Stenografiskt protokoll från plenum den 13 december 1999 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM DEN 13 DECEMBER 1999 KL. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Pehrsson och vtm Häggblom).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet för tiden 13.12-17.12 anhåller ltl Sjöblom på grund av sjukdom och vtm Häggblom för tiden 13.12.1999-5.1.2000 för privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Föredras ärende nr 1:

 

Fyllnadsval av två ordinarie medlemmar och en ersättare i lagutskottet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlemmar ltl Fredrik Karlström  och ltl K-G Eriksson och som ersättare vtm Bert Häggblom.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Fredrik Karlström och ltl K-G Eriksson  förklaras därför valda  till ordinarie medlemmar i lagutskottet och till ersättare  vtm Bert Häggblom  för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

Föredras ärende nr 2:

 

Fyllnadsval av en ordinarie medlem och en ersättare i finansutskottet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem Dennis Jansson och som ersättare vtm Häggblom.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Dennis Jansson förklaras därför vald till ordinarie medlem i finansutskottet med vtm Bert Häggblom som ersättare  för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

Föredras ärende nr 3:

 

Fyllnadsval av en ordinarie medlem och en ersättare i näringsutskottet.

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem ltl Anders Englund och som ersättare ltl Fredrik Karlström.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Anders Englund förklaras därför vald till ordinarie medlem i näringsutskottet och ltl Fredrik Karlström som ersättare för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

 

Föredras ärende nr 4:

 

Fyllnadsval av två ordinarie medlemmar i kulturutskottet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlemmar ltl Jörgen Strand och ltl Harry Eriksson.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Jörgen Strand och ltl Harry Eriksson förklaras därför valda till ordinarie medlemmar i kulturutskottet för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

Föredras ärende nr 5:

 

Fyllnadsval av en ordinarie medlem och en ersättare i stora utskottet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem ltl Fredrik Lindqvist och som ersättare ltl Harry Eriksson.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Fredrik Lindqvist förklaras därför vald till ordinarie medlem i stora utskottet och som ersättare  ltl Harry Eriksson för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

Föredras ärende nr 6:

 

Fyllnadsval av en ordinarie medlem i självstyrelsepolitiska nämnden.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem vtm Bert Häggblom.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Vtm Bert Häggblom förklaras därför vald till ordinarie medlem i självstyrelsepolitiska nämnden för återstoden av innevarande valperiod.

 

Antecknas.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Fyllnadsval av en personlig ersättare i Nordiska rådet.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som personlig ersättare för ltl Olof Erland ltl Lasse Wiklöf.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion? Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Lasse Wiklöf  förklaras därför vald till personlig ersättare för ltl Erland i Nordiska rådet för återstoden av arbetsåret 1999-2000.

 

Antecknas.

 

Med anledning av de nu förrättade fyllnadsvalen konstaterar talmannen att till ordinarie ledamöter i finansutskottet,  stora utskottet och självstyrelsepolitiska nämnden valts lagtingsledamöter som hittills innehaft uppdrag som ersättare i nämnda organ. Eftersom antalet ersättare i respektive organ därigenom understiger det av lagtinget fastställda antalet, konstaterar talmannen att fyllnadsval av en ersättare vardera i finansutskottet, stora utskottet och självstyrelsepolitiska nämnden kommer att förrättas vid lagtingets plenum inkommande onsdag den 15 december 1999. Kandidatlistor för fyllnadsvalen skall inlämnas till lagtingets kansli senast tisdagen den 14 december kl. 15.00.

 

Antecknas.

 

Föredras ärende nr 8:

 

Val av fyra ordinarie landskapsrevisorer och två ersättare för dem för finansåret 2000.

 

Enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ landskapslagen om landskapsrevisionen skall före finansårets ingång för finansåret 2000 väljas fyra landskapsrevisorer jämte två ersättare för dem.

 

Inom föreskriven tid och i behörig ordning har till kansliet inlämnats endast en kandidatlista för valet. Listan upptar följande namn som ordinarie revisorer: Erik Tudeer, fil.mag. från Eckerö, Christer Jansson, vicehäradshövding från Jomala, Tuula Mattsson, organisationssekreterare från Mariehamn, Eva Törnroos, flyktingkoordinator från Mariehamn och som ersättare Maria Löfström från Eckerö och Folke Karlsson från Sund.

 

Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Talmannen förklarar därför de på kandidatlistan upptagna fyra första kandidaterna valda till ordinarie landskapsrevisorer för finansåret 2000, nämligen Erik Tudeer, Christer Jansson, Tuula Mattsson,  och Eva Törnroos.  Till ersättare för dem förklaras de två följande på listan upptagna kandidaterna valda, nämligen Maria Löfström och Folke Karlsson.

 

Antecknas.

 

 

Föredrages för remiss ärende nr 9:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till tredje tilläggsbudget för år 1999.  (FR nr 7/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Den tredje tilläggsbudgeten för 1999 är en s.k. städarbudget för år 1999 och det är också den sista som den gamla landskapsstyrelsen avger till Ålands lagting. Som sådan är den en ganska trevlig budget med tanke på slutresultatet, nämligen att vi i och med tilläggsbudgeten föreslår att det skall överföras 70,5 miljoner till den s.k. utjämningsfonden, vilket resulterar i att det nu skulle kunna finnas 80 miljoner mark i denna utjämningsfond.

 

Den finns också, herr talman, en del utgifter i tilläggsbudgeten. De största utgifterna är tilläggsanslag för skärgårdstrafiken på 4 miljoner mark, som härrör sig från reparationer på vissa av skärgårdstrafikens fartyg och också vissa övertidstillägg och liknande utgifter. Sedan finns det också en uppredning av sommartrafiken som var på södra linjen senaste sommar.

Det finns också ett större anslag på 4 miljoner mark att användas som investeringsstöd till lantbruket, eftersom det har visat sig att det finns ett större intresse och behov än det var förväntat för ett år sedan när den ordinarie budgeten lades. För att alltså tillmötesgå och klara ut det som nu föreligger krävs det ca 4 miljoner till i ökat anslag till investeringsstöd för lantbruket. Det kan förstås ses som negativt att det är en ökad budgetutgift i det här sammanhanget, men samtidigt måste man ändå se det som totalt  sett en positiv sak, eftersom det visar att det ändå finns en viss framtidstro och investeringsvilja inom det åländska jordbruket. Det måste vi måna och slå vakt om från samhällets sida.

 

Herr talman!

Det finns också en utgift på 2,6 miljoner mark som också är en uppredning av Lindens ekonomi, kan vi säga, eftersom vi där har avskrivit landskapets fordringar, vilket resulterar i att vi måste ta upp 2,6 miljoner för ytterligare kreditförluster.

 

Totalt sett, herr talman, är detta ändå en plusbudget och orsaken till det är att avräkningsbeloppet för 1999 beräknas stiga med ca 119 miljoner mark; merparten av de pengarna härrör sig från statens försäljning av Sonera-aktier. Med beaktande av detta måste man ändå vara försiktig och inte tro att detta är en ny nivå på inkomstsidan som vi har kommit upp till, utan det är en tillfällig topp genom statens försäljning som gör att vi kan få så här stora inkomster och vi bör ocksås handskas med inkomsterna  utgående från det och inte med detsamma anpassa vår utgiftssida efter den nya inkomstutvecklingen.

 

Herr talman!

Ytterligare en större sak som finns med i tilläggsbudgeten är att vi nu formellt sett också i budgethänse­ende reder upp det extra anslaget för elförsörjningen. Vi har tagit med 42,7 miljoner, dvs. det belopp som regeeringen och riksdagen har beviljat Åland i extra anslag för att förnya elförbindelsen till Sverige. Detta får utgöra maximalt högst 40 procent av totalinvesteringen. Som vi alla vet är det projektet i full gång och det torde löpa helt enligt planerna, åtminstone vad jag känner till för tillfället. 

Herr talman!

I och med detta kan man konstatera att om lagtinget godkänner tilläggsbudgeten oförändrad skulle utgifterna för 1999 stiga till 1.416.879.000 mark, så det börjar bli en relativt ansenlig budget på det sättet.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag skulle vilja att lantrådet vid den här tidpunkten passade på att ge parlamentet en utförlig information om den strategi som nu skall tillämpas när det gäller Skärgårdsflygs framtid.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

En utförlig strategi skulle säkert kräva lite mera tid än vad man kan göra i en replik, men som framgår av tilläggsbudgeten och som även ltl Wiklöf vet har landskapsstyrelsen genom åren haft stora svårigheter att upprätthålla en kontinuerlig och bra flygtrafik mellan Åland och Sverige. Vi har haft olika kommersiella operatörer efter det att Finnair avslutade sin trafik, skulle jag vilja säga, för ett antal år tillbaka som har trafikerat här en viss tid. Vi har ändå tvingats gå in och med vårt eget bolag Skärgårdsflyg upprätthålla trafiken, men den långsiktiga målsättningen från landskapsstyrelsens sida har varit att återkomma till den situationen att vi skulle ha kommersiella flygbolag som skulle upprätthålla flygtrafiken mellan Åland och Sverige och eventuellt också kombinera med andra flygorter. Det visade sig att efter flera olika försök var det Air Botnia som tog sig an uppgiften,  och har gjort det nu under en viss tid, och gör det, som jag har förstått det, på ett fullt acceptabel sätt. Vår förhoppning är naturligtvis att de skall fortsätta verksamheten, med den nytta som det medför för landskapet Åland.

