att borde förtydligas är att när man säger i budgeten att man avser att gå in för behörighetsöverföringen av beskattningen borde man ha en viss aning om hur klumpsummesystemet har fungerat. Kan vi få en viss indikation från vicelantrådet: Har det gått på minus eller har det gått på plus hittills?

 

Vicelantrådet, replik:

Herr talman!

Det står i budgeten att vi skall ha en utredning om detta tillsammans med finansministeriet och det var just det som jag försökte presentera. När utredningen är klar kommer vi att föra fram dessa saker. Landskapsstyrelsen har ansett att det är viktigt att kunna ha med också skatteinstrumentet. Det finns inte bara en procentuell skatt på inkomst utan det finns också någonting som heter avdrag vid regionalpolitik.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det var ett intressant förtydligande! Avdrag finns redan i dag. Det finns alla möjligheter att dra av och på det sättet föra regionalpolitik, alltså har man ingen direkt uppfattning om hur den direkta skatten skall användas. Däremot tycker jag att det är viktigt att när man låter riksmyndigheterna utreda saker och ting att man själv har en liten uppfattning om det hela. Det var inte många år sedan jag frågade dåvarande lantrådet Roger Jansson om hur det stod till med plus och minus och klumpsumman – då gick det ungefär jämnt ut. Sedan dess har det gått åt det hållet att vi har en annan situation, som jag skall tala om i morgon för intresserade hur ser ut, men jag konstaterar att från landskapsstyrelsens sida kan man inte svara!

 

Vicelantrådet, replik:

Herr talman!

Det har alltid varit en fin taktik att säga det där, att från landskapsstyrelsen kan man inte svara! Det hör väl till oppositionens sätt att klara sin del av diskussionerna. Vi låter inte bara riksmyndigheterna reda ut det här utan vi gör det tillsammans. Dessutom vet alla i dag att om man skall ha en ordentlig självstyrelse är också skatteinstrumentet en viktig sak, men nu reder vi ut: hur har nuvarande klumpsummesystem fungerat. Det var ett system som kom till mycket snabbt och nu kommer vi då att tillsammans se: hur har det fungerat och finns det förbättringar att göra. Sedan får vi se när vi har ett underlag att komma fram med.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet berörde kommunernas ekonomi. Det finns all anledning att göra det och den saken kommer säkert att diskuteras mycket under remissdebatten. Den kommunala ekonomin är mycket bekymmersam. Kommunerna står för en stor del av den service som ges till medborgarna. Det finns flera orsaker till att bekymren har uppstått; dels är det så att kommunerna alltmer, via lagstiftningsåtgärder och andra beslut, har fått sig påförda mera åtaganden som man är skyldig att genomföra. Jag har förstått att man kommer att se över detta, och det bör man göra i skyndsam ordning därför att landskapsandelarna räcker inte till för det som kommunerna är skyldiga att göra. Eftersom det är landskapsstyrelsen många gånger som kommer med besluten och lagtinget via lagstiftning, bör vi också i motsvarande grad skjuta till medel för att kommunerna skall kunna leva upp till kraven. En annan sak som också gör ekonomin problematisk är det sviktande skatteunderlaget. Där borde man titta över förändringen i skatteuttaget, där det alltmer förskjuts till att bli kapitalskatt; från lönebeskattning blir det alltmer i kommunerna kapitalskatt, vilket innebär att kommunerna går miste om de skatteinkomsterna. Det är i dag en statsskatt som betalas tillbaka till landskapet i form av klumpsumman. Jag vill ta upp några exempel på hur man överför från landskapet åtaganden på kommunerna. T.ex. föreslår man i årets budget att hemvårdsstödet skall öka med 10 procent. Där skulle jag vilja att finansministern lite mera preciserade hur man har tänkt att detta skall gå till. Kommer man att genom förordning ge kommunerna direktiv?

 

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

När det gäller de ökade kraven på kommunerna och om jag lämnar bort det ökade hemvårdsstödet, har vi i förhandlingarna noga gått igenom att inte några nya krav har ställts på kommunerna att öka servicen. I de fall det har blivit ökad service har det tagits på rent kommunala beslut. I det protokoll vi har uppgjort med kommunförbundet har vi sagt att vi kommer att tillsammans titta igenom detta. Likaså kommer vi att ta upp frågan om det ökade hemvårdsstödet när vi diskuterar landskapsandelarna med kommunförbundet. När det gäller skattesystemet är jag också medveten om att det har blivit förändringar och förskjutningar, men även här hänvisar jag till den utredning som är på kommande, som visar hur vi kan förändra och att vi inte är nöjda i dag med förhållandet på den ekonomiska sidan mellan landskapet och riket.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet säger att man noga har gått igenom frågorna, men kommunerna och landskapet har egentligen en olika syn om och huruvida ökad och förändrad lagstiftning ökar på åtagandena för kommunerna. Nog är de flesta kommuners uppfattning att man har fått mycket mera åtaganden och att detta baserar sig på lagstiftning. Jag kan bara nämna barnomsorgslagen. Finansutskottet och lagtinget tog upp den frågan i samband med årets budgetbehandling och gjorde en skrivning om att landskapsstyrelsen borde se över den, för det finns en sådan här uppfattning och man bör noggrant gå igenom det.

 

Jag vill återkomma till hemvårdsstödet, som landskapsstyrelsen föreslår att skall höjas med 10 procent. Hemvårdsstödet är alltså ett stöd som betalas av kommunerna. Landskapsstyrelsen föreslår i budgeten att hemvårdsstödet skall höjas med 10 procent men man anger inte några siffror, inga pengar. Detta är ett typexempel på hur man för över nya kostnader på kommunerna utan att man har motsvarande medel. En annan sak är Fixtjänst, som man har fört diskussioner om med kommunförbundet och inte kommit överens, vad jag har förstått, för kommunerna är inte i dag beredda att överta verksamheten.

 

Vicelantrådet Salmén,replik:

Herr talman!

Om förslaget godkänns av lagtinget kommer vi att i en förordning stipulera mera om hemvårdsstödet. När det gäller åsikterna om att det har förts in mycket mera på kommunerna måste jag hänvisa till den förhandlingspartner landskapet har, alltså kommunförbundet, där vi har gått igenom det här och där vi har bestämt att vi ytterligare skall göra en genomgång, men vi kunde konstatera att det fanns ingen orsak till en generell förhöjning utan de förhöjningar som är stipulerade i lagen genomför vi. När det gäller Fixtjänst måste vi komma ihåg att enligt lagen är det helt klart, och det har också kommunförbundet erkänt, att det är en kommunal angelägenhet som man skall sköta på den sociala sidan. Det är alltså inte fråga om att kommunerna inte är färdiga att överta. Landskapet har nu under en följd av år betalat det här och det har varit upp till diskussion varje gång; det är inte nödvändigt för alla kommuner utan det är några kommuner som har just den här typen av folk som borde kunna skötas och vi har sagt att vi är färdiga att mycket kraftigt stötta det.  Att en del kommuner tycker att det är svårigheter är inte ett bevis på att systemet är snett för alla de andra.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Vid sidan av lagstiftningsbehörigheten är det ekonomiska systemet en av de stora tunga grundvalar på vilket vår självstyrelse vilar. Min replik till vicelantrådet är av den arten: Är det nu verkligen på det sättet att landskapsstyrelsen har initierat utredningar tillsammans med finansministeriet som tar sikte på att förändra fördelningsgrunden för vårt avräkningssystem utan att vi ens har varit medvetena om det här i lagtinget? Är det verkligen sant?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Nej, det är inte sant, och det är jag ganska säker på att ltl Wiklöf också känner till!

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Vicelantrådet sade i sitt inlägg att landskapsstyrelsen har som ambition att det skall finnas en bostadsreserv ute i kommunerna. Hittills har det visat att det inte har varit speciellt lukrativt för kommunerna att bygga och hålla bostäder, så nu uppstår åtminstone för mig ett frågetecken att hur skall det här gå till? Det skulle vara intressant om vicelantrådet skulle redogöra för hur man har tänkt sig att få bostadsreserven till stånd ute i kommunerna.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Vid diskussion med kommunerna har det förts fram att problemet är, precis som ltl Sune Eriksson säger, att det inte har varit lukrativt. Det tror jag alla är medvetna om. Ingen tjänar på att det står lokaler tomma. Men å andra sidan har det i glesbygdskommunerna och framför allt i skärgårdskommunerna har det varit en önskan att om landskapet skulle ha någon form av garanti att vi skulle kunna ge dem ett stöd för att de skulle våga bygga några lokaler extra som skulle kunna stå till förfogande när det verkligen blir efterfrågan. Som jag sade, är det meningen att vi skall reda ut det så fort vi bara vet att vi får närmare med kommunerna i vilken omfattning det vill ha det här.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

 Vicelantrådet har tagit upp vikten av att man bygger bostäder och att det finns bostäder, inte minst för inflyttningen. ”Ålänningar i världen” och vi skall småningom bli 30.000. Det är mycket bra intentioner. En av de få bristvaror vi har här på Åland är bostäder och i budgeten har tagits upp räntestödslån, dvs. man skall finansiera bostadsbyggandet med räntestöd. Det innebär, såvitt jag har förstått, att man för byggande skall uppta lån via låneinstitut eller banker. Det här blir en väldigt dyr lösning. Ett räkneexempel från Mariehamns ger vid handen att hyran skulle bli ca 60 mark per kvadratmeter, om man bygger med den typen av lån, dvs. med en ränta i dag på ca 5,62 procent. Då undrar jag: hur skall man kunna befrämja bostadsproduktionen om det blir så dyrt att bygga och bo?

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Det är svårt att säga att det är helt och hållet fråga om räntebiten när man bygger bostäder. Som gammal byggare vet jag att den största inverkan på hela hyressättningen är byggnadskostnaderna. Det är där det gäller i dag, så jag hoppas verkligen att kommunerna också tittar efter att man inte har alltför hårda krav vid de planebestämmelser som man utformar och åtminstone de privata fastighetsbolagen vet med stor säkerhet att det gäller att hålla kostnaderna nere. Som jag har försökt referera här har vi därför en stram tilldelning av pengar när det gäller annat än till bostäder. Det blir inte dyrare när bankerna lånar och vi ger räntestöd på de pengarna än om vi skulle låna ut pengarna från landskapet och ha samma slutränta.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Det kanske inte är nödvändigt att ha samma slutränta om landskapet lånar ut pengar direkt. Det är så att för dem som bygger och de som bor blir det här systemet dyrare än om landskapet skulle låna ut direkt.

Vicelantrådet:

Herr talman!

Det stämmer inte i det fall att man ser till att bankerna - och de vet jag att de har i dag - är färdiga att ha långa amorteringstider; då hamnar man på samma nivå vad gäller den kostnadsdelen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Eriksson:

Herr talman!

Med avstamp i budgetförslaget och de förslag eller kanske brist på förslag man där kan finna har jag för avsikt att i detta anförande ge liberalernas övergripande syn på hur självstyrelsesystemet under nuvarande politiska förhållanden håller på att utvecklas eller, om man så vill, avvecklas, vilket ur demokratisk synpunkt är synnerligen oroande. För den som följer med hur politiken sköts för närvarande börjar det bli allt mera uppenbart att lagtingets roll håller på att marginaliseras. Den verkställande makten tenderar att ta över mer och mer och lagtingets roll som folkvalt parlament som är valt att styra och sätta mål för samhällsutvecklingen, blir allt mera diffus.

 

Låt mig ge något exempel. I budgetförslaget föreslår landskapsstyrelsen under anslagen till lagtinget en utökning jämfört med lagtingets kanslikommission av lagtingsgruppernas anslag för kansliändamål från 855.000 mark till 1.095.000 mark, alltså en ökning med 240.000 mark. Landskapsstyrelsen kör således över kanslikommissionen och det utan att ge någon som helst motivering till höjningen. Man kan bara spekulera i om orsaken varit att stärka de egna partikassorna eller att försvåra för små utbrytargrupper då man föreslår att den minsta grupen skall få 30.000 mark i grundstöd medan de största nuvarande grupperna föreslås få hela 90.000 mark i grundstöd för verksamheten. Ett minimum skulle ha varit att landskapsstyrelsen hade återremitterat ärendet till kanslikommissionen eller begärt ett utlåtande men några sådana kontakter har inte förekommit. Till saken hör att den majoritet som står bakom landskapsstyrelsen också har majoritet i kanslikommissionen, så om någon hade väckt frågan där kunde kommissionens förslag ha blivit ett annat! Förslaget är anmärkningsvärt. Under de 21 år jag har deltagit i arbetet i lagting och landskapsstyrelse har vad jag vet landskapsstyrelsen aldrig tidigare ändrat på lagtingets förslag till budgetanslag för den egna verksamheten.

 

Ett annat exempel, som också har berörts här tidigare, är återinförandet av avgifterna på skärgårdsfärjorna. Lagtinget fattade så sent som i september beslut om att landskapsstyrelsen skulle göra en utredning av färjavgifterna i syfte att dessa delvis skulle slopas. Men lagtingsbeslut är tydligen inte något man känner sig tvingad att följa i landskapsstyrelsen eftersom förslaget till avgifter åter finns med i budgeten på inkomstsidan och nu dessutom förhöjt med en miljon. Det kan således tvärtemot vad lagtinget beslöt om slopande av vissa avgifter bli höjningar av avgifterna eftersom anslaget har plussats på. Förfarandet är ett skrämmande exempel på hur man åsidosätter demokratin i beslutsprocessen.

 

Att ändra budgeten utan att diskutera med den instans det berör förekommer förutom för lagtingets kanslikommission också i andra sammanhang, t.ex. gentemot ÅHS. Jag skall ge också det exemplet. ÅHS-styrelsens förslag till budget översteg den av landskapsstyrelsen givna ramen med ca 4 miljoner beträffande driften. Anslaget var anpassat till hälso- och sjukvårdsplanen för 2001. Landskapsstyrelsen drog ned kostnaderna med 3 miljoner utan att förändra innehållet i planen och utan att diskutera frågan med ÅHS:s styrelse. Beträffande investeringarna höll sig styrelsen inom den givna ramen på 15 miljoner, men landskapsstyrelsen drog ändå ned anslaget med 10 miljoner, vilket betyder att ÅHS inte har en enda mark för byggnadsinvesteringar under år 2001 eftersom de 5 miljoner som finns kvar i budgeten är öronmärkta för digitalisering av röntgen och resten, 3,6 miljoner, föreslås vikta till landskapsstyrelsens disposition. ÅHS-styrelsen förfogar således inte över något som helst anslag för byggnadsinvesteringar enligt detta budgetförslag.

 

Också i detta fal har landskapsstyrelsen visat sin makt. Man kan med fog fråga: hur skall en inrättning som ÅHS klara av att sköta sina uppgifter under förhållanden där budgetanslag skärs ned men verksamhetens nivå enligt planen skall vara oförändrad? Det finns ju för all del någon här i salen som sitter med i ÅHS-styrelsen, så kanske vi så småningom kan få ett svar på dessa frågor.

 

En annan fråga som också kan nämnas är samfundsskattens fördelning mellan kommunerna, och landskapsstyrelsens fördelning av den. Lagtinget omfattade enhälligt landskapsstyrelsens och finansutskottets förslag i budgeten för detta år att samfundsskattens fördelning mellan kommunerna skulle förändras och att detta skulle ske under innevarande år. Ingenting har dock  hänt utan frågan skuffas åter en bit in i framtiden. Igen ett exempel på att landskapsstyrelsen inte bryr sig om vad lagtinget besluter!

 

För att ytterligare späda på ärenden som blivit olösta är skattegränsen, som inte heller fått sin slutliga lösning, trots att lagtinget upprepade gånger givit landskapsstyrelsen i uppdrag att göra den osynlig.

 

Till detta kommer att landskapsstyrelsen i ytterst få fall lämnar lagframställningar till lagtinget. Förutom budgetförslaget har lagtinget fått en enda mycket kort framställning sedan lagtingsåret började den 1 november denna höst. Bristen på framställningar kan inte skyllas på varken tjänstemän eller lagberedning utan det är nog den politiska ledningen som inte hänger med i svängarna. Att förnyad lagstiftning behövs på en mängd områden är dock ställt utom allt tvivel. Man tycks mera prioritera ett regelverk som bygger på förordningar och landskapsstyrelsebeslut trots att den nya grundlagen uttryckligen bestämmer att bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter skall utfärdas i lagar.

 

Jag kan tänka mig att det finns någon som vill avfärda det som jag nu säger som enbart gnäll från oppositionens sida och som påhopp på landskapsstyrelsen. Men så enkelt är det dock inte. Jag har med några axplock ur budgeten beskrivit den politiska verklighet vi lever i, hur lagtinget åsidosätts, och det är bara att läsa innantill i budget och i stenografiska protokoll för att kontrollera sanningshalten i det jag har sagt.

 

Det måste nog till en höjning av lagtingets profil om det parlamentariska systemet skall börja fungera som det var tänkt, men det är en uppgift och ett ansvar som huvudsakligen ankommer på lagtingets majoritet.

 

I den allmänna motiveringen under rubriken ”Utvecklingen av självstyrelsen” tar landskapsstyrelsen bl.a. upp frågan om ändringarna i självstyrelselagen enligt den s.k. Palmgrengruppens utredning. Landskapsstyrelsen skriver att propositionen i denna fråga kommer att färdigställas och lämnas till riksdagen omkring årsskiftet. Då måste man fråga sig: har landskapsstyrelsen nu lyckats räta ut alla frågetecken och lösa alla frågor som man tidigare brottats med så att partierna bakom landskapsstyrelsen kan godkänna ändringarna? Då gäller det bara för landskapsstyrelsemajoriteten att föra en sådan politik att ändringarna går igenom även i lagtinget. Nu gav lantrådet i sin presentation en helt annan bild av detta ärende, så det som står i budgeten kanske man inte skall fästa någon större vikt vid!  Under samma rubrik ser landskapsstyrelsen tillbaka på vad man har gjort under innevarande år i att förbättra landskapets möjligheter att få inflytande på EU:s beslutsprocess. Några visioner om framtiden framkommer emellertid inte. Inte heller nämns lagtingets roll i sammanhanget, men det är en fråga som lagtinget självt måste sköta och vi hoppas att det finns intresse för det. Frågan om hur lagtinget på ett bättre sätt än för närvarande kan bli delaktigt i EU-arbetet måste lyftas upp. Självstyrelsepolitiska nämnden har nyligen givits en speciell roll i att utveckla lagtingets arbete med att på ett mera aktivt sätt än tidigare behandla ärenden av externpolitisk karaktär.

 

I avsaknad av den EU-parlamentplats som vi i otaliga sammanhang hittills resultatlöst har krävt måste vi finna andra kanaler att skaffa information och fakta genom för att kunna bli delaktiga i beredningen av EU-ärenden på ett så tidigt stadium som möjligt. Då ärendena kommer till lagtinget för beslut i form av lagstiftning eller liknande är det redan för sent att påverka och få ändringar till stånd. Lagtinget måste således utveckla självstyrelsepolitiska nämnden till en instans som kan skaffa kunskaper om vad som är på gång inom EU och som har kanaler att på politisk nivå föra fram åländska frågor. Nämnden skall också fungera som ett bollplank för lagtingets företrädare i olika internationella kontakter och sammanhang, framför allt i frågor som rör EU. Om vi inte lyckas ge nämndens arbete det innehåll som var tänkt kommer vi att halka efter då EU-integrationen går vidare.

 

Under samma rubrik ”Utveckling av självstyrelsen” framför landskapsstyrelsen också att man har ambitionen att överta hela den direkta beskattningen, alltså inte enbart den beskattning som det råder politisk enighet om, nämligen samfundsbeskattningen. Det kunde i det här sammanhanget kanske vara värt att dra sig till minnes det gamla ordstävet ”den som gapar över mycket mistar ofta hela stycket”. Landskapsstyrelsen har liberalernas klara och entydiga uppdrag: lös samfundsbeskattningsfrågan så vi får kontroll över den! Till diskussionen om andra beskattningsfrågor återkommer vi då det finns ett underlag för den diskussionen och då samfundsskattefrågan är löst.

 

Herr talman!

Jag har här kommenterat några frågor som vid behandlingen i landskapsstyrelsen håller på att skapa ett demokratiunderskott och en marginalisering av lagtinget. Vi har i flera av frågorna inlämnat motioner för att visa på alternativ och för att ge lagtinget möjlighet att visa att det är lagtinget som har den övergripande beslutanderätten.

 

Den liberala lagtingsgruppens medlemmar kommer under debatten att närmare och mer detaljerat presentera motionerna och argumentera för att de bör godkännas av lagtinget.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

När det gäller frågan om kanslikommissionens budgetförslag måste jag nog säga det att jag tycker att det är en skäligen liten sak när allt kommer omkring. Egentligen är den positiv, enligt mitt sätt att se, därför att vi får mera pengar att röra oss med. Faktum är också att det är inte mera orättvist än att också liberalerna får en förhöjning, ett stöd till sin partikassa, om jag nu skall välja det uttryckssätt som ltl Sune Eriksson hade här.

 

Däremot vill jag faktiskt hålla med ltl Eriksson när det gäller samfundsskattefördelningen. Där tycker jag nog att landskapsstyrelsen kanske har varit lite för försiktig; man kunde ha gått fortare fram där. Jag har förstått att det har att göra med ett avtal som man skulle ha ingått med kommunförbundets styrelse. Men där vill jag faktiskt hålla med ltl Eriksson att lagtinget är nog ändå ett viktigare organ än vad kommunförbundets styrelse är, det vill jag hävda.

 

Slutligen när det gäller nya grundlagen och förordningsmakten är min uppfattning den att den har inte inskränkt på våra möjligheter att låta landskapsstyrelsen bestämma om olika saker genom landskapsförordning. Om vi tycker att det kommer för några framställningar och för många förordningar är det kanske vårt eget fel här i lagtinget; vi har då gett landskapsstyrelsen för stort svängrum, uppenbarligen, så ltl Eriksson får väl gå tillbaka till sig och fråga vad han riktigt har varit med om!

