Stenografiskt protokoll från plenum den 15 november 1999 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM DEN 15 NOVEMBER 1999 KL. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Wiklöf, ltl Häggblom och ltl K-G Eriksson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet den 15-17 november anhåller ltl K-G Eriksson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Vtm Bert Häggblom: Om att inkomstanslaget under moment 38.80.23 Posten på Åland om 10.000.000  miljoner mark utgår.  (FM nr 1/1999-2000).

 

Ltl Dennis Jansson m.fl.: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 42.30 Ålands statistik- och utredningsbyrå.  (FM nr 2/1999-2000).

 

Ltl Britt Lundberg m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands statistik- och utredningsbyrå, verksamhe­tens utgifter (42.30.20) med 150.000 mark för en utredning av lönebilden på Åland. (FM nr 3/1999-2000).

 

Ltl Lotta Wickström-Johansson m.fl.: Om höjning av anslaget för lagberedningen, verksamhetens utgifter (42.40.01) med 250.000 mark för en tjänst som lagberedare.  (FM nr 4/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om höjning av anslaget för främjande av rundradioverksamhet (43.05.60) med 300.000 mark (FM nr 5/1999-2000).

 

Ltl Jörgen Strand m.fl.: Om höjning av anslaget för understödjande av politisk verksamhet (43.15.50) med 90.000 mark för politisk ungdomsverksamhet. (FM nr 6/1999-2000).

 

Ltl Ritva Sarin-Grufberg m.fl.: Om höjning av anslaget för landskapsstöd till organisationer inom bostadsbranschen (43.25.51) med 50.000 mark som startstöd till Ålands bostadsrättsförening.  (FM nr 7/1999-2000).

 

Ltl Ritva Sarin-Grufberg m.fl.: Om höjning av anslaget för kapitalinsats i organisation vars syfte är att tillgodose behovet av studiebostäder på Åland (43.25.88) med 1.000.000 mark.  (FM nr 8/1999-2000).

 

Ltl Fredrik Lindqvist m.fl.: Om höjning av anslaget för understöd för befrämjande av förnybar energi (43.27.40) med 4.600.000 mark. (FM nr 9/1999-2000).

 

Ltl Ronald Boman m.fl.: Om att anslaget för uppförande av tingshus (43.40.76) sänks med 3.000.000 mark. (FM nr 10/1999-2000).

 

Ltl Fredrik Lindqvist m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands polisdistrikt, verksamhetens utgifter (43.60.20) med 500.000 mark  för narkotikabekämpning. (FM nr 11/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om komplettering av motiveringen till kapitlet 44.01 Finansavdelningens förvaltningsområde,  allmän förvaltning. (FM nr 12/1999-2000).

 

Vtm Ragnar Erlandsson m.fl.: Om komplettering av motiveringen till moment 44.10.74 Infrastrukturel­la investeringar. (FM nr 13/1999-2000).

 

Ltl Jörgen Strand m.fl.: Om höjning av anslaget för infrastrukturella investeringar (44.10.74) med 2.100.000 mark för en uppvärmd grusplan. (FM nr 14/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om upptagande av ett anslag om 3.000.000 mark på ett nytt moment under kapitlet 44.95 Enligt förvaltningsområde icke fördelade utgifter för lokala lönejusteringar för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män inom landskapsförvaltningen. (FM nr 15/1999-2000).

 

Ltl Fredrik Lindqvist m.fl.: Om höjning av anslaget för övriga sociala uppgifter, verksamhetens utgifter (45.10.01) med 500.000 mark för narkotikabekämpande åtgärder. (FM nr 16/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om höjning av anslaget för övriga sociala uppgifter, verksamhetens utgifter (45.10.01) med 150.000 mark för en handikappombudsman. (FM nr 17/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om höjning av anslaget för bostadsbidrag (45.10.50) med 500.000 mark för att öka bidraget för ensamförsörjare. (FM nr 18/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om höjning av anslaget för stödjande av cancersjuka (45.25.51) med 800.000 mark för att trygga cancerpatienternas lika rätt till utkomstskydd. (FM nr 19/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om höjning av anslaget för övrig veterinärvård, verksamhetens utgifter (45.35.01) med 150.000 mark för ett djurskyddshem. (FM nr 20/1999-2000).

 

Ltl Ronald Boman: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 7.000.000 mark för ett Ålandstillägg för vårdpersonalen. (FM nr 21/1999-2000).

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 5.000.000 mark som lönepåslag till vårdpersonalen. (FM 22/1999-2000).

 

Ltl Anne-May Pehrsson m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 500.000 mark för inrättande av en krisgrupp. (FM nr 23/1999-2000).

 

Ltl Britt Lundberg m.fl.: Om höjning av anslaget för Ålands hälso- och sjukvård, verksamhetens utgifter (45.70.20) med 190.000 mark för en ungdomsmottagning. (FM nr 24/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om komplettering av motiveringen till huvudtitel 46 Utbildnings- och kulturavdelningens förvaltningsområde. (FM nr 25/1999-2000).

 

Ltl Gun-Mari Lindholm m.fl.: Om höjning av anslaget för finansieringsstöd för detaljhandeln i skärgården (47.06.46) med 200.000 mark. (FM nr 26/1999-2000).

 

Ltl Jan-Erik Mattsson m.fl.: Om höjning av anslaget för turismens främjande (47.07.40) med 400.000 mark. (FM nr 27/1999-2000).

 

Ltl Barbro Sundback m.fl.: Om komplettering av motiveringen till moment 47.52.77 Utvecklande av Grelsby kungsgård. (FM nr 28/1999-2000).

 

Ltl Anne-May Pehrsson m.fl.: Om höjning av anslaget för understöd för kollektivtrafiken (48.10.45) med 90.000 mark för en utredning i syfte att öka kollektivåkandet. (FM nr 29/1999-2000).

 

Ltl Fredrik Lindqvist mfl.: Om höjning av anslaget för understöd för kollektivtrafik (48.10.45) med 325.000 mark för förbättring av kvälls- och nattrafik på landsbygden. (FM nr 30/1999-2000).

 

Ltl Lotta Wickström-Johansson m.fl.: Om höjning av anslaget för understöd för kollektivtrafik (48.10.45) med 2.000.000 mark för ett projekt i syfte att öka bruket av kollektivtrafik. (FM nr 31/1999-2000).

 

Ltl Per-Erik Eriksson m.fl.: Om höjning av anslaget för skärgårdstrafiken, verksamhetens utgifter (48.20.20) med 1.000.000 mark för att säkerställa tilläggstrafik på Föglölinjen. (FM nr 32/1999-2000).

 

Ltl Olof Erland m.fl.: Om höjning av anslaget för skärgårdstrafiken, verksamhetens utgifter (48.20.20) med 3.500.000 mark för att tillgodose behovet av tilläggstrafik under sommarmånaderna. (FM nr 33/1999-2000).

 

Ltl Runar Karlsson m.fl.: Om höjning av anslaget för vägbyggnads- och vägförbättringsarbeten  (48.30.77) med 200.000 mark för projektering av vägsträckorna Långbergsöda-Tengsödavik och Syllöda-Tengsöda. (FM nr 34/1999-2000).

 

Ltl Runar Karlsson m.fl.: Om höjning av anslaget för vägbyggnads- och vägförbättringsarbeten (48.30.77) med 150.000 mark för projektering av vägen Pettböle-Nääs. (FM nr 35/1999-2000).

 

Motionerna upptas till behandling i anslutning till landskapsstyrelsens framställning nr 4/1999-2000.

 

 

Föredrages för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens förslag till budget för landskapet Åland för år  2000. (FR nr 4/1999-2000 jämte finansmotionerna nr 1-35/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Lantrådet:

Herr talman!

Budgeten för år 2000 är den avgående landskapsstyrelsens fjärde och sista årsbudget. Utvecklingen under de gångna fyra åren har varit mycket framgångsrik, inte bara för självstyrelsens ekonomiska utveckling utan likafullt för hela landskapet, för våra kommuner, för våra företag och för nästan alla enskilda medborgare.

 

Arbetslösheten har nästan försvunnit och ersatts av en märkbar arbetskraftsbrist. För fyra år sedan var arbetslösheten 6,4 procent och har nu gått ned till ca 3 procent. Det som för fyra år sedan kanske mest på skämt kom att kallas västvärldens bästa bokslut, har nu blivit mångdubbelt bättre. Satsningarna på vård, skola, omsorg och våra kommuners servicekraft har årligen kunnat ökas. Vi politiker har alla orsak att visa tacksamhet och glädje över detta faktum.

 

Den kanske enskilt tyngsta insatsen under de fyra gångna åren var arbetet med att anpassa vår lagstiftning och vår politik till EUs regelverk. Ungefär 2000 rättsakter har implementerats i Finland och på Åland på ett sådant sätt att vi nu bägge är i toppen av unionens bäst-i-klassen-liga. Med facit i hand måste jag säga att våra fåtaliga tjänstemän har gjort ett sådant enormt arbete som torde ge dem det högsta betyget i hela Europa. Vi politiker har orsak att särskilt tacka dem för det.

 

Under de gångna fyra åren har det också blandats malört i bägarna, trots att de mest ändå har fyllts med skummande och goda drycker. Till bakslagen hör definitivt den långsamhet med vilken statsmakten valt att förenkla skattegräns- och gränshandelsbyråkratin för oss ålänningar. Det är helt oacceptabelt att vi skall drabbas av regelverk som är mycket krångligare än vad de behöver vara. Det är helt oacceptabelt att våra företag skall lastas av en månatlig byråkrati och medföljande kostnader som med lätthet och lite god vilja kunde mera än halveras. Det är lika oacceptabelt att våra exporterande företag ute i Europa skall mötas av större svårigheter inom unionen än vad företag från icke EU-länder möts av.

 

Landskapsstyrelsen kräver i budgetens allmänna motivering att dessa svårigheter under år 2000 måste lösas. Nu kan regeringen inte mera skylla på att ordförandeskapet i EU tar alla resurser. Nu finns det tid att lösa Ålands problem till de delar som de är onödiga. Jag har också valt att påkalla Nordiska ministerrådets och Nordiska rådets uppmärksamhet på denna oacceptabla situation för att också den vägen få hjälp till snabbare lösningar.

 

Under de gångna fyra åren har vi kunnat genomföra betydande insatser inom miljöområdet, med implementeringen av den nya, moderna vattenlagen som bland annat innebär att miljötillstånden kunde överföras till åländsk myndighet. Naturvårds- och skogslagstiftningen har förnyats, jordbrukets miljöstödsprogram har förbättrat lantbrukets miljöhantering och vindkraften har utvecklats explosionsartat, från under en procent av elproduktionen för fyra år sedan till över sex procent i dag.

 

En märkligt negativ utveckling har dock bostadssituationen i landskapet fått. Trots en ökad efterfrågan under flera år och trots att det sannerligen inte har varit brist på medel i form av billig och förmånlig långivning, har varken kommuner eller privat sektor valt att möta den ökande efterfrågan. Vi får nu hoppas att den nya lagstiftning som genomförts i landskapet, med villkor som skall kunna ge en viss långsiktig avkastning på investerat bostadskapital, igen skall få fart på kommunernas och enskildas bostadssatsningar. Lyckligtvis syns redan ett trendbrott. I år verkar det att bli en fördubbling av antalet byggnadslov för bostäder. Förhoppningsvis ger också år 2000 en ny fördubbling så att vi snabbt kan komma upp i toppnivåerna från medlet av 1980-talet.

 

Landskapsstyrelsen har nu slutfört sina utredningar för att hjälpa till att säkerställa att sjöfart också framledes skall kunna bedrivas under finsk och åländsk flagg. Tyvärr är dagens signaler från riksdagen, signaler som för två veckor sedan var rätt så positiva, mycket nedslående. Det verkar omöjligt att i nästa års statsbudget få med sådana pengar och få in sådana skrivningar som långsiktigt skulle möjliggöra en konkurrenskraftig flotta av frakttonnage och av färjtrafik under finsk flagga.

 

Denna sorgliga verklighet sätter ytterligare press på den landskapsstyrelse som nu skall bildas och på det nyvalda lagtinget, att genom nytänkande och nya vägar säkerställa Ålands viktigaste näring. Det räcker inte mera med bara det lycksaliga skatteundantaget. Det måste kompletteras med villkor för sjöfarten som är EU-anpassade för att vi skall kunna stå emot estnisk, tysk, dansk och holländsk konkurrens.

 

Landskapsstyrelsen skriver i budgetförslaget att en central strävan i den politik som landskapsstyrelsen har fört är att bevara alla regioner livskraftiga. Utvecklingen hittills har varit särskilt förmånlig för våra centralorter på linjen Godby-Jomala - Mariehamn-Lemland. Det blir nu en stor utmaning för det nyvalda lagtinget att se till att insatserna också blir tillräckliga och stimulerande för resten av Åland. De EU-baserade stödprogrammen för åren 2000-2006 är centrala i detta sammanhang, likaväl som landskapsstyrelsens helt egna insatser inom sektorerna bostadspolitik, skola, äldreomsorg, barndagvård, butiksservice, trafik, diversifiering av näringslivet i skärgården och randkommunerna med mera.

 

Den avgående landskapsstyrelsen har skapat en god grund för allt detta tillsammans med det avgående lagtinget. Nu erfordras att alla möjligheter tas tillvara av dem som bor ute i skärgården och i randkommunerna och också av deras kommunala ledningar och förtroendevalda. Förutsättningarna finns och basen är lagd i den här budgeten och i tidigare budgeter för en aktiv och framgångsrik regional spridning av välståndet.

 

Jag tillönskar för min del det nyvalda lagtinget ett bättre samarbetsklimat än det som har uppvisats de senaste fyra åren och förhoppningsvis också bättre än det som vi sett signaler på under de närmast följande veckorna efter valet.

 

Jag tillönskar det nya lagtinget framgång i sitt arbete med denna budget och med kommande lagframställningar och budgeter.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det var en i mitt tycke viktig sak som lantrådet inte nämnde i sitt anförande men som står i budgeten. Det gäller en utveckling av informationen från självstyrelsen och inom självstyrelsen. I själva verket gäller det kommunikation, att både ge och ta information. Den kommunikationsplan, som avgående landskapsstyrelse hänvisar till för att anställa en informationschef, tycker jag är utmärkt, eftersom jag själv har varit med i processen tillsammans med hela personalen och med lagtingets medlemmar i samråd med förvaltningens informationskommitté och med granskning av förvaltningens lednings­grupp.  Jag antar att planen snabbt skall implementeras undan för undan. Det är en modern lösning som föreslås med en kraftigt höjd kommunikationsberedskap inom hela förvaltningen och med målet att informationen skall ges aktivt, delvis automatiskt och framför allt av vederbörande ansvariga. Systemet med informatörer och informationschefer överges alltmer både inom offentligheten och i företagsamhe­ten. Särskilt journalister vill tala med de verkliga beslutsfattarna, inte med några språkrör. Dessvärre motverkas planens hela syfte av beslutet att utlysa en tjänst som informationschef. Titeln bör vara en annan för att vara mera saklig och ge rätt signal, dels åt dem som skall söka jobbet och dels åt dem som skall anlita vederbörande.

Eftersom det tydligt är så att planens kommunikationssamordnare inte är bra, enligt landskapsstyrelsens mening, har jag försökt fundera vidare och kommit fram till att en kommunikationsinspektör som ser till att systemet fungerar och byggs upp skulle vara lämplig. Personen skall då ha en stabsfunktion hos lantrådet och hålla koll på vad medierna gör och vad landskapsstyrelsen bör göra. Jag föreslår alltså en ändring av titeln.

 

Lantrådet Roger Jansson:

Herr talman!

Det finns mycket i budgeten som jag inte berörde, mycket väsentliga saker, och vicelantrådet kommer att ta upp en hel del väsentliga frågor, men jag är inte så säker på att han kommer att beröra informationsfrågan. Det kritiska som kunde tas upp i det sammanhanget är att den informationssatsning som den här landskapsstyrelsen gick in för för över tre år sedan har utvecklats väldigt långsamt och de satsningar som nu föreslås  borde naturligtvis ha varit i en tidigare budget redan, men bättre sent än aldrig. Nu finns de här och innehållet finns i stort sett skissat i förvaltningen; det som sägs i budgeten är bara ett mycket kort sammandrag av den modell som är skissad. Titeln på personer och den typen av formaliteter har nog ingen större betydelse i sammanhanget, utan det är innehållet i det arbete som skall utföras som är det väsentliga, och utgående från det som ltl Svensson just sade, att vi inte har väldigt stora skillnader i åsikter.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag försökte få fram att det är ganska viktigt vilken titeln är därför att det är en massa journalister som vi hoppas skall ta kontakt med landskapsstyrelsen och söka uppgifter, och om de då får klart för sig att det finns en informationschef söker de alltså upp den personen, som enligt planen inte skall vara den som skall informera. När man dessutom skall lediganslå  en informationschefstjänst ger det fel signaler; man kan få fel sorts sökande, sådana som vill bli talesmän i stället för att organisera och utveckla en informationsapparat.

 

Lantrådet Roger Jansson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens uppfattning i det här sammanhanget är att de som bereder ärenden, de som hanterar ärenden och de politiker som är ansvariga för ärenden är de som skall ge informationen, men informationsuppgiften inom landskapsstyrelsen är så väldigt bred och innefattar långtifrån bara journalister - det är politiker, det är tjänstemän inom Åland, utom Åland, det är särskilt den åländska allmänheten och det är särskilt våra egna 2000 anställda inom landskapsförvaltningen, kommunernas anställda osv., så det finns en mycket viktig koordinationsuppgift och det är det som tjänsten  är avsedd att innehålla. Jag tror inte att vi har någon orsak att strida kring beteckningen i det här sammanhanget.

 

Vicelantrådet Nordlund:

Herr talman!

Den här budgeten är lite speciell på flera olika sätt. För det första är det den sista budgeten, som den avgående landskapsstyrelsen ger till Ålands lagting och den första budgeten, som det nyvalda lagtinget skall behandla. Budgeten har tillkommit mitt under brinnande valrörelse och den behandlas här i Ålands lagting under en något ovanlig parlamentarisk situation. En situation som jag inte tror att har funnits tidigare i åländsk historia. Jag vill ändå hävda att budgeten är innehållsrik. Den bygger vidare på den politik som den avgående landskapsstyrelsen har fört under de fyra år, som vi har haft förmånen att förvalta den åländska ekonomin och de åländska resurserna och fördelningen av dem. De resurser som finns upptagna i budgeten för de olika områdena, ger en bra grund att bygga vidare på under det nya årtusendet, som vi snart skall ta steget in i.

 

Jag har själv haft förmånen att vara med i landskapsstyrelsen i åtta år och jag har lärt mig att saker och ting snabbt kan ändra i politiken. Det vill jag symbolisera med det att i den första landskapsstyrelse som jag var med i, för sex-sju år sedan, var vårt största problem att försöka lindra arbetslösheten och de effekter som bland annat Slitekonkursen och andra tråkiga saker som hände i vårt samhälle och i våra omkringliggande regioner medförde. Vi bildade ett arbetsmarknadsutskott, som skulle vidta alla nödvändiga åtgärder för att få samhället att fungera och att få arbete åt folk. I dag sitter vi de facto i den rakt omvända situationen, vi borde egentligen ha ett utskott som skulle se till att vi skulle få hit arbetskraft till Åland för att utföra alla de sysslor och de göromål som finns i vårt samhälle och som vi också har ekonomiska resurser till. Detta betyder, herr talman, att vi idag har en god konjunktur i det åländska samhället. Landskapets ekonomi är god och det är med glädje som vi kan konstatera att de kommunala skatterna har en god tillväxt. Detta innebär att de åländska kommunerna, i alla fall flertalet av dem, har fått förbättrade möjligheter att av egen kraft utveckla de ansvarsområden som ligger under den kommunala behörigheten.

 

Den här budgeten innebär också att vi kan bygga vidare på de huvudprinciper som har legat till grund för, åtminstone under de åtta åren som jag har varit med i landskapsstyrelsen, en bra och välutvecklad vård, en omsorg som ger trygghet för både barnen och de äldre. Vi skall ha en bra skola och en bra utbildning som ger möjlighet för människor att utvecklas och som ger samhället en bra konkurrenskraft också i framtiden. Det är genom utbildning som vi skapar morgondagens samhälle och den framtid som vi vill ha. Det är mycket glädjande att vi dels har ekonomiska resurser att göra dessa satsningar och det är också glädjande att det finns ett intresse från dessa områden att ta tag i möjligheterna och vara med och göra det bästa möjliga, så det finns en positiv utveckling i vårt samhälle.

 

Det som också har varit och är en central strävan, som lantrådet framhöll, är att vi vill utveckla och bevara regionerna på Åland. Åland är inte Åland om vi inte har en levande landsbygd och en levande skärgård. Alla de tre områdena, staden, landsbygden och skärgården, behövs, vi behöver ha en bra samverkan och en bra utveckling som bygger på de naturliga förutsättningarna i respektive region. På det sättet gör vi Åland starkt. Börjar någon av delarna vackla eller få en sämre utveckling påverkar det de facto också de övriga delarna. Det är någonting som vi måste förstå när vi ser på den ekonomiska utvecklingen, den ekonomiska politik som vi försöker föra.

 

Det vi satsar på är att försöka, trots den verklighet som EU innebär, behålla den sysselsättning, så långt det går inom primärnäringarna, och skapa nya möjligheter för de människor som har varit aktiva och är aktiva där att finna utkomstmöjligheter så att man kan leva kvar på landsbygden och skärgården. Det har varit en stor arbetsuppgift för den senaste landskapsstyrelsen och det kommer att vara en jättestor arbetsuppgift för den kommande landskapsstyrelsen. Det är en stor utmaning. Det finns också all anledning att arbeta vidare på turismen eftersom Åland har goda och naturliga förutsättningar för en bra turism, en kvalitativ bra turism. Det kan bli en bra kombination mellan primärnäringarna och turismen. Vi vet att vi har starka och bra marknadsföringsorganisationer och rederier som hjälper oss i den här utvecklingen. Det som är nyckelordet här, som i så många andra sammanhang, är samarbete. Det är det vi måste lära oss mer om här på Åland.

 

Det vi också på ett tydligt sätt lyfter fram i den här budgeten är satsningarna på IT. Vi satsar fortsättningsvis på utbildningen så att ungdomarna, som växer upp och går ut i yrkeslivet skall ha de bästa möjliga kunskaperna och kunna den senaste tekniken. Vi har också tagit upp pengar för infrastrukturella satsningar på så kallad bredbandsteknik, som skall göra IT-utvecklingen också regionalt rättvist här på Åland så att inte bara de centrala delarna utan också landsbygden och skärgården skall kunna vara med och dra nytta av den tekniska utveckling, som de facto finns på det här området. Här har vi ett bra samarbete på gång med det åländska näringslivet. Det är viktigt att understryka att de satsningar och de investeringar som görs från samhällets sida bör ske i harmoni med det som näringslivet vill göra så att vi använder resurserna så effektivt som möjligt eftersom vi ändå har så begränsade resurser på det här området. Det finns dock en uppenbar vilja och ett stort intresse från det åländska näringslivet att vara med och då skall vi från samhällets sida ta vårt ansvar också när det gäller IT-utvecklingen.

 

Herr talman!

Överföringar till de åländska kommunerna är också en central del i nästa års budgetförslag. När det gäller landskapsandelssystemet har vi inte gjort några större förändringar utan vi har en stabiliseringsfas på gång, men däremot har vi tagit upp fem miljoner för att kompensera det som staten gör. Som vi känner till tar staten en större del av samfundsskattekakan och därför har vi satt in fem miljoner för att de åländska kommunerna inte skall drabbas av det som staten tar. Vi kompenserar de åländska kommunerna för det bortfallet. Vi har också angett att vi är beredda att avsätta ca fem miljoner för den förändring som sker med den egna åländska interna fördelningsnyckeln. Vi har gått in för att under en övergångsperiod använda oss av en nyckel, som har framtagits att ÅSUB, Ålands statistik- och utredningsbyrå. Den är positiv för de flesta kommuner men några förlorar och dessa kompenserar vi med budgeten så att alla i praktiken skall få minst samma men de flesta får mera pengar via den så kallade samfundsskatten. Ett av de viktigare projekten under de närmaste åren och för den kommande landskapsstyrelsen blir sedan att ta fram en rättvis och för de åländska kommunerna och de åländska näringslivet en stimulerande fördelningsnyckel eftersom samfundsskatten bör vara ett instrument som borde användas mer aktivt än vad det har gjorts hittills av de åländska kommunerna.

 

Herr talman!

Budgetomslutningen är på 1.284.564 mark. Det låter mycket, men de facto är det en ökning med endast 2,48 procent. Jag blev själv förvånad när nedräkningen gjordes för jag tyckte att under budgetbehand­lingen var vi relativt frikostiga på de flesta områden. Det här är en sanning med modifikation. Budgeten ökar bara med 2,48 procent, men samtidigt finns det, som ni som har läst budgeten säkert har sett, under de olika avdelningarna och byråerna pengar kvar från föregående år, alltså år 1999, som också kan användas i verksamheten år 2000. De totala resurserna som avdelningarna och byråerna kan använda är större än vad ökningen på 2,48 procent anger. Men det är ändå en relativt försiktig budget.

 

Den stora utmaningen under de kommande åren är att hantera situationen inom byggsektorn. Vi vet att vi har en stark, för att inte säga het, situation och en situation som tenderar att mot slutet av år 2000 bli ännu hetare om vi inte kan nå samförstånd med våra egna byggnadsprojekt och de kommunala byggnadsplanerna så att vi kan få en jämnare konjunktur när det gäller byggandet, annars ser slutet av år 2000 väldigt svårt ut. Det innebär att det kommer att bli dyrare för alla parter. En av de första åtgärderna som vi bör göra det kommande året är att samla de åländska kommunerna och diskutera vilka byggen som vi eventuellt kan flytta framåt eller förskjuta i tiden. Det här är ingen lätt process för vi vet att de byggen som är aktuella i kommunerna är grundskolorna, barnomsorgen och äldreomsorgen. Det blir ganska knepiga diskussioner som vi har framför oss och därför måste vi också titta på landskapets egna projekt, vilka är de högst prioriterade och vilka kan vi eventuellt skjuta framåt i tiden i viss mån. Diskussionerna blir desto svårare eftersom vi alla vet att både landskapet och kommunerna de facto har pengar att göra dessa investeringar. Nu handlar det om att vi skall använda vårt sunda förnuft så att vi får en så långsiktigt bra politik som möjligt för Åland.

 

Budgeten finansieras, herr talman, med en avräkningssumma på 880 miljoner mark och vi beräknar att vi får en skattegottgörelse på ca 65 miljoner mark. Det kanske mest positiva är att den här landskapssty­relsen och finansavdelningen för tillfället jobbar med en sista tilläggsbudget för år 1999. I den tilläggsbudgeten kommer de så kallade Sonera-pengarna att tas upp. Det är ca 93 miljoner mark som vi ytterligare erhåller från staten under 1999. Det gör att den ekonomiska situationen är betydligt ljusare än vad till och med det här budgetförslaget anger. Den avgående landskapsstyrelsens förslag är att Sonera-pengarna skall placeras i konjunkturfonden så att de kan användas i tider som eventuellt blir sämre.

 

Herr talman!

Lantrådet var redan inne på bostadsbyggande så jag skall inte orda mera om det. Vi är alla överens om att vi behöver få till stånd ett starkare och utökat bostadsbyggande, både i privat regi men också i kommunal regi. Bostadsbyggande kan också vara ett aktivt konkurrensmedel mellan kommunerna när man vill attrahera både företag och bosättning. Det är ett instrument som alla aktiva kommuner bör försöka utnyttja. Det vi också har tagit upp i budgeten är pengar för att kommunerna skall kunna investera i så kallade arbetsplatsområden. Vi ger kommunerna möjlighet att förbereda företagsetable­ringar, både normala industrier, men också framtida IT-företag och den typen av företag. Detta vill vi göra för att vi vill ge råg i ryggen åt de åländska kommunerna att verkligen satsa på företagandet och näringslivet.

 

Herr talman!

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är en stark budget, som innehåller mycket resurser och som ger goda möjligheter inför det nya årtusendet. Vi har alla sett att det finns många finansmotioner och man får väl se det mot bakgrunden av den speciella parlamentariska situation som vi befinner oss i och att det finns många nyvalda lagtingsledamöter. Detta innebär att finansutskottet får ett speciellt ansvar att få en balanserad och bra slutbehandling av budgeten. I varje enskild finansmotion kan man finna goda motiv och argument för, men jag hoppas att finansutskottet och lagtinget i slutändan ser till helheten och också ser till att vi skall ha en långsiktig ekonomisk trygghet här på Åland. Även om vi i detta nu har ekonomiska resurser att tillmötesgå alla önskemål och alla krav som finns så kanske det inte är den klokaste politiken på lång sikt. Vårt politiska ansvar är att vi skall försöka se till att vi också efter fem och tio år har en så balanserad ekonomisk utveckling i landskapet att både gamla och unga kan känna trygghet.

 

Med dessa ord, herr talman, överlämnar vi budgeten till lagtingets behandling. Jag tycker att det är intressant med ett nytt lagting, med nya människor och säkert nya idéer också så även om jag tycker att budgeten är bra kan den säkert göras ännu bättre av det här lagtinget.

 

Ltl  Wickström-Johansson:

Herr talman!

Då liberalerna gick till val nu i höst gjorde vi det bland annat under devisen För hela människan - hela Åland och det är utgående från den devisen jag har valt att, i liberalernas gruppanförande, kommentera budgeten. Innan jag kommer in på det vill jag ändå orda något om vår grundläggande syn på budgeten för nästa år. Vi kan konstatera att den offentliga ekonomin har expanderat påfallande i volym, men däremot har målen, riktlinjerna och förslagen till åtgärder och handling för den offentliga verksamheten samtidigt blivit mer och mer diffusa på många områden. Vårt ekonomiska system med klumpsumma, skattegottgörelse och andel i statens utförsäljning av bolag ger oss ett betydande ekonomiskt handlingsutrymme. I en sådan situation är det särskilt viktigt att vi använder medlen med tydliga mål och i ett långsiktigt perspektiv. Det finns ännu mycket att göra inom konjunktur- och finanspolitiken i landskapet vad gäller fördelningspolitik, fonderingar, lån för infrastrukturella satsningar som ger framtida intäkter och så vidare. Det som är viktigt är att vi måste betona att en bra ekonomi i dag kräver en medveten och långsiktig politik med insikten att det kommer sämre tider och att kostnadsnivån och inflationen snabbt kan urholka vår ekonomi.

 

Herr talman, jag skall nu återgå till ett mera människonära resonemang kring budgeten. För hela människan - hela Åland innehåller mycket, men vårt kärnbudskap är att det är människan som skall stå i centrum för den åländska politiken under de kommande åren. Den politik vi för måste utgå från att varje människa i det åländska samhället skall ha en möjlighet att skapa sig ett gott liv oavsett vilka förutsättningar man har fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Politiken måste också utgå från att hela Åland, från stadskärnan till de yttersta skärgårdskommunerna, skall kunna leva och utvecklas och kunna erbjuda människorna en möjlighet att bo och få sin utkomst där.

