Protokoll från plenum den 28 september 2001 kl 9.30

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 28 september 2001 kl. 9.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: (ltl Perämaa, ltl Sjöblom, ltl Christer Jansson, ltl Sjöblom och ltl Wickström-Johansson).

25 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Christer Jansson på grund av sjukdom och för tiden 28.9-2.10 ltl Wickström-Johansson på grund av sjukdom. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2000-2001 angående landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lag om utkomststöd. (LM nr 2/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 5 november. Godkänt.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående etermediepolitiskt program för landskapet Åland. (M nr 2/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det har en tid rått en osäkerhet och ovisshet ifråga om radio- och TV-verksamheten på Åland. Efter övertagandet av radioverksamheten från Rundradion uppstod många frågor.   Lagtingsdebatterna har handlat om finansiering, om kvalitet, om kvantitet samt om vad man egentligen menar med public service.

 

Det nu gällande etermediepolitiska programmet har diskuterats, kanske ibland ifrågasatts, men det mesta i programmet är ändock rätt så bra. Skrivningarna är relevanta och det mesta är fullt gångbart.  Det finns trots det en hel del inaktuella och t.o.m. direkt felaktiga skrivningar; bl.a. trodde man när man skrev programmet 1995 att Ålands radio fritt skulle kunna blanda Finlands Rundradio och Sveriges radio, dvs. fylla på med program från dessa kanaler när man inte själv kunde producera programmen på Åland. Det visade sig snabbt att det inte var möjligt.

 

Utvecklingen har också gått ifrån programmet och slutsatsen  blev  så småningom att vi skulle revidera  programmet, och det är det nya mediepolitiska programmet som nu föreläggs lagtinget i form av ett meddelande. Landskapsstyrelsen avser att, beaktande lagtingets beslut, att vidta de åtgärder som nämns sist i programmet. När landskapsstyrelsen valde arbetssätt diskuterades om man skulle bilda en parlamentarisk grupp eller om det etermediepolitiska programmet skulle bli ett meddelande från landskapsstyrelsen som skulle debatteras i lagtinget. Den dåvarande landskapsstyrelsen valde det senare alternativet, och en liten arbetsgrupp bestående av medlemmar från obundna, Frisinnad Samverkan och centern startade arbetet. Efter landskapsstyrelseombildningen i mars bildades en andra arbetsgrupp bestående av center och liberaler. Landskapsstyrelsen begärde in utlåtanden från de politiska partiernas lagtingsgrupper, från Ålands kulturdelegation, från olika aktörer inom mediebranschen, tidningarna, journalisterna, Ålands radios styrelse, samt från de sakkunniga inom radion.

Yttrandena var både likartade och olikartade: man behandlade och resonerade kring de stora frågorna, finansieringen, public service-begreppet, målsättningen, programinnehåll, TV-utvecklingen, såväl lokal-TV som digital-TV-utvecklingen, utbildning av journalister. Några politiska partier  svarade inte utan bad att få återkomma i samband med debatten i lagtinget.

I arbetet med programmet har yttrandena beaktats så långt det har varit möjligt.

 

Meddelandet inleds med en kort beskrivning av politikområdet och public service-begreppet, och fortsätter med målsättning och riktlinjer. Programmet avslutas med förslag till åtgärder. Vidare finns två bilagor där landskapsstyrelsen redogör för dagens radio och TV-verksamhet på Åland och de åländska etermediekonsumenternas prioriteringar samt för utvecklingstendenserna inom radio- och TV-området, lagstiftning, organisation, kostnadsutvecklingen, programutbud m.m. Landskapet har numera lagstiftningsbehörigheten på radio- och TV-området och därmed det övergripande ansvaret för det utbud som produceras och distribueras med hjälp av licensavgifter och budgetmedel, alltså skattebetalarnas pengar. Därför skall också landskapsstyrelsen och lagtinget ange politiken för radion, vad som avses i uppdraget för radion. Uppdraget beskrivs också i bolagsordningen för Ålands radio och TV. I §  sägs: ”Bolaget skall

 

-främja demokratin genom att tillhandahålla ett mångsidigt utbud av fakta, åsikter och diskussion i samhällsfrågor

 

-värna om yttrande- och åsiktsfriheten, vara kritiskt granskande och följa principer om fri och obunden journalistik

 

-främja insikten i och förståelsen för de grundläggande principerna för självstyrelsen, dvs. bevarandet av det svenska språket, utvecklandet av kulturlivet, stärkandet av samhörighetskänslan hos befolkningen och fördjupandet av den samhällspolitiska debatten och demokratin.”

 

Enligt bolagsordningen ingår också att man skall främja programutbudets allmänbildande karaktär och stöda studieverksamheten samt förmedla myndighetsmeddelanden. Det har var alltså uppdraget såsom det är formulerat i bolagsordningen, och det håller fortfarande.

 

Mediepolitik på Åland betyder självstyrelsepolitik och kulturpolitik. Betydelsen för demokratin och för vårt svenska språk, dvs. vårt åländska språk, också inom radio och TV  kan inte nog poängtera.

 

Kulturpolitiskt sett är public service-verksamhetens utbud på Åland en av de viktigaste faktorerna i vardagslivet. Det skall inte vara någon tvekan om att Ålands radio och TV är Åland, det skall vara tydligt och klart att man satsar på Åland.  Radion skall vara en kulturbärare för Ålands del, en kulturinstitution, en angelägenhet för alla, man skall kunna känna igen sig, det skall vara en kontinuitet en trygghet i programmen, dvs. en viss traditionell syn men skall ändå ge utrymme för förnyelse. Mediepolitik betyder också att den åländska radions utsändningar skall nå alla typer av lyssnare, unga, gamla, rika och fattiga, dvs.  den demografiska täckningen skall nå alla, också den geografiska täckningen skall vara hundraprocentig på Åland.

 

Den bärande idén i begreppet radio och TV i allmänhetens tjänst är att den med licensmedel eller samhällsmedel finansierade programverksamheten skall vara självständig och inte till sitt innehåll påverkas av vare sig offentliga eller kommersiella intressen. Den skall vara  oberoende, självständig, ha integritet mot olika politiska grupper, vara trovärdig, skall visa på god lokalkännedom, dvs. kunskap om det område man sänder inom, skall följa pressetiska regler. Den skall också vara den främsta informationskällan inom om Åland. Public service-radion skall också vara en garanti för mångfalden både i talprogram och i musikutbud. Till viss del stämmer det in med den svenska public service-definitionen; det skall också vara en garant för den svenska musiktraditionens utveckling, dvs. att man skall spela tillräckligt mycket svensk musik.

I public service-kanalerna hittar man de genomarbetade reportagen  som ger lyssnarna möjligheter till nya insikter, nya kunskaper, och som kan väcka intressen för något nytt. Vanligen har man konstaterat att det också inom inom public-service-företagen finns fler möjligheter till mera direktsända reportage än i kommersiella kanaler.

än i kommersiella kanaler.

 

Landskapsstyrelsen är medveten om att public service-verksamheten kommer att inom den närmaste framtiden ställas inför nya utmaningar. Hela mediemarknaden blir mer kommersiell och internationell, och aktörerna på marknaden kommer alltmer att satsa på andra nya medieformer. Och frågan kommer att bli hur public service-verksamheten kommer att påverkas av rådande förändringar och hur den framtida verksamheten kommer att utformas både avseende utbud av innehåll och kommunikationsformer. Man måste också fråga sig hur public service-företagen kommer att lyckas med att uppfylla sina public service-uppdrag och hur kommer de framtida uppdragen för företagen att se ut. En annan viktig fråga för public service-verksamheten kommer att bli hur man skall kunna upprätthålla tillgängligheten till publicservice-kanalernas utbud, detta blir särskilt viktig beträffande digital-TV-utbudet.

 

Landskapsstyrelsen anger som målsättning att de övergripande målen för etermediepolitiken skall vara att säkerställa yttrandefriheten samt public service-mediernas tillgänglighet. Det är viktigt att radion lägger tonvikten på förhållanden och skeenden av speciellt åländskt intresse, är kritiskt granskande och följer vedertagna pressetiska regler. Dit anser jag att hör frågan om journalisternas ansvar för att skydda barn och unga för all skadlig information om våld, pornografi, förhärligande av droger etc.

 

Meddelandet anger också att utbudet skall bidra till ökad insikt i och förståelse för de grundläggande principerna för självstyrelsen och bevarandet av Ålands svenska språk och kultur. Detta har jag sagt förut en gång, men det tål verkligen att upprepas. Landskapsstyrelsen vill också sträva till en kvalitativ utveckling av utbudet, trygga radio-bolagets finansiering på lång sikt och landskapsstyrelsen anser att utbudet skall vara fritt från reklam, trots att lagen ger möjligheter till reklam, medan sponsorering av enskilda program kan förekomma.

 

Ålands radio skall med andra ord vara en radio i allmänhetens tjänst med ansvar att skildra och informera om skeenden som anknyter till självstyrelsen och övriga händelser som sker på Åland eller som berör landskapet.

 

Tyngdpunkten, som vi anger i riktlinjerna, skall ligga på nyheter, samhälls- och kulturprogram inklusive olika slag av bildningsprogram. Ålands radio skall också erbjuda lyssnaren möjlighet att utan kanalbyte kunna få nyheter från omvärlden. Hur detta skall förverkligas åligger radiobolaget att verkställa på mest ändamålsenliga sätt.

 

För ålänningar ute i världen skall deras intresse för det som händer på Åland tillgodoses genom nyhetsförmedling via nätet. Radion bedöms ha särskilt stora utvecklingsmöjligheter i Internet, tack vare tillgängligheten när som helst på nätet, när lyssnaren så önskar.  Man kan när som helst gå in, trycka på knappen och höra senaste nyheterna oberoende var i världen man befinner sig.

 

Landskapsstyrelsen är redo att medverka till kurser och seminarier som ger verksamma journalister ökade möjligheter att fördjupa sina insikter i självstyrelsen, den åländska kulturen och samhället. Hur skickliga och välutbildade journalister vi än har och vi än lyckas anställa via radiobolaget är det ingen självklarhet att de varken kan förstå eller skildra det som händer på Åland så att lyssnarna tar det till sig. I första hand är det naturligtvis radions ledning som har informationsansvaret vid nyanställningar.

 

Ålands radio och TV ser till att distributionen av lokala TV-program fungerar och distribuerar, via TV masten i Smedsböle, programmen från Sverige och Finland. Landskapsstyrelsen anser att tillgången till Sveriges TV-utbud även efter genomförd digitalisering är en av de viktigaste frågorna för framtidens TV.

 

Den tekniska utvecklingen har de senaste åren medfört stora förändringar inom radio, men främst inom TV-området. I och med starten av satellitsändningar och vidaredistribution i kabelnät ökade möjligheterna att ta del av olika TV-kanaler dramatiskt. Istället för enbart de nationella kanalerna kunde man bl.a. se program från en rad europeiska länder. Med möjlighet till flera distributionsformer har också programföretagens programutbud utökats. Denna utveckling har medfört att konkurrensen om tittarna har skärpts. Genom införandet av digitalteknik ökar programutrymmet ytterligare. Fler företag inom radio och TV-området kan få möjlighet att verka på marknaden och de redan befintliga programföretagen kan utöka sitt programutbud.

 

Public service-utbudet kommer efter det här antagligen att utgöra en liten del av ett mycket omfattande radio- och TV-utbud. Säkert blir det så att frågan om hur vi kan använda den nya tekniken i yttrandefrihetens och demokratins tjänst blir mer aktuell efter detta.

 

Konvergensen mellan medie- tele- och IT-sektorerna talar man allt mera om, detta möjliggörs bla av att medietekniken digitaliseras. Den digitala tekniken skapar en gemensam plattform för hantering av olika typer av information, såsom text och bild. Detta innebär att många tjänster som tidigare varit åtskilda, tele-data-radio och TV kan förmedlas genom samma typ av infrastruktur, bredband eller vad man använder. Den moderna tekniska utvecklingen medför att olika slag av innehåll kan hanteras samtidigt och förmedlas genom olika slag av elektroniska distributionssystem. Tjänster som tidigare var klart åtskilda, t.ex. television och teletjänster, närmar sig varandra. Det blir möjligt att förmedla samma tjänster i olika slag av nät och man kan utnyttja olika slags apparater för att använda sig av tjänsterna, dvs. gränserna mellan olika branscher förskjuts. Man kan se på TV på dataskärmen eller i mobiltelefonen, man kan betala räkningar via TV:n.

 

Övergången från analog till digital teknik, dvs. digitaliseringen, rör både produktion och distribution av program. Enligt Public service i Norden del II sammanställd av Styrningsgruppen för Nordiskt Kultur- och massmediesamarbete (mars 2001) innebär digitaliseringen en mängd fördelar, bland annat bättre bildkvalitet, ökat programutrymme, möjlighet till interaktiva tjänster samt lägre sändningskostnader för programföretagen. Den digitala tekniken ger också än mer flexibla möjligheter att använda frekvenskapaciteten. Vi på Åland har ingen anledning att tvivla på detta.

 

I bilaga 2 hänvisar landskapsstyrelsen till det avtal från 1965 som gav Åland garantier för att förutsättningarna för svenskt TV utbud skulle underlättas från svenskt håll. Senare utfästelser i Nordiska rådet  och vid olika sammanträffanden med representanter för Sveriges regering har givit landskapsstyrelsen anledning att tro att möjligheterna att se svensk TV även efter digitaliseringen skall bestå.

 

Ålands radio och TV kan i mån av ekonomiska möjligheter inleda försök med lokal-TV-nyheter, gärna i samarbete eller genom att köpa program eller  ingå avtal med privata programproducenter.

 

Det är enligt landskapsstyrelsen åsikt viktigt och nödvändigt att radiobolaget håller kostnadsutvecklingen inom rimliga gränser. Kvalitet inom programproduktion går före kvantitet. Frågan om licensavgifter kontra budgetfinansiering har diskuterats. Det finns fördelar och nackdelar med båda system. Landskapsstyrelsen har stannat för licensfinansiering och samhällsbidrag. Detta trots vetskapen om att det finns problem med betalning av licenser. Samtidigt är landskapsstyrelsen medveten om att när digitaltekniken har utvecklats kommer möjligen andra lösningar för att betala  radio-och TV-program att finnas. Det talas t.ex. om programkort och dekodrar som alltid kan kontrollera rätten till program, dvs. att man betalat sin avgift. Vid det laget har möjligen licenssystemen tjänat ut och ersatts med något annat. Under tiden som vi har licenssystem skall uppbörden av licenser förbättras. Måhända vore Färöarnas system någonting för Åland. På Färöarna skickar man ut inbetalningskort till samtliga registrerade hushåll; ca vartannat år gör man en kontroll bland de hushåll som inte betalt licens, som för övrigt är 3.000 dkr per år. Det är de hushållens sak att bevisa att man inte har vare sig TV eller radio. Det här systemet har Färöarna varit mycket nöjda med.

 

Fördelen med licensfinansiering är att den ger, åtminstone en teoretisk möjlighet, till interaktion mellan radion och lyssnarna. Lyssnarna kan ställa krav på sin radio, ha synpunkter på sin radio och kanske också känna samhörighet med radion. Genom att ha regelbundna lyssnarundersökningar och utvärderingar kan radiobolaget skaffa sig kännedom om vad lyssnarna vill. Det är också någonting som meddelandet anger. Lyssnarundersökning och utvärderingar blir också en slags granskning av journalisternas arbete. Granskning av det arbetet görs annars enligt programnämnden, som anges i lagen.

 

Landskapsstyrelsen kommer att utreda finansieringen av radio/TV-verksamheten. Ett alternativ är att de totala intäkterna för radion förs till en fond som förvaltningsrådet för bolaget ansvarar för. Om det alternativet blir verklighet måste radiolagen skrivas om. Anledningen till att skapa ett fondsystem är att det skulle ge en bättre långsiktighet för bolaget. Ett annat alternativ som kommer att utredas är hur en uppdelning mellan distribution och programproduktionskostnader skulle fungera.

 

Med dessa ord  och med en önskan om en god debatt överlämnar landskapsstyrelsen det etermediepolitiska programmet till lagtinget.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman! Det sägs en del om finansieringen, men det sägs ingenting om hur man skall effektivera den verksamhet man har och om man kan diskutera lämpliga sändningstider. Har man inte alls varit inne på det? Vi borde börja tänka efter att en maximikostnad på 12 miljoner för den här verksamheten borde så småningom fås till stånd så att inte det här blir en kassako som hela tiden fordrar mera och mera pengar. Det skulle alltså vara intresssant att höra varför man inte alls har diskuterat effektivering av verksamheten och kanske ännu bättre sändningstider som skulle medföra att vi skulle få ner kostnaderna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!  Vi säger också i det etermediepolitiska programmet att kvalitet skall gå före kvantitet, dvs. det är just sändningstiderna man talar om att man kan sänka, om det behövs, men däremot hålla kvaliteten. Vi säger också att det är viktigt att man håller i kostnadsutvecklingen så att den skall vara inom rimliga gränser, så visst har vi diskuterat det här och visst har vi åsikter om kostnadsutveckling och kvalitet.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman! Jag hoppas verkligen att om det blir så att etermediepolitiska programmet går till ut utskott, att också finansutskottet tittar på det så att vi verkligen får en ordentlig analys på det, för kostnaderna har definitivt skenat iväg alldeles för mycket.

 

Ltl Svensson:

Talman, Det är ett till omfånget anspråkslöst meddelande om etermediepolitiken som landskapsstyrelsen lagt fram. Innehållet kännetecknas av en viss stramhet. Man kan få ett första intryck av att här framläggs inga stora visioner, inga spännande förslag, inga stora nyheter.

Det intrycket försvinner vid ett lite djupare läsning. Meddelandet visar med önskvärd tydlighet att landskapsstyrelsen tar mediernas roll i vårt samhällsliv och vår politik på yttersta allvar. Programmet strävar till att säkra etermediernas roll i samhällsdebatten och trygga Ålands radios möjligheter att rapportera om och kritiskt granska inte minst det politiska skeende som rör alla ålänningar och som bör beröra alla ålänningar.

 

Min uppfattning är att Ålands radios redaktion inte kunnat önska sig ett bättre etermediepolitiskt program från självstyrelsens sida. Det redaktionella oberoendet betonas och ska tryggas också genom en ny finansiell ordning. Journalisternas viktiga uppgifter betonas.

 

Talman,

Landskapsstyrelsen framhåller att mediepolitik innerst handlar om vem som ska ha rätten att påverka och formulera opinionen. I detta program läggs ansvaret i praktiken på medierna själva, på deras ägare, företag och ytterst på redaktionerna, som dagligen behandlar nyheter och kommentarer.

 

Det här programmet gäller direkt Ålands radio, som nu får ökade möjligheter att se över sin uppgift och hur den kan lösas på allra bästa sätt, lyssnarna till nytta och glädje. Ålands radio står enligt programmet i offentlig tjänst  och har därmed ett publikt uppdrag, enkelt uttryckt med begreppet ”i allmänhetens tjänst”.

 

Landskapsstyrelsen vill inte inkräkta på Ålands radios möjligheter att lösa sin centrala uppgift, själva radioutbudet,  genom att kräva personellt och ekonomiskt resurskrävande parallell utveckling av en landskaps-TV eller fastställa antalet sändningstimmar per dag. För landskapsstyrelsens del kan den dagliga sändningstiden minskas, om det anses nödvändigt för en allmän höjning av kvaliteten på själva programmen.

 

Som helt centrala värden markeras i landskapsstyrelsens meddelande att Ålands radio ska värna om yttrande- och åsiktsfrihet, vara kritiskt granskande och följa principen om en fri och opartisk journalistik. Programutbudet ska vara mångsidigt och av god kvalitet. Tyngdpunkten i innehållet ska ligga på nyheter, samhälls- och kulturprogram, inklusive olika slag av bildningsprogram.

 

Det låter sig sägas, men ska också genomföras. Landskapsstyrelsen vill sträcka ut en hjälpande hand till redaktionen genom att lova att medverka till kurser och seminarier som ger verksamma journalister ökade möjligheter att fördjupa sina insikter i självstyrelsen, den åländska kulturen och samhället. Med andra ord, när Ålands radio vill ordna fortbildning för medarbetarna ska det finnas ekonomiskt stöd att hämta för det. Knappast kan meningen vara att utestänga andra intresserade journalister från andra medier på Åland från sådana kurser och seminarier.

 

Talman,

Samtidigt som Ålands radios journalister och ledning kan känna befrielse från allehanda politiska hugskott kring etermedierna betonar landskapsstyrelsens meddelande  detta medieföretags ansvar för att detta ska fylla sin för demokratin och samhällsdebatten så centrala uppgift.

 

Det etermediepolitiska programmet uppfordrar underförstått redaktionen till en ordentlig genomgång av sitt arbete, att analysera sitt utbud i förhållande till uppdraget, att formulera en utvecklingsstrategi och kanske skapa fler programtyper inom det centrala området, som är nyhetsrapportering, kritisk samhällsgranskning och kulturbevakning men också inom underhållningen och den nära vardagskontakten med lyssnarna.

 

Ett medium med Ålands radios ställning röner mycken uppskattning av en bred publik. Radion har stora möjligheter i mediekonkurrensen genom sin snabbhet när det gäller att nå ut till alla ålänningar. Radion har ju också särskilda möjligheter att fånga ögonblicket direkt och att ta upp spontana och informella inslag i skeendet på Åland. Men ett sådant medium får naturligtvis också kritik. Det finns många önskemål att tillgodose.

 

Själv känner jag det som en plikt i detta sammanhang att nämna en del misstänksamhet och emellanåt uttalat missnöje med Ålands radios bevakning av det politiska skeendet i landskapet, som jag har uppfattat bland politiska kolleger. En del sådan kritik kan kanske bedömas som uttryck för besvikelse över att enskilda politikers insatser inte tycks uppmärksammas efter förtjänst, eller över att politiska grupperingar anser sig misstolkade eller förbisedda. Sådan kritik kan aldrig undvikas och är nog inte sällan mindre saklig, men den finns alltså där.

 

Viktig är dock den allmänna kritik, som går ut på att Ålands radios bevakning av politik och kultur i vid mening inte sällan upplevs som ytlig och därmed ibland rentav missvisande. Det man då saknar som lyssnare är utrymme i radion för analyserande samhällsreportage, där olika företeelser och strömningar i debatten sätts in i ett sammanhang, att lyssnarna får en uppfattning om vad saker och ting verkligen handlar om. Politiker har ibland svårigheter med just detta.

 

Den journalistiska uppgiften är svår, inte sällan mycket svår. Den kräver mycket av en redaktionell ledning och av de medarbetande journalisterna. I förhållande till ett mycket brett arbetsfält kan myllret av uppgifter verka avskräckande. Men Ålands radio bör mot bakgrund av landskapsstyrelsens program nu kunna känna den trygghet och den ambition som landskapsstyrelsen — och förhoppningsvis hela lagtinget — vill ge redaktionen för att utveckla vad man kan kalla en lokal riksradio.

 

Talman,

Det som mest besvärar inte bara politiker bland lyssnarna är den känsla av främlingskap i landskapet som Ålands radios program ibland kan utstråla. Detta främlingskap kommer sig nog av att nya och tillfälliga medarbetare inte fått de kickar som behövs för att verkligen sätta sig in i åländska förhållanden så att dessa kan skildras  inför en verkligt sakkunnig publik, nämligen ålänningarna själva.

 

Ålands radio får hjälp av många unga duktiga vikarier, som dessvärre alltför ofta måste avslöja att de är obekanta inte bara med enskilda företeelser i landskapet utan också med allmänna förhållanden, som kartan och hur ortnamnen uttalas. Det är pinsamt och drabbar väl inte ungdomarna själva så mycket som den redaktionsledning, som inte förmått ge vikarierna tillräckligt bakgrundskunnande och vägledning för att utföra de uppgifter de ska utföra.

 

Talman,

Det är inte min mening att här inleda en allmän kritik mot Ålands radio, som i många stycken gör ett gott arbete, utan att framhålla de möjligheter det etermediepolitiska programmet ger Ålands radio att utvecklas i journalistisk frihet — men också under journalistiskt ansvar inför sina lyssnare.

 

Man kan säga att all journalistik ska vara undersökande. De bästa uppslagen kommer nästan alltid ur den dagliga nyhetsbevakningen. Bra reportrar kan handskas med människor och förmår förstå komplexa sammanhang.

 

Ålands radio har ett publikt uppdrag i offentlighetens, i allmänhetens tjänst, fri från politiska och andra påtryckningar, vilket faktiskt markerar radions eget ansvar att göra det allra bästa av sin situation, inte bara inom vissa ekonomiska ramar utan också vid behov trots dessa ekonomiska ramar.

 

Det finns nu goda förutsättningar för Ålands radio att göra en allt viktigare insats i vårt skeende, också genom att belysa landskapets situation i den europeiska och globala integrationen, liksom den ökande mångfalden i vårt åländska samhälle.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var intressant att höra den liberala lagtingsgruppens hyllningstal till Ålands radio och till landskapsstyrelsen samt till ltl Hasse Svenssons egen yrkeskår, och jag förstår att man lägger upp det på det här sättet. Jag undrar hur ltl Svenssons tal hade formulerats ifall att det hade varit en annan landskapsstyrelse utan liberalerna som hade lagt exakt samma program, vilket ju utarbetades i den tidigare landskapsstyrelsen, i huvudsak i alla fall. Det skulle vara intressant att höra liberalernas och ltl Svenssons synpunkter på en fråga som är mycket tunt behandlad i meddelandet, nämligen ålänningarnas behov av lokal-TV-sändningar. Det finns nästan bara på ett par rader sagt att man möjligen kan tänka sig någon gång i framtiden. Finns det inga visioner hos liberalerna och ltl Svensson när det gäller lokal-TV-sändningar? Vi vet att på Åland, och så är det på alla öar med självkänsla, så är det på Gotland, på Bornholm, på Färöarna osv.  När vi gör ett etermediepolitiska program för vår egen TV-verksamhet – det heter faktiskt både och – så undrar jag vilken liberalernas linje är när det gäller den framtida TV-utvecklingen, där vi redan är långt efter utvecklingen i våra grannregioner.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Jansson med sin replik sprider lite politikerförakt. Han hävdar att om man jobbar här i lagtinget har man andra bevekelsegrunder än om man inte jobbar här. Det tycker jag faktiskt är ovärdigt en person med Janssons erfarenhet av självstyrelsepolitiken.

 

När det gäller TV-mediet framgår det klart att den frågan inte nu behöver bekymra Ålands radio därför att det kräver helt enkelt så mycket pengar att det omöjliggör en sund utveckling av radioprogrammet, som jag tycker att kan komma i första hand.

