Stenografiskt protokoll från plenum den 20 september 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 20 september 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Svensson, ltl Christer Jansson och vtm Häggblom).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet i dag den 20.9 anhåller vtm Bert Häggblom på grund av privata angelägenheter, ltl Svensson på grund av tjänsteåliggande: Nordenförbundets presidiemöte i Oslo och för tiden 20-21-9 anhåller ltl Christer Jansson  om befrielse för tjänsteåliggande: regionkommitténs möte i Bryssel. Beviljas.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Viveka Erikssons enkla fråga nr 6 /1999-2000 samt ltl Hasse Svenssons enkla fråga nr 9/1999-2000 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 25 september. 

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsrevisorernas berättelse för år 1999.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Föreliggande berättelse är ganska hovsamt hållen. En orsak till detta kan naturligtvis vara att man bland landskapsrevisorerna finner en stark lagtingsman! När dessutom denna starka lagtingsman sköter en hel del uppdrag åt landskapsstyrelsen, uppdrag han i egenskap av revisor borde granska men inte gör det på grund av jäv, undrar man om dylika personer skall vara revisorer.

 

Ett fall som väckt uppmärksamhet i massmedia gäller styrelseledamoten i Posten Bert Häggblom, vars agerande har ifrågasatts. Jag skall icke desto mer orda om detta, eftersom jag inte har tillgång till Postens protokoll och därigenom inte vet vad dessa innehåller, men denna sak väcker naturligtvis igen frågan om dessa styrelsers sammansättning. Jag tror att med oppositionen med i dessa organ, då främst Postens och PAF:s styrelser, skulle en stor del av svågerpolitiken försvinna och kunskap och kompetens skulle prioriteras.

 

Det har sagts att det inom den åländska politiken inte finns reträttplatser åt våra avdankade politiker. Jag vill hävda att majoriteten nog ser till de sina. Ett färskt exempel är den politiker från majoritetsblocket som ramlade ur vid senaste val och där PAF:s styrelse påpassligt skräddarsydde ett jobb åt denne person. Jag har tidigare från denna talarstol påpekat detta. Det senaste är att det skräddarsydda jobbet troligen inte hade någon verklig uppgift, så man måste fixa ett nytt jobb, en ny titel, så man skapade en helt ny tjänst med rejält tilltagen lön, i ministerklass, skulle jag vilja säga, men på grund av undertecknads vakande öga blev man tvungen att denna gång utannonsera tjänsten. Då hände det som enligt styrelsen inte borde hända, nämligen att synnerligen kompetenta personer med hög akademisk grad sökte jobbet – och nu fick styrelsen problem: vad skall den göra? Jobbet var ju vikt för den tidigare politikern och arbetskollegan! Då kom de på den genialiska idén att en del av det gamla jobbet borde följa med till det nya jobbet - därigenom kan det ges enbart åt vår före detta politiker!

 

Så här går det till när majoriteten ensam får bestämma över allas vår egendom. Jag tror att sådant här skulle upphöra om representanter för hela lagtinget fick möjlighet att delta i främst PAF:s och Postens styrelsearbete.

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman!

Revisorerna har på ett förtjänstfullt sätt granskat att landskapets rätt och bästa har tillgodosetts och hur verksamheten har bedrivits.

 

Revisorerna har bl.a. konstaterat att överskottet för år 1999 enligt budgetförverkligandet är 69,9 miljoner och överskottet enligt resultaträkningen är 88 miljoner. Det är oerhört stort överskott och rent logiskt gör man den reflektionen av hur budgetplaneringen och uppfyllelsen av målen för verksamheten egentligen skett. Rent allmänt är det oerhört angeläget att verkligen beskriva vad som har gjorts och inte har gjorts. Det handlar alltså om, som revisorerna påpekar, att ha en effektiv budgetplanering och inte minst en effektiv uppföljning. Därför understöder vi varmt att landskapsstyrelsen fortsätter att sträva till att utveckla och förbättra målformuleringen i budgeten och redovisningen i landskapsstyrelsens berättelse. Vi ser fram emot en sådan utveckling; den borde ske skyndsamt och prioriteras mycket högt.

 

Det kan i detta sammanhang också noteras att landskapsstyrelsens likvida medel i form av kortfristiga placeringar och kassa- och banktillgodohavanden per den 31.12.1999 är drygt 452 miljoner. Vi kan konstatera att det är en oerhört stor summa och det är också väldigt angeläget att lagtinget får en utredning och förslag på hur denna likviditet skall disponeras och hanteras samt framför allt om man skall ha en så stor likviditet.

 

Beträffande pensionsärendena kan man konstatera att pensinsfondens kapital är drygt 430 miljoner. Revisorerna har påpekat att en effektiv hantering av pensionsärendena förutsätter ett tillförlitligt och komplett pensionsdataregister. Här finns betydande luckor i dag, men det behövs uppenbarligen resurser för att färdigställa ett sådant register. Vi förutsätter därför att landskapsstyrelsen prioritear ett färdigställande av registret snarast.

 

När det gäller pensionerna kan man också konstatera att ansvarsunderskottet vid årsskiftet var 1,5 miljarder och frågan är från vår sida: Hur tänker man göra med detta?

 

Det har också påpekats att inköpsfunktionerna borde effektiveras. En utredning borde göras för att se hur man kan rationalisera och förenhetliga inköpen för att uppnå större volymer och förmånligare priser. Vi ser fram emot en sådan redovisning och uppföljning av detta och ser fram emot en effektivering av inköpsfunktionerna.

 

När det gäller ÅHS kan man också konstatera att redovisningen och uppföljningen av de gjorda målformuleringarna är bristfälliga och osystematiska. En klar uppfattning av förverkligandet kan man därför inte få av ÅHS:s verksamhetsberättelse eller av landskapsstyrelsens berättelse. Revisorerna har fått den uppfattningen att målformuleringen bara uppfylls till viss del; uppenbarligen måste därför den interna kontrollen förbättras, vilket är av stor betydelse för lagtingets fortsatta insyn i det hela. Vi är från liberalernas sida mycket intresserade av just denna förbättring.

 

När det gäller Posten har revisorerna påpekat att man borde ta in ett avkastningskrav som långsiktigt bäst skulle främja Postens utveckling och investeringsbehov. Det är också normalt och mycket vanligt att man har den typen av avkastningskrav när det gäller de egna bolagen och verken. Det är helt uppenbart att ett sådant krav borde ställas även på Posten.

 

Under rubriken ”Posten” har också tagits upp en jävsfråga. Revisorerna har där ifrågasatt huruvida inte en styrelsemedlem med hänvisning till sitt medlemskap i Postens styrelse borde ha avstått från att fungera som säljarens ombud när det varit fråga om en markaffär med Postens styrelse. Detta väcker den principiella frågan om hur landskapsstyrelsen tillsätter styrelseledamöter och principiellt är det tveksamt om styrelseledamöterna skall tas ur den krets, som de facto också granskar den här typen av verksamhet. Vi skulle vi vilja ha en närmare principiell utredning om detta och ifrågasätter, som sagt, systemet i dag därför att den här typen av problem kan uppkomma.

 

Överhuvudtaget kan sägas att landskapsrevisorernas berättelse är väldigt bra och att den borde tas med största tyngd och gås igenom ordentligt av landskapsstyrelsen. Från liberalernas sida skulle vi vilja se en mindre summarisk redogörelse för hur man de facto också har verkställt synpunkterna från landskapsrevisorernas sida när det gäller landskapsstyrelsen. Vi utgår från att man mycket tungt beaktar landskapsrevisorernas påpekanden.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det finns mycket som är värdefullt i landskapsrevisorernas berättelse. Det som jag har fäst mig särskilt vid och som nog tidigare redan har diskuterats här i lagtinget är att man efterlyser tydligare målformuleringar i budgeten, som också ltl Sarin Grufberg var inne på. Det är väl så att när man har mycket pengar och alla får i stort sett vad de begär är det lätt som beslutsfattare att inte ha en så konsekvent och tydlig budgetplanering. Nog är det önskvärt, när vi använder oss av allmänna medel och det är fråga om så kolossalt mycket pengar, att lagtinget skulle ha en bättre kontroll över hur budgeten förverkligas och vad pengarna verkligen används till. Nu får vi flera tilläggsbudgeter under året som också är ganska stora satsningar ytterligare på den budget som vi har tagit. Här efterlyser jag till nästa års budget att vi skulle få se några framsteg, för det är ganska svårt att följa upp budgeten så länge den har så pass summariska motiveringar under de olika anslagen. Det är också ett sätt att på sikt få till stånd en stramare budgetering, för det kan vara bra att vara någorlunda slimmad om det inträffar svårare tider.

 

En annan sak som är det mest uppseendeväckande, med tanke på människorna, är den dåliga kollen på pensionsdataregistret som landskapsstyrelsen har. Det finns en blankettlag där den statliga pensionssystetmet i stort sett skall tillämpas på Åland, men  förvaltningen är överförd till landskapsstyrelsen och tyvärr får man konstatera – igen – att här får ålänningarna lida på grund av självstyrelsen, dvs. man får inte med någon större sannolikhet ut förhandsbesked om sin pension om man riktar sig till landskapsstyrelsen på grund av att dataregistersystemet inte har skötts och alldeles speciellt illa tycks det vara för dem som jobbar inom ÅHS. Och det kan man väl förstå när man tänker på att organisationerna har sammanslagits till en hälso- och sjukvårdsmyndighet, men jag tycker att det är alldeles oacceptabelt att en så viktig sak för den enskilda människan inte skall fungera på Åland. Jag tror att alla, oberoende om man har jobbat länge eller en kortare tid, är oerhört angelägna om att få veta vad man får för pensioner. Det har stor betydelse för det val man gör under sin livstid. Om det inte finns resurser i budgeten för nästa år hur man skall klara av det, om man alltså inte klarar av det med nuvarande resurser, är det lagtingets skyldighet att se till att detta blir gjort allra snarast.

 

ÅHS är tydligen en långkörare i detta sammanhang. De senaste uppgifterna om nästa års budget är att den rör sig långt över 300 miljoner. När man gick in för ÅHS skulle det tas in ekonomisk expertis och det skulle bli styrning på både kostnader och servicen, men nog ser vi att det saknas politiska styrmedel. Den hälsovårdsplan som vi antar i samband med budgeten brukar inte diskuteras av många, alltså vad som egentligen är budgetens mål med verksamheten, än mindre får vi se hur det har gått, hur verksamhetsplanen har uppfattats. När man får se budgeten för ÅHS är det ibland gamla skrivningar, ibland nya och det är en väldigt dålig styrning på det hela. Det kommer sig av att organisationen har så långtgående delegering på tjänstemannanivå. Vi har tidigare varit inne på hur oerhört viktigt det är, för att få bättre effektivitet i denna organisation, att styrelsen verkligen får det politiska ansvaret och kontrollen över verksamheten. Nu fungerar det inte. Det är t.o.m. så att de anställdas rättssäkerhet inte fungerar. Man skall väl inte tro på allt man hör, men nog har man en känsla av att lönesättningen inom organisationen också sker på sådana grunder och med sådana beslut som inte är helt transparenta; insynen i vad som händer och sker i ÅHS är dålig från politikerhåll. Det är inte bra med tanke på denna viktiga verksamhet plus att kostnaderna hela tiden går upp. Detta måste tyda på någonting, bl.a. att verksamhetsmålen inte är tillräckligt klara eller att verksamhetsmålen inte är budgeterade på rätt sätt, men något tokigt är det med organisationen och det skulle vara dags att ha en grundligare genomgång hur förvaltningen skall fungera. Jag får bara önska finansutskottet lycka till – om ni lyckas med ÅHS, så har ni verkligen gjort självstyrelsehistoria!

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag kan hålla med ltl Sundback när det gäller ÅHS:s styrelse och dess arbete. Det har kommit fram nu tydligt i debatten att det finns vissa saker som kanske inte är riktigt så som de skall vara, men jag kan också berätta att man från styrelsens sida har begärt att ledningsgruppen skall se över reglementet. Vi skall titta på det småningom i styrelsen och se vad man kommer med för förslag till omändringar när det gäller vissa delegeringar osv. Det är nog ett arbete på gång inom ÅHS:s styrelse med en utvärdering av hur verksamheten fungerar och hur vissa saker kan förbättras.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Vi har inte fått möjlighet från vårt partis sida att delta i ÅHS-arbetet, så det är svårt att göra någon bedömning av utlåtandet, men för mig låter det lite oroväckande när det är de ledande tjänstemännen som skall se över reglementet. Jag skulle vilja se den tjänsteman som föreslår att man skall ta bort inflytandet från dem! Det måste på något sätt ändå vara politiker som beslutar hur ansvaret och makten skall fördelas i den här apparaten plus det som min kollega säger, att många av de kostnadsdrivande besluten tas utanför styrelsen. Då är det omöjligt att hålla kontroll på ekonomin. Går man emot en läkare får man höra att man riskerar människoliv och allt möjligt annat! Felet ligger nog i hela konstruktionen. Jag tror också att det måste vara politiker som i allt högre grad tar detta som ett deltidspolitikeruppdrag; det är en så stor organisation, det kräver så mycket kunskap och är så komplicerat.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Den formella gången är att vi från styrelsen ber ledningsgruppen se över reglementet, men naturligtvis är det så att det är politikerna och styrelsen som sedan beslutar om hur det skall se ut och vilka frågor som styrelsen skall handha och vilka ledningsgruppen har samt vilka läkare som är ansvariga för olika sektioner där. Det är alltså politikerna som tar ansvaret; den formella gången är sådan att en lägre instans tittar över och kommer med förslag, men de förslagen kan man ju ändra på.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag står bakom det anförande som ltl Sarin Grufberg hade och skall egentligen bara ta upp ett par punkter där jag tycker att finansutskottet särskilt skulle göra en granskning. Ledamoten Boman sade att alla grupper i lagtinget borde få sitta i olika styrelser och organ. Jag är närmast av motsatt uppfattning, att det kanske är olämpligt av det högsta granskande organet att man skall delta i underordnade myndigheters verksamhet. Det har vi sagt när det gäller ÅHS, det har vi sagt när det gäller radions förvaltningsråd, till de olika bolagen har vi inte haft någon möjlighet att nominera någon, till Ålands högskola har vi nominerat men inte fått plats osv. Det viktiga här är situationen med dubbla intressen: kan man driva ett intresse i en instans och ett annat intresse i en annan instans. Jag tycker alltså att finansutskottet borde ta fasta på landskapsrevisorernas notering om Posten och göra en mera grundlig genomgång.

Jag vill ytterligare understryka vikten av det som ltl Sarin Grufberg sade, att när det gäller budgetarbetet lever vi fortfarande i en momentbudgetering, där enskilda tjänstemän, byråer, ställer sina krav och så pusslas det ihop. Men när det gäller de samhällspolitiska målen, hanteringen av likviditeten,  fördelningen av medel mellan olika offentliga organ och fördelningen av skattemedel mellan landskapet, kommunerna och medborgarna. Där finns det alltså ingen medveten politik och då blir det också svårt att följa upp en budget rent samhällsekonomiskt. Man kan konstatera att momentet för riskkapital som har fått tio miljoner, att det har gått åt nio miljoner och säga att målsättningen är uppfylld, men däremot kommer man inte in på den samhällsekonomiska effekten av den här verksamheten. Vi har under många år från liberalernas sida efterlyst detta med budgetöverskott, budgetbalanseringen, samhällsekonomisk fördelning osv. Där har vi alltså en lucka i självstyrelsens utveckling, skulle jag vilja påstå.

