Stenografisk protokoll från plenum den 13 mars 2002 kl. 1300

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 13 mars 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Svensson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Svensson på grund av tjänsteåliggande: EU:s regionkommittémöte i Bryssel. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Framställningen är en del av Finlands sjöfartspolitik och därmed också av stor betydelse för Åland. En frågeställning är huruvida tonnagebeskattningslagen uppfyller löftet om att man i Finland skulle ha en sjöfartspolitik som möjliggör fortsatt konkurrens.

 

Tonnageskatten är alltså en skatt som tas ut i förhållande till någon fast del av verksamheten, i det här fallet själva tonnagets vikt. Det här följer de riktlinjer som EU fastställde i samband med att man inte kunde klara av ett EU-register för sjöfarten. Dessa riktlinjer möjliggör för det första att man kan återföra, restituera, en del av lönebikostnaderna eller egentligen hela delen. Det innebär också att man kan inrätta en tonnageskatt, dvs. en skatt som gör det angeläget för rederiverksamheten att försöka öka sin vinst genom att sänka kostnaderna och öka intäkterna, dvs. om man gör det blir beskattningen densamma. Meningen med detta är, just när det gäller sjöfarten, att möjliggöra att de vinstmedel som annars skulle delas ut kan återföras in i verksamheten och generera kapital för nya investeringar. Det specifika med sjöfarten är just det att det krävs stora kapitalinvesteringar samtidigt som ett välskött rederi med rätt koncept kan göra stora vinster i absoluta tal, men däremot är det inte så i sjöfarten att den procentuella avkastningen alla gånger är så stor. Men under den åländska sjöfartens utveckling har det funnits olika system för reserveringar, möjligheter att bygga upp kapital för nyinvesteringar. Finlands regering gav för något år sedan löfte om att man skulle införa en tonnageskatt och att man då också skulle utvidga sitt stöd; man har alltså utvidgat stödet, i  budgeten för 2002 ett stöd med 166 miljoner mark, enligt samma modell som för lastfartygen men till en betydligt mindre andel. Passagerarsjöfarten ingår alltså nu i parallellregistret och har detta stöd.

 

Från åländsk sida har vi i flera olika omgångar, i skrivelser och på olika sätt, försökt övertyga finansministeriet om att tonnageskatten är en viktig komponent i sjöfartspolitiken och att den borde utformas på ett sådant sätt att den faktiskt kan komma till nytta för rederierna.

 

När det gäller den här framställningen skall jag något redogöra för själva tonnageskatten och vår behörighet men ändå säga att i riksdagens skattedelegation, där vi hörts, har vi framfört betänkligheter när det gäller själva lagförslaget, alltså propositionen och det gäller då vad som skall omfattas av tonnageskatten, vad man får välja när man övergår från samfundskatt till tonnageskatt. I propositionen är det så att den skattefria försäljningen av varor för ilandtagning är undantagen från tonnageskatten och det är någonting som gör att den knappast är intressant för de åländska passagerarfärjorna. Lite förenklat kan man säga att det beror på att det koncept man har i trafiken bygger på att folk skall resa och under resan utnyttja de tjänster som finns ombord, underhållning, restaurang, caféer, barer osv. samt att man under ombordfärden kan ha en ganska hög kvalitet på de tjänsterna. Men de tjänsterna kostar, de är alltså personalintensiva och för att finansiera detta har man byggt på de möjligheter som finns i Ålandstrafiken, dvs. att ha skattefri försäljning. Det går alltså inte egentligen att fortsätta med samma koncept på rimliga villkor om man inte tar hänsyn till både försäljningen för konsumtion ombord och försäljningen för ilandtagning. Då har man alltså via myndighetsbeslut gått in och gjort ett nytt regelverk som omöjliggör en rationell trafik. Det är alltså inte att det här skulle finnas några överstora dividender eller att det skulle vara ett missbruk av systemet för skattefri försäljning eller en osund konkurrens, utan ett system som har byggts upp av de åländska rederierna utifrån de förutsättningar som har funnits internationellt och i enlighet med de undantag som har funnits för Ålandstrafiken på senare år. Det man från riket gör är att man med de här åtgärderna egentligen direkt riktar sig mot verksamhet som utgår från Åland. I det perspektivet bör man också komma ihåg att skatteundantaget och möjligheterna till skattefri försäljning inte var ett undantag som enbart gynnade Åland, inte heller mest gynnade Åland, utan taxfree-försäljningen har möjliggjort en omfattande trafik för passagerare, varor och frakter mellan Stockholm respektive Åbo och Helsingfors. Där har man i siffror dragit den största nyttan av trafiken. Åland har naturligtvis relativt sett haft, och har fortfarande, stor nytta av det och kommer att ha, även om priserna jämnas ut.

 

Fru talman!

Så långt om den allmänna bilden när det gäller sjöfarten. Vi har alltså från landskapsstyrelsens sida haft att ta ställning till en proposition som nu ligger i riksdagen och vi har haft möjlighet att ge utlåtande till finansministeriet. Vi har också bett att finansministeriet skall höra Ålandsdelegationen eftersom vi anser att behörighetsfrågan är oklar, åtminstone har varit oklar och eftersom finansministeriet inte gjorde det har vi själva, utifrån den föreslagna propositionen, bett Ålandsdelegationen se på frågan.

 

Bakgrunden till detta är självstyrelsepolitiskt, att Åland, när vi fick självstyrelse, skulle till stor del finansiera den egna verksamheten med skatter. I självstyrelselagen står det att ”landskapet tillkommande tilläggsskatt på inkomst och tillfällig extra inkomstskatt, landskapet tillkommande närings- och nöjesskatter, grunderna för avgifter till landskapet och kommunerna tillkommande skatter.” Näringsskatt är då det begrepp som vi har fört fram här och satt i fråga. Enligt de rättslärda har man bedömt att det är en skatt för en särskild näringsverksamhet, antingen direkt till produktionen som helhet eller som en indirekt skatt på råvarumängd eller per produkt. Också tullavgifter har bedömts som någon form av näringsskatt. Några av dem som har studerat detta närmare har betecknat näringsskatt som en avkastningsskatt. Det är också en skatt på rörelsens omfattning eller på grundkapital. T.ex. resandeavgift, en åländsk lag från 1974, som jag skulle tro att ltl Ulf Andersson var upphov till, betraktas enligt ett HD-beslut som en näringsskatt. Lagen har aldrig tillämpats och jag känner inte till att varken upphovsmannen eller någon annan under den här lagtingsperioden har föreslagit en tillämpning, men det är i alla fall enligt rättsdoktrinen en näringsskatt.

 

Vårt resonemang i landskapsstyrelsen gick ut på att det här är en skatt som utgår från rörelsens omfattning eller grundkapitalet, dvs. tonnagets storlek eller vikt. När vi diskuterade detta hade vi ett frågetecken och det gällde själva systemet när det finns ett alternativ att välja mellan. Det finns alltså samfundsskatt eller tonnageskatt och det man gör är, med de kriterier som finns enligt propositionen, att man väljer om man skall beskatta enligt samfundsskatten med 29 procent eller om man går in med en betydligt lägre skatt enligt tonnageskattesystemet. På det sättet går man alltså tillfälligt in i ett nytt system och ur det andra och så småningom kommer skatten, som finns latent, att tas upp till beskattning, om man inte förnyar tonnaget. Tveksamheten var då om man skall se inkomstskattesystemet som en helhet och tonnageskatten som en tillfällig eller en del av det hela och det utlåtande som Ålandsdelegationen gjorde i fallet gick på den linjen att det är fråga om inkomstskatt på sedvanligt sätt, medan tonnageskatten var en tillfällig reglering av denna skatt.

 

Sjöfartspolitiskt ser vi naturligtvis att det tonnage som vi har i Östersjötrafiken, i Ålandstrafiken, det tonnaget är från mitten av åttiotalet och det skulle finnas ett behov av förnyelse och därför skulle det vara viktigt att tonnageskatten i riksdagen fick en sådan utformning att den kunde tillämpas och att den omfattade också försäljning för ilandtagning av varor. Om vi tar ett exempel från debatten hur man kan resonera, har de dividender som Vikinglinjen delade ut här för en tid sedan betraktats som mer eller mindre ohemula och väldigt stora samt att de kom vid en politiskt olämplig tidpunkt. Det senare är en bedömning som man gör på olika håll: är det lämpligt eller inte lämpligt att dela ut dividend? Jag tolkar dividendutdelningen på det sättet att visserligen politiskt olämplig med tanke på den reaktion som det är, men det är ändå fråga om ett börsbolag där ägarna har gått in och tagit risker och skall ha en avkastning för det. Den avkastningen har inte varit exceptionell på något sätt. Samtidigt kan det ligga mycket i det att man delar ut dividend för att man anser att pengarna kan användas på ett bättre sätt och det är då kapitalägarna som gör den bedömningen. Och om man gör den bedömningen att sjöfartspolitiken inte är utformad på ett sådant sätt att det lönar sig att ha pengarna kvar i verksamheten, så är det ett tecken på att det som behövs mest av allt i det här läget är en fungerande tonnageskatt som gör alternativet att hålla pengarna kvar i verksamheten betydligt mera attraktivare. Det betyder att verksamheten skall fortgå, men den skall också utvecklas och det betyder att man förnyar tonnaget, gynnar varvsindustrin osv.

 

Ytterligare en sak när det gäller sjöfartspolitiken kan också vara värd att påpeka, att det har varit en ganska så tuff uppgift för landskapsstyrelsen under det här året att för riksmyndigheterna på olika håll visa att sjöfarten inte bara är de fartyg som går framåt och tillbaka med last och passagerare och sedan släpper av dem, utan det är ett stort system av leverantörer och underleverantörer, investeringsvaror och kapitalvaror osv. som går in i det här. Fartygen är små samhällen som har behov av insatsvaror och detta i sin tur ger ringeffekter som t.o.m. har särskilt stor betydelse för riket. Tar man t.ex. ett av passagerarrederierna så har vi gått igenom var deras personal är bosatta och betalar sin skatt. 85 procent är bosatta i riket, 15 procent på Åland. Rederikontoren genererar sina ringeffekter på Åland och ringeffekterna här är stora, men de är förgrenade ganska långt i geografin och har särskilt stor betydelse för riket.

 

Fru talman!

När det gäller näringsskatten och tonnageskatten som näringsskatt har landskapsstyrelsen i överensstämmelse med självstyrelsepolitiska nämnden konstaterat hävdar att det är en näringsskatt, men om det är så att ÅD bedömer att det i det här fallet inte är det så kommer vi heller inte att framhärda. Det skulle betyda att vi själva skulle göra en egen tonnageskatt, och det kan vi inte göra på egen hand; det skulle betyda att vi med riket måste komma överens om att de skulle avstå från samfundsskatten, om vi med en egen tonnageskatt erbjuder rederierna här den möjligheten, så saken är komplicerad.

 

När det gäller framställningen utgår vi från den proposition som föreslås i riksdagen och avlyfter kommunalskatten för att de rederier som här eventuellt skulle gå in i tonnageskattesystemet inte skall behöva betala extra kommunalskatt. Förslaget har gått på remiss till kommunerna och man kan väl säga, som en sammanfattning, att kommunerna säger, att det här är inte bra, men vi har inget annat väl och en fråga som kommer att bli aktuell på ett eller annat sätt är då om rederierna på Åland går in det här systemet så förlorar kommunerna skatt, dvs. kommunalskattedelen. I framställningen har vi inte ansett oss kunna göra en bedömning av hur mycket det här kan betyda, men om man säger att det här skulle användas fullt ut har vi alltså en samfundsskatt för senast kända år på runt 70-80 miljoner och kommunalskattedelen har varit lite på 10 procent av 29, så det har rört sig om 30 miljoner och en del kommuner är mer beroende av det här än andra och särskilt Mariehamn skulle naturligtvis gå miste om kapitalskatt. Å andra sidan har flera kommuner också insett att mellan valet att ha rederierna kvar på Åland med Åland som hemort och utflaggning väljer man hemorten och utgår från att det skall finnas någon möjlighet att diskutera kompensation, men den diskussionen är fråga om en förhandling med kommunerna och en budgeteringsprocess.

Vtm Bert Häggblom, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet tog upp ett uttryck som politiskt olämpligt när ett rederi har gjort dividendutdelning i landskapet Åland. Han förklarar inte närmare om det är landskapsstyrelsen som skall klandra bolag när man gör dividendutdelning eller inte. Är det en ny politisk strategi man tänker göra att man tänker börja blanda sig i det privata näringslivet, hur de sköter sina bolag eller hur skall det här uppfattas?

 

Vicelantrådet, replik:

Fru talman!

Det privata näringslivet är definitionsmässigt privat, men när ett bolag delar ut dividend kan man alltid göra en samhällsekonomisk bedömning och man kan särskilt då kommentera de uttalanden som görs från riksdags- och regeringshåll och i den offentliga debatten och det är vad jag har gjort. Jag har sagt att för min del när det gäller de allmänna principerna för dividendutdelning måste man ställa det i relation till att det är fråga om börsbolag. Vi har ett system där kapitalägarna tar risker att de kräver en viss avkastning. I det aktuella fallet bedömer jag det som så att dividenderna inte var exceptionellt stora och jag hade också den hypotesen, som naturligtvis är en egen bedömning som man kan dela eller inte, att när man tar ut pengar ur en lönsam verksamhet är det ett tecken på att framtidsförväntningarna inte är så stora i verksamheten, utan man bedömer att kapitalet kan användas på annat sätt där framtidsutsikterna bedöms som bättre. Det är alltså en viss logik i det, tycker jag. Slutsatsen för min del var att med en tonnageskatt i det här läget gör man just den insatsen som medför att pengar i verksamheten är mera värdefulla än beskattade pengar i dividender. Jag har alltså svårt att säga att det här skulle vara någon ny politik utan det är helt enkelt gammal ekonomisk logik.