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Christer Jansson säger att det är en liten sak med kanslikommissionen och pengamässigt må det vara hur som helst, jag har inte kommenterat det speciellt mycket, men jag tycker att principiellt är det en rätt stor sak. Som jag sade har jag inte under 21 år upplevt att landskapsstyrelsen skulle peta i det budgetförslag som lagtinget har lagt för sin egen verksamhet, men här gör man det utan att överhuvudtaget ta kontakt med kanslikommissionen, vad jag vet, möjligen har man haft kontakt med sina egna representanter i kanslikommissionen. Jag tycker att det är en stor principiell fråga och det är också en rättvisefråga hur man fördelar pengarna i det här fallet. Det är klart att nog vet jag att liberalerna får mera pengar eftersom vi är det största partiet, men det är inte det jag har varit ute efter i kanslikommissionen, utan från liberalernas sida har vi varit ute efter att fördela pengarna så rättvist som möjligt för alla grupper; oavsett stor eller liten har behov av pengar för sin grundservice när man skall arbeta här i lagtinget och det är det som har varit riktlinjerna för vårt ställningstagande när vi har föreslagit lika grundersättning till alla partier.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om den här frågan är värd att ödsla så mycket tid på ytterligare. Jag vill i alla fall påpeka för ltl Sune Eriksson att om jag inte helt tar fel är det till syvende och sist vi här i lagtinget och enkannerligen kanslikommissionen som gör fördelningen mellan partigrupperna. Dessutom kan också finansutskottet ändra i budgetförslaget, så är man missnöjd med fördelningen finns alla möjligheter att ändra på den. Det finns också möjlighet att ändra på siffrorna, om man tycker att det är för mycket pengar.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

På något sätt får jag den känslan när jag läser budgeten att det här är tillrättalagt på något sätt. De minsta grupperna, där det är bara en eller två personer, skall få 30.000 mark, sedan blir det ett hopp till 70.000 mark för följande grupp, sedan 90.000 mark och så 100.000 mark, om man råkar ha över tio ledamöter, vilket man inte har i dag. ”Stegringen” av bidragen följer ingen logik, utan det verkar på något vis lite tillrättalagt och jag tycker att det är principiellt fel och inte riktigt rättvist.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ett år har gått sedan valet, men besvikelsen och bitterheten tycks inte lägga sig. Det jag skulle vilja kommentera med anledning av ltl Sune Erikssons inlägg är skattegränsen. Det måste vara med visst dåligt samvete som liberalerna anklagar landskapsstyrelsen för att skattegränsfrågan inte är löst. Vi skall väl komma ihåg vem det var som beslöt om skattegränsen – Finlands riksdag – och i Finlands riksdag har inte landskapsstyrelsen någon plats; däremot har liberalerna en man på plats i Finlands riksdag som var med och tog beslut om skattegränsen för Åland. Nej, herr talman, det är snarare så att från majoritetens sida är vi gärna med och avskaffar gränsen mot Finland, men för ett lyckat arbete skulle det förutsätta ett större samarbete där liberalerna skulle vara med och arbeta med i stället för mot. Samma sak gäller samfundsskattefrågan. Där tror jag inte någon mera är tveksam i detta lagting, men genom ett samarbete är jag övertygad om att det skulle gå att lösa frågan i samförstånd med riksdagen. ?

 

Herr talman!

Vad gäller anslaget till kanslikommissionen är det faktiskt så, fast jag har varit 20 år mindre i lagtinget än ltl Sune Eriksson, måste jag ändå förtydliga att det är lagtinget som fattar beslut om budgeten och inte landskapsstyrelsen. Jag tycker att vi bör respektera det beslut som lagtinget kommer att fatta.

(Från salen: det var det han påpekade!)

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är varken besvikelse eller bitterhet som driver mig att göra dessa uttalanden. När jag ser vart det bär iväg med lagtinget gör det mig orolig. När det sitter en rätt tyst majoritet i lagtinget som ungefär slår stämpeln på det som kommer från landskapsstyrelsen, inte ifrågasätter eller inte diskuterar, man kanske inte behöver ifrågasätta, det kanske är så väl förberett, så får man den här uppfattningen. De exempel som jag lade fram är rena rama sanningen. Det är den verklighet vi lever i. Beträffande skattegränsen har lagtinget – hela lagtinget  - flera gånger uppmanat landskapsstyrelsen att den skall göras osynlig. Att koppla ihop det med vem som sitter i riksdagen i dag tycker jag inte att riktigt passar sig därför att riksdagen fattade i december 1994 ett beslut som gjorde skattegränsen helt osynlig, men av olika orsaker, där det agerades av två som i dag sitter i Ålands lagting, måste man göra en ny lag som skulle hålla även för ålänningarna, som man sade och därför har vi fått kämpa

med skattegränsen allihop, i all synnerhet landskapsstyrelsen, men man har inte lyckats ännu – det konstaterar jag!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Vad gäller skattegränsen kan vi tvista om det i all evighet, men makten sitter i Helsingfors och där har liberalerna en man på plats, det kan vi icke komma ifrån.

 

Vad gäller landskapsstyrelsepolitiken och att vi som tillhör majoriteten bara sitter här och nickar ungefär stämmer inte heller. Den landskapsstyrelsepolitik som förs och det budgetförslag som läggs fram är inget sjumannajobb utan det är långt flera manna-kvinnojobb eftersom det i huvudsak är en tjänstemannaprodukt. Att påstå att vi som stöder regeringen inte skulle delta i budgetarbetet gränsar till fräckhet.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var kanske inte så mycket budgetarbetet jag menade utan det är erfarenheten av hur det har gått till i lagtinget på senare tider. Oppositionen är aktiv. Majoriteten tycker att det här är väl okej det! Dessutom har det varit rätt dåligt underbyggt ibland från landskapsstyrelsen. Det är förstås också hela majoritetens ansvar. Här talar jag om arbetsmarknadslagstiftningen, där det förekom en massa lagberedningsarbete i utskottet, och det är inte meningen att det skall göras där, så nog har majoriteten ett ansvar för det som görs, men ltl Lindqvist vill tydligen inte kännas vid det.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Det är alltid en höjdpunkt på lagtingsåret när lagtinget debatterar årsbudgeten, och detta år är det inget undantag på den punkten, det har vi kunnat konstatera efter de inledande debattinläggen.  Denna budget är den första som den nuvarande landskapsstyrelsen har att presentera för lagtinget, och det är samma landskapsstyrelsebas, med Centern, som har framlagt de fyra föregående årens budgeter, och jag vill påstå att det är detta som  ligger till grund för det goda ekonomiska tillstånd som råder på Åland. Vi har den lägsta arbetslösheten, tillgång till god utbildning, en god hälso- och sjukvård och det mesta som ett gott samhälle har och kan erbjuda sina invånare.

 

Till innehåll kanske budgeten  inte skiljer sig så mycket att det finns skäl att säga att den är en ny epok i Åländsk ekonomi, men det är en budget som har att beakta väsentliga förändringar för de kommande åren. En prioritering och även viss återhållsamhet kommer att måsta ske, jag tänker då på behovet av den offentliga sektorns utbyggnad.

 

EU-medlemskapet medför fortfarande stora förändringar som vi ytterst lite kan påverka, därför måste vi ta tillvara alla möjligheter som kan leda till att utveckla kontakterna med EU:s olika verksamhetsområden, samt att så snabbt som det är möjligt skapa förutsättningar för en egen representation. Det mest påtagliga är nog att det är den första gången en ny och för många en främmande valuta som används tillsammans med den finska marken.

 

Jag har valt att inte i detalj gå in på enskilda budgetmoment utan vill kommentera mera allmänt vår syn på nästa års verksamheter och vad det finns skäl att vara uppmärksam på i framtiden.

 

Vårt samhälle befinner sig i en stark högkonjunktur som antagligen håller i sig ännu en tid, men det händer mycket som påverkar ekonomin på Åland just nu och de delar vi själva kan påverka är inte tillräckliga, det gäller i synnerhet sjöfarten och dess verksamhetsförutsättningar. Sjöfarten  har en avgörande betydelse för vår ekonomi idag och har haft det under lång tid och skulle det ske alltför stora negativa förändringar kan detta leda till den svåraste kris som vi fått uppleva.

 

Även beskattningsinstrumentet över den direkta beskattningen såväl som den indirekta skulle vara en väg till att kunna anpassa vår ekonomi till våra specifika förhållanden som skiljer sig avsevärt från det övriga Finland. Därför ser jag det som mycket positivt att det förs diskussioner som kan leda till en sådan utveckling att ett övertagande av beskattningsrätten kan komma att ske.

 

Den ekonomiska utvecklingen för våra kommuner är också inne i en brytningstid som innebär stora utmaningar för de folkvalda att ta itu med. De flesta kommuner har redan kunnat konstatera att den senaste löneuppgörelsen har medfört stora ökningar på driftsutgifterna. Med detta vill jag inte säga att det var fel med de löneökningar som blev, utan problemet är att motsvarande intäkter i den kommunala ekonomin inte går att avtala fram på ett lätt sätt.

 

 Samtidigt som kraven på kommunal service och behovet av investeringar för skola och omsorg hela tiden späder på driftutgifterna har inte beskattningsunderlaget följt samma utveckling, trots en mycket låg arbetslöshet. Skulle vi drabbas av en nedgång i konjunkturerna som skulle ge oss en arbetslöshet som den vi upplevde för en ganska kort tid sedan så skulle vi hamna i den svåra situationen att banta på den kommunala servicen till invånarna på Åland. Den ekonomiplan som kommunerna är ålagda att göra upp borde alltid också innehålla en kalkyl över driftskostnadsutvecklingen som sker efter varje ökning av det kommunala åtagandet i service. Det kommer kanske att bli nödvändigt att se på fler möjligheter till olika samarbetsprojekt mellan våra kommuner som kunde leda till besparingar. Det kanske blir nödvändigt att vissa verksamheter skall flyttas över från kommunerna till landskapet såsom det har skett med ÅHS.

 

Fru talman!

Så vill jag kort kommentera lite om finansmotionerna. Det är märkligt att det varje år i samband med budgetens behandling alltid dyker upp nya saker i motionsfloran  som i regel späder på utgifterna, men aldrig kommer man med  något förslag till neddragningar på något annat moment, utan man utgår bara ifrån att det finns mera att ta av. Av den orsaken ser jag det skäligt att avkräva motionställarna var eller vad som skall minskas i motsvarande grad. Redan nu balanseras budgeten med lån.

 

Grunden till en fortsatt positiv utveckling av det åländska samhället är att det finns tillgång på bostäder och vi kan idag se effekterna av den politik som har förts:  det byggs fler nya bostäder just nu än på lång tid. Det finns skäl att framöver noga följa med hur bostadsbyggandet löper, för att vi inte skall ha brist på bostäder som hämsko för en utveckling av samhället. Behovet  av bostäder för våra ungdomar som har studerat utanför Åland och som vill flytta hem är ett projekt som borde få en särskild prioritet. Varje kommun borde se till att det finns utrymme för den som vill återvända från sina studier och även aktivt stöda var och en som vill flytta hem igen.

 

Fru talman!

Utbyggnaden av våra kommunikationsleder har en positiv verkan på samhället med den nuvarande inriktningen som dessutom tar större hänsyn till miljö och folkvilja.

 

Det som har tilldragit sig ett visst intresse under senare tid men som alltid har skapat debatt i lagtinget är skärgårdstrafiken. Jag tror att det först och främst måste konstateras att vi idag har en mycket väl fungerande skärgårdstrafik som tillgodoser skärgårdens befolkning dess behov av kommunikationer. Det största problemet idag är att det finns så olika syn på vad skärgårdstrafiken skall tillgodose. Skulle den enbart vara till för befolkningen självt så var det väl enkelt att säga att den borde vara avgiftsfri, men när det också gäller näringsliv och dess verksamhetsförutsättningar samt att det finns behov av genomfartstrafik som blandas med de transportbehov som är skärgårdsbornas egna uppstår behovet att på något sätt kunna styra trafikströmmarna. Hittills har avgifts politiken varit det instrument som använts, och de flesta av de skärgårdsbor som har vidtalat mig har uttalat sitt stöd för detta system. Vi får inte skapa ett nytt system som leder till att skärgårdens befolkning inte kan komma till och från skärgården efter eget behov. Ytterligare kan vi också konstatera att behoven är olika mellan skärgårdskommunerna. Inriktningen mot kortare rutter måste på sikt leda till kostnadsbesparingar i driften.

 

Besöksnäringen är för hela Åland den kanske viktigaste delen. Behovet av ett utökat utbud på aktiviteter ställer krav på oss att komma vidare med sådana projekt som får den betydelsen att fler turister vill besöka oss. Allhallen är ett sådant projekt som redan nu har ökat inresandet, och behovet av aktiviteter under lågsäsongen måste tillgodoses snarast. Det som ligger närmast till just nu är det så kallade kk-huset, men det är synd att ingen hittills har stigit fram och sagt att man är villig att ikläda sig driftsansvaret. Tillgången till ett SPA-Åland badhus skulle säkert ge ett bra tillskott till besöksnäringen under den kalla årstiden speciellt.

 

Våra ungdomar bör stimuleras till mer fritidsaktiviteter. Det är inte bra att det på senare tid har uppstått problem för ungdomsföreningarna att rekrytera intresserade till sina styrelser och den verksamhet som bedrivs i ungdomslokalerna. Tillgången på ekonomiska medel till ungdomsaktiviteter kanske bör få en högre nivå. Det är allt för tragiskt att få höra om det ökande drogmissbruk som sprider sig på Åland idag. Landskapsstyrelsen behöver vidta såväl förebyggande som bekämpande åtgärder vad gäller narkotika.

 

Ltl Erland, replik:

Fru talman!

Ltl Mattsson ifrågasätter motionerandet och när man motionerar om utgifter borde man också se på inkomsterna. Det viktiga för liberalerna är att våra motioner är samhällsekonomiskt produktiva, dvs. ger inkomster. Jag vill påpeka att majoritetspartierna står för den kanske största ofinansierade motionen på 14,9 miljoner för vindkraft utan utredningar och utan förhoppningar om lönsamhet och där tycker jag att ansvaret ligger mycket stort. Vi har faktiskt finansierat våra motioner genom att landskapsstyrelsen inte har bevakat våra inkomster, dvs. 10,5 miljoner i direkta inkomster för LFA-stödet borde finnas med i budgeten. Där täcker det in våra motioner i stort sett. Ytterligare finns det tiotals miljoner per år att hämta, om man skulle bevaka det som står i självstyrelselagen, dvs. höja avräkningsgrunden.

 

När det gäller skärgårdstrafiken förstår jag att det har förts en propaganda i skärgården under de senaste månaderna och ledamöter har farit runt och visat pekfingret och sagt att jag känner vinden blåsa åt mitt håll, men lagtingets bedömning har ingen betydelse! Andra har sagt tidigare att parlamentarismen gäller inte när man känner efter med pekfingret. Det viktiga med skärgårdstrafikens avgifter är att man sänker kostnadsnivån, ökar verksamhetsförutsättningarna för näringslivet, det är det som det handlar om. Inte styr ett 100 marks kort en enda skärgårdsbo att åka hit eller dit. Det är kostnadsnivån som är det allvarliga. Det är helt onödigt egentligen att budgetera 4 miljoner, men man skall ju hitta argument för det som redan är bestämt!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

När det gäller att finansiera det man äskar om i tillägg i finansmotioner gäller det allmänt. Min åsikt är att skall man plussa på bör man också anvisa var man är beredd att dra ner och göra förändringar eller annars borde man skriva i motiveringen att det finansieras genom lån, att man är beredd att låna mera. När det gäller liberalernas finansiering med 10 miljoner uppfattar jag det mera som en spekulation i vad som eventuellt kan komma. Den spekulationen kunde man också ha om flitpengen i klumpsumman, som jag har upplevt att har kommit alla år hittills, men det skulle också vara en spekulation att tro att den kommer i år eller nästa år till viss nivå. Spekulation är ingenting man skall syssla med när det gäller en lagtingsbudget.

 

När det gäller skärgårdstrafiken delar jag ltl Erlands åsikt om att hundramarken har ingen betydelse för skärgårdsborna, de reser oavsett den eller inte; däremot sade jag i mitt anförande, och det som alla jag har pratat med är överens om, att ett medel för att kunna styra trafikströmmen så att man garanterar skärgårdsbornas egen trafik, är skälet varför man har använt en viss prissättning i dag. Hittar vi ett annat system som vi vågar lita på är det okej för mig, jag har inget emot det, men att ta bort avgifterna är definitivt inte sådant nytt system.

 

Ltl Erland, replik:

Fru talman!

Ltl J-E Mattsson är mycket tydlig på den här punkten när han säger att man inte skall spekulera i budgeten med t.ex. skattegottgörelsen. Jag ber ltl Mattsson slå upp sidan 49 i budgeten, läsa under moment 39.10.91 Skattegottgörelse 50 miljoner. Jag förmodar ltl Mattsson hårt kommer att driva den här frågan gentemot landskapsstyrelsen, att detta belopp skall inte finnas med, det  är en ren spekulation! Alltså har vi en budget som är underfinansierad med inte bara 47 miljoner, som det är nu, utan ytterligare 50 miljoner. Jag vill hänvisa till lagtingets beslut, landskapsstyrelsens försäkringar, finansutskottets skrivningar om att LFA-stödet på 10 miljoner som vi tar över  skall finansieras av staten, man förutsätter ju det i landskapsstyrelsen. Inte kan allt som landskapsstyrelsen gör bara vara en spekulation, nog måste det finnas någon substans i det de säger. I alla fall vill jag tro att vi skall kunna ta den här budgeten som någonting som vi skall behandla och inte bara spekulera om.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Den spekulation som ltl Erland säger att landskapsstyrelsen har i sin budgetskrivning om 50 miljoners skattegottgörelse har samma grund från den analys som är gjord av skatteintäkterna, som också har gett oss en klumpsumma från riket som ligger till grund för budgetframställningen.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag känner behov av att fråga ltl Mattsson, som är centerns gruppledare i lagtinget, om det kan vara också något annat än landskapsstyrelsens politik som har åstadkommit dagens relativa välstånd på Åland. Jag fick intrycket av hans anförande att detta är landskapsstyrelsens förtjänst!

 

Fru talman!

En annan fråga. Uppfattar sig ltl Mattsson som ett enmansopinionsmätningsinstitut som kan säga vad skärgårdsborna önskar angående avgifter på skärgårdsfärjorna från tid till annan?

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman! 00000

För det första skall inte frågor ställas i replik, så jag borde inte svara på dem. Jag skall svara på frågan om enmansopinionen. Om inte ltl Svensson uppfattade vad jag sade, är det så att jag utgick från att de personer som har kontaktat mig och som jag har talat med har gett mig den här klara uppfattningen. Något annat har jag aldrig påstått. Om det är en enmansopinion, så låt vara att den är så då, men det är fortfarande min uppfattning. Om ltl Svensson har en annan uppfattning måste han ha pratat med andra människor och skapat sin opinionsuppfattning därifrån!

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag utgår från att när det nu tydligen går sämre så småningom för landskapet, ekonomiskt  och på annat sätt, då är det landskapsstyrelsens fel, om jag får tolka resonemanget hos ltl Mattsson!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag har sagt att jag räknar med att den landskapsstyrelse som jag har stött under de tidigare fyra åren och den som jag fortsätter att stöda just nu är jag förvissad om att den politik vi har fört har varit framgångsrik för att vi har det bra på Åland – det kan väl ändå ingen ifrågasätta. Därmed har jag också angivit att för att det inte skall rasa fullständigt för framtiden måste vi vidta åtgärder och prioriteringar. Vi lever inte själva i vår egen ekonomi till fullo. Vi påverkas av de omgivande regionerna väldigt starkt och det är få saker som vi själva kan påverka för att bibehålla vår ekonomi, men där skall vi jobba intensivt, och det gör vi fortfarande.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

När man hör ltl J-E Mattssons anförande – centerns gruppanförande – förstår jag ungefär hur centern tänker när det gäller skärgårdstrafiken. Där diskuterar man tydligen skärgårdstrafiken som en genomfartslinje som skall tillgodose skärgårdens behov. Den stora skillnaden för mig – där har vi tydligen olika syn – är att skärgårdstrafiken är till för skärgårdsborna och skall vara avgiftsfri för skärgårdsborna och för trafiken till och från skärgården, förutom genomfartstrafiken, som skall vara mycket dyr. Är det centerns skärgårdspolitik att behålla avgifterna för att reglera trafiken till och från skärgården? Är den då till för att man skall kunna öka genomfartstrafiken, som ltl J-E Mattsson sade att det fanns ett stort behov av, då har vi tydligen helt olika synpunkter.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Sjöstrand lyssnade väldigt dåligt på mitt anförande, men han får väl läsa in det senare. Jag konstaterade för det första att vi har en väldigt bra skärgårdstrafik i dag som mycket väl tillgodoser skärgårdens befolknings behov av transporter. Om trafiken enbart vore för den nyttan kunde den mycket väl vara helt avgiftsfri, men nu har vi de facto en annan del av trafiken som är genomfartstrafik och det är första gången jag hör en liberal säga att vi skall höja avgifterna på genomfartstrafiken ordentligt. Vi hade en ganska lång debatt för några veckor sedan här i lagtinget under septembersessionen och det var ingen som sade någonting om att höja avgifterna. Det är mycket märkligt att nu helt plötsligt skall man höja dem ordentligt. Det är en ny infallsvinkel och om man då kan styra trafikbehovet med det, så gärna för mig! Jag åker sällan. Jag åker ut till skärgården och betalar för mig varje gång jag far dit.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Det är knappast någon från skärgården som tycker att skärgårdstrafiken skall vara till för genomfartstrafik. Det har varit en ganska enig linje från skärgårdshåll att skärgårdstrafiken är till för skärgårdsborna. Inte skall vi konkurrera med de rederier som kör  taxfree mellan Åland och Finland, där vi har fått skattegräns, som är en av de största hindren för skärgården. Det finns knappast något sådant önskemål från skärgården.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Någon genomfartstrafik som konkurrerar med etablerade privata rederier skall vi definitivt inte ha, men om ltl Sjöstrand inte har upptäckt den trafiken på sina många resor mellan Kökar och fasta Åland måste han ha något synfel! Enligt min uppfattning är genomfartstrafiken, varje gång jag reser, i princip större i volym än trafiken till skärgården. Man får t.o.m. köra iland bilarna ibland och se om man slipper med vidare. Det händer i princip varje gång. Ett annat problem som vi har är att trafiken är så uppbyggd i dag att skärgårdsborna fritt kan välja om man vill åka till Åland eller till Åbo, till fastalandet. Det är det som skapar förutsättningen för genomfartstrafik. Kan vi ta bort kontakterna till riket så att vi bara har en åländsk trafik, då  har vi en trafik som gäller enbart för skärgårdsborna till Åland och ingenting annat.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

talman

Ett år har nu gått sedan jag för första gången trädde in i denna sal som nyvald lagtingsman för frisinnad samverkan. Året har lärt mig mycket om samhällsbygge, men även hur politik på många sätt är ett spel för galleriet. Inte minst från oppositionens sida gentemot landskapsstyrelsen. Enligt mitt tycke är det alltför lätt att vara populistisk i en oppositionsroll där man inte behöver ta ansvar. Jag tror personligen att en mera realistisk oppositionspolitik där man i större utsträckning visar på alternativa lösningar,  skulle skapa förutsättningar för bredare politiska lösningar i framtiden.

 

Fru talman!

Landskapsstyrelsepartiernas förda politik framgår främst från den allmänna motiveringen i budgeten och i avdelningsmotiveringarna. Dessa texter tillsammans med landskapsstyrelsens handlingsprogram är den politik som vi frisinnade är med om att förverkliga under de kommande åren. Ständigt kommer dessutom nya frågor upp som pockar på lösningar, så politiken kompletteras i lagframställningar, i tilläggsbudgeter och i kommande budgeter.

 

I denna budgets allmänna motivering under rubriken ”Landskapsstyrelsens ekonomiska politik” redogörs för den mycket höga välfärd som vårt samhälle byggt upp. Jag frågar mig ofta om vi faktiskt är medvetna om att vi kanske har det bäst i hela Norden inom de flesta samhällsområdena. Vår livskvalitet är god, vår sociala omsorg är på topp, inget samhälle med 25.000 invånare har så hög nivå på hälso- och sjukvården. Barngrupperna i barnomsorgen och skolklasserna i grundskolan är bland de minsta i världen. Vi har råd att föra en sådan regionalpolitik att folket kan bo kvar i skärgården och i glesbygden. Vi har, åtminstone hittills, haft råd att hålla skärgårdstrafiken för skärgårdens innevånare i praktiken gratis. Vi har haft råd att hålla igång grundskolor med mycket få elever osv.

 

Fru talman!

