Stenografiskt protokoll från plenum den 11 september 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM  den 11 september 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

Herr landshövdingen:

Herr talman! Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna tre republikens presidents framställningar, dels om godkännande av Europarådskonventionen om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå, dels om godkännande av förordningen om ikraftträdande av ändringar i bilaga IV till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö och dels om avtalet med Ryssland för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst.

 

TALMANNEN: Herr landshövdingen! Lagtinget kommer att i vederbörlig ordning behandla republikens presidents överlämnade framställning.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 4/1999-2000 om befriande från hyra för caféverksamheten på landskapets färjor. (HM nr 1/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 18.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Finansutskottets betänkande nr 5/1999-2000 om kostnadsbefrielse inom färj- och busstrafiken samt slopandet av biljettavgifterna på fordon på landskapets färjor. (HM nr 11 och 29/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 18.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Finansutskottets betänkande nr 6/1999-2000 om ersättning till mark- och vattenägare för olägenheter till följd av fartygstrafik. (HM nr 14/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 13.9. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Finansutskottets betänkande nr 7/1999-2000 om förhandlingar med Air Botnia om flygtrafikens tillförlitlighet. (HM nr 10/1999-2000). 

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 13.9. Godkänt.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/1999-2000 angående förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000-2003. (M nr 1/1999-2000).

Först  tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Andersson:

Herr talman!

Social- och miljöutskottets betänkande i ärendet har avgivits av ett enigt utskott och utskottet har såsom framgår i huvudsak omfattat landskapsstyrelsens programförklaring. Utskottet har i vissa avsnitt framfört dels kritiska och dels kompletterande synpunkter.  Synpunkterna är dock allmänt formulerade och skall uppfattas som positiv kritik.

 

Rent allmänt kan sägas att miljöfrågor och frågor om landskapets skärgårdsmiljö är komplicerade och svårfångade, inte bar för lekmän utan också för forskarna.

 

Senaste vår utgavs boken ”Skärgårdsmiljöer, nuläge, problem och möjligheter”. I boken har 28 skribenter, såväl skärgårdsbor som forskare, medverkat med artiklar. Bokens redaktör, Mikael von Nurmes, säger uppriktigt i en tidningsintervju i samband med bokens utgivande att ”ingen behärskar hela det här fältet, så det skulle i praktiken inte ha varit möjligt för någon att skriva den här boken ensam”.

 

I Sverige tillsattes i maj 1998 en parlamentarisk beredning med uppdrag att ”göra en samlad översyn av vilka delmål som behövs för att Sveriges nationella miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation”. Beredningen, som antog namnet ”Miljömålskommittén”,  lämnade sitt betänkande i juni i år. Betänkandet omfattar 632 sidor text och avgavs enhälligt av den parlamentariska kommittén.

 

Herr talman!

Jag nämner det här dels för att visa att politisk enighet råder också utanför landskapet vad gäller kampen för att bevara och förbättra miljön men också för att visa att landskapsstyrelsen, visserligen komprimerat, men i varje fall på 21 sidor uttrycker det som en svensk utredning behöver 632 sidor för att uttrycka. Målsättningen för den svenska utredningen var visserligen mera omfattande.

 

Vad sedan gäller detaljer i betänkandet kan nämnas att utskottet särskilt ingående med de sakkunniga som hörts diskuterat fiskodlingarna i landskapet kontra miljösynpunkter. Detta refereras på sidan 5 i betänkandet. Som exempel på problematiken runt fiskodlingarna kan nämnas att miljöforskningsinstitutet i Jyväskylä i en rapport senaste vår utrett fiskodlingarnas regionalekonomiska betydelse i Skärgårdshavet och att institutet i rapporten kom fram till att fiskodlingarna är ”en central och välanpassad näring i skärgården”. Men sedan finns det andra sakkunniga, forskare,  som hävdar att för fiskodlingarna finns ett enda alternativ: avveckling – de skall bort!

 

Landskapsstyrelsen och de som arbetar inom miljöförvaltningen har naturligtvis ingen lätt uppgift att hitta det rätta spåret mellan de sakkunnigas vitt skilda uppfattningar. Utskottet finner dock att landskapsstyrelsen vad gäller fiskodlingarna arbetar från en realistisk syn i detta avseende, dvs. utgående från vad de sakkunniga vid Jyväskylä universitet anser, att fiskodlingarna är en för skärgårdsregionen anpassad och nödvändig näringsgren.

 

För att lugna den ofta inflammerade debatten om fiskodlingen föreslår utskottet att  landskapsstyrelsen skall effektivera kontrollen av utsläppen från fiskodlingarna.