 

När det gäller Skärgårdsflyg vet vi att vi står med två stycken flygmaskiner som är till salu, eftersom Skärgårdsflyg inte har någon användning för dem och, som vi skriver i tilläggsbudgeten, Skärgårdsflygs verksamhet får omstruktureras på ett sådant sätt att den anpassas att ta hand om den verksamhet som man kan upprätthålla med Islander-planet som vi har kvar. Det  återstår att diskutera huruvida det är ekonomiskt klokt att förnya planet. Men där står vi i dag och vi har helt enkelt avvecklat Skärgårdsflygs roll som en trafikoperatör mellan Arlanda och Mariehamn. Vi har svårt att tro att det skall vara landskapets roll att upprätthålla en sådan flygtrafik, om det finns andra alternativ. Som det ser ut nu finns det i varje fall andra alternativ. Det har visat sig att man tar på sig ett väldigt stort ansvar när man börjar upprätthålla reguljär flygtrafik, om man skall leva upp till de krav och bestämmelser, inte minst på säkerhetssidan när man ger sig in på reguljär passagerartrafik. Det är vår målsättning att vi från landskapsstyrelsen skall slippa den situationen i framtiden.  Vi har dock sagt, att om det skulle uppstå en sådan situation att vi inte har någon kommersiell måste vi tänka om ytterligare en gång, men vi hoppas verkligen att vi inte skall behöva göra det.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Historien känner vi utomordentligt väl till i det här parlamentet, men framtiden är naturligtvis betydligt mera oviss. Förstår jag det rätt att Skärgårdsflygs framtida roll blir i stort sett att kommersiellt utföra taxiflygningar, men om det visar sig att nuvarande trafikoperatörer, som trafikerar på Mariehamn skulle, av olika skäl, tvingas inställa sin trafik, att landskapsstyrelsen då har beredskap att i skepnaden av Skärgårdsflyg på nytt kunna sätta in resurser, om det blir nödvändigt? Jag menar, att det är ingenting som är givet att vi har en bra kommersiell flygtrafik utförd av andra bolag hur lång tid som helst. Vi vet att det finns många pucklar på den vägen också. Då är frågeställningen om det finns någon beredskap inom Skärgårdsflyg eller om man i princip nu rustar ner know-how och kunnandet här så att man inte med något kort varsel kan klara ut fortsättningen.  Jag tycker att detta är en viktig fråga därför att flygkommunikationerna är oerhört angelägna i dag och särskilt för framtiden.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Det är riktigt att den beskrivning av Skärgårdsflygs verksamhet som ltl Wiklöf skissade upp är ungefär den som vi ser framför óss för tillfället, om inte någon ytterligare verksamhet kan tillfogas. Men sedan är det också riktigt att det blir så att den beredskap vi har inom Skärgårdsflyg naturligtvis minskar i och med den situation vi har. Den minskar inte till noll, utan vi har i varje fall en viss basberedskap kvar som sedan kan arbetas upp igen, om det skulle behövas. Det kan också visa sig så, vilket vi naturligtvis inte hoppas, att den nuvarande kommersiella operatören skulle finna att det inte är lönsamt längre; det kan också finnas andra lösningar, men Skärgårdsflyg har varit det som landskapet har haft att ta till som en reservlösning när inte andra lösningar har funnits för att upprätthålla trafiken mellan Mariehamn och  Arlanda. Därför har vi valt att på det sättet behålla Skärgårdsflyg kvar som ett bolag med i varje fall en viss kapacitet.

Ltl Erland:

Herr talman!

Först några ord om Skärgårdsflyg och flygtrafiken på Åland. Det är klart att alla inser här att den är oerhört viktig och att det är ett problem att upprätthålla den kompetens som behövs ifall det händer någonting. Jag flyger själv inte så ofta, men de gånger jag har flugit har faktiskt Air Botina varit fullsatt, och det skulle man tycka att är ganska bra, men det beror inte på att det är stor efterfrågan, utan det beror på inställda turer, hotellövernattningar i närheten av Arlanda osv. Jag har upplevt ett ganska stort missnöje med den trafik som hittills har varit. Det som man nu talar om när man talar med medpassagerarna är att hur länge skall det här hålla? Jag tycker alltså att finansutskottet skall rota lite  i den här frågan och ge en uppmaning till landskapsstyrelsen att inte släppa den även om det för tillfället  finns en lösning, för den kan knappast vara hållbar på sikt, eller, om den är det, desto bättre, men beredskapen måste finnas och jag tycker att man från landskapsstyrelsens sida skall se på andra exempel, främst i Europa, hur man sköter samhällets åtagande för kommunikaationena. Det protokoll vi har i EU-anslutningen räcker inte till för att sköta flygtrafiken, särskilt inte efter några år när den skattefria försäljningen inte har så stor betydelse längre.

 

Herr talman!

Det var inte det jag skulle ta upp i tilläggsbudgeten utan närmast utjämningsfonden. Lantrådet kallade budgeten för en städarbudget. Man kan konstatera att med tanke på det finns det en hel del i garderoberna att hämta både på Åland och i riket, och det tycker jag att vi skall vara tacksamma för. Det ekonomiska system vi har ger i alla fall möjlighet att sköta vår samhällsekonomi; sedan är nästa fråga på vilket sätt man gör det därför att det visar sig ofta att ju mer pengar man har desto slappare blir finanspolitiken och kontrollen över samhällsekonomin. Detta har vi diskuterat här många gånger och särskilt i samband med senaste budgetremiss. Utjämningensfonden har tillkommit därför att konjunktur-skillanderna har varit så påtagliga efter 1993, då vi hade en för vår del kanske inte så djup men i alla fall påtaglig lågkonjunktur och konjunkturuppgången efter det. I och med att riket s.a.s. drar våra inkomster  via den skattefinansiella utjämningen har vi fått, som vi har betecknat här i lagtinget, ett finansiellt överskott som inte har kommit till användning. Ibland har man i samband med budgeten sagt att vi har sparat i budgeten när det har blivit pengar över, men det är alltså en felsyn. Har man en budget skall det innebära en handlingsplan, där man skall använda pengarna på ett visst sätt. Tar vi t.ex. kk-huset eller kultur- och kongresshuset, som vi i liberalerna säger - andra säger kongress och kultur, beroende på vad man vill betona - innebär det att när man väntar med ett så stort bygge blir det fråga om tillägg på tiotals miljoner per år som går. När vi en gång i tiden drev denna fråga var det 40 miljone som var aktuellt - nu är man uppe i 90 miljoner. Det betyder att slutnotan säkert kommer att hamna runt 100 miljoner.

 

I detta sammanhang är det viktigt vad man gör med det samhällsekonomiska överskottet eller egentligen mera korrekt benämnt “budgetöverskottet”, de pengar som inte används för nästa års verksamhet. Lagtinget har tidigare i samband med tilläggsbudgeten i april diskuterat att utjämningsfonden borde ligga på 100 miljoner, och var det beloppet kommer ifrån har ingen kunnat redogöra för, men man kan i alla fall resonera som så att skillnaden mellan 1993 års budgetvolym och 1999 års budgetvolym är runt 150 miljoner, och 50 miljoner beror på slöseri eller budgetslitage, alltså sådant som man kunde spara in på. 100 miljoner skulle ungefär vara skillnaden mellan lågkonjunktur och högkonjunktur, så jag kan tänka mig att det skulle vara ett resonemang som landskapsstyrelsen har haft att driftskostnaderna i budgeten mellan låg- och högkonjunktur rör sig kring 100 miljoner.

Om vi tar det faktum att Åland har en del i rikets förmögenhet, dvs. de bolag som nu säljs ut, och det kommer fler bolag än Sonera, det ger också pengar till Åland, så har vi alltså ett problem att diskutera i lagtinget och i finansutskottet: Vad gör vi med dessa pengar? Det finns alltså ett konjunkturutjäm-ningsbehov, men det finns också skäl att överväga andra användningar av finanserna och detta borde  komma in i en finansförvaltningslag. Jag tror att den nuvarande lagen är 30-40 år gammal, kanske ännu äldre. När vi i och med det här får 80 miljoner i pengar i en utjämningsfond utan särskilda regleringar, borde lagtinget efterlysa regler för detta och vi borde efterlysa en finansförvaltningslag, helst i samband med att detta behandlas i finansutskottet.

 

Ser man på samhällsekonomin i sin helhet, ur landskapets synvinkel, finns det ett behov av konjunkturutjämning, men det finns också andra behov, och de pengar som landskapet förfogar över kan användas på tre olika niåver: av landskapet, av kommunerna och av privatpersoner. Vi har föreslagit tidigare att det som är speciellt ute i samhället är att klyftorna ökar mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare; det motiverar ett fördelningsavdrag med låginkomstprofil, som också finns i regeringsprogrammet. Det är alltså en sak som borde komma till utjämningsfonden. Sedan borde också utjämningsfonden innehålla flera komponenter än konjunkturutjämning. Jag tror t.ex. att det vore viktigt att diskutera hur man skall göra när landskapet nu under flera år framöver kommer att få ett överskott, om det inte vore bra att försöka hitta sätt att öka landskapets förmögenhet, tillgångar, som i framtiden ger avkastning och då tycker jag att systemet med räntestöd för bostäder egentligen borde ersättas med lån för bostäder med långsiktigt säkrade tillgångar som ger en framtida avkastning. En annan del av det hela är på vilket sätt man skall stimulera utvecklingen t.ex. inom näringslivet med infrastrukturella satsningar, trafik och annat. Hela överskottsresonemanget borde alltså ta ett steg framåt i behandlingen, så att man inte bara sätter det som blir över i en fond och sedan får det vara med det, utan utgångspunk­ten borde vara behovet i landskapet som helhet, på privat nivå,  kommunal nivå, landskapsnivå och företagsnivå.