Men nu börjar den här höga vällevnadsnivån och servicenivån nå upp så högt att det börjar bli osäkert om den nivån är långsiktigt hållbar. Kommer våra kommunala budgeter mera att klara en ytterligare stigande kostnadsnivå som vi redan intecknat för de närmaste åren? Har landskapet redan tagit på sig för stora åtaganden gentemot kommunerna, för trafiken, för hälso-och sjukvården, för yrkesutbildningen, osv.? Det här är kanske den viktigaste frågan för Ålands lagting att diskutera idag. Det är utan vidare den viktigaste frågan för våra 16 kommuners fullmäktigen att ställning till då de kommunala budgeterna skall fastställas.

 

I den grafiska bilden på sidan 5 i budgeten syns obalansen mellan kommunernas egen skattekraft, med Mariehamn i topp på nästan 90 procents egen skattekraft och Geta och Kökar i botten med bara knappa 45 procents egen styrka att täcka sina egna utgifter.

 

Ett av de viktigaste dragen i landskapets politik är därför att få stopp på utgiftsökningarna på driftssidan både i landskapet och i kommunerna. Landskapsandelssystemet måste därför revideras så att goda politiska beslut i kommunerna premieras till skillnad från kostnadsdrivande beslut.

 

Varför landskapsandelssystemet  bör revideras vill jag försöka belysa på några punkter. Tittar man på landskapsandelarna vad beträffar driften år 1998, så kan man konstatera att randkommunerna, men speciellt skärgårdskommunerna finansierar sin verksamhet med lanskapsandelar som är upp till 10500 och 11.000 mark per innevånare. Kumlinge och Kökar är högst. Mariehamns motsvarande siffra är c:a 2700 mark per innevånare. I centralkommunerna Jomala, Finström, Saltvik är siffran c:a 4000 mark per innevånare. Ett sådant system innebär att man kan vara passiv för landskapet finansierar ändå driften. Lägger man även till en skattefinansiering av skärgårdstrafiken med 30.000- 40.000 per innevånare samt övriga stöd till skärgårdsbutikerna, transportstöd m.m. så tror jag att alla här i salen inser att det är en ohållbar utveckling. Får denna utveckling fortgå så kommer det på sikt att tära alltför mycket på centralkommunernas möjlighet till samhällsutveckling. Detta är en utveckling som inte gynnar någon kommun på Åland. Frisinnad samverkan tror inte heller på den liberala lösning som framskymtat nu senast i ett brev från Kumlinge men även i massmedia, nämligen att kommunernas ekonomi skall lösas med ännu mera landskapsandelar.

 

Frisinnad samverkans huvudmål med regionalpolitiken är därför att öka skattekraften per invånare på hela Åland men särskilt i skärgården och i randkommunerna. Det skall bli intressant att diskutera med Er dessa frågor i samband med det regionalpolitiska meddelande som LS aviserar att skall komma till lagtinget detta år. I dessa frågor borde breda politiska enigheter fås tillstånd eftersom frågorna är grundläggande för våra barns och barnbarns framtid på Åland.

 

En av våra målsättningar inom näringspolitiken är att utveckla nya näringar på basen av det som vi kan bäst: nämligen sjöfartsrelaterade servicenäringar. Även inom IT-baserad serviceproduktion ser vi stora utvecklingsmöjligheter. Det har inte minst våra ledande IT-bolag visat på sistone. Frisinnad samverkan ställer sig mycket positiva till den IT-by som har diskuterats på Klinten. Tillsammans med de skolor och företag som redan finns inom området så är det vår övertygelse att detta kan vara ett lyckat koncept.

 

Fru talman!

Turismen är en av våra viktigaste näringar. Det är därför med tillfredsställelse som vi har noterat att en ny strategi för turistförbundet håller på att arbetas fram. Även organisationen kommer att ses över. Även en bättre turiststatistik kommer att utvecklas under året. Det kommer att innebära att man lättare kan mäta vad man får för resultat av turistförbundets verksamhet.

 

Vi har även noterat att arbetet med olika projekt som kommer att förstärka turismen framskrider. Vi tänker då på kk-huset där Frisinnad samverkan under flera år varit  pådrivande. Enligt nuvarande planering kan bygget vara igång år 2002. Ett annat projekt som sakta men säkert avancerar är byggandet av en golfbana i Finström. Vi ser även fram emot den utredning som skall göras om travbanans framtid. Det är med stort intresse vi kommer att följa om det finns förutsättningar för en satsning som kunde vara bra ur ett turistiskt perspektiv men även för lantbruket och våra öppna landskap.

 

Fru talman!

En annan grundläggande fråga som jag vill ta upp i detta gruppanförande för de frisinnade är problemen med utvecklingen av självstyrelsen. Vi är alla inom de etablerade partierna på Åland överens om att den trappstegsutveckling av självstyrelsen som Finlands regering och riksdag lovade oss 1919-1920 och som skett långsamt genom de nya självstyrelselagarna 1952 och 1993, bör fortsätta enligt önskemålen från Ålands folk genom fortlöpande kompetensöverföringar. Det är därför mycket alarmerande när nu regering och riksdag i Helsingfors uppenbart fördröjer de processer som sedan länge startats. Enligt tidigare löften skulle ändringarna i självstyrelselagen på basen av det s.k. Palmgrenbetänkandet redan varit godkända och skulle enligt ursprungsplanerna trätt i kraft per 1 januari 2001! Den reformen skulle främst förbättra självstyrelsens ställning i EU-frågor och ha ökat lagtingets egen makt inom lagstiftningen genom en snabbare genomförd lagstiftning för budgetlagar och EU-relaterad lagstiftning. Nu ser det tyvärr ut som om hela revideringspaketet hamnat i snålblåst i Helsingfors på grund av snöd penningpolitik och storebrorsmentalitet. Vissa krafter kräver att Åland skall kunna straffas om vi inte i alla sammanhang följer minsta krav från unionen visavi lagstiftningens innehåll. Om vi inte gör det skall vi hotas med EU-böter på nivån för en nation med 5 miljoner innevånare.

 

Vi frisinnade framför här och nu kravet på regeringen att propositionen i sådan form som kan godkännas av lagtinget och utan att ytterligare innehållsmässigt bantas samt utan dröjsmål förs till beslut i riksdag och lagting så att den allra senast kan träda i kraft 1 januari år 2002, men helst 1 juli 2001.

 

I väntkön för nästa steg i självstyrelsens utveckling står sedan skattefrågorna med övertagandet av samfundsskatten och också nödvändiga kompetensöverföringar för att vi på Åland skall kunna besluta om vår egen sjöfartspolitik, på samma sätt som vi beslutar om andra näringars verksamhetsförutsättningar. Också frågan om överföring av den direkta beskattningen bör påskyndas för att vi skall kunna förbättra vår regionalpolitik och våra stödsystem gentemot kommunerna. Nu ser vi att det är allt mera olyckligt att tvingas gå via kommunalskatteavdrag och därav följande invecklat kompensationssystem till kommunerna så fort vi vill på något sätt använda skatteinstrumentet för att befrämja utvecklingen i landskapet.

 

Herr talman

När det gäller sjukvården så har jag redan berört den höga nivå som vi har på sjukvården i vårt samhälle. Men det finns ytterligare några saker jag skulle vilja beröra. ÅHS har nu verkat under ett antal år varför vi frisinnade anser att det är på sin plats med en större utvärdering av reformen, inte minst för att vi skall få en bekräftelse på att det blev så bra som vi ville.  Bristen på kompetent personal, inte minst läkare blir antagligen den största utmaningen den kommande tiden. Det är därför viktigt att vi har attraktiva arbetsplatser att erbjuda. Även lönenivån och tillgången på bostäder påverkar våra möjligheter att få tag i kompetent personal.

 

Trots att byggnadsinvesteringar för 64 miljoner mk har genomförts inom sjukvården det senaste året så står vi inför omfattande investeringar det kommande året/åren. Att lösa problemen vid hälsocentralen har hos oss högsta prioritet. Vad gäller psykiatriska enheternas placering så vill vi se den nya psykiatriplanen samt den utredning som skall visa hur befintliga fastigheter används optimalt före vi tar slutlig ställning i detta ärende.

 

Herr talman!

Vad beträffar drogproblemen så har vi frisinnade försäkrat oss om att det inte sparas på resurserna. Resurser skall finnas både för det förebyggande arbetet samt för de akuta insatser som behövs. Behövs mera resurser är vi beredda att ställa upp på det. Man skall dock komma ihåg att det inte finns någon patentlösning på problemen. Det behandlingssätt som fungerar för en individ behöver inte fungera på en annan.  Det finns även en sak som vi inte kan påverka, nämligen gränsbevakningen. När det gäller bevakningen av gränserna är det vår övertygelse att en dialog mellan landskapsstyrelsen och tullstyrelsen skulle kunna göra arbetet mer effektivt.

 

Vi vill till sist påpeka att inget förebyggande arbete, ingen behandling, ingen gränsbevakning m.m. kan ersätta föräldraansvaret när det gäller drogproblemen. Inte bara föräldrar, utan vuxna i allmänhet måste ta ett större ansvar.

 

Herr talman!

Avfallshanteringen är en fråga som varit på tapeten under hela 90-talet. Under år 2000 har landskapsstyrelsen tagit beslut om att fr.o.m 1.1 2002 stänga de flesta avfallsdeponierna på fasta Åland. Under kommande vinter skall man ta ställning om avfallsupplagen i skärgården. Återvinningsverksamheten har utvecklats på ett positivt sätt under den senaste tioårsperioden och kommer under året att ytterligare intensifieras. När det gäller avfallshanteringen i framtiden så håller ett kommunförbund på att bildas, nämligen Ålands miljöservice. Vår förhoppning är att medlemskommunerna i detta förbund skall jobba åt samma håll med miljön och Ålands bästa för ögonen. Vi ser även fram emot ett bra samarbete mellan landskapet och kommunförbundet i denna för Åland så viktiga fråga.

 

Herr talman!

När det gäller utbildningssektorn så är det några frågor som vi frisinnade vill lyfta fram. År 2001 är det sista projektåret för Ålands yrkeshögskola. Vår åsikt är att Ålands yrkeshögskola  inte skall vara heltäckande på alla områden, utan aktivera sig på de områden som vi är bra på och som det finns behov av i samhället. Även i övrigt anser vi att man kritiskt skall granska behoven och möjligheten till rationaliseringar inom utbildningssektorn. Samhället förändras idag i snabb takt och i och med det behoven av nya utbildningar. Vår åsikt är även att man på sikt kan slå ihop åtminstone Hantverkarskolan med Husmodersskolan och varför inte flytta dessa till Naturbruksskolan.  Även när det gäller att slå ihop liknande utbildningar som bedrivs i olika skolor så är vi frisinnade för att man tittar på möjligheterna. Främsta exemplet här är kockutbildningen som idag sköts av flera skolor. Till sist vad beträffar utbildningen herr talman är jag personligen mycket glad att landskapsstyrelsen kommer att titta på möjligheterna att utveckla ett idrottsgymnasium på Åland.

 

Herr talman!

Trafikavdelningen har under nye trafikministern Runar Karlsson enligt vårt sett att se utvecklats åt rätt håll. Vi har noterat att trafikministern under året har uttalat sig om att större hänsyn till miljön skall tas vid nydragningar och renoveringar av vägar. Även trafikministerns inställning till konkurrensutsättning är helt i frisinnad anda. När det gäller skärgårdstrafiken så ser vi fram emot den oberoende sakkunnigutredning om alternativa organisationsformer som utförts under år 2000. Noterbart är även att 1 miljon finns upptaget för fortsatt planering av en färja för kortrutt. Eftersom ett utvecklat kortruttsystem alltid varit den frisinnade modellen så tycker vi det är bra. Vi hoppas dock att man inväntar beslutet om framtida organisationsform förrän man går vidare med planering av ny färja.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det går framåt för Frisinnad Samverkan. För ett år sedan var det en sida med skäll på liberalerna och nu var det en liten antydan om att vi skulle mera realistiska. Jag tycker att det här var ett intressant anförande, för vi i liberalerna är vana vid att när Frisinnad Samverkan är missnöjda med landskapsstyrelsen så skäller man på oss i oppositionen och det är kanske lite fel. Här är var det alltså en genomgång av många sakfrågor som är viktiga. Jag tycker att det tyder på en ny attityd. Jag hoppas verkligen innerligt, vill jag säga till ltl Strand, att det här markerar att Frisinnad Samverkan blir ett självständigt parti som tar en självständig ställning i sakfrågor.

 

När det gäller skärgårdstrafiken räknar Frisinnad Samverkan upp vad det kostar för trafiken, för butikerna, för skolorna och det man vill göra är att öka skattekraften. Vi har samma mål att öka skattekraften men att börja räkna vad det kostar per skalle med trafiken som ändå servar hela Ålands besöksnäring – hundratusentals turister – tycker jag är fel. Skattekraften ökar vi genom att förbättra verksamhetsförutsättningarna. Det gör vi bl.a. genom att ta bort avgifter, alla kostnader som är onödiga skall bort. Här är det lite paradoxalt att Frisinnad Samverkan har en lite mera planmässig, nästan socialistisk lösning på allting! Det skall vara system på allt, skattesubventioner, IT-byar och kontorssubventioner, medan vi vill att marknaden under kontrollerade former ser till att människans egen skaparförmåga kommer fram. Där undrar jag om inte en fortsatt diskussion mellan frisinnade och liberaler skulle kunna leda fram till att vi får en samsyn och mera resultatinriktad politik. Den här landskapsstyrelsen faller, förr eller senare, sönder av inre motsättningar och då kan det vara bra att ha alternativ.

 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är roligt att ltl Erland hittar ljusglimtar i mitt anförande. Vad beträffar skärgårdstrafiken ville jag påpeka den ohållbara utvecklingen som är på gång, inte bara specifikt för skärgårdstrafiken utan vi har tittat på kostnaden totalt sett för skärgården och de kostnaderna börjar rusa iväg så att vi är rädda att vi inte kan upprätthålla den goda service som vi har i skärgården i dag.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag skulle säga att jag håller helt med om kostnaderna i skärgårdstrafiken. Vi har påpekat det många gånger i vårt diskussionsunderlag som vi nu håller på och förnyar. Vi kallar det för budgetslitage och det har att göra med att bygga ut kortrutt, att anpassa turerna och tonnaget till ett system som fungerar, men i detta sammanhang är dessa fyra miljoner som man skall pressa in på avgifter peanuts, det är ingenting, det är en symbolfråga som inte har någon betydelse varken för styrning eller inkomster.

 

Jag vill ytterligare understryka att här handlar det om att få landskapsstyrelsen igång med resultatpolitik. Vi har motioner om simhall, om badanläggning, om Jörgen Strands sandplan från ifjol, som det nu finns möjligheter att värma upp lite! Vi har turismen: stöd till Linden, Katrina osv. Det finns mycket konkreta saker. IT-meddelandet borde ha funnits här på bordet därför att jag är lite tveksam till att bygga kontor när man egentligen skall bygga kunskap. Vi ser när man ger stöd till ett IT-företag så nästa dag är ett engelskt bolag där och köper upp det. Det är inget fel på det, men man måste ge stöd till det som är kärnan, kunskapen, inte kontoret, kontor finns det överallt. Vi hamnar in i en sådan subventions- och bidragshärva osv. Se nu stödet som man ifrågasätter: skall det betalas tillbaka eller inte för att vi har en ny ägare? Det viktiga är att skapa förutsättningar för de enskilda människornas skaparförmåga och inte bygga ut stora system. Där tror jag att frisinnade och vi får ta en ordentlig diskussion därför att de frisinnade är inne på fel väg, en väg inte in i framtiden utan in i baktiden – dessvärre.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Vi frisinnade vill visa att skärgården i dag kostar ca 250.000 miljoner. Vi hoppas att vi skall kunna vara med och hjälpa till för att få ett trendbrott. Det har pågått en avfolkning sedan 1950. Subventionen har blivit högre och högre, men vi hoppas nu under den här perioden att få ett trendbrott. Vi kommer att visa på vissa lösningar och ha en debatt i samband med att det regionalpolitiska meddelandet förhoppningsvis kommer till lagtinget före nyår. Då får vi titta på lösningar. Vår oro gäller kostnadsutvecklingen i skärgården, som vi hoppas kunna bryta genom en bättre skattebas.

 

Ltl G-M Lindholm:

Herr talman!

Vi inom den obundna gruppen är i stort sett nöjda med budgeten, och konstigt vore det ju annars. Det är klart att det är väldigt mycket som man hade hoppats och önskat att skulle ha varit med ytterligare, men man kan ju inte få med allting på samma gång. Jag tycker dock – ifall jag uppfattade ltl J-E Mattsson rätt – att det är bra med alla motioner som har kommit och det är också många av dem som jag personligen kunde ha skrivit på. Det här visar väl på det samarbete som inte riktigt existerar inom de olika grupperingarna. Vi kunde ju söka varandras stöd lite oftare. Jag tror att det skulle befrämja besluten.

 

Mycket av det som vi inom de obunda gick till val med och mycket av det som man i landskapsstyrelsens handlingsprogram hade med för de kommande fyra åren finns med i budgeten. Jag hoppas att vi nu skall kunna gratulera barnfamiljerna. Det här är någonting som flera olika partier och grupper har gått ut med till val och haft med i sina program att man vill befrämja deras levnadsvillkor. Här är förslag på att man skulle höja barnbidraget med 10 procent och också hemvårdsstödet med 10 procent. Hemvårdsstödet är en kommunal angelägenhet, men det visar att landskapsstyrelsen här vill ge kommunerna möjligheten att ge till sina barnfamiljer ett större stöd, m.a.o. är man villig att gå in med förhöjda landskapsandelar i förlängningen. För oss inom de obundna kunde hemvårdsstödet ha varit ännu större än det är i dag. Grunddelen är i dag 2.010 mark och skulle man höja det med 10 procent betyder det 2.310 mark. Det skulle ha varit bra om man hade visat att det här är ett ordentligt alternativ till det som vi i dag oftast har, den kommunala barnomsorgen, att man skulle jämställa vård av barn i hemmet med kommunal barndagvård. Men det kanske kommer så småningom. Det här är ett steg i rätt riktning i alla fall. Man kan tycka att 10 procent är en väldigt liten summa, men det blir totalt sett väldeliga summor i alla fall.

 

Målsättningen inom landskapsstyrelsen är att man för 2001 skall utreda förutsättningarna att få hemarbetet pensionsberättigat. Det här är också någonting som vi inom obundna har jobbat för och jag är personligen väldigt glad över det. Jag tycker att det är någonting – om vi anser att vi har råd – som vi skall prioritera. Vår självstyrelselag ger också möjlighet till detta.

 

En del i ledet om familjepolitiken är också genomgången av barnomsorgslagen. Där hoppas jag att man också fäster uppmärksamhet runt barngruppernas storlek, antal timmar per dag som barn vistas på dagis. Vi vuxna jobbar inte mer än åtta timmar medan det inte är sällsynt att barn är tio timmar på dagis. Har man inte vett eller möjlighet att se det själv är det ett alternativ att man lagstiftar om det i så fall. Jag tycker att någon skall s.a.s. se till barnens rättigheter här.

 

Förskoleundervisningen är en annan sak som också lyder under barnomsorgslagen. Det har funnits en motion om den skall vara avgiftsbelagd eller avgiftsfri. Det är också en intressant sak som antagligen  kommer i det nya förslaget. Jag hoppas att man i alla fall ser över den saken.

 

Alla dessa förslag, som jag hoppas att går igenom, är viktiga frågor. Det är viktiga familjepolitiska frågor, men den stora vinnaren är ändå barnet. Jag tycker att barnens rätt till sina föräldrar försvinner alltmera i dag. Man har alltmera barnen på ett ställe medan man själv är på ett annat ställe. Den obundna gruppens sätt att se på  detta är en annan. Jag tycker att man behöver ha mera tid, man behöver tillbringa mera tid tillsammans. Vi vuxna behöver prioritera barnens behov framom våra egna. Det här är en sak som jag tycker att många vuxna i dag glömmer bort.

 

En sak som man kunde ha skrivit en motion om är ett moment som heter Moderskapsunderstöd. Nu är det så att jag och den obundna gruppen litar på vår hälsominister tills det att hon har bevisat motsatsen! Jag hoppas att man i verkställigheten runt momentet tittar på detta. För er som inte är riktigt invigda i detta gäller det den s.k. babylådan. Det som i dag är lite stötande för mig är att man har en bok som är enbart på finska som man ger till den nyfödda åländska babyn. Jag tycker att den kunde få en lite mera åländsk touch. Man kunde kanske ha en lite ekologisk touch på kläderna, att man hade lite renare och naturvänligare produkter i lådan. Det skulle inte skada.

 

En annan viktig sak som inte är familjepolitisk men som är en viktig sak för oss inom obundna i alla fall är språket. Man har många gånger sagt att landskapsstyrelsen har en skyldighet att informera och upplysa, att med bestämdhet tala om vad det är som gäller, men jag tycker att det är allas vårt ansvar att ta informationsbiten till oss. Jag har egen erfarenhet från ganska nyligen inom ÅHS, där man inte vet vilken lagstiftning det är som gäller. Man brukar prata om ”läkare utan gränser”, men jag har förstått att det är en organisation, inte det att man inte vet var man befinner sig, att man s.a.s. verkar på Åland och att det är den åländska lagstiftningen som gäller. Vad beträffar ÅHS är det naturligtvis ÅHS:s styrelse i första hand som skall se till att ledande tjänstemän känner till det här, men jag tycker att landskapsstyrelsen i momentet om utbildning kunde ha en form av utbildning för åtminstone sina ledande tjänstemän. Man kunde tala om vad som gäller, vad grundstenarna i självstyrelselagen är, vilka lagar man har att följa. Man pratar i andra sammanhang om nolltolerans, men här tycker jag att det är viktigt att man har nolltolerans. Det är ingenting annat än svenska språket som gäller.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tänkte ta upp frågan om hemvårdsstödet. Det kan vara så att hemvårdsstödet behöver ses över och att det behöver utökas. Men det upplägg som landskapsstyrelsen tänker sig i årets budget är att man i motiveringarna säger att man avser att under året höja hemvårdsstödet med 10 procent. Samtidigt återfinns inte motsvarande förhöjning i de sociala andelarna till kommunerna. Genom att landskapsstyrelsen beslutar kommer kommunerna att åläggas att betala 10 procent till på hemvårdsstödet utan motsvarande inkomst. De flesta kommuner har diskuterat skatteprocenten och bl.a. från Obunden Samling talar man väldigt mycket om skattesänkningar och att man gärna vill sänka kommunskatteöret. Då frågar jag mig hur Obunden Samling får den här ekvationen att gå ihop – kommunerna skall betala mera, man skall sänka skatten och man får inte motsvarande förhöjningar på landskapsandelarna!