 

Avfallshanteringen, som refereras på sidorna 6-7 i betänkandet, diskuterades också ingående i utskottet. Utskottet har  två medlemmar, ledamöterna Wiklöf och Sune Mattsson, som är väl insatta i frågan. Utskottets interna diskussioner får ju inte avslöjas, men jag gör mig knappas skyldig till något sekretessbrott om jag avslöjar att ordet ”Haddnäs” gav upphov till meningsskiljaktigheter i utskottet. Tyvärr gav de ingående diskussionerna i utskottet inte så mycket i vägledning för landskapsstyrelsen vad gäller t.ex. frågan om förvaringsplats för avfall. Utskottet säger på sidan 7 vad gäller avfallshanteringen att landskapsstyrelsen står inför ett vägval och att landskapsstyrelsen i detta vägval måste välja en långsiktig lösning. Den ansvariga ministern hade förmodligen hoppats på ett mera konkret uttalande än den här fromma och självklara förhoppningen, men det var så långt vi kom. Utskottet menar att det är en komplex fråga och att landskapsstyrelsen inte har någon lätt uppgift. Men utskottets uttalande i det här avsnittet bör också uppfattas som en allvarlig uppmaning till landskapsstyrelsen att ta tag i problemen runt avfallshanteringen i landskapet. Visar det sig att inte kommunerna själva klarar av den här frågan är det landskapets skyldighet att självt överta ansvaret för sophanteringen.

 

Herr talman!

I övrigt får betänkandet tala för sig självt. Sammanfattningsvis kan sägas att politisk enighet råder om det miljöpolitiska handlingsprogrammet, och redan  den omständigheten i sig utgör ett bevis att vi är på rätt väg.

 

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag tycker att utskottets ordförande Ulf Andersson gav en bra redogörelse över programmet. Det finns ändå några saker som jag ytterligare skulle vilja belysa. Det första är att miljöhandlingsprogrammet sträcker sig fram t.o.m. 2003. När det är fråga om miljöutveckling och avfallshantering är detta en väldigt långt tid, så jag tycker att det är väldigt viktigt att man inte slår fast att nu är det det här som gäller utan att man dagligen utvecklar det för att få en grund att stå på, men det får inte vara någonting som man kör fast i.  Som utskottsordföranden sade är det helt klart att vi tog bort namnet Haddnäs i fråga om avfallshanteringen, men går man tillbaka pratade man 1995 om 20-30 meter höga sopberg, 15.000 ton per år; så småningom, 1997-98 pratade man om 10.000 ton och mindre deponier; i dag talar man om och diskuterar seriöst möjligheten att avstå från deponier. Man pratar om en långsiktig lösning, precis som social- och miljöutskottet kommit fram till, vi skall hitta på bättre lösningar; det utvecklas hela tiden. Det som sades vara helt orealistiskt 1995 med förbränning av på Åland sorterade sopor pratar man om i dag t.o.m. från i princip samma landskapsstyrelse som då pratade emot det – nu börjar det bli realistiskt, utvecklingen har gått framåt. Jag menar inte att det var ogint när man 1995 sade att det var omöjligt, utan utvecklingen har gått ifrån oss och egentligen kommit till vår hjälp för att lösa problemet. Därför tycker jag att den inslagna vägen i enlighet med programmet är riktig. Jag vill återigen säga att sorteringen är en grund för avfallshanteringen; återvinningen måste ökas. Det går inte bara att sätta i säck och förbränna och tänka att nu kan vi förbränna, nu kommer vi undan sorteringen. Man kan inte säga att vi har så tätt bebyggt hos oss så vi kan inte sortera; antingen hittar man på en sorteringsmöjlighet eller så källsorterar man.

 

I vårt miljöhandlingsprogram har vi talat om vattenvård. Det är samma med det. Utvecklingen går så snabbt framåt att vi kan inte slå fast i dag, t.ex. med fiskodlingarna hur vi skall göra, som ltl Andersson sade att många säger att skall bort. Vi måste minska problemen runt dem; kan vi inte det kanske de måste bort, men alla gör sitt för att problemen skall minska. Där har vi pekat på, som vi tycker i utskottet, självklara saker: varför har vi inte renat vattnet tidigare från rensanläggningarna? När man har fått klart för sig att man inte har gjort det undrar man varför. Det måste ändå ha varit en rimlig lösning när det gäller att minska problemen. I landskapsstyrelsens förslag stod det att man ekonomiskt skulle stöda flyttande av fiskodlingar som ur miljösynpunkt ligger dåligt till. Där var nog utskottet enigt, efter att ha hört experter, att man inte minskar den totala belastningen genom att flytta en odling. Du flyttar belastningen till ett annat ställe, får kanske mindre lokala problem, men det löser i alla fall inte problemen med utsläpp.

