Protokoll från plenum den 4 december 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 4 december 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Englund och Holmberg).

28 lagtingsmän närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Englund på grund av kommunalt förtroendeuppdrag och ltl Holmberg på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. (RP nr 2/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Den här tiden på året skall man inte ge sig ut på svag is, men jag tänkte i alla fall fråga några saker när det gäller presidentframställningen. Presidentframställningen handlar om straffbestämmelser inom Europeiska unionen enligt en konvention som har ingåtts den 26 juli 1995. Det är visserligen så att vi har lagstiftningsbehörighet när det gäller straff och storleken av straff inom de områden vi har behörighet enligt självstyrelselagens 18 § 25 punkten. Nu är det så med presidentframställningarna att de kommer egentligen inte via landskapsstyrelsen utan direkt från presidenten och därför är det heller ingen presentation av landskapsstyrelsen. Däremot har landskapsstyrelsen i olika skeden av beredningen haft synpunkter och jag har inte hunnit få fram eventuella dokument. Framställningen är i och för sig motiverad på det sättet att vi har en sorts delad behörighet, där Finland har hand om domstolssystemet, men vi har möjligheter att ha straffbestämmelser när det gäller EU-stöd, t.ex. när man för fram vilseledande uppgifter eller ger felaktiga uppgifter när man ansöker om EU-stöd. Jag hade faktiskt tänkt fråga om någon i landskapsstyrelsen kunde redogöra för bakgrunden, men de som är närmast ansvariga är inte närvarande, så vi får väl återkomma i lagutskottet, där jag själv sitter, till de här sakerna. Det är i alla fall en intressant problematik just varför framställningen kommer till lagtinget och vilka vägar den har gått. Jag vill ytterligare understryka, att jag anser att det var fel att göra så, men det skulle vara intressant att höra en förklaring.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland. (M nr 1/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om meddelandet skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.  Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Också på Åland fortgår det en ständig regional omflyttning. Samtidigt som befolkningen ökar totalt, minskar den i flera delar och regioner. Under de senaste decennierna har också en betydlig förändring skett i var arbetsplatserna är lokaliserade. Också skillnaderna i skattekraft per invånare har ökat, med en starkare regional ojämställdhet som följd.

 

De senast expansiva 15 åren sedan 1985 har resulterat i en koncentration av arbetsplatserna till centralkommunerna Jomala och Mariehamn. Detta har ytterligare koncentrerat inflyttningen utifrån och från skärgården och glesbygden till centralkommunerna Jomala och Lemland som också har fått ta emot viss utflyttning från det trångbodda Mariehamn.

 

Förändringarna i vår arbetslivsstruktur från andra världskriget och till idag har varit helt revolutionerande. På den korta tiden av 50 år har arbetstillfällena i primärproduktionen gått ner från 55 procent av sysselsättningen till blott ungefär 7 procent av sysselsättningen och på samma tid har sysselsättningen i offentliga tjänster ökat från cirka 12 procent till idag hela 36 procent. Åland har på kort tid blivit till hela 80 ett serviceproducerande samhälle, från att för 50 år sedan ha varit ett till 70 procent varuproducerande samhälle.

 

Ser vi igen utvecklingen i ett 20-årsperspektiv från 1980 till i dag så är förändringarna också betydande. Befolkningen har ökat i alla andra kommuner sedan 1980 utom i skärgårdskommunerna Sottunga där nedgången varit 18 procent och Brändö , Kumlinge med minus 5-6 procent och Föglö med en mindre nedgång. Största ökningen i befolkning har vi haft i Lemland med en så enorm ökning som +63 procent  på 20 år, följt av Jomala med +26 procent  Eckerö med +23 procent -  vem säger att turismen inte har betydelse - samt lilla  Lumparland +18 procent och Hammarland +13 procent. Starka kommuner som Mariehamn, Finström och Saltvik har haft måttliga befolkningsökningar på inte mera än ungefär +1 procent per år.

 

Det här och mer därtill om vad som hänt i vårt samhälle bakåt i tiden finns redovisat i kapitel 2 i vårt meddelande om regionalpolitiken på Åland.

 

De starkt negativa befolkningsprognoserna från 1970-talet har visat sig komma helt på skam. Enligt en befolkningsprognos från Statistiska Centralbyrån år 1969 skulle Åland år 2000 ha mellan 20.000 och 21.000 invånare. Skärgården skulle ha nedgått till 900 personer medan Mariehamn skulle ha över 15.000 invånare. Utfallet blev som vi idag vet långt bättre: 26.000 invånare totalt, i skärgården 2.400 personer medan Mariehamn stagnerat på 10.500 invånare.