 

Vtm Bert Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag fick ett klarläggande här, men eftersom vicelantrådet använda uttrycket ”politiskt olämplig” så vill jag ha en förklaring på det. Tidigare har det varit en princip att landskapsstyrelsen aldrig har blandat sig i åländska privata företag och vilken dividendpolicy de har, i synnerhet i bolag som överhuvudtaget inte har fått några samhällsstöd från landskapet eller från finska regeringen. Man kan fråga sig varför inte landskapsstyrelsen i stället tar upp en debatt om detta med rikspolitiker som klandrar åländska bolag för deras dividendpolicy när det finns finska till stor del statsägda bolag som får pengar i aktiekapital men som ändå delar ut dividender. Det är väl en omfördelning av skattekakan som borde ifrågasättas och granskas mera än vad det här skulle vara politiskt olämpligt i så fall. Jag hoppas landskapsstyrelsen sköter sitt finansiella utan att blanda sig i det privata näringslivet. Jag tror att det är tillräckligt inom landskapsstyrelsens hank och stör att jobba med sitt.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Vi i landskapsstyrelsen blandar oss nog inte i det privata näringslivet på något särskilt sätt. Däremot tycker jag att det är vår uppgift att försöka skapa sådana förutsättningar att det privata näringslivet kan verka på lika villkor. I mitt anförande sade jag att det är ett faktum att det har ansetts att dividenderna delas ut vid en olämplig tidpunkt, och det är faktum som man kan notera från debatten i pressen. Jag har kunnat notera det i diskussionen i skattedelegationen och då tycker jag att det är vår sak att göra en bedömning och en förklaring på att vi har ett system med i grunden marknadsekonomi, där privata ägare går in med kapital i ett bolag och det gör de för att de för det första är beredda att ta risker och för det andra för att de tror på verksamheten. När de då väljer att ta ut dividender gör de ett val mellan att ha pengar kvar i verksamheten eller att ta ut dem för andra ändamål. I det läget skulle det alltså vara viktigt att vi skulle få en tonnageskatt. Jag har inte själv omfattat påståendet, att det skulle vara en politiskt olämplig tid, utan bara konstaterat att man har uppfattat det på det sättet. Det är den politiska verkligheten vi har i dagspressen, bland riksdagsmän osv. i riket. Jag har förklarat att jag ser det på ett annat sätt. Dividendutbetalningarna var inte för stora om man ser till vad som är ekonomiskt normalt i näringslivet, dividendutbetalningarna kan ge en signal om att bedömningen är den att man inte tror på en bra sjöfartspolitik i Finland.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag har egentligen inte så mycket att anföra när det gäller landskapsstyrelsens presentation av detta ärende genom vicelantrådet Olof Erland, även om presentationen av själva ärendet var väldigt kort och helt andra frågeställningar kom upp. Det var delvis bra. När det gällde den senast diskuterade frågan om dividendpolitiken så förstod jag inte vad den riktigt hade med det här ärendet att göra, men den har naturligtvis med sjöfartspolitiken att göra. Jag vill bara kommentera det på det sättet att det är väldigt olyckligt när vi ser bilden av hur ett åländskt företag angrips för en dividendutdelning när man inte har fått några statsstöd för att driva sin verksamhet, medan ett finskt rederi, Finnlines, betalar ut nästan dubbelt mera i dividend och lyfter mycket betydande statsstöd inom ramen för småtonnageregleringen. Men om det läser man ingen kritik. Den situationen känns olustig; vi får rapporter från riksdagens korridorer av vicelantrådet, på det sätt han här har framfört det, som gör att man frågar sig varför, hur kan det vara så här. Får man alltså behandla ålänningar hur som helst medan andra behandlas med silkesvantar?

 

Jag skall, fru talman, i mitt inlägg hålla mig till tonnageskatten och ha lite synpunkter på näringsutskottets behandling av framställningen. Omläggningen av rederiföretagens i Finland beskattning när det gäller reserveringsfrågan och avskrivningsfrågan, men särskilt reserveringsfrågan, har nu i tre år koncentrerats till tonnageskattelagstiftningen. Jag tror att man får leta länge i finsk lagstiftningshistoria för att hitta en mera överreklamerad lag. Det har varit en pseudodebatt i två-tre år av den anledningen att det som riskdagen nu har framför sig och som vi har fått en kopia på – regeringens proposition – är ett värdelöst politiskt dokument, fullständigt värdelöst i det här landet! Och ändå har man lyckats lura massmedia och befolkning att tro att detta skulle vara någon lösning, de skisser man har haft när det gäller tonnagebeskattningslagstiftningen för att rädda fartyg under finsk flagg! Och fortfarande snackar man om att man i riksdagen skulle göra förändringar i det här som skulle ha någon betydelse mot finansministeriets klara övertygelse och därmed Finlands regerings klara övertygelse. Det är faktiskt hemskt barnsligt. Det här kommer att bli ett tomt slag i luften för att rädda fartyg under finsk flagga – och för Ålands del är det närmast en fientlig lagstiftning, därför att man behandlar de rederier som sysslar med den sjöfart som 80 procent av de åländska rederierna sysslar med, alltså färjsjöfarten, på ett diskriminerande sätt.

 

Landskapsstyrelsen skriver helt riktigt, kan man väl säga, att den här lagstiftningens betydelse och konsekvenser för Ålands ekonomi och de åländska kommunernas ekonomi är svåra att bedöma; man skriver det på två ställen under förslagets verkningar. Det är alldeles korrekt, fast egentligen är det inte riktigt korrekt därför att de ekonomiska verkningarna är ganska lätta att bedöma. Det blir inga sådana. Nämn ett enda åländskt rederi som har orsak att gå in under den här lagstiftningen! Det kan vara Godby Shipping, det kan vara Husell-rederierna, det kan vara Birka Cargo, men inget av de tre nämnda är intresserade av det, de ser alltså ingen vits med det. De har inom fraktföreningens ram och regelverk möjlighet att driva sin business i dag, så länge staten årligen upptar anslag i statsbudgeten och det avskrivnings-, nedskrivnings- och reserveringssystem som finns för dem är rätt tillfredsställande.

 

Någon effekt på de åländska kommunerna kommer detta inte att få och därför är det viktigt att näringsutskottet tittar på om det här överhuvudtaget är en lag som har någon betydelse för oss. Varför skall vi syssla med sådan här lagstiftning när det inte har någon betydelse? Det kan ju hända att det skulle kunna ha en viss betydelse och då bör man ha lagen i så fall, men det är ingenting som brådskar eftersom inget rederi står och väntar på att få övergå till tonnagebeskattning i enlighet med regeringens proposition till riksdagen.

 

Nej, kära vänner, det här är ett väldigt belysande och lysande exempel på misslyckad sjöfartspolitik och misslyckande i sjöfartspolitiken. I dagsläget är det så att vi här i lagtinget och på Åland kan i våra aftonböner be att rederistyrelserna inte beslutar om utflaggning. Man har sagt från våra rederiers sida att man väl väntar tills tonnageskattelagen har behandlats i riksdagen, men det är ett spel från galleriet, det är någonting man säger, det vet man att den lagen har ingen betydelse. Alla vet och det är självklart, och jag skulle hoppas att landskapsstyrelsen lite bättre skulle jobba också i den riktningen, men det är frågor som vi återkommer till i andra sammanhang där de bättre hör hemma, att det i Finland måste skapas fartygsregisterregler som är likartade med övriga Europa, så att våra rederier under finsk och åländsk flagga kan driva sjöfart på samma villkor. Det är ganska enkla koncept och det har ingenting med tredjelandsbesättningar att göra, utan det är fråga om nettolönesystemet som man bygger upp. Det gick inte i Finland med den svenska modellen som Sverige är ensam om att genomföra i Europa och därför måste man välja andra vägar, men det får vi återkomma till, fru talman, i annat sammanhang.

 

Jag föreslår att näringsutskottet inväntar riksdagens beslut i sin behandling av samma ärende och att man samtidigt efterhör med dem som är inblandade om den här landskapslagen behövs. Jag kan väl tänka mig, som jag sade redan tidigare, att man kommer att säga att det är väl lika bra att vi har den, men det är bra om näringsutskottet reder ut hur mycket vi behöver den, hur viktig den kan vara för oss.

 

Sedan vill jag ta upp det som vicelantrådet var inne på och som är en väldigt väsentlig fråga ur självstyrelsesynpunkt. Det är frågan huruvida inte tonnageskattelagstiftningen är vår behörighet, för det är kommunalbeskattningen naturligtvis. För mig står det fullständigt klart att detta är vår behörighet, liksom också landskapsstyrelsen har haft som sin uppfattning, fullständigt klart.

 

Passagerarskatten kunde man nog ha klassat till en annan grupp som inte är en näringsskatt; den togs egentligen upp av passagerarna och inte av en näring. I praktiken blev det sedan så att det var näringen som upptog den av passagerarna och betalade in den till staten och på det sättet blev resultatet, för 20-25 år sedan, att det var en näringsskatt. Men den här upptas bara av rederiföretagen. Det är alltså urtypen av näringsskatt enligt det regelverk som gällde under mellankrigstiden, men, och nu måste jag ta Ålandsdelegationen i försvar, eftersom Ålandsdelegationen har på förfrågan av landskapsstyrelsen uttalat sig i frågan – och jag tycker nog att man också har rätt i det resonemanget – att man måste följa den doktrin som har införts i landet av högsta juridiska myndighet, och högsta juridiska myndighet när det gäller sådana här tolkningar är riksdagens grundlagsutskott, ett politiskt organ och de har gjort sådana tolkningar att den här typen av lagar inte är näringsskattelagar. Det har också resulterat i att högsta domstolen har haft att följa den tolkning som grundslagutskottet har gjort genom åren. Och nu undrar jag om självstyrelsen har orsak att lägga sig för en sådan statlig synpunkt och en politisk tolkning i riksdagen; då har vi säkert ingen näringsskattelagstiftning kvar i landet. Spelskatten var ett typexempel på hur man med ett politiskt beslut påstod att en skatt som var riktad direkt till en viss typ av näringsverksamhet inte var näringsskatt och därmed var det inte åländsk behörighet. Men regeringen hade i början på nittiotalet under Wiklöfs tid som finansminister i landskapet den goda smaken att ändå erkänna att man hade gjort fel och betala tillbaka pengarna till Åland, som alltså föll under vår skattelagstiftningsbehörighet.

 

Det är också skäl för näringsutskottet att föra ett resonemang kring den frågan om näringsskatt och näringsskatteinstrumentet, som är den lagstiftning som nu är på väg att föras genom riksdagen och som inte kommer att få någon betydelse för rederinäringen och fartygens räddande kvar under finsk flagga, om det egentligen är åländsk behörighet och hur skall i så fall vi förfara här i landskapet. Huruvida näringsutskottet bör föra en diskussion med Ålandsdelegationen tror jag inte, för jag tycker att Ålandsdelegationen, utgående från sin position, sin ställning som ett organ mellan självstyrelsen och riket, har varit tvungen helt enkelt att följa den riksdoktrin som felaktigt har införts i de här frågorna.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Jag noterade att ltl Roger Jansson till en början skulle hålla sig till framställningen och precis som jag själv gjorde handlade det mycket om sjöfartspolitik, men jag tycker att det också hör till både bakgrunden och konsekvenserna och därför skall jag lite kommentera det som ltl Jansson tog upp. När det gäller dividenderna håller jag precis med om att det är en skillnad i behandlingen av bolag och bolag. När man har diskuterat Viking Lines dividender i riket har det varit utifrån en negativ utgångspunkt. När det gäller Silja Line finns det inga dividender att diskutera, kanske just därför, när det gäller Finnlines är det andra stödsystem som gäller. Jag har ingen anledning att upprepa vad jag sade tidigare än att det här är den debatt vi har att leva med och har försökt göra någonting åt under den tid jag har varit i landskapsstyrelsen, vilket ibland har lett till resultat och ibland inte. Det är en opinion i riksdagen som kan svänga beroende på sådana här faktorer.

 

När det sedan gäller om vi skall lämna vårt arbete åt sitt öde och be en aftonbön är det absolut inte min avsikt att göra det utan jag ser det som så, på grundval av mina erfarenheter också från tidigare, t.ex. passagerarskatten, att det finns inga andra möjligheter än att nöta på och försöka komma med argument. Några andra medel har vi egentligen inte. Påståendet att tonnageskatteregimen skulle vara en överreklamerad lag, ett överreklamerat system, håller jag inte med om. Propositionen har inte uppfyllt de grundläggande kriterier som man bör ha på en tonnageskattelag, dvs. när man går in i det skall man få en lägre beskattning för sin verksamhet för att kunna reservera medel i verksamheten. Så skulle den inte fungera om det blir lag. (Från salen, ltl Jansson: det var ju det jag sade) Men lagen behandlas i skattedelegationen och vi, liksom många andra, har påpekat att den kommer inte att fungera, den är byråkratisk, den är krånglig osv. Å andra sidan finns det också exempel på tonnageskattelagar som fungerar alldeles förträffligt, alldeles utmärkt, i Holland och i England. Där flaggar de in fartyg från olika håll i världen för att kunna, inte tjäna pengar och ta ut dividender, utan att föra in pengar i verksamheten för att utnyttja sin kunskap och sin kompetens och sin kapacitet, precis på samma sätt som vi begär av riksmyndigheterna att man skulle göra i Finland. Det är klart att det är politiskt prekärt att konstatera att i riksdagen har de fått en proposition som ingen i näringen säger att de skall utnyttja. Men frågan är då: vad gör vi i det läget? Ber vi vår aftonbön? Ja, det kan vi göra, men jag tror inte att vi skalll förlita oss enbart på det. Nu säger ltl Roger Jansson att det måste skapas ett register – ”det måste skapas”. Ja, någon måste skapa och det skapas inte med aftonböner, utan det skapas genom lagstiftning, och lagstiftningsbehörigheten finns på riket. Den 7 april för snart ett år sedan skrev man från finans- och kommunikationsministeriet till Sveriges regering och bad att Åland skulle undantas från de stöd som skulle ges i Sverige och Finland. Det fanns inga som helst möjligheter att föra fram en sådan åsikt att det måste skapas ett register. Det som fanns möjlighet att göra från åländsk sida var att vi måste kunna konkurrera på samma villkor som andra och när man genom protokoll 2 i EU-anslutningsfördraget hade skapat en möjlighet att få kompensation för Ålands geografiska läge så att vi skulle kunna bibehålla transporter från tidigare, så var det en kompensation och en säkerhet för att vi skulle kunna hålla de transporterna. Då är det naturligtvis orimligt, ologiskt, helt enkelt fel, att säga att ni har fått en fördel som måste tas bort med en nackdel. Det är utgångspunkten. Inte hjälper det att vi säger att det måste skapas någonting annat, utan vi måste ge förslag till regeringen att här finns det tonnageskatteregimer i Holland, i England, enligt EU:s direktiv, enligt EU:s vitbok om transporter, att så här bör man kunna göra. Det har man inte varit villig att göra fram till den 29 mars år 2001. Vad som har hänt efter den 29 mars 2001 är att vi har fått in en fot i parallellregisterlagen med 166 miljoner mark, och löftet om en tonnageskattelag har man ansett att man har infriat genom att man har skickat en proposition till riksdagen, men vi vet att den propositionen räcker inte. Den är alltså inte hållbar. När vi kommer till skattedelegationen och gör ett utlåtande är det utlåtandet ingen förhoppning eller en aftonbön, det är heller inget krav att det måste skapas någonting annat, utan vi säger i punkt för punkt för punkt varför det här inte fungerar, varför beskattningen blir högre för de åländska rederierna med det här systemet, varför det blir en sådan byråkrati att man här inte kommer längre. Det är vad vi kan göra.

