Stenografiskt protokoll från plenum den 14 mars 2001 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 14 mars 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Christer Jansson, vtm Viveka Eriksson, ltl Erland, vtm Häggblom, ltl Lindholm och ltl Harry Eriksson).

24 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Christer Jansson på grund av styrelsemöte och förtiden 14 t.o.m. 16.3 ltl Erland på grund av möten i Köpenhamn med anledning av Nordiska rådets arbetsgrupp om civil krishantering och vicetalmännen Viveka Eriksson och Bert Häggblom samt Gun-Mari Lindholm på grund av FN-seminarium i New York. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 5/2000-2001 angående utredning om att göra arkivhandlingar och dokument tillgängliga via Internet. (HM nr 33/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 21.3. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Kulturutskottets betänkande nr 6/2000-2001 om en aktivitets- och servicecentral för kulturorganisationer. (HM nr 6/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 26.3. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Kulturutskottets betänkande nr 7/2000-2001 om ekonomiskt stöd till de åländska församlingarna för att bevara kyrkorna och miljöerna runt dem. (HM nr 3/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 26.3. Godkänt.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 3/2000-2001 om regionpolitiken på Åland samt målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer. (M nr 3/1999-2000 och 1/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Näringsutskottet har behandlat två av landskapsstyrelsens meddelanden och valt att avge ett gemensamt betänkande på dem eftersom deras innehåll i hög grad tangerar varandra och går in i varandra på många områden. Det är landskapsstyrelsens meddelande nr 3/1999-2000 ”Målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer” och landskapsstyrelsens meddelande nr 1 2000-2001 ”Regionalpolitiken på Åland”.

 

När det gäller det förstnämnda, alltså EU:s näringspolitiska reformer innehåller meddelandet förslag till åtgärder beträffande regionalt statligt stöd, strukturfondsprogram samt jordbruks- och fiskeripolitiken för programperioden 2000 till 2006. Vid det här laget  är de flesta av programmen redan godkända i kommissionen och här kan man egentligen bara konstatera att dessa är i kraft och tillämpbara inom näringspolitiken, men man kan förstås ha synpunkter på verkställigheten av programmen. De som ännu inte är klara är Interreg 3A för skärgården och programmet för investeringsstöd. Det är att beklaga att detta tagit så lång tid att få  godkänt i kommissionen och särskilt problematiskt är det för de jordbrukare som står i beråd att göra viktiga investeringar men fortfarande inte har klara regler för vilka satsningar som man kan få stöd för och även stödnivåerna, vilka är  synnerligen viktiga för att de skall  kunna planera sina satsningar. Detta är ju naturligtvis också bekymmersamt för landskapsstyrelsen eftersom man nu har ansökningar liggande på hög och inte kan göra utbetalningar till dem som anhållit om och som fyller de krav som berättigar till bidrag och stöd. Det är ohållbart att sådana ärenden skall ta så lång tid att behandlas i Bryssel och det borde inte få förekomma sådana fördröjningar.

 

Vi vet att framför allt jordbrukarkåren redan är hårt drabbad av olika problem som uppstått, i synnerhet för dem som ägnar sig åt djurhållning, mjölk- och köttproduktion och det här gör inte situationen lättare på något sätt.

 

Beträffande meddelandet kan man ytterligare konstatera att innehållet är rikhaltigt och beskriver bland annat utbildnings-, arbetsmarknads-, jordbruks-, fiskeri-, och miljöfrågor som är viktiga för näringslivet. Förslagen till programreformer bygger också på en anpassning till EG:s regelverk vilket även krävs för de nationella stödformerna.

 

Herr talman!

Beträffande meddelandet om regionalpolitiken på Åland har landskapsstyrelsen i sitt meddelande redogjort för  landskapsstyrelsens politik och målsättningar för att utveckla alla landskapets olika regioner. Dessutom ingår även förslag till åtgärder för hur samhällsfunktioner, strukturförändringar och tillväxt ytterligare kan befrämjas. Utskottet har ingående behandlat programmet – det är ett ganska digert program - och vi har haft en mycket konstruktiv och intressant diskussion kring de förutsättningar som finns för att utveckla vårt åländska samhälle och vi kan konstatera att det inte är någon lätt uppgift att skåda in i framtiden och se de möjligheter som där kan finnas. Vi har hört företrädare för näringslivet såväl på fasta Åland som i skärgården och Mariehamn; vi har också kunnat konstatera att det finns en, skulle jag vilja säga, positiv framtidstro och en övertygelse om att det finns möjligheter för utveckling och satsningar inom alla regioner.

 

En sak som återkommit i diskussionerna angående utvecklingsmöjligheterna har emellertid varit den inom alla regioner förekommande bostadsbristen. Här vill jag säga att man från skärgårdshåll såg mycket positivt på landskapsstyrelsens förslag i programmet, dvs. att man skall kunna hålla en bostadsreserv ute i skärgården. Man ser det förstås som en viktig förutsättning inom alla regioner att det finns lägenheter och attraktiva bostadstomter för att överhuvudtaget få en inflyttning och för att få en etablering av företag och därmed arbetsplatser och sysselsättning. Det har också visat sig att när man funderar på att flytta ut till landsbygden eller skärgården är man ofta inte intresserad av att bygga och bosätta sig på ett planerat bostadsområde med små tomter som ger känslan av att man har grannar allför tätt inpå sig, eftersom den som vill flytta ut på landet gör det just för att man vill bo nära naturen och känna friheten och avskildheten. Om vi skall kunna nå upp till landskapsstyrelsens målsättning gällande befolkningsutvecklingen att Ålands befolkning skall växa till 30.000 invånare år 2010, så krävs det en rätt stor återflyttning och inflyttning utifrån. I sådana fall blir det ofta fråga om personer som inte innehar åländsk hembygdsrätt och som när de skall skaffa sig egen bostad är beroende av att få dispens för att få äga och besitta tomtmark. Enligt landskapsstyrelsens principdokument är ett av kriterierna för att bevilja dispens att tomten ligger på planerat område i bykärna eller bostadsområde. Vi anser inte i utskottet att man skall exploatera stränder och känsliga naturområden, men vi vill ändå föra fram tanken att man kanske i t.ex. skärgården och ute på landsbygden kunde se över möjligheten till en mera liberal bedömning i vissa fall och att även ge dispens för byggande även utanför själva bysamhället när det så kan göras utan att för den skull störa miljön. Förresten undrar jag ibland varför en människoboning så ofta klassas som ett störande element och förstörande i naturen; vi hör ju faktiskt till samhället och naturen och borde egentligen vara en naturlig del av samhällsbilden.

 

Herr talman!

När man diskuterar regionalpolitik hamnar man vanligen in på en skärgårdsdebatt, för även om det regionalpolitiska programmet handlar om landskapet i sin helhet så är det i skärgården som de största problemen beträffande befolkningstillväxt finns. Därför har vi i utskottet också ägnat en hel del tid åt just skärgårdsregionen. Det har i olika sammanhang härifrån denna talarstol och även i andra sammanhang då man debatterat regionalpolitik framförts förslag om att utlokalisera offentliga verksamheter till skärgården. Den tanken är säkert god och i och med informationsteknikens intåg har förutsättningarna också ökat för att kunna sköta många administrativa och andra funktioner ute i någon skärgårdskommun, men svårigheten är att få människor att flytta ut till skärgården. Jag har redan berört bostadssituationen, alltså bristen på bostäder som en hämmande faktor, men det finns också andra saker som är, skulle jag vilja säga,nödvändiga för att befrämja en utflyttning.Vi skriver i betänkandet om det mjuka kapitalet eller humankapitalet som en viktig förutsättning för trivseln i en region. Ett rikt kulturliv anses vara en drivkraft för en lokal utveckling såväl som naturligtvis en god och  mångsidig samhällsservice. Som framgår av betänkandet så har vi i utskottet tittat på en svensk utredning om regionalpolitik och tyckt att den innehåller många spännande och intressanta åsikter och funderingar. Bl.a. framgår av utredningen att de flesta som flyttar gör det av skäl som inte är relaterade till arbetsmarknaden. Det är alltså inte, i genomsnitt, avsaknaden av ett arbete eller ens önskan om ett bättre arbete som gör att människor väljer att flytta. Det dominerande motivet är i stället att människor vill byta miljö eller att man vill flytta till någon eller några som man vill bo nära, såsom släkt och vänner, eller åteflytta till sin uppväxtort. Men en förutsättning för, eller ett viktigt krav, är att det inom regionen  finns service, såsom dagligvaruhandel, barnomsorg och skola, äldreomsorg, fritidssysselsättning, kulturutbud, såsom t.ex biograf, cafe m.m. samt  hälsovård och rådgivning. Detta för tanken till att man ute i en skärgårdsregion borde satsa på en centralort eller vi kan kalla det ett servicecenter där man kan samla detta serviceutbud inom ett inte alltför långt avstånd  från människorna i regionen. Den lösningen skulle självklart också kräva en utbyggnad av de lokala kommunikationerna. Det skulle alltså fordras ett trafiknät som skulle binda ihop skärgårdskommunerna, en interntrafik inom regionen.  Naturligtvis skulle fortsättningsvis kommunikationerna till tätorten och fasta Åland finnas kvar, kanske inte i lika hög utsträckning från alla små kommuner, men eventuellt via denna centralort. För att detta skall kunna konkretiseras och förverkligas fordras det naturligtvis också ett gott samarbete mellan  kommunerna. En gemensam planering där vissa regioner satsar på boendeformer, såsom bostadsbyggande och  attraktiva egnahemstomter, medan den s.k. centralorten skulle göras till en gemensam träffpunkt, där man mera satsade på arbetsplatser. Detta interna trafiksystem skulle naturligtvis även befrämja möjligheterna att starta småföretag inom skärgården som skulle verka inom skärgårdsregionen, eftersom man då fick ett så stort kundunderlag att det kunde bedrivas lönsamt. Att som nu är fallet vara tvungna att anlita arbetskraft och firmor från fasta Åland när det gäller t.ex. el- och VVS, bygg- eller annan service är ju att vända penningflödet bort från regionen. Om jag inte är helt fel underrättad är det på gång en utredning om just penningflödena inom skärgårdsregionen och jag tycker det skall bli mycket intressant att få ta del av den utredningen. Som sagt detta är en tanke som utskottet ville föra fram som ett inslag i debatten och som  vi egentligen inte har tagit ställning utan som kom fram i den svenska utredningen. Men det är kanske ett lite nytt och annorlunda perspektiv  på lösningsmodeller, speciellt nu när det visar sig att de som är verksamma inom primärnäringarna fortsätter att minska i landskapet och särskilt i skärgården. Jag vill också framhålla att utskottet inte överhuvudtaget funderat på någon form av kommunsammanslagningar utan här är det fråga om ett samarbete och en utveckling över kommungränserna. Landskapsstyrelsen har, som vi vet, som målsättning att alla 16 kommuner skall bibehållas och utvecklas, och detta finns även inskrivet i regeringsprogrammet. Detta innebär i praktiken att landskapsstyrelsen tagit på sig ett ansvar vad gäller kommunernas ekonomiska förutsättningar att fortleva, men också ett ansvar att med olika metoder stimulera kommunerna till utveckling av den egna skattekraften. Sist och slutligen är det nog så att en god regionalpolitik bygger på ett gott samarbete mellan alla regioner och alla inblandade parter.