 

Utvecklingen visar att en välplanerad och politiskt accepterad regionalpolitik får betydelse. 1970-talets satsningar på den så kallade utvecklingsområdes-politiken visade sig stoppa glesbygdens och faktiskt hela Ålands utarmning. Denna politiska satsning tillsammans med färjtrafikens växande styrka har gjort att Åland kunnat utvecklas på 30 år från en ekonomi i kris och tillbakagång till ett blomstrande samhälle med bland Nordens högsta levnadsstandard och livskvaliteter. Men gåvorna är inte helt rättvist fördelade, inte heller regionalt.

 

Redogörelsen över utvecklingen i kapital 2 ger underlag för långt flera analyser än vad ett meddelande till lagtinget ger utrymme för. Landskapsstyrelsen hoppas att lagtinget tar redogörelsen över utvecklingen inom regionerna och näringslivet i kapitel 2 till sig för att analysera de åtgärder som kan bedömas vara nödvändiga inför den närmaste framtiden.

 

Landskapsstyrelsen eftersträvar för sin del ett samhälle i balans, det vill säga att både befolkningsfördelning, arbetsplatsfördelning och inkomstfördelning skall vara möjligast jämställd i landskapets olika delar. Det innebär bland annat att också skärgården och randkommunerna skall hjälpas till att behålla en egen produktionskraft så att de kan fortsätta att vara självständiga kommuner med inte bara formellt utan också reellt självstyrelseutrymme.

 

I fyra av de sex skärgårdskommunerna är möjligheterna till arbetspendling så orealistiska, annat än vad avser arbetsplatser inom den kommersiella sjöfarten, att nästan alla arbetsplatser måste finnas inom kommunens, och ibland delkommuners eller öområdets, gränser, för att inte omedelbart resultera i utflyttning då någon söker ett arbete.

 

Ett utvecklat och breddat landbaserat arbetsliv är en förutsättning för att de lokala arbetsmarknaderna skall fungera. Men de naturliga näringsgrenarna ger allt mindre underlag för arbetsplatser med tillräcklig intjäningsförmåga. Samtidigt börjar taket vara nått på Åland som helhet men också ute i regionerna, för vad samhället ekonomiskt klarar av gällande antalet med skattemedel betalda arbetsplatser.

 

Därför är det nödvändigt att stimulera nya och andra former av företagsamhet och entreprenörskap! Häri ligger vår största politiska utmaning inom regionalpolitken på Åland. Den enda möjliga lösningen är nya jobb inom nya sektorer, ökad produktivitet inom befintliga sektorer och attraktiva jobb och företagarmöjligheter för att våra ungdomar skall vilja flytta hem och för att ny arbetskraft och nya entreprenörer skall flytta hit.

 

I det tredje kapitlet redogör landskapsstyrelsen för innehållet i regional-politiken hittills. Avsikten är att alla de åtgärderna skall fortsätta, anpassas och utvecklas. I det fjärde kapitlet försöker vi sedan peka på de förändringar och utvecklande grepp som vi avser ta för att möta de enorma utmaningar som det innebär att vända den delvis negativa trend som pågår inom randkommunerna och skärgården och alldeles särskilt för att möta de klart negativa prognoser som nu är överhängande för de flesta skärgårds-kommunerna, men alldeles särskilt för Sottunga och Kumlinge, men också för Brändö och Kökar, med, gemensamt för dem alla fyra, svaga näringsstrukturer och en åldrig befolkning. Där utgör Kökar ett glädjande undantag så här långt.

 

Utvecklingen och problemen i skärgården är dock långtifrån enhetliga. Utmaningarna är mindre i Vårdö och Föglö, med sin närhet till fasta Åland, än i de övriga skärgårskommunerna, men för den skull inte alls obetydliga.

 

På fasta Åland är utmaningarna störst i Geta och Sund, men alls inte obetydliga i Eckerö, Hammarland och Lumparland.

 

För att klara ut glesbygdsproblemen är det synnerligen viktigt att bibehålla och öka tillväxtkraften i de centrala kommunerna, som har huvudansvaret för att utveckla förutsättningarna för landskapets fortsatta välstånd. Dessa drivande kommuner är främst Mariehamn, Jomala, Lemland, Finström och till delar Saltvik. En utveckling som skulle försvaga någon eller några av dessa centralkommuner kunde få svårreparerbara effekter för hela Åland.

 

Detta meddelande kan måhända kritiseras för att det litet väl markant koncenteras på problemen i rand- och skärgårdskommunerna och för litet anger vilka åtgärder som erfordras för att bibehålla centralkommunernas styrka.

 

Landskapsstyrelsens motivering för detta är att andra planeringsinstrument som landskapsstyrelsen förelagt och förelägger lagtinget, främst års- och tilläggsbudgeterna, planerna inom hälso- och sjukvård, socialvård och utbildning, EU-meddelanden och näringspolitiska redogörelser samt landskapsstyrelsens handlingsprogram, innehåller riktlinjerna för hur hela Åland, med en naturlig och kanske ofta överstor tonvikt på centralkommunerna, kan ges en fortsatt positiv utveckling.

