Stenografisk protokoll från plenum den 20 mars 2002 kl. 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 20 mars 2002 kl. 130.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga ledamöter närvarande.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 1:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av den  reviderade Europeiska sociala stadgan och till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i stadgan samt till lag om upphävande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i Europeiska sociala stadgan och dess tilläggsprotokoll. (RP nr 2/2001-2002).

 

Beslut om remiss har redan fattats. Ärendet bordlades den 11.3. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det är ganska sällan som vi behandlar presidentframställningarna mera substantiellt, vad de innehåller. Det beror på att det ofta handlar om bilaterala fördrag mellan Finland och något annat land och det har inget större intresse för ålänningarna. Men ibland händer det undantag från den praxisen och det tycker jag att dagens  ärende i högsta grad är ett exempel på. Den sociala stadgan innehåller bestämmelser som rör många ålänningars vardagsliv. Här finns bestämmelser som gäller bl.a. utbildning, många bestämmelser om arbetslivet, rätt till bostad, socialpolitik och hälso- och sjukvård. Jag är inte så där alldeles övertygad om att alla här har läst konventionstexten, men jag skall ge ett exempel som minsann också är relevant för Åland. Stadgan förnyas och det kommer nya bestämmelser till och det finns en bestämmelse som heter rätt till bostad: ”För att trygga att den enskilda i praktiken kommer i åtnjutande av rätt till bostad åtar sig parterna att vidta åtgärder som syftar till för det första att främja tillgången till bostäder med rimlig standard, för det andra att förebygga och minska hemlösheten i syfte att successivt undanröja den och  för det tredje att göra bostäder ekonomiskt tillgängliga för personer som saknar tillräckliga medel.” Det finns många andra bestämmelser här som också  berör många ålänningar. Då frågar jag mig: Är det så att Ålands lagting inte alls har något intresse av om vi ger vårt bifall till detta ärende, vilket vi normalt ger, vad som händer sedan?

 

Eftersom lagtinget bara har att ge sitt bifall eller icke-bifall och det sedan är Finland som tecknar under fördraget, så vill jag ha svar på några frågor, helst förstås av landskapsstyrelsen, men  åtminstone av lagtinget. Nu är det så att presidentframställningarna kommer direkt hit från statsrå det. Men ofta har landskapsstyrelsen givit sitt utl åtande om konventionerna och nu har jag tre frågor som jag vill ställa till landskapsstyrelsen; om landskapsstyrelsen  inte kan svara på dem, så hoppas jag att lagutskottet kan. Den första frågan är om man överhuvudtaget har lämnat ett utlåtande om konventionen och om man i så fall i det ställningstagandet har sagt någonting eller om man bara har satt gummistämpeln på? Om man har givit ett utlåtande så utgår jag från att man också har satt sig in i de materiella bestämmelserna. Min andra fråga är: Om lagtinget ger sitt bifall till fördraget och konventionen träder i kraft också för Finlands och Ålands del, hur har landskapet tänkt sig att bestämmelserna skall implementeras? Enligt konventionen skall det ske antingen genom lagstiftning eller genom att avtalsparterna inkluderar det i kollektivavtal eller både och. Hur skall det gå till på Åland? För det tredje skulle jag vilja vet hur landskapsstyrelsen har tänkt sig att konventionen skall övervakas för Ålands del. Det är nämligen en viktig del av en internationell konvention att någon nationellt eller för Ålands del eventuellt landskapsstyrelsen följer upp den.

 

Dessa frågor påminner snarlikt om de problem som vi har  när det gäller att implementera vissa beslut som fattas av europeiska gemenskapen, så det är inte på det viset helt nya frågor  för självstyrelsemyndigheterna.

 

Eftersom vi på Åland, som i Finland och resten av EU-länderna, har givit över en del av vår lagstiftningsbehörighet till Bryssel och i vissa fall också till andra internationella samfund så är det viktigt för ålänningarna att det sker en återkoppling hit till lagtinget. För oss socialdemokrater är det naturligtvis avgörande att ålänningarna har minst lika goda sociala och ekonomiska rättigheter som övriga medborgare i Finland, men också om man jämför med andra medborgare i länder som har undertecknat konventionen. Det kan inte vara så att lagtinget bara är något slags liturgisk inrättning där man skriver papper och stämplar och så hoppas man att någon annan skall göra någonting, utan för att ålänningarna skall ha samma rättigheter och förmåner som övriga medborgare i EU måste någon ta ansvar för det; annars blir det så att självstyrelsen motverkar en utveckling på detta område i stället för att stärka den. 

 

Fru talman!

Jag hoppas att landskapsstyrelsen har svar på mina frågor. Jag hoppas att lagutskottet tittar på detta och inbegär social- och miljöutskottets syn på de bestämmelser som finns i framställningen, för detta en s.k. meny-konvention, man skall inte omfatta alla bestämmelser, men det finns ett minimiantal och det blir i så fall samma som riksmyndigheterna fö reslår att vi skall omfatta, om inte lagtinget har några andra synpunkter, och det finns det säkert möjlighet att ha om det finns någon som orkar jobba med det här och verkligen sätter sig in i frågorna och inte bara följer den vanliga liturgin när det gäller presidentframställningarna.

 

Lantrådet:

Fru talman!

Presidentframställningar kommer direkt till lagtinget  utan någon egentlig beredning; det finns ingen beredning i landskapsstyrelsen av dem och därför kan jag inte ge något direkt svar på de tre frågeställningar som ledamoten Sundback ställde. Det korrektaste är nu, att om lagutskottet önskar, så kommer vi att ställa upp för att bli hörda i lagutskottet och då kommer vi att där kunna ge de svar som efterfrågas av ltl Sundback och på det sättet får lagtinget en fullständig information om hur och i vilken mån ärendena har behandlats inom landskapsförvaltningen. Jag kan tyvärr inte påminna mig att vi skulle ha gett något utlåtande i detta ärende från landskapsstyrelsen, men för den skull kan det ha skett ute på avdelningen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Jag är inte nöjd med svaret. Frågan är nu andra gången på lagtingets föredragningslista och jag utgår från att lantrådet och landskapsstyrelsen läser lagtingets föredragningslistor. Det finns alltså möjligheter att förbereda sig och jag kan inte förstå att det skulle vara så svårt att inom landskapsförvaltningen få fram om man har givit utlåtande i den här frågan eller inte. Vi vet mycket väl här i lagtinget att framställningarna i beredningsskedet i den bemärkelsen kommer till landskapsstyrelsen, men om landskapsstyrelsen har lämnat ett utlåtande tycker jag nog att vi i fortsättningen skall få veta det här i lagtinget och inte behöva gå via något utskott för att få höra om det finns utlåtande och vad det innehåller.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående ändringar i vissa pensionslagar med anledning av valutaövergången från mark till euro. (FR nr 12/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Fru talman!

Det finns inte mycket att orda om denna framställning från lagutskottets sida. Den är en i raden av framställningar som föranleds av vår valutaövergång och i den här framställningen upphäver man dessutom vissa föråldrade bestämmelser.

 

Vi kan konstatera att eurobeloppen är direkt omvandlade från mark, dvs. det är varken höjda eller sänkta belopp. Jag kan helt enkelt bara säga att utskottet har absolut ingenting att invända mot att framställningen antas oförändrad.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Begärs remiss till stora utskottet? Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående Europeiska unionens framtida utveckling. (M nr 1/2001-2002).

 

Enligt 51 § 2 mom. LO kan lagtinget om ärendet prövas vara av synnerlig vikt hänskjuta meddelandet till utskott. Talmanskonferensen föreslår i stöd av 9 § AO att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden. Kan förslaget godkännas? Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det här ärendet har en ambitiös rubrik, nämligen ”Europeiska unionens framtida utveckling”. Man kan också säga att detta ärende har en väldigt stor principiell betydelse och framför allt kan ha när det gäller Europeiska unionen och Ålands och den åländska autonomins framtida ställning i Europeiska unionen. Det som är intressant för tillfället är att det pågår en diskussion inom EU om hur framtiden skall utvecklas och vilken riktning som EU skall ta och hur EU skall styras. Vi vet alla att det finns ett konvent som är tillsatt för att diskutera de här frågeställningarna inför nästa regeringskonferens; samtidigt finns också den s.k. vitboken om styrelseformerna i EU.

 

Detta arbete sammantaget kommer att utmynna i den regeringskonferens som kommer att hållas år 2004. Jag tror att regeringskonferensen kommer att ha väldigt stor betydelse för Åland och den åländska autonomin, så det finns all anledning för oss här på Åland och vi på Åland tillsammans med också andra konstitutionella regioner att så väl som möjligt förbereda oss och arbeta fram till regeringskonferensen för att där uppnå bästa möjliga resultat.

 

Det meddelande som vi nu har lagt på lagtingets bord är tänkt att skall kunna fungera som en bas för en fortlöpande diskussion mellan landskapsstyrelsen och lagtinget, framför allt lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, kring dessa utvecklingsfrågor eftersom vi vet att det kommer att hända mycket under de närmaste åren och då gäller det också att vi skall kunna ha en beredskap att agera på ett sådant sätt från landskapets sida och från landskapsstyrelsens sida att vi dels följer den åländska huvudfåran och dels också kan ta tillvara den kunskap och de idéer som finns i lagtinget, samtidigt som vi också behöver ha en viss smidighet och flexibilitet.

 

Redan den 5 april kommer Teija Tiilikainen hit som är regeringens representant i det s.k. konventet och då har vi en första direkt diskussion med henne från landskapsstyrelsens sida för att framföra våra synpunkter, vad vi tror och tycker att är viktigt inför nästa regeringskonferens att tänka på; naturligtvis kommer också lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd att ha möjlighet att diskutera med henne. Vi har från landskapets sida också möjlighet att framföra våra åsikter i den s.k. beredningssektion 40, där vi har representation. Sedan kan man också föra upp ärendet till EU-kommittén och så kan också lantrådet delta i det s.k. EU-ministerutskottet, så det är de formella möjligheterna vi har under det närmaste året.

 

Lagtinget kommer säkerligen också att knyta kontakter till riksdagens representanter Kimmo Kiljunen och Matti Vanhanen för att på det sättet skapa bästa möjliga förståelse för de åländska synpunkterna inför och under konventets arbete. Dessutom har vi via regionkommittén och vår ledamot där, Hasse Svensson och hans arbete, möjligheter att kanske också komma in i konventet via de kanaler och de kontakter som Svensson där har upparbetat under sin tid som medlem i regionkommittén.

 

Från landskapsstyrelsens sida har vi också en annan informell kontaktpunkt till arbetet och det är via de konstitutionella regionernas arbetsutskott, som bildades efter en konferens i Liège senaste höst, där vår representant i Bryssel är med och det kan också ha betydelse att vi där kan få dels goda idéer själva i vårt arbete men också ett forum där vi kan vidareföra våra egna idéer och få ett bredare stöd ute i Europa för dem.

 

Det som jag alltså försöker beskriva här är att det finns både formella sätt för oss att arbeta vidare framåt i den här processen och det finns också informella vägar som vi behöver utnyttja på bästa möjliga sätt därför att unionen står inför relativt stora utmaningar de närmaste åren med tanke på utvidgningen osv. Det finns också en relativt öppen agenda för hur unionen skall utvecklas. Det är i det här sammanhanget som jag ser det som viktigt att vi från det självstyrda Åland, vår autonomi, tillsammans med Finland, men också tillsammans med andra konstitutionella regioner kan försöka skapa en förståelse för att också autonomier bör erkännas på EU-nivå. Vårt grundproblem i dag är att EU känner bara nationalstater, och det är den problematiken som vi behöver lösa tillsammans på nationell nivå, eller få stöd för den tanken, men också tillsammans med andra konstitutionella regioner. Det här har väldigt stor betydelse för hur autonomin egentligen skall kunna fortleva i det framtida EU – och om man skall kunna fortleva,  kan man t.o.m. säga. Det är därför som jag anser detta arbete väldigt viktigt.