 

Vi hade också upp en fråga som jag inte har tänkt på förut, nämligen frågan om naturreservat. Vi har några naturreservat på Åland, men som det står i programmet har vi inget undervattensreservat, vi har inget reservat i havet som får vara orört, där man inte får röra något på havsbottnen osv. Det kanske skulle vara någonting att tänka på för kommande generationer, att det vi inrättar nu får vi se hur det har gått på de ställena, där vi lämnar det helt orört som naturskyddsområde där naturen får göra sitt när det gäller växter, hur de förmultnar osv. Det kanske är någonting som vi borde ta in.

 

För övrigt har jag inte så mycket mera att säga om programmet, som jag tycker att är bra.

 

Jag föreslår att ärendet bordläggs så att flera får sätta sig in i det mera till måndagen den 18 september.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Alla verkar vara rörande eniga i betänkandet att det åtminstone underförstått är så att vi har hela miljöproblematiken under kontroll. Jag tycker nog att det fortfarande finns en hel del oklarheter som vi bör debattera, framför allt gäller det diskussionen om en förbränningsanläggning för avfallet. Många tror att förbränningsanläggningen skall lösa problemen. Men det är något motsägelsefullt i inte bara ltl Sune Mattssons utan i mångas resonemang: å ena sidan pratar vi om ökad sortering, vi skall sortera. Syftet med det är att avfallsmängderna skall minska. Vi skall återanvända och återvinna. När avfallsmängderna minskar minskar också den mängd som skall förbrännas och då blir förbränningsanläggningarna svåra att försvara ekonomiskt. I staden gjordes en utredning 1991 och så sade man att 10.000  ton avfall för Ålands del är för litet. Nu säger de som förespråkar förbränningsanläggningar att de norska anläggningarna skulle bära sig med betydligt mindre avfallsmängder. Det talas om 3.000 plus en hel del byggavfall, men byggavfallet skall sorteras. Resonemanget går alltså inte riktigt ihop, utan man måste resonera om hela systemet för avfallshanteringen, inte bara i den ena ändan. Skall vi sortera, skall vi satsa på återvinning och återanvändning är faktiskt förbränning inte någon bra lösning, för man måste förbränna så mycket som möjligt för att det skall bli effektivt. Jag vill alltså gärna höra flera synpunkter av ltl Sune Mattsson.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är helt klart att vi behöver en del som vi skall förbränna om vi anlägger en dyr förbränningsanläggning, men grunden för att kunna förbränna är ändå sorteringen. Det är inte som många tror, som man gör på vissa ställen, att man kan skicka säckarna direkt till Uppsala osorterade med både plåtburkar och det ena och det andra. Så kan det inte gå till. Vi måste också titta på vad vi kan förbränna av det vi har sorterat. Det är inte alls säkert att det som vi sorterar i dag alltid måste köras till fastlandet eller Sverige för att återanvändas. Många saker kanske passar bättre att använda till förbränning, men genom att sortera får vi också möjlighet att veta vad vi förbränner. Vi kommer aldrig att få möjlighet att förbränna rätt av osorterade sopor därför att då kommer vi att få enorma miljöproblem samtidigt. Men det som inte går att återvinna kan i många fall förbrännas. Det gäller vissa plaster; tetrorna är omdiskuterade i dag, lönar det sig att göra nya tetror eller annat papper av dem när vi har en välfungerande linje just med att få skogsprodukter härifrån. Jag tror alltså på förbränning. Dessutom kan vi lägga till biobränsle; det kan förenas med både sopor och biobränsle om vi har rätt skogsprodukter.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att nu får man en lite klarare bild. Vi skall helst alla sortera vid källorna. Vi kan inte återvinna och återanvända allting av det som vi sorterar. Vi har bl.a. problemavfall; allt plast är väldigt svårt att återvinna. Vi har också sådana rester som måste deponeras och en del skall förbrännas. Det låter som ett ganska stort och komplicerat system. Vi måste så småningom satsa på sakkunskap och förvaltning på detta område. Vi har ”tyckt” i 10-20 år snart om hur vi skall sortera, men det är något fel i ansvarstagandet och i kunnandet. Jag tror faktiskt att landskapsstyrelsen borde ha en mycket, mycket mera utvecklad förvaltning på detta område, för det krävs övervakning när verksamheten kommer igång och det framgår ganska bra av betänkandet att nästan på alla områden brister landskapsförvaltningen i tillsyn och övervakning. Det finns som sagt mycket att diskutera och göra; i  handlingsplanen nämns inte kostnaderna, inte heller i social- och miljöutskottets betänkande.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl Sundback på flera punkter det behövs sakkunskap för att få detta projekt i hamn. Det är ingen lätt uppgift. Det är inget som bara görs. Utvecklingen har sedan vi behandlat ärendet i social- och miljöutskottet gått så långt framåt att man har börjat diskutera möjligheterna till en förbränningsanläggning. Det viktiga är att vi inte slår oss till ro och tänker att nu har vi löst det, nu får vi en förbränningsanläggning, nu behöver vi inte sortera längre utan det skall expertis och sakkunskap till och det skall skötas och det skall övervakas, men vi har möjligheten att göra det. Vi behöver inte tänka som så att dessa 15.000 ton som vi hade 1995 skall deponeras i en hög i Lemland. Vi kan få en annan, bättre lösning som tillfredsställer lemlänningarna bättre, men även de miljövänner som finns överallt i landskapet, även i Mariehamn i det här fallet, så ingen är nöjd med nuvarande lösning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det är intressant att notera att det egentliga miljöarbetet på Åland kom igång i 1989; alltså samma år som planekonomin i de socialistiska öststaterna i praktiken avskaffades började planeringen av miljön på Åland. Det är så, det vet väl alla som har erfarenhet av att plädera för den s.k. marknadsekonomin, att den ekonomin löser inte alla samhällsproblem utan det krävs regler, ramar och planer för att det skall fungera. Det är väl ändå inte heller någon som föreslår att miljöfrågorna skall ha en marknadslösning. Ända sedan 1989 har det varit en ganska stor motsättning mellan olika intressen, och de intressena rör hur mycket skall man planera eller inte planera. Liberalerna har länge talat för fysisk planering och det gör vi fortfarande. Det är naturligtvis så att vi får konstatera att våra argument än så länge inte har varit tillräckligt starka för att övertyga andra, men när man hör debatten om avfallsplanering och försöker tänka på vad det handlar om är det så att det finns någonting i lagstiftningen, i förvaltningen, i sakkunskapen som inte räcker till för att vi skall komma framåt så snabbt som vi tycker att vi borde göra.

 

När det första miljöprogrammet kom 1989 var entusiasmen ganska stor; man ville bl.a. satsa mycket för att öka medvetenheten och kompetensen om miljöfrågorna, och det tycker jag att man har gjort. Jag tror att de flesta vet ungefär vad det handlar om och de flesta håller med om att miljöfrågorna är viktiga, men sedan är vi naturligtvis alla missnöjda med att vi inte hittar tillräckligt bra lösningar.

 

Jag skall citera vad en konsult sade 1992 när han skulle utvärdera det hittillsvarande miljöarbetet, Staffan Westerlund, som numera är professor i miljörätt i Uppsala. Han skrev så här: ”Regionplanen var i svår kris när projektet inleddes, främst beroende på att flertalet åländska kommuner eller deras politiker helt enkelt motarbetade alla förslag som skulle kunna leda till någon form av hushållning med markresurser inom landskapet. Det ledde utan aktiv medverkan från miljöprojektets sida till att en kommitté tillsattes för att se över reglerna om regionplanering.” Vi vet att det här ledde till fram till att man skulle ha s.k. kommunöversikter. I landskapsstyrelsens meddelande står det att landskapsstyrelsen har som målsättning att tillse att samtliga kommuner gör upp översikterna. Detta kommenteras också i social- och miljöutskottets betänkande, där man säger att man bör överväga nya lagstiftningsåtgärder. Det finns ingen anledning här att försöka lägga skulden på den ena eller den andra, men från kommunalt perspektiv kan man se att det här kräver just sakkunskap, det kräver resurser, för att man skall kunna klara av översikterna. Det är alltså svårt för kommunerna att göra detta. Å andra sidan kan man säga att om översikterna görs är de egentligen till intet förpliktande. Från båda håll finns det alltså ett problem som man borde komma vidare med och försöka lösa.