 

Det som jag egentligen skulle tillägga, som på sätt och vis var en ny punkt, är lönesättningen och tjänstetillsättningarna vid ÅHS. Det är i och för sig bra att styrelsen nu ser över reglementet, men det är faktiskt så att reglementet, 16 § i hälso- och sjukvårdslagen, säger att reglementet talar om hur man skall verkställa beslut. Vem är det då som fattar beslut enligt lagen i ÅHS? Jo, det är styrelsen. Det står i 14 § och i lagen finns ingenting sagt om delegering. Det finns en möjlighet här att man tolkar det så att lagen om landskapsstyrelsen skall tillämpas till de delar som är lämpliga och det betyder att man då på samma sätt som man delegerar i landskapsstyrelsen, eller på ett parallellt sätt, skulle kunna delegera ett ärende, t.o.m. ett så viktigt ärende som tillsättandet av en överläkartjänst. Teoretiskt skulle man kunna delegera ett sådant ärende, men det intressanta här är, och som jag förväntar mig att få ett svar på från landskapsstyrelsen – jag har skickat ett brev till landskapsstyrelsen – att om man gör på det sättet har styrelsen alltid rätt att ta tillbaka detta ärende; det följer av parallellen. Det betyder att man i det här ärendet skulle göra det som jag tycker att landskapsstyrelsen borde göra: ta ett auktoriativt beslut, göra en auktoritativ tolkning och säga att så här måste det gå till i de underordnade myndigheterna, samtidigt som man säger att det är lagen som måste förtydligas och ses över. Det gäller hela situationen överhuvudtaget inom förvaltningen; när man delegerar beslut låter det ofta väldigt bra, var och en skall få fritt bestämma, man skall decentralisera osv., men samtidigt leder det till att det blir skevheter i lönesättningen, olikheter i tjänstetillsättningarna osv., som i princip kan inkräkta på de enskilda personernas rättssäkerhet. Det här är alltså ingen anklagelse mot styrelsen i ÅHS, som nu försöker reda ut detta och titta på reglementet, utan det är snarast en uppmaning till finansutskottet att gå igenom problematiken, men samtidigt tycker jag att landskapsstyrelsens ansvar också i frågor, där man har delegerat till underlydande myndighet och de i sin tur har delegerat, måste vara större för att hålla ihop det övergripande systemet.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Eftersom samtliga lagtingspartier har ansvar för ÅHS  och dessutom en fjärdeldel av hela lagtingets budget går till ÅHS, anser jag att alla partier bör vara representerade i styrelsen. Det är inte tvingande att ha lagtingsmän i styrelsen utan det kan vara andra kunniga inom partiet. Inom liberalerna är jag inte riktigt alldeles säker på att de har valt rätta personen, men jag hoppas att på sikt att det visar sig så – i ett kortsiktigt perspektiv tror jag i alla fall att de har gjort fel.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag har ingenting direkt att invända mot det som ltl Boman säger, utan det viktiga är att man reder ut frågan i hela dess vidd. Liberalernas ståndpunkt i den här frågan är att lagtinget har det övergripande ansvaret för budgeten som helhet, också det ansvaret att hälso- och sjukvårdskostnaderna är höga. Vi har sagt att vi skall bibehålla kvalitet.

 

Sedan tycker jag att det blir problematiskt om man ser på det politiska läget på Åland där, om inte alla bryter sig ut från partier, så hotas det till höger och vänster om att bryta sig ut. Rent teoretiskt kan vi i liberalerna bilda nio olika partier med våra anhängare och kräva representation för alla i styrelsen. Det visar att det demokratiska systemet måste fungera på något representativt sätt och att ett stort parti med nio mandat har mera representation än ett litet parti med ett mandat. Det är sedan en informationsfråga, en förankringsfråga och en fråga om öppen diskussion mellan grupperna, som inte bara skall vara majoritetsdiskussion. Det är kanske där vi har ett problem. Har man den diskussionen skall alla åsikter kunna komma fram, och de gör det också i lagtingsdebatten. Jag anser att vårt system bygger på att i budgeten och ramverket, planen för hälso- och sjukvården, har vi möjlighet att göra någonting.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag avser med en parlamentariskt tillsatt styrelse alla i lagtinget inregistrerade partier, oavsett storlek. Det är alldeles  klart att så fort det blir över sex medlemmar i en styrelse, kommitté eller vad det gäller, så tillsätter de större partierna efter det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Eriksson:

Herr talman!

Landskapsrevisorerna har i någon mån tittat även på delar av skärgårdstrafiken, särskilt Ålandstrafiken, verkstad och lager och konstaterat det vi nyligen har debatterat, att Ålandstrafikens uppgift är bl.a. att hantera årskort och sköta frågor om rabatter, bokningsrätter m.m. Där finns lite anmärkningar. En sak som jag har fått reda på sedan senaste debatt i måndags angående årskorten är att tryckning av årskort och distribution kostar mindre än 5 mark. Finansutskottets ordförande påstod att hundramarkskorten till skärgårdsborna inte betalar sig, så det är någonting för framtiden för landskapsrevisorerna att se vart den övriga nittiofemmarken går.  Ålandskontorets personal sköter under lågsäsong på normal arbetstid dessa uppgifter.

 

Landskapsrevisorerna anser att landskapsstyrelsen bör överväga att utveckla någon form av kontrollsystem i syfte att förebygga risken för missbruk av boknings- och avgiftssystemet för skärgårdstrafiken, i första hand på norra linjen. Det skulle vara ganska enkelt; i dag har de som tar upp avgifter en viss summa per månad för att sköta jobbet, som inte alltid är så roligt. Man säger också att man vill inte vara några poliser. Men ge dem provision i stället för en fast summa, så behöver ni inte kräva något mera av dem, då sköter nog det åländska sättet att tänka resten– bara som ett tips!

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag vill också diskutera ÅHS och budgeten lite. Man kan se att det är en stor del av landskapets budget som går till ÅHS. Jag tror att det behövs. Om pengarna utnyttjas rätt, så har vi nytta av dem i vår sjukvård. Sedan vill jag gå in på det som ltl Sundback och ltl Erland var inne på, nämligen ansvar och delegering inom ÅHS samt även det som ltl Pehrsson sade i en replik. Det är helt orimligt att tro att de som i dag sitter på makten och har, som de säger, fått sig delegerat uppgifter - man hänvisar till praxis, lagar och förordningar – att de skall komma till styrelsen och be om en förändring, det tror jag inte på. Jag tror att det gäller för styrelsen, när de märker att det finns felaktigheter, sådant som inte rätt, att de själva tar i det och föreslår förändringar. Det ankommer också på landskapsstyrelsen att som övervakande myndighet ta tag i saker, ger riktlinjer till både styrelsen och även till ledningsgruppen inom ÅHS. Att tro att de själva skall komma och ta bort sådana förmåner som de tycker att de har, att de kan tillsätta tjänster hur de vill, de kan avsätta tjänsteinnehavare, de kan annonsera hur de vill, det finns ingen praxis, de kan använda sig av språk hur de vill, det finns inte några klara riktlinjer, enligt det som senast har framkommit. Jag tycker att detta är stora viktiga saker. Vi vill värna om vårt svenska språk. Vi har rätt till en rätt behandling när det gäller t.ex. språkbruket för Ålands centralsjukhus. Vi har ofta pratat om vad vi skall ha när vi söker sjukvård utifrån, men det är minst lika viktigt att vi använder samma mot våra anställda på ÅHS, att svenskan är ett naturligt språk, så att man inte på något sätt säger, att det finns inga klara regler för det; om det inte finns några klara regler är det styrelsens sak och de som är överinseende att se till att så sker. Som det är nu kan det inte vara.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl Sune Mattsson om att vi skall värna om vårt svenska språk också inom sjukvården. Ltl Sune Mattsson och jag har tillsammans inom ÅHS-styrelsen för ett år sedan gett direktiv till ledningen inom ÅHS hur detta skall gå till. Kanske ltl Sune Mattsson känner till något fall som inte jag gör, men så fort det blir vetligt att någonting inte fungerar på den punkten brukar jag aktualisera det här på nytt. Är det så att inte givna direktiv följs skall det naturligtvis tas i.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det som ltl Lindholm säger är bra. Men det är viktigt att styrelsen tillsammans tar itu med de här sakerna. Jag tycker också att landskapets tjänstemän skall kunna följa upp, när de märker att det är fråga om saker som sker mot det som man har varit med om och bestämt, som man faktiskt suttit på samma möte och diskuterat, säger ofta att vi har bara diskuterat, det finns inte protokollfört osv. Det gäller ganska många saker.  Man skall kunna säga till tjänstemannen, om man känner sig ansvarig, att det här var inte rätt, det här måste vi ändra på, så här kan vi inte ha det.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Man har kommit väldigt centralt och akut in på språkpolitiken inom ÅHS. Det är väl ganska naturligt att ålänningarna önskar betjäning på sitt eget modersmål såväl utanför landskapets gränser som naturligtvis i den åländska sjukvården. Lika angeläget anser emellertid jag det är att man också ägnar åtminstone samma intresse åt utvecklingen av vården. Språket är viktigt, men vården är heller inte av sekundärt intresse och ibland får jag det intrycket att språkfrågan är viktigare än vårdfrågan.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

Herr talman!

ÅHS har varit ganska aktuellt, och det är klart, det är någonting som engagerar varenda ålänning och det är ett stort och viktigt budgetmoment. Jag tror faktiskt att vi alla i den här salen egentligen vill ganska långt samma sak: ha en god hälso- och sjukvård på Åland. Det är ledstjärnan för oss alla. Nu har ÅHS fungerat ganska många år och jag håller med vad som har sagts och har med intresse läst vad det står i revisionsberättelsen, att vi måste ta ett tag om frågorna, precis som styrelsen har börjat och jobbat med, se vad är det som har gått snett, vad skall rättas till; det kanske handlar om reglementet, olika direktiv, det kanske t.o.m. handlar om att vi måste gå in i lagen och titta om det är någonting som behöver rättas till. Inte skall vi vara främmande för att en sådan förändring måste ske efter så här pass många år. Jag kommer själv från landskapsstyrelsens sida att aktivt ta del i den troliga förändringsprocess som måste ske, både när det gäller delegering och också andra frågor.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det är naturligtvis nödvändigt att varje enskild person påpekar och för upp de fall som betyder att man inte kan klara sig på svenska språket på Åland. Det är nödvändigt. Men jag tror att det framgår för allt fler att frågan är mycket större än så, nämligen att man från landskapsstyrelsens sida, och kanske också lagtingets sida, förklarar att vi har mycket starka garantier för det svenska språket, alltså enligt självstyrelselagen skall ämbetsspråket vid landskapsmyndigheterna, inklusive ÅHS som en underordnad myndighet och kommunala myndigheter, vara svenska. Också statens myndigheter på Åland skall ha svenska som huvudspråk. Det här löser naturligtvis inte i sig själv alla de vardagsproblem som finns, för folk i allmänhet går inte runt med självstyrelselagen, men i dag ser vi att man går inte på alla håll runt med självstyrelsetanken överhuvudtaget, utan här skall det finnas en annan lösning på problemet – och den lösningen är jag övertygad om att skulle vara en absolut mycket större risk för just det svenska språket, för att inte tala om allt annat. Därför är det så oerhört viktigt för landskapsstyrelsen att se till att den här informationen kommer ut, att självstyrelsen faktiskt är ett unikt instrument och ger ett starkt redskap för att skapa den här ramen, så att man också i vardagssituationen skall kunna uppfylla lagen. Detta kräver nog en hel del när det gäller hälso- och sjukvården när man remitteras till rikssidan - det vet vi – och man kanske inte skall förstora upp varje enskilt problem som ett hot mot Åland, som en del försöker göra, utan det är en påminnelse om att det finns någonting  här som behöver göras för att vi skall kunna uppfylla de löften och förpliktelser vi har enligt självstyrelselagen. Det är ingen lätt sak, men jag tror att m man här splittrar resurserna och talar om andra lösningar, som inte innebär något särskilt arbete, tror jag att vi kommer att få svårt att göra någonting åt det här. När landskapsrevisorerna nästa gång gör sin berättelse tycker jag att man skulle följa upp mycket noga vad som görs för att vi skall leva upp till den självstyrelse som vi har fått en gång i tiden och som vi har utnyttjat väl i de flesta sammanhang. På alla plan måste man alltså göra någonting, men om inte viljan finns på högsta nivå, om inte de politiska partierna står bakom självstyrelsen, blir det svårare för oss alla också i vardagen att sköta det här.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Man kan enligt min uppfattning ställa behovet av svenska språket i vården och behovet av en bra vård mot varandra, för språket är nog en del av vården. Vård för mig innebär trygghet. Tryggheten är väldigt viktig inom vården och skall jag som patient ta emot vård på ett annat språk än det språk jag förstår känner jag mig inte trygg i vården och därmed anser jag nog att svenska språket är oerhört viktigt i den åländska sjukvården.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 1999.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion. Ärendet remitteras utan diskussion till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens berättelse för år 1999.

 

Enligt 51 § 3 mom. lagtingsordningen hänskjuts landskapsstyrelsens berättelse till utskott om lagtinget så beslutar. Talmanskonferensen föreslår att berättelsen skall utskottsbehandlas och ärendet remitteras enligt 35 § LO i så fall till lagutskottet. Kan förslaget om utskottsbehandling godkännas? Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/1999-2000 om godkännande av Europarådets konvention om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå och med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 6/1999-2000).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter, förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

De bestämmelser i konventionen om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå som faller inom vår behörighet rör huvudsakligen rösträtt och valbarhet. Konventionen ställer som krav att fem års bosättning skall ge rösträtt och valbarhet i kommunala val och sedan valet 1999 har vi på Åland en gräns på tre år, så utskottet kan konstatera att vi fyller de krav som konventionen ställer. I och med det har utskottet inte närmare diskuterat ett eventuellt behov av att korta tiden ytterligare, vilket är fullt tillåtet enligt konventionen och som diskuterades här under remissen. Men åtminstone från liberalt håll tycker vi att det kanske kan finnas skäl för landskapsstyrelsen att se på frågan i lämpligt sammanhang. I Europa i dag börjar två år vara en allmän regel och då är det kanske inte särskilt positivt för Åland att profilera sig genom att ha den längsta karenstiden i Europa även om vi då fyller konventionens mått.

 

Under remissen togs frågan upp om behovet av en särskild lagstiftning på Åland om främjande av invandrares intregration, i likhet med den lagstiftning som godkändes i riket i våras. I utskottet ansåg vi att den lagstiftningen inte är ett krav för att vi skall kunna ge vårt samtycke till konventionen och därför har vi inte behandlat den närmare. Dessutom kan vi konstatera att lagstiftningen till mycket stora delar är riksbehörighet. Trots detta kan det också i det här sammanhanget finnas skäl landskapsstyrelsen att se på lagstiftningen. Det kan finnas vissa delar här som det skulle vara angeläget för landskapet att vi också har lagstiftning, om det gäller vissa stöd som visserligen kan utbetalas också i dag, men som det finns närmare bestämmelser om också vad gäller kommunernas möjligheter att göra upp planer och sådant där jag har förstått att kommunerna skulle tycka att det var angeläget att man ser på lagstiftningen. Även om vi inte har tagit upp det i vårt betänkande kan det finnas skäl att landskapsstyrelsen ändå  ser på saken.

 

Vad gäller själva konventionen ser vi inget hinder för ett bifall och vi kan också konstatera att landskapsstyrelsen har hörts flera gånger under detta mångåriga arbete och har inte haft något att invända mot konventionen.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det var bra att vi fick en lite längre redogörelse hur utskottet har diskuterat runt konventionen. Det står inte så mycket i betänkandet – det är ”minimalistiska” betänkanden, att vi kan ge vårt samtycke, det finns liksom inga formella hinder. Men om man tycker att det här på något vis har konsekvenser som antingen är bra eller dåliga för Åland till den del det faller inom vår behörighet skall man tydligen inte engagera sig! Det tycker jag är lite tråkigt eftersom vi lever i ett allt mer och mer internationellt samhälle, och hela konventionen går ut på att människor blir allt rörligare samt att det finns ett gemensamt intresse inom EU att personer som är utlänningar integreras i lokalsamhället. För alla som flyttar till ett annat land och lever någonstans är det allra viktigaste hur man trivs och blir bemött i sitt lokalsamhälle. Nu talar man här om rösträtten som den viktiga frågan, och den är säkert viktig, men om man får delta i val vart fjärde år vet vi att det kanske ändå inte är någonting som gör att man integreras särskilt mycket eftersom det som sagt sker vart fjärde år. Nu gäller det vardagliga frågor som arbete, boende, socialtjänst, möjlighet till kontakt med människorna i de hemländer man kommer från och sådana saker som är viktiga. Jag läser inte konventionen som man har betonat från liberalt håll, att det gäller rösträttsfrågan och de formella fri- och mänskliga rättigheterna, utan det är också fråga om integreringsprocessen och hur man kan underlätta den. Från staden har man två gånger skrivit till landskapsstyrelsen och önskat få en motsvarande lagstiftning för att förbättra förutsättningarna för integrering av utlänningar i Mariehamn. Det har stor rättsskyddsbetydelse för utlänningarna och det har också en viktig betydelse för kommunen, för inom den här lagens ramar reglerar man de båda parternas rättigheter och skyldigheter. Man kommer överens. Det är ett kontrakt om hur integreringen skall gå till. Lagtinget skulle här ha kunnat stöttat den process som pågår i Mariehamn eftersom landskapsstyrelsen har varit så avvisande och ungefär haft en sådan syn, om jag uppfattar dem rätt, att bara om det uppstår problem skall vi göra en sådan här lagstiftning. Det är just det som man genom god integrering skall försöka undvika plus att det har direkt ekonomisk betydelse för utlänningar när det gäller sjukförsäkringssystemet.