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Vad gäller den ekvationen utgår jag från att man från landskapsstyrelsens sida har tänkt sig – och jag tycker också att man fick det svaret av finansministern – att man höjer landskapsandelarna om man går in för att höja hemvårdsstödet. Det tyckte jag han sade ganska klart här.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

I budgeten skrivs det att man avser att höja hemvårdsstödet med 10 procent, men motsvarande pengar finns inte i budgeten. Då förstår jag inte hur landskapsstyrelsen skall kunna betala, om inte lagtinget har anvisat de medlen.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att det var intressant att höra ltl Lindholms resonemang om barnens och barnföräldrarnas situation på Åland i dag. Jag reagerade ganska mycket på bilden av finansministern med rosor, inte i munnen, men nästan det, till små bebisar då hela budgeten presenterades som en barnbudget. Orsaken till det var att man ville höja barnbidraget med 10 procent liksom hemvårdsstödet. Visst, det är bra, men det är ändå en ganska liten sak. Problemet för barnfamiljerna i dag är väl att föräldrarna knappt har tid för sina barn. Samhället utvecklas så att man kräver större och större arbetsinsatser av föräldrarna, barnen är längre och längre tid på dagis, grupperna blir större och större, papporna är knappst alls hemma med sina barn under småbarnstiden och jag tycker att det är en väldigt obehaglig trend som man ser i samhället i dag, som jag tyckte att också ltl Lindholm var inne på. Här tycker jag att det skulle finnas mycket för landskapsstyrelsen att se på vad gäller regler för gruppstorlekar, vad gäller hemvårdsstödet, vilka möjligheter det ger att faktiskt vara hemma med barnen under småbarnstiden. Det är synd att dessa tongångar inte har fått komma fram mera i budgeten, om de ändå finns i ett av regeringspartierna. Jag tycker inte att man kan kalla budgeten en barnbudget – för mig som ändå har några barn betyder höjningarna några hundra mark i månaden. För många barnfamiljer skulle det vara viktigare att man ser på barnomsorgen och möjligheterna att vara hemma.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med ltl Wickström-Johansson, att det är så här verkligheten ser ut. Jag tror ändå att vi som är lagtingsledamöter har det ganska väl rustat för oss och våra familjer och våra barn. Men det är väldigt många som har lite, lite tid med sina familjer i dag och jag hoppas att man skulle kunna göra någonting åt detta när man går igenom den barnomsorgslag, som är relativt ny, från 1997 och där också ltl Wickström-Johansson var med när man tota ihop den. Jag tror och hoppas på att man skall kunna förbättra ytterligare för i första hand barnen men också för familjerna. Om det skulle vara ett ordentligt alternativ att kunna stanna hemma med sina barn en längre tid och känna att man har en ekonomisk trygghet i det också  väljer man det och det blir en helt annan livsrytm för hela familjen.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag noterade att ltl Lindholm intresserade sig för språkfrågan. Jag kan informera om att den diskussion här i lagtinget som förespeglade att självständighet skulle vara en lösning på språkproblemen föranledde en återremiss till självstyrelsepolitiska nämnden, där vi har gått igenom språkfrågan. Jag hade ett klämförslag, som nu har utvecklats. Det är så att var och en naturligtvis gör sitt och bevakar s.a.s. att det här sköts, att det är nolltolerans på vardagsplanet, men det är ändå landskapsstyrelsen som vi ger uppdraget att göra någonting, så jag hoppas att ltl Lindholm puffar på sina ledamöter i landskapsstyrelsen. Det är faktiskt lite dåligt med information till nyinflyttade. Man kan inte bara skälla på alla som har ett annat modersmål utan man måste också informera, ge kurser och ge möjligheter. Ltl Sune Mattsson har ställt en fråga till ÅHS om remisser, remissvar osv. Det är ett praktiskt problem som man löser genom att översätta. Jag tror att vi alla kan hjälpa till, inte genom att sätta upp motsättningarna att man är knappt välkommen här om man kan ett annat men inte behärskar svenska fullständigt, det är inte det det handlar om, utan det handlar om att landskapsstyrelsen har skyldigheter enligt lagen och vi har skyldigheter att se på den här frågan praktiskt och konkret i vardagslivet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är säkert ltl Gun-Mari Lindholms förtjänst att familjepolitiken tas upp i budgeten och att landskapsstyrelsen försöker profilera sig i den här frågan. Det är en utomordentligt viktig politikfråga och landskapet har inte någon egen familjepolitik ännu. Det har tidigare inte varit möjligt, men nu finns det ändå både lagstiftningsmässigt och ekonomiskt möjlighet att diskutera detta. Summa summarum är väl att man skall betala, man skall ge pengar åt dem som har barn och åt dem som tar hand om sina barn. På något vis blir det lite fnuttigt. Jag tror att många är överens om den stressiga bilden som man upplever av familjelivet där man inte har tid för varandra, och det löser man knappast med lite pengar. Jag tror alltså att det här är att befästa de system som vi har i dag. Det förändrar egentligen inte någonting.

 

Det finns – igen – en skrivning om utredning av hemarbetet och dess pensionsberättigande. Termen ”hemarbete” är ju någonting mycket mera än att ta hand om sina barn. I det måste man väl inkludera städning, bakning, tvätt, dammsugning osv. Det får vi ju alla syssla med, oberoende om vi har barn eller inte. Om det skall bli pensionsberättigat kommer det att bli oerhörda pensioner som skall läggas åt sidan, för alla måste vi hålla på med det här och om det också skall finansieras på något sätt av samhället tror jag att det blir väldigt svårt att klara av det. Här tror jag ännu att man måste lite fundera över vad det egentligen är som man vill ha pensionsberättigat.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Om jag börjar där ltl Sundback slutade. Har det klart kommit fram i diskussionen att det är fråga om vård av barn i hemmet. Det är det som vi avser att skall vara pensionsberättigat. Det är nog mycket arbete annars och det är som ltl Sundback säger, att det gör vi alla, men det som man gör när man vårdar barn i hemmet är i stället för att föra barnet till en kommunal dagvård. Jag tycker att det skall vara berättigat till någonting annat än det är i dag. Visst kan man resonera och säga att det här borde man inte ha betalt för, men eftersom man i dag med samhällsstödda medel bekostar den kommunala barnomsorgen är det där det tokiga finns, att gör man det här själv, och som jag också anser att är det bästa när barnen för små, så får man s.a.s. ingenting för det, medan om man för barnet till en kommunal barnomsorg får man en subventionerad vård.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det där resonemanget är bekant, men nu är det så att den kommunala barnomsorgen är tillgänglig för alla och det är väl på det sättet samhället har löst just frågan om tillsyn. Överför man resonemanget på annan samhällssubventionerad verksamhet. Ett exempel som jag har hört i det här sammanhanget är ”att jag har inte bil, men jag är med och finansierar alla vägar och allt som har med bil att göra, då borde väl jag få pengar för det, för jag nyttjar inte alls det här systemet som kostar så oerhört mycket”. Om vi skall överföra det här resonemanget på alla möjliga andra samhälleliga funktioner blir det orimligt. Jag tror nog att man måste föra det resonemanget att det här är ett viktigt arbete, för det är arbete som vi får pension för, inte för att vi inte för ett barn till barnomsorgen – det kan inte vara pensionsberättigande. Då hamnar vi in i väldigt komplicerade resonemang. Hemvårdsstödet löser ändå inte den centrala frågan, dvs. hur skall samhället, arbetslivet osv. organiseras så att människor får mera tid med varandra. Den modell socialdemokraterna har haft är att pengarna för hemvårdsstödet skulle användas för att generellt förlänga föräldraledigheten. Hemvårdsstödet kan inte nyttjas av alla och då borde väl de som inte kan nyttja det få någon annan kompensation! Vi kan inte hålla på med de här kompensationsresonemangen för att man inte utnyttjar en samhällsresurs utan nog är det så att samhället skall stödja de verksamheter, som av andra politiska skäl är värda att stödja.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Om vi tar det här med att man har väldigt lite tid för varandra i dag, vilket är kalla fakta, så anser vi obundna att blir det här ett ordentligt alternativ, får man en tillräckligt stor summa, vet att man får pension för den tid någon av föräldrarna är hemma med barnen, då kanske flera än i dag väljer det alternativet. Och tro mig, jag vet, jag har varit hemma 13 år med barnen, jag vet att det är en helt annan livslunk man utsätter hela familjen för! Det vet jag i dag när jag s.a.s. jobbar halvtid. Det enda man tydligen förstår sig på är pengar, om det sedan är typiskt Åland eller vad det är! Om man som nu får 2.100 mark i hemvårdsstöd och en kommunal barnomsorgsplats kostar i dag dryga 3.000 mark, så skäggar det fortfarande om man inte har kommunal barnomsorg utan man sköter det här hemma.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Ltl Lindholm talar varmt om familjen och om barnens rättigheter. Det är positivt och det är inte svårt att stödja för liberalerna heller. Det som klingade negativt i mina öron var att man skulle lagstifta om hur länge barnen får vara på dagis. Jag har svårt att förstå hur det skulle fungera i praktiken. Fast ltl Lindholm säger att hon kunde vara hemma i 13 år med sina barn finns det ändå i dag en ekonomisk verklighet som inte är sådan för alla. Jag bor själv i Lumparland och jag har jobbat heltiden, så jag vet att resorna tar sin tid och att sätta en gräns för föräldrarna hur de kan arbeta verkar för mig svårt att förstå hur det skall fungera i praktiken, fastän det nog är behjärtansvärt. Det är ändå fråga om att ge föräldrarna dåligt samvete, speciellt för sådana föräldrar som inte har råd med förkortad arbetstid så länge det inte subventioneras av samhället. Om man får ett ordentligt hemvårdsstöd som ett alternativ till arbetslönen kan jag tänka mig det här men inte att generellt begränsa tiden. Kanske ltl Lindholm kan lite förklara hur hon har tänkt sig det här.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag har ingen knut som jag kan knyta upp här för ltl Eklöw. Jag tycker att man skall ha det som en ambition och se på olika möjligheter när man öppnar lagen och tittar på den. Även om det kan vara svårt måste vi arbeta med barnets bästa för våra ögon. Jag vet många människor som fastän de har långa arbetsdagar turas om att föra och hämta så att barnet inte har så väldigt långa dagar. Det är ingenting som man behöver lagstifta om, men om man har en gräns, man vet vad det är som gäller och så får man försöka leva upp till det. Det är klart att man har långa resvägar, men från Mariehamn och längst bort på Åland tar det en halvtimme; kanske man åtminstone kunde ha nio timmar. Tio timmar är en väldigt lång dag för ett litet barn i en barngrupp på över 20 stycken. Jag tycker inte att det är lämpligt.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Det är absolut säkert att vi måste sätta barnens rättigheter främst, men i dag finns det ekonomiska realiteter och man måste vara väldigt noga när det gäller att sätta begränsningar för familjen. Vi måste via lagstiftningen också stödja familjerna och inte bara sätta begränsningar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman, bästa lagtingskolleger, värderade radiolyssnare!

När Ålands lagting i våras samlades till marssessionen var det många av parlamentets ledamöter, inklusive jag själv, som blev lätt chockerad över det synnerligen ringa material som regeringen Nordlund producerat inför lagtingets arbetsperiod den gången. Den minnesgode erinrar sig att på lagtingsmännens bord låg endast en framställning och den gällde ministrarnas löneförhöjningar. Orsaken till framställningen sades då vara att ansvaret ökat så väldeliga, för att inte säga arbetsbördan, inte minst genom vår medverkan inom EU. Från vår sida kritiserade vi i någon mån landskapsstyrelsen för deras ringa arbetskapacitet sådan den tog sig uttryck i plenum, men bl.a. lantrådet urskuldade sig då i offentligheten och lovade ökad effektivitet i arbetet, och då  förstod vi det arbete som skulle åskådliggöras här i lagtinget.

 

När vi nu ett halvår senare åter sammankommer till session kan vi på nytt konstatera att historien upprepar sig. Då undantar jag budgeten, som vi just nu behandlar. Den här gången fann vi på våra pulpeter en lag, och denna gång en blankettlag om utsäde, en avskrift av rikets lag vilken knappast kan ha upptagit ledamöternas tid mer än några minuter. Detta i sig, herr talman, ingen indikation på ökad arbetskapacitet.

 

Inom vårt parti, och då avser jag inte partiets parlamentsledamöter, utan medlemmarna i gemen, befästs alltmer den uppfattningen att landskapsstyrelsen antingen är starkt begränsad i sitt arbete och därför inte förmår uträtta något av vikt och värde att föra till lagtinget för diskussion och beslut eller så förhåller det sig så att regeringen arbetar efter en utstuderad politisk strategi vars syfte är att på alla sätt hålla det folkvalda lagtinget utanför skeendet och, som har tidigare har sagts från liberalt håll, vilket vi delar, marginalisera parlamentarikerna. Även om jag själv kan förstå att det kan finnas brister visavi förmåga, för det har vi alla, så tror emellertid jag själv snarare på den senare taktiken, nämligen att man inte vill ha lagtinget så aktivt involverat i det politiska arbetet, om det går att undvika. Jag känner också på mig att lagtingets majoritet, som står bakom landskapsstyrelsen, inte har någon åstundan att aktivera debatten här i parlamentet den heller.

 

Det finns många saker som tyder på att landskapsstyrelsen inte är så angelägen att lyssna till lagtinget. Tittar vi på berättelsen för 1999 kan vi se att i väldigt många av de hemställningar som fördes från lagtinget till landskapsstyrelsen är utan åtgärder, sida upp och sida ner. Det är möjligt att det är saker och ting som är på gång,  men när jag läste den i varje fall så hade det inte hänt. Den diskussion vi hade om skärgårdstrafiken tycker jag också är signifikant. Det var inte intressant det som lagtingets majoritet tyckte om skärgårdsfärjornas avgifter. Studiestödslagen tycker jag också illustrerar någonting. Där körde man en förordning, och en förordning som gick längre än lag. Jag tycker inte att det här är bra. Med rätt eller orätt, har vi fått den uppfattningen att man vill gå förbi lagtinget tycker jag att det är illavarslande och man borde på något sätt försöka åtgärda detta.

 

Vad som också oroar är det faktum, åtminstone har det framställts så i våra massmedier, att mycket av det som sker i landskapsstyrelse och dess omgivningar inte alltid heller följer lagar, regler och budgetmoment utan det styrs av någonting som benämns praxis. Vi har märkt detta i den beramade torkaffären där ansvarig rakt ut  säger att handläggningen måhända inte följer reglerna men väl praxis. Nu har vi sett att det här också smittat av sig på vår värderade trafikminister, som länge enligt mitt sätt att se var oförstörd. Nu beviljar han fraktstöd till åländska bolag som säljer varor till skärgården, trots att sakkunnig tjänsteman avråder, eftersom ett sådant beslut står i konflikt med gällande regler och inte ens budgeterade pengar finns. Han kör också med praxis i stället för regler.

 

Herr talman!

När man överger lagar och regler för någon praxis som består av gud vet vad, då är man illa ute! Då är, tycker vi, rättssäkerheten i fara och likabehandlingen också äventyrad. Då finns risk för att det politiska godtycket också då kan få sin andel i beslutsfattandet.

 

Herr talman!

Så har vi då allt det som sittande landskapsstyrelse tycker att är så väldigt viktigt och jag förstår också stödpartierna bakom. Men även i de frågorna går det inte alltid så bra. Den här regeringen, likaväl som sammansättningen tidigare och stödgrupperna bakom, har gång på gång markerat hur viktigt det här med övertagande av skatter är. Skatteövertagandets nödvändighet har dunkats in i folk hela tiden, men det blir ingenting! Inte ens kommer regeringen fram till någon bra slutsats på samfundsskattens område, där alla partier i lagtinget har varit överens om att Åland bör överta detta. Det går inte! Redan när Lundberg-gruppen för många år sedan med representanter för alla partier satt och diskuterade frågeställningar kring skatteövertagandet hittade vi också varandra, men, nej, det händer ingenting!  Men nu säger man, inte bara att samfundsskatten, utan nu är det fråga om samtliga direkta skatter skall tas över! Jag är frestad att tro att det här blir bara prat och inga resultat. Som vanligt gör man också skrivningarna i det här fallet i budgeten utan att ens diskutera med oppositionen, vars roll ju alla vet att är helt central för att åtminstone skapa en bas, en förutsättning för att just kunna föra den här dialogen med riksmyndigheterna. Men jag har inte stort hopp om att regeringen kommer att komma någon vart alls.

 

Mycket väsen har vi också men hittills väldigt lite ull kring sjöfartsfrågorna. Vi har från vår sida alltid önskat att vi skulle finna en formel där vi med riksmyndigheterna kommer överens och att de också får ta det ekonomiska ansvar som sammanstrålar med dessa frågeställningar. I stället känns det som om vi alltmer fokuserar kring det åländska parallellregistret. Av det som har framkommit i tidningarna, bl.a. av trafikminister Olli-Pekka Heinonen, är det ganska uppenbart att inte seglar de här åländska frågorna heller i någon förlig vind!  Det känns väldigt motigt. Det är ganska symptomatiskt att de frågor som bringats till lösning och kanske kan hjälpa till att hålla passagerarfarten under finländsk flagg de facto har uppnåtts mellan arbetsmarknadens parter utan landskapsstyrelsens inblandning.

 

Herr talman!

Vi har hört att alla har vi det så bra på Åland. Det går så bra och fördelningen är så fin och rättvis! Vi tycker faktiskt att Åland har ett överflöd som faktiskt alla skulle kunna få dela på, men så är det inte. Det nämndes tidigare här i något anförande att de stora, starka och välbärgade får de stora stöden, medan de svagaste grupperna också får de minsta stöden.

Barnbidragsfrågan nämnde vi som en positiv sak när vi såg budgeten vid första påläsning. Det gjorde vi därför att vi i tiden själva var med och aktivt drev på just för att höja barnbidraget. Vi ansåg att det var väldigt viktigt. Men väldigt mycket annat visar stor brist på solidaritet. Från september 1999 till september 2000 steg de åländska konsumentpriserna med i genomsnitt 3,9 procent. Inflationen påverkades mest med 1,7 procentenheter; av priserna inom huvudgruppen boende, värme och el, som var 7,8. Trots det föreslår landskapsstyrelsen inte någon justering av bostadsbidraget eller någon höjning av anslaget för nämnda bidrag. Med tanke på den stora bostadsbristen är det uppenbart att hyrorna stiger och att särskilt de som har låga inkomster får svårt att klara sig. Det är mot den här bakgrunden som vi anser att det nödvändigt att anslå mera medel och se över regelverket för bostadsbidrag, särskilt för ensamförsörjarnas rätt till bostadsbidrag. Det bör förnyas. Lagtinget beslöt ifjol i samband med budgeten att en uppföljning av bostadsbidraget skall ske och eftersom inget skett föreslår vi att finansutskottet höjer anslaget för nämnda bidrag och ger landskapsstyrelsen i uppdrag att med det snaraste komma med förslag till ändringar i lagen om bostadsbidrag.

 

Ett annat exempel där vi tycker att landskapsstyrelsen inte ser till de små är faktiskt utkomststöden, som drabbar de mest ansatta grupperna i vårt samhälle; medan riksnivåerna höjs ligger våra stilla. Det tycker vi inte är skäligt.

 

Vi vet också att vårdnadsbidraget vid skilsmässor, där den som har vårdnadsansvar vid nytt parnterskap får en reducerad stödmodell från åländsk sida; den är bibehållen också på rikssidan.

 

Man kan systematiskt gå igenom flera här för att konstatera att vi är sämre än vad man är på rikssidan. Det tycker inte vi är bra.

 

Det är också socialdemokraternas önskemål att det högkostnadsskydd  på 3.500 mark som med ett års retroaktiv verkan lanserats inom sjukvården faktiskt skulle täcka alla de kostnader för vård och medicinering som drabbar långtidssjuka av alla slag inklusive cancer. Högkostnadsskyddet, som vi alla vet att åvilar hälso- och sjukvårdens huvudman och inte kommunerna, bör enligt vår mening täcka allt som sjukförsäkringen vid folkpensionsanstalten inte reglerar. På detta område motionerar vi socialdemokrater därför att vi inte accepterar att långtidssjuka, förutom att de är illa ansatta av sjukdom, också skall ruineras ekonomiskt.

 

Herr talman!

Inför den här budgetbehandlingen har socialdemokraterna också lagt ett antal övriga motioner. Bl.a. efterlyser vi nu att lagtinget uppdrar åt landskapsstyrelsen att under kommande år arbeta fram ett nytt beslutsunderlag för vindkraftens framtida utbyggnad. Det här tycker vi är mycket viktigt eftersom de ekonomiska förutsättningarna för vindkraften synnerligen radikalt förändrats, för att inte säga försämrats den senaste tiden. Den insatte vet ju att vi ända långt in i år 2003 på den nordiska elbörsen kan inhandla el för 10-11 penni kWh närmare det dubbla som vindenergin på Åland skulle behöva för att kunna gå hyggligt. Jag har svårt att se hur vindenergin skall kunna konkurrera för överskådlig framtid, trots mycket kraftiga subventioner i investeringsskedet och dessutom ett fyra pennis tillägg i form av statlig negativ skatt. Man får ändå inte mycket mer än 12 penni av kunden, såvitt jag har förstått. Problemet nu är också att man även i Sverige har ett överskott av grön vindel, eftersom det är svårt att hitta de idealistiska kunderna som betalar mer än nödvändigt.

 

Herr talman!

Vi har nyligen satsat över 100 miljoner i en ny elkabel till Sverige för att kunna få tillgång till den billiga nordiska elmarknaden. Det är bra, men frågan är om det är lika bra att nu inom den närmaste tiden kraftfullt ytterligare satsa på vindel för att minska betydelsen av denna elkabelinvestering, t.ex. genom den storskaliga investeringen i Lumparland Krogstad, som dessutom kommer att ödelägga värdefull natur. Något, herr talman, som alltfler på Åland börjar ifrågasätta. Vi skall komma ihåg att Åland redan är bland de världsledande inom vindenergin med ca 6 procent av årsenergin från just vinden. Vi från socialdemokratisk sida vill ha en ny diskussion här i lagtinget för att påverka utbyggnaden och lokaliseringen.

 

Som socialdemokrat kan jag naturligtvis inte heller undgå att i denna debatt ta upp tillståndet i Östersjön, vars vatten blir allt sämre. Den här gången skulle vi önska att man kunde reda ut i vilken utsträckning som övergödning och andra belastande faktorer redan tagit död på havsbottnarna runt Åland. Vi motionerar om en seriös utredning som kartlägger bottendöden så att vi vet vilka områden som inte längre är produktiva för faunan i havet. Det här är en viktig fråga eftersom man dessvärre nu också rapporterar från den svenska sidan att upp till 70 procent av Stockholms skärgård har döda bottnar.

 

En annan miljöfråga gäller kollektivtrafiken generellt men Mariehamns stad speciellt, där partierna enats om att fortsätta gratiskörandet  med buss. Busstrafiken i Mariehamn har varit upp till diskussion här i lagtinget tidigare  när det har gällt möjligheterna att erhålla landskapsstöd. Vi skall komma ihåg att landskapsstyrelsen stöder kollektivtrafiken på landsbygden och i skärgården med nästan 4 miljoner. Det vänder vi oss inte emot; vi tycker det är bra, men det är obegripligt hur kommunen Mariehamn kan bli utan pengar överhuvudtaget – man anslår inte ett penni till Mariehamns stad, där vi ändå har mobiliserat snart hälften av landskapets invånare i ett ökat bussåkande. Vi föreslår därför att staden skulle tilldelas ett stöd på 400.000 mark för att på något sätt ändå balansera upp de behjärtansvärda stöden till landsbygd och skärgårds.

 

Herr talman!