 

I liberalerna tror vi på att just när det gäller de viktiga miljöfrågorna, också kulturmiljön, finns det ett behov av att planera markanvändningen. Vi ser många exempel på där man skulle ha nytta av att ha en koncentrerad sakkunskap som man kunde vända sig till; kommunerna skulle få den hjälpen, samtidigt som man skulle försöka tvingas tänka på: vad är det som är skyddsvärt i förhållande till det som är nyttigt, som ltl Ulf Andersson tog upp när det gäller fiskodlingarna. Det är alltid en avvägning när det gäller näringsverksamhet därför att den på ett eller annat sätt påverkar miljön. Då har vi alltså vårt ansvar här att försöka hitta procedurer för hur man skall gå tillväga för att göra prövningen. Ingen här kan väl utge sig för att vara expert på vattenbiologi, limnologi, fiskhälsa osv., utan vårt sätt är att hitta procedurerna.

 

Detta med markanvändningen är grundläggande i miljöfrågorna. Låter man motsättningarna mellan enskilda intressen och allmänna intressen fortsätta att s.a.s. leva vidare utan reglering kommer vi hela tiden att ha dessa problem. Jag tycker att det skulle vara värt för lagtinget att fundera på hur man skall komma vidare i det som kallas regionplanering, fysisk planering, inte på samma bindande sätt som vi hade en gång i tiden, utan att man försöker hitta ett flexibelt sätt där kommunerna kan komma överens. Jag tycker att det finns anledning att understöda bordläggningen, också för att diskutera avfallsfrågan lite mera ingående, men just för att fundera på hur den fysiska planeringen skall kunna bli verkningsfull i framtiden och att vi här skulle kunna ge vägkost åt landskapsstyrelsen.  Det står också i meddelandet att man skall ”revidera byggnadslagstiftningen och övrig lagstiftning som sammanhänger med denna så att den uppfyller den allmänna målsättningen om en hållbar utveckling. Verkställs år  1999-2000.” Där är samma sak att byggnadslagstiftningen hänger ihop med fysisk planering. Om jag inte missminner mig har man också i utkasten till planeringen sagt att det finns ett behov av fysisk planering. Jag tycker att man, som det heter ibland, skall lyfta katten på bordet eller inte gå runt den heta gröten längre utan ta tag i detta med fysisk planering. Det finns ett behov av att i en eller annan form komma med ny lagstiftning på området.

 

Jag understöder bordläggningen av ärendet till den 18 september.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sune Mattsson, understödd av ltl Erland, föreslagit att ärendet skall bordläggas till lagtingets plenum den 18.9. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen önskar uttala sig.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Detta med den fysiska planeringen är ett sorgligt kapitel i självstyrelsens historia. Den saknas ju i det stora hela. Det har gjorts försök, som man nu kan säga att alla har misslyckats ganska mycket. Jag tänker närmast på en mera övergripande markplanering av hela landskapet. Motståndet till det är välkänt. När det gäller kommunernas s.k. planeringsmonopol ser man ändå, trots att kommuneröversikterna inte har kommit till stånd, att en del kommuner börjar delgeneralplanera. Planerna är också i vissa fall bindande, vilket är ett mera detaljerat instrument än både en regionplane- och en kommunöversikt, så på något sätt finns det ändå små hoppfulla frön. När det gäller sakkunskapen slog mig den tanken att skall den faktiskt ligga på landskapsnivå. Vi har Ålands kommunförbund och det här har framhållits som en av de centrala uppgifterna i den kommunala självbestämmanderätten, så det är kanske där man skall satsa på resurser. Vi får hela tiden kollisionen med att landskapsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet, rådgivande, nästan verkställande och kommunerna skall ibland vara samarbetspartner, ibland skall de vara de som utför det som lagtinget och landskapsstyrelsen har bestämt. Det verkar inte som om vi skulle ha en fungerande förvaltning, åtminstone kan man se den här problematiken mycket tydligt med avfallshanteringen och jag önskar att vi inte upprepar den med den fysiska planeringen. Vi har försökt med ett liknande system och det ledde inte till några konkreta resultat. Det gjordes ett bra arbete som man säkert ännu kan utveckla, men själva modellen tror jag att man skall vara skeptisk till.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Vi har ingen färdig lösning på hur man skulle kunna förvalta den inbyggda intressemotsättningen mellan landskapet och kommunerna. Det är bara det att det är så uppenbart att det finns ett behov av att göra någonting. Att lösningen skulle ligga hos kommunförbundet när det gäller sakkunskapen är inte orimligt att tänka sig, men det är ändå så att kommunförbundet måste få växa till sig och växa in sig i en klar roll. Det handlar om att både landskapets roll och kommunernas roll måste vara tydlig.

 

När man ser på det som kallas misslyckade regionplaneringsförsök har det ändå ökat kunskapen. Nu är det så att landskapsstyrelsen t.o.m. går tillbaka till planeringsrådets verksamhet, naturvårdsinventeringen, kulturinveringen, för att uppdatera det hela. Där fanns en sakkunskap som har gjort det som var målsättningen 1989: att öka kunskapen och medvetenheten om miljöfrågorna. Vi står alltså på en högre nivå när det gäller kompetens och medvetenhet i dag jämfört med 1989, och det betyder att vi borde ta tag i det som är ett uppenbart problem, som jag ser det: intressemotsättningen mellan kommunerna, enskilda intressen och landskapets helhetsansvar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tror ändå att vi har orsak att se ganska positivt på den fysiska planeringsprocess som nu pågår i landskapet och som sent omsider har kommit igång. Nästan i alla kommuner har man nu en aktiv process igång och den skall sedan sammanställas av landskapsstyrelsen.  Lagtinget får på förarbete av byggnads- och planeminister Sundman här ett lagförslag på sitt bord under höstsessionen som innehåller plan- och byggnadslag för landskapet Åland, där den fysiska planeringen ingår som en del. Såsom utlovats skulle det arbetet utföras under 1999-2000 och det börjar nu närma sig sitt slutförande; det är alltså en finmejsling av den lagstiftning som gjordes när regionplaneringen avslutades.

 

En annan fråga som man kan ställa sig när det gäller Haddnär är: Vad hade det varit för nytta i sophanteringsärendet om man hade haft en regionplanelagstiftning i dag som hade varit tvingande för kommunerna?  Man kan fråga sig om inte Haddnäs stora soptipp då hade varit förverkligad redan. Jag tror nästan det, så det var kanske bra att vi inte har haft den övergripande fysiska planeringen, utan att den kommunala självbestämmanderätten fortsättningsvis har varit stark i detta sammanhang och att det är den vi skall bygga vidare på i vår planeringslagstiftning.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

 Det är bra att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson är hoppfull när det gäller den fysiska planeringen. Jag är numera aktiv i kommunpolitiken och ser det kanske lite mera från det hållet. Där är farhågorna lite större. När det gäller vad som hade hänt med Haddnäs om vi hade haft regionplanering kan man bara spekulera i, men jag utgår från att en regionplanering skall inte innebära att man löser en konflikt på någon kommuns bekostnad eller mot någon kommun utan att man försöker hitta andra lösningar. Jag kan inte heller se att en regionplaneringskompetens som finns skulle göra att sakkunskapen blir mindre om man inte skulle göra ett sämre beslut, utan tvärtom man snabbare skulle ha kommit fram till det som nu verkar vara en realistisk lösning, alltså att man har förbränning i liten skala, som tekniken medger. Det är klart att i fallet med sophanteringen kan man säga att när tekniken går framåt, när möjligheterna att välja lösningar blir större, är det alltid så att binder man sig för en lösning i dag kan det hända att det visar sig vara en dålig lösning om fem år och därför bör man tänka på när man har diskussionen om förbränning om man låser sig vid ett visst system; då ser jag det som så att har vi sortering som utgångspunkt är det en sak som aldrig s.a.s. kan bli dålig. Nästa steg kan vara att förbränning kan visa att det finns bättre metoder. Då måste vi räkna med att då får vi välja dem om fem år. Men det viktigaste som kommer före sortering är när vi på allvar måste börja diskutera vår livsstil och vår konsumtion samt de som lever på att vi konsumerar inte bara nyttiga produkter utan till stor del också förpackningar och energi osv. Det är en större diskussion som också hör till det här.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

Herr talman!

Jag får säkert orsak att återkomma efter bordläggningen, men det finns några frågor som jag ändå gärna skulle vilja tangera med några ord redan i dag. Till först vill jag säga tack till social- och miljöutskottet för ett mycket innehållsrikt och bra betänkande. Jag tror att betänkandet tillsammans med programmet kan utgöra en bra plattform för det fortsatta miljöarbetet inom landskapsstyrelsen. Det är ganska naturligt att det finns vissa frågor som på något sätt fångar diskussionen mer än andra i samband med ett miljöpolitiskt program; dit hör naturligtvis vår avfallshantering, dit hör våra fiskodlingar m.m., som på något sätt är så konkreta. Eftersom de frågorna har kommit upp redan i dag tänkte jag säga några ord för att sedan återkomma i de andra sammanhangen.

 

När det gäller en förbränningsanläggning som nu diskuteras väldigt mycket – och det görs det utgående från att det har gjorts vissa utredningar och vi har haft en konsult som har gått igenom den typ av förbränningsanläggning som har använts i Norge – förs det en diskussion som ibland inte är riktigt saklig. Man får den känslan att den skall lösa alla våra problem, och det gör den naturligtvis inte, för den aktuella förbränningsanläggningen är en mindre anläggning som i sig fordrar sortering, så det är ingenting som man kör ihop allt vad vi har av sopor, om jag får uttrycka mig så och så förbränner man det utan tvärtom föregås det av sortering. Det förutsätter att det skall finnas en komposteringsanläggning för allt biologiskt avfall och sedan finns det trots det naturligtvis behov av en deponi för det som kallas inert avfall och för det som också blir kvar i samband med förbränning. Det blir bra många ton aska osv., så detta är viktigt att komma ihåg. Jag tycker att ibland får man den känslan att man tror att det här är något allena saliggörande nu som skall lösa alla problem. För den skull tycker jag det är intressant med förbränningsanläggningen och det kunde lösa många av de problem vi diskuterar om vi kunde dela upp det i olika alternativ, kompostanläggning, förbränning, men vi måste ändå komma ihåg att vi alltid måste ha någon form av slutdeponi. Den biten är inte löst i och med detta.

 

När det gäller fiskodlingarna diskuterades provtagningarna och kontrollen när jag hördes i utskottet och att landskapsstyrelsen borde vara aktivare med i den rollen. Det är landskapsstyrelsen som godkänner kontrollprogrammet och varje fiskodlare åläggs att utföra kontrollprogrammet och bekosta s.k. egenkontroll i samband med tillståndsgivningen. Under en treårsperiod var det ett privat företag, Vesihydro, som utförde kontrollen, men i ett senare skede från 1996 övergick man till att landskapsstyrelsen tar alla prov; fiskodlarna betalar för kostnaderna men det är landskapsstyrelsen som tar alla prov och sedan görs utvärderingen av det av en oberoende person. I dag är det en före detta professor Paavo Tulkki som gör utvärderingarna. Vi är alltså involverade i det, men fiskodlingarna åläggs att göra det. Ibland  får man den känslan att många tror att fiskodlingarna gör lite som de vill med det här och att vi inte följer med överhuvudtaget, men det görs nog.

Jag återkommer till övriga ärenden i ett senare skede.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var trevligt att vi fick höra lite mera om just konsultens arbete och förbränningsanläggningen. Landskapsstyrelseledamoten Lindeman kanske har uppgifter om hur mycket avfall en sådan här anläggning skall matas med för att den skall fungera och ekonomiskt vara bärkraftig. En annan stor brist, som inte finns i handlingsprogrammet, är alla EU-direktiv som speciellt gäller avfallshantering. Det talades här om kompostering, men jag undrar om det inte ändå är så att fram till 2001 skall vi alla kompostera. Det är inte fråga om om vi får välja utan det är just en form av återvinning, allt organiskt material skall komposteras. Detta förutsätter egentligen att alla kommuner har detta ordnat, att landskapet ger direktiv hur det skall se ut och följer upp det, men vad jag förstår har vi överehvuudtaget inte någon sådan verksamhet på gång. Ibland brukar jag tänka om det skulle vara så här med grundskolorna ute i vårt samhälle – ingen människa skulle acceptera det! Barnen går till skolan lite när de vill och ibland har man skola här och ibland där! Det är med avfallshanteringen som om man inte riktigt skulle uppfatta att det är en viktig samhällsangelägenhet och att det måste ordnas enligt lagar och förordningar. En hel del av pusselbitarna saknas.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

Herr talman!

När det gäller förbränningsugnen och hur mycket den behöver har jag inte de siffrorna med mig, men jag skall plocka fram dem, det kräver väldigt mycket mindre material för de små förbränningsanläggningarna. Enligt de beräkningar som har gjorts borde det material som förbrukas och som används på Åland räcka väl till. De används i mycket små samhällen på andra håll.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är alldeles sant som landskapsstyrelseledamoten Lindeman säger, att det här löser inte alla problem, men det är en dellösning. Dels är det så när det gäller avfall att efter 2002 får man inte deponera det som går att omvandla till energi eller kompostera. Det här är ett sätt att omvandla soporna till energi. Jag skall kanske inte svara på hur stor anläggningen skall vara, men på Gotland säger man att man bygger den efter de förhållanden man har, man kan bygga den större och mindre. Precis som landskapsstyrelseledamoten Lindeman var inne på kan det gå med ganska små också, men man bygger anläggningen så stor som man behöver. Jag upprepar att man kan sätta dit annat också som används i dag, som flis t.ex., skogsavfall. Det här blir energi och det minskar vårt oljeberoende om man bygger ut det till fjärrvärmenätet. Det betyder att det är en miljövinst på det sättet också. I stället för att transportera bort det till förbränning från flera kommuner använder vi det själva. De tar emot det, får betalt för det och har också nytta av energin som utvinns. Jag tror att det är rätt väg att gå när det gäller den typen av avfall.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa kolleger!

Det är givetvis så att vi inte löser några problem genom att bränna soporna rakt av. Att lägga dem på Svinryggen eller att lägga dem i en ugn ger samma miljöförlust. Visst är det alltså så att sorteringen är a och o. Det är sorteringen vi måste förverkliga på något sätt, men fråga mig inte hur, för jag har faktiskt ingen lösning på det. Där tycker jag att svårigheten ligger. Vi kan höja avfallsavgifterna, men vi vet alla att om vi höjer dem till en viss nivå hamnar soporna i skogen. Vi vet att det går att sortera. En bekant brukar säga till mig att det enda han inte kan sortera hemma är dotterns blöjor, så visst går det att sortera. Men frågan är hur vi stimulerar Ålands folk att sortera. Detta är faktiskt ett kommunalt ansvar, men jag tycker att det är synnerligen angeläget att vi diskuterar det i detta forum och det gläder mig att det finns ett sådant intresse från alla håll att diskutera dessa angelägna frågor. Sedan är det ett problem för Åland att vi har en begränsad lagstiftning, också vad gäller avfallshanteringen. Skulle vi ha lite mera självbestämmande skulle det vara lättare. Men kom ihåg att det går att sortera väldigt långt och mängden som skall förbrännas är ytterst liten. Det kommer att bli en konflikt att få ekonomisk lönsamhet rakt av med förbränningsugn, men vi måste se till miljöns bästa i första hand.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Man kan inte utan vidare säga att en förbränning av sopor inte blir ekonomiskt lönsam. Det kanske inte är marknadsekonomiskt lönsamt, men det finns studier som säger att sätter man pris på allt som förstör miljön – det rätta priset – får vi effekt. Vitsen är att man ser till helheten och att tekniken är avancerad. Det är den lösningen som nu diskuteras, så det är ett steg på rätt väg, men ingen fullständig lösning.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är precis som ltl Erland säger att vi måste göra det lönsamt att sortera. Det måste vara lönsamt, man måste kunna tjäna pengar på att göra saker som är bra för miljön. Det är det som är den stora frågan. Vi vet också alla att marknadsekonomin ibland behöver hjälp i form av lagstiftning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 18.9.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående lagstiftning om samordnad miljötillståndsprövning. (FR nr 16/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling i lagtinget den 18.9.

 

Landskapsstyrelsens framställning om ändring av 9 § landskapslagen om studiestöd. (FR nr 17/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling i lagtinget den 13.9.

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till andra tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 18/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling i lagtinget den 13.9.

 

 

Berättelse avgiven av Ålands delegation i Nordiska rådet för tiden 28.2.1998-9.2.1999 jämte Finlands delegations i Nordiska rådet berättelse för år 1998.

 

Ärendet upptas till behandling i lagtinget vid senare tillfälle.

 

 

Landskapsstyrelsens berättelse för år 1999.

 

Landskapsrevisorernas berättelse för år 1999

 

Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 1999.

Talmanskonferensen föreslår att dessa tre ärenden upptas till behandling i lagtinget den 20.9.

  

Landskapsstyrelsens vid lagtingsåret 1999-2000 enligt 32 § lagtingsordningen avgivna redogörelse för tiden 1.11.1998-31.10.1999 jämte självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/1999-2000.

 

Talmanskonferensen föreslår att detta ärende skulle upptas till behandling i lagtinget den 18.9.

 

Ltl Viveka Erikssons spörsmål angående yrkesträningsverksamheten. (S nr 2/1999-2000).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålet avges eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom 10 dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 8.9.

Antecknas.

 

 

Ltl Viveka Erikssons enkla fråga om tryggande av dansskolans verksamhetsförutsättningar. (EF nr 6/1999-2000).

 

Ltl Ronald Bomans enkla fråga om trafiken Mariehamn-Kapellskär. (EF nr 7/1999-2000).

 

Ltl Olof Erlands enkla fråga angående övertagande av statsbeskattningen. (EF nr 8/1999-2000).

 

Svar på frågorna skall avges efter tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan svar icke ges skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 14.45. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.05).

 

Originalfil