 

Jag skulle vilja säga att jag ser fram emot en saklig och konstruktiv samt intressant debatt om regionalpolitiken, för, som sagt, tillsammans kan vi kanske uträtta under men var och en för sig och mot varandra leder politiken knappast framåt utan vi blir alla lidande av det.

 

Jag skulle till sist vilja påpeka att det har kommit fram en viss kritik mot att vi i vårt betänkande har skrivit att man borde ha inhämtat kommunernas åsikter, att man borde ha låtit ärendet gå på remiss till kommunerna så att de skulle ha fått möjligheter att ge sina synpunkter och idéer. Jag kan hålla med om den kritiken på det sättet att det har inte hänt förut att ett meddelande har gått ut på remiss till kommunerna, men vi diskuterade i utskottet att det här var ett så övergripande viktigt program och att det kanske skulle ha berikat det om ännu flera hade kunnat få tillfälle att komma med idéer och visioner. Vi har dock i utskottet hört såväl kommunförbundet som skärgårdskontoret och representanter för näringsliv ute i kommuner och även i staden, så det är säkert ändå bra förankrat. Landskapsstyrelsen har även goda kontakter ute i regionerna, så vi menar inte att det skulle skapas någon ny princip om att meddelandena skulle gå ut på remiss, men vi hade ändå tanken att det den här gången kunde ha varit ett sätt.

 

För övrigt ber jag att lagtinget antecknar sig meddelandet till kännedom. 

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag tror inte som som här sades att det är tillväxt som vi kan hoppas på i skärgården. Men om vi möjligen skulle kunna bromsa avvecklingen/utflyttningen. Det är den som vi har att kämpa med. Inte kan vi tro på någon större tillväxt, inte heller på utlokalisering. Men det är samma där att vi i någon mån skulle kunna bromsa avvecklingen av det lilla som finns, för det finns statistik på hur de offentliga tjänsterna har minskat i skärgården med ca 50 på tio år medan de har ökat på fasta Åland med 500, och 50 i skärgården är lika mycket som 500 på resten av Åland. Ge oss exempelvis poliserna tillbaka! Det skulle vara någonting att börja med. Välviljan är mest till pappers. Jag kan inte se att någon skärgårdsföretagare har hörts fastän det finns eldsjälar i olika delar. Ingen har hörts, väl skärgårdskontoret, men ingen företagare som drar de stora lassen och som vissa regioner står och faller med.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Innerst inne kan jag hålla med ltl Harry Eriksson om att i första hand handlar det säkert om att bromsa utflyttning och försöka hålla kvar dem som redan finns där. Men om man gör upp ett program borde man också ha visioner, och det har landskapsstyrelsen haft i det här fallet. Man tror på skärgården. När man sedan ser den nedläggning av primärnäringarna som sker ute i skärgården och som har så stor betydelse där ute tror jag nog att det krävs ganska kraftiga åtgärder, en stor optimism och ett nytänkande. Det vi har försökt komma fram med i betänkandet är just en ny infallsvinkel,  dvs. att även få människor att stanna kvar som har bott där; de som redan är bofasta där börjar ha krav på liknande service som andra har som bor på fasta Åland och i tätorterna. Därför tyckte vi att idén om att man eventuellt skulle på något sätt kunna samordna och placera ut mera kulturella saker, mera service på olika områden, skulle kunna bidra till att människor stannar kvar. Jag tror att det finns ett intresse bland unga människor att flytta och också bo ute i i glesbygden. Vi vet att det har kommit en hel del även från Stockholmsregionerna som flyttat ut i skärgården. Då tror jag att det är viktigt att de har en serbvice som gör att man trivs och stannar kvar där. I första hand är det förhoppningen att man skall kunna bromsa avvecklingen, men jag tror också att man måste våga tro på en ökning.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman! 

Det är bra med att tro! Men vad vi vet och vad vi ser i dag är just utflyttningen. Bostadsbristen är väl det minsta problemet eftersom så fort någon flyttar ut blir det ett tomt hus eller en tom lägenhet. Det har redan inventerats. Tillgången på lägenheter och hus ökar hela tiden.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Helt kort kan jag säga att det är positivt på det sättet att det finns tomma bostäder i vissa kommuner, alla har det inte. T.ex. i Föglö hade man tomma lägenheter för några år sedan, men nu är de fulla och särskilt därifrån efterlyste man bostadsproduktion och man framförde sin tacksamhet mot landskapsstyrelsen över det förslag som fanns i betänkandet om en bostadsreserv. Det finns alltså många i skärgården också som efterlyser mera bostäder. Har man tomma bostäder är det ännu större anledning att försöka få mera folk att flytta dit.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Näringsutskottets betänkande ger en mycket intressant genomgång av de regionalpolitiska problemen - men också av möjligheterna. Utskottet visar att landskapsstyrelsens politik trampar på i gamla, åtminstone delvis utnötta spår, ibland dessutom i vad som uppenbarligen är återvändsgränder. Själv har jag tidigare här i lagtinget ställt frågan om vi verkligen har någon regionalpolitik att tala om. Det betyder inte att jag ifrågasätter näringsminister Roger Janssons goda vilja och avsikter, utan jag menar att en kraftig förnyelse i synen på problem och lösningsmodeller måste till.

 

Näringsutskottet har inspirerats av en stor regionalpolitisk utredning i Sverige, som citeras rätt flitigt i betänkandet för att belysa problem också på Åland. Det är förnuftigt att inspireras på det breda viset, som omväxling till konsultrapporter som levererar skräddarsydda förslag.

 

Utvärderingar av regionalpolitiken i EU‑Finland hävdar att bristen på goda idéer är det största problemet. Finansierade projekt bedöms som alltför konventionella, för enahanda, för många och för små. Till exempel 25 småskaliga glesbygdsturismprojekt med likartade koncept gör knappast annat än konsumerar resurser och självdör när finansieringen tar slut, heter det.

 

Specialforskaren Siv Sandberg vid Åbo Akademi har läst en försvarlig hög kommunala och regionala SWOT‑analyser - det vill säga analyser av starka och svaga sidor, möjligheter och hot - och utvecklingsstrategier. Hon beskriver sig som intill övermättnad upplyst om att framtiden ligger i IT‑tekniken och i ett dynamiskt samspel mellan universitet, näringsliv och offentlig sektor. Hon hittade ytterst lite av nischtänkande, av politik som verkligen bygger på att tillvarata regionala specialiteter. Det leder i dagens starka konkurrens till att koncentrationstendenserna förstärks. Hennes i och för sig självklara slutsats är att om alla tävlar om att göra samma sak vinner den som har största resurserna och bästa förutsättningarna att göra detta.Det problemet känner vi tyvärr rätt bra till också här på Åland också från tidigare decennier.

 

Herr talman!

Regionalpolitik som enbart går ut på att hjälpa de fattigaste kommunerna är livsfarlig, anser för sin del Sveriges regerings "omställningsman" Lars Jeding. Han vill få beslutsfattarna att använda och utveckla den omvärldsanalys som byggts upp inom stiftelsen Statt, Sveriges tekniska attachéer. Går man in och politiskt styr omvärldsanalysen blir den meningslös, betonar Jeding. Expertpaneler ska gå igenom rapporterna. Budskapen är entydiga från denmne omställare:

 

- Det gäller att avstå från stora regionalpolitiska felsatsningar.

- Det gäller i stället att hjälpa dem som har möjlighet att utvecklas.

 

Det senare påståendet är förstås långtifrån politiskt korrekt, men kanske just därför värt att ta med i debatten, för att få fart på den.

 

Hur får man då fram omvärldsanalysen i Sverige? Jo, stiftelsen Statt har 4 kontor i USA samt i Tokyo, Bonn, Paris och Milano och är navet i den omvärldsbevakning med 30 000 nätverkskontakter som krävs för att beslutsfattarna på skilda nivåer ska besluta så att politiken leder till tillväxt i stället för stagnation. Det visar vilka krav som kan ställas på begreppet omvärldsanalys.

Åland måste nog söka sig välvilliga och stabila partners i detta analyserande, och det är lite grann det som jag tycker att näringsutskottet har gjort när de har tittat på den stora svenska utredningen.

 

Herr talman!

I remissdebatten om landskapsstyrelsens näringspolitiska meddelande beskrev jag tankarna där som påminnande om vad som  kallats social ingenjörskonst. Denna konst betraktar människorna liksom från ovan och förutsätter att medborgarna fogas in i detaljerade system. Denna politiska vision,  som bygger på planstyre, givetvis med vällovligt syfte, visade sig till exempel i Sverige på 40‑ och 50‑talen överskattad och den ledde enligt bedömningar i Sverige i dag till svårreparerade olyckligheter i samhällsutvecklingen.

 

Vad som främst borde gälla för oss är att skapa inspirerande förhållanden, lägen för initiativ och intressanta framtidsutsikter för åländskt näringsliv som helhet Detta kräver mycket av individuell frihet och individuella möjligheter. Denna viktiga stämning, denna anda, har det inte så lätt i en politikmiljö som domineras av katastrofhot, ödesfrågor och livsnerver som hotar brista.