Som final på detta lilla anförande vill jag säga att musikteatern Katrina ligger socialdemokraterna varmt om hjärtat och ett alldeles särskilt anförande kommer omsider att hållas i denna fråga.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att det var bra att ltl Wiklöf, i lihet med ltl Sune Eriksson, lyfte fram detta med lagtingets roll och hur det har ändrat på en kort tid. När Lundberg-gruppen 1995 hade en diskussion om beskattningen var man överens om hur man skulle gå fram. Och när inte detta går, ja, vad gör man? – man tar i ännu mer! Det är naturligtvis fel, som ltl Wiklöf mycket riktigt konstaterade, så jag uppmuntrar socialdemokraterna att försöka fortsätta dialogen i lagtinget och göra det på realistisk grund. Dessvärre är vi inte så många som försöker göra det utan det är den här chimären om att egen beskattning löser alla problem som fortfarande kommer in här. Det är lite samma med sjöfarten. Lagtinget hade en mycket bra dialog och konstaterade att sjöfarten har sin egen logik som egentligen bestäms av internationella förhållanden och EU. Det har varit en rad av skenmanövrar att försöka säga att vi skall ta över registerfrågan. Det skulle innebära subventioner i hundramiljoners klassen och det går inte, det ser vi, att utvecklingen är den att arbetsmarknadens parter och regeringen sköter det här. Vi hoppas att de gör det så bra som möjligt. Jag uppmuntrar också ltl Wiklöf och socialdemokraterna i den frågan att här måste vi se vad som händer i omvärlden och vara realistiska. Åtminstone för min del låter jag mig inte luras av dessa illusionsnummer på beskattningens och sjöfartens område, men det skall jag återkomma till.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det fanns mycket att kommentera i ltl Wiklöfs inlägg, men jag skall försöka ta det jag hinner med på två minuter. Vad gäller utvecklingen av självstyrelsen finns det skäl att återigen påpeka att från majoritetens sida är vi redo att köra, men det är så att det krävs en kvalificerad majoritet i lagtinget som stöder, så den majoriteten välkomnar jag. Jag välkomnar också att socialdemokraterna, som brukar berätta om sina goda kontakter till Lipponen-regeringen, använder de kontakterna i lite större grad.

 

Herr talman!

Det är lätt att påtala att bidragen är lägre på Åland än i Finland och att vi skall vidta åtgärder för att motverka samhällsklyftor. Det är också lika lätt för socialdemokraterna att glömma faktum där bidragen är högre på Åland än de är i Finland. Ett exempel är studiestödet. Ett annat exempel är avdragen i kommunalbeskattningen och ett annat är den nollade ÅHS-avgiften. De två sistnämnda är någonting som möjliggör för kommunerna att sänka kommunalskatten, en åtgärd som gillar dem med lägre inkomster.

 

Herr talman!

Östersjön skulle räddas, sade socialdemokraterna inför valet. Jag har väl någon gång efter det också påtalat det, men det får tydligen inte kosta något. Den nya Sverigekabeln, som ltl Wiklöf talar om, duger visserligen till att importera kolkraft, men det kan jag säga, herr talman och till vännen Wiklöf att genom att importera kolkraft räddar vi inte Östersjön och inte ens Östersjöns botten.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det är viktigt nu igen att stämma i bäcken så att vi inte får en onyanserad diskussion. Jag är ingen motståndare till vindkraft, men jag märker att landskapsstyrelsen själv inser att just nu är det klokt att lite grand hålla igen, av vissa speciella skäl, särskilt prismässiga skäl. Jag tror att vi borde ta och diskutera här i parlamentet ganska djupsinnigt alla de parametrar som föreligger för vindkraften och i slutändan inte minst lokaliseringen. Den är jätteviktig. Många människor som i tiden var tillskyndare av vindkraften, börjar dra sig för det här när de ser att det är andra miljöattribut som vi får offra, och det är inte bra. Vi skall inte bli på någon kollisionskurs vännen Lindqvist och jag. Vi tycker vindkraften är bra, men tidpunkten är livsfarlig. Jag ser att det är Ebberödsbank om man fortsätter rakt fram såsom det är för närvarande, och detta trots att vi har t.ex. en fyra pennis negativ statsskatt per kWh, så man skall vara väldigt försiktig; annars kan vi få äta upp det framdeles och jag vill inte vindkraften illa, det är därför jag är så mån om det här.

 

”Majoritetsbeslut”, säger vännen Lindqvist angående skattefrågorna. Vi har majoritetsbeslut om samfundsskatten. Vi står bakom. Det är full fart att lösa det, fritt fram, inga bekymmer alls, men det är så dåligt med farten!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Vad gäller miljön och vindkraften kommer jag antagligen att återkomma först i morgon i mitt huvudanförande, där jag kommer att belysa en hel del av de faktorer som ltl Wiklöf lyfte fram.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

En liten detalj som kan vara bra som information och upplysning när vi är inne på vindkraften, som naturligtvis i det här sammanhanget fokuserar väldigt starkt på de fem kraftverken i Lumparland Krogstad. Då vill jag säga att där har vi också ett problem som vi måste lite tänka på. Vi skall bygga ställverk, vi skall bygga transformator, vilket i sin tur säkert går i 4 miljoners klassen. Jag vet inte vem som skall finansiera det, men tidigare har det varit så att samhället har tagit hälften där också. Det är alltså ganska många aspekter vi måste ha med i beaktande, men som sagt som en vän till vindkraften vill jag inte att vi med öppna ögon skall rusa in i fördärvet. Därför stöder jag landskapsstyrelsen om uppehåll det här året och tror att det skulle vara nyttigt att ha en diskussion också om följande år, för det ser lite illavarslande ut just nu.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag tror, ltl Wiklöf, på att ha mål med självstyrelsens utveckling. Vi har nu i sex-sju år varit överens om att försöka få över samfundsskatten från riket från regeringen Lipponen. Det har inte lyckats ännu. Arbetet fortsätter. Det har varit intensivt hittills. Eftersom det har tagit så länge med det är det väl dags att ställa nya mål när det gäller övertagandet. Det är det som landskapsstyrelsen gör nu och det kan inte vara något fel i det, om man politiskt är intresserad av en utveckling av självstyrelsen. Är man intresserad av att stampa på stället har man inte sådana mål som man sätter ut; de skall diskuteras här i lagtinget och det är här i lagtinget majoriteten besluter att gå vidare. Sedan sade ltl Wiklöf att ansvarig ledamot har sagt beträffande bidrag och stöd att man behöver inte ha lagstöd (Från salen: ltl Wiklöf: nej! utan man kan göra det enligt praxis. Detta är inte sant. Jag tror att det är viktigt att särskilt nyansera diskussionerna som vi för i politiska frågor. Vi är synnerligen noggranna med att följa lag, åtminstone för min del vill jag säga, att i alla de uppdrag jag har haft har det varit grundförutsättningen och likabehandling och rättvisa. Att då bli beskylld för att göra motsatsen är fullständigt onyanserat och osant. För det tredje gällde det sjöfarten: mest ljud men litet resultat! Det är inte sant och det saknar också nyanser. Alla åtgärder som staten har vidtagit under de senaste åren har man gjort med landskapsstyrelsen som medspelare. Alla paket - det är egentligen tyvärr bara två under tre år som staten har gått in för – har man gjort under långa och ingående diskussioner med landskapsstyrelsen; jag har suttit flera gånger i regeringssammanträde och varit med om det. Det fortsätter. Vi har med kommunikationsministeriet och finansministeriet fortlöpande diskussioner. De ringer hit och frågar vad vi har för synpunkter och modeller. Det är så arbetet går till, Wiklöf, nuförtiden! Småtonnagestödet är exempel på det. De stora fackförhandlingarna som man nu kom överens om, den historiska vändningen, de diskussioner som landskapsstyrelsen hade med Sjömans-unionen lade grunden.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Först det sista, där har lantrådet och jag ungefär exakt samma formuleringar, så det är inte så mycket att tvista om när det gäller att arbetsmarknadens parter klara ut det här väldigt bra. Jag vill till näringsministern säga att vi har definitivt vision och mål. Det sade också landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson att han har, men det är det att man kommer inte fram, det blir ingenting, för det händer ingenting, det är det som är problemet! När det gäller att man inte riktigt följer lag men väl praxis vill jag att landskapsstyrelseledamoten Jansson verkligen tittar efter i pressen vad det har stått, för det har inte funnits några korrigeringar såvitt jag har sett eller några tillrättalägganden. Ungefär så framställdes det. Den uppfattningen bibringades vi. Det är klart att man kanske inte alltid kan lita på massmedia, men om det inte korrigeras kan man ändå bringas att tro att det är på det sättet!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Wiklöf och jag vet båda, likaväl som alla andra, att skulle vi gå ut och korrigera allting som råkar vara lite fel citerat eller som vi har uppfattningen att i massmedia är fel citerat skulle vi inte hinna med hemskt mycket annat. Den där typen av politik och debatt, att det som har stått i tidningen, det är alltid sant, om det inte dementeras.  … Så länge har vi varit med politiken Wiklöf och jag, 30 år, att vi vet att det där stämmer inte. Wiklöf har dessutom varit journalist.

 

När det gäller uttalandet att man inte skall ställa upp nya mål för att man inte når de första är detta ett märkligt resonemang.  Jag menar att vi skall ha många mål och vi skall kämpa med dem ända tills vi når fram. Vissa kanske vi får lämna på vägen, men de flesta skall vi fortsätta att arbeta för. När det gäller utvecklingen av självstyrelsen är det evigt arbete och ibland rasar vi tillbaka och tappar takt och då måste vi börja om från början. Så säger Wiklöf, nej, eftersom ni inte har nått resultat där, så varför skall ni ha några andra visioner och mål! (Från salen: ltl Wiklöf: nej, det har jag inte sagt!)

 

När det gäller registret sade ltl Wiklöf att landskapsstyrelsens huvudsakliga målsättning med sjöfartsarbetet är att få ett åländskt register. Det är inte sant! Huvuddelen av vårt arbete är faktiskt annat än registret när det gäller sjöfarten. Nummer ett är att påverka statsmakten. Nummer två är att komma med förslag till lösningar som är långsiktigt hållbara. Nummer tre är att se om lagtinget kunde få mera att säga till om när det gäller vår viktigaste närings framtid. Nummer fyra: Baltic Maritime Center-tanken innehåller huvudsakligen annat än registerfrågan. Registret är kanske nummer fem eller sex, men det är viktigt att Finland får ett tredje sjöfartsregister. Där är man tacksam för att man från åländsk sida har gjort ingående utredningar. Det fortsätter vi med, trots oppositionens kamp emot!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Nummer tre av de punkter som lantrådet räknade upp, nämligen att lagtinget skulle få mer att säga till om, det stöder vi och vi förenar oss om det.

 

Jag vill säga till vännen Roger Jansson att det är viktigt att ha många mål, men det skulle vara viktigt att någon gång gå i mål!

 

TALMANNEN: Replikskiftena  är avslutade.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Eftersom den här debatten också är en allmänpolitisk debatt skall jag i mitt första anförande uppehålla mig vid  det som jag är ganska ensam om i det politiska livet, nämligen granskningen av det jag kallar missbruk av samhällsmedel.

 

Önskedrömmen för en politiker kan vara att han efter lång tids kämpande i motvind med alla andra emot sig äntligen får rätt. Så är det för mig just nu.  Under hela min lagtingsmannatid har jag kämpat emot de orättvisa investeringsbidragen samt den totala avsaknaden av behovsprövning samt den synnerliga bristfälliga kontrollen av dessa stöd. Under dessa 5 år har jag inte från någon i denna sal fått något som helst stöd för mina åsikter. Istället har jag av tjänstemän, bidragstagande bönder, landskapsstyrelseledamöter och lagtingsledamöter gång på gång fått höra hur fel jag har haft. Många gånger i rent oförskämda ordalag. Rekordet togs av Frisinnad Samverkans ledartrio Roger Jansson, Harriet Lindeman och Max Siren  när de i  tidningen Åland hösten 1998 kallade mina åsikter för "populistiska påhopp på jordbrukarna " och de avslutade  med att "djupt beklaga de människor i näringen och förvaltningen som känt sig kränkta av de okunniga och osanna påhoppen".  De glömde att sanningen ofta vinner till sist.

 

Därför känns det  bra att i synnerhet ledamoten Roger Jansson, som ofta varit min häftigaste kritiker i dessa ärenden,  nu får krypa till korset och erkänna att jag hade rätt i så gott som all min kritik. Hela behandlingen av bidragsärenden har gått snett med början från felaktigt ifyllda blanketter, ett uppdrag  som för övrigt sköttes av landskapets avlönade konsulter,  samt vidare  med total avsaknad av behovsprövning, ingen kontroll om den sökande överhuvud hade rätt att söka dessa pengar  eller ägde marken som  skulle bebyggas och i slutändan ingen kontroll över att pengarna använts på rätt sätt. Och till sist de tafatta försöken att sopa igen spåren genom att i efterskott fylla i de aktuella blanketterna.  Rena rama vilda västern! Ett bevis på landskapsstyrelsens slappa inställning i dessa frågor är att de ännu inte granskat alla oklara fall. Jag tror att det är viljan som fattas och jag är övertygad om att det kommer  att dyka upp ännu fler fall där man förfarit fel.  Så  går det när man nonchalerar alla kritiska signaler och kallar all befogad kritik för populistiska påhopp.

Ett annat ämne där jag känt mig  ganska ensam i min kritik är den offentliga sektorns stora tillväxt.  Jag har i  budgetanföranden, både i kommunala och lagtingssammanhang varnat för denna utveckling. Jag har full förståelse för att vissa sektorer haft legal orsak att öka sin personal Detta gäller främst vårdsektorn. När det gäller ÅHS kan jag med glädje konstatera att man äntligen tagit beslut om att ombilda ett stort antal tillfälliga tjänster till ordinarie. Varför man inte gjort det tidigare är för mig en gåta.

 

När det gäller andra sektorer, främst då trafikavdelningens verksamhetsområde, tror jag på att en omfattande privatisering av verksamheten är enda möjligheten att hålla kostnaderna i styr. Efter att ÅSUBs statistik över offentliga sektorns stora tillväxt har ett flertal politiker i massmedia uttalat sin oro över denna utveckling. Så det finns kanske möjligheter att på sikt lösa problemet.

 

När det gäller landskapsstyrelsens positiva inställning till beviljande av  tillfälliga tillstånd att sälja alkoholhaltiga drycker i snart sagt varje knut, ett tillstånd som beviljas ännu lättare om man har goda politiska kontakter eller rentav tillhör något av regeringspartierna, så vill jag enbart hänvisa till den bilaga som medföljde detta budgetförslag. På sidan 7 i denna bilaga som har namnet Socialvårdsplan 2001-2005 står det klart och koncist "Missbruket av alkohol är det största sociala problemet i landskapet”. Jag rekommenderar den ledamot av landskapsstyrelsen som beviljar dessa sprittillstånd  att läsa denna bilaga.

 

En fråga som upprört en del av den åländska allmänheten under senaste tiden är när Veikkaus drog bort vadslagningsspelen från Åland. Detta på grund av att PAF efter en lagändring erhöll monopol på alla former av vadslagning på Åland. Det märkliga är att då lagändringen vidtogs så hade PAF ingen form av vadslagningsspel. Tillvidare fortsätter Veikkaus med sina traditionella spel Lotto, Stryktips och trav. Det är nog tyvärr bara en tidsfråga innan landskapsstyrelsen stoppar också dessa spel. Enligt uppgifter jag erhållit  får det åländska samhället ca 21 miljoner i behållning av Veikkaus verksamhet.  Att tacka nej till dessa 21 miljoner verkar vara rent ut sagt korkat. Låt företagen konkurera på lika villkor  och uppmuntra dem gärna till samarbete, men tvingar landskapsstyrelsen Veikkaus att upphöra med lotto på Åland så säger jag som min gamle gode vän Olle Fonsell, att då överväger jag att flytta till Åbo. Man skall inte med otidsenlig lagstiftning stoppa folks oskyldiga nöjen.  Jämför gärna med de frikostiga sprittillstånden, i det ena fallet vill man stoppa ett oskyldigt nöje, i det andra fallet bidrar man till en ökad spritkonsumtion med betydande skador som följd.

 

När vi berör PAFs verksamhet så vill jag framhålla att det inte enbart är i Nordiska råds sammanhang man är ut och reser. Även PAF:s styrelse lyckas med konststycket att på skattebetalarnas bekostnad resa långt och länge. Vi är säkert några i denna sal som minns när denna ,av landskapsstyrelsen utsedda styrelse, för ett par år sedan kryssade med Silja Europa under pågående lagtingssession. Efter den debatt som då uppstod trodde man att de skulle bli lite mer självkritiska. Men icke.  Senaste år lyckades 2 lagtingsmän  som tillhör PAF:s styrelse upptäcka att det fanns spelautomater eller så kallade enarmade banditer på Nya Zeeland (Från salen: ltl Christer Jansson: dit har vi inte varit ännu) och dem ville de naturligtvis se. Sagt och gjort, de båda herrarna reste till Nya Zeeland för att titta på - ja vad de såg vet jag inte exakt, men trevligt var det säkert att på skattebetalarnas bekostnad resa till andra sidan jordklotet. Ett besök i Australien på samma gång satt inte heller helt fel.

 

Rekordet togs dock i oktober detta år då man åkte på  kryssning i Medelhavet med Festival Cruises lyxkryssare m/s Mistral . En resa som tog totalt 9 dagar. Och allt betalat av de åländska skattebetalarna. I denna resa deltog hela styrelsen inkluderande de 4 lagtingsledamöterna. Även en av lagtingsmännens hustru deltog i lyxkryssningen, naturligtvis på egen bekostnad, det vill jag betona. Landskapsstyrelsens finanschef deltog även i resan , detta efter beslut av landskapsstyrelsen.  Jag vill påpeka att resan företogs under brinnande budgetarbete, varför jag något förvånas över att landskapsstyrelsen sänder bort sin finanschef under denna tid. Eftersom finanschefen tillhör styrelsen hade  han naturligtvis samma rätt som de övriga att delta i resan, men tidpunkten var fel.

 

Så förutom rejäla arvoden för styrelsearbetet i PAF har medlemmarna som naturaförmån att på skattebetalarnas bekostnad företa lyxkryssningar och andra resor till olika platser i världen.  När jag säger rejäla arvoden vill jag som exempel nämna att en av de lagtingsmän som sitter i styrelsen för sitt styrelsearbete senaste år lyfte  35.301 mk. Förutom detta erhöll han naturligtvis de lagstadgade kostnadsersättningarna samt dagtraktamenten.

 

Som motiv för den senaste kryssningen hade man att det tecknades kontrakt med Festival Cruises nybygge som levereras nästa år. Rederiet Festival Cruises har sedan tidigare alla sina fartyg med i PAF:s verksamhet. Därför tror jag att PAF:s kunniga personal klarat av även detta kontrakt utan att hela styrelsen + någon äkta maka/make medföljt på resan. När jag i dessa sammanhang talar om skattebetalarnas pengar är jag fullt medveten om att det är PAF som i första hand betalar dessa utflykter runt om i världen, men eftersom det i motsvarande grad minskar på utdelningen av medel till den åländska allmännyttan så kan man med fog hävda att det är skattebetalarna som står för kalaset. Men det är inte enbart resor man sysslar med.  Bland annat hävdar jag att de sysslar med svågerpolitik.

 

Det är viktigt att  styrelsen  för ett spelbolag har en obefläckad vapensköld och med anledning av detta uppmanar jag landskapsstyrelsen att bredda underlaget vid rekryteringen av nya medlemmar. För att undvika debatt om att jag försöker skaffa mig en plats i denna styrelse vill jag påpeka att jag inte står till förfogande. (Från salen: lantrådet: bra att vi vet!)

 

Herr talman

Detta var något av vad jag kallar missbruk av samhällsmedel. Jag kommer i mina övriga anföranden att beröra det nu aktuella budgetförslaget.

                                                                                                                                                          

Ltl Erland, replik: Avstår.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är många som drar på munnen under ltl Bomans anförande. Jag tycker att det vi hör är ganska tragiskt. Det visar på inte bara det att lagtinget har satts ur spel utan det visar också att enskilda medlemmar i majoritetsblocket för sin egen vinnings skull profiterar på självstyrelsen. Det här pågått i flera år och det är bara att gratulera att ltl Boman har så mycket civilkurage att han tar upp det och går till botten med hela. I en tidigare replik sade jag att det ser verkligen ut som om fördelningspolitiken skulle gynna dem som är rika och redan har mycket i det här samhället, men det är ännu snävare än så. Det går direkt i fickorna på dem som har framstående och profilerande roller i majoritetspartierna. Det visar ytterligare på att inte bara lagtinget är satt ur spel, utan det finns ett slags korrumperande politik i dag där speciellt jurister som kan hävda sig,  kan vara till tjänst åt landskapsstyrelsen i många situationer - arvodena blir bara större för varje år och det politiska beroendet växer också. Det är nog på tiden att detta tas upp och granskas verkligen ingående.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

Det finns mycket som man kunde kommentera i ltl Bomans inlägg, men jag skall kort rätta en sak om Veikkaus vadhållning. Det är på inget sätt så att landskapsstyrelsen har förbjudit Veikkaus att agera på Åland. Vi har informerat om gällande regelverk och utöver det har vi beträffande vadhållningen föreslagit en lösning på den juridiska knuten: i stort sett ett samarbete med PAF som skulle kunna möjliggöra fortsatt vadhållning. Veikkaus har själv valt att göra på det vis som man har gjort och det är fel att säga att det föreligger någon konflikt mellan landskapsstyrelsen och Veikkaus. Vi har bara, som sagt, informerat om gällande reglerverk, med den följden att Veikkaus har sökt om tillstånd för andra spel, förutom vadhållning, och tillståndet kommer vi givetvis att bevilja Veikkaus när vi har rett ut alla detaljer kring det.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Det där var positivt. Jag tror nog inte riktigt på allt vad landskapsstyrelseledamoten Sundman säger, men jag har också fått information om att man försöker tvinga PAF och Veikkaus till ett samarbete och jag tror att det aldrig har varit bra att tvinga två sådana. De är båda inom spelbranschen, men de har nog ett så olika upplägg. Inte kan vi heller tvinga Viking och Silja Line till samarbete. Jag tror att vi kan glömma den tanken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman!

Inledningsvis aviserar landskapsstyrelsen i budgetförslaget att det för åren 2001-2003 riskerar att ett inte obetydligt underskott skall uppstå. Det kräver effektivering av verksamheten, sägs det vidare, och för att åstadkomma kommer landskapsstyrelsen att fortsätta den utveckling av målformuleringarna i budgeten som nu pågått ett antal år. Det är goda intentioner. Man skulle bara önska att detta hade kommit längre, inte minst med tanke på den uppföljning av verksamheten som krävs. För att man skall kunna följa verksamheten måste målformuleringarna vara konkreta med exempel och gärna mätbara. Risken är annars att det blir oerhört luddigt och det blir svårt att följa upp verksamheterna. Det är mycket det som är problemet med verksamheterna inom landskapsstyrelsen och som bl.a. revisorerna påtalat.

 

När det gäller t.ex. IT-satsningarna och IT-problematiken här i budgeten omnämns satsningar på det nästan på varannan sida i budgeten. Men något totalt grepp över vad man skall åstadkomma, liksom när det gäller kostnaderna, är svårt att få.

 

När det gäller självstyrelsen och utvecklingen av den är det bra att man har en målsättning och att man också avser att utveckla den. Men det kommer lite plötsligt på att bara säga att man avser att ta över behörigheten för de direkta skatterna, åtminstone att diskutera dem utan att det har varit någon närmare utredning och analys eller diskussion här i lagtinget. Det krävs åtskilliga kvalificerade beslut för att sedan gå vidare, som känt. Det är inte bara fråga om att ta över direkta skatter, utan det är också fråga om den fördelningspolitik som skall föras och inte minst: vad är det de direkta skatterna skall ersätta? Jag återkommer till detta i en motion.

 

När det gäller samfundsskatten har flera varit inne på den frågan tidigare och där finns en överenskommelse tidigare och bestämda intentioner om att det är någonting som vi vill ta över. Vi bara väntar på det.

 

En annan skatt som kan nämnas här är ett eventuellt införande av tonnageskatt. Det kommer i allra högsta grad att påverka samfundsskatten och också den kompensation som man nämner i budgeten att skall ske till kommunerna med anledning av en redan aviserad minskning av samfundsskatten. Tonnageskatten kommer att påverka detta ytterligare, i all synnerhet Mariehamns stad, så det borde också aviseras i budgeten. Jag återkommer också till den frågan i samband med en motion.

 

Beträffande EU-inflytandet framhåller landskapsstyrelsen att man med riket diskuterat åtgärder för att i samband med regeringskonferensen säkerställa att ändring av det protokoll som fogats till Finlands anslutningsfördrag även i fortsättningen fordrar enhällighet i ministerrådet. Det hoppas vi att skall gå bra, men vi skulle också vilja ha en tydlig strategi när det gäller landskapets EU-målsättning. Vi hörde här tidigare att det finns möjligheter till ett tidigt samarbete vad gäller EU och påverkan, men att det också är fråga om språkproblem. Det kan finnas skäl att återkomma till det.

 

Lagberedningen och lagstiftningen är en utomordentlig viktig uppgift för det autonoma öriket Åland – ”land skall med lag byggas”, är en gammal sentens. Därför är det ytterst tråkigt att målen för lagberedningen är svåra att uppfylla, enligt skrivningen i budgeten. Det är viktigt med en åländsk lagstiftning. Det är viktigt, som det sägs, att det finns ordentliga förarbeten till landskapslagarna. Det är också den enda rättskällan för åländsk lagstiftning. Bl.a. därför är det också viktigt att det stiftas landskapslagar, att inte lagtinget marginaliseras. Det har funnits en viss tendens att stifta alltför många förordningar, som endast antas av landskapsstyrelsen. Överhuvudtaget finns det ett stort behov av ny lagstiftning och uppdaterad lagstiftning. Landskapsstyrelsen borde därför starkt prioritera arbetet vid lagberedningen. Resurser har givits till lagberedningen, men t.ex. personalomsättningen har varit stor och anges som delorsak till att målen inte uppfyllts. Men med det ministerstyre och det ansvar som finns i dag vad gäller förvaltningarna borde det väl inte vara svårt att få fram den lagstiftning som erfordras bara man prioriterar det, och hänger det på ytterligare resurser kan jag knappast tänka mig att man inte skulle ge mer.

 

När det gäller bostadsproduktionen konstateras det att bostäder behövs, och det kan vi alla konstatera. Det är en stor bristvara i dag på Åland. I budgeten finns det anslag för olika stöd för bostadsproduktion, men stöden utgörs i sin helhet av räntestöd. Om man skulle bygga hyresbostäder med ett räntestödslån innebär det i dag, om man skall låna ungefär 20 miljoner, att det på 35 blir att kosta 26 miljoner i ränta med en låneprocent på drygt 5,6 procent. Detta skulle för Ålands del innebära en hyreskostnad på ca 60 mark per kvadratmeter. Det är ungefär 3-5 mark dyrare per kvadratmeter för hyresgästerna än om landskapsstyrelsen skulle låna ut pengar direkt. Med nuvarande system utgår man från att det skall gå via bank eller låneinstitut. Då är frågan, om det blir så dyrt för byggarna och hyresgästerna, hur kan man då tänka sig att det kan produceras mer bostäder!

 

När det gäller de infrastrukturella investeringarna kan man konstatera att det är mycket som skjuts framåt, bl.a. tidsplanen vad gäller kk-huset,  den förskjuts ständigt och därmed också tidsplanen för förverkligandet av utbyggnaden av sjöfartsmuseet.

 

Under miljövården sägs det att landskapsstyrelsen kommer att utarbeta vattenkvalitetsnormer och förbättra miljöövervakningen över lag. Det hälsar vi verkligen som en välkommen satsning och jag hoppas också på en noggrann utvärdering av övervakningen.

 

När det gäller ÅHS:s budgetområde har landskapsstyrelsen skurit i förhållande till ÅHS:s styrelses budgetäskanden. Men då ÅHS har rambudgetering är det märkligt att landskapsstyrelsen, när landskapsstyrelsen har skurit, har angett var ÅHS skall spara. Det måste väl ändå vara ett systemfel någonstans.

 

När det gäller utbildningen kan man konstatera att budgeten innehåller en rik satsning på utbildning. Åland är ett bra utbildningssamhälle. Landskapets satsningar är föredömliga och det är också bra att Åland i så hög grad ger denna utbildningsplattform i allt från gymnasium, utbildning inom vård, teknik och servicenäringar samt sjöfart. Men det skulle vara intressant att veta i vilken mån utbildningarna är giltiga i hela Norden och annorstädes. Har t.ex. lagstiftningen hängt med när det gäller godkända examina inom t.ex. yrkeshögskolan och sjösäkerhetscentrum?

 

När det gäller näringslivet finns drygt 25,5 miljoner upptaget under näringslivets främjande. Principer för handläggning och beviljande av stöd till näringslivet har fastställts under året, men fortfarande är det mycket fråga om att ge stöd till de flesta som söker. En prioritering kunde här vara på plats efter en utvärdering och dokumenterad dialog, bl.a. med näringslivet.

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Sarin Grufberg säger här att det inte är bra att man går in för så mycket förordningar i stället för lagstiftning och jag vill till det säga att det finns faktiskt ändå ett starkt skäl för att man prioriterar förordningar före lagar. Det är den omständliga lagstiftningskontrollen som vi har. Den gör att det i praktiken tar åtminstone sex månader och många gånger mycket längre tid från det en framställning har lämnats hit till lagtinget tills det blir en färdig lag av det, så jag tycker att innan vi har fått en ändring i kontrollsystemet, som tyvärr också tycks ta ganska länge, får vi väl leva med den här situationen. Det är ofta så ändå att det är ganska brådskande reformer som vi kanske inte vill vänta sex månader på utan vi vill ha dem om ett par veckor och då är förordningsvägen faktiskt ända möjligheten, som situationen ser ut i dag, det skall vi vara medvetna om.

 

Ltl Sarin Grufberg var också inne på problematiken, som nämns i budgeten, att man binder upp sjöfartsmuseets utbyggnad till kk-huset. Det tycker jag personligen är mycket oriktigt eftersom det antagligen innebär en ganska lång försening av sjöfartsmuseet på den grunden helt enkelt att jag tror inte att man på bra länge ännu kommer att komma överens när det gäller driftskostnadsproblematiken för kk-huset. Jag tror helt enkelt att det kommer att dröja ganska många år ännu innan det byggs.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Det har ändå en skett en viss förskjutning mot framställning av fler förordningar jämfört med lagar. Det tar lång tid och man har i det här samhället krav på att allting skall snurra fortare, men man har också möjlighet att gå in för en reform vad gäller kontrollmöjligheten så att den kanske kan snabbas upp. Det borde inte i och för sig vara ett hinder för att man förfar riktigt och stiftar lagar där det behövs och förordningar där det är riktigt.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det sades här tidigare att vi alla är överens när det gäller övertagandet av samfundsbeskattningen och när det gäller lagkontrollen tror jag samma sak gäller. Jag har uppfattat att det finns en långtgående enighet här i lagtinget om att man måste ändra kontrollsystemet. Men det är inte så enkelt, utan när det gäller ändring av självstyrelselagen måste vi ha regeringen och riksdagen med oss och där har jag uppfattat att det faktiskt finns en ganska stor motvilja mot att ändra det nuvarande systemet. I seminariet i Helsingfors i mars som många deltog i och där jag hade äran medverka förde jag fram tanken att det skulle räcka med den nya möjligheten som domstolarna har att undvika att tillämpa lagar som man har uppfattat att strider mot grundlagen. Jag uppfattar nog att förslaget på rikssidan inte föll i så god jord. Ärligt talat, herr talman, är jag nog faktiskt också där relativt pessimistisk. Det beror inte på att landskapsstyrelsen inte skulle ha gjort vad de har kunnat utan det beror helt enkelt på det att jag tror inte att den viljan finns hos de ansvariga riksmyndigheterna att ändra systemet i den rikting vi vill.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Sarin Grufberg efterlyser ett totalgrepp vad gäller de IT-politiska satsningarna och jag kan rekommendera ltl Sarin Grufberg att läsa innantill i budgeten där det faktiskt står en kort redogörelse. Det konstateras: ”I föreliggande budgetförslag återfinnes därför på flera punkter redogörelse för verksamheter där informationsteknologin är en central del av utvecklingsarbetet.” Det är alltså ingenting konstigt att det här är spritt över budgeten. Det är nämligen viktigt att IT integreras i all verksamhet och inte blir någonting eget som sätts i något eget hörn, utan det skall i likhet med miljöarbetet vara ett miljö- och IT-tänkande i varje sak. Vidare konstateras i allmänna motiveringen i budgeten att ”landskapsstyrelsen har för avsikt att förelägga lagtinget ett förslag till IT-politiskt program utgående från vilket arbetet med att främja informationsteknologin….” Man kan alltså konstatera att det står i budgeten.

 

När det gäller frågan om lagberedningen kan jag trösta ltl Sarin Grufberg att det kommer nog lagframställningar, ett flertal, både mindre och större är på gång och planeras; problemet är bara att ligga i fas med lagtingsperioderna. Det är någonting vi skall bli bättre på, men förutom att lagstiftningsarbetet är komplext och abstrakt finns det också andra utmaningar i lagberedningen. T.ex. kan jag nämna, som ltl Sarin Grufberg också var inne på, att lagberedningen har drabbats av en tillfällig stor personalomsättning och det är någonting som är väldigt svårt att arbeta bort s.a.s. Det tar tid innan maskineriet kommer igång igen, men situationen har nu stabiliserats och lagberedningsarbetet är i full gång och det är absolut en prioriterad verksamhet, det är vi överens om.

 

Jag återkommer till bostadspolitiken.

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman! 

Jag förstår att IT skall integreras i all verksamhet, men den verksamheten kan ändå konkretiseras. Mera konkret är t.ex. IT-byn. En målsättning där kunde kanske ha varit mera konkret. Sedan har vi ett strålande exempel, åtminstone inledningsvis, där Åland skulle vara ett försöksområde för Erickson, mycket intressant, men det står ingenting om det.

 

När det gäller lagberedningen ser jag verkligen fram emot flera framställningar, som utlovats här av minister Sundman.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

Det är mycket riktigt som ltl Sarin Grufberg konstaterar, att det har varit en strålande utveckling på IT-området och därför har vi med flit skilt ut den delen ur budgeten och har en allmän sammanfattning; vi återkommer i det IT-politiska programmet med en klar strategi för t.ex. Wheelit-projektet och övriga strategier. Vi valde medvetet att inte i detalj sätta in det i budgeten därför att lagtinget har tid att diskutera IT-frågorna vid ett särskilt tillfälle och verkligen gå på djupet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag är glad att ltl Sarin Grufberg tycker att vi har en bra utbildning. Det tycker vi själva och det är viktigt att vi tycker det med tanke på den stora kostnad som utbildningen ändå drar av budgeten. Det är över 20 procent.

 

På de frågor som ltl Sarin Grufberg ställde vill jag svara att när det gäller giltigheten av examina är det faktiskt så att en ny förordning som är tagen i år stadgar om kraven på finska vid inträde till högskolor och universitet i Finland, liksom i examensfrågor. Alla som utdimitteras från åländska skolor är behöriga och kompetenta att söka. När det gäller kompetensen kommer vi att få den frågan förstärkt när vi får den utvärdering klar som nu har påbörjats och som beräknas vara klar i april-maj. Då tror jag att vi får ytterligare svar på de här frågorna.

 

Ett kort svar om kk-huset. Nu pågår detaljplaneringen, så jag skulle vilja säga att nu om någonsin ser det ut som om kk-huset skulle förverkligas. Vi har aldrig varit så nära ett förverkligande som vi är nu. Vi väntar bl.a. på att Mariehamns stad skall lösa parkeringsfrågorna så att vi vet var ingången underifrån till kk-huset skall bli. Det är en liten detalj som detaljplaneringen fortfarande väntar på innan man riktigt kan köra igång med hela projekteringen. Jag vill alltså påstå att här är vi på väg. Samtidigt måste vi lösa driftsplaneringsfrågorna, och de är inte lätta, men de kommer också att gå att lösa.

 

Ltl Christer Jansson:

Herr talman!

I den debatt som fördes under septembersessionen med anledning av självstyrelsepolitiska nämndens betänkande gjorde ledamoten Erland ett uttalande som jag funderat en del över. Han sa nämligen att vi som valda representanter för ålänningarna, eller Ålands folk om man så vill, är skyldiga att känna ansvar för dem vi representerar. Uttalandet fälldes som kritik mot dem som mer eller mindre aktivt arbetar på att frigöra Åland från Finland och skapa en egen åländsk stat.

 

Det ledamoten Erland menade var, om jag förstått honom rätt, att det av ekonomiska orsaker inte skulle vara ansvarsfullt att skapa en särskild åländsk stat, vilket alltså skulle vara ett skäl till fortsatt förening med Finland.

 

Ledamoten Erland har naturligtvis rätt i det att en stat med mycket liten befolkning i olika avseenden, bl.a. ekonomiska, i princip är mer sårbar än en stat med flera miljoner invånare, särskilt när det gäller utifrån kommande faktorer.

 

Men om vi nu ser till specifikt frågan om att känna ansvar för dem vi representerar, så kan vi i mitt tycke inte begränsa resonemanget till att gälla enbart den finansiella aspekten, eftersom självstyrelsen egentligen inte rör denna aspekt trots att ekonomiska realiteter givetvis i grunden är något som inget samhälle kan negligera.

 

Det finns alltså andra aspekter än ekonomin som väger lika tungt och för många kanske ännu tyngre när det gäller Ålands konstitutionella  ställning.

 

Men om jag nu först håller mig till ansvaret för ekonomin så är saken inte heller då så enkel att den bästa konstitutionella lösningen är just den vi har för närvarande. Eftersom det är staten som genom framförallt skatteinstrumentet i huvudsak står för finansieringen av den offentliga ekonomin, alltså också den åländska ekonomin, så är det därmed även staten som i väsentliga avseenden har ansvaret för vår ekonomi.

 

Låt mig ta ett aktuellt exempel för att visa att detta inte nödvändigtvis är den bästa lösningen för åländsk del. Den mellanstatliga skattekonkurrensen i fråga om sjöfarten har nu gått så långt att det förefaller sannolikt att Sverige kommer att införa det s.k. nettolönesystemet. Om inte Finland snabbt bestämmer sig för att införa samma skatteregler så kan man förutse att strävandena att flagga ut den åländska passagerarfartygsflottan till Sverige kommer att ta ny fart.

 

Om situationen nu varit den att vi själva hade haft ansvaret för vår skattepolitik, så hade man kunnat förutse att det  funnits en majoritet här i lagtinget för att införa så generösa skatteregler som möjligt för sjöfarten. Sjöfartsnäringen har så stor betydelse för Åland att detta vore bättre än att näringen helt försvinner från Åland. Däremot är det i högsta grad osäkert om Finlands regering och riksdag känner den typen av ansvar för Åland.

 

Man kan alltså inte utesluta det alternativet att staten inget gör och att utflaggningen som en konsekvens av detta genomförs. Ansvaret för att så sker ligger i så fall på staten. Att rederierna flaggar ut tycker jag i princip inte är någonting man kan klandra eftersom sjöfarten är en näring som i högsta grad är utsatt för konkurrens, vilket givetvis innebär att alla småningom går över till den flagg som ger de bästa förutsättningarna att överleva.

Nu kan man förstås påpeka att Åland inte behöver bli en självständig stat för att kunna överta ansvaret för beskattningen och därmed kunna anpassa reglerna så att sjöfart under åländsk/finländsk flagg blir konkurrenskraftig. Det är tillfyllest att man ändrar självstyrelselagen så att beskattningen blir en åländsk angelägenhet.

 

Observationen är naturligtvis korrekt men samtidigt  måste man också hålla i minnet herr talman att såväl företags- som personbeskattningen uppenbarligen behöver anpassas för att det skall finnas konkurrenskraft. Och saken är ju den – det hörde vi tidigare här ikväll redan -  att ingen av dem som kritiserar självständighetsrörelsen, huvudsakligen liberaler och socialdemokrater, har sagt sig vara beredd att acceptera ens ett åländskt övertagande av personbeskattningen.

 

Det finns idag enligt min åsikt inte stöd av två tredjedelar av lagtinget för en sådan  kompetensöverföring. Jag har det intrycket, och det har befästs också tidigare ikväll, vill jag säga, att man på liberalt och socialdemokratiskt håll, tvärtom ofta tycker att det här är likvärdigt med vad man brukar kalla en ”äventyrlig politik”. Att acceptera att sjöfarten försvinner från Åland på grund av att beskattningsbehörigheten ligger hos riksdagen är alltså, om jag har förstått liberalerna och socialdemokraterna rätt, däremot inte någon äventyrlig politik.

 

I själva verket herr talman, så är det på det viset att den som vill vara en seriös och ansvarsfull företrädare för ålänningarna i det åländska parlamentet bör starta med att undvika klyschor av typen ”äventyrlig politik”, eftersom saker och ting många gånger är mer komplicerade än man i  förstone tror.

 

När det gäller beskattningen är väl sanningen den att det finns områden där den ekonomiska fördelen av ett övertagande inte är lika självklar som i fråga om sjöfarten. Å andra sidan kan vi knappast be om lov att plocka russinen från kakan. Övertar vi företags- och personbeskattningen, så får vi sannolikt lov att göra detta i full utsträckning med allt vad det för med sig. Det ger såväl fördelar som nackdelar och det gäller naturligtvis att göra en avvägning beträffande vad som långsiktigt ligger i vårt intresse.

 

Men herr talman, oavsett hur man nu ser på saken så tycker jag att exemplet sjöfartsbeskattningen klart visar att förslaget om att vi själva skulle överta beskattningen inte kan avvisas bara med påståendet att fråga är om ”äventyrlig” politik.

 

Herr talman, som jag sa inledningsvis är det inte med tanke på de ekonomiska aspekterna som självstyrelsen tillerkänts oss. Självstyrelsen är något som gavs ålänningarna i stället för den återförening med Sverige som man hade önskat. Om man får använda ett modernt uttryck så är verksamhetsidén med självstyrelsen att bevara Åland som en del av det svenska kultur- och språkområdet samtidigt som Åland fortfar att politiskt utgöra en del av Finland.

 

Och, herr talman, enligt mitt sätt att se utgör arbetet på att genomföra denna verksamhetsidé under nuvarande omständigheter en väl så äventyrlig politik som att arbeta för en frigörelse från den politiska samhörigheten med Finland. Det inser man, tycker jag, när man ser till de faktiska förhållandena.

 

Om man först ser till svenska språkets ställning i Finland, så kan man  börja med att konstatera att den svenska befolkningen i landet fortgående minskar såväl relativt som absolut. När jag började i småskolan år 1950, alltså för 50 år sedan, utgjorde den svenska befolkningen i landet drygt 8 procent av hela befolkningen. Siffrorna för år 2000 visar att motsvarande procenttal nu är strax över 5 procent. Om vi går 50 år framåt i tiden och utvecklingen fortsätter som hittills, vilket är sannolikt, det vågar jag påstå, kommer det endast att finnas spridda rester kvar av den svenska befolkningen i Finland.

För tydlighetens skull, herr talman, vill jag säga att jag inte tycker finns någon man kan klandra för att den svenska befolkningen i Finland försvinner. Eftersom den ursprungliga basen var så svag, den har alltid varit så liten del av den totala befolkningen, så är det fråga om en helt naturlig utveckling.

Det sker helt enkelt en integration av den svenska befolkningen i Finland som tillgår så att den går upp i majoritetsbefolkningen.

 

Språkutvecklingen har redan lett och kommer även i fortsättningen att leda till alltfler praktiska svårigheter när det gäller Ålands förhållande till övriga delar av Finland. När det gäller statens myndighetsutövning uppkommer det svårigheter på tre plan, dels i förhållandet till självstyrelsemyndigheterna, dels i förhållandet till lokala statliga myndigheter samt dels i förhållandet till enskilda medborgare.

 

Vad vi tydligast har kunnat iaktta hittills är att statens myndigheter i allt högre utsträckning struntar i sin på självstyrelselagen grundade skyldighet att bl.a. kommunicera med de lokala myndigheterna på svenska språket, att hålla svenska som inre ämbetsspråk på Åland och att ordna utbildning på svenska för statligt anställda på Åland. Allt detta finns klart och tydligt föreskrivet i självstyrelselagen.

 

Herr talman!

Det har också visat sig att det inte nyttjar mycket att klaga över de uppenbara lagbrotten till t.ex. justitiekanslern, som skall övervaka myndigheterna. Varken han eller någon med ansvar inom det statliga rättsväsendet, tror jag i alla fall, kommer någonsin att vidta rättsliga åtgärder mot någon ansvarig för att man inom statsförvaltningen använder finska språket i de fall där självstyrelselagen förutsätter att svenska språket nyttjas.

 

När det gäller näringslivet finns ju i motsats till vad fallet är inom statsförvaltningen möjligheten att vända sig även västerut. Å andra sidan herr talman, innebär ju också här det blotta faktum att vi är en del av Finland många gånger betydande svårigheter. För några veckor sedan kunde vi läsa t.ex. om de problem som drabbade centralsjukhuset när man försökte köpa in materiel från Sverige. Fråga var om sjukvårdsmateriel som tillverkas i Schweiz. Den finske agenten kunde inte ge någon betjäning på svenska, varför man från sjukhusets sida vände sig till agenten i Sverige. Då hotade den finska agenten att klaga hos tillverkaren i Schweiz, varpå agenten i Sverige backade ur, rädd att förlora sin agentur.

 

Vi kan alltså se, herr talman, att vårt språk inte har någon betydelse i dessa sammanhang. Däremot har det faktum att vi är en del av Finland all betydelse.

 

Också inom handeln finns det alltså en uppdelning av marknaderna enligt nationsgränserna. I det avseende har det tydligen inte blivit så mycket bättre när vi gick med i EU. I själva verket är ju frågan, herr talman, om det inte i vissa avseenden t.o.m. blivit sämre.

 

Det är nämligen så, herr talman, att allt tal om regionernas Europa och nationsgränsernas minskade betydelse i själva verket är meningslöst så längre de grundläggande enheterna inom EU är de i unionen deltagande staterna. Alla regler inom EU implementeras av de enskilda staternas myndigheter, var och en inom sitt territorium. Det är den enskilda staten som är den grundläggande och minsta enheten inom EU. Och som vi här på Åland har fått erfara är det mycket vanligt att det centralt inom EU bestäms att det högsta administrativa ansvaret inom respektive stat skall ligga hos en enda myndighet. Denna praxis har i rätt stor utsträckning lett till att självstyrelsen förlorat i kompetens, inte till Bryssel, utan till Helsingfors, ett faktum som inte bara jag har påpekat utan flera andra här, även bland oppositionen, det skall erkännas.