 

Den regeringskonferens som kommer att hållas 2004 kommer med allra största säkerhet att beröra sådana områden som har med självstyrelsen att göra och detta gör också att Åland på det sättet kommer att ha en formell stark position i detta arbete och vi kommer också att begära att få komma med i förhandlingsdelegationen inför nästa regeringskonferens. Jag tror att vi på det sättet säkert också kan utnyttja positionen på ett sådant sätt att det kan gagna Åland på bästa möjliga sätt.

 

Fru talman!

Meddelandet om Europeiska unionens framtida utveckling är ett försök att ta ett samlat grepp på de frågeställningar och de målsättningar som vi diskuterat i samband med tidigare fördragsändringar, senast i samband med Nicefördragets förändring och också de diskussioner som fördes inför det s.k. Laeken-toppmötet. Jag hoppas att meddelandet skall kunna tjäna som en bra grund för en fortsatt debatt både i dag men också kontinuerligt tillsammans med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Meddelandet och lantrådets presentation visar att många frågor är på bordet och att många frågor är öppna vad avser Ålands ställning i ett utvecklats och utvidgat EU.

Svaren på frågorna lyser naturligtvis med sin frånvaro. Vi vet att det är utvidgning på gång, men så mycket mera vet vi inte om hur det blir med överstatligheten och hur det blir med unionens framtida förhållande till särskilt Ålands självstyrelse. Det blir mycket att gissa och tro, kanske delvis också hoppas.

 

Dokumentet anger att den framtida utvecklingen inom den närmaste framtiden och det som det berör, ett område typ Åland, med långtgående självstyrelse med en funktion av att vara stat i en medlemsstat, berörs i det här arbetet framöver av två dokument och två processer, dels processen inom kommissionen, där kommissionen har utarbetat en vitbok om den framtida organisationen och dels den politiska nivån, alltså medlemsstaternas arbete inför regeringskonferensen 2004, där man använder sig av ett konvent för att bearbeta dessa frågor. Arbetssätten fortsätter att löpa parallellt och bör därför bevakas och jag kommer i mitt anförande att beröra bägge processerna. Kommissionen för sin del talar om genomskinklighet, närhet, den s.k. subsidiaritetsprincipen och delaktighet, allt väldigt väsentligt för Ålands del.

 

Inför regeringskonferensen och konventet talas om fyra principer, varav två principer är väsentliga för Åland, det ena är närheten, subsidiariteten och det andra är de nationella parlamentens roll bland de rubriker som finns för det arbetet. Jag skall som sagt återkomma till det, men jag vill före det säga något om Ålands förhållande till Europeiska unionen och kanske sticka hål på en myt som växer sig allt starkare på Åland och som blir alltmera bekymmersam för den politiska diskussionen; samtidigt som ointresset är jättestort för EU-frågorna skapar man en bild som inte är riktigt sann. Det är ofta så när man har egna tillkortakommanden, egen osäkerhet, att man skyller på något annat. Det behöver inte vara någon annan utan det kan vara något annat. Någonting som vi i dag ofta skyller på är datorerna. Dessa kontorsmaskiner som vi inte har fullständig kontroll över och de åstadkommer en massa fel. En annan sak som vi skyller mycket av våra tillkortakommanden på är Bryssel så där rakt upp och ner, att det är för ”tokot” där i Bryssel och de påverkar oss så mycket och har så mycket negativa beslut! Det ligger en sanning i bägge påståenden naturligtvis, men det är verkligen en sanning med modifikationer, och mycket stora modifikationer. Det är mycket gott med datorer, det är mycket gott med Bryssel eller, rättare sagt, med Europeiska unionen.

 

Jag tycker för min del att vi skall ha en vision här på Åland som går ut på ungefär följande, att vi ålänningar om ett antal år skall känna oss huvudsakligen som ålänningar naturligtvis, som vi har gjort ända sedan hedenhös, men sedan som européer, vi skall vara stolta över att vara en synlig del i Europa och vårt liv skall styras mycket av våra egna idéer och av Europas idéer. Där skall vår trygghet ligga och där skall vår framtida utveckling ligga. Jag tror att den uppväxande generationen har mycket bättre möjligheter än vi gamlingar att inse den möjligheten.

 

För det tredje tycker jag att vi skall satsa på att vara nordister, delar i den nordiska gemenskapen. Sedan är det okej för mig att höra till Finland. I dag tänker vi mera i termer att vi är först ålänningar och sedan är vi en del av Finland och har självstyrelse inom Finland. Jag hoppas att vi så småningom skall börja tänka mera globalt och handla fortsatt lokalt.

 

Men jag har under flera år intresserat mig för att titta på vårt beroende av Europeiska unionen, hur stort är det egentligen? Är det så här stort och kommer det så mycket ont från Europeiska unionen som vi säger? Ja, de skall definitivt inte lägga sig i sjöfågeljakten och de skall definitivt inte lägga sig i bananernas och jordgubbarnas utformning och de skall definitivt inte bry sig om om vi tillverkar snus på Åland eller inte. Däremot skall de bry sig om att vi har fred i Europa, att vi har frihandel och att vi bekämpar den globala brottsligheten samt en del andra gemensamma frågor som hör nära ihop med detta; i de frågorna ligger storheten i vårt samarbete med Europa i framtiden. De skall inte låta det här fina med unionen förstöras av att engagera sig i småsaker och jäklas med enskilda ålänningar.

Jag hoppas att vi skall få se en sådan utveckling och att både kommissionens vitbok och kommissionens inre arbete, Europas regeringsarbete, skall resultera i det här  - och de ambitionerna finns och de är bra. Jag hoppas också att medlemsstaternas, även om jag har lite mindre tro på dem i det här fallet, arbete i samband med inte minst konventet skall resultera i just det här. Kommissionen skriver det väldigt tydligt i sin vitbok, att i varje fråga skall kommissionen ställa sig frågan: Är det här faktiskt en fråga för gemenskapen eller är det faktiskt inte en fråga för, så nära som möjligt, den som är berörd av ärendet? Det är en utomordentligt bra frågeställning och den skall ständigt vara på bordet, precis som vi har i våra lagar: vad har det för ekonomisk betydelse, vad har det för miljöbetydelse och vad har det för jämställdhetsbetydelse, så skall också kommissionen ha i allt sitt arbete frågan: behöver vi faktiskt ta det här inom gemenskapen? Där ligger mycket av självstyrelsens fortsatta självstyrelse för Ålands del när vi är européer och en del av Europa.

 

Jag har fortsatt att titta på vårt dagliga beroende av Europeiska unionen och jag har en overhead som jag skall visa i det sammanhanget. Jag valde att titta på landskapets budget och på kommunernas totala budgetar och såg hur mycket påverkar unionen dem. Sedan finns det en annan del som påverkas mera och det är hela lagstiftningsområdet, sedan finns det en tredje del som påverkas också lite mera och det är förvaltningen, arbetet, för våra tjänstemän. Det är också lite större än det här.

 

Jag tror att alla kommer att förvånas över denna myt att självstyrelsen skulle vara så väldigt beroende av Europeiska unionen. Jag har tittat på lagtinget och landskapsstyrelsen; ingenting i budgeten är egentligen särskilt beroende av den, inte har vi mera kostnader, inte har vi mindre kostnader, inte har vi mindre att säga till om i lagtingets och landskapsstyrelsens inre arbete på grund av Europeiska unionen. På kansliavdelningen finns  det faktiskt en liten del som är styrd av unionen, men det är en mycket liten del, det är ett antal miljoner. På finansavdelningen är det samma; det är jättelite som där styrs av Europeiska unionen. Vi har t.ex. hela PAF-området som är vårt och resten är självstyrelse. Det här fortsätter vi att vara självstyrda i. Så kommer jag till social- och miljöavdelningen, där det på sociala sidan är ÅHS-budgeten som är nästan 75 procent. Där har vi fullständig självstyrelse. Det är delar inom lagstiftningen som styrs, men av ekonomin är det ingenting med EU, utan det är lite på miljösidan. Utbildnings- och kulturavdelningen är mål 3 och lite småsaker till, det är inte mycket. Resten bestämmer vi själva, oberoende av Europeiska unionen. Så där är det! Här kommer vi då till det som har skapat bilden av att unionen påverkar oss så jättemycket, näringsavdelningen, där vi har mål-2-programmet och vi har jordbruket och fisket, som kan vara ungefär 40 procent av budgeten som påverkas av Europeiska unionen inom näringsavdelningen. Sedan är det ingenting på trafikavdelningen.

 

Vi kommer alltså till att av vår budget påverkas ungefär 10-12 procent av Europeiska unionens politik. Det är inte mycket. Av vår lagstiftning är det lite mera, av vår förvaltning är det lite mera, men faktiskt inte så där hemskt mycket, så vi har faktiskt varit ganska skickliga på att på grund av jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken huvudsakligen samt den bidragspolitik det resulterar i har vi kommit att säga att självstyrelsen är väldigt påverkad av Europeiska unionen och dess politik. Man kunde sedan gå över och titta på vad det är som vi har fört över till unionen och det ger också svar på det som jag har ritat här.Huvudsakligen är gemenskapspolitiken för Åland och för självstyrelsen positiv, men vi fokuserar oss på det negativa. När det är någonting som vi inte tycker om inom unionen, då kastar vi all vår kraft på minuset och så blir det bilden av den Europeiska unionen för Ålands del. Jag hoppas att vi skall börja diskutera detta mera nyanserat, inte minst utgående från det här resonemanget. Då ser vi kanske också att frågan om Europeiska unionens framtid får en annan betydelse och blir kanske lite avdramatiserad och gör också att vi har lite längre ”gummisenna” och är beredda att använda oss av våra vänner nere i Europa, som har insett detta, men som är väldigt bestämda på att det är inte nationalstaterna, det är inte huvudstäderna, det är inte Helsingfors som skall bestämma för oss i Europeiska unionen, utan det är faktiskt vi själva. Som ltl Svensson sade här just före plenum: ”det är stora vänner vi har”, de andra regionerna, när de har 15 miljoner invånare, 22 miljoner och 8 miljoner invånare, åtskilliga av våra vänner som har kravet på den framtida utvecklingen av Europa, genomskinligheten, närheten osv. är större än Finland.

 

Jag skall så gå in på en del frågor i det ena spåret och i det andra spåret, dels på det politiska spåret som drivs av medlemsstaterna i samband med nästa regeringskonferens och konventet som landskapsstyrelsen skriver om i sitt meddelande samt det andra spåret: kommissionens arbete för att nå resultat inom unionen när det gäller huvudprinciperna om genomskinlighet och medborgarnas deltagande. Jag skall försöka vara så kort som möjligt.

 

Jag kommer inte att kritisera landskapsstyrelsen mycket i mitt anförande, men en kritik har jag, kanske någon till också, men jag vill inledningsvis säga att jag har en och det gäller tidtabellen för vitbokens behandling i lagtinget. Den blev färdigt behandlad i riksdagen i höstas. Ålands svar till kommissionen visavi vitboken skall vara inne inom den här månaden och nu först får vi den hit till behandling. I dag fick jag en kallelse till självstyrelsepolitiska nämnden på fredag som skall uppta samråd om landskapsstyrelsens svar inom mars visavi kommissionens vitbok. Det är för sent. Det här borde vi ha börjat med för tre månader sedan. Då fanns vitboken, då hade andra parlament behandlat den. Det är fel att lagtinget behandlas på det här sättet.