 

När det gäller självkänslan undrar jag om det faktiskt är det viktigaste med ett medium att man skall ha det för självkänslans skull. Vi har ett medium i Ålands radio som når alla hushåll och som har möjlighet att ge en väldig massa information och underhållning. Jag tror att vi skall satsa på det realistiskt. Man kan inte skaffa en TV för att man skall få självkänsla. När det gäller t.ex. Färöarnas TV, som ltl Jansson nämnde, har den en förfärlig ekonomisk situation. Den vet inte hur de skall klara sin uppgift. Vill vi ha någonting sådant som släpankare i vår mediepolitik och om det är Frisinnad Samverkans och Janssons uppfattning att diskutera det, så får det stå för dem!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag vill inledningsvis konstatera att ltl Svenssons analys, som tyvärr så ofta, av mitt inledande lilla korta budskap baserar sig på en alldeles felaktig uppfattning om vad jag tänkte och sade. Men jag noterar i svaret på sakfrågan att liberalerna uppenbarligen inte har några visioner när det gäller lokal-TV och anser att Åland är för litet för att kunna, såsom andra samhällen, förse sin befolkning med nyheter, bild och djupa reportage i bild och ljud. Det tycker jag att är synd. Vi inser från Frisinnad Samverkans sida de ekonomiska svårigheter som det innebär, men vi har under flera år, under tio års tid, följt det privata TV-bolag som finns på Åland; med de små resurser de har har de åstadkommit fantastiskt fina program och det visar också vilka möjligheter vi har i landskapet att faktiskt ge våra medborgare en hel del lokal-TV till mycket låga kostnader, så jag hoppas verkligen att liberalernas inställning och den sittande landskapsstyrelsens inställning i den här frågan inte skall vara så snäv som ltl Svenssons. Då får vi ingen utveckling inom den sektorn.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Sin vana trogen inleder ltl Jansson sin andra replik med att påstå att man inte förstår vad han säger! Ibland undrar jag vem det beror på.  Beror det bara på mottagarna eller beror det kanske på ltl Jansson själv någon gång emellanåt! Här går ltl Jansson emot en realistisk etermediepolitik och vill i stället äventyra lite, så att vi skall kunna se samma nyheter som vi får i radion fast upplästa från en studio, i de allra flesta fall, därför att det kostar enormt att ge sig ut på fältet och göra riktiga nyheter med TV. Samtidigt som det talas om att vi skall vara strama när det gäller utgifterna för vår politik säger herr Jansson att med TV är det så tjusigt och det får vi sådan självkänsla av att det får kosta vad som helst! Det är ingen bra politik överhuvudtaget.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Svensson framför i sitt anförande att radion får utstå en hel del kritik. Ltl Svensson säger vidare att politiker skulle vara missnöjda. I Frisinnad Samverkan känner vi inte igen det där, så det skulle vara intressant om ltl Svensson skulle kunna utveckla hur det här har kommit till uttryck och vem som agerar på det här viset.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Sanningen är den, ltl Strand, att det är inte några politiker som har agerat på det där viset. Jag vet inte vad det beror på att ltl Strand talar om agerande som ingen känner till! I mitt anförande sade jag att jag har uppfattat bland politiska kolleger, i stort sett i alla grupper, att de har synpunkter på Ålands radios inslag. En del är inte särskilt berättigade, andra är mer berättigade. Det finns alltid en kritik. Men jag känner inte till att några skulle ha agerat. Det går visserligen rykten om att det finns de som säger sig ha ringt upp till radion och talat om hur saker och ting skall gå till, men det känner jag inte till.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Först påstår ltl Svensson i sitt anförande att en del kritik riktas från politiker och att man är missnöjd – sedan känner han inte till det! Det skulle vara intressant att veta vilken fråga det var som gällde när ltl Svensson tog upp det här i sitt anförande.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag kan inte förstå hur ltl Strand kommer till att jag inte sedan känner till någon kritik som jag har nämnt. Jag säger att det är allmän kritik som har uttalats, inte direkt till radion, inte i någon bestämd avsikt, utan man har diskuterat de här sakerna. Det gör alla människor; det gäller också Sveriges TV osv. Om ltl Strand lever i tron, att det inte finns någon som överhuvudtaget diskuterar medierna har han alldeles fel!

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Föreliggande etermediepolitiskt program handlar i stort om verksamheten vid Ålands Radio.

 

För mig som politiker är det viktigt att vi har ett  massmedia som sakligt och opartiskt granskar bland annat politikernas förehavanden och beslut. Ett organ som är helt fritt från alla ekonomiska kopplingar till det ekonomiska och politiska etablissemanget har naturligtvis de bästa förutsättningarna att bedriva en saklig och opartisk informationsverksamhet.

 

Därför bör vi  ha ett finansieringssätt för Ålands Radio som utesluter klåfingriga politikers  försök att påverka utbudet genom hot om minskat stöd om inte programmet går i en viss riktning.

 

Jag anser att Ålands Radio har en kunnig och opartisk redaktörsstab som på ett bra sätt sköter informationen från det politiska livet.

 

Om man skulle få komma med önskemål så skulle jag vilja att Ålands radio sände lagtingsdebatterna ograverade. Nuvarande system där radion slutar sända klockan tre innebär alldeles för ofta att då slutar debatten även i lagtinget. Ärenden bordläggs och ledamöterna går hem.

Ett exempel är från  onsdagen den 12 september då större delen av ledamöterna gick hem klockan 3 trots att plenum fortsatte. Vid ett ärendes behandling 7 minuter över klockan 3 var endast 11-12 ledamöter närvarande. Så får det icke gå till.

 

Det här innebär att Ålands radios sändningar från lagtinget i stor grad påverkar debatten och också närvaron i lagtinget. Jag tycker att radions direktsändningar från lagtinget är ett bra sätt för väljarna att följa med sin egen lagtingsmans verksamhet i lagtingets plenisal. Säkert är det någon som funderar över att ” röstade jag verkligen på denna person”, men det är nog hälsosamt för väljarna att följa upp respektive lagtingsman bland annat om de följer de vallöften de gav före valet.

 

Men  frågan om direktsändning har två sidor som mycket annat. De är många lyssnare som retat upp sig på bland annat den debatt som fördes om vattenskotrar i flera timmars tid. Att få höra samma , många gånger okunniga, argument upprepas tiotals gånger är ingen konstruktiv politik och jag har full förståelse för de lyssnare som stängde av radion. Samma fenomen uppenbarade sig när tilläggsbudgeten skulle diskuteras. Då pågick debatten i över 3 timmar om en hypotetisk jävsfråga.   Då diskuterades ett jäv som eventuellt kan uppstå i framtiden eller kanske aldrig någonsin. Det var för övrigt endast Ålands Radio som uppmärksammade det som tilläggsbudgeten verkligen handlade om - nämligen att bevilja pengar till olika sökanden. Övriga massmedia gottade sig både på ledarsidan och i artiklar om det hypotetiska jävsfallet. Och fortsättning följde när finansutskottets betänkande om tilläggsbudgeten debatterades senaste onsdag. Då förvandlades åter lagtingets plenisal till någon form av domstolslokal där anklagelserna haglade. Det som budgeten handlade om, nämligen olika anslag till de organ som redan förbrukat sina budgetmedel, det brydde sig massmedia inte om. Även Ålands radio sände denna gång enbart dessa domstolsförhandlingar. Vi  politiker som vill debattera sakfrågan har svårt att få fram våra åsikter i massmedia. I motsats till massmedia tror  jag att lyssnarna är mer intresserade av att få reda på hur man lyckas förbruka 18 miljoner i denna tilläggsbudget, hur 170 grisar mår under en 10 timmars transport till Finland eller vad 12,5 personer på arbetsförmedlingen skall göra med 19  datorskrivare för 66.000 mk eller om vägavdelningen verkligen behöver en lyxbil för 290.000 mk.

 

TALMANNEN:  Talmannen påminner ltl Boman om att vi diskuterar ett etermediepolitiska programmet, inte en allmän remissdebatt.

(Från salen: det vill väljarna höra!)

 

Ltl Boman: Jo, det vill väljarna höra!

Herr talman!

Jag tror att det är intressantare än den mycket, även i massmedia, debatterade frågan om vicelantrådet skriver sina förslag för hand eller på ordbehandlare.

 

Det här kan man råda bot på genom att direktsända all lagtingsdebatt. Det är vad jag lägger in i begreppet public service. Skvalet kan någon annan få sköta.

Det torde vara så att om lagtingsledamöterna för en konstruktiv och intressant debatt så finns nog också lyssnarna kvar, även om man sänder längre än till klockan tre. I slutändan är det dock redaktionsledningen som avgör hur mycket man skall sända från lagtinget och jag kommer att respektera det beslut som fattas i denna fråga, likväl som jag respekterar talmannens påpekanden.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det var en fantastisk litania som ltl Boman kom med här och som inte hade någonting alls med det etermediepolitiska programmet att göra. Därför skulle det vara väldigt intressant om ltl Boman i en svarsreplik ville tala om vad han tycker om programmet, nämligen om det sakligt sedda ärende som vi just nu är satta att behandla.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att jag klart och tydligt framförde vad jag tycker om programmet, bl.a. om det program som sänds härifrån Ålands lagting. Jag anser att det skall sändas ograverat. Det är public service för mig, och public service ingår i det etermediepolitiska programmet. Jag kan inte svara för att ltl Wiklöf inte har lagt märke till det!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag konstaterar att ltl Boman överhuvudtaget icke har fördjupat sig i det etermediepolitiska programmet, som ingalunda avser allenast sändningar från talarstolen i Ålands lagting utan är väsentligt vidsträcktare än så.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag anser att begreppet public service innebär mera myndighetsinformation och sändningar från Ålands lagting än vad det gör med svalmusik. Svalmusik är inte för mig public service!

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

Mycket har hänt sedan Ålands radio blev landskapets egen radio. Jag kommer väl ihåg alla svåra förhandlingar som föregick övertagandet. Det var långtifrån en lätt process. Jag väljer nu att gå in direkt på radion, för det är den vi tänker på när vi talar om etermediepolitiskt program, och landskapsstyrelsen har också valt att nu kalla det etermediepolitiskt program i stället för som tidigare mediapolitiskt program. Det är nog det mest ärliga eftersom vi alltid tänker på radio och TV när vi pratar om etermedia.

 

Public service-definitionen är inte alltid så glasklar, men jag tror inte att det finns någon anledning att vi på Åland skulle skilja oss från den nordiskt vedertagna synen på  public service. Åland är ett litet radioland; närheten mellan människor är påfallande. Hur klarar då radion av att vara fri och objektiv? Jag är säker på att vi här i salen någon gång har ansett att olika nyhets- och programinslag inte har varit tillräckligt objektivt belysta, sett ur var och ens synpunkt. I det lilla samhället är det lätt att vi ringer upp en journalist, t.o.m. chefen, och vill diskutera frågan lite närmare och anser att det kanske har varit lite felaktigt. Klarar de berörda då av att inte påverkas? Jag vill med det här säga att det inte är så lätt att bedriva public service på en liten ort, men trots det vill jag tro att det är ovanligt att man går från tanke till handling och verkligen ringer upp. Att det hänt har vi trots det blivit informerade om.

 

Sedan starten av vår egen radio har mycket hänt, framför allt har sändningstiderna förlängts avsevärt. Motiveringen var att ingen skall behöva ratta om med risk att tappa lyssnare. Nu är ordet ”ratta” inte mera så adekvat eftersom vi vet att man ställer in sin radio, så det är inte så märkvärdigt att byta kanal; man kanske borde gå in för ordet ”knappa” i stället.  Från frisinnad sida ansåg vi när man började diskutera detta att det borde ha gått att samarbeta med andra radiostationer. På den tiden var Radio –93 intresserade. Vi trodde också att det skulle vara lättare att blanda med Rundradions svenska program eller Sveriges radio. Här visade det sig också att det var betydligt svårare än vad många trodde från början. Från Finland fick vi kalla handen och inte heller Sverige ville beblandas med våra sändningar; alla kanaler vill ha en egen profil och vill därför inte blanda ihop sändningarna.

 

Senaste sommar har jag på grund av ovanligt sommarlov haft möjlighet att lyssna på radio mer än tidigare och jag vill genast säga att jag uppskattar mycket av vad som sänds, men att lyssna från morgon till kväll blir nog i längsta laget, så ett visst knappande är nog nödvändigt. Utgående från de erfarenheterna kanske det inte skulle vara så farligt med några timmars tystnad, om inte pengarna räcker till. Att samarbeta med någon annan kanal kanske inte längre är möjligt, men fortfarande tycker jag att det är synd att man inte vågade sig på lite blandradio.

 

Herr talman!

Ekonomin är det som har diskuterats nästan mest. Varje år i samband med budgeten har det diskuterats: hur mycket skall landskapet skjuta till då licensmedlen inte räcker. Allt skulle vara betydligt enklare om vi vore 50.000 som bodde här och inte bara 25.000; då skulle licensmedlen räcka betydligt längre. Det har också förts fram åsikter om att alla kostnader skulle finansieras över landskapsbudgeten. Så länge vi var med i landskapsstyrelsen var det en het potatis, men vi kom inte till ett slutligt beslut. Minns jag rätt lutade landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson mot att vi inte skulle uppbära licenser. Vi har också funderat en hel del i de banorna, men tillsvidare tror vi att det antagligen är det bästa att det uppbärs en rimlig licens. Det som irriterar många är att vi talar om TV-licens, trots att vi inte har någon egen TV.

 

En uppdelning av programproduktion och –distribution borde närmare analyseras, och det säger man också i det etermediepolitiska programmet att man har för avsikt att göra. Från FS:s sida är vi benägna att förorda. Det skulle vara klargörande på många sätt vart pengarna går. På den tekniska sidan kan det uppstå stora kostnader på grund av nödvändiga investeringar som gör att det blir en kostnadsökning ett år men som försvinner följande år. De kostnaderna har ingenting med produktion av radio- och TV-program att göra.

 

Bildande av en fond som förvaltas av Ålands radio- och TV Ab:s förvaltningsråd skulle göra att den årliga diskussionen om radions ekonomi kunde avföras från agendan. Men för att klara det är det viktigt att någon form av automatik införs beträffande de medel som skall tillföras fonden.

 

Herr talman!

En fråga som inte enligt FS:s syn fått en bra lösning är våra lokala TV-sändningar. Det har alltid stupat på ekonomin men också i brist på engagemang för frågan. Vi vet att det är dyrt att göra TV, men vi vet också att det händer mycket inom detta område. Knappast kostar TV3:s och TV4:s nyhetsprogram lika mycket som Sveriges TV:s nyhetsprogram. Dagens lokala TV, som benämns Ålands TV och där programproduktionen sköts Weman Media behöver minsann inte skämmas för sig. Tvärtom kan den mäta sig vid vilka TV-sändningar som helst. Med detta vill jag ha sagt att Ålands radio och TV inte behöver producera programmen själva utan mycket väl kan inleda samarbete med Weman Media eller andra privata bolag här på Åland. Ekonomin skulle säkert vara den mest fördelaktiga på det sättet.

 

Från vår sida förväntar vi oss att vi inom en snar framtid kan se lokala nyhetsprogram, om inte varje kväll så åtminstone till att börja med en-två gånger i veckan. Om vi fortfarande skall ha TV-licenser måste vi få lite valuta för pengarna, också i form av egna TV-program.

 

Avslutningsvis, herr talman, verkar det rätt så betryggande för Ålands del beträffande återutsändning av olika TV-program från Sverige enligt landskapsstyrelsens meddelande också i fortsättningen. Trots är det nog säkrast att hela tiden vara up-to-date i den frågan. Den dagen Åland skulle vakna upp och inte ha tillgång till de svenska TV-kanalerna vill inte jag vara med om – knappast landskapsstyrelsen heller.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det var ett intressant och konstruktivt anförande som förra kulturministern Lindeman höll. Det är bara på en punkt som jag vill protestera lite. Hon gjorde jämförelser mellan kommersiella mediers nyheter och public service-nyheter. Ur ekonomisk synpunkt är det en tvivelaktig jämförelse. Det är nämligen så att kommersiella nyheter bygger på ett annat underlag inkomstmässigt än vad public service gör. Det har gjorts många analyser också, att kommersiella nyheter är mera ytliga och mindre allmängiltiga för samhället än public service-nyheter och de är också billigare att framställa. Det blir mycket billiga inköp från andra kedjor osv.  Jag uppfattar det så att Frisinnad Samverkan verkligen står bakom public service-modellen och då är det farligt att blanda in det här resonemanget.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

När det gäller jämförelsen mellan t.ex. TV4 och TV 3 och Sveriges TV är den information jag har tagit del av att TV3 och TV4 är nya kanaler, de har ingen tradition att följa upp, utan de startar s.a.s. från noll med den moderna teknik som finns, ungefär med kameran på axeln, om jag får uttrycka mig lite  slarvigt, medan Sveriges TV och public service överhuvudtaget har en ganska tungrodd administration och ett dyrt sätt att arbeta. Däri tror jag att det ligger en del pengar att spara.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det ligger naturligtvis en del i vad ltl Lindeman säger, men om man talar om Sveriges TV3 och Sveriges TV4 är det så att Sveriges TV4 har ett särskilt avtal som gör att den måste ligga relativt nära public service medan TV 3 inte alls behöver göra det. Det måste jag yttra mig om TV-nyheters kvalitet, att det är en helt annan sorts nyheter i TV3 och de är mera inriktade på att det skall vara underhållande och lite häftigt än att t.ex. skildra samhällsutvecklingen kritiskt.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Det stämmer och när det gäller jämförelsen mellan TV3 och TV4 är det orättvist. Jag nämnde dem för att de båda inte hör till public service och inte hör till Sveriges TV, men det är närmast TV4 vi kan göra jämförelse med. Det var närmast jämförelsen  med TV4:s nyhetsprogram som jag läste en artikel om och som jag mera har diskuterat, där man gör jämförelse mellan direkta nyhetsprogram och säger att de har en fördelaktigare budget, om jag får säga så!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill också göra några kommentarer till ltl Harriet Lindemans anförande, som tydligt anger att FS-gruppen var med i detta arbete när vi gjorde det och, som man tydligen har märkt är mycket kvar från den behandlingen och vi är bara glada för att det nu är ett stort stöd för programmet.

 

Om TV säger vi egentligen samma sak som vi redan var överens om i den förra landskapsstyrelsen, dvs. att Ålands radio- och TV kan sända TV-program, kan upphyra, kan använda sig av privata producenter osv. Det är precis samma diskussion som vi hade då som vi var överens om. Om det nu möjligen är lite försiktigare skrivet med lite färre ord, så beror det kanske på det som kommer i nästa stycke i det mediepolitiska programmet, dvs. kostnadsutvecklingen. Jag tycker alltså att vi är ganska nära varandra.

 

Ltl Harriet Lindeman ställde också en fråga om licensavgiften och det är riktigt att inte bara jag utan flera med mig i den dåvarande landskapsstyrelsen var nästan eniga om att licensavgifterna kanske har spelat ut sin roll. När vi sedan har gått vidare och tagit del av andra erfarenheter runtomkring oss, så stannade vi ändå för de föreslagna skrivningarna och som vi också tydligen är överens om, så det får man också vara tacksam för.

 

Den stora och svåra frågan om digital-TV i framtiden är, precis som Harriet Lindeman också säger, är viktig; ingen vill vara med om att TV:n från Sverige tystnar. Kansliavdelningen har tillsatt en arbetsgrupp som skall se till de juridiska aspekterna och jag kan återkomma till sammansättningen i en annan replik.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

När det gäller TV-sändningar så visst nämns det att man kan och det har diskuterats så, men med mitt anförande ville jag understryka att nu förväntar vi oss att det skall bli verklighet – inte bara ”kan” och ”prata”.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Processen med att ta fram det etermediepolitiska programmet har föregåtts av mycket debatt, inte kanske så mycket i Ålands lagting, förutom några frågor, men dock i massmedia, både i den massmedia det mest berör, Ålands radio, och också i andra medier. Debatten utspelades i våras och jag skall göra några tillbakablickar, sedan skall jag bläddra lite i meddelandet och komma med något sorts smörgåsbord med olika åsikter inför utskottsbehandlingen av meddelandet.

 

I debatten som utspelades främst i våras är det två saker som har etsat sig fast i mitt minne och det var dels klappjakten på förvaltningsrådets ordförande  dåvarande lagtingsledamoten Fredrik Karlström. Det är svårt för mig att återfå det förtroende man bör ha för en opartiskt obunden arbetande nyhetsredaktionen, radioredaktionen, efter de spaltmeter på spaltmeter på spaltmeter av insändare och debattartiklar som hårt gick åt Fredrik Karlström personligen. Jag tror också att man från radions sida har insett sitt misstag, att man var för hård. Vad var det man debatterade och vad var det man gjorde? Jo, man tog sin egen sak i försvar och använde sitt eget medium och sin egen tid i mycket stor utsträckning. Det här är jag djupt kritisk mot och jag var det också som dåvarande ansvarig för radioverksamheten som kansliminister. Det tärde på något sätt på mitt förtroende för Ålands radios opartiskhet. Hur skall man kunna återfå denna opartiskhet efter att man har gjort sådana utspel? Detta är väl glömt och vi får gå vidare, men det visade en sida av radions redaktion som jag trodde att inte fanns. När det gäller den politiska bevakningen är väl alla partier och alla politiker lika missnöjda med radions vinklingar – och det är ett gott betyg, för det är det vi skall vara! Nog har det hänt mig personligen också att jag har tyckt att nu gjorde radion fel, den borde ha framhävt min åsikt mera, sedan kanske det har hänt att nu gjorde radion till min fördel, nu fick min åsikt komma fram, men överlag, som ltl Svensson sade, finns det ett allmänt missnöje och då är man väl på rätt. Det skulle vara fel om någon var väldigt nöjd med radion. Man har granskat allas åsikter och man granskar alla politiska inriktningar. Det tycker jag radion skall ha till sin favör, men klappjakten på herr Karlström som förvaltningsrådets ordförande har etsat sig fast.

 

När det gäller den politiska inriktningen i allmänhet tycker jag att man är för svag i fråga om radions rapportering om nyheter och radions allmänna utformning samt den självstyrelsepolitiska profilen; man kan t.ex. inte kalla självstyrelsens ministrar för ministrar, utan man måste vara så formell att man kallar dem för ledamöter, fast man på annat håll inte kallar ministrarna det formella: statsråd osv. Det här har jag också debatterat tidigare. Man kan inte spela ålänningens sång när radion slutar som andra medier gör, t.ex. i Sverige spelar man Sveriges nationalsång, fast det har framförts. I stället för att jobba för en stark självstyrelsespolitisk profil jobbar man emot men man hänvisar till formell korrekthet.

 

Tillbaka till debatten i våras så framfördes det också från radions sida att det är viktigt att politikerna inte styr radion. Det håller jag med om, vi skall inte styra den redaktionella inriktningen, men däremot kan vi styra allting annat. När jag säger vi menar jag politikerna här i Ålands lagting som har valts av Ålands folk till att styra också Ålands radio, Ålands radios ekonomiska omfattning, Ålands radios struktur i stort. Här i Ålands lagting får vi absolut uttrycka oss om de resurser som skall tilldelas radion. Vi får också i stort ange hur resurserna skall användas när det gäller sändningstid och inriktning, och det gör vi nu i det etermedia politiska programmet. Det präglade debatten i våras, att politikerna skall inte lägga sig i alls, men så är det inte alls, vi skall lägga oss i väldigt mycket; däremot skall vi veta när vi kommer fram till redaktionsdörren, att där skall vi inte vara. Utgående från detta framför jag mina åsikter om programmet.

 

Om jag bläddrar i programmet kommer jag till underrubriken ”Etermediepolitisk målsättning” på sidan 3, där Ålands radios programutbud beskrivs. Där sägs: ”Utbudet skall också bidra till ökad insikt i och förståelse för de grundläggande principerna i självstyrelsen och bevarandet av Ålands svenska språk och kultur.” Detta håller jag med om till 100 procent och det är mycket bra att det är en så här tydlig skrivning i programmet. Frågan är hur man avser att förverkliga detta. Hur avser man från landskapsstyrelsens sida att förverkliga detta och hur gör man på Ålands radio för att förverkliga det? Det här bör utskottet fördjupa sig i. Av det programutbud som jag har tagit del av i Ålands radio är inte den här ingrediensen tillräckligt representerad, så det skall bli intressant att se hur utskottet kan reda ut det.

 

Vidare säger man under samma rubrik ”att den samhällsfinansierade radio- och TV-verksamheten på Åland skall ge ett mångsidigt och för alla ålänningar meningsfullt informations- och underhållningsmedium med ett programutbud av hög kvalitet. De samhällsfinansierade etermedierna skall alltså utvecklas så att de beaktar olika ålders- och intressekategorier.” Det här låter väldigt bra och det är lätt att skriva under, men det är en omöjlig uppgift att ge till Ålands radio när man skall uppfylla det här stycket med en enda frekvens, man skall alltså blanda radio som passar tonåringar med radio som passar pensionärer samt radio som passar 25-åringar, 35-45-åringar och allt däremellan. Det är helt omöjligt. Varför har t.ex. Sveriges radio fyra kanaler? Jo, det är just därför att man vill ha radiokanaler med olika inriktningar som passar olika åldrar och olika typer av lyssnare. Det är omöjligt att blanda det i en kanal. Om man ser på Ålands radio i dag, så ena stunden kan det vara värsta hårdrockslåten och andra är det fiolspelning. Ser man till mig och till min kollega t.ex. ltl Salmén, så passar det ingen av oss, om man skall tala om ålderdom och ungdom! Fiolen passar Salmén och hårdrocken passar mig! Men med det här ville jag belysa att det är en omöjlig uppgift att blanda det i en frekvens. I stället för att fundera på hela tiden utökad sändningstid kanske man på allvar borde utreda vad det skulle innebära att ha två frekvenser, två Ålands radio, man skulle få mycket samordningseffekter mellan dessa två, nyheterna kan vara samma osv. Då skulle man bort från det grundläggande strukturella problemet att radion egentligen inte passar någon som handen i handsken utan det blir en kompromiss.

 

För övrigt är det så med Ålands radios lyssnarsiffror, enligt den undersökning som det hänvisas till,  att det är den äldre delen av befolkningen som lyssnar på Ålands radio i första hand och det kanske har att göra dels med att profilen är sådan att den tilltalar äldre människor, men sedan kan det också vara så att yngre människor inte har tid att lyssna på radio och det här återkommer jag till.