 

På den punkten måste jag säga att jag är besviken på utskottets behandling och tycker att det hade varit viktigt att här stötta den möjlighet som framställningen ger i åtminstone de allmänna motiveringarna i betänkandet.

 

När det gäller frågan om rösträtt på kommunal nivå tog jag senast upp det orimliga i att svenskspråkiga som flyttar till Åland måste vänta så länge innan de kan anhålla om att få rösta i kommunala val. Det där har jag fått ganska många reaktioner på. Jag förstår det väldigt bra. Om man har bott i t.ex. Korsholm, som är Finlands mest svenska kommun och så flyttar man till Åland som är enspråkigt svenskt och så får man inte ens delta i kommunala val! När vi däremot flyttar till Korsholm finns det inga hinder. En viss ömsesidighet i relationerna med Finland gagnar nog båda parter och vi vet att det är väldigt många finlandssvenskar som flyttar in som tar ett stort ansvar för många organisationer; överhuvudtaget i samhället deltar man mycket aktivt på olika plan. Det här upplevs som ett ganska kraftigt förmynderi och att man blir sedd lite som en andra rangens medborgare.

 

Men jag skulle gärna höra dem som tycker att det här är orimligt förklara vad det är som vi skulle riskera. Vad är det som är farligt om man skulle överväga att ge de svensktalande som flyttar in från Finland möjlighet att rösta i kommunala val när de kommer hit.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Vad gäller utskottets behandling är det så att då lagtinget får en sådan här konvention skall vi ta ställning i utskottet till om vi kan och vill ge vårt bifall till att konventionen skall träda i kraft också på Åland. I utskottet har vi bedömt att vi definitivt vill, vi tycker att det är en bra konvention i och med att vi uppfyller de strikta krav man ställer vad gäller tiden för när man får rösträtt.

 

Vad gäller den andra lagstiftningen är det så att till mycket stora delar är detta rikslagstiftning, dvs. det gäller redan på Åland. Det finns vissa delar där lagtinget kan lagstifta, men jag tror inte att hela processen kan stå och falla med att lagutskottet inte gick in och synade lagstiftningen och såg vilka delar som är landskapslagstiftning. Processen är på gång på initiativ från staden och jag tror säkert att arbetet kommer att fortsätta.

 

Jag vill säga att jag blev lite förvånad, ltl Sundback, vad gäller ”karenstiden”. Ena dagen är ltl Sundback så upprörd över att man gör uppdelningen i den s.k. boken om folk i olika kategorier - andra dagen sitter hon här och vill dela upp befolkningen i olika kategorier och ge dem rösträtt efter olika tider! Jag tycker att det är verkligen att vara motsägelsefull. Vi har sagt, att vi kan på inget vis tänka oss att man skulle dela upp befolkningen på det här viset enligt vilken grupp man tillhör, och enligt vilken grupp man tillhör har man olika rösträtt och ibland är det olika lång tid. Jag undrar hur man skulle bedöma en familj där en person kan vara svensk, en person kan vara tvåspråkig och en person kan vara finsk – då skulle hela familjen ha olika rösträttstider! Framför allt är det det motsägelsefulla att ena dagen är man emot en uppdelning och andra dagen vill man följa den uppfattningen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag är glad att jag fick informationen om hur det går till att behandla presidentpropositionerna i lagutskottet. Det var väldigt nyttigt för mig. Det andra är att jag tycker fortfarande att lagutskottet inte tog tillfället i akt och stöttade den önskan som man har från Mariehamns stad. Den processen pågår nämligen inte. Den har stoppat upp på grund av att landskapsstyrelsen två gånger har sagt nej. Man tycker inte att det är nödvändigt att lagstifta i det här avseendet. Där har jag en annan uppfattning om vilken betydelse det skulle ha haft om lagutskottet hade intresserat sig mera för den här frågan.

 

Jag tycker att ltl Wickström-Johansson gör det svårt både för henne och mig om vi skall börja föra ett kategoriseringsresonemang om befolkningen. Min utgångspunkt är att självstyrelsen är till för att skydda enspråkigheten. Jag vill då att ltl Wickström-Johansson förklarar för mig på vilket sätt finlandssvenskar som flyttar in här hotar enspråkigheten, om de får rösträtt tidigare. De får det ju ändå efter två år, men de behöver inte bevisa att de kan svenska, för de har de redan papper på, de är registrerade som svensktalande. Jag ser det som så att det handlar om vem som kan svenska och vem som inte kan det. För mig kan man gärna utsträcka det till ännu flera, om det centrala är att man kan ådagalägga att man kan svenska.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag har aldrig någonsin sagt att jag skulle tycka att finlandssvenskarna var ett hot mot svenskan på Åland. Jag har sagt att jag är emot att vi skulle börja dela upp befolkningen på något sätt enligt språk. En stockholmare förstår nog jag mycket bättre än en som pratar närpesiska, så om det gäller språket förstår jag inte det här. Jag kan inte gå med på att vi skall börja dela upp folk. Var skall du dra gränsen? När är du svenskspråkig, när är du tvåspråkig? Jag tror att vi hamnar i en helt absurd situation i sådana fall. Men jag har aldrig någonsin sagt att finlandssvenskarna skulle vara ett hot – det tror jag inte att du kan få mig att säga.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är ltl Wickström-Johansson som delar in folk i grupper, också tydligen på basen av dialekter, och det gillar inte jag. För mig är svenska språket det centrala. Jag kan också tänka mig att rikssvenskar får rösträtten genast, om det är språket som är det centrala. Så uppfattar jag det. För mig är det inte viktigt att hålla någon borta från valurnorna som flyttar in från Sverige eller från Svenskfinland, inte från Finland eller England heller, blott de kan visa att de kan svenska.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag ville kommentera detta med lagstiftningsbiten, som landskapsstyrelsen nu i två omgånar har meddelat staden att landskapsstyrelsen inte har ansett det növdändigt med lagstiftning. Utgångspunkten i det fallet har varit dels det som har nämnts här redan att en stor del är rikslagstiftning och till övriga delar har bedömningen varit den att man egentligen kan göra allting utan lagstiftning och att man inte kunde påvisa att någonting s.a.s. inte gick att genomföra, ta emot flyktingar osv. på ett korrekt bra sätt utan lagstiftningen. Jag är för min del naturligtvis beredd att lyssna på argumenten och på nytt fundera på frågan, men det här är bakgrunden till varför vi i det här skedet har sagt nej.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det huvudsakliga argumentet är att planerna som man gör upp inte blir ömsesidigt bindande om man inte har en lag. Det är ett mycket viktigt skäl, om det skall fungera som ett kontrakt och inte bara som några lösa papper där man rafsar ner något slags önskemål, utan det är faktiskt ett dokument där den enskilda utlänningens och kommunens skyldigheter respektive rättigheter regleras – och det är också bra ur kommunens synvinkel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Lagutskottets ordförande har redan sagt en del av det som jag tänkte säga, men jag skall i alla fall ta upp diskussionen om graderingen av tiden för rösträtt eftersom vi också i remissen diskuterade detta. Det är helt klart att liberalerna inte är inne för en sådan linje att man skall göra graderingen, inte ens med hänsyn till att man skulle kunna testa personers språkförmåga. Tidigare har ltl Sundback sagt att om de uppger sig som svenskspråkiga skulle det räcka. Vi har 1997 från liberalernas sida sagt att vi anser att två år skulle räcka och det är alltså en sak som vi fortfarande skulle kunna tänka oss. Men jag tror att det är bra att lagtinget får möjlighet att diskutera ett sådant förslag.

 

Ltl Sundback frågade sig vad som är risken och vad som är farligt om man skulle låta någon från Korsholm få rättigheten att rösta efter två år och andra efter tre år. Det är klart att det som är otillfredsställande här är att man gör graderingen, att vissa grupper som flyttar till Åland har på grund av sitt modersmål eller på grund av att de är gifta med någon som har modersmål som är svenska andra möjligheter att få den här rätten. Skall vi då införa en prövning för islänningar, norrmän, danskar, skåningar osv. om språkkunskaperna blir det ett ganska ohanterligt system. Jag tror att principiellt kan man i alla fall förklara eller åtminstone förstå det på det sättet att detta är en kombination av språkskydd och politiska rättigheter. Den europeiska tanken är här att alla som flyttar skall få politiska rättigheter på den ort där de bor och verkar, men eftersom rörligheten kan vara ganska stor, att man flyttar tillfälligt, så har man velat sätta denna gräns, som i allmänhet är två år. Det är faktiskt så att i vår lagstiftning finns det kvar en del av graderingstänkandet, där ltl Sundback faktiskt kan få lite stöd. Det står så här: ”Finska medborgare som saknar hembygdsrätt samt danska, isländska, norska och svenska medborgare kan ges rösträtt och valbarhet i kommunalval”. Den nordiska tanken finns att här finns ändå en viss kännedom om det politiska systemet som kan vara ett motiv. Men det sägs också där att på samma sätt kan man ge medborgare i andra stater denna rättighet och då har lagtingets majoritet valt linjen att vi behandlar alla på samma sätt och satt en treårsgräns.

 

När ltl Sundback berör lagutskottets behandling av ärendet är det så att i vardagspolitiken finns det en massa frågor där man tar in detta med integration, delaktighet eller någonting för dem som flyttar till Åland. Det har att göra med hur man tar hand om flyktingar på kommunal nivå, det har att göra med hur man försöker förhindra den diskriminerande gränskontrollen, det har att göra med att försöka påverka och diskutera attityderna gentemot alla som flyttar in och försöka undvika detta att dela in dem i större och mindre hot beroende på var de kommer ifrån och vilka släktingar man har. Det vardagspolitiska arbetet kan man naturligtvis kritisera att borde göras mer, men det som är lagutskottets roll, som jag ser det, är att vi får en presidentframställning som säger att man måste uppfylla en viss standard i hela Europa och den standarden är ofta väldigt s.a.s. övergripande, så vi utgår från liberalt håll i alla fall att när vi godkänner en sådan här konvention är det inte bara minimireglerna som vi skall uppfylla, utan den, konstaterar vi, är bra för oss och det är bra om andra följer den och vi skall göra mycket inom den ramen. Sedan vet inte jag vad landskapsstyrelsen har underlåtit att göra i den här lagstiftningen, men vi kan inte heller förutsätta att lagutskottet i detta ärende tar sig an landskapsstyrelsens uppgifter, utan presidentframställningar skall behandlas i prioriterad ordning och man skall ge ett svar på den fråga som ställs i klämmen. Då bör lagutskottet noggrant se på de grundlagsenliga rättigheterna, lagstiftningsbehörigheten, vad vi har gjort och i skyndsam ordning ge svaret. Jag har ingenting emot att man går vidare med ”karenstiden” eller att man diskuterar integrationsproblematiken att man delar in ålänningar i olika kategorier och sådana saker. Men från liberalernas sida är det helt klart att det inte finns några särskilda vägande motiv att skilja ut finlandssvenskar när det gäller kvalificeringstiden, särskilt inte om man tänker på hela det svenska språkområdet och hur finlandssvenska egentligen är en lös kategori, där man själv ungefär känner sig som det eller inte.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen begär ordet. Ärendets första behandling är avslutad.

 

TALMANNEN: Lagtinget tar nu en paus till kl. 14.40. (Kl. 14.18).

 

                                                                 -------------------------

 

Kl. 14.42. Plenum fortsätter.

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/1999-2000 om ikraftträdande av ändringar i bilaga IV till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 7/1999-2000).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter, förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Presidentframställningen innehåller en ändring av Östersjökonventionen, som vi gav vårt bifall till i april och som då behandlades ingående av lagutskottet och främst av social- och miljöutskottet. Den här ändringen innebär en skärpning av bestämmelserna om utsläpp av avloppsvatten från fartyg och lite nya bestämmelser om obligatorisk avlämning av avfall i hamnarna.

 

Landskapsstyrelsen har under beredningsskedet hörts och inte haft någonting att invända mot ändringarna. I utskottet konstaterar vi att det här är ändringar som har påtalats i miljödiskussionerna här på Åland, och som är enbart positiva för oss och för hela Östersjöområdet.

 

Konventionen medför att vissa lagändringar behövs och också behövs det mera praktiska lösningar för att det skall fungera i hamnarna, men vad vi har erfarit är lagstiftningsarbetet påbörjat och också situationen i hamnarna är ganska positiv. Utskottet har alltså ingenting att invända mot att vi ger bifallet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet?  Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen begär ordet. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/1999-2000 om godkännande av avtalet med Ryssland för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och protokollet om ändring av avtalet. (RP nr 8/1999-2000).

 

Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter, förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Detta dubbelbeskattningsavtal med Ryssland följer samma modell som de avtal som vi har godkänt här under senaste år. Avtalet har ytterst marginell betydelse för Åland och vi ser inget som helst hinder för att vi ger vårt bifall.

 

Vi har en anmärkning här i vårt betänkande som vi brukar måsta ha i våra betänkanden gällande avtalen och det gäller språket. Inte heller det här avtalet är uppgjort på svenska utan det är bara engelska, ryska och finska som är officiella avtalsspråk. Vi har uppmanat och vi fortsätter att uppmana landskapsstyrelsen att med kraft i beredningsskedet framföra kravet på att avtal som rör Åland också skall föreligga i svensk version.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet?  Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen begär ordet. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Viveka Erikssons m.fl. spörsmål angående yrkesträningsverksamheten. (S nr 2/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemstälan väckts bordlägs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så beslutar. 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen vill med anledning av ett spörsmål avge en förklaring, en komplettering, till det skriftliga svar som landskapsstyrelsen redan har tillställt lagtinget. I vårt svar vill vi peka på dels bakgrunden till yrkesträningsundervisningen och också till hanteringen och handläggningen av hela ärendet.

 

Vi kan notera att landskapsstyrelsen i enlighet med landskapslagen om utbildning efter grundskolan har den allmänna ledningen, tillsynen och utvecklingen av den utbildning som anordnas med stöd av lagen. Vi har också i utbildningsprogrammet definierat landskapsstyrelsens roll så att landskapsstyrelsen skall bestämma vad, för vem och hur mycket när det gäller olika utbildningar som skall göras, medan skolorna själva bestämmer hur, alltså på vilket sätt utbildningen skall genomföras.

Direktionerna beslutar med läroplansgrunderna som grund om hur utbildningen förverkligas samt utformningen av läroplanen för de enskilda programmen. Det är direktionen som anställer personal med stöd av budget och behörighetsbestämmelser i reglemente osv. Skolans direktion uppgör också med stöd av 15 § i förslag till reglemente om hur man förverkligar detta.

 

Vad har då gjorts i den här frågan? Man kan säga att förberedelserna för träningsundervisniningen inleddes 1998 efter det att en delegation uppvaktade landskapsstyrelsen, men diskussionen om träningsundervisning på gymnasiestadiet har pågått före det. Landskapsstyrelsen tillsatte 1998 på enskild föredragning en kommitté med uppgift att utreda förutsättningarna för att skapa en skola för träningsundervisning på gymnasialstadienivå i landskapet. Kommittén avlämnade sin slutrapport 1999 till landskapsstyrelsen, som antecknade rapporten till kännedom i feburari 1999. Så beslöt man ytterligare att inhämta yttrande från olika direktioner vid gymnasiestadieskolorna för träningsundervisningen som redan pågår vid södra Ålands högstadiedistrikt, förbundsstadierna vid högstadiedistrikten m.fl., som alla är nämnda i det skriftliga svaret. Detta yttrande  skulle vara landskapsstyrelsen till handa senast 31.3.1999. I samband med budgetarbetet sommaren 1999 föreslog landskapsstyrelsen att en ny verksamhet skulle inplaneras vid Ålands yrkesskola. Man skrev: ”Träningsundervisning på gymnasialstadiet planeras i form av ett nytt utbildningsprogram. Antalet studieplatser har beräknats till sex. Målet för de yrkesfärdighets- eller sysselsättningsinriktade studierna på gymnasialstadiet skall vara att den studerande behärskar vissa färdigheter inom ett visst yrkesområde eller efter avslutad skolgång kan verka i samhället så långt det är möjligt utgående från personliga förutsättningar.”  Det här var en del citat från budgetskrivningen.

 

Efter det att förslaget för denna budget år 2000 godkändes i landskapsstyrelsens plenum 25.10.1999 gav landskapsstyrelsen direktionen för Ålands yrkesskola i uppdrag att uppgöra en detaljplanering av ett specifikt utbildningsprogram med inriktning på träningsundervisning med start hösten 2000. I budgeten, som sedermera godkändes i lagtinget, anger man ett verksamhetsanslag på 900.000 mark ospecificerat för träningsundervisning på gymnasialstadiet samt ytterligare 500.000 mark för planering och projektering av särskilt anpassade utrymmen.

 

Direktionen för yrkesskolan beslöt i januari år 2000 att lediganslå en tillfällig funktion som programföreståndare, en benämning som egentligen inte finns i skolans tidigare lönestat eller reglemente. Denna programföreståndare anställdes i alla fall för att planera och förbereda träningsundervisningen vid yrkesskolan. Direktionen beslöt också att man skulle ge en arkitektbyrå i uppdrag att utarbeta skissritningar för tillbyggnad som behövs för träningsundervisningen. I februari detta år beslöt man alltså att anställa denna programföreståndare. Under våren tillsatte man också en stödgrupp som skulle bistå programföreståndaren i planeringen av programmet. Denna planering fortgick och i maj i år kunde programföreståndaren redogöra i direktionen för hur planeringen har fortskridit och vilka synpunkter som man hade på utrymmesbehovet bl.a. Planerna på att inleda undervisningsprogrammet hösten 2000 utannonserades per tidningsannons. Här kanske jag påpekar det som vi säger på flera ställen, att hela tiden har både landskapsstyrelsen i budgeten och yrkesskolan konsekvent talat om hösten år 2000. Man har aldrig sagt att utbildningen skulle inleda någon datum i augusti eller i september. I juni kunde direktionen konstatera, som svar på tidningsannonsen, att det fanns åtta intresserade för den planerade yrkesträningsundervisningen. Sedermera har det visat sig att av dessa åtta har två redan gått en liknande utbildning i Nykarleby, så de har redan egentligen fått undervisning.

 

I juni uppvaktade direktionen för Ålands yrkesskola landskapsstyrelsen med en daterad skrivelse där man anhöll om att landskapsstyrelsen godkänner planeringen och att utbildningen får inledas. Man anhöll också vid samma tillfälle om att anslaget för projektering och  tillbyggnad för träningsundervisningen får utnyttjas för utredning, planering och projektering av lämpliga utrymmen för yrkesträningsundervisningens behov. Man anhöll också om att ”nya för utbildningsområdet lämpliga anställningsvillkor skulle utarbetas omgående”.

 

Efter uppvaktningen och som svar på skrivelsen beslöt landskapsstyrelsen att man antecknar sig direktionens redovisade plan till kännedom, men här kom oklarheter fram när det gällde anställnings- och behörighetsvillkor för undervisningspersonalen. Det blev också oklart för landskapsstyrelsen i vilken mån man avsåg att inleda samarbete med Ålands Omsorgsförbund när det gäller ADL-träningen. Det kom lite motstridiga budskap; man sade att man inte behövde något   samarbete med Ålands Omsorgsförbund och man ville göra allt själv. Det här blev litet oklart och därför gick landskapsstyrelsen vidare i sitt brev, där man kunde konstatera att vi ville ha vidare klarlägganden på frågorna. Svaret ville landskapsstyrelsen ha före 15.9, alltså för några dagar sedan.

 

När jag ser tillbaka på min tid som hälsovårdare, när jag började min yrkeskarriär kan vi notera en fantastisk utveckling på detta område. Jag besökte många gånger under min tid som ny hälsosyster hem där man skötte utvecklingsstörda i hemmet mer eller mindre undangömda, mer och mindre, oftast mer isolerade från allt samhällsliv och när man blev kallad till sådana hem var det nästan alltid någon annan i familjen som ville ha hälsosysterhjälp eller –råd; man ville ha ett blodtryck mätt eller ett sår omlagt eller en barnunge mätt. Man tog inte ens då initiativ från familjerna, från mödrarna eller systrarna, man bad inte om hjälp för de utvecklingsstörda, man ville inte ens prata om dem. När man sedan som hälsosyster var i huset och hade varit i huset en stund kunde de berätta att, jo, vi har också vår son som ligger här i det här rummet. Det är alltså en fantastisk utveckling. Och jag vill säga att som ny hälsosyster hade man inte någon som helst kunskap, någon tanke på att man skulle kunna göra hemskt mycket mera, den kunskapen hade vi inte. Därför tycker jag att det är en stor glädje att i dag kunna notera utvecklingen: vi har Ålands Omsorgsförbund, vi har kommunerna som har insett, som har fått både kunskap och förståelse för dem, vi har Ålands landskapsstyrelse, vi har lagtinget, som beviljar medel och resurser för verksamheten. Det här är alltså en utveckling vi har anledning att vara stolta över.

 

Nu försöker vi skapa en yrkesträningsundervisning. Vi har säkert alla sett träningsundervisningen i Kyrkoby Jomala; har man inte sett den skulle jag föreslå att lagtingsmedlemmarna skulle se den, för det är verkligen en verksamhet värd att visa upp. Där förstår man också att man kan gå vidare när det gäller utvecklingsstördas yrkesträning. Det finns all anledning att försöka. Jag vill också påpeka att landskapsstyrelsen i det här jobbet med att starta upp yrkesträningsundervisningen är mån om att inte skapa en förvaringsplats för de utvecklingsstörda utan att vi faktiskt skall skapa utbildningsplatser. Därför anser jag att vi har haft all anledning att fundera noga igenom allt vad vi gör i den här frågan.

 

Vi har i planeringen försökt läsa det som kommittén kom fram till i sitt arbete. Landskapets målsättning i den här frågan är, som jag redan sade, att skapa en högklassig utbildning på gymnasialstadienivå. Målet är att man skall som studerande kunna behärska vissa färdigheter; man skall kunna plocka fram det som går att utveckla hos barnen och ungdomarna. Men det är också viktigt att vi skapar ett system, när vi går in i en ny typ av undervisning, som garanterar personalen rätta och rimliga anställningsvillkor så att det blir tillräckligt tryggt.

 

Hela tiden har landskapsstyrelsen som sagt utgått från att undervisningen kan inledas under hösten 2000 och efter att, som jag nämnde, Ålands yrkesskola svarade i god tid före 15.9, kunde landskapsstyrelsen igår ta ett beslut på enskild föredragning om inledande av yrkesinriktad utbildning med inriktning på träningsundervisning, där vi i beslutet konstaterar bakgrunden, som jag nu har skisserat upp och där vi dessutom säger följande: ”Beslöts att i enlighet med 19 § landskapslagen om utbildning efter grundskolan ge direktionen för Ålands yrkesskola i uppgift att inom höstterminen 2000 inleda en yrkesinriktad utbildning på gymnasialstadienivå benämnd yrkesträningsundervisning enligt följande…”, där vi sedan också i beslutet anger utbildningens struktur och omfattning. Det är en 120 studieveckors undervisning vi talar om. Strukturen skall också följa de yrkesinriktade programmens uppbyggnad i tillämpliga delar. Vi talar också om att anpassningen till dagligt liv skall ingå som en integrerad del i undervisningen. När man diskuterade denna fråga i kommittén var man överens om att fördelningen kunde vara ungefär 30 procent allmän utbildning, 20 procent ADL (anpassning till dagligt liv) och 50 procent yrkesträning. Det här är riktlinjer men är direktionens uppgift att fastställa. Vi har också i beslutet angivit hur de studerande skall bedömas, att utbildningen skall leda till en yrkesträningsexamen, vi anger också målgruppen och  i beslutet meddelar vi att skolan skall erbjuda sex studieplatser för studerande med diagnostiserad utvecklingsstörning inom programmet hösten 2000 och därefter fyra platser årligen. Utbildningen är inte avsedd för personer med grav utvecklingsstörning; det är lätt för träningsundervisningen att bedöma vem som är lämplig för en fortsatt undervisning på gymnasialstadienivå. Vi säger också i beslutet att ett nödvändigt antal timlärare skall anställas med stöd av landskapets budget för år 2000 och i enlighet med bestämmelserna i fastställt reglemente gällande behörighetsvillkor. Detta beslut kommer förhoppningsvis att leda till att yrkesskolan inom en snar framtid meddelar tidpunkten. Jag vet att direktionen har möte inkommande vecka där de kan meddela exakt datum för inledande av undervisningen. Yrkesskolan har också anledning att kanske justera andra strukturer när det gäller utbildningen och lite småsaker, men det är direktionens uppgift.

 

I och med detta hoppas jag att jag har kunnat ge lagtinget svar på spörsmålet.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Jag tackar för utbildningsminister Gun Carlsons svar. Det som gläder mig är att man nu har fattat det nödvändiga beslutet i landskapsstyrelsen, som betyder att direktionen kan gå vidare och vidta de nödvändiga åtgärder som behövs för att man skall kunna starta upp undervisningen.

 

Spörsmålsredskapet för oss i oppositionen kan vi använda för att granska ärenden av olika slag och vi kan också försöka genom att ställa spörsmål sätta tryck på att saker och ting skall hända. I det här fallet är det bra att det nu faktiskt händer.

 

Den text som vi har fått som svar från landskapsstyrelsen på vårt svar är väldigt informativ; det säger mycket om bakgrunden och ärendets historiska skeende. Jag tycker att den ger en bra grund till diskussion här i lagtinget. Jag saknar dock i svaret en politisk analys om det kan finnas någon orsak till att ett ärende kan hålla på och bearbetas så här länge. Jag saknar också en utfästelse från landskapsstyrelsen, men det har jag fått svar på att man nu har kommit vidare. Jag konstaterar att det är en sakkunnig tjänsteman som utifrån målsättningar, budget och olika beslut har kunnat avge svaret.

 

Jag tycker också att i svaret kan man läsa mellan raderna väldigt mycket.

 

En av orsakerna till spörsmålet var alltså att vi ville trycka på ärendet. Den andra orsaken till att vi lyfter upp ärendet till ett spörsmål är att vi ville se på det ur en principiell synpunkt. Hur landskapsstyrelsen följer upp lagtingets beslut är en faktor, men sedan också hur lagen om utbildning efter grundskolan fungerar, om den lagstiftningen har givit upphov till ett system där det kan finnas otydligheter i ansvarsfördelningen och om det därmed finns en risk att enskilda människors intressen kan komma i kläm mellan två myndigheters hantering av ett ärende.

 

Liberalerna är som alltid väldigt engagerade i frågorna som berör personer med särskilda behov och vi har också vid många olika tillfällen tagit initiativ i lagtinget för att försöka få igång verksamhet som riktas till olika grupper med speciella behov. Bl.a. kan jag komplettera landskapsstyrelsens historibeskrivning med en hemställningsmotion från liberalerna som gjordes 1996; då hemställde vi om att inför nästa läsår uppta i planeringen en gymnasialstadieutbildningslinje för personer med utvecklingsstörning. I det läget förkastades motionen, men ärendet levde vidare och det gjordes olika påtryckningar från intresseföreningarna. Detta har nu lett fram till att vi i samband med budgeten 2000 kunde ta beslutet.

 

Jag vill också poängtera att under förra lagtingsperioden hände det många saker inom utbildningsområdet när det gäller studerande med särskilda behov. Jag tycker att landskapsstyrelseledamoten Lindeman bör ha en eloge för det, för hon har tagit till sig de argument som har förts fram och också kunnat inse behovet. Det har lett fram till att flera av de förslag som har framkastats också har omsatts i praktiken.

 

Den lagstiftning som nu ligger till grund för den omdiskuterade utbildningen, landskapslagen om utbildning efter grundskolan, antogs av det förra lagtinget och själv hade jag då förmånen att sitta i kulturutskottet och var också med och bearbetade lagen. Det är med glädje jag ser hur landskapsstyrelsen hänvisar till skrivningar i lagen som utskottet satte till, där vi stärker studerandes med särskilda behov rätt. Från liberalernas sida ville vi t.o.m. gå ett steg längre; vi föreslog att alla skulle ha en subjektiv rätt till utbildning efter grundskolan. Det fick vi inget understöd för, men lagen blev bättre i lagtingsbehandlingen.

 

I budgeten för år 2000 beslöt lagtinget att ”ett särskilt fyraårigt program med yrkesträningsundervisning för ungdomar med utvecklingsstörning skall inledas fr.o.m höstterminen 2000”. När då landskapsstyrelseledamoten Carlson säger att landskapsstyrelsen har aldrig sagt annat än att yrkesträningsundervisningen skall inledas under hösten vill jag hänvisa till sidan 214 i budgeten, där det sägs att fr.o.m. höstterminen skall den starta. Såsom jag har tolkat det, och jag tror de flesta – jag tror också att direktionen har strävat till det – var tanken att man skulle starta från höstterminens start. Det var också den uppfattningen som de elever som sökte utbildningen hade; de sökte till en utbildning som skulle starta från höstterminen. Det var t.o.m. så att de hade kontakt med skolan, de besökte utrymmena där utbildningen skulle vara, så nog förväntade man sig det här.

 

Vanligen brukar problemet i politiken vara att få viktiga beslut till stånd, att enas kring besluten, men det här beslutet togs enhälligt av lagtinget. Det är i verkställighetsskedet som problemen har hopat sig. En av våra frågor i spörsmålet är: Varför fördröjdes utbildningen? Varför har man inte verkställt lagtingets beslut enligt intentionerna, som jag tolkar som början från höstterminen?

 

Jag har full förståelse för att det inte är helt smärtfritt att starta upp en ny utbildningslinje och det är inte heller förvånansvärt att det uppstår problem under ett inledningsskede. Men det brukar nästan alltid gå att hitta lösningar om bara viljan finns tillräckligt starkt.

 

När jag har följt ärendet och gått tillbaka och granskt vad som har gjorts i saken kan jag konstatera att landskapsstyrelsen har gjort ett bra grundarbete. Planen som låg till grund var bra; i ett tidigt skede gav man direktionen för yrkesskolan i uppdrag att starta upp planeringen, redan i november, som vi fick upplysning om av landskapsstyrelseledamoten Carlson. I mars anställde man en programansvarig som sedan har bearbetat detta och kunnat ha de flesta saker klara. Ändå blev det så att i mitten av augusti, när andra skolelever började sitt skolår, fick dessa sex elever, som troligtvis kommer att ingå i undervisningsgruppen, inte inleda sin utbildning utan de fick stanna hemma och där fanns förväntningar på att påbörja utbildningen. För just den här gruppen är det så oerhört viktigt med framförhållning och klara besked. Det är också det man saknar; man har inte vetat vad som skulle hända, det har varit så oklart och otydligt. För andra elever i denna åldersgrupp kanske en senarelagd skolstart inte skulle spela så väldigt stor roll, för de har oftast andra alternativ och de kan sysselsätta sig själva, de behöver inte tillsyn. Men just de elever som skall inleda yrkesträningsutbildningen har inga alternativ, man måste ha tillsyn, man kan inte sysselsätta sig själv. Detta har lett till att det har blivit stora problem för familjerna, som har fått anpassa sitt vardagsliv efter de omständigheter som har uppkommit, man har fått ordna passning på olika sätt, stannat hemma från jobbet, om inte annat. I vissa fall har sociala myndigheter trätt till och organiserat någon tillfällig verksamhet för att lösa problemet.

 

Så här från sidan är det svårt att förstå att de skäl som angavs som grund för landskapsstyrelsens avslag för skolstart den 29 juni var tillräckliga för att skjuta upp hela utbildningen på obestämd tid, som det gjordes då. Man hade satt en tidpunkt till direktionen att före den 15.9 komma in med ett svar. Där tycker jag att man faktiskt kunde ha pressat på lite mera. Det handlade om ADL och en gränsdragning mellan omsorgsförbundet. Jag kan inte se att det skulle vara tillräckligt vägande argument. När det gäller personalbehörigheten förstår jag landskapsstyrelseledamoten Carlsons argument att det är viktigt att ha rätt personal och kompetent personal, men det finns liknande utbildningar på andra orter; man kan ta modell därifrån och man kunde ha startat upp ett projekt  tillfälligt och rett ut problemen så småningom. Som sagt, så här från sidan upplevs hela hanteringen som väldigt segdragen.

 

Det är också här som jag har funderat mycket på svaret som vi har fått på vårt bord. Man kan ana sig till att det ligger en komplikation i kontakten mellan skolan och landskapsförvaltningen, att man har dragit från olika håll.

 

När vi i det förra lagtinget behandlade lagen om utbildning efter grundskolan i kulturutskottet var en av  liberalernas farhågor  att en otydligt ansvarsfördelning mellan direktionerna och landskapsstyrelsen skulle kunna leda till avgränsningsproblem. Lagen innebar ju en ganska långtgående delegering av ansvaret till direktionerna, vilket ledde till att förvaltningen fick mindre att säga till om och som också framgår ganska klart av svaret på spörsmålet – vem som gör vad, enligt det som står i lagen. Man måste ändå fråga sig: Finns det några oklarheter i systemet, såsom det har byggts upp, som kan göra att människor kommer i kläm i hanteringen. Kan det vara så att förseningen beror på att ärendet skall hanteras av två olika myndigheter, som verkar gå parallellet snarare än att man går in och griper in i varandras verksamhet? Jag tycker att just i en nystartad verksamhet borde myndigheters agerande vara mera samspelt. Ett intryck som man får är att ärendet skickats mellan myndigheterna, alltså mellan landskapsstyrelsen och direktionen och man inte haft någon direkt samordning. Jag kan inte påstå att så är fallet, men ur svaret kan man läsa ut att landskapsstyrelsen har skickat ärendet till direktionen för yrkesskolan, att direktionen i sin tur har skickat ärendet till landskapsstyrelsen och då blir det alltid vissa fördröjningar.

 

Jag har också funderat över ministerns roll i det här sammanhanget. När lagtinget beslutar om att en verksamhet skall inledas skall lagtinget också ha en möjlighet att följa upp att så har skett och ställa vederbörande minister till ansvar, om inte beslut verkställs som man förväntar sig. Men om då delegeringen enligt lag är så långt gången att ministern har väldigt lite att säga till om, om ministern inte har möjlighet att gripa in i skolans verksamhet på ett verkningsfullt sätt, var skall lagtinget då utkräva ansvar?

 

Landskapsstyrelsen har den allmänna ledningen av utbildningen, men skolans direktion beslutar om hur utbildningen förverkligas. Kan ministern då gripa in och ställa skolan till svars, om man t.ex. tänker sig att ett ärende segdras? Och hur skall man tolka uppgörandet av reglemente? Direktionen gör förslag och landskapsstyrelsen fastställer. Kan då landskapsstyrelsen ändra i skolans förslag?

 

De här frågorna och många andra diskuterades i samband med att lagen om utbildning efter grundskolan stiftades. Det skulle vara intressant att höra om landskapsstyrelsen har gjort någon utvärdering och tittat på de konsekvenser som den nya lagen fick och om man inte har gjort den om man tänker göra en sådan utvärdering.

 

Från lagtingets sida måste det ändå vara så att vi kan ställa en minister till svars och i det här fallet landskapsstyrelseledamoten Carlson, som är ansvarig för att se till att lagtingets beslut om att yrkesträningsundervisningen för elever med utvecklingsstörning verkställs, vilket nu kommer att ske. Det som vi ännu inte har fått ett riktigt bra svar på är varför det inte hittills har verkställts, varför minister Carlson inte har drivit på ärendet lite mer.

 

När ett beslut är fattat borde det inte behövas ytterligare påtryckningar utan då skall det ske. Ändå har det varit mycket olika påtryckningar från olika håll. De berörda personerna och deras intresseorganisationer har gjort uppvaktningar och påstötar, både till yrkesskolan och till landskapsstyrelsen. Det borde inte behövas.

 

Landskapsstyrelseledamoten Carlson tog i sitt anförande upp den enorma utveckling som har skett, och det vill jag verkligen skriva under, att det har hänt otroligt mycket, om man tittar i ett trettioårigt perspektiv. Där vill jag framhålla hur viktigt det har varit med de pådrivargrupper som verkligen har varit de som har sett till att detta har skett. Det är främst de Utvecklingsstördas Väl, som bildades I  mitten på sextiotalet. Det är tack vare dem som väldigt mycket har kommit till stånd; de har satt igång verksamhet som samhället så småningom via lagstiftning har fått lov att ta hand om. Det är också I det här läget, när det är nya verksamheter på gång, DUV som påtryckargrupp, som trycker på att nu måste det här ske och man får inte segdra och skjuta upp, utan det måste ske. Jag vill verkligen understryka deras roll och det är också så som har skett här, att de har varit en som har genom uppvaktningar försökt få igång verksamheten, för de har verkligen sett behoven som familjerna har haft och sett också de problem som de har ställts inför.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Som jag sade i  mitt inlägg anser jag att landskapsstyrelsen har svarat varför man inte har verkställt beslutet; om man vill tolka det att det borde ha varit igång 15 augusti eller under hösten, det kan man ha olika åsikter om. Naturligtvis kan man ha förväntningar och man blir besviken när förväntningar inte uppfylls, det föstår vi mycket väl, men jag vill igen vidhålla det jag  sade, att för mig som verkställande i denna fråga tycker jag att det är viktigare att vi skapar en mycket bra träningsundervisning när vi inleder en ny undervisning och inte bara skapar en förvaringsplats. Jag håller fast vid det. Jag tycker också att vi har förklarat hela processen: landskapsstyrelsens roll gentemot yrkesskolan är, precis som ltl Viveka Eriksson sade, helt korrekt beskriven. Landskapsstyrelsen har den allmänna ledningen, tillsynen och utvecklingen av den utbildning som anordnas. Så måste det vara. Jag känner inte till någon konflikt mellan Ålands yrkesskola och Ålands landskapsstyrelse. Ålands yrkesskola har inte bara träningsundervisning att tänka på; skolan har också 300 andra elever och jag vill bara med det säga att jag tycker att Ålands yrkesskola har gjort mycket bra jobb i den här frågan.

 

När det gäller huruvida vi har utvärderat lagen om utbildning efter grundskolan från 1997 har vi ännu inte gjort det, men jag tror säkert att man behöver göra det. Jag tror att det kommer att vara många frågor där som man kanske måste fundera på, bl.a. ansvarsfördelningen, men den har vi ännu inte gjort någonting åt därför att den har bara fungerat ett par år, så det är kanske lite tidigt. Uppvaktningarna från DUV och Ålands Omsorgsförbund har i den här frågan naturligtvis alltid en betydelse och jag är också den första som skriver under att man i de organisationerna har gjort ett bra jobb. Det sade jag åtminstone om omsorgsförbundet i mitt första inlägg, så jag tror att vi är helt överens i den här frågan.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker fortfarande inte att jag har fått svar på varför denna fördröjning. Jag ser nämligen inte att det har funnits sådana stora komplikationer att man inte skulle ha kunnat börja från terminstarten. Det enda problemet jag ser är lärarbehörigheten, men det fanns alla möjligheter att under sommaren utreda det. I detta måste man också väga in det som jag redan anförde, att för just den här gruppen har det lett till så många stora problem att man borde ha lagt på lite extra kol för att verkligen få igång undervisningen. Jag kanske uttryckte mig lite hårt om jag talade om konflikter mellan yrkesskolan och förvaltningen. Jag sade att det kan föreligga komplikationer just i systemet med ansvarsfördelningen och hur det fungerar samt möjligen också ministerns roll:  huruvida ministern kan gå in och vara aktivt pådrivande för att se till att lagtingets beslut verkställs. Det är ändå ministern som får stå till svars gentemot lagtinget om vi upplever att saken inte riktigt har uppföljts såsom vi förväntar oss.

 

Landskapsstyrelseledamoten Carlson, replik:

Herr talman!

Det är klart att det är landskapsstyrelseledamoten med ansvar för i det här fallet utbildnings- och kulturfrågor som skall stå till svars om man inte har lyckats följa upp lagtingets intentioner. Men jag tycker fortfarande att vi har svarat eftersom  vi hade oklarhet med behörighetsvillkoren, de var inte klara från yrkesskolan, nu är de klara och vi har också fastställt de föreslagna ändringarna i Ålands yrkesskolas reglemente, som yrkesskolan ville ha genomförda för att kunna verkställa träningsundervisningen. Det gjorde vi på samma gång igår i ett ärende som heter Förslag till fastställelse av ändring i Ålands yrkesskolas reglemente, där man tar in krav på tjänsterna och där vi säger att vi vill ha: ”För tjänst eller befattning som lektor i yrkesämnen inom yrkesträningsundervisningen, yrkeslärarexamen inom ett för tjänsten eller befattningen lämpligt utbildningsområde, ingenjörsexamen,  högskoleexamen inom ett lämpligt studieområde eller annan examen på högsta utbildningsnivå inom området samt i samtliga dessa fall minst två års praktisk erfarenhet inom motsvarande område.” Vi har också tagit upp flera punkter i beslutet från 19.9; jag läser inte hela beslutet, men detta visar på att direktionen har tänkt igenom frågan och givit ett svar som vi tycker att var till fullo. Yrkesskolan gav också svar på hur man tänker sig ett samarbete med Ålands omsorgsförbund, vilket också var oklart i beskedet i somras, som jag har talat om och refererat till. Som ansvarig minister försöker man följa lagtingets intentioner och beslut, men man måste också se till att de blir så ändamålsenliga som möjligt. Det är också under ens ansvar. Det anser jag att jag har gjort i den här frågan och jag försöker få till stånd bästa möjliga undervisning för de utvecklingsstörda. Det är det det har handlat om hela tiden.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

En väl fungerande yrkesträningsundervisning för personer med utvecklingsstörning är förstås det som vi alla vill ha. Det jag har pekat på är igångsättandet. Den tid som man har använt borde ha räckt för att reda ut de knepigheter som har uppstått under arbetets gång. Yrkesskolan fick uppdraget i november ifjol. Man har varit medveten om behörighetsproblemen sedan föreståndaren anställdes; man visste att det fanns komplikationer med behörigheten. Det fanns alla möjligheter att reda ut detta under våren och sommaren. Det är väl där som jag tycker att ministern kunde ha haft lite starkare påtryckning, speciellt i somras när man beslöt att direktionen fick tid ända fram till mitten av september på sig – varför inte då försöka reda ut komplikationen med lite snabbare ordning?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag har några synpunkter på detta eftersom jag är engagerad i Ålands Omsorgsförbund. Det finns flera andra här i salen som också är det och säkert är både intresserade och känner till frågan utgående från olika erfarenheter.

 

Jag tycker för min del att när man läser den digra genomgången av vad som har beslutats och vad som har gjorts är det utgående från lagtingets önskemål, dvs. att vi i budgeten har avsatt pengar för en sådan här verksamhet från hösten 2000 och är ändå i stora drag positiv läsning. Det som man mera allmänt kan fundera över är det som ansvariga landskapsstyrelseledamoten sade i början om ansvarsfördelningen mellan landskapsstyrelsen och landskapsstyrelsens skolor. Som sades är det så vi i det utbildningspolitiska programmet har fått höra att landskapsstyrelsen blir en beställare i utbildningsprogram och skolorna blir utförarna. Jag tycker att beställaren har skött sig hela vägen och utföraren har säkert gjort sitt bästa, men det var nog – som jag läser det – ändå där som det stannade upp, åtminstone för ett tag. Vi har också direktionens ordförande här! Det är säkert inte så lätt alla gånger, det är inte så enkelt att köpa en utbildning som att köpa plankor eller någonting annat som det finns på lager att ta från hyllan. Jag tror också att vi är ganska ovana med en sådan här procedur. Det kan hända att här finns det saker som man kunde se över, att hur skall utföraren och beställaren klara av att man verkligen får en så tydlig beställning, t.ex. vad gäller tidpunkten osv. att utövaren också har möjlighet att genomföra det. Jag tror inte att det är fullt möjligt att någonsin göra det helt så där som man köper saker ur hyllan i en butik, men det är det som är tanken här. Från omsorgsförbundet var vi med i ett skede när det hade kört fast sig och fick information om det. Jag tyckte också att man från landskapsstyrelsens sida visade god vilja till kompromisslösningar, men de facto låg avgörandet i direktionens hand, det var direktionen som skulle genomföra detta.

 

Det har inte riktigt tydligt kommit fram när utbildningen exakt skulle börja. Man har hört löften i massmedia om att det skulle bli nästa vecka eller nästa månad. Där tycker jag att vi alla har ett ansvar gentemot dem som väntar på att få börja utbildningen och deras anhöriga.

 

Jag skulle vilja beröra en sak som jag tycker att är lite förvånande. Det rör sig om ett ganska litet antal elever och vad jag förstår vet man inte hurudan återväxten blir i det långa loppet. Då talar man om att man skall bygga till yrkesskolan och man har planer på det. Sedan verkar det som om man har svängt på det lite och det skall byggas till för något annat och de här eleverna skulle då få utrymmen i den befintliga skolan. På något sätt får jag lite den känslan, och det är kanske misstänksamt och fult av mig, att man använder det för att bygga till yrkesskolan igen. Det är väl inte något tokigt om man skall bygga till skolan, men nog måste man kunna visa på faktiska behov, så att det här inte är ett skäl för att igen få en tillbyggnad i skolan. Jag har lite svårt att föreställa mig, men jag är inte så väl insatt i utbildningsprogrammet och kan ha fel, att det behövs sådana specialutrymmen för den här gruppen att det måste göras ombyggnader och tillbyggnader igen. Den frågan skulle jag gärna vilja ha besvarad här - direktionens ordförande är väl närmast insatt. En viktig del är ju att eleverna skall vara integrerade, de skall inte i någon tillbyggnad på sidan om, igen marginaliseras, även om man är, som det heter, fysiskt integrerad, utan de borde vara i ett klassrum bland de övriga eleverna i skolan. Det är åtminstone det som är meningen med hela integreringen och normaliseringsideologin som man har inom omsorgsförbundet.

 

Ltl K-G Eriksson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens svar på spörsmålet tycker jag är en väldigt tydlig och bra kronologisk genomgång hur ärendet har hanterats. Man kan säga att yrkesskolan fick i uppdrag att arrangera undervisningen på basen av budgeten för år 2000. Budgeten fastslogs av lagtinget i januari och yrkesskolans direktion startade processen någon gång i januari. Man kan säga att den modell till yrkesträningsundervisning som vi jobbar efter är någonting som man mig veterligen inte har någonstans på annat håll i Norden, alltså att försöka integrera yrkesträningen i skoljobbet. Säkerligen kommer det att fordras mycket av personalen, av lärarna, att få detta att funka. Det är inte bara fråga om att placera in en elev i ett klassrum och säga att gör det och det, utan det skall vara handledning. Det är många frågetecken. Under första tiden blir det en tid att pröva sig fram på bästa möjliga sätt. Åtminstone är intentionerna från skolans och direktionens sida att det skall fungera.

 

Jag kan också nämna att när processen började var nog intentionerna från skolans/direktionens sida att försöka komma igång till hösten till terminsstarten, men ingenstans, varken i skolans eller i landskapsstyrelsens olika korrespondens, annonser osv., har man utlovat detta. Man har sagt att det planeras till höstterminen 2000. Vi var medvetna om att det kunde dra ut lite. En helt ny form av undervisning tar sin tid att planera in i skolans verksamhet. Jag tycker ändå, med facit så här långt, att skolan har lyckats på ett ganska bra sätt att komma hit, att nu står man inför starten. Vi har visserligen ett beslut i direktionen kvar som förhoppningsvis tas på tisdag, nämligen beslutet om att starta undervisningen.

 

På ltl Viveka Erikssons fråga varför yrkesträningsundervisningen inte har kommit igång kan jag säga att det beror  helt enklet på, åtminstone som jag ser det, att det tar relativt långt tid att skapa detta. Det är en resursfråga och skolan har inte hur mycket resurser som helst att lägga enbart på detta. Vi har också närmare 300 andra elever och den undervisningen  med de problemen, så jag tycker inte att det är så att det är någon som inte har brytt sig om utan det har definitivt tagits på allvar. Från skolans sida vill jag också säga att samarbetet med landskapsstyrelsen i det här fallet har fungerat helt klanderfritt. Det finns inte någonting som vi kan klaga på. Att man i ett sent skede upptäcker att behörighetskraven vi har inom skolan inte svarar upp till yrkesträningsundervisningen är en sak som vi väl får ta på oss, liksom inplaceringen i löneklasser.

 

En annan sak som jag tänkte beröra var ltl Viveka Erikssons funderingar när det gäller ansvaret: vad ligger på landskapsstyrelsen, vad ligger på skolorna? I den senaste förändringen av lagen delegerade man ansvar till skolorna. Min erfarenhet av detta är positiv. Det är lite som ltl Sundback var inne på om beställarens roll och utförarens roll. Jag tror att det är en ganska bra modell. Det finns säkert förbättringar att göra där också, men i det stora hela tror jag att det fungerar bra, även om det säkert kommer en utvärdering på det också.

 

Ltl Sundback hade lite funderingar kring utrymmesbehovet och nybyggnadsbehovet. Jag kan säga att när planeringen av yrkesträningsundervisningen började hade vi nog för oss att den skulle följa en liknande modell som vi har i Kyrkby, alltså att undervisningen sker i en skild byggnad, skilt från skolan. De äter i samma matsal, de kanske deltar i klasser osv. Men vi har diskuterat oss fram till att den modellen kanske inte är den bästa utan vi försöker integrera dessa elever i skolans arbete. När det gäller utrymmesfrågorna har vi fått pengar för att göra undersökningar hur vi kan bära oss åt. Det kommer antagligen att bli helt annorlunda än det vi från första början planerade med skilda byggnader. Eftersom vi  försöker integrera detta in i skolbyggnaden är det kanske någon annan avdelning, något annat program, som måste få tilläggsutrymmen i stället. Jag tror alltså att en utbyggnad av skolan är s.a.s. tvungen oberoende; hur stor och hur den kommer att se ut vågar jag inte säga ännu.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag har noterat att yrkesskolans direktion i juni skickade en anhållan till landskapsstyrelsen om att få starta upp undervisningslinjen och att landskapsstyrelsen avslog det på grund av dessa två komplikationer som fanns. Jag tycker att ltl K-G Erikssons resonemang är rätt och riktigt, att man så småningom måste utarbeta verksamheten. Det är inte någonting som är färdigt som en fyrkant som man bara placerar in elever i, utan verksamheten kommer så småningom att utformas när lärare och elever är på plats. Det är där som jag har haft svårt att förstå varför landskapsstyrelsen inte kunde tillstyrka direktionens anhållan om att ändå få börja och reda ut problemen som fanns under arbetets gång.

 

När det gäller tanken med integrering är det självklart att det borde vara på det sättet det fungerar att de lärare som anställs till yrkesträningsundervisningen har kompetens inom speciallärarinriktningen; man skall kunna hantera personer som har speciella behov, medan yrkeskunskapen finns i skolan. På det sättet måste det vara vettigt med en integrering där eleverna med sin handledare eller lärare går in i de olika yrkesprogrammen. Jag har förstått att planeringen är färdig – det är egentligen bara att börja, som jag har tolkat det.

 

Ltl K-G Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt att direktionen anhöll den 15 juni om att få starta. Men det måste vi erkänna att när vi sände in denna anhållan var dels behörighetsfrågorna, lärarna, och dels inplaceringen i löneklasser, inte klara. Vi hade inte heller ett förslag från vår sida utan bad då att landskapsstyrelsen tittar på detta, eventuellt gör ett tillägg i avtalen, men vi fick frågan tillbaka för att vi skulle se över vårt reglemente. Vi hade också del i detta.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Då återkommer jag till mitt tidigare resonemang om att just bollandet mellan olika myndigheter har gjort att ärendet har blivit onödigt segdraget och att man borde ha haft en bättre samordning mellan skolan och förvaltningen redan på ett tidigare skede, eftersom det var en ny verksamhet som skulle starta och man visste att här finns det massor med frågor att reda ut. Här blev det ett bollande från direktionen den 15 juni, ett beslut i landskapsstyrelsen i slutet på juni och sedan fick man dessutom tid på sig till 15 september för att reda ut det här – man kunde kanske ha rett ut det lite fortare.

 

Ltl K-G Eriksson, replik:

Herr talman! Är man s.a.s på ”speaking terms” mellan direktionen och landskapsstyrelsen i det här fallet eller som då lagen är utformad att detta är delegerat till skolorna?  Men jag tror att det också kan vara bra med en viss spänning mellan uppdragsgivaren och utföraren. Det kanske behövs. Det håller oss alerta på vartdera hållet!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

En sak som jag tycker är bra med fördröjningen är att man beslöt inom direktionen att ha klassrumsintegreringen och inte bygga någon separat byggnad för vissa. Det är av oerhört stort värde, inte bara för de ungdomar som har funktionshindret utvecklingsstörning, utan det är viktigt för alla andra - handikappet är glappet mellan dom och vi andra. Och det är vi andra som är starka, det är vi som skall anpassa oss, minst lika mycket som dem som har funktionshindret. Tyvärr läggs alltid ganska mycket ansvar på den handikappade själv som är den svagare parten.

 

Fördröjningen har nog tillsvidare en negativ sida som jag tycker att direktionen har tagit lite lättvindigt, nämligen att eleverna borde ha fått ett datum för skolstart i något skede. Jag tänker mig bara om det här hade varit en grupp vid tekniska skolan eller någon annanstans, vilket ramaskri det hade varit om hur mycket pengar de förlorar och vad skall de göra och myndigheten är nonchalant! Det där har lite att göra med att det är den svagare parten som inte kan tillvarata sina intressen. Det åstadkommer oerhört mycket praktiska problem för dessa elever och deras familjer, så jag hoppas nu, om man har möte på tisdagen, att man ger ett datum. Må det sedan vara i oktober, i november eller när det nu är, men det är nödvändigt att ge det datumet. Annars tycker jag att eleverna trots allt blir lite annorlunda behandlade än andra.

 

Ltl K-G Eriksson, replik:

Herr talman! Man borde ha kunnat ge ett datum. Osäkerheten gällande datumet var ganska stor. Vi kunde naturligtvis ha sagt att 1 januari börjar yrkesträningsundervisningen, för den omedelbara reaktionen när vi behandlade frågan på nytt var den, men vi ville naturligtvis försöka starta tidigare. Det var alltså fråga om osäkerheten med tidpunkten. Skall man ge en tidpunkt måste man ge den tillräckligt långt fram för att vara säker. Jag förstår precis ltl Sundbacks undran.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det är ett relevant politiskt problem när alla parter egentligen har goda intentioner men så blir det ändå inte bra för den grupp det gäller. Det gäller alltså enskildas rättigheter, det gäller enskilda människors förändringar och det här är en sådan grupp där man kan säga att man har egentligen väldigt få alternativ. Elever i allmänhet kanske har möjligheten att protestera, eller har tilliten att de vågar protestera, att de kan söka alternativ osv. Men det finns inte i det här fallet. Ltl K-G Eriksson säger att det är en resursfråga, men jag undrar om det faktiskt stämmer. Jag skulle säga att det är en fråga om hur systemet med beställare och utförare fungerar. Jag reagerar instinktivt emot resonemanget att någon beställer och någon utför när det gäller denna typ av verksamhet. Vi var inne på den diskussionen också en gång i tiden när det gällde ÅHS och jag tror att när ltl K-G Eriksson nämnde att det är bra med spänningar tycker jag att det är en sak som jag känner igen från det området, där man faktiskt talar om att beställa och utföra, alltså i företagsverksamhet, industrier osv. Där är det så att när man beställer en produkt som man egentligen är lite osäker på krävs det ett mycket nära samarbete mellan den som skall utföra och den som skall beställa. Det går alltså inte att delegera som för standardprodukter och säga att vi skall ha 2 ton skruv och 2 ton mutter av den och den dimensionen, utan här har vi en mycket känslig automatiserad apparat som skall utföra ett visst jobb, tillfredställa vissa krav och då måste beställare och utförare komma ihop. Då kan man säga som så att när landskapsstyrelsen kommer med sitt besked och eleverna i juli får det, att landskapsstyrelsen har inte givit tillstånd att starta yrkesträningsundervisningen, ungefär mer får man inte veta, så kan man fråga sig om det är så att man skall be utföraren göra produkten perfekt före man sätter igång, om det är så att det bästa blev det godas fiende eller om det är så att man kunde ha satt igång verksamheten med vissa frågetecken när det gäller kompetensen osv. Det är precis som med ny verksamhet i andra sammanhang att det måste få växa fram och man gör s.a.s. en försökstermin där man meddelar eleverna och deras föräldrar samt de som är intressenter att här finns det vissa frågetecken, vi kan kanske inte erbjuda det bästa just nu, men det här är vår tidsplan, det här är vår ambition.

 

Jag tror att det här är egentligen ett ganska belysande exempel, för det visar lite vad vi måste ställa för krav på vårt framtida skolsystem. Det kommer att bli nödvändigt för både yrkeshögskolan, gymnasiestadiet, de tekniska läroverken, handelsläroverket osv. att kunna klara av flexibilitet, nya utbildningar, anpassning till krav som kommer upp i samhället på olika sätt och där man snabbt måste kunna omställa utbildningssystemet. Jag tror alltså att exemplet är belysande på det sättet att vårt framtida undervisningsystem skall kunna klara av den här typen av verksamhet för speciella grupper. Det här är grupper som har ett funktionshinder och det finns andra sådana grupper, det finns grupper som skall ställas om i sitt yrke, som skall komplettera med modern teknologi, IT-kunskap osv. Då måste utgångspunkten i vårt utbildningssystem vara att flexibilitet och specialisering samt snabb anpassning är det som gör det möjligt att ha en hög kvalitet på utbildningen och inte det att paketet skall vara färdigt, det skall sättas in i ett rutsystem eller på en hylla, utan man måste kunna tillåta sig att ha den spänning, som just ltl K-G Eriksson så träffande betecknade det att det kan vara nyttigt. Däremot måste man också se från den enskildes rätt, att förväntningarna finns, man måste få veta att här händer det någonting, det kanske inte är perfekt, men de skall veta att den som står för det här gör i alla fall så mycket ansträngningar det bara går.

 

Jag är inte tillräckligt insatt här för att kritisera någon överhuvudtaget, men jag tycker att delegeringssystemet alltid måste motsvaras av ett ansvar på en annan sida; det är inte bara så att man ger det till någon och sedan skall det hända någonting. Den som får uppdraget kan vara ganska ställd - och kanske det är så i det här fallet. Detta med beställare och utförare är en förenkling av de situationer som finns just när det gäller nya verksamheter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill gärna hålla med ltl Olof Erland när det gäller att man blir besviken och har rätt att bli besviken, om det är så att man inte uppfyller de krav och förväntningar som ställs på en. Jag håller helt med om det. Men då vill jag igen påminna om att vi hade aldrig dessa datum, utan de har skapats av förväntningar. En del av våra skolor börjar i mitten av augusti, andra börjar första september, vi har någon årskurs som började förra veckan, så datumet är inte så där alldeles självklart. Jag håller också gärna med att alla nya verksamheter måste få växa fram sakta mak. Inte tror jag heller att vi kommer att med årets start på träningsundervisning få en perfekt undervisning. Jag tycker ändå att det är ganska viktigt att personalen har rätta behörighetsvillkor så att man kan sätta rätt lön från början. Det är bra mycket svårare att ändra på det. Det är också fråga om personalens anställningstrygghet. Man måste se till att man skapar så trygga anställningsvillkor som möjligt. Det är inte lätt det heller, för inte är det någon här som exakt vet hur detta kommer att fungera.

 

Tidpunkten till 15.9 har berörts; vi kunde ha satt den tidigare, naturligtvis, om vi inte hade beaktat personalens på yrkesskolan semestrar, att det var sommar och att de också skulle ha igång undervisningen, som vi visste att skulle börja i mitten på augusti. Det var alltså ett försök att jämka så gott det gick utan att för den skull sabotera utbildningen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Talmannen kommer nu att ta upp ärendena 9 och 10 för att senare behandla ärende nr 8.

 

 

Föredras ärende nr 9:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Olof Erlands enkla fråga om övertagande av statsbeskattningen. (EF nr 8/1999-2000).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot icke överstiga tre minuter.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ber jag att få ställa följande fråga: Vilka åtgärder har landskapsstyrelsen vidtagit för att lämna den s.k. klumpsumman och överta statsbeskattningen?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är med en viss förvåning som jag noterar att den här enkla frågan kom till landskapsstyrelsen och direkt till mig eftersom bakgrunden till frågan tydligen är en enskild mening som jag har uttalat som partiordförande på centerns sommarting senaste sommar, där jag talat för att ”Åland kommer att ha fullständig autonomi inom en snar framtid”.  Jag ville säga att det här var ett centermöte, ett sommarting, som vi håller årligen där jag som partiordförande talade om de frågeställningar som är aktuella i landskapet både för landskapspolitiken och för partiet. Jag pratade om regionalpolitik, jag pratade om jämställdhet osv. Men en av mina huvudpunkter på centertinget var självstyrelsen eftersom jag själv är en varm anhängare av självstyrelsesystemet och framför allt en utveckling av det, så jag använde en ganska lång tid av mitt anförande där, som varade ca 45 minuter, till att tala om fullständig autonomi och framför allt argumentera varför en utveckling av självstyrelsen i riktning mot fullständig autonomi är den bästa vägen för Åland.

 

Jag tror, herr talman, att de centermedlemmar, som var med på stämman i somras gick hem, inte  gick hem i övertygelsen att Åland nästa år eller kanske om två år kommer att ha fullständig autonomi. Jag tror att alla efter att ha hört helheten i mitt anförande förstod att det här ärendet är en vision, en målsättning, som vi inom centern har och som vi arbetar för att så småningom kunna förverkliga.

 

Herr talman!

När det gäller den konkreta frågan vilka åtgärder har landskapsstyrelsen vidtagit för att lämna den s.k. klumpsumman och överta statsbeskattningen vill jag säga att under den förra perioden växte det fram en parlamentarisk enighet här i lagtinget om att på samfundsbeskattningen är ett område som Åland borde få överta behörigheten på. I landskapsstyrelsen jobbade vi på att uppfylla den målsättningen, men det visade sig att det fanns inget gehör för den tanken från statsmaktens sida i det läget, så man säga att den samfundsskattefrågan körde fast under slutet på den förra perioden.

 

Jag  har som politiker och som lantråd i den nya landskapsstyrelsen försökt arbeta aktivt för att skapa en miljö, en kultur och ett kontaktnät som gör det möjligt att försöka få till stånd en vidareutveckling av självstyrelsen också på det ekonomiska området. Jag har ägnat mycket av min tid, också flera av mina medarbetare i landskapsstyrelsen, till att skapa sådana kontakter till berörda ministerier, politiker och tjänstemän att vi skall komma vidare i processen. Senast var finansminister Sauli Niinistö här på besök och vi hade väldigt bra diskussion kring självstyrelsen och den ekonomiska utvecklingen och den åländska sjöfartssituationen.

 

Konkret jobbas det nu med att sätta igång en utredning och utvärdering av det ekonomiska systemet. Utredningen skall vara en grund för den vidare utvecklingen och den ekonomiska självstyrelsen, helt i enlighet med det handlingsprogram som landskapsstyrelsen har arbetat efter och som lagtinget har godkänt när den här landskapsstyrelsen blev utnämnd. Samtidigt jobbas det också vidare på den mera juridiska biten på det sättet att professor Jyränki, som gjorde en utredning av Ålands statsrättsliga ställning tidigare och som avslutades med ett seminarium i Helsingfors, har också fått ett tilläggsuppdrag att komma med en utredning som visar hur den ekonomiska självstyrelsen har utvecklats i förhållande till hur den övriga självstyrelsen har utvecklats under självstyrelsens historia.

 

De här två sakerna kommer förhoppningsvis att vara klara ungefär vid årsskiftet eller strax efter och efter det kan man sedan ta vidare steg i detta arbete utgående från de politiska målsättningar som landskapsstyrelsen och lagtinget ställer upp.

 

Ltl Erland, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Jag tror inte att det är någon skillnad om man uttalar sig på en centerstämma och lantråd eller om man gör det här. Vi har som folkvalda politiker lika stor anledning att lyssna och se vad som är på gång. Man undrar alltid om det är någonting hemligt i görningen när det sägs att man inom en snar framtid skall ha fullständig ekonomi med egen beskattning, att vi skall ta över statsbeskattningen, för såvitt jag vet måste den proceduren gå via lagtinget och ha stöd av mer än de partier som finns i en majoritet. Liberalerna har en gång i tiden stött att man skulle gå vidare med samfundsbeskattningen  och att man skall gå vidare med differentierade mervärdesskatter och sådana saker. Men det var uttryckligen en partiöverenskommelse där man skulle hålla kvar klumpsumman. På sätt och vis är jag lättad över att höra svaret, att landskapsstyrelsen egentligen inte har gjort någonting i den här riktningen, så jag borde vara nöjd, men däremot är jag missnöjd med att man år efter år talar om att man är progressiv för självstyrelsen och man är en stark anhängare för att utveckla självstyrelsen och ingenting händer.  Jag är en stark anhängare för att utveckla självstyrelsen, för att förbättra vårt samhälle; därför vill jag ha kontroll över samfundsbeskattningen och därför vill jag ha en möjlighet att anpassa mervärdesskatten osv. Skulle man vara överens om de frågorna skulle man faktiskt kunna ha en viss utveckling. Men det är inte bara fråga om att säga att man är progressiv – det måste också hända någonting och därför är jag missnöjd med vad landskapsstyrelsen håller på med. Inte kommer en professor i statsrätt att kunna föreslå ett ekonomiskt system speciellt för oss, lika litet som professorer som är inköpta kommer att kunna tala om att självstyrelsen inte är värd någonting och vi skall ha självständighet.

 

För min del är jag nöjd med svaret till den delen att man inte i hemlighet kommer att driva en fråga som lagtinget inte har sagt ja till, i alla fall inte med kvalificerad majoritet. Däremot skulle jag vilja att man skulle satsa på genomförbara reformer så att det faktiskt händer någonting. Vi har 2004-problematiken som kommer över oss med många stora frågor.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Som jag sade i mitt inledningsanförande, att skulle ltl Olof Erland ha varit med på centerns sommarting, skulle han ha hört mina nyanseringar som jag hade i mitt sommartingstal, där jag själv märkte att jag hade använt uttrycket ”inom en snar framtid” och att jag några meningar efter det nyanserade mig. Det är därför jag är lite frågande till att man ställer en enkel fråga i lagtinget med en lösryckt mening. Nog om detta.

 

När ltl Olof Erland säger att ingenting händer i de här frågorna begår han ett stort fel, eftersom både ltl Erland och jag vet att för att det skall hända någonting i de här frågorna krävs det att bägge parter, dvs. landskapsstyrelsen och statsmakten, har ett intresse av att komma vidare och arbeta med de här frågorna och så småningom komma till en överenskommelse. Jag beskrev hur det gick med samfundsskatten under förra perioden, och under den här perioden har vi lagt ner väldigt mycket energi på att skapa sådana förutsättningar som gör att vi kan komma vidare konkret med självstyrelseutvecklingen också på det ekonomiska området. Anledningen till att jag vågade ha en ganska optimistisk inställning på centerns sommarting när jag talade till våra medlemmar som var där var att jag känner att vi håller på att skapa en sådan miljö som gör att vi får en konstruktiv utveckling i framtiden.

 

Ltl Erland, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Jag tycker att frågan är tillräckligt belyst för min del. Om detta med ”en snart framtid” var någonting som sedan reducerades till någonting längre bort i tiden är det väl bra därför att jag tycker att det är viktigare att man på hemma plan kommer överens om vad vi vill än att man överlåter det här ärendet till riksmyndigheterna för att de skall ta fram förslagen. Jag tycker att vi skall förankra frågan i lagtinget, dvs. lagtingspartierna överhuvudtaget, liksom vi gjorde 1995. Vi skall säga att det här är vad vi vill och inte överlåta åt riksmyndigheterna att säga att nu skall vi vara goda vänner och ha ett fint samarbetsklimat så att det är ni som får tala om vad vi vill. Vi har en parlamentarisk demokrati med självstyrelsen. Vi skall bestämma vad som vi anser att vore bra för Åland. Det är det som är det viktiga. Att man sedan bygger upp relationer och har seminarier osv. kan vara mycket trevligt, men det är viljan, självstyrelseviljan, som skall komma till uttryck här och säga att vi anser att vi vill reformera det ekonomiska systemet på det här sättet. Jag vill alltså inte komma på en centerstämma och få höra att inom en snar framtid skall vi i centern ta över hela statsbeskattningen och ha fullständig ekonomi. Jag vill inte påstå att det är därför jag är liberal, men jag är mycket angelägen om att de steg vi tar skall vara förankrade i lagtinget. Att vi inte alla är överens är en sak, men vi har en gång i tiden, 1995, kommit överens. Det är en viktig sak när man kommer överens om samfundsbeskattning, den indirekta beskattningen och att vi skall vara kvar vid klumpsummesystemet. Den överenskommelsen står jag fast vid, även om den inte gäller allmänt bland partierna i dag, dvs. skall vi lämna klumpsumman måste vi veta vad vi gör. Och veta vad vi gör betyder att vi själva skall veta vad vi gör, inte att riksmyndigheterna skall utreda vad de vill att vi skall göra!

 

Lantrådet:

Herr talman!

När det gäller den här landskapsstyrelsens politiska vilja framgår den klart och tydligt av det handlingsprogram som de tre partierna har enats kring vid bildandet av landskapsstyrelsen för ca ett år sedan.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 10:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga om trafiken Mariehamn-Kapellskär. (EF nr 7/1999-2000).

 

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot icke överstiga tre minuter.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ställer jag följande fråga: Ämnar landskapsstyrelsen vidta åtgärder för att trafiken på snabbleden Mariehamn-Kapellskär skall upprätthållas på samma nivå som tidigare?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Rubriken på detta ärende är ”enkel fråga”, men jag vill nog säga att det här är en ganska svår fråga som ltl Boman har ställt till landskapsstyrelsen om man tar frågeställningen i hela dess vidd!

 

Bakgrunden till att vi har trafik fortfarande på Åland i den omfattning som vi har i dag, både till Finland och till Sverige, är att vi lyckades få undantag i samband med EU-anslutningen. Det är protokoll nr 2 som reglerar detta i anslutningsfördraget. Där står det: ”Ålands territorium skall inte omfattas av EG-bestämmelser om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning och omsättningsskatt, punktskatt och annan indirekt skatt. Detta undantag syftar till att bevara en livskraftig åländsk ekonomi och skall inte återverka negativt på unionsintressena eller unionens gemensamma politik. Om kommissionen skulle finna att det inte är motiverat att behålla de bestämmelser som finns i punkten a, särskilt med tanke på sund konkurrens och egna intäkter, skall kommissionen förelägga rådet ändamålsenliga förslag som rådet skall besluta om i enlighet med tillämpliga bestämmelser i Romfördraget.”

 

Herr talman!

Bakgrunden till att undantaget förhandlades fram var ju de utredningar som gjordes inför EU-anslutningen som visade hur beroende det åländska samhället är av sjötransporter till och från Åland. Skulle man klippa av per ett visst datum 1997 skulle det ha inneburit att det skulle ha blivit närmast en totalkatastrof för det åländska samhället. Det här insåg man från EU och då gjorde man denna juridisk-tekniska lösningen med ett protokoll nr 2, som jag just citerade. Det här innebär att det skapades möjligheter för trafik och så har också varit fallet. Man har fortsatt med den trafiken; t.o.m. i viss utökad omfattning har vi fått trafik på Åland i och med att angörandet av Åland möjliggör dessa förutsättningar för de fartyg som kommer till Åland.

 

Men, herr talman, problemet ur åländsk synvinkel är att trots att det ger fortsatta trafikförutsättningar innebär det dock inte att det är någon trafikplikt,  att man kan säga att vi från landskapsstyrelsens sida kan gå till något rederi och säga att ni måste köra si eller så för att uppfylla kraven. Jag har försökt undersöka med olika jurister vad protokollet egentligen innebär, om det finns några formella möjligheter för landskapet att blanda sig i det här arbetet, men jag har hittills fått bara negativa svar på de frågeställningarna.

 

Däremot, herr talman, på den konkreta frågan från ltl Boman om landskapsstyrelsen ämnar vidta åtgärder för att trafiken på snabbleden Mariehamn-Kapellskär skall upprätthållas på samma nivå som tidigare vill jag säga att vi från landskapsstyrelsens sida har engagerat oss på det sättet att vi har diskuterat med stadsstyrelsens ledning för att visa hur viktigt det skulle vara att man kan hitta lösningar som gör att trafiken kan upprätthållas kontinuerligt. Det har förts diskussioner med den verkställande ledningen för det berörda rederiet för att också för dem understryka vikten av att ha så lite störningar som möjligt i trafiken, för vi är inte intresserade av att få blickarna riktade mot Åland och Ålandsprotokollet, för vi vill ha en långsiktighet och en trygghet i skatteundantaget.

 

Dessa åtgärder och diskussioner har landskapsstyrelsen tagit sig för därför att vi vet att det både för privata personer och för företag är en psykologisk tillbakagång om Ålandsfärjans trafik upphör under ett antal månader under den här vintern, men framför allt är det praktiska bekymmer för människor som rör sig mellan Åland och Sverige, både privatpersoner och också för det åländska näringslivet. Det är den funktionen som vi som landskapsstyrelse har försökt fylla, att till berörda parter, dvs. trafikidkaren och hamnen, visa att det finns ett samhälleligt intresse som går utanför Mariehamns stad och utanför det berörda rederiet att hålla igång trafiken. Men det är så långt som vi som landskapsstyrelse kan gå. Vi har inte mera formella möjligheter i detta sammanhang, men vi försöker argumentera på ett sådant sätt att alla aktörer skall ta sitt ansvar så att vi får en trygg fortsättning på trafiken och att vi kan hålla den livskraftiga ekonomin i vårt samhälle, som de facto skatteundantaget syftar till.

 

Ltl Boman, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Lantrådets svar på min fråga var ungefär som jag hade väntat mig. Därför skall jag i mitt första anförande ge en bakgrundsinformation om taxfree-undantaget som jag upplever det.

 

När Åland fick det i folkmun kallade taxfree-undantaget med tillhörande skattegräns var motivet att trygga  att och säkra person- och varutransporter till vettiga priser skulle upprätthållas till och från Åland. Många ålänningar fick problem med denna skattegräns och i synnerhet småföretagarna drabbades oskäligt hårt; de fick extra arbete i form av ett omfattande papperskrig, som naturligtvis medförde ökade administrativa kostnader. För dem som anlitade bokföringsbyråer kom det rejäla arvodesförhöjningar, och det var naturligt eftersom som också deras arbetsbörda ökade. Ett stort problem var också att många fastlandsföretag vägrade leverera varor till oss småföretagare; de skyllde på pappersexercisen, som naturligtvis också uppstår på fastlandssidan. Men vi stod ut med allt detta för vi hade i stället säkra och trygga året-runt-förbindelser till Finland och Sverige, så för ålänningarna i allmänhet och företagarna i synnerhet uppstod det skyldigheter, som man med hot om straffpåföljder måste uppfylla. Men vad gjorde man inte för den goda sakens skull, nämligen den säkra och trygga året-runt-trafiken. Ålänningarnas huvudlinje till Sverige har alltid varit kortrutten Mariehamn-Kapellskär, som årligen transporterar 225.000 passagerare. Jag vill hävda att större delen av dessa 225.000 är ålänningar.

 

Nu har vi ålänningar, inklusive företagarna, betalat priset för att denna trafik skall upprätthållas, nämligen vi har tagit på oss en massa skattegränsskyldigheter. Då är det den andra parten, rederierna, som också skall se till att uppfylla sina skyldigheter, nämligen skyldigheten att upprätthålla året-runt-trafik, trafik också på den för oss ålänningar viktigaste rutten. Det kan ju inte vara så att alla andra fick skyldigheter, förutom rederierna,  som tydligen fick bara rättigheter, nämligen rättigheten att fortsättningsvis bedriva taxfree-handeln – så kan det ju inte vara! F

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Undertecknad vet mer än de flesta, och bättre än de flesta, om alla de problem som den s.k. skattegränsen innebär runt Åland eftersom jag som finansansvarig hade att hantera det ärendet under den förra perioden – och sällan har jag känt så mycket politisk hetta kring mig som efter de månaderna skattegränsen infördes.

 

När det gäller själva huvudfrågan försökte jag i mitt inledningsanförande säga att landskapsstyrelsen kan lösa många frågor, lagtinget kan lösa många frågor, men den här frågan löses varken av landskapsstyrelsen eller i den här salen, utan den måste lösas i ett annat forum. Jag tror att ltl Ronald Boman själv vet bäst var de diskussionerna måste föras.

 

Ltl Boman, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Jag vill med stöd av mitt tidigare uttalande hävda att det finns skyldigheter för rederierna att upprätthålla året-runt-trafik på de viktigaste rutterna, också om det inte uttryckligen nämns i Ålandsprotokollet. Det är en så alldeles självklar sak att jag tror att inte någon EU-byråkrat ens hade tänkt tanken att man inte skulle upprätthålla året-runt-trafiken. Detta med tanke på de höga pris samhället betalar i form av bibehållen taxfree-handel. Vi kan bara tänka oss vilka enorma summor samhället går miste om i form av bl.a. utebliven alkoholskatt. Avsikten med Ålandsprotokollet var ingalunda att rederierna enbart skulle plocka russinen ur kakan, och så fort någon dag, vecka eller månad visade minusresultat, då skall man stoppa trafiken för denna period!

 

Landskapsstyrelsen hävdar, att den inte har något lagstöd för att tvinga rederierna att fortsätta året-runt-trafiken. Jag hävdar, att det inte behövs något klart lagrum för detta, men om landskapsstyrelsen framhärdar i sin åsikt bör landskapsstyrelsen så snart som möjligt se till att detta korrigeras. I så fall tror jag att berörda EU-myndigheter kommer att handla rask, för de anser nog, likaväl som undertecknad, att meningen aldrig var att rederierna skulle obstruera i denna för ålänningarna så viktiga sak.

 

Jag förväntar mig att landskapsstyrelsen med alla medel ser till att året-runt-trafiken mellan Mariehamn och Kapellskär upprätthålls i oförminskad omfattning. Hittills har landskapsstyrelsen under många år strukit rederierna medhårs, så det känns kanske ovant att ställa krav på dem. Hela Åland förväntar sig att ni tar i detta ärende med krafttag. Gör någonting och gör det nu!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller att landskapsstyrelsen skulle gå in och få någon form av ändring i lagstiftningen tror jag att man skall fundera två gånger innan man öppnar de aktuella paragraferna, för det kan också leda till motsatt effekt: att man får en ännu svårare situation. Jag tycker att det är lite beklagligt att ltl Ronald Boman i detta sammanhang, som också är hamnnämndens ordförande i Mariehamn, försöker övervältra ansvaret för denna fråga på landskapsstyrelsen, eftersom jag tror att alla nog vet att det här egentligen handlar om förhandlingar mellan Mariehamns stad, hamnämnden å ena sidan och å andra sidan ett kommersiellt rederi. Jag har nog så stort förtroende att jag tror och hoppas verkligen att de förhandlingar som rimligen pågår mellan parterna skall leda till ett positivt resultat för alla ålänningar. Jag tror inte att den här frågan på något sätt vinner på att vi försöker lägga skulden på den ena eller den andra eller uttala oss på ett sådant sätt att den här frågan blir ännu svårare, utan jag tror att vi alla borde besjälas av en konstruktiv inställning och försöka lösa det här i stället.

 

TALMANNEN:  Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 8:

 

Finansutskottets betänkande nr 6/1999-2000 om ersättning till mark- och vattenägare för olägenheter till följd av fartygstrafik.  (HM nr 14/1999-2000).

 

Ärendet bordlades den 13.9.2000. Först tillåts fortsatt diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl P-E Eriksson:

Herr talman!

Det har talats en hel del om den tunga fartygstrafiken i den inre skärgården. Det har talats om de stora skador den åstadkommer. Det är uppenbarligen svårt att komma till en förändring av problemet, alltså farten på de tunga fartygen. Det måste väl ändå ändras på ändhamnar, det måste ändras på om- och tillbyggnader på land, det måste måhända också till en ändrad attityd från rederier osv. Allt detta tar en mycket lång tid, kanske alltför lång tid. Men skadeverkningarna på stränder och bottnar fortsätter i oförminskad takt. Det kan inte vara rimligt att mark- och vattenägare som drabbas av allt detta ensamma skall bära alla dessa olägenheter.

 

Herr talman!

Därför har jag för avsikt att i detaljbehandlingen föreslå att lagtinget antar motionens kläm. 