 

Landskapets regionalpolitiska instrument finns inom ett brett spektrum av politikområden. De främsta av dessa är utformningen av landskapsandelssystemet, byggandet av vägar och driften av landsvägsfärjorna, stödet till grundskolorna och socialvården, olika näringsfrämjande insatser, hälso- och sjukvården och yrkesutbildningen som helheter.

 

Vi redogör översiktligt i kapitel 3 hur innehållet i dessa politikområden är utformat. Kapitlet avslutas med en  tyngdpunktstabell på sidan 19, som för varje politikområde, utan att rangordna dem i betydelse och utan att ange deras specifika eller absoluta vikt, anger att satsningarna per invånare i skärgården via vår lagstiftning och via vår budgetering är störst, därefter följer tyngdpunkten på randkommunerna och minst blir satsningarna per person i centralkommunerna och i Mariehamn. Denna regionala åländska fördelningspolitik torde vara mera utvecklad än i både Finland och Sverige.

 

Landskapsstyrelsen föreslår sedan vissa nya eller utvecklade insatser i  meddelandets fjärde kapitel.

 

Vi avser att utveckla landskapsandelssystemet och förändra samfundsskattefördelningen, i bägge fall för att främja utvecklingsinsatser och effektivitet men även för att täcka tydliga behov.

 

Vi avser att inom befintlig kostnadsram utveckla skärgårdstrafiken, särskilt vad avser kommunikationerna mellan skärgårdskommunerna, för att främja nyföretagande inom egen produktion av tjänster i skärgården. Det finns väl ingen del av landskapet där man har så svårt att få ihop pengarna till sina medborgare i kommunerna som i skärgården och där man i så stor utsträckning köper tjänsterna, utanför skärgården i detta fall.

 

Vi avser att skapa ett regelverk som möjliggör en rimlig bostadsreserv särskilt i glesbygden och skärgården, för att främja inflyttning och näringslivsutveckling.

 

Vi rekommenderar ett ökat personellt samarbete mellan kommuner för att nyttja den spetskunskap som finns i någon kommun men inte i andra, avseende tjänster eller delar av tjänster inom kommunal sektor.

 

Vi avser fortsätta underlättande av omstruktureringen inom primärnäringarna. EU-programmen som är redovisade i ett meddelande till lagtinget som ännu inte är slutbehandlat här, hjälper till i den politiken.  Arbetsplatser inom den kommersiella sjöfarten har mycket stor betydelse för randkommunerna och kanske särskilt skärgårdskommunerna. Därför är landskapsstyrelsens arbete för sjöfartens fortbestånd och utveckling av största vikt för dessa regioner.

 

För skärgårdens del har vi inlett arbetet i den nya skärgårdsnämnden, som nu består av sex landskapsstyrelseledamöter och de ledande politikerna i kommunerna och där den mycket svåra arbetsuppgiften är att huvudsakligen och främst inom andra politikområden än trafiken finna skärgårdens utvecklingslösningar för framtiden.

 

Kapitel 4 i meddelandet innehåller ytterligare flera förslag till åtgärder för att stärka de svagaste regionerna. Den befolkningsökning för Åland som landskapsstyrelsen räknar med inom detta decennium bör fördelas någorlunda jämt regionalt. Att klara den uppgiften blir svårt, men utan regionalpolitiska mål och ett åtgärdsprogram blir det väl snarast omöjligt. De nya näringar som kan utvecklas i landskapet med anknytning till vårt sjöfartskunnande, på basen av den nya informationstekniken och inom högteknologisk industri, är alla företagsformer som passar också för glesbygden.

 

Herr talman

Med detta meddelande formulerar landskapsstyrelsen grunden både för landskapsstyrelsens och kommunernas egna satsningar och insatser, men särskilt för de enskilda kommuninnevånarna och för entreprenörernas vilja till utveckling och högre sysselsättning, bättre intjäning per arbetstimme och per investerat kapital.

 

Landskapsstyrelsen hoppas att meddelandet skall vara en god grund för en resultatinriktad diskussion här i lagtinget om hur hela Åland kan utvecklas, utan att för den skull göra några större omfördelningar av resurserna mellan regionerna. Det som penningmässigt idag satsas på skärgården skall räcka, det som idag penningmässigt satsas på glesbygden skall räcka. Men det är säkert att pengarna och arbetsinsatserna inom respektive region och inom och mellan politikområdena bör omfördelas för att nå de uppställda målen.

 

För att diskutera och försöka finna lösningar för de problemen visavi särskilt randkommunerna och skärgården överlämnar landskapsstyrelsen sitt meddelande om regionalpolitiken till lagtinget.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det är särskilt intressant för oss i liberalerna att få ett meddelande om regionalpolitiken till lagtinget. Det är också tre motioner från oss som har nämnts här i meddelandet. Det gäller för det första en hemställning om skärgårdslag som lagtinget har godkänt, men som landskapsstyrelsen inte anser att det finns behov för. Det är en motion om program för den regionala utvecklingen, som det här då får sägas vara och det är också en litet större motion som talar om ekonomisk stimulans för tillväxt och fördelningspolitik. Det finns anledning att närmare återkomma till alla dessa politikområdena och det vi i motionen har föreslagit och som lagtinget har godkänt, så jag föreslår en bordläggning av detta ärende till 13.12 – så får lucia skina lite ljus över meddelandet. Jag skall faktiskt passa på, när jag ser lantrådet här i salen, att åter en gång fråga sak som vi under hela budgetdebatten inte fick ett svar på. Jag påstods av lantrådet t.o.m.  vara oansvarig för att jag ställde den frågan. I budgeten står det att man skall använda direkt beskattning för regionalpolitik. Den frågan har jag inte fått svar på. Jag vill gärna veta exempel på och hur det skall gå till inom ramen för Finlands grundlagar. Så har jag fått det sagt åter en gång!

 

Herr talman!

När det gäller meddelandet tar vi, som sagt, det hela på yttersta allvar, men vi har naturligtvis också synpunkter på de grundläggande utgångspunkterna i meddelandet och det är väl närmast det jag tänkte berör lite i dag. När man i budgetdebatten, och som det också har antytts här, att så och så mycket kostar en region, där skall man inte sätta mera pengar, pengarna räcker till, kan man utgå från vårt samhällsekonomiska läge och konstatera att landskapsstyrelsen, på den nivå där landskapsstyrelsen bedriver politik, har handlingsutrymmet ökat med 50 procent från 1994 till 1999. Det är budgetutrymmets ökning. I kommunerna överlag har utrymmet ökat med 25 procent. Skall man förenkla lite vad det här betyder i pengar har kommunernas samhällsekonomiska roll och styrka försämrats i förhållande till landskapets under dessa år. Ser man på de kommunala åtagandena, skatteinkomsterna osv., betyder det att kommunerna har hållits tillbaka i jämförelse med vad landskapsstyrelsen har i budgetutrymme. Man kan diskutera om det är en samhällsekonomisk riktig fördelning, om det är en fördelning som tillfredsställer kommunerna.

 

Herr talman!

Jag försöker komma fram till att den ideologiska utgångspunkten är viktig. För att ta ytterligare ett exempel från budgetdebatten, där det var flera ledamöter som sade ungefär så här, att en skärgårdsbo kostar 100.000, 80.000 eller 70.000 mark och också i meddelandet finns det siffror som visar att landskapsandelarna till skärgården är höga, de ligger runt 40 procent, och de är betydligt lägre på andra håll, men om man går närmare in i det här kan man säga att det beror på befolkningsstrukturen. Vi har en stor del åldringar som finns i skärgården och sätter man då prislapp på skärgårdsborna, sätter man egentligen prislapp på dem som är äldre i skärgården och säger att inte räcker pengarna till att betala för det här eller man ifrågasätter s.a.s. om det är för dyrt. Jag menar att en kostnadsberäkning per person är felaktig och jag vet inte om jag nämnde det tidigare i budgetdebatten, men senaste lagting räknade jag ut kostnaderna för en ledamot från Frisinnad Samverkan som jag tror att hade brutit benet och den veckan var han en av de dyraste personerna på Åland, barn i skola, kunde inte jobba, belastade hälso- och sjukvården. Jag menar att där har vi i grunden en felaktig inställning. Regionalpolitiken liksom all annan politik för oss handlar om solidaritet, dvs. Åland är en helhet. Vissa regioner lever upp ibland, vissa regioner hjälper till att andra regioner kan leva osv. När vi satsar på idrottsturism i Mariehamn, på kk-hus eller någonting annat, så är det någonting som är bra för Kökar, Vårdö, Föglö, Finström, Geta osv. När vi ger möjligheter för fjällfisket att få landningsbryggor, transporter osv. i skärgården är det bra för Mariehamn på många olika sätt. De som jobbar i skärgården kommer till staden för att handla vissa saker, kommer till staden för att få ett visst kulturutbud, vi kan alltså inte sprida allt i alla kommuner; även om Sottunga skulle kunna tänkas ta emot ett kk-hus inser alla att det inte är särskilt lämpligt, om vi ser till solidaritet, helhet och samhällsekonomi.

 

Jag vill göra en liten gardering här. Det som jag nu säger är inte för att skälla personligen på landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, som det ibland brukar låta, utan det är precis tvärtom: vi ägnar oss åt det regionalpolitiska programmet för att vi ser att här finns det möjlighet att föra en konstruktiv debatt om man går till grunderna. Det är därför jag går igenom dessa viktiga saker. Vi kan ta ett exempel på ”komponenttänkandet” som jag tycker att leder till snett på sidan 19, som landskapsstyrelseledamoten Jansson nämnde, där finns ett tjugotal punkter där man räknar upp tre plus för skärgården, några plus för randkommunerna och sedan lite mindre för centralkommunerna. Jag tror att detta, när man radar upp komponenterna och sätter plus och minus, är en förenklad syn därför att man måste gå till grunden med det hela och fråga för det första: varför skall folk bo över hela Åland? Är det någon mening med att vi har bosättning i Syllöda, Kökar, Föglö osv.? Det har jag trott att har varit en given sak, att vi tycker att folk skall få möjlighet att välja bostadsort själva. Där har vi grunden. Vi skall alltså se till att möjligheten att välja bostadsform och bostadsort skall vara så stor som möjligt. Sedan får människor bedöma, naturligtvis, vad man prioriterar, om man prioriterar naturen, staden eller aktiviteterna i skärgården osv. Där är utgångspunkten. Det var också u-områdespolitiken: vi skall jämställa regionerna så gott det går när det gäller näringslivet och när det gäller servicen. Det var ett åtagande från den tidens landsting när man införde den nya självstyrelselagen, när man gick in för klumpsumman, att i det här så räknar vi skärgårdstrafiken, vi räknar kostnaderna för småskalighet i skärgården osv.

 

Går man in på kostnadsberäkningarna per capita och går man in på betalningsbalanserna för olika regioner, så kan man naturligtvis göra det för att se om man skall bättra på systemet, bättra på förutsättningarna, men ser man det hela i ett tidsperspektiv var Kökar för hundra år sedan den mest blomstrande kommunen på Åland med 1.500-2.000 invånare. Det var fiske och det var jordbruk och det var verklig produktion av ”mervärdet”, som det talas om i meddelandet, medan Mariehamn var en liten stadsby på en udde, som naturligtvis var i tillväxt men ändå var det en helt annan balans.

 

En sak som också är exempel på den planeringsideologiska synen är att man talar om att Åland måste om tio år ha 30.000 invånare. Där finns egentligen ingen analys: Varför skulle Åland vara bättre med 30.000 invånare än med 15.000?  I regionalpolitiska sammanhang brukar man försöka fundera på: Vad är det som vi är ute efter med att öka befolkningen eller minska befolkningen? Ja, det är naturligtivs kostnaderna för samhället. Med en stark inflyttning kan kostnaderna för det sociala och för utbildningen i en liten kommun bli ganska omfattande; då måste samhället komma s.a.s. efter varandra som ett pärlband med åtgärder: först tar vi befolkningsmålen, sedan måste man justera beskattningen, sedan måste man justera andelarna osv. Jag vet att jag i våras i samband med diskussionen om glesbygdsbutikerna sade att det är en ideologisk syn, där man har dåliga erfarenheter på många håll. Det finns en ekonom som fick Nobelpriset för ett antal år sedan som hette Friedrich Hayek och han uttryckte det ungefär så här, att ett samhälle kan aldrig planeras därför att människor är så  olika, en maskin kan byggas och göras komplex, men ett samhälle kan man inte styra med klossar och komponenter och säga att befolkningen här skall vara så här och där skall den vara så där. Det fungerar inte därför att människor, dessbättre, är egensinniga och har sina egna intressen och motiv. Däremot är den andra planeringsfilosofin att förbättra förutsättningarna för människor att göra sina egna val, och det betyder i regionalpolitiska termer att den som vill etablera sig på Åland, den som vill göra någonting på Åland, skall ha dessa valmöjligheter. Det leder inte till att man har befolkningstalsmål utan man säger så här, att bor man på Kökar, Kumlinge, Brändö, Vårdö, Lumparland, Geta, så skall man ha möjlighet att stärka sin kompetens, att utbilda sig, med olika kombinationer av distansarbete, vissa perioder i Mariehamn, vissa perioder utanför Åland osv. Det är alltså där man skall sätta in åtgärderna. Då blir det lite märkligt när man ser det regionalpolitiska programmet, som också har sina förtjänster, det vill jag inte förneka: det ger en statistisk bild, en analys av hur det ser ut, men när det gäller åtgärderna kommer de staplade på varandra hela vägen som i den stora tabellen med alla staplar och plus och minus, som säkert är ett bra första steg, men man måste gå längre, man måste gå till kärnan i problematiken: Varför är det värt att bedriva en aktiv regionalpolitik, varför har vi nytta av det, vi som bor i centralorterna? Jo, det är bl.a. för turismen, att det är en möjlighet att ha ett öppet och därmed näringsverksamhet inom turismen, som i sin tur ger andra fördelar. På det sättet kan man säga att i ett långsiktigt perspektiv betyder det inte alltför mycket om en region får stöd för att kunna komma tillbaka och växa. Kökar var en blomstrande kommun vid förra sekelskiftet, sedan var det en utflyttningskommun under femtiotalet, då en hel generation emigrerade till Sverige, sedan har det återigen blivit möjlighet att bedriva näring där, men också där måste man se på alla friktioner, som t.ex. avgifter på olika sätt i skärgårdstrafiken, som gör det svårare att bedriva näringsverksamhet där.

 

I EU-sammanhang brukar man tala om att EU-stödpaketet, det är mycket olja som kan vara bra, men man måste först ha ett maskineri och då gäller det för den åländska regionalpolitiken att bygga maskineriet, inte från landskapets sida, utan de företagare, aktiva män och kvinnor i regionerna, som vill göra någonting – det är där drivkraften finns, inte hos landskapsstyrelsen. Det skall alltså inte drivas och styras från landskapsstyrelsen och det är en ganska väsentlig ideologisk skillnad om man försöker ge förutsättningar utan att kunna säga att så här mycket folk kommer det flytta in, så här mycket kommer det att flytta ut, utan man ger förutsättningarna, som innebär att de som vill och de som har förmåga kan utveckla någonting. Där har vi från liberalernas sida en hel rad konkreta förslag också, men vi har talat om det som kallas för ”kust”, alltså kostnadsutjämningsstöd, vilket betyder att man inte går in i varje enskilt fall och ger bidrag, utan man går in och säger att här skall förutsättningarna för att bedriva företagsamhet vara så bra som möjligt. Det är just därför jag frågade om de direkta skatterna, för det vore kanske intressant om det faktiskt vore möjligt. Det som däremot är möjligt är t.ex. att ha differentierade arbetsgivaravgifter. Skulle landskapsstyrelsen gå in för den typen av stöd eller på något sätt jämna ut förutsättningarna tycker jag att det finns någonting konkret att ta i, men beskattningsdiskussionen blir inte intressant om landskapsstyrelsen själva inte vet vad de vill och hur det skall gå till.

 

Herr talman!

Vi kommer att återkomma till den här frågan senare och jag vill understryka att vi tar regionalpolitiken på största allvar, men jag ser också att den ideologiska skillnaden faktiskt är viktig att diskutera därför att landskapsstyrelsens meddelande går i den riktningen att man har de här komponenterna som man flyttar runt utan egentlig analys och överblick och det kommer att kosta mycket pengar. Det blir ingen kostnadseffektivitet i regionalpolitiken. Den viktigaste resursen är inte pengarna i systmet, utan den viktigaste resursen är de enskilda människornas olika förmåga och att stimulera till samarbete, att ge förutsättningar osv. Jag är inte så säker på att det här klusterresonemanget när det gäller rådgivning i det perspektivet är det rätta. Jag tror att vi har rådgivare överallt i samhället, men såsom det har blivit med EU-systemet är det alltså en ny klass, ett nytt yrke, att åka runt i EU:s regioner och göra projektansökningar, utvärdera projekt, övervaka projekt, men det är inte det som ger den största effekten, utan det är när människor själva skapar sina egna verksamheter, när de kan pröva sina idéer och få så gott som samma förutsättningar i alla regioner.

 

TALMANNEN: Talmannen ger landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson ordet i stödet av 33 § AO.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag gläder mig åt det konstruktiva anslaget som i alla fall fanns i ltl Erlands tankegångar inför de regionalpolitiska utmaningarna. Men jag är lite förvånad över hur man kan läsa samma text och komma till så olika slutsatser. Ltl Erland avslutade här med de ideologiska skillnaderna, att det viktiga är inte pengarna, utan det viktigaste är människorna som resurs. Hela vår text genomsyrar den politiska signalen, att det är alltså inte pengarna, de är ett nödvändigt ont, ett nödvändigt underlag för det hela, men det är människorna vi måste få att lösa problemen. Då skall vi alltså stimulera dem, ge förutsättningar för dem att göra det här, m.a.o. förbättra för människor att göra sina egna val, precis som ltl Erland här uttryckte sin ideologi. Det gläder mig då att vi i de grundläggande riktlinjefrågorna för regionalpolitiken är överens bara vi accepterar att accpetera varandras åsikter, därför att landskapsstyrelsens inställning är fullständigt klar på de här punkterna. Vi tycker inte om när diskussionerna om räddande av skärgården rör sig om – ofta – petitesser, sådant som förleder oss att tro att problemen ligger någon annanstans än där de ligger.

 

Målsättningarna i programmet syns klar och tydligt på sidan 3: Regionalpolitiska målsättningar för landskapet. Huvudmålsättningen, grunden, är att alla delar skall leva. Utgående från det för man sedan det regionalpolitiska resonemanget. Det framgår också på sidan 25 att synpunkten på att Åland bör få mera invånare – man kan sedan sätta talet var man vill – är att det är nyckeln till ett bevarat välstånd, en fortsatt produktionsstyrka i det åländska samhället hos människorna, att vi måste vara tillräckligt många för att klara de krav som ligger på oss. Vill vi bevara alla 16 kommuner, vilket vi alla vill, är jag rätt säker på, måste man också utgå från produktionskraften  och välståndsbevarandet i varje kommun skilt. Man kan inte bortse från det. Man kan inte heller sticka huvudet i busken och säga att helst borde vi se Åland som en helhet och inte tala om de regionala skillnaderna. De är så uppenbara; när vi läser av situationen i landskapet och de problem som finns på olika sätt, på olika ställen, är det fullständigt klart att det finns regionala skillnader som man i regionalpolitiken och övriga politikområden borde åtgärda. Gör man inte det, erkänner man inte de skillnaderna och klart och tydligt redovisar dem, sätter katten på bordet, så tror jag att vi får en fortsatt koncentration av den åländska skattekraften och produktionsstyrkan i Ålands egen Blue Banana: Lemland, Mariehamn, Jomala, Finström, Saltvik.

 

Ytterligare, herr talman, vill jag säga att landskapsstyrelsen i detta meddelande inte har sagt vad någon region kostar, inte har uppdelat någon sådan kostnad, än mindre på personerna. Det enda vi har pekat på är en av de strukturella bekymren i den kommunala självstyrelsen, alltså skattekraftens ojämna fördelning över landskapet så att vissa kommuner blir långt mera beroende av vårt gemensamma stöd, landskapsandelssystemet, än andra kommuner. Ju mera man är beroende av det desto mindre kommunal självstyrelse har man att hantera.

 

Jag skulle också säga någonting om direkta skatter. Jag vill säga någonting om att kommunernas situation skulle ha försämrats under de senaste åren. Så är det inte, utan landskapets ekonomiska situation har kraftigt förbättrats. Kommunernas situation har kraftigt förbättrats men inte alls lika mycket som landskapets ekonomiska situation. När vi under senare delen av nittiotalet beaktar borttagandet av kommunernas kostnader för hälso- och sjukvården kommer vi till det resultatet att kommunerna på Åland har fått sig tilldelat resurser som finska och svenska kommuner får vara väldigt avundsjuka på. Det finns alltså ingen likhet, utan där har man dragit ner de kommunala resurserna; hos oss har man ökat de kommunala resurserna under alla de senaste åren. Man kan inte bortse från det här när man tittar på den delen av regionalpolitiken.

 

Sedan sade lantrådet att han kommer, när ärendet kommer upp efter bordläggningen, att redogöra för sin syn på regionalpolitiken och också då besvara frågan om  möjligheten att via en eventuell framtida överföring av statsbeskattningen till landskapet driva en aktivare regionalpolitik. Vi har nogsamt kontrollerat att man inom ramen för EU:s regelverk har möjlighet att använda sig av differentierad statsbeskattning, alltså i det fallet landskapsbeskattning. Men å andra sidan har vi inte den frågan på bordet nu, utan nu gäller det att tillsammans här försöka lösa de dagsproblem vi har på Åland inom ramen för den självstyrelse vi har, och det är sannerligen ingen lätt uppgift. Jag tror att vi är överens där med ltl Erland om att det är svåra frågor och svåra avväganden som skall göras i politiken. Jag skulle gärna se att vi lite i likhet med politiken på sjuttiotalet kunde enas ganska brett om hur politiken skall utformas i sina detaljer.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Detaljerna kan vi säkert enas om, men jag tror också att det är viktigt att visa på de idelogiska skillnaderna. När landskapsstyrelseledamoten Jansson säger att kommunernas situation inte har blivit sämre har jag hela tiden sagt att det är relativt för landskapet. Varför skall vi jämföra oss med omgivande regioner? Landskapet har ökat med 50 procent under samma period som kommunernas handlingsutrymme har ökat med 25 procent. Det säger ganska mycket.

 

När det gäller statsbeskattningen och EU kan man ha olika skatter, men grundlagen i Finland säger, att inte kan man ha olika skatter. Avgifter är en helt annan sak. Jag förstår inte att man inte vill att det här skall diskuteras när man säger i en budget att här skall vi driva regionalpolitik!

 

Herr talman!

Jag förstår inte hur man skall komma fram i en diskussion när landskapsstyrelseledamoten Jansson säger att vi har sagt att man skall se landskapet som en helhet och inte erkänna regionala skillnader. Det är hela vår utgångspunkt att se att skillnaderna finns, men utifrån det skall man alltså bedriva en solidarisk politik.

 

Herr talman!