 

Det finns mycket som är viktigt för att en människa skall må bra. Jag har valt ut sex faktorer, sex rättigheter som anknyter till budgeten och som väger ganska tungt för de flesta människor. Det är rätten till social trygghet, utbildning, arbete, bostad, fritid och en ren miljö.

 

Det det gäller den sociala tryggheten kan vi konstatera att vi har ett välutvecklat välfärdssamhälle och vår sociala trygghet är god. ÅHS slukar enorma belopp, men de behövs för att upprätthålla en god hälso- och sjukvård. Organisationen fungerar inte ännu helt problemfritt och kräver mycket arbete även under de kommande åren. Problemet med styrning av klienterna till rätt vårdnivå är en viktig fråga. För fyra år sedan motionerade liberalerna om ett slopande av patientavgifterna inom primärvården i syfte att påverka styrningen från specialvården till primärvården. Också nu kan vi konstatera att åtgärder i den här riktningen kan vara väl motiverade för att minska belastningen på specialvården och på det viset utnyttja våra resurser bättre.

 

En viktig del av den sociala tryggheten är barnets rätt till en trygg start i livet. Vi har i de flesta kommuner en välutvecklad och välfungerande barnomsorg, som är en stor trygghet för många barn och deras föräldrar. Men vi kommer inte ifrån det faktum att små barn mår bra hemma under de första åren i sitt liv. För att möjliggöra detta finns det kommunala hemvårdsstödet. Det är i dag tveksamt om stödet verkligen är ett reellt alternativ för så många föräldrar som möjligt. Det är därför viktigt att stödstorleken, stödtiden, rätten till stöd och inte minst möjligheten att göra stödet pensionsberättigat ses över inom de närmaste fyra åren.

Ytterligare en viktig fråga som rör den sociala tryggheten och som vi vill lyfta fram är rätten till ekonomiskt stöd för den som drabbas av oskäliga sjukdomskostnader. I ett välfärdssamhälle som vårt kan vi inte tillåta att den som drabbas av en svår sjukdom också skall drabbas av stora ekonomiska svårigheter på grund av sin sjukdom, på grund av behandling, läkemedel eller långvariga sjukhusvistel­ser. Landskapsstyrelsen föreslår i budgeten ett fortsatt anslag till kommunerna som bidrag för stöd av cancersjuka. Liberalerna anser att detta är ett stöd som helt och hållet skall vara en landskapsangelägen­het och att stödet skall gälla alla typer av svåra sjukdomar som förorsakar oskäliga kostnader. Boningsort och typ av sjukdom skall inte vara avgörande för vilken typ av stöd man erhåller. Vi vill att landskapet snarast utreder vilket det faktiska behovet av pengar för den här typen av stöd är och att man strukturerar ett stöd som fungerar.

 

Utbildning hör till det absolut viktigaste i dagens värld. I den åländska historien finns det gott om exempel på ålänningar som utan ekonomisk grund och utan utbildning har skapat sig ett gott liv med hjälp av den omtalade åländska entreprenörsandan. Det här fungerar inte längre i dag på samma sätt. Vi lever i ett samhälle som blir bara mer och mer tekniskt avancerat, arbetskraften är rörligare än någonsin och tillgången på utbildning i vår omvärld är mycket god. Visst finns entreprenörsandan kvar och den skall vi ta vara på, men vi måste se till att våra ungdomar kan få en bred och modern utbildning som är anpassad till framtidens arbetsmarknad och som ger konkurrenskraft. Anslagen till utbildningen har ökat med drygt 17 procent från 1998 och uppgår för nästa år till nästan 270 miljoner mark. Det här är motiverade och välplacerade pengar, under förutsättning att man faktiskt vet vad man gör med pengarna. Det vi efterlyser på det här området är en lite tydligare målsättning för utbildningspolitiken. Vi måste ha en strategi för utbildningssektorn där vi bestämmer oss för vilka utbildningsmöjligheter vi skall ha på Åland. Vi måste alla vara så realistiska att vi inser att vi inte kan ha utbildning inom alla sektorer här. Då är det bättre att koncentrera sig på vissa områden som till exempel sjöfart, turistnäring och miljö där vi kan profilera oss och gå i täten och också locka hit studeranden från andra orter. Satsar vi på för många olika utbildningar finns det en risk att vi inte kan hålla en tillräckligt hög nivå, vi kan inte få tillräckligt antal kompetenta lärare och då klarar utbildningen inte av konkurrensen med utbildningar från främst Sverige och Finland, men också andra länder. Att lämna Åland för studier är i dag inget hinder för ungdomen. Tvärtom tror jag man inser det nyttiga och lärorika i att se andra kulturer och andra miljöer för att få ett perspektiv på sin egen tillvaro.

 

IT-utbildning är en självklarhet i dag och den skall rikta sig till barn, ungdomar och vuxna, det vill säga alla i samhället. Men det här är knappast ett område där vi kan vara ledande med tanke på den otroliga utveckling som sker. Istället är det viktigt att IT-kunskap ingår i alla utbildningar som en viktig grundkunskap. Vi vill betona att det inte är en dator åt varje elev som är det viktiga utan det är det pedagogiska innehållet i undervisningen. En mycket viktig fråga för utbildningspolitiken är att trygga rätten till en bra utbildning för de barn och ungdomar som har särskilda behov.

 

Varje människa skall ha rätt till ett arbete, det är en självklarhet. På Åland har vi en situation i dag där arbetslösheten är mycket låg, inom vissa branscher är det till och med svårt att få arbetskraft. Landskapsstyrelsen konstaterar att man strävar efter att återknyta bortaålänningarna till Åland och locka tillbaka åländska ungdomar som utbildar sig på annan ort. Det här är viktigt och som vi tillstyrker för att undvika en situation där vi inte kan erbjuda företagen den kompetenta arbetskraft de behöver och det kräver en satsning på ett attraktivt samhälle på alla plan för att locka tillbaka människorna.

 

Viktigt för arbetsmarknadspolitiken är att se över näringspolitiken så att vi också då dagens högkonjunktur avtar har arbetsplatser kvar. Vi måste se till att vi har en mångsidig näringsstruktur och vi måste satsa på landbaserade näringar med tanke på den osäkerhet som vilar över sjöfartens framtid. Vi måste ha många ben att stå på för att kunna trygga arbetsplatserna. Landskapets roll skall vara att ha stödsystem som underlättar etableringar och kompenserar nackdelar med att verka på Åland och att se till att den regionala utvecklingen av näringslivet fullföljs. Skattegränsen bör göras osynlig och tills det är ett faktum skall företagen kompenseras för sina merkostnader. Inom näringspolitiken liksom inom utbildningspolitiken finns det mycket stora anslag och då är det av avgörande betydelse att målen och strategin för landskapet är klar.

 

Lika viktigt som rätten till arbetet är rätten till en tillräcklig lön för det arbete man utför och till lika lön för kvinnor och män. Inom många så kallade låglöneyrken är lönerna i dag för låga i förhållande till arbetsinsatsen. Vi är medvetna om den lönespiral man sätter i gång genom att höja lönerna för en grupp, men det är en utveckling som vi förr eller senare måste acceptera och klara av för att ge de som i dag arbetar för mycket låga löner ett lyft. Det är främst kvinnor. Inom vårdsektorn där låglönebilden är markant finns i dag också en påtaglig risk för flykt av arbetskraft till omkringliggande regioner där lönerna är högre.

 

Varje människa skall ha rätt till en egen bostad, men den rättigheten kan vi inte på alla håll uppfylla i dag. Till stora delar är det här en kommunal angelägenhet, men en fråga vi vill lyfta fram är vikten av att vi snarast bygger studiebostäder i Mariehamn genom ett samarbete mellan staden och landskapet. Det här är ett projekt där landskapet bör gå in med betydligt mer resurser än vad landskapsstyrelsen nu föreslår. Frågan är ju om bostäder för studerande vid landskapets skolor och landskapet har därför ett naturligt finansieringsansvar. Staden är beredd att bygga genast men ställer skäliga krav på ett ökat deltagande från landskapets sida. Då det gäller det kommunala bostadsbyggande kan det vara motiverat att landskapsstyrelsen i ökad omfattning lånar pengar för det offentliga bostadsbyggandet för att driva på processen.

 

En meningsfull och tillräcklig fritid är viktig för människan. Samhället bör stöda varierande möjligheter till kulturella aktiviteter, idrottsaktiviteter och till ungdomsaktiviteter. Nu byggs äntligen ett kulturhus i stan och vi får en allhall i Eckerö. Liberalerna stödde en placering av en allhall i Mariehamn med tanke på kommunikation, kapacitet och tillgänglighet för ålänningar och besöksnäringen. Landskapsstyrelsen valde Eckerö istället och nu är det viktigt att landskapet följer upp detta beslut och ser till att spridningen när det gäller framtida infrastrukturella investeringar är regionalt fördelad samt verkar för att satsningar på olika håll i landskapet ges samma ekonomiska stöd.

 

Minst lika viktigt som en meningsfull fritid är att vi har en tillräcklig fritid. Många människor i dagens samhälle är stressade och överarbetade. Burn out har blivit en folksjukdom. I många familjer hinner man knappt äta en enda av dagens måltider tillsammans och ännu mindre har man tid att verkligen umgås med varandra. Det här är något som givetvis går ut över barnen. Barn och ungdomar behöver sina föräldrar till mer än den dagliga försörjningen. De behöver dem som stöd i sin utveckling till hela och sunda människor. Det finns otaliga möjligheter att hamna snett i vårt samhälle och det är klart att risken för det här ökar om inte föräldrarna hinner med sina barn och ungdomar. Den skrämmande drogbild i det åländska samhället som målas upp för oss är en varning som vi skall ta på allvar. Det är viktigt att ge tillräckliga resurser åt polis och sociala myndigheter för att klara av den situation vi är inne i, men vi måste också försöka se till orsakerna till den här utvecklingen och försöka stoppa problemen innan de uppstår. Det är viktigt med information, med samordning mellan olika instanser och med ett stort stöd till föräldrarna i deras roll.

 

Livsmiljön är bland det viktigaste för en god livskvalitet och vi kan alla konstatera att miljön inte mår bra i dag. Under den senaste mandatperioden kunde man år från år se hur miljöfrågorna ökade i betydelse i budgeten och vi har från liberalernas sida gjort vad vi har kunnat för att kontinuerligt lyfta fram miljöfrågorna. I årets budget kan vi se ett klart miljötänkande och flera goda miljöanslag, men visst finns det otroligt mycket att göra ännu. Vi har flera förslag. Miljön är en sådan stor fråga att jag och andra i vår grupp kommer att återkomma till den i skilda anföranden och presentera vår motion om det här.

 

Herr talman!

Vi har en viktig tid framför oss vad gäller den allmänna självstyrelsepolitiken. Lagtinget har inte ännu riktigt hittat formerna för sitt EU-arbete, men den lagändring som berör självstyrelsepolitiska nämndens framtida roll är central. Likaså är de lagändringar som blir aktuella utgående från den så kallade Ålands arbetsgruppens betänkande viktiga, där man bland annat tar sikte på att få in Åland tidigare i den europeiska beslutsprocessen så att vi verkligen har en rimlig möjlighet att påverka vår utveckling. Den åländska parlamentsplatsen är en fråga som inte får glömmas bort utan som vi enträget gemensamt bör arbeta vidare för. Jag kan i det här sammanhanget konstatera att vi inom kort kommer att få ta ställning till det förslag till teknisk ändring av självstyrelselagen som lagtinget valde att inte slutbehandla under den förra mandatperioden. Liberalerna såg då inget hinder för ett godkännande och vi gör det inte i dag heller. För oss är det viktigt att vi kan gå vidare med reformerna av självstyrelselagen och de ändringar som verkligen har betydelse för Åland. Vi tycker också att det är viktigt att göra en grundlig utvärdering av självstyrelsen och de medel vi har till vårt förfogande för att styra samhället. Vi skall utnyttja de möjligheter vi har på ett ändamålsenligt sätt och vi skall bedöma nyttan av reformer och deras betydelse för var och en av oss ålänningar. Då är det viktigt att vi har resurser som behövs för lagberedning så att vi verkligen kan stifta de lagar vi behöver med hänsyn till våra särskilda behov, förutsättningar och prioriteringar. I dag har vi inte det och vi föreslår i en liberal motion förstärkningar till lagberedningen. Om vi bedömer att vi behöver andra medel än de vi har i dag skall vi självklart arbeta för ett övertagande av behörighet. En fråga vi är eniga om sedan länge är samfundsskattens övertagande. Nu har vi kommit till ett stadium då vi skall lämna retoriken i frågan och komma till konkreta handlingar gemensamt från åländsk sida.

 

Liberalerna vill arbeta för en resultatinriktad självstyrelsepolitik och då är det viktigt att vi har ett gott samarbete på hemmaplan mellan de olika partierna, ledamöterna, mellan opposition och majoritet. Vi kommer från vår grupp att göra vad vi kan för att samarbetet skall vara gott och vi vill medverka till en öppen och konstruktiv debatt i lagtinget och i samhället där sakfrågorna och resultat är det viktig. En enig åländsk linje utåt i de stora frågorna är viktig och nödvändig för resultat. Det är också viktigt att vi har goda relationer till riket, att vi har ett samarbete som bygger på respekt och saklighet eftersom vi är beroende av rikets medverkan i frågor som rör utveckling och utvidgning av självstyrelsen. Vi är från liberalernas sida villiga att arbeta för en förstärkning av självstyrelsen, men från vår sida handlar det alltid om att utgå från ålänningarnas behov och bästa. För oss har det alltid varit så och det är så nu att självstyrelsen är ett medel för att bibehålla och utveckla ett gott åländskt samhälle - självstyrelsen är aldrig ett mål i sig för oss.

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag vill gratulera till det hovsamma och konstruktiva gruppanförandet. Jag tror att det bådar gott för framtiden om man på det här sättet kan ange tonen och samarbeta i den här andan. För mig personligen, som ofta har suttit som åskådare i många, många år här i lagtinget, är det med stor glädje jag ger mig in i uppgiften att följa upp detta. Då vill jag särskilt poängtera ltl Wickström-Johanssons kommentarer kring de infrastrukturella satsningarna, där vi, som känt, blev delade i senaste lagting och säga att kulturhuset kommer synbarligen att få en viss fördröjning i planeringen, vilket möjliggör en satsning  som jag pekar på i min finansmotion nr 13, alltså att man under slutet av nästa budgetår har möjligheter att göra en utjämnande glesbygdssatsning i ett simhallsbygge i Godby. Jag hoppas att finansutskottet med ordföranden Viveka Eriksson i spetsen skall hitta en lösning som sammanfaller med centerns motion!

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Budgeten för år 2000 har utförligt presenterats av finansansvarige vicelantrådet Roger Nordlund. Denna budget utgör resultatet av en fyra års period med en landskapsstyrelse bestående av tre borgerliga partier. Det goda ekonomiska läget som landskapet Åland nu befinner sig i måste tillskrivas en sund och klok ekonomisk politik som även på längre sikt garanterar en god livsmiljö och en bra levnadsstandard på Åland. Jag skall framföra några av centerns synpunkter på innehållet, och samtidigt ge en bild av det som styr vårt partis inverkan på hur det åländska samhället och dess ekonomi fortsättningsvis skall utvecklas i en positiv riktning för att kunna hålla hela Åland levande.

 

Våra tilldelade ekonomiska resurser har en fortsatt positiv utveckling; sålunda kan vi konstatera att 2000 års budget på över 1,25 miljarder innebär en ökning med 2,5 procent från innevarande års budget. Det ekonomiska utfallet som har sin grund i att skatteunderlaget i hela landet har ökat är i och för sig positivt, men beskattningsgraden och även beskattningsgrunden skulle för vår egen del kunna se annorlunda ut om vi kunde styra dessa faktorer för egen del. Ett exempel är att vi kan se att de åländska kommunerna de facto har en högre ekonomisk tillväxt än vad ökningen i landskapets budgetunderlag via klumpsumman visar. Skattegottgörelsen som kommer efteråt förbättrar situationen något men inte fullt ut.

 

Det är därmed en tillfredsställelse att kunna konstatera att några nedskärningar i vare sig skola, äldreomsorg eller någon annan del av samhällsfunktionerna finns med i det budgetförslag som vi har att ta ställning till. Det bör även påpekas att det i flera av de inlämnade finansmotionerna äskas om ytterligare budgetmedel utan att någon av dem tar upp behovet av finansiering i form av omfördelningar eller nedskärningar, förutom en motion, den med förslag på nedskärning av anslaget på 3-miljoner för tillblivelsen av ett tingshus. Utöver de motiveringar som anförs i motionen vill jag ytterligare nämna den faktor som kanske mest av allt påverkar detta förslag till nedskärning, d v s, problemet är att det inte i nuläget finns resurser att utföra detta med åländska entreprenörer, ovanpå alla andra projekt som är på gång.

 

Den åländska arbetsmarknaden har den lycksaliga situationen att vi nära nog har en obefintlig arbetslöshet; istället har vi ett visst problem med att det finns för få arbetssökande att tillgå. Det här håller på att medföra att vissa sektorer dräneras på kompetent arbetskraft eftersom lönevillkoren alltmer får en utslagsgivande roll när företag med god lönsamhet kan locka till sig kompetent arbetskraft med högre löner än den offentliga sektorn kan erbjuda på grund av stelbentheten med lönesättning i kollektivavtal.

 

Det finns fortfarande ändå skäl att fortsätta värna om betydelsen av utveckling i olika regionala delar av Åland som annars kan komma att tappa sin skattekraft i framtiden;  detta kommer främst att påverka den kommunala ekonomin samt därmed på sikt det kommunala självbestämmandet. Betydelsen av goda kommunikationer samt tillgången av andra infrastrukturella resurser som tillgodoser befolkningens och företagens behov är något som fortsättningsvis skall ha en hög prioritet.

 

När nu en av de infrastrukturella satsningar som tidigare har diskuterats är på god väg att färdigställas, alltså allhallsprojektet i Eckerö, är det viktigt att fortsätta med flera sådana projekt som kan trygga sysselsättning och attraktionsvärde för det åländska samhället. Det planerade kultur och kongresshuset i Mariehamn kan bli ytterligare ett tillskott som ger bra dragkraft till det utbud av resurser för besöksnäringen såväl som ett tillskott till den lokala kulturen.

 

Herr talman!

En oklarhet föreligger ändå i det driftsansvar som ännu ingen har påtagit sig. Det torde vara en grundförutsättning att den frågan är löst innan beslut fattas om förverkligande av det så kallade K-K huset, och samma sak bör även gälla alla andra projekt där samhället står för byggkostnaderna. De i årets budget föreslagna och planerade satsningarma för Godby-Grelsby-området kommer också att innebära en starkt förhöjd dragkraft i den regionen.

 

När de infrastrukturellt riktade satsningarna så småningom genomförs kan vi verkligen gå ut och marknadsföra hela Åland.

 

Att upprätthålla en skärgårdstrafik som innebär att de som bor och verkar i skärgården kan ha motsvarande service som övriga delar av landskapet måste fortsättningsvis vara en grund för landskapets målsättning och anpassning av transportkapacitet för skärgårdens behov.

 

Den regionala fördelningen enligt detta resonemang är för centern en grund för att hela Åland skall kunna hållas levande på något så när likvärdiga ekonomiska grunder.

 

En breddning av företagsformerna på landsbygden måste åstadkommas för att kunna kompensera de negativa effekterna som EU-medlemskapet hittills har medfört för det traditionella jordbruket. Det behövs verkligen krafttag framöver om vårt öppna landskap i avsaknad av betesdjur skall finnas kvar i framtiden, och därmed också fungera som en attraktiv naturmiljö som är grunden för många av de verksamheter som bland annat besöksnäringen består av. Klarar vi inte av en ändring i möjligheterna för sysselsättning och utkomst för befolkningen i landsbygds- och skärgårdsregionerna kommer det att på kort tid få mycket allvarliga följder som blir hämmande för utvecklingen även i staden och övriga bosättningscentra. Det här gäller också för att kunna behålla ett stabilt skatteunderlag för den kommunala ekonomin, vilken är nödvändig för att kunna upprätthålla skola och övrig kommunal service som samtliga åländska kommuner hittills har kunnat klara av.

 

För att kunna ändra på nuvarande förhållande som råder på bostadsmarknaden måste det till snabba åtgärder som får igång produktionen av inte bara nya bostäder utan det är också lika viktigt att se till att även äldre hus kan moderniseras och restaureras. Speciellt behovet av bostäder för unga och studerande är i nuläget stort, och det behövs sådana finansieringsformer som ger en hyra som står i relation till betalningsförmågan. Det borde stå i alla kommuners intresse att aktivt stöda tillkomsten av mer bostäder.

 

När det sedan gäller vår sjöfart måste det till förändringar som säkerställer verksamhetsförutsättningarna för den åländska sjöfarten även i framtiden, denna näring som är att betrakta som motorn i det åländska samhället. Vårt transportbehov är nu och även i framtiden en av de viktigaste faktorerna som påverkar alla sektorer på Åland.

 

Herr talman!

Jag har redan berört en bransch som alltmer får en större betydelse i det åländska samhället, nämligen turismen; denna bransch är den som ökar mest inom EU och här finns ännu möjligheter att öka antalet besökare och därmed en ökad omsättning. Med ett ökat utbud på aktiviteter som de infrastrukturella satsningarna utgör så ser det ljust ut för framtiden. Under sommaren har vi idag mycket bra beläggning men under övrig tid på året finns utrymme att öka besökstalen avsevärt.  Vi har stora utmaningar framför oss om vi skall lyckas med detta. Inom turistsektorn har flera lyckade satsningar redan gjorts, t.ex. sportfisket är ett bra exempel, men det behövs mer sådant som lockar med aktiviteter under vår nuvarande lågsäsong, och därför tror jag att marknadsföringen av Åland måste få ännu högre profil än idag. Vi konkurrerar på en marknad där våra konkurrenter satsar stora resurser på att locka till sig besökare och därför måste vi hänga med, också när det gäller att använda ny teknik i marknadsföringen.

 

Vår naturmiljö är en av de faktorer som påverkar framtiden mest av allt, i synnerhet den marina miljön är kanske den som vi bör värna om mest av allt, för kan man inte vare sig bada i havet eller fiska i det så kommer vi inte heller att ha några besökare på Åland och det blir heller ingen bra plats för oss att bo på. Därför är det nödvändigt att fortsättningsvis bygga ut reningsverk och modernisera de som redan finns så att belastningen på vattenmiljön minskar. Miljötänkandet måste alltid vara med när olika projekt planeras och genomförs.

 

Ett växande problem är användandet av narkotika. Detta problem måste tas på största allvar. Det finns skäl att öka graden av information i skolorna och därmed ge skolorna tilldelning av ekonomiska resurser för detta, även annan upplysning om riskerna med detta problem. I en alltmer globaliserad värld ställs  nya krav på vårt samhälle. Detta problem leder också osökt fram till familjens roll, d v s vikten av grundtrygghet.

 

Utbyggnaden av vårt vägnät har snart genomförts så att vi tryggt och säkert kan ta oss fram utan att riskera att bli inblandade i trafikolyckor; även här har miljön tagits i beaktande så att man följer i stort sett gamla vägsträckningar.

 

Vårt utbildningsväsende har fortfarande en hög nivå, och betydelsen av en god utbildning kommer framöver att märkas mera än hittills för inom alla yrken krävs någon form av examina. Även behovet av vuxenstudier kommer att öka framdeles. Den som inte hittar sin yrkesutbildning här har lätt att få tillgång till sådan i Sverige eller i Finland med samma studiesociala förmåner som på hemmaplan.

 

Sjukvården och den sociala omsorgen har en fortsatt hög prioritet för alla beslutsfattare och därmed ges den det ekonomiska utrymme som fordras. Ombyggnaden och moderniseringen av sjukhuset blir även det positivt för sjukvården på Åland.

 

Arbetet med utvecklingen av självstyrelsen måste fortsättningsvis få en hög prioritet, särskilt vad gäller viktiga instrument inom skatteområdet. Senare i remissdebatten kommer det från centern att framföras konkreta förslag till åtgärder av utvecklingen av självstyrelsen.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

I centergruppens gruppanförande talar ltl Mattsson mycket om framtidstro, visioner och stora planer. Det ser ljust ut för framtiden. Det finns ett problem som antyds, men som man egentligen inte anför någon väg att lösa. Det gäller byggandet. En hel rad stora projekt är på gång. Det efterlyses mera bostadsbygge m.m., men det finns inte tillräckligt med folk som bygger - pengar finns men inte folk. Då säger man att detta måste man försöka lösa genom att ordna en köordning för byggena på något sätt. Det finns en risk att den kön bara blir längre. Man frågar sig om det inte finns aktivare grepp för att lösa denna fråga.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Mattsson berörde i sitt anförande kk-huset och att många frågor återstår att lösa, särskilt förvaltningen av huset. Jag hittar det inte i texten i budgeten, men det finns i alla fall en antydan om hur driften kunde lösas, och det är välden s.k. fastighetstsdriften, men det jag fortfarande saknar och som jag efterlyst i flera år är vem som skall ansvara för själva kulturförvaltningen. Det är meningen att det skall vara både kultur och kongress, och kulturen kommer att kräva någon huvudman i huset som skall presentera kulturen på den nivå som byggnaden kräver. Det är klart att de amatörföreningar vi har skall ha utrymme att också framföra sina konserter och föreställningar men vem skall därutöver se till att det blir kultur i kulturhuset?

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag hade inte tänkt att efter ett gruppanförande svara i replik på specifika frågor som har ställts varken till ltl Svensson eller till ltl Sundback. Vi har klart tagit ställning i den här frågan från centerns lagtingsgrupp att en huvudman för driften för kulturhuet i första hand måste finnas; om sedan själva kulturen i sig inte har någon huvudman på Åland i dag, så är det en specifik uppgift för någon att lösa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Jörgen Strand:

Herr talman!

Vi frisinnade går in i den här nya fyraårsperioden med en visserligen decimerad lagtingsgrupp, men samtidigt med en helt förnyad sammansättning i den form den har just nu. Frisinnad samverkan gick till val såsom det breda allborgerliga parti vi alltid varit, med devisen att sätta varje enskild människa i centrum, med att varje enskild människa är unik och skall ges möjlighet att utveckla sig själv, sin familj och sin närhet. Vi gick till val på att fortsätta bygget av det goda och starka samhället, att utveckla välfärden, självstyrelsen och näringslivet ytterligare, detta enligt samma grunder som vi varit med om att bygga och som visat sig vara synnerligen lyckosamma. Tyvärr skakades vi under valåret av stor intern turbulens och mycket stor illvilja drabbade oss från mycket snäva kretsar. Detta blev massmedialt mycket intressant och stort uppslaget. Samtidigt koncentrerades den massmediala fokuseringen på att valet skulle utkämpas mellan åländsk politiks två stora motpoler, nämligen centern och liberalerna. Detta placerade i valrörelsen de  ideologiskt tydliga partierna, frisinnad samverkan och socialdemokraterna, i slagskugga.

 

När valresultatet började rullas upp under valkvällen den 17 oktober kom det plötsligt analyser som angav att nu hade väljarna visat att de ville ha en samregering mellan dessa två motpoler. Analysen måste i ljuset av valkampen och i ljuset av att oppositionen i det förra lagtinget inte gjort någon valframgång - de har fortsatt 12 av 30 mandat - ses som rätt märklig. Vi håller med att om att liberalernas valframgång borde ge dem en skyldighet att ta ett stort ansvar för Ålands utveckling. Detta i utbyte mot det högljudda opponerandet, som vi nu upplevt i åtta års tid.

 

Vi frisinnade har i det spel som följt efter valnatten ställt oss offside, såsom åskådare på läktaren. Vårt valresultat har stämt oss till eftertanke och självrannsakan. Samtidigt konstaterar vi att våra 1 750 väljare är många och att våra fyra mandat i lagtinget är starka. Vi är därmed lagtingets tredje största parti. Detta faktum ger oss också ett stort ansvar som vi måste ta på allvar. Vi har därför under resans gång meddelat dem som på olika sätt försökt bilda ny landskapsstyrelse att vi är beredda att fortsätta att ta vårt ansvar också i regeringsställning, baserat på vårt politiska program, på vårt starka röstunderlag och på de fyra mandat vi har i lagtinget.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsens budgetförslag för de nya millenniets första år är tillsammans med den synnerligen goda ekonomi och sysselsättning, som skapats i landskapet under 1990-talets senare hälft, en mycket god grund att föra det åländska samhället framåt på och för att ge oss, som lever här, fortsatt goda levnadsbetingelser. Den politiska inriktningen i budgeten och de åtgärder som siffrorna ger uttryck för är enligt oss i frisinnad samverkan riktiga och ägnade att utveckla Åland i rätt riktning. Ökningen i budgetomslutningen på knappa 2½ procent är måttlig.

 

Åland har det gott ekonomiskt ställt i dag såsom också konjunkturrapporten ger besked om. Å andra sidan har vi ett rätt ensidigt näringsliv, som därmed är sårbart. Vårt beroende av sjöfartsnäringen, som står för 40 procent av vårt produktionsvärde, är stort. Hoten mot en fortsatt lönsam sjöfart under åländsk och finsk flagg är idag reella och en av de största utmaningarna för en ny landskapsstyrelse att avvärja. Början är som vi vet aktivt gjord av den avgående landskapsstyrelsen, med ett digert utredningsmaterial som god grund.

 

Att vi nu har en god ekonomi innebär inte att vi skall göra oss av med våra besparingar så fort som möjligt. Enligt frisinnad samverkans uppfattning skall vi fortsätta med en ansvarsfull och sparsam finans- och utgiftspolitik. Det kommer en morgondag då våra intäkter går ner. Då kommer pengar på kistbotten att behövas. Det är därför vår uppfattning att de över 90 miljoner mark som är Ålands rättmätiga andel när det gäller statens försäljning av Sonera Ab skall fonderas för framtiden i 1999 års bokslut.

 

Vår goda ekonomi innebär inte att alla problem är lösta. Det finns fortfarande flera i vårt samhälle som har det kämpigt och svårt. Vi skall använda våra goda resurser till att hjälpa dem mera än hittills. Ett annat stort och växande problem för vårt samhället är många ungas ökade drogmissbruk. För att få bukt med detta svårlösta problem måste vi sätta till alla de resurser som kan behövas och göra de rätta insatserna i rätt tid och utan dröjsmål. Vårt parti har bekämpandet av allt bruk av narkotiska ämnen högst på agendan. Ltl Fredrik Lindqvist kommer närmare att redogöra för en del av detta i samband med presentationen av våra finansmotioner i ämnet. Också vi andra fs-ledamöter kommer att återkomma till frågan.

 

Herr talman!

Vi har naturligtvis synpunkter och önskemål på flera punkter och inom flera sektorer i budgetförslaget. Det är självklart så att ett lagarbete som landskapsstyrelsens behandling av budgetförslaget är fordrar många kompromisser. Så blir också fallet här i lagtinget. Eftersom vi inte är representerade i finansutskottet, som ett resultat av det maktspel som utspelades under det nyvalda lagtingets första två dagar, önskar vi därför att våra synpunkter i remissdebatten särskilt skall beaktas av dem som har säte och stämma i finansutskottet.