 

Mot bakgrund av detta, herr talman, borde man i finansutskottet för det första behandla frågan om att ge riktlinjer för  en finansförvaltningslag och för det andra att man också skulle efterlysa en mera överskådlig, en mera lättförståelig översikt av det finansiella och samhällsekonomiska läget. Det är inte så lätt när man får en tilläggsbudget att få överblicken av hur mycket tillgångar det egentligen finns och vad som är intecknat och vad som är disponibelt för fondering och liknande. Den ekonomiska översikten kunde finansutskottet göra själv eller begära fram och särskilt då förankra den i revisorernas berättelse för 1998, där man alltså har en början till översikt. Jag tror att diskussionen här i lagtinget skulle vinna på om vi får ett bättre grepp över samhällsekonomin, för det är dags att diskutera fondreglerna och de olika inriktningarna på fonderna. Vi har t.ex. olika försök från landskapets sida att driva på utvecklingsfrågorna med Utvecklings Ab: T.ex. är det möjligt att den vägen kanalisera mera pengar för framtidssatsningar? Den typen av resonemang skulle vara värdefullt enligt min mening.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag kan till det mesta hålla med det som ltl Olof Erland förde fram och jag vill komplettera med den saken att när det gäller en framställning om en inansförvaltningslag hör det til mina dåliga samveten som nyss avgången finansansvarig att inte ha lyckats få fram en sådan till det här lagtinget, men den finns nästan klar och jag tror att lagtinget, om inte under den här sessionen, så i varje fall under vårsessionen skall få den på sitt bord så att lagtinget kan behandla den. Jag håller med om att i den ekonomiska situationen som vi befinner oss i och kommer att befinna oss i under en överskådlig framtid  är det nog bra om man kan ha relativt klara riktlinjer för hur landskapets ekonomi skall hanteras därför att vi kommer att ha ett visst överskott som vi skall hantera och då bör vi göra det på ett så bra och klokt sätt som möjligt, så att vi, som ltl Erland sade, ökar vår förmögenhet, men vi skall göra det utan att för den skull ta några risker med landskapets pengar.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag har i stort sett identiska uppfattningar med dem som ltl Erland torgförde. Han har utomordentligt rätt när han talar om att vi i vårt åländska samhälle, där kostnadsläget är jämförelsevis mycket högt, har en växande klyfta mellan rika och fattiga. Jag tycker att han var inne på en riktig punkt när han talade om avdraget i kommunalbeskattningen, om jag förstod honom rätt, som skulle ha en låginkomsttagar-profil. Jag tror att det är hög tid att fundera över det och kanske inte vänta alltför många år eller till det sista året när vi på nytt skall ha val igen efter fyra år utan att verkligen gå till verket nu. Det finns dessutom mycket stora orättvisor när vi också tittar på det kostnadshöjande vi har inom hyreshussek­torn; hyrorna har stigit på många sätt tämligen dramatiskt och ingen kompensation vidtas för att titta på bostadsbidragen. Jag tillhör också dem som tycker att den av oss begärda och av landskapsstyrelsen i sitt handlingsprogram emotsedda barnbidragsförhöjningen om något år faktiskt skulle kunna övervägas redan nu för den här landskapsstyrelsen skulle visa att man  tänker på de medborgargrupper som faktiskt har kommit i kläm.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Denna tilläggsbudgets inkomstsida ser bra ut. Goda inkomster behöver dock inte betyda att man skall  vräka ut pengar. Eftersom ingen i den förra landskapsstyrelsen var känd för att vara speciellt aktsam med skattebetalarnas pengar skall jag ta tillfället i akt och framföra mina åsikter om var man borde dra ner kostnaderna i denna tilläggsbudget.

 

Herr talman!

Jag skall börja med 42.01.18, vilket är det moment som lantrådet och landskapsstyrelsens ledamöter använder då de bjuder sina gäster på mat och dryck. Eftersom det i den ordinarie budgeten ingick 440.000 mark för mat och dryck anser jag att det räcker till. 50.000 marken i tilläggsbudgeten är alltså onödig. Dessutom är det endast 18 dagar kvar av detta år, så det gäller att festa rejält om ni skall få dessa 50.000 att gå åt på så kort tid! Tänk på levern, bästa landskapsstyrelse!

 

Kastelholms fonrminnesområde med Ribacka i spetsen har väl ingen i denna församling lyckats få grepp om. Det kostar en massa pengar, men resultatet är inte övertygande. Redan i samband med första tilläggsbudgeten för år 1997, då man beviljade ett tilläggsanslag om 1.337.000 mark för Ribacka, sade finansministern Roger Nordlund att med dessa pengar skulle projektet Ribacka slutföras. Nu skall de ha ytterligare 200.000 mark! Dessa pengar skall användas för ett skyddsrum. Det hör till saken att det redan tidigare har beviljats medel för skyddsrum - vad har de pengarna använts till, var finns de? Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman har under åren visat att hon inte kan hålla igen kostnaderna när det gäller Kastelholm, så jag hoppas att minister Gun Carlson skall ta i dessa ärenden med kraft.

 

Så till det olyckliga Jan Karlsgårdens värdshus, som också verkar vara en varböld som enbart kostar. Detta oändamålsenliga hus, som är byggt till ett svartbrödsbageri med café är inte lämpligt för någon form av restaurangverksamhet. Kiosk och café duger det till, men inget annat. Nu har dock ledamoten Lindeman lyckats gräva ner massor med pengar i detta hus. Det ryktas om summor i 800.000 marks klassen. I budgeten för detta år ingick enbart 200.000 mark, men överföring av medel mellan olika moment har aldrig varit något problem när det gäller Kastelholm. Nu skall vi i alla fall gräva ner ytterligare 250.000 mark i detta projekt. Bland alla märkligheter som skall köpas med våra pengar finns bl.a. kassaapparat. Kassaapparater har nog tidigare alltid hört till arrendatorn att anskaffa. Landskapssty­relsen kommer aldrig att få lönsamhet i detta värdshus. Jag anser att dessa 250.000 mark är slöseri med allmänna medel.

 

Moment 47.03.44 gäller 2 miljoner till för projekt inom mål 5b-programmet, och mer än det får vi egentligen inte reda på, så jag frågar: Vart har de upptagna en och en halv miljonerna tagit vägen? Har de skapat nya arbetsplatser eller vad har man gjort för dem? Vilka projekt skall man stöda med de nu föreslagna 2 miljonerna? Det är ändå bara några dagar kvar av det här året och jag skulle gärna önska en förklaring av herr näringsministern, som jag dock icke kan se.

 

Investeringsstödet till lantbruket vill man höja med 4 miljoner när det återstår 18 dagar av detta år. De 12 miljoner som finns i årets budget räcker mer än väl om man behovsprövar bidragsansökningarna. Jag tror inte att hela landsbygden behöver fyllas med av skattebetalarna finansierade ladugårdar, maskinhallar, gårdsverkstäder och spannmålstorkar - anläggningar som kanske står tomma om några år därför att man byggde dem främst för att man fick så enormt stora bidrag.

 

Till sist, herr talman, ett ärende där den ansvariga ledamoten gått händelserna i förväg och redan beställt varan och dessutom betalat 30 procent i handpenning. Det betyder att lagtinget ställs inför fullbordat faktum. Man kan fråga: Vad gör vi här om landskapsstyrelsen ändå gör som de vill och lagtinget blir enbart en gummistämpel. I detta ärende är det en mindre summa pengar det gäller, men principen är viktig - får det gå till så här? Ärendet gäller ledamoten Lindemans skötebarn firande av millenniumskif­tet. Ledamoten Lindeman vill ha anspråkslösa nettosumman 75.000 mark för fyrverkeriet. Resterande 25.000 mark skall staden stå för. Till saken hör att ledamoten Lindeman redan betalat 30 procent av fyrverkerisumman i förskott. Detta från konto 46.13.50 som heter Verksamhetsunderstöd till föreningar  och organisationer samt övrig kulturell verksamhet. Men enligt detta beslut, taget den 23.11 detta år, anges summan till 90.000 mark, alltså 10.000 mark lägre och 30 procent av 90.000 mark torde utgöra  27.000 mark. Skall man nu dra bort 27.000 marken från 75.000 mark, så borde det i denna budget begäras endast 48.000 mark, eftersom 27.000 mark redan är betalt. Om nu ledamoten Lindeman inte är så noga med vilka moment som belastas, så undrar jag varför hon inte tar hela summan från samma konto.

 

Med risk att få stämpeln “surt sa räven om rönnbären” på mig kan jag inte låta bli att framföra de åländska fyrverkerihandlarnas förvåning över att ledamoten Lindeman inte har efterhört vårt intresse för att handha detta fyrverkeri. Åtminstone i kommunala kretsar tillämpar vi något som heter upphandlingsregler, vilket innebär att man bör konkurrensutsätta samhällets inköp, dvs. begära offert från olika företag. Att ledamoten Lindeman inte begärt offert från mitt företag är förståeligt. Valnederlaget svider nog alldeles för mycket i skinnet, men fortsätter ledamoten Lindeman att använda skattebetalarnas pengar på samma sätt även i fortsättningen, tror jag nog att de frisinnade leden kommer att glesna ännu mera! Jag hoppas att finansutskottet utreder detta ärende noggrant och jag anser att även  revisorerna borde granska detta fall.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Ltl Boman berörde fyrverkeriet i samband med millennieskiftet. Jag vill bara påpeka att det är ganska mycket diskussion i omvärlden om att fyrverkerierna är mycket mera miljöovänliga än man kan tro och att det i Stockholm krävs miljökonsekvensbedömning av sådana här excesser!

(Från salen: Det är tur att vi inte har tänt på ännu!)