 

När det sedan gäller de ekonomiska verkningarna, enligt propositionen, så är det klart att vi kan säga, att vi tror inte att det här blir någonting, näringsutskottet lägger det åt sidan, de ekonomiska verkningarna behöver inte bedömas, för det blir inga verkningar, men så platta lägger vi oss inte utan vi säger att om det här blir en lag som är av intresse för rederierna, någorlunda användbar, då blir det konsekvenser, men vi kan inte säga hur stora de blir. Det är också så att när den här lagen träder i kraft träder också en tidsfrist i kraft, som vi i och för sig har försökt få förlängd och har fått det också i beredningsprocessen, men eftersom det är en tidsfrist när man skall gå in i systemet är det en gardering från landskapsstyrelsens sida att försöka få den här framställningen till lagtinget så tidigt som möjligt så att näringsutskottet kan behandla den, i det fall den skulle få en verkan. Jag tycker alltså inte att det är en riktig rekommendation att näringsutskottet skulle lämna detta och avvakta; det är ett arbete som vi har varit tvungna att göra i landskapsstyrelsen väl medvetna om att det kanske inte blir någon effekt av det här, men om det blir en effekt så måste vi vara garderade. Det är naturligtvis näringsutskottets sak att pröva om man skall invänta riksdagsbeslutet; antingen blir det så att det spelar ingen roll, men om man gör det så har lagtinget tappat tempo.

 

Fru talman!

När det gäller behörigheten hör det faktiskt till den här lagen därför att landskapsstyrelsen har valt att gå fram med blankettlag och enligt ltl Roger Jansson är det här alltså ett fel. Det skulle vara ”fullständigt klart att det här är vår behörighet”. Vi har haft olika åsikter i den grupp som har berett lagen. Jag och andra har gjort bedömningen att det är tveksamt eftersom det inte är ett renodlat system; det är en tonnageskatt inom inkomstskattesystemet.

 

När ltl Roger Jansson nämnde passagerarskatten är det inte samma sak som resandeavgiften; resandeavgiften var en tidigare sak som av högsta domstolen bedömdes som en näringsskatt, men passageraravgiften är av konsumtionsskattenatur enligt domstolen. Det är i och för sig någonting som passagerarna betalar och rederierna bar upp under den korta tid den verkade, men eftersom den läggs på priset, ungefär som en mervärdesskatt, så är den av konsumtionsskattenatur, så det där stämmer inte, tycker jag i alla fall. När det gäller den s.k. spelskatten förmodar jag att det är lotteriskatten som avses, och lotteriskatten var sådan att det fanns det alternativet att vi skulle driva vår behörighetsfråga och uppta skatten själv med risk för att vi skulle gå miste om skatten. Där gjordes en pragmatisk överenskommelse med statsmyndigheterna att staten bär upp avgiften och vi får vår andel och därmed blev behörigheten oklar, och den är fortfarande oklar och vi har i våra utlåtanden påpekat att den här frågan borde utredas därför att i grundlagsutskottet ansåg man att det borde tas in grundligare i lagen vart lotteriskatten egentligen hört enligt 18 § 5 punkten  självstyrelselagen,  så den frågan är fortfarande oavgjord. Man kan alltså fråga sig idag: Vad är en näringsskatt utöver den här resandeavgiften, som man kan kalla lex-Ulf Andersson?

 

Fru talman!

När det gäller lagframställningen som sådan, så skulle det ha varit så att Ålandsdelegationen skulle ha visat någon tveksamhet i sitt utlåtande när det gäller den speciella propositionen, så hade vi haft ett stort bekymmer att avgöra om vi skall driva den här saken vidare därför att det skulle ha inneburit att vi skulle göra en helt egen tonnageskattelagstiftning samtidigt som vi skall förmå riket att avstå från att ta ut samfundsskatt. Nu är det alltså rent tekniskt enklare: tonnageskatten är en rikslag som vi anpassar oss till genom att inte ta ut kommunalskatt. Några andra alternativ kan jag inte se i praktiken. Det var ju så att Ålandsdelegationens yttrande utgick från den proposition som finns, men jag har också för mig att reservanterna i det yttrandet på ett ganska allmänt plan begärde att man skulle klarlägga 18 § 5 punkten om vad som är skatter, så det var inte heller därifrån någon bestämd åsikt. Jag tror alltså att ltl Roger Jansson nog är ganska ensam om att vara så fullständigt klar över hur det är. Jag förstår att man kan tveka i det här fallet, det är komplicerat, men någon fullständig klarhet finns nog knappast i några domstolar eller andra bedömningsinstanser.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

 Det blir lätt väldigt långa resonemang här. Jag skall försöka se om jag kan vara någorlunda konkret. När det gäller att rädda sjöfart under finsk flagg finns det två lösningar som har varit på bordet. Det har varit den lilla frågan om införande av tonnageskatteregim i landet där man från finansministeriet har haft den i och för sig kloka åsikten att det inte behövs utan att det är viktigare att vi i vår avskrivnings- och reserveringslagstiftning intar motsvarande bestämmelse. Det hade varit alldeles utomordentligt om man hade gjort det, men inte ens det var man beredd att göra. I tre år har man haft på bordet en tonnageskattelagsskiss som har sett likadan ut hela tiden och alla har vetat att den här är värdelös och den har ändå funnits med i debatten som någon slags räddning för sjöfarten, fast alla har vetat att den ju inte är det, om den inte helt och hållet omformas såsom den är gjord nere på kontinenten. Det viktiga är naturligtvis att jobba på själva huvudfrågan och den har att göra med nettolöneregimens utformning och därmed skeppsregisterlagstiftningen, om den sedan är i Helsingfors eller någon annanstans spelar ingen roll, utan huvudsaken är att dess materiella innehåll är sådant att finska rederier har samma verksamhetsförutsättningar som andra. Naturligtvis gäller  nedskrivnings-, avskrivnings- och reserveringsregerlingsjämförelsen också i form av tonnageskatt eller på annat sätt, men den frågan är inte alls lika stor och viktig. I den stora frågan har man alltså förlorat kampen, man ville ha det fullständiga svenska restitutionsåterbetalningssystemet, det gick politiskt inte i landet och jag sade i mitt anförande att vi återkommer till den frågan, huvudfrågan för sjöfarten. Framställningen berör inte den, så därför ville jag inte hemskt mycket diskutera den, men på det sättet menade jag att vi har lite av en pseudodebatt i Finland när man har givit folk uppfattningen att den här mindre delen av räddandet av sjöfart under finsk flagg skulle vara så väldigt väsentlig, särskilt när vi har kunnat läsa innehållet i finansministeriets förslag nu under snart tre år. Det har tyvärr inte ändrats och jag tror inte att det kommer att ändras i riksdagen heller annat än möjligen i små marginaler, men inte kommer det att öppna för de åländska rederierna att gå in i regimen.

 

Med det, vicelantrådet, har jag inte sagt att landskapsstyrelsen inte skulle sköta sin uppgift att jobba med frågorna, utan jag sade att vi andra som inte sitter i landskapsstyrelsen får be i våra aftonböner då, Ålands folk, Ålands rederier, Ålands kommuner.  Vi som är i opposition nöjer oss inte med det, utan vi fortsätter att föra diskussioner med våra vänner i riket och vi kommer att intensifiera de diskussionerna, för så här får det inte fortsätta som det nu är att det inte händer någonting. Men, som sagt, till den huvudfrågan skall vi återkomma i ett ärende som vi anhängiggör här i lagtinget eftersom inte landskapsstyrelsen gör det. Det skall jag återkomma till. Landskapsstyrelsen skall inte syssla med att ägna sig åt aftonböner utan de skall ägna sig åt politiskt arbete för att få saker och ting till stånd. Då är det lite synd att man har jobbat på ett felaktigt sätt, men jag återkommer till den frågan.

 

När det slutligen gäller frågan om näringsskatten var jag ganska tydlig när jag sade att Ålandsdelegationen utgående från sina möjligheter och utgående från regeringens resonemang kring hur de ser på tonnageskatten har svårt att förfara på annat sätt än som Ålandsdelegationen har gjort, men det betyder inte att vi inom självstyrelsen skall lägga oss platt till marken och säga att, jo, det här är såsom regeringen säger och som ÅD utgående från grundslagsutskottets och regeringens resonemang kommer fram till att det här är en del av inkomstbeskattningen för rederinäringen. Det är bara att läsa 8 § i framställningen, tonnagebeskattat fartyg och 9 §, tonnageskattens belopp, så ser man att det här är en näringsskatt. Om man sedan s.a.s. blandar ihop den med annan skattelagstiftning, som regeringen gärna vill att man skall göra när man för behörighetsdiskussionen, så kan man naturligtvis göra det. Jag är inte så hemskt intresserad av det, utan jag försöker ta reda på: Vad är tonnageskatten, till vilka delar kan betraktas som en näringsskatt, är den riktad till en viss näring? Då är det klart. Sedan när man breddar diskussionen och kopplar ihop den med andra skatteformer som drabbar rederierna, så blir det sådant som kallas ett visst juridicerande kanske och det gör man i riket och kommer till det här andra resultatet. Jag tycker, som jag redan har sagt, att Ålandsdelegationen har att hålla sig till vad grundlagsutskottet och högsta domstolen säger i de frågorna och också vad regeringen säger när man förklarar hur man lägger upp en ny skatteregim.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Två anmärkningar, som jag nog har framfört tidigare. Det första är att inte finns det någon allmän uppfattning någonstans av dem som känner till tonnageskattepropositionen att det skulle vara någonting bra, att det skulle vara en lösning. Tvärtom, när jag hördes i skattedelegationen var arbetsmarknadens parter där och varenda en var helt klar över att det här är ingen lagstiftning som är hållbar för näringen, men det var knappast någon som ändå ger upp, utan man förde fram de förändringar som skulle kunna göra det här till någonting.

 

När det gäller huruvida tonnageskatten är en näringsskatt eller inte kan man diskutera, men i det här speciella fallet har inte högsta domstolen, grundlagsutskottet eller någon annan domstol kunnat ta ställning, utan då måste vi själva lagstifta för att få prövningen. Däremot har Ålandsdelegationen fört ett resonemang som går ut på precis det som jag redogjorde för tidigare i och med att det här ingår i ett system där näringsskatten är ett alternativ; under en begränsad period inom ett inkomstskattesystem kommer man fram till att det inte är den näringsskatt som avses i självstyrelselagen. Det kan ingen säga att är den absoluta sanningen eller att det inte stämmer, utan det är en bedömning som förefaller rimlig, och landskapsstyrelsen har gjort den bedömningen. Lagtinget kan göra en annan bedömning, men om jag minns rätt har självstyrelsepolitiska nämnden godtagit resonemanget att Ålandsdelegationens utlåtande är tämligen auktoritativt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Visavi Ålandsdelegationens tolkning av frågan har man inte kunnat hänvisa till varken grundlagsutskottets eller HD:s tolkning utav tonnageskatteregimen, för det har inte funnits något sådant ärende på deras bord. Däremot har man naturligtvis använt sig av den tolkning som är gjord i likartade situationer när det gäller skatteformer och närliggande skatteformer från tidigare, och det finns rätt många sådana fall. Självstyrelsepolitiska nämnden har noterat, i samband att landskapsstyrelsen har informerat om ÅD:s tolkningar, och naturligtvis anfört samma resonemang som jag här har gjort från talarstolen. Den tolkning som ÅD har gjort måste man beakta. Sedan är det vi i självstyrelsen som skall göra vår tolkning, och landskapsstyrelsen har gjort sin tolkning och jag har förståelse för den också. Men jag ville be näringsutskottet att titta på den här frågan - den är viktig – och se om näringsutskottet möjligen kan ha samma åsikt eller någon annan åsikt, och jag förstod på vicelantrådet att han tyckte att lagtinget skall titta på den frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

 

 

Föredras efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av vtm Bert Häggbloms m.fl. spörsmål angående beviljande av åländsk hembygdsrätt för återflyttare. (S nr 5/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 6.3.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Under den föregående debatten ställdes det vissa frågor angående när och hur den praxis som landskapsstyrelsen använder sig av har kommit till. Jag har under mellantiden forskat lite i det material som finns och man får gå tillbaka till åren 1984-85 och den redogörelse som dåvarande landskapsstyrelse lämnade till lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd för att där hitta grunden till praxisen och hur den har vuxit fram. Om lagtinget kan ge sig till tåls några minuter skall jag här redogöra för innehållet i det betänkande som gick till lagtinget och sedan också lite grann för det yttrande som den dåvarande självstyrelsepolitiska nämnden har givit över detsamma. Det är nämligen relativt belysande för frågeställningen.

 

Landskapsstyrelsen skriver så här: ”Vid återflyttning till landskapet gäller enligt nuvarande praxis att sökande beviljas hembygdsrätt omedelbart under förutsättning att fråga är om seriös återflyttning och sökanden vistats här under sin aktiva uppväxttid. I de fall då fråga är om återflyttning efter mycket lång tids bosättning utanför landskapet beviljas sökande i regel hembygdsrätt efter ett års stadigvarande bosättning eller omedelbart om kriterierna för seriös bosättning är uppfyllda. I det senare fallet, ligger liksom i det tidigare, den aktiva uppväxttiden i landskapet till grund för bedömningen i varje enskilt fall. Av dessa skäl kan det inte anses rimligt att en person som inte är uppvuxen i landskapet skall jämställas med ovanstående person, som utan tvivel får anses ha starkare anknytning till landskapet. Självstyrelselagen och landskapslagstiftningen är primärt territoriellt begränsad till landskapet för att där vara medel att värna om befolkningens rättigheter. Att överhuvud tillåta fem års innehav av hembygdsrätt efter bortflyttning är redan en utvidgning av självstyrelselagens intentioner. På den basen får det anses önskvärt att den s.k. andra generationens ålänningar beviljas hembygdsrätt efter en längre tids bosättning då annan egentlig anknytning till landskapet än den som förvärvats genom föräldrarna inte finns. Någon direkt anknytning, såsom vistelse i landskapet under den aktiva uppväxttiden, finns således inte. Ytterligare motiv till längre bosättning är att tiden skulle utvisa att det verkligen är fråga om seriös bosättning och inte bara ett sätt att försöka kringgå de bestämmelser, som tillämpas av huvudstaben för inkallande till militärtjänstgöring. Genom kontakter med huvudstaben har framkommit att man förfar i enlighet med den praxis som tillämpas av landskapsstyrelsen. Enligt det förfaringsdirektiv som av militärmyndigheterna tillämpas inkallas inte person som är berättigad att omedelbart återfå sin hembygdsrätt till militärtjänstgöring. Det finns orsak att ytterst noga pröva dylika ansökningar om hembygdsrätt för att undvika att hembygdsrättsinstitutet utnyttjas i sådant syfte. Dessa principer får naturligtvis inte inskränka på landskapsstyrelsens eller enskild landskapsstyrelseledamots rätt och skyldighet, typ prövning in casu av förekommande ansökningar, om beviljande av åländsk hembygdsrätt.”

 

Fru talman!

Självstyrelsepolitiska nämnden behandlade sedan redogörelsen och har också där en beskrivning av detta ärende. Kontentan av det som nämnden säger är: ”Nämnden har för sin del omfattat de bedömningsgrunder landskapsstyrelsen tillämpar i hembygdsrättsärenden.”

 

Fru talman! Jag har också, vill jag säga, kontrollerat med beredande tjänsteman i den här frågan eftersom det var samma tjänsteman nu som då som hanterade dessa ärenden och samma praxis har hela tiden använts när det gäller den här typen av ansökningar.

 

Fru talman!

Under den här tiden har också landskapslagen om hembygdsrätt behandlats i lagtinget och det har gjorts vissa ändringar, men i det sammanhanget har egentligen ingenting som har med den s.k. ettårspraxisen att göra berörts.

 

Det har också kommit till min kännedom och i min hand ett utkast 4.5.1998 som en beredande tjänsteman har haft som behandlar de olika kriterierna för återfående av hembygdsrätt och som var ett papper som egentligen fanns inom förvaltningen, men som inte har vidareförts till att bli något principdokument ännu. Här konstateras att  ”praxis vid prövningen av ansökningar om åländsk hembygdsrätt enligt 2 § a-, b- och c-punkterna landskapslagen om åländsk hembygdsrätt fäster Ålands landskapsstyrelse vikt vid om sökande är uppfödd och uppvuxen på Åland, dvs. bosatt på Åland till och med 18 års ålder. För det fall att sökande har varit fast bosatt på Åland under sammantaget längre tid än utanför erhålles i regel åländsk hembygdsrätt på ansökan genast vid återflyttning till Åland; i annat fall efter års bosättningstid.” Det var den praxis som användes också 1998.

 

Fru talman!

Efter att ha gått igenom materialet, efter de diskussioner som var här i lagtinget, har vi också diskuterat ärendet i landskapsstyrelsen och mitt förslag är att föra ärendet på nytt, såsom man gjorde 1984-85, till lagtinget för behandling eftersom det handlar om relativt grundläggande frågeställningar. Vi kommer att föra det som ett ärende till lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd för diskussion, där vi uppdaterar och försöker fastställa principer som skall kunna gälla utgående från den syn som vi i dag har på frågeställningarna och som skall rimma med vår målsättning om att göra det så smidigt och enkelt som möjligt att kunna återflytta till Åland och att det också skall gälla alla som kan visa på en seriös bosättning här i landskapet. Vi har inte för vår del någon prestige i att det skall vara på ett visst sätt, utan vi vill se till att det här systemet skall fungera så bra som möjligt, men vi anser också att det är viktigt att det görs ett förberedande arbete från landskapsstyrelsen som förs till självstyrelsepolitiska nämnden för bedömning där och sedan kan en eventuellt ny praxis kunna formas efter det.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Till att börja med vill jag tacka lantrådet för att han i princip anser att vi kan godkänna klämmen. Det tycker jag är mycket konstruktivt. Lantrådet inser säkert själv orimligheten i att man på något vis avgöra om folk är seriöst eller oseriöst bosatta. Hur avgör man skillnaden på seriös och oseriös bosättning med garanterad rättssäkerhet för medborgarna? En ålänning som jobbar ute i världen på ett fartyg eller som studerar ute i världen, är den ålänningen oseriös eftersom han inte vistas här på Åland, så dessa orimligheter bör redas upp och alla behandlas lika. Det är lite märkligt att sådant här har kunnat fortgå egentligen och att ingen har ifrågsatt det tidigare, men jag tycker att det är mycket bra att det nu får sin lösning.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag vill också tacka lantrådet för redogörelsen, att vi fick en bild av hur beslutet har tillkommit och att det var ett resonemang mellan landskapsstyrelsen och lagtinget 1984 i form av ett meddelande till självstyrelsepolitiska nämnden. Jag skall strax återkomma till den frågan. Det finns ytterligare kompletteringar där som kan göras i den historieskrivningen. Vad vi diskuterar i samband med spörsmålet är den av landskapsstyrelsen tillämpade praxisen om behandling av dem som självstyrelselagen och landskapslagen om hembygdsrätt ger möjlighet till att in casu-behandla och helt enkelt behandla olika sökanden olika. Det är ett uppdrag som självstyrelselagen ger oss och som därför skall fullföljas. Det är viktigt att det då följer tydliga principer.

 

Under min tid som lantråd och medlem av landskapsstyrelsen konstaterade jag att det inte fanns sådana tydliga principer. I samband med förvaltningsreformen arbetades det en del med den frågan och i det skedet kom det dokument, som lantrådet hänvisade till, som en tjänstemän överlämnade till dåvarande kanslichefen den 21 augusti 1998. Detta kom sedan inte vidare i beredningen av ärendet utan frågan blev öppen när jag lämnade uppdraget som lantråd och var fortfarande under beredning då. Orsaken till att att det inte kom vidare under dessa få år var att det inte förelåg något behov. Det fanns inte några ärenden. År 1996 var det ett ärende, men det var av lite annan art, det gällde oklarheter kring bosättningsorten. Men jag kan inte påminna mig att det sedan var något ärende uppe och därför var det ingen brådska med regelverket.

 

Men jag vill komplettera lantrådets historiska redogörelse med ett dokument som jag har sparat i min hand, som alltså är ett landskapsstyrelsebeslut från 13.6.1974 och som jag när jag blev lantråd fick som underlag för den praxis som skulle gälla i landskapsstyrelsen. Diskussionen med självstyrelsepolitiska nämnden och lagtinget från 1984 hade jag aldrig nöjet att få bli informerad om; den har alltså inte funnits med i handlingarna som har funnits från tidigare, så det är bra att man har letat fram det nu. Men i reglerna för 1974 var det undantag för manlig sökande, gift med kvinna som har hembygdsrätt och påvisar avsikt att bosätta sig på Åland, och möjlighet att få hembygdsrätt efter tre år; den regeln finns kvar i praxishanteringen fortfarande. Det andra var att sökande som medräknat löpande år, sammanlagt fem år, innefattande skolgång och arbetet under utbildningstiden och omedelbart efter utbildningen stadigvarande överflyttar sin hemort till Åland och får någorlunda omedelbart tillbaka hembygdsrätten. Den regeln finns också kvar och därför var det lite onödigt i förra diskussionen att det pratades mycket om den frågan, som inte alls hade med spörsmålet att göra. Problemet är inte de studerande som flyttar tillbaka, utan det är de som har bott längre borta än halva sin uppväxttid och halva sitt aktiva liv. Det är dem vi diskuterar här, huruvida de skall behandlas bättre än den praxis, som har tillkommit på lite oklara grunder. Också det som lantrådet läste upp i korrespondensen mellan landskapsstyrelsen och lagtinget från 1984 var inte fullständigt glasklart heller, men visst är det ett underlag för den praxis som har varit.

 

Man kan säga sedan, när det fanns ett skriftligt förslag 1998 om att slå fast reglerna, att det var svårigheten att bedöma om det här var rimligt, att alltså slå fast den praxis som inte fanns fastslagen i ett principdokument från tidigare, som också gjorde frågan politiskt svår och därför är det bra att den tas upp i lagtinget på olika sätt och jag tycker att det klämförslag i anledning av spörsmålet som vtm Häggblom nu har föreslagit – i dag kommer det tydligen i en något omarbetad form – är bra för lagtinget att uttala sig om i enlighet med förslaget så länge vi inte har en framställning från landskapsstyrelsen, som lantrådet utlovade att eventuellt skall komma i någon form. Det blir kanske i ett meddelande till självstyrelsepolitiska nämnden eller i annan form, och det är också bra att det kommer så får vi diskutera det. Men skall man ändra praxisen är det inte lagtinget som gör det utan det är landskapsstyrelsen som gör det, och landskapsstyrelsen måste alltså fatta ett beslut gärna på basen av en diskussion med lagtinget. Jag tycker att klämförslaget är bra till den delen och det är också bra om landskapsstyrelsen kan göra en beredning och så småningom komma till lagtinget med den också, men vi vet som sagt inte när den kommer, så i dagsläget är det bra att uttala sig såsom vtm Bert Häggblom här har föreslagit.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Fru talman!

Som jag sade senast tycker jag att det här är intressant och jag tycker att det är bra att vi diskuterar frågan här i lagtinget på vilka villkor vi beviljar hembygdsrätt. Nu rör det uttryckligen bara återflyttare; senast fick vi in en diskussion på alla möjliga kategorier, också sådana som första gången får hembygdsrätt och jag  tycker att det är viktigt att vi skiljer bort dem i den här diskussion. Det här rör uttryckligen återflyttare som har tillbringat sin uppväxttid i landskapet och flyttat bort för att senare i livet återkomma och bosätta sig här och visa på en seriös återflyttning. Vad gäller det är det knappast motiverat att ha skilda regler. Vi skall komma ihåg i diskussionen att varje uppmjukning av reglerna för hur man får hembygdsrätt är egentligen ett avsteg från ursprungstanken med hembygdsrättsinstrumentet. Lantrådet var inne på det här då han refererade landskapsstyrelsedokumentet från åttiotalet, dvs. att varje avsteg man gör från möjligheten att få hembygdsrätt är ett avsteg från det man ursprungligen hade tänkt, så det tycker jag att vi skall komma ihåg.

 

Det påtalades också i dokumentet om kriterierna som måste finnas för hur man skall få hembygdsrätt, dvs. uppväxttiden är viktig. Kriteriet att man har tillbringat den aktiva uppväxttiden på Åland används också i andra sammanhang och sedan återkommer efter en tids bortavaro och sedan att man visar på ett seriöst återflyttande.  ? Det kan man säkert visa genom arbete, bosättning, familj m.m.  Det viktiga, och det som är kärnfrågan här, är att vi inte särbehandlar människor som hör till samma kategori, att vi inte behandlar dem på olika sätt. Hör man till den här gruppen av återflyttare kan det inte spela någon roll om man har varit borta i 20 eller 30 år eller 6 år eller hur länge det. Visar man dessa kriterier skall man behandlas på samma sätt.

 

Det förvånar lite att initiativet kommer huvudsakligen från de obundna, som har suttit i regeringsställning en längre tid och, om jag inte missminner mig, har haft kansliministerposten under den förra mandatperioden. Man kunde gott ha tagit upp den här frågan. Jag tycker att det är bra att man tar upp den nu, för då vi har diskuterat den i gruppen har det visat sig att de flesta har varit ganska omedvetna om att man har haft en ettårsregel för vissa typer. Men, som sagt, det är lite förvånande att man nu kommer med initiativet. Det är kanske inte så viktigt varifrån initiativet kommer, utan nu har vi diskuterat frågan och det är en viktig fråga. Jag tycker lantrådet redogjorde mycket bra för historien och visade också på en konstruktiv inställning, som vi har från regeringssidan i den här frågan, att landskapsstyrelsen nu tar tag i frågan och ser på principerna och har rättvisan som ledstjärna för människor som hör till samma kategori. Sedan kommer diskussionen till självstyrelsepolitiska nämnden från landskapsstyrelsen om principerna och där får vi då diskutera det också politiskt.

 

Jag tycker att det har varit en bra diskussion, om än från lite oväntat håll och jag hoppas att frågan nu får en bra lösning.

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman! 

Som framgick av lantrådets historiebeskrivning och den text han läste upp har man, med det svar som tidigare gavs, gått in för att tillämpa praxis annorlunda. Enligt det som har behandlats av självstyrelsepolitiska nämnden skulle alla som avsåg att bosätta sig i landskapet få tillbaka hembygdsrätten omedelbart. Det har man ju sagt att man inte avsåg att göra, så visst har man gått in för en annan tillämpning. Jag sade senast att landskapsstyrelsen har hävdat att man inte skulle ha ändrat praxis. De har ju inte suttit ett helt år i landskapsstyrelsen ännu, men de har ringt och sagt till människor som har sökt att ni får inte. Det har aldrig inträffat förut. Det är därför som ingen har uppmärksammat det heller. Vi hörde att lagutskottets ordförande ltl Wickström-Johansson gick till angrepp mot de obundna att inte de skulle ha reagerat. Inte har kansliministern detta på sitt bord, hembygdsrätten har alltid legat under lantrådet. Men det har inte varit något problem i tidigare landskapsstyrelser och i så fall hade liberalerna i opposition totalt somnat bort om de inte märkte någonting eller inte hade kontakt med folk ute i det åländska samhället. Det är faktiskt så att det är nu som det har skett en förändring när man ringer och säger att det har skett en förändring och att man inte kommer att få hembygdsrätten tillbaka, med nuvarande lantrådet i spetsen. Det är där problemet är och det är därför det har hamnat här på lagtingets bord och det är därför det har kommit till kännedom också. Den delen saknas också i lantrådets svar, det fanns inte heller i svaret förut, utan han har gått tillbaka och studerat ärendet, men man borde också ha studerat när har det förts över att man s.a.s. inte fattar politiskt beslut utan att hembygdsrättsärenden bara sker på tjänstemannaplanet. Man hänvisar till ett arbetsdokument som inte någon landskapsstyrelse har fattat ett politiskt beslut om. När har det blivit ett styrinstrument i förvaltningen eftersom lantrådet står och läser upp det styrinstrumentet från talarstolen? När har vår förvaltning börjat styras av sådana styrinstrument som det inte finns ett beslut om? 

 

Vad jag förstod på tidigare lantrådet, ltl Roger Jansson, så har det aldrig fattats något politiskt beslut och styrdokumentet har inte ens tillämpats, medan nuvarande lantrådet säger att det är ungefär den praxis som man tillämpar. Landskapsstyrelsen bör nog titta över hur man behandlar ärendet.

 

Frågan är: Vad är skyddsinstrumentet hembygdsrätt skydd för? Varför har vi självtyrelsen överhuvudtaget? Jo, för att behålla Åland svenskspråkigt, att se till att den åländska befolkningen talar svenska och att vi inte får en inflyttning. Det är därför alla våra skyddsstadganden finns. Inte är vi väl rädda för att de som är borta-ålänningar har tappat språket någonstans på vägen! Något annat problem har inte landskapsstyrelsen framfört. Man sade att det fanns vissa faror med det här, men jag efterfrågade dem i senaste debatten och till den delen har jag inte fått ett enda svar ännu. Vem är oseriös och vem är seriös ålänning? Vem drar gränserna Var finns de legala rättigheterna för mig som medborgare i det sammanhanget och de besvärsgrunder man skall ha rätt att anföra?

 

Nej, bästa lantråd, det krävs också grundläggande mänskliga rättigheter när man behandlar sådana här ansökningar. Den politiska åsikten har varit, också självstyrelsepolitiska nämnden har sagt det, att de som återflyttar skall få hembygdsrätten tillbaka. Det är det som är det viktiga och det är det som jag har efterhört. Det är därför jag också skulle ha hoppats att lagtinget kan visa den välvilja som man politiskt från landskapsstyrelsen hela tiden står och säger att vi vill ha tillbaka alla borta-ålänningar, vi vill ha hem dem, de behövs i vårt åländska samhälle för att vi skall kunna utvecklas och för att vi skall kunna utveckla Ålands näringsliv och annat.

 

Därför föreslår jag följande kläm, som lite avviker, där ordet ”omedelbart” har bytts ut mot ”utan dröjsmål”: ”lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen beviljar hembygdsrätt utan dröjsmål till borta-ålänningar som tidigare innehaft hembygdsrätt när de återflyttar och ansöker om hembygdsrätt” och att lagtinget måtte omfatta den hemställningsklämmen, för det skulle också betyda att landskapsstyrelsen kommer att börja tillämpa det som lantrådet själv från talarstolen har sagt att han trodde att tillämpades och har varit regelverket ända fram till att det blev uppmärksammat genom spörsmålet. Det är precis det alla har sagt och alla har trott att det har gällt så här. Men tror man det inte ännu, så vill man ha en förändring, alltså en hårdare förändring, en hårdare tillämpning mot vad alla har trott att har gällt. Det hoppas jag att inte Ålands lagting avser i varje fall.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vicetalman Häggblom driver sin tes att nuvarande landskapsstyrelse och framför allt nuvarande lantråd på något sätt skulle ha ändrat på praxisen. Jag tillbakavisade det under föregående diskussion och jag tillbakavisar det också under den här diskussionen. Vi har följt samma praxis som har gällt ända sedan 1985-86, som jag läste upp här. Jag kan lyfta fram praktikfall från de föregående perioderna, om inte vtm Bert Häggblom nöjer sig med mitt svar. Så här är situationen och jag kan, om inte mina ord räcker för att övertyga vtm Bert Häggblom att så är verkligheten, tyvärr ingenting annat göra. Jag tänker för min del inte uppehålla lagtingets dyrbara tid med att upprepa samma sak alltför många gånger.

 

Ltl Sundback:

Fru talman! 

Senaste gång vi diskuterade den här frågan slog lantrådet fast att han följer gällande praxis och det var det svar vi fick den gången i det här ärendet. Sedan visste inte riktigt lantrådet eller någon annan heller vad praxis var och hur den hade uppkommit. Det har vi fått veta i dag. Den diskussion som följde på diskussionen om gällande praxis senaste gång utmynnade i en ganska stor samstämmighet om att alla borta-ålänningar borde behandlas lika. Jag framförde för min del det som jag tycker att är olämpligt i denna praxis, nämligen att vi skulle ha två klassers borta-ålänningar när det gäller möjligheterna att återfå hembygdsrätten: de som skulle få den mer eller mindre omgående och sedan de som skulle bevisa att de har seriösa avsikter att flytta tillbaka och kan få den efter ett år.

 

Nu meddelar lantrådet att han har för avsikt att pröva praxisen igen. Det står i hans svar till lagtinget att ”landskapsstyrelsen följer samma praxis som tidigare och har således med hänvisning till ovanstående inte för avsikt att ändra nuvarande praxis”. Men efter diskussionen senaste gång har tydligen regeringspartierna diskuterat detta och tagit intryck av debatten och är villiga att pröva praxisen i lagtinget i någon form på nytt. Man kan väl säga att i det avseendet har det parlamentariska systemet fungerat åtminstone så här långt, att landskapsstyrelsen och lantrådet har låtit sig påverkas av debatten.

 

Sedan är frågan hur praxis eventuellt skall ändras. Här sades att varje förändring är ett avsteg från det som ursprungligen avsågs med hembygdsrätten. Och så kan man säkert det, men å andra sidan lever vi i en snabbt föränderlig värld och också sådana heliga institut som hembygdsrätten måste anpassas till de förändringar som sker. Det som framför allt präglar vår tid, om man jämför bara 20 år tillbaka i tiden, är att människor är så hemskt mycket rörligare och man flyttar och man bor och jobbar på många ställen under sin livstid numera jämfört med hur det var tidigare, speciellt om man jämför med när hembygdsrättsinstitutet tillkom. Det betyder att det måste vara så enkelt som möjligt för dem som har rätt att återfå hembygdsrätten att återfå möjligheten. Det är trots allt ganska besvärligt att flytta tillbaka på grund av de strikta regler vi har för markägande. Det omöjliggör för många att skaffa sig en bostad och när vi samtidigt inte förmår, varken de privata eller de offentliga myndigheterna som har ansvaret, att bygga bostäder så är detta ytterligare en försvårande aspekt. Jag menar hur skall man kunna bo här ett år om man inte har en bostad. Det är lätt att säga det till pappers, att det innebär att man är seriös, men om det är så komplicerat att få bostad, då skyggar man för återflyttningsbeslutet och om man dessutom är tvungen att visa under ett år att man är seriös med återflyttningsbeslutet så tycker jag att det på sätt och vis är att sätta sten på bördan för återflyttarna.

 

I enlighet med den diskussion som jag förde för socialdemokraternas del senaste gång, dvs. att det väsentligaste i den här diskussionen för oss är att borta-ålänningarna behandlas lika och jag hänvisade också till grundlagens 6 § 1 mom. som talar om allas lika rätt inför lagen. I enlighet med det har jag skrivit ett klämförslag, snarlikt det som vtm Häggblom har ställt, bara det att i stället för att säga utan dröjsmål hakar jag upp det på ”lika villkor, lika behandling”. Det kan nämligen vara svårt att veta vad ”utan dröjsmål” riktigt betyder. Det är på sätt och vis en ganska subjektiv upplevelse; om man har väldigt brått och det kräver ett snabbt beslut, vilket alla antagligen tycker när man ansöker om hembygdsrätt, så är det ändå ganska svårt att säga vad utan dröjsmål är. Vi har sådana skrivelser i alla möjliga lagstiftningsdokument, men jag tycker att det i alla fall är en förvaltningsfråga i första hand. Det som ändå har framkommit alldeles klart här är att det skall ske så snabbt som möjligt och att lika-villkor-kriteriet innebär att tidsbehandlingen av ansökan skall vara lika för alla och så kort som möjligt för alla.

 

Herr talman!

Mitt förslag är att man skulle säga så här: ”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen beviljar hembygdsrätt till alla borta-ålänningar som tidigare har innehaft hembygdsrätt på lika villkor när de återflyttar och ansöker om hembygdsrätt.”

 

 

 

Vtm Bert Häggblom:

Herr talman!

Som en förklaring till ”utan dröjsmål” vill jag säga att jag har ändrat klämmen från föregående gång, utgående från önskemål som fanns också från medlemmar i regeringsblocket att man tyckte att det var lite för hårt krav på nuvarande landskapsstyrelsen att kräva att man omedelbart samma dag skulle kunna få hembygdsrätten tillbaka. ”Utan dröjsmål” innebär det att sker en vanlig behandlingsgång i förvaltningen. Om den sedan är för lång, finns det alltid ett politiskt ansvar för lagtinget att titta efter att det fungerar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag måste nog säga att ”omedelbart” och ”utan dröjsmål” är mera semantik än att man verkligen förstår vad det innebär för skillnad i praktiken. För den som söker om hembygdsrätten på nytt antar jag att önskemålet är att det skall gå så fort som möjligt att de skall bli lika behandlade. Om det är ett sätt att muta eller tillmötesgå majoritetsblocket förstår jag det som ett taktiskt grepp, men i sak kan jag inte se vari skillnaden egentligen ligger.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback delar den uppfattning som jag framförde om att rättvisetanken är det grundläggande här, dvs. att vi inte skall särbehandla inom samma kategori. Jag har läst klämmen, men det blev lite oklart för mig och jag skulle vilja ha ett förtydligande från socialdemokraterna. Här nämns på ”lika villkor”, men egentligen tar man i klämförslaget inte direkt ställning till tiden, om det skall vara en lång karenstid eller en kort. Jag skulle vilja ha detta förtydligat.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag vet inte var ltl Wickström-Johansson har varit under diskussionerna. Jag tror att jag i varje diskussion har påpekat att det är fråga om så kort ansökningstid som möjligt. Det är vi alla överens om här. Det är väl ingen som anser att man skall förlänga tiden längre än ett år. Det var en ledamot som surrade någonting om fem år, men jag tror att det var något missförstånd. Jag kan ställa en motfråga: Vad menar ltl Wickström-Johansson? Nog kan vi säkert sätta in ”utan dröjsmål” eller ”omedelbart”. Jag tror inte att det är så klokt, men om det hjälper till kan vi överväga det.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag har mycket väl hört hela diskussionen. Jag konstaterade bara att för mig sammanfaller klämförslaget inte riktigt med det man har diskuterat eftersom man här inte alls tar ställning till tiden. För mig kan klämmen likaväl betyda att man tycker att det skall vara en ettårsregel för alla. Därför ville jag bara i all vänlighet fråga om socialdemokraternas avsikt. Jag tycker inte att det här är någonting att strida om. Jag försöker bara vara tydlig och jag har hört diskussionen, men jag tycker inte att förslaget överensstämmer riktigt med diskussionen – därför frågar jag.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Den överensstämmer helt och fullt med den diskussion som vi har fört att alla skall behandlas lika, naturligtvis också i fråga om den ansökningstid som skall gälla för att återfå hembygdsrätten samt alla andra villkor och kriterier. Jag tycker att det är glasklart från vår sida.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Vi har nu blivit uppmärksamgjorda på att i hembygdsrättsärenden behandlas inte borta-ålänningar som flyttar hem lika. Det tycker jag är det viktigaste. Sedan har vi, tycker jag, lagt ner alldeles för mycket tid på att utreda vems fel det är när det inträffar och varför. För mig är detta ganska oväsentligt vem som har gjort det och när det kom. Det viktiga är att när vi kommer på att någonting inte är bra så rättar vi till det. Det är grunden i en demokrati. Det finns många saker som man kanske kommer på att förr var bra och nu inte är bra, de kanske alltid har varit fel, men då rättar man till dem.

 

Eftersom det är bara praxis som råder måste det vara oerhört lätt att ändra på den. Vi har här inför landskapsstyrelsen redogjort för olika bedömningar av det och landskapsstyrelsen måste vid det här laget var väldigt medvteten om vad lagtinget i stort tycker. Det betyder i klartext: jag anser att det skall inte behövas ett klämförslag, demokratin skall fungera genom att man uppmärksammar fel, vi hittar på dem, vi har gett förslag. Det är heller ingen lagändring utan det är en praxis. När det gäller tiden är det grundläggande naturligtvis att det blir lika för alla, precis som ltl Sundback säger. Men självklart anser jag att handläggningstiden skall vara så kort som möjligt. Det gynnar de utflyttade, det gynnar landskapet Åland; ser man att det är lätt och bra att bli väl mottagen kommer man kanske hem lite lättare.

 

Att det skulle omöjliggöra anskaffandet av en bostad är inte riktigt, riktigt med sanningen överenstämmande, för de flesta utflyttade ålänningar få faktiskt dispens efter ansökan att skaffa sig en fast bostad vid återflyttning, men det försvårar väsentligt och det är en osäkerhet i det. De kan hitta en bra bostad som de vill köpa, de får gå i ovisshet ganska länge innan de får undantag och det är en ryslig massa papperskrig.

 

Därför jag hoppas att landskapsstyrelsen med det snaraste tar itu med ärendet, åtgärdar det och ändrar på praxis så att det blir i enlighet med de utsagor som har varit här. Alla har egentligen varit ganska ense om att det är fel.

 

Vtm Bert Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att ltl Sune Mattssons inlägg var mycket positivt och jag tycker att det var ett bra framförande av honom hur politiken bör göras. När man ser att förändringar bör göras bör man uppmärksamma dem och vidta åtgärder och inte s.a.s. gräva i det gamla och försöka hitta någon syndabock och att man inte tar ansvaret själv. Förändringar skall ske omedelbart. Det är därför vi sitter här i lagtinget, dels har lagtinget till uppgift att ändra lagstiftning och det är de beslut som ltl Sune Mattsson och 29 andra fattar i lagtinget som då blir läggande gentemot medborgarna. Så är det också i de beslut som vi gör här, om man vill ha en förändring, så är det också bra att lagtinget ger uttryck för det och inte överlåter det till någon där som har försvarat någon gammal praxis. Vill ltl Sune Mattsson ha en förändring bör han nog som folkvald i lagtinget visa sin vilja; annars uppfattas det som att han inte har den viljan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag är lite inne på samma som vtm Häggblom här att om lagtinget verkligen vill förvissa sig om att praxis skall förändras, såsom här har framkommit så gott som enhälligt, så är det viktigt att ett klämförslag godkänns. Det är så, som det framhålls nu titt som tätt från landskapsstyrelsens sida, att om inte lagtinget har beslutat annorlunda så fortsätter landskapsstyrelsen tidigare praxis. Om inte vi nu kan fatta beslut om det här fortsätter praxisen och vi får eventuellt något nytt förslag någon gång som vi inte vet och under den tiden kan många ansökningar behandlas på ett sätt som vi är överens om att är fel. För att få saken snabbt åtgärdad så är det viktigt att lagtinget tar ett beslut i den här frågan.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag anser nog att oberoende av om någon har lagt ett klämförslag här på bordet bör landskapsstyrelsen snabbt åtgärda detta. Uppmärksammar man sådana här saker och man blir medveten om dem skall förändringar genomföras och det är ett krav som var och en som ställer sig bakom en landskapsstyrelse har och dem som man stöder.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Det har från liberalt håll framhållits här flera gånger att det inte är så viktigt varifrån initiativet kommer, men det är tydligen stört omöjligt att stödja ett klämförslag för att det inte kommer från ”rätt” håll? Jag tycker att det är dubbelmoral: man är överens med oppositionen i den här från frågan från liberalt håll, men man kan ändå inte tänka sig att stödja det förslag som man själv omfattar. Också nu som tidigare har vi jobbat för att lagtingets roll skall stärkas. Det här är ett sätt att stärka lagtingets roll, men om man avstår från det tycker jag att liberalerna gör ett kraftigt avsteg från sina tidigare parlamentariska principer.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte att det är ett avsteg från några principer. Det finns principer som är grundläggande och det är att man alltid på något vis skriftligt måste komma med någonting. Vi har i salen suttit och röstat om olika klämförslag och i dag har vi två på bordet att fundera på. Jag tycker det är självklart att jag stödjer ett förslag om att detta skall rättas till, men jag tycker att det skall kunna göras utan ett klämförslag, obereonde var klämförslaget kommer från. Det har ingen betydelse för min del.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Jag vill börja med att säga att jag understöder vtm Häggbloms förslag till kläm. Tvärtemot ltl Sune Mattsson anser jag det mycket viktigt att lagtinget tar en kläm om det här. Det hjälper också landskapsstyrelsen på vägen. Vi hörde lantrådet redogöra för hur landskapsstyrelsen tänker förfara i det här ärendet och man skall då föra en framställning till självstyrelsepolitiska nämnden för att diskutera det här. Då är det bra om man på förhand har lite vägkost, att lagtinget har tagit ett beslut i ärendet. Visst kan vi alltså en kläm med det här innehållet. Vi börjar igen komma till diskussionen som egentligen inte hör till ärendet, men vad är lagtingets roll? Visst är det det folkvalda lagtingets roll att uttala sig, att tydligt markera sin åsikt, om det sedan är vad majoriteten består av eller om det är enighet spelar ingen roll, utan det är viktigt att lagtinget tar beslut. Det har varit några frågor där vi har varit eniga, men lagtingets roll decimerats till en gummistämpel, så det spelar ingen roll vad lagtinget säger, utan det är vi i regeringen som fixar det här!

 

Herr talman!

Jag tycker att frågan om hembygdsrätt, vem som skall beviljas hembygdsrätt och hur är en mycket viktig fråga. Det är en väldigt viktig sak för de ålänningar ute i världen som vi vill att skall flytta hem igen. Som bekant satsar vi mycket resurser på ett projekt som har kallats Bo och arbeta på Åland i syfte att locka hem ålänningar ute i världen för att det åländska samhället och näringslivet skall kunna utvecklas. Jag är den första att understöda projektet som tog sin början i Wheelit-processen som ett Wheelit-projekt och har mottagits mycket väl av ålänningar ute i världen. Snart börjar vi väl se frukten av de ansträngningar som har gjorts. Jag tror att vi var helt rätt i tiden när vi började med projektet just för att det verkligen behövs. Jag brukar säga ett ordspråk, som kan sägas också i detta sammanhang, som lyder: ”Det krävs ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka förorsakade.” när det gäller arbetsmarknad och boende behöver vi verkligen tänka om, för det har drastiskt förändrats de senaste åren. Det finns ett nytt sätt att leva och bo. Det är att man bor på flera ställen och att man arbetar på flera ställen. Ålänningarna har i alla tider haft sin arbetsplats runtom i världen i och med sjöfarten, men nu börjar det också komma andra branscher där detta är aktuellt. I och med globaliseringen och europeiska integrationen är det konkurrens om medborgarna. Det är framför allt konkurrens om deras kompetens. Vi konkurrerar i dag om våra ålänningar som vi har ute i världen. För att  ungdomarna som studerar i Sverige skall komma hem skall det vara attraktivt och framför allt för att de redan etablerade ålänningarna ute i världen skall komma hem skall det också vara attraktivt. Då får det inte vara sådana här hinder som en sådan här, egentligen detalj, att de inte får sin hembygdsrätt tillbaka. Det kan bli den lilla tuvan som stjälper lasset. De blir kvar, de känner sig felaktigt behandlade, som tidigare har sagts. Orsaken till att det har varit så här – jag hörde det under kaffepausen av en politiker som har varit med lite längre än mig – var att en gång i tiden skydda de unga bönder som hade tagit hand om gården och om föräldrarna, man ville skydda dem mot att rika syskon skulle komma hem och köpa deras mark; syskonen kanske hade varit ute i världen, till sjöss eller någon annanstans och jobbat och förtjänat pengar medan den som varit hemma offrat sig s.a.s. Detta skulle vara en bakomliggande orsak. Vi vet att efter EU-inträdet kvarstår inte det här problemet. Varje bonde som får sälja mark är överlycklig i dag. Det är det här jag menar med att det krävs ett nytt sätt att se på hembygdsrätten; man behöver inte ha en karenstid längre. Man ser när man läser innantill i de papper som lantrådet läste ur att man skiljer på seriöst och oseriöst boende. Som jag redan sade i en replik: hur skall man kunna göra det! Vem bor seriöst och vem bor oseriöst? Det kan vara så att en ålänning vill flytta hem till Åland, men fortsättningsvis måste jobba kvar i Sverige i tre år t.ex. eller, som jag sade, är de ålänningar som jobbar på sjön oseriösa eftersom de kanske vistas halva året utanför Åland?

 

Det är mycket bra att principerna ses över och att de uppdateras i enlighet med med i dag rådande förutsättningar.

 

Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att hembygdsrätten är fortsättningsvis en av de viktigaste instrumenten i självstyrelsesystemet och gör man ändringar i villkoren för hembygdsrätt skall det göras efter noggrant övervägande. Det finns också andra saker kring hembygdsrätten som är mycket märkliga: att man avkrävs finskt medborgarskap för hembygdsrätt. Det är delvis på gång att lösas genom att Finland kommer att tillåta dubbla medborgarskap; svenskar kan t.ex. bli ålänningar utan att släppa sitt svenska medborgarskap. Det är väl ännu märkligare än den här lilla principen egentligen. Jag vill än en gång säga att det är viktigt att lagtinget uttalar sig kraftfullt i en kläm så att landskapsstyrelsen vet vad som gäller och vilken vägkost vi har från lagtingets sida.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag vill kommentera frågan om behovet av att godkänna en kläm. Det snabbaste sättet att få till stånd resultat är att landskapsstyrelsen tar upp frågan till behandling och konfirmerar principer i enlighet med den vägkost vi nu har gett här. Även om vi godkänner en kläm, t.ex. den socialdemokratiska klämmen, så är det inte klart med det, utan villkoren behöver också fastställas. Det räcker inte med att säga att det skall vara lika villkor, utan vi måste också fastställa vilka villkoren är. Hur som helst krävs det alltså att landskapsstyrelsen aktivt gör någonting, och det tycker jag att vi har fått löfte från lantrådet om att det kommer man att göra. I och med att vi har fått en så tydlig feed-back från lagtinget är klämmen onödig. Det viktigaste är att landskapsstyrelsen tar i frågan och följer den välledning de har fått härifrån.

 

Jag kan instämma i det som ltl Sundman sade på slutet, att kravet på finskt medborgarskap är en mycket större fråga som vi borde anstränga oss mycket mera än i den här frågan att diskutera och få en lösning på att stryka det kravet.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Wickström-Johansson säger att lantrådet har lovat och att det skulle räcka, vi behöver inte ha någon kläm. Av tidigare erfarenhet som oppositionspolitiker, där det från landskapsstyrelsens sida har lovats saker och ting, har jag nog lärt mig att vi behöver verkligen ta ett beslut här. Jag kan bara dra en parallell till en sådan fråga som vårfågeljakten. Där har det också lovats, men lagtinget tog inget beslut, så nu ser vi vart vi har kommit. Nog tycker jag att det är så att landskapsstyrelsen är den som formellt för ärendet vidare och som s.a.s. reder till detaljerna, men nog är det viktigt för landskapsstyrelsen att man vet att man har lagtinget bakom sig när man tar bort principen, som de facto om man ser historiskt, är en ganska stor förändring – i dag förvånas vi över principen. Jag vill alltså hålla fast vid behovet av en kläm för att det här skall klart och tydligt framgå. Det gör också beredningen lättare om vi politiskt har tagit ett beslut att det skall vara så här. Då är det lättare i den fortsatta diskussionen för landskapsstyrelsen också.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag hör inte till dem som brukar säga det så ofta som många andra, men i det här fallet vill jag säga att jag litar till fullo på landskapsstyrelsen i den här frågan att vi får åtgärder till stånd. Det trycket tror jag nog att det känner på sig i den här frågan.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det är trevligt att höra att det finns de som till fullo litar på landskapsstyrelsen!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag tycker att i grunden har diskussionen varit bra och jag har inte så mycket att tillägga, men när det gäller lagtingets roll, som både ltl Wickström-Johansson och ltl Sune Mattsson har varit inne på att man litar på landskapsstyrelsen, tänkte jag precis på samma sak som ltl Sundman tog upp. Vi hade en spörsmålsdebatt då en kläm röstades ner där man inte skulle göra ytterligare inskränkningar i vårfågeljakten, men för att man litade så på landskapsstyrelsen och man litade på att de skulle jobba med det här och nu har vi sett resultatet och fått bekräftat, att man inte har gjort någonting överhuvudtaget. Jag litar alltså inte på landskapsstyrelsen på samma sätt som ledamöterna Wickström-Johansson och Sune Mattsson. Ett annat exempel är debatten om upphandling, där klämförslaget var att man skulle anta bästa anbud. Majoriteten röstade förstås ner det fö r att man litade på landskapsstyrelsen. Nu har vi sett hur det har gått med Jan Karlsgården, så jag tycker att det kommer fråga efter fråga.Vill vi förstärka och visa vår verkliga roll borde vi anta vtm Bert Häggbloms förslag; vad gör vi annars här om vi inte vågar ta ett beslut och sätta press på landskapsstyrelsen!

 

Jag hoppas att man tänker på det inom majoriteten också. Vi kan inte bara rösta ner klämmar och sedan låta det flumma på hur som helst. Vi måste ställa krav på landskapsstyrelsen, oberoende vem som sitter där.

 

 

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det viktigaste är att vi ser resultat av de diskussioner vi har fört här. Kläm eller inte, så är det viktigaste att vi ställer krav på att det händer någonting. Det är inte så att det är en automatik i det att har vi en kläm att händer någonting snabbare. Viljan finns och jag tycker att det är onödigt med en kläm. Inte är det någon prestigesak för mig heller. Nog kan vi säga ja till en kläm, men det kommer inte att påskynda någonting. Det är ingen skillnad om vi har en kläm eller inte; landskapsstyrelsen kommer att gå in för det här nu och det får vi kontrollera upp att man också gör; oavsett om det är en kläm eller inte behövs det arbetet. Jag tror att ltl Jörgen Strand och jag tänker lika.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Wickström-Johansson och jag tänker säkert exakt lika i den hä r frågan när vi tänker på vad vi vill ha för resultat, men fakta har visat att tar vi inte beslut här i lagtinget så låter man det här bero bara.

 

Sedan är det bara så, herr talman, att det är två stycken som har visat vilja, ltl Sune Mattsson och ltl Wickström-Johansson. Man kan också fråga sig varför det var så viktigt från liberalernas sida att få in en kläm i Nicefördraget. Man svänger, ena dagen är det viktigt och andra dagen är det inte viktigt. Det finns ingen linje i politiken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Ltl Strands uppfattning stämmer väl ihop med min egen. Men jag måste också säga att om landskapsstyrelsen på ett enda sätt i dag skulle ha gjort mig misstänksam att det här vill de inte ändra på hade jag noga övervägt en kläm. Men f år man garantier från de partier som man stöder  och står bakom och hela lagtinget, opposition och allt, har samma målsättning och uttalar samma sak, då måste man tro på det. Skulle det hända att det h är inte ändras måste ärendet tas upp igen med det snaraste. Men jag tror att detta är åtgärdat innan vi inner få upp det på nytt.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Vi kan anta klämmen, så behöver vi inte ta upp ärendet flera gånger!

 

Det är också så, herr talman, att jag har lyssnat på redogörelserna här och jag har fått flera utfästelser t.ex. om att barnomsorgslagen skall komma nu på våren, men den kommer inte heller. Jag har alltså inget förtroende för landskapsstyrelsen; skulle man visa i fråga efter fråga att man gör det man lovar -  offentlighetslagstiftningen och liknande.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag vill bara för tydlighetens skull säga att i min replik till ltl Strand tänkte jag inte på Nicefördraget och andra fördrag, utan jag tänkte på det ärende som vi i dag behandlar.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Vi pratade om liberalernas principer när det gällde klämmar och då måste man kunna vara konsekvent och inte vingla hit och dit.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag tycker att den här diskussionen har visat att det i grunden råder en ganska stor samstämmighet i den här både fundamentala och viktiga frågan när det gäller de återflyttade ålänningarnas möjligheter att snabbast möjligt få sin hembygdsrätt förnyad. Det är viktigt. Att vi har olika sätt att resonera när det gäller metodiken för att förverkliga detta tycker jag inte att man behöver förundra sig över. Ledamöterna Wickström-Johansson och Sune Mattsson bedyrar naturligtvis hur starkt man förtröstar på landskapsstyrelsen i denna specifika fråga, men lika naturligt borde det vara för båda dessa representanter att förstå oppositionen, som gång efter gång känner sig besviken över att löften som har avgetts inte infrias. Det är verkligheten. Och för landskapsstyrelsen måste det rimligen vara en styrka att ha en kläm i botten från parlamentet som visar att det vi har diskuterat här i dag de facto finns till papper, så  här vill vi. Det kan väl inte vara något fel. Det är också en styrka för parlamentet att i denna fråga kunna uppträda fullständigt enhälligt. Jag tycker att det är jätteviktigt. När det gäller handläggningstiden är alla överens att det skall ske snabbast möjligt, men naturligtvis med hänsyn tagen till alla de regelverk och paragrafer vi har att följa i detta avseende. Skall det  ändra någonting måste man naturligtvis diskutera det bredare politiskt, men det är inte riktigt det som frågan gäller i dag.

 

Allas likhet inför lag och regler är en självklarhet, men det förtjänar sannerligen att upprepas gång på gång, också i det här parlamentet och mot bakgrund av det skall jag be att få uttala mitt både innerliga och varma stöd för ltl Sundbacks klämförslag. Jag tycker att det är bra. Det finns flera kriterier som är mycket ändamålsenliga och lämpliga i den här processen.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag förstår till fullo oppositionens problem och det som ltl Wiklöf säger. Mitt minne är inte så kort att jag skulle ha glömt hur det känns att kämpa för att få igenom någonting i motvind. Ltl Wiklöf sade också att det är viktigt att vi skulle kunna gå ihop i enighet här, men inte ens oppositionen är enig, ni har ju två klämmar! Då är det inte så lätt att tala om en enighet. Jag tycker att det visar på bristande vilja från oppositionen också att få en samfällt stark enig vilja här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Herr talman!

Jag skall inte upprepa vad mina partikamrater har sagt. Jag är enig med dem. Men jag ville bara undra att är inte detta lite speciellt? Detta är ett spörsmål från oppositionen. Lantrådet svarade på spörsmålet. Han har reviderat sig inför lagtinget och förklarat sig villig att fortast möjligt ta upp ärendet inför landskapsstyrelsen, revidera reglerna och så komma till självstyrelsepolitiska nämnden samt sedan komma till lagtinget. Har det hänt någon gång när det har varit ett spörsmål till landskapsstyrelsen att man har gjort på det sättet? Vi är helt eniga och det är klart att vi stöder lantrådet och tror på landskapsstyrelsen att det här kommer att göras. Det går inte snabbare, hur många klämmar vi än skulle godkänna.

 

Till ltl Strand vill jag också säga att när vi behandlade Nicefördraget sade partikamraten ltl Roger Jansson mycket bra här i lagtinget varför det då behövdes en kläm. Det var vi eniga om; Frisinnad Samverkan röstade för att vi skulle ha en kläm och den riktade vi till regeringen.

 

Men nu pratar vi med lantrådet här i lagtinget, vi pratar med landskapsstyrelsen och de reviderar de regler som vi diskuterar. Då är saken klar! En kläm är inte mera lagtingets beslut än det redan  är. Vi är helt eniga och det tycker jag är bra.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Frisinnad Samverkan visade i samband med Nicefördraget mycket god kompromissvilja och jag önskar att liberalerna skulle kunna visa samma kompromissvilja i den här frågan. Vi har sett i de ärenden som jag nämnde tidigare att det hjälper inte så mycket att prata, det blir mycket prat och ibland även annat också.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är mycket prat, alldeles onödigt mycket prat, eftersom det visade sig fr ån början i måndags att vi är eniga och landskapsstyrelsen är inne för att revidera reglerna. Folk kan inte förstå vad vi pratar om. Helst säger man ingenting, eftersom det sägs så m ånga gånger. Vi är eniga om det här, landskapsstyrelsen kommer att göra det, vi litar fullkomligt p å det. Det är inte mera lagtingets slut bara för att man tar en kläm si eller så.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Tack för det ltl Lisbeth Eriksson! Jag tolkar vår enighet att vi tar klämmen!

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sjöblom:

Herr talman!

Det mesta är kanske sagt, så jag behöver inte upprepa det så  mycket. Men efter redogörelsen från lantrådet Roger Nordlund om principdokumentet från 1984 var förra lantrådet Roger Jansson upp och berättade att han som lantråd fick ett dokument från 1974 i sin hand. Det finns tydligen två dokument och ett tredje från 1998 som har varit på gång. Då är frågan om det är tjänstemännen som plockar en massa principdokument från hyllorna beroende på vilken landskapsstyrelse det finns - ändrar man principerna vart fjärde år? Det är en ganska skrämmande sak att dessa båda dokument kom fram i dag: ett från 1984 och ett från 1974. Det har alltså gällt olika principer beroende på vilket lantråd som har haft hand om hembygdsrättsärendena.  

 

När det gäller spörsmålet har jag den känslan att n är diskussionen är avslutad förklarar talmannen diskussionen avslutad och landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Jag har fått ett sådant svar där det står att man inte är villig att ändra principerna.

 

För min del, herr talman, så även om det finns två klämmar, kommer jag att stöda åtminstone ltl Sundbacks kläm, men det är bra att det finns alternativ i oppositionen. Men, som sagt, för mig räcker inte de lovord vi har fått höra här i salen, för landskapsstyrelsens svar har vi fått skriftligt och i det står det att man inte har för avsikt att ändra principerna.

 

Vtm Bert Häggblom:

Herr talman!

Det precis den anmärkning som ltl Sjöblom som är  kontentan av vad majoriteten tänker göra i detta fall. Jag tänker på ltl Sune Mattsson, ltl Lotta Wickström-Johansson och ltl Lisbeth Eriksson. Det är det svar som har avgivits som dessa ledamöter stöder och som då antecknas till kännedom. Något annat skriftligt svar finns inte; det övriga har varit en fortsatt debatt angående svaret och spörsmålet.

 

Om det är alltså är det som ltl Sune Mattsson tänker stå för, så är det ju det som är svaret och det är det som ä r det politiska ansvaret som ltl Sune Mattsson har gentemot sina väljare, men det står i bjärt kontrast till det han själv har anfört här.

 

Som vtm Christer Jansson har sagt, att vill man visa sin vilja i lagtinget - han får rätta sig vid rätt tidpunkt, kanske inte i dag - så bör man visa det genom de klämförslag som finns och som också lagutskottet många gånger har gått in för, att man måste visa gentemot landskapsstyrelsen den vilja som ett utskott har. Samma princip bör väl också gälla i det här fallet, att vill lagtinget ha någon vilja överhuvudtaget eller vill man inte? Det är också i konformitet med vad lantrådet sade. Inte tänker landskapsstyrelsen gå in för n ågon ändring förrän man har hört självstyrelsepolitiska nämnden. Och hur många sitter i självstyrelsepolitiska nämnden? Inte är det hela lagtinget, alla lagtingsgrupper är inte med det där. Nog är det riktiga att vi tar ett principbeslut, vilket det blir nu, och säger vad som gäller eftersom vi har hört att det finns olika arbetsdokument i landskapsstyrelsen, så man inte riktigt vet vad som gäller. Självstyrelsepolitiska frågor och medborgerliga rättigheter är det viktigt att ett parlamentet uttalar sig om. Det är många gånger vi har gjort klämmar och antagit dem enhälligt i mycket mindre angelägna ärenden än detta.

 

Det är intressant att höra nu vilket parti ltl Lisbeth Eriksson tillhör. Hon sade att partikamraterna har sagt sin åsikt, men deras partiledare, om inte jag hörde fel och om inte stenografen har skrivit fel i stenografiska protokollet, villa ju den vicelantrådet gå in för fem år före man skulle beviljas hembygdsrätt. Så vad gäller inom liberala partiet och vem hör dit och vem hör till det andra. Det skulle vara intressant att få höra det, för vicelantrådet var mycket hård i sin debatt gentemot mig till den delen, att det skulle gälla lika villkor och då var han villig att det skulle gälla fem år, så det skall bli intressant att höra ltl Eriksson till den delen om vad som gäller och vilket parti hon tillhör i dag.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att vicetalmannen, och jag betonar vicetalmannen, skall hålla sig för god att försöka förvanska debatten.  Vicelantrådet hänvisade i måndags till självstyrelselagen och det som gäller där om hembygdsrätten. Jag hörde åtminstone inte att han sade att inte vi kunde använda principerna som nu har använts, utan i allra högsta grad talade han om hur lätt han återfick sin hembygdsrätt och att han tyckte att så skall det vara. Att inför lagtinget och till stenografiska protokollet försöka lägga vad man måste kalla en förvanskning av debatten är nog faktiskt skamligt av en som är vicetalman. Man måste kräva mera av en sådan.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag tror att alla lagtingsledamöter själva kan bedöma hur man har sina anföranden  och hur man tolkar vad någon har sagt. Jag tror att om det är den debatten som liberalerna skall ha att man skall sätta s.a.s. lapp på luckan att man inte skall få uttala sig i detta lagting måste jag mycket hårt säga emot. Om det är det som är den liberala linjen, som jag nu har förstått att tycks vara den. Det är inte första gången jag hör det där att man inte skall få säga si eller så i Ålands lagting. Sådant tar jag mycket hårt avstånd från. Om det är den liberala debatten som skall föras så är det nog bara, utan att vicetalmannen förvanskar det, att läsa stenografiska protokollen.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Säg bara vad som helst, men vi liberaler kräver faktiskt bättre kvalitet på debatten. Nog kan man kräva av en vicetalman att man inte förvanskar debatten, som här gjordes av vicetalman Häggblom. Det måste man kunna kräva eftersom det är hela lagtingets uppdrag som vicetalman Häggblom sitter på.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att det är i uppdrag som vicetalman som jag har skrivit spörsmålet utan det är som medlem i Ålands lagting och kvalitén ställer faktiskt Ålands folk på parlamentet och det är så att jag är faktiskt folkvald till detta parlament och icke på n ågra liberala röster, vilket jag inte heller är vald till vicetalman av några liberala röster. Därav förstår jag den frustration som ltl Eriksson ställde gentemot personen Bert Häggblom, men det är inte det vi debatterar utan vid debatterar ett ärende gällande ett spörsmål om beviljande av hembygdsrätt för återflyttare och jag  förstår att mitt inlägg irriterar ltl Eriksson för jag ställde vissa frågor gentemot liberalerna om deras inställning, om man skall få tillbaka hembygdsrätten efter två veckor, som vicelantrådet berättade, vilket jag förstår att man inte är beredd att bevilja numera till dem som återflyttar. Det är det som frågan gäller och det var det som var det väsentliga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Fastän det har gått flera år känner jag mig rätt ny i det här lagtinget. Men trots det vill jag säg att jag aldrig, eftersom jag har varit i opposition tidigare, har hört företrädare för landskapsstyrelsen stå upp och säga att det här är viktigt, det här skall vi titta på. I dag har lantrådet sagt det. På det sättet är det helt olika andra. När jag var med i opposition var det inte en enda gång som jag hörde i ett spörsmål jag själv skrivit att någon från majoriteten då skulle ha stött det, men i det här fallet är det ett nästan enhälligt lagting som står bakom spörsm ålet. Det som har sagts här har varit entydigt: det här skall vi rätta till och det med det snaraste.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag skulle också vilja tro som ltl Sune Mattsson. Jag tror också att lantr ådet tänker göra det här, men vad händer om liberalerna tar ett styrelsebeslut om att inte vara med på det här. Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson har också sagt i offentligheten att han vill uppgradera skärgårdstrafiken.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

I dag uttalar jag mig som lagtingsman och jag tar inte ställning till vad styrelsen skall säga, utan jag är övertygad om att det här ett beslut som fattas i lagtinget och att landskapsstyrelsen följer det beslutet. Det här kommer knappast att behandlas av styrelser någonstans på vägen, utan närmare beslutsfattandet än så här kan vi knappast komma än att ha företrädare för landskapsstyrelsen sittande i samma sal. Jag uppfattar nog att det här säkert går fram.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag hoppas att ltl Sune Mattsson har rätt eftersom han tydligen inte är beredd att på något sätt komma överens om klämmen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Nu rör sig debatten mycket om den parlamentariska situationen just nu och hur man skall uppfatta den. Rent formellt blir det så, som ltl Sjöblom med rätta påpekade, att om lagtinget förkastar båda klämmarna blir lagtingets beslut i det här skedet att landskapsstyrelsen följer samma praxis som tidigare: ”har således med hänvisning till ovanstående inte för avsikt att ändra nuvarande praxis”. Det är det som går här från lagtinget som ett sorts, om inte beslut, så i alla fall ett ställningstagande från lagtingets sida. Då är det lite konstigt om lantrådet följande dag skall föreslå förändringar för landskapsstyrelsen: vari ligger då hans politiska trovärdighet? Han skall då tydligen handla på basen av en diskussion där oppositionspartierna har lite olika nyanser i sin syn på saken, där liberalerna, åtminstone vissa, har stött ett förslag om lika behandling och en snabb behandlingstid och där, såvitt jag vet, inte en enda representant för centern ännu har haft någon åsikt. Det tolkar jag som så att man från centerhåll omfattar det som landskapsstyrelsen har skrivit, dvs. att man inte skall ändra nuvarande praxis. På något annat vis kan man väl inte tolka centerns inställning eftersom ingen har yttrat någonting annat. Dessutom befinner sig centerns politiska representanter alltmera sällan inne i lagtingets plenisal överhuvudtaget och också om de är här har ytterst få av dem någon åsikt i de frågor som debatteras här.

 

Såsom jag nu uppfattar den parlamentariska åsiktsbrytningen har socialdemokraterna ett krav på lika behandling, som vi har formaliserat det i vårt klämförslag, vtm Bert Häggblom har ett förslag om att rätten skall återgå ”utan dröjsmål” för borta-ålänningarna, centern håller tydligen på nuvarande praxis och så finns det spridda kommentarer från liberalerna att man stöder en förändring. Lantrådet har sagt både och. För en vecka sedan sade han att han inte skall ändra nuvarande praxis, men i dag säger han att han inte ställer sig främmande för tanken. Jag har inte uppfattat att han har utlovat att han på basen av det här kommer att föreslå några förändringar. Sedan tycks det finnas åtminstone två principdokument i förvaltningen om den här frågan, det ena från 1974 och det andra från 1984, som ligger till grund för nuvarande praxis.

 

För att skapa något sorts reda i situationen och för att landskapsstyrelsen skall kunna handla så borde lagtinget ta ställning. Liberalerna brukar vara bra på att ”snickra om” andras klämmar, så om det skulle smaka bättre så är detta en utväg ur situationen. Men annars är det ingen bra politisk eller förvaltningsrättslig situation för det här ärendet. De som drabbas är borta-ålänningarna. Det är borta-ålänningarna som får lida om inte vi kan komma överens och få detta ärende snabbt behandlat. Men såsom det ser ut nu finns det ingen klar och tydlig utgångspunkt för en revidering av praxis. Där har majoriteten det största ansvaret. Från oppositionens sida har vi påpekat problemet, vi har kommit med olika förslag, centern säger ingenting, liberalerna säger lite å ena sidan å andra sidan och hoppas att lantrådet skall ändra på praxis fastän han själv förklarade för en vecka sedan till pappers att det inte skall ske någonn förändring.

 

Alla behöver nog ta sitt ansvar i den här frågan om vi skall komma fram till ett bra beslut.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi hörde ett sammandrag av den misstänkliggörande debatt som ltl Sundback är verklig expert på. Här är vi helt eniga om vad vi vill göra. Jag trodde att lantrådet Roger Nordlund var ordförande i centern, och han har inför lagtinget reviderat sin uppfattning om principerna och lovat att de skall revideras. Om det skulle vara så att vi liberaler och centern inte får detta till stånd, då är det bara att komma med ett spörsmål igen och tala om för oss hur dåliga vi är. Då börjar det bli så dags. Men det här börjar bli tröttsamt för det kommer ingenting nytt in i debatten, bara nya vändningar på misstänkliggörandet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Lantrådet Roger Nordlund är förvisso ordförande i centern, men här i lagtinget är han lantråd när han uppträder här. Det är centerns lagtingsgrupp som fattar beslut här i lagtinget, inte centerpartiet eller deras styrelse – och från lagtingsgruppen har vi inte fått höra någonting. Om ltl Lisbeth Eriksson vet vad lagtingsgruppen för centern har för åsikt i den här frågan är vi bara glada och tacksamma att få höra det, åtminstone via liberalerna. När det gäller påståendet att vi skulle vara eniga kan jag väl säga att på något sorts övergripande allmänt plan finns det flera som har uttalat sig för en förändring av nuvarande praxis, men inte är det någon klar bild parlamentariskt. Det kommer väl att synas senast i samband med röstningarna hur enigt lagtinget är i denna fråga.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Eftersom här har efterlysts centerpartiets åsikt kan jag säga att lantrådet, som också är centerns ordförande, har redogjort ganska ingående i frågeställningarna och han har även fått erkännande för att det var en bra redogörelse. Men det stämmer att ingen från lagtingsgruppen har uttalat sitt stöd direkt därför att vi har på något sätt känns det som så självklart. Vi har diskuterat detta i lagtingsgruppen och det är helt självklart att vi ställer bakom det som lantrådet har redogjort för, att man i landskapsstyrelsen skall se över just ettårsregeln, som mest har berörts här. Vi är eniga i centern och vi stöder det uttalande som lantrådet har gjort. Vi litar, som sagt, på att man kommer att sätta igång med detta arbete så fort som möjligt och att tidsplanen eventuellt kommer att omvärderas om det behövs när det gäller att få tillbaka hembygdsrätten.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Det var bra att vi fick höra att centerns lagtingsgrupp stöder att man reviderar nuvarande praxis så att borta-ålänningarna behandlas lika och att behandlingstiden blir så kort som möjligt. Men då blir det väldigt tokigt om ni samtidigt skall stödja det som landskapsstyrelsen säger, att de inte skall ändra nuvarande praxis. Men samtidigt vill ni ändra nuvarande praxis! Parlamentariskt är situationen lite oklar.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Det kan kanske tolkas som hårklyveri, men det har de facto kommit en ytterligare utvidgning från lantrådet när det gäller hans muntliga framställning jämfört med det tidigare skriftliga. Jag anser nog att man kan tro på det som lantrådet har sagt här muntligt och att intentionerna i landskapsstyrelsen är just att titta över reglerna och att man eventuellt är beredd att ändra praxis, om man anser det befogat. Det är väl det som är meningen att man skall göra och det stöder vi till fullo.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tror att vi måste återgå till stenografiska protokollet och titta vad lantrådet sade under detta ärendes behandling första gången eftersom han då uttryckte saken som så, att landskapsstyrelsen inte kommer att göra några förändringar om inte lagtinget föreslår det. Det är svårt att veta vad som gäller när lantrådet ändrar åsikt från en vecka till en annan.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

I den här frågan har jag vid detta plenum uttryckt den åsikt som vi kommer att arbeta efter i landskapsstyrelsen. Den åsikten har vuxit fram efter diskussioner med centerns lagtingsgrupp och med liberalernas lagtingsgrupp. Det är på de gruppernas förtroende som jag sitter i landskapsstyrelsen och som jag också agerar som lantråd. Vi har också fört diskussioner mellan landskapsstyrelseledamöterna om att gå in för detta eftersom vi tycker att det rimmar med den situation vi har i dag och den utveckling som vi eftersträvar i det åländska samhället.

 

Jag tycker att diskussionen i dag började bra, vi fann varandra och hade egentligen en gemensam uppfattning och det är som redan har sagts här antagligen första gången i en spörsmålsdebatt där opposition, majoritet och landskapsstyrelse faktiskt har kunnat prata ihop sig ganska bra. Men nu har debatten under den senaste en och en halvtimmen handlat om själva proceduren. Är inte ändå det viktigaste hur det kommer att fungera i praktiken och att borta-ålänningarna kan få ett så bra system som möjligt som uppfyller det krav som lagtinget har framställt här. Jag har sagt det i inledningen av debatten och jag kan upprepa det att så snart den här diskussionen är över kommer jag att gå ner och ta en diskussion med beredande tjänsteman så att vi får ett principdokument, i enlighet med de riktlinjer som vi har diskuterat här, som landskapsstyrelsen sedan kommer att överföra till självstyrelsepolitiska nämnden för behandling och sedermera har vi hoppeligen en total enighet om vilka principer som skall gälla.

 

Jag kan tyvärr inte ändra på det skriftliga svaret – det är som det är – men man måste också kunna leva i en politisk dynamisk situation och inte bara hålla fast vid tidigare saker om man blir klokare under resans gång. I det här fallet har vi tagit till oss diskussionen eftersom den långt också sammanfaller med våra egna uppfattningar i landskapsstyrelsen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Situationen är onekligen lite ovanlig eftersom vi har kommit så här långt. Det som saknas är ett formellt beslut av något slag eller ett dokument som visar på den konsensus, som man anser att skall finnas här; annars är det lite oklart vari den består. Ett sätt skulle vara om lantrådet återtog svaret och gav ett nytt. Där skulle tankarna kunna bakas in och då är det möjligt att klämmarna också kan dras tillbaka. Många gånger har vi ändå från oppositionens sida lyckats få igenom både klämmar och motioner, men det har sedan sällan förverkligats någonting, inte ens när finansutskott och lagting har varit eniga. Vi hade upp frågan om fastighetsskötelsen senast. Det har inte hänt någonting. Man tillsätter arbetsgrupper och arbetsgrupper och arbetsgrupper. Ett effektivare politiskt arbete efterlyser vi nog. Därför är det lite svårt att tro på hur man skall sammankalla tjänstemän och komma till lagtinget. I så fall skall dokumentet vara här under våren. Ett annat sätt är att tillbaka svaret.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag måste medge att jag känner inte till kring formalia när det gäller spörsmål, om man kan ta tillbaka svar och om man kan ge nya svar. Jag tycker ändå att det är av underordnad betydelse i detta sammanhang. Det viktiga är att vi lever i ett parlamentariskt system där de som har stött och stöder landskapsstyrelsen har sagt att så här vill vi ha det och vi delar den uppfattningen i landskapsstyrelsen och vi kommer att verkställa den. Om vi inte skulle verkställa det här, har vi anledning att bli kritiserade och säkert kommer våra grupper i sådana fall att vidtaga åtgärder. Så handlingskraftiga är de nog.

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman!

För att underlätta behandlingen av detta ärende och för att underlätta för landskapsstyrelsen, eftersom man har angivit ett svar som man har reviderat och inte längre står bakom, föreslår jag att ärendet bordläggs till 29 april detta år. Detta för att landskapsstyrelsen under tiden kan ändra sin praxis och kan också säga i plenum att nu är det ändrat. Det finns ingen anledning för lagtinget att uttala sig i frågan längre och då är ärendet ur världen. Då behöver ingen känna sig trampad på tårna och då är denna fråga ordnad. Därför föreslår jag bordläggning till den 29 april.

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda vtm Häggbloms förslag om bordläggning. Nu har verkligen alla partier chansen att visa vilja till samförstånd.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har vtm Häggblom, understödd av ltl Strand, föreslagit att ärendet skall bordläggas till den 29.4. Ärendet har tidigare varit bordlagt och enligt 37 § AO kan ärendet  bordläggas ytterligare en gång om lagtinget så beslutar. Önskar någon yttra sig med anledning av bordläggningsförslaget eller bordläggningstiden?

 

Ltl Pehrsson: Fru talman! Jag föreslår fortsatt behandling av ärendet.

 

TALMANNEN: Omröstning kommer därför att verkställas om bordläggningsförslaget. Den som röstar för fortsatt behandling röstar ja och den som röstar för vtm Häggbloms bordläggningsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för nej. 

Lagtinget har beslutat att bordlägga ärendet till den 29.4.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående utredning  om mobbing och utbrändhet inom arbetslivet. (HM nr 16/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!  

Ltl Sundback m.fl. föreslår i den här motionen en bred undersökning beträffande omfattningen och orsakerna till mobbning och utbrändhet inom arbetslivet för att försöka klargöra vilka förebyggande åtgärder som borde sättas in. Motionen tar upp ett stort och omfattande problem och tendensen visavi dessa bekymmer är faktiskt också växande i vårt samhälle.

 

Social- och miljöutskottet har, som vi också skriver, erfarit att de aktuella problemen på många arbetsplatser tenderar att öka och även inom vår egen åländska sjukvård noteras att patienternas hälsoproblem inte sällan har kopplingar till personernas arbetssituation. Också vid folkpensionsanstalten visar antalet sjukskrivningar att dessa fokuserade bekymmer är i ökande. Det handlar alltså om en mycket viktig samhällelig fråga som vid sidan av de drabbades bekymmer också har stort samhällsekonomisk betydelse och också är till problem och förfång för näringslivets verksamheter.

 

Utskottet har erfarit att dessa problem sällan bottnar i medicinska orsaker utan oftast är problemen, som vi nämnt, arbetsplatsrelaterade, men naturligtvis kan också omständigheter inom privatlivet spela in.

 

Generellt torde det ändå förhålla sig så, vilket motionärerna också framhåller, att ökade kompetenskrav och ett stegrat arbetstempo väsentligt bidrar till utbrändhet och olika konflikter samt även kan utgöra någon form av grund för olika former av mobbning. Den som inte hänger med finns latent med i den här risksfären kring bekymren. Arbetsplatsproblem orsakar nedsatt arbetsförmåga, vilket negativt påverkar arbetsinsatsen, alltså den s.k. och omhuldade effektiviteten blir lidande. Utskottet betonar att arbetsgivaren naturligtvis har ett stort ansvar och verkligen skulle vara och är skyldiga att vidta arbetsplatsrelaterade åtgärder.

 

Jag vill för egen del vid sidan av det som utskottet har resonerat säga att jag tror att de här frågeställningarna och problemen är jätteomfattande och borde ses i ett mycket, mycket mera vidsträckt sammanhang. Personligen tror jag att det faktiskt handlar om hela arbetslivets behov av förnyelse och nytänkande, mycket i en tid där inte minst de teknikrelaterade arbetsinstrumenten har vunnit terräng i så snabb takt som nu skett. Det är många människor som har svårigheter i den här processen och jag tror att både arbetsgivare, fackföreningsrörelse och samhälle, s.k. trepartsöverläggningar, verkligen borde komma till stånd för att diskutera de olika incitamenten när det gäller arbetslivets förnyelse.

 

Utskottet konstaterar, fru talman, att det ändå, även om vi avslår motionen, finns utredningar gjorda på det här området i våra omgivningar och många av dessa utredningar på det här temat har sådan allmängiltighet att de måhända också kunde vara till nytta och glädje för oss själva att ta del av. Som sagt, i det här skedet blir det avslag på motionen, men det oaktat är inte utskottet främmande för att man verkligen engagerar sig både från samhällets och arbetslivets sida för att komma till rätta med problemen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering.  Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående rätten till ekonomiska ersättningar för personer med celiaki. (HM nr 9/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!  

Jag skulle inledningsvis vilja göra en liten korrigering i betänkandet. På andra raden under utskottets synpunkter står det ”patienter”. Vi föreslår att detta korrigeras till ”personer”. Celiaki är inte en sjukdom i egentlig mening, utan det är närmast ett handikapp och begreppet ”patient” är sämre än ”personer” i det här sammanhanget.

 

Fru talman!

När ltl ltl A-H Sjöblom m.fl. den 14 mars ifjol inlämnade sin hemställningsmotion med rättvisekravet att alla ålänningar med celiaki skulle tillerkännnas samma ekonomiska ersättning, oberoende av hemkommun till följd av personernas höga matkostnader, var detta ett relevant och en mycket berättigad fråga, för att inte säga önskemål. Emellertid har sedan dess det positiva inträffat att motionärernas yrkanden fått ett glädjande svar genom folkpensionsanstalten som från 1 oktober i år erlägger 21 euro per månad som stöd till just celiakipatienterna på grund av deras förhöjda kostnader. Detta stöd är naturligtvis oberoende av patientens hemkommun. Utskottet har mot bakgrund av denna stödåtgärd från folkpensionsanstaltens sida sett att syftet med motionen de facto har uppfyllts och därför har vi inte kunnat bifalla motionen, även om vi naturligtvis tycker att frågeställningarna har varit relevanta.

 

Utskottet har erfarit att vissa kommuner redan tidigare gett stöd till personer med diagnosen celiaki, men det är utskottet just nu obekant om detta stöd fortsätter eller inte. Det centrala för vår bedömning har varit just FPA:s stödets lika nivå till alla oberoende av hemkommun.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

 

 

Ltl A-H Sjöblom:

Fru talman!

Den ekonomiska ersättningen för personer med diagnosen celiaki har fått en lösning som inte bara finns på Åland utan den gäller alla sjukförsäkrade personer bosatta här i Finland. Men det finns en sak ännu som jag skulle vilja att utskottets viceordförande skulle gå upp och rätta en gång till. Det står nämligen patienter på tre ställen i betänkandet och nu är det bara rättat på ett ställe! Jag skulle faktiskt vilja att han skulle komma upp och ändra ordet ”patienter” till ”personer” på alla tre ställen.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!  

Jag ser definitivt ingen prestige i att vi från utskottets sida, där vi har yrkat på en rättelse, inte skulle fullfölja den på samtliga platser i betänkandet där ”patienter” nämns och ersätta det med begreppet ”personer”.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering.  Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Ronald Bomans m.fl. spörsmål angående arrende av Jan-Karlsgårdens värdshus. (S nr 6/2001-2002).

 

Meddelande om landskapsstyrelsens svar på spörsmålet eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 6 mars.

Antecknas.

 

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 18 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.05).

Originalfil