 

Budgeten för social- och hälsovård är ett område som vi inom frisinnad samverkan alltid har prioriterat högt. Därför är det glädjande att det aldrig hos oss varit nödvändigt med samma sparåtgärder som i Finland och Sverige. Trots det finns det säkert områden, där personalen arbetar hårt och som är i behov av vissa personella resurser. ÅHS är en för Åland stor organisation och det är naturligt att det hela tiden görs en uppföljning och utvärdering av verksamheten. Också inom vården är det nödvändigt att ifrågasätta och förändra. Trots att Åland har en god ekonomi kan vi inte enbart tillföra mer medel utan att noga analysera behovet. Cancervården är ett område som vi anser att närmare bör analyseras inom den närmaste tiden, så att patienterna kan känna en trygghet genom hela vårdkedjan från det att diagnosen är ställd.

 

Lönesättningen för vårdpersonalen har varit och är låg i förhållande till utbildning och ansvar. Grundorsaken ligger naturligtvis i att det är ett kvinnoyrke. Ett trendbrott är nödvändigt för att vi skall få behålla vår nuvarande yrkeskår och för att det skall vara ett attraktivt yrkesval för våra ungdomar. Det gäller att vara observant också beträffande våra läkare, medvetna om att vi har både Sverige och Norge som lockar med höga löner och andra förmåner. Vi tror inte att enbart höga löner i längden är avgörande. De som arbetar inom ÅHS måste även ges möjligheter till fortbildning och känna att de kan påverka sina arbetsförhållanden.

 

Utbildningen är ett annat område som inom frisinnad samverkan har högsta prioritet. Vi har idag en bra skola, såväl inom grundskolan som yrkesutbildningen. Utmaningarna är många i framtiden. Kraven på skolorna och lärarna växer. Alla talar om de låga lönerna inom vården. Lärarlönerna har kommit lite i skymundan. Men också här är konkurrensen hård, när det gäller att få kompetenta och engagerade lärare. Inom yrkesutbildningen jämförs hela tiden lönerna med de löner som erbjuds inom det privata näringslivet. I den högkonjunktur som råder är det svårt att klara konkurrensen till exempel inom IT och sjöfart. När det gäller de yrkesområden vi skall utbilda inom på Åland är vi övertygade om att vi måste vara mer flexibla i framtiden. Nya linjer måste till och det kanske på bekostnad av att gamla linjer läggs ner.

 

Landskapsstyrelsen skriver på sidan nio i budgetförslaget att “landskapsstyrelsen avser att under år 2000 förmå regeringen att i praktiken göra skattegränsen osynlig”. Hur den nya landskapsstyrelsen skall förfara för att vända finansministeriets oginhet i frågan på ett år till vår fördel framgår inte, men detta blir otvivelaktigt en stor utmaning för oss alla. Det var rätt av lantrådet Roger Jansson att efter vår långa väntan och vårt utdragna tålamod med att invänta Finlands regerings kraftfulla och utlovade åtgärder nu ta upp frågan i ett internationellt sammanhang, i nordiska rådet och inför de nordiska statsministrar­na. Förhoppningsvis skall detta sätta sådan press på Finlands regering att både gränsen österut förenklas och alldeles särskilt att gränshindren gentemot Sverige och övriga EU snarast kan minimeras.

 

Inom näringspolitiken blir räddandet av sjöfarten kvar under åländsk/finländsk flagg, både vad avser småtonnaget och färjtonnaget, huvudfrågan under nästa budgetår. Men också medlen för att bibehålla sysselsättningen inom jordbruket och att kvarhålla och utveckla de öppna landskapen är en tuff utmaning. De angrepp på åländsk behörighet inom primärproduktionen som nu riktas mot landskapet från jord- och skogsbruksministeriet är en ny och obehaglig ingrediens i Finlands skötsel av och inställning till Ålands självstyrelse.

 

Till slut vill jag säga att vi frisinnade ser med tillförsikt fram emot kommande fyraårsperiod; vi kommer att i alla sammanhang jobba för Ålands bästa.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

I samma utsträckning som ltl Strand är jag invald i Ålands lagting, hela lagtinget är nyvalt. Ltl Strand talar om vad som är motpol i det här lagtinget och säger att det parti jag själv tillhör, liberalerna, skulle vara motpol till i detta fall centern. Jag har inte hört dessa högljudda motpolsrop under de senaste åtta åren, som tydligen ltl Strand har hört. Jag anser mig alltså inte vara lika god tolkare av vad som är motpol eller inte, men min målsättning är att detta lagting skall samarbeta. Visst måste jag erkänna att jag i många frågor har ett olika synsätt mot centern t.ex., men även mot ltl Strands parti, de frisinnade, så jag tycker nog att man inte kan gå ut och säga vad som är motpol och inte bara på den här korta tiden. Jag håller med ltl Strand i mycket: cancersjukvården är en viktig fråga, sjukvården och allt det andra, men  att just ta upp vad som är motpoler tycker inte jag att jag kan tolka i dag ännu.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Strand inledde sitt gruppanförande med en analys av det nyligen genomförda valet. Jag reagerade lite på samma sätt som ltl Sune Mattsson, att ltl Strand satte ihop olika partier i någon form av block.Jag anser att diskussionen om att det finns olika block är litet konstruerad. När ltl Strand pratar om att oppositionen inte gick framåt i valet, vill jag bara påminna om att liberalernas mandat utökades med ett, vi utökade vårt röstunderlag med 500 röster; de två senaste valen har vi alltså ökat med 1.000 röster. Det “högljudda opponerandet”, som har skett i den här salen, det är våra konstruktiva förslag som vi har fört fram på precis samma sätt nu FS-gruppen för fram - väldigt konkreta och konstruktiva förslag i form av sina finansmotioner. På det sättet har vi jobbat i opposition och så kommer vi också att jobba utifrån den plattform som vi kommer att ha här i lagtinget.

 

Jag vill som finansutskottets ordförande säga att jag kommer att lyssna på alla konstruktiva förslag som kommer fram här i remissen och behandla dem mycket seriöst i utskottet. Jag vill bara som en upplysning berätta att de motioner som läggs här i dag utökar budgeten med 31,6 miljoner, så det kanske inte går att bifalla alla motioner, men alla motioner kommer att behandlas mycket seriöst.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Angående detta tjafs som FS håller på med om att det är någon “illvilja” som gav deras dåliga valresultat skulle jag vilja rikta mig direkt till ltl Jörgen Strand och säga att nu bör ni inse sanningen. Det är inte på grund av någons illvilja ni inte blev fler, utan ni är helt enkelt inte bättre än de fyra mandat som ni har erhållit!

 

TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Årtusendets sista budgetdebatt ger upphov till en rad reflektioner om vårt Åland under det senaste århundradet. Vi fick en självstyrels som vi egentligen inte ville ha. Ålänningarna önskade återförening med Sverige, vilket i sig skulle ha säkrat att åtminstone våra myndigheter skulle ha använt svenska i all sin verksamhet. Sålunda är i dag icke fallet inom statsförvaltningen. Vi fick vår självstyrelse för att vårt svenska språk skulle skyddas och att Åland inte skulle förfinskas. Det är det som är bakgrunden till vår självstyrelse.

 

Självstyrelse är i sig en form av självbestämmande som är bedräglig, om vi inte har ögonen öppna, eftersom statsmaktens stora apparat hela tiden strävar till landets förenhetligande, i synnerhet inom finansministeriet har man den synen att ingen annanstans i landet skall man haannorlundaförmåner Därför står vår självstyrelse och stampar på stället, såsom vi obundna uppfattar det många gånger och i synnerhet efter EU-inträdet har kompetensläckaget både till riket efter EU ökat och är oroväckande.

 

Obundna var den enda lagtingsgruppen som enhälligt röstade emot EU-inträdet när det begav sig. En intressant reflektion till detta är att Åland utgör den enda autonomi i Europa som gått med i EU, dock med visst undantag för taxfree-trafiken.

 

Europeiska Unionen och vad som händer med den under nästa årtusende blir säkert en följetong för oss alla medborgare och de som kommer att leva under det årtusendet och så länge EU varar. För en vanlig medborgare är det helt oförståeligt att myndigheter i dagens Europa får skjuta en bondes ko på dennes  åkrar på den grund att han inte har satt nummerlappar på öronen. Röstade alla för det här när ni röstade ja, ni som är kvar? Tanken är svindlande vad som sker härnäst i myndighetsbeslut och som fattas så långt från den enskilda människan att förnuftet får stå tillbaka för absurditeter.

 

Vi på Åland bör därför välja vår egen väg och säga ifrån när någonting går snett. Därför är det en förmån att vi har ett parlament, om vi vill ta det ansvaret på oss. För att vi skall göra det här krävs också att vi utvecklar vår självstyrelse och att vi under den kommande mandatperioden skulle kunna utreda hur långt vi kan utveckla vår självstyrelse, att vi sätter oss ner tillsammans och resonerar vad kan vi utveckla och hur mycket kan vi göra. Finns det en vilja och vad betyder det om vi blir självständiga?  Jag hoppas att vi kan enas om att utreda detta. Vi behöver inte ta ställning till det. Det skall Ålands folk i så fall göra genom en folkomröstning.  Själv har jag sagt att en målsättning sklle vara att Åland är självständigt år 2049. Om vi har en god sjukvård och en god omvårdnad, så kanske 92-åriga Häggblom får uppleva den dagen!

 

Beträffande kompetensfördelningen diskuteras det ofta i dag vad vi kan göra med den behörighet vi har. Det diskuteras att vi måste ta över beskattningen, men vi har redan i dag möjlighet att förändra skatterna för ålänningarna. Under den gångna mandatperioden har vårt vallöfte för fyra år sedan uppfyllts, dvs. att flitpengen skulle ges tillbaka till de åländska medborgarna. Vi vet att vi har sänkt ÅHS-avgiften och fört över pengarna till kommunerna. Kommunalskatten i alla åländska kommuner har sänkts under de senaste fyra åren. Vi har också fått ett kommunalskatteavdrag på 5 procent. Det är för att vi har utnyttjat den behörighet vi har och för att vi kan sänka skatterna; vi kan använda klumpsumman till att föra över  den via kommunerna, eftersom vi har behörighet på kommunalskatteområdet.

 

Detta vill vi fortsätta med under den kommande regeringsperioden; oberoende vem som sitter i landskapsstyrelsen hoppas jag att landskapsstyrelsen skall utreda detta och komma med förslag. Om inte annat, har envar av oss möjligheter att genom en lagmotion i lagtinget komma med det. Vårt förslag är att man under de kommande fyra åren skulle öka det allmänna skatteavdraget från 5 procent till 15 procent. Detta skulle innebära en utökad utgiftspost på 25 miljoner i året; ett skatteöre på Åland betyder 17 miljoner i dag. Det är någonting som skulle komma de åländska skattebetalarna tillgodo. Således kan pengarna som kommer genom Sonera-pengarna användas som en extra skatteförmån till ålänningarna som är på 90 miljoner. Sänker vi det med 25 miljoner i året är det 75 miljoner. Sonera-pengarna räcker till en sådan reform om viljan finns. Det var någon som framförde från Frisinnad Samverkan att man skulle spara dessa pengar, men frågan är om det inte är bättre att använda pengarna, som åtminstone flera grupperingar i detta lagting har ansett, både från centern och liberalerna har man ansett att pengarna inte skall fonderas. Om man inte vill att det allmänna avdraget skall höjas, kanske vi kan enas om en låglönesatsning, det är vi obundna inte ovilliga att göra. Socialdemokraterna och liberalerna har tidigare fört fram ett sådant förslag. Kanske vi kan hitta en gemensam lösning och göra en skattesänkning till den delen och visa att vår självstyrelse också betyder någonting.

 

I föreliggande budgetförslag, som jag tror är en nervös valbudget mera än en seriös genomgång av de grupperingar som står bakom den landskapsstyrelse som har avgett budgetförslaget, tror jag att det finns möjligheter att ändra den under det kommande budgetåret och kanske den landskapsstyrelse som tillträder bör komma med en tilläggsbudget där man rättar till. Det är en enorm ansvällning av nya tjänster i budgeten, över 50 nya tjänster är föreslagna. Är det rätt att göra det under en högkonjunktur, när det privata näringslivet har svårt att få arbetstagare, när en import av arbetskraft sker? Vad har det för konsekvenser på samhällsbalansen i vårt samhälle osv.? Har man analyserat det innan man lämnade budgeten till den delen? Om det också är sådana tjänster som finns i dag inom sjukvården, där man redan betalar lönerna, så leder det ofta till att det kommer nya tjänster till i andra ändan. Bör vi inte titta på vad som skall skötas av samhället och vad som kan skötas privat. Socialdemokraterna i Sverige för en otrolig privatiseringskampanj där man har kommit underfund med vad som är effektivast för samhället. Kan,  som ofta hävdas från denna talarstol, det borgerliga Åland inte göra det, så kan man fråga sig om rätt förtecken är framför varje gruppering.

 

Den enorma investeringsviljan på byggnadssidan inom offentlig sektor bör också bromsas upp. Jag fick senast häromdagen ett samtal från en privat företagare som höll på byggde en industrianläggning; han fick inte längre VVS- och elfirmor från Åland, han måste gå utanför Åland för att anlita dem på grund av att de har fullt upp med offentliga byggnader. Det är politikerna som bär ansvaret om vi inte kan utjämna det här utan att vi igen håller på och bygger upp en byggsektor som kapsejsar så fort lågkonjunkturen går ner. Då bör vi göra en utjämning i stället så att vi har en balans hela tiden och byggprojekten kan skjutas på framtiden och pengarna  kan fonderas till den delen.

 

När det gäller detaljer i budgeten bör under det kommande året sjukvården också uppmärksammas utgående från det som revisorerna sade om patientuppföljning, i synnerhet inom cancervården. Det är något som kommande landskapsstyrelse bör se till att fungerar. Det är någonting som berör den enskilda människan att man inte hamnar snett i vår vårdapparat. Vi har pengar och satsar pengar på sjukvården, men den bör också fungera så att man inte förlorar sitt liv på grund av att man inte har fått sin remiss utskickad till rätt ställe. Det behövs inte stora insatser, men det behövs krav på vår organisation så att den är effektiv till den delen.

 

Ett problem som vi har i vårt samhälle i dag och som vi politiskt har blundat alltför länge för är narkotikans intåg och de ungdomar i dag som använder narkotika. Enligt uppgift är det 200 som aktivt använder narkotika i vårt landskap i dag. Det är nästan 1 procent av vår befolkning och det är alarmerande. Narkotikan kommer inte enbart från Sverige utan den kommer österifrån, från båda håll. Här bör det göras mycket. Därför är det också glädjande att ungdomar i Ålands lagting har tagit upp det i sitt valprogram. Jag hoppas också att det är någonting som vi som har suttit med i lagtinget och också de som sitter i landskapsstyrelsen tar till sig och vidtar åtgärder samt att vi också får en poliskår som  behärskar det här. Poliskåren kommer ofta in för att s.a.s. bekämpa symptomen, men vi bör också göra någonting i förebyggande syfte. Då bör vi också utbilda lärare och sjukvårdspersonal i hur man uppmärksammar problemen. Det finns högstadieskolor i landskapet i dag där man har tillgång till narkotika. Så långt har det gått redan. Det är alltså mycket allvarligare än vad vi tror.

 

Beträffande miljöåtgärder i vårt landskap bör vi se till att vi börjar också i vårt närregionområde. Ett område som är viktigt att se till att det blir rent är Lumparn-området. Vi bör få  alla de små reningsverk som vi har på norra Åland förenade till ett gemensamt avlopp så att vi kan rena dem eventuellt i Mariehamn beroende på hur Mariehamn ställer sig. Det har varit en lite vacklande hållning från år till år där; ena året har man sagt att man är villig att ta emot avloppsvattnet från norra Åland, numera har man sagt att man inte är så villig, men  landskapet bör ta ett helhetsgrepp om det här och eventuellt bygga upp ett annat system. Jag tror att detta är en infrastrukturell satsning som vi alla bör enas om, om vi vill göra någonting; annars är det ett ord för vinden och vi bara förorenar luften med våra ord i stället för att rena miljön.

 

Herr talman!

Beträffande motioner och sådant vill jag återkomma senare i debatten.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det var väldigt dystra utsikter som de obundna hade när det gäller budgeten. Man kan undra om de inte har fått vara med och påverka den, men å andra sidan kan vi ju se fram emot förändringar!  Det som jag särskilt noterade var att de obundna är beredda att föra fram ett avdrag av lite annan sort än “rikemans-avdraget”, som infördes under förra perioden och att man är beredd att göra låglönesatsningar. Det kommer vi från liberalerna att stöda var vi än sitter därför att det är så att trots denna goda ekonomi, trots att vi lever i välmåga, ökar inkomstklyftorna i samhället,  och de ökar inte bara mellan olika sociala grupper utan också mellan män och kvinnor, så att där finns det nog, i alla fall när det gäller  liberalerna, ett gemensamt intresse av att göra någonting.

 

När det gäller användning av pengarna handlar  hela finanspolitiken  om - ni har säkert diskuterat det som en nyckelfråga i hela budgeten - att använda pengarna där det finns behov. Det finns behov av bostäder, det finns behov av infrastrukturella satsningar, lite mera regionalt balanserade än det som har varit osv. och då måste man se på vilken nivå pengarna skall fördelas: skall det vara privatpersoner,  skall det vara kommuner eller skall det vara landskapet. Det är alldeles riktigt som ltl Häggblom säger att nu anställer man flera människor i den offentliga sektorn, men då måste man fråga sig: Vad gör dessa människor för tjänster? Tar man t.ex. en sjöfartsutvecklare som gör dubbel-lobbyingarbete: sjöfartsorganisationen å ena sidan, idkar lobbying, och så har man samma roll i landskapsstyrelsen. Det är klart att det går på tvärs och att det kostar mycket pengar, inte bara i offentliga sektorn, utan för hela  näringen, som får problem att komma vidare i utvecklingen.

 

Vtm  Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag ser att det finns förutsättningar för goda beslut i kommande lagting!

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Förutsättningar för goda beslut är att det kommer goda förslag - och vi får väl se nu vad som kommer!

 

Ltl Hasse Svensson, replik:

Herr talman!

I andre vicetalman Häggbloms anförande på den obundna gruppens vägnar fanns det en del lösryckta påståenden, men jag skall kommentera bara en lös tråd. Förstod jag det rätt att olika offentliga byggen skall stoppas om något privat företag har svårt att t.ex. få fram en underentreprenör från Åland för sitt bygge? Skall de offentliga behoven - vanliga ålänningars behov - inte gälla då? Jag frågar mig också: Vad har de obundna för politik för att lösa detta problem?

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

I det fallet bör man ha en balanserad byggnadssektor. Landskapet och kommunerna skall inte blåsa upp det under goda år. Vi skall inte falla ner och göra så att vi har en byggsektor som inte är i takt med tiden, att vi blåser upp alltihopa, vi fördyrar allting, vi driver upp priset, vi driver upp alting. Dylikt kan inte ligga i en ansvarig politikers intresse.

 

Ltl Hasse Svensson, replik:

Herr talman!

Själva frågan var att det kan finnas verkliga behov i det offentliga. Andre vicetalman Häggblom sade att det får inte stå i vägen för t.ex. privata byggen, företagsbyggen och så. Hur avväger man det? Säger man kategoriskt nej eller hur skall det gå till? Jag bara frågar.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Principen är att man inte får ställa frågor i replik, men det kanske finns undantag.  (Från salen: jo, det får man!) Jag vill bara säga att man måste ha en balanserad budget när det gäller byggsektorn. Trissar man upp priserna, så trissar vi upp allt i landskapet. Det innebär också att företag på Åland inte etablerar sig i landskapet Åland på grund av att de då måste ta ut mera i sina varor, de kan inte konkurrera på den  internationella marknaden. De flesta av de åländska företagen inom den privata sektorn i dag jobbar på internationell marknad och då skall vi också se att våra priser inte är högre, att man också kan bygga fabriker på Åland och att inte samhället skall stå för allting, för det är en politik som vi inte anser riktig.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är också inne på samma tema, nämligen den uppblåsta investeringsbudgeten, som landskapsstyrel­sen presenterar. Detta tema var vi inne på redan i samband med den förra budgeten, då vi var rädda för att vi skulle få en överhetttning på byggnadsbranschen. I 1999 års budget är investeringarna på 150 miljoner; i den här budgeten är investeringarna på 330 miljoner, dvs. 120 procents förhöjning och man förvånar sig över att en borgerlig regering på det här viset stimulerar byggmarknaden med offentligt byggande.

 

Sedan är det faktiskt så att de obundna har varit med och tagit fram båda dessa budgeter! Det är därför lite förvånande att vtm Häggblom nu plötsligt ställer sig så kritisk till den här landskapsstyrelsen. Han har ju de facto varit med och tagit fram den överhettande och inflationsdrivande budgeten, som vi i dag får läsa, men det är klart att om han är villig att ändra på den kommer han åtminstone att få socialdemokraternas stöd. Vi vill alltså ha en bättre prioritering av investeringarna för att hålla högkonjunkten länge uppe, inte bara så att den driver upp inflationen och fördyrar speciellt för offentlig sektor men naturligtvis också för de privata, så vi förstår överhuvudtaget inte meningen med den här konjunktur-poltiken. Men det kanske inte är ekonomisk politik, utan det var inför valet som det skedde - det antyddes också i vtm Häggbloms anförande.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag sade att det var en nervös valbudget och jag tror faktiskt att det är så att man inte har tillräckligt analyserat den och därför tycker jag att det är bra att det finns understöd, så finansutskottet har här en mycket viktig uppgift. Det finns t.o.m. förslag i budgeten att vi skall bygga åt staten, någonting som har varit helt otänkbart för landskapet tidigare i varje fall, så visst finns det att göra för finansutskottet!

 

TALMANNEN: Replikskifte är avslutat.

 

Lantrådet Roger Jansson:

Herr talman!

Det är skäl att korrigera felaktigheter direkt när de kommer upp här.  I ltl Sundbacks replik angav hon att landskapets investeringar nästa år skulle vara 331 miljoner mark mot 150 miljoner mark i år. De rätta siffrorna är alltså 106 miljoner mark år 2000, 67 miljoner mark år 1999. Den enorm ökningen ligger på kommunernas sida, som landskapsstyrelsen inte alls kan ta ansvar för egentligen, men däremot ställer vi en del medel till förfogande för en del av kommunernas investeringar - huvuddelen, kan man säga.  De ökar alltså från 83 miljoner till 225 miljoner. Där har vi varit så vågade i budgetskrivningen att vi har sagt att vi även till den delen måste försöka vara med och begränsa kommunernas investeringar, för det är en alldeles våldsam ökning, som sedan till år 2001 går ner till 157 miljoner. Det är alltså en väldig topp, medan landskapets investeringar håller en någorlunda jämn utvecklingsnivå. Vi har nog tagit hänsyn till de synpunkter som vtm Häggblom angav i sitt huvudanförande.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker nog att finansutskottet skall titta på denna mycket entydiga bild över investeringarna, som landskapsstyrelsen har givit oss. Jag tycker att lantrådet inte tar sitt ansvar när han försöker dela upp ansvaret mellan landskapet och kommunerna i fråga om investeringarna. Det är alldeles klart att om inte  landskapsstyrelsen skulle vara med och ta sitt finansieringsansvar för kommunernas investeringar så hade de  inte blivit i den här utsträckningen som vi får dem presenterade här. Att landskapsstyrelsen ökar sina investeringar från 67 miljoner till 106 miljoner mark är en betydande förhöjning i ett läge där vi alla säger att vi har en överhettning på byggnadsbranschen, och det kommer att få priserna att gå i höjden ännu mera. Jag har nog inte alls samma uppfattning som lantrådet om att detta skulle vara balans och några minimala justeringar, utan de är kolossala med tanke på vår byggnadsbransch och vår lilla marknad.

 

Lantrådet Roger Jansson:

Herr talman!

Huvudsaken är att de korrekta siffrorna anges i debatten och inte att det anges felaktiga upgifter från ledamöternas sida. Det har varit lite svårt för landskapsstyrelsen att påverka siffrorna när vi har ringt runt till kommunerna och bett att de skulle lämna in sina planerade byggnationer, att vi där skulle gå in och korrigera i deras siffror. Det har vi inte kunnat göra, utan vi har redovisat dem rakt upp och ner. Sedan är det de kommunala fullmäktige som måste se till att man får en jämnare fördelning av bygginsatserna, tillsammans, som vi skriver i budgeten, med landskapsstyrelsen. Man kan ungefär uppskatta dagens byggnadsbranschs kapacitet på Åland till att ligga någonstans mellan 150 och 200 miljoner i investeringsvolym per år, så att till siffran 331 miljoner skall ytterligare läggas det privata byggandet och då ser vi att högst 60 procent av det planerade klarar man av. Resten måste helt enkelt skjutas på, med all säkerhet inklusive en del av landskapets.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Lantrådet säger att det är huvudsaken att siffrorna är rätt. Jag tycker nog att det är huvudsaken att ekonomin hålls i balans. Det är hans egna siffror som jag har presenterat. Att han sedan försöker särskilja ansvaret för kommunernas investeringar och inte tar det på sig får stå för honom. Om man anser att volymen är 150 miljoner mark borde landskapet gå en bra bit under det för att lämna ett utrymme för de privata och för att öka konkurrensen. Jag tycker alltså att det är en dålig konjunkturpoli­tik som förs. Det tyckte vi redan ifjol - och det här ser inte bra ut med tanke på Ålands ekononomi.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

God lönsamhet i företagsamheten ger efter många svåra och svaga år under nittiotalets början nu mycket hyggliga chanser till konsolidering och även expansion. Den utvecklingen ger också de anställda i företagen tämligen goda förutsättningar att också få vara med i en positiv lönebildning och framför allt ger det trygghet i deras anställningsförhållanden. En sådan utveckling medför också, samtidigt som arbetslösheten går ner, en mycket god skatteutveckling såväl för kommunerna som för landskapet genom dels klumpsumma och dels skattegottgörelse.

 

Därmed, herr talman, har man också alla förutsättningarna för en stabil offentlig sektor och en rättfärdig fördelningspolitik där hälso- och sjukvård, äldre- och barnomsorger samt utbildningen alltid måste vara de högst prioriterade områdena inom ramen för den skattefinansierade välfärdsmodellen som de nordiska socialdemokraterna i så många decennier arbetat för att etablera och vidmakthålla.

 

Med den här goda konjunkturbilden som vi nu upplever är det självklart att trycket generellt på den offentliga ekonomin, framför allt genom nedgång i arbetslösheten har minskat, men änd, herr talman, när det gäller den lilla åländska nationalekonomin, som inte är större än 4-5 miljarder, finns de facto ändå faror och orosmoln.

 

Principen för en långsiktigt stabil ekonomisk utveckling är att samhället i sina insatser gör allt man förmår under dåliga tider för att överbrygga konjunktursvackor och stimulera till en möjligast positiv konjunkturbild. Samhället har dessvärre också en roll att i mycket starka konjunkturer - vid överhettade situationer - sörja för att just samhällsaktiviteten måhända dras ner för att motverka överhettning och inflation, vars följder är att bl.a. löntagarna trots löneförhöjningar de facto inte får någonting annat än  luft i kuvertet. Detta av det enkla skälet att priserna stiger, alltså inflationen. Genom tilltagande inflation försvårar företagsamheten sina internationella konkurrensförutsättningar.

 

Ltl Bert Häggblom talade i sitt anförande om att det var oro inför valet som gjorde att budgeten visavi investeringssiffrorna såg ut som de gjorde och synbarligen inte heller då omtanken om de åländska medborgarna när man har fattat investeringsbesluten. Jag vill låta det vara osagt, men nog blir man lite oroad när man ser vilka volymer det nu de facto handlar om. Det som oroar mig är inte bara att vi med naturnödvändighet, om vi skall följa det tidsschema som i stort finns upplagt, kommer att tvingas importera mycket omfattande grupper av arbetskraft bortifrån, utan det är faktiskt också så att oerhört många miljoner direkt då också går det åländska samhällets näsa förbi. Kommunerna och landskapet förväntas 1999 satsa 150 miljoner i investeringar - vi var just inne på den diskussionen - men nästa år stiger summan till 331 miljoner, där det handlar om både landskapets och kommunernas investeringar. År 2001 skulle vi tillsammans vara uppe i ca 270 miljoner. Jag gör faktiskt påståendet att även om många av dessa investeringar är angelägna, de är viktiga och behövs, så finns det ingen möjlighet i världen att förverkliga dem med åländsk arbetskraft och vi kommer att iscensätta det jag nämnde: en enorm kapitalflykt till våra omgivande regioner både vad gäller köpkraft, löntagar- och företagsskatter. Om vi förverkligar det stimulerar vi samtidigt till utomordentligt stark inflyttning av arbetskraft utifrån - och till den har vi inte bostäder. Vi har inte bostäder ens för våra egna behov och för de behov som åländskt näringsliv i en generell expansion skulle behöva för sin nya arbetskraft.

 

Vicelantrådet uppmanade till stark företagsamhet från kommunalt och privat håll vad gäller bostäder. Men här kommer just dilemmat. Det är det här som är den verkligt svåra gordiska knuten i åländsk samhällsekonomi just nu, att samtidigt som vi har ett helt spektrum av offentliga investeringar vet vi att vi borde bygga bostäder i långt större omfattning. Överhettningen resulterar i att tidpunkten för det inte alls är den allra lämpligaste. Kostnadsbilden är den mest ofördelaktigaste, och den riskerar att bli ännu värre än vad den är. Det här tror jag vi alla förstår och det är ett jätteproblem. Faktum är att just nu vore det till fördel om vi kunde satsa mer just på bostadsbyggandet samfällt, också ute i kommunerna och vänta lite grand med de andra i och för sig mycket nödvändiga investeringarna. Men får vi dessa båda behov att konkurrera om arbetskraften, som inte finns i den utsträckning vi skulle önska, kommer det att bli mycket ofördelaktigt att bygga i alla avseenden.

 

Landskapsstyrelsen har också i allmänna motiveringen konstaterat ett faktum: hyrorna har de senaste åren stigit mycket kraftigt. Jag är övertygad om att de kommer att fortsätta att stiga och många människor kommer också att drabbas. Trots den goda ekonomiska utvecklingen är den inte generell; det finns människor som har svårt och som också lider av den kostnadsbild vi har i dag. Jag tycker att det viktigaste vore att rita och projektera alla projekt som vi de facto vill förverkliga och sedan ha så mycket kurage att vi kan invänta rätt tidpunkt när konjunkturen viker just för våra egna samhällsinsatser som inte är av boendekaraktär för att fylla luckor och överbrygga konjunktursvackor, förlänga högkonjunkturen. Jag tror att det är kolossalt viktigt om det här skall bli lyckosamt framdeles. Annars komprimerar vi byggtiderna på alla områden och gör det jättesnabbt. Vi får en otrolig puckel; den blir väldigt kort och efter det kommer misären.

 

Herr talman!

Inne på bostäder vill jag också nämnda ordet studiebostäder. Jag tycker det skulle vara riktigt av landskapsstyrelsen - det finns motioner om det - att öka sitt ekonomiska deltagande också när det gäller studiebostäder i Mariehamn, kanske inte i alla fall fullt ut på samma sätt som gällde Saltvik, Finström och Jomala visavi studiebostäder i anslutning till dessa skolor, alltså internaten. Men det vore legitimt att ta del i den här processen mycket mera konkret eftersom man de facto bygger för sina egna skolor; det är landskapets skolor.