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Ltl Boman var inne på budgetdisciplin och det är kanske någonting som finansutskottet skall titta på. De finns flera anslag där man helt sonika har överskridit anslag med flera miljoner och konstaterat att det har gått mera pengar än vad vi har anslagit; åtminstone kommunalt tillämpar vi inte en sådan politik, utan den verkställande myndigheten skall komma och begära tilläggsanslag innan man beviljar pengarna. Det är som ledamoten Boman säger att vi ställs helt åsido och vår beslutandemakt är undanröjd. Så här har det varit ganska länge i lagtinget, men det kanske är på tiden att försöka ändra på den här typen av tilläggsbudgeter där vi bara egentligen kan konstatera att landskapsstyrelsen har använt mera pengar än vad vi har beviljat. Det blir ibland lite patetiskt med motiveringarna. I många fall står det ingenting utan bara att det har gått åt mera pengar än vad lagtinget har beviljat. I andra fall känns det ändå som ganska tillkämpade motiveringar och en sådan tycker jag motiveringen för investeringsstöd till lantbruket är. Det är som en positiv skrivning att det har gått åt 25 procent mera än vad lagtinget har beviljat och att det skulle vara ett tecken på framtidstro bland jordbruket. Jag undrar om vi riktigt har sådana mått. Samtidigt sägs det i första meningen någonting som kanske är mera befogat, dvs. att 1999 är det sista året för tillämpning av det befintliga stödprogrammet. Under den senaste veckan har också åländska jordbrukare deltagit i protester mot EU:s jordbrukspolitik. Det är en allvarlig sak. Att sedan landskapsstyrelsen, som förra näringsministern framhöll, beviljar överstora bidrag till den här sektorn för investeringar undrar jag om faktiskt är bra jordbrukspolitik på lång sikt. Man skapar just det som förra näringsministern var inne på: ett bidragsberoende som är kolossalt stort. Om man ser på bokslutet för 1998 var det 3,5 miljoner för investeringsstöd till lantbruket. År 1999 skall vi bevilja 16 miljoner! Då vet vi att det åländska jordbruket är mycket småskaligt, att jordbrukskåren är ganska gammal osv., att det alltså finns ganska stora strukturproblem inom denna sektor. Motargumentet kan ju vara att det här skall reda upp allting, men med den motivering som finns i budgeten kan vi bara spekulera och det är nog viktigt att finansutskottet tittar på detta. 16 miljoner! Överskridningen är 25 procent plus flera hundra procents förhöjning från 1998.

 

Herr talman!

Den här typen av överskridningar är nog allvarlig och allt detta kan tolereras eftersom det finns så mycket pengar, men det behöver inte betyda att det är en bra ekonomisk politik som förs i landskapet.

 

 

 

Lantrådet Nordlund:

Herr talman!

När det gäller moment 47.18.44 Investeringsstöd till lantbruket, 4 Mmk, vill jag ändå framhålla att det är inte pengar som är utbetalda utan det är pengar som är äskade, eftersom det finns ansökningar som motsvarar detta och också bra mycket mera från åländska jordbrukare. Visst ligger det en hel del i det som ltl Sundback, att det sker förändringar i stödsystemen och därför är det intressantare att göra investeringar under 1999 än vad det troligen kommer att vara år 2000. Men jag vill lite protestera mot  vulgärdebatten som förs från flera håll att det är spannmålstorkar, det är maskinhallar och det är liksom ingenting som direkt medför något tilläggsvärde på landsbygden. För det första medför både spannmålstorkar och maskinhallar ett tilläggsvärde för de jordbrukare som har dem; också vi i landskapsstyrelsen hajade till lite när vi fick äskandet på vårt bord för några veckor sedan, men vi bad in tjänstemännen och gick igenom vilken typ av projekt är det som man ansöker om pengar för och det visade sig att de projekt som är aktuella är merparten sådana som de facto ökar förädlingsgraden i betydlig mån ute på landsbygden och i skärgården. Det finns också en del hallar med, men de har den lägsta prioriteten när man skall prioritera resurserna, för även om lagtinget godkänner dessa 4 miljoner innebär det fortfarande att det blir en prioritering bland de olika projekten.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är bra om pengarna inte är beviljade; för mig framstod det som ganska omöjligt att man skulle kunna smälla av med 4 miljoner till jordbruket ännu under de få veckor som är kvar på detta år. Det var också viktigt att få höra lite mera motiveringar till anslaget och att det inte kommer skrivningar som att det är en ökad framtidstro som vi skall belöna med 4 miljoner! Trots det tycker jag att man borde ställa investeringarna i relation till de konsekvenser som man tror att EU:s lantbrukspolitik kommer att ha på lång sikt. Nu överväger ändå detta, att nu är det möjligt med den stödordning som vi har att bevilja pengarna, och det finns mycket pengar i budgeten och därför kan vi vara generösa och bevilja anslaget. Det är möjligt att det är rätt och riktigt, men, som sagt, motiveringarna är väldigt magra och  jag hoppas för min del att finansutskottet tittar närmare på detta, för det är en både viktig och komplicerad fråga som förtjänar mera diskussion och ett bättre underlag för beslut.

 

TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredrages efter bordläggning ärende nr 10:

 

Landskapsstyrelsens meddelande med förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000-2003.

 

Ärendet bordlades den 22.11.1999. Beslut har redan fattats om remiss till social- och miljöutskottet.

Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Det miljöpolitiska handlingsprogram som vi nu har oss förelagt borde vara ett ytterst viktigt dokument för de närmast kommande fyra åren. Jag vill säga, för att inte framstå som någon kverulant, att många målsättningar är bra och i mitt parti är vi särskilt glada över att det allvarliga miljötillståndet i Östersjön samt i våra sötvattentäkter och även grundvattenfrågan tillsynes också prioriteras allra högst i förslaget.

Landskapsstyrelsen delar också socialdemokraternas vilja till kraftfulla åtgärder för Östersjön och tillmäter numera också sötvattentäkterna inom landskapet den stora betydelse vi i vårt parti pläderat för under många årtionden. Det finns alltså en samsyn kring strävandena att rädda vår vattenmiljö i alla dess former.

 

Vi delar landskapsstyrelsens uppfattning om att en förorenad vattenmiljö på många sätt kan bli en begränsande faktor för hela det åländska samhällets utveckling. Vi delar också synen på att en god vattenmiljö är av grundläggande ekologisk betydelse och utgör en förutsättning för, som man skriver i programmet, artrikedom, för fiskerinäringens och turismens utvecklingsmöjligheter, men det är också naturligtvis en grundförutsättning för vår egen befolknings trivsel och rekreation.

 

Landskapsstyrelsen säger bl.a. i programmet att den pågående övergödningen av vattenmiljön med fosfor och kväve - och man lägger dessutom till miljögiftsbelastningen - är ett allvarligt hot mot landskaepts framtid. Ja, det är vi överens om! Vi är också överens om att det nu föreligger tydliga tecken på att vattenmiljön inom landskapet och utanför dess stränder är på väg att försämras, och detta till följd av just övergödningen.

 

Men, herr talman, om vi nu efter flera årtionden äntligen är överens om vattenmiljötillståndet i våra havsvikar och insjöar, då har vi väl i rimlighetens namn också alla möjligheter att i samförstånd, i endräkt, skrida till verket och åtgärda dem en gång för alla, allt vad vi bara kan. Men även om landskapsstyrelsen i sitt program talar om en del åtgärder, bibringas man ändå uppfattningen när man läser programmet att mycket pengar ändå skall sättas på utredningar och övervakning. Övervakningen är viktig, men det känns som om man på något sätt ändå vill glida från vissa problem.

 

Herr talman!

Alla i det här parlamentet vet vad som måste göras. Alla åländska sötvattentäkter kan de facto räddas med i stort sett samma recept som efter många års politiskt stridande applicerades på Ålands vattens  täkter Långsjön och Markusbölefjärden, men sedermera också på Kyrksundet. Alla tre har i dag ett gott vatten, vilket bevisar att det går att koma tillrätta med problemen, om politisk vilja finns. Det som behövs är skyddsområden med åtföljande restriktioner runt alla åländska insjöar. Det är lösningen enligt vårt synsätt på problemen i varje insjö eller träsk. Möjligen kan det också behövas vissa kalkningsinsat­ser för att återställa Ph-värdena i alltför sura sjöar.

 

Alla minns vi hur det för ett par årtionden sedan stod till med kranvattnet från Ålands vatten: fiskdöd, giftalger, en avskyvärd smak, dålig lukt, ja, vattenkvaliteten var så alarmerande att hälsovårdsmyndighe­terna rekommenderade kokning före förbrukning, men nu är kvaliteten god.

 

Vi minns också alla vattnet i Slemmern öster om Mariehamn. Avloppen rann ut orenade. Ortsbefolk-ning och turister simmade tidvis bland exkrementer och koliformabakterier i riklig förekomst föranledde mycket ofta badförbud. Det var allt annat än turistsamhället Åland det!

 

Efter hård politisk strid och jämn omröstning i Mariehamns fullmäktige kunde socialdemokraterna också den gången få vara med och medverka till en förändring genom att vi byggde en av landets då bästa reningsverk och fick slut på de alarmerande utsläppen. Nu skall det reningsverket göras ännu bättre.

 

Runt hela Östersjön och även på Åland är, som jag nämnde, alla människor i dag väl förtrogna med varför insjöar och havsvikar och hela innanhavet inte blir bättre utan sämre. Utsläppen av övergödande ämnen är för stora. Det är huvudorsaken. Dessa utsläpp måste stoppas och reningsinsatser även vidtas. Vi vet tillräckligt för att kraftfullt inleda åtgärdandet. Vi behöver inte så mycket utredande till. Vi behöver politisk vilja, kära ledamöter.

 

Landskapsstyrelsen är inte bara skrivare av handlingsprogram. Landskapsstyrelsen är också tillsynsmyndighet och måste börja ställa krav. Vi måste således få skyddsområden kring alla våra insjöar som också långsiktigt utgör värdefulla sötvattentäkter såväl för mänsklig konsumtion som för näringslivet i hela dess vidd. Bygg också, om det behövs, fosfor och kvävefällor och sörj för att gödsel-hanteringen är optimal i anslutning till dessa vattendrag. Eftersom det finns stora miljömässiga skäl för att minska användningen av gödningsämnen borde det också finnas stora förutsättningar att minska näringsläckaget i vattendragen. Det är också en vinst för berörd näring.

 

Herr talman!

Som en första åtgärd borde Vargsundet nu räddas genom skyddsområden och fosfor- och kvävefällor, som ur topografisk synpunkt är mycket lämpliga att anlägga. Det här är särskilt viktigt när man genom dammluckan önskar förhindra utspädning genom saltvatteninträngning. Utan ett konkret skydd av Vargsundet riskerar halten av gödningsämnen att stiga markant genom dammluckans tillkomst, som för övrigt är rätt åtgärd.