 

Landskapsstyrelsen skriver i kapitel 4.1 om landskapsstyrelsens ståndpunkter inför tidigare regeringskonferenser och som vi kommer ihåg har vi haft meddelanden i lagtinget 1994, 1995, 1997 och 2000 samt däremellan faktiskt några till. Vi har hittills haft sex meddelanden och det här är det sjunde. Här skriver landskapsstyrelsen: ”Landskapsstyrelsens målsättning vid tidigare regeringskonferenser har varit att Ålands ställning förstärks eller åtminstone bibehålls på det konstitutionella, gemenskapsrättsliga och folkrättsliga planet. Speciellt har bevarandet av Ålandsprotokollets status betonats.” Sedan skriver man om den regionala dimensionen som har varit väsentlig och ”förstärkandet av områden med lagstiftande behörighet och dessa områdens ställning”. Det har varit en mycket central fråga. Man skriver att landskapsstyrelsen har kontinuerligt krävt en åländsk plats i Europaparlamentet, och det har sannerligen lagtinget understrukit varje gång. Man har skrivit att parlament inom medlemsstaterna bör involveras i EG:s beslutsprocess. Allt det här säger landskapsstyrelsen att skall leva vidare och det är bra och det är väsentligt.

 

Sedan skriver man om landskapsstyrelsens riktlinjer i arbetet inför nästa regeringskonferens. I alla de strävandena stöder jag landskapsstyrelsen; de är bra, det är i linje med hur man har jobbat tidigare.

 

På sidan 18 kommer jag så till ”Övriga riktlinjer i förhållande till konventet och nästa regeringskonferens”.  Där finns det ett par saker som är lite otydliga, om jag säger så. Man säger att närhetsprincipen, deltagandet i beslutsprocesserna inom unionen förbättras dels genom inomstatliga lösningar och dels genom gemenskapsrättsliga lösningar. Men i det fortsatta resonemanget talar man mest om det här som vi inte har någonting med att göra eller har hemskt lite påverkningsmöjligheter på, gemenskapsrättsliga lösningar, medan man talar ganska lite om de viktiga inomstatliga lösningarna. När det gäller Ålands förhållande till Europeiska unionen, som jag visade här tidigare, är problemet faktiskt inte unionen så mycket, utan det är självstyrelsens tapp av behörighet och förvaltningsförmåga inom sitt eget område till Helsingfors som är vårt bekymmer med Europeiska unionen inom självstyrelsen. Det är till 90 procent på den axeln som alla våra problem ligger, att vi i Finland gentemot unionen blir osynliggjorda, trots att Finland är uppdelat i två stater och har två parlament, varav det här parlamentet är helt oberoende av riksdagen inom våra områden. Det här är alltså dilemmat och därför är det inte bra när landskapsstyrelsen i sitt resonemang för lite engagerar sig i frågan om inomstatliga lösningar. Man skriver: ”Enligt landskapsstyrelsen är det, utgående från Finlands folkrättsliga förpliktelser, främst den finska regeringens ansvar att stärka självstyrelsen inom Europeiska unionen. Utvecklandet av Ålands ställning i Europeiska unionen hör till de ärenden som är föremål för det arbete som påbörjades – sic! – efter den finska regeringens aftonskola i slutet av 2001.” Det måste vara tungt för förra kanslichefen att läsa detta!  Det här arbetet har pågått redan före vi blev medlemmar i unionen under regeringen Erlandsson på ett mycket framgångsrikt sätt. Vad landskapsstyrelsen glömmer bort i det här resonemanget är att problemen huvudsakligen är på axeln Åland – riket. Vi har en självstyrelselagsrevision till den delen som har pågått över fem år. Nu först är den skickad till riksdagen. Fem år för sådana enkla förändringar! Problemet ligger helt enkelt där.

 

En annan sak som jag är lite bekymrad för är att landskapsstyrelsen skriver på sidan 19 så här: ”Landskapsstyrelsen anser att Finlands regering bör eftersträva en gemenskapsrättslig lösning gällande en åländsk plats i Europaparlamentet, såvida en inomstatlig lösning inte är möjlig.” En inomstatlig lösning är möjlig, och det är den enda som är möjlig, det finns ingen annan möjlig väg; det finns ingen gemenskapslösning, åtminstone kan ingen se det som är realist i dag, utan det är en inomstatlig lösning som måste till. Då är det lite alarmerande när landskapsstyrelsen skriver på det här sättet, att man skall försöka med lösningar som är omöjliga, om den möjliga lösningen inte går att genomföra!

 

Avslutningsvis, fru talman, något om vitboken, som jag måste säga att jag är lite imponerad av ur åländsk synpunkt. Kommissionen, denna semipolitiska organisation, men egentligen en tjänstemannaorganisation, har mycket bättre skrivningar, särskilt på sidan 4 i vitboken, där det finns uppräknat mycket mera långtgående åtgärder inom kommissionen och unionen för att skapa genomskinligheten, närheten och delaktigheten än vad konventet och regeringskonferensen i Laeken-deklarationen har uttalat. Det är intressant och det är bra för det visar att det är den verkliga kraften inom unionen, kommissionen, som håller i den här frågan på ett bättre sätt än staterna. Det är inte så många medlemsstater inom unionen som är beredda att jobba s.a.s. på den lösning vi vill ha, utan de mest centralistiska staterna i Europeiska unionen, Sverige och Finland, sedan på tredje plats Frankrike, som har ordförandeskapet i konventet, eftersträvar fortsatt centralism. Men sedan finns det faktiskt ett antal stater, och de blir flera med Belgien i spetsen och de federala staterna Tyskland och Österrike, som jobbar i vår riktning och där gäller det att vi hänger på. Men det är faktiskt intressant att kommissionen har i sitt papper, i sin vitbok, bättre åtgärder och det är det här de skriver på sidan 4, att man måste varje gång fråga sig: Krävs dessa mellanstatliga EU-åtgärder eller inte? Och om svaret är ja, måste de vidtas av Europeiska unionen eller kan de ske på en mera regional eller nationell nivå? Här framkommer också i vitboken det som har bekymrat mig genom åren att subsidiariteten från unionens sida egentligen är en subsidiaritet, närhetsprincip, gentemot medlemsländerna. Det har ofta sagts så att det är på det sättet. Här skriver de klart att det inte är så, utan det är faktiskt gentemot medborgarna, ner till medborgarna, regionerna osv. Sedan finns det också statliga organisationer som man nämner, men man tänker precis som vi vill att man skall tänka i kommissionen till den delen. Jag vill alltså för min del säga att jag är faktiskt glad för det där. Vi har givits alltför lite tid att jobba med vitboken eftersom det är bara den här månaden kvar, men å andra sidan har jag förstått av handlingarna att det här ärendet ändå skall leva vidare, trots att svaren skall vara inne inom den här månaden. På det sättet kan vi påverka det ännu.

 

Som allra sista punkt, fru talman, har jag en fråga till landskapsstyrelsen. Som ni märkte blev det bara en form av kritik och nu blir det då en fråga. På sidan 21 i meddelandet står det att Åland har inom ramen för den egna lagstiftningsbehörigheten likalydande rättigheter och skyldigheter som medlemsstaten. Landskapsstyrelsen skriver t.o.m så långtgående på ett annat ställe att vi är egentligen som en självständig stat inom Europeiska unionen. Det tycker jag är bra skrivet, men naturligtvis med de begränsningar vi har, att vi till stor sedan dessutom är styrda inom Finland. Så skriver man: ”Landskapsstyrelsen förutsätter att Åland ges inflytande i konventet som motsvarar Ålands särställnig i medlemsstaten Finland och i Europeiska unionen.” Det är som om man skulle ha skrivit detta före konventet utsågs. Kan det vara förklaringen till att man är så här kravfull här: ”vi skall ges så starkt inflytande i konventet som Ålands särställning i medlemsstaten Finland och Europeiska unionen förutsätter”. Det är bra skrivet, men är det månntro så att texten inte har justerats efter att vi fick veta resultatet, där vi alltså inte har någon ställning alls, utan via ltl Svensson har vi naturligtvis  en suppleantpost på en observatörspost, men det framgår av handlingarna hur konventet styrs, hur ledningen ser ut och i den ingår knappast nationen Finland annat än lite marginellt.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är oerhört viktigt när man skall behandla EU-frågorna på Åland överhuvudtaget, men i lagtinget och landskapsstyrelsen, att bilden av den Europeiska unionen är riktig. Jag begärde replik för att säga, att jag håller inte med om den bild som ltl Roger Jansson gav att EU inte skulle ha så stor betydelse. Möjligen kan man säga, om man betraktar enskild budgetmoment, att man inte hittar EU på så många ställen, men man hittar det utanför budgetmomenten. Jag tycker att det är en motsägelse att berömma kommissionen och lägga problemen på axeln Åland – Helsingfors. Det är ändå så att det är formellt via Helsingfors vi måste bedriva vår inflytandeverksamhet i största grad. De stora problemen med EU är att vi ingår i ett regelverk, i ett system av institutioner, där vi inte har inflytande som motsvarar vår roll som parlamentariskt självständigt. Det är därför det är så viktigt att inse att vårt beroende av EU är så mycket större än det som syns när man bläddrar genom budgeten. Man kan inte heller säga att ”dom skall inte lägga sig i sjöfågeljakten, dom skall inte lägga sig i bananregleringen” osv. Det är precis det de gör och det är den tendensen som är farlig: att regelverket som finns och som vi på sätt och vis har godkänt slår tillbaka mot oss. Säger man att dom skall ägna sig åt frihandel men inte åt bananpolitik, så är det också en motsägelse. Det är just för att bananproduktionen inte kommer in under frihandelsreglerna som det måste regleras och är reglerat, så att om man tittar på EU ur budgetperspektiv ser man inte skogen för träden!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag är van, tyvärr alltför van, att vicelantrådet och liberalernas ordförande Olof Erland inte håller med mig och det gör han på någon slags förlängda ryggmärgsreaktioner eftersom han här inte brydde sig om att analysera mitt budskap och vad jag egentligen ville ha sagt. Jag är alltså inte så negativ till Europeiska unionen som vicelantrådet. Jag ville här visa att det finns några saker som inte är bra och jag tog upp dem och tyckte att Europeiska unionen inte i framtiden skall syssla med dem. Men det mesta är bra och det är till fördel för Åland att vi är medlemmar i unionen och vi skall också lyfta fram de positiva sidorna. Det var det som jag tänkte göra. Sedan gjorde jag en någorlunda vetenskaplig genomgång av landskapets budget och jag har tagit kommunernas budgetar också, vetenskaplig på det sättet att jag har gått igenom den i detalj och sett vilka summor påverkas av unionens beslut och vilka inte. Det var den bilden jag visade. Samtidigt sade jag, och det hörde alla som lyssnade på mig och ville analysera det jag sade, att när det gäller lagstiftningen och när det gäller förvaltningen så är påverkan större, men för det är den inte så där jättestor och man kan alltså inte härleda så mycket negativt till unionen som man lätt gör här på Åland. Jag tror att Olof Erland också gärna kunde ta till sig något av det positiva budskapet.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det är inget fel att ha en annan bild, men det är lite lättvindigt att säga att min bild skulle vara från ryggmärgen, medan ltl Jansson med vetenskap och analys har en annan bild. Jag tycker att verkligheten talar ett väldigt tydligt språk när man är med och gör upp en budget. Det är inte i momenten EU syns, men det syns i bakgrunden när det gäller kraven på miljö, när det gäller kraven på revision, när det gäller kraven på medelstilldelning, vad man får stöda, vad man inte får stöda, hela regelverket, hela inflytandet. Jag tycker att som en demokrati där vi är folkvalda måste man konstatera att 3 § i självstyrelselagen, som säger att det är Ålands lagting som representerar Ålands folk, inte stämmer längre. Man får gärna lägga upp en rosig bild av EU. Det finns många saker som är bra med EU som ett fredsprojekt, men vi skall väl ändå försvara Ålands position och därför är det så viktigt att vi försöker tydliggöra bilden. Jag tycker att ltl Roger Jansson var tydlig i sin bild, den bild vi i allmänhet har på Åland sade han i inledningen här att är inte sann, den bygger på att man har otillräckliga kunskaper, tillkortakommanden osv. Då tycker jag att vi måste lyfta fram problemen på bordet. Om vi sitter här och säger att vi är nöjda med EU och går vidare med det, så kommer vi inte att ha kraft att agera. Det är därför jag vill att vi skall inse att på viktiga punkter i demokratin har Åland en svag EU-position. Jag skulle gärna hoppas att vi kunde vara eniga om det. Det skulle nämligen ge oss kraft att gå vidare nu när vi har chansen i en konferens som bl.a. skall behandla regionerna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag blir allt mer och mer bedrövad över den här landskapsstyrelsens inställning till Europeiska unionen och dess negativa påverkan på Åland och ålänningarna. Jag håller med om att vi har en svag position på många punkter, den bör förbättras och hela mitt anförande genomsyrade just att det är väsentligt att vi tittar på både kommissionens och medlemsstaternas ansträngningar för att omskapa unionen så att den blir mera anpassad till självstyrelsens problematik. Alla som lyssnade på mig hörde att det var det som mitt anförande mycket gick ut på. Men när det gäller inställningen som vicelantrådet försöker ge oss här och Ålands folk att det är så bedrövligt också på budgetsidan kan jag ta exempel, att mer än 50 procent av vår budget är från utbildnings- och kulturavdelningen och social- och miljöavdelningen. Hela grundskolväsendet och gymnasialstadieutbildningen och stora delar av den efterföljande högskoleutbildningen är ytterst lite påverkad av Europeiska unionens bestämmelser. Vi har mycket lite även inom lagstiftning och förvaltning som påverkar det, men ännu mindre när det gäller ekonomin. Samma är det inom ÅHS, där jag själv sitter i styrelsen – nu igen – att det är sannerligen inte mycket utan det är lite på veterinära sidan som vi är påverkade av det i marginalen. Vi måste alltså vara realister när vi talar om vårt förhållande till Europeiska unionen, fokusera på problemen, men också lyfta fram nyttan och fördelarna. Jag hoppas att landskapsstyrelsen skulle lägga om sin politik på den punkten.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Ltl Jansson nämnde att vi inte har någon formell plats i konventet, i alla fall inte någon att tala om. Det är alldeles riktigt. Jag ville bara upplysningsvis påpeka att konventet är på sätt och vis öppet för precis alla som är intresserade. Allt som sägs och görs i detta konvent kommer att anslås på webben och vem som helst kan meddela sig på sitt eget språk och läsa allt på sitt eget språk, kommentera osv. Det skulle naturligtvis vara bra om man har vetskap om att om man vill påverka och jobba med det så finns det olika möjligheter.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det var bra synpunkter som ltl Svensson kommer med och jag delar dem naturligtvis helt och hållet. De kanalerna man har, ltl Svenssons position, vår eminente medarbetare nere i Bryssel Yngve Mörn, landskapsstyrelsens kansliavdelnings EU-enhet, landskapsstyrelsen själv osv. samt också vi här i oppositionen kan säkert hjälpa till med de ganska breda kontakter som vi har, både till Helsingfors och Bryssel i det sammanhanget, skall man naturligtvis använda. Som ltl Svensson minns var min fråga till landskapsstyrelsen och lantrådet har begärt ordet, så det kommer svar på den med all säkerhet. Landskapsstyrelsen skriver att man förutsätter att Åland ges inflytande i konventet som motsvarar Ålands särställning i medlemsstaten Finland och Europeiska unionen och det var någonting annat än det som ltl Svensson var inne på och berättade för oss, som jag helt håller med om.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