 

Herr talman!

Det är viktigt att näringslivet går för fullt. Det är många som behöver det för att också efter svåra tider  klara sig. Men det är också betydelsefullt att grundlägga förutsättningarna för framgångsrikt näringsliv i tiden. I det här sammanhanget är det också viktigt att visa hänsyn och förståelse för dem som känner av just hyreshöjningar och andra fördyrande faktorer som kännetecknar det åländska samhället. En kommande regering, i vilken form den än må ta, måste se över hela fördelningspolitiken. Det gäller bostadsbidragssystem, det gäller nivån på barnbidragen för ensamförsörjarna men också i generell mening, det gäller utkomstskyddet och inte minst handlar det om att klara ut de svårigheter av ekonomisk art som drabbar sjuka människor som faller mellan trygghetssystemets olika skyddsnät. Flera talare har varit inne på det.

 

Det kan, herr talman, inte vara rimligt när vi pratar om skattefinansierad generell välfärd att långtidssjuka, cancerpatienter, diabetiker, kroniker av olika slag och andra grupper som kräver mycket vård, dyra mediciner och mycket resande för behandling, att de förutom att ha drabbats av en svår sjukdom också skall riskera ekonomisk ruin. Det är inte mänskligt. Det är inte civiliserat. Här behövs entydiga landskapsregler gärna i form av lagstiftning för hela Åland, för lika behandling och för säkerställande av de sjukas trygghet. Det här är oerhört viktigt. Det, menar vi, är viktigare än att politikerna koncentrerar sig på att i dessa överhettningens tidevarv exempelvis pressa in ett tingshus för statens räkning i en överhettad byggkonjunktur.

 

Herr talman!

Det är nu också hög tid att landskapsstyrelsen aktivt går in för att utjämna lönerna mellan kvinnor och män inom de sektorer man de facto kan påverka. Det är ju så att kvinnorna har ca 20 procent lägre löner.  Landskapsstyrelsen talar här om ett arbetsvärderingssystem för att försöka utjämna löneskillnaderna. Det kan vara bra, och det avvisar inte vi, men vi tror att man kan komma betydligt snabbare fram genom att på enahanda sätt som man har experimenterat med i bl.a. Mariehamns stad sätta en pott genom vilken man efter förhandlingar med fackföreningarna når resultat och så bestämmer man vem som skall ha dem och på vilket sätt man skall gå fram. Vi tror att det är en mycket bättre väg.

 

Herr talman!

När det gäller näringspolitiken är det viktigt att en kommande landskapsstyrelse också tar itu med de näringspolitiska frågorna och dess stödformer för glesbygden. Exempelvis skärgårdens karaktäristika av småskalighet och mångsyssleri har på många sätt svårt att passa in i de näringspolitiska stödformerna. Exempelvis en liten detalj: butiksväsendet, som är hårt ansatt i skärgården, skulle ha mycket att vinna på att innefattas i ett system inte bara för nödhjälp på driftssidan utan i ett seriöst system också där man kunde räkna med investeringshjälp och förnyelse.

 

Också när det gäller jordbrukspolitiken synes det som om näringen kört fast och för all evig framtid skulle hamna i ett kanske accelererat stödberoende. Åländskt jordbruk behövs enligt vår mening för vår landsbygd och glesbygd, men det krävs mycket nytänkande för att förbättra förutsättningarna. Socialdemokraterna vill bl.a. se en accelerering av alternativodlingen och vi stöder också varmt produktionen av ekokött.

 

När det gäller miljöfrågorna finns det många problem, men för fiskodlingen tarvas särskilda insatser för att näringen skall komma bort från Helcoms hotspot-lista. Under en debatt före valet var flertalet  partier överens om att Åland borde gå i bräschen för ett forskningsprojekt i akt och mening att en gång för alla lösa fiskodlingens så förhatliga övergödningsproblem. En kommande landskapsstyrelse borde ta fasta på detta och faktiskt skrida till verket.. Särskilt angeläget är detta med tanke på att näringen har viktig exportorientering och dess betydelse för skärgårdskommunerna när det gäller sysselsättning. Vi är beredda att stöda ett sådant projekt.

 

Herr talman!

Till övriga frågor och motioner återkommer vi, men jag vill avsluta med en personlig åsikt och det är att den så viktiga biodlingen i vårt samhälle på sikt måtte befrias från kommunalskatt. I övrigt skall skattegränsen bort.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Tre gånger har jag ställt frågan konkret ungefär: Vad skall vi ha för byggpolitik? Första gången fick jag  inget svar alls och andra gången fick jag en princip, man kunde ana en inställning, men jag tackar ltl Wiklöf för ett, som jag tycker, både klart, redigt och tydligt svar på den fråga som jag har ställt tidigare.

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Till vännen Hasse Svensson vill jag säga, att i denna sal kan man icke enbart fråga - här tarvas svar!

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

I slutet av sitt anförande kom ltl Wiklöf in på att näringspolitiken och att de stödformer som finns inte passar  riktigt in på skärgården. Jag har inte riktigt den uppfattningen. Om jag generaliserar lite, så finns det egentligen alla stödformer bara det finns idéer, utom just när det gäller skärgårdsbutikerna, som ltl Wiklöf nämnde som ett exempel. Jag tror att också här kan det vara orsak att stanna upp och fundera om det är mera bidrag som är den rätta medicinen. Jag tror att det är hög tid att vi i det åländska samhället stannar upp och lite tänker efter innan vi tar slut på all initiativkraft som finns.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det är inte alltid så att hjälp till självhjälp behöver vara ägnat att ta livet av entusiasmen, och vår ambition är faktiskt att försöka hitta så konkreta vägar att vi verkligen kan få en reell utveckling också bland skärgårdsnäringarna, där vi faktiskt kan konstatera att man har det jättejobbigt i dag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Trots mitt tidigare lite kategoriska uttalande är jag den första att säga att skärgårdsbutikerna har en väldigt stor betydelse för hela samhället, för turistnäringen osv. Det enda jag ville säga är att det kan vara idé att lite stanna upp och titta om det finns några andra möjligheter att göra någonting annat än bara detta passiva pytsande av bidrag. Jag tror att ltl Wiklöf och jag har samma syn när det gäller vikten av att skärgårdsbutikerna kan fungera. Jag kan försäkra, att det är ingen lätt sak; annars skulle vi ha löst det för länge sedan på näringsavdelningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Eftersom det här också är en allmänpolitisk debatt skall jag i detta anförande ta upp annat än rena budgetfrågor.  Först vill jag passa på att tacka mina väljare för det enorma stöd jag erhöll i valet. Det visar att jag är på rätt spår, en ärlig och rakryggad politik uppskattas. Många väljare har frågat mig varför jag inte sällat mig till den l ånga kö av aspiranter till landskapsstyrelseposter. Skulle jag tänka enbart på mig själv så vore jag eventuellt en av kandidaterna. 29.000 mark i månadslön är inte så dumt, en sådan lön har jag aldrig haft och kommer nog inte heller att få. Dessutom anser jag att gamla lönen om 24.000 mark i månaden räcker. Men för mig är det viktigare att följa de vallöften jag givit mina och gruppens väljare. 580 väljare tror och hoppas på att jag fortsättningsvis skall våga granska våra makthavare. Det gäller missbruk av våra pengar, svågerpolitik, utvräkandet av bidrag, offentliga sektorns expansion och mycket, mycket annat. Men har man en plats i regeringen får man inte vara kritisk. Därför kommer jag fritt och oberoende att kämpa vidare. Jag är dessutom den enda i detta lagting som är invald på helt egna rö ster. De enda jag behöver ta hänsyn till är mina väljare. Därför har jag inte accepterat flera poster i lagtinget än vad mitt mandat förutsätter. Jag vill vara fri.

Jag vill också beröra hur små partier behandlas i lagtinget. Man skulle kunna tro att minoriteter/små partier skulle behandlas väl, med tanke på Ålands egen litenhet i internationella sammanhang. I Nordiska rådet poängterar man noggrant att Åland skall behandlas likvärdigt med de större parterna. I EU kräver vi en egen parlamentsplats. Vi vill inte i några sammanhang bli åsidosatta på grund av vår litenhet. I Ålands lagting gäller dock icke dessa teser. Skall man behandlas likvärdigt så bör man ha minst tre mandat. När förre talmannen Ragnar Erlandsson for med en grupp lagtingsmän till riksdagen var kravet för medverkan att partiet skulle ha minst tre mandat för att komma i åtanke. När andra parlament ute i stora världen ordnar någon form av aktiviteter med begränsat antal deltagare så ser man först till att alla partier blir representerade, sen fyller man på med deltagare enligt partiernas storlek. Åland skall inte i fortsättningen i internationella sammanhang framhållas som något bra exempel på minoritetshantering.

 

Jag vill i detta sammanhang också framföra den märkliga behandling jag har fått när det gäller tilldelningen av arbetsrum. Sedan medlet av december senaste år då jag meddelade kanslikommissionen om att jag bildat en egen lagtingsgrupp har jag delat rum med tre centermän. Trevliga personer, det är inte deras fel att jag inte fått vettigt arbetsutrymme, men det känns inte rätt då jag inte ens har ett eget skrivbord. Kanslikommissionen har nu kommit med ett uselt förslag, där jag skulle tilldelas ett halvt rum som mest skulle påminna om en kalvkätte eller städskrubb. Jag tror inte att det i något parlament i världen finns ett parti som är utan eget arbetsrum.

 

Det här visar hur de större partierna behandlar det minsta partiet. Orsaken är naturligtvis att det minsta partiet har fräckheten att granska vad de större partierna ställer till med och hur de hanterar skattebetalarnas pengar. Men jag kommer att kämpa vidare, oavsett om jag sitter i en städskrubb eller kalvkätte. Mina väljare skall veta att jag alltid kommer att stå för de vallöften jag givit och att man inte kan köpa bort mig med fina tj änster och uppdrag.

 

Så några ord om regeringsförhandlingarna. Jag hoppades på en ny regeringskoalition. Främst på grund av att ledamöterna i de många styrelser, direktioner, kommittéer och kommissioner där nuvarande regeringspartier besatt alla platser skulle blivit utbyta. Jag vill hävda att det f örekommit och förekommer svågerpolitik i dessa organ. Ett exempel som dykt upp på senare tid är ett toppjobb i PAF. Landskapsstyrelsen tillsätter samtliga styrelseplatser i PAF samt utser dessutom ordförande och viceordförande. PAFs styrelse är med andra ord landskapsstyrelsens förlä ngda arm. PAF jobbar med spelverksamhet utgående från en nästan heltäckande monopollagstiftning. Därför är det synnerligen viktigt att vapenskölden är obefläckad. Så är dock inte fallet. Jag hävdar att PAF skräddarsytt ett jobb åt den tidigare viceordf öranden, ett jobb som skulle skötas till 60 procent om personen skulle blivit återvald till lagtinget, i annat fall skulle tjänsten bli ett heltidsjobb. När det framkom att personen inte blivit invald  i lagtinget erbjöds han dessutom ett annat jobb, som inte ens varit lediganslaget. Man förhandlade om en lön om 24.000 mark per månad. Skrämmande! När ledningen inklusive styrelse fick reda på att jag jobbade med fallet beslöt man att lediganslå den senare tjänsten. Så går det när Boman rycker in. Rätta mig om jag har fel! Man kan ju fråga sig om övriga lagtingsledamöter i PAF:s styrelse också har garderat sig med toppjobb i PAF i det fall att de inte blivit återvalda. Bra betalt har de i alla fall.

 

Min förhoppning med en ny regeringskoalition var att PAFs styrelse i sin helhet borde ha bytts ut och en utredning gjorts om ledningens löner, förmåner, eventuella fallskärmar, rätt till extra knäck och dylikt utretts. Nu ser det ut som om den gamla regeringen fortsätter, så man får väl utgå ifrån att ingen förändring kommer att ske.

 

Till sist en rolig händelse. Jag råkade på söndagen se lokal TVs intervju med de politiska ledarna. Ett bittert lantråd Roger Jansson ber ättade om att frisinnad samverkan redan för två år sedan avsåg att utesluta mig ur partiet. Orsaken var, hör och häpna, att jag bedrev högerpolitik. I och med att de inte drev saken vidare försvann min enda chans att komma med i Guiness rekordbok. En politiker som utesluts ur ett högerparti fö r att han drivit högerpolitik borde absolut ha givit plats i Guiness rekordbok. Så ett gott råd till de nya frisinnade samverkans ledamöter kan vara: håll till vänster om ni vill vara kvar!

 

Herr talman, jag kommer i ett senare anförande att beröra de rena budgetfrågorna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag blev lite konfunderad när det var tal om lönesättningen i förhållande till landskapsstyrelseledamöter osv. Vi fick en e-post till vårt parti där ltl Ronald Boman visade sitt intresse till lantrådsposten nu eftersom lönen var rätt så bra!

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Det är bra att det frisinnade partikansliet uppmärksammar mitt erbjudande! Jag anhöll om något högre lön än den tilltänkta. Det var förresten lantrådsposten jag anhöll om och jag tänkte mig en lön på ungefär 100.000 mark i månaden! Annars kan jag säga att det ingick i vår kurs i datakunskap som vi hade på fredagsmorgonen. Det är bra att alla tog det på allvar och uppskattade det. Jag var inte så seriös när jag skrev det, men jag kan stå fast vid förslaget - 100.000 mark i månaden så får ni nog tänka på mig!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det låter lite “kolligt” att ltl Boman blev utesluten på grund av att han driver högerpolitik, men jag tror faktiskt det ligger något i det!  Jag har under valdebatten försökt säga att liberalerna är smygsossar, men efter att ha följt den senaste landskapsstyrelsen är jag övertygad om att de är också sossar. Vi har sett hur offentlig sektor expanderar, det blir bara mera tjänster och nu varnar t.ex. näringsministern för att  bidragen är för stora och för många, alltså de bidrag som han har matat fram under denna period i budget efter budget. Det är också någon som har sagt att det behövs inte några mera socialdemokrater  än en tre, fyra, för allt är redan socialiserat - det är väl så att det är bara Boman som är höger kvar här i det här lagtinget och resten är sossar!

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Jag tackar för det enorma förtroendet!  Jag skall i fortsättningen sköta högerpolitiken ensam i den här församlingen.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det är intressant att ltl Boman granskar andra och det tycker jag att han skall fortsätta att göra, men granskar man honom skulle jag vilja ha en förklaring av honom, eftersom han sitter som representant  för landskapet i Ålands turisthotell, varför inte det ger någon avkastning till landskapet och varför man  inte ens har ordning på inventarielistorna som revisorerna har påpekat. Det är du i egenskap av styrelseledamot skyldig att ha. Man bara frågar sig varför det inte är någon ordning i den styrelsen.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Det är alldeles klart att min position är något undanskymd där. Skulle jag vara ordförande skulle det kanske se annorlunda ut. Men jag skulle vilja säga så här att som styrelseledamot utgår man nog från att inventeringslistorna sköts. Det är därför man har revisorer och nu har de kommit fram med en berättelse, de talar om det här och därför kommer det att åtgärdas. Att det inte riktigt går på vinst just nu tror jag är andra orsaker som spelar in, bl.a. att man skall samordna verksamheten med det kommande kk-huset. Men jag kan nog säga till vtm Häggblom, att jag tror inte att i de styrelser som jag också i fortsättningen kommer att sitta i, i det här huset får jag inte sådana platser mera, men eventuellt ute i näringslivet, tror jag inte att jag skall gå in på sådana detaljer som vad det är för färg på toalettpappersrullarna och investeringslistorna, utan det är sådant som man har revisorer till, kanske inte  toalettpapperet, men i alla fall.

 

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Sitter man i styrelsen är man ansvarig för hela verksamheten och nog är det väl underligt att höra det svävande svar som ltl Boman gav här på varför man inte ger återbetalning till skattebetalarna. Ltl Boman brukar hävda att han är för skattebetalarna. Det är en anläggning som jag vill påstå att är värd mellan 50 och 100 miljoner som ger noll avkastning till skattebetalarna. Är det försvarligt att en representant för Ålands lagting kritiserar alla andra, men anser själv att någon sådan anläggning inte skall ge avkastning till skattebetalarna. Bör den då vara kvar i landskapets regi - eller vad avser Boman, tycker han att det är helt okej?

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Det är alldeles klart att finns det möjligheter bör man se till att det går med vinst. Jag förväntar mig att PAF-styrelseledamoten Häggblom i stället skulle ha svarat på svågerpolitikfrågorna.  Jag vet att Häggblom sitter också på dessa en timmes styrelsemöten och lyfter 400 mark per gång plus 2.000 mark i årsarvode, så kanske han skulle lite engagera sig i det där! Jag tror att vi har 180 mark i turishotellets styrelse och sammanträder tre gånger i året, så vi har kanske inte riktigt tid att engagera oss. Men hur är det med svågerpolitiken i penningautomatföreningen, vicetalman Häggblom?

(Från salen: ltl Wiklöf: säg att den frodas, ltl Häggblom: den ger avkastning!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Eklöw:

Herr talman!

Efter dessa gruppanföranden kommer jag till mera detaljer i budgeten för 2000. I mitt anförande kommer jag att beröra den motion liberalerna har lämnat i syfte att höja lönerna inom vårdsektorn.

 

Personalsituationen har varierat under åren. Det som är utmärkande i dag är att arbetets krav både fysiskt och psykiskt stiger och personalen mår sämre. Det fordras allt större insatser av den personalstyrka som finns i arbete. Under senare år har inte personalstyrkan ändrats så mycket. Vi liberaler har påpekat detta flera gånger och i flera budgetbehandlingar, men av olika orsaker och förstås av ekonomiska orsaker har inte mycket hänt. Sjukvården har också att utstå att man talar om den offentliga sektorns expansion och tjänsterna som kommer till i den offentliga sektorn, men jag tycker att sjukvårdstjänsterna måste lämnas utanför den diskussionen.

 

I årets budget finns det flera tjänster till sjukvården. Det är fråga om ca 40 stycken och då i olika kategorier och former av anställningsförhållanden. Detta är mycket positivt. Det är nämligen så att en tillräckligt väl tilltagen grundbemanning löser många problem på vägen och är i sista ändan inte de dyraste lösningarna. Men vi kan inte sätta oss ner i lugn och ro och tro att allt är löst när vi har fått några nya tjänster, utan när de här tjänsterna har fungerat ett tag måste det till en utredning över hela personalsituationen för att se var det ännu finns brister att fylla vad gäller de tyngsta arbetspunkterna.  För denna utredning finns det stöd i en tidigare godkänd liberal motion just i syfte att utvärdera personalsituationen och att därefter titta på bemanningen. Om vi får en trygg grundbemanning inom ÅHS kan vi även ge tryggare vård. De flesta situationer med felbehandling av patienter eller s.k. nära-på-situationer då någonting håller på att gå galet sker just när personalstyrkan är låg eller när det finns flera nybörjare på arbete på samma dag. Den siffran är större än t.ex. den siffra då en sjukskötare har arbetat en tiotimmars arbetsdag, som man ofta tar till, dvs. att man inte kan jobba långa dagar därför att man då gör flera fel. Det är mycket större möjligheter att göra fel om man är för få. Således är det mycket viktigt för vården att den ordinarie personalstyrkan är stabil och tillräckligt väl tilltagen.

 

Den motion som liberalerna har inlämnat gäller lönen för de lågavlönade inom ÅHS-anställda. Vi anhåller om en förhöjning av ÅHS-anslaget med 5 miljoner mark för att kunna höja lönerna inom vården. I nästa års budget är löneförhöjningarna beräknade enligt 2 procent. Vad den allmänna löneutvecklingen vid avtalsförhandlingarna kommer att bli vet vi inte, men knappast kommer det att  kunna ge möjligheter till någon större löneförhöjning. Det är inte vår mening att kompensera den lågt satta procenten med vår motion, utan det är helt fritt från de allmänna löneförhandlingarna, således ett lönepåslag till vårdpersonalen utanför de sedvanliga löneförhandlingarna.  Ltl Ronald Boman har kallat det för “Ålandstillägget”, och det låter bra, det är någonting speciellt som vi ålänningar vill ge till vår sjukvårdspersonal som uppskattning.

 

Herr talman!

Det känns nästan onödigt att argumentera för motionen, men jag tänker ändå påpeka några saker. Det kan väl inte finnas någon som inte vet och håller med om att någonting måste göras åt de löner som utbetalas i dag. Det arbetsvärderingssystem som lagtinget har efterlyst har inte kommit till stånd. Vi kan  anta att det skulle ha bevisat behovet av att omvärdera den kvinnodominerade vårdpersonalens löner i förhållande till andra. Det finns stor risk att vi i framtiden kommer att förlora kompetent personal till förmån för våra grannregioner, som kan och känner sig tvungna att betala högre löner och ge andra förmåner än vi på Åland hittills har kunnat erbjuda. Då är det fråga om personal som vi själva har utbildat till sina professioner i våra utbildningsanstalter. Redan nu flyttar sjukskötare och andra vårdpersonalkategorier till Sverige och Norge, där lönerna bevisligen är högre. Det finns t.o.m. landsting i Sverige som är beredda att betala bort de nyanställdas studieskulder m.m. bara man lovar att binda sig för två års anställning - något som vi på Åland har haft svårt att tänka oss att göra.

 

Vi liberaler har redan förut äskat mera medel för ÅHS-personalens avlöningar men inte lyckats få andra med oss. Under den nyss avslutade valkampanjen var flera kandidater från olika partier beredda att satsa på vårdpersonalens löner. Därtill finns nu möjlighet under behandlingen av denna motion och flera andra lagtingsledamöters motioner i den här riktningen i finansutskottet. Vi hoppas på en positiv lösning för att förbättra vården på Åland till allas bästa. V

 

Vi kommer att behandla och föra fram våra andra motioner i ett senare skede.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det är säkert väldigt viktigt att man tar en diskussion om lönevärderingssystem. Men jag är nog som lagtingsledamot mycket tveksam till att man skall favorisera vissa yrkesgrupper inom vården. Inom ÅHS arbetar det relativt många olika yrkesgrupper. Hälso- och sjukvården är beroende av att alla dessa funktioner fungerar för att vi skall ha en någorlunda välfungerande hälso- och sjukvård. Jag har inte någonting emot att man höjer lönerna inom ÅHS som helhet, men jag tror att det är livsfarligt om man från politiskt håll börjar favorisera speciellt vissa yrkesgrupper. För att man skall få ÅHS-verksamheten att fungera behövs det nog ett annat grepp till. Att viss personal kan fly härifrån just nu är säkert riktigt, men vi har också yrkesgrupper som kommer att bli eftertraktade så småningom. Det här är sådant som ser olika ut över tid s.a.s. Jag är inte för min del beredd att stöda en specifik motion som riktar sig till en speciell yrkesgrupp. Det finns oerhört många som har lika lång utbildning, minst lika svåra uppgifter  inom ÅHS och det enda som skiljer dem från vårdpersonalen är att de inte syns för allmänheten.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag talade om ett arbetsvärderingssystem och det är det som kommer att föra fram just de olika kategorierna, speciellt de kategorier som inte syns. Det är därför man gör en arbetsvärdering. Det finns sådana grupper av arbetstagare som inte av olika orsaker för fram sina kunskaper, sina ansvarsområden  och den vikt de innebär, så inte innebär ett arbetsvärderingssystem bara att  att t.ex. sjuksköterskorna skulle få bättre lön.

 

Vi har inte i vår motion på något sätt preciserat vilka som skulle ha löneförhöjningen, utan vi anser att man bör titta på vilka grupper inom vårdsektorn som har de lägsta lönerna och där gör man sedan ett lönepåslag. Jag tycker inte att det är någon konflikt här, utan vår mening är att alla lågavlönade skall få det bra. Det är tyvärr så att då måste man också få upp lönen på den högre nivån därför att det finns ändå något slags rangordning vad gäller lönerna.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

I motionens kläm står det uttryckligen “lönepåslag till vårdpesonalen inom ÅHS”. Då uppstår för mig frågan: Betraktar liberalerna den tekniska personalen, löneräknare osv. också som vårdpersonal?  Alla inom ÅHS är beroende av varandra för att få en fungerande hälso- och sjukvård.

 

Ltl Eklöw, replik: Herr talman! Med vårdpersonalen avser vi de personer som jobbar inom vården och där kommer in lågavlönade, som t.ex. vårdbiträden.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är lite inne på samma diskussion som här har förts, men jag skulle vilja utvidga den lite mera, för vi har också en motion som berör samma fråga. För oss har utgångspunkten varit att kvinnolöner  generellt är lägre än de löner som män får. Det är fråga om ungefär 20 procent i snitt. Sedan är det så att lönenivån i regel sätts av de olika parter som förhandlar om löner, dvs. representanter för arbetsgivarna och för tjänstemanna organisationerna. Det är inte normalt att politikerna blandar sig direkt i lönesättningen. Jag tycker att det liberala förslaget inte är kvinnosolidariskt. Det rör bara vårdpersonalen, men vi har många kvinnor inom den landskapsförvaltningen och deras löner släpar efter minst lika mycket som kvinnornas inom vården. Jag tycker att man borde utvidga detta till att vara en kvinnofråga och en solidarisk fråga, inte så att man ställer olika yrkesgrupper mot varandra, utan det borde gälla generellt, dvs. att höja alla kvinnors löner inom landskapsförvaltningen.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag förstår inte hur man kan tolka motionen som kvinno-osolidariskt, men här kommer den trend in som socialdemokraterna har fört förut, att allt som kommer från facket skall genomföras,  men det som kommer härifrån skall inte genomföras. Jag tycker att arbetsgivaren har ett arbetsgivaransvar och har all rätt att bjuda sina arbetstagare en förmån. Att det sedan kanske förhandlas i facket hur förmånen skall fördelas är en annan sak, men initiativet finns lika mycket hos arbetsgivaren som hos arbetstagarna.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Min grundkritik mot det liberala förslaget är att det inte gäller alla kvinnor inom landskapsförvaltningen utan uteslutande, som det står i klämmen, vårdpersonalen inom ÅHS. Många kvinnor arbetar inom landskapsförvaltningen och majoriteten av dem är antagligen lågavlönade, åtminstone är löneskillnaden  jämfört med gruppen män inom landskapsförvaltningen stor. Frågan om oss som arbetsgivare ser vi närmast som att höja anslaget för lokala lönejusteringar, inte att ensidigt bestämma vilka grupper som skall ha löneförhöjningar. Normalt fungerar vårt förhandlingssystem så att landskapsstyrelsen med sina representanter förhandlar med de fackliga organisationerna. Jag trodde att ledamoten Eklöw hade accepterat det systemet, att det inte skall finnas en överrock som sedan ännu beslutar hur det skall se ut. Jag tror att det blir ett väldigt dåligt system i det långa loppet för alla parter.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Om vi vill att våra arbetstagare, kvinnor och lågavlönade skall få någon förbättring, så tycker jag att vi skulle kunna ta alla tillfällen i akt, speciellt socialdemokraterna som säger sig vara de lågavlönades stöd.  Om man sätter bromsar på ett förslag

som skulle resultera i att få en bättre lönebild för de lågavlönade, och starten måste ju ske någonstans.

(Från salen, ltl Sundback: vilka lågavlönade?)

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är bra att vi jobbar för bättre löner för lågavlönade kvinnor. Att dock, som omnämndes tidigare, i detta skede ge 5 miljoner och dessutom till en särskild grupp gör mig litet betänksam. Det finns väldigt många andra lågavlönade kvinnor än vårdarbetarna. Jag tänker på många som sliter hårt  i kök, också på kontor och med många andra uppgifter.

 

Inom centern har vi också tänkt på de lågavlönade kvinnorna och framför allt gick det kårar längs ryggraden när vi fick höra att lönegapet mellan kvinnor och män bara ökar. Vi kommer därför att föreslå  i en finansmotion att en utredning skall göras för att vi skall se var löneklyftorna är som högst och för att sedan rättvist kunna gå ut och åtgärda och få högre löner till dem som är lägst avlönade. Jag är helt övertygad om att det säkert är så att vårdpersonalen, sjukskötare och vårdbiträden, behöver få högre löner, men det finns också många andra. Utredningen, som jag skall återkomma till senare, hoppas också att kommer att sätta fart på arbetsvärderingen, som inte vill komma igång och vilket jag tyvärr tror att beror på att facken själva bromsar den därför att det ena facket är rädd för att man helt enkelt skall bli stillastående i lön.

 

Jag hoppas att vi i stället skulle kunna börja med en utredning och sedan skjuta till pengarna, så att det  kommer rättvist ut.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Ltl Lundberg säger att man behöver de här pengarna. Vi har redan förut kunnat konstatera, och det har  konstaterats i pressen och under valperioden att sjukvårdspersonalens löner är låga, så det är inte fråga om att behöva, utan det är fråga om att värdesätta ett arbete som görs inom sjukvården. När det gäller utredningen undrar jag om den behövs så mycket, utan det är en arbetsvärdering som skulle behövas. Då får man verkligen fram dem som behöver få mera lön efter det ansvar och det arbete de har. T.ex. förvaltningsomläggningen här i huset har gjort att många har fått mycket större och tyngre  arbetsuppgifter, så man måste se till lönerna här i huset också, men nu har vi valt att börja inom sjukvården, där vi har befogenheter i och med att det underlyder landskapet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag har delvis fått svar på en del av mina frågor, men jag ställer mig också lite funderande om pengarna, hur det skall gå till i praktiken eftersom vi har en avtalsrörelse som handlar om att arbetsgivare och arbetstagare skall komma överens om lönejusteringar. Min bedömning är åtminstone att börjar vi ge pengar på sidan om rasar nog avtalsrörelsen ganska snabbt samman. Jag har dock förstått här på vägen att tanken är att man kan ta in dessa pengar i avtalsrörelsen; då blir det en något annan touch på det hela. I allmänhet är vi lite försiktiga med att lyfta fram en yrkesgrupp framom andra; detta i sin tur har lett till att lönerna på kvinnodominerade yrken har blivit lite på plats, för man är hellre utan själv bara inte någon annan får! Ibland måste vi våga ge vissa grupper så att man kommer igång i lönejusteirngskaru­sellen, men jag hör till dem som tycker att en arbetsvärdering är ett absolut måste för att få fart och en rätt struktur på det hela. Men, som sagt, jag bekymrar mig lite för på vilket sätt vi bäst skall kunna få  in de pengar som begärs utan att systemet rasar samman.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

I det här fallet är det så lyckligt att den 15 januari går avtalen ut och vad jag har förstått har de flesta sagt upp dem, så det är inget hinder. Då är det fritt fram för arbetstagarna att lämna sina anspråk och arbetsgivaren säger vad man har råd att erbjuda. Jag  tackar landskapsstyrelseledamoten Lindeman för att hon säger att vissa löner måste lyftas upp - därför att någonstans måste man börja. Om jag skulle få välja skulle jag ge alla åländska kvinnor 1.000 mark mera i lön, men någonstans måste man ju börja och jag är av helt samma åsikt som landskapsstyrelseledamoten Lindeman att någonstans börjar vi.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christer Jansson:

Herr talman!