 

Uppdelningen enligt statsgränserna görs även inom de delar av näringslivet där man handlar med s.k. intellektuell egendom, dvs. upphovsrätter av olika slag. Detta faktum hotar nu själva grunden för självstyrelsen, dvs. den kulturella samhörigheten med det svenska språkområdet i Sverige.

 

Som vi har hört och sett under den senaste tiden begär nämligen upphovsrättsorganisationerna att de kommande digitala TV-sändningarna skall kodas landsvis så att man inte skall gå miste om upphovsersättning på grund av att sändningarna kan ses i något grannland till det land dit rättigheterna sålts.

 

Jag har sett att bl.a. vissa åländska politiker, bl.a. ltl Olof Erland, har tagit upp denhär frågeställningen i Nordiska rådet. Det är naturligtvis bra att detta sker och att det skapas en medvetenhet om problemen, även utanför Åland. Samtidigt är ju problemet formellt sett inte så svårt att lösa efter vad jag förstått. Frågan är närmast av ekonomisk natur. Eftersom Åland är en del av Finland så ser upphovsmännen saken så, om jag förstått allt rätt, att försäljning på Åland  av kodkort för de svenska TV-programmen kräver att man också för Finlands del betalat ersättning för nyttjandet av upphovsrätten. Man begär alltså inte betalning för ytterligare 25.000 tittare utan för ytterligare 5 miljoner tittare. Och eftersom ersättningen bestäms på basen av hur många som har teoretisk möjlighet att ta del av programmen så rör det sig om stora summor, kanske 50 till 100 miljoner mark på årsbasis.

 

Nu vet ju inte jag om upphovsmännen är villiga att för vår del göra något undantag från de principer man gått in för. Det har sagts att den typen av öppningar eventuellt skulle finnas. Men om så inte är fallet, så måste rimligen vår utgångspunkt vara att vi på Åland inte skall betala mer för svensk TV än vad vårt antal ger anledning till.

 

Eftersom finska staten i tiden garanterat att Åland skall fortsätta att utgöra en del av den svenska språk- och kulturkretsen och eftersom televisionen i dag är den främsta förmedlaren av kultur och dessutom mycket betydelsefull vad gäller den språkliga kommunikationen, så ligger det enligt min mening på Finlands regerings ansvar, i sista hand i alla fall, att lösa denna fråga.

 

Jag har sett att den nuvarande landshövdingen har engagerat sig – han var här tidigare i kväll, men han är tyvärr inte är här nu – i debatten om Ålands konstitution. Det skulle vara intressant om han som regeringens representant på Åland skulle kunna vid tillfälle berätta om vad regeringen hittills har gjort för att säkerställa att vi även i fortsättningen skall kunna se svensk TV på Åland.

 

Herr talman!

Jag beklagar att jag lite gått över tiden, men jag är bortrest i morgon, så jag hoppas att jag får fortsätta några minuter ännu. Jag vill komma till självständighetsdiskussionen ytterligare en gång. Ett alternativ till självständigheten – en tanke som har väckt mycket uppmärksamhet här – och till den nuvarande konstitutionella situationen är ett förslag som jag såg här på tidningen Nya Ålands ledarsida för några veckor sedan. Det var helt enkelt det att man menade att om situationen försämras språkmässigt osv. skulle man kunna tänka sig att överväga en återförening med Sverige, med bibehållande av självstyrelsen, ett förslag, för den delen, som jag själv för flera år sedan väckte i ett annat sammanhang. Det är klart att om man i första hand ser till våra framtida möjligheter till nationell överlevnad är det antagligen den allra bästa lösningen, det tror jag att man inte kan komma ifrån.

 

Men på kort sikt, herr talman, är det förmodligen så att den för uppfyllandet av självstyrelsens syfte viktigaste frågan att lösa just nu är frågan om frågan fortsatt tillgång till svensk TV. Jag vill ändå tro att den här frågan av många uppfattas som så viktig, kanske av en majoritet i den här salen t.o.m., att man är villig att även överväga alternativet en återförening med Sverige, om det är så att saken inte går att lösa på något annat sätt. Om det blir något slag av förhandlingar i den här saken med landets regering, om det måste gå så långt att det inte löses ändå på ett enklare sätt, så tror jag att en utökning av basen för landskapsstyrelsen förmodligen vore ett bra sätt att inför regeringen visa hur betydelsefull den här frågan är för en stor majoritet av den åländska befolkningen.

 

Avslutningsvis, herr talman, om jag lite får förenkla det konstitutionella resonemanget, så tycker jag ändå att man kan säga att det finns somliga åländska politiker som tycker att det är en äventyrlig politik att sträva till en frigörelse från Finland, och det är möjligt att det är så, men själv skulle jag vilja påstå att om vi ser till självstyrelsens syfte och den utveckling som pågår i landet är det ändå ganska mycket som tyder på att det är en lika äventyrlig politik att fortsätta att hålla fast vid den form av politisk samhörighet med Finland som vi har för närvarande.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag håller till stora delar med om den problembeskrivning som ltl Christer Jansson gör när det gäller EU-anslutningen. Självstyrelsen har tagit ett steg tillbaka när det gäller skattegränsen och inflytandet.

 

När det gäller digital-TV är det också ett kommande problem, ett potentiellt i alla fall. Lösningen är däremot lite svårare att svälja så här direkt. Det är klart att är det så att Åland blir helt isolerat från TV-sändningar på vårt eget modersmål, är det så att man pressar tillbaka ekonomin, så måste vi söka andra vägar. Men utgångspunkten måste ju vara vad som är bra för varje enskild ålänning. Då måste man se att här finns inga andra utvägar. En återanslutning till Sverige måste garantera också det språkfrågan, kulturen och ekonomin, och det är inte alls säkert att det är lättare. Sverige har den politiken att man säger att landet är multikulturellt; det står t.o.m. i de grundläggande konstitutionerna. Det finns ingen som skulle kunna hindra alla i Finland som vill att flytta hit och vi skulle också ha svårt att ha det som man kallar minoritetsdiskrimineringen, idkande av näring, fast egendom osv., så inte skulle det vara lätt.

 

Jag tror att ltl Christer Jansson har gått på en myt som många andra har gjort, att får vi över behörigheten för sjöfartsfrågorna så löser vi det här! Det är visst en lagstiftningsfråga, men det är också en budgetfråga, och budgetfrågan i det läge vi har i dag, med de EU-normer som finns, rör sig om flera hundra miljoner i subventioner. Jag vet inte om man skall kalla det äventyrligheter, men det är i alla fall någonting som man mycket, mycket noga måste överväga. Det här med att visa regeringen att vi är eniga på hemmaplan, ja, vi har sagt att vi är beredda att gå in i landskapsstyrelsen när som helst.

TALMANNEN: Tiden är ute.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Om vi tar den hypotetiska diskussionen att Åland på grund av lösa TV-frågan skulle ha återanslutits till Sverige,  så är det ändå en betydande skillnad mot den situation vi har i dag. Då skulle vi tillhöra en mycket betydande majoritet. Nu tillhör vi en ganska obetydlig minoritet och jag vill påstå att i praktiken gör det all skillnad s.a.s. Så enkelt är det. Då har vi inget behov av något minoritetsskydd längre, om den situationen inträffar. Om vi ser frågeställningarna på lång sikt, om vi om 50-100 år är den enda delen i Finland där man talar svenska, förutspår och förutser jag många stora svårigheter i kommunikationerna. Jag tycker att vi måste vara så ärliga att vi erkänner att det kan inte bli så rätt att upprätthålla en svenskspråkig ö här. Så tror jag, men all right, det kan hända att jag har fel, men jag tror att all erfarenhet talar för att jag har rätt. 

 

När det gäller sjöfartens beskattningsfråga har ltl Olof Erland helt rätt. Det är ingen enkel sak, men jag vill peka på att man kan inte utdöma den ena eller den andra lösningen hur som helst utan man måste fundera på alternativen. Det finns en stor kunskap när det gäller sjöfart här: skall vi låta den försvinna utan vidare eller skall vi kortsiktigt kanske göra en uppoffring för att vi kanske på det längre fram. Detta är överväganden som man får göra den dagen när den frågeställningen blir aktuell. Problemet är nu att det är inte vi som kan göra bedömningarna; man gör dem i Helsingfors för vår del. Om vi tar över det,  à la bonne heure,  det kan hända att vi gör samma slutsats som Helsingfors och låter det gå, om vi säger så, hellre än att subventionera, men då får vi bestämma det i alla fall.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

När det gäller digital-TV händer det mycket nu under en fyra-fem års period och det finns i alla fall en politisk medvetenhet i Sverige och Finland om problemet. Man ser att det är inte fråga om formella hinder eller tekniska hinder. I Tyskland t.ex. köper man upp all tyskspråkig TV-produktion för hela det tyska språkområdet. Det är någonting liknande som vi eftersträvar på nordisk nivå. På EU-nivå finns det också ett arbete som gäller det här, så jag tror att man måste kämpa vidare i den här frågan och vara lite optimist. Samma sak gäller självstyrelsen. Liberalerna tackar för inbjudan till landskapsstyrelsen för att visa regeringen att vi har en vilja, men jag tror att jag kan säga att vår grupp vill först arbeta för att utveckla självstyrelsen inom de ramar vi har. Går inte det är det en annan sak, men jag tror att det finns mycket där att göra.

 

När det gäller sjöfartsregistret hade vi en utredning 1990-91. Jag var själv med i det sammanhanget; då blev det en finsk lösning. Nu är det för sent därför att nu har vi EU:s Code of Conduct från 1997, som alla länder anpassar sig till och det tar år för att vi skall få lagstiftningen, för att vi skall få beskattningsrätten. För att ta över beskattningen behövs det bättre argument från landskapsstyrelsens sida än att säga att direkt skatt skall vi använda i regionalpolitiken, för det är bara nonsens. Man måste alltså sätta sig in i frågorna och ha en gemensam linje, en strategi, och där tror jag naturligtvis att partierna kunde enas på ett annat sätt, men strategin måste vara inriktad på att vi skall nå resultat, inte på att vi skall sitta på maktposter och fördela dem sinsemellan.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det som ltl Erland säger är naturligtvis riktigt, att TV-lösningen är en ekonomisk fråga, och det är just där problemen ligger. Tyska språkområdet utanför Tyskland är mycket stort. Det går att samordna på ett enklare sätt, men det svenska språkområdet utanför Sverige är mycket litet och har, som det har visat sig, kunnat negligeras förr.  Jag hoppas att vi kan göra någonting åt det här, men jag är icke så sjuttons säker som ltl Olof Erland är på att det verkligen är så enkelt att lösa den här frågan. Vi får väl se. Jag vill i alla fall säga att jag tycker att det är bra att han engagerat sig också på nordisk basis i den här frågan. Det behövs att vi får stöd från så många håll som möjligt, men samtidigt måste vi komma ihåg att till syvende och sist är det upphovsmännen som bestämmer vilka områden de tar med, vad de vill ha betalt osv. Det kan icke politikerna påverka, tyvärr.

 

När det gäller möjligheten att bredda landskapsstyrelsen var det en tanke just för det fall att det inte går att lösa TV-problematiken på något annat sätt än att man måste komma med mycket drastiska förslag beträffande vår konstitutionella statstillhörighet. Då är det naturligtvis mycket bra att ha en bred majoritet. Det är i alla fall den viktigaste frågan, det är viktigare för mig än ekonomi att svenska språket och kulturen tryggas – jag kan inte bara tänka mig en framtid på Åland utan svensk TV, på gott och ont.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

I sitt långa anförande började ltl Christer Jansson att tala för ett övertagande av beskattningen, särskilt med tanke på att rädda den åländska sjöfarten, men det är ju så att sjöfarten vill inte betala någon skatt, så det är lite svårt att få ihop den där ansvarsfulla ekonomiska politiken. Han fortsatte med att om inte det lyckas måste vi få självständighet för att klara sjöfarten. Då är min fråga: Är det någon redare eller någon annan som har bett ltl Christer Jansson säga det? Jag har åtminstone i offentligheten inte hört en enda redare eller någon annan från sjöfarten tala för självständighet med tanke på näringen! Men det är möjligt att det finns sådana opinioner; i så fall skulle det vara intressant att höra dem!

 

Sedan fick vi höra att om vi inte får behålla svenska TV-program måste vi söka återförening med Sverige. Om man knyter ihop det här tror jag att både tanken om självständighet och återförening med Sverige som något slags alternativ till dagens situation för att lösa konkreta problem  verkligen omintetgör majoritetens möjligheter att överta beskattningen. Ju mer man i Helsingfors får höra talas om självständighet och återförening desto mindre är den politiska sannolikheten att man når någon som helst vart i fråga om övertagande av beskattningen. Någon realpolitik finns det inte bakom det här. Däremot kan jag tro att det återspeglar ltl Christer Janssons TV-intresse, men att vi skulle kräva återförening på den grunden tror jag att är politiskt nog ett för svagt motiv!

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Även om vi inte får någon skatt alls från sjöfarten tycker jag att det kan vara viktigt att ha kvar en del av den ändå, om inte annars så för kunskapens skull. Den kan ändå tillföra någonting till vårt samhälle och vara viktig på det sättet. Jag har aldrig sagt någonting om självständighet. Jag har inte föreslagit någonting om självständighet i mitt anförande. Övertagande av beskattningen är egentligen inte en så viktig fråga för mig om jag jämför med vår möjlighet att ha kvar svenska språket och kulturen. Jag vet att socialdemokraterna tycker att det är viktigare att vi även i fortsättningen hör till Finland än att vi får se svensk TV här, kanske t.o.m. än att vi får höra svensk radio, och det må de ju tycka!  För mig känns det viktigare, och jag vet många andra också, att vi verkligen kan ta del av det kulturutbud som svensk TV förmedlar. Så är enkel är till syvende och sist frågeställningen, om det inte går att lösa på något annat sätt, där jag då förväntar mig faktiskt att Finlands regering skall medverka på grund av de åtaganden man har mot oss, enligt min mening, till följd av Ålandsöverenskommelsen och själva syftet bakom självstyrelsen. Men jag har inte sagt att vi utan vidare skall rusa till den yttersta lösningen på en gång utan vi prövar oss naturligtvis fram. Det scenario jag förespeglade var det scenario där alla andra möjligheter är uttömda. Så enkelt är det med det!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Christer Jansson talar i nattmössan när han talar om att socialdemokraterna skulle välja bort svenskspråkigt TV-program. Däremot tror jag att om man vill få frågan löst är det ytterst viktigt att Åland samarbetar med finlandssvenska institutioner och de politiker som värnar om också de svenska TV-sändningarna i Finland. Ytterst måste man alltså få regeringens bistånd för att lösa frågan, och den här frågan har lösts förut. Jag tror också att det är fullt möjligt att lösa den igen. Men att hålla på och tala om att man skall söka återförening ifall TV-sändningarna på svenska inte skulle gå att se på Åland tycker jag är nästan barnsligt. Ltl Christer Jansson sitter själv i förvaltningsrådet för Ålands Radio och TV och förespråkar egna TV-sändningar. Det är väl då det andra alternativet om man skall stärka självständigheten och den åländska identiteten, att utveckla de åländska TV-sändningarna. Jag tror att det är rätt svårt, men om man inte tycker att det har någonting med ekonomi att göra att ta över sjöfarten, så kan man väl också prata på samma sätt om TV-sändningarna – bara viljan och kunskapen finns så ordnar det väl sig på något sätt!

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt ltl Barbro Sundback som ännu en gång talar i nattmössan! Jag har aldrig någonsin talat för åländska TV-sändningar. Jag vet inte var hon får en sådan uppfattning ifrån! Jag tycker verkligen att det är viktigare om vi skall lösa den här frågan att vi vänder oss till Finlands regering än till folktinget, än vart hon nu har tänkt sig! Det tror jag nog är en effektivare väg att gå faktiskt.

 

Sedan fick jag det bekräftat att hon tycker att det är barnsligt att tala om återförening, men jag talar om den teoretiska situationen att vi har att välja mellan att avstå från TV-sändningar på svenska eller att sträva till en återförening med Sverige. Jag fick ännu en gång övertygad om att socialdemokraterna under alla omständigheter, oavsett vad som händer, vill att Åland skall förbli en del av Finland. Det bestämda intrycket har jag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Christer Jansson var inne på frågan om egen beskattning och övertagandet av personbeskattning, hela den direkta beskattningen, förstår jag då, och noterade att det inte finns någon majoritet för det här i lagtinget. På något sätt fick jag den uppfattningen att han uppfattar liberalerna som mycket svala till idén och att vi inte vill vara med och jobba för den. Då måste jag återigen en gång säga, som jag har sagt så många gånger under årens lopp, att vad skall vi ta ställning till? Det finns inget förslag. Det finns vackra ord och floskler om att vi skall ta över beskattningen osv., men det finns inget förslag överhuvudtaget. Man kan naturligtvis uttrycka en politisk vilja, men det är inte värt desto mera. Liberalerna försöker föra en realistisk politik och då måste det finnas ett förslag att ta ställning till, ett förslag som beskriver hur allt skall gå till och hur man skall använda pengarna. Eftersom det ibland har sagts på det sättet att övertagandet av beskattningen skulle lösa alla problem, så löser vi säkert TV-frågan också! Då måste ju också den vara med i förslaget till egen beskattning. Vi kan ju köpa TV-program varifrån som helst om vi har pengar till det!

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Att överta beskattningen löser inte alla problem. Jag ville peka på att det är inte en så där enkel fråga där man kan säga att det ena är bättre än det andra. Det är klart att man behöver ha någon form av utredningar när man går in för den ena eller den andra lösningen. Men å andra sidan, herr talman, är det också fråga om vad man har för visioner, man bildar sig väl en uppfattning om vart man vill sträva och då arbetar man positivt i den riktningen. Jag tror att där har vi kanhända en annan uppfattning, och det respekterar jag naturligtvis. När det gäller TV-frågan är det tyvärr så, ltl Sune Eriksson, att den löses icke genom övertagande av beskattningen enbart, om det är på det viset att upphovsmännen har kvar den principiella inställningen att man måste betala för helt land. Vi kommer inte att klara av att betala mellan 50 och 100 miljoner i året eller vad det kan röra sig om för att få se svensk TV, inte ens om vi använder alla våra TV-licenspengar och lägger ner Ålands Radio så klarar vi av det utan att betunga våra åländska medborgare alltför mycket enligt mitt sätt att se. Så där enkelt är dessvärre inte ekvationen att lösa.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var bra att få höra att det inte år så enkelt med övertagandet av beskattningen som det ibland framställs från majoritetens sida och att det löser alla problem. Ltl Christer Jansson var inne på TV-frågan. Det är i högsta grad en ekonomisk fråga. Jag tror att det är lättare att diskutera sig fram till en lösning i TV-frågan än att i detta högst teoretiska scenario som ltl Christer Jansson förde fram begära att få bli anslutna till Sverige! Jag tror att vi löser nog TV-frågan på ett betydligt lättare, snabbare och enklare sätt än vi löser den frågan.

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

För att inte alltför mycket förlänga debatten vill jag säga, att jag tror inte att det blir så där hemskt lätt att lösa TV-ersättningen på det sättet att vi slipper undan med att betala bara för de 25.000 ålänningar. Vi får väl se! Jag hoppas att jag har fel, men jag tror inte att det blir så lätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Beträffande den diskussion som fördes här av ltl Christer Jansson om, kan man man väl säga, ett nytt utspel i en teoretisk situation framöver vill jag framhålla för min del och för Frisinnad Samverkans del att tillräcklig självstyrelse är tillräcklig; även om Finland skulle bli enspråkigt finskt är en fullt utvecklad självstyrelse ungefär motsvarigheten till Finlands ställning i Europa. Det som vi inte har i en sådan situation behöver vi inte heller som det område Åland är. Det är mycket i dag som talar för att den situation vi har i förhållande till riksmyndigheterna, när det gäller självstyrelsens utveckling efter  1993 – 1991 års självstyrelslag trädde i kraft år 1993 – så är det väl mycket som går emot oss. Och det är väl mycket som går alltför långsamt. Och det går inte att skylla det på landskapsstyrelsen tid efter annan, för felet ligger inte hos landskapsstyrelsen, utan felet ligger någon annanstans. Man kan naturligtvis sedan säga att landskapsstyrelsen borde bestå av andra partier och därmed skulle man ha Lipponens öra på ett annat sätt, men det är att göra det för enkelt för sig därför att Ålands folk har valt sina representanter och de har den politiska färg de har och det får inte Lipponen och andra kräva att skall vara annorlunda. Talar man med en majoritet på Åland så talar man med representanterna för Ålands folk och då är det Ålands åsikt man hör. Vi håller på att komma in i en situation där det inte mera är på det sättet utan det är några andra regler som skall gälla, att vi här på Åland kanske t.o.m. skall vara eniga om varje litet steg som vi vill utveckla självstyrelsen!  Nåja, vi skall inte måla hin onde på väggen till den delen utan fortsätta att tillsammans, vill jag säga, försöka kämpa för utvecklingen av självstyrelsen. Status quo är inte acceptabelt i något sammanhang för något samhälle utan utveckling är nödvändig. 0,45-ekonomin ger en stark trygghetskänsla för oss nu, kortsiktigt, men hur blir det om vi blir 30.000 invånare? Då håller det inte med 0,45-ekonomin. Hur blir det om det går dåligt med sjöfart och annat och vi plötsligt får en emigrationsvåg igen som efter andra världskriget och vi blir 15.000 invånare? Då är det orimligt att ha 0,45-ekonomin, utan då måste man naturligtvis bygga om den, men man kan tänka sig att man har procentekonomin framöver. Men det ger ingen dynamik i vårt samhälle och ingen dynamik i självstyrelsen. Vi får betrakta 0,45-ekonomin, procentekonomin, av Finlands inkomster som ett övergångsskede och någonting nytt måste till. Därför är det viktigt att vi för diskussioner om realinnehållet i en sådan politik.

 

Det är länge sedan jag stod här som partiordförande och det är ganska länge sedan jag stod här som gruppledare för partiet, men nu gör jag det förstnämnda igen och därför väljer jag att inleda lite kort om allmänpolitiska synpunkter. Det andra jag ville beröra är det politiska klimatet i landskapet. Jag har ägnat ett år nu att lyssna på lagtingsdebatterna huvudsakligen och studerat den uppfattning som Ålands folk får av det politiska läget. Det är en ganska sorglig situation som vi upplever på Åland i dag, med en kraftig uppdelning av Ålands folk i två eller flera läger, med våldsamma angrepp på företeelser som egentligen inte är så mycket att angripa utan man skapar en känsla av att mycket är väldigt galet och mycket t.o.m. är misskött, att lagtinget står utanför, att oppositionen inte får vara med i politiken. Det här är illa för Ålands utveckling och för Ålands framtid och vi är alla valda här i lagtinget till att representera Ålands folk och utveckla Åland, och vi borde komma ifrån det. Jag var ursprungligen motståndare till den form av parlamentarism som vi införde; man sade att det skall vara starka oppositioner för att samhället skall utvecklas. Det är ungefär som om det är viktigt i stora företag att det finns starka oppositioner. Det är som om det i äktenskap är viktigt att man och hustru har olika åsikter för att livet skall utvecklas. Det är inte så! På lilla Åland behöver vi vara mera eniga än vad vi är och vi behöver skapa breda koalitioner för att utveckla samhället. Det finns brister i det parlamentariska systemet som vi bör se över tillsammans, allihopa.