 

Industrimannen Trygve Eriksson noterade nyligen, enligt en intressant intervju i Nya Åland, att landskapsstyrelsen upprepade gånger deklarerat att den jobbar på att bredda näringsbasen på Åland, men att steget från ord till handling borde tas kraftfullare om något ska hända. Den första åtgärden Eriksson nämner gäller inte om stöd eller bidrag: Tillgången till bostäder - alltså åt de nya krafter som ska vara med och säkra näringslivets fortsatta utveckling - betecknar han som det viktigaste samhället kan medverka till och beklagar att vi missade att bygga i början av 90‑talet när det fanns arbetslöshet och folk utan jobb. Men Trygve Eriksson varnar för avreglering av bostadsproduktionen, så att marknaden skulle sköta allt. Då stimuleras lokal inflation, när dyrt boende driver upp lönerna. Samtidigt, när samhället behöver en inflyttning är det enligt Trygve Eriksson inte näringslivets uppgift att bygga. Eriksson sa också en hel del annat av intresse i intervjun. Näringsministern Roger Jansson bemötte i en insändare industrimannens olika resonemang på ett sätt som inte ledde till fortsatt debatt, måste jag konstatera.

 

Herr talman!

Det är viktigt att komma bort ifrån detaljerad skrivbordsplanering och bidragsskvättar hit och dit i näringspolitiken. Jag tror att de allra flesta här i salen delar den uppfattningen. Från näringsfältet har man sagt mig att bidragsgivningen i stort uppfattas som landskapsstyrelsens favorisering av vissa näringar, till och med av vissa företag. Det är kanske  en orättvis beskrivning men inte desto mindsre ett negativt intryck av näringspolitik. En affärsman tyckte det skulle vara intressant att få utrett hur mycket det kostar samhället som helhet att ge företag småbidrag av olika skäl. Han tog som exempel ett marknadsföringsbidrag på säg 30 000 mk för deltagande i en mässa utanför Åland.

Företagaren ska lägga ner tid, lika med pengar, på att skaffa ansökningsblanketter, som tagit tid att fundera ut och framställa. Det kan vara en hel del knepiga uppgifter som tar tid och ork att ta fram när blanketten ifylls. Därefter ska tjänstemän gå igenom ansökan. Ärendet ska sättas in i ett sammanhang och beredas för beslut, då politiker tar ansvaret. Beviljas bidraget ska det betalas ut efter att redovisning insänts, som ska gås igenom och så vidare.

 

Denna procedur tar en hel del kraft från små och nya företag. Och med många sådana ärenden i känsliga branscher kan man befara att själva utvecklingen bromsas, vilket kan bli oerhört dyrbart och medföra kapitalförstöring. Bruttoregionalprodukten ökar visserligen genom hanteringen,. liksom sysselsättningen, vissa sioffror kan se positiuva ut i statistiken. Men det hade förmodligen varit vettigare att satsa dessa bidragspengar på något annat sätt, menar affärsmannen. Värt att tänka på i den bidragsdjungelns lag som tycks gälla.

 

Herr talman!

Det är naturligtvis lättare sagt än gjort att förändra en näringspolitik, särskilt om den är uppbyggd kring detaljplanerade insatser av en stor stab med tjänstemän och rådgivare. Det är sådana problem som bör beaktas redan innan när man bygger upp själva politiken på sådana grunder.

 

Att döma av en intervju i Nya Åland bedömer näringsministern att en avveckling måste ske mycket långsamt med tanke på bland andra rådgivarna och på sysselsättningen i landskapet. Må så vara, men inriktningen för själva politiken måste kunna rättas till så att  man inte fortsätter att utvidga ineffektiva arbetsmodeller.

 

I remissen pekade jag bland annat på kulturens betydelse som stimulans också för företagande och näringsliv. Därför gläder det mig att näringsutskottet i sitt betänkande också understryker betydelsen av ett i vid bemärkelse rikt kulturliv som en förutsättning för en attraktiv boendemiljö men också som en drivkraft för lokal utveckling. Det bör innebära att landskapsstyrelsen ska inriktar sig mera på att stimulera det fria kulturarbete som finns och mindre på att styra detta kulturarbete i detalj, vilket nu sker både vad gäller större projekt och det vardagliga kulturarbetet.

 

Inom den nya ekonomin - om den nu är så ny - talar man en hel del om humankapital, alltså den resurs som själva människorna är, inte som komponenter bakom siffror i statistik och planer utan just som människor. Till detta humankapital räkna också näringsutyskottet begreppet "ömsesidigt förtroende". Det är självfallet ytterst viktigt att det i näringspolitiken finns ett ömsesidigt förtroende mellan myndigheter och företagsamhet; konkret betyder det öppenhet, fördomsfrihet och förmåga att stimulera varandra, men också en allmän debatt.

 

Herr talman!

Utskottets ställningstaganden, inte minst angående skärgårdens möjligheter till ett näringsliv, måste leda till en konkret och positiv diskussion. Särskilt tanken på en långsiktig strategi med ett för skärgården gemensamt och centralt regioncentrum är ett intressant steg mot ett nytänkande för denna region. Kan man på det sättet skapa en mer lokal arbetsmarknad och mer av lokal konsumtion också av tjänster i skärgården och dessutom öka attraktionen för skärgårdsturismen är ju väldigt mycket vunnet.

 

Näringsutskottet, med centerns Anne‑May Pehrsson som ordförande, har pekat på nya vägar för regionalopolitiken och näringspolitiken och är värt erkännande för ett bra betänkande.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Jag tycker att det är betecknande för den regionalpolitiska diskussionen att många som bor i skärgården och glesbygden inte upplever att de tas på allvar eller att deras erfarenheter och kunskaper utgör utgångspunkten för konkreta politiska förslag. Många skärgårdsbor vittnar om att de ofta känner sig som andra rangens medborgare och att deras jämlika rätt till hälso- och sjukvård, tillgång till kultur- och fritidsaktiviteter samt annan samhällelig service inte tillgodoses på lika villkor. Man hör ofta skärgårdsbor som säger att det är betydligt längre väg från Mariehamn till skärgården än det är från skärgården till Mariehamn.

 

Uttalanden av detta slag är som jag ser det ett uttryck för maktlöshet. Det är rätt så få skärgårdsbor som är politiskt och samhälleligt aktiva och de upplever nog rätt så ofta att de kommer till korta med landskapsstyrelsen. Man upplever också att landskapsstyrelsen lätt fråntar skärgårdsborna deras grundläggande demokratiska rätt att själva definiera sina politiska, sociala och ekonomiska behov och krav. Många är de skärgårdsbor som arbetar oerhört hårt för att hålla liv i skärgårdskommunerna. Det är inte att undra på att många funderar om det är värt sitt pris. De unga skärgårdsbornas attityder till skärgården reflekterar många vuxnas bristande framtidsoptimism. Under år 2000 kan man konstatera att befolkningsminskningen igen drabbat flera skärgårdskommuner: Brändö, Föglö, Kumlinge och Kökar. Befolkningsminskningen är över 5 procent på Kökar och i Kumlinge. Ett betydande bortfall m.a.o. Å andra sidan får man hålla i minnet att på så här små populationer blir procenttal ofta väldigt dramatiska och man måste se på detta långsiktigt. Men trenden förefaller dock vara rätt klar: befolkningsökning tycks inte vara på gång, varken på kort eller lång sikt, eller det som ltl Harry Eriksson tidigare var inne på.

 

Landskapsstyrelsens regionalpolitiska meddelande utgår inte från skärgårdsborna som subjekt utan som objekt, dvs. skärgårdsborna och skärgårdskommunerna är i första hand föremål för åtgärder som formulerats centralt utgående från en rätt så allmän teoretisk syn om vad som regionalpolitik, en syn som också till stora delar är importerad från vår omvärld och som inte bottnar i någon särskild dialog mellan Mariehamn och skärgårdsborna.

 

För att mota den negativa utvecklingen tror jag och mitt parti att vi måste visa betydligt större tilltro till skärgårdsbornas egen förmåga och vilja att sköta sina egna angelägenheter. För oss handlar det om att vända på steken och göra skärgårdsborna till huvudaktörer i stället för landskapsstyrelsen. I solidaritet med dem som lever i glesbygden måste vi i Mariehamn vara beredda att offra något för att hela Åland skall vara livskraftigt. Vi vill hellre tala om integrationspolitik än om regionalpolitik. Vi vill öka sammanhållningen mellan regioner och olika grupper i samhället. Det måste synas i politisk handling att vi alla är lika värdefulla ålänningar.

 

Det sägs ofta att alla har lika rätt till vård, skola och omsorg. Det betyder bl.a. att vi måste satsa mera på hälso- och sjukvård i skärgårdskommunerna. De som bor i skärgården i dag har en hälsoservice som inte är tillfredsställande. Ingen mariehamnare skulle utan protester  acceptera att få vänta så länge eller ha så långa resor att färdas som skärgårdsborna för att genomgå häsokontroller eller rutinmässiga läkarbesök. När ÅHS saknar pengar minskar man på servicen i skärgården. Det borde egentligen vara tvärtom. De som har den bästa servicen borde vara beredda att åtminstone tillfälligt minska sin service för att skärgårdsborna åtminstone skall få hålla den nivå på servicen som de har.  Jag tycker inte att det är förvånande att man söker sig bort från skärgården om en så fundemantal samhällsservice som hälso- och sjukvården trots allt  utgör, i varje modern människas liv, är på en betydligt lägre nivå i skärgården än på fasta Åland.

 

En liknande samhällsservicefråga som starkt berör skärgårdsborna är polisverksamheten. Den frågan, liksom hälso- och sjukvården, har debatterats här i lagtinget för inte så länge sedan. Det är helt klart att varje samhälle har behov av en myndighet som tryggar samhällsordningen, en myndighet som kan ingripa vid olika konfliktsituationer. Ingen skulle komma på tanken att det inte behövs polis i Mariehamn endast under sommarmånaderna. Att vi lever i relativt sett lugna förhållanden jämfört med vår omvärld innebär inte att det nu och då uppkommer motsättningar mellan människor som kräver snabba insatser från ordningsmakten. Polisen är en myndighet som innebär trygghet och som alla på Åland har rätt till.