Eftersom detta är den första remissdebatten efter valet och eftersom snart tillträder en ny och helt färsk landskapsstyrelse, som antagligen kommer att vara ivrig att försöka åstadkomma så mycket som möjligt under sin tid vid makten, känner jag att det nu är det rätta ögonblicket att ta upp vissa större frågor beträffande självstyrelsen som jag gärna skulle se att blir åtgärdade under den pågående mandatperio­den.

 

Det är framförallt två frågor som rör självstyrelsen som jag ser som aktuella. Dels en mer konkret fråga,  och det är faktiskt en fråga som  vtl Häggblom var inne på här tidigare,  nämligen hur vi skall kunna få statsförvaltningen att faktiskt följa självstyrelselagen, framförallt lagens språkbestämmelser. Den andra frågan är den kanske mer långsiktiga frågeställningen om utvecklingen av självstyrelsen genom ändring av självstyrelselagen så att fler angelägenheter än för närvarande förs över till oss själva.

 

Herr talman!

Inför valet fanns det åtminstone ett parti som upprepade gånger förde fram att det nuvarande systemet är bättre än t.ex. en ren självständighet för Åland, eftersom vi som en del av Finland har vissa språkgarantier bl.a. i självstyrelselagen, vilka vi alltså skulle sakna om Åland var självständigt. Frånsett det att man väl knappast behöver några garantier för sitt språk om man är självständig, så finns det, herr talman, all anledning att fråga sig vad dessa garantier i verkligheten är värda.

 

När statsrevisorerna besökte Åland nyligen beklagade sig de anställda vid statsförvaltningen på Åland över bristen på vilja att serva den statliga lokalförvaltningen på svenska. Och ändå föreskrivs i självstyrelselagen att svenska skall vara det interna ämbetsspråket på Åland även för de statliga myndigheterna.

 

Med anledning av ett klagomål som en enskild person på Åland riktade till JK över att tullverket upprepade gånger använde finska i stället för svenska i den skriftliga kommunikationen med tullen på Åland, fann JK Paavo Nikula att klagomålet inte gav anledning till åtgärder, eftersom det enligt hans

mening var fråga om ett misstag.

 

Till saken hör, herr talman, att detta misstag påtalades av biträdande JK när det begicks första gången, varvid tullverket fick ganska skarp kritik. Men när samma misstag av samma myndighet upprepas några månader senare, finner JK således förfarandet i alla avseenden ursäktligt.

 

Man kan då fråga sig vilket slag av budskap som JK:s ställningstagande  ger till de statliga myndigheter. Svaret är uppenbart det att myndigheterna inte behöver ta språkbestämmelserna i självstyrelselagen på allvar. Inget händer om man struntar i lagens krav på svenska som ämbetsspråk. Detta är alltså budskapet från landets högsta rättsövervakande tjänsteman. Konsekvensen är naturligtvis att bestämmelserna rörande språkskyddet i självstyrelselagen i praktiken riskerar att förlora i betydelse.

 

Man frågar sig då vad vi kan göra åt detta i ett  kortsiktigt perspektiv. Min uppfattning, herr Talman, är att en förändring till det bättre sker snabbast och effektivast om vi själva så långt det är möjligt övertar den lokala statsförvaltningen. Till detta fordras ingen ändring av självstyrelselagen, blott en s.k. överenskommelseförordning. Dessutom kostar det oss inget, eftersom ju klumpsumman skall justeras uppåt när vi övertar  statlig förvaltning genom avtal. Den mer långsiktiga utvecklingen av självstyrelsen kräver naturligtvis ändringar i självstyrelselagen. Det tycks mig, herr talman, som om det i dag skulle finnas goda förutsättningar för att här på hemmaplan komma överens om en rätt långtgående utveckling av självstyrelsen.

 

Herr Talman, om man då ser till vilka konkreta åtgärder som behöver vidtas för att få igång självstyrelseutvecklingen, så tycker jag att man först och främst kan konstatera att de förslag som den s.k. Palmgrengruppen lagt visserligen i flera avseenden innebär en tydlig förbättring av självstyrelsen och ett stärkande av självstyrelsens status men å andra sidan innebär förslagen egentligen inte någon utveckling av vår behörighet. Man föreslår inte ens ett överförande av behörigheten i fråga om bolagsskatten, där det ändå finns en fullständig enighet, får man väl säga, här på hemmaplan.

 

Att Palmgrengruppens förslag från behörighetssynpunkt innebär en ganska anspråkslös förändring beror förmodligen på att gruppens mandat i sista hand bestämdes av justitieministeriet, som givetvis först och främst såg till statens intressen. Mitt förslag är därför att vi skulle gå vidare s att den ny tillträdande  landskapsstyrelsen som en av sina första åtgärder tillsätter en parlamentarisk kommitté av samma typ som den vars förslag låg till grund för den nuvarande självstyrelselagen. Det har visat sig, om man ser till historien, att det var ett mycket fruktbart sätt att arbeta, även om det naturligtvis också hade sina begränsningar, framför allt när det gäller tidsaspekten. Kommittén bör ges tydliga direktiv för sitt arbete, bl.a. i fråga om överförande av beskattningen. I första hand bör, förutom bolagsskatten eller samfundsskatten, som man brukar kalla den, den indirekta beskattningen övertas. Förutom den principiella sidan av saken, dvs. rätten för oss ålänningar att beskatta oss själva, så är ju ett övertagande av den indirekta beskattningen, såsom det verkar för dagen i alla fall, den enda vägen man kan gå när det gäller att göra skattegränsen osynlig.

 

Herr talman!

På tal om skattegränsen  finns det anledning att uppmärksamma den s.k. hemförtullning som tullen infört med syfte att förenkla förfarandena. Initiativet är i sig mycket gott men problemet är bara, och detta är ett stort problem, att reglerna om hemförtullning tillämpas på ett diskriminerande sätt. Hemförtullningen är en möjlighet som erbjuds endast finska företag, t.ex. företag i riket som exporterar till Åland, men däremot inte företag inom andra delar av unionen. Så har t.ex. ett företag i Sverige inte rätt att ansluta sig till systemet med hemförtullning, trots att det inte finns några som helst lagliga hinder

för detta. Förutom att man enligt min mening måste ta avstånd från denna typ av diskriminering, så är den direkt farlig för skatteundantaget. Om kommissionen tar tag i saken finns det en  risk för att man ser det som ett missbruk av skatteundantaget med kanske den konsekvensen att skatteundantaget genom kommissionens försorg, om inte upphävs, så i alla fall genom olika åtgärder försvagas.

 

Det har dessutom sagts mig att den som vill bli kreditkund hos tullen och avser att importera varor från Sverige måste ställa säkerhet medan kreditkunder som importerar från Finland inte behöver ställa någon säkerhet alls. Också här måste man få en ändring som jag ser det.

 

Jag hoppas, herr Talman, att den tillträdande landskapsstyrelsen, hur den än ser ut, på allvar tar upp dessa frågor med tullen och ser till att all diskriminering undanröjs så snart det bara är möjligt. Jag tycker att det här är en fråga som absolut borde skrivas in i det kommande regeringsprogrammet.

 

Överhuvudtaget, Herr talman, om jag återgår till självstyrelseutvecklingen, tycker jag att självstyrelsen bör  utvecklas så att vi övertar behörigheten över allt fler områden i successiv takt. Detta är i alla fall min förhoppning och det är också min förhoppning att vi skall kunna nå en bred enighet i denna fråga.

 

Jag vill tillägga, herr Talman, att det också enligt min mening är ganska så hög tid att vi tar över åtminstone några av de  rättsområdena som finns på den s.k. B‑listan. Till detta fordras inget kommittéarbete, för detta är redan gjort. . Det enda som krävs är att den tillträdande landskapsstyrelsen sätter upp frågan på sitt program och för saken vidare till regeringen och riksdagen.

 

Avslutningsvis, herr Talman, vill jag också säga några ord om budgetförslaget. Allmänt taget så tillgodoser budgeten i rimlig utsträckning de behov som samhället åtagit sig att fylla. Jag ser inte några större krav på att utöka budgeten ytterligare med de stora summor som har krävts i olika motioner.  Dock vill jag säga att jag själv tycker att det är särskilt viktigt att konstatera att budgeten medger högkvalitativ service till ålänningarna, särskilt inom sjukvården och även inom äldreomsorgen, två områden som jag ser som helt grundläggande och därför mycket viktiga. När det gäller sjukvården förmodar jag  att ÅHS i sin budget ser till att man följer med i utvecklingen och begär mer pengar när detta är motiverat. Jag tänker inte då så mycket på det som man har diskuterat här tidigare att höja lönen åt den ena eller andra anställda, utan jag tänker i första hand på patienternas behov. Därmed vill jag inte påstå, att det inte skulle finnas behov även av löneförhöjningar. Bl.a. har vi noterat att det kan bli svårt  ibland att få specialistläkare att komma till Åland och stanna på Åland. Det är möjligt att vi  måste höja där och även andra kategorier anställda. Men, som sades här från andra håll, tycker jag att de anställda har egna organisationer som säkert för fram krav i det avseendet. Vi tror inte att det är nödvändigt att vi här trugar på dem pengar. De ser nog till sina egna intressen.

 

I fråga om äldreomsorgen, herr talman, får man konstatera att det är i  huvudsak är en kommunal angelägenhet, men där stöder landskapet på olika sätt verksamheten, vilket är helt nödvändigt för att kommunerna skall klara av att bygga t.ex. servicehem, som är en mycket bra satsning innebärande att  de äldre får bo kvar i en miljö som är ganska nära den egna hemmiljön när de får stanna kvar i sina hemkommuner. Jag tycker ändå att man med tanke på de höga investeringskostnader det är fråga om att man kunde överväga att i ngåon mån höja landskapets andel av dessa kostnader. Kommunernas ekonomi är i allmänhet inte så god som landskapets är för närvarande. Förbättringar i den kommunala

äldreomsorgen bör enligt min mening inte hindras av kommunalekonomiska problem så länge landskapet har så gott om pengar som ändå är fallet för närvarande.

 

Slutligen, herr Talman, är det också bra att landskapsstyrelsen föreslår ett stöd för införande av bredbandsteknik i landskapet. Det är kanske t.o.m. så att det vore motiverat, att det skulle vara en god affär helt enkelt, att ge ännu något större stöd för att snabba på utbyggnaden, men å andra sidan kan landskapsstyrelsen vid behov återkomma till denna fråga i nästa tilläggsbudget.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Ltl Christer Jansson diskuterar självstyrelsens utveckling och hoppas på gemensamma inriktningar och lösningar. Det gör jag också och det tog jag upp i vårt gruppanförande, men det som gör mig lite bekymrad är just mål/medel-diskussionen, dvs. vad är det som är målet, vad är det som är medlen? För oss är det så att självstyrelsen inte kan vara ett mål, utan det måste vara ett medel, ett verktyg, för att  utveckla vårt samhälle. Jag tyckte igen att ltl Christer Jansson sade att han har som målsättning att vi skall överta utökad behörighet, men i vilka frågor han vill överta behörigheten och vad man skall göra med behörigheten tyckte jag inte riktigt att kom fram. Då står vi på lite olika plattformer för den fortsatta diskussionen. Jag tycker att vi måste ha en sådan ordningsföljd att vi först konstruktivt diskuterar vad det är vi vill göra med självstyrelsen, sedan ser vi på: har vi de möjligheterna, de medel vi behöver; om inte skall vi givetvis arbeta för utökad behörighet. Men svänger vi på detta genom att först sikta in oss på utökad behörighet, frågar jag mig om det vi gör har så stor nytta för gemene man ute i det åländska samhället. Då undrar jag om det är någon nytta med det vi gör! Jag hoppas att vi skall kunna ha en konstruktiv diskussion kring det här och jag tror att alla partier är villiga att arbeta för en utveckling av självstyrelsen, men det är viktigt att vi står på någon sorts gemensam plattform då vi börjar diskutera dessa frågor och har en gemensam syn på vad som är viktigt.

 

Ltl Christer Jansson, replik:

Herr talman!

Jag kan säga det att för mig är målet med självstyrelsen att bevara Åland som ett svenskspråkigt landskap på det sätt som en gång har utlovats oss i Ålandsöverenskommelsen, och självstyrelsen är ett medel i detta syfte. Då menar jag att skall vi upprätthålla den situation vi har i dag, helst förbättra situationen, bör vi själva ha så mycket som möjligt att säga till om i vårt eget hus. Det är så enkelt och  det är möjligen så att jag och ltl Wickström-Johansson ser saker och ting på lite olika sätt. Men jag upplever i alla fall att skall vi på sikt kunna upprätthålla utfästelserna i Ålandsöverenskommelsen så måste vi hela tiden utöka vår självstyrelse, framför allt tycker jag att det är synnerligen viktigt i beskattningsfrågorna. Som jag sade förut är det tydligen så att statsförvaltningen på Åland riskerar att i stor utsträckning förfinskas och ett medel att motverka detta är att vi själva tar över så mycket ansvar som möjligt. Så enkelt är mitt svar på denna fråga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Herr talman!

Jag vill först tacka landskapsstyrelsen och dess departement för ett bra arbete med budgetförslaget för år 2000. Det är en relativt expansiv budget med stora investeringar som ligger på våra bord. Ålands ekonomi är mycket god, kanske den bästa någonsin. Vi har ekonomiskt utrymme till att tillfredsställa de flesta enheter inom landskapsförvaltningen. Vi har till och med råd att ta ansvar för kommande generationer, för vår miljö och den miljö som framtidens ålänningar skall leva i. Med miljö menar jag både ren luft och rent hav, men också ett Åland rent från narkotika och dess konsekvenser.

 

Vindkraften etablerades på Åland för snart tio år sedan. I dag har vi tolv fungerande vindkraftverk på Åland och årsproduktionen är drygt sex procent av vad vi ålänningar förbrukar. Sex procent av vår elenergi kommer alltså från en grön elproduktion som vår känsliga miljö accepterar. Dessvärre kommer 94 procent ännu från en elproduktion som vår miljö antingen inte accepterar (olja och kol) eller från produktion som skapar risker med förödande konsekvenser (kärnkraft). Vattenkraft är ytterligare en källa varifrån vi i dag hämtar elenergi, och det är väl den enda som kan anses relativt ekologiskt försvarbar.

 

Jag anser att det är ett klokt val att landskapsstyrelsen gått in för byggande av vindparker istället för enskilda verk. Detta besparar inte bara markytor och minskar ingrepp i naturen, det är också ekonomiskt fördelaktigt enligt operatörerna på vindenergimarknaden. Eftersom vindkraftsteknologin utvecklas snabbare än vad energibehovet växer på Åland betyder det att Åland kan nå en relativt hög försörjningsgrad med vindkraft utan att det för den skulle behövs speciellt många parker. Försöksverket på Sottunga har en effekt på 225 kW. I dag finns det vindkraftverk på marknaden med en effekt på 2500 kW, alltså 11 gånger så stor. Detta utan att de är speciellt mycket större i format eller fulare på något sätt.

 

Herr talman! Narkotika är ingen ny företeelse i världen, inte heller på Åland. När jag gav mig in i politiken för sex år sedan började jag belysa narkotikaproblemet, dock utan något större flankstöd. I dag är vi alla rätt överens om problemet, fast kanske inte storleken på det. Visst stämmer det att narkotikans förekommande på Åland gått i vågor, men för den skull kan vi inte bara stå och se på och hoppas att vågen dalar ut så småningom. För det vet vi inte om den gör. Snarare kan vi vara rätt säkra på att den inte dalar ut den här gången. Narkotikan är på väg till Åland för att stanna och g ör vi inget åt det så sitter vi snart här med de konsekvenser som knarket för med sig; social utslagning, höga årskostnader, kriminalitet och prostitution med mera. Det är dagens ungdomar det handlar om, era barn, bästa lagtingskolleger.

 

Varför finns det skäl att befara att detta inte är en våg som dalar ut igen? Jo, därför att attityderna har fått en skrämmande vändning. Jag har själv vänner som säger sig aldrig kunna befatta sig med narkotika, men som tycker att det “inte är så farligt och att haschrökning kunde ju vara tillåtet”.

 

Musikkulturen, filmer, Internet, med mera är källor som för fram en alltmer narkotikaliberal attityd. Själv är jag kritisk till den ANT‑information som jag själv fick på 80‑talet, och som jag befarar att verkar ännu i dag, där alkohol, narkotika och tobak kopplades samman till ett gemensamt elände. Visst, det är jätteviktigt att se till att ungdomar inte dricker för mycket mellanöl och helst inte heller röker vanlig tobak. Men vi måste föra ut budskapet och informationen om att det inte är samma saker.

 

Jag har till lagtinget inlämnat två motioner där jag sammanlagt vill satsa en miljon mark för åtgärder mot den knarkvå g som dragit in över Åland. Det här är en viktig fråga, det handlar om Ålands framtid. Låt oss rädda vå ra barn och ungdomar innan det är för sent.

 

Slutligen vill jag kort beröra utvecklingen av Ålands ekonomi. Som jag sade inledningsvis är antagligen Ålands ekonomi i dag den bästa n ågonsin. En god ekonomi är något som vi alla vill leva med så länge som möjligt. Därför vill jag påpeka vikten av att vi börjar se över våra kostnader, så att vi står mer beredda då det börjar gå utför och lättare kan hantera en lågkonjunktur. För att bevara Ålands goda vårdkvalitet måste vi se till att hålla personalen kvar på Åland och med en allmänt låg lönenivå inom ÅHS börjar det bli svårt. Löneförhöjningar inom vården b örjar bli synnerligen oskäliga och för att finansiera det krävs det ett ökat kostnadsansvar inom vissa förvaltningsområden. Jag vill i och med det här rikta en liten vink till revisorer om behovet av ökad kostnadseffektivitet. Det handlar om att kunna betala vårdpersonalen en skälig lön, annars står vi snart utan vårdpersonal på Åland.

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson:

Herr talman!

Åland mår inte bra!  Orsaken till att jag börjar mitt anförande på detta, får man väl lova att säga, lite tillspetsade sätt är bl.a. senaste valrörelse. Det fanns inte en diskussion om kostnadsansvar, eftertänksamhet, utan allt som önskades av allmänheten gjorde de goda kandidaterna allt för att uppfylla. Det var enbart fantasin som satte gränser för vad det skulle satsas på. Det var mera vård, det var mera utbildning, och de sakerna är förstås väldigt viktiga. Speciellt när det gäller nya utbildningar behöver Åland satsa tungt, men det som  gjordes tidigare d v s att man omprioriterade när vi skulle satsa på nya saker görs inte mera. Varför det, någon kan ju bli ledsen lika bra att ha allt. Det betalas bidrag till kommuner, näringsliv, organisationer, ja i stort sett till alla. I takt med att transfereringarna ökar, minskar ansvaret och engagemanget hos mottagarna. Vi håller på och bygger upp en otroligt kostnadskrävande struktur inom alla sektorer på Åland, en kostnadsstruktur som kommer att bli mycket svår  att klara i en lågkonjunktur, och en sådan kommer.

 

Om Åland alltså inte mår bra, så heter sjukdomen välfärdssjuka. Vad är det då som har gått snett? Låt mig innan jag besvarar den frågan, ta ett exempel från min hemkommun Jomala.  Jomala har i likhet med så många andra haft problem med mögelhus. Vikingaåsens skola var drabbad; detta måste man givetvis göra något åt. Själva mögelsaneringen visade sig kosta mellan 3-4 mmk. Slutnotan ser ut att bli 32.6 mmk. Aptiten växte lite, kan man säga.

 

Nästa satsning  i Jomala är ett omsorgshem. Första budet var 7 mmk. Dagens bud är 33 miljoner mark.

Det som väckt mest debatt angående omsorgshemmet  i Jomala fullmäktige är vid vilken vägg åldringarna skulle sitta och sola. Nu är inte detta unikt för Jomala, tvärtom det finns många liknande exempel runt om på Åland där byggnadskommittéer utan egen byggnadsteknisk kompetens blivit helt i händerna på arkitekter, när dessa fått ta ut svängarna fritt. De beslutande organen  sitter sedan tysta och menar att det ordnar sig nog. Landskapsstyrelsen har ju så mycket pengar.

Där har vi orsaken till att det gått snett. I alla sammanhang där någon annan står för fiolerna till stor del, där blir också ansvaret därefter.  Vi har kommuner, organisationer och tyvärr också delar av näringslivet som bara sitter och väntar på¨att bli matade. Samma synsätt är också rådande i stor utsträckning inom landskapspolitiken. - Vi har ju den fantastiska “ klumpsumman”, hej ,vad det går! Riksdagsman Gunnar Jansson dyker upp som “ gubben i lådan” och förkunnar att nu kommer Sonera-utförsäljningen att ge ytterligare 92 mmk till Åland. Oj vilket fantastiskt system det här med klumpsumman är, vad vi har det bra. Men igen ställer sig den naturliga frågan: Vad har det att göra med det åländska samhället?  Vad har det att göra med  Ålands skattekraft ? Alltså vi sitter också här och väntar på att bli matade, och det är det som är det  allvarliga. Det sägs  ofta att “klumpsummeekonomin” är ett så tryggt system. Det sägs  så ofta att också gemene man börjat tro det. Verkligheten är den att Åland får bra med pengar, det skall ärligt erkännas, så länge Finland går bra. Det behövs bara att ett, märk väl, ett företag i Finland får problem, dvs.  Nokia, så ser situationen helt annorlunda ut.

 

 Jag tror att de flesta här har noterat att vi redan befinner oss i kunskapssamhället, med allt vad det innebär av nya ekonomiska strukturer som växer fram, där  de tekniska genombrotten, nya nätverk och behovet av rätt allianser osv. är avgörande för ekonomisk framgång.  En sådan nätverksekonomi kan mycket väl gröpa ur den ekonomiska bas som vår välfärd vilar på. Det som dock är mera intressant är att vårt “klumpsummesystem” inte än har upplevt en enda lågkonjunktur ännu.  Det har varit en ständig ekonomisk uppgång sedan 1993, och som jag sade en lågkonjunktur kommer förr eller senare, det är på något sätt  som de flesta här  skulle ha glömt en sådan sak. När den finska ekonomin dyker, så dyker också Ålands samhällsekonomi oavsett om hjulen rullar för fullt här. Vi är helt beroende av faktorer vi inte kan påverka om Åland skall ha en fungerande välfärd även framöver. Hur folk på fullt allvar kan tala om det trygga systemet, är för mig obegripligt. Vi har ett finansiellt system som till stor del, tyvärr, främjar lättja och oengagemang. Åland behöver ett klart finansiellt system anpassat efter våra förutsättningar, där vi i likhet med andra folk kan ha fullt ansvar för våra intäkter och utgifter. Då får vi också tillbaka substansen i politiken

 

Den väsentliga frågan är inte hur mycket vi kan sko oss på andra, utan hur vi utgående från våra egna förutsättningar och vår egen förmåga kan ta strategiska beslut i ett lite längre perspektiv som medför en god ekonomisk trygghet både i hög- och lågkonjunktur.

 

Herr talman!

Det är inte bara när det gäller ekonomi som det är hög tid för Åland att tänka i nya självständiga banor. Vårt EU-medlemskap kommer att vara förödande för landsbygden och primärnäringarna om vi inte kan föra diskussionerna direkt med kommissionen i ömsesidig respekt. LFA- problematiken, som nämndes här av ltl Strand, är bara ett av många problem. Apropå respekt hörde jag Lt-ledamot Sundback i radion en morgon där hon sade att frågor som skall skötas i Helsingfors skall skötas med diplomati, i konsensus och med ömsesidig respekt. En sådan ömsesidighet finns inte i Helsingfors. Flera av mina tjänstemän hade också hört inslaget och sade att det är bra lätt att veta, när man inget vet.

 

Kunskapen om Åland och vår särställning är dålig i Helsingfors; vi har ett system som enbart fungerar

 p g a  personliga kontakter och när dessa upphör skall Åland börja från ruta noll igen. Detta är tidskrävande, ineffektivt och föga uppbyggande. Och kunskapen om vår konstitution är också svag i Sverige, det har jag många gånger fått erfara. Min övertygelse är att ett självständigt Åland skulle ha helt andra möjligheter att driva en framgångsrik internationell politik än vad vi har i dag.  Framförallt så kunde vi kommunicera direkt med EU-kommissionen, dagens situation är synnerligen olycklig för Åland.

 

 Den tradionella nationalstaten i Europa är född i krig och blod. Dess styrka var en stark militär, en stor  befolkning och tillräckliga naturresurser för  att klara sig helt självständigt från andra stater. Men detta synsätt har ingen relevans i dagens läge. Idag gäller samarbete på alla plan, inte bara mellan företag, om vi ser  på alla fusioner, utan också mellan stater på alla plan. Kritikerna av ett självständigt Åland brukar säga att ingen är fullständigt självständig mera, och det är  helt riktigt. Men skall vi kunna ta del av det internationella samarbetet kräver det politisk suveränitet om vi på likvärdig bas skall kunna få ut något av detta allt viktigare sätt att driva politik. Frågan är om vi skall delta på den globala arenan eller bara sitta passivt på åskådarplats. Trots begränsade resurser klarar små stater sig förträffligt i dessa sammanhang. Se bara på Island! Det som har uppnåtts där på 55 år är helt fantastiskt och det är som att bygga en välfärdsstat på månen.  Island har med hjälp av suveräniteten skaffat sig goda handelsavtal, skapat sig tillgång till viktiga marknader, skaffat sig en kostnadseffektiv turistprodukt. Islänningarna har byggt ett ekonomiskt under genom befolkningens ansvar och framåtsyftande attityd.

 

Herr talman!

Jag vet att det jag säger  troligtvis klingar för döva öron, för vi har det ju så bra vi! Visst har vi det, men höj blicken lite, titta lite framåt! Vi kan inte bara  sitta här och vänta på att bli matade, och fokusera på våra svagheter. Vi har redan nu  många sektorer här på Åland som är totalt  bidragsberoende och det går ju bra så länge det finns pengar. Men sen då! Det är precis som vicelantrådet Roger Nordlund sade, att det kommer en lågkonjunktur och vi måste inse att här har vi byggt in en oerhört stor svaghet i vårt samhälle.

 

Vi har EU- medlemskapets rävsax. Vi har inga medel att bevara vår viktigaste näring sjöfarten, det svenska språkets tillbakagång i Finland osv. osv. Det finns massor av många  jordnära exempel på varför Åland borde vara självständigt. Men jag ville försöka ge en lite ny infallsvinkel i den här diskussionen genom mitt inlägg och jag vill att det skall framgå av mitt anförande att den främsta orsaken till den oro jag känner är att vi inte har en konstitution som stimulerar den åländska entrepenörsandan, för det är trots allt den viktigaste naturresursen vi har här på Åland, att vi inte har ett styrelseskick som bidrar till ansvarstagande, måttfullhet och eftertänksamhet i det åländska samhället. Det är folkets inställning,  engagemang och arbetsinsats som är den viktigaste resursen om man skall bygga hållbara samhällen, inte invecklade ekonomiska transaktioner som leder till att allmänheten inte vet var pengarna kommer ifrån.

 

Jag är också helt övertygad om att den enda vägen att uppnå den ömsesidiga respekt vi alla vill erhålla i Helsingfors, i Stockholm och i Bryssel är att Åland blir en självständig stat. Åland har alla möjligheter att uppnå framgång som en av många i skaran av mikrostater både ekonomiskt och administrativt. Jag hoppas att allt fler kunde inse detta.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag får gratulera landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson för  som jag tycker tillsvidare remissdebattens intressantaste anförande. Det innehöll många stora och övergripande tankegångar. Det är risk för att sammanfattningen blir för schematisk, men som jag förstod är det risk för att vår nuvarande konstitution inte stimulerar till ekonomiskt ansvarstagande, utan att den ger alltför stort utrymme för ett bidragsberoende eller ett samhälle där man för frikostigt delar ut bidrag och på det viset inte stimulerar t.ex. entreprenörsandan och ett mera självständigt agerande och att medicinen för det här skulle vara att Åland blir en självständig stat. Samtidigt säger ledamoten Eriksson att den traditionella nationalstaten i och för sig har spelat ut en stor del av sin roll i Europa. Det är också korrekt, och särskilt staternas ekonomiska självständighet begränsas alltmer och mer, både via globaliseringen av ekonomin men också via EU. På något sätt håller inte logiken helt ut. För att kräva självständighet tror jag att man måste ha ett annat motiv. Det naturliga är att man anser att några demokratiska eller andra mänskliga rättigheter eller värden som är universella och närmast heliga drabbar en del av befolkningen, och det enda möjliga för att upprätta nationens värdighet är att kräva  självständighet. Det blir ändå ganska svårt att motivera en sådan kamp inför det internationella samfundet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag vill först tacka för de positiva orden. Jag vill också säga att jag tycker att ltl Sundback gjorde en lite väl schematisk sammanfattning av mitt anförande. Vi är synbarligen överens på flera punkter, och att den traditionella nationalstaten har spelat ut sin roll är helt riktigt, men som EU-medlem får man konstatera att det finns ingen möjlighet att få en konstruktiv dialog till stånd med EU-kommissionen, om man inte är en suverän nationalstat. Detta hänger ihop med att kommissionen inser att skall de hålla sitt regelverk intakt, skall de klara av sina förhandlingar, kan den inte tillåta sig att små autonoma områden, delstater i Tyskland osv., får direkt förhandlingsrätt med kommissionen. Här har vi den största felaktigheten i det resonemang som finns om regionernas Europa.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag sade inte att nationalstaten har spelat ut sin roll. Jag sade att nationalstaten ekonomiskt har spelat ut sin roll.  Politiskt är nationalstaterna fortfarande oerhört viktiga och jag är övertygad om att de kommer att bestå som politiska enheter, men strukturen blir mer och mer komplicerad och den ekonomiska aktiviteten flyttas alltmera också till regionerna, som direkt har kontakt med varandra, oberoende av nationsgränserna. Det är så, som ledamoten Anders Eriksson säger, att i dag har inte regionerna direkt inflytande över kommissionens arbete, men det är i dag. Det betyder inte att det för all framtid skulle förbli så, utan allt tyder faktiskt på det motsatta, att vi går en sådan utveckling till mötes.

 

Motivet för Anders Erikssons självständighetskamp är ändå oförmågan att klara av, eller det skulle väl med hans ord heta “oviljan från finsk sida att tillmötesgå, som han anser, legitima åländska krav. Det är ändå faktiskt så att på Åland är vi inte helt eniga om dessa krav, och så länge vi inte är det drar man fel politisk slutsats, om man hela tiden anklagar Finland för att inte vilja förverkliga våra, dvs. majoritetens krav. Vi kommer ingen vart, varken majoritet eller minoritet, om vi inte på hemmaplan har konsensus i de frågor som gäller Åland när vi går till Helsingfors. Med det säger jag inte att det alltid är lätt, men fortfarande tror jag att saklig argumentation och samarbete är enda vägen - vilken skulle den annars vara!

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är givetvis så att saklig argumentation är det enda som hjälper i sådana här sammanhang, men detta med att vi automatiskt på något sätt skulle få framgång i våra förhandlingar i Helsingfors bara vi är eniga stämmer inte. Det senaste exemplet är när det gäller samfundsbeskattningen. Jag tror det var många som fick ballongen punkterad:  att är vi eniga så går det bra! I den frågan var vi helt eniga, men det var nej som gällde.

 

När det gäller EU och det som ltl Sundback säger att i dag delar hon min syn, dvs. att kommissionen inte förhandlar med nationalstaterna och det kommer inte enligt hennes synsätt att gälla för all framtid, har jag den uppfattningen att man från kommissionens verkligen kommer att göra allt man kan för att hålla det enbart till en direkt dialog med nationalstaterna just på grund av att deras system annars kommer att vittra.

 

Jag kan försäkra att mitt engagemang för att Åland skulle bli en suverän stat inte har något att göra med något slags agg gentemot Finland eller någonting sådant, utan jag har under tolv år sett de svårigheter vi har att uppnå framgång i våra diskussioner, men jag är framför allt övertygad om att en suverän åländsk stat skulle ha en god ekonomisk framgång om vi skulle ha en fördjupad demokrati - och det är någonting som är ännu viktigare för mig.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag skall inte gå in på självständigheten, utan jag skall gå in på detta med bidrag som landskapsstyrelse­ledamoten Anders Eriksson pratade om. Jag tycker att han har rätt i mycket av det han säger när det gäller bidrag. Ges bidrag utan större krav på hur och till vad de skall användas kan det bli som en katapult - de kommer att kosta ännu mer, det krävs ännu mer bidrag för att rätta till felen. Då tänker jag faktiskt på det att när ett bidrag ges från landskapet skall man också försöka knippa ihop det med miljön: är det rätt för miljön när man ger det. Det får inte ges ett bidrag som kanske är ödesdigert för miljön. Jag vill ta ett konkret exempel. När man t.ex. geav bidrag till att muddra Vargsundsådran, som har varit mycket omdebatterad i tidningarna och även här i lagtinget, fick det en sådan konsekvens att det blev en enorm katastrof för miljön. Jag tror i det fallet att hade de som velat ha muddring själva fått betala den hade det aldrig blivit muddring. Nu har vi ökade kostnader på grund av det ingreppet. Man måste rätta till de misstag som de bidragspengarna faktiskt har gett. Där får vi alla försöka hjälpa till och göra vad som behövs för att få det på rätt, för vi vet alla att det gick fel.

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller Vargsundsådran var det inte direkt bidragen som var det onda, för om jag inte missminner mig var det landskapsstyrelsen själv som stod för muddringen. Men resultatet är vi eniga om och jag har sagt i många sammanhang, att det var inte så speciellt fiffigt - det är alltid lätt att vara klok när man har facit i hand.

 

När det gäller frågan om bidrag generellt är det så i alla sammanhang när någon annan i alltför stor utsträckning står för fiolerna blir ansvaret de facto därefter. Det är klart att med de stöd som landskapsstyrelsen och näringsavdelningen ger har vi kriterier som man skall uppfylla, när det gäller  miljön, när det gäller sysselsättningen; det är inskrivet i både landskapsstyrelseprinciper och i lagstiftning.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson säger precis det jag säger: om man ger bidrag alltför lättvindigt får man sådana här konsekvenser. Jag tycker inte att det är så stor skillnad om landskapssty­relsen ger ett bidrag eller om landskapsstyrelsen betalar kalaset. Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson var inne på ansvaret när man tar emot ett bidrag. I det här fallet kan man säga att ansvaret när landskapsstyrelsen betalar är i princip samma sak.

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Vi är helt överens. Jag säger som många andra har sagt att det är roligt att det kan vara en sådan här samstämmighet i det nyvalda lagtinget. Oavsett vem som matar med pengar, om det är landskapsstyrel­sen eller om det är finska staten via Sonera-försäljningar till oss, så är det kanske inte riktigt sunt sist och slutligen. Det är bra om vi kan vara eniga om det också med liberalerna.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag är beredd att rita ett likhetstecken under näringsminister Erikssons anförande. Det är uppenbarligen så att vi pratar mycket om hur vi fördelar budgetkakan, men inte om hur vi bakar den och vem som skall baka den i framtiden. Jag kommer att beröra de här sakerna senare i mitt anförande, men det jag vill säga nu är att det är galet att det är just näringsminister Eriksson, som slutar eller tar time-out från politiken, som har dessa visioner och inte vi andra som skall fortsätta att driva det åländska samhället. Jag hoppas att vi tar åt oss av resonemanget och jag hoppas också att vi får se en come-back från Erikssons sida, om han har dessa visioner.

(Från salen, ltl Sundback: hördu, jag vill se dom skära 1 miljon!)

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det var intressant att höra landskapsstyrelseledamoten Anders Erikssons testamente från sin tid i landskapspolitiken eftersom han kommer att ta time-out en tid. Det som oroar mig är varför anförandet kommer i dag. Har vi en demokratisyn i vårt samhälle att man inte under sin aktiva tid vågar föra fram  åsikter om självständighet. Har vi något fel när vi inte vågar föra fram det på bordet tidigare. Är det våra strukturer i partier och organisationer som gör att vi inte vågar tala öppet om dessa saker, som är så viktiga för vårt samhälle, för vår utveckling, för vårt självbestämmande och för att hålla kvar vårt språk och vår kultur. Det skulle vara intressant att höra landskapsstyrelseledamoten Anders Erikssons syn på varför han i detta sena skede kommer med sina visioner och en förhoppning om att andra skall föra dem vidare. Det skulle också vara intressant att veta på vilket sätt han tycker att han borde ha gjort annorlunda under den tid han har haft makt och myndighet att göra det.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var en väldigt allmän fråga som jag tror att jag kommer att ha svårt att klara av att ge ett bra svar på två minuter, men det var en sak som jag inte förstod i ltl Häggbloms resonemang när han undrade varför jag för fram dessa frågor nu, varför jag inte har gjort det tidigare. Jag har i snart ett och ett halvt års tid talat helt öppet om dessa frågor. Däremot sitter landskapsstyrelsen på basen av lagstiftning, på basen av lagtingets beslut och detta har gjort att jag förstås som landskapsstyrelseledamot inte har arbetat aktivt med dessa frågor hittills, men jag får väl lite mera rörelsefrihet. I vilket fall som helst har jag sagt helt öppet i ett och ett halvt år vad jag har tyckt, så jag förstod inte kommentaren.

 

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman! Landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson befarade att han talade för döva öron. Jag vill nog säga att jag delar hans åsikter och jag tycker också att det var ett av det bästa anförande som han någonsin har hållit.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman! Jag vill tacka näringsminister Eriksson för Ert intressanta och inspirerande anförande. Självständighet eller inte. Det näringsministern anför är helt korrekt och viktiga synpunkter. Som ärlig politiker är inte jag den som av rädsla tänker motsätta mig olika konsekvensutredningar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sarin-Grufberg:

Herr talman!

Jag tänker lyfta fram några frågor i landskapsstyrelsens budgetförslag. När det för det första gäller samfundsskatten har man i budgeten uppskattat att ca 5 miljoner behövs för att kompensera de kommuner, framför allt staden, för det som bl.a. staden skulle förlora med en ny tillfällig modell när det gäller samfundsskatten i förhållande till den modell som råder i dag. I budgeten aviserar landskapsstyrelsen ett förslag till ett fördelningssystem under en övergångsperiod skatteåren 2000-2003, där samfundsskatten fördelas inte bara vad gäller själva samfundsskatten utan också enligt andra faktorer, såsom t.ex. kapitalinkomst från utövare av yrke och rörelse och från jordbruk. Den nya fördelningsnyckeln har diskuterats under de senaste åren och det finns olika synpunkter och uppfattningar om den. Klart är att man bör ha en fördelningsmodell som utgår från de skatteintäkter man skall fördela och som således har ett samband mellan de företagsstimulerande åtgärder m.m. som en kommun vidtar och den skatt som tillfaller kommunen i fråga. Fördelningsmodellen är således inte färdigt diskuterad. Att göra upp en tillfällig modell där man kompenserar enligt gällande modell, men kanske inte fullt ut, är inte den bästa lösningen. Om man skall införa en ny modell bör den penetreras bättre och vara en modell som stimulerar kommunerna att satsa på företagsamhet. För övrigt är det tveksamt om 5 miljoner räcker för att kompensera exempelvis Mariehamns stad.

 

Jag tänkte ta upp frågor också kring utbildningen och konstaterar att omfattande satsningar görs på en mängd olika utbildningar och det talas om att Åland är ett eget utbildningsland. Säkert ligger det något i detta och mycket har utvecklats och satsats på mycket bra. Det som dock slår en när man läser budgetförslaget är att det pytsas ut en mängd pengar på en mängd olika saker. Ett mera strukturerat grepp hade varit önskvärt, och det är då olika frågor som jag skulle vilja lyfta fram.

 

För det första bör vuxenutbildningen under epitet “lära för livet” få en tydligare utformning. Här bör man också ta in möjligheter att komplettera betyg på gymnasieutbildning m.m, som också kan användas i våra nordiska länder och internationellt. Man bör också ha en mera strukturerad kompletterande utbildning och kompetensutveckling för bl.a. lärare och inte minst för att förse vårt näringsliv på olika punkter. De elever som har en funktionsnedsättning bör kunna få utbildning som är integrerad i den övriga utbildningen, totalt sett.

 

Läroavtalsutbildningen bör utvecklas och näringslivet bör kunna vara en aktivare samarbetspartner i detta.

Utbildningen måste vara aktuell och relevant och man måste kunna lägga ner otidsenlig eller icke-behövd utbildning.

 

När det gäller näringspolitiken vill jag för det första ta upp frågan om skattegränsen. Där anser landskapsstyrelsen inte att ett stöd löser problemen som skattegränsen medfört. Däremot anser landskapsstyrelsen att det är viktigt att fortsätta arbetet med att undanröja skattegränsens negativa effekter på näringslivet. Det sistnämnda är bra, men samtidigt bör åtgärder vidtas för att stödja företagen när det gäller skattegränsen. Som det nu är drabbas näringslivet mycket ojämnt; en del har enbart fördelar och andra enbart nackdelar. Metoden är att jämna ut de negativa verkningarna, och detta bör undersökas och understödjas. Ett alternativ är t.ex. att utreda vad som kan göras via Posten och avgifterna där.

 

När det gäller näringslivsstöd satsas det rejält, nästan 28 miljoner. En närmare målformulering för vad stödet skulle kunna användas till och verka hade varit bra. Fortfarande får man intrycket av ett ostrukturerat stödjande till de flesta som söker utan att man anger målgrupperna eller målsättningen desto närmare.

 

Herr talman!

Den stora bristvaran i dag är bostäder och därför har jag velat ta upp två finansmotioner som tangerar detta, nämligen en om studiebostäder. Landskapsstyrelsen har tagit upp medel i budgetförslaget, men landskapsstyrelsen har endast tagit upp medel - 1 miljon mark - för delfinansiering och förutsätter att staden skulle bidra med antagligen samma summa. Studiebostäder rör dock bostäder för landskapets skolelever, studerande, varför landskapsstyrelsen också borde finansiera dessa bostäder.

 

En annan motion rör bostadsrätter, nämligen ett startbidrag för Ålands bostadsrättsförening. Att bygga bostadsrätter innebär att man bygger med en vettig finansieringslösning och att man äger sin bostad. Att stödja föreningen innebär att vi får till stånd ytterligare bostäder.

 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Sarin-Grufberg berörde i inledningen av sitt anförande samfundsskatten och de planer landskapssty­relsen har att lägga om fördelningen av den åländska samfundsskatten. På något sätt berör det just den diskussion som var här om bidragspolitiken. Samfundsskatten skall ju vara kommunens skatt på basen av hur duktig man har varit på att få företag till sin kommun. Nu vill den center-, obundna och FS-dominerade landskapsstyrelsen ta av Mariehamns stad för att ge de åländska kommunerna bidrag. Då förlorar samfundsskatten just det som landskapsstyrelseledamoten Anders Eriksson var inne på, dvs. att kommunen skall ta ansvar för sin näringspolitik för att få företag till den. I stället fördelas den delvis som ett bidrag till andra kommuner, som naturligtvis då inte behöver anstränga sig på samma sätt. Nog är bidragstänkandet väldigt långt drivet i budgeten - nästan på alla nivåer. Det blir nog svårt att komma ifrån det när det går så här långt in i allt ekonomiskt liv på Åland.

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Ltl Sarin-Grufberg nämnde mycket förtjänstfullt vissa områden inom utbildningssektorn som kunde förstärkas eller ytterligare få en starkare profil, vilket givetvis medför kostnader, men i samma andetag nämnde också ltl Sarin-Grufberg att det fanns en del otidsenlig eller icke-behövlig utbildning som kunde läggas ner. Jag undrar om ltl Sarin-Grufberg närmare kunde precisera vilka utbildningar som i så fall kunde läggas ner på Åland.

 

Ltl Sarin-Grufberg, replik:

Herr talman!

Jag har inte tillräckligt utrett det, men det finns exempelvis vissa grenar möjligen på Naturbruksskolan,  det finns möjligen när det gäller husmodersskolan som skulle kunna göras om eller göras bättre och också när det gäller konsthantverk.

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Ltl Sarin-Grufberg nämnde endast sådana utbildningar som är placerade och lokaliserade på landsbygden. Det finns alltså inte något motsvarande behov av nedläggningar  som ligger i Mariehamn?

 

Ltl Sarin-Grufberg, replik:

Herr talman!

När det gäller Mariehamn har det skett en stor utveckling av utbildningsgrenarna och framför allt av yrkeshögskolan och sjöfartsutbildningen. Jag är inte tillräckligt insatt för att se där att exempelvis någonting skulle göras om eller direkt förbättras nu. Yrkeshögskolan är en provutbildning och jag utgår från att man gör en utvärdering om några år. Jag har ingen ytterligare kommentar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Plenum avbryts här för middagspaus och börjar igen ca kl. 18.00. (Klockan 16.56).

 

 

(Kl. 18.04). Plenum fortsätter.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Budgeten för år 2000 är som här redan konstaterats en omfångsrik och innehållsrik lunta och man kan även konstatera att vi lever i en åtminstone för tillfället bra ekonomisk situation. Det är också viktigt att man har en långtidssyn, alltså ser framåt och funderar noga över vad framtiden kan bära med sig när det gäller landskapets ekonomiska förutsättningar på sikt. Kommer den här goda situationen att bestå eller kan man befara att tillflödet av penningmedel kommer att minska väsentligt. Förmodligen är risken stor för det även om det är omöjligt att veta exakt hur konjunkturerna utvecklas och hur till exempel taxfreehandelns effekter står sig i ett längre perspektiv. Faktum är i alla fall att ett samhällssystem inte är statiskt utan det är hela tiden statt i utveckling. Det är därför viktigt att alla tar sitt ansvar för att nå de bästa lösningarna för Ålands framtida möjligheter. När det gäller just den här budgeten kan man väl konstatera att tillblivelsen av denna framställning har gjorts under de speciella omständigheter som ett lagtingsval för med sig och även med de olika åsikter som alltid kommer fram i en valrörelse om vad som är viktigt i vårt samhälle.

 

När det gäller det åländska näringslivet vet vi att det är ytterst viktigt att på alla sätt som står till buds, och kanske även på nya sätt, stöda de basnäringar vi har, till exempel jordbruket och fisket, men vi vet också att samtidigt som de viktiga miljökraven uppfylls bör man även hitta på nya metoder och tekniker för att kunna erhålla lönsamhet inom dessa näringar. Viktigt är dock att man från samhällets sida ger möjligheter till satsningar, utveckling och försörjning och tar vara på de idéer och den framtidsoptimism som man fortfarande kan skönja bland våra, i synnerhet unga, företagare inom basnäringarna. Sjöfarten är som vi alla vet en mycket stor del av vårt näringsliv och här gäller det att fortsätta att samarbeta med riksmyndigheterna för att nå en för Åland och för hela landet bra lösning.

 

När det gäller utbildningen tänkte jag inte fördjupa mig desto mer i den delen av budgeten utan jag kan bara konstatera att vi har en bra utbildning i landskapet, men det är också en sådan bit som hela tiden måste vara i takt med utvecklingen. I synnerhet på IT-området gäller det att kunna följa med i den takt som krävs för att vi inte skall bli efter våra omkringliggande regioner. Det är en verksamhet som man kan säga att galopperar.

 

När det gäller vårdutbildningen kan jag än en gång konstatera att det var en lyckad satsning att starta vårdutbildningen här i landskapet. Vårdutbildningen är till stor del vuxenutbildning och det är en fördel att den finns på hemmaplan. Ltl Lotta Wickström-Johansson sade i liberalernas gruppanförande att det är nyttigt för studerande ungdomar att komma bort från Åland och få nya perspektiv på sitt liv. Jag håller till fullo med om det, men när det gäller vuxenstuderande, och det är många inom vårdutbildning­en som är vuxenstuderande, är det ofta svårt att vara borta från familj och barn under någon längre tid för att skaffa sig en utbildning.

 

Behovet av vårdpersonal är stort, så stort att med den kapacitet vårdinstitutet har i dag kan man inte täcka behovet av personal inom de närmaste sex-sju åren, enligt en kartläggning som gjordes för ett par år sedan. Även behovet av kompetenshöjande kurser och specialisering har ökat avsevärt och detta leder till att utrymmena för vårdutbildningen redan är för små. Man har redan varit tvungen att i vissa fall skära ner på gruppstorlekarna för att överhuvudtaget kunna pussla ihop den alltmer växande skara studerande som söker sig till nämnda utbildning. Trots att det, som här framgått av debatten, förekommer en överhettning på byggmarknaden skulle jag vilja säga att det för att vårdutbildningen skall kunna fortgå och täcka det behov som finns måste man börja titta på utrymmesbehovet. Eventuellt skulle en upphyrning vara möjlig, men annars behövs inom en snar framtid en utbyggnad.

 

Jag har också en annan skola som ligger mig varmt om hjärtat och här skiljer jag mig från det som ltl Sarin-Grufberg från liberalerna sade vad gäller Tosarby hemslöjdscentrum. Jag anser att utbildningen är väldigt viktig och den är också eftersökt, man har många sökande till utbildningen och den har en god kvalitet. Under flera år har det funnits planer på att bygga en verkstad för hårdslöjden, men detta har hittills inte förverkligats på grund av att de offerter man fått på anbudsförfrågningar har varit för höga så man har inte ansett sig kunna starta bygget. Det är förstås viktigt att se på kostnaderna och försöka hålla dem inom rimliga gränser, men det jag skulle vilja påtala är placeringen i Tosarby. Av det man nu läser i budgetmotiveringarna kan man tolka skrivningen så att man överväger en eventuell flyttning av hela verksamheten och där har jag en helt annan åsikt. Jag hävdar att lokaliseringen i Tosarby är bra. Vi diskuterar ofta utlokalisering av verksamheter, till exempel i det här huset. Nu har vi en verksamhet som redan finns utlokaliserad, har länge förekommit ute i Tosarby, Sund. Varför skall vi då flytta den samtidigt som vi försöker utlokalisera andra verksamheter. Tosarby hemslöjdscentrum är en verksamhet som lever och verkar i ytterregionen och att flytta den in till centralorten känns helt fel för min del.

 

Herr talman, nu till en helt annan fråga. Vår goda ekonomi till trots finns det många människor i vårt samhälle som mår dåligt. Detta kan ofta ha sin grund i olika trauman beroende på katastrofer och svåra händelser man drabbats av och som man inte har fått kompetent hjälp med att bearbeta då när det hände. Behovet av krishjälp är stort och viktigt i vårt samhälle. Det har gjorts en utredning angående hur man skall organisera en sådan verksamhet och enligt den som har tagit fram denna kartläggning är det viktigt att till exempel akutpersonalen får utbildning i att ta hand om drabbade anhöriga och berörda, men akutpersonalen kan inte  fara ut till hemmen där det också kan finnas anhöriga som har drabbats hårt och som behöver omedelbar hjälp och som befinner sig i chocktillstånd. Därför behöver det också finnas en beredskap för att kunna åka ut till olycksplatser och hem, där det kan finns både barn och vuxna som har drabbats av katastrofer. Detta räcker inte den ordinarie personalen till inom vården och därför har jag som första undertecknare lagt en motion om medel för att kunna bygga upp en separat krisgrupp inom ÅHS krishantering.

 

Min andra motion handlar om miljön, om man på något sätt kan minska på den privata bilanvändningen och stimulera till mera kollektivåkande genom att  göra en utredning som skulle kunna ge förslag till på vilket sätt man skulle kunna bidra till en sådan utveckling. Vi vet alla att luftföroreningarna till stor del beror på bilkörning och vi vet också att Åland är ett av de tätaste områdena i värden när det gäller privatbilism. Därför skulle det vara mycket värt för miljön om man kunde hitta på ett förslag som skulle leda till en mera ändamålsenlig och lättillgänglig kollektivtrafik som skulle få människor att istället ta bussen och då spara på miljön.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är en lite lustig situation som vi har i dag i lagtinget. Det är så att det är en centerminister som har berett budgeten och det är en centerminister som leder verksamheten för ÅHS och så kommer det centermotioner just om krisjouren. Under de två senaste budgetremisserna har ltl Pehrsson och jag diskuterat krisjouren, då med anledning av liberala motioner. Nu är rollerna de omvända. Nu är det centern som lägger en motion. Vi tycker fortsättningsvis att det här är en väldigt angelägen fråga. Det som sägs i budgeten är att krishanteringen kan tillgodoses genom att man har en specialplanerad utbildning för personalen. Där är jag enig med ltl Pehrsson om att då måste man också se till att grundbemanningen är sådan att personalen räcker till att ta hand om de situationer som uppstår när människor är i kris och nöd och behöver den hjälpen.

 

Likaså väcker ltl Pehrsson en annan motion som liberalerna har funderat mycket på, nämligen kollektivtrafiken,  hur man kunde förbättra sitautionen så att människor skulle börja åka mera buss och för att man skulle få flera turer. Det är alltså flera saker där som vi egentligen är eniga om. Men just den här situationen är märklig att det är centermotioner på en centerbudget. 

Ltl Pehrsson tog också upp frågan om hantverksskolan och det beklagliga i att man inte har kommit igång med att bygga. Det är egentligen i flera år som man har planerat att man skulle bygga till och bygga ut där. Det här är ett exempel på just det som har diskuterats ganska mycket i dag, nämligen satsningen på olika byggnader och den överhettning som uppstår inom byggnadsbranschen. Där har vi nog all anledning att fundera noga att vi håller tillbaka lite att vi inte kommer in i samma kris som vi hade här i början på nittiotalet.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag väntade mig att jag skulle få medhåll och sympatier när det gällde motionerna som jag tog upp. Jag vill säga, att jag tycker inte att det strider emot hälsovårdsministerns funderingar kring krishanteringen eftersom det hittills har pågått en utredning som skulle ta fram olika sätt att sköta krishanteringen. Den har alldeles nyligen blivit färdig och den visar precis på det som man har skrivit i budgeten att man behöver resurser till akuten, man behöver tilläggsresurser när det gäller personal för att ta hand om anhöriga som kommer till akuten tillsammans med olika olycksfall och skadade personer. Men man har även kommit fram till, och det är den delen  av  utredningen vi har väntat på, att det också behövs en beredskap att t.ex. kunna fara ut till hem, till olycksplatser osv., som jag sade. Utredaren har den åsikten att det inte är det bästa sättet att man tar personal från avdelningarna och sedan tar in vikarier i stället; dels kan det leda till att man sänker vårdkvaliteten på avdelningarna på sjukhus osv. i och med att man snabbt tar in vikarier som kanske inte har samma erfarenhet och kan sköta arbetet på samma sätt och dels har de inte heller specialutbildning just för att hand om chockade, människor som s.a.s. har ett sår i själen. Det sades just i utredningen att man har personal som tar hand om ett sår på kroppen, men man har ingen som tar hand om ett sår i själen, utan det skall de somatsika vårdarna göra. Är det det riktiga rätta sättet? Jag tror att det skulle vara viktigt att denna beredskap skulle finnas.

 

När det gäller den andra motionen angående kollektivtrafiken har vi haft diskussioner många gånger just om det och jag tror att det är en utredning som behöver göras i första hand.

 

Ltl Hasse Svensson:

Herr talman!

Budgetförslaget är digert, men någon riktig fräsch analys av Åland i dag tycker jag inte man kan läsa ut. Vissa allmänna basuppgifter defineras, men när det kommer till det dynamiska i utvecklingen blir det ganska luddigt. Det gäller t.ex. ungdomspolitiken. Landskapet behöver bygga upp en aktiv ungdomspolitik med målet att stimulera olika ålders- och intressegrupper och stärka deras känsla av tillhörighet och trivsel inom självstyrelsen. Som första steg bör mer uppmärksamhet än hittills ägnas ungdomsgruppen 15-18 år och åt de ungdomar som inte tycker sig passa in i utbildningssystemet. Den läroavtalsutbildning som inletts och som ltl Ritva Sarin-Grufberg också nämnde är till för dem som inte riktigt känner sig passa in i grundskolesystemet och har, vad jag förstår, gett visa goda erfarenheter, men det behövs ökade resurser så att denna form av praktiskt inriktade studier kan göras individuell för varje elev och därmed passa alla som vill välja fortsatt utbildning i stället för att lämna skolan i förtid eller som annars är utan tillfredsställande kunskaper för morgondagens krävande yrkesliv.

 

För att hoppa till ett annat område tycker jag också att en kraftfull satsning bör göras på ett motorcentrum på fasta Åland med olika banor, garage och verkstäder för unga från 15 år och uppåt. Lagtinget har redan tidigare beviljat vissa projekteringsmedel för ändamålet. Det finns förberedande planer på en kombinerad streetrace- och halkbana, som jag tycker landskapet bör bevilja generösa bidrag också i fortsättningen och eventuella lån och i anslutning till ett sådant motorcentrum, lokaliserat långt från bostadsområden, bör man alltså planera också för de yngre, de som ändå samlas kring dessa motoraktiviteter. Detta motorcentrum bör på sikt ha heltidsanställd personal som håller kontakt med ungdomarna och övervakar aktiviteterna.

Det gäller också att ge resurser till ett forum för frivilliga organisationer och de myndigheter som arbetar för de ungdomar som under en tonårsperiod inte vill göra någonting, bara vara, som det heter. Jag tycker att det bör finnas en landskapets ungdomsprojektfond som utan större formaliteter kan bevilja mindre anslag till tillfälliga ungdomsgrupper som vill planera och genomföra aktiviteter. Det är mycket viktigt att öronmärka pengar så att också ungdomsgrupper i skärgården har tillfälle att sätta igång olika projekt för kultur, fritids- och andra ändamål under höst, vinter och vår när kanske inte så mycket händer i de mindre samhällena. Sådana satsningar tror jag inte driver på vår “regionala inflation”, som det uttalades farhågor för här tidigare. I Mariehamn samlas under helger och veckoslut kanske ett hundratal tonåringar från både stad och landsbygd för att göra just ingenting; de är inte ute efter särskilda aktitiveter, utan de vill vara tillsammans och umgås utan organiserad sysselsättning. Vad de tycker är häftigt, som det heter och tilldragande varierar starkt och kan knappast förutses. Det gäller alltså att möta de behoven på ett flexibelt sätt. Det görs goda insatser av organisationer och aktionsgrupper som arbetar för att sådana här ungdomar inte skall känna sig nonchalerade av vuxenvärlden, men arbetet behöver alltså samordnas. Organisationerna och grupperna bör få resurser att tillsammans med olika myndigheter, också kommunala sådana från hela Åland, göra en ännu kraftfullare insatser.

 

Herr talman!

Ett första konkret mål kunde vara att inrätta ett ungdomscafé i centrala Mariehamn med snygga, flexibla utrymmen för olika grupper av unga gäster och givetvis med vuxen personal. Caféet bör få möjlighet att hålla låga priser och kunde öppna när de vanliga caféerna och serveringarna, där de unga gärna vistas, stänger på kvällarna och i helgerna. Bäst ur alla synvinklar tror jag det är om avtal kan göras upp med ett befintligt café med tillräcklig kapacitet om kvällsöppet  t.ex. till klockan 23 alla kvällar vår, höst och vinter och även helger. Caféet skulle då vara öppet exklusivt för tonåringar. Ingen försäljning av mat och öl, men varma drycker och läsk, bullar och godis, kunde säljas till humana priser. En provperiod på förslagsvis de tre första årstiderna, då avtal tillämpas, kan ge underlag för långsiktiga beslut.

 

Sedan vill jag också nämna några ord om borta-ålänningarna, som är en av våra resursmöjligheter. Självstyrelsens kontakter med borta-ålänningarna är fortfarande inte bra. Det årliga sommartinget upplevs av dem som väl turistiskt och hittills också väl mästrande från hemmaålänningarnas sida. Detta arrangemang kan ersättas med t.ex. ett öppet forum varje sommar, gärna på borta-ålänningarnas dag, där man behandlar två-tre väl förberedda temata med på förhand utsedda rapporter som underlag. Då är det väsentligt att arrangörskommittén består av jämställda hemma- och borta-ålänningar och att sakkunskap från bägge grupper medverkar i diskussionen. Det finns allt från förlorad hembygdsrätt och svårigheter att få sommarstugetomt från födelsestället till möjligheter för sakkunniga borta-ålänningar att ge råd och tips åt landskapsstyrelsen att diskutera. Borta-ålänningarnas förening bör få bidrag för en gemensam kontaktgrupp som vid behov kunde vara remissinstans eller höras av lagtingets utskott  i aktuella ärenden.

 

Ltl Sarin-Grufberg höll ett intressant anförande om bl.a. utbildningen. Om herr talmannen tillåter ber jag att få återkomma till det i ett senare inlägg.

 

 

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag noterar med tillfredsställelse att ltl Svensson och jag är överens i många frågor; t.ex. läroavtalsut­bildningen som ltl Svensson vill lyfta upp vill jag också. Också i fråga om ett s.k. tekniskt allaktivitets-område är vi överens. En sakrättelse är dock att det handlar inte om streetrace om vi får till en sådan satsning, utan det handlar om dragrace. Streetrace är det vi kör nu på stadens gator. Vad gäller ungdomspolitiken är inte jag så oroad över den, för om allting går i lås nu blir vi fyra ledamöter i lagtinget under 30 år, så jag tror nog att de frågorna kommer att få hög prioritet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

När det gäller den tekniska frågan böjer jag mig för landstingsman  Sundmans sakkunskap. Sedan är det så att 15-18-åringarna behandlar gubbar på till 30 på just som gubbar, så det är inte så säkert att den åldern är den absolut rätta! Jag tror att vi skall vara flera som engagerar oss i ungdomsfrågorna.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag vill först påminna ltl Svensson om att vi är lagtingsledamöter, inte landstingsledamöter, vare sig om herr Svensson vill det eller inte!

 

Jag vill också säga det finns caféer i Mariehamn som har öppet till klockan 23 på kvällarna, så jag ser inte det här behovet som Svensson efterlyser att man skall gå in och på något vis snedvrida konkurrensen. Jag tror att de caféer som finns i Mariehamn och som har öppet till 23 på kvällen nog klarar av att täcka upp behovet som finns för ungdomscaféer.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! Jag beklagar felsägningen, som kanske beror på att jag var lagtingsreferent i 25 år när det hette landstinget, men jag skall bättra mig, Fredrik Lindqvist!

 

Ltl Lindqvist, replik: Herr talman! Det tackar jag för.

 

TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

När man tar del av det budgetförslag som för in oss i ett nytt århundrade kan man notera att det ekonomiska läget är stabilt i landskapet med så gott som full sysselsättning inom alla yrkesgrupper. Men den högkonjunktur som vi har haft kan kanske ha nått sitt tak. Sjöfarten och dess framtid; taxfree-undantagets betydelse framöver med mera utjämnade landbaserade priser och en hårdare konkurrens kan för sjöfartens del innebära att den icke förblir den starka näring som vi har varit vana med. Den har varit och är mycket viktig för landskapets ekonomi och sysselsättning. Den avgående landskapsstyrelsen har tagit i och gjort vad de har haft i sin makt att göra till dags dato, men kanhända med liten förståelse från riksmyndigheternas sida.

 

Ser vi på primärnäringarna jordbruk och fiske är det för jordbrukets del av stor betydelse hur LFA-stödet kommer att formuleras. Som det ser ut i dag är det riket som kommer att administrera och finansiera detta stöd. Landskapsstyrelsen bör fortsättningsvis aktivt arbeta för att själva få den administrativa delen av detta stöd, som kan vara av stor betydelse för landsbygdens och skärgårdens framtid. Vi har en ung generation jordbrukare ute i landskapet som har satsat på mjölkproduktionen och jag ser det som oerhört viktigt att dessa unga jordbrukare får allt det stöd för sin verksamhet som är möjligt. Det skulle vara en katastrof om vi inte skulle kunna ha ett eget mejeri i landskapet.

 

Fisket kämpar med lika dålig lönsamhet som jordbruket, med andra ord en halvering av inkomsten sedan vi blev medlemmar i EU. Vad beträffar fisket finns det i någon mån en framtid inom den yngre generationen, framför allt inom fjällfisket. Den kommitté som landskapsstyrelsen tillsatte under året bestående av handeln, fiskeorganisationer och landskapsstyrelsen verkar vara ett steg i rätt riktning för att framför allt få fram möjlighet att bedriva ett fiske som kan ge nya utvecklingsmöjligheter, med andra ord en bra kvalitet till ett bättre pris. Men man blir fundersam när man får läsa i en av våra lokaltidningar att en nyvald lagtingsledamot i en artikel anser att ett förbud av drivgarnsfisket i Östersjön borde förbjudas. I hög grad berör det som känt vår yrkesmässiga laxfiskekår. EU har givit landet en utökad laxkvot, som givetvis också leder till att åländska fiskare tilldelas en större kvot. Man kan konstatera att uppe i Bottenviken, i älvarna med den naturlekande laxen, har laxstammen också ökat. Vi har en handfull aktiva laxfiskare i landskapet som delvis har satsat på förädling för att få en bättre lönsamhet. Drivgarnsfisket har lång erfarenhet i landskapet, ända sedan 1950-talet, så jag kan inte se vilka negativa följder ett drivgarnsfiske kan ha beträffande vår vattenmiljö.

 

Sälen är ett stort problem för fisket i all verksamhet. Den har också aktualiserats den senaste tiden. Stammen har ökat kraftigt under de senaste åren, men att få ner den på den nivå där den borde vara är inte så lätt. Jag tycker att landskapsstyrelsen vidtagit en del åtgärder i rätt riktning under året samt i föreliggande budgetförslag upptagit ökade medel för ersättning av skadad fångst och fångstredskap. Det är i och för sig bra, men jag tror att man mer och mer måste lyfta upp sälstammens skadeverkningar för fisket i nordiska sammanhang. Det är inte bara ett åländskt problem, det gäller också i allra högsta grad rikets och Sveriges fiskevatten. Jag tror inte att vi har tid att vänta på den Helcom-utredning som det talas så mycket om. Då tror jag att vi får vänta på de praktiska åtgärderna.

 

Herr talman!

Vad beträffar trafiksäkerhet och utbyggnad av våra huvudvägar har jag kunnat konstatera att i budgeten för detta år och i budgetförslaget för år 2000 står det under Vägbyggnads- och vägförbättringsarbeten: “För att öka trafiksäkerheten speciellt för den tunga trafiken och för cyklisterna föreslås att tyngdpunkten i väginvesteringarna småningom, men jag vill säga bör, flyttas över på huvudväg 3". Helt motiverat med tanke på att Långnäs är landskapets största godshamn. Huvudväg 3 fyller inte i dag de krav man måste ställa ur trafiksäkerhetshänseende, framför allt från Lemlands centrum ner till Långnäs färjhamn. Bara för några dagar sedan hörde vi om en allvarlig långtradarolycka inom denna trafiksträcka. Åtgärder bör ha hög prioritet med tanke på säkerheten för cyklisterna och den lätta trafiken.

 

Herr talman!

Det har i många år diskuterats den södra linjens trafikutveckling, kortruttstrafik. Vi kan notera att det i föreliggande budgetförslag finns ett anslag upptaget för projektering av en ny färja för Degerby-Svinö-linjen. Jag anser att när man börjar diskutera en nyanskaffning av färjtonnage bör man allvarligt överväga vilken trafik man skall ha. Det bör knytas ihop. Skall man ha en kortruttstrafik bör man också planera färjan så att den är anpassad för ett sådant trafiksystem.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag tror att det var mig ltl Holmberg avsåg när han sade att jag hade uttalat mig mot drivgarnsfisket i tidningarna. Jag har skrivit om miljötopporganisationen Coalition Clean Baltic’s inlaga till Östersjöns fiskerikommission, där man påpekar att det finns olämpliga följder av drivgarnsfisket. Ett problem sägs vara i det material som jag har fått ta del av att drivgarnsfisket är en dyrbar fiskemetod och ur EU:s synvinkel betraktas det som olönsamt. Det bygger på ganska stora subventioner. Dessutom sägs att drivgarnen fångar alltför mycket utan urskiljning. Man får alltså in också sådant i drivgarnen som är oerhört långt och som inte var meningen att skulle fångas och som kan stänga av halva Östersjön. Ltl Holmberg har inte sagt varför drivgarnsfisket är att föredra framom andra fångstmetoder.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Hasse Svensson skulle behöva sätta sig in i lite hur ett yrkesmässigt fiske bedrivs i dag.  För att fiska lax bör du i dagens hårda konkurrens ha den senaste fiskemetoden, och det är inom nätfisket. Det finns givetvis andra fiskemetoder, men de är inte så resultatgivande i dagens läge, så jag kan inte förstå vad man skulle ha att vinna med att förbjuda ett drivgarnsfiske och utestänga en hel yrkeskår som inom laxfisket bedriver sitt yrke.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Som sagt, jag har inte gått till storms mot laxfiskarna som sådana. Jag har refererat i en artikelserie jag skriver om Östersjöfrågor olika synpunkter på det som sker i Östersjön. Jag är faktiskt inte någon expert på fiske, men det framgår också av materialet att EU har rekommenderat att det inte alls skall användas därför att det för med sig ovälkomna och olämpliga fångster vid sidan av det som man egentligen vill ha. Det jag har gjort, ltl Holmberg, det är att jag har tagit upp en diskussion som finns och jag antar att man kan diskutera olika fiskemetoder utan att man är emot fiskarna som yrkesgrupp.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Det är känt att EU inom vissa vattenområden har förbjudit drivgarnsfiske, men jag tycker att det talar emot att man uttalar sig mot ett drivgarnsfiske i Östersjön i och med att EU har utökat sin laxfiskekvot för Finland, inbegripet landskapet. Då bör man aktivt arbeta för att få hålla kvar detta fiskesätt för att trygga den yrkeskår som bedriver detta fiske.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Jag fick ett hejarop när jag gick in i lagtingssalen i dag, då en tonårsmamma sade till mig: “du har den viktigaste motionen, det viktigaste i hela gula luntan”! Det jag talar om är en ungdomsmottagning. Jag kommer också att uppehålla mig lite vid en löneutredning samt nämna några ord om golfbanan i Grelsby.

 

Vi har i dag en fungerande preventivmedelsrådning för ungdomar mellan 13 och 25 år. Där arbetar en barnmorska och man har också läkartider vid behov. Ungdomsmottagningen eller preventivmedelsråd­givningen, som den än så länge fungerar som, är placerad i Uncan i Mariehamn. Lokalen är mer lyckad än vad man från början hade trott; ungdomarna tycker väldigt mycket om att gå just till Uncan därför att det är inte så sjukhusaktigt, det påminner inte om någon hälsocentral eller något liknande.

 

Det har nu visat sig att personalen vid preventivmedelsrådgivningen får del av många förtroenden. Ungdomar som kommer dit klär bokstavligen av sig - de berättar väldigt mycket. Det är inte bara preventivmedel det handlar om. Det kan komma fram att man har blivit utsatt för sexuella övergrepp, flickor tycker sig ha viktproblem, vilket är vanligt i dag, en onaturlig kroppsfixering, man berättar om sitt användande av droger eller pojkvännens användande av droger eller gängets användande av droger. Man berättar att man känner sig ensam, mobbad, man kanske inte kan överhuvudtaget vistas hemma, man går i självmordstankar, man är rädd att man just har blivit HIV-smittad eller man har hamnat i en eländig ekonomisk situation. Personalen som jobbar där i dag har säkert kapacitet, men de har inte möjlighet att ta i dessa bekymmer, utan det som de kan göra är att hänvisa ungdomarna vidare och det är ingen bra situation därför att det skulle behöva tas i på det ställe dit de har sökt sig. Ungdomarna tycker inte om att bli hänvisade till mentalvårdsbyrån eller någon annan inrättning, utan de skulle behöva få hjälp just här, där de har förtroende, där de har visat sitt förtroende. Arbetet vid preventivme­delsrådgivningen går inte att begränsas enbart till preventivmedelsrådgivning.

 

En annan aspekt som jag tycker är viktig är att tonårspojkar också har många frågor fast de inte behöver gå omkring och vara rädda för att bli med barn.

 

Man kan förstås säga att föräldrarna är viktigast och att föräldrarna skall sköta dessa frågor, men det här är sådana frågor som man behöver utomstående för. Under tonårstiden ifrågasätts ofta fostraraukto­riteter och de flesta ungdomar klarar sig bra, men många tar stora risker och går ibland över gränser i sin självständighetssträvan, gränser och risker som sedan i efterhand blir svåra att handskas med.

 

För ungdomarna skulle en ungdomsmottagning vara väldigt viktig. Ungdomsmottagningen skulle framför allt jobba förebyggande men också förstås med problem som redan har uppstått. Det viktigaste är att man på något sätt skulle hålla ungdomarnas självrespekt högt, för om man har en hög självrespekt utsätter man sig gärna för risker som bryter gränserna. 

 

Om man skulle ha som ledord att man skall ingripa innan någonting har hänt för att det inte skall ha hända, så skulle den förebyggande verksamheten dels vara individuell rådgivning och det viktiga där skulle vara att ungdomen verkligen skulle få tillfälle att tala om sig själva och sin situation. Det andra skulle vara utåtriktat arbete, där man från ungdomsmottagningen skulle vända sig både till skolelever men också till föräldragrupper. Det är också viktigt att man vid ungdomsmottagningen för en ambitiös dokumentation och statistik. Detta ger oss politiker och alla andra väldigt viktig information om vad som händer, hur vårt samhälle mår helt enkelt. Det är en bra indikation på det. Ungdomsmottagningen blir också en väldigt viktig del i ett nätverk.

 

Vad kostar det här då? Det låter väldigt ambitiöst med en ungdomsmottagning. Det är ingen ny instans, utan det gäller bara att utveckla preventivmedelsrådgivningen som den är i dag. Vi har i dag en halvtidsbarnmorska och för att det skulle kunna bli en ungdomsmottagning behövs denna barnmorska på heltid. Dessutom behövs en kurator, vilket i dag torde räcka med en halvtidstjänst. En utvidning från en halvtidsbarnmorska till heltid plus en halvtidskurator skulle i kostnader utgöra 190.000 mark, ett anslag som jag alltså har föreslagit i en finansmotion.

 

Jag är själv helt övertygad om att detta är ett väldigt viktigt arbete. Dels kan man se det som narkotikabekämpning men framför allt därför att det är svårt och  när det äntligen finns ett bra ställe där ungdomar fångas upp tycker jag att vi måste satsa på det. Jag hoppas också att alla de ungdomsarbetare som i dagarna jobbar med en skrivelse för att sätta ännu mera tyngd bakom detta och att mamman som hejade på mig i dag kommer att få denna ungdomsrådgivning.

 

Det andra jag tänkte tala om gäller löneutredningen, som vi lite har diskuterat redan i dag. Budgeten som vi har framför oss är diger, ganska försiktig, men med många investeringar och jag tycker att det är dags att vi samtidigt här tänker på alla människor som vi har i alla dessa byggnader. Vi har delvis redan diskuterat vårdlöner, men jag tror också att det är väldigt viktigt att vi inte bara tittar på löner utan att vi också tittar på kvaliteten. Jag tror det mest frusterande inom vårdarbetet är om man inte kan ge sina hjälpbehövande tid. Det är någonting som vi politiker har stort ansvar för.

 

Vi har, som sagt, redan diskuterat vårdlönerna och jag ställer mig inte emot att vi höjer kvinnolöner, men däremot skulle jag vilja veta, jag skulle vilja ha fakta, därför att ofta när vi pratar om jämställdhets­frågor och ofta när vi pratar om löner “tror” vi och vi “tycker och vi tycker”, men det är hemskt lite vi vet. På rikshåll har man åtgärdat detta genom att man har gjort en relativt omfattande utredning som innehåller statistik på olika nivåer, jämför löner mellan olika hierarkier, alltså olika ställningar inom olika företag och inom offentlig sektor kontra privat sektor, man tar hänsyn till utbildning, man tar hänsyn till kön, ålder, yrken osv. Åland är utelutet i undersökningen och jag tycker att det skulle vara väldigt viktigt att vi skulle ha samma fakta här på Åland. Därför tycker jag att utredningen också skulle göras här.  Jag tycker att vi skall ha rikets utredning som modell, men jag tycker inte att vi skall göra en likadan utan vår undersökning skulle också omfattas av en analys: varför är det så här? för att vi sedan, gärna redan i en tilläggsbudget under detta år, skall kunna börja rätta till där det ser som mest illa ut. Det här tror jag är mycket rättvisare än att vi bara delar ut en klump någonstans.

 

Herr talman!

Jag tänkte alldeles kort nämna om golfbanan i Grelsby. Vi har förslag om att vi skall bygga den och det är en behjärtansvärd turistisk satsning. När vi bygger golfbanan skulle jag vilja att vi tänker på att det inte finns några miljövänliga golfbanor, som en del lagtingsledamöter under senaste perioden har talat om. Eftersom det inte finns några miljövänliga golfbanor tycker jag att det är viktigt att vi ser till helheterna och tänker t.ex. på att vi nu går in i viktiga lövängsområden och anlägger gräsmattor, att vi då i stället kommer ihåg att värna om lövängsväxterna någon annanstans, att golfbanan kommer att kräva mycket bevattning och att vi då funderar ut ett ekonomiskt och bra sätt för att bevattna golfbanan, att golfsatsningen kommer att ge säsongarbetsplatser, men att vi kanske funderar på om det går, för vi har ju svårt här på Åland att fylla alla dessa säsongarbetsplatser, att kanske vi på något sätt kan fixa att det blir mera fråga om hela tjänster och att vi på det sättet får bra och kompetent personal som får detta som meningsfulla heltidsarbeten.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller den planerade golfbanan i Grelsby är det förstås så att när människor är verksamma finns alltid risken för att det innebär miljöslitage på olika sätt. Det handlar alltid om att väga olika intressen mot varandra när man gör sådana ingrepp som t.ex. en golfbana skulle innebära. Man planerar nu att  göra en väldigt noggrann miljökonsekvensbedömning, där man väger in de effekter ingreppet har på miljön, man väger in olika intressenters synpunkter och åsikter.  När man jämför anläggningen av en golfbana och de aktiviteter som är i jordbruket finns det mycket som talar för att en golfbana kan betyda väldigt goda saker för miljön.

 

När det gäller lönesättningen och det som sades i samband med den liberala motionen om vårt förslag om en  klumpsumma är det så att det finns skillnader mellan män och kvinnor och man har under många år försökt få igång ett arbetsvärderingssystem. Det är reell politik att försöka åtgärda de missförhållanden som finns. Visst är det bra att göra utredningar och ta fram mera fakta, men jag tror också att man måste ta i problematiken och göra konkreta saker.  Det viktiga här är att komma igång med arbetsvärderingssystemet.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Det är ingen polemik, för ltl Viveka Eriksson och jag är alldeles eniga. Att arbetsvärderingssystemet kommer igång är jätteviktigt, och det har varit jätteviktigt att det skulle komma igång sedan 1991 på initiativ från liberalerna, men det kommer inte igång! Det kan spekuleras i vad det beror på att det inte kommer igång, men jag tror att utredningen skulle ge luft under vingarna till just en arbetsvärdering.  När man får fakta och vet hur det ligger till på de olika arbetsfronterna, så tror jag att det blir mycket lättare att börja jämföra vilka arbeten är jämförbara med varandra och hur ser lönerna ut. Jag tror helt enkelt att de kommer att komplettera varandra och skjuta fart.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är mycket riktigt att det är ett liberalt initiativ. Redan 1992 hade vi en motion om ett arbetsvärde­ringssystem. Vi har haft flera motioner under nittiotalet och försökt puffa för detta. Sedan är det också  så att ltl  Lundbergs parti har suttit vid makten och kunde kanske ha gjort något mer konkret åt det här för att få det att fungera. Nog är det nånting som är fel när man inte på flera år har fått det att fungera. Man måste pröva olika möjligheter.  Det har väl låst sig genom att det var en arbetsgrupp där fack står mot varandra. Jag tror att man borde lösa det genom att sätta det på en människa som skulle ta i och börja jobba med det.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Britt Lundberg berörde den tänkta golfbanan i Finström och hon talade om att det finns inte några miljövänliga golfbanor, och det stämmer bra det. Men det är ett annat stort problem med den planerade golfbanan i Finström, nämligen att den ganska allvarlig inkräktar på kulturmiljön, på den närmast heliga mark som omgärdar kyrkan och prästgårdsängarna. Jag och mina partikamrater har en motion där vi tycker att det är säkert bra att man får en golfbana i Finström men att den bör byggas så att den inte förstör den kulturhistoriskr mycket värdefulla miljön. Vi har haft dessa krockar förut när det har gällt golfbanor och det grundar sig mycket på att vi inte har någon riktigt heltäckande markplanering på Åland ännu i denna dag, så de exploaterande- och bevarandeintressena kommer ofta i väldigt stark konflikt med varandra. Det är ytterligare ett problem som kommer till med golfbaneexploateringen.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Det har länge i den allmänna debatten och nu också här i remissdebatten diskuterats en hel del kring arbetsvärderingen för att särskilt jämna ut löneskillnaderna mellan typiskt manliga yrken och typiskt kvinnliga yrken. Det var en del av den avgående landskapsstyrelsens handlingsprogram hösten 1995, som vi direkt vårvintern 1996 implementerade på det sättet att vi kallade facken till en gemensam överläggning om många frågor, inklusive arbetsvärderingsvärderingsfrågan, och framförde som landskapsstyrelsens åsikt att vi ville få till stånd en sådan fortast möjligt samt att vi i samarbete med facken skulle göra detta. Jag är säker på att felet till att det inte har blivit, trots att vi därefter flera gånger har påpekat och efterlyst utredningen, ligger delvis hos båda parter. Vår förvaltning har också varit överbelastad med mycket ärenden under årens lopp och det är möjligt att våra tjänstemän därför inte fullt har drivit på frågan, men den politiska beställningen, de politiska signalerna har varit fullständigt klara och vi har flera gånger därefter haft upp frågan på bordet. Vi har fått olika förklaringar, dels att det kan finnas bristfälligheter när det gäller arbetsgivarens intresse, men vi har också fått klara signaler att det finns ett visst motstånd inom den fackliga diskussionen att man möjligen den vägen skulle försämra för någon på basen av den totala pott som finns att fördela i löneförhandling­arna. Och det är någonting som man måste ha förståelse för; om verkligheten är sådan finns det egentligen bara en lösning för att jämna ut lönerna mellan typiskt manliga och typiskt kvinnliga yrken.  Lika lön har vi i offentlig sektor för kvinnor och män, men däremot finns det stora skillnader i privat sektor, men mellan dessa olika grupper av yrken finns det tydligen - om det är på det här sättet - bara  en lösning och det är att höja jämnt åt alla men sedan då höja mera i vissa grupper. Men även för det behöver vi ha en arbetsvärdering genomförd. Det har hänvisats till arbetsvärderingar som har gjorts på annat håll och att de är bristfälliga till sin metodik. Det har också antagligen varit en del av diskussionen som har gjort att man inte har kommit vidare, att man inte har tyckt sig vara överens om den bästa metodiken för den här typen av utredningar.

 

Sannerligen har vi alltså pressat på och det har inte varit brist på politisk vilja. Jag är säker på att den  landskapsstyrelse som så småningom förhoppningsvis skall tillträda kommer att fortsätta dessa ansträngningar.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt ingen lätt fråga. Det handlar om att man skall ge lika lön för likvärdigt arbete. Det är inte lika arbete utan det är likvärdigt arbete. Det är där som man måste ta i bruk någon form av poängsättningssystem där man jämför olika saker: tyngd på grund av olika orsaker, utbildningslängd osv.  Jag undrar om det inte kommit vidare beror på att det var just en grupp med facken inblandade med olika intressenter. När löner skall jämnas ut blir det någon som blir lidande, och då blir det olika intressenter som drar åt olika håll.  Att anställa en projektansvarig som skulle göra detta är ett sätt att  komma vidare på.

 

 

Lantrådet: Herr talman!

Det är mycket möjligt att man borde ha bytt metodik. Men det var så att vi kom överens med facken om att vi skulle tillsammans försöka göra detta. Då vill man inte gärna bryta ett sådant avtal. Men det är klart att när det inte blev resultat på flera år borde man antagligen ha fattat beslut om att bryta avtalet och välja en annan metodik. Det är skäl att titta på en sådan förändrad metodik nu när man inte har nått resultat den valda vägen.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag är mycket glad att det råkar vara jag som fick taltur för jag tänkte just diskutera frågorna om låga kvinnolöner. Vi har just ett val bakom oss och jag tror att alla partier lovade att nu skall det bli ändring. Nu måste kvinnolönerna upp! Det är en så uppenbar orättvisa att kvinnor i genomsnitt har minst 20 procent lägre lön än män. Det är inte i samma jobb utan det är för att kvinnor i allmänhet sysslar med andra saker än män. Vi hann diskutera detta lite före pausen och jag råkade lyssna på lokalradions reportage. Då sade den kvinnliga reportern att kvinnorna i lagtinget hade “stridit” om den här frågan!  Det är ett, som jag skulle säga, omedvetet sätt att referera en debatt om kvinnor och kvinnolöner i lagtinget. Jag hörde henne inte säga att någon hade stridit om investeringsbudgetens storlek eller någoting annat, utan när männen debatterar här så är det inte att strida, utan det är tydligen någon annan typ av resonemang. Jag anser inte att kvinnorna här i lagtinget har stridit om denna fråga, utan vi har kommit med olika förslag i de olika partierna hur man kunde förbättra kvinnolönerna inom landskapets förvaltning. Då är det så att socialdemokraterna har ett förslag på 3 miljoner som en allmän lönepott. Liberalerna har lämnat in en motion som är på 5 miljoner och som redan ltl Eklöw här redovisade för: man riktar sig direkt till vårdpersonalen inom ÅHS, så har vi ltl Ronald Boman, som också riktar sig till vårdpersonalen inom ÅHS med ett s.k. Ålandstillägg på 7 miljoner, så har vi ltl Britt Lundberg och centerns motion om en utredning av lönebilden på Åland.

 

Om man räknar namnen bakom alla motionerna borde det finnas majoritet i lagtinget redan för en förändring i den här frågan, åtminstone en kraftig förbättring i förutsättningarna att få ett lönepåslag. Typiskt nog har de obundna ingenting att säga i den här frågan och inte har heller Frisinnad Samverkan kommit med något förslag. Det behöver inte betyda att de är emot, men man kan ändå säga att det inte har varit någon högt prioriterad fråga.

 

I samband med valdebatten var jag och lyssnade jag på ltl Fredrik Lindqvist. Han hade en mycket duktig kampanj bestående av många unga flickor bakom sig och jag frågade då hur det skulle bli med jämställdheten  om Lindqvist kommer in och speciellt med kvinnolönerna. De unga damerna svarade, att Fredrik skulle nog fixa det också! Jag räknar alltså med att också Fredrik är bakom en förändring av läget för kvinnolönerna inom landskapsförvaltnigen.

 

Sedan, herr talman, till själva metodiken. Lantrådet var inne på en viktig analys här, nämligen att kvinnolönerna kommer knappast att förbättras om det innebär att männen skall ge av sina löner för att kvinnorna skall få högre lön. Det skulle i så fall ha skett för länge sedan, för det är inte så att man inom facket eller bland arbetsgivarna här i landskapet är omedveten om situationen, utan det är som lantrådet säger att det finns sådana som är rädda att de då skulle förlora på det här - och det är männen. Det finns en stor psykologisk skillnad mellan kvinnor och män när det gäller att ta betalt för sitt arbete. Män har ett mycket, mycket mera offensivt sätt att kräva betalt för vad de gör, medan kvinnor ofta ser till andra värden i sin arbetsinsats och tyvärr inte har samma aggressiva hållning när det gäller att få bättre löner. Det finns intressanta experiment där man har haft män och kvinnor att förhandla. Det har varit män och kvinnor, bara män eller bara kvinnor och det visade sig att i alla dessa situationer förlorar kvinnorna. Det spelar ingen roll heller om det är kvinnor som är på arbetsgivar- eller på arbetstagarsidan. De psykologiska strukturerna och värderingarna bakom detta känner man nog inte riktigt till ännu. Men politiskt är det i alla fall så att männen kommer inte att ge av sitt löneutrymme till kvinnorna, utan, som jag också uppfattade lantrådets inställning i den här frågan - det måste till ett extra lönepåslag som i första hand skall riktas till kvinnorna. 

 

I Mariehamns stad har vi gjort detta i två år å rad. Vi har tagit upp en särskild lönepott som fördelas enligt lokala förhandlingar och där vi som arbetsgivare har sagt att syftet med lönepotten är att minska klyftan mellan mäns och kvinnors löner inom stadens förvaltning. Jag tror inte att det har varit någon lätt uppgift för parterna, dvs. arbetsgivarrepresentanten och representanterna för de olika fackorganisa­tionerna, men det har i alla fall givit ett visst resultat.

 

När det gäller förslaget om att rikta sig enbart till ÅHS tycker jag, som sagt, att det inte är riktigt solidariskt.  Ltl Eklöw, som tyvärr inte är här, drog fram ganska mycket i sitt anförande och betonade särskilt de lågavlönades rätt till lönejusteringar. Men jag uppfattar nog ändå att det i första hand är fråga om att justera lönerna för den här gruppen för att de också är en stor arbetsgrupp bestående av kvinnor. Jag kan inte annat än säga det att det måste för landskapets alla andra kvinnor, som är anställda inom  Ålands landskapsstyrelse - det är säkert lika många som kvinnorna - kännas att de blir gruvligen förbigångna, för det finns väl inget motiv för varför inte också de skulle få en justering av sin lön.

 

Av erfarenhet, speciellt från staden, tror jag att det förslag som vi lägger har större framgång att också ge resultat i de direkta förhandlingarna mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, för det är ändå inte så att vi här i lagtinget kan börja titta på lönelistorna och säga att den skall ha så mycket mera och den och den och den plus att förslaget, som någon redan sade, antagligen ger som effekt att i samband med nästa budget har vi en massa motioner om de och de grupperna, som också naturligtvis - mot basen av det som vi har beslutat om ÅHS-vårdpersonal - måste anses berättigade till löneförhöjningar. Som landskapsstyrelseledamoten Lindeman sade, har vi då satt hela avstalssystemet ur funktion. Jag vill poängtera ordet “avtal” - vi är alltså inte direktörer här som ensidigt sätter löner åt några människor, utan de har sina organisationer i vilka de är representerade och där de tillsammans med arbetsgivaren  värdesätter sitt arbete. Vi skall komma ihåg det. Vi lever inte på 1800-talet, där vi som några sorts pampar bestämmer hur det skall gå till, utan arbetsgivarna har en rätt, det finns ett system en och lagstiftning som vi själva omfattat hur det här skall gå till. Det som vi kan göra är att ta upp ett belopp och själva fördelningen måste sedan ske enligt det lagstadgade system vi har.

 

Det finns en risk att de olika motionerna spelas ut mot varandra. Nu är vi ganska många kvinnor här i lagtinget - och nu gäller det, tjejer, att se till att inte det händer. Jag känner det i ryggmärgen redan att det är det som är upplägget. Vi måste alltså hitta en gemensam lösning som gör att kvinnorna i Ålands landskapsstyrelse under den här perioden får bättre löner. De kan få det genom att vi hittar en lösning som kan gälla också för flera år. Men om vi låter meningsskiljaktigheterna blomma ut utan att söka en lösning blir det noll för också kvinnorna som vi försöker jobba för.

 

När det gäller en utredning av lönebilden är jag den första att hålla med ltl Lundberg om att det behövs mycket kunskap när det gäller jämställdhet, inte bara fakta, utan det behövs framför allt analys av de underliggande strukturerna. Och en struktur som vi skall vara rädda för är när alltihop blir så oerhört teoretiskt så att man till slut inte riktigt vad som var grundproblemet. Det är säkert bra att utreda lönebilden. Jag tror att det finns mycket inom landskapsförvaltningen som behöver klargöras. Men resonemanget om lika lön för likvärdigt arbete och lika lön för lika arbete är ganska mycket slagord. Vi vet alla följande: att lönerna generellt är 20 procent lägre för kvinnor än för män, antagligen är det så också inom landskapsförvaltningen och vi vet en annan oerhört viktig sak, att i vårt samhälle värderas arbete med människor, inom vården, inom omsorgen, inom utbildningen, inom kulturen, det värderas lägre än arbete med maskiner, med teknik överhuvudtaget och ekonomi - det som män sysslar med i hög grad. Och det är vår uppgift att se till att det här förändras så att arbetet med människor blir likvärdigt med det arbete som utförs med maskiner och inom tekniken.

 

Jag tycker alltså inte att man skall komplicera det här för mycket, utan tvärtom, gå till pudelns kärna:  det behövs mera pengar att fördela och de behöver fördelas av arbetsmarknadens parter enligt en politisk målsättning så att löneskillnaderna mellan män och kvinnor minskas under den här mandatperioden. Annars har vi samma resonemang igen inför nästa val. Samma klichéer, samma motioner, så nu det gäller att komma till handling.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller i mycket med det som ltl Sundback sade, men jag tror att det finns något missförstånd med motionerna. Jag tror inte att ltl Eklöws motion behandlade lågavlönade kvinnor. Jag tror inte heller att  ltl Ronald Bomans motion behandlar lågavlönade kvinnor, utan de behandlar lågavlönade inom vårdpersonalen. Ett av de få områden som jag är nästan säker på att man har samma lön oberoende om man är kvinna eller man är just inom sjukvården. En manlig sjukskötare har efter ålderstillägg och utbildning precis samma som en kvinna, så där har vi inte dessa differentierade lönesättningarna på grund av man och kvinna. T.o.m. en anestesiläkare känner väl till det, och manlig och kvinnlig har samma lön, om man tar efter samma utbildning. Motionerna är alltså inte avsedda att jämna ut löneskillnaderna mellan män och kvinnor, utan meningen är att satsa på en lågavlönad grupp, oberoende om det är män och kvinnor. 

 

Ltl Sundback sade att kvinnorna i  landskapsstyrelsen har olika lön. Förhoppningsvis har  de män och kvinnor som ingår i landskapsstyrelsen samma lön för samma tjänst. Jag gissar att ltl Sundback menade inom landskapsförvaltningen för övrigt.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är synd att inte ltl Eklöw är här. Vi får antagligen möjlighet att diskutera detta vidare. Men jag noterar att i liberalernas motion, som ltl Sune Mattsson också har skrivit på, förklaras löneeftersläpning­en bl.a. med att en bidragande orsak är det faktum att vårdyrket är kvinnodominerat och hör till kategorin låglöneyrken. Det är ju så att kvinnoyrken och låga löner i stora drag sammanfaller i mycket hög utsträckning. Det är det som är problematiken och det som jag sade, att jobba med människor, det är inte högt värderat i vårt samhälle, utan det är andra yrken som ger bättre betalt än just de jobben. Det stämmer faktiskt inte riktigt alla gånger att kvinnor i samma positioner som män och med samma titlar alltid skulle ha lika hög lön utan det finns tvärtom ett sådant syndrom att när kvinnor kommer in i branscher sjunker lönerna. Detta har t.ex. hänt inom läraryrket. Vad det beror på är en mycket komplicerad mekanism; alla är vi överens om att alla skall ha lika lön som har samma position och titel, men verkligheten är de facto inte så. Och vad beror det på? - det är en mycket komplicerad fråga.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag håller fortfarande med att ltl Sundback har rätt i det hon säger. Men i det här fallet är det just det som ltl Sundback säger, att det är ett kvinnodominerat yrke och det har kommit in män i det också på senare år, sjukskötare o.dyl., och motionen är nog tänkt att just de som jobbar inom vården skall få högre lön, oberoende om det är män eller kvinnor. Det är inte så tänkt att det är direkt för att det är bara kvinnor där, utan jag vill också påpeka att det finns också män där. Det finns män som har tagit flykten västerut också för att lönen är dålig, precis som kvinnor, så det är ett problem, men de drabbas egentligen av det som kvinnor alltid har drabbas av för att de har kommit in i samma arbetsmiljö och samma situation.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är lite oklar vad det egentligen är som ltl Sune Mattsson vill komma till.  Det är besvärligt att vara lågavlönad och det är ännu besvärligare att vara kvinna och vara lågavlönad därför att man har så hemskt svårt också att avancera. Det finns inte i dessa yrken sådana möjligheter och det ligger dessutom i hög grad inom offentlig sektor, så det finns inte samma möjligheter som åtminstone teoretiskt finns inom det privata. När man alltså pratar om lågavlönades ekonomiska svårigheter är det i hög grad kvinnor man pratar om, eftersom yrkesgraden är så hög bland kvinnorna i dag. Man brukar t.o.m. i bland prata om att kvinnorna utgör det nya proletariatet, för de tar alltmera ansvar både för ekonomin, för familjen och dessutom för allt oavlönat arbete i familjen, så jag tror nog att det finns skäl att poängtera att det är fråga om kvinnor som grupp.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Jag tänkte orda lite om miljön ännu här i kväll. Jag vill börja med att ta upp en kort sak, en fråga som är aktuell på ett väldigt positivt sätt för Åland just nu, alltså Ålands Agenda 21-kontor. För fyra år sedan arbetade liberalerna aktivt här i lagtinget för att förlänga landskapets ekonomiska stöd till Agenda 21-arbetet. Det var inte lätt att få gehör för den frågan här i lagtinget och motståndet var särskilt hårt från centern och näringsminister Anders Eriksson, men vi var enträgna och det gick ju bra som vi vet. I dag tror jag att vi alla med stolthet kan se på Agenda 21-verksamheten, som nu bevisligen är främst i Norden och som har gjort ett otroligt arbete för miljön och för att förändra attityderna till miljöarbetet i samhället. Jag hoppas att övriga grupper tycker att det är bra att vi drev på frågan i arbetets början och att man är nöjd med det vi och Agenda 21 har åstadkommit.

 

Under den gångna mandatperioden har vi från liberalerna kontinuerligt försökt lyfta fram miljöfrågorna och man kan märka att miljöfrågorna från år till år har blivit tyngre i budgetsammanhang och miljöanslagen har vuxit från år till år. Det är positivt. Som vi ser det nu är det Östersjöns tillstånd och förbättringen av tillståndet som är det allra viktigaste miljömålet under kommande år. Vill man förenkla det lite kan man säga att det är tre faktorer som är av avgörande betydelse för att vi skall få en tydlig förändring till stånd:

1. Förbättring av avloppsreningarna

2. En minskning av trafiken

3. En minskning av övergödningen från skogs- och jordbruket

 

Då det gäller avloppsreningen finns det tre delar man kan åtgärda:

 

1. Man kan se till att det avloppsvatten som går in i reningsverken är så rent som möjligt från början. Här kan landskapet informera om vad enskilda kan göra, man kan ge stöd till enskilda för kretsloppsan­passade avlopp, för urinseparerande toaletter och så vidare. Det finns en viktig sak landskapsstyrelsen kan göra här.

 

2. Man man se till att kvävereningen i reningsverken fungerar. Det har varit mycket tal om vi skall ha ett stort, flera stora eller många små reningsverk, men det är inte det som är det viktiga, om vi har många små eller få stora reningsverk, utan det viktiga är att reningen i de reningssverk vi har fungerar. Här kan landskapsstyrelsen ge bidrag till åtgärder för en förbättrad kväverening.

 

3. Vi kan se till att det vatten som går ut från reningsverken ytterligare genomgår en rening genom så kallad våtmarksrening. Här kan landskapsstyrelsen se till att mark på olika sätt avsätts för det. Landskapsstyrelsen har ett rejält anslag, 4,5 miljoner, för det här syftet och det är väldigt viktigt att man faktiskt lyfter fram detta och marknadsför stöden och informerar om att pengar finns.  Det är en väldigt viktig sak för Östersjön.

 

Om vi vill få till stånd en minskning av trafikens belastning på miljön måste vi på alla sätt öka kollektivtrafikens andel av trafiken. Det är ingen lätt sak på Åland. Ålänningen älskar sin bil, eller sina bilar. Det krävs en rejäl attitydförändring för att få ålänningarna att åka mera buss. Vi har många gånger under förra mandatperioden, talat för ett projekt kring kollektivtrafiken, ett projekt på minst ett år, helst längre, med täta turer, bättre behovsanpassade turer, utvidgad matartrafik, kraftigt subventionerade priser och så vidare, men vi har inte fått gehör för projektet. I år har vi igen en motion i ärendet och nu visar det sig att vi har gott sällskap i ärendet av en centermotion och en frisinnad motion, vilket ger vissa förhoppningar om att vi kanske skall få något till stånd den här gången då också övriga hakar på våra initiativ.

 

Utan att föregripa Mariehamns stads budgetdebatt alltför mycket kan jag konstatera att liberalerna och också andra grupper  arbetar för att vi skall ha gratis kollektivtrafik i Mariehamn under nästa år. Detta skulle vara ett sätt för staden att ge en millenniegåva till mariehamnarna och till miljön. Vår förhoppning är att det här ettårsprojektet med avgiftsfrihet och omläggning av turerna skulle skapa en attitydförändring hos mariehamnarna med ett ökat nyttjande av kollektivtrafiken som resultat. Genom vår finansmotion till landskapsbudgeten vill vi genomföra ett liknande projekt i landskapet också. Ett exempel på turomläggning kunde vara att man skulle ha väldigt täta turer från morgon till sen kväll mellan Godby och staden och sedan utveckla matartrafik från Godby till olika delar av Åland. Det finns andra alternativa lösningar och det viktiga är att man prövar olika modeller och får till stånd någonting som fungerar. En kraftig subventionering av biljettpriset är en kostsam åtgärd, men det är en viktig åtgärd om man vill påverka attityderna grundligt. Det måste vara ett rejält ekonomiskt alternativ för folk att ta bussen. Beloppet i vår motion är kraftigt tilltaget, två miljoner, men vi tror att ett projekt av den här typen måste vara väldigt omfattande och genomgripande för att vi skall kunna nå långsiktiga resultat. Vi tycker också att två miljoner kanske är en pipa snus då det gäller att rädda miljön.

 

Den tredje viktiga frågan för Österjöns utveckling är minskning av övergödningen från skogs- och kanske framför allt jordbruket. Övergödningen har minskat under senare år, det skall vi genast säga, bland annat tack vare EU:s budgetprogram. Landskapsstyrelsen anger i budgeten att man har som målsättning att 90 procent av åkerarealen skall omfattas av någon åtgärd inom miljöstödsprogrammet. Detta är bra, men jag skulle vilja att landskapsstyrelsen skulle höja ribban väsentligt och ha en total övergång till ekologisk odling som mål. Det här är någonting som liberalerna, till lust och leda får man nästan säga, har ivrat för under den gångna mandatperioden. Vi tror på en övergång från konventionellt till ekologiskt brukande och vi tror att det skulle ge det åländska jordbruket en välbehövlig nisch för att finnas kvar i framtiden och det skulle i hög grad också bidra till Östersjöns överlevnad. Vi har ingen motion i ärendet i år, men vi hoppas att dettar är något man arbetar med inom förvaltningen och vi har väl fått vissa signaler om att åtminstone tjänstemännen är inne för det här.

 

Herr talman!

Östersjön är viktig för oss på Åland, men tyvärr är det så att som ögrupp räcker det inte att vi själva har positiva miljöåtgärder och satsar för det kommer mycket annat i havet än det som kommer från oss. Det är därför väldigt viktigt att vi påverkar de omkringliggande regionerna. Som central ögrupp är det också viktigt att Åland går i täten för miljöarbetet kring Östersjön. Vi kan arbeta för skärpta bestämmelser för till exempel rederinäringen och småbåtstrafiken. Det finns många frågor där vi kan gå i täten och arbeta på olika nivåer, politiskt och på tjänstemannaplanet. Vi har en central position i Östersjön och det kan vi utnyttja till vår fördel.

 

Herr talman!

Slutligen några ord kring fiskodlingarna. Vi har en situation i dag med fiskodlingar som kan kallas oacceptabe, trots vällovliga åtgärder från näringen. Som jag ser det måste antalet fiskodlingar minskas eller så måste vi hitta ett sätt att minska övergödningen rejält. Ledamoten Wiklöf talade här i ett tidigare skede om en stor satsning på forskning kring fiskodlingarna, och det kan vara en väg. Landskapet har varit med och stött näringen då den har byggts upp och självklart kan man inte dra bort  mattan under fötterna på en hel näring utan man måste också bidra till att näringen kan reda upp situationen. Hårdare gränsvärden är en möjlighet, utökad övervakning en annan. Det viktiga är att vi gör något nu för att det är problematiskt.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl Wickström-Johansson och jag har mycket gemensamt när det gäller kraven på kraftfullare åtgärder för att rädda Östersjön. Jag tycker liksom hon att det är viktigt att få till stånd ekologisk odling och jag är beredd att tillsammans med mitt parti stödja övergången kraftigt.  Vi tycker också att det är viktigt att få ett effektivt avloppsvattenssystem osv.

 

Men det är ett resonemang som jag varje gång tvekar till, och det är inte det att jag är emot, nämligen resonemanget om kollektivtrafiken. Jag måste säga att jag upplever det lite, om inte naivt, så inte särskilt trovärdigt. Är det faktiskt möjligt att få folk som har privatbil att åka buss? Jag måste säga att jag tvivlar på det. Jag tror nog att det kanske finns ett intresse för att åka buss, men att det skulle ha den effekten att det minskar åkandet med privatbilar är jag mycket tveksam till. Jag tror tvärtom att det är så att vi kommer att ha ännu mera privatbilar och trots det kommer det antagligen också att bli populärt att åka buss av det enkla skälet att livet blir rörligare och rörligare för alla individer. Jag är inte emot att man skall bygga ut kollektivtrafiken och stödja den från samhället, men jag tror att man skall vara lite kritisk till den slutsatsen att det skulle minska på privatbilismen. Då kvarstår fortfarande ett av de allra största miljöproblemen: Hur skall vi minska utsläppen från alla privatbilar? Det kanske är en helt annan åtgärd som måste till för det.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Självklart är det så att kollektivtrafiken inte kommer att vara ett alternativ så länge det inte är attraktivt med bussåkning. Det måste vara billigare. Vi måste ha turer som funkar. Det kan inte vara så att folk skall rusa från jobbet, de hinner inte handla, de hinner inte göra någonting för de skall till bussen och sedan går det inte några flera bussar! Mycket av bilåkandet på landet handlar om att skjutsa barn och ungdomar hit och dit och då behövs det också kvällstrafik och trafik som går till alla ställen. Jag tror för min del att barn inte är lika bekväma och bortskämda som vi vuxna, så finns det bara busstrafik som fungerar kan nog barnen gärna använda den och då hänger det mycket på föräldrarna att man inte bara slentrianmässigt skjutsar ungarna utan låter dem använda bussarna. Nog är jag själv också ganska så pessimistisk att vi någonsin skulle få en situation där vi har en kollektivtrafik som används i väldigt hög utsträckning, men jag tycker samtidigt inte att vi skall ge upp förrän vi har provat på ett rejält projekt. Det är väl så att  vi kanske  måste satsa på barnen; de som är vuxna i dag har körkort och har sina bilar, så de är svåra att få övertygade om att bussen är någonting att ha, men jag tycker inte att vi skall ge upp förrän vi har gjort ett rejält projekt och sett hur det fungerar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Inte skall vi ge upp, men å andra sidan måste vi kanske vara realister. Jag håller med om att för att kollektivåkandet skall vara ett reellt alternativ måste det vara en väldigt intensiv trafik och helst över hela Åland. Men det blir en kolossal busstrafik, om det skall kunna ersätta bilåkandet. Detta i sig måste  generera mycket utsläpp, samtidigt som vi inte kommer att förbjuda privatbilism. Vi kommer att ha en enorm busstrafik och vi fortsätter att använda - inte jag som inte har bil, men jag hoppas kunna åka med någon privatbilist någon gång - privatbilar. Det är ändå så att det finns ingenting som är så bekvämt  som att ha en egen bil. Människan är lat till sin natur. Jag tror att man måste acceptera att det där är en lösning som inte är hållbar. Om man talar om barnen är det så att de har inte körkort. Det är deras enda alternativ, men nog verkar det åtminstone på mig som om de flesta ungdomar drömmer att för det första ta körkort så fort som de fyller 18 år och så fort som möjligt få en egen bil. I det avseendet verkar inte någon egentligen tycka att man själv skall bidra till att minska utsläppen - det fungerar inte på det planet. Hela vårt liv i dag är så uppbyggt att bilen har en central roll. Okej, för kollektivtrafik, den måste finnas och den skall utvecklas, men jag tror att kopplingen till de stora miljövinsterna är ett resonemang som är väldigt frusterande. För mig verkar det inte trovärdigt.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Det är viktigt att vi vuxna också är förebilder och påverkar våra barn. Drömmer alla barn och ungdomar om bil och att ta körkort, så är det självklart så att man har vuxit upp i en familj där bilen är central. Visst har vi alltså en viktig roll som vuxna och håller vi på och skjutsar våra barn ideligen hit och dit  och aldrig kräver att de skall ta bussen i stället, så är det självklart att man får en mentalitet att bilen är det viktiga, att bussen är ingenting man använder sig av. Visst kan man vara negativ och tro att det här aldrig skall fungera, men jag tycker att man kan försöka. En möjlighet att öka kollektivtrafikens attraktionskraft är att styra reseavdragen så att bussåkandet ger någon sorts pengar i handen det också i stället för att det är som i dag att man tjänar rejält på att ta bilen till jobbet med rätt till reseavdrag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag tror att vi i centern, speciellt jag, är minst lika glad som liberalerna över Agenda 21:s pris. Jag vill gärna påminna om att under min tid som ansvarig har jag hela tiden förordat Agenda 21, om det har någon betydelse här. Jag vill ändå påminna om att priset fick Agenda 21 egentligen för att vi löste finansieringen så elegant genom att alla kommuner betalar sin del i Agenda 21 och dessutom har man fört organisationen till Natur och Miljö. Det var det som var det stora i det hela.

 

Egentligen ville jag säga till ltl Wickström-Johansson att det gläder mig nu att så många börjar förstå detta med miljö. Miljöbelastning handlar inte om enskilda detaljer. Jag vet att jag har sagt här att när någon säger miljö måste någon annan stiga upp och säga jordbruk och fiskodling. Nu börjar fler och fler inse att miljöbelastningar handlar om trafiken i allra första hand; alla transportmedel som finns förorsakar de verkligt stora luftföroreningarna. Jag håller egentligen med och är glad för att man nu börjar tala mer och mer om trafikproblemen. Vi har varit inne på rätt diskussion. Men för Åland är, förutom trafiken, de stora belastningarna fortfarande avfallshanteringen och avloppsvattenreningen, som skall förbättras. Vi har nu en avfallsplan; vi har också en avloppsplan på gång och sakta mak kommer vi att åtgärda dessa frågor, som alla är svåra men mycket betydelsefulla för Ålands miljö.

 

Jag kommer att presentera vår miljöbudget i morgon eller på onsdag, då jag närmare redogör för de olika frågorna.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Skämtsamt kunde man säga att vi kan börja med att dra in lagtingsmännens apanage - kilometerersätt-ningarna när man kör till jobbet, så skulle man redan där ta ett första steg för att inte stimulera bilismens användning. Det kanske vi ändå inte skall göra.

 

Ltl Wickström-Johansson var inne på detta med skattepolitiken. Jag tror att det faktiskt är så man skulle kunna styra det, men om man bara skall legitimera avdrag med buss måste man också göra bussen tillgänglig för alla människor, och det är den definitivt inte. Det är det som är det stora problemet som vi har. Men naturligtvis skall vi hjälpas åt för att öka kollektivtrafikens betydelse. Det tror jag vi alla vill.

 

När det gäller fiskodlingen är det så att få näringar har gjort så mycket som fiskodlingen för att minimera utsläppsmängderna. Det är ett faktum. De har varit mer påpassade än någon annan. Men enligt den allmänna retoriken räcker det absolut inte till och vi vet att vi har dem på Helcoms hotspot-lista, vilket inte är någonting hedrande för landskapet Ålands miljöpolitik överhuvudtaget. I den debatt som gällde specifikt fiskodlingen före valet var, om inte jag missminner mig, så gott som alla fullständigt överens att vi som ett samhälls finansierat forskningsprojekt samfällt skulle gå in för att en gång för alla försöka tackla den miljöproblematiken till en slutlig lösning för att fiskodlingen faktiskt skulle kunna existera, t.o.m. expandera, om vi klarar hanteringen. Varför kunde vi inte också nu efter valet sätta oss ner och försöka finna varandra och hitta en utväg i detta avseende, för fiskodlingen kommer att få dras med de här problemen så länge den existerar, om vi inte hittar en lösning. Jag tycker att det vore legitimt för Ålands lagting att verkligen göra ett försök när näringen är så viktig som den är ute i vår åländska skärgård. Den har en stor sysselsättningsbetydelse och det är en exportnäring.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Ltl Wiklöf pekar på att det är det här med tillgången till vettiga turer som är problemet, och det är just det som vi vill åtgärda genom försöket, dvs. få till stånd vettiga turer och se om det påverkar folks attityder.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Lindqvist: Herr talman! Eftersom det är så få lagtingsledamöter kvar här avstår jag och återkommer i morgon.

 

FÖRSTA VICETALMANNEN: På talarlistan finns nu vicetalman Erlandsson och talmannen intar sin plats!

 

Vtm Erlandsson:

Herr talman!

Jag tänkte först beröra en fråga som var uppe här tidigare i debatten och det är frågan om en golfbana vid  Grelsby gård. Grelsby gård är en anrik kungsgård med anor långt tillbaka i tiden, långt före Gustav Vasa och vi har flera landskapsgårdar som har varit i liknande situation. Jag kan nämna Kastelholm, Bomarsund, Berg, för att inte tala om Persberg - den sistnämnda vet väl knappast någon var den har funnits. Alla har de det gemensamt att det har varit svårt att anpassa driften till dagens krav. Det är väl endast Haga kungsgård som i dagsläget fungerar som en gård enligt tidigare traditionella principer. Grelsby gårds marker har däremot till den del det gäller jordbruket disponerats av Jomala gård och till en viss del också betesmarker för Jomala gårds räkning, men åtminstone i Finström har det stått klart  att gården är under starkt förfall. Huvudbyggnaderna, mangårdsbyggnaderna, börjar bli i dåligt skick,  medan jordbruksmarken nog sköts exemplariskt av Jomala gård. Betesmarkerna utnyttjas tidvis, men i övrigt är inte gården någon prydnad längre för den som utnyttjar allfartsvägarna, särskilt vägen till Finströms kyrka.

 

Av den anledningen har landskapsstyrelsen sökt nya utvägar för att utnyttja gården på ett modernt och rationellt sätt. En arbetsgrupp föreslog olika aktiviteter, bl.a. ett rovdjurshägn, och det har också funnits förslag om att man kunde t.o.m. ha ett lantbruksmuseum där och allehanda andra aktiviteter med anknytning till landsbygden.

 

För min del var jag länge med om planeringen av rovdjurshägnet; de planerna finns i och för sig kvar, det finns alla möjligheter att förverkliga dem i nära anslutning till gården. Det är klart att ett rovdjurshägn då rent driftsmässigt inte skulle skaffa några inkomster till landskapets kassa, och det är vi ju vana vid att vi har på landskapsgårdarna. Däremot kunde en golfbana ge både aktiviteter och inkomster. Frågan som har varit negativ här är huruvida en golfbana kommer att belasta miljön. Jag trodde för flera år sedan att det skulle bli stora problem för en golfbana i Grelsby. Det visade sig för något år sedan att man i Sverige hade gjort omfattande utredningar över golfbanors miljöbelastning och dessa utredningar kunde tillställas Åland och landskapsstyrelsen samt underställas också Ålands vatten för ingående granskning och studium. Ålands vatten, som är ett bolag som har särskilda intressen runt vattentäkterna, där Grelsby gård ligger, sade i ett utlåtande att en golfbana inte kommer att belasta miljön mera än vad den drift gör som är där i dag, ja, t.o.m. att när det gäller läckage osv. kommer en golfbana att ha avsevärda miljöeffekter, eftersom en golfbana då kommer att vara grön under hela växtperioden i jämförelse med många andra odlingar som förekommer där i dag. I och med att alltså Ålands vatten då inte hade några invändningar mot ett golfbaneprojekt där ville Finströms kommun och jag som kommunstyrelsens ordförande göra en utredning om förutsättningarna. Ålands golfklubb var starkt intresserad av projektet och tanken var att man skulle kunna anlägga en 18 hålsbana på Grelsby gårds marker. När man sedan tog dit en golfbanearktitekt, rättare sagt golfbanearkitekternas ordförande i Sverige, så ansåg han att man med hänsyn till de utmärkta förutsättningar som finns i Grelsby att anlägga en fin tävlingsbana - kuperat, små sjöar, vacker natur - borde man göra en golfbana som också skulle uppfylla fordringarna för en internationell tävlingsbana. Enligt den undersökning han gjorde kunde han konstatera att man i dagsläget för att få ut en absolut högklassig tävlingsbana borde man också utnyttja delvis privata marker men delvis också församlingens åkermark, inte församlingens lövängar ; det finns egentligen inte några lövängar i området - Prästgårdsnäset är i och för sig en löväng, men det kommer inte att nyttjas för golfbanan. Grelsby gård har inte lövängar som står till förfogande  utan det är endast betesmarker och åkrar. Den här inställningen stödde också lagtinget vid senaste budgetbehandling. Finansutskottet skrev klart och tydligt att landskapsstyrelsen borde inleda en projektering av en golfbana i Grelsby som uppfyller kraven på en Europa-tourstandard. Därmed var det klart utsagt att skall man ha en golfbana i Grelsby krävs det också att man kommer överens med privata markägare och också Finströms församling om marker. Förhandlingarna förs i bästa samförstånd. Avsikten är, enligt den information som jag har fått, att man skall komma till en lösning utan att inkräkta på de värdefulla kulturmarker som finns där. En modern golfbana i dag skall anpassas till naturen och inte tvärtom, som man gjorde i Kastelholm, där man delvis våldförde sig på skogsmark, t.o.m. bergsområden osv. Så gör man inte i dag utan man skapar en golfbana som är en attraktion och  som också skall vara en behaglig upplevelse, inte bara för golfarna utan också för dem som vill utnyttja intill liggande kulturmarker.

 

Jag tror att alla som står bakom projektet är besjälade av en vilja att inte skapa en konfliktsituation utan en attraktion, både för golfare och naturvänner. I den andan tror jag att man skall driva projektet vidare. När det gäller Finströms kyrka är avståndet till de tänkta banorna så långt att det är fråga om hundratals meter och det kommer inte att störa de förrättningar som finns där, vad jag vet och inte heller från S:t Mikaelsgården.  Till den del man ser att det är golf där kan man på avstånd se högst 6-8 människor samtidigt gå på ett avstånd där det är omöjligt att identifiera personerna. Det kommer inte att föra med sig buller, ljud, damm osv. Därför tror jag inte att någon kommer att bli störd när anläggningen är klar.

 

Jag hoppas att man kan förverkliga projektet; det skulle ge året-om-sysselsättning för många, men också ge en stark attraktion för norra Åland, för hotellnäringen över hela Åland och också för golfturismen, där det finns golfbanor redan. Golfturismen runt Åland är stor och en tilltagande fritidssysselsättning; kommer en golfspelare från Sverige eller riket hit en gång vart femte år fyller man banan med 20.000 golfare per år. Det är inte några överoptimistiska planer.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Eftersom vtm Erlandsson tycks ha synnerligen djupa insikter i detta ärende skulle jag vilja be om ett förtydligande. Är avsikten att Ålands golfklubb skall driva anläggningen eller kommer driften av goflbanan i Grelsby att konkurrensutsättas?

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Av de diskussioner och den planering som finns har det inte sagts klart ut hur det här skulle ske. Men om jag skulle få råda och bestämma, och det är väl min åsikt som kommer fram här, så borde också driften konkurrensutsättas. Landskapet bygger golfbanan och bjuder ut den till högst bjudande.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Herr talman!

Det är synnerligen intressant att vtm Erlandsson och jag har exakt samma åsikt i den här frågan. Det bör konkurrensutsättas.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag vill säga att jag är en mycket varm anhängare av att golfbanan förverkligas. Jag tror att den har mycket stor betydelse för vår turistnäring och naturligtvis också för den rekreationsverksamhet som många utövar bland de bofasta. Jag tror att banan behövs. Det vi har varit rädda för är att vi eventuellt igen skulle hamna i samma konflikt som vi hamnade när det gällde Kastelholmsbanan, där vi hade en massa fornminnen som faktiskt gjorde att det blev mycket tidsutdräkt med allting och mycket bråk. Det  är därför vi säger i en motion att vi vill innerligt gärna se att banan inte inkräktar i sådan grad att den verkar störande för kyrkomiljön kring Finströms kyrka.

 

Vtm Erlandsson räknade upp en hel del kring kungsgårdarna och indikerade att man inte alltid har hittat de rätta grödorna för lönsamhet och sådana saker. Vi har förstått av tidigare diskussioner här i kväll att det som absolut inte bär sig och inte ger avkastning bör säljas. Således är naturligtvis då också Haga kungsgård ett utomordentligt intresssant försäljningsobjekt. Det kommer jag att stöda, om det går under klubban!

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag sade beträffande Haga att det är egentligen den enda kungsgård som drivs enligt tidigare traditionella principer. Där finns en arrendator och den fungerar som en kungsgård, trots att byggnaderna där är synnerligen omoderna. Att alltså just sälja Haga kungsgård var nog ett dåligt exempel från ltl Wiklöfs sida!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag satte det bara ett i ett lönsamhetsperspektiv. Om landskapet får tillbaka alla sina investeringar, som hittills har gjorts och alla som kommer att behöva göras i fastigheter och annat, så tycker jag att det är en utmärkt affär. Men jag tillhör de stora tvivlarna på att så icke är fallet och om det är det som s.a.s. skall vara ledstjärnan för hur man handlar när olika objekt skall under klubban är naturligtvis Haga mycket illa ute nu.

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Jag kan inte förstå hur ltl Wiklöf har kommit på den tanken att om man anlägger en golfbana i Grelsby skall man börja sälja de andra gårdarna.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Nej, de sakerna har absolut inget med varandra att göra! Det var bara det att om man för in den här dimensionen, vilket jag förstår att man gör, kanske framför allt från det nya regeringsblockets sida, måste man vara konsekvent och löpa linan ut. Då skall naturligtvis allting som inte bär sig och ger landskapet återbäring såsom man önskar läggas av. Det är ju devisen - eller har jag missförstått sällskapet? I så fall ber jag att man korrigerar mig och förklarar varför det ena behandlas på ett sätt och det andra på ett annat.

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Om ltl Wiklöf läser “den nådiga luntan” kommer han att upptäcka att det finns mycket i den som inte bär sig! Skall vi lägga allt det under klubban kommer vi att få utropa ltl Wiklöf som den största privatiseringsivraren i detta lagting!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Vare mig fjärran att jag tror att någon annan skulle gå i bräschen! Det har vi sett; det har funnits långa listor med privatiseringsinitiativ. Det händer absolut ingenting. Om det också i det avseendet skall ske något klokt, så tror jag nog att socialdemokraterna kan få vara de som går först! Vi har hört diskussionen här med vännen Ronald Boman tidigare om hur mycket vänster som sitter i den här salen. Han anses ju vara den enda högermannen!

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Det är en intressant ideologisk sits som socialdemokraterna har hamnat i. Är det därför det för närvarande sitter bara två här i salen? Jag vill ytterligare påpeka att man kan mycket gärna sälja något av landskapets egendom. Det har vi varit med om. Men kopplingen mellan golfbanan i Grelsby och försäljning av all annan egendom tycker jag nog att är egendomlig. Persberg i tiden i Godby har delvis sålts till Finströms kommun och också för andra ändamål och det har gått mycket bra, men man kan inte dra generella slutsatser av utnyttjandet av Grelsby golfen och säga att då att man säljer allting annat, eftersom de övriga markerna kanske inte har utnyttjats lika effektivt och det har inte funnits naturliga förutsättningar för det heller. Det finns ingenting som talar för att en privat kan utnyttja det bättre om man ser det som enstaka objekt. Då måste man ha det som tilläggsmark till redan befintlig grannlägenhet.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Vicetalman Erlandsson behöver inte oroa sig för att jag tror att centern tänker avyttra någon jordbruksmark.

 

TALMANNEN: På talarlistan finns nu inget namn upptaget. Plenum avbryts och fortsätter i morgon den 16 november  kl. 13.00 och då får alla lagtingsledamöter som så önskar på nytt begära ordet. Plenum är avslutat.

Originalfil