 

Jag kan inte heller i sammanhanget undvika att plädera för en snabbare övergång till alternativ, till mer  ekologiskt riktiga bruksmetoder inom jordbruket, liksom också inom djurhållningen. Allt detta säger sig också landskapsstyrelsen stöda, men åtgärderna som skulle ge den ekologiskt inriktade hanteringen verklig skjuts uteblir de facto år efter år. Därför händer ingenting. Och detta, herr talman, i ett läge där vi inte har en chans att tillmötesgå ens de åländska konsumenternas önskemål och efterfrågan av ekologiskt hanterade produkter. Marknaden här på Åland kan inte alls mättas med den produktion vi har av ekologiskt odlade produkter.

 

Fiskodlingen har länge haft en övergödande stämpel när det gäller havsmiljön. Odlingen har stor betydelse särskilt i skärgården, och så ärliga måste vi alla vara att vi erkänner att den inte är lätt att ersätta med andra typer av arbetsplatser. Från socialdemokratisk sida tycker vi att landskapsstyrelsen måste initiera ett omfattande forskningsprojekt där målet är att om möjligt en gång för alla försöka minimera eller eliminera odlingens negativa miljöpåverkan. Fiskodlingen har stor betydelse. Den är exportinriktad och omsätter hundratalet miljoner på årsbas. Just därför är det så viktigt att vi, för vilka den har så stor betydelse, faktiskt skrider till verket och vidtar det som vi ofta talar om: kraftfulla åtgärder. Initiera ett omfattande forskningsprojekt, vars syfte skulle vara att en gång för alla få bort stämpeln från fiskodlingen; annars kommer den att få dras med denna negativa miljöbelastande aspekt  hela tiden så länge den existerar.

 

Herr talman!

Slutligen några ord om energifrågan. Vi stöder helhjärtat användningen av förnyelsebar energi. Uppvärmning medelst bioenergi är bra där det lämpligen kan praktiseras och där det också - det måste betonas - finns tillgång på råvara. Vindenergin har vi diskuterat tidigare och den har naturligtvis också plats i ett ekologiskt samhälle, såvitt prisbilden kan marknadsanpassas och inte också driften vid sidan av de stora investeringsbidragen kräver omfattande samhällsstöd i framtiden. Miljöarbetet måste naturligtvis få kosta, men det är också viktigt i en marknadsekonomi att nya angelägna energiformer finner sin kundkrets med vilja att betala.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det var mycket bra som ltl Wiklöf sade här. Han efterlyste också mera forskning kring fiskodling. Det kanske behövs, men det finns också redan pågående experiment och forskning som visar att man skulle kunna sätta upp en modellanläggning här på Åland. Det finns t.ex. i Åboland experiment med slutna kassar med nollutsläpp som ger goda resultat enligt vad jag har läst och det finns också forskare som vid ett seminarium med Finska miljöforskargruppen  har sagt att man kan nå väldigt långt med att helt enkelt ändra fason på torrfodret; om  man blandar in lokalt fångad strömming i det hela skulle man t.o.m. kunna få ett plusresultat vad gäller näringsutsläpp. Jag tycker att det vore någonting för landskapsstyrelsen att tittare närmare på.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag känner utomordentligt väl till de forskningsprojekt som hittills har bedrivits och bedrivs. De semislutna kassarna som man har praktiserat med på rikssidan inom ramen för ett forskningsprojekt tillkom en gång i tiden i Norge för att man där ville skydda den odlade fisken från olika illasinnade marodörer som fanns ute i det vilda havet. Där var det den omvända situationen. Jag tror alltså inte att forskningen är slutförd och här har särskilt landskapet Åland, som de facto har en så omfattande fiskodling, ett särskilt ansvar att gå i bräschen och försöka medverka till att vi kan få slut på de negativa diskussionerna kring fiskodlingen och dess framtid. Jag tror att vi faktiskt måste bjuda till. Det brukar i olika högstämda sammanhang talas om att vi skall vara på “vågens framkant” - här är det banne mig hög tid att vi ställer oss där!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag håller åter med ltl Wiklöf: det är dags att göra någonting som kan ge konkreta besked just i våra förhållanden.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det var intressant och roligt att få höra ltl Lasse Wiklöfs anförande, eftersom vi tydligen har grundläggande åsikter som sammanfaller väl med det som landskapsstyrelsen har tagit fram i miljöhandlingsprogrammet.

 

Jag vill kommentera några detaljer av det som ltl Wiklöf uppehöll sig vid. När det gäller utredningarna  som han tycker att vi talar om för mycket vill jag ändå hävda att det går inte att utfärda riktlinjer, att utfärda rekommendationer, att bedriva en bra tillsynsverksamhet, om man inte har siffror som håller. För den skull har vi nu i landskapsstyrelsen en projektanställd person som arbetar med att undersöka  kväve- och fosforläckaget i alla vattendrag - diken, rättare sagt - för att just kunna planera t.ex. fosfor- och kvävefällor, som också ltl Wiklöf efterlyste.

 

Jag håller helt med om att det är viktigt att vi skyddar våra sötvattentäkter. Ser man sig omkring lite i världen, ser man att bristen på sötvatten blir världens stora problem om ett antal år, om vi fortsätter så här. Jag tycker alltså att vi är bra på väg med det program vi nu kommer fram med.

 

När det gäller vattenbruket, eller fiskodlingarna, är vi redan med i forskningsprojekten som vi just hörde om.  Vi har t.ex. tillgång till alla resultat från Åbolandsprojektet, som vi just hörde om, och ett eget igångsättande av ett likadant projekt skulle inte tillföra någonting. Däremot är vi helt inne för - och det säger vi också i vårt miljöhandlingsprogram - att stöda, genom samarbete och ekonomiskt, olika forskningar både när det gäller biologiska och de miljömässiga konsekvenserna. Jag håller med om att målet skall vara att vi skall kunna bedriva fiskodling i fortsättningen, för jag tror, liksom ltl Lasse Wiklöf, att det är någonting som Åland behöver, såsom det ser ut i dag. Jag vill gärna påminna igen att Åland har nu lyckats komma under de uppställda rekommendationerna som Helcom ställde upp, dvs.  8 gram fosfor och 70 gram kväve. Det passerade vi redan 1991 och nu senast 1996, så vi är på god väg.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag vill, liksom ltl Wiklöf, understryka vikten av kraftfulla åtgärder för vår miljö. När det gäller efterfrågan på ekologiska produkter, som ltl Wiklöf var inne på, håller jag fullständigt med. Det finns en sådan efterfrågan i samhället, och en produkt som det finns efterfrågan på är grön energi. Ltl Wilköf och jag  är alltså långt eniga om kraftfulla åtgärder för vår miljö, men så fort det kommer till vindkraften  börjar man vackla. Kan man köpa svart energi från Sverige några penni billigare än vad vindkraften kostar att producera, då spelar inte det här med miljön någon roll mera. Det är så märkligt att detta med marknadsekonomi är mycket viktigt när vi talar om vindkraft, men när vi talar om alla andra miljöinvesteringar är det miljön som är det viktiga, då skall man rädda Östersjön osv. Jag kan inte förstå: Varför är vindkraften så oviktig sett ur miljöaspekten?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Min lagtingskamrat Fredrik Lindqvist är utomordentligt känslig i frågan som gäller de snurrande vingarna i skyn. Det skall han inte vara! Jag motsätter mig inte det. Ltl Lindqvist är så känslig att han märker inte riktigt vad jag säger. Jag bara säger att det är förtjänstfullt om man i en marknadsekonomi har förmågan att hitta konsumenterna när det gäller en ny energiform. Jag ser absolut inget fel i det. Det är lika angeläget som att hitta avnämare för ekologiskt odlade produkter ute i vårt marknadsekonomiska samhälle. Det är ingenting annorlunda. Ltl Lindqvist, oroa sig inte! Detta är ett litet memento just nu vid tidevarvet när elbörserna håller på och sätter sig. Det är därför jag försöker uppehålla mig i någon mån kring de här frågeställningarna, som inte har något illasinnat syfte men ändå kanske kan bringa också landskapsstyrelsen till eftertanke, så att det inte går så illa som jag inte vill, nämligen att man mot förmodan får hela alltihop i famnen!

 

 

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det märkliga är att man kan prata och prata hur länge som helst om konketa och kraftfulla åtgärder för miljön. Nu har jag i lagtinget lagt ett förslag om en investering i reell miljö, dvs. vindkraft. Då är det inte så värst intressant. Jag vill poängtera, att varför vågar man inte göra dessa investeringar - prata och prata och prata kan man göra före valet, efter valet och hur länge som helst, men man skall också våga göra investeringarna.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Ledamoten Wiklöf är inte mot miljön - han är för den. Det är det första som är viktigt. Att tala och tala och tala! I alla sammanhang där man försöker reformera energisystem och annan för vår tid otidsenlig hantering är det mycket angeläget att man också försöker sörja för att man har en marknad för sin produkt. Det är vi överens om. Det är vad jag har försökt säga, herr talman!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl K-G Eriksson:

Herr talman!

Först av allt vill jag hålla med om mycket av det som ltl Wiklöf sade i sitt anförande. Det stämmer till stor del med mina egna uppfattningar.

 

Landskapsstyrelsens meddelande med förslag till miljöhandlingsprogram för Åland under de närmaste tre åren tycker jag är en bra genomgång över vad som har hänt under de tio år som gått sedan Ålands första miljöhandlingsprogram togs fram. Jag hade då själv förmånen att vara med och ta fram det första programmet 1989 som överinseende ledamot för miljöfrågorna och det måste sägas att väldigt mycket har hänt till det bättre under de här åren. För tio år sedan fanns inte alls den förståelse och den beredvillighet att ta sig an miljöfrågorna som dock finns i dag. Attityderna till att ta hänsyn till miljön var skeptiska, även om det bland folk och speciellt yngre hde väckts en medvetenhet som fick sitt uttryck i att Tant Grön, dvs. Christina Hedman-Jaakkola, valdes in i landstinget med buller och bång 1987. Det blev något av en väckarklocka gällande miljöfrågorna i det politiska livet.