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

När vi i finansutskottet har utrett den här frågan har vi konstaterat att det är nog den vägen man bör försöka gå att man börjar jobba för att minimera skadorna i stället för att hitta vägar till hur man skall ersätta de skador som uppstår på grund av svall och sug. När det gäller frågan om ersättning blir det en otroligt svår och komplicerad fråga att utreda vem och på vilket sätt man skall ersätta samt vad det är man skall ersätta. Det är också fråga om värden som aldrig går att sätta: miljön omformas, stränder förändras, speciellt om det är sandholmar där stränderna spolas bort osv. Därför har vi i utskottet sett på det som så att man i stället borde titta på hur man kommer åt problemet. Vi tycker inte heller att ersättningskraven har någonting med landskapsmyndigheterna att göra. Man kan gå till den åländska vattenlagen, där man konstaterar att det är farledsinnhavaren/farledshållaren som är den som är skadeskyldig. I det här fallet är det alltså riksmyndigheterna, sjöfartsmyndigheterna. Det finns i det fallet en knepighet i det att vattenlagen är en åländsk lagstiftning och farledshållaren faller under riksbehörighet. Frågan om behörigheten borde antagligen utredas.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag är helt överens med Viveka om att det egentligen är farten som man borde få ner på fartygen för att minimera eller få bort skadorna. Det förefaller vara en omöjlighet att inom rimlig tid få fartygen att kunna gå med en lägre hastighet så att de skulle skona stränder, bottnar och anläggningar. Därför kan det här vara en väg att på något sätt få lite plåster på såren för dem som  hårt drabbas av detta dagligen och stundligen och kanske en väg fram till att på något sätt få förståelse för en lägre hastighet för tung trafik.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!  

En sak som jag inte är riktigt säker på är hur motionärerna har tänkt sig. Har man då också tänkt sig att det är landskapsmyndigheterna som skall stå för ersättningarna, att det skall gå via landskapets budget eller är det bara en utredning hur man skall gå tillväga för att få ut ersättningarna?

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är ungefär så att det gäller att få landskapet att utreda sakägares möjligheter att kunna få ut ersättning under den tid man ”bidra tiden” för att få trafiken att gå skonsammare fram.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Angående denna farledsdebatt vill jag påpeka att när sjöfartsverket bygger nya och kanske bättre farleder bör de gamla slopas. I dag har vi som exempel fem alternativ för våra färjor att ta sig in till Mariehamn. Dessutom hade landskapsstyrelsen i somras möte med rederierna och sjöfartsverket där man seriöst diskuterade en sjätte farled in till Mariehamn, den s.k. Orrskärsleden. Jag hoppas att det finns så mycket miljötänkande i landskapsstyrelsen att dylika planer stoppas i ett tidigt skede! Men ho´ vet! I alla fall är skärgården söder om Mariehamn söndertrasad av farleder och värre tycks det kunna bli. När sjöfartsverket i tiden byggde Nyhamnsfarleden – för några år sedan – trodde vi alla att farleden Askörännan skulle slopas, men icke! Därför har vi nu dessa fem stycken farleder in till Mariehamn, fastän flera bedömare anser att två stycken borde räcka.

 

Vi inom oppositionen bör hålla ögonen på landskapsstyrelsen i dessa frågor – i annat fall har vi snart nya, obehövliga farleder.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag kan inte låta bli att säga att man kan inte både äta kakan och ha den kvar samtidigt. (Från salen: prova!)

 

Ltl Anders Englund:

Herr talman!

Motionärerna siktar i motionen mest in sig på fartreduceringen och den åländska vattenlagen, som säger att det är farledsinnehavaren som skall betala och som i sin tur har regressrätt på dem som trafikerar farleden. Som det har framkommit är nog detta inte så rysligt enkelt. Frågan är om man inte borde titta på det lite ytterligare och att det är vi här på Åland som kunde gå i spetsen för att försöka behandla alla fastighetsägare lika.

 

Herr talman!

Fartygstrafiken mellan Finland, Åland och Sverige och även till andra länder är en väsentlig fråga för vårt samhälle. Den har stor betydelse för våra länders ekonomi och speciellt för oss här på Åland; den gagnar hela vårt samhälle, i princip är allting beroende av fartygstrafik. Den tjänar till att utveckla den åländska levnadsstandarden för oss alla. När vi blev medlemmar i EU och i samband med den allt ökande europeiska integrationen har transportbehovet stadigt ökat hela tiden och det ser ut att fortsätta. Beslut har också fattats om att den skattefria trafiken kan fortsätta hit till Åland för oss. Fartygstrafiken är alltså tvungen att trafikera de farleder som anvisas för sjöfarten, vill jag understryka.

 

Vi kan göra en liten tillbakablick. För ca 25 år sedan trafikerades det aktuella farledssnittet som av ca 17 fartyg i daglig trafik, dvs. 34 fartygspassager per dygn. Dessutom tillkom trafik av fartyg av icke tidtabellsbunden art som bidrog till den totala trafikvolymen. Trafiken stabiliserade sig mot slutet av sjuttiotalet på en nivå som utgjorde ca hälften av den tidigare tidtabellsbundna trafiken, ända till för ca fyra år sedan, då en viss ökning vidtog och är nu ca 50 procent större än under första hälften av nittiotalet. Denna trafikökning har i huvudsak förorsakats av nya operatörer som etablerar regelbunden trafik i dessa farleder. Den frekventa trafiken på sjuttiotalet i farleden mellan Åbo-regionen och Mariehamn föranledde att man undersökte alternativa farleder för att undvika möten på trånga platser och kunna bibehålla tidtabellerna. Redan då togs sådana parallellfarleder i bruk, bl.a. på Erstan söder om Orhisaari, vid Ominainen gick man norr om Innamo och Sköldholmarna, vidare på vår sida om Skiftet söder om Bogskär. Ytterligare modifierades den s.k. Apotekarfarleden så att trafiken ostgående kunde använda det alternativet. Dessutom drogs en parallellfarled väster om Prästskär och den alternativa farleden via Ledsund, dvs. söder om Lerskär blev det bättre utmärkt och belyst. En alternativ farled nordost om Nyhamn drogs för fartyg på väg till Mariehamn och den ursprungliga farleden via Koklubb fördjupades och blev säkrare att navigera i. Farledsavsnittet vid Överö modifierades samtidigt och vidare undersöktes och preliminärt projekterades en ny farled söder om Föglö i mitten på sjuttiotalet. Men någon parallellfarled drogs inte eftersom trafikintensiteten minskade vid tidpunkten för beslutet om att dra den alternativa projekterade farleden norr om Kvarterskär.

 

Under den här tiden hände också en särskild utveckling av fartygets skrovformer för att reducera svall och sug och man gjorde omfattande forskningsprojekt, bl.a. vid Koklubb för att fastställa koefficienter och beräkningsunderlag för att kunna beräkna och sålunda minska sugningseffekterna i farvatten med begränsad vattenvolym. Fartygsskroven har sedan dess utvecklats ytterligare och vågbilden har blivit betydligt lägre än för andra fartygstyper, trots att skrovstorleken har ökat. Här är ofta fartygens fart och effekt numera anpassad till farledens egenskaper för att uppnå en så ekonomiskt och miljöanpassad trafik som möjligt.

 

För tillfället är farten i hela farleden anpassad till att man med beaktande av tillbudsstående hamntider och invikningar till hamnar på Åland skall kunna utföra två enkelresor per dygn; om fartbegränsningar införs på någon del av farleden innebär det att farten måste ökas på andra farledsavsnitt för att ta igen den förlorade tiden. Då fartygen nu redan utnyttjar högsta möjliga fart på de sträckor där det är möjligt är konsekvensen av eventuella fartbegränsningar att turtätheten inte längre kan hållas, dvs. turer måste indras eller invikningar till Åland måste uteslutas. I praktiken betyder det att regelbunden trafik till och från Åland kan äventyras med ett sådant förfaringssätt. Andra konsekvenser som då kan uppstå är att en del av befolkningen från andra kommuner vid farleden med stor säkerhet kommer att önska fartbegränsningar, om vi tillämpar detta på Åland, vilket i sin tur skulle göra det omöjligt att ha den trafik som vi har i dag. Konskevensen av minskad turtäthet skulle i sin tur leda till ökade transportkostnader och utkomstmöjligheter för många av oss på Åland, också i skärgården, troligen skulle också fartygens antal reduceras och det innebär att arbetstillfällen försvinner, vilket också medför konsekvenser för skärgårdskommunernas utkomst med tanke på att en stor del av besättningen på fartygen består av både ålänningar och skärgårdsbor. Handelssjöfarten och nyttosjöfarten är tvungna att trafikera de farleder som anvisas för sjöfarten och det är om det här som vi från landskapet också har gett utlåtande till sjöfartsverket. Den senare tidens trafikökning  som skett i de anvisade farlederna har medfört att olika fiskelag har uppvaktat landskapsstyrelsen med förslag till fartreduceringar på olika ställen. Denna fartreducering kommer inte att ha någon inverkan på trafikintensiteten   utan en verklig förbättring kan bara uppnås om man får nya farleder bort från dem som inte vill ha trafiken där. Det är också omöjligt att dra alltför mycket farleder. Landskapsstyrelsen har också gått in för att vi skall ha de farleder som finns i dag och inte dra alltför många ny och då borde man väl också kunna ta upp till diskussion att ersätta de fastighetsägare som drabbas av sådana här olägenheter.

 

Länkningen av trafiken via Åland är alltså en väsentlig fråga för hela det åländska samhället och näringslivet och tjänar till att bibehålla och utveckla den åländska levnadsstandarden.

 

Min tanke som motionär i föreliggande motion har sålunda aldrig varit att det är rederierna eller de som trafikerar i farleden som skall betala det. Det borde vara precis på samma sätt som vi tillämpar i dag när vi drar andra vägar för nyttotransport och övrig trafik. Där får också markägaren, fastighetsägaren, ersättning. Det borde också gälla när vi hänvisar till att här skall trafiken gå på farlederna. Det är alltså en diskussion som man behöver ta upp från landskapet med staten också i det här fallet som är farledshållaren. Det är så att de här farlederna är också de enda som ekonomiskt går igenom. De som trafikerar, särskilt passagerarrederierna,  betalar i dag skyhöga avgifter och man kanske inte alltid har nytta av den service som man betalar för.

 

Jag tycker m.a.o. att det här borde vara en mycket viktig sak.

 

Jag är litet besviken på finansutskottet att man inte har kunnat göra ett besök på platsen. Man kanske skulle ha farit ut i en fiskebåt, behövt ta flytväst på sig och tittat efter. Efter det tror jag nog att man vet vad det är fråga om!

 

Jag vill understöda ltl P-E Erikssons förslag om att motionens kläm bör antas. Ytterligare vill jag säga att jag också tror att det här är en sak som man borde diskutera vid budgetbehandlingen, om inte motionens kläm går igenom.

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker inte att ltl Englund har någon anledning att vara besviken på utskottet, för utskottet har förstått problematiken, vilket framkommer av betänkandet. Vi har sett att här finns problem, att markägare och de som bor längs farlederna blir berörda. Ltl Englund säger att färjorna är hänvisade till de farleder som finns och att det ungefär skulle vara orsaken till att de inte skulle ha någon anledning att dra ner på hastigheterna och att de inte skulle ha någon ersättningssskyldighet. Hur vi än lägger farleder genom den åländska skärgården kommer det att finnas känsliga avsnitt där färjorna skall igenom. Det kommer man inte undan. Ltgl Englund hänvisade till diskussioner som fördes om att man skulle dra en ny farled in i södra Föglö genom Kökars arkipelagen; där skulle man ha dragit igenom en helt orörd skärgårdsdel där det finns sandöar som totalt skulle ha spolats bort av färjsvallen. Det är alldeles tokigt att tänka att man skulle dra nya farleder för att dra ner på trafikintensiteten i de farleder som finns.

 

I utskottet har vi varit mycket väl medvetna om att det här är en mycket komplicerad fråga, att det är så att näringsintressen står mot miljöintressen. Såsom det alltid är när de två intressena kommer i konflikt med varandra måste man hitta en balans. Vi hänvisar i vårt betänkande till Östersjökonventionen, som lagtinget antog i våras, där man pekar på just detta med försiktighetsprincipen och att den som förorenar betalar. Vi påpekar också att man borde minimera problemet i stället för att gå ersättningsvägen. Man borde se på möjligheten att ändå i känsliga områden sänka hastigheten.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Jag vill fortfarande hävda att jag tror inte, med tanke på det ltl Viveka Eriksson anförde i repliken, att man riktigt har förstått innehållet i motionen. Då borde man ha godkänt klämmen. Som jag tydligt framhöll har vi inte vi inte varit för att dra några nya farleder. Då bör man ersätta fastighetsägare såsom man anvisar, så jag tror att det här är en sak som borde diskuteras ytterligare.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag tror att jag har missat lite av debatten och jag skulle vilja få ett förtydligande från ltl Englund. Hur mycket pengar rör det sig om som man tänker sig att skärgården får ut för det här, om man inte vill ha restriktioner på trafiken?

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Det är omöjligt att besvara hur mycket pengar det rör sig om i det här sammanhanget. Vi vet att när man bygger vägar har man en syn före, man har en lantmäteriförrättning efteråt och då får man ersättning enligt de taxor som gäller och samma borde också gälla på dessa platser när det gäller holmar, öar, stränder ute i vår skärgård. Problemet är förstås att bestämma: var går gränsen, hur långt från farleden skall man få ersättning för olägenheterna och förstörd egendom.

 

TALMANNEN: Replikskifter är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Jag skall helt kort säga att landskapsstyrelsen avser att fortsätta den dialog som vi påbörjade i somras tillsammans med sjöfartsverket och berörda rederier i denna fråga. Jag vill säga till ltl Boman, trots att han har gått ut, att vi avser att inte medverka till att det byggs några nya farleder på Åland.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är roligt att höra att trafikminister Karlsson fortsätter med kontakterna till sjöfartsverket och jag tror att det är speciellt sjöfartsverket och sjöfartsstyrelsen, staten i slutändan, man behöver diskutera ersättningarna med från landskapets sida.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

 Jag har ganska stor förståelse för att människor som har sina arealer, vackra holmar utefter farlederna och ser hur de mer eller mindre förstörs ondgör sig och gärna yrkar på någon form av ersättning. Vi vet alla att processen pågick en tid och i rätt omfattande skala i Furusund, där det fanns en alldeles speciell skärgårdsorganisation som med Sören Norrby i spetsen mycket hårt drev dessa frågor. Jag är inte säker på hur framgången de facto blev, men en sak kommer jag ihåg och det var att på något ställe måste nyttotrafiken ha rätt att ta sig fram. Det oaktat var det alldeles klart att man utefter Furusund kunde påvisa stora skadeverkningar där inte bara vågor utan suget framför allt hade dragit bort sand från stränderna så att det var mer eller mindre bara stenlagda stränder kvar. Jag tycker att det är bra att trafikministern är så engagerad i den här frågan och jag tycker också att det skulle vara viktigt att han kommer ihåg när vi diskuterar, som i det här fallet, ”vissa farleder”, att man då också minns att det område som kanske är det mest frekventerade när det gäller den här trafiken de facto är  områdena kring och söder om Mariehamn. Det är det mest utsatta vi har i hela Skärgårdshavet. Om och ifall ersättningsfrågorna kommer upp med sjöfartsstyrelsen och andra berörda på rikssidan tycker jag att ministern måste ha den tankegången klar, att det inte allenast är någon enstaka östligt belägen skärgårdsö som har drabbats, utan det är många andra. Jag är övertygad om att motionärerna har många som kommer att gilla det här. Det är säkert en och annan som redan känner hur slantarna skall börja trilla in!

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl  Wiklöf tror att det bara är de som bor på östra kanten på skärgården som har intresse av detta. Socialdemokraterna brukar prata om lika rättigheter och jag anser att det är fråga om det i det här fallet också, också från motionärernas sida: den som drabbas skall kunna ersättas eller på annat sätt kompenseras.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det är riktigt att allas lika rätt är väldigt viktig. Det var inte för att på något sätt bara vara stygga utan det var att just de tankarna föresvävade mig när jag sade, att man får inte heller glömma bort det mest frekventerade området. Just ”vissa farleder” gjorde mig lite misstänksam, men nu förstår jag att motionärerna avser helheten.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandts kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandets kläm.

 

Ltl P-E Eriksson: Herr talman! Jag föreslår att lagtinget antar motionens kläm.

 

Ltl Englund: Herr talman! Jag understöder ltl P-E Erikssons förslag.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl P-E Eriksson, understödd av ltl Englund, föreslagit att motionens kläm skulle godkännas. Detta kallas ltl P-E Erikssons ändringsförslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. Den som röstar för finansutskottets förslag röstar ja; den som röstar för ltl P-E Eriksson ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

 

Lagtinget har omfattat finansutskottets förslag.

 

Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Berättelse avgiven av Ålands delegation i Nordiska rådet för tiden 10.2.1999-8.3.2000.

 

Ärendet kommer att upptas till behandling i lagtinget vid plenum onsdagen den 27 september tillsammans med delegationens berättelse för tiden 28.2.1998-9.2.1999, som tidigare har överlämnats till lagtinget.

 

Lagtingets nästa plenum är måndagen den 25 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.02).

 

Originalfil