 

I programmet sägs vidare att ”Ålands radio har karaktären av en landskapsradio. Som sådan skall Ålands radio vara en radio i allmänhetens tjänst med ansvar att skildra och informera om skeenden som anknyter till självstyrelsen och övriga händelser som sker på  Åland eller som berör landskapet.” Det här anser jag också är väldigt viktigt. Vi skall inte försöka göra en public service-radio på Åland som är världsbäst eller bättre än andra länders public service-radio. Vi kan aldrig göra en bättre radio än t.ex. Sveriges public service-radio, utan vi skall inse att det totala utbudet av public service som ålänningarna får innehåller alla dessa ingredienser. Den del vi skall medverka till och sända ut själva är det som berör Åland. Vi skall inte ha, som någon sade, temaprogram om indisk folkmusik, för det har man säkert i Sveriges radio, utan vi skall ha program som konkret rör det åländska skeendet, precis som det står i det av mig citerade stycket. Detta är också en av det etermediepolitiska programmets huvudpunkter, skulle jag säga, att man måste använda resurserna så att man använder dem för åländska skeenden.

 

Vidare skriver man: ”Ålänningar ute i världen utgör en målgrupp vars intresse för skeenden på Åland skall tillgodoses.” Man skriver om hörbarheten och att Internet är ett komplement för etersändningar och det är också en väldigt viktig sak. Sändningar över Internet är en komplettering inte bara för ålänningar utanför hörbarhetsområdet utan också för ålänningar på Åland. Här kommer jag in på detta med att man inte har tid att lyssna på radio. Den allra största nackdelen med radio som medium är att vid en viss tid måste du befinna dig vid en radio och ha tid att lyssna och är man på full fart i karriären eller har mycket möten som man måste sitta på osv., så kan man inte lyssna på radio och då missar man just det programmet som sändes just då. Det kanske kommer i repris, men man kanske också missar det. Men har man hela programutbudet arkiverat med möjlighet att lyssna på det över Internet ställer det radion i en helt ny situation. Då kan jag i stället som medborgare säga att, ja, på torsdagkvällar mellan sju och nio har jag tid att lyssna på radio och då plockar jag själv ut ett utbud, jag vill lyssna på det här temaprogrammet, de här nyheterna och så lyssnar jag radio i två timmar och tillgodogör mig den del jag är intresserad av. Det har blivit så att människan har ofrivilligt blivit slav under tekniken. Det gäller också TV. Vid en viss tidpunkt kommer ett visst TV-program. Då skall jag sitta och lyssna och titta på TV, men Internet och en ordentlig arkivering möjliggör detta. Det sägs också i programmet, och det är någonting som man bör underskriva, att hela programutbudet – inte musiken – bör arkiveras och man bör ha ett lättillgängligt gränssnitt för medborgarna att lyssna på programmen i efterhand över Internet.

 

Vidare står det att landskapsstyrelsen är redo att medverka till kurser och seminarier som ger verksamma journalister ökade möjligheter att fördjupa sina insikter i självstyrelsen, den åländska kulturen och samhället. Det här har nämnts i tidigare anföranden och jag tycker också att det är väldigt viktigt att de journalister som sysslar med public service, den public service som vi här i lagtinget drar upp riktlinjerna och skattebetalarna finansierar, den skall vara av väldigt hög kvalitet och för att uppnå denna kvalitet måste journalisterna vara väldigt kunniga, de måste egentligen vara experter på det område de sysslar med. Så kanske det inte alltid är och det kan bero på olika saker, det kan bero på olika saker, det kan bero på att man är vikarie och ny och kanske inte känner till hur det är på Åland osv., som sades här i ett tidigare anförande. Det är väldigt viktigt att man kan åtgärda det här så att journalisterna kan göra ett bra jobb. Jag tror nämligen att ålänningarna har väldigt höga krav på radion i den meningen, för man känner till själv, man känner till vad gårdarna heter i byarna och vad byarna heter i kommunerna samt vad människorna heter som bor i gårdarna, och görs det ett litet detaljfel märker man direkt som ålänning. Det kanske man inte gör på samma sätt om Sveriges radio har en journalist som gör ett litet misstag och kallar någon för fel namn. Då känner man inte till, så småskaligheten ställer större krav på kvaliteten på Åland, vill jag påstå.

Sedan till huvudfrågan i programmet, nämligen finansieringen. Där är jag inte på samma linje som landskapsstyrelsen att man skall fortsätta att finansiera Ålands radio- och TV med TV-licenser och varför skall jag försöka beskriva här. Landskapsstyrelsen skriver i sitt meddelande att man anser att kostnadsutvecklingen för radio- och TV-verksamheten skall hållas inom rimliga gränser och kunna vara konjunkturkänslig. ”Rimliga gränser och konjunkturkänslig”. Hur uppnår man det med licensfinansiering, kan man fråga sig. Så skriver man: ”Kvaliteten i utbudet får dock inte äventyras, och en viss miniminivå skall garanteras….” Vidare skriver man: ”Däremot kan antalet sändningstimmar per dag vid behov minskas.” Detta är ett ganska intressant resonemang. Sedan kommer det allra konstigaste, där man gör en logisk kullerbytta: ”Fördelen med den nuvarande licensfinansieringen är att den gynnar interaktionen mellan Ålands radio- och TV Ab och licensbetalarna. Betalar man avgift kan man  ha synpunkter på utbudet och känna samhörighet med sin radio.” Man betalar alltså en TV-avgift och känner samhörighet med radion! Det här får jag inte att gå ihop. Jag betalade TV-avgiften häromdagen och ingenstans står det att pengarna till 85 procent går till Ålands radio, men då skall jag känna samhörighet med radion när jag betalar TV-avgift! Det är det här som är det lustiga i licensfinansieringen: man måste enligt lagen betala TV-avgift om man har en TV-mottagare, men pengarna används sedan till ungefär 85 procent till radioproduktion. Man brukar prata om äppel och päron här i lagtinget;  jag hörde häromdagen att vi inte skall prata om det, så vi kan ta bananer och gurkor. Man tar betalt för bananer, men får en gurka i det här sammanhanget! Det här kan man inte ha kvar och man kan inte heller hänvisa till att ha kvar det därför att i framtiden kanske man noggrannare kan kontrollera vem som har TV. Man säger att i framtiden kan det komma dekoder och programkort och då slipper man inte åt TV-programmen om man inte har betalat TV-avgiften, men i själva verket har man fortfarande kvar missförhållandet att man tar betalt för en sak och använder pengarna till en annan. Dessutom är TV-avgiften inte alls beroende på inkomst. De flesta avgifter vi annars har i samhället tar hänsyn till ens betalningsförmåga. Det gäller framför allt skatten, det gäller barnomsorgstaxor osv., men den här är rakt av lika för en ensamstående pensionär en familj i välstånd med två arbetande, alla betalar lika mycket. De som däremot inte har TV betalar inte och de som har svartvit-TV betalar bara hälften, de betalar bara halva avgiften för att lyssna på Ålands radio. Vi vet att det finns åtminstone en lagtingsledamot som inte har TV och som inte betalar TV-licens, men som gratis får lyssna på Ålands radio! Det är mycket lustigt.

 

Dessa missförhållanden med TV-avgiften hade jag hoppats att man skulle ha rett upp i samband med det etermediepolitiska programmet, men nu kvarstår de de facto och det är ytterst olyckligt. Det bör utskottet titta noggrant på och kommentera. Jag tycker att man går medborgarna bakom ryggen när man har en avgift som har fel benämning.

 

Hur bör då radion finansieras? Det finns ett antal olika alternativ. Ett alternativ skulle vara att ha en form av avgift. Man kunde kalla den medieavgift och den skulle då fördelas lika mellan antingen alla medborgare eller alla hushåll, som på Färöarna, alla som har en postlåda, alla företag och hushåll skulle få betala en del av avgiften. Avgiften kan inte kopplas till innehavaren av viss apparat när allting flyter ihop. Jag kan redan i dag ta del av både TV och radio via Internet, till stor del och alla medier flyter ihop. Man kan inte koppla det till den som har dator eller den som har TV, utan det måste vara en allmän, om man skall ha den utanför beskattningen måste det vara en allmän avgift som alla betalar. Det blir en form av landskapsskatt och en utökning av skattetrycket samtidigt det jämnar ut missförhållandena med dem som har TV och de som inte har TV. Det är också möjligt i framtiden när digitaliseringen kommer att begreppet ”televisionsmottagare” raderas ut; du kan redan i dag ha TV-kort i din dator och se på TV och då är frågan vad som menas med TV. Du kan också i dag ha en TV utan rundradiomottagare och ta emot program med parabol; då behöver du inte betala TV-licens. Det är ett tips för den som vill slippa undan; om man har bara parabol och tittar på bara parabolkanaler tar man ut sin rundradiomottagare ur TV:n så slipper man licensen! Så är det också på Åland. Till den del man betalar TV är det ungefär 15 procent av avgiften. Till den delen kanske man inte nyttjar den om man ser väldigt lite på Sveriges TV2 och Finlands TV, man ser bara på de kommersiella kanalerna, så blir det ännu mer snett.

 

Ett annat alternativ är, som har nämnts förut, att påföra kostnaderna för mediapolitiken på skattekakan. Det skulle vara ett sätt att sänka skattetrycket för ålänningarna när det inte verkar bli någonting av det utökade skatteavdraget, så skulle man kunna göra det här i stället! Då är frågan: Hur löser man Ålands radios finansiering och hur gör man ett system för att den skall garanteras från år till år och inte vara beroende av politikernas tycke? Man kan t.ex. knyta den till en procentsats av klumpsumman, antingen till inkomsterna eller utgifterna i landskapsbudgeten. Man kan också knyta den till befolkningsantalet på Åland och genom lagstiftning garantera att man har fortsatt finansiering för Ålands radio, samtidigt som man kanske kombinerar med en fond som medlen går till.

 

Jag tror att i dagsläget skulle den bästa lösningen vara att ha kvar TV-licensen men minska den till 15-20 procent, så att den verkligen skulle täcka kostnaden för TV och sedan skulle man ta kostnaden för radion och påföra den landskapsbudgeten men med en klar koppling till någon säker parameter som fastställs genom lagstiftning så att man inte får den här debatten varje år. Men att som landskapsstyrelsen nu gör lämna det därhän och inte ta ställning till frågan tycker jag är förkastligt. Man kan inte fortsätta att ta upp TV-avgift som till 85 procent används till radioproduktion. Det är mycket snett att göra så.

 

I övrigt, fru talman, kunde man orda länge om programmet. Jag skall bara nämna en liten detalj som framgår i bilagorna. Det är nämligen en uppräkning vilka radiokanaler som utsänds över Smedsböle. Det börjar med Ålands  radio och Sveriges kanaler, så de finska Radio Vega och Extrem och sedan sänder man också en helfinsk kanal som heter Radio Suomi. Varför gör man det? Den frågan har jag ställt mig länge. Den enda motiveringen är att det är något slags nödkanal när det händer en katastrof osv., då det kommer myndighetsmeddelande över Radio Suomi och därför måste den finnas. Så är det inte. Ingen ålänning rattar in Radio Suomi och börjar lyssna på något meddelande; man vet inte ens vad det är för frekvens, utan de meddelandena kommer  lika lätt via Ålands radio och via Radio Väst. Vad jag har förstått är Radio Suomi något slags villkor som man fick ge för att få radion överhuvudtaget när den övertogs. Nu borde vi ha kommit så långt att vi kunde ta bort den ur etern och i stället ge plats åt den andra åländska radiokanalen; även om den är kommersiell bör den kunna få en full effekts frekvens. Det är mycket besynnerligt att man har den kvar i programmet och det inte finns någon skrivning att den skall bort. Vad gör vi att på det enspråkigt svenska Åland sända ut en helt finskspråkig kanal? – det kan jag inte förstå. Det hoppas jag att utskottet också kan titta noggrant på och undersöka.

 

I övrigt är detta ett intressant politikområde och jag hoppas att utskottet behandlar det etermediepolitiska programmet noggrant och seriöst, inte som finansutskottet med tilläggsbudgeten utan att vi får ett fylligt betänkande med svar på de frågor som ställs här i debatten.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Det fanns många poänger i ltl Sundmans anförande, men det fanns också en del självmotsägelser. En sak som jag håller med om är att man skulle kunna byta namn på TV-avgiften, men då inte kalla den för medieavgift, eftersom den inte omfattar tidningar, utan att man kunde kalla den för etermedieavgift. Går meddelandet till utskott tycker jag att utskottet kan fundera på det. Ltl Sundman för ett resonemang om att man skulle ha en progressiv skatt i stället för licensavgift. Då väntar vi på att det skall komma andra avgifter som också skall bli progressiva. Men jag tycker att medierna är en konsumtionsvara, så det är väl samma pris för alla. Sedan talade ltl Sundman om något slags segregerat utbud, att man borde ha flera kanaler här på Åland därför att ungdomar skulle inte kunna lyssna på fiolmusik, men jag tror inte mycket på det. Jämförelsen med Sverige som har 9,5 miljoner invånare som har fyra radiokanaler och att vi skulle behöva ha ett par, tre stycken som är 25.000 invånare låter väl bra, men jag tror att rent ekonomiskt är det inte så finurligt! Det finns också ett kulturpolitiskt skäl till att man inte segregerar public service-utbud i onödan.

 

Skildringen av att Fredrik Karlström skulle personligen ha jagats av Ålands radio uppfattade inte jag på samma sätt.

 

 

 

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När jag talar om att TV-licensen inte är progressiv menar jag inte att man skall ha en progressiv TV-licens. Om man däremot påför den skattekakan blir uttaget progressivt mot medborgarna; den som förtjänar mera betalar mera skatt och då betalar man en större del av avgiften också. En progressiv medieskatt tror jag inte på. Däremot konstaterade jag i mitt anförande att det är ovanligt att man har så här stora avgifter som inte tar hänsyn till folks betalningsförmåga utan alla får betala lika. När vi tar de övriga samhällsfunktionerna som kan jämställas med detta politikområde så betalar man progressivt utgående från sin betalningsförmåga. Det är t.o.m .sådana som inte har någon inkomst som inte betalar skatt alls och det finns sådana som betalar väldigt mycket, så det är så jag menar att det är fel att ha en så här stor avgift helt kallt lika för alla.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag är glad över att ltl Danne Sundman har uppfattat huvudbudskapet, dvs. att Ålands radio- och TV skall vara för Åland och för ålänningarna. Det är det som är det viktiga och att vi inte tror att vi kan skapa någon radio som tar in allting utifrån. En annan viktig fråga med public service som ltl Sundman berörde gäller möjligheterna att ”segregera”, som ltl Svensson sade. Jag vill säga till det att en av grundbultarna också i public service-verksamheten är att skapa en mångfald i programmen också. Med våra resurser kan vi inte gör det på annat sätt än det vi gör i dag. Skall vi ha flera kanaler blir det också högre utgifter.

 

När det gäller resonemanget kring licensavgiften känner vi till allt det som ltl Sundman redogjorde för. Det är så att radion är den största kostnadsdragaren i avgiften. Det är ingenting som vi försöker dölja. Att namnet TV-avgift möjligen är missvisande är en annan sak. När det gäller skrivningen under 4.3 Finansieringen av medier, där det talas om att det skall hållas inom rimliga gränser och vara konjunkturkänsligt, är det väl här en fond skulle kunna vara en balanserande faktor och därför finns skrivningen om fonden med i förslaget till lösning på finansieringproblemen.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller frågan om flera kanaler tror jag inte att man skall avfärda den direkt på grund av kostnaden utan man skall undersöka det. I stället för att utöka sändningstiden dygnet runt och helst lite mer, verkar det ibland, så borde man dela upp det på två olika utbud. Mycket av dem skulle vara samma; det behöver inte anställas dubbelt mer personal, det behöver inte göras skilda nyheter osv., utan profilen skulle vara annorlunda. Det skulle vara musik för yngre, det skulle vara musik för äldre och det skulle vara samhällsprogram för yngre och samhällsprogram för äldre. I princip har man ingredienserna redan i Ålands radio, man har många ungdomsprogram osv., men allt blandas i en enda tunna och när man rattar in den tunnan drabbas man åt ena eller andra hållet s.a.s. Jag tycker alltså att man skall undersöka den här saken i utskottet. Det här är kanske en sak som löser sig på sikt när radion blir mer och mer Internet-baserad, för då kan man själv välja utbudet, men som det är i dag när den är etersänd är det väldigt olyckligt att man har gett Ålands radio den omöjliga uppgiften att göra detta i en enda frekvens.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman!

Det var ett ganska intressant resonemang som ltl Sundman hade om TV-licensen att de skulle vara differentierade enligt inkomst, så att pensionärerna borde få lägre avgift. Det står i det etermediepolitiska programmet att radion är för allmänhetens tjänst och skall nå alla lyssnare och tittare på lika villkor. När man från skärgårdshåll t.ex. inte riktigt kan tillgodogöra sig samtliga kanaler, t.ex. TV som också drivs med landskapsmedel, undrar jag om man då borde differentiera TV-avgiften för skärgårdsbor? Borde man få en mindre licensavgift i sommar t.ex. när man har bytt stav på Smedsbölemasten och haft en sämre utsändning? Kan man dra av det på TV-licensen eller  om man måste ha en längre antenn för att ta emot, kan man då dra av det på licensavgiften och har man då en lägre lön och måste ha en längre antenn, så blir det här ganska komplicerat. Jag tycker att ltl Sundman borde utveckla detta lite!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag har förstått att det tidigare har diskuterats särskild lagstiftning för Kökar i Ålands lagting, men det skall vi inte gå in på nu! Skämt åsido, blir det säkert så på sikt att man verkligen får betala för det medieutbud man gottgör sig. Vill du se ett TV-program får du betala just för det programmet, ungefär som när man går på bio. Så är det redan i dag om du har digital-TV. Däremot anser jag att en viss del av medieutbudet, public service, skall man mer eller mindre tvinga på medborgarna, man skall inte kunna välja. Det är så diskussionen går. Då behöver man ha en finansiering. Jag sade att TV-avgiften i dag är orättvis såtillvida att den inte tar hänsyn till folks betalningsförmåga, men man kan inte börja med progressiv TV-avgift. Om man däremot påför den beskattningen blir den s.a.s. progressiv för medborgarna. Det är ingenting konstigt med det eftersom det är ett politikområde som många andra som hör till samhället, som samhället står för. Kostnadstäckningen hittills, finansiering med licens, är ytterst gammalmodig i dagens samhälle.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Fru talman! 

Ltl Sundman försöker göra sig rolig över att det skulle vara någon speciell lagstiftning på Kökar. Nu gäller det inte bara Kökar utan det är andra skärgårdskommuner också som ligger i strandområdena. Det viktiga framkommer i det etermediepolitiska programmet, att det skall vara lika för alla på Åland, och det är dit man bör styra de medel  man har i dag innan man börjar tänka på mera utbud. Det är i första hand kvaliteten och tillgängligheten för alla ålänningar som man skall lägga medel på.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Sjöstrand om det att det är olyckligt om ytterområdena i skärgården inte nås av de sändningar som kommer från Smedsböle. Detta bör man absolut åtgärda. I likhet med ltl Sjöstrand tycker jag att det är viktigt att alla skall ha lika tillgång och därför anser jag också att man borde ta bort Radio Suomi från etern och i stället sända ut Radio Väst, för den hörs inte i skärgården. Det börjar bli dåligt redan i Föglö och på Kökar tror jag att man inte alls hör Radio Väst, om det inte är riktigt goda förhållanden. Det är en väldigt viktig sak för skärgårdsborna att myndigheterna ännu inte har ordnat full frekvens för Radio Väst. I stället har man en helt finskspråkig kanal som man sänder ut med full effekt och det är förkastligt enligt min åsikt.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Talmannen påpekade att man bör hålla sig till det etermediepolitiska programmet i denna debatt. Ltl Sundman uppehöll sig i sitt anförande mycket kring Fredrik Karlströms göranden och låtanden. Eftersom man inte kan eller får ställa fråga till talmannen, frågar jag ltl Danne Sundman: Anser ltl Sundman att frågan om Fredrik Karlström är relevant i detta ärende, som gäller det etermediepolitiska programmet?

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag anser att det är talmannen som leder ordet här i lagtinget och inte de enskilda lagtingsledamöterna. Det är upp till talmannen att bedöma om man har gått utanför ramarna. När det gäller mitt inlägg om Fredrik Karlström som Ålands radios förvaltningsråd tycker jag att det är synnerligen relevant och jag gav det som exempel på när man sedan i programmet talar om hur radions redaktionella arbete skall bedrivas, det skall vara opartiskt osv. Jag ville alltså ge en bakgrund till mitt inlägg, liksom ltl Boman gav exempel för att belysa sitt inlägg!

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Det är exakt som ltl Sundman påpekade, att jag gav också exempel på vad man sänder i radion och inte sänder. Jag fick ett påpekande av talmannen, men ltl Sundman fick inte. Det är en diskriminering av det minsta partiet i lagtinget!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Även om jag är en stor djurvän tycker jag nog att Fredrik Karlström som radions förvaltningsråds ordförande är mycket mer relevant än smågrisarna som åker till Österbotten!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det etermediepolitiska programmet är välgenomtänkt och balanserat. Det är klart att alla åsikter inte kan tillgodoses, för då skulle vi både ha licenser och inte ha licenser. Vi skulle betala via skatten och inte betala via skatten och vi skulle ha väldigt mycket TV-produktion. Konsekvensen av det skulle vara väldigt mycket mindre radioproduktion. Men det är som sagt nödvändigt att komma framåt och på det sättet tycker jag att programmet, jämfört med tidigare program för ett antal år sedan, klarar ut principerna ganska bra. Utgångspunkten är nämligen att radion och TV:n på Åland har begränsade resurser; då är det viktigt att man gör prioriteringar. Vi föreslår här, i enlighet med lagtingets tidigare diskussion, att bolaget skall vara i den åländska allmänhetens tjänst och det betyder att de som gör programmen skall vara lyhörda för vad allmänheten vill snarare än för vad politikerna vill – i alla fall som enskilda företrädare. I den mån man anser att det finns någonting som kallas klappjakt i medierna får man ta på sig omaket att argumentera för att det är olämpligt, och journalisterna förväntas också ta sitt ansvar. Men principen måste vara den att vi som är politiskt ansvariga skall göra sådana ramar att man kan ha ett självständigt journalistiskt arbete och att journalist är ett yrke där man skall vara expert på att göra den här typen av bedömningar, vad som är viktigt för den åländska allmänheten. Etermediepolitiken skall alltså ge en grund för att media kan arbeta självständigt med ett massmedialt ansvar. Så långt när det gäller principerna i förslaget.

 

En annan viktig politisk punkt är möjligheterna för oss här på Åland att se Sveriges radio och TV. Det är också en teknisk fråga. Men jag har i alla fall en ganska optimistisk inställning när det gäller den politiska dialogen med företrädare för Sverige, också i det nordiska samarbetet, att man ser det här som en mycket viktig kulturell fråga och att alla de som är insatta i den här frågan också försvarar Ålands rätt, liksom de också försvarar Svenskfinlands rätt att kunna se Sveriges TV i framtiden, så jag tror att vi kan vara optimistiska, men det betyder inte att vi inte skall se det här som en kamp som måste fortsätta. Vi måste alltså tillförsäkra oss de möjligheterna med eget arbete.

 

En tredje punkt som jag tänkte kommentera gäller finansieringen. Jag har själv här tidigare hävdat det som också ltl Sundman sade, att på lång sikt tror jag inte att licens är ett hållbart system, men samtidigt tror jag också att vi med dagens realiteter skall fortsätta med licenssystemet en tid framöver ända tills vi ser att medierna mera påtagligt och mera brett går in i varandra och licenssystemet blir mer eller mindre ohållbart. Licensen tycker jag att mycket väl kunde döpas till radiolicens; det skulle vara en mera riktig beteckning. Men landskapsstyrelsen har här också bedömt att när det gäller TV-produktion överlåter man ansvaret på producenterna att ta fram underlag för hur mycket TV man skall ha och med en given ram blir det troligtvis på bekostnad av radioutsändingen. Jag tror att det är en ganska allmänt omfattad uppfattning att radion bör ägna resurserna åt att ha hög kvalitet på sina program, som då skall inriktas just till den åländska allmänhetens tjänst.

 

Jag tycker också att när vi går vidare i landskapsstyrelsen och bereder den framtida finansieringen är uppdelningen på distribution och program ganska naturlig därför att teknikutvecklingen behärskar vi inte själva utan vi är beroende av vad som händer i omvärlden och beroende av de system som vi då skall koppla in oss med. Det är alltså en fråga för lagtinget att säkerställa att Ålands radio och TV kan ha den teknik som är lämplig och ändamålsenlig för de målsättningar vi har. När det gäller programmen har vi en diskussion som fortgår om fond, om olika sätt att frikoppla budgeteringen, sannolikt förvaltningsrådets del, så att man kan förutse vad finansieringen kan bli en tid framöver och det finns då två principiella möjligheter på kort sikt. Det ena är att man fastställer en ram i pengar och så indexreglerar man det. Vi har diskuterat två förslag. Verksamheten består till stor del av lönekostnader och då skulle man koppla det till ett lönekostnadsindex. Det andra förslaget är att medieföretagen i Norden har licenser på en viss nivå och vi skulle följa den utvecklingen genom ett vägt index av nordiska licenser. Det är alltså finansieringsproblematiken på kort sikt. På längre sikt ser man att den tekniska utvecklingen leder till att att medietekniken blir sådan att själva skillnaden i apparater för olika mediebudskap – bilder, röster osv. – smälter samman till en enda datorliknande apparat och det betyder också att de flesta hushåll kommer att ha en uppkoppling till Internet och till ett datornät, där man kan ta in både radio och TV osv. Det är den ena utvecklingen och det är sedan kopplat till en annan utveckling: i det systemet kommer man att kunna styra konsumtionen av medieutbudet från producenternas sida genom att man kodar det som konsumeras. Jag tror att den långsiktiga finansieringen, om den här utvecklingen fortsätter och blir allmänt utbredd, borde delas upp i två delar: det ena är att det finns ett inslag av samhällstjänst i hela medieutbudet. Det har att göra med samhällsinformation osv. som gör att alla medborgare borde ha tillgång till den här samhällstjänsten. Där kan man tänka sig en skattefinansiering och då kommer man bort från diskussionen om att också de som har knappa resurser skall betala för det här. Det blir alltså en solidarisk fördelning av kostnaderna via skatten. Det andra som tillkommer utöver det här är alltså den del av medieutbudet där konsumenterna har en valmöjlighet och där man själva väljer om man vill betala för utbudet. Det finns redan i dag. Problemen där är också det att de som har knappa resurser har mindre valmöjligheter. Valfriheten är kopplad till de resurser man har. Tar vi då t.ex. barnfamiljer där utbudet av spel och underhållning för barn är beroende av hur mycket resurser man har så blir det en orättvisa på det sättet.

 

Men, som sagt, det här är någonting som lagtinget säkert får anledning att diskutera många gånger och det är alltså en finansieringslösning på sikt. Den bedömning som görs i det etermediepolitiska programmet är att licenssystemet blir kvar tills man har utrett bättre alternativ, men vi överväger också att framöver hitta en modell för hur nivån skulle kunna frikopplas från den årliga budgetdebatten, att man skulle kunna ge bolaget en viss framförhållning när det gäller finansieringen genom ett indexförfarande t.ex. Det är väl det som ligger närmast till.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

I det etermediepolitiska programmet framgår det inte exakt vad man tänker ge för pengar till radion i framtiden. Det står: ”Landskapsstyrelsen anser att kostnadsutvecklingen för radio- och TV-verksamheten skall hållas inom rimliga gränser och kunna vara konjunkturkänslig.” Vad avser man att är ”rimliga gränser” i framtiden? Vi är redan uppe i över 14 miljoner och ett skatteöre på Åland betyder 17 miljoner i året. Var tänker man ligga? För att en radiofond skall kunna ge 15 miljoner behöver man ha en radiofond på 300 miljoner mark med 5 procents avkastning. Betyder det att vi ett år skall lägga ner  socialverksamheten eller hur tänker man finansiera en radiofond? Det står ingenstans i det etermediepolitiska programmet hur man har tänkt sig finansieringen. Hur skall man kunna bygga upp en radiofond som ger en säker avkastning?

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Jag skulle vilja fråga vicelantrådet: Vilken presentation från landskapsstyrelsen är det vi skall ta fasta på? Vi har fått två utförliga presentationer, men vilken av dem skall vi räkna som landskapsstyrelsens officiella?

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag kan väl inte säga att jag har missuppfattat mig själv, men jag har inte presenterat det etermediepolitiska programmet. Det skulle kräva en helt annan utgångspunkt. Det har kultur- och utbildningsansvariga Gun Carlson gjort. Jag har sagt att jag tycker att programmet var välgenomtänkt och balanserat och sedan har jag talat om framtida finansieringsmöjligheter, som inte finns redovisade i programmet utan det är mina reflektioner kring den problematiken. Om jag har kompletterat landskapsstyrelsens specifikation av det etermediepolitiska programmet har det, förhoppningsvis, bidragit till en mera nyanserad debatt. Men presentationen har gjorts redan och jag har kommenterat frågorna.

 

Ltl Dennis Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar vicelantrådet för det. Orsaken till att jag frågade var att jag hade förväntat mig mera om den finansiella aspekten och inte en så vid presentation från vicelantrådet, men jag tackar för kompletteringen och att jag fick det klargjort.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman, ärade samtliga 13 närvarande lagtingsledamöter! (Från salen, ltl Wiklöf: räkna upp dem!)

Det gladde mig förut när vicelantrådet som oppositionsledare, ltl Erland, var emot licensen och ville ta bort den. Nu tycker jag att han däremot går emot sin åsikt. Han går lite som katten runt het gröt  och med hänvisning till diverse utredningar, den tekniska utvecklingen osv. skall man ändå ha licensen kvar. Jag anser att man kan inte blunda för detta missförhållande att man tar betalt för innehav av TV – som man de facto gör – och pengarna används till radioproduktion. Det är ett missförhållande som snarast bör åtgärdas och det borde absolut ha varit åtgärdat i och med detta meddelande.

 

Vicelantrådet talade om framtiden när det gäller kodning av program osv., man får betala per tittning, ”pay per view”, som det heter. Däremot kan man inte göra så med public service, för då faller hela idén med public service. Public service är någonting som alla skall ha tillgång till. Det skall inte kunna vara en avgift och man skall egentligen inte kunna välja bort det. Då blir det en typ av kommersiell public service som faller på sin egen bas, så man måste inse att skall public service finnas kvar är det någonting som skall finansieras av samhället. Därför anser jag att man redan till meddelandet borde ha löst finansieringsfrågan och inte lämnat därhän.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Som jag sade i mitt anförande tror jag att licenserna på sikt kommer att bli ohållbara som finansieringsmedel. Jag sade också att på sikt kan man urskilja två komponenter i etermedieutbudet, nämligen att det finns en samhällstjänst, där public service ingår och sedan finns det den valmöjlighet, som blir vanligare, dvs. att man betalar för det man skall se. Då är frågan för framtiden om man skall finansiera samhällstjänsten inklusive åländsk public service med skattemedel. Men från landskapsstyrelsens sida, som skall ta ansvar för att vi har möjlighet att ha kvalitet i utbudet av radio och också så småningom utöka TV-utbudet är det fråga om att utgå från vad vi har i dag och sedan försöka arbeta fram bättre lösningar. Det är det vi håller på med. Men licenserna är nu enligt detta utgångspunkt.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller med vicelantrådet om bedömningen om uppdelningen av mediemarknaden osv., som han redogjort för. Däremot håller jag inte med om tidsaspekten. Det som man från landskapsstyrelsens sida kallar för framtiden är redan nutid. Jag har personligen hemma digital-TV där jag kan välja att se filmer, jag kan välja att få spel, jag kan välja olika tjänster som jag betalar för. Den här verkligheten finns redan och den kommer inte om ett eller om tio år utan den är här i dag redan och vi har stigit in i den medieverkligheten. Därför borde man redan till det här meddelandet ha löst frågan om finanseringen. Det här blir att halta en lång tid framöver, åtminstone under nästa år, när man inte kommer med ett förslag till hur man skall lösa finansieringen. I övrigt låter de funderingar man har på hur man skall lösa det låter kloka, men det är som sagt tidsaspekten som är fel.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

I landskapsstyrelsen måste vi utgå från vad den breda allmänheten har för behov och möjligheter. Om ltl Sundman har en massa apparater som han vill betala för och som kostar en massa pengar, så tror jag inte att det är typiskt för den breda allmänheten utan vårt ansvar i landskapsstyrelsen är att se till att det finns radiosändningar av så bra kvalitet som möjligt i den åländska allmänhetens tjänst och att man också får möjlighet att utvidga TV-produktion och att man kanske hittar kostnadseffektiva lösningar. Jag tror att det är väldigt bra om det finns personer som testar apparaterna och prövar dem, men jag tror att det måste vara upp till var och en om man vill experimentera med olika medieutbud. Vi måste se till vad den breda allmänheten har för behov – och redan det, vet alla, att kostar en hel del.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det etermediepolitiska programmet avviker inte i grunden från det som gäller. Jag var med när det första programmet gjordes och jag hade kanske väntat mig lite mera radikala förslag, inte för att jag hoppades på det, men med tanke på den politiska diskussion som fördes i den förra landskapsstyrelsen.

 

Här har talats om klappjakt på förvaltningsrådets ordförande Karlström, och det kan man kanske uppfatta som så om man blir utsatt för granskning av journalisterna, men det fanns ändå en grund för kritiken och det var, och är, att förvaltningsrådets ordförande, som Karlström fortfarande är, har haft en helt annan syn på hur Ålands radio och TV skulle förvaltas och finansieras. Den stod i många avseenden i konflikt med det etermediepolitiska program som gäller och som det här lagtinget har tagit ställning till. Det fanns också andra i förvaltningsrådet som hade uppfattningar som inte överensstämde med hans syn. Det är kanske det här som är problematiken i sitt nötskal: det är en verksamhet som är helt samhällsfinansierad och politikerna har  makten över verksamheten, samtidigt som syftet är att upprätta en journalistiskt oberoende radio. Det är alltså väldigt viktigt att det finns en samstämmig uppfattning i lagtinget om hur man skall trygga radions journalistiska oberoende, alltså makten över programinnehållet. Det finns många aktörer och det krävs ett svårt samspel för att just uppfylla det som vi alla, åtminstone i dag, har givit uttryck för att vi skall ha en public service-radio. Vi har lyssnarna, konsumenterna, av public service-radio; de har alltså rätt att ställa vissa krav på att journalisterna informerar dem neutralt, kommer med kunskaper, med journalistiskt oberoende analyser och granskningar av olika samhällsföreteelser. Vi har journalisterna som är professionella och de skall ha en utbildning som tryggar detta. Det har klagats över att vissa som flyttar hit och jobbar på radion, att de inte kan uttala olika ortsnamn på rätt sätt, och det är säkert störande för många, men man kan inte heller svänga på det och säga att de som uttalar ortsnamnen rätt är professionella. Problematiken är på något vis ändå lite mera komplex än bara frågan om att uttala orden och namnen korrekt. Det krävs alltså en professionell oberoende journalistkår som får arbeta under sådana förhållanden att de kan uppfylla det som vi menar med public service. Det är här som vårt ansvar kommer in.

 

Jag har suttit i radions förvaltningsråd länge och problemet är inte det etermediepolitiska programmet, utan det är politikernas oförmåga att fatta beslut och styra företaget. När vi övertog radion var det inte socialdemokraterna som kämpade för övertagandet. Vi var oroliga för hur det här riktigt skulle utvecklas. Det fanns bland journalistkåren på Radio Åland sådana som helt enkelt sade att det kommer att bli svårt att fullfölja public service. När sedan övertagande skedde inrättades ett förvaltningsråd som väljer en styrelse. Sändningstiden utökades från fyra till 12 timmar plötsligt och det är precis som ansvariga ledamoten Gun Carlson säger, att man trodde då att man skulle kunna blanda program mycket mera än vad som sedan visade sig vara möjligt. De som vi ville att förmånligt skulle sälja sina program till oss är konkurrerande företag. Det var säkert naivt, men så trodde vi. Vi trodde också att det på något vis låg i det nordiska intresset att Åland hade en stark svenskspråkig kanal med svenskspråkiga program, både från Sverige och Finland, men så var det alltså inte. Då hade vi problemet att hur skall vi trygga utbudet av public service-program 12 timmar med en ganska så liten journalistkår? Då inleddes ett treårigt experiment och man fick tilläggspengar direkt över budget för att anställa en hel del journalister på tillfälliga anställningsvillkor. Nu har det gått tre, fyra, fem, sex år och vi har ännu inte lyckats fatta ett enda beslut om själva programverksamheten. Det finns alltså ingen långsiktig programpolitik inom förvaltningsrådet för Ålands radio och de diskussioner som ständigt uppkommer är hur finansieringen skall se ut. I det gällande programmet står det klart och tydligt att verksamheten skall vara licensfinansierad. I föreliggande förslag sägs det att den skall vara licensfinansierad. Men det där har inte riktigt lyckats utan vi har ändå hela tiden till radion fått pengar över budgeten. En annan sak är att om förvaltningsrådet skall kunna ta ansvar för programverksamheten och finansieringen är det förvaltningsrådet som borde besluta om licensen, om storleken, hur den skall uppbäras osv. Men den diskussionen förs överhuvudtaget inte här och så länge inte förvaltningsrådet skall ta ansvar för själva licensens storlek får vi hela tiden en maktobalans, att det är här i lagtinget som man sist och slutligen avgör det. Jag tycker att det är tokigt när det finns personer i förvaltningsrådet som inte vill ta ställning till licensen utan skjuter över det till förvaltningsrådet, för då har man aldrig det ekonomiska ansvaret för programverksamheten. Det är ett återkommande problem i förvaltningsrådets diskussioner; det andra är i vilken mån man skall satsa på radio och i vilken mån det skulle vara möjligt att starta egna TV-sändningar.

 

Tydligen är det så att vissa partier som har givit vallöften och i den förra landskapsstyrelsens handlingsprogram fanns det också uttalat att man skulle försöka inleda sändningar av åländska TV-program. Men det är klart att då blir det ännu svårare med finansieringen. Hur skall man både kunna upprätthålla den nuvarande radioverksamheten, utveckla den som många önskar, få bättre program, mera samhällsanalyser, mera för ungdomar och särskilda grupper och samtidigt inleda TV-sändningar? Jag tror att de som tror på åländska TV-sändningar skall åka både till Färöarna och Island och försöka följa de TV-programmen. Jag tror inte att vi kan skapa sådana TV-sändningar som inte blir konkurrenskraftiga med det enorma utbud som redan finns och som ytterligare kommer att öka med digitaliseringen. Den tredje problematiken är just det att förvaltningsrådet varken tar eller har det politiska ansvar som man borde ha för programverksamheten. Nu har redan den här debatten visat att det är många som från lagtinget direkt vill styra programverksamheten och innehållet. Men så fungerar inte public service-radio i västvärlden utan det ansvaret är överfört på bolagen och på dem som ansvarar för den verksamheten.

 

Fru talman!

Public service och Ålands radios eventuella TV-sändningar är ingen lätt sak. Och inte kommer det att bli lättare med den kommande tekniska utvecklingen. Men jag skulle vilja ställa tre frågor i det här skedet till ansvariga ledamoten Gun Carlson med anledning av programmet och sedan föreslår jag, herr talman, att ärendet bordläggs till måndagen så att vi kan fortsätta diskussionen. Jag tycker också att programmet skall gå till behandling i kulturutskottet eftersom detta är en viktig parlamentarisk fråga. Det kan inte bara vara majoritetens åsikt som skall ligga till grund för förvaltningsrådets och journalisternas arbete, utan det bör väl ligga i allas intresse att vi får en så bred uppslutning som möjligt bakom programmet i lagtinget.

 

Min första fråga gäller uppbörden av licensavgifterna. Det är välkänt att vi inte har en effektiv uppbörd. Det är också numera välkänt att det inte skulle vara så särskilt svårt att effektivera den. Nu vill jag veta om landskapsstyrelsen kommer att göra detta: se till att uppbörden fungerar? Det finns en skrivning i programmet där man egentligen bara citerar en lagparagraf och sedan säger man att i princip är ålänningarna goda licensbetalare och man strävar till att ytterligare förbättra uppbörden, men sedan verkar det som om man skulle skjuta fram det här i alla fall tills vi får mera uppgifter om digital-TV-systemet. Jag tycker inte att detta kan skjutas fram. Det är viktigt att alla medborgare behandlas lika och att inte de som betalar sin licensavgift troget skall bära ett större ansvar än de som låter bli och snyltar på samhället.

 

Det sägs, rätt hurtigt, att man hyser goda förhoppningar om att man i samband med digitaliseringen skall få tillgång till svenska TV-sändningar. Det är väl inte så stora problem när det gäller de svenska public service-kanalerna, men hur skall det gå till när landskapsstyrelsen skall trygga utbudet också i de befintliga kommersiella kanaler som finns? Det är här som problematiken finns. Det är fråga om pengar, uppbördsavgifter. Vi hörde om arbetsgruppen, men vad skall arbetsgruppen göra och vad skulle det kunna kosta att betala uppbördsavgifterna? Det här har ltl Christer Jansson, som i allmänhet är mycket engagerad i TV-frågor, visat på hur svårt det är – han har t.o.m. framhållit att han önskar återförening med Sverige, ifall inte den här frågan kan lösas på ett tillfredsställande sätt! Det är tydligen en viktig självstyrelsepolitisk fråga för honom, och det är säkert viktigt för många andra, men problematiken är svår och jag skulle vilja veta hur man riktigt resonerar.

 

Den tredje frågan gäller överföring av medel till en eventuell fond. Vicelantrådet redogjorde för den, men jag skulle behöva en repetition. Jag förstod på honom att fortsättningsvis skall vi betala licens och att kostnaderna som man har på Ålands radio är i hög utsträckning för programverksamheten, löneutgifter. Skulle man då på något vis frysa licensen och sedan när lönerna stiger skulle landskapsstyrelsen och lagtinget på något vis stå för kostnadsökningarna i form av löneförhöjningar och de pengarna skulle slussas in i någon fond? Är det riktigt uppfattat? Det betyder också att verksamheten inte kan utvecklas, utan att det är som det är i dag och att det är den nivån vi skall ha. Skall man uppfatta det på det sättet?

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Bara en liten detalj som jag fäste mig vid i ltl Sundbacks uttalande, som i övrigt gav många intressanta aspekter. Ltl Sundback sade att det att en radioreporter t.ex. uttalar åländska ortnamn fel inte visar att vederbörande skulle vara professionell osv. Det är klart att på ett sätt är det rätt, men det finns vissa viktiga markörer i alla yrkesutövningar, i alla professioner, som visar om man har satt sig in i själva uppgiften. För journalister är det så att om man inte ens kan uttala namnet på det ställe där man är på ett riktigt sätt signalerar det till lyssnarna att man inte är insatt, att man inte är professionell och det är den effekten som jag tycker att man måste undvika till varje pris.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är säkert så att många lyssnare retar sig på sådana saker, men i allmän brukar det här justeras till med tiden och jag tycker inte att vi kan vara så intoleranta att vi skulle fästa så stor vikt just vid den här problematiken. Det som jag var ute efter – professionalism för en journalist – har med helt andra kvaliteter att göra än just den här aspekten. Jag tycker också att det är viktigt att Ålands radio är öppen för journalister utifrån, att det inte skall vara någon institution där man måste på något vis markera sin åländskhet innan man får tillträde till arbetet. Jag tycker att den frågan är överbetonad; det finns nog saker som är viktigare med tanke på journalisternas möjligheter att utföra ett bra och oberoende arbete.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

I den här frågan är det naturligtvis inte fråga om svart eller vitt. När jag kom att nämna det, som många har sagt till mig och det var därför jag framförde det, inte bara politiker, utan också andra, att det är märkligt att man känner ett främlingskap, så var det ingen kritik mot de tillfälliga medarbetarna, som vi är helt beroende av. Det finns inte tillräckligt med lokala krafter för att fylla upp semesterluckorna i Ålands radio, utan det handlar om vilken inställning redaktionsledningen har. Är man beredd att ordentligt introducera medarbetarna så att de förstår den här saken är problemet löst. Om ltl Sundback försöker få det till att jag menar att det bara skall vara blodäkta ålänningar, så vet jag att hon är på alldeles fel spår.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är tacksam för det sista klargörandet, för under ltl Svenssons anförande fick jag faktiskt en déjà vu av att det var en gammal chefredaktör från en viss tidning som höll sitt anförande och just den här uppföljningen tyckte jag också att var i den klassen. Men det är bra att vi är överens i den här frågan. Jag kan intyga, från den information jag har, att ledningen på Ålands radio gör allt för att introducera journalister som kommer utifrån. Men det kan ändå inte innebära att de skall sitta och avlyssna dem på förhand, att de uttalar precis vartenda ett ortsnamn rätt. Och förresten finns det också dialektala varianter, så vilken skall vi då klassa som rätt? Resonemanget leder till orimligheter. Nog är det viktigare att vi fäster oss vid de större principerna i alla fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Under diskussionen har ltl Sundback föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 1 oktober. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 1.10. På talarlistan finns ännu landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson och ltl Roger Jansson samt ltl Svensson, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det ställdes några direkta frågor till mig och jag vill försöka svara på dem. Jag vill först kommentera några saker. Ltl Sundback hade en diskussion om public service och var också inne på länderna runt omkring oss. Jag vill ändå här säga att det finns en rapport om public service-verksamhet i alla nordiska länder och där visar det sig att vi är väldigt lika varandra, dvs. i lag anger man uppdraget. Uppdraget bygger på lag i de allra flesta länder och man tittar hittar man många paralleller länderna emellan. Uppdraget handlar om kvalitet, mångfald, allsidighet, kultur och flera talar om religion i uppdragsbeskrivningen, vilket inte vi gör. Island, Färöarna och Åland talar specifikt om sina egna språk och hävdar språket ganska långt, så det är lätt att hitta paralleller och det är inte så att vår radio skulle vara mera styrd av politiker än något annat land. Så är inte fallet.

 

Till frågorna som ltl Sundback ställde: om uppbörden skall effektiveras? Ja, den skall effektiveras. Det är självklart. Det visade sig vid en undersökning att det är ungefär 11.000 hushåll som har TV och 8.000-9.000 betalar. Här finns alltså en diskrepans som är tydlig. Det är möjligt att det färiska systemet skulle bli mera rättvisande än det vi har i dag eftersom man inte behöver uppge radio- eller TV-innehav. Vi kan också strängera påföljderna enligt lagen, eftersom man enligt lagen kan ha påföljder vid försummelse att betala avgift; enligt 7 § kan landskapsstyrelsen besluta om straffavgift, vilket man inte har gjort ännu.

 

Den andra frågan gällde arbetsgruppen som jag talade om; den kommer att tillsättas av kansliavdelningen för att utreda olika juridiska aspekter på de nya situationerna som kommer att bli på grund av digitala sändningar. Det man säkert kommer att diskutera mycket är just frågan om eget upphovsrättsområde, om det skulle vara någonting för Åland, men det är svåra juridiska frågor, det är ingenting som har tagits upp i det etermediepolitiska programmet. I arbetsgruppen kommer lantrådet att sitta, landshövding Peter Lindbäck kommer att vara med, juristen Pia Rothberg-Olofsson, förvaltningsinspektören Veronica Johansson och vi kommer också att ha medlemmar från kanalbolagen samt media, Christian Stormbom. Det är också tal om att få expertis utanför Åland till gruppen. Jag har inte exakta uppgifter just nu, eftersom det här hanteras på kansliavdelningen. Det här har egentligen inte med public service-verksamheten att göra, utan det är mera tekniska och juridiska frågor arbetsgruppen skall diskutera.

 

När det gäller huruvida vi kan garantera tillgång till de kommersiella kanalerna utan att det kostar någonting mera, så vet vi inte det i dag. Det vet ingen i Sverige heller eftersom  den digitala tekniken bygger på mycket att nu kan programproducenterna ta betalt för sina program på ett sätt som de inte har kunnat förut och det här vet vi inte i dag ännu, åtminstone känner inte jag till hur långt man har kommit i de här diskussionerna. Risken är att programproducenterna kommer att lägga på avgifter som naturligtvis inte bara oss utan drabbar hela svenska folket, om vi talar om den svenska TV:n.

 

Den tredje frågan var medel till fonden. Vi säger i programmet att det här är någonting som skall utredas. Vi säger inte att det är färdigt hur en radiofond skall se ut, utan att frågan om fonden skall utredas.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ledamoten Carlson tog i början av sitt anförande upp att själva regelverket som gäller för Ålands radio och TV är mycket likt det som är i Norden. Det är inte det som jag har ifrågasatt, utan det är den politiska hanteringen av verksamheten, just det att efter det treåriga experimentet kunde ingen fatta något beslut om hur vi skulle förverkliga det etermediepolitiska programmet vad gäller t.ex. licensfinansiering. Ingen har ännu kunnat avgöra om vi skall börja med TV-sändningar, vilken omfattning de skall osv. Det finns egentligen inga långsiktiga programmål. Förvaltningsrådet gör ingenting, jag har försökt tvinga dem till något slags ställningstagande, men många av dem vill skjuta över ansvaret på landskapsstyrelsen och lagtinget och så där snurrar det på år ut och år in. Det är där som jag menar att inkompetensen saknas, alltså bland oss politiker, hur man skall hantera en sådan här verksamhet som är så speciell och som inte liknar någonting annat som vi har att sköta.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är svårt att veta om det är kompetens eller inkompetens i förvaltningsrådet för Ålands radio! Jag hör dit och ltl Barbro Sundback hör också dit. Det är väl så att om vi känner i förvaltningsrådet att vi inte klarar av det här så bör vi se till att vi får ett nytt förvaltningsråd som bättre kan hantera frågorna som berör förvaltningsrådet. Det tycker jag inte skall diskuteras här just nu när vi inte diskuterar förvaltningsrådet utan hela det etermediepolitiska programmet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte heller att det där är problematiken utan ser man principiellt på det är det att klargöra maktfrågorna i landskapsstyrelsen, lagtinget och förvaltningsrådet. Alla har sitt ansvar och sin roll att spela. Jag tycker t.ex. att det inte är lämpligt att ansvariga ministern också sitter i förvaltningsrådet. Det är en fråga om hur man fördelar ansvar och makt i detta sammanhang. Det borde inte vara så, utan som ansvarig minister har man sin position i landskapsstyrelsen, medan förvaltningsrådet egentligen skall syssla med att implementera och verkställa och man hamnar, som jag ser det, på för många stolar. Jag tror inte att det här förekommer i andra länder i Norden, men det kan vi ta upp som en intressant fråga. Det är just det där att ärligt och öppet konstatera var makten för de olika delarna av verksamheten skall finnas – det är hela nyckelfrågan för att få till stånd det oberoende som skall skapas samt att man samtidigt är överens om detta, så att man inte ibland har en åsikt och sedan i andra organ har man en annan åsikt. Det har hänt, ledamot Gun Carlson!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag antar att det blir utskottsbehandling och jag tycker att då kan utskottet mycket väl fundera över hur förvaltningsrådet i Ålands radio skall utses. Nu är det lagtinget som utser förvaltningsrådet. Till det senaste som ltl Sundback sade vill jag säga att jag läser här i rapporten att i Danmark och Norge finns det lag om de här verksamheterna. Dessutom kompletteras detta av stadgar fastställda av kulturministern i respektive land, så nog finns det paralleller också i den frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Som framgick av ansvariga ledamoten Gun Carlsons presentation och vårt gruppanförande, som ltl Lindeman anförde, är vi rätt överens i åtskilliga av frågorna. Jag skall avsluta mitt korta inlägg med att sedan säga var det möjligen kunde göras förändringar, såsom redan delvis har framkommit här. Men jag vill börja med att fundera lite kring namnet, som vi snabbt i den förra landskapsstyrelsen kom till att det är bättre att döpa det till etermediepolitiskt program därför att förarbetena berör inte så mycket annat än vår public service radio. Det måste man säga att är lite synd, eftersom det hela tiden, som vi känner till, kommer in nya medier och utvecklade medier. Situationen i dag  för medborgarna när det gäller medieinformationen är helt annorlunda än vad den var för tio år sedan, om fem år kommer den att vara starkt annorlunda än vad den är i dag genom den snabba tekniska utveckling som sker. Tekniken finns redan i dag, men den kommer att komma i mera bredare användning, när det gäller datorer, när det gäller TV, när det gäller telefon och kombinationen mellan dessa och radion naturligtvis också. Man kan säga att gränser suddas ut och tidningar blir mer och mer producenter av eterinformation och Internetinformation osv. Det hade varit trevligt om man i landskapsstyrelsen hade orkat ta sig an den här biten när det gäller Ålands position och situation framöver till den delen. Det är naturligtvis svårt och det blir en del gissningar och en del uppskattningar och därför kan det finnas orsak att föra en successiv diskussion också i lagtinget om de här frågorna i samband med olika ärenden, inte minst årsbudgeten. Men det finns också skäl att återkomma med ett mediepolitiskt program i landskapet. Man måste fråga sig: Hur mycket media har 25.000 människor råd med? När jag väste upp hade vi en fantastisk fin medietäckning. Vi hade en tidning, där åtminstone vi konsumenter trodde att allt om politiken stod; det var från stadsfullmäktige och det var från landstinget full rapportering och många sidor och vi kände oss väldigt välinformerade. Då hade Ålands journalister 12 medlemmar i sin krets; huruvida föreningen fanns kommer jag inte ihåg, men det fanns i alla fall 12 journalister! I dag har vi inte många fler medborgare på Åland, 2.500 flera, och vi har 60 journalister, fördelade på en väldig massa media, så situationen har starkt förändrats. Det mesta är reklamfinansierat. Det är bara Ålands radio som är skatte- eller avgiftsfinansierad; avgifterna är en form av skatt eftersom den drabbar alla och kan inte därför fastställas av någon annan än lagtinget. Det är alltså reklamen som betalar det breda medieutbud vi har plus våra prenumerationsavgifter och sådant. Naturligtvis påverkar den här verkligheten också vår prisnivå på reklamen, men skall bakas in i priset på varor och tjänster. Det betyder att vår prisnivå stiger, ifall att vi har mera reklamfinansierad medieverksamhet än vad som finns på andra håll, och det tror jag faktiskt vi har på Åland. Inte vill jag säga att det betyder 1 procent högre priser, men det betyder någonting i alla fall och det är också en intressant fråga.

 

Ett mediepolitiskt program borde alltså innehålla en bred uppfattning om vilken mix av medier som är det bästa för Åland. Sedan skall inte samhället gå in och styra kommersiella medier. Gällande kommersiellt och public service nere på kontinenten och i Europa suddas gränserna starkt ut mellan dessa begrepp. Också i Sverige ser vi en sådan utveckling, i Finland har den pågått länge. På Åland är vi låsta i gamla skyttegravar, som vi brukar vara också: lite konservativa.

 

När det gäller lokal-TV har det sagts här i tio år att det har vi inte råd med, och vi har haft lite lokal-TV under alla dessa år. Just nu är det för lite, men det är, som jag sade här tidigare i en replik, en fantastisk insats som detta privata bolag Weman Media gör, i förhållande till de resurser de har. Men det är också nu reklamfinansierat och delvis har landskapsstyrelsen beställt vissa produktioner från dem för att kunna hålla deras verksamhet igång. Den är högkvalitativ och visar att man med relativt små penningmedel kan göra någonting. Jag är inte karl att stå här och säga vad man kan göra för ett antal miljoner, men säkert kunde man göra bra mycket mera för 4 miljoner än för en miljon, som jag vill minnas att siffran ungefär är i dag för åländsk producerad TV.

 

Det är skäl att ärendet förs till kulturutskottet så att diskussionerna som nu förs här i plenum och som är ganska breda kan kanaliseras till ett betänkande som sedan utvecklar landskapsstyrelsen etermediepolitiska program och kanske också kan tjäna som ett visst underlag till en framtida mera bred mediepolitisk diskussion.

 

Från Frisinnad Samverkans sida kunde man sammanfatta våra förslag, förutom dem vi stöder i programmet, i tre punkter. Ltl Lindeman var tydlig på den första punkten, att dela upp verksamheten i två bolag: ett tekniskt respektive ett produktionsbolag. Jag tror att det är en ganska viktig åtgärd att man får det gjort, med den erfarenhet vi har av Ålands radio och TV. Teknikbolaget skall alltså förse alla etermediebolag som har verksamhet på Åland eller via Åland med kanaler och annan service. Det är inte lämpligt att det producerande bolaget har hand om den verksamheten, för sig själv och för andra. När vi diskuterar en något utökad TV-produktion kan det också vara klokt att ha uppdelningen i botten.

 

I de frisinnade bänkarna blev vi imponerade av den färiska modellen när det gäller avgifterna. Jag tycker att det, precis som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson var inne på, bör övervägas. Samtidigt bör man naturligtvis sätta ett nytt namn på avgiften. Det är som ltl Danne Sundman redogjorde för närmast lite löjligt i dag att gå och betala sin TV-avgift för någonting annat. Det står väldigt tydligt TV-avgift. I alla hushåll finns det troligen radioapparater. Det finns kanske 75-80 procent av hushållen som har TV. Enligt den officiella statistiken, sedan finns det ett mörkertal. Är det någon som kan bevisa att man inte har en radio må man väl bli av med avgiften, men den färiska modellen tror jag att man allvarligt bör överväga, så att alla hushåll skulle betala. Sedan är det problematiskt med den socialpolitiska frågan: Har alla råd att betala lika och konsumerar alla lika mycket radio? Svaret på båda frågorna är naturligtvis nej. Men det är inte ett så stort problem så länge avgiften hålls i dagens pengar under 1.000 mark. Då tror jag inte att man behöver diskutera så mycket det socialpolitiska, men kommer man upp i den nivå som man har på Färöarna, där det huvudsakligen är TV som kostar, till 2.000 mark, då är det redan problematiskt för en del av familjerna  i landskapet att klara av det.

 

Den tredje punkten, som också ltl Lindeman var inne på, är utökad lokal-TV. Där vill jag uttrycka mig på det sättet någorlunda klart att det bör ske på radions bekostnad. Okej! Då har vi en intressant diskussion: Vad menar Jansson med ”på radions bekostnad”? Det skall naturligtvis ske i kombination med radion delvis och allt vi lägger ner där. Vi har många fasta kostnader som är gemensamma för en lokal-TV och så har vi en del av produktionen också som kunde vara gemensam, åtminstone när det gäller nyhetstäckningen. Men sedan kan man naturligtvis direkt minska tiden, som ltl Lindeman var inne för, när det gäller utsändning av den åländska lokalradion genom att man kombinerar den på olika sätt med annat och där vill jag säga, att jag har alltid trott att man kan kombinera det på något sätt med den kommersiella radion som finns. Det finns exempel på att man har gjort det på annat håll på ett någorlunda fungerande sätt, så man bör åtminstone överväga det, och den vägen får man lite mera pengar över till lokal-TV. Men naturligtvis skall man arbeta på det sättet att huvuddelen av TV-produktionen skall köpas in av sådana som kan producera den billigare än samhällsbolag kan.  Nu vet jag att radion köper in en del radioprogram också, men kanske man kunde göra det i något större utsträckning under förutsättning att det blir kostnadseffektivt.  I allmänhet när man generellt köper in saker och ting i sådana här sammanhang är det dyrare än om man producerar det själv och då är det ingen idé, men det finns alltså möjligheter att tänka sig också annat.

 

Det här var en sammanfattning av den frisinnade vägkosten. Naturligtvis var det ltl Lindeman som kom med förslagen, men jag ville stöda den färiska modellen när det gäller betalningen som ett komplement till det och tydliggöra våra synpunkter inför en behandling i kulturutskottet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var bra att vi fick en repetition av den frisinnade linjen  den här frågan. Nu kommer vi säkert bättre ihåg den! Jag vill för tydlighetens skull fråga ltl Jansson när han talade för två bolag: Är det som i diskussionen har nämnts som ett särskilt bolag för programproduktion och ett för distribution? Är det den indelningen eller är det något annat? Jag hade lite svårt att följa resonemanget där?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det som jag kallade teknikbolag är huvudsakligen ett distributionsbolag. Vi har alltså ägaren av tekniken och s.a.s. vägarna som man skickar etermedia på. Vi har gjort samma uppdelning när det gäller eldistributionen i landskapet, så det är orsak att tänka också här att man skall ha kanalerna ut till medborgarna. Det skall vara ett skilt distributions- eller teknikbolag, medan den journalistiska biten ligger kvar i det som i dag är Ålands radio och TV.

 

Ltl Svensson, replik:

Talman,

Jag nämnde i ett tidigare inlägg här ltl Sundmans beskrivning av Ålands radios granskning av sin förvaltningsrådsordförande Fredrik Karlström för en tid sedan. Ltl Sundman hävdade då att denne personligen jagades av radion. Här måste jag säga att jag är ungefär på samma linje som jag uppfattade att ltl Sundback var i denna fråga. Det handlade om att Karlström hade kritiserat radioredaktionen för ett sätt att inhämta material som skulle ha varit ungefär olagligt, och det var naturligtvis någonting som radion måste följa upp och granska. Ltl Sundman tyckte också att ett allmänt missnöje skulle vara ett bevis för att allting är som det skall och att det är bra. Men jag undrar om det kan vara så att det skall vara ett mål för en redaktion att det skall finnas ett allmänt missnöje med denna redaktions arbete. Det är väl att göra det lite enkelt för sig att säga att om alla är förbaskade, så har vi gjort ett bra jobb! Jag tror att målsättningen bör vara att det skall finnas en allmän uppskattning av programkvaliteten och naturligtvis enstaka missnöjesyttringar som kan vara antingen motiverade eller omotiverade, men att man skulle eftersträva ett allmänt missnöje tycker jag låter lite väl populistiskt, eller vad vi skall säga! 

 

Debatten visar att programmet har väckt stort intresse och man vill ha besked om väldigt mycket saker som inte står i programmet, och det tycker jag att man har rätt att fråga, men själva principen med ett sådant här meddelande är att man säger att det här är den inriktning som landskapsstyrelsen avser att ha i den här politiken, och det är det man kan kommentera. Det betyder inte att allt som man antyder redan är färdigt utrett och klart utan det är en riktning och därför är det viktigt att få synpunkter på det. Vill man rent allmänt ha besked om hur mycket medel som skall anslås för saker och ting är det väl i budgettider man har möjligheter att påverka det. Är det någon som då skulle vilja ha TV-program på Åland i stor omfattning kan man komma med förslag i samband med budgeten om att kräva ett antal miljoner för detta, så får man se hur det håller!

 

När det gäller framstegen på kontinenten för medierna, som ltl Roger Jansson var inne på, är den stora trenden på kontinenten och också på andra håll i världen att det blir en ökande skillnad mellan kvalitetsorgan och enklare medier som kostar lite eller ingenting, och det är någonting som jag tycker att vi skall försöka akta oss väldigt noga för. På finansieringssidan på kontinenten finns det dels ett oerhört mycket större underlag för kvalitetstidningar: Neue Zürcher Zeitung t.ex. har läsare i en förfärlig massa länder och kan göra en av världens mest informerade tidningar. Vi har inte alls det underlaget. Jag tror att vi faktiskt måste värna om public service, att vi har åtminstone ett medium som har som uppgift att vara ett kvalitetsorgan. Jag tror inte att man skall gå in för att följa utvecklingen på håll med helt andra förutsättningar än vi.

 

Jag lade märke till att ltl Sundback har ett gott minne; när hon i en replikväxling med mig fick det till att hon trodde att jag var samma person som för 20 år sedan när jag hade fått sparken från tidningen Åland - vet jag faktiskt inte vad det hade med saken att göra! Jag tyckte att det var ett ganska dåligt minne. Men hur som helst, kommer jag att fortsätta att betrakta ltl Sundback som en politisk kollega här i lagtinget. Jag vågar väl inte säga som en syster, även om det skulle ligga nära till hands! Och vill hon slänga sånt där på mig, så kan jag inte hindra det!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

I mitt anförande var jag, som ltl Svensson sade, inne på klappjakten, som jag kallade den, på förvaltningsrådets ordförande Karlström. Vill man se hur den gick till och vad som skrevs är det bara att titta i tidningarna, så det skall jag inte upprepa här. Det berodde däremot inte på det som ltl Svensson nu påstår: avlyssningsfallet, där en radiojournalist spelade in några ordutbyten utan lov. Det kom senare, så det hade ingenting med saken att göra. När jag pratade om allmänt missnöje, menade jag inte allmänt missnöje bland allmänheten, utan bland politikerna över den politiska vinklingen över radion. Det var från min sida beröm för att radion har lyckats att få alla politiker lika missnöjda s.a.s!  Det är en balans i radions politiska inriktning när det gäller den allmänpolitiska delen. Däremot var jag i mitt anförande kritisk till den självstyrelsepolitiska profilen på Ålands radio.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Ltl Svensson var igen inne på finansieringsfrågorna och att det är i anslutning till budgeten som lagtinget skall styra och ställa indirekt. Jag tycker att det är det vi borde komma ifrån. Så fort lagtinget skall vara med och ta upp pengar initierar vi samtidigt också ett inflytande över verksamheten. Man borde faktiskt långsiktigt skilja åt dels produktion, och den borde radion få sköta själv, de borde ha rätten att t.o.m. bestämma nivåerna på licenserna och alltihopa för att finansiera sin verksamhet. Däremot när det gäller distributionen kan vi från lagtingets sida vara med och påverka och hjälpa till. Där skulle lagtingets reella budgetmakt kunna komma in. Vi vet också att på distributionssidan kan det mycket snabbt hända saker och där är också de stora kostnadsvolymerna som jag ser det. Jag tycker att den långsiktiga strävan borde vara att ha två separata bolag och vi utövar inflytande när det gäller distributionen och hjälper där med pengarna. Men allt som handlar om programhantering och övrigt skall vi hålla fingrarna ifrån!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Wiklöf har naturligtvis alldeles rätt!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det här med ltl Svenssons ändrade tonfall och hans första inlägg här i dag tycker jag att är just ett sådant inlägg där man stöder makthavarna. Det var det som ltl Svensson höll på med bra länge under sin tid på Ålandstidningen. Jag fick den upplevelsen, att nu är det igen den typen av resonemang! Men den kritiska blicken saknade jag i det här inlägget. Det är säkert en randanmärkning som inte hör direkt till frågan, men jag tyckte att det var väldigt intressant och ltl Svensson får gärna kalla mig syster, om det känns bättre så!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Eftersom jag inte är psykolog  kan jag inte ge mig in på den här typen av resonemang, men jag är tacksam för att ha fått en ny syster!

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Ltl Svensson tog upp Karlströms inval och den kritik som riktades mot honom. Vad jag uppfattade var kritiken riktad mot honom för att han har kritiserat radion tidigare eftersom han hade jobbat på en konkurrerande radio i landskapet. Vad var det för fel i det då, att man inte får kritisera och ifrågasätta. Han hade också kunskap om radioverksamhet. Är inte det någonting som är bra när man får en sådan post som han fick, så att man också har inblick? Vad menar ltl Svensson att är illa i ett sådant förfarande, att man har kunskap om någonting?

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade. Ärendet bordläggs till plenum den 1.10.

 

(Kl. 12.32). Plenum avbryts nu och fortsätter kl. 13.00.

 

(Kl. 13.03). Plenum fortsätter.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av vtm Bert Häggbloms m.fl. spörsmål angående skötseln av vägbyggnadsarbeten. (S nr 4/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 26.9. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Det är typiskt för den sittande landskapsstyrelsen att man intresserar sig inte ens för spörsmålet i lagtingssalen. Man ids inte ens vara närvarande när spörsmålet debatteras, så frågan är om vi inte borde bordlägga det till plenum på måndag eftersom jag inte kommer att få något svar på de frågor jag har. Nu kommer i alla fall en landskapsstyrelseledamot in och jag får tacka för det! Lantrådet som har skrivit under svaret har inte visat sig här i dag. Han kommer säkert inte heller att komma hit. Det skulle ha varit viktigt. I Sverige fick en justitieminister avgå när man inte registrerade handlingarna.

 

I det här fallet har jag ställt en fråga och undrat på vilken kostnadskalkyl landskapsstyrelsen har fattat sitt beslut att inte anta ingivna anbud när man har gått ut på en offentlig upphandling. Den kostnadskalkylen finns inte registrerad hos registratorskontoret i Ålands landskapsstyrelse. Det är inte bara ltl Boman som har problem att få ut handlingar. Det krävs faktiskt att landskapsstyrelsen följer de lagregler som finns. Det har de inte gjort. Jag hoppas också att det är samma regler i landskapet Åland med samma krav och samma integritet att ansvarig minister avgår när man inte registrerar handlingar.

 

Till lantrådet skulle jag ha velat ställa frågan om han i egenskap av lantråd, om han får en handling i sin hand och glömmer den på sitt skrivbord ett halvt år eller ett år och sedan tänker börja registrera den, om han då skulle avgå. Det skulle ha varit intressant att höra hans synpunkt. Jag tror att det kan ha stort intresse för den här landskapsstyrelsens överlevnad överhuvudtaget. Det är så att frågeställaren ställer inte dessa frågor utan en baktanke, men det får vi väl se i fortsättningen, hoppas jag. Jag hoppas att lantrådet uppenbarar sig i denna plenisal.

 

Beträffande svaret, hur man tänker göra, skulle jag vilja veta om kostnadskalkylen i landskapsstyrelsen, eftersom man anser att man själv är mycket bättre än att anlita privata intressenter. Jag anser att har man gått ut med en offentlig upphandling och man anser att det är för dyrt är det brukligt att man förkastar anbuden och bjuder ut det på nytt. I det beslut som landskapsstyrelsen fattat har man inte förkastat de anbud som har kommit in utan man har beslutat att utgående från sin egen kostnadskalkyl bygga det i egen regi, en kostnadskalkyl som således inte finns överhuvudtaget. Den fanns inte hos registratorn. Det är helt enkelt en bluff. Man borde redogöra för vad det är fråga om för kostnadskalkyl.

 

Landskapsstyrelsen och dess trafikavdelning, såsom den sköts av centern i dag, visar att det är sista Sovjetrepubliken i Europa.

 

I Sverige och i Finland har man faktiskt gått ut för att privatisera verksamheten och bjuder ut allt på offentlig upphandling. Detta för att effektivisera den förvaltning som finns och att man också tar med allting när man bjuder ut: kapitalkostnader, avskrivning osv. Då delar man upp sin avdelning i en utförande enhet, en produktionsenhet och en beställarenhet. Detta har man gjort både i Sverige och Finland. Jag skulle också vilja veta om trafikministern kan göra en jämförelse med Gotland, hur man har gjort där i dag.

Det är så att vi i landskapet har 500 kilometer landsvägar på fasta Åland. Trafikministern får rätta mig om jag har fel. I Nyland, Ekenäs, Karis och Hangö har man gått in för att omorganisera överhuvudtaget. Det har man gjort i hela Finland. Som exempel har man där en sådan organisation som har nedgått från 40 man till 10-11 för att man har effektiverat den och bjudit ut den och har bara en vägstation, medan vi i landskapet har tre.

 

Jag hoppas att utgående från spörsmålet och att man nu tänker bygga allt i egen regi, utgående från det svar vi fick, att man tänker bibehålla det som man har i dag, att man inte tänker göra ett systemskifte. Jag vill också tacka för att vicelantrådet uppenbarade sig i plenisalen. Han talade om effektivering inom förvaltningen, så här finns det väl effektivering att göra, om man jämför med vad man har gjort i Sverige och Finland. Det är också intressant att se hans syn på det här, hur han är beredd att göra, om man är beredd att göra det man har gjort i Sverige och i Finland till den här delen. Jag förväntar mig svar från de ministrar som har uppenbarat sig här och jag ber att få återkomma i debatten senare.

 

Vicelantrådet:

Herr talman!

Det är uppenbart att lantrådet inte är här i dag och det har också sedan länge varit planerat att han deltar i nordiska samarbetsministrarnas möte i Nådendal. Naturligtvis har lagtingsledamöterna rätt att ställa krav på att få svar och att ställa frågor och diskutera med lagtingsledamöterna, men jag skulle säga som så att när detta ärende bordlades kunde man tänka på till en annan gång att man diskuterar med dem man önskar svar från, så att det går att komma överens om ett lämpligt bordläggningsdatum. Det är väldigt svårt att ändra på viktiga möten. Det är klart att lagtinget skall ha rätt att få svar på den här typen av spörsmål. Det är så att trafikansvarige har berett ärendet och är beredd att svara. Vill man vända sig till en särskild person skulle jag rekommendera lagtingsledamöterna att se lite praktiskt och ändamålsenligt på det hela, att föra en diskussion med talmannen om vad som är lämpligt datum. En möjlighet är väl att lagtinget bordlägger ärendet till ett senare tillfälle; om vtm Häggblom är så angelägen att få svaret just av lantrådet är det väl enda möjligheten. Det finns ingen möjlighet att lantrådet skulle dyka upp här i dag i alla fall. Det borde gå att förstå.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Eftersom det är vicelantrådet som har skrivit under svaret tror jag att vicelantrådet kan svara på de frågorna. Men när jag började mitt anförande här i dag var ingen från landskapsstyrelsen närvarande och då förutsatte jag att den högsta i landskapsstyrelsen, lantrådet, skulle ha uppenbarat sig åtminstone och ta ansvar för sin regering. De frågor som jag ställde hoppas jag att vicelantrådet kan svara på och att han också kan lyssna med sina regeringskumpaner som kom in och att han kan svara på de frågor som ställdes.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har fått spörsmålet och där ställs de frågor som vi har berett svaret på. Det är så att vi har en arbetsfördelning här och alla skall väl inte svara på alla frågor som vicetalman Häggblom ställer utan jag utgår från att trafikansvarige Runar Karlsson kommer att ge de svar som finns och det tycker jag är den ordning som vi bör ha i landskapsstyrelsen. Det är helt klart att lantrådsämbetet innebär resor och de resorna är inplanerade. Jag upprepar igen, att är det så att man är angelägen om att en särskild person skall svara på frågorna kommer man väl överens med talmannen och den personen om vad som är ett lämpligt tillfälle. Det är ganska praktiskt och också mycket enkelt, om ambitionen faktiskt är att man skall få svar av just en särskild person.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag hoppas då att vicelantrådet kan lämna ordet fritt åt ansvariga ministrar, eftersom han själv har gått i spetsen här för landskapsstyrelsen och går upp i talarstolen utan att svara på en enda av mina frågor överhuvudtaget som jag ställde. Det är de frågorna jag vill ha svar på och inte vart lantrådet far ut och reser i världen! Jag har inte ställt några sådana frågor överhuvudtaget. Så säger han, att han inte vill svara. Jag har uppfattat att vicelantrådet alltmera har tagit över lantrådsrollen och går i allting upp och försöker svara och dribblar bort korten! Han svarade inte konkret på en enda av mina frågor. Men jag hoppas nu att det är någon landskapsstyrelseledamot som är villig att svara på mina frågor.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Vid senaste plenum svarade jag faktiskt på vtm Häggbloms spörsmål och jag kan svara igen förstås på det! Frågan var: Avser landskapsstyrelsen att framdeles sköta alla vägbyggnadsarbeten i egen regi? Jag svarade att vi kommer att följa tidigare praxis att det mesta bjuds ut på entreprenad, men finns det resurser bygger vi i egen regi. Det är precis samma praxis som har varit under de senaste sex åren. Under dessa sex år har de obundna suttit fem år med i regeringen, så det torde inte vara någon nyhet för de obundna heller att detta görs. Det har som sagts godkänts av de obundna, så det är märkligt att man inte tidigare har jobbat på den här linjen från de obundnas sida. Under min tid har faktiskt tagit itu med detta på ett konkret sätt och även i praktiken, att vi försöker faktiskt konkurrensutsätta vägunderhållet på de punkter där det finns konkurrens. Vi vill definitivt inte följa Sveriges och Finlands arbete till alla delar, där man har fått ett privatmonopol och det är det värsta man ekonomiskt kan tänka sig. De vägmänniskor jag har pratat med i Sverige erkänner själva att det är det värsta som hänt. Vi har ännu större problem på Åland; genom att vi är så småa är det så lätt att få ett privatmonopol. När vi bjöd ut den aktuella vägen fick vi ett privat anbud och det är klart att det anbudet var dyrt. Det blir så när det är bara en privat som räknar. Därför byggde vi det själva för betydligt lägre kostnader.

 

När det gäller kostnadsförslaget har vi under många år byggt och grundförbättrat vägar så vi vet vad det kostar. Jag håller med om att det är jättesvårt att kunna räkna in: vad betyder kapitalkostnader, vad betyder räntor? Vi bedömde att det var mycket billigare att bygga det i egen regi. Det står jag bakom fortfarande.

 

Som jag sade har vi redan tagit itu med frågan om att se vad vi kan konkurrensutsätta och vi håller på och strukturerar upp det, men det gör man tyvärr inte på ett eller två års tid utan det här säkert 5-10 år, om vi inte vill göra som i Sverige och Finland: gå in och permittera folk. Det vill vi inte göra! Vi vill inte ställa folk utan arbete.  Bakom varje människa på underhållet finns det en individ som skall försörja familj, har skulder osv. Vi vill inte sätta dem på bar backe och permittera dem, utan vi vill göra det med naturlig avgång, om vi skall göra det. Vi vill inte vara så radikala som vtm Häggblom vill vara; det är vi emot. Vi vill behandla folk som folk.

 

I trafikplanen kommer vi också att ange hur mycket vi skall utföra i egen regi och hur mycket vi skall privatisera. Anser vi att vi skall utöka privatiseringen kommer det att bli med naturlig avgång. Det kommer inte att ske permitteringar under nu rådande förhållande, om det inte händer något dramatiskt i världsekonomin. Som det nu är kommer vi att gå den lugna vägen, som de obundna var med och gjorde med skärgårdstrafiken, där man privatiserade men behöll personalen, vilket förstås blev dyrare för samhället. Det vill vi heller inte göra utan vi vill göra det så ekonomiskt och bra som möjligt för samhället med hänsynstagande till enskilda individer. Även i underhållet jobbar det människor. Att det skulle bli billigare att privatisera är jag lite betänksam till, måste jag säga. Det är inte alltid det behöver vara så. Återigen är det folk som skall ha betalt för det de gör. Då kan man i och för sig hävda att privata gör ett effektivare jobb, gör ett bättre jobb. Det håller nog inte alla med heller och inte jag heller, att har man en effektiv egen sektor kan den vara lika effektiv som den privata. Jag vet inte om den är det i dag, men om den inte är det så skall vi göra den minst lika effektiv som den privata sektorn. Det är åtminstone vår målsättning.

 

Jag vet inte om det här räcker som svar på vtm Häggbloms frågor, men jag kan nämna, som sagt, att redan i dag är vägunderhållet till stor del privatiserat. Ser man på vägunderhållet utförs det säkert till ca minst hälften privat som sköter det på anbud. Problemet har varit, i och med att det har varit så bra tider, att det har varit svårt att få privata anbud. Folk har jobb och folk har det bra, så man har inte velat exempelvis räknat på vägplogning, som kanske inte är så hemskt lönsamt om man måste ploga på nätter och helger. Det har inte varit så intressant från den privata sidan när de har haft fullt upp med annat.

 

Om det är så att vtm Häggblom inte är nöjd med svaret så återkommer jag gärna.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Trafikministern konstaterar att endast ett anbud inkommit på den aktuella vägen som berörs i spörsmålet. Då undrar jag: Har trafikministern tagit reda på varför det har kommit bara ett anbud? Jag har nämligen kontaktats av entreprenörer som har sagt att man bjuder inte på det här därför att man anser sig orättvist behandlad i andra frågor, och det tycker jag är olyckligt. Det skall väl inte tas här och nu vad som är rätt och fel, men man borde vara överens med entreprenören att alla känner sig rättvist behandlade.

 

Trafikministern säger att ”vi bedömde” att det var förmånligare och i landskapsstyrelsens beslut hänvisas till en kostnadskalkyl. Det står uttryckligen ”trafikförvaltningens kostnadskalkyl”. Då måste den finnas på papper som vi lagtingsledamöter kan få ut, så att vi kan jämföra och den kalkylen måste vara rättvis. Om den skall ställas mot ett anbud måste den vara rätt och innehålla de kostnader som finns. Den måste innehålla alla löner, alla kostnader för avskrivningar på maskiner och kapitalkostnader osv. Men den kalkylen finns inte och det är pudelns kärna i detta, att man har förkastat ett privat anbud och nu skall man göra arbetet själv, men man vet inte vad det kostar, för man har inte gjort en kalkyl. Det är bara ”vi bedömde” och det duger inte!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Vi roade oss med att kontrollera varför vi fick bara ett anbud och vi pratade med en av huvudkonkurrenter, som sade att vi har 42 stycken andra jobb på Åland, vi hinner inte! Det var svar på första frågan. Svar på andra frågan är att landskapsstyrelsen har rätt att fritt anta och förkasta inkomna anbud. Det står i anbudshandlingarna, så där råder det inget problem. Om kostnadskalkylen finns i skrift eller på något annat sätt tror jag har mindre betydelse. Det var en kostnadsuppskattning som gjordes av oss och vi bedömde att den var rejält under det andra priset. Man har hållit på och jobbat i många år och man vet på underhållet vad ett sådant här projekt kostar.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det var just det som jag frågade efter: var är kostnadskalkylen? Eftersom landskapsstyrelsen har bjudit ut projektet på offentlig upphandling och i sitt beslut hänvisar till en kostnadskalkyl saknar jag den. Den finns inte hos registratorkontoret, den finns ingenstans. Är det faktiskt så allvarligt, som ministern säger, att det inte finns någon! Säg då i så fall vilket belopp man har antagit och hur man skall kontrollera upp vad det kostar när landskapet bygger detta. Är det så att ansvarig minister står och ljuger inför Ålands lagting, att det överhuvudtaget inte finns någon kostnadskalkyl? Erkänn det då och säg det! Den finns inte hos registratorkontoret. Säg på vilka grunder landskapsstyrelsen har antagit sitt eget anbud i så fall!

 

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson säger att det inlämnade anbudet var högt och egentligen bygger på en monopolsituation och därför beslöt man att man skulle bygga i egen regi. Man kan då fråga sig hur många efterkalkyler det finns på de ombyggnadsarbeten som trafikavdelningen utfört i egen regi under åren? Hur är det utfallet i de här efterkalkylerna i förhållande till de kostnadsberäkningar som man förhoppningsvis har gjort? Det skulle också vara intressant att hur mycket man lägger på för arbetsledning och kontroll och hur mycket kalkylerar man att kapitalkostnaderna för egna använda maskiner är när man gör kostnadsberäkningen? Om dessa uppgifter inte finns som vi kan gå igenom och kontrollera, så är kostnadsuppskattningen, som man talar om och om någon seriös sådan har gjorts för sträckan Björby – Brännbolstad inte ens värd namnet kostnadsberäkning och beslutet att bygga i egen regi vilar verkligen på lösan sand. Det borde väl inte göra när man skall bygga vägar för framtiden.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson sade också att finns det resurser så bygger vi i egen regi. Det är inte så illa det och han talade samtidigt om att de obundna har varit med och godkänt detta. Jag har själv under den kort tid jag var där försökt få till stånd att vi skulle sälja ut dyra bilar som antagligen kostar landskapet fantastiskt mycket och de resurserna skulle kunna användas till mycket nyttigare. Man kan alltså ställa sig frågan: Hur många av de bilar som den dåvarande landskapsstyrelsen beslöt att skulle säljas ut har sålts?  Landskapsstyrelseledamoten säger också att vi tänker på folket.  Tänker man lite efter hur det fungerar i det här samhället: arbetslösheten är till stor del under 2 procent, så finns det inga problem för folk som vill arbeta att få jobb. Det kan väl inte vara någon speciell förmån, hoppas jag åtminstone, att det skulle vara lättare att utföra arbete inom landskapet, att vara anställd i landskapstjänst i stället för i ett privat företag.

 

Att säga att man har gått in för en stor privatisering! Det är ingen privatisering, Runar Karlsson, när man hyr in maskiner och själv leder arbetet!

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Detta spörsmål gäller byggande av väg i samhällets regi, det som allmänt brukar kallas socialisering. Det som jag bl.a. fastnat för i detta spörsmål är texten: ”Vid begäran av nämnd kostnadskalkyl från registratorskontoret saknas denna” Utgående från spörsmålets motivering anser jag att följande fråga är relevant: Anser ledamoten Runar Karlsson att trafikavdelningens ledande tjänstemän följer lagen om allmänna handlingars offentlighet?

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Det är anmärkningsvärt att den andre vicetalman, som Bert Häggblom är och som skall kunna ange stilen här i lagtinget, kallar landskapsstyrelseledamöterna, våra ministrar, för regeringskumpaner.

 

Jag vill härmed, herr talman, uttala min protest mot ett sådant föredöme. Att sedan Bert Häggblom använder sensationella och aggressiva metoder i debatten är en annan sak som står för honom själv, men enligt min uppfattning sprider han därmed medvetet politkerförakt.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Svensson är nog rätt person att säga vem som skall kalla vem för vad!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag förstår inte riktigt vad ltl Sundman hade för okvädna visor! Tydligen vill han antyda att jag har en sådan bakgrund, att jag inte kan uttala mig om sådana saker i lagtinget och det tycker jag inte heller är någonting som man kan bemöta – det är bara hopplöst!

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

När ingenjören Runar Karlsson från Saltvik i november 1999 inträdde i landskapsstyrelsen Nordlund I visade han snabbt ett engagemang för att försöka öka upphandlingen av tjänster på trafikavdelningen, både inom sjötrafiken och inom landtrafiken. Det var en, upplevde jag och vi från Frisinnad Samverkan, som en mycket bra kursändring i centerns vägpolitik. Jag tycker också att Runar Karlsson här i sina svar i dag har vidhållit sin grundläggande politiska inställning i de frågorna, det skall vi försöka göra så mycket som möjligt. Sedan kan man ha olika åsikter om om det är tillräckligt eller hur mycket som det borde vara osv.

 

När jag fick läsa i tidningen om beslutet gällande avsnittet Björby – Brännbolstad, som är en väg som även jag har haft ett stort intresse i under de gångna åren – förvånade det mig att efter att landskapsstyrelsen hade begärt in anbud och när det kom bara ett anbud så bytte man spår. Då är det alldeles riktigt av landskapsstyrelsen att inte anta det anbudet, särskilt om det låg över den osynliga kostnadskalkylen, som jag nog vet att är räknad mera på de direkta kostnaderna och inte på den totala kostnaden. Så är det på trafikavdelningen, det må vi alla erkänna. Det är alltså ingen rättvisande kalkylering som sker. Men det tar tid att göra förändringar.

 

Det som förvånar mig är att man inte tog sig tid att vänta lite, vänta ett halvår på förändringar i konjunkturen och arbetsläget för dem som man vände sig till och ville ha anbud från. Det har gjorts många gånger i offentlig sektor, särskilt vet jag att vi har gjort det ofta i Mariehamn, att alltså invänta när priset är för högt. I stället rusade man åstad i landskapsstyrelsen och sade, att nej, nu blir det inga flera anbudsförfrågningar här utan nu bygger vi det i egen regi.

 

Är det här alltså ett tecken på en politisk sväng från Runar Karlssons sida när det gäller dessa principer?

 

Orsaken till att mitt namn är med på spörsmålet är just detta, att man inte orkar fullfölja politiken och därför är frågan i spörsmålet berättigad, även om den är lite tillspetsad och lyder: Avser landskapsstyrelsen att framdeles sköta alla vägbyggnadsarbeten i egen regi? Kanske inte spörsmålsställarna tror att det skall vara alla, men att man s.a.s. igen nu gör en politisk sväng tillbaka när man i Finland, när man i Sverige, när man i resten av Europa går precis åt andra hållet! Mindre offentlig sektor i utförandeledet, mera privat sektor.

 

Avslutningsvis vill jag säga att motivet med sysselsättningen på avdelningen håller inte i den här diskussionen. Ids inte, kära landskapsstyrelse, komma dragande med det! Jag vet och vi vet och ni vet att budgeten är full av sparpengar för den typen av verksamhet, och det finns gott om vägar att fortsätta och grundförbättra och jobba med i egen regi, som är en relativt stor sektor av landskapsstyrelsens trafikavdelning. Så projekt saknas verkligen inte och de är också prioriterade, både i lagtingsdebatten och i landskapsstyrelsebeslut. Det håller inte att man skulle bli tvungen att avskeda människor om man väntar en tid och så begär man in nya anbud.

 

Min huvudfråga är här: Ser vi en svängning tillbaka till gamla tider?

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Jag vill börja med att tacka ltl Roger Jansson att han bekräftar att det jag sade här är sanning, eftersom vissa andra påstår att jag inte talar sanning för lagtinget. Det gör jag. Jag vill också säga att det spår som jag började med i landskapsstyrelsen fortsätter jag med förstås. Vi vill fortsätta och se till att vår egen verksamhet blir så effektiv som möjligt och se om det finns konkurrens även inom den verksamhet som vi sköter i dag. Inte tror jag det har förändrats så mycket sedan det. Jag vet att mina nuvarande regeringskolleger har ungefär samma uppfattning som jag, kanske exakt; vi har inte kommit så långt i vårt arbete, men jag uppfattar att naturligtvis är också liberalerna intresserade att få en effektiv verksamhet. Vicelantrådet Olof Erland har varit upp här flera gånger i talarstolen och sagt att man vill ha en effektiv verksamhet, att det drivs så billigt som möjligt osv. Det uttalades farhågor om att det skulle gå tillbaka till det gamla och om det var så dåligt vet inte jag, men inte kommer det att bli sämre.

 

Det sades en del, att vi inte har privatisering inom vägunderhållet, att vi lejer in grävmaskiner, men det stämmer inte. Vi köper grus t.ex. för flera miljoner per år per anbud. Vi asfalterar på anbud för fem-sex miljoner per år. Vi utför snöplogning för flera miljoner per år av privata, sandning utförs för stora summor per år av privata på anbud. Som jag sade tror jag, mellan tummen och pekfingret, att 50 procent utförs av privata i dag av vägunderhållsbudgeten och det görs på anbud. Före min tid kom man hemskt långt i det här arbetet; redan för ett antal år sedan har man hållit på med privatisering där man anser att det finns konkurrens. Jag vill återigen säga, när man hänvisar till Finland och Sverige, att vi kan ta Gotlandsmodellen, där man har delat upp Gotland i två distrikt och bjudit ut dem totalt sett och det har betytt att i dag finns det kanske två, högst tre stycken, som räknar på de jobben i Gotland. Det är inte bra. Vi tycker att vi borde veta på Åland vad dålig konkurrens betyder. Vi ser det inom många sektorer. Vi ser det t.o.m. i de sektorer där det finns många konkurrenter; där är det heller ingen konkurrens. Ni vet precis vad jag menar. Jag behöver inte säga det rent ut heller. Det är det som är problemet på Åland och därför vill jag bevara en egen sektor som en motpol till privatmonopol. Med det vill jag inte säga att de privata inte skulle  vara duktiga, de är säkert precis lika duktiga som i egen regi och i många fall säkert duktigare också, men det finns också omsvängt där egen-regi-verksamheten är effektivare än privata, vill jag hävda.

 

Vi har lite olika syn på det och jag vet att det finns ett antal som vill att vi skall privatisera och konkurrensutsätta alltmer och mer. Det kanske också gäller andra sektorer än vägunderhållet. Det finns säkert inom sjukvården, äldreomsorgen osv. Då börjar man tangera farliga vägar, det har man sett i Sverige, vad som hände när man privatiserade äldreomsorgen. Det är en farlig väg, så det kan man inte gå in på i så fall.

 

Jag vill återigen säga att i den trafikplan, som vi har börjat jobba på, skall vi ange hur mycket vi skall privatisera och hur mycket vi skall ha i egen regi. Det här måste göras långsiktigt. Som jag sade förut, gör vi dessa jobb i egen regi för att hålla vår egen styrka sysselsatt under den tid som det inte förekommer snöröjning och sandning. När det blir snöoväder och när det blir halka, då måste hela styrkan ut och det är många lastbilar och många väghyvlar. De kan inte stå däremellan och vänta och ingenting göra! Vi måste ha ett jobb åt dem däremellan! Det är precis det upplägget som har gjorts och gjorts före min tid och jag anser att det är ett sunt upplägg. Om vi skall förändra kan vi inte göra det  bara i och med vägen i Brännbolstad utan vi måste göra det på lång sikt, och det är det vi i centern och liberalerna har tagit tag i. Jag tycker inte att vi skall följa Sverige och Finland; man pratar här om beställarenhet och produktion. Det systemet finns i dag på trafikavdelningen. Det är fråga om det är så lyckligt att ha det på lilla Åland. Det kanhända att vi måste ha en liten Ålandsmodell i stället som anpassar sig efter vår småskalighet. Det har visat sig på Åland att det vi gör på vårt eget sätt har i alla fall hittills varit mycket fruktbärande. Vi ser hur bra vi har det på Åland!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Om vi talar om att politiken inom vägtrafiken har blivit bättre, så lägger vi därmed inget vitsord på att den gamla skulle ha varit dålig, vill jag ha klart sagt. Jag var rädd för att den ständigt förbättrade politiken skulle på något sätt göra några tillbakasteg.

 

Landskapsstyrelseledamoten Karlsson glömde att svara på min fråga varför man inte hade förmågan att invänta lite tid och sedan gå ut på nytt och begära in anbud och kanske få in fyra-fem anbud, eftersom det inte är ett så jättestort jobb, så jag skulle gärna se om han kunde svara på den frågan.

 

Sedan blev jag lite bekymrad på slutet av landskapsstyrelseledamoten Karlssons anförande eftersom jag fick höra att nu skulle man gå bort från den nyligen moderniserade organisationen på avdelningen med beställar- och utförartänkande och tydligen återgå till den gamla, mera tsaristiska, sovjetiska modellen, får man väl säga, som var rådande på femtiotalet här i Finland och på Åland, hur man organiserade saker och ting – naturligtvis får man ta i lite här för att få reaktioner, eftersom landskapsstyrelseledamöterna ibland inte vill svara på våra frågor! De här är ändå stora linjerna. Eftersom landskapsstyrelseledamoten Karlsson talade om den nya trafikplanen kan man också fråga sig om organisationen är på väg att falla tillbaka till den modell, som vi diskuterade här tidigare i förrgår, alltså om beredningen av ärenden: kommer ärendena huvudsakligen att beredas av politikerna i landskapsstyrelsen? Jag tänker på den nya trafikplanen som skall göras upp. Det ligger lite på sidan om spörsmålet, men det var landskapsstyrelseledamoten Karlsson som tog upp det resonemanget och det hör alltså ihop med spörsmålet på det sättet att det står här i klämmen: Avser landskapsstyrelsen att framdeles sköta all vägbyggnadsarbete i egen regi? Och då, herr talman, anförde landskapsstyrelseledamoten Karlsson att det skulle redas ut i den nya trafikplanen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Jag beklagar om jag inte förmådde svara på alla frågor. Det är ganska många frågor jag får, men jag svarar så gott jag kan och ni får upprepa era frågor om jag inte svarar. Det projekt som bjöds ut finns under underhållsbudgeten. Det är inte fråga om investeringspengar utan det är under underhållsbudgeten, där vi har gjort upp ett program och där det från början var tänkt att det skulle utföras i egen regi. Sedan skrev vi att det kan komma att konkurrensutsättas. De meddelade mig att de inte kommer att ha tid att göra det här. Okej, sade jag, då konkurrensutsätter vi det. Det är alltid intressant att se hur de ligger i pris. Jag håller med om att det kanske var lite olyckligt. Det kanske var ett misstag: under annonseringens gång kom man faktiskt underfund med att man i alla fall skulle hinna med  jobbet. Jag kan hålla med om att det i och för sig inte borde ha annonserats ut, men misstag förekommer och kommer även att förekomma i framtiden, åtminstone av mig, kanske inte av andra, vad vet jag.

 

När det gäller beställar- och utförarsystemet, som ltl Roger Jansson nämnde, kommer vi inte att skrota det utan vi kanske borde förändra det och anpassa det efter åländska förhållanden. Vi kommer fortfarande att göra det på ett sunt sätt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag var naturligtvis medveten om att detta fanns under underhållsmedel, och underhållsarbeten gör vi i allmänhet i egen regi i landskapet. Men man hade som sagt valt ett nytt spår, och det som landskapsstyrelseledamoten Karlsson sade var intressant, för att man inte hade tid på avdelningen att göra jobbet i egen regi. Det visar att jag hade rätt i mitt påstående här från talarstolen om att det finns gott om underhållsarbete, så man kan inte skylla på sysselsättningsmotivet för att man inte följde sin egen linje fullt ut och ansträngde sig för att få det gjort i privat regi. Uppenbarligen har man kanske rusat iväg lite väl snabbt här och fattat ett beslut om att göra det i egen regi lite väl snabbt, man kunde ha haft lite is i magen.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson sade att vi har det bra på Åland. Det är sant. Men jag tror inte man kan påstå att det beror på den effektiva offentliga sektorn utan det beror nog på näringslivets framgångar och avkastning som gör att vi har det bra här på Åland. Så mycket skall vi inte bunta oss för bröstet att vi tror att det är på grund av det arbete som vi utför som vi har det så bra, utan det är nog på grund av det privata näringslivets jobb.

 

Räknar man in köp av grus som något sorts form av privatisering kan jag säkert komma upp till 50 procent av underhållets budget. Men är det så effektivt att man köper grus, kör det till ett upplag, så lastar man därifrån, kör det till något vägavsnitt. Är det en privat entreprenör kör man det raka spåret från krossen till det vägavsnitt som man håller på och jobbar med. Jag tror att vi skall vara lite försiktiga med att bulta oss på bröstet. Jag har sagt förut, att om det skulle vara så att trafikavdelningens organisation är så där fantastisk effektiv, som en del påstår också när det gäller färjtrafiken, varför får vi inte då stackarna Viking Line, Eckerö Linjen och Birka Line att köpa tjänster av oss för att de skulle få ännu bättre vinster!

 

 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten trafikminister Runar Karlsson säger att det inte finns konkurrens. Det fanns bara en som räknade på det här och som är förundrad över det. Det är så, bästa Runar, att kör man centerns nya socialistiska linje att man gör allting i egen regi, hur skulle det då kunna skapas olika företag om man inte får några projekt att räkna på?  Jag ser en bild i Runars kursändring här när det gäller ideologin. Det är inte så länge sedan han på samma sätt var ute och ifrågasatte om det verkligen var rätt att bjuda ut färjtrafiken, vi kör nog också den i egen regi. Det är inte bara jag som har märkt det här utan också Nya Åland har lagt märke till det och dömt om det till ”centervänstern”. Jag ser det som en ideologisk kursändring i och med landskapsstyrelsebildningen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlson, replik:

Herr talman!

Det är lite märkligt, för det är kanske första gången i historien som man har konkurrensutsatt grundförbättring av en väg där pengarna tas från underhållet, och det skall man få kritik för från Frisinnad Samverkan och obundna. Det låter lite konstigt, tycker jag. Om man en gång har försökt så får man kritik för det. Det förvånar mig, men jag kommer att fortsätta med det, så det är inte några problem med det.

 

Jag skulle till ltl Salmén säga när det gäller gruset att det är klart att det är privatisering TALMANNEN: Repliken bör rikta sig till ltl Strand!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson säger att han försöker bjuda ut. Han gjorde ett litet försök, men sedan trillade han tillbaka till det här eget tänkande, så det är bra om du fortsätter med det! Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson började prata om Frisinnad Samverkan. Det här var en av de stora skiljelinjerna i vårt landskapsstyrelsearbete, men tyvärr var vi för småa mot stora centern. En av de stora frågorna var: Skall vi privatisera färjtrafiken, underhåll och liknande? Vi drev den linjen, men vi klarade inte av för vi var mindre än centern - centern håller fast vid den socialistiska linjen!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Jag måste säga att vi har precis exakt följt den modell som obundna och Frisinnad Samverkan gjorde upp om beställare- och utförarfunktion. Vi har konkurrensutsatt underhållet, kontrollerat det och det har visat sig att underhållet är konkurrenskraftigt. Det var exakt den modell som obundna och Frisinnad Samverkan har varit med och gjort upp, så jag är förvånad över att man nu kritiserar det!

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Vi har snart hållit på en timme i den här debatten och vi har ännu inte fått ett svar från landskapsstyrelsen: Vilket anbud tog de? Vad kostar det om landskapsstyrelsen skall bygga det i egen regi? Det har ansvarig minister inte överhuvudtaget svarat på. Hör och häpna vad han svarade här i replikskiftena: under annonseringens gång kom vi underfund med att vi skulle göra det själva! Man har alltså lurat enskilda entreprenörer att sitta och räkna på anbud som man har beslutat under gången att det här blir ingenting, sedan skall vi hitta på en motivering varför vi inte skall anta något! I annonseringen står det inte att landskapsstyrelsen har rätt att anta och förkasta anbuden. Man har inte i sitt beslut sagt att man förkastar anbud ens. Vilka principer gäller? Hur är trovärdigheten för sittande landskapsstyrelse? Är det så att alla skall friställas från en enskilda entreprenörerna och landskapsstyrelsen tänker ta över alla anställda? Det är så att det finns familjer också bland entreprenörerna i landskapet som har skulder och som får löner. Med vad betalas de lönerna av? Jo, för att man har haft den principen att man bjuder ut vägbyggnadsarbetena på Åland, att det är en konkurrens, att man skall ha en konkurrenssituation. Åtminstone under trafikminister Englunds tid tog man det billigaste anbudet. Under nuvarande landskapsstyrelse med trafikminister Runar Karlsson annonserar man ut, men före man överhuvudtaget har fått in några anbud kommer man på att man skall göra allt i egen regi!

 

Det står i beslutet att landskapsstyrelsen beslöt med hänsyn till den högre kostnadsnivån i anbudet jämfört med trafikförvaltningens kostnadskalkyl utföra arbetet i egen regi i enlighet med det uppgjorda entreprenadprogrammet. Är det oskäligt av vicetalman Häggblom att fråga vad denna kostnadskalkyl är så att vi kan granska er i landskapsstyrelsen och titta: har ni byggt det billigare än vad anbudet var? Vi måste få veta i mark och penni vilket anbud ni har tagit, för den kostnadskalkyl som jag har frågat efter på registratorkontoret finns inte. Är det några hemliga papper som har sekretessbelagts, så enligt vilken paragraf är det i så fall?

 

Nej, bästa minister, vi vill veta på vilka grunder. Men, okej, svaret kom fram här: ”under annonseringens gång” har man beslutat! Varför står det fel i beslutet i så fall? Det här har landskapsstyrelsen tagit i plenum. Nog bör man kunna få det här svaret från landskapsstyrelsen: Vad är det och vad skall vi jämföra med överhuvudtaget? Är det något intressant överhuvudtaget? Landskapet begär in anbud i många olika sammanhang. Finns det något intresse överhuvudtaget från privata? Skall man överhuvudtaget lämna in några anbud? Var det så att många entreprenörer fick veta att landskapsstyrelsen skall göra det själv, att man gav tips, att ni behöver inte ge några anbud, för det här sköter vi själva!

 

Ministern sade också att man försöker få jobb åt den personal man har. Det var det jag hänvisade till. Han pratade om beställar- och utförarenhet. Landskapsstyrelsen har inte gått in för det systemet, som man har gjort i Finland och Sverige, där man har ett kostnadsansvar för varje avdelning, där man ger ett anbud till beställarfunktionen och där det står i mark och penni att det här gör vi. Allt finns upptaget: arbetsledarfunktionerna, kapitalavskrivningar, allting finns med. Det är den kostnadskalkylen jag är ute efter, som jag har trott att landskapsstyrelsen har fattat sitt beslut från och därför vill jag veta i mark och penni så att vi kan sätta kontrollanter på och se hur billigt det blev för landskapet. Men det var som ltl Olof Salmén sade, att man köper upp grus, sätter det i gruslager och kör sedan ut det för att man skall ha sysselsättning åt alla lastbilar och maskiner och gubbar. Är det miljömässigt försvarbart? Det är dålig logistik. I dag kör man ut det man behöver använda direkt; det är miljömässigt försvarbart. Vi hade en debatt tidigare om miljön. Det är väl miljömässigt försvarbart att köra ut det direkt. Nu står ministern här och säger att det är försvarbart att hålla på och köra en massa lastbilar runt i landskapet med grus! Jag tror att de är flera än vattenskotrarna, som det finns två registrerade i hela landskapet!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Vi kommer in på detaljer som inte är så nödvändiga att svara på. Logistiken är sådan att man gör det så bra som möjligt, inte kör man grus kors och tvärs för skojs skull! Det stämmer inte. Det finns en kostnadskalkyl -  en uppskattning förstås - internt på avdelningen. Sedan görs det alltid upp detaljerade redovisningar på alla projekt som underhållet gör och detta görs efter att alla projekt är färdiga. Det kommer också att göras på det här, så i sinom tid kommer den som vill att få redovisningen och ser exakt vad det kostar, förutom kapitalkostnader och räntor, som man inte riktigt kan räkna in; i så fall måste vi bolagisera hela verksamheten. Där kan man i alla fall få en reell uppfattning om det har blivit billigare eller inte och hur mycket i så fall.

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är en lite egendomlig slutsats som vtm Häggblom drar när han påstår att vi i landskapsstyrelsen på det här sättet skulle ha lurat någon entreprenör genom att bygga i egen regi. Då blir det ännu värre och fem-räknar; då blir det fyra som blir lurade, om man följer vtm Häggbloms resonemang i den frågan.

 

Beträffande miljöfrågor och liknande vet vi alla att Norra Sundsvägen har varit föremål för diskussioner i tiotals år, om jag får dra till lite. Det har funnits många förslag. Nu har det gjorts ett förslag av trafikavdelningen, av de miljö- och kulturansvariga och fornminnesvården inom landskapsförvaltningen. Det som hade en viss inverkan på mitt beslut var att man nu tillsammans skulle bygga vägen i nära samarbete med miljövården, kulturmiljö och museibyrån. Jag säger inte att inte en privat entreprenör också kunde ha skött det, men man har i alla fall samarbetet i dessa frågor under en längre tid, fått fram en acceptabel vägplan som beaktar alla dessa hänsyn och jag tror att förverkligandet av vägen i och med detta samarbete kommer att bli det allra bästa ur alla synpunkter.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har också varit delaktig i beslutet och fick inte klart för mig i hans replik vilket anbud som ni har tagit från landskapets sida, vilken kostnadskalkyl som finns? På en timme har jag ännu inte fått svar på det, fast det står i beslutet. Det skulle vara intressant att få veta av landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, som alltid har ansett att allt skall ske enligt lag i parlamentet och att landskapsstyrelsen absolut skall följa det och att man inte kan lita på en landskapsstyrelse som inte gör på det sättet. Eftersom jag inte har fått något svar av trafikministern är jag säker på att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson kan hjälpa mig med uppgifterna: Vad kostar det anbud i mark och penni som Sune Eriksson har antagit, enligt den kostnadskalkyl som han har beslutat om? Han kritiserade mig. Landskapsstyrelsen har ju bjudit ut det och haft folk att räkna på det. Det var det sättet som jag kritiserade, eftersom ansvariga trafikministern sade att ”under annonseringens gång kom vi på att vi skulle bygga det i egen regi”!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Fortfarande har jag inte fått veta kostnadskalkylen. Jag hoppas centerns landskapsstyrelseledamot Gun Carlson nu kan svara mig eftersom de andra två inte har kunnat svara mig! Det är sista hoppet eftersom det är bara de tre som finns kvar här av landskapsstyrelsen. Det kan väl inte vara så, bästa landskapsstyrelseledamot Gun Carlson, att landskapsstyrelsen inte vet vad man fattar beslut om? Jag efterfrågade bara vad som står i beslutet. Det är det enda jag begär av er – och två landskapsstyrelseledamöter vet inte vad man har beslutat om.

 

Herr talman!

Jag kommer att föreslå en tilläggskläm till spörsmålet av följande lydelse: landskapsstyrelsen bör vid vägbyggnadsprojekt utbjuda dessa genom offentlig upphandling och anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet. Det betyder också att landskapet kan ta sina egna anbud, men de skall kunna granskas offentligt och kritiseras, precis som sker i regionerna runt om oss. Det skall inte fifflas, som det här beslutet innebär – det är slutsatsen eftersom jag inte får svar på vad landskapsstyrelsen nu tänker använda för pengar och på vilket sätt.

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

På en så direkt fråga måste jag ändå svara någonting! Landskapsstyrelsen bedömde att det skulle bli mest ekonomiskt fördelaktigt att göra jobbet i egen regi därför att de summor som fanns i det inlämnade anbudet var så pass mycket högre än den beräknade summan, precis som vi har hört redan. Landskapsstyrelsen brukar inte lämna ut några summor som anbudsgivare ger som inte får jobbet. Det har jag inte varit med om. Beräkningen har skett på avdelningen i samband med budgetbehandling, precis som man alltid beräknar och planerar sina summor. 

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Den här debatten utkristalliserar vilken landskapsstyrelse vi har! Man vet överhuvudtaget inte vilka regler som gäller. Jag har fått ut alla handlingar som gäller det anbud som man uppenbarligen inte har antagit, fast man inte har förkastat det. Allt är offentliga handlingar! Det jag efterlyser är landskapsstyrelsens kostnadskalkyl som är angiven i beslutet. Det är den jag skulle vilja ha tillgång till så att jag som sittande i lagtinget får veta på vilka grunder man anser att man sköter allting mycket bättre själv, eftersom man har bjudit ut det här i offentlig upphandling. Jag efterfrågar ett enkelt papper – som uppenbarligen inte finns – och som måste finnas hos registratorkontoret och, som jag började med, att en justitieminister i Sverige fick avgå när han inte hade registrerat en handling. Här gäller tydligen andra regler för offentlig upphandling! Eftersom landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson så välvilligt ville svara på mina frågor hoppas jag att hon kan bistå mig med den kostnadskalkyl som landskapsstyrelsen grundade sitt ställningstagande på med att bygga i egen regi.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

När jag lyssnar på debatten börjar jag snart tro att det inte är så att det är trafikavdelningen som har gjort kalkylen, utan det är den politiska landskapsstyrelsen som har gjort den! Det finns kanske kunnigt folk i den, så att inte skall man säga att den kanske inte är så bra, bara de hinner skriva ner den! 

 

Herr talman!

Jag begärde ordet för att stöda vtm Häggbloms klämförslag, att landskapsstyrelsen bör vid vägbyggnadsprojekt utbjuda dessa genom offentlig upphandling och anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman! Som jag har sagt tidigare här flera gånger uppgör landskapsstyrelsen årligen ett arbetsprogram för vägunderhållet i egen regi. I det arbetsprogrammet finns nämnda väg till Brännbolstad. I det arbetsprogrammet finns också den summa som vtm Häggblom frågar efter, så det är en offentlig handling.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman! Då borde det vara fantastiskt lätt för landskapsstyrelseledamoten Karlsson att läsa upp summan! Jag menar att så mycket tillmötesgående måste det väl finnas ändå, så att man inte skall sitta på det och vi här skall måsta springa och söka de här sakerna – för åtminstone Runar Karlsson måste ha det här programmet!

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman! Tyvärr har jag inte siffrorna i huvudet och skulle jag fösöka mig på en gissning skulle jag förmodligen säga fel och då blir jag beskylld för att inte tala sanning igen. Men siffrorna finns till pappers, det är inte några problem att få dem!

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag begärde samma klarläggande som ltl Olof Salmén, men vi fick inget svar. Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson vet inte vilket beslut man har fattat. Man vet inte ens vad det kostar att bygga i egen regi. Om  man har ett spörsmål brukar nog landskapsstyrelseledamoten vara så insatt i ärendet att han vet det och eftersom också landskapsstyrelseledamoten också har varit beredande i den här frågan så borde han ha vetat. Det här blir bara mer förvirrande ju längre debatten går.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Som jag sade, kan jag omöjligtvis ha alla siffror i huvudet, och det kan inte heller vtm Häggblom begära, men siffrorna finns, de går att få tag i, det är inga problem, så om man gör sig besväret är det enkelt att få tag i dem.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag har alltid utgått från att landskapsstyrelsen är seriös när den svarar på spörsmålet. I spörsmålet har jag angivit att kostnadskalkylen saknas och att den inte har gått att erhålla från registratorskontoret. Skulle det inte då vara skäl för ansvarig minister att svara på de frågor som ställts i spörsmålet och de frågor som ställts i dag och att han hade haft alla handlingar med sig när det gäller det aktuella ärendet, det tycker jag att han kunde ha bemödat sig om och det skulle till viss del ha förkortat debatten i frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet?

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag tänker inte hålla något längre anförande, men det var en kostnadskalkyl som man hänvisade till i beslutet och inte var det någon vägbyggnadsplan som man hänvisade till i beslutet utan det här känns mera som någonting som landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson har snappat upp under dagen och tagit till som något sorts nödvärn!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Under överläggningen har vtm Häggblom, understödd av ltl Salmén, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse: ”Landskapsstyrelsen bör vid vägbyggnadsprojekt utbjuda dessa genom offentlig upphandling och anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet.” Enligt 38 § 5 mom. AO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling vid plenum tidigast följande dag.

 

Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum måndagen den 1 oktober. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 1 oktober.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Harriet Lindemans m.fl. spörsmål angående tidsplanen för ett kongress- och kulturhus i Mariehamn. (S nr 5/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 26.9. Diskussionen fortsätter.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Eftersom det nu efter mitt svar senast har skett vissa förändringar vill jag komplettera mitt svar genom att säga några saker. Det handlar naturligtvis om att vi nu vet att Ålandsbanken har lämnat in besvär mot stadsplanen till HFD. Detta föranleder för tillfället ingen förändring i vår tidsplan tillsvidare. Fortfarande gäller vårt spörsmålssvar, dvs. att vi väntar på att stadsplanen skall vinna laga kraft. Nu vet vi naturligtvis inte om det här besväret kommer att tas upp. Det här betyder att kommittén tillsvidare kommer att fortsätta sitt uppdrag precis som landskapsstyrelsen beslöt den 6 september enligt sin instruktion där uppdraget omfattar att slutföra utarbetandet av skissritningar för projektet baserat på det av landskapsstyrelsen tidigare godkända rumsprogrammet och den tidigare genomförda arkitekttävlingen och att utarbeta drift och fövaltning av kongress- och kulturhuset. När sedan landskapsstyrelsen har godkänt detta skall man utarbeta anbuds- och arbetshandlingar. Detta kommer att fortsätta. Blir det en långvarig behandling i HFD måste vi känna till att en detaljplanering kostar mycket pengar. Det här tror jag ltl Harriet Lindeman vet bäst eftersom det var hon som var med och gjorde upp avtalet med arkitekten, det avtal som kommer att kosta landskapet fyra-fem miljoner för att slutföra detaljritningarna. Jag anser inte att landskapsstyrelsen kan riskera de pengarna ifall man inte skulle få en stadsplan som är i laga kraft. Av samma anledning kan man inte heller marknadsföra projektet för tidigt därför att det är av största vikt att man är säker på att angiven tidsplan håller. Det skulle vara ett stort fel och det skulle skapa stor badwill, många negativa uppfattningar om kk-huset bland de blivande utnyttjarna av kk-huset, om man inte kan hålla en angiven tidsplan. Därför måste vi gå vidare på det sätt som jag beskrev förra gången.

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

Jag vill tacka för svaret. Man kan bara konstatera att dessa frågor låg verkligen i tiden när spörsmålet och svaret kom eftersom det hände alla dagar någonting. Senaste gång visste vi inte hur banken skulle ställa sig och i dag vet vi det. Skulle jag ha gått upp i onsdags skulle jag naturligtvis ha vädjat och önskat att man inte skulle ha gått vidare med den här frågan, men nu vet vi hur situationen är. Till stora delar håller jag med och är nöjd med det svar som jag har fått.

 

Det finns några frågor som jag ytterligare vill diskutera, framför allt tidsplanen, där man som första punkt säger att ”stadsplanen för avsedd tomt vinner laga kraft”, precis det som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson var inne på alldeles nyss. Vi vet att det kommer att kunna ta väldigt länge om det är så att HFD tar upp detta. Min åsikt är nog den att när vi nu står in för denna svåra situation borde man kunna fortsätta projekteringen, trots detta. Vi har nämligen en stadsplan som fullmäktige har godkänt. Den finns där och vad som kan hända om det går riktigt på tok är att det förskjuts; jag vill minnas att det var upp till 15 meter som Ålandsbanken vill att man skall skjuta huset och då är man tvungen att gå till Mariehamns stad och få en ändrad stadsplan så att man kan förskjuta huset själv. Jag har faktiskt också levat i tron att själva planeringen skulle vara bortkastad, alltså att detaljplaneringen inte skulle duga till om man måste skjuta huset 15 meter åt sidan, men nu har jag faktiskt diskuterat med ett flertal arkitekter som säger att det är inte bortkastat utan vad som händer är att man måste få en ny stadsplan. Det handlar om väldigt lite förskjutning, i praktiken förändras inte tomten speciellt mycket för att man skjuter huset norrut och vi skall tro att stadsplanen kan bli kvar trots besväret. Jag skulle alltså gärna se att man skulle börja med planeringen, precis som för övrigt redogörs att skall göras enligt den tidsplan med 12 månader för detaljplanering och tre månader för upphandling och byggande 18 månader. Jag håller fullständigt med när det gäller marknadsföringen; man kan naturligtvis inte börja marknadsföra förrän man vet exakt när huset är färdigt. Det vet man inte förrän man har bjudit ut det, åtminstone skall man ha ritningarna totalt klara. Man kan skall nästan ha kontrakten skrivna för byggandet. Men det är just det som är så tråkigt att det tar så länge. Skall man marknadsföra det tar det år innan vi har dessa efterlängtade kongresser; mellan tre och fem år talar man om och därför tycker jag att det skulle vara så viktigt att man så småningom skulle komma till skott och veta vad vi har för tidsplan och veta vad det är för hus som skall stå färdigt om 18 månader, om byggtiden är ett och ett halvt år osv. Vi har nu i många sammanhang sagt att det är så oerhört viktigt att vi breddar vårt näringsliv och att besöksnäringen får nya besökare, andra tider under året än vad vi har i dag och jag tror att vi alla kan vara överens om att just konferensgäster är, om vi får vara egoistiska åtminstone på Åland de bästa gästerna vi kan få, det finns många utredningar på att de tillför samhället rätt mycket pengar. När det gäller badhus, som har diskuterats mycket, är det oerhört viktigt framför allt för Åland, men också för våra turister. Jag har alltid hävdat, och jag fortsätter att hävda, att jag tror inte att det kommer så mycket nya turister för att vi har ett badhus, men vi kanske får nöjdare turister. Det finns så mycket badhus överallt, både öster och väster om oss, så jag tror inte att man tar färjan till Åland. Så märkvärdiga badhus tror jag varken Mariehamn eller Godby kommer att bygga. Det är möjligt om det blir idrottsläger och sådana saker, men själva turismen som sådan kommer. En dålig sommar, det kommer turister och man har badhus att gå till när det inte går att simma i öppna sjöar kommer de säkert att lämna Åland och vara nöjda och tycker att det var ganska fint på Åland, och då kanske det är just för att det har funnits möjlighet till badhus, så jag vill inte säga att inte också det är viktigt. Men om vi riktigt ser på besöksnäringen tror jag att utav alla projekt vi nu pratar om – det är ganska många i dag – så är det nog detta kongress- och kulturhus som skulle vara det som skulle ge mest nya besökare till Åland, det är jag övertygad om.

 

En annan sak är att man blir lite orolig – och det är en av orsakerna till spörsmålet – när det dyker upp så oerhört många projekt på olika ställen, olika idéer. Vi vet att det finns, och det har den finansansvarige själv sagt, att det finns inte så hemskt rysligt mycket pengar och då blir man rädd: kommer det att hända någonting annat i omprioriteringarna, kommer man att göra något annat när det här sådan tid och så finns det inga pengar! Jag vill alltså understryka att det här har varit med så många, många år, att byggandet kk-huset har företräde framför allt annat. Därför tycker jag att vi måste också kunna starta planeringen omgående.

 

En annan fråga som inte kommer upp i svaret och som vi vet att är en svår fråga – det har jag själv varit med om och diskuterat – är frågan om driften. Det finns många sätt att lösa driften, men inget sätt är lätt. Det finns nämligen två olika sätt i ett kk-hus. Det finns konferenser med sina intressen och det finns kulturlivet med sina intressen. Och man kan som sagt lösa det på många sätt, men man måste hitta en lösning som gör att det känns ändamålsenligt och rätt för båda områden. Vi vet alla att kulturen naturligtvis inte kan ha marknadsmässiga hyror, då kan de inte komma in i detta hus, så det måste man hitta en lösning på. När det gäller konferenserna vet vi också att det inte är hyran för själva lokalen som är det intressanta utan naturligtvis att de skall sova och äta; det är där intresset finns och det är där pengarna för konferenserna finns. Och för att vi skall få dem att sova och äta måste vi kunna erbjuda dem oerhört fina konferensutrymmen. När det gäller driften skulle jag nog be att om det skulle vara möjligt att faktiskt få ett förslag till budgeten för nästa år som lagtinget skall ha möjlighet att diskutera i samband med budgeten, så skulle vi ha kommit en bra bit på väg i den frågan. Jag såg faktiskt ett TV-program från Uppsala där de kommer att planera ett konferens-/konserthus och då tänkte jag för mig själv: kanske det var där vi valde fel ord, eftersom när man talar om konferens- och kulturhus blev det plötsligt så mycket olika förväntningar på kulturbiten. Alla kulturföreningar hade sina förväntningar, medan det kanske hade varit tydligare om man hade kallat det konsert. Då hade man sagt att man hade en scen att erbjuda åt kulturlivet där man kan uppträda osv. Det var nämligen det som var grundtankarna i detta hus. Nu heter det kk-huset och det är etablerat, så jag föreslår inte några ändringar, men jag kan inte låta bli att säga att det gav mig en tankeställare. Nu hoppas jag att Uppsala inte skall hinna före naturligtvis, för det är ett område som lite kan konkurrera med oss.

 

Avslutningsvis vill jag säga att för att hjälpa till kommer jag att föreslå en kläm som egentligen säger precis det svaret säger, men med den skillnaden att man nu skulle starta upp direkt med planeringen utgående från stadsfullmäktiges beslut och stadsplanen. Det är utdelat på era bord och jag skall läsa upp det: ”Lagtinget uppdrar åt landskapsstyrelsen att igångsätta detaljplaneringen utgående från den av stadsfullmäktige år 2000 godkända stadsplanen så att detaljplaneringen igångsätts och pågår under 12 månader och upphandling av byggenentreprenaden därefter ca 3 månader varefter byggandet inleds som beräknas pågå ca 18 månader.” Alltså precis det som har redogjorts för i svaret förutom starten av planeringen.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Vi är långt på samma linje i önskan att få detta färdigt. Men det som jag ser som problem, som också ltl Harriet Lindeman har berört, är nämligen att marknadsföringen tar så långt tid. Ponera att vi skulle planera, komma snabbt igång och om ett år får vi möjligen vår stadsplan, då har vi varit ett år i planeringsvägen, då har vi två år kvar och då har vi bara två år kvar att marknadsföra och att ordna drift och allting. Det är alldeles för lite. Vi bedömer att man bör, samtidigt som man startar en planering och vet att det här kommer att fullföljas, därför att man har allting klart, börja med marknadsföringen; annars kommer marknadsföringen att bli för sent. Omvänt, om man börjar marknadsföra nu redan och tror att det här blir nog färdigt om två, tre eller fyra år, och så blir det inte det, av någon anledning som vi inte känner till därför att vi inte vet vad HFD tänker göra, så får vi just det här som jag sade: de negativa konsekvenserna och vi marknadsför en anläggning som inte står färdig när vi har trott att den skall stå färdig. Det tror jag alla förstår att det skulle skapa en väldigt stor badwill, och det vill vi inte vara med om, men tillsvidare jobbar vi med driften med full fart och vi jobbar också i dag tillsvidare med planeringen tills vi ser vilken väg HFD tänker ta.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag förstår inte riktigt att man inte skulle våga starta upp projekteringen och planeringen med tanke på att man inte vet exakt när det blir färdigt. Vi är överens om att det inte går att börja marknadsföra det då, men jag tror ändå att man skulle ha tid att vinna om man skulle börja planeringen och projekteringen, för om det har lärt mig någonting är det att det tar längre än vad man tror hela tiden, så varje vecka, varje dag är nog bara värdefull som man kan vara aktiv i de här frågorna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är säkert rätt om man vet att man har konferensturisterna och man har utövarna av kultur, orkestrarna, teatrarna, står på kö och vill in i kk-huset så fort det är färdigt. Vi har just hört att marknadsföringen tar tre-fem år. Det står i spörsmålet två-fem år; det ligger någonstans där och det är säkert bättre ju längre och bättre marknadsföring man kan ha. Det här är problemet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Lindeman kan den här frågan och hennes entusiasm för att få igång detta är smittande, och det är i och för sig bara bra. Men Det som förvånar och är lite motsägelsefullt är när hon säger att det här är nog ändå inte bästa lösningen utan att det kanske borde vara någon annan lösning. Det som också förvånar mig är att hon säger att det här ärendet bör gå före allting annat. Jag undrar om hon menade just det eller om hon menade att det bör forceras i största allmänhet.

 

När det gäller den eventuella förflyttningen av den betydande huskroppen som det är fråga – 15 meter hit eller dit – är jag ingen expert på arkitektur, men jag har i alla fall försökt sätta mig in i vissa frågor och det kan hända att 15 meters flyttning av ett så här stort hus faktiskt påverkar gatubilden, den allmänna miljön, på ett sådant sätt som arkitekten inte gillar och då kanske det på något sätt måste bli ett annorlunda hus. 15 meter på en så där stor kropp kan betyda väldigt mycket.

 

 

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Om jag börjar i slutet, så då skulle arkitekten få som han ville få från början. Han vile nämligen ha hus i park, som han uttryckte det, så han hade det från början mera indraget, medan vi gick staden till mötes och ville ha det mera i kontakt med trottoarerna, som är stadsbildsmässig mera annorlunda. Det var önskemål. Jag tror alltså att det inte är någont problem från arkitektens sida. Sedan vill jag i alla fall skingra allt det att jag inte tror att det är bra som det är. Jag är övertygad om att det är en bra lösning, men jag säger att det fanns mycket frågetecken bland kulturen, för det fanns så mycket olika förväntningar. Kanske namnet kunde ha varit annorlunda för att vara tydligare och klarare, men jag tror att det här är en bra lösning. Jag är helt övertygad om det, så jag hoppas faktiskt att det inte finns en sådan tolkning på det hela. När det gäller att vara först i ordningen är jag orolig för att det kommer att byggas så mycket annat medan vi gör allt det här som skall göras, att pengarna tar slut. Håll nu i pengarna, bästa kulturansvariga, så att det finns kvar när det är färdigt planerat!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Då är det alltså så att ltl Lindeman menar att det här projektet på sitt sätt bör gå före allting annat.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag menar inte att det behöver gå före, för då innebär det att ingenting kan göras förrän om några år. Men jag menar att det behöver gå före rent ekonomiskt, att oberoende vad man bygger nu i väntan på att man kan börja bygga kk-huset måste vi veta att det finns en summa pengar som är avsatt för just detta hus, och det får vi inte använda, varken till skidtunnlar eller badhus, de är märkta för kk-huset!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag respekterar att ltl Lindeman verkligen vill att projektet skall bli av. Vi är många som i många år har efterlyst att det skulle förverkligas. Jag har också förståelse för att ltl Lindeman är orolig för att andra projekt skall segla om. Det var nämligen det som hände kulturansvariga Lindeman 1995-96 när allhallen seglade om kk-huset. I valet 1995 var alla partier rörande eniga om att det första projekt som skulle förverkligas var kk-huset med väldigt stor tonvikt på kultur. Ändå blev det i en tävling mellan allhall och kk-hus så att kk-huset fick ge sig under kulturöverinseende ledamoten Lindemans ledning.

 

När det gäller tidtabellpolitiken är det viktigt att man trycker på att saker blir av, men det kanske inte alltid är så att man når så långt med tidtabellpolitik. Vi hade en diskussion i lagtinget 1998 med anledning av ett spörsmål om kk-huset som liberalerna ställde med mig som första undertecknare. Då diskuterade också landskapsstyrelseledamoten Lindeman och jag den här frågan och då sade landskapsstyrelseledamoten Lindeman: ”Då nu landskapsstyrelsen går in för att förverkliga ett kk-hus”. Landskapsstyrelsen hade också då en tidtabell: ”möjlig byggstart i november 1999, ibruktagning av huset maj 2001”.  Vi skulle alltså ha tagit det i bruk. Det är alltså inte alltid så lätt att leva upp till tidtabellerna. Men för det menar jag inte att man skall slå sig till ro och inte försöka trycka på det, utan vi skall jobba hårt med att få fram allt underlag så att vi skall kunna komma vidare och fatta de slutgiltiga besluten och komma igång med byggandet.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Vi har haft många spörsmål och många diskussioner om detta. Det är jag medveten om och jag var optimistisk när det gällde tidsplanen just på grund av att jag har märkt hur lätt det blir att man måste skjuta på tidsplanerna och det händer saker på vägen. Därför har vi inte råd att missa att det startar upp. Det kan hända någonting igen som gör att det måste skjutas up några månader eller någonting sådant. Det kan t.ex. vara så att vi har en sådan högkonjunktur att det inte går att bygga exakt på månaden när vi har planerat osv. Därför tycker jag att det är viktigt att vi börjar omedelbart med planeringen. När det gäller allhallen kontra kk-huset erkänner jag öppet att jag var besviken att vi inte hann först. Då fanns det bara två projekt som var aktuella. Det tog så länge med kk-huset så att allting var färdigt med allhallen, men vi var hela tiden överens om att när det är färdigt planerat skall det finnas pengar också för kk-huset. Det skulle inte få konkurrera penningmässigt, och det hoppas jag gäller fortfarande.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är självklart att planeringen nu går vidare. Llt Lindeman frågade också om driften och det är någonting som är väldigt avgörande för hela projektets fortlevnad och det är någonting som landskapsstyrelsen jobbar vidare med full kraft. En sak noterade jag till, nämligen att ltl Lindeman talade väldigt varmt för kongressdelen, och den är en väldigt viktig del i huset, men det som vi diskuterade mycket i det förra spörsmålet var innehållet i huset. Här saknar jag ltl Lindemans lika starka engagemang för kulturdelen. Jag tycker att den bör man också lyfta fram; också när det gäller besöksnäringen har kulturturismen en väldigt stor roll.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag nämner i mitt spörsmål också vikten av kulturturismen och samverkan mellan konferens och kulturturismen. Jag lyfter nu speciellt fram konferensturismen utgående från att jag nästan vågar säga att den ändå ger mera nya besökare än kulturturismen, men det är samverkan som är den viktiga delen, att man kan stötta varandra och därför blir man lite bekymrad ibland när man tror att det inte skall gå att samverka. Jag är optimisten och jag har gjort många olika resor i samband med detta där man talar om att det går bra att samarbeta, det går bra att samverka om man vill ha en gemensam lösning. Det är jag övertygad om att det gör faktiskt. Jag har också sagt någon gång när man säger att det kommer att köa upp sig att jag blir glad den dagen det är kö och det blir lite trångt, för det är bättre än att huset inte är efterfrågat!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

När det gäller framtiden för kk-huset har det inte i spörsmålet förrän nu först börjat diskuteras det kanske viktigaste av alltihopa, nämligen driftsgarantin. Man säger att före planeringen kan fortsätta måste stadsplanen vara klar. Det är en självklarhet och det är viktigt att påpeka att skulle det vinnande förslagets placering ha gjorts så skulle det inte ha funnits några problem med Ålandsbanken utan då skulle man redan ha varit igång med huset. Skulle man verkligen vilja från Mariehamns stad ha huset till stånd här i staden, så är det väl enkelt att tillmötesgå grannens önskemål och så bygger man det! Men man trilskas för att man tycker inte om huset och vi vet att det är många som har sagt ifrån. Om drifts- och driftsgarantin skulle jag vilja säga att ännu för mer än sex månader sedan fanns det inga klara aktörer, som t.ex. Mariehamns stad, som skulle vara färdiga att skjuta till medel för att driva någon form av verksamhet i det här hundramiljonershuset. Enligt min mening är det viktigaste i den här frågan att lösa driftsfrågan före allt annat. Utan en lösning på den ligger hela investeringen i vågskålen. Någon, inte landskapet, skall stå för driftskostnaden! Inte landskapet! Om landskapet gör en hundramiljonersinvestering skall det vara ganska lätt att hitta någon som är villig att stå för de förluster i reda pengar som ett sådant här hus för med sig. Jag ifrågasätter inte att det kan vara bra att göra det här, men vi måste komma ihåg att Uppsala och andra som man nämner här har några fler invånare än Åland när det gäller den kulturella sidan. Innehållet i huset kanske också skulle kunna diskuteras, men, bästa vänner, klara först driftsgarantin!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Naturligtvis skall landskapet inte driva anläggningen. Det är också vår linje. Däremot har jag just läst finansutskottets betänkande och där pottrar, skäller, kan man nog kalla det, finansutskottet på landskapsstyrelsen för att man inte har presenterat en driftsmodell, men man framhåller att landskapsstyrelsen skall presentera driftsmodell till budgeten för år 2002. Den modellen måste man presentera innan någon skall kunna veta hur det skall drivas.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Vi är antagligen helt överens om det, att lägg nu allt annat åt sidan och lös de ekonomiska problemen för framtiden! Det har alltid varit lätt att bygga ett hus, även fastän det kostar 100 miljoner. Det kan man alltid skrapa ihop pengar till, men för 30-40 års verksamhet framåt, som s.a.s. pekuniärt går back, är det viktigt att lösa frågan.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

I den av oss efterlysta fortsatta planeringen skall naturligtvis ingå en planering av driftsmodellen.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Före planeringen är det viktigt att lösa det här, för det kan hända att det kommer finnas sådana element i huset som gör att förlusten per år blir fantastisk stor och då bör man se till att man har torrt på fötterna innan man sätter spaden i jorden!

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag upplever att byggandet av ett kongress- och konsert- eller kulthurhus är Ålands i dag viktigaste näringspolitiska satsning, en stor näringspolitisk satsning som vi har behövt väldigt länge och som nu mer än någonsin behövs när sjöfarten är utsatt för den press den är, när övernattningarna i våra hotellrum fortlöpande går ner, trots alla andra insatser som är fortsatt viktiga. Vi måste alltså finmejsla och utveckla vår turistprodukt så att vi kan få den näringen åtminstone att växa. Det finns några andra näringar också som vi har möjlighet att få att växa inom småindustrin och andra delar och förhoppningsvis också inom sjöfartsbaserade näringar. Men detta är faktiskt en av de stora näringspolitiska utmaningarna som den här landskapsstyrelsen och det här lagtinget står in för. Häromdagen fick jag igen i min hand den årligen av finska handelskammaren utgivna Kongresstidningen och i 20 år har jag frustrerats över den läsningen, där turistlandskapet Åland i stort sett kommer på sista plats när det gäller kongressutrymmen. Det bästa vi har är alltså 100 personers kongressittning i denna sal. Det står visserligen 300 i Arkipelags reklam, men då kan man inte delta i en kongress utan då är det fråga om föreläsningar och annat; man kan inte ha en arbetande kongress här för mer än lite över 100 personer. Det är vad Turist-Åland kan erbjuda när det gäller kongresser. Ända sedan hedenhös, kan man säga, men ända sedan kongresserna började i Finland – eftersom det alltid har pågått en uppåtgående trend – har kongressernas antal, storlek och betydelse ökat i landet, förutom två år: åren 1992-93, under den finska ekonomiska nedgången. Men snabbt återhämtade man sig och kurvan har fortsatt att stiga utom på Åland; Åland är efterseglat och det har lite att göra också med vår satsning på färjtrafiken, att vi har låtit sjökonferenserna ta över mycket av landkonferenserna, eftersom det är ungefär samma företag som marknadsför. Det är Turist-Åland och landverksamheten här på Åland som har blivit lidande.

 

För det andra vill jag säga, fru talman, att det finns inga som helst risker att kk-huset inte får den stadsplan som stadsfullmäktige antagit. Jag har under mina 30 år i kommunalpolitiken varit med om så många besvär mot stadsplanen, och det lönar sig nästan aldrig, särskilt inte på de grunder som nu anförs, att det möjligen skulle skymma sikten från en matsal! Det bara inte håller i de juridiska instanserna i Finland.

 

Att hänvisa till att vi inte har en i laga kraft gällande stadsplan känns som svepskäl, som att besväret används som motiv för att bromsa tidtabellen för bygget. Av det skälet är ltl Lindemans klämförslag så väldigt bra därför att det är ärligt och det visar vad som är verkligheten. Inga svepskäl där inte! I svaret på spörsmålet står det att färdig stadsplan inte föreligger. Det är inte sant. Färdig stadsplan föreligger. Det är stadsfullmäktige som fastställer stadsplanen, men det är sedan sant att stadsplanen har inte trätt i laga kraft. Det är dock två skilda saker. Någon risk för att med de formuleringar som finns i besväret fullmäktige skulle vara tvungen att göra om stadsplanen helt och hållet på något sätt föreligger inte.

 

Jag har en känsla av att i nuvarande landskapsstyrelse försöker man trixa, vill jag säga, med projekten i Mariehamn: kk-hus och badhus, som är ett kommunalt projekt, med hänvisning till att stadsplanerna inte har trätt i kraft. Det är inte riktigt politiskt ärligt att göra på det sättet därför att det motivet har man aldrig på landsbygden, trots att byggnadsplanen måste träda i kraft där också, men ofta inte är det förrän ansökan kommer in. Det här känns olustigt, men jag tror att det beror lite på att man inte känner till stadsplaneinstrumentets fulla användning i Mariehamns stad utan man tar det som ett skäl till att bromsa.

 

Jag vill säga från den här talarstolen att i det läge vi nu är, med att Ålandsbanken för att personalen med 30 minuters matpaus och de sitter väl och äter också och tittar ner i tallrikarna, men sedan en tid skall de också kunna ägna sig åt usikten, att det kan ju vara viktigt, men nog sjutton är det dags för Mariehamns stad att sätta sig ner med Ålandsbanken och komma överens om att inte föra detta ärende vidare. Det är också i landskapsstyrelsens näringspolitiska intresse att man gör på det sättet. Om man vill ha en aktiv näringspolitik i landskapsstyrelsen, så bör man hjälpa till på den punkten. Stadsstyrelsen är liberalt ledd och man misslyckades för en tid sedan att komma överens med Ålandsbanken. Jag hoppas att vi politiker med gemensamma krafter som representerar Mariehamns stad i det här rummet och i stadshuset skall försöka komma överens så att det här evinnerliga snacket som har pågått i fem-sex år och som tidigare var motiverat när ledamoten Lindeman drev frågan, för då kom man inte överens i staden om hur stadsplanen skulle lösas, men nu har man gjort det för något år sedan och då kan man inte mera hålla på och hänvisa till att vi har inte en färdig stadsplan. Vi har en färdig stadsplan. Det är bara att sätta igång och börja planera det här. Det är fullständigt klart. Det kommer att bli så här.

 

Man har kritiserat i stadshuset och jag har hört liberaler säga att jo, men ingen vill ju ha det här huset, det är så fult, men säg det då från regeringen, att vi vill inte ha det här huset, ifall att det är det som gäller, men jag är nog övertygad om att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson verkligen vill ha det. De som är näringspolitiskt intresserade i landskapsstyrelsepartierna vill säkert också ha det. Det finns några andra här på den här kanten som inte vill ha det, det hörde vi just, men jag tror att det är en stabil majoritet i lagtinget för att vi vill ha det här huset och det är ett vackert hus, vi ser det på den modell som finns här nere och den kan göras ännu vackrare bara ålänningarna och mariehamnarna själva lite får påverka arkitekten i positiv riktning. Särskilt är det funktionellt för kongresser, för konserter och teater; däremot är det inte funktionellt för det som kan vara i alla våra kulturhus runt hela landskapet, vi har massor med lokaler för den verksamheten, de små kulturföreningarnas fortlöpande verksamhet. Det var aldrig planerat för det och självklart skall det inte byggas ett sådant hus, för sådana utrymmen finns hur mycket som helst, lika litet som det skulle byggas för någon enskild förening, som Mariehamns ungdomsorkester eller så. Därför var det lite olyckligt att debatten kring kk-husets tillblivelse har cirklat kring missuppfattningar om vad det skulle betyda för kulturen. Det är någonstans där man kan framföra sina verk av allehanda slag. Katrina är ett gott exempel på det som kan framföras i ett sådant hus.

 

Detaljplaneringen kan omedelbart fortsätta. Sedan kan jag hålla med landskapsstyrelseledamoten Carlson att till vissa delar, ifall att huset skulle råka bli flyttat, sju-åtta meter eller högst tio meter norrut, som jag kan tänka mig att i så fall skulle bli fallet så kan det påverka någon enstaka liten detalj i detaljplaneringen, men 98 procent av detaljplaneringen kan göras oberoende av en sådan flyttning.

 

När det gäller driftskalkylen kan man också fullt genomföra det arbetet nu. Finansutskottet har, som ltl Jörgen Strand sade, givit en liten reprimand åt landskapsstyrelsen att det inte redan förelåg i tilläggsbudgeten, för det var så sagt, men att det nu skall komma i 2002 års budget. Egentligen finns det inte några hinder för att gå vidare såsom landskapsstyrelsen själv har föreslagit med strykande av den första passusen som ltl Lindeman föreslår.

 

När det gäller det som ltl Salmén talade om, och som han har talat om i flera år nu, att någon annan måste lämna en driftsgaranti på ett kongresshus för landskapet Åland tror jag inte på det en sekund, utan det är vi allihopa som måste ge den driftsgarantin. Detta är en av våra viktigaste näringspolitiska satsningar. Det är viktigare än golfbanorna, de är jätteviktiga de också, men det här är en stor sak för besöksnäringen på Åland och för näringslivet på Åland, en verkligt stor sak. Då är det klart att vi skall ta ett gemensamt ansvar för den biten. Sedan tycker jag också att precis som Finlandiahuset ett konserthus för de stora framträdandena här av gäster och av vårt eget kulturfolk också är en allåländsk fråga som måste finansieras via den allmänna budgeten och inte någon kommunal budget eller någon företagsbudget eller så. Men den diskussionen får vi ta när landskapsstyrelsen kommer med sin driftslösning; då får vi ta den heltäckande diskussionen. När det gäller driften var tanken att man skulle på något sätt kunna kombinera den med de befintliga turistanläggningarna i landskapet så att driften skulle skötas av dem och Arkipelag som vi själva äger ligger väldigt nära, så det kan göras åtminstone delfunktioner ihop med dem, men det finns många andra turistföretag i närheten också som man kunde ha delfunktioner med när man inte bygger en lunchrestaurang i det här huset.

 

Jag hoppas att vi på måndag skall kunna vara överens om tidtabellen, som är alltför mycket försenad. Det är en åländsk skandal att vi inte har fått ett kongresshus byggt på dessa 20 år och så står vi här och snackar bort det ytterligare igen. Jag tycker att det är lite skrämmande och jag hoppas att vi kunde enas på måndag om det här.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Också här är det lätt att hålla med ltl Roger Jansson när han säger att det är den största näringslivssatsningen vi har framför oss. Jag håller helt med om det. Det här handlar om en brist på stora utrymmen, på stora scener för allehanda evenemang som vi måste åtgärda. Jag är helt överens om det. Men sedan vill jag inte hålla med om att vi har bromsat det, för det är en massa omständigheter som vi alla känner till: vi vet hur trögt det gick i den förra landskapsstyrelsen, det gick inte fortare då därför att det var det ena och det andra som handlade om stadsplanefrågan. Det finns inga svepskäl här som jag känner till, inget ”trixande” som jag känner till utan vi försöker göra vårt bästa, men fortfarande tycker jag att de tre frågorna är så sammankopplade: marknadsföringen, driften och byggandeplaneringen, så det är väldigt svårt att sära på dem, men vi jobbar för fullt med det så mycket vi orkar. Ändå hävdar vi som gör i spörsmålssvaret, att vi skulle vilja ha en stadsplan i laga kraft. Jag tror också som ltl Roger Jansson att vi kommer att få den därför att Mariehamns stad har under det senaste året varit mycket hjälpsamma och tjänstvilliga; förutom visste man inte riktigt vad det handlade om alla gånger, men nu tycker jag att det har fungerat bra, så jag ser också fram emot att vi skall fullfölja detta.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Tack för svaret, landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson! Jag känner dig så bra, så jag noterar att det du nu sade menade du och jag tror att du kommer att jobba för en möjligast snabb tidsplan. Det jag kunde tro någonting om när det gäller ”svepskäl” tror jag inte att belastar ledamoten Gun Carlson och jag hoppas att den här andan genomsyrar hela regeringskoalitionen, åtminstone de starkaste personerna i regeringskoalitionen, eftersom varje koalition styrs mer eller mindre av några, har vi sett. Jag hoppas att man i hela regeringskoalitionen har samma inställning som ltl Carlson. Jag hoppas också att man från regeringskoalitionens sida skall biträda stadsledningen för att undvika att ärendet förs till HFD, trots det vi har läst på tidningen. Men det behöver inte vara den slutliga sanningen när det gäller att gå vidare från bankens sida.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Om jag förstod rätt att det var ”på den här kanten” var sådana som inte vill ha det här huset, så som ni har hört här är det ingen annan än jag som har sagt någonting om det! Jag satt med i ett år i gruppen och försökte under den tiden verkligen få fram det viktigaste av alltihopa och det stötte hela tiden på patrull eller man hade andra saker, man ville inte ta i det här, för det är en så het potatis att man inte ville ha det. När det nu talas om tjänstvilligheten hos placerarkommunen tycker jag nog inte att det skadar att tala om att det var inte så enkelt. Skulle placerarkommunen ha haft politiskt mod så skulle man ha gått in för det förslag som var meningen från början och då kanske det här huset redan hade hållit på och byggas nu! Att sedan försöka komma och påstå att andra är emot tycker jag att inte alls låter bra. Vi hade samma diskussioner om placeringen av allhallen, så vädja inte alltför rysligt hårt bara till en del att man skall driva detta stenhårt, för om inte finansieringsfrågan i framtiden – driftssidan – kan klaras anser jag att då tar man verkligen politiska risker.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar också kollegan Salmén för den här preciseringen. Jag erkänner att jag var lite provokativ uppe i talarstolen när det gällde hans anförande som han höll här, som lätt kunde uppfattas som så att den glöd som han visade när han var med i arbetsgruppen för att få detta genomfört inte har falnat. Det är alldeles riktigt att han deltog i ett politiskt spel ikring hus, där jag förstår att han upplevde ett motstånd från placeringskommunen som var lite märkligt. Sedermera har det utvecklats i en mera positiv riktning och jag hoppas nu att det har utvecklats i en sådan positiv riktning att man även skall kunna komma överens med den besvärande parten Ålandsbanken.

 

 

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Det är viktigt att få fram driftsproblematiken. Jag hoppas verkligen att vi får en lösning på det innan man planerar för långt. Genom att föra det under Arkipelags hatt för att få ned driftskostnaden är inte enligt min åsikt en bra lösning. Kk-huset skall inte driftbelasta landskapets budget, och Arkipelag kan vi sälja när som helst. Låt oss få driftssidan löst så kan vi jobba vidare med andra projekt!

 

 

 

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vi är från Frisinnad Samverkans sida öppna för alla sådana diskussioner, som tidigare också har framkommit, att man måste kunna förändra det som man tidigare har gått in för, inte minst när det gäller husens ägande. Däremot är det inte möjligt att få ett kk-hus att bära sig i sig. Inte ens kongressdelen är i sig bärig utan endast med kombination med logi och mat kan man få den bärande, medan konsert- och kulturdelen är för dem som utövar verksamheten och för samhället helt klart förlustbringande. Huset som sådant kommer att vara starkt förlustbringande. Däremot får vi räkna med att samhällseffekterna av det hela blir stora vinster; annars skall vi inte bygga det.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Jag kan inte låta bli att fortsätta diskussionen om driften, inte för att jag har någon lösning här i dag, men man kan nästan få det intrycket att den frågan överhuvudtaget inte har diskuterats tidigare och eftersom jag har varit med så många år vet jag att det finns grundmaterial, flera olika förslag, modeller som man kan fortsätta att arbeta utifrån. Det finns material från studiebesök hur man har löst det, så det är ingalunda så att landskapsstyrelsen är tvungna att börja från noll, men man måste så småningom bestämma väg, för det finns många olika modeller till lösning på det här. Jag ser det nog inte som på något sätt omöjligt, men, som sagt, eftersom det finns olika intressen i vårt samhälle hur man skall lösa det, landskapsstyrelsen har intressen, kulturlivet har intressen och framför allt hotellen har intressen hur det skall lösas är det svåra att komma till att så här skall vi göra. Men det kommer säkert i höst, eller hur?

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Det finns säkert modeller, men alla sådana här modeller brukar sluta med en sak: när man hittar betalare - landskapet. Därför hoppas jag nu vid det här tillfället, när det inte finns några modeller och när man tydligen förväntar sig modell nu, så låt oss ta den fighten då!  Jag tog i dag upp frågan därför att enligt mitt sätt att se är det här den definitivt svåraste frågan och man försökte inte lösa den ordentligt, man plockade fram några idealmodeller för att man skulle få det att gå hem, men låt oss ta den fighten då!

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Mina lagtingskollegor Jansson och Lindeman har sagt det mesta i sakfrågan om kk-huset. Däremot ber jag först att få understöda ltl Harriet Lindemans klämförslag. Sedan vill jag exemplifiera hur det kan vara med driften. Jag har jobbat med en hel del kongresser i samband med mitt civila jobb på idrottsanläggningen i Mariehamn. Vi hade en kongress i Baltichallen där en stor svensk bank hade en tillställning, de hade föreläsare och de bjöd in medarbetar från hela Norden; de betalade en hyra för Baltichallen åt Mariehamns stad på 16.000 mark. När jag frågade researrangören att hon skulle visa vad arrangemanget för 600 personer kostade i resa, logi, mat osv. berättade hon att banken betalat dem 1,5 miljon för det, så det visar hur det genererar pengar. Jag tror inte att man får stirra sig helt blind bara på vad ger det där specifika huset för intäkter. Det är samma sak när det gäller ishall eller någon annan idrottshall. Där har jag själv gjort enkäter bland besökarna; man kan ha en deltagaravgift på 600 mark i ishallen, men gruppen genererar 50.000-60.000 mark på en helg när de är här, så man får inte haka upp allting på det där utan man måste se det i ett större perspektiv.

 

En sak som har gjort mig besviken under min korta politiska karriär är detta oengagemang. Det sitter två av nio centerledamöter här, det sitter fyra liberaler, man orkar inte bry sig! Det kan förklaras av centerns ointresse för detta kk-hus. Jag säger inte att det gör det. Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har redovisat något annat. Men när vi var med och regerade diskuterade jag med lagtingsföreträdarna – det fanns inget intresse, det fanns intresse hos två landskapsstyrelseledamöter: kulturministern Gun Carlson och lantrådet Roger Nordlund, det skall de ha erkänsla för. Därför skulle det vara bra i dag om kulturministern kan stiga upp, vara rejäl och säga att hela centern står bakom det här. Gör man det, så stig upp och säg det! Likadant är det med liberalerna i opposition. De har raljerat om huset, det är ingen värt, det liknar ingentinget, det är kärnkraftverk, det har inget innehåll osv. Nu har ni chansen, ni är med landskapsstyrelsen, ni kan ändra på allt det här, varsågoda! Stig upp här och säg att vi stöder det här! Det skulle jag respektera. Det är ärlig politik det handlar om.

 

Till sist vill jag tacka för Olof Salméns stöd som jag inte har känt på samma sätt som jag gör i dag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Tillsvidare har centern i alla våra beslut, i ett antal budgetbeslut från 1996, har vi varit överens om kk-huset. Det är väl ändå det som gäller!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag håller med landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson i det hon säger om vad som står i budgeterna. Men i de diskussioner jag hade med företrädare för lagtingsgruppen lät det helt annorlunda den dagen det här skulle komma till ett slutgiltigt beslut.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Under överläggningen har ltl Lindeman, understödd av ltl Strand, föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan av följande lydelse:

 

”Lagtinget uppdrar åt landskapsstyrelsen att igångsätta detaljplaneringen utgående från den av stadsfullmäktige år 2000 godkända stadsplanen så att detaljplaneringen igångsätts och pågår under 12 månader och upphandling av byggenentreprenaden därefter ca 3 månader varefter byggandet inleds som beräknas pågå ca 18 månader.”

 

Enligt 38 § 5 mom.  LO skall ärendet bordläggas till en avgörande behandling tidigast på följande dag. Talmannen föreslår att förslaget till hemställan bordläggs till plenum måndagen den 1 oktober. Godkänt. Förslaget är bordlagt till plenum den 1 oktober.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Berättelse avgiven av Ålands delegation i Nordiska rådet för tiden 8.3.2000-28.2.2001.

 

Enligt 6 § landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet skall Ålands delegation i Nordiska rådet årligen uppgöra och till lagtinget överlämna en berättelse över de på Åland väsentliga frågorna i Nordiska rådet. Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till kännedom.

 

Ltl Svensson:

Talman,

Ålands delegation i Nordiska rådet har överlämnat sin berättelse för det år som slutade 28.2.2001.

Jag har förstått av talmanskonferensen att vi i det här sammanhanget också skulle kunna diskutera en aktuell förnyelse inom Nordiska rådet av betydelse också för Ålands lagting och självstyrelsen överhuvudtaget och eftersom vi nu inte är så många här och eftersom lantrådet har beklagat att han på grund av sitt möte med samarbetsministrarna i dag inte kunde vara med, men att han gärna skulle vara med, så föreslår jag att ärendet bordläggs till måndagens plenum.

 

Ltl Lisbeth Eriksson: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Svenssons förslag.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Svensson, understödd av ltl Lisbeth Eriksson, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 1 oktober. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 1 oktober.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Kulturutskottets betänkande nr 9/2000-2001 angående en  arkitekturhistorisk skildring över Åland. (HM nr 20/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Kulturutskottet har behandlat och godkänt motionen nr 20 i vilken föreslås att landskapsstyrelsen beställer en arkitekturhistorisk skildring över Åland. I denna skulle olika byggnadsstilar som format landskapet skildras och dokumenteras även om den åländska bebyggelsen inte i sig är särpräglad. Ett flertal framstående arkitekter har satt sin prägel på bebyggda miljöer i landskapet och det finns ett behov att kartlägga var dessa byggnader finns samt att dokumentera dem för framtiden. Vid hörandet har framkommit att en del jobb, speciellt i Mariehamn men även på landsbygden har gjorts på detta område men inte slutförts, vilket varit ett av motiven varför jag har varit med och godkänt motionen. I motionen lyfts arkitekter fram som intressanta personer värda sin egen berättelse. Utskottet har dock erfarit att en arkitekturhistorisk skildring i första hand tar sikte på byggnaderna. Vid sidan av arkitekterna har många intressanta byggmästare gett karaktär åt bebyggelsen på Åland; även dessa byggnader ritade av byggmästare, såsom Hilda Hongell m.fl. kan beaktas i en skildring.

 

Fru talman!

I utskottsbehandlingen har framkommit att någon studerande på högskola eller universitet skulle kunna göra detta som ett slutarbete, vilket jag tycker är en bra idé. Skildringen kunde sedan användas i skolornas undervisning, vid guidning på Åland m.m.

 

Till sist en personlig reflektion: jag anser inte att det här är ett högprioriterat projekt hos landskapsstyrelsen, så man kan kanske ta det vid rätt tillfälle.

 

Ltl Svensson:

Fru talman,

Det låg nära till hands att kulturutskottet skulle bestämt sig för ett så kallat positivt förkastande av den här liberala motionen. Men eftersom oppositionen, med en frisinnad ordförande och en socialdemokratisk ledamot, var så bestämt för förslaget så var det svårt att säga nej.

 

I det regeringsprogram som gäller heter det att landskapsstyrelsen ska ta fortsatt ansvar för vårt rika kulturarv, och dit hör onekligen också många byggnader på Åland. Byggnadshistoria handlar mycket om sevärdheter!

 

Fru talman,

Det behövs en arkitekturhistoria, i praktiken kanske mer en byggnadshistorisk skildring, som handlar om ”fastigheter” i anslutning till miljö och landskap, även allmogearkitekturen. Jag föreställer mig en koncentrerad, användbar översikt för intresserade, som också kan användas i skolan och som studiematerial för bland andra guider. Skildringen kan ta upp tidsepoker och stilepoker med korta socioekonomiska bakgrunder, som finner uttryck i arkitekturen och byggnationen. En sådan skildring är säkert en krävande uppgift; såsom kulturutskottets ordförande var inne på behövs det specialiserade krafter för detta.

 

Så mycket typiskt åländskt finns inte inom arkitektur och byggnadshistoria. Flödena i byggnadskonsten är gränslösa. Det blir väl fråga om ett geografiskt utsnitt ur byggnadshistorien. Då är bra bilder är viktiga. Landskapsstyrelsen har bra krafter i huset att ta till när det gäller fotografering.

Det har sagts i utskottet att en sådan här bok är viktig för allmänheten och behövs vid planering på landsbygden. Nu finns bara museibyråns kulturmiljöinventering från 1970-talet, som börjar bli föråldrad. En uppfattning är att skildringen bör omfatta också kulturmiljöer. Att bara ta med byggnader är för begränsat. Platser och miljöer är ganska avgörande, ”den bebyggda miljön”.

 

Fru talman,

Degerby i Föglö nämns som något speciellt på Åland, inom det bondesamhälle där byn växte fram. Det är också intressant hur man på landsbygden förr samlade byggandet på impediment för att inte inkräkta på bördig mark. Det gav fina helheter, där bebyggelse och kulturmiljö samspelar. Denna syn på byggandet fanns också i Finland och Sverige, men naturen på Åland är lite annorlunda genom havets och vikarnas närvaro och på grund av att åkrarna var så små här. Sakkunskap beklagar att den här byggtraditionen avbrutits i våra dagar. Nu bygger man alltmer sällan sina hem med tanke på produktionsförutsättningarna på platsen  utan ofta på grund av känslomässig bindning till en viss trakt., också på åkrar och i skogsbryn. Samtidigt förstör man kulturmiljön, som blir allt fattigare. Man uppskattar inte det som hittills har skapats, på grund av att värderingar har förändrats. Allmänna regler för hur man bygger också på landsbygden kunde bidra till att bibehålla de kulturmiljöer som för de flesta är sinnebilden för Åland.

 

Fru talman,

Det är förstås viktigt att klargöra vilka som blir en arkitekturhistorisk skildrings målgrupper? Skildringen bör vara intressant också för allmänheten. Ett riktigt sammelverk vore nog bra, men blir dyrt. Arkitekturhistoria handlar om det som är på väg bort. Alltid är något på väg bort ur historien, annat på väg in. I dag talar man gärna om helhets- och samhällsperspektiv. Det fanns framtidstro också i dåtiden. Den hemställan som kulturutskottet föreslår handlar nog om att fånga kunskap om helheten. Den väcker nog frågor hos dem som förhoppningsvis småningom får uppdraget att utforma projektet. Skyddar vi nu fel byggnader och miljöer? Nu ges bevarandebidrag endast till bostadshus, men inte till exempelvis smedjor, som inte längre behövs som sådana.

 

Det är ett intressant förslag lagtinget har att ta ställning till.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandes kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 1 oktober kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.20).

Originalfil