 

Med dessa två exempel, herr talman, vill jag visa att vi som bor centralt med all tänkbar samhällsservice inom räckhåll måste tänka i vidare banor och se till att samma fundamentala rättigheter garanteras också dem som bor i glesbygden. Det är kanske inte möjligt att uppnå total jämlikhet på alla samhällsområden, men vi måste alltid hålla glesbygdens behov i tankarna när vi genomför samhällsreformer eller utvecklar redan befintliga servicesystem. Vi måste varje gång fråga oss: hur kan skärgårdsborna få del av, dvs. integreras i denna samhällsverksamhet eller på vilket annat sätt kan man ordna motsvarande service?

 

Den syn på skärgården och skärgårdsborna som jag här lägger fram skapar grunden för ett annat politiskt handlingsmönster än det landskapsstyrelsen och näringsutskottet presenterar. I skärgården finns redan personer, företag, föreningar, skärgårdscentra och andra som har både kunskap och vilja att utveckla sitt lokalsamhälle. Det som krävs är större lyhördhet från centralt håll för att de behov och krav som framställs från skärgårdsborna själva skall kunna förverkligas. Det som man centralt kan understöda, och bör understöda, är att befrämja sammanhållningen i skärgården genom att ekonomiskt belöna samarbete över kommungränserna och mellan skärgården och fasta Åland. Bidragspolitiken, inte bara inom företagandet, men också inom kultur- och ungdomspolitiken, borde tydligare öronmärkas för aktiviteter som är tillgängliga också för skärgårdsborna. En utlokalisering av någon del av landskapets förvaltning är fullt möjlig och den är framför allt politiskt nödvändig för att markera att man verkligen vill handla såsom man talar härifrån talarstolen.

 

Herr talman!

Den klart viktigaste politiska frågan för skärgårdens överlevnad är till svyende och sist kvinnorna. All statistik från långt tillbaka visar att kvinnorna inte stannar i skärgården. Orsakerna till detta kan vara många, men en allmän problematik är att denna politiskt viktiga fråga inte lyfts upp på den politiska dagordningen. Det hjälper inte att blicka tillbaka utan man måste fråga sig vilka insatser som behövs för att öka kvinnornas vilja att stanna i skärgården för att öka kvinnornas trivsel i glesbygden. Det första man måste göra, och det gäller både skärgårdsborna och vi här i Mariehamn, är att börja diskutera jämställdheten. Låt oss ta en så vital funktion som skärgårdstrafiken. Alla intygar att det är a och o, och den frågan diskuteras verkligen på alla nivåer. Men vem har lagt in några jämställdhetsaspekter på trafiken? Knappast någon. Färjtrafiken är i hög grad en mansfråga i det avseendet att den erbjuder arbetsplatser i första hand för män, trafiken och turlistorna diskuteras i mansdominerade församlingar, de beslut som fattas tas av män som i första hand tillser skärgårdsföretagarnas intressen och de är också män. Nu menar jag inte att männen i skärgården skulle fråntas rätten att driva sina intressen i fråga om skärgårdstrafiken, men det kan mycket väl hända att de behov som kvinnorna har inte överhuvudtaget kommer fram eller synliggörs i den nuvarande diskussionen. Om detta, att kvinnornas behov och intressen och förslag, generellt inte alls finns i diskussionen om skärgårdens framtid, så varför skulle de stanna kvar! De flyttar bort. Man ser detta väldigt tydligt på alla statistiska siffror att vi har ett underskott i skärgården som motsvaras av ett överskott i staden av kvinnor.

 

I den integrationspolitik som vi talar för skall alla skärgårdsbors intressen, kvinnors, ungdomars, pensionärers och allas komma fram och synas och beaktas. Det är det som är jämlikhet, social rättvisa och demokrati, begrepp som inte får vara tomma fraser utan måste ges reellt politiskt innehåll. Det är m.a.o. hög tid att vägen mellan Mariehamn och skärgården blir lika kort eller lika lång, oberoende var man lever och verkar. Vi är från socialdemokratiskt håll inställda på en demokratisk integrationspolitik som bygger på solidaritet mellan alla ålänningar. Vi som bor i Mariehamn och centralkommunerna måste också visa större vilja till förståelse och samverkan med dem som lever och bor i glesbygd och i skärgård.

 

 

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Det var många synpunkter som ltl Barbro Sundback hade och många av dem tycker jag sammanfaller mycket med det som utskottet har kommit fram till och som vi skriver i vårt betänkande, t.ex. när det gäller serviceberedskap osv. ute i skärgården. Vi trycker just på den biten att det är viktigt att det borde finnas ännu mera samlad service, kulturutbud osv. Att man även kan utlokalisera företag sade jag inte emot, utan tvärtom, men vi tror att för att man skall kunna upprätthålla servicen och för att man skall kunna utlokalisera företag bör man stärka skärgårdsregionen med en motor, som ett skärgårdsregioncenter skulle utgöra samt en intern trafik inom skärgården för att göra skärgården större när det gäller underlaget för företagsamhet av olika slag.

 

När det gäller jämställdhetsaspekten måste jag erkänna att vi inte särskilt har tagit upp den till diskussion i utskottet i t.ex. trafiken och skärgårdsfärjorna, men när det gäller möjligheten att etablera småföretag tror jag att kvinnorna gynnas likaväl som männen av att starta mera kvinnligt inspirerade företag i och med att man då skulle få en kundkrets som skulle vara större på det sättet att man ”slapp emellan” öarna, man binder ihop skärgården så att man får ett trafiknät som kan göra att man kommer emellan skärgårdskommunerna och få ett underlag för företagsamhet inom skärgården.

 

När det gäller skärgårdstrafiken är det säkert också möjligt för kvinnor att få jobb på färjorna.

 

Till sist skulle jag vilja ta landskapsstyrelsen i försvar när det gäller objekt och subjekt. Vi fick ofta in i diskussionen att landskapsstyrelsen har all rådgivning som behövs, men man tycker att initiativen skall komma utifrån.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  

Det finns mycket i betänkandet som jag kan understödja, men min grundläggande tanke är att det är någonting i själva dialogen och det demokratiska samarbetet mellan människorna i skärgården och centrala Mariehamn som är ojämlikt. År ut och år in har det pratats om de här frågorna och ändå ser vi en avveckling av skärgården , som ltl Harry Eriksson sade. Jag tror faktiskt att vi måste ge ännu större tilltro till skärgårdsborna själva att besluta. Det här gäller alla möjliga typer av regleringar, av stöd osv. som man upplever från skärgårdshåll att det är svårt sist och slutligen att med alla tillbuds stående medel förverkliga de goda ambitioner som man också i Mariehamn har för skärgårdsbefolkningens del. Jag tror att det handlar väldigt mycket om demokrati och jämlikhet.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!  

Det var ett väldigt bra anförande som ltl Sundback hade och jag kan skriva under på det mesta. Det är någonting som fattas i vår dialog ja. Det har alltid varit svårt att få fram sina åsikter och många gånger känns det som om man skulle bli lite småskrattad åt. Jag har många gånger tyckt att det är precis som när man pratar om jämställdhet mellan kvinnor och män att det är någoting som inte är riktigt allvarligt, utan det är nog bara ”pallervantar” som håller på med det mest – samma är det med skärgårdsborna.

 

Att man bör satsa på kvinnorna insåg jag långt före jag kom in i lagtinget och min första motion handlade om att satsa på kvinnliga arbetsplatser i skärgården, för det är absolut det viktigaste att kvinnorna också får utöva ett yrke där. Jag fick nöjet att anställa kvinnor inom skärgårdsflottan. Som bäst var 25 procent av vår besättning kvinnlig. Nu är det tyvärr inte så och det blev inget större uppsving i landskapsflottan i övrigt heller, men bra var det och mera behövdes det och synpunkter som kom fram på den tiden från den besättningen vi hade var mycket viktiga, så här är det nog en otrolig förgubbning i tänkandet, om jag får säga – inklusive mig själv som hör till den åldern. Det behövs mycket nytt från ungdomar och särskilt från kvinnor.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  

Jag tycker att den jämförelse som ltl Harry Eriksson gör mellan kvinnors möjligheter att ta för sig s.a.s. är väldigt relevant. Det är en underordnad position som dessa grupper befinner sig i gentemot det mansdominerade centrum som vi har inom politiken. I demokratins namn tror jag också att de flesta män inser att det är värdefullt för samhället att kvinnorna bereds möjligheter att skapa företag och att vara med och påverka samhället generellt. Här har kvinnliga nätverk och alla möjliga rörelser bidragit till den medvetenheten. Det problematiska med skärgårdsborna är att alla på sätt och vis erkänner det legitima i deras krav, men ändå funkar det inte tillfredsställande. Det är befolkningsminskningen ett tecken på. Jag tror att en sådan sak t.ex. som hälso- och sjukvården kan vi aldrig från Mariehamn säga att den skall vara sämre i skärgården, vilket den de facto är i dag. Det är på sådana punkter som nedklassningen av skärgårdsborna som andra rangens medborgare känns i skinnet på dem som bor i skärgården.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Som skärgårdsbo vill jag naturligtvis tacka för alla fina framträdanden som har varit i dag. Det är mycket vackra ord som har kommit fram om skärgårdsborna, och det är inte alltid som man hör de orden i den här salen. Men vi har en tendens att svänga lite till och från i den diskussionen.

 

Jag har varit med i näringsutskottet och behandlat meddelandena. Det finns mycket som man skulle kunna kritisera mera i utskottets betänkande.! Utskottet har mera lyft upp ett resonemang runt utvecklingen i skärgården. Vad som saknas är väl de direkta konstruktiva förslagen, som vi inte heller har kommit med.

 

Jag skulle vilja smälta de vackra orden och jag tycker att det har varit en konstruktiv debatt, men jag skulle vilja bordlägga ärendet till måndagen den 26.3, då vi skulle kunna fortsätta resonemanget.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Vi är väl alla överens om att utvecklingen i våra randkommuner och i vår skärgård inte har varit den som har varit eftersträvansvärd och önskvärd. Jag tror att flertalet här i lagtinget, och jag tror också väldigt många medborgare på fasta Åland som fördjupar sig i skärgårdsproblematiken, kommer till insikt om och vill biträda en linje som ger, som ltl Sundback sade, jämställda demokratiska både rättigheter och möjligheter för också den befolkning som inte alla gånger har servicen så väl förspänd som vi här i de mera tättbebyggda områdena.