 

Många av programpunkterna i programmet från 1989 är, som genomgången visar, antingen genomförda  eller påbörjade. Ett av de största jobben bland åtgärdsförslagen har under den här tiden varit vattenlagen, dels dess utarbetande och framför allt dess genomförande. I det fallet beträdde Ålands landsting ny mark då den åländska vattenlagen antogs. Det var ett nytt tänkesätt som låg till grund för lagen, och vår konsult på den tiden professor Staffan Westerlund hade, och har kanske fortfarande, sina belackare. Ett misstag som jag själv tycker att gjordes i samband med införandet av vattenlagen var att inte genast ta upp tillräckliga resurser för att ge miljöprövningsnämnden möjlighet att fungera på ett vettigt sätt.

 

De målsättningar och de punkter som det nya miljöhandlingsprogrammet tar upp bygger naturligtvis på det gamla programmet och de erfarenheter som det har gett. Det som är speciellt bra enligt min mening  är att åtgärdsförslagen är klart definierade och också tidsbestämda. Just det faktum att de är definierade gör det lättare att följa upp och kontrollera att åtgärderna vidtagits. Säkerligen fattas en del åtgärder, men i det stora hela finns det mesta med. Sedan är förstås frågan: Hur skall åtgärderna genomföras? Även om det framgår i programmet till en del är frågan om detta är tillräckligt. Ett exempel på vad jag menar är fiskodlingen och dess miljöpåverkan. Fiskodlingen finns fortfarande med på Helcoms lista över s.k. hotspots, dvs. stora förorenare i Östersjön vad gäller näringsämnen.Är de åtgärder som nämns i åtgärdsförslagen under rubriken “Vattenbruk”tillräckliga för att avlägsna dem från hotspot-listan? Det hoppas man naturligtvis.

 

Allmänt kan sägas att miljöfrågorna för tillfället inte är så heta, åtminstone inte politiskt. Med några  algblomningar som gör skärgårdsvattnen till en grön soppa i sommar, så träder de flesta av oss politiker fram och bedyrar vår omsorg om miljön, dvs. något av läpparnas bekännelse, vilket inte är tillräckligt. Det måste mera till för att verkligen förändra våra attityder till miljöbelastningar. Jag tror att det är där det svåra ligger: att ändra våra attityder i en ännu mera miljövänlig riktning. Men då det gäller vår bekvämlighet är det svårt att ändra vanorna. Det vet jag eftersom jag själv fungerar på samma sätt. Ta bara bilåkandet som exempel! Vi kör våra korta sträckor för att det är bekvämt, fastän vi vet att trafiken är en av de större bovarna som föroreningskälla. Så fort vi måste göra saker som är till men för vår bekvämlighet känns det svårt. Här får vi nog alla rannsaka oss själva och hjälpas åt att ändra våra attityder.

 

Till slut, herr talman, vill jag framhålla att miljöarbete och miljöfrågor har åtminstone så länge jag har varit med i Frisinnad Samverkan varit en av våra viktigaste politiska punkter, men för att vi skall lyckas i det viktiga arbetet med miljöförbättrande åtgärder är det inte bara ett parti utan där fordras alla partiers insatser.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl K-G Eriksson säger att allas samarbete krävs i den här frågan. Jag är glad för att alla partier i princip tycker att miljön skall förbättras. Jag ville bara ännu kort tala om Helcom-listan.  Jag nämnde det just, men jag vill säga det ännu en gång att kriterierna för att vi hamnade på Helcom-listan var att vi hade kväve- och fosforutsläpp från fiskodlingen, som man räknar enligt den specifika belastningen per kilo producerad fisk. Där satte Helcom gränserna till 8 gram fosfor och 70 gram kväve. T.ex. 1989 var våra resultat 12 gram fosfor och 80 gram kväve, så vi låg högt över, det var det sämsta året som vi har mätt. Nu har det sjunkit sakta mak och var 1989 7,2 för fosfor, rejält under 8 grams gränsen och när det gäller kväve var vi redan 1991 på 70, dvs. rejält under. I dag är kväveutsläppet 55. Med de åtgärder landskapsstyrelsen nu har vidtagit under årens lopp med allas hjälp har det gått ner rejält. Det här tycker jag att vi skall vara nöjda över, för det visar att man med olika åtgärder som man gör tillsammans inom partierna men också tillsammans med näringen och med forskningen kan sänka utsläppen. Jag ville ännu bara tydliggöra det. Det ser alltså rätt positivt ut. Det vi nu har att göra är att ta en diskussion med miljöministeriet och sedan via Helcoms olika kommittér påvisa våra resultat och se om man finner kriterierna tillräckligt väl fyllda eller om man under årens lopp har kommit med några nya krav på hotspot-listan.

 

Ltl K-G Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för den upplysningen. Det är glädjande att höra att de åtgärder som har vidtagits faktiskt leder någonstans. Vi vet att får vi fortsätta i samma takt kommer vi förmodligen att lyckas riktigt bra.

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Mycket har redan sagts av det som jag har tänkt säga. Ltl Wiklöf hade ett bra anförande då han pratade om miljöhandlingsprogrammet i stort. Jag tycker också, som flera har sagt, att miljöhandlingsprogram­met i stort är bra. Däremot tycker jag att det inriktar sig väldigt mycket på utredningar och kanske för lite på konkreta förslag. Det kunde ha varit mera av det.

 

Ett område som inte någon har berört här i miljöhandlingsprogrammet, som jag tycker är intressant, är avfallshanteringen. Man kan där se att under 1998 deponerades 11.000 ton och det producerades 29.000 ton avfall. Vi är säkert alla överens om att 11.000 ton för deponi är alldeles för mycket. Det finns i programmet vissa saker som syftar på att få ner mängden deponiavfall, men jag tror att de insatserna är alldeles för små. Man nämner där om att stöd för byggande av 200 miljöstationer. Som tur är skriver man “minst 200", för det är nog i minsta laget om det skall räcka för hela Åland.

 

Men det finns andra behövliga åtgärder, t.ex. ökad upplysning. Det finns någon rad om det i programmet, men det behöver anställas folk som upplyser om sortering. Nu sker det snarast med ingen upplysning eller på ideell väg. Landskapet har inga sådana personer anställda som far runt och upplyser folk om sortering. Det har man gjort på andra platser där man har drivit det i stor skala.

 

Jag tror också att det behövs en ökad kontroll av återvinningsverksamheten, så att de som är ålagda att göra det verkligen sköter den. Vår målsättning måste bli så stor att vi inte behöver någon slutdeponi, så att vi med gott samvete kan få en liten rest som vi kan föra till någon som tar emot den väl, någon som har ett bra uppbyggt system. Många av de konsulter, bl.a. de som kommunförbundet har anlitat, säger att vi är alldeles för små, vi är alldeles för få på Åland för att bygga upp en deponi som skulle vara lönsam att driva. Diskussionen har ofta varit att hur skall vi då kunna med gott samvete lämna bort vårt deponerbara avfall någon annanstans för deponering. Jag tycker att det kan inte vara något problem om man för det någonstans där man vet att man tar emot det på ett miljövänligt sätt. Vi har en liten mängd  osv. Vi skall också komma ihåg att vi på Åland är beroende av alla andra när det gäller den återvunna delen, alltså vi tar inte själva emot någonting av det vi återvinner, utan det förs bort för att användas till nyproduktion och nya varor. Det gör vi med gott samvete och om vi då har en liten deponirest att föra bort vore det väldigt bra, i synnerhet om det visar sig att det finns kalkyler som visar på att den tilltänkta deponin - vi har fått siffror från kommunförbundet - inte var så billig, med avveckling och alltihop kanske det blir några gånger dyrare än man först hade planerat. När det sedan gäller detta att vi skulle bli beroende av någon är det väl konkurrens på det också. Det finns de som tar emot det till olika priser. Det måste konkurrensutsättas.

 

När vi har miljöstationssystemet utbyggt - har jag många gånger sagt tidigare - har vi möjlighet att ha en brännbar station, någonting som vi kan förbränna på Åland, och det tycker jag att man skulle utreda: finns det möjlighet för fjärrvärmebruk att elda det brännbara avfallet. Då skall vi sortera ut det som är miljövänligt att elda. Då kommer man in på att i stället för att transportera hit till olja, om jag skall ta in det också, för att elda och värma med kanske vi kan, lika väl som alla andra som tar emot våra brännbara sopor, använda dem som energi här. Vi minskar transporterna. Vi minskar vårt oljeberoende och det kan faktiskt vara en stor vinst till slut.

 

När det gäller vår vattenmiljö är det mesta redan sagt av ltl Wiklöf. Jag tycker att landskapsstyrelsen inte bara skulle utreda utan man skulle i dag ta reda på hur har man gjort i södra Sverige, i Småland och på övriga platser, hur har man där kunnat återställa mossor, myrar, höjt nivån i träsk osv. För det första är det bra för djurmiljön. Det andra är att det också är väldigt bra för kväveläckage. I dag finns det jordbruksmark till visst överskott, där jordbrukarna naturligtvis får betalt för att de lägger sin mark i träda, men kanske det finns jordbrukare som skulle kunna tänka sig att ställa sin mark till förfogande också för att anlägga våtmarker och ha det som kvävefällor. Det är en vanlig metod på många andra platser. Jag tänker på ett bra projekt som fanns i Lumparland; man gjorde en liten våtmark och det blev ganska dyrt för ganska lite, om man säger så. Det finns många platser där ett lass sten eller grus skulle göra samma nytta, man skulle få samma område av våtmark och betydligt större, bara man skulle vara beredd att betala till dem som förlorar på det. Jag tycker att det är en sak som man skulle utreda. Det är egentligen en typ av kvävefällor.

 

Ltl Wiklöf tog också upp detta med Öjviken. Den är ett sorgebarn. Det har av olika skäl gått snett där.  Det är klart. Ingen säger emot mig på den punkten. Man kan få många repliker på mycket man säger, men att det har gått snett i Öjviken kommer ingen att säga emot, för det är ett faktum. Det är en rutten, död sjö och det beror på olika omständigheter, men en orsak är nog de stora utsläppen. Jag har många gånger hävdat att det inte är bara de nya utsläppen från jordbruket utan redan på femtiotalet när man bestämde att man skulle dika ut träskmarker och sänka träskmarker, som är ett par gånger större till ytan  än Öjviken och ha dem att rinna direkt ut dit för att få ner nivån där. Då tog man bort viktiga naturliga  kvävefällor. Det tycker jag att man skulle titta på; det är möjligt att man kanske kan rätta till det med onaturliga kvävefällor på vägen för att motverka det, men jag tror att det måste till ordentliga åtgärder direkt i vattnet i Öjviken för att förbättra miljön där. Man kanske måste pumpa upp vattnet, kanske kalka eller vad som helst. Som det nu är är sjön nästan oanvändbar, både till fiske, rekreation och även till det som den blir i framtiden: sötvatten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill kommentera några saker som ltl Sune Mattsson sade, bl.a. om utredningar. Det är också andra som har påpekat det. Jag vill säga igen att för att vi skall kunna utfärda kvalitetsnormer och indikatorer, som blir allt viktigare i miljöarbetet - man måste veta vad som ligger i bakgrunden - så måste man göra utredningar. Vi kommer inte ifrån det. Det är en del i både tillståndsgivningen och tillsynsgivningen. Avfallshanteringen är kommunernas ansvarsområde och för tillfället ligger bollen hos kommunerna, så de detaljerna kanske jag inte kommenterar nu, eftersom det är kommunförbundet och kommunerna  som just nu har det i sin hand. Landskapsstyrelsen säger i miljöhandlingsprogrammet att man kommer att stöda de olika åtgärderna, som i princip i miljöhandlingsprogrammet och också i kommunförbundets utlåtande ganska långt sammanfaller med landskapsstyrelsens avfallsplan, där vi också talar om förbränning.

 

När det gäller Vargsundet är det inte någon dålig sjö i dag, utan tvärtom har tillståndet i Vargsundet förbättrats avsevärt under de senaste åren. Det har aldrig funnits så mycket fisk och kräftor i Vargsundet som i år och forskarna är mycket nöjda med resultatet. Jag har inte några siffror med mig här för att visa upp, men det är verkligheten - dammluckan visade sig vara en rätt åtgärd. Vad som har hänt förut kan man ha olika och gemensamma åsikter om, men det är viktigt hur vi går vidare och där är det många saker som är på gång, bl.a. har vi en projektanställd för fosfor- och kväveutredningen och hon jobbar också just med Vargsundsfrågan, så att jag tror att där kan vi vänta förbättringar. Mitt mål har varit att Vargsundet skall kunna bli en fin sötvattentäkt.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag har ingenting emot att man utreder saker, men jag är rädd för att utredningarna blir större än de verkliga insatserna. Blir insatserna efter utredningarna blir resulatet bra. Vargsundet råkar vara en av de få ställen där jag råkar ha rätt att fiska kräftor i, så jag delar inte landskapsstyrelseledamoten Gun Carlsons åsikt om när det har varit bättre och sämre, för jag får tyvärr säga att i det fallet  anser jag mig veta. När det gäller avfallshanteringen håller jag med om att det går väldigt mycket ihop med kommunförbundets utredning. Jag tog upp de frågorna därför att de nämns ganska mycket och jag tror att man skulle kunna satsa lite mera på det. Jag tror att gemensamt kan vi gå framåt på det planet också.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Under debatten har jag förstått att så gott som alla har givit understöd åt ltl Wiklöf när det gäller vattenvården och den avdelningen i miljövårdsprogrammet. Vi hoppas faktiskt från socialdemokraterna att det nu också skall komma konkreta förslag till åtgärder. Även om vi är väldigt eniga och allting ser bra ut på yttan saknas det långsiktiga beslut, speciellt inom vattenvården, men också inom den sektor som ltl Sune Mattsson var inne på, nämligen avfallshanteringen. Här tycker jag nog att under den gångna mandatperioden har det minsann utretts och det har varit möten, diskussioner, planer som skall upprättas osv., men inte har vi egentligen kommit närmare en heltäckande struktur för hur avfallshan­teirngen skall fås till någon slags EU-nivå på Åland. Grundproblematiken här är att de olika aktörerna inte riktigt tar sitt ansvar. Det beror faktiskt delvis på att landskapsstyrelsen lägger sig i för mycket, vill alltså aktivt vara med och lösa problemen i stället för att ålägga dem som är skyldiga att ta ansvaret, nämligen kommunerna.

 

Det finns nu ett intressant förslag från Ålands kommunförbund som åtminstone vi socialdemokrater kommer att granska väldigt noga, men jag tycker att det ligger på rätt nivå, dvs. att kommunerna är beredda att själva bilda ett kommunalförbund som skulle sköta om slutförvaringen av avfallet och landskapets roll, som jag ser det, är att övervaka och tvinga kommunerna indirekt till ett samarbete genom att konstatera att vissa tippar måste stängas inom en viss tid. Jag vet inte riktigt hur det är med tipparna, men det har sagts under många, många år att de är skandalöst dåligt skötta och att de är rena  miljöförorenarna, men varför är det inte då någon myndighet som säger att nu är det stopp med det här. Då måste man söka andra vettiga lösningar. Den andra uppgiften som jag tycker att landskapsstyrelsen har är att ställa resurser till förfogande så att de åländska kommunerna kan leva upp till den nivå på avfallshanteringen som lagting och landskapsstyrelse ställer och i förlängningen också den Europeiska  unionen. Här har lagtinget och landskapsstyrelsen varit förutseende när man skaffade markområdet i Lemland, som ursprungligen var planerat för en gemensam deponi. Det var ganska bra att det inte förverkligades så fort därför att nu har det skett en hel del intressanta försök med sortering och effektivare insamling av avfall. Men jag tycker nog inte att man ändå kommer ifrån att vi måste ha en återvinningsstation, som man lite eufemistiskt vill kalla det för att lemlänningarna skulle vara mera positiva till att anläggningen förläggs till Lemland.  Vi kan inte lämna över ansvaret på något privat företag att sköta det slutliga omhändertagandet av avfallet. Det är alldeles klart att så många privata som möjligt skall vara på marknaden och konkurrera för att avfallshanteringen skall bli ekonomiskt kostnadseffektiv, men vi kan inte säga att det är några privata som kör bort det som inte vi kan ta hand om, för här finns lagar, förordningar och myndigheter som har ett ansvar att se till att det fungerar under alla förutsättningar.

 

Herr talman!

I detta avseende tycker jag alltså att landskapsstyrelsen är lite vag i miljöprogrammet; man vill öka sorteringen osv. Allt detta är behjärtansvärt, men just själva övervakningen och den effektiva tillsynen av de befintliga tipparna samt de krav som skall ställas på kommunerna tycker jag att borde komma fram och man borde få veta hur många tippar det är som redan i dag borde stängas, om man skulle ha en effektiv övervakning. Det som Ålands kommunförbund föreslår är också tänkt att vara en station som skall ta emot det som inte kan återanvändas eller återvinnas eller användas som energi. Här var ltl Mattsson inne på en intressant sak, nämligen själva återanvändningen och återvinningen. Det finns inte så många sådana aktörer i vårt samhälle, så det krävs också att den sektorn utvecklas för att detta skall fungera.

 

Här skulle jag vilja nämna om en sak som jag tycker att både landskapsstyrelse och lagting helt har missat och det är återanvändningen och återvinningen av byggnadsmaterial. Speciellt nu när vi har en högkonjunktur produceras det mycket byggnadsavfall, men det skulle kunna vara en utmärkt återvinningsprodukt, om detta ingick i byggnadslagstiftningen eller annan upphandlingslagstiftning. Jag vet från ett möte som jag var på inom ÅHS, där detta var aktuellt och man hade en from skrivning om det i protokollet, att den återvinningen inte är särskilt effektiv. ? Det beror på att det naturligtvis kostar att återvinna och återanvända, och det måste ingå i upphandlingen. I Mariehamns stad har vi beslutat att ta in detta i våra upphandlingsdirektiv, men våra upphandlingsdirektiv är nog mera avancerade än landskapets, så jag vet inte om det går att göra så. Dessutom borde det tillämpas på kommunal nivå generellt och borde alltså ingå i byggnadslagen. Om vi någon gång får en ny byggnadslag skulle det vara en möjlighet eller också i annan miljölagstiftning, som också borde bli betydligt effektivare.

 

Jag skulle också vilja tala om det återvinningsprojekt som jag själv är med i som inte är särskilt stort men ganska intressant, nämligen  Emmaus återvinnings- och återanvändningsverksamhet. Vi omhändertar 30.000 kilo textilier i året. Det sker genom ett samarbete med Ålands problemavfall men också direkt för konsumenterna. Då kan inte vi och de andra som eventuellt sysslar med det här ta hand om allting ännu, utan också det transporteras bort. Det är ganska dålig ekonomi; om vi tittar på den verksamhet som Emmaus bedriver är inte kasserade textilier egentligen avfall utan det är en råvara, en produkt som varje gång man sorterar får ett värde. Genom att utveckla sorteringen kan man få ut mycket pengar ur kasserade textilier. Men man kan också ta hand om annat som vi gör: möbler, vitvaror, böcker, husgeråd - egentligen allt. Det enda som sätter gränser för det här är utrymmen och tillgång på personal. Jag skulle vilja säga att Emmaus är ett bra exempel på en fungerande tredje sektor. Det talas mycket om tredje sektorn i dag, men i många fall är det egentligen fråga om nästan till hundra procent samhällsfinansierad verksamhet, medan det samhällsstöd vi får till Emmaus är en mycket, mycket liten andel av själva ekonomin. Detta bygger naturligtvis på att det utförs ideellt arbete åtminstone 3.000 timmar i året. Om man alltså skulle vara tvungen att utföra det arbetet med betald arbetskraft skulle det inte fungera.

 

Det finns alltså många aspekter på detta med avfallshanteringen, inte minst just de ekonomiska. Om vi skulle föra bort allt avfall skulle hela den ekonomiska verksamhet som Emmaus står för försvinna, och det gäller inte bara här på hemmaplan utan också den ekonomiska aktivitet som vi genererar via våra mottagare, speciellt i Litauen, men vi har också försök i Estland och i Ryssland.

 

På sikt är det inte enbart en moralisk fråga att ta hand om vårt eget avfall, utan det är också en ekonomisk utmaning att försöka omsätta avfallet i ett ekonomiskt kretslopp. Jag tycker åtminstone att  jag via den verksamhet som jag är engagerad i har sett hur många möjligheter det finns och det är faktiskt en ganska rolig verksamhet att hitta nya återvinnings- och återanvändningsmöjligheter. Det är många som är stimulerade av det och just tillfredsställelsen att hitta dessa möjligheter är en väldigt belönande verksamhet samt att det dessutom ger pengar är någonting som verkligen stimulerar verksamheten i fråga som man skall ta vara på.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundback och jag är rätt överens. Många av tipparna är dåligt skötta. Det är någonting som landskapsstyrelsen många gånger har sagt. Det är alltså många tippar som bör åtgärdas. Ett problem som det aldrig talas så mycket om är att vi har en massa gamla nerlagda tippar, som är ännu sämre skötta därför att man har ingen kontroll på dem alls. Man har tippar som man gräver ner; i Mariehamn lägger man väg på dem och kör över dem. I Haraldsby täcker man över med bark och så ligger de där och mann tar aldrig prover. De gamla tipparna är också ett problem och finns i varje kommun.

 

Att landskapsstyrelsen skulle ha köpt ett lämpligt markområde! Som lemlänning har jag inte riktigt samma uppfattning att det är så lämpligt, eller tillvägagångssättet kanske inte var så lämpligt. Man har ännu inte frågat någon rågranne utom den markägare man köpte området av. Området är kanske lämpligt, men tillvägagångssättet var inte det rätta.

 

När det gäller byggavfall har vi en privat entreprenör som sorterar byggavfall i viss mån. Är det så att det kommer att kosta att föra det till soptippen och deponera det, kommer man säkert, av just samma skäl som ltl Sundback var inne på, att sortera det därför att det kommer att bli en lönsam verksamhet, det kommer att kosta mera att deponera det. Det är billigare att sortera det och ta reda på det samt använda det till något vettigt. Det är en bra utgångspunkt. Många saker som man nu sorterar ut är faktiskt en råvara som man kan använda om och om igen. Jag vet inte vad det till slut blir av textilier, men de kan användas många gånger om, så jag håller med om det mesta, förutom att man inte skulle av ekonomiska skäl  kunna sortera så mycket att man inte skulle kunna föra bort det lilla som blir kvar, men jag håller inte med om att det är omoraliskt. Om det skall skötas av privata eller av samhället? Jag anser att det skall konkurrensutsättas. De som vill göra det billigast och bäst skall få det.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det stämmer att man skall ha konkurrens inom detta område, och det har vi delvis, men ändå är det så att kommunen har ett myndighetsansvar. Med detta ansvar följer vissa kostnader som inte de privata  har. Själva hanteringen är alltså en sak, men sedan är det myndighetsansvaret som tillkommer för kommunens del, så det är inte en så lätt ekonomisk ekvation att plocka ut de bitar som kan konkurrensutsättas. Skattebetalarna måste sedan ändå alltid betala vissa kostnader som kommunen har. Men det går säkert att lösa.

 

Jag förstår att lemlänningarna inte med förtjusning tar emot en återvinningsstation, men jag tror att det delvis bygger på att man tänker på de dåligt skötta tipparna som vi har i dag. Men det är inte det det är fråga om, utan det är en modern anläggning, närmast som en industri och när man samtidigt i Lemland  själva ser hur långt man kan komma i sortering tycker jag inte att det egentligen kan vara ett så kolossalt  stort miljöproblem, utan jag tror mera att det ligger på det känslomässiga planet. Jag hoppas faktiskt att detta med Haddnäs skall lösa sig med tiden därför att det är ändå fråga om att ge alla kommuner möjlighet att förbättra sina avfallsmetoder. Här har Lemland en viktig uppgift att bereda väg för ett stort miljösaneringsprogram för hela Åland.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Med konkurrensutsättning menar jag att det skulle vara på alla sektorer. Om man för bort det till förbränning, om man förbränner det på Åland, om man för bort deponirester, skall det konkurrensut-sättas. Det skall vara den som gör det bäst och billigast och som gör det med ansvar.

 

Om det gäller en återvinningsstation och om ltl Sundback tar bort deponi och tänker bara på återvinning, har vi kanske andra områden att erbjuda i Lemland som vi inte har utnyttjat, s.k. industriområden. Det är en sak. Men jag vet att i planen är det fråga om en deponi och det är det man mest motsätter sig.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Visst handlar det också om deponi. Jag sade själv att det var en eufemism som man har hållit på med  när man har kallat det återvinningsstation. Det är väl också ett sätt att försöka antyda att det inte är fråga om de gamla vanliga tipparna, utan att det är fråga om en modern, kontrollerad hantering. Jag tror inte att det kommer att bli något större miljöproblem med den saken.

 

När det gäller frågan om upphandling och om kommunerna skall upphandla måste de ha sakkunskap. Det är inte så enkelt. Det måste finnas sakkunskap inom kommunen för att göra själva upphandlingen. Då talar jag inte bara om enskilda hushåll utan det måste också finnas för olika anläggningar av olika slag, för industrier osv., för vi skall komma ihåg att hushållens avfallsmängder ändå är ganska begränsade och inte så svåra att åtgärda, utan det är det som kommer från industrin som fortfararande är helt okontrollerat; det finns inte ens planer för den verksamheten fullt ut, men de flesta talar bara om  sin egen lilla soptunna, så hela upphandlingssystemet är ganska omfattande och det är klart att det är bra att det finns alternativ, men kommunen kommer att särskilda kostnader fortsättningsvis på grund av att man är en myndighet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman, replik:

Herr talman!

Som nytillträdd ansvarig för miljön har jag också nu fått kommunförbundets samordning om avfallshanteringen mig till del och jag har läst nästan hela redan. Det finns mycket intressant där. Jag tycker att i och med det har man kommit en bra bit på väg i tänkandet. Jag håller precis med om det som har sagts här att det är en kommunal angelägenhet och nu håller kommunerna på och finner varandra, åtminstone delvis, tycker jag, i utredningen. Landskapsstyrelsen är övervakande myndighet som skall se till att det görs på rätt sätt och att bl.a. våra nuvarande soptippar som vi i allmänhet kallar dem för  faktiskt har tjänat ut och inte borde få utnyttjas så länge till. Vi står alltså väldigt nära ett avgörande. Vi kan inte hålla på och föra till dem som finns mera; det tror jag att vi alla är överens om.

 

Ltl Barbro Sundback sade att man också skulle ha sortering av byggavfall. Det finns med som en punkt i programmet att införa krav på sortering av byggavfall och det skall verkställas år 2000.

 

När det gäller deponeringen vill jag också minnas att ltl Sundback sade att vi borde sträva till EU-normer och hur man ser på den i ett EU-sammanhang. Där kan jag konstatera att det inte har gått riktigt bra hittilldags, där deponin har ökat i stället för minskat, om man jämför 1985-1990 var deponeringen 64 procent medan den 1995 var 67 procent. Det är någonting som vi skulle önska att inte skulle vara fallet och det är ingenting som vi skall sträva till, utan tvärtom är det det som borde minska mycket.

 

Avslutningsvis vill jag säga att jag hör också till dem som tycker att Emmaus gör ett oerhört arbete när det gäller att tillvarata material, särskilt inom textilbranschen.

 

Ltl Lars Holmberg, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback uttryckte att samordningen bör skötas av landskapet och det håller jag fullständigt med om. Jag tycker att man måste ha den överinseende myndigheten för att detta skall funktionera inom kommunerna. Vad beträffar utredningen som kommunförbundet har gjort ligger det mycket viktigt i den. Jag har tagit del av den och jag tror att där finns modellen för den samordnade avfallshanteringen som man på lång sikt skall försöka sträva till.

 

Vad beträffar återvinningsverksamheten som den sköts i dag skall man inte inbilla sig att man sköter återvinningen på metallsidan här, utan det exporteras till hundra procent i dagens läge till en mottagare i riket.

 

Vad beträffar Emmaus verksamhet, som ltl Sundback talade om på ett förtjänstfullt sätt, vill jag bara  säga att med tanke på den verksamhet som Ålands Problemavfall bedriver i dag är det en oerhörd tillgång att Emmaus verksamhet finns. Ltl Sundback känner säkert också till att Emmaus inte alla gånger har kunnat motta den insamling som Problemavfall har skött om, utan man har varit tvungen att vidta andra åtgärder för att placera överskottsprocenten, framför allt i riket, men det har också förekommit att man måste söka sig till den svenska marknaden. När det gäller Emmaus verksamhet skall alla ha klart för sig att det är en positiv textilinsamlingsverksamhet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Sune Mattssons enkla fråga om tryggande av oljeförsörjningen. (EF nr 1/1999-2000).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det att landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är den 15.12 kl. 13.00. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 15.10).

Originalfil