Stenografiskt protokoll från plenum den 21 januari 2002 kl. 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 21 januari 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Andersson, ltl Lisbeth Eriksson och vtm Christer Jansson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från lagtingsarbetet för tiden 21-23.1 anhåller vtm Christer Jansson och ltl Lisbeth Eriksson, vtm Jansson på grund av sjukdom och ltl Eriksson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2001-2002 angående hälsovårdarberedskapen i skärgården. (HM nr 12/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till vårsessionens första plenum. Godkänt.

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 2/2001-2002 angående Nicefördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem. (RP nr 11/2000-2001 och M nr 3/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan väckas förslag om att den i betänkandet behandlade framställningen från republikens president skall remitteras till stora utskottet.

 

Det i betänkandet behandlade meddelandet föredras för enda behandling i samband med tredje behandlingen av republikens presidents framställning. Diskussion om ärendet är dock tillåten eftersom gemensamt betänkande uppgjorts över presidentens framställning och meddelandet.

 

Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Lagutskottet har behandlat presidentens framställning om Nicefördraget och landskapsstyrelsens meddelande om samma fördrag. Utskottets eniga slutsats är att rekommendera lagtinget att bifalla fördraget. Utskottet har gjort ett grundligt arbete, vi har hört sakkunniga inom landskapet, från riket och från Bryssel. Vi har begärt in självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande och beaktat detta i vårt betänkande.

 

Arbetet i lagutskottet har varit konstruktivt och präglat av en gemensam önskan om att åländska intressen skall bevakas och tillvaratas såväl som möjligt vid utvecklingen av EU. Jag är glad för det här eftersom en enad åländsk linje är viktig för att vi skall lyckas i den svåra uppgiften att hävda våra krav och rättigheter.

 

Talman!

Nicefördraget är en ändring av fördragen om Europeiska unionen, fördragen om upprättandet av europeiska gemenskaperna och vissa akter som hör samman med dem. Fördraget undertecknades i Nice för snart ett år sedan. I huvudsak är Nicefördraget är en anpassning av gemenskapens system för att möjliggöra den utvidgning av unionen som är aktuell med 12 nya länder varav den första skall kunna antas år 2004. Anpassningen rör bl.a. vägningen av röster i rådet då beslut med kvalificerad majoritet skall fattas, antal representanter för respektive land i Europaparlamentet, kommissionens sammansättning och organiseringen av unionens interna arbete. Beslutssystemet ändras med kvalificerad majoritet och EG-domstolens verksamhet effektiveras.

 

Av landskapsstyrelsens meddelande framgår att landskapsstyrelsen har deltagit i beredningsarbetet och att de åländska positionerna har diskuterats vid beredningen av Finlands positioner. Utskottet kan konstatera att möjligheterna för Åland att delta i arbetet inför en regeringskonferens, såsom den i Nice, har utvecklats och förbättrats, vilket är en förutsättning för att vi skall få fram våra synpunkter i tid. Enligt fördraget skall alla medlemsstater ratificera  det för att det skall kunna träda i kraft. Därför skall också Åland ge sitt bifall till fördraget. Utskottet kan konstatera att Åland och riket under beredningen av fördraget har haft olika uppfattning om huruvida lagtingets bifall krävs och i vilken utsträckning i så fall. I regeringens proposition anges tre punkter som man anser att berör landskapets behörighet. Det är artiklarna 144 om den rådgivande kommittén för socialt skydd, artikel 175 om miljöpolitik och artikel 263 om ledamöterna i regionkommittén.

 

Utskottet anser, såsom även landskapsstyrelsen, att ändringen, som innebär att många beslut skall kunna fattas med kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet, i flera fall berör landskapets behörighet. Ändringarna står i sig inte i strid med självstyrelselagen, men de faller inom vår behörighet och kräver då självfallet lagtingets samtycke. Utskottet påpekar att ett beslutsfattande med majoritet i stället för enhällighet kan innebära att Finlands ställningstagande inte beaktas, vilket i frågor som faller inom vår behörighet innebär att Ålands ställningstagande inte beaktas.

 

Utskottets åsikt är alltså att fördraget berör Åland på långt fler punkter än regeringen anger i propositionen. Det här är inte ett så stort problem i sig, eftersom vi studerat fördraget självständigt och beaktat alla de ändringar vi anser faller inom vår behörighet då utskottet kommit till sin slutsats om bifall. Men det är enligt utskottet en mycket otillfredsställande situation att det förekommer olika tolkningar av när lagtingets bifall skall inhämtas vid fördragsändringar av den här typen. Utskottet instämmer helt med landskapsstyrelsen i att lagtingets bifall alltid bör inhämtas då fördragen som reglerar EU ändras. Då vi en gång tagit ställning till unionens fördrag bör vi även alltid få ta ställning till ändringar av fördraget. Utskottet utgår från att det här är en fråga som kommer att regleras bättre i den kommande revisionen av självstyrelselagen.

 

Talman!

Vad gäller själva Nicefördraget är utskottets uppfattning att det finns frågor som berör oss, men det är frågor av liten betydelse i praktiken för Åland. Utskottet ser positivt på utvecklingen inom EU och utvidgningsarbetet och ser ingen anledning i att förvägra ett bifall utgående från det här. Däremot anser utskottet att det är mycket viktigt att Åland är med i det fortsatta arbetet med EU:s utveckling. Av landskapsstyrelsens meddelande framgår att fyra av de sju punkter landskapet har fört fram inför regeringskonferensen, som ledde till Nicefördraget, har beaktats. Däremot har tre mycket viktiga punkter inte lett till önskat resultat i det här skedet. Det är fråga om lagstiftande regioners inflytande, regionkommitténs ställning och en åländsk plats i Europaparlamentet.

 