 

Jag tror också att flertalet av oss här i lagtinget har en ambition och ärlig vilja att faktiskt försöka göra reala förbättringar för den här befolkningsdelen. Om vi konstaterar att utvecklingen har varit sämre än den vi önskat, så måste vi kunna försöka dissekera den frågan och konstatera att då är det någonting som inte har fungerat såsom avsikten var. Det finns intressen på många olika håll i skärgårdskommunerna som kanske sammanfaller, medan en intressegrupp ändå på den enskilda kommunen är så pass liten att det är svårt att få igång saker och ting. Jag tror i grunden att på något sätt borde det finnas möjligheter att förenkla och förbättra och göra det på allt sätt lättare att komma i åtnjutande av de former med vilka vi vill försöka bistå en positiv utveckling i skärgården. Det finns en hel del att göra här. Jag tror att landskapsstyrelsen säkert i många fall försöker inhämta de synpunkter som man tror att är förhärskande, men det är inte alltid säkert heller att den patriarkala åsikt som tar sig uttryck genom kommunalmän och –kvinnor alltid är den gängse ute på fältet i skärgården. Det är lika lite där som kanske också hos oss ibland. Jag har inga svar på alla de här frågorna, men jag tycker att vi på något sätt borde försöka dissekera problemen ännu mera och se om inte vi kan hitta vägar för att snabbare, enklare försöka bistå de idéer och den kreativitet som de facto finns ute i skärgården.

 

Förslaget om kommuncentra skall man väl inte på något sätt kategoriskt avvisa som något hopplöst tilltag, men jag tror att det finns en liten risk också i det. Om man går in för att i någon enstaka central kommun försöka få till stånd en mera dominerad utveckling av servicefunktioner på olika sätt, så tror jag samtidigt att det kan finnas en latent fara för att också de andra på något sätt kan löpa risken att utarmas ytterligare. Jag tror att det här är en ganska svår avvägning och att det gäller att vi tänker oss mycket noga för hur vi skall gå fram och att vi verkligen har skärgårdsbornas stöd, om man företar sig det ena eller det andra.

 

Jag har tidigare sagt och jag vill väldigt gärna upprepa det igen, att jag tror att man ute i skärgården delvis skall försöka få igång ett nytänkande, men också vi här skulle på ett mer omfattande och konkret sätt kunna hjälpa till att skärgårdsborna, de som är intresserade av olika både företags- och annan utveckling, skulle få till stånd mera uttalade nätverk till det faståländska näringslivet. Jag tror det finns väldigt mycket gott som skulle kunna komma ut av ett nära samarbete mellan skärgård och fasta Åland inom just affärs- och företagsvärlden. Jag tror att det på många håll inom vår företagsamhet finns möjligheter, inte mins till distansarbete, kanske också till etableringar, blott och bart att önskemålen är starkt uttalade från skärgårdens sida. Jag har sagt det förut att vi i landskapet, om vi menar någonting med detta med bredband, detta med ökade möjligheter och allt sådant, att vi också skulle kunna försöka göra någonting som kan kallas exemplets makt, att vi också aktivt vill visa att vi kan medverka till att lägga ut distansjobb i skärgården. Kvinnorna nämndes här. Jag är övertygad om att vi har många funktioner som skulle kunna vara de riktiga också för att ge meningsfullt arbete till skärgårdens kvinnor.

 

Jag tror att vi vill väl, men ändå blir det inte riktigt som vi önskar och då tror jag vi måste försöka hitta ännu mera nya grepp och pröva också alternativa vägar och inte bara försöka lite frisera den linje som vi har haft och har. Det är inte bara skärgårdstrafik och turlistor det här handlar om. Tittar vi på vad man också inom näringslivet många gånger önskar sig när det gäller etableringar och etableringsorter är det också ett i möjligaste mån rikt kulturliv, det skall finnas en meningsfull fritidssysselsättning för barn etc. Jag tror också att vi kanske lite måste omvärdera och tänka på hur kan vi mycket mera konkret stötta kulturlivet och hjälpa till att det expanderar ute i glesbygderna, för det har avtagit på många håll. Ungdomsgårdarnas roll är inte alls längre den den var en gång i tiden. Det finns orsak för oss att hjälpa till på det kulturella planet och jag tror också rent idrottsligt att vi kunde göra en insats för att bygderna skall berikas. Skulle vi göra jämförelser om hur medlen under årens lopp har fallit, så är jag inte säker på att vi kan säga att skärgården har fått någon överstor del. Jag känner det så utan att ha siffrorna.

 

Ltl Sundback var inne på hälso- och sjukvården. Naturligtvis är det ett område som är så till den milda grad elementärt att man inte borde behöva diskutera det gång efter gång, men den som någon gång har haft förmånen att sitta i Ålands hälso- och sjukvårds styrelse vet att det här är en mycket, mycket högt prioriterad angelägenhet, där jag tror att vi kan göra mera för att i görligaste mån likställa befolkningen ute i periferin. Det finns många, många andra saker. Jag tycker att det känns, när man pratar med politiker, när man pratar med människor, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa till och förbättra de villkor som vi vill se förbättrade för att vända utvecklingen.

 

Jag är förvissad om att likaväl som vi många gånger ganska samfällt arbetar för stadens och fasta Ålands utveckling på samma sätt skall vi helhjärtat kunna gå in för att också bistå skärgården i framtiden.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Egentligen tycker jag att det är intressant att höra debatten, för jag tycker att jag kan utröna stöd för det mesta som vi har skrivit i vårt betänkande. Själva grundtanken i vårt betänkande gick ut på detsamma som man har sagt t.ex. från socialdemokraterna, att man skall öka servicen, man skall öka hälso- och sjukvården, man skall öka det kulturella utbudet osv. Jag kan också hålla med om att i den modell som vi relaterar till från den svenska utredningen, att åstadkomma ett kommuncentrum, finns det, precis som ltl Wiklöf säger, en risk. Det finns en risk med att ha en enda etableringskommun, men det viktigaste i resonemanget var just den interna tvärgående trafiken inom skärgården. Man kan kanske placera ut enheterna i olika kommuner, men grundtanken är att man skall kunna binda ihop skärgården till en större enhet där man kan ha mera nytta av varandra och få penningflödet att stanna inom skärgårdsregionen utan att för den skull försämra kommunikationerna till fasta Åland, men att man skall kunna få t.ex. t.o.m. en hälsocentral här ute och man skall kunna få ett någorlunda samlat serviceutbud som skulle kunna jämföras med det vi har här i tätorterna. Att man kan ha det i en enda kommun tror jag inte riktigt på jag heller, men jag tror att det skulle finnas möjligheter att befrämja det så att man skulle kunna få människor att flytta ut och känna att man där har nästan samma service som på fasta Åland. Jag tror att man aldrig kommer till helt samma, men grundtanken är som sagt att öka både service, kulturutbud osv.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Talmannen sade visserligen i vilken egenskap jag fick ordet, men jag har varit lite osäker här om jag skulle uttala mig i egenskap av expeditionsminister, lagtingsman eller FS-ordförande, så jag bestämde mig att det får bli i egenskap av Roger Jansson då, sittande på kanske flera stolar! Jag har varit med och arbetat fram meddelandena till lagtinget som är underlag för ärendet som har varit under behandling i näringsutskottet och jag måste konstatera att det är ett väl genomarbetat betänkande. Det första meddelandet, målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer har legat nästan ett år i lagtinget, så det har funnits tid att gå igenom det och mycket vatten har runnit under broarna sedan det lämnades och nästan alla beslut, utom ett viktigt, är också tagna av kommissionen när det gäller Ålandspolitiken de sex år som perioden omfattar, av vilket det redan snart har gått ett och ett halvt. Det finns uppenbart en stor samsyn mellan landskapsstyrelsens övergripande uppfattningar om hur den näringspolitik skall se ut som skall kunna föras i anledning av vårt EU-medlemskap och också en vidhängande regionalpolitik utgående från de begränsningar och de möjligheter som EU-medlemskapet och programmen ger.

 

Det är också viktigt att konstatera att ärendet gäller inte bara skärgården, utan skärgården är bara en del av Åland, 10 procent av befolkningen och betydligt mera av ytan än 10 procent. Det är också glesbygden och vi har stora glesbygdsproblem, t.ex. vår svagaste eller nästsvagaste kommun när det gäller skattekraften, är belägen på fasta Åland och utvecklingsförutsättningarna för en del av kommunerna, när man tittar på deras skatteöresutveckling och egna skattekraft, är mycket illavarslande. Delvis beror detta på förändringar i statsskattesystemet som vi inte kan påverka hemskt mycket, men båda programmen och näringsutskottets betänkande berör hela Åland, de inkluderar också centralortsområdet, som ju skall vara motor för att få det övriga att fungera, men inte åta sig en annan ledande roll än bara denna ekonomiska motor, utan sedan är vi alla 25.000-26.000 lika värda.

 

Det var också intressant att höra ltl Sundbacks inlägg, men jag kände inte igen mig på särskilt två punkter och det är det här att vi i politiken skulle uppfatta regioner och personer som objekt kontra subjekt. Markant i vår redogörelse inför lagtinget är att det inte är så, utan att alla är aktörer i den politik som skall åstadkomma de förbättringar som kan vara möjliga, om man gör de rätta sakerna. När det gäller de sex skärgårdskommunerna är det skärgårdens folk och de representanter de väljer för sig och de som är aktiva där ute, företag, organisationer osv., som är aktörerna. Vi andra är medhjälpare och försöker kanske stötta så gott det går. Men jag förstår att man kan ha olika åsikter särskilt när man har olika politiska utgångslägen i den här frågan.

 

Den andra saken som jag inte förstår riktigt är detta att vi skulle ha en otillräcklig resursfördelning till delar av landskapet. Bosätter jag mig på Sottunga, så bosätter jag mig inte i Mariehamn, jag vet det, jag kan inte ha samma service som jag har i Mariehamn, men jag har fantastiskt fina andra saker, om jag bosätter mig i Sottunga, som jag då har valt framom det som är positivt och det som är negativt i Mariehamn. Det är mycket som är negativt att bo i Mariehamn, om man jämför med att bo på Sottunga. Jag tror att det finns alldeles tillräckligt för att fylla vår skärgård med 3.000-4.000 invånare, alldeles tillräckligt med folk som är intresserade av att välja just that way of life och med alla de fördelar som det är att bo i skärgården. Men det finns också nackdelar. T.ex. när det gäller sjukvården kan man aldrig ha samma närhet som man har när man bor nära ett centralsjukhus om man bor ute i Kökar. Det är absolut omöjligt. Vi kan inte skapa det, hur mycket hälsocentraler vi än lägger ut i varje skärgårdsby, så blir det inte så. Det vet man när man flyttar dit. Det är samma som med oss som bor på Åland, att inte har vi alls de fördelar man har när man bor i Stockholm.

 

Resurstilldelningen är alltså intressant. Vi har gjort överslag att dryga 20 procent av budgeten använder vi för skärgården, och det gör vi så gärna. Vi vill göra det, och det är vår politik och det är vår styrka. Vi har inte hittat i Norden någon annanstans där man satsar så kraftigt när det gäller resurserna. Detta att man använder så mycket av budgetresurserna innebär att det är personella resurser man ger, förutom de pekuniära resurserna, och man skapar förutsättningar för en lokal demokrati. T.ex. att vi upprätthåller sex kommuner i skärgården är någonting fantastiskt när vi besöks av andra bortifrån.

 

Den tredje biten var att inte kvinnokraften skulle framkomma. Det är kanske lite misstag i skrivningarna, men i diskussionerna bakom programmen är det alldeles klart att man måste för kvinnor skapa intressanta arbetsuppgifter, endast så får man skärgården att leva. De utlokaliseringar landskapsstyrelsen har gjort har alla råkat vara kvinnoarbeten. Vi känner alla till könsfördelningen.

 

Jag skall övergå till delar av utskottsbetänkandet någorlunda snabbt. Jag noterar att man på sidorna 3-14, som utskottsordföranden också sade, redogör för den rikssvenska politiken! I det sammanhanget talar man om behovet på Åland av en ny regionpolitik, men man säger inte vad man menar med det. Då måste man förstå att man hänvisar till den svenska, och den har ju erkänt varit misslyckad. Från Sverige kommer man kontinuerligt i kontakt med oss och undrar: hur har ni lyckats vända den negativa befolkningsutvecklingen som skedde markant efter kriget ända in i sjuttiotalet? Hur fick ni stopp på den? Hur har ni lyckats hålla stopp på den hittills, när det gäller skärgårdsbefolkningen? När det gäller övrig regionalpolitik är vi kanske inte beundrade därför att den är inte särskilt annorlunda än vad den är i Finland eller Sverige. Men just för skärgårdsregionalpolitiken tror jag att vi har en hel del att vara stolta över att vi har fått broms på den utveckling som sedan har fortsatt i andra delar av Norden. Att vi alltså skulle gå in för den rikssvenska regionalpolitiken tvivlar jag på, men det finns säkert delar i den som kunde vara värdefulla att studera.

 

När det gäller utskottets ställningstagande under särskild rubrik i slutet kan vi vara överens om det mesta; inte minst skärgårdspolitiken och satsningarna på den att biträda skärgården i att få en positiv utveckling är vi överens om med utskottet, också detta att den stora prövningen för oss för att skärgårdskommunerna och landsbygdskommunerna skall kunna utvecklas är skattekraftutvecklingen, en enorm utmaning. Endast med en rimlig skattekraft kan man upprätthålla en aktiv kultur och en god samhällsservice för övrigt, så att man inte blir så här väldigt bidragsberoende som utvecklingen har varit hittills.

 

Jag har avslutningsvis tre frågor som jag gärna önskar att utskottsordföranden kommenterar i debatten. Den första frågan har redan ltl Wiklöf tagit upp och jag skall komplettera den på det sättet att berätta att på sjuttiotalet, när jag satt med i utvecklingsdelegationen, togs det fram ett förslag om centra och undercentra på Åland. I skärgården skulle vi ha åtminstone två centra och något undercentra. Jag tror att man t.o.m. våga sig på att skissa att ungefär i norra Föglö och ungefär i Kumlingetrakten skulle dessa utvecklingscentra ligga. Få goda förslag har s.a.s. satts tummen ner för så fort som det förslaget när det sedan kom till landstinget; då sade man, att det här kan inte vi på Kökar godkänna, det här kan inte vi i Brändö godkänna, det här kan inte vi på Vårdö godkänna osv. Då kom vi överens om i utvecklingspolitiken att alla delar skall utvecklas, alla delar skall vara sådana centra. Sedan kom beslutet om högstadieskolorna och mycket annat, skärgårdstrafikens utveckling osv.  Jag som tidigare har varit väldigt aktiv i regionalpolitiskt tänkande – det var mitt stora intresse på sjuttio- och åttiotalen – och jag är det fortfarande, tyckte redan då att det var ett bra förslag. På fasta Åland går det att skapa den här typen av fysisk planering, men jag undrar om det går i skärgården. Däremot skall vi fortsätta att stärka de centra som finns där och få trafiken att fungera emellan centra. Där har man delvis misslyckats, men man har koncentrerat sig på det s.k. H:ets två huvudpelare och inte det som är emellan huvudpelarna.

 

Den andra frågan gäller det som står på sidan 17, som man kan bli rätt så konfunderad över och det vore bra om det kunde klargöras så att ingen svävar i okunnighet om vad lagtinget tycker. Det gäller vattenbruket, där man säger att man förenar sig med social- och miljöutskottets betänkande nr 4/1999-2000, som innebär att man inte går in för att inskränka i fiskodlingsverksamheterna av miljöskäl, men man tycker inte heller och det skriver man väldigt tydligt i betänkandet, att någon utlokalisering från inre vatten till yttre vatten behövs. Det är ingen skillnad var fiskodlingarna släpper ut sina utsläpp, om det är inre eller yttre vatten, för det är Östersjön som drabbas. Det är en mycket intressant inställning från lagtingets sida, ifall att det blir så, för då återstår – om vi skall rädda miljön och särskilt närmiljön – bara att lägga ner fiskodlingarna, och jag är säker på att utskottet inte avser det. Men man säger på sidan 17 att problemet med eutrofieringen i de inre vattnen inte kan lösas genom att odlingarna utlokaliseras. Det här skulle jag gärna vilja ha ett litet resonemang ikring.

 

Den tredje biten som jag, om möjligt, skulle vilja ha ett litet resonemang ikring är på sidan 19, sista stycket, före man övergår till ärendets behandling. Där sägs: ”En stor andel av medlen anslås dock för sedan länge etablerade branscher och näringar.” Det är en kritik om att utöver mål 2- och mål 3-programmen anslår man för mycket för gamla näringar. De gamla näringarna man anslår mycket för i EU:s strukturstödsprogram vid sidan av mål 2 och mål 3 är jordbruk och fiske, uttryckligen jordbruk och fiske. Jag tror inte heller här att utskottet menar att man skall minska på stöden till jordbruk och fiske i de pågående strukturprogrammen, så det är antagligen en olycklig formulering. Men det är svårt att se den på annat sätt såsom den är skriven.

 

Jag vill uttrycka för min del, såsom ansvarig för den här sektorn, tacksamheten för den stora samsyn som finns. Naturligtvis hade det varit trevligt om den långa utskottsbehandlingen hade resulterat i ännu mera förslag hur man kunde klara av de svåra regionalpolitiska utmaningarna. Men jag tycker att betänkandet visar hur svårt det är; det är inte lätt att komma på nya goda idéer. Det är möjligt att det är, såsom socialdemokraterna företrädde genom ltl Barbro Sundback, som blev oklar i konturerna, åtminstone för mig, någon form att man kastar ut gubbväldet och patriarkerna osv. och får s.a.s. ett helt nytt synsätt som inte har existerat hittills. Men jag tror att mycket av de ingredienserna ltl Sundback redogjorde för faktiskt existerar. Det är så vi resonerar, även om vi använder lite olika ord och antagligen ofta pratar förbi varandra.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Det är väl för mycket begärt att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, som har ansvar för de här frågorna, skulle medge att han har något fel! Det ligger väl i sakens natur. Men jag skulle vilja peka på ett sätt i resonemanget som jag tycker tyder på bristande lyhördhet. När landskapsstyrelseledamoten Jansson exemplifierar skillnaderna i hälsoservice på fasta och i skärgården ger han sig själv som exempel! Han säger om jag skulle flytta till Sottunga, så kan jag inte kräva samma och med det sätter han sig själv som norm för hur en skärgårdsbo skall resonera. Det menar jag är ett slags övergrepp helt enkelt. Om de som bor i skärgården säger att de vill ha mera hälsoservice, och vi vet att det önskemålet är utbrett, så tycker jag att man måste ta det på allvar. Jag tror inte att någon i skärgården med det menar att de skall få exakt samma tillgång till service som vi har i Mariehamn. Jag tycker att exemplet som landskapsstyrelseledamoten Jansson själv gav visar just på den problematik i dialogen som finns mellan de politiskt ansvariga och skärgården. Om kvinnorna säger man att vi skall skapa förutsättningar, och det är bra, men det handlar om samma sak, att lyssna på sådana som inte har samma synpunkter, helt enkelt inte samma utgångspunkt för det politiska resonemanget. Och det är svårt, speciellt om man vill uppnå konkreta resultat. Men i fråga om skärgårdens utveckling tror jag att det inte finns något annat alternativ. De i alla fall begränsade resurser och personer som finns i skärgården som vill göra någonting måste stödjas mycket, mycket mera än vad man göra i dag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har varit med i landskapspolitiken sedan 1979, före det som sagt i utvecklingsdelegationen och annat, så jag har en väldigt lång erfarenhet av vad man har gjort. Tidigare satsade man väldigt mycket av den politiska diskussionen på trafiken, för det var det viktiga att få upp den, otroligt viktigt. När man under nittiotalet kom underfund med att nu är man ganska långt där och det är kanske skäl att satsa på annat, så vill jag ändå säga att en sådan dialog som nu förs med skärgårdsborna och vid åtskilliga besök av åtskilliga organ, inklusive  landskapsstyrelsens alla organ, ute i skärgården är det just det man diskuterar: nödvändigheten av att förbättra, omstrukturera och omfördela resurserna inom alla andra politikområden. Intresset är väldigt stort från vår sida att vara med och hjälpa till och också initiera till att skärgårdskommunerna tar efter varandra när man gör någonting som är lyckat, men det betyder inte att varje idé som kommer från skärgården skulle ges en hoper av tilläggspengar. Det behöver det inte betyda, men ibland betyder det också det.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag håller med om och jag tycker att det är bra att näringsministern uppfattade betänkandet som att vi i stort sett är överens. När det gäller den första frågan, om det var en fråga eller kanske bara en reflektion, om kommuncentra vill jag poängtera att vi på inget sätt i utskottet har tagit ställning för den svenska utredningen. Vi säger inte att man skall tillämpa den svenska riksdagspolitiken, utan det här var mera ett inlägg i debatten för att få in ett nytänkande och som jag har sagt förut tror jag också att det är svårt att lokalisera ett centrum till en enda kommun, utan grundidén här är att höja kulturutbud, att höja servicenivå, att öka hälso- och sjukvårdsservice osv., precis som här har efterlysts, även om jag måste säga att mycket har ökats under de senare åren och inom ÅHS har man redan planer på ytterligare utökning. Vi har t.ex. Brändö som redan har dygnet-runt-service osv. Att alltså säga att skärgården inte har fått några resurser när det gäller hälso- och sjukvården är fel. (Från salen: vem har sagt det?)

 

Den andra frågan gällde fiskodlingen, som tas upp på sidan 17. Det är mera ett konstaterande då man i meddelandet skrev att man har för avsikt att flytta fiskodlingen från inre vatten till yttre vatten. Samtidigt stod det i social- och miljöutskottets betänkande att det inte var någon skillnad om fiskodlingen fanns i de inre eller yttre vattnen, eftersom man framhöll att det handlade om Östersjön var de än låg. Vi konstaterar att lagtinget enhälligt omfattade den skrivningen, men att landskapsstyrelsen ändå gick fram med att man skulle flytta från inre till yttre vatten.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag såg att utskottsordföranden gärna vill svara på frågorna, så därför tar jag tillfället i akt och fortsätter replikerandet. Jag är helt övertygad om att utskottsordföranden ser konsekvenserna om man fullföljer resonemanget i stycket på sidan 17. Det betyder alltså att man antingen skall besluta att man fortsätter ungefär med samma volym med fiskodlingarna eller att man helt enkelt lägger ner dem. Fortsätter man i samma volym, så är det ingen skillnad om de är yttre vattnen eller inre vattnen. Detta håller landskapsstyrelsen inte med om av miljöpolitiska skäl. Även om vi är fullt medvetna om att eutrofieringen som sker, den totala belastningen på Östersjön, inte minskar när man flyttar ut fiskodlingen, men närmiljöerna blir betydligt mindre belastade om man gör en sådan åtgärd. Det har visat sig vara en lyckosam politik när det gäller fiskodlingarna i huvuddelen av fasta Åland och i skärgårdskommunerna.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag antar att detta måste komma upp till en ny diskussion i lagtinget. Jag håller med om att när det gäller den lokala vattenkvaliteten har det säkert betydelse. Jag tänkte fortsätta ytterligare eftersom jag inte hann besvara den tredje frågan när det gäller mål 2- och mål 3-programmen, där vi skriver att man satsar bara en bråkdel för mål 3-programmet, som syftar till kompetenshöjning. Det var väl just med tanken på att vi anser att det också är väldigt viktigt med utbildning och kompetenshöjning för skärgårdsborna. Att en stor del av medlen anslås för länge etablerade branscher tycker vi naturligtvis inte att man skall sluta med, utan tanken är väl den att branscherna ändå försvinner. Primärnäringarna, jordbruk osv., har den tendensen att de inte går längre – visst skall man fortsätta så länge det går, men pengarna kommer antagligen att behöva användas till nya nischer.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  

Det är en litet knepig situation när en ledamot av landskapsstyrelsen ifrågasätter att man  i näringsutskottets betänkande påpekar vad lagtinget tidigare enhälligt har omfattat när det gäller vattenbruket och menar att det är bara att fortsätta med en utflyttning av odlingsenheter för att skydda de nära vattnen. Man kan diskutera vad som är bra eller dåligt, men just i det här fallet tolkar jag det som att här har då lagtinget tagit en ståndpunkt som landskapsstyrelsen helt enkelt inte anser sig kunna följa.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Även om ltl Svensson inte vill tillåta mig att delta i den politiska debatten nu eller framöver kommer jag att göra det. Jag kommer att alltid säga min åsikt när jag tycker att man har fel uppfattning och skulle det vara så, vilket också ltl Svensson bekräftar, att lagtinget faktiskt har sagt att det är ingen vits att flytta ut fiskodlingarna från inre vatten, där de stör närmiljön till yttre vatten, där de inte stör närmiljön, håller jag inte med om det, oberoende vilken position jag har i det åländska samhället. Jag har min rätt att säga det, även om jag för tillfället är ledamot av landskapsstyrelsen – den rätten kan inte Svensson frånta mig.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  

Jag har inte alls ifrågasatt landskapsstyrelseledamoten Janssons rätt att ha åsikter. Att däremot ge sken av att landskapsstyrelsen, där han är medlem, inte skulle ta någon hänsyn till en ståndpunkt som lagtinget enhälligt har gått in för är det intressanta här!

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!  

Det var en sak som jag fastnade för i näringsansvarige Roger Janssons anförande. Jag undrar faktiskt hur man räknar om man menar att 10 procent av befolkningen får 20 procent av budgeten. Om det är så, måste pengarna ha en väldigt dålig effekt och spridas på fel sätt - att 280-300 miljoner har jag svårt att tro.

 

Det är ingenting att slå sig för bröstet för att vi har en väldigt dyr trafik när näringsministern mycket väl vet att vi kunde ha en mycket bättre och billigare trafik som gynnar skärgården bättre med mycket mera arbetsplatser för skärgårdsbor.

 

Det är självklart att det lönar sig att flytta ut fiskodlingarna för det vattenområde som de ligger i, men för Östersjön lär det inte vara någon skillnad. Hade man en fiskodling i Slemmern, så nog hjälpte det att flytta ut den, för det hjälpte när man flyttade utsläppen till Västra hamnen också. Det hjälpte Slemmern – synbarligen.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Englund: Herr talman! Jag vill understöda ltl Sjöstrands förslag om bordläggning och tiden för bordläggningen till den 26.3.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sjöstrand, understödd av ltl Englund, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 26.3. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 26.3.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Finansutskottets redogörelse angående behandling av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 2000.

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget redogörelsen till känna. Diskussion.

 

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman!

Jag lämnar här finansutskottets redogörelse över de tjänstekollektivavtal som finansutskottet har godkänt å lagtingets vägnar samt över de avtal som kommit finansutskottet till kännedom. Det är tre avtal som utskottet godkänt under år 2000. För det första är det ett tjänstekollektivavtal om extra ersättningar till landskapstjänstemän som arbetat eller varit i beredskap under nyårsdygnet 1999-2000. Det är fråga om merutgifter som har varit på omkring 147.683 mark och det är av engångsnatur.

 

För det andra är det det stora avtalet, ett ramavtal om anställningsvillkoren för landskapets tjänstemän och det har gällt och gäller perioden 1.2.2000-31.1.2002. Man nådde enighet om avtalet den 28 april och det är då mellan landskapsstyrelsen å ena sidan och å andra sidan dels Akava-Åland, dels FOA-Å och dels TCÅ. Ramavtalet innebar en procentuell kostnadsökning med 6,8 procent jämfört med det i den ordinarie budgeten budgeterade utrymmet, som medgav löneförhöjningar med 2 procent. Förutom de allmänna löneförhöjningarna var det ett s.k. Ålandstillägg och det Ålandstillägget var för de anställda 350 mark fr.o.m. 1.2.2000 och fr.o.m. 1.2.2001 har det stigit till 500 mark. Det var alltså fråga om löneförhöjningarna, Ålandstillägget inklusive en regleringsmån på omkring 17-17,3 miljoner mark.  Sedan har det tillkommit indirekta lönekostnader, såsom socialskyddsavgifter och pensionspremier motsvarande 29,6 procent. Regleringsmånen var 1,5 procent på lönesumman, förutom för anställda inom vården, där procentsatsen var 1,9 procent. Från landskapsstyrelsens sida har man konstaterat, och det har också utskottet gjort, att man med tillfredsställelse också ser att arbetet med utvecklandet av landskapets lönesystem fortskrider.

 

Herr talman!

Det tredje avtalet som utskottet har godkänt är ett tjänstekollektivavtal om anställningsvillkoren för de tekniska tjänstemän som är i anställning hos landskapsstyrelsen och som är medlemmar i Åands Tekniska Funktionsorganisationers Centralförbund. Detta särskilda avtal följer det s.k. ramavtalet, som jag nyss redogjorde för. Det rör några tjänstemän och innebär en direkt merkostnad på ca 90.000 mark.

 

Utskottet har i samband med behandlingen meddelat landskapsstyrelsen i stöd av 36a § LO för landskapet Åland att finansutskottet på lagtingets vägnar godkänt avtalen till de delar lagtingets godkännande varit erforderligt. 

 

De avtal som utskottet har antecknat sig till kännedom är fyra stycken, dels ett avtal om justeringar av grundlönerna för anställda inom ÅHS. Det har inte inneburit någon särskild merkostnad, så det är bara fråga om avtal till kännedom. Dels har det justerats löne- och andra villkor för A- och C-löneklassavlönade landskapstjänstemän, också i enlighet med den regleringsmån som ramavtalet angett. För det tredje till kännedom avtalet gäller Akava Åland, FOA-Å och TCÅ om att vissa tjänster inom landskapsförvaltningen på grund av tjänsteåliggandenas art fr.o.m. den 1 december 2000 överförs från en i tjänstekollektivavtalet om arbetstider definierad veckoarbetstid till s.k. kansliarbetstid.

 

För det fjärde har det avtalats om korrigeringar av grundlöner i tjänste- och arbetskollektivavtalet för anställda inom ÅHS. Korrigeringarna har föranletts av det avtalsunderlag som förelåg vid avtalstillfället 14 september och som var behäftat med vissa brister.

 

Herr talman!

Med hänvisning till det anförda ber jag att lagtinget antecknar sig finansutskottets redogörelse om behandlingen av ärenden rörande landskapets tjänste- och arbetskollektivavtal för år 2000 till kännedom.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Som enda härvarande representant för landskapsstyrelsen vill jag fråga utskottsordföranden om det möjligen är ett formellt förbiseende som har skett. Jag har förstått att man har hört någon sakkunnig, men det finns inte antecknat. Jag förstod att löneavtalschefen har varit hörd, och det brukar i så fall noteras i betänkandena eller finns det en annan praxis när det gäller den här typen av betänkanden?

 

Ltl Sarin Grufberg, replik:

Herr talman!

Naturligtvis borde det antecknas att förhandlingschefen, tillika personalchefen har hörts. Tack för det påpekandet!

 

TALMANNEN: Det anförda tillägget antecknas. 

 

Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Lagtinget antecknar sig redogörelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 6:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående bidrag till en jaktvårdsförening för inköp av vapen. (EF nr 5/2000-2001).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har enligt sitt protokoll i februari beslutat bevilja Finströms jaktvårdsförening 12.500 mark i bidrag för anskaffande av luftgevär, kikarsikte, kikarfäste samt pump till densamma enligt begärd offert. Bidraget betalades ut genast och anhållan uppgick till 13.390 mark. Hänvisande till detta får jag vördsamt med stöd av 48 § 2 mom. LO till landskapsstyrelsen ställa följandefråga: På vilket sätt motiverar landskapsstyrelsen sitt beslut att bevilja bidrag till en jaktvårdsförening för inköp av vapen?

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

I anledning av ltl Sundbacks enkla fråga ber jag att få lämna följande svar. Enligt jaktlagens 2 § skall viltet inte åsamkas onödigt lidande och enligt 59 § skall jaktvårdsföreningen främja efterlevnaden av jaktlagstiftningen inklusive stadgandet i 2 §. Jaktvårdsföreningarna saknar själva egentliga inkomster och är helt beroende av det stöd som landskapsstyrelsen beviljar. Verksamheten är dock indirekt nästan helt självfinansierad, kan man säga, då jägarna erlägger en jaktvårdsavgift till landskapsstyrelsen som återförs till jägarnas organ, alltså jaktvårdsföreningarna; jag återkommer till det.

 

Landskapsstyrelserna har ända sedan jaktvårdsföreningarnas tillkomst stött skytteträning i olika former och dit hör upprätthållandet av hagel och kulskyttebanor i jaktvårdsföreningarnas regi eller införskaffande av luftgevär och små mobila banor för det ändamålet. Jaktvårdsföreningarna saknar däremot licensberoende hagelgevär och kulgevär. Luftgevär för den typ av träning mot stillastående mål och rörliga mål på tio meters avstånd ungefär – det här är fråga om – är dyra i inköp, men synnerligen billiga i drift. Träningen är i första hand för ungdomar. Särskilt vill jag understryka att man skall få flickor intresserade av jakten och träningen men naturligtvis också för pojkar. Den sker alltid övervakad av kunniga jägare. Skytte handlar nämligen mycket om teknik och det är betydligt lättare att se vilka fel andra gör än att åtgärda det med att på egen hand försöka förbättra tekniken. Av den här anledningen anser landskapsstyrelsen att det är ändamålsenligt att stöda denna verksamhet såsom man också har gjort tidigare. Jakt skall nämligen bedrivas så att viltet åstadkoms så litet onödigt lidande som möjligt och då måste avlossade skott vara väl riktade.

 

Också erfarna jägare använder sig av luftgevärsskytte som träningsmetod då den i princip riskfritt, billigt och åter runt kan hjälpa till att förbättra skyttetekniken. För de flesta jägare innebär den här typen av träning att man blir mer kritisk till sin egen skytteförmåga och därmed inte avlossar osäkra skott vid den praktiska jakten ute i skog och mark och på holmarna och stränderna. I princip kan i dag alla jaktvårdsföreningar, inte bara Finström, erbjuda den här typen av träning. Innehav av luftvapen är inte ingärdat av lika mycket lagstiftning som övriga vapen, bl.a. krävs inte vapenlicens för innehav eller särskilda tillstånd för anskaffande av vapen. Det finns belägg för att skytte med luftgevär är en effektivare träningsmetod än att skjuta med vanliga kulvapen, där rekylen negativt påverkar tekniken. I budgeten har lagtinget godkänt 520.000 mark per år i jaktvårdsavgift per jaktkort som inbetalas: 110 mark för ålänningar och 220 mark för övriga. Vi betalar ut ungefär 500.000 mark av dem i ersättning för viltvård, för jaktutbildning, som det här är en del av, för information och dylikt, främst via jaktvårdsföreningarnas försorg.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!  

Bidraget är ovanligt stort. De flesta föreningar som får bidrag för att införskaffa någonting får inte över 90 procent i bidrag. Det förvånar mig att det är så stort och jag skulle gärna vilja veta på vilka grunder man kommer fram till att det skall vara så stort. Det är taget från ett moment som heter viltvårds- och jaktärenden och det momentet uppgår till 571.000 mark. Sedan finns det på inkomstsidan det som redogjordes för: avgifterna som man tar in från föreningarna som är 520.000 mark. Under momentet uppräknas ganska tydligt vad man skall använda pengarna för och det är mycket tidningar, försäkringar, jakt- och fiskemuseum och viltvårdsprojekt samt information och så är det skjutbanorna osv. Det nämns inte här direkt att det är för inköp av t.ex. luftgevär eller andra gevär. Jag tycker alltså att grunderna ändå inte är så hemskt klara för bidraget och speciellt bidragets storlek tycker jag är förvånansvärt med tanke på vad andra får nöja sig med.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Det kunde säkert vara orsak att politiskt diskutera huruvida jaktvårdsföreningarnas ordinarie verksamhet skall ersättas med så höga procenter, men så har det varit i decennier och den här landskapsstyrelsen har inte valt att förändra på det, utan nästan allt av de inkomster som kommer in via jaktvårdsavgifter överförs som sagt till jaktvårdsföreningarnas verksamhet. Man kan säga att den stora utgiften är det som i budgeten heter ”Utgifter för jaktvårdsföreningarnas ordinarie verksamhet” och skjutbanornas verksamhet, 280.000 mark, drygt hälften av summan. Det har använts just för den här typen av luftgevärsanskaffningar med de här procenterna. Här skall alla behandlas lika och ända tills man ändrar politiken skall alla behandlas lika. Resten av pengarna går till takorganet för jägarna och till tidningen Jägaren och jägarförsäkringen samt viltvårdsprojektet nordisk jägarsamvilt. Det övriga är pengar som går till sådant som ligger utanför jaktvårdsföreningarnas verksamhet.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!  

Om det är vanligt att landskapsstyrelsen beviljar så här stora bidrag för inköp av vapen skulle det vara intressant att veta hur många vapen man köper eller finansierar på det här sättet med ganska stora samhällsstöd. Dessutom tycker jag att det vore rejält av landskapsstyrelsen att årligen redovisa för hur mycket vapen som anskaffas på dessa grunder. Det finns väl inga hinder då för att föreningarna, enligt den praxis som tydligen finns, kan få medel också för andra sorters skjutvapen som man använder i jakten. Jag tycker för min del att det verkar något förvånande att även om man vill ”skjuta in sig” på att det här är så viktigt för flickor, så är det vuxna män som sysslar med detta och det tror jag inte är något socialt arbete utan nog är de flesta stadd vid så god kassa att de skulle via sina föreningar kunna finansiera vapeninköp. Det är åtminstone min personliga uppfattning, men om det finns en praxis och en grund för detta vore det rejält att årligen reservera pengar för inköp av vapen till jaktföreningarna så att vi får veta hur mycket vapen som köps med stöd från budgeten.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Kanske ltl Sundback ger sken av att det är några slags kraftfulla vapen som vi skulle ge bidrag för, men det är faktiskt fråga om luftgevär och det är för ungdomsverksamhet till föreningarna. Det kan säkert alla närvarande som känner till jaktvårdsföreningarnas verksamhet vittna om att så är det, både flickor och pojkar, så det här skall inte alls göras till någonting värre än vad det är av ltl Sundback. Under min tid som jaktansvarig i landskapsstyrelsen, ett år och tre månader, är det endast ett vapen som har varit på mitt bord och det var detta till Finströms jaktvårdsförening. Jag kan inte påminna mig någonting annat. Jag kan tänka mig att dessa vapen kan hålla väldigt länge, säkert bör de hålla i tio år. Vi har alltså 16 jaktvårdsföreningar, så det sker en förnyelse av vapnen kontinuerligt. Inte behöver man ange 10.000 och 20.000 i budgeten till lagtinget för det eller i bokslutet att det har gått åt. Det är en del av jaktvårdsföreningarnas verksamhet, som ltl Sundback skall komma ihåg att alltså är lagstadgade föreningar. Det är lagtinget som har bestämt att de skall finnas och givit dem uppgifter, så det är inte jämfört med andra föreningar och därför tar vi också ansvar för deras ekonomi på ett långtgående sätt och för deras informations-, utbildnings- och viltvårdsverksamhet, precis i enlighet med jaktlagens anda och mening, som lagtinget har fastställt.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Landskapsstyrelsens framställning om förlängd försöksverksamhet med yrkeshögskoleutbildning. (FR nr 10/2000-2001).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 19.3.

 

 

Av ltl Sune Eriksson jämte tio lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att vicelantrådet Olof Salmén inte åtnjuter lagtingets förtroende.

 

Yrkandet har delgetts vicelantrådet Salmén, som enligt 64d § LO bereds tillfälle att avge förklaring vid lagtingets plenum inkommande fredag den 16 mars.

Antecknas.

 

Lagtingets nästa plenum hålls inkommande fredag den 16mars kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.12).

Originalfil