Jag kan inte finna annat än att landskapsstyrelsens inställning är den rätta eftersom de åländska myndigheterna och politikerna har möjligheter att samverka med Finlands representanter. Jag var igår på ett möte med en arbetsgrupp som skall föra Finlands talan i konventet och där var man fullt beredd att lyssna på ålänningarna. Vad man sedan för fram är väldigt svårt att säga, men den saken är klar att det kommer att finnas så många tusen och åter tusen synpunkter på detta konvent, att man måste välja väldigt noga för att inte drunkna i det bruset. Men nog tycker jag att landskapsstyrelsens krav är berättigat och jag hoppas att man också skall få genomslag för det hos dem som företräder Finland i konventet som ordinarie.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag förstår ltl Svensson på det sättet och därmed kanske också liberalerna och därmed kanske också t.o.m. landskapsstyrelsen, den nuvarande regeringen i landskapet, att detta kriterium är uppfyllt, att vi har en sådan position nu i konventet som motsvarar Ålands särställning i medlemsstaten Finland. Det här är nämligen en redogörelse över den formella positionen, inte vad man på olika sätt eventuellt kan förhandla sig fram till under resans gång, utan vilken position man får i konventet. Det är det som texten gäller och det var det som min fråga gällde. Det var inte riktigt det ltl Svensson svarade på, men jag kan utläsa av hans svar det jag sammanfattningsvis sade just för en stund sedan.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det senaste året har ltl Roger Jansson och jag haft våra duster eftersom vi hamnat på varsin sida om bordet, men jag måste ändå erkänna att i det här fallet tar jag av mig hatten för ltl Jansson eftersom Jansson här visade ett relativt stort mod genom att våga gå upp och försvara EU och själva tanken med EU, också i Ålands lagting därför att det finns en opinion och en inställning som börjar sprida sig ute i samhället som inte är speciellt EU-positiv. Det måste vi alla erkänna och det ansvaret får nog vi politiker delvis ta på oss som kanske inte alltid vågar försvara EU och det som också är gott. Vi tar lite för givet att allt det goda med gemensam valuta, stabil ränta osv. kommer från himlen och sedan kommer problemen från EU. Sedan kanske man måste göra någon sorts balans i det här avgörandet också. Ett uttryck i EU-kriticismen har vi i den motionsflora som finns här i lagtinget att man skall utreda ett utträde ur EU. Det är väl också ett tecken i tiden på något sätt på den opinion som finns ute i samhället. Men jag tror att det är bra att man ibland kanske har en lite mera filosofisk diskussion också kring EU och de stora dragen i EU-arbetet. Jag vill säga så här att inför EU-arbetet hade jag förmånen att också då vara med i landskapsstyrelsen och EU:s ambassadör i Finland hette Eric Hayes, han var här på Åland och vi var ute och fiskade tre-fyra dagar under tre somrar; på det sättet bekantade han sig med Åland och vi fick möjligheter att prata med varandra. Egentligen var det nog han som sist och slutligen övertygade mig att rösta ja i själva EU-frågan. Mitt parti och de flesta var nog ganska EU-kritiska och är det kanske fortfarande väldigt långt. Han sade så här, när vi räknade upp våra problem och vad det eventuellt skulle innebära, att nog skall vi hitta lösningar på det här därför att grundtanken med EU är inte att folk skall få det sämre, utan grundtanken är att folk skall få det bättre. Håller man den tanken levande kanske man har lite lättare att tro på EU-tanken fortfarande.

 

Ser vi på den utveckling vi har haft efter vårt EU-inträde så inte har Ålands totala ekonomi varit speciellt dålig de senaste åren. Vi har tvärtom arbetskraftsbrist osv. på många områden och det mesta snurrar ganska bra i vårt samhälle. Men problemet med EU har varit och är att det blir en del av befolkningen som upplever problemen medan en del av dem upplever merparten av fördelarna. Jag tror att det var president Ahtisaari som sade att det är egentligen städerna och de centrala orterna som mycket har fördel och landsbygden får betala priset för EU-inträdet. Vi har lite den situationen också här på Åland därför att den är kanske ännu starkare här i vårt lilla samhälle, där vi har både landsbygd och också en skärgård och framför allt med tanke på att vi har en uttalad politik att vi faktiskt vill hålla hela Åland levande och att Åland är ett småskaligt samhälle. Jag brukar säga så här att EU är de storskaliga lösningarnas moder och Åland är de småskaliga lösningarnas samhälle och det är det här som det är lite svårt att få att passa ihop alla gånger.

 

Jag tycker ändå, precis som ltl Roger Jansson, att man får ändå inte glömma den positiva grunden och försöka göra det bästa möjliga, för det finns liksom ingen direkt lösning att säga att vi skall gå ut ur EU eller vi skall göra något annat, utan vi är med i EU och vi måste göra det bästa möjliga av den positionen, både när det gäller vår autonomi och också när det gäller vår ekonomi. Jag tror, att om vi skall vara lite självkritiska, så kanske vi under de gångna åren under förhandlingarna och inför EU har haft väldigt mycket fokus på det ekonomiska, att man skulle trygga ekonomin för Åland och det är i och för sig klokt, men man måste också hela tiden tänka på autonomin. För mig måste jag säga att förutom ambassadör Eric Hayes tanke att man skall få det bättre så var det också det att jag trodde, och tror fortfarande, att vi genom att vi inte bara är en del av Finland utan vi är en del av hela EU, borde på det sättet få det lättare att samarbeta och utveckla vår handel osv. med andra länder, framför allt med Sverige. Den gamla sanningen att handeln styr språket  (Från salen, ltl Sundback:Hesburger) gör otvivelaktigt så att vi mer och mer blir beroende av det finska språket – om ltl Sundback kan invänta sin taltur, så är det lite lättare att tala från talarstolen också! När det gäller språket visar det sig, delvis på grund av skattegränsen, men mera på grund av den tröghet som finns i systemen att ändra dem, att vi kanske inte har sett den stora förändringen att man har byggt upp nya marknader, men vi ser ändå en förändring som gör att framför allt de tjänsteproducerande företagen och de s.k. nya företagen arbetar mera västerut. Det som sedan hände och som var en liten överraskning för mig var, och jag tror för de flesta, att vi på det administrativa planet – självstyrelsen och landskapsstyrelsen – de facto blev på något sätt mera beroende av det finska språket eftersom vägen till Bryssel går via Helsingfors. Det här är ett probelm som vi fortsättningsvis måste jobba med och hitta lösningar på för att det här skall fungera.

 

Jag tror, fru talman, att om man lyfter upp EU-medlemskapet i ett lite större sammanhang så kanske man också finner en hel del fördelar med det hela. Jag måste för min egen del säga att visst känns det bra när man reser i Europa att man inte behöver växla pengar. Det var en väldigt tydlig sak som har hänt och som gör man faktiskt blivit lite mera europé.

 

Jag tror, fru talman, att vårt problem på Åland är också det att i ett litet småskaligt samhälle som det åländska är det också så att relativt små problem kan bli ganska stora i den allmänna debatten och det är också någonting som vi måste kunna hantera på ett balanserat sätt, men jag tror att vi skall klara av det också. Sedan har vi också det grundproblemet att det är vissa grupper i vårt samhälle, framför allt på landsbygden och i skärgården, som nog har drabbats av EU-medlemskapet på ett oskäligt sätt, inte minst jordbrukarkåren, för när man får beskrivningen av den byråkrati som de människorna måste sköta, så inte verkar det riktigt klokt, om man får säga precis som det är. För mig är det fortfarande en vägledande tanke och en målsättning när det gäller språket att ju mera gränser vi kan få bort i Europa och gränser runt Åland desto naturligare blir det att man samarbetar med dem som har gemensamt språk. Jag tycker att vi har lyckats på politisk nivå relativt bra också de senaste åren att upparbeta kanaler västerut till Sverige, så visst finns det framsteg i det här arbetet, men det kommer att krävas mycket arbete av både den här landskapsstyrelsen och kommande landskapsstyrelser fortsättningsvis.

 

Fru talman!

När det gäller frågeställningarna som ltl Jansson tog upp om vitboken måste jag faktiskt få försvara mig och landskapsstyrelsen utgående från det att vitboken torde ha funnits tillgänglig för lagtinget och åtminstone självstyrelsepolitiska nämndens medlemmar under en längre tid. För vår del har vi haft beredskap att ha en diskussion kring den redan tidigare, men vi försöker ha det arbetssättet nu att det skall finnas färdiga förslag som vi lägger fram för nämnden som kan diskuteras. Vår arbetssituation har varit sådan i landskapsstyrelsen att vi helt enkelt måste prioritera det på det sättet att det har kommit i det här skedet att vi har det s.k. förslaget färdigt, som i dag har överförts till nämnden för att kunna diskuteras på fredag och finns det behov av att diskutera det ytterligare är jag helt säker på att landskapsstyrelsen kan ta den tiden. Vi är inne i en process, så inte är det någonting som avslutas per den 31 mars och sedan är det slut. Finns det ett intresse skall vi naturligtvis ta tillvara det.

 

Den andra frågeställningen om vad vi prioriterar, om det är samarbetet med konstitutionella regioner eller de inomstatliga lösningarna, så måste vi fokusera på  båda två, för de stöder varandra som jag ser det. Vi kan få en synergieffekt av det helt enkelt och det är bara att vi måste räcka till. Där har vi en annan frågeställning som jag från tid till annan har funderat på: Ålands litenhet, vår adminsitration osv.;  att kunna hävda oss i den stora europeiska gemenskapens administration är också en utmaning för ett litet samhälle med en relativt långt utvecklad autonomi. Alla de ambitioner vi har förverkligas inte av sig självt utan det krävs både politiker och det krävs tjänstemän som har tid och möjligheter, alltså resurser att arbeta med frågorna. Det är också en viktig frågeställning man måste ha med i bakhuvudet när man funderar på det här sakerna.

 

Avslutningsvis, fru talman, frågeställningen om skrivningen att ”Landskapsstyrelsen förutsätter att Åland ges inflytande i konventet som motsvarar Ålands särställning i medlemsstaten Finland och i Europeiska unionen.” Det är ett riktigt påpekande som ltl Roger Jansson gör att i själva konventet har vi inte fått det, när det gäller deltagandet i konventet, men skrivningen skall ses i belysning av  själva arbetet i de olika organ som vi har tillgång till och kan föra fram våra åsikter till och få dem beaktade på ett korrekt sätt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

I en debatt kan man på kort tid få uppleva svart natt och ljus dag. Vicelantrådet står för den svarta natten och lantrådet för den ljusa dagen i den här diskussionen. Jag fick igen ett visst hopp för att landskapsstyrelsen faktiskt skall ha en viss förmåga i alla fall att sätta sig in i dessa viktiga frågor och försöka lösa dem utgående från vår verkliga situation på Åland och inte den bild som har målas upp av olika aktörer genom åren, vilket en tidigare replik till mig gav en klar inblick om att här skall det målas nog ganska så svart. Vi måste erkänna vad som är galet och vad som sköts galet av Europeiska unionen. Det som sköts galet gentemot Åland är fågeldirektivet och sjöfågeljakten och några frågor till. Det som är dåligt i unionens politik är delar av jordbrukspolitiken, delar, men långtifrån allt. Tänk på hur bra miljöstödspolitiken är för vårt landskap, för en hållbar utveckling osv.! Tänk på vad som är positivt i sjöfartspolitiken inom unionen! De har faktiskt i närsjöfarten och i transporter från dörr till dörr otroliga affärsmöjligheter för åländsk sjöfart, bara vi vill utnyttja det och bara vi skulle förstå oss på att driva en sjöfartspolitik aktivt från landskapsstyrelsens sida. Lantrådet var själv inne på frihandel och öppna gränser samt för konsumenterna, som de flesta ålänningar är, finns det bra mycket som är positivt och inte minst för självstyrelsen; vår position i folkrätten har stärkts ordentligt tack vare EU och det som lantrådet var inne på:språket, svenska språket stärks inom Europa tack vare Sveriges EU-medlemskap. Tyvärr har vi att kämpa gentemot Helsingfors också här med finska språkets intrång. Det lilla onda får alltså inte skymma det stora goda. Det var mitt budskap och jag är glad för att lantrådet delar den uppfattningen.

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Landskapsstyrelsens meddelande om Europeiska unionens framtida utveckling är en sammanfattning av den process som pågår inom EU och dess medlemsstater för att förhoppningsvis utveckla EU till något som gemene man kan uppfatta som något bra och positivt. I nuläget uppfattar man lätt EU som ett byråkratiskt jättemaskineri där de små aktörernas åsikter aldrig uppmärksammas.

 

Det är uppenbart att man inom EU och dess medlemsländer har kommit till insikt om att det är nödvändigt att förenkla EU:s regelverk, alltså de s.k. fördragen, för att på så sätt ge hela EU en ansiktslyftning. Ett regelverk som är i det närmaste oförståeligt är inte någon bra grund att stå på.

 

I landskapsstyrelsens meddelande framgår att det finns flera förslag om hur man kunde förenkla EU:s regelverk. Ett förslag är att man direkt skulle förenkla de nuvarande fördragen och denna metod stöds av EU-kommissionen. Förslag till en annan metod är att man inrättar ett grundfördrag med bifogade protokoll, där Ålands anslutningsakter och protokoll förmodligen kan påverkas av reformen. Oberoende av hur EU avser att förenkla sitt regelverk är det av yttersta vikt att landskapsstyrelsen noggrant bevakar behandlingen så att ingen innehållsmässig förändring av våra anslutningsakter sker eller att beslutanderätten på något område där vi har behörighet övergår till EU.

 

Fru talman!

Landskapsstyrelsen berör i detta meddelande alla de frågeställningar som lagutskottet, självstyrelsepolitiska nämnden och naturligtvis lagtinget berörde i samband med behandlingen av Nicefördraget. Lagtingets uttalade krav på en plats i Europaparlamentet syns även i detta dokument. Behovet av beslutsfattandet enligt subsidiaritetsprincipen, alltså att beslut inte skall fattas på en högre nivå eller längre bort än nödvändigt, vilket ligger i Ålands intresse, framgår också ur meddelandet. Behovet av talan i EG-domstolen framgår också. Även det stora behovet av att utveckla regionernas roll i EU-samarbetet lyfts fram i detta meddelande. Landskapsstyrelsens meddelande uppfattar jag att är komplett och heltäckande på detta sätt. I meddelandet anges att en EU-parlamentsplats inte nödvändigtvis behöver uppnås genom att Finland viker en av sina platser för en på Åland folkvald person. Enligt meddelandet kunde det vara möjligt att med Finlands bistånd få EU att ge en parlamentsplats direkt åt Åland, motiverat med Ålands status som ett nationellt parlament och av gemenskapsrättsliga skäl. Det är ändå troligt att detta andra alternativ kan vara ett spår som leder oss ännu längre från en EU-parlamentsplats. Kravet på en EU-parlamentsplats bör stå fast i sin renodlade form.

 

EU-kommissionens vitbok angående styrelseformerna i Europeiska unionen berör till sina inledande delar helt uppenbart även Åland genom att det finns en uttalad önskan att ”vidga delaktigheten och öka insynen vid beredningen av ny gemenskapsrätt”. Kommissionen vill att beredningen skall ske på ett öppnare sätt och med ett bättre samspel mellan EU och regionala myndigheter. Det är ändå en besvikelse att EU-kommissionen i sin vitbok inte vill ge regionerna någon formellt utökad status eller beslutsposition. Landskapsstyrelsen bör i sitt utlåtande till kommissionen, som skall avges inom mars månad, påtala denna brist.

 

Det konvent som nu under ett års tid skall bereda frågeställningar inför följande regeringskonferens år 2004 håller som bäst på med att klargöra för sig själv vilka frågor som skall diskuteras. Det är av omätbar vikt att regionernas roll i ett framtida EU kan fås till en fråga som på allvar diskuteras av konventet. Här bör alla tänkbara resurser sättas in från åländskt håll för att övertyga de finländska representanter som blivit invalda i konventet att på ett positivt sätt driva de för Åland viktiga frågorna. Kontakter torde redan ha tagits med dessa representanter både av landskapsstyrelsen och av lagtinget. Regionernas roll i EU måste helt enkelt lyftas upp på ett högre plan för att Åland skall kunna uppnå den position vi anser att är rättmätig.

 

Fru talman!

Landskapsstyrelsen anger i meddelandets sista stycke att preciserade riktlinjer vid behov skall utarbetas i samråd med lagtinget för att uppnå för Åland viktiga mål.

 

Liberalerna vill här framföra några förslag till preciserade riktlinjer som ett debattunderlag här i lagtinget och i självstyrelsepolitiska nämnden.

 

För det första när det gäller Europaparlamentsplatsen måste detta grundkrav kvarstå som ovillkorligt. Enligt självstyrelselagens 3 § företräds Ålands befolkning i fråga om självstyrelsen av Ålands lagting med ett eget åländskt partiväsen. Demokratisk legitimitet, dvs. möjligheten att utkräva ansvar inom EU förutsätter att Ålands befolkning företräds av en vald representant i Europaparlamentet.

 

För det andra direkta kontakter med EU-kommissionen i frågor inom Ålands behörighet och där har vi som exempel vårfågeljakten som kunde få en annan lösning om vi själva på basen av erfarenhet och lokalkännedom kunde förhandla direkt med kommissionen.

 

För det tredje ett EU-register för sjöfarten. EU:s riktlinjer för sjöfarten möjliggör olika stödsystem för medlemsstaterna; genom att Finland inte ger ett stöd som möjliggör samma konkurrensvillkor som Sverige blir Åland utsatt för en snedvriden konkurrens. Med ett EU-register skulle alla rederier i unionen behandlas lika.

 

För det fjärde vill vi att man skall avskaffa onödiga handelshinder för regioner som ingår i EU.

 

Ltl Svensson:

Fru talman!

En faktor som inte har berörts i den här diskussionen är att EU skall utvidgas. Det kan bli fråga om att EU får en sammanlagd befolkning på 500 miljoner människor i stället för 380 och det är alltså en av de viktiga faktorer som gör att själva det system som styr EU måste vara klarare och tydligare.

 

När det gäller landskapsstyrelsens meddelande är det inte bara att gissa hur EU:s framtid blir utan vi måste också försöka bedöma hur åländska insatser skall göras i denna process. Åland är en dramatiskt liten aktör i processen; också udda är vi som en internationellt garanterad autonomi med behörigheter inom vårt område som staten inte har här hos oss.

 

Man kan säga som en kollega i arbetsgruppen inom regionkommittén för konventets uppgifter sa, Dammyer, en tysk socialdemokrat som brukar nöjessegla här på Åland och kanske kommer att besöka Åland igen. När vi pratade med varandra sa han så här: ”ja, det är ju så att i det här arbetet med konventet så måste man vara diplomat”! Det intressanta med Dammyers yttrande är att han representerar den tyska delstaten Nordrhein-Westfahlen som har 17 miljoner invånare. Han tycker att de måste vara diplomater, så man kan nog tänka sig att vi har anledning att tänka i liknande banor. Men vi har alltså en fördel och det är det att vi är så få, att vi är sådant ojämförbart område på många sätt, så vi hotar egentligen inte någon. Vi kan tänkas komma med på något hörn, i något paket, där vi får någonting som vi vill därför att vi helt enkelt inte hotar andra aktörer. Men hur man skall komma dit är naturligtvis ett enormt läggspel eftersom det är så fruktansvärt många intressen som engagerar sig i det här.

 

Man vill också engagera de frivilliga organisationerna i Europa för att tala om hur det framtida Europa skall se ut. Det är väldigt bra, men ett litet problem i sammanhanget är att det finns ungefär tio miljoner sådana organisationer av något så när storlek. Vi måste inse att det här är som en skapelseprocess där man inte riktigt vet vad som händer hela vägen. Vi kan inte säga t.ex. att nu skall landskapsstyrelsen åstadkomma det, nu skall lagtinget åstadkomma det, det är inte så enkelt, vi måste se det i vidare cirklar: var kan vi komma med just i de sammanhang där våra intressen kan lyftas fram, att hitta de optimala situationerna. Detta kräver riktigt med kontakter utanför Åland och att vi också skall intressera oss för andras problem för att kunna vara med på ett hörn och diskutera också dem.

 

Jag håller med ltl Roger Jansson om att vi bör ha målet att verkligen bli européer inom överskådlig tid. Så säger man i många vackra texter som produceras att den här förändringen av EU:s styrmodell skall göras oss alla till européer, vi skall känna samhörighet och allt det här. Det stämmer säkert, men vi kan inte räkna med att själva processen där allt det här skall ske är någon odramatisk sak utan här kommer det att bli så att aktörer försöker att dra hemåt så mycket som möjligt. Och då är det klart att de som är stora har särskilda möjligheter att dra. Vi kan inte heller säga att det är fel att representanter för länders regeringar, regioners regeringar, parlament osv. drar hemåt; de har ett sådant ansvar inför sina medborgare och väljare. Man kan alltså inte säga att det blir bara ett smutsigt spel, rävspel och sådant, utan vi måste erkänna att här är det fråga om att sammanväga så många olika intressen och på så många olika nivåer att det måste bli en smula skapelseakt över det hela, kanske t.o.m. svårgenomtränglig.

 

Jag har lagt märke till att i regionkommittén säger man inte längre att det finns olika beslutsnivåer, att en del är högre och en del är lägre, utan man säger att det finns jämställda beslutssfärer, dvs. kommuner, lagstiftande regioner och stater har lika höga eller låga nivåer, men de är olika. Det tycker jag är någonting som vi har anledning att ta till oss här, att vi är inte på någon lägre nivå, men vi har inte riktigt samma sfär som t.ex. republiken Finland.

 

Herr talman!

Åland har naturligtvis inte några möjligheter att slå näven i bordet här och vi måste betänka att det gäller framtiden. Inom regionkommittén, men framför allt inom EU-kommissionen, så tror man att regionerna kan medverka till att lösa en del av motsättningar och problem som i dag finns i EU:s beslutssystem. Man har ett tomrum här, som har skapat ett glapp och en friktion som man faktiskt säger rent ut i regionerna att här måste vi få in regionerna; då talar man inte bara om den lagstiftande regionen utan också om den kommunala nivån och om mera lösa regioner. 

 

Man kan förstås säga att EU-kommissionen är ute efter att försvara sin ställning. Man har nämligen gjort den analysen att de stora EU-nationerna har för avsikt att med lugn avvakta konventet och sedan går man in och fattar de beslut som är bra för de stora nationerna och i teorin också är bra för de små därför att det som är bra för de stora i EU är också bra för de små. Här är det alltså fråga om en liten charmoffensiv från EU-kommissionens sida och den tycker jag att man skall beakta.

 

När det gäller vår kompetens måste man också ha klart för sig att i stort sett alla parter i EU har förlorat kompetens och behörighet till gemenskapen. Det gäller också det största landet Tyskland med 80 miljoner människor som tycker att det har förlorat en hel del kompetens, så vi är inte de enda som klagar.  Det blir alltså en kamp.

 

Så sent som i förrgår var jag i Helsingfors på justitieministeriets internationella konferens om de mänskliga grundrättigheterna i det framtida Europa och där framträdde EU-kommissionären Antonio Vittorino från Italien för rättvisa och migration. Han sa det som jag inte hade hört någon annanstans förut, att framtidskonventet skall skapa en ny laglig grund för unionen och har rätt att införa ny kompetens till EU, till medlemsstaterna, till regionerna och lokala myndigheter. Det stämmer säkert därför att det finns inga begränsningar för konventet; vad som sedan händer i själva verket på slutet får vi se.

 

Jag tycker att vi skall se det här som en öppen process där vi har förhållandevis goda möjligheter trots vår litenhet.

 

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag skulle vilja knyta an till ltl Roger Janssons anförande. Jag tyckte att det på många sätt gav substans till diskussionen och det är några påståenden som jag gärna vill diskutera. Jag håller med honom i hans slutsatser om vart makten har försvunnit. Det var intressant att se översikten över budgeten och hur mycket av pengarna som ltl Roger Jansson har kommit till att styrs direkt av regleringar via gemenskapen. Det var väldigt lite. Problemet som han tog fram och som jag tycker att man har känt en längre tid är egentligen inom förvaltningen och relationen till Helsingfors när det kommer till att implementera eller följa upp EU-direktiv av olika slag och andra bestämmelser. På det viset har Ålands möjligheter att råda i eget hus begränsats.

 

Man kan också fråga sig vart makten har tagit vägen. Jag tycker att man måste försöka se på den maktkamp som pågår inom EU-området. Om man tänker på när vi hade en uppgång för gemenskapen så var det under den tid när Helmut Kohl regerade i Tyskland, Mitterand i Frankrike och Delors var kommissionsordförande. Då fanns det alltså en stark gemensam vision, en målsättning om den inre marknaden, en ökad integrering osv. och detta fick fart i och med Sovjetunionen och framför allt Berlinmurens fall. Då fanns det politiska stödet och möjligheterna att ta ännu ett stort steg i integrationsprocessen. Nu är dessa herrar borta och det är nya tuppar på soptipparna överallt som skall visa sig och manifestera sin position och sin makt. Jag tycker nog att man kan se att redan med Amsterdamfördraget och framför allt med Nicefördraget så har hela utvecklingsprocessen, som tidigare i samband med Maastrichtavtalet var ganska visionär, gått i stå. Det klagar både Persson och Lipponen på, att det går så långsamt och det är stort och smått om vartannat, att det här går inte; de är inte de enda statscheferna som har sagt det och då har man kommit till att konventet skulle ta över och regeringschefernas möte skulle ta time-out, som det så populärt heter nu! Då är det så, som jag ser det, att makten har gått tillbaka till medlemsstaterna. Nu är det regeringarna som manifesterar sig på de gemensamma mötena och arenorna. Det ena beslutet efter det andra poppar upp, det är middagar och sedan kommer man på morgonen ut med en pressrelease och det är fotografier av familjen osv. Det där har allt skett i slutna rum utan insyn, ren och ram och skär politik. Detta tål naturligtvis inte ett modernt demokratiskt samhälle, vilket det än må vara. Det visar sig då att t.ex. Italien, som Berlusconi, han använder EU för sina inrikespolitiska intressen, han är knappast intresserad av att ge ifrån sig en enda prociutto gratis därför att han är inte intresserad av EU, han är bara intresserad av att leva upp som en gammal romersk härskare ungefär. Det där är inte lika illa i alla länder, det finns också demokratiska ledare, men det som saknas i dag är en gemensam strävan, en vision av vilka de viktigaste stegen som medlemsländerna tillsammans skall ta för att utveckla unionen. När medlemsstaternas regeringar blir starka blir kommissionen automatiskt svagare. EU-gemenskapen kan inte utvecklas om inte kommissionen blir starkare. Det är alltså där som man har planeringen av den konkreta gemensamma politiken.

 

När ltl Roger Jansson tycker att det står mycket bra i kommissionens vitbok, så är det alldeles naturligt att vi finner gemensamma intressen med kommissionen, för på samma sätt som kommissionen känner sig snuten på makten, så gör medborgarna och autonomierna det. För tillfälllet tycker jag att man ganska klart och tydligt kan se rent maktpolitiskt att hela processen är en i kraftig återvändsgränd. Det är egentligen kanske ingenting att himla sig över, och det som jag tyckte att också var bra att ltl Roger Jansson sade var att man inte får elda under den frustration, den populistiska debatten som förs mot EU, där det är så lätt att säga att det här är bara skräp och vad var det vi sade och komma med kritik. Om svaren vore enkla är jag alldeles säker på att någon redan för länge sedan skulle ha kläckt dem. Men ltl Svensson gav en ganska  tydlig bild av hur komplex situationen är. Om man skall tänka sig nästa reaktion i denna dialektiska process, så för att medborgarna överhuvudtaget skall ha tilltro till medlemsstaternas regeringar och till kommission måste det ske förändringar som främjar demokrati, insyn och offentlighet. I detta sammanhang är det viktigt att se vad Åland kan spela för en roll. Det är ingen idé att åka någonstans och berätta om hur bra vi har det på Åland, vad vi gör och berätta om att vi finns och försöka driva olika särintressen för 25.000 i skaran av 380 eller 500 miljoner, det är politiskt dödfött. Om man skall driva en fråga måste det vara av principiellt intresse och den måste ha intresse för andra med vilka vi tillsammans kan påverka utvecklingen så att den gynnar våra intressen. Då är begreppet autonomi ett rött skynke för en del stater och för andra är det inte något speciellt märkvärdigt. Det här handlar också om autonomiernas möjligheter att få ett mera direkt inflytande över gemenskapen. Det handlar om gemenskapens omvandling till någonting som är mera federativt än bara en union. Det är också en tabubelagd fråga att man får inte säga det, för många politiker, speciellt regeringschefer, månar om sitt väljarunderstöd och tar de inte upp det här. Men det är alldeles uppenbart att man från finländskt håll, bl.a. statsminister Lipponen, har uttalat sig i en sådan riktning att man mycket väl kan tänka sig att Finland förespråkar en mera federativ utveckling. Där håller jag inte med ltl Roger Jansson om att Finland, Sverige och Frankrike är de stora centralistiska staterna. Finland har en intressant historia på det viset att man sist och slutligen är ganska pragmatisk; annars hade finlandssvenskar och ålänningar aldrig haft den lösning som vi har i dag. Det är på något vis ganska karaktäristiskt att i den officiella politiken är man väldigt för principer och linjer, men när det sedan kommer till lösningar kan man vara ganska pragmatisk. Däremot är Sverige oerhört centralistiskt, Danmark och Storbritannien samt Frankrike, alltså gamla konungadömen, de har mycket svårare att se en federation som någonting positivt. Det har kanske mera att göra med känslor av identitet och sådana saker, det är inte alla gånger så rationellt, men det största motståndet kommer från Storbritannien  som själv egentligen är en federation.

 

Om vi alltså skall vara framsynta så skall vi vara öppna för att diskutera en sådan situation när hela Europa i allt högre grad kommer att formas till en federation – och vilken plats har då autonomierna? Federation betyder att makten är fördelad ganska jämnt på olika nivåer. Nu har egentligen medlemsstaterna all avgörande makt.

 

Jag tror för min del att vi inte skall kalla Åland för en region. En region i Europa är någonting väldigt otydligt. De inomstatliga nivåerna, sådant som vi skulle kalla kommuner, län eller landskap, finns det så många olika lösningar av i de olika europeiska länderna och Åland kan inte, och skall inte, likställas med någon av dem. Vi skall söka partners bland de s.k. lagstiftande församlingarna och där har Åland, som jag ser det, sin utgångspunkt för Europadiskussionen. Jag var med när landskapsstyrelsen hade en session i Bryssel – och man skulle kunna hålla ett anförande om bara det – men det fanns ett inlägg där som var en öppning och jag är förvånad om lantrådet inte ännu har bjudit den mannen, nämligen Belgiens representant, det flamländska ministerrådets sekreterare. I Belgien finns den starkaste partnern att samarbeta när det just kommer till att hävda autonomiernas inflytande i ett både utvidgat och förändrat Europa.

 

Jag skulle gärna prata mera om det här, men jag är inte säker på att någon vill lyssna, så jag föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 27 mars.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum onsdagen den 27 mars har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 27 mars. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna möjlighet att yttra sig. På talarlistan kvarstår vicelantrådet, ltl Roger Jansson och lantrådet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback nämnde bl.a. framtidskonventet. Det är lite intressant att statsminister Lipponen igår sa att det var egentligen han som väckte idén om ett konvent för EU:s framtid för att bredda processen; det gjorde han i ett anförande i Brügge. Jag delar den uppfattning som ltl Sundback sade att Lipponen har en viss känsla för EU-kommissionen och EU:s institutioner. Han tror att det är de som kan stötta de små staterna när de stora ställer väldigt höga krav.

 

Det första konventet ledde fram till att grundrättigheterna lyftes fram. Det leddes i praktiken länge av en ålänning, nämligen riksdagsman Gunnar Jansson. Han blev väldigt hyllad under seminariet, detta väldigt representativa sällskap av juridiskt kunniga och höga företrädare för många länder, även kandidatländer. Hyllningarna inleddes faktiskt av Tysklands justitieminister som framhöll hans insatser och också andra vittnade om att han är en mycket representerad person i dessa kretsar. Det visar att  Åland också kan göra insatser inom EU - det var dit jag ville komma!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Ltl Sundback noterade det mycket intressanta tal som hölls av Flanderns representant på landskapsstyrelsens seminarium i Bryssel häromveckan och undrade om inte lantrådet redan har bjudit in den representanten till Åland. Saken är den att vi redan har ett välfungerande samarbete just med Flandern och den ledning som finns där på flera olika nivåer. Jag delar det som ltl Sundback sade, dels deras åsikter, men deras position är också mycket intressant eftersom de dels har en konstitution sin ger dem ett intresse att driva de här frågorna, men sedan har de också en folkmängd som också ger dem en tyngd i det här sammanhanget, så det finns en kombination där. Flandern och deras ministerpresident Patrick Dewael var också ledande i de konstitutionella regionernas förberedande arbete inför toppmötet i Laeken.  De konstitutionella regionernas arbete fortsätter och i det arbetsutskott, som jag nämnde redan tidigare, ingår numera också Yngve Mörn, så vi har skapat kontakterna och vi skall försöka dra så stor nytta av dem som möjligt. Intressant att notera i sammanhanget är väl också det vår regionkommittémedlem Hasse Svensson är en form av suppleant till denne Dewael i konventet, så visst finns det kontakter på olika sätt åt det hållet.

 

Herr talman!

Ltl Sundback sade att vi skall vara framsynta. Det tycker jag också att vi skall vara i det här sammanhanget och just när det gäller utvidgningen, när EU så småningom blir en union med över 500 miljoner invånare, måste man med naturnödvändighet börja fokusera på de stora frågorna och låta de små frågorna vara på lokal och nationell nivå. Det är en sak som faktiskt ger mig ett visst hopp om framtiden, att EU inte längre skall blanda i de saker som bättre kan skötas på lokal nivå.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag vill inte vara för stygg, men nog blir det lite klia på ryggen nu - den ena personen efter den andra nämns och hur duktiga de är. Men vad är politikens innehåll? Vad är målet för alla dessa kontakter som vi hör? Vad vill landskapsstyrelsen med det? Jag hörde en helt annan sak jag nämligen på seminariet, som tydligen lantrådet inte har uppfattat. Vi kan återkomma till det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Det har varit en trevligare stund här när vi har fått med lantrådet och ltl Sundback samt ltl Svensson och lite vidgat vyerna i diskussionen. Jag tror att det är värdefullt att man ställer in Åland i huset Europa och ser var vi egentligen står och inte hakar upp oss på små problem; det är naturligtvis också viktigt att lösa dem och det är lite sorgligt när ministrar överhuvudtaget inte bryr sig om att lösa vissa av problemen. Men, det är klart,  man klarar sig väl också med två fåglar på sin kvot en stund!

 

Jag skall kommentera några saker som jag gärna vill föra en ytterligare diskussion om. Det första är liberalernas fyra teser som ltl Perämaa anförde och som vi har läst om i insändare i båda tidningarna för några dagar sedan. Jag undrar varför liberalerna, som är regeringsparti, inte via landskapsstyrelsen i meddelandet får in dessa fyra teser;  parlamentsplatsen är visst med, men de övriga är inte med och betyder det här att centralstyrelsen i liberalerna har kommit till att det vi inte fick med i vårt regerande med centern i landskapsstyrelsen, det tar vi och går ut med i offentligheten och också deklarerar från talarstolen och föreslår då att i lagtinget skall man i stället korrigera vårt misslyckande inom landskapsstyrelsen och få in dessa punkter. Det blir den logiska slutsatsen i all välmening, ltl Perämaa? Frågan blir så väldigt öppen för medborgarna när det görs på det här sättet.

 

Då skall jag något ytterligare kommentera en av liberalernas teser. Den ä r jag faktiskt, ltl Perämaa och övriga liberaler, lite ledsen, nästan lite ilsken över att ni försöker lura Ålands folk i en av våra viktigaste frågor. Det är att sjöfartsproblemen på Åland, utflaggningsproblemet, registerfrågan, skulle kunna lösas med ett EU-register, ett Europa-skeppsregister. Detta har medlemsstaterna och kommissionen 1997 förklarat att inte är möjligt, och 1998, 1999, 2000, 2001 och 2002 är det flera av medlemsstaterna som har sagt, att det här är inte möjligt, vi går inte med på någonting sådant. Så förs öker man säga att Ålands sjöfartsproblem och Finlands sjöfartsproblem skall lösas den vägen. Det här är väldigt oärligt och fult, men jag tror att ledamöterna i liberalernas centralstyrelse inte känner till verkligheten till den delen, de är s.a.s. förda bakom ljuset av någon om att detta skulle vara möjligt. Jo, det kan vara möjligt enligt greker, italienare och spanjorer, som åtminstone jag har talat med, om sju-åtta år, uppemot 2010, men då tror jag nog att situationen på Åland, i vår ekonomi med vår huvudnäring, är sådan att det kanske inte är särskilt aktuellt med någon nytta av ett sådant EU-register.

 

Gärna, ltl Perämaa, en liten förklaring till vad vill liberalerna att självstyrelsepolitiska nämnden skall skriva in i sitt betänkande om det här och be landskapsstyrelsen arbeta f ör nu inom mars i förhållande till vitboken. Är det faktiskt så att liberalerna på fullt allvar tror att ett EU-register kan komma så snabbt att det kan vara någon lösning för Ålands sjöfart, så säg det då klart och tydligt och ge oss gärna källorna, vem det är som har givit de här uppgifterna. Jag har själv varit nere på kommissionens trafikdirektorat  och diskuterat med cheferna för sjöfartsutvecklingen. De säger att det vore en vacker tanke, men den är inte på något sätt aktualiserad inom kommissionen, den kommer inte att bli det heller förrän medlemsstaterna säger att nu träder vi in på den här vägen. Det är ingen del av konventsfrågan och det är ingen del av vitboksfrågan. Vad är alltså tankarna från liberalernas sida?

 

Sedan en liten diskussion med ltl Sundback. Det var trevligt att få höra hennes synpunkter ikring det jag redan diskuterade från talarstolen och då ville jag bygga på lite med det här: vart har makten tagit vägen? Jag vill understryka den tesen, som jag tror att är väldigt riktig, att Åland tappade ordentligt med makt till unionen 1 januari 1995, men ordet ”tappa” är egentligen felaktigt därför att vi överförde, precis lika som Sverige, Österrike och Finland överförde en viss procent av sin makt till Europeiska unionen, så gjorde vi det också, med öppna ögon, och 74 procent av Ålands folk föreslog att lagtinget skulle göra det. Där är vi precis i samma situation som spanjorerna, grekerna, finnarna, svenskarna och andra: vi har med öppna ögon överfört makt. När vi överförde makt visste vi också att av  ”kommande makter” som staterna tar hand om och diskussioner om ytterligare överförande av makt till unionen förband vi oss också att gå med om, vi förband oss i princip att gå med i EMU t.ex., vilket jag tycker att var jättebra, men som svenskarna inte har fått ändan ur vagnen med ännu och det börjar de s.a.s. lida av allt mer och mer, höjer räntan t.ex. som ett första exempel på det.

 

Det är vad som hände. Och det kan man med eftertankens kranka blekhet ibland känna, att nog var det ju synd att vi gick med i  unionen, att vi överförde så där mycket makt, men att säga att vi tappade makt till unionen är inte sant, för vi gjorde det med öppna ögon här i lagtinget, efter att ha rådfrågat Ålands folk. Det var betydligt färre som tyckte att Finland skulle gå med i unionen, det var bara lite över 50 procent, men när vi sedan hade framförhandlat det smått otroliga Ålandsavtalet som höjde vår position inom folkrätten och gav oss en enastående ställning inom unionen som ingen annan har, med betydande undantag från de fyra friheterna, så tyckte ändå 74 procent av Ålands folk att vi skulle göra det.

 

Vad vi har förlorat i och med EU-medlemskapet är det vi talar om hela tiden: behörighetsläckaget till Helsingfors. Det är på två nivåer, dels är det att regeringen plötsligt - delvis riksdagen - har fått en makt över den behörighet som är överförd till landskapet, alltså den makt som vi har överfört till unionen, men där alla medlemsstater som har överfört makt för en diskussion med unionen om hur det skall hanteras. Den självstyrelsen har nu Helsingfors tagit hand om och det är behörighetsläckage. Sedan finns det ett annat problem och det är förvaltningen av frågorna, som också är överförda samt ett tredje problem: språket, precis som lantrådet var inne på. Vi har fått större problem med enspråkigheten i landet som drabbar oss mera nu genom att våra EU-frågor skall hanteras faktiskt via Finland och då blir det på finska.

 

Det är det som har hänt med EU-medlemskapet att vi har förlorat självstyrelse till Helsingfors och vi har fått ökade språkproblem med Helsingfors, sedan finns det några problem med unionen också som är besvärliga, men de kan inte alls jämföras med huvudproblemen för självstyrelsen på linjen Mariehamn - Helsingfors. Jag har börjat faktiskt fråga mig de sista månaderna och veckorna, att kan det vara så tokigt att 25000 ålänningar börjar bli mindre synliga och mindre betydelsefulla bland 5,2 miljoner medborgare i landet än vad vi tenderar att bli bland 200 miljoner människor inom EU. Det är ganska alarmerande om det är på väg åt det hållet, och det är känsligt i så fall, eftersom vi har så många vänner nere i Europa som tänker på  samma sätt som oss om att vi vill faktiskt bestämma i eget hus, 70 områden av växlande storlek, nästan 80, med lagstiftande makt som delvis är större än det här lagtingets.

 

Jag skall avsluta detta, herr talman, med frågan om centralism som ltl Sundback förträffligt var inne på. Där pratade vi lite förbi varandra, så jag skall förklara mig lite. Det finns nämligen den globala centralismen och federalismen inom unionen, inom det geografiska och administrativa området och sedan finns den nationella centralismen. Jag glömde att förklara mig. Jag menade att Sverige, Finland, fortfarande också Frankrike, men inte så mycket,  är nationellt centralistiska, man samlar all makt till centralregeringen och huvudstaden och sedan delar man ut lite småsaker; i Finland säger man, jo, vi har det kommunala systemet, vi har landskapsförbunden; de har noll lagstiftning, noll statlig ekonomi. Det är sanningen. Noll statlig ekonomi var kanske att ta i lite för mycket när det gäller landskapsförbund, men jätteliten jämfört med hur det är nere i Europa, där man delar ut ganska frikostigt både lagstiftning och ekonomi till regionerna, delstaterna osv. vad som nu finns.

 

Det är alldeles riktigt att Finland och Storbritannien är mot federalistisk centralism, man vill inte skapa en Europas Förenta Stater utav unionen och där är man på samma linje som oss, men när det gäller att samla makt, att undvika att makt sprids ut i landet, hör man, ur vår synpunkt, till ”bovarna” inom unionen, men när det gäller att motverka federalismen inom unionen och att unionen skall syssla med alla möjliga småsaker som de inte skall syssla med är Finland definitivt våra vänner och Lipponen och vi är helt överens.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Nu när vi varje dag diskuterar EU-frågor allt mer och mer anser vi i liberalerna att det är rimligt att man mera preciserar frågeställningarna, speciellt då landskapsstyrelsen i meddelandet efterlyser mera preciserade riktlinjer. Detta betyder inte nödvändigtvis att man måste ta ställning till de här sakerna i samband med att man behandlar kommissionens vitbok, det är inte det vi menar, vi anser ändå att det i kommande diskussioner är viktigt att man även pratar om de här sakerna i mera precis form.

 

Vad gäller sjöfarten kan man inte ge upp bara för att ltl Roger Jansson tydligen har gett upp i den frågan. Självklart driver vi alla dessa frågeställningar också genom landskapsstyrelsen. Men varför kan man inte diskutera dem i precis form även här i lagtinget?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för den preciseringen, att det som man i landskapsstyrelsen från liberalernas sida inte har fått nedskrivet med i handlingarna vill man då föra till lagtinget. Det var egentligen den fr ågan jag ställde och fick därmed ett svar på det; det är i och för sig plausibelt att man gör på det sättet, så jag tackar för det.

 

Det här med sjöfarten har tydligen både liberalerna och nu även ltl Mats Perämaa fått alldeles om bakfoten. Vi från Frisinnad Samverkan har varit de tydligaste när det har gällt att visa på gångbara vägar, alltså att de nere i Europa förekommande registerlösningarna är den enda långsiktiga lösningen också för Finland. I Sverige har man gått in för en annan och där har man den politiska kulturen att den lösningen passar för Sverige, och den kommer antagligen att leva länge, men i den finska kulturen passar inte den lösningen, den kommer antagligen aldrig att gå igenom och då måste man diskutera andra lösningar och vi har förelagt dem. Vi har inte givit upp, men liberalerna har givit upp när man säger att nu skall vi, Liberalerna på Åland, börja jobba för ett EU-register, kanske t.o.m. vi andra måste var med och jobba för det! Det är bara att göra en resa ner till Bryssel och diskutera med dem som makten har i de här frågorna, så får ni veta att ett EU-register kan det inte bli; det blir troligen inte, säger de, men blir det kan det bli om åtta-tio år. Vad är det för lösning?  Det  är säkert så att partiordföranden bör förklara det.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Efter att ha läst meddelandet läste jag på sista stycket som så att landskapsstyrelsen kommer vid behov att utarbeta preciserade riktlinjer efter samråd med lagtinget. Man efterlyser alltså en diskussion mera precist om dessa frågeställningar. Då tyckte vi att det var lämpligt att vi liberaler förde fram våra synpunkter på hur man kan lösa dessa saker som ett kommande debattunderlag när den här saken skall diskuteras vidare.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tycker som sagt att det är bra, men tidsfaktorn förstår jag mig inte riktigt på eftersom det liberala centralstyrelseuttalandet kom i offentligheten - man hade mötet i alla fall - före vi i lagtinget får meddelandet på vårt bord. Då undrade jag, och det har jag fått svar på , varför man inte fick med det i landskapsstyrelsens meddelande annat än när det gäller parlamentsplatsen.

 

TALMANNEN: Diskussionen är slut. Ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 27 mars.

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands enkla fråga om idrottsinriktning på gymnasialstadiet. (EF nr 7/2001-2002).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Även om jag har noterat att landskapsstyrelsen har tagit beslut efter att jag lämnade in frågan, tycker jag ändå att ansvariga Gun Carlson kan redogöra för landskapsstyrelsens beslut. Därför ställer jag frågan:

 

Vad avser landskapsstyrelsen att göra utgående från det betänkande om idrottsinriktning på gymnasialstadiet som en arbetsgrupp har överlämnat till landskapsstyrelsen senaste höst?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Jörgen Strand säger att landskapsstyrelsen har tagit i detta ärende. Landskapsstyrelsen gav en kommitté i uppdrag att utreda och inventera gymnasialstadieskolornas undervisning i gymnastik och idrott, eller fysisk fostran som det egentligen heter, så att man skulle kunna ge skolorna möjligheter att undervisa i special idrott eller lagidrott på krävande nivå, som man säger. Det här skulle också ske på schemalagd skoltid.

 

Kommittén utförde sitt uppdrag mycket väl genom att göra just den här inventeringen och begå vissa studiebesök till omgivningarna. I kommitténs betänkande redogörs bl.a. för nuläget inom Ålands lyceum, där man i dag har fem obligatoriska kurser i fysisk fostran och fem valbara. Sedan har man också haft en del extra timmar, extra idrottsutövning utöver detta i samarbete med skolan och idrottsorganisationerna. Men det här har skett utanför den schemalagda skoltiden, så det har varit lite belastande för de elever som har gjort det.

 

Landskapsstyrelsen tog alltså beslut den 14 mars, där man konstaterar vad kommittén har föreslagit, dvs. kommittén föreslår att kurserna skall utökas ytterligare med fem valbara kurser så att det blir fem plus fem plus fem kurser och vilket skulle ge studerande möjligheter att utöver skolans ordinarie studieprogram få undervisning i specialidrott. Målsättningen och innehållet i de valbara kurserna liksom antagningssystemet till utbildningen skall fastställas av Ålands lyceums direktion i samråd med Ålands idrottsförbund och berörda idrottsföreningar. Kommittén föreslår också att alla studerande vid landskapets gymnasialstadieskolor med fallenhet och förutsättningar för avsedd undervisning och specialidrott ges möjligheter att inom sitt utbildningsprogram kunna delta i avsedda valbara kurser.

 

Landskapsstyrelsen har tittat på detta och beslöt då  att man skulle ge direktionen vid Ålands lyceum i uppdrag att i försökssyfte och på basis av den föreslagna modellen ge studerande på gymnasialstadiet möjlighet att fr.o.m. höstterminen 2003 få undervisning vid Ålands lyceum, att det skulle ingå i den normala schemalagda skoltiden. Beslutet antydde också att kostnaderna, dvs. löner för lärare, föreläsare och tränare, fortbildningar, reseersättningar osv. kommer enligt kommitténs betänkande att omfatta ca 35.000 euro per läsår och det skulle då godtas för Ålands lyceums del, under förutsättning att kostnaderna delas jämnt med idrottsförbundet. I övrigt blev beslutet också att verksamheten inte får innebära övriga förändringar i gymnasialstadieskolornas årliga budgeter och  till sist beslöt landskapsstyrelsen att denna försöksverksamhet skall följas upp och utvärderas under de två första läsåren så att direktionen och landskapsstyrelsen kan ta slutlig ställning till den fortsatta verksamheten inför läsåret 2005-2006.

 

Det också viktigt att notera att det här skall inte inkräkta på den obligatoriska undervisningen. Eleverna som går på dessa valbara kurser har närvaroplikt vid kurserna som vid alla andra valbara kurser, det är ingenting som man kan välja och vara med ibland och inte ibland. Eleverna skall avlägga sin planerade student- eller gymnasieexamen.

 

Beslutet och tankegångarna går mycket väl in i EU som vi just nu har ägnat några timmar åt; det finns nämligen ett förslag från EU-parlamentet om ett beslut om europeiska året för utbildning genom idrott år 2004, där man särskilt tar fram ett stabilt samarbete mellan idrottsorganisationer och skolvärlden. Man talar också om pilotåtgärder, idrott, skola, så vi ligger bra till där.

 

Jag vill också påpeka, att det här skall inte förväxlas med idrottsgymnasium, det skall inte heller fö rväxlas och blandas ihop med den idrotts- och fritidsledarutbildning som folkhögskolan bedriver, som mer och mer närmar sig frisksport, utan det här skall, som det heter ”utveckla idrottsutövningen, idrottsutbildningen inom gymnasialstadieskolorna i landskapet” och då talar vi om specialidrott på krävande nivå. Vi väljer inte att tala om elitidrott. I praktiken betyder det för tillfället fotboll, innebandy, möjligen ishockey. Det beror på vad idrottsorganisationen kan ställa upp med och vilka idrottsledarresurser det finns att tillgå osv.

 

Det kommer nog att glädja mig och många andra om direktionen vid Ålands lyceum kommer fram till att den här försöksverksamheten kan inledas och fullföljas.

 

Ltl Strand, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Jag tackar för en mycket god redogörelse. Jag har inte så mycket att invända; initiativet har funnits sedan den förra  landskapsstyrelsen, bestående frisinnade, center och obundna. Trots att jag själv har lett detta och jag nu sitter i oppositionen är det bra att man ändå kan jobba kreativt med frågor och jag vill speciellt tacka centerns Gun Carlson för detta beslut. 

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

 

Landskapsstyrelsens framställning angående sänkning av kommunalskattesatsen för samfund. (FR nr 16/2001-2002).

 

Ärendet upptas till behandling den 25.3.

 

 

Ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående avskaffande av den svenska elnättariffen. (S nr 7/2001-2002).

 

Meddelande om landskapsstyrelsens svar eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Svaret lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 18.3. Antecknas.

 

Ltl Danne Sundmans enkla fråga angående direktiv för användning av landskoden "AX". (EF nr 9/2001-2002).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte avges.

 

Vtm Bert Häggbloms enkla fråga angående socialavgiftslättnader för skärgårdskommuner. (EF nr 8/2001-2002).

 

Ltl Jörgen Strands enkla fråga angående löften om ersättningar till vårdanställda. (EF nr 10/2001-2002).

 

Antecknas vidare att enkla frågorna nr 8 och nr 10 genom skrivelser av ltl Strand respektive vtm Häggblom i dag har återkallats. Frågorna föranleder därför inte någon vidare behandling i lagtinget.  Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 25 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.30).

 

Originalfil