När det gäller här produktionskraftsresonemanget att vi skall vara mycket folk för att det skall vara mycket kraft, ja, så var det i Egypten när man byggde pyramiderna! Men i dag är det kunskap, kvalitet och produktivitet – 25.000 människor kan vara mer produktiva än 30.000, också 15.000 kan vara mer produktiva än 25.000. Det är där resonemanget börjar: Vem gör vad och till vilken nytta för samhället?  Produktionskraft och mycket människor i all ära, men vi skall också ha någonting som kallas samhällsbalans. Jag anser att rent ideologiskt är det en felaktig utgångspunkt för regionalpolitiken att räkna vad personen kostar, att räkna hur många de skall vara för att det skall vara kraft. Det är alltså en syn som jag inte delar med landskapsstyrelseledamoten Jansson.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Lyckligtvis vet jag vad jag själv tycker och tänker och jag hoppas att jag i allmänhet också kan förklara det någorlunda bra. Då känns det väldigt meningslöst att orden och tankarna görs om till någonting annat än vad de är. Jämförelsen med Egyptens pyramider och det slavarbete och gästarbetande som fanns där med de miljoner människor som fanns är lite väl drastiskt att jämföra med en långsam tillväxt av Åland. Jag som mariehamnare kan mycket väl tänka mig att staden kunde ha 15.000 invånare om ett antal år. Jag tror att vi skulle klara av det – vi borde kanske få lite mera mark att expandera på – men det tror jag. Hur mycket ltl Erland sedan tycker att Finström borde ha får väl han tala om, om han vill ha en minskning eller en ökning, men i landskapsstyrelsen har vi tyckt att det är rimligt att Ålands befolkning kan öka lite långsamt.

 

Om sedan kommunerna har fått en ökad ekonomisk ram de senaste åren på plus 25 procent, tycker jag ändå att det är ganska viktigt att man jämför den med vad som har hänt västerut och österut, där man i Finland antagligen under samma tid inte har fått någon procent alls, utan det är ganska oförändrat, förutom det som den egna skattekraften har givit. Det kan alltså röra sig om plus 10 procent under samma period. När vi jämför också våra skatteören med hur man har det i riket och vi jämför en hel del annat, så inte lever vi så isolerat här på våra öar; även om vi har en alldeles egen fördelning av makten mellan kommun och stat, landskapet i vårt fall, så finns det ändå orsak att se på vilken nivå ligger vår service jämfört med de övrigas. Jag tror nog att landskapet behöver sina sparade medel under de kommande åren. Det ser ut att bli väldigt mycket hål som skall fyllas under de närmaste åren när våra inkomster inte mera kommer att öka utan troligen att minska något.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag tror nog att debatten leder lite fel om man skall ta det här med Egyptens pyramider bokstavligt! Jag menade, att det är inte folkmängden som avgör i en modern ekonomi vad man kan åstadkomma. När det gäller landskapets kommuner och landskapet som helhet är det gapet däremellan som jag säger, att är det så säkert att det är bra att landskapets budget sväller, vilket den har gjort ganska ordentligt, medan kommunerna hålls tillbaka.

 

När det gäller befolkningsökningen tycker jag att kommunerna bedriver en kommunalpolitik. Jag är medlem i Finströms fullmäktige sedan det här året och under året har vi ökat vår befolkning med 20 personer, vilket är väldigt mycket, men det beror på att det råkar vara i den fasen att nu bygger vi hyresbostäder som ett alternativ till att bo i Mariehamn. Det tycker jag är bra därför att det är i kommunen det initiativet tas. Det är alltså inte klossarna på landskapsnivå som man då placerar ut och säger att här skall det vara produktionskraft som skall jämnt fördelas över landskapet. Jag vill inte påstå att det är för pyramidbyggande, men det är i alla fall ett felaktigt resonemang därför att det är produktiviteten som man också bedömer i en kommun. Nu får vi åtaganden inom barnomsorgen och åldringsvården, men å andra sidan behöver man få skatteöret att växa och då för man den decentraliserade politiken, som gör att man kommer närmare människornas egen vardag och på det sättet tycker jag att det är värt att diskutera landskapets ekonomi i förhållande till kommunerna. Att de sedan har det ännu kärvare i riket skall väl inte våra kommuner lida för när vi har pengar i samhällskistan som inte är landskapsstyrelsens, märk väl, utan landskapets pengar!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Förslag om bordläggning till plenum den 13 december har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet kommer att bordläggas till plenum den 13 december. Men innan ärendet bordläggs bereds de talare som finns på talarlistan rätt att uttala sig.

Ltl Svensson: Herr talman! Vi har blivit informerade om att det är en allmän föreläsning som är på gång här i huset klockan två som kan intressera många här i lagtinget och jag tänkte höra om det finns någon anledning att beakta det.

Ltl Lindqvist: Herr talman! Jag avstår.

Ltl Harry Eriksson: Herr talman! Avstår.

Ltl J-E Mattsson: Herr talman! Avstår.

Ltl Pehrsson: Herr talman! Jag avstår också.

Ltl Wiklöf: Herr talman! För dagen avstår jag men hoppas komma med full kraft den 13 december!

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 13 december.

Lagtingets nästa plenum infaller måndagen den 11 december kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.01).

Originalfil