 

Jag vill också säga något om det här flinandet som finns; när folk står här i talarstolen hånas det och flinas det ganska mycket i salen. Varför skall det vara på det här sättet i åländsk politik? Borde vi inte alla se oss i spegeln några extra gånger innan vi går hit och fråga: vad tänker vi göra i dag och hur tänker vi driva politiken? Är det bra för Åland eller är det dåligt?

 

Herr talman!

Jag ber att få fortsätta med näringspolitiken och avsluta med näringspolitik. Jag är tacksam för det mottagande som budgeten till den delen har fått. Finansmotioner finns det i stort sett inte som föreslår varken höjningar eller sänkningar av de stödformer som finns. En lagtingsledamot fortsätter naturligtvis sitt korståg mot den förda politiken, men samtidigt verkar det som om han skulle acceptera alla de stödformer som finns eftersom några förslag till förändringar i form av finansmotioner inte har lagts.

 

Det är smärtsamt att minska stöden till näringslivet som det har gjorts under år 2000 – ni kommer att få se i bokslutet för år 2000 hur kraftigt de har gått ner jämfört med tidigare år och det är smärtsamt för dem som drabbas och de som får sänkta stödnivåer. Vi har alltså näringar som jobbar i verklig motvind. Jordbruket känner vi alla till. I början på nittiotalet var försäljningsvärdet nästan 200 miljoner. I slutet på nittiotalet är försäljningsvärdet 130 miljoner, alltså en alldeles våldsam nedgång av intjänat inkomst. Samma ser vi inom fisket. På nittiotalet har i stort sett laxfisket försvunnit; det är en försvinnande liten verksamhet jämfört med för tio år sedan. Strömmingsfisket är kraftigt på väg ner och det är en näring som har drabbats ungefär lika som jordbruket och vi måste som politiker vara med och minska på den ansträngning som det innebär för företag som är engagerade i de verksamheterna. Successivt måste vi naturligtvis försöka minska på stödformerna där också och koncentrera oss på hjälp till självhjälp för att få näringarna att inte fortsätta att minska. Jag tycker att vi är på god väg, trots unionens kontradiktionära politik som går emot ansträngningarna.

 

Sjöfarten är som sagt välkänd under hot och de insatser som landskapsstyrelsen har försökt göra har burit frukt på det sättet att man på riksplanet alltmera lyssnar på oss, använder oss som samtalspartner både inom ministerierna och inom intresseföreningarna, både på rederi- och facksidan. Detta är glädjande eftersom vi är den region nästan i hela världen som är mest sjöfartsberoende och därmed också mest sjöfartskunnig. Det är viktigt att det fortsätter och inom ramen för tankarna kring Baltic Maritime Center finns det en sådan framtidsvision att om antalet sjöarbetsplatser om tio år skulle vara bara hälften av vad de är i dag, så kanske ändå maritimt baserade tjänster – servicetjänster som baserar sig på vårt maritima kunnande – har vuxit så att de motsvarar nedgången på 50 procent. Det är en målsättning att vi i framtiden skall kunna tjäna pengar på just det kunnande vi har inom sjöfarten, såsom vi har gjort under en par hundra års uppbyggnadstid nu. Här har vi väldigt mycket arbetsuppgifter framför oss. Vi redogör kortfattat för registret på sidan 13 i budgeten att det är ett alternativ som vi erbjuder Finland, att vill man i Helsingfors skapa det tredje registret, så är vi glada för det. Vill man inte måste man ändå skapa det i landet och då finns det ett alternativ att göra det inom ramen för självstyrelsen, men det är en mindre del av hela sjöfartspolitiken som vi för.

 

När det gäller regionalpolitiken kommer vi inom en två veckors period med ett meddelande till lagtinget, så det skall jag inte beröra desto mera.

 

De åtgärder som vi nu arbetar med inom näringspolitiken är flera. Förutom det som jag redan har nämnt är det det som vi kallar rådgivarklustret. Vi har ungefär 70 personer som jobbar som rådgivare till näringslivet i olika funktioner. 70 personer är väldigt mycket och många, många organisationer. Knappt hälften av dem är på primärproduktionssidan; den andra hälften är på resten av näringslivet. Mellan de här olika tjänsterna har det funnits ett mycket litet samarbete hittills och samordning, och det har förekommit dubbelarbete och resultatet har inte blivit väldigt stort. Att få detta att fungera är en av de svåraste och viktigaste arbetsuppgifterna just nu. Sedan har vi brist på arbetskraft. Vi har brist på bostäder. Vi har brist på arbetslokaler. Det är alltså en infrastruktur när det gäller bostäder och arbetslokaler som vi som samhällsarbetare måste förse Åland med. Att då säga att det är fel att man skapar kontor! Det är inte fel! Det måste finnas kontor. Det måste finnas arbetslokaler. Det måste finnas arbetsplatsområden i alla kommuner. Det måste finnas bostadsmark färdigt planerad bara att bebygga i alla kommuner. Det måste finnas pengar till bostäder och det måste finnas sådana som bygger bostäder och tar på sig risken. Allt det här ingår i landskapsstyrelsens politik för att skapa infrastruktur för näringslivets expansion överallt på Åland.

 

Herr talman!

Jag vill avsluta med att principen i näringspolitiken är att inte ge bidrag. Grundsvaret är alltid: inga bidrag, inga skattepengar in i näringslivet! Men så finns det undantag. För att klara de utmaningar vi har behöver vi ge möjlighet för våra företag att kunna konkurrera på exportmarknaderna, de skall ha likadana verksamhetsförutsättningar som andra, oberoende om de producerar varor eller tjänster. Det är ett nytt drag i landskapsstyrelsens politik att likställa varor och tjänster. Det fordras lagstiftningsändring och det kommer vi med så fort vi får någon som kan skriva ihop en lag åt oss.

 

Det andra är att av regionalpolitiska skäl måste vi också ha stödformer. Man kan inte få glesbygd, randkommuner och skärgård att leva utan extra stöd jämfört med det man ger i centralorten, så där har vi ytterligare ett motiv till att vissa bidrag måste finnas. Sedan har vi det som jag inledde med, att det finns vissa näringar som har drabbats särskilt, jordbruket hör dit och fisket hör dit och vissa andra har strukturproblem. Också där måste man in med strukturmedel för att klara en överlevnad och klara en framtid. Det här var alltså ett försök till en snabb resumé av landskapsstyrelsens näringspolitik.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson tar upp detta arbetsklimatet  i det politiska livet i landskapet. Det är nog väldigt viktigt att vi funderar lite på det. Han ger oss också rådet att vi alla skall se oss i spegeln och det tycker jag att vi gott kan göra allihopa och fundera på våra olika roller i det politiska spelet. Mycket handlar om den ton som man väljer att använda när man går upp i talarstolen. Men från vår sida vill jag ändå peka på majoritetens ansvar. Det är ju så att det finns en majoritet och en minoritet. I det politiska klimatet har majoritetens sätt att hantera politiken en väldigt stor del i hur man uppfattar det politiska spelet. Om vi från minoritetens sida känner och upplever det som att det saknas en lyhördhet för det som vi för fram, att man på olika sätt visar sin makt från majoritetens sida, ta senast det här med talmansvalet. Där visar man sin makt. Med 17 mandat bestämde man.

 

Liberalernas mål i det politiska arbetet är att föra fram konkreta förslag, jobba i sak, och det gör vi också i utskott och i andra grupper. Men lite ledsamt blir det när man från lagtingets näststörsta parti börjar ifrågasätta oppositionsredskapen, alltså motionsrätten.  Som vi redan har fört fram från liberalernas sida är det lite svårt att se lagtingets roll i det politiska spelet när lagtinget beslutar saker som landskapsstyrelsen sedan inte verkställer.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag ber att få tacka för den positiva responsen på de tankar jag hade om behovet av bredare lösningar och ökat samarbete. När jag sade att vi bör titta oss i spegeln, så menade jag faktiskt oss alla, inklusive mig själv, att vi måste få det här att fungera bättre för Ålands del. Det är bra om vi kan fortsätta med den diskussionen.

För det andra vill jag säga att man måste också från minoriteters sida låta majoriteten visa sin vilja. Vill man från majoritetens sida ha en talman som heter Ragnar Erlandsson, så måste man få välja honom. Vill man ha någon annan, t.ex. en från minoriteten, så måste man få välja den också. Inte tror jag att den typen av enstaka frågor får förstöra samarbetet som helhet.  Majoriteten måste, som sagt, få regera och få styra när den tycker att nu skall vi göra det. 

 

När det gäller landskapsstyrelsens förverkligande av lagtingets beslut vill jag påstå att i 99,6 procent av fallen är det det man gör, men hemställningar från lagtingets sida är inte lagtingets beslut att regerandet skall gå till på ett visst sätt, utan ofta är det fråga om utredningar som skall göras. Och gör man en utredning är inte resultat av den givet vad politiken skall bli därefter, utan utredningen ger kanske ett annat resultat än vad man trodde i lagtinget. Detta har hänt ett par gånger nu. Låt oss då föra en sansad debatt om det och inte bara kasta ur sig, att landskapsstyrelsen lyssnar inte på lagtinget. Det är inte sant!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

När lagtinget fattar ett beslut, oberoende vad själva initiativet baserar sig på, kan man inte sopa bort det med att säga att det här är en hemställningsmotion och det har inget värde i sig. Det är ett faktiskt beslut som lagtinget tagit och som landskapsstyrelsen sedan har valt att inte verkställa.

 

Talmansvalet tog jag som ett exempel på lyhördhet, majoritetens ansvar att i det politiska livet vara lyhörd för dem som sitter i minoritet, att också väga in minoritetens åsikter, minoritetens olika initiativ i politiken och i de resultat som uppnås av politiken. Makt är inte rätt. Om man sitter på 17 mandat i lagtinget räcker inte det, utan man måste också väga in de 13 mandat som baserar sig på nästan hälften av de åländska väljarna. Där finns också en politisk vilja som majoriteten har ett ansvar för att in i sina politiska bedömningar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Före den här landskapsstyrelsen bildades var det aktuellt med en landskapsstyrelse med 16 mandat bakom sig och där var nog synnerligen synpunkterna på vem som skulle ha makten alldeles tydliga, och mycket tydligare kanske än vad vi nu har upplevt med denna 17-majoriteten, inte sant vtm Eriksson? Låt oss, som sagt, se oss i spegeln allihopa.

 

När det gäller färjavgifterna har vi en alldeles utomordentlig trafikminister som kan tala för det naturligtvis, men eftersom repliken är med mig nu vill jag säga att det var en hemställan till landskapsstyrelsen om att utreda frågan med en viss målsättning, inte sant, precis såsom hemställningar alltid är. Landskapsstyrelsen och särskilt landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson har synnerligen väl och genomarbetat utrett frågan. Landskapsstyrelsen lägger ett förslag inför lagtinget, som vi hoppas att lagtinget skall acceptera på basen av det utredningsmaterial som finns och som vi har tagit fram, helt i enlighet med lagtingets beslut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson säger med indignation i rösten, att det inte är bra att vi säger att lagtinget står utanför, att det inte är riktigt sant att oppositionen inte får vara med i politiken. Det är nog en mycket subjektiv bedömning från landskapsstyrelseledamoten Roger Janssons sida. I mitt inlägg tidigare i dag försökte jag påvisa hur det verkligheten är och jag tror inte att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson kan säga att jag hade fel eller att jag ljög eller att jag hade missuppfattat det. Möjligen kan jag hålla med om att ordvalet ibland var lite tillspetsat, men beskrivningen av hur situationen är vidhåller jag att var riktig. I andra parlamentariska församlingar har jag erfarit, där det också finns en majoritet och en minoritet, att när majoriteten vill ha stöd söker det hos minoriteten eller oppositionen. Mig veterligen har inte oppositionen fått några inviter om diskussioner i något som helst sammanhang på senare tider, inte sedan gruppen bakom Palmgren-utredning fanns.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Vi har orsak att alla rannsaka våra samveten när vi har en så olycklig politisk situation i landskapet som vi har just nu, inte minst när det är så stora frågor som skall lösas när det gäller självstyrelsens utveckling. Men det är väl i alla fall så att när man har under fyra år, gång på gång, nästan, för att få tala lite bildspråk, mejats ner längs med fotknölarna i politiken och när man också nu som ettårig näringsminister har råkat ut gång på gång för samma, så är man naturligtvis så där måttligt beredd att alltid ställa upp och stötta dem som gör det där mot en. Jag tror att vi alla måste ändra lite stil då och försöka något slags samarbetsmodell. Att stå upp här i talarstolen och slå varandra i huvudet, ja, det kan inte långsiktigt vara bra! Jag tror att vi alla egentligen är överens om det där. Sedan är det väl så också när man uttalar sig och  debatten går het att man märker inte riktigt hur hård man är och vart det bär, så jag vidhåller här min tidigare tes att försöka städa debatten.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag vill verkligen protestera mot uttrycket att någon som skulle ha ”mejat ner” någon här. Jag har verkligen inte den uppfattningen. Däremot har jag helt klart den uppfattningen att oppositionen i Ålands lagting i dag på inget sätt har givits det politiska inflytande av majoriteten, som vår styra egentligen skulle kräva. Det är sant att vi här i lagtinget har haft en  hygglig balans, men i övrigt är vi nästan helt utanför, med något undantag. Att utgående från en sådan situation sitta länge i opposition är rätt tungt. Jag tror inte att majoriteten alla gånger tänker på hur det verkligen är.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Roger Janssons allmänna beskrivning av det politiska klimatet är dyster, jag vågar säga på gränsen till svartmålning. Den skiljer sig också en hel del från lantrådets beskrivning av läget, där det också fanns förhoppningsfulla inslag. I sitt anförande ifrågasatte landskapsstyrelseledamoten Jansson 0,45-procenten, inte på grund av gjorda erfarenheter, utan inför eventuella situationer med 30.000 eller 15.000 invånare mot dagens 25.000. Landskapsstyrelseledamoten finner ingen dynamik i det nuvarande systemet. Jag måste säga att jag fick inte riktigt klart för mig varför han inte finner någon dynamik i det nuvarande systemet. Men det var ju så att landskapsstyrelseledamoten Jansson inte hann beskriva alternativet. Men han är ändå full av hotbilder och frågar sig inte hur det bekymmersamma klimatet har uppkommit. Han bara konstaterar att det finns där. Men landskapsstyrelseledamoten Jansson själv är uppenbarligen utan brister. Han är lyhörd och samarbetsvillig på alla sätt – så tolkar jag ledamoten Janssons anförande. Det är en självbild som ledamoten Jansson naturligtvis kan ha, men om det i själva verket innebär att han ogillar andras ifrågasättande är det illa i ett demokratiskt forum. Man kan förvänta sig att ledamoten Jansson blir mer förståelsefull gentemot också oppositionens oro, en oro är också en faktor i ett sådant här klimat. Men ledamoten Jansson bemöter helst oro och kritik med att den inte är sann. Det gäller att se sig i spegeln och verkligen se det man ser!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag måste säga att analysen var väldigt orättvis därför att det som ltl Svensson beskyllde mig för har jag bevisligen inte sagt, utan jag sade det ju precis tvärtom, att spegeln vi skulle se oss i var för oss alla, inklusive mig själv! Mitt inlägg innehöll ganska mycket förhoppningsfulla inslag om möjligheterna att lösa både den politiska krisen och de hotbilder som finns i vårt samhälle. När det däremot gäller dynamiken i det ekonomiska systemet fordrar det mycket längre tid och jag hoppas att vi kan ta det i en annan debatt. För min del åtminstone skulle jag gärna återkomma till det, men det fordrar betydligt mera tid att redogöra för hur inkomstinstrumentet i en självstyrelse är nödvändigt för att skapa en tillräcklig kraft  i samhällsutvecklingen. Jag ber att få återkomma till det.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är naturligtvis ett bekymmer för en talare här i lagtinget som vill nå kontakt med ledamoten Jansson och diskutera klimatet. - Ingenting av det man säger har någon relevans för ledamoten Jansson. Där är det stopp!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag vill för det första lite så där från botten av hjärtat tacka landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson för det ändå ganska försonliga talet! Det kändes ganska bra. Om vi sedan alla faktiskt tittar oss i spegeln och rannsakar våra sinnen så kommer vi nog lite var och en underfund med att kanske det inte är ens fel när två träter. Men det där stora blocket måste också tänka lite grann mer än vad man har gjort i det här avseendet.  Så upplever jag det. Ltl Sune Eriksson sade att det är ganska tungt ibland och ibland känns det som att oberoende vad man för fram har det inget värde överhuvudtaget. Så får det inte heller vara. Alla behöver vi visa varandra lite mera respekt. Då tror jag att det här kan börja fungera igen.

 

När det gäller frågan om varför fisket går tillbaka på laxdel tror jag att vi har en mycket stor orsak i att de åländska laxfiskare som ännu finns kvar, och där jag menar att det på sikt också finns en stor potential, inte får utöva sin näring vid den tidpunkt när vi har fisk. Och det kan inte vara så att om man skall vara fiskare måste man fara ut vid en tidpunkt när i princip all lax har passerat. Det är inte bra. Kan vi samfällt eller var för sig kämpa för att de åländska fiskarna får lägga ut sina bragder vid en tidpunkt när det finns fångst i vattent, så kommer laxfisket på nytt att få ett uppsving, för det finns fisk!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När det gäller laxen hade vi för 10-12 år sedan möjlighet att dra upp ungefär 200.000 laxar per år och vi fick fiska när vi ville. Genom internationella begränsningar i Östersjön har det skett en kraftig förändring så att nu har vi lyckats få en stor del av Finlands kvot och det betyder 25.000 laxar och vi lyckas dra upp bara knappt 20.000 av dem. Det är bara 10 procent av vad vi fiskade för 12 år sedan, så det är tyvärr en mycket liten näring och det är viktigt att vi skulle få fiska mera i maj än de få dagar som vi får fiska. Det är en av landskapsstyrelsens viktiga fiskeripolitiska förhandlingar som vi har i början på december med minister Hemilä för nästa år, då vi skall göra allt vad vi kan, så det är bra om vi kan få stöd från olika håll för att förlänga tiden. Men laxfisket blir ändå inte stort. Om vi lyckas få upp alla 25.000 är det i alla fall lite bättre, men laxfisket är i dag en väldigt liten näring.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Man kan exemplifiera laxfisket med att säga att i dagsläget är det en verksamhet som omsätter 1 miljon!

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Visst kan en lagtingsdeb att vara hård, men det finns ingen anledning för någon att klä sig i säck och aska och beklaga det. Jag tycker att det som landskapsstyrelseledamoten Jansson sade, att det är en tudelning i samhället stämmer. Det är också så att majoriteten här har rätt att visa sin vilja, i talmansvalet, i högskoledelegationen, där liberalerna inte har någon plats, i kulturdelegationen, där vi har en och borde ha två osv. Men jag tycker att det mest allvarliga är, om man ser till helheten och kanske framtiden, att det har blivit mycket mindre av egentlig dialog i lagtinget om sakfrågor. Det är mycket som är färdigt när det kommer hit och för oss är demokratin viktig, inte som ett självändamål, utan det att man prövar olika åsikter mot varandra. Därför är det viktigt att konstatera att demokrati för det första är en metod där man måste på något sätt ha en majoritet, och det har vi, men den andra delen – det är den som kommer i skymundan – dvs. att den som är i majoritet tar på sig att nu skall vi sköta det här. Landskapsstyrelseledamoten Jansson talar om att det är politisk kris, att det är hotbilder osv. Det håller vi med om och därför har vi beredskap att diskutera det. Men det viktiga är att när man söker en lösning skall man söka en lösning för helheten och inte för majoriteten, och det är den delen som kräver en dialog och samverkan mellan partierna. Jag har redan sagt till landskapsstyrelseledamoten Roger Janssons parti att jag välkomnar att Frisinnad Samverkan förde fram en lång lista på sakfrågor, där vi visserligen är oeniga, men just därför är dialogen viktig att vi försöker se, att hur kan vi då pussla ihop skärgårdstrafiken så att vi kan säkra ut utvecklingen regionalt på lång sikt. Att lyssna och föra dialog är alltså det viktiga.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Jansson började sitt anförande med att tala om oppositionens våldsamma angrepp på sådant som inget är. Det tycker jag nog är att misskreditera de talare som uppträder i denna talarstol. Man kan ha olika uppfattning om vad som är viktigt. Det som är viktigt för mig är tydligen oviktigt för Roger Jansson. Men jag tycker att sådana bedömningar att vi riktar våldsamma angrepp på sådant som inget är inte kan stå oemotsagt. Ingen av oss har så mycket tid att vi pratar om sådant som inget är. Det är viktigt för oss i alla fall. I och med det menar jag att man kan ha olika uppfattningar om det, och det bör man respektera.

 

Landskapsstyrelseledamoten Jansson nämnde om den lagtingsman – tydligen undertecknad – som ”för korståg mot den förda bidragspolitiken” och som nu har gett upp på grund av att han inte har lämnat in en motion. Jag säger att jag måste börja söka andra vägar för att få ner bidragen.

 

Jag var lite ouppmärksam när landskapsstyrelseledamoten Jansson nämnde att det var smärtsamt för honom att bidragen har minskat. Då kan man fråga: Är det samma Roger Jansson som i sina nyhetsbrev, som till mycket handlade om mig, men som brukar sluta med att ”bidragen skall ner”, också i valprogrammet har talat om att bidragen skall ner? Nu är det mitt i allt smärtsamt om de har minskat eller var det ett missförstånd? Jag hörde inte riktigt klart. Min fråga är: Är det smärtsamt att följa sina vallöften?

 

Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill bara svara på den sista punkten. Ltl Boman hade inte hört på vad jag sade. Jag sade att det är smärtsamt för de grupper av medborgare som har en inkomstnivå att leva av som kraftigt går ner, och så måste vi då från samhällets sida hjälpa till och minska kraften i fallet. När vi sedan successivt minskar på stöden från samhällets sida blir det ganska  ofta smärtsamt för mottagarna. Det är också så när vi på den allmänna byrån ger stöd till marknadsföring och till produktutveckling samt till investeringar och sänker bidragsprocentnivån generellt med 10 procentenheter, vilket vi nu har gjort ungefär att det är många som upplever att det är väldigt besvärligt. Deras konkurrenter har kanske tidigare fått de högre nivåerna osv. Det är också smärtsamt för vissa.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag skulle precisera min fråga: Är det smärtsamt för politikern Roger Jansson att minska på bidragen eller är det enbart smärtsamt för dem som skall ta emot dem?

 

Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:

Herr talman!

Min politik är densamma som landskapsstyrelsens politik när det gäller stöden. Jag har att söka majoriteter för den politik som skall föras. Det är en klar linje som vi har att skattemedlen skall användas mindre i de sammanhangen, så det är inte smärtsamt att genomföra det, men när folk upplever vår politik från gång till annan som jobbig för sig, så blir det jobbigt för oss som har kontakten med dessa människor också; särskilt när man kanske sedan får se ett skandalreportage någonstans, som ltl Boman är pappa till, så blir det definitivt extra jobbigt för de människor som är inblandade, i all synnerhet som alla faktiskt försöker göra sitt bästa eller åtminstone i stort sett alla.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Diskussionen avbryts nu och fortsätter vid nästa plenum. Lagtingets nästa plenum hålls i morgon onsdagen den 22 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 18.20).

Originalfil