Då det gäller de nationella parlamentens roll kan utskottet konstatera att det är en fråga som fanns på agendan vid toppmötet i Laekan i december där man påbörjade arbetet inför nästa regeringskonferens år 2004 och inledde den fortsatta debatten om EU:s framtid. Man konstaterade att de nationella parlamentens roll är en viktig fråga som skall vara i fokus i EU:s framtidsdebatt. För att unionens legitimitet skall kunna bevaras måste EU-samarbetet mellan regeringarna ske i samförstånd med parlamenten. Parlamenten måste hållas informerade och ha en reell möjlighet till inflytande. I Finland finns det två parlament i och med självstyrelsen som innebär att makt har överförts från riket till det åländska parlamentet. Flera av de områden där makt har överförts omfattas i dag av EU-samarbetet. Det här är ett faktum som innebär att Åland måste ha tillräckliga möjligheter att bevaka och ta tillvara sina intressen. Det är problematiskt att EU endast beaktar stater i sin organisation. EU reglerar inte konsekvenserna av att en stat delas in i konstitutionella regioner med olika typ av lagstiftningsbehörighet utan förhållandet mellan de olika nationella parlamenten i en stat är någonting som staterna själva reglerar. Olika modeller för hur man löst frågan finns och utskottet har studerat några. Det är skäl för landskapsstyrelsen i nära samband med lagtinget att följa med olika lösningar i andra stater, även om det kan vara svårt att hitta modeller som skulle gå att tillämpa direkt eftersom förhållandena är så olika mellan olika regioner. Men det är också viktigt att landskapsstyrelsen bevakar och deltar i den fortsatta processen inom unionen med att formalisera och beakta de nationella regionernas situation inom EU. Med den situation vi har i dag är det mycket viktigt att regeringen ser till Ålands möjligheter och respekterar vårt krav och samma möjligheter till påverkan och information inom våra behörighetsområden som Finlands riksdag har vad gäller statens intressen. Landskapsstyrelsen bör i sina  kontakter med riksmyndigheterna trycka på våra krav och försöka få till stånd lösningar som förbättrar vår medverkan. Den självstyrelselagsändring som är aktuell och som har beretts under lång tid innehåller ändringar för att förbättra våra möjligheter till medverkan. Utskottet påpekar att det är mycket viktigt att ändringarna träder i kraft så fort som möjligt.

 

Den andra punkten som inte beaktas är regionskommitténs ställning. Den frågan behandlades inte alls vid beredningen av Nicefördraget. Det som berörs i Nicefördraget är antalet ledamöter i kommittén och vem som är valbar. Vad gäller valbarheten har utskottet gjort en tolkning som skiljer sig från regeringens eftersom vi anser det självklart att även kommunalvalet på Åland och inte bara lagtingsvalet bör vara kvalificerande. Utskottet betonar att regionkommitténs roll inte får sammanblandas med de nationella parlamentens inflytande och inte på något sätt kan kompensera bristen på inflytande för Ålands lagting i EU-samarbetet. Däremot anser utskottet att regionkommittén kan ge goda kontaktmöjligheter till olika regioner med likartade intressen och problem som Åland vad gäller utveckling och ekonomi t.ex. Det är därför viktigt att Åland aktivt deltar genom sina två representanter, ordinarie och ersättare, och det finns skäl för landskapsstyrelsen att fortsätta att arbeta med frågan om att stärka regionkommitténs ställning.

 

Den tredje frågan är en åländsk parlamentsplats. Åland har framfört kravet på en parlamentsplats för att garantera vårt politiska inflytande i olika sammanhang ända sedan lagtinget 1994 gav sitt bifall till anslutningen till EU. Lagtinget har gjort det här, partierna har gjort det här och landskapsstyrelsen har gjort det, men framsteg har dock ännu inte nåtts. Då EU utvidgas i framtiden kommer Finlands medlemmar i Europaparlamentet att minska från 16 till 13. Platsernas fördelning inom staterna är en fråga som uteslutande regleras av staternas interna lagstiftning. Utskottet har erfarit att det finns stater med en intern valkretsindelning som garanterar regioner eller minoritetsgrupper en representation. T.ex. i Belgien är den tyskspråkiga minoriteten, som utgör 0,7 procent av befolkningen, garanterad en egen plats i parlamentet. Utskottet konstaterar att det här är en angelägen fråga och att landskapets ansträngningar att få gehör för Ålands rättmätiga krav på en plats i parlamentet måste fortsätta.

 

Talman!

Arbetet efter Nice har påbörjats inför den regeringskonferens som skall sammankallas 2004. Vid toppmötet i Laeken beslöt man att ett konvent skall tillsättas med medlemmar som representerar medlemsstaternas regeringar och parlament. Syftet med det är att bredda och fördjupa diskussionerna om unionens framtid och involvera parlamenten i arbetet. De nationella parlamentens roll i konventsarbetet regleras inte utan är en intern fråga för medlemsstaterna. Finland kommer att utse tre representanter till konventet, två från riksdagen och en som representerar regeringen. Utskottet understryker Ålands lagtings rätt att involveras i de diskussioner som förs i riksdag och regering i samband med detta. Det är inte ännu klart hur kontakterna mellan Finlands konventsledamöter och regering och riksdag skall fungera. Utskottet anser det viktigt att landskapsstyrelsen håller sig väl informerad om det här och arbetar för att få till stånd ett formaliserat och välfungerande samarbete och informationsutbyte mellan Åland och konventsmedlemmarna för att Åland så väl som möjligt skall kunna påverka arbetet med utvecklingen av unionen.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag har nöjet och förmånen att sitta både i lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden, som bägge har haft ärendet till behandling och jag vill säga, precis som lagutskottets ordförande var inne på, att det har varit för min del i bägge organ en bra dialog mellan representanterna för landskapsstyrelsepartierna och oppositionen och jag är tacksam för det. Jag vill till den delen ge en komplimang åt de bägge liberala kvinnliga ordförandena, i lagutskottet Wickström-Johansson  och i självstyrelsepolitiska nämnden Viveka Eriksson för ett alldeles uppenbart progressivt intresse för självstyrelsefrågorna och att säkerställa landskapets rätt där landskapets rätt bör fortlöpande säkerställas. Jag är glad för det här. Det är inte alltid man har upplevt en sådan situation i Ålands lagting eller ens Ålands landskapsstyrelse.

 

Vi har i lagtinget få möjligheter att diskutera en av de största frågorna som berör Åland: vår position i Europeiska unionen. Godkännande av fördrag, tidigare Amsterdamfördrag och nu Nicefördraget, är ett sådant gott tillfälle. Jag hoppas alltså att det skall kunna vara flera än de närmast berörda som uttalar sig. Det har funnits i utskottet, delvis från centerhåll, ett visst intresse att vara kortfattad i de här frågorna, att inte särskilt ingående behandla Nicefördraget utan godkänna det rakt upp och ner. Jag tycker att det är ett ökat intresse och engagemang i lagtinget för EU-medlemskapet som sådant efter så här många år och särskilt i den här frågan. Det är så för lilla Åland att det enda sättet att synas är att vara aktiv. En ökad aktivitet är alltså enda vägen till framgång, kan man säga, för lilla Ålands del i den stora unionen och då var det också glädjande att vi kunde enas om att göra en gemensam resa ner till Bryssel, som vår representation nere i Bryssel, vårt ”stora” kontor därstädes, på ett mycket förnämligt sätt hade arrangerat ett program till så att vi fick både ökad kunskap men alldeles särskilt det som är det viktigaste när det gäller hanteringen för lilla Åland av EU-frågor: nya utökade kontakter. Det gäller sedan att vidmakthålla de kontakterna och utveckla dem på olika sätt.

 

De båda betänkandena från lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden är eniga i sina gemensamma punkter och gemensamt för dem bägge är att analysen av problemen nu är allt sakligare; om vi t.ex. jämför med behandlingen av Amsterdamfördraget har man helt koncentrerat sig på det som hör till frågan. Det är glädjande. Det finns många tunga och alldeles särskilt mycket tydliga synpunkter som lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden levererar till läsaren av dessa båda dokument. Naturligtvis är det riktat till landskapsstyrelsen för förverkligande, förvaltningsfrågor, men det är också riktat, som jag ser det, till den breda allmänheten och jag hoppas att våra massmedier skall kunna plocka ut essensen ur betänkandena. Jag skall för min del peka på några sådana tunga områden.

 

Det första är de mål inför Nicefördraget som Finland uppställde och de mål som Åland uppställde. Det är intressant att läsa dem vid sidan av varandra därför att i de mål som Finland uppställde, efter att Ålands landskapsstyrelse hade uppställt Ålands mål, ser man ingenting av de åländska målen. De bara inte finns där. Trots det skriver landskapsstyrelsen i sitt meddelande att på några punkter har landskapsstyrelsens målsättningar uppfyllts. Det skriver lagutskottet om, att de fyra synpunkterna har beaktats, ”till stor del grund av andra medlemsstaters behov och prioriteringar”. Den regionala revolution som sker nere i Europa har alltså resulterat i att en del av landskapsstyrelsens mål har beaktats i Nicefördraget, men knappast på grund av insatser norr om Öresund. Däremot skriver utskottet att flera av de tunga frågor som Åland har framhållit, som anges på sidan 3, dels representationen i Europaparlamentet och dels regionernas ställning, inte har fullföljts och lagutskottet finner det otillfredsställande att de frågor som självstyrelsemyndigheterna framfört till den delen som väsentliga inför Nicefördraget inte lett till resultat.

När det gäller det s.k. demokratiunderskottet är det särskilt markant när det gäller unionen. Vi har med öppna ögon gått in i unionen och överfört lagstiftningsbehörighet från lagtinget, så det skall vi inte stå här och klaga över i efterhand, annat än de som röstade nej förstås. Men det demokratiunderskott som har uppstått för självstyrelsen är alltså ett behörighetsläckage till regeringen i Helsingfors, till myndigheterna i Helsingfors, som aldrig var avsikten med självstyrelsen. Självstyrelsepolitiska nämnden gör på sidan 4 under rubriken ”Landskapets inflytande i beredningen av sekundärrätt” och på sidan 5 under rubriken ”Insyn och inflytande på arbetet i ministerrådet” en mycket saklig relatering av de problem som Åland har och som måste åtgärdas. ”Nämnden konstaterar att det fortsättningsvis finns uppenbara brister i beslutsprocesserna i fråga om landskapets inflytande.” Vidare: ”Nämnden vill särskilt betona det faktum att självstyrelsemyndigheterna är utestängda från den nationella beredningens slutskede, dvs. det skede då statsrådet överlägger med stora utskottet och utrikesutskottet i riksdagen. Ändringar som intas i de natioenlla ståndpunkterna i detta skede tillkännages inte till landskapsmyndigheterna som därmed saknar möjlighet att framföra eventuella synpunkter på dessa.” Det här är naturligtvis en allvarlig situation. Vidare skriver nämnden: ”Ett behörighetsläckage har uppstått då den parlamentariska beredningen av EU-ärenden i riksdagen inte i något skede förutsätter inhämtande av lagtingets ståndpunkter.” Man inhämtar alltså det ena parlamentets ståndpunker, men inte det andra. Det här är en problematik som inte har diskuterats tidigare så särskilt mycket.

 

För landskapsstyrelsens del skriver nämnden: ”Överföringen av kompetens till EU har för landskapets del inneburit att riket suveränt genom sina ministerrådsrepresentanter fattar beslut inom sådana områden där landskapet har egen lagstiftningsbehörighet.” Dessa båda sidor av myntet är inte acceptabla för självstyrelsen och det är mycket tydligt sagt av nämnden och sedan understött i lagutskottet.

 

När det gäller regionkommittén skriver lagutskottet på sidan 4, förutom det gamla kända att regionkommittén inte är någon ersättning, och det har vi lärt oss under de år vi har varit med, för den brist på politiskt inflytande som Åland har. Det var en förhoppning 1994 att det skulle vara en viss ersättning; vi har nu kunnat konstatera att det inte är det. Men sedan skriver utskottet: ”Utskottet konstaterar att regionkommittén är ett organ som ger goda kontaktmöjligheter när det gäller att utveckla samarbetet med sådana andra regioner i Europa som i fråga om ekonomisk struktur” etc. har likartade intressen som oss. Det är detta som Åland i stort sett har missat under de år som varit och jag hoppas att det skall bli en stor förbättring som vi här i lagtinget bör följa med och se till att det också blir. De konstitutionella regioner som har alla säte och stämma i regionkommittén är vägen för Åland att stärka sin självstyrelse i förhållande till riket och sin ställning inom unionen i förhållande till riket. Det är med hjälp från Europa som det går och det framkommer sedan ingående i bägge betänkanden.

 

De synpunkter som både nämnden och lagutskottet framför beträffande vår rätt till en Europaparlamentsplats bör ta bort allt tvivel om att självstyrelsemyndigheterna på något sätt är beredda att backa på den punkten. Frågan kommer att vara på bordet ända tills den är löst och nu står vi nära inför ett nytt parlamentsval till Europaparlamentet och den lagstiftning som bör ändras i landet måste landskapsstyrelsen därför omedelbart vidta åtgärder för att försöka få regeringen att ändra. Jag tror också att lagtingspartierna har orsak att aktivera sig gentemot broder- och systerpartier i riket till den delen. Det är en hopplös politisk fråga i landet att klara, men om inte vi står på oss är det någon annan som står på oss, så det är mycket viktigt att det görs.

 

Det resonemang som lagutskottet för på sidan 5 om det som i Nicefördraget kallas de nationella parlamenten är också mycket intressant, som utskottsordföranden delvis också var inne på, att det faktiskt i landet finns två nationella parlament ur den synpunkten, även om EU formellt bara godkänner ett nationellt parlament, men vi lärde oss att i Belgien finns det sju nationella parlament, så Finland har det mycket enklare på det sättet, man har bara två, men agerar som om man hade bara ett parlament, precis som man gjorde när Grundlag 2000 skrevs. Det är en icke acceptabel situation ur konstitutionell synpunkt i landet att det är på det sättet.

 

När det sedan gäller framtidsfrågorna är det dels fråga om de konstitutionella regionernas ställning som intresserar Åland och sedan konventet som skall jobba fram förslag inför nästa regeringskonferens. Med tanke på det presidium man har valt till konventet kan vi vara rädda för att centraliseringen kommer att ha vägvinnande möjligheter, om man säger så. Valéry Giscard d´Destaing är i och för sig en duktig president, men han kommer inte att hjälpa oss särskilt mycket när det gäller decentraliseringen av Europeiska unionen, så därför är det som lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden skriver viktigt, att det är synnerligen viktigt att man kan få de finska representanterna i konventet att arbeta för Ålands intressen i sammanhanget. Det är en mycket svår fråga därför att Finland är i grunden för en centraliserad union, där Finland skall representeras också synas som en enhetsstat och det blir extra svårt att få de här intressena som utskottet och självstyrelsepolitiska nämnden skriver under ”Framtidsfrågor” genomförda.

 

Jag skall, fru talman, avsluta med det som vi sitter här för att göra i dag, att ta ställning till huruvida vi skall ge ett bifall eller inte och det finns ingen orsak att så mycket diskutera något annat alternativ.  Lagtinget kan säga ja i januari, men det kan också ske i mars; det kan visa sig att den tidtabell som angavs, att vi i början på december måste fatta det här beslutet inte stämmer överhuvudtaget och det är egentligen ingen brådska med det slutliga beslutet här i lagtinget heller eftersom Nicefördraget inte träder i kraft förrän alla medlemsstater har ratificerat det. Vi vet att det skall eventuellt ännu ske en omröstning i Irland - Irlands folk har sagt nej till fördraget – någon gång, kanske i slutet på det här året. Det betyder att fördraget inte kommer att ratificeras på mycket länge.

 

Det viktiga ur lagtingets synpunkt var att få fram självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande och lagutskottets betänkande i den här frågan så att landskapsstyrelsen vet vad man i processen har att hålla sig till och den debatt vi sedan för här i lagtinget som komplement, medan själva klubbslaget, som sagt inte brådskar, men inte har vi heller någon orsak att fördröja det som jag ser det, utan nog kan vi ta det i januari också, men det är inte ”måsta på”.

 

Det har varit en intressant diskussion, särskilt i lagutskottet, om varför vi skall uttala oss i frågan, varför vi skall godkänna eller förkasta Nicefördraget och det var en lång process före och en ganska tung process för självstyrelsemyndigheterna och därför gläder det mig mycket den behandling som har varit i lagtinget där man har kommit till att det är naturligtvis de frågor som berör vår behörighet och där har vi kommit fram till att det är inte bara tre frågor utan det är många flera, som utskottsordförande här redogjorde för. Men den andra viktiga frågan som vi har kommit fram till och som också landskapsstyrelsen i sitt meddelande nämner är i och för sig det självklara, särskilt i en rättsstat som Finland borde det vara alldeles särskilt självklart att finns det ett fördrag med Europeiska unionen, det som sedan ingår i det gamla Romfördraget som ändras och lagtinget som självständigt parlament i landet har varit med och gått in i det förut och godkänt det och man gör en ändring i det, oberoende vad det är för ändring, så skall det koma till lagtinget för ny prövning. För det erfordras en ändring av självstyrelselagen, så jag hoppas att landskapsstyrelsen med full kraft tar i den frågan och börjar redan nu jobba för en ändring av självstyrelselagen på den punkten. Vi kunde naturligtvis ha en lagmotion från lagtinget till riksdagen i sammanhang när förändringen nu förhoppningsvis skall komma om ändring av självstyrelselagen i frågan, men det visar sig nog i allmänhet i politiken att det är bättre med överläggningar och överenskommelser än att skicka sådana abrupta handlingar direkt in i riksdagens korridorer.

 

Avslutningsvis, fru talman, jag är glad för det konstruktiva arbetssätt som både självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet har haft i det här sammanhanget.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag reagerade lite på ltl Janssons resonemang om klubbandet av betänkandet. Han säger att, troligtvis säger vi ja, men om klubban behöver falla nu eller senare var han inte helt säker på. Jag tänkte bara deklarera att jag tror att det skulle vara klokt av oss att ta det nu genast. Jag har full respekt om man vill säga nej, men om vi nu i lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden har varit eniga har jag lite svårt att man  bara skall irritera riket genom att förhala det. Jag ser inte att det skulle vara en framkomlig väg. Jag hoppas att vi kan gå in för att klubba det nu i januari.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag har full förståelse för de svårigheter som man kan känna i sammanhanget, men processen i vårt parlament inför den här typen av fördragsförändringar från det att man började diskutera om man skall ha det till lagtinget eller inte fram till det man har slagit klubban i bordet – att man som normalt är godkänner det – innehåller som en av sina viktigaste ingredienser en dialog mellan lagtinget, parlamentet och regeringen landskapsstyrelsen om att landskapsstyrelsen politiskt skall förhandla med riket om vissa förbättringar i anledning av det fördrag som vi har att hantera. Tillsvidare har man haft processen på gång i flera månader att landskapsstyrelsen har haft en del tid, och vill man ge landskapsstyrelsen ytterligare tid för att nå politiska resultat om förändringar, t.ex. att man skall ha en ändring av självstyrelselagen eller någon av de andra punkterna, som jag läste upp vad utskottet och nämnden har skrivit, så bör vi föra en seriös politisk diskussion här i lagtinget oss emellan om det finns orsak att ge landskapsstyrelsen lite mera tid för att nå de politiska resultaten. Detta inte till någon del som någon utpressning gentemot riket om vi skall säga ja eller nej, för jag deklarerar direkt att vårt parti kommer att säga ja, men däremot finns det orsak att använda sig av att ärendet ligger i det parlament som är arbetsgivare till landskapsstyrelsen för behandling och att vissa frågor finns öppna och de kunde man då försöka lösa med regeringen under den mellantid som eventuellt finns kvar.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag förstår precis hur ltl Roger Janssons resonerar och har respekt för det, men eftersom vi är överens om att den framkomligaste vägen när det gäller att förbättra relationerna mellan Åland och riket är kontakter frågar jag mig om förhandlingsläget blir bättre av att man drar ut på ärendet. Det är egentligen det jag funderade på.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ltl Lundberg tog upp bara en sida av myntet när det gäller framgångsrika förhandlingar med riket, att vi skall böja oss och vi skall vara hyggliga. Den andra sidan är att motparten levererar något resultat också för sin del och visar att man har en positivism till det resonemang som förs i Ålands lagting om de konstitutionella frågorna, om vår rätt, om behörighetsläckage osv. Det kan vara skäl att fundera på det också, att skulle det vara bra med några sådana positiva besked? Jag tror det.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det var ett ganska hårt arbete för landskapsstyrelsen att få Nicefördraget att slutligen komma till lagtinget för behandling. Därför känner jag i det här läget dubbel glädje över att vi lyckades med processen att få det till lagtinget för behandling, dels för att det bevisar att självstyrelselagen ändå respekteras och för det andra, och kanske det viktigaste, att de dokument som självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet har presenterat här för lagtinget och för landskapsstyrelsen har en väldigt stor grundläggande betydelse för hur vi kommer att arbeta med EU och EU:s framtidsfrågor. Jag noterar precis som föregående talare Roger Jansson att det här dokumentet är speciellt därför att det visar en så stor enighet från åländsk sida i de grundläggande frågorna, självstyrelsepolitiska frågorna och EU-frågorna, för det är de facto en kombination av både och i betänkandena från självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet.

 

Det som också är mycket bra är att det stämmer och rimmar så väl med landskapsstyrelsens målsättningar, dock så att det sätter en ytterligare press på oss från landskapsstyrelsen att jobba vidare och jobba ännu hårdare, och precis så skall systemet de facto fungera. Jag är också glad för den goda diskussion vid många tillfällen som vi har haft mellan landskapsstyrelsen och framför allt självstyrelsepolitiska nämnden men också med lagutskottet under processens gång. Det visar att vårt parlamentariska system fungerar bra när det gäller de externpolitiska frågeställningarna. Det ger också en styrka i vårt vidare arbete framöver med dessa frågeställningar. Det är alltid viktigt att det fungerar på det sättet, men det är speciellt viktigt, vill jag påstå i den här situationen vi har nu därför att under de närmaste två-tre åren, så kommer mycket avgörande beslut att tas och som kan ha mycket avgörande betydelse hur Ålands självstyrelse och autonomier skall kunna fungera i EU-världen, i den verklighet som EU representerar. Då tänker jag på några saker; jag tänker kanske framför allt på att vi troligen kommer att få en ny självstyrelselag eller vissa förändringar i den som förbättrar våra möjligheter att delta i beredningen och beslutsfattandet när det gäller EU-arbetet och där måste vi ytterligare förbättra och utveckla den praxis som vi har på det här området, så det gör att vi kommer att flytta fram våra positioner. Men det som kanske ändå i ett längre perspektiv är det viktigaste är framtidsdebatten som av naturliga orsaker har kommit med i diskussionen om Nicefördraget. Det resultat som konventet kommer fram till och sedermera toppmötet och statscheferna kommer att ta ställning till, efter ca två-tre år och i samband med att utvidgningen har börjat klarna, kommer att få avgörande betydelse för hur autonomier kommer att kunna fungera i EU därför att jag tror att efter att den processen är över kan det vara svårt att påverka så mycket på EU-nivån; jag tror att det kommer att bli en viss stabilitet. Men nu har vi förändringar nationellt, vi har självstyrelselagen och det finns också en process på EU-nivå som kan leda till förändringar. Det är det läget som vi nu måste utnyttja på bästa möjliga sätt härifrån åländsk sida och då måste vi arbeta nationellt via alla de kanaler vi har, men också arbeta enligt det andra spåret via de andra konstitutionella regionerna och där vill jag lyfta fram det informella arbetets väldigt stora betydelse i EU-arbetet och t.ex. vår specialrådgivare Yngve Mörns deltagande i arbetsutskottet för de konstitutionella regionerna. Det är en mera informell arbetsuppgift, men samtidigt är man då väldigt nära inne till dem som kan påverka besluten i slutändan. Det är den typen av arbete och kontakter som vi måste fortsätta att utveckla.

 

Fru talman!

Det som nu är ytterst viktigt för oss är att ta fasta på hur vi skall kunna, både från landskapsstyrelsens sida och från lagtingets sida, ta vara på de möjligheter som konventet och framtidsdebatten nu ger.  Vi har våra formella kanaler till regeringens representant och vi kommer också att försöka finna bästa möjliga kanaler till dem som så småningom utses av riksdagen, men det är precis samma sak här, att vi måste också se till att närmar oss personerna, skapar relationer och förser dem med kunskap och målsättningar för Ålands del så att de kan göra ett så bra arbete som möjligt för oss. Här är det en kombination av de formella systemen och det informella nätverksbyggandet som återigen kommer att ha mycket stor betydelse.

 

Det som jag själv har uppskattat mycket under senaste tiden är de givande diskussioner som vi har haft med självstyrelsepolitiska nämnden i EU-frågorna. Jag upplever också att lagtinget engagerar sig väldigt mycket i det här och en signal som var väldigt tydlig både till den åländska allmänheten och också till omvärlden är nog den resa som lagtingets lagutskott och självstyrelsepolitiska nämnd företog ner till Bryssel, för det ger också en signal att det här är viktiga frågor för oss som faktiskt intresserar oss och vi engagerar oss i dem. Det skapar också en atmosfär som gör det lättare för landskapsstyrelsen att arbeta med de här frågorna.

 

Summa summarum, fru talman, vill jag från landskapsstyrelsens sida säga att vi är mycket glada för det förslag till målsälttningar man har kommit fram till i självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet och vi hoppas att vi också i fortsättningen skall kunna göra det i gott samarbete med lagtinget.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Lantrådet nämnde förbättringar i det korta perspektivet och att den förändring som vi skall få i självstyrelselagen gladde honom till den delen. Man måste samtidigt i alla fall uttrycka besvikelse över att det korta perspektivet är så erbarmligt långt. Det tar fem år att få en sådan förändring, som egentligen är ganska självklar: smärre förbättringar i EU-hanteringen när det gäller förhållandet Finland – Åland skall ta så otroligt länge. Det blir tyvärr inte mera ett kort perspektiv utan det blir lite långt. Sedan talade lantrådet om det långa perspektivet och hänvisade till vad som sker ute i Europa och att det är viktigt att ha de informella kontakterna med de konstitutionella regionerna. Jag vill säga att det är väldigt viktigt att hålla de formella och informella kontakterna med de konstitutionella regionerna, för här ligger kraften i förändringen av unionen i vår riktning. Där är självstyrelsepolitiska nämnden väldigt tydligt på sidan 3 och sidan 4, där man skriver: ”Uppkomsten av nya konstitutionella regioner har dock accentuerat att regionernas ställning inom unionen är ett problem som måste lösas på något sätt. Nämnden har funnit att ett antal stater har utformat eller håller på att utforma nationella system som skall ge de konstitutionella regionerna en berättigad roll inom Europeiska unionen.” Det har alltså redan skett på många håll. Så fortsätter nämnden: ”Nämnden har kunnat konstatera att flera av de konstitutionella regioner som nämnden har bekantat sig med på olika sätt har getts en mer framträdande roll än vad landskapet har i den inomstatliga beredningen av EU-ärenden och beslutsfattande i de olika EU-institutionerna.” Detta gäller både när deltagandet har befästs i lagstiftning, som det alltid måste ske hos oss och det exempel som bygger på avtal, som ju är det vanliga i de anglosaxiska staterna och i flera andra stater också nere i Europa. Här har vi redan en uppgift oss förelagd att få Helsingfors att förstå hur det är och att vi som ändå har en konstitutionellt starkare självstyrelse bör få likartade förhållanden.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller den tid som det har tagit att komma så här nära målet med självstyrelselagspropositionen delar jag helt och hållet ltl Janssons åsikt. Vi har nämligen bägge i olika roller slitit med den propositionen och försökt föra den framåt, men jag tror att närmare än så här har vi inte varit tidigare, så jag har gott hopp om att den skall komma till lagtinget här under våren.

 

Det är riktigt som nämnden skriver att det finns en stark utveckling i Europa och speciellt de senaste tio åren. Utvecklingen går i olika dimensioner. Det som är Ålands styrka är vår konstitution och att vi har en internationell förankring. Vår svaghet är vår litenhet, att vi är så få människor, vi är 26.000 människor och den utveckling som har skett i vissa andra regioner i Europa – när man talar om regioner nämner man Skottland, Flandern osv. – gör att det är betydligt större regioner än de nordiska länderna vi talar om. De har i kraft av sin demokratiska styrka och folkmängd lyckats komma fram på ett väldigt bra sätt och utnyttjat sin styrka på det sättet. Där har vi möjligheter att få draghjälp. Det vi saknar är den stora tyngden av en stor folkmängd; kan vi få draghjälp från deras sida och sedan utnyttja både det och vår egen konstitution tror jag att det kan bli ett bra slutresultat.

 

Jag ser fortsättningsvis optimistiskt på och kommer att intensivt arbeta för att vi skall få en ännu starkare ställning i EU.

 

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag delar lantrådets uppfattning om handikappet med att vara liten i dessa sammanhang. Men lyckligtvis har vi även där vänner runt om i Europa. I Spanien är varken Kanarieöarna eller Balearerna särskilt stor del av befolkningen. I Portugal är Azorerna och Madeira inte någon stor andel av befolkningen. Detta när det gäller små regioner inom unionen, för att naturligtvis inte tala om den tyska minoriteten i Limbourgområdet i Belgien, som är ungefär samma storlek som vi är i förhållande till Finland 0,5 respektive 0,7 procent av befolkningen. Sedan kanske vi har de bästa exemplen i den brittiska traditionen och Londons inställning till de här frågorna, som är helt imponerande när det gäller särskilt Isle of Man och Kanalöarna samt deras möjligheter att avtalsvägen eller genom egen lagstiftning helt enkelt, som inte London motsätter sig, utvidga sina positioner, utanför unionen, men dock. Jag tror att vi även lyckligtvis hittar små konstitutionella regioner runt om i Europa som vi kan använda i våra diskussioner.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag har medverkat till lagutskottets betänkande utan att lämna någon reservation eller avvikande åsikt. Detta trots att min kritiska inställning till EU-samarbetet fortsätter och delvis har förstärkts. Men min åsikt är den att nu när vi är med i EU bör man titta efter vad som kan göras för att om möjligt förbättra Ålands situation inom unionen. Det har varit min utgångspunkt. Vad gäller själva Nicefördraget är det inte mycket att egentligen rusa fram till utan man förbereder förstås den mycket omtalade utvidgningen och det har varit det lilla resultat som man kom fram till under Niceförhandlingarna.

 

Men det jag har fäst mig vid är den regeringsproposition som vi nu skall ta ställning till med ett innehåll om t.ex. förklaring om unionens framtid och Finlands centrala förhandlingsmål och verkningarna för Finland. I det avsnittet tycker jag att man nu, i vår situation, borde ha varit betydligt tuffare och väntat med godkännandet tills man hade förhandlat sig fram rätten till parlamentsplatsen. Platsen i regionkommittén är som alla vet ingenting att varken luta sig mot eller allra minst använda som en ersättning. Vid den resa som lagutskottet gjorde till Bryssel framgick det tydligt att regionerna i Belgien och Skottland inte anser att det arbetet överhuvudtaget har någon betydelse. Vi har också läst att medlemmar från Sverige skrivit att den där kunde man nog lägga ner ganska snabbt.

 

Fru talman!

Man kan ur regeringens proposition läsa att Finland inte gärna talar om att det i landet finns två parlament. Därför hade jag den åsikten i lagutskottet om klämmen, där vi ger bifall till lagen och förordningen till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet, egentligen borde ha haft punkt efter ”i kraft i landskapet Åland” - men jag böjde mig för jag ville inte göra någon reservation - och inte delen ”till de delar fördraget faller inom landskapets behörighet”. I regeringens proposition finns det inget uttalande om att Finlands riksdag skall ge sitt bifall till de delar fördraget faller inom rikets behörighet. Riksdagen kan inte heller bara godkänna fördraget där vi har behörighet.

 

Tyvärr får man konstatera att fortfarande är man på rikssidan mycket ovillig att konstatera Ålands status. Precis som ltl Roger Jansson sade var det mycket bra att lagutskottet var till Bryssel och kunde konstatera hur regioner med egen lagstiftningsrätt behandlas av centralregeringarna. Om man tänker efter riktigt noga vem som borde ta reda på det vi fick klart för oss är det förstås Finlands regering som borde göra studieresa för att se hur andra centralregeringar behandlar regionala parlament.

 

Fru talman! Jag vill ta upp en sak som ganska tydligt visar hur man i Helsingfors ser på vår position. När vi hörde en tjänsteman ur EU-sekretariatet vid statsrådet här under behandlingen var hans stora sak att vi nu snabbt borde ändra och upphäva lagen om beskattning av företag som har captive-verksamhet, för Finland har fått anmärkning. När jag då kunde meddela honom att jag vid besök i Bryssel för snart ett år sedan kunde meddela de tjänstemän som diskuterade detta och som meddelade att inom en vecka kommer de att föra ärendet till domstol, att vi har inte någonting mer att bestämma om när det gäller beskattningsrätten än kommunalbeskattningen och att slutresultatet vad gäller skatteprocenten för captive-bolag utan vidare skulle hålla sig inom OECD-regler men orsaken var att man från Finlands sida inte hade meddelat detta till tjänstemännen, som alltså inte kände till det. Men när jag i min  tur frågade honom varför Finland i sjöfartsfrågor inte följer EU:s regler, regler som alla andra länder på ett eller annat sätt följer så att vi nu har bekymmer, då kom det inte mycket svar! Bekymret med sjöfarten hoppas jag nu att landskapsstyrelsen börjar ta itu med och igen hävdar EU-reglerna så att vi får möjligheter att verkligen se till att vi k an hålla sjöfarten kvar här på Åland och då hoppas jag att landskapsstyrelsen använder och åtminstone prövar nya metoder. Det förslag som jag framförde vid behandlingen av finansutskottets betänkande före jul, att man kan använda ett ganska stort belopp för att ha som förhandlingsinspel med finansministeriet kunde åtminstone försökas hellre än att inte ha någonting.

 

Detta, fru talman, ger mig anledning att ta upp några synpunkter som ltl Lundberg tog upp här. Jag är förstås lika förhoppningsfull som hon att man får resultat, att man har ett förhandlingssätt så att man inte ”irriterar” utan att man är så mjuk att man t.o.m. inte ens vill med kraft hävda Ålands intressen. Jag hoppas då förstås att förhandlingarna ger resultat, även om man egentligen har någonting att förhandla med.

 

När jag hörde lantrådet här vara glad över att det var enigt är det också min förhoppning att vi skall kunna vara så eniga som möjligt i de här för Åland livsviktiga frågorna och visst är det bra att vi får förändringar  i  självstyrelselagen när det gäller EU-arbetet, men vi har redan en möjlighet: att lantrådet har rätt att närvara vid  arbetet i EU-ministerutskottet i Finlands regering. Därför hoppas jag på flera H:forsresor än få!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag har i utskottet tagit del av ltl Salméns i vissa fall ganska kritiska synpunkter på EU-arbetet och jag tycker att vi har kunnat beakta många av synpunkterna i vårt betänkande genom kraftiga skrivningar. Jag är nöjd att vi kom till en gemensam slutsats i utskottet. Vad gäller det som ltl Salmén sade om regionkommittén tycker jag ändå att lagutskottet är tydligt i sitt budskap om att kommittéplatsen absolut inte kan anses som en kompensation för landskapet eller ersätta en parlamentsplats, men att vi ändå tycker att det här är en bra plats för kontakter på en annan nivå. Det budskapet är nog klart från utskottet.

 

Vad gäller parlamentsplatsen och att förhala fördraget för att på det viset pressa fram en plats, så uppfattar jag nog att utskottet var enigt om att det inte är en framkomlig väg, att det här är någonting som kräver andra diskussioner, inte minst mellan partierna i lagtinget och partierna på rikssidan samt fortsättningsvis också av landskapsstyrelsen och lagtinget, men att utpressningsvägen inte är framkomlig.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

När det gäller regionkommittén är jag helt överens med utskottet såtillvida att har man ingenting annat så har man i alla fall några som far ner, men jag menar att vi skall inte tro att det är någonting att luta sig mot. Den saken är jag åtminstone på det klara med. Så länge vi inte har någonting annat får man väl fara ner och försöka prata med dem som är där. Nu är det tyvärr på en lite annan nivå som de fungerar än på parlamentsnivå inom regionkommittén.

 

När det gäller ”utpressning” använder inte jag den typen av ord utan jag vill skapa förhandlingsutrymme. Har man inget utrymme, så är det inte så rysligt mycket att förhandla om, det har nu varit min mångåriga erfarenhet och jag vet att det t.o.m. har givit resultat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller regionkommittén tror jag att det är viktigt att konstatera det som också utskottet gör, att den kan på intet sätt ersätta parlamentsplatsen, utan det är vår rättmätiga målsättning och vårt krav att vi skall kunna erhålla en sådan plats i parlamentet. Men det är så med regionkommittén också att saker och ting blir ofta vad man gör dem till. Jag tror att regionkommittén kan vi ha stor nytta av i varje fall i landskapsstyrelsen i vårt arbete när det gäller att skaffa oss information, skaffa oss kontakter och s.a.s. ha känselspröt in i systemet. Men det gäller då att man ligger på och utnyttjar de möjligheter som regionkommittén ger möjligheter till, och regionkommittén kommer också att utse observatörer till det s.k. konventet så att man får också där en ingång i den s.k. framtidsdebatten om Europa.

 

Det förvånar mig att det är ltl Salmén som är den som är så här kritisk, för att om någon åländsk politiker har visat att saker och ting blir vad man gör dem till så är det ltl Salmén genom sitt arbete i Nordiska råde - även om man kommer från ett litet område kan man bli Nordiska rådets president de facto. Jag tror att det är lite samma tänkande och samma kvalitéer som ltl Salmén visade, dvs. kan vi visa samma kvalitéer i regionkommittéarbetet kan vi ha stor nytta av det i åländsk politik.

 

Fru talman!  När det gäller EU:s ministerutskott är det riktigt som ltl Salmén sade att det är en viktig plats som vi har garanterad via självstyrelselagen och jag kommer att utnyttja den i framtidsdebatten och kommer att delta alla gånger när framtidsdebatten kommer upp till diskussion i det utskottet. Det skall vi ta vara på.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman! Först vill jag tacka för, som min vän ltl Wiklöf alltid brukar använda, de värmande orden! Det kändes bra. Men bara som en kommentar är det så att i Nordiska rådet samarbetade man med sådana som var på samma nivå, alltså på parlamentsnivå, med det här blir på kommunal nivå. Vi vet att de övriga ledamöterna representerar kommunala instanser och kör den linjen. Jag håller helt med lantrådet att om de som far ner inte kan göra något annat så kan de åtminstone berätta om vad Åland är. Kännedom om Åland är nämligen inte alltför mycket utbredd.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är riktigt som ltl Salmén säger att det finns kommunala representanter i regionkommittén, men det finns också företrädare för de tidigare nämnda regionerna här. Kanalöarna, Azorerna, Bornholms amtledare och alla de personerna finns också med i regionkommittén och står i ledningen, så på det sättet finns det en väldigt naturlig kontaktyta där.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman! Jag håller med om att där finns utan vidare sådana och det kan vara kontaktskapande, men frågorna som behandlas är av en annan karaktär.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman! Det som jag vill lyfta fram i det sammanhanget är det samarbete som jag nämnde i mitt inledningsanförande som finns mellan de konstitutionella regionerna och att vi har vår åländska specialrådgivare Yngve Mörn med i det arbetsutskottet, så vi har både medlemmar i regionkommittén men vi har också på sidan om inflytande i det arbetet och det tycker jag att vi skall ta vara på.

 

Ltl Svensson:

Talman,

De betänkanden som lagutskottet respektive självstyrelsepolitiska nämnden avgett är värda många läsare också utanför Självstyrelsegården. Även om dessa dokument väl inte hör till de allra mest lättlästa anges här på ett begripligt sätt självstyrelsens syn på sina möjligheter att delta i Europeiska unionens beslutsprocess.

 

Här finns nyanserade och sakliga uttryck för åländska krav och önskemål när det gäller medverkan i EU-processen. Den processen gäller för dagen 360 miljoner européer, efter EUs utvidgning om tre år kanske 500 miljoner. Kraven och önskemålen är både många och angelägna.

 

För Åland gäller det att i den europeiska debatten och i EUs beslutsprocess skapa sig en position, som ytterligare belyser det faktum att landskapet har en internationellt förankrad självstyrelse. Denna internationella förankring erkändes uttryckligen av EU genom det Ålandsprotokoll som fogades till Finlands och Sveriges anslutningsfördrag med unionen.

 

Det handlar verkligen om rättvisa när Åland kräver en plats i EU-parlamentet.  I väntan en rättvis position måste självstyrelsen söka andra vägar till inflytande i unionen.

 

Talman,

Lagutskottet tar upp EUs regionkommitté, där Åland nu har en av 222 ledamöter och en ersättare. Utskottet konstaterar, att det i praktiken är möjligt för två företrädare för Åland att medverka i kommitténs arbete. Utskottet noterar också att kommittén är ett organ som ger goda möjligheter till kontakter.

 

Men, konstaterar utskottet också, medlemskapet i regionkommittén kan inte kompensera den brist på politiskt inflytande som EU-medlemskapet medfört för Åland.

 

När utskottet och nämnden nyligen gjorde studiebesök i Bryssel fick ledamöterna information av bland andra britten Andrew Duff. EU-parlamentets liberala grupp har nominerat honom till medlem av det konvent som i mars börjar utarbeta förslag om hur unionen ska styras i framtiden, på basen av Nicefördraget och Laekendeklarationen.

 

Duff försäkrade att han inte ville förolämpa EUs regionkommitté, men att han uppfattar den som ”en plattityd eller en placebo”, alltså ett läkemedel utan verksamma beståndsdelar. Kort sagt, regionkommittén ses inte som en seriös medverkande i EUs beslutsprocess. Det finns dock enligt Mr. Duff många bra politiker i kommittén, även om kommitténs inflytande som sådant betecknades som försumbart av minister Duff.  Men kommitténs inflytande som sådant betecknade han som försumbart.

 

För min del kan jag konstatera att regionkommittén är ett rådgivande organ, utan egen beslutsrätt i sakfrågor i EUs mångförgrenade beslutsapparat. Men CoR, som den heter i förkortning på engelska, är åtminstone ett officiellt organ, som till exempel har tilldelats ett antal observatörsplatser i konventet. Åland har anmält intresse för en sådan observatörsplats, även om konkurrensen måste antas vara synnerligen hård.

 

Man kan betänka att Europas största språkliga minoritet, det självstyrande Katalonien i Spanien har 7,5 miljoner invånare, alltså hälften större befolkning än Finland. Men Kataloniens självstyrelse har inga internationella garantier i ryggen.

 

Talman,

Konventet — och slutligt EUs toppmöte — ska förtydliga behörighetsfördelningen mellan unionen och medlemsstaterna. Det kan leda till att unionen får nya uppgifter eller att behörighet som redan finns kan utvidgas.

 

En för Åland intressant passus i den så kallade Laekenförklaringen lyder: ”Måste inte den dagliga administrationen och verkställigheten av unionens politik med större eftertryck överlåtas åt medlemsstaterna och, om det föreskrivs i deras konstitution, regionerna? Bör de inte få garantier för att deras behörighet inte kommer att beröras?”  Stats- och regeringscheferna skriver vidare: ”De nationella parlamenten bidrar till legitimering av det europeiska projektet”, skriver stats- och regeringscheferna. De förklarar sig vilja utveckla en roll för dessa i gemenskapsbygget.

 

Talman,

I det som kallas regionernas Europa lever regionerna fortfarande i ett politiskt vakuum, trots regional samverkan, som även Åland har del av genom Skärgårdssamarbetet.

 

Att arbeta före lagstiftning är den möjliga nivån. Bryssel anses behöva assistans av regionala parlament i dag.

 

Andrew Duff — som är optimist angående regionernas framtid i EU — framhåller att regionerna bör utveckla inte bara argument och kunskap utan också passion för sin sak! Det gäller att hitta sina vänner på olika håll och kanter och att bilda opinion. Det är ingalunda givet var dessa vänner finns, varken på den politiska kartan eller i EU-systemet.

 

Regionalismen sägs växa, genom framstötar överallt. Det beror kanske främst på att regionerna kanske kan medverka till lösningar på frågor och problem som EU inte nu klarar av att lösa.

 

Ska självstyrelsen kunna göra mesta möjliga av en sådan situation behövs lagtingets medverkan i en positiv offensiv inom EU för att Åland ska få ett rimligt inflytande. Det vore värdefullt med uppslutning också inom den åländska opinionen, genom en konstruktiv och inspirerande allmän debatt.

 

Även på Åland bör ett forum öppnas för debatten om EUs och vår egen framtid.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Till det sista önskar jag ltl Hasse Svensson lycka till, om han kan få till stånd en allmän och intensiv debatt om Nicefördraget och andra övergripande EU-politiska frågor i landskapet. Inte för det att jag inte skulle vilja ha en sådan debatt utan för att jag tror att det är kolossalt svårt att få den till stånd. På basen av betänkandet tror jag att det blir nästintill omöjligt. Vi ser här i lagtingets plenisal att det är igen de få tappras skara som sitter kvar i bänkarna, ungefär samma människor som alltid deltar i de flesta debatterna. Man kan undra vad det beror på. Socialdemokraterna har inte någon representation i lagutskottet, däremot i självstyrelsepolitiska nämnden, som har lämnat ett yttrande, men det huvudsakliga arbetet har genomförts i lagutskottet. Betänkandet är hedervärt, snyggt och propert skrivet, välavvägt, men det är föga intressant, för det är så lite konkret i det och det är svårt för lagtinget och landskapsstyrelsen att vara konkret i de här frågorna. Låt mig ta parlamentsplatsen som exempel. När man tar upp den frågan börjar man med att säga att det var ett krav som man hade redan i samband med anslutningen 1994 och sedan upprepar man det nu och säger att parlamentsplatsen kan inte ersättas av platsen i regionkommittén. Det är bra, så tycker vi alla! Det är precis så som alla tycker här. Men hur skall det gå till? Hur skall landskapsstyrelsen göra för att det här förverkligas? Det är ett problem för dem som har ansvaret, dvs. landskapsstyrelsen, om lagtinget om och om säger att det här skall göras men de som har makten inte får någonting gjort i den här frågan. Det har snart gått tio år. Det enda man säger är sådant som tyder på att det blir ännu svårare att genomföra;  antalet platser i parlamentet skall minska när det kommer nya medlemmar in, trots det skall landskapsstyrelsen se till att Åland får egen representation. En del anser, med på något vis rituell retorik, att Finland absolut inte vill överhuvudtaget se Åland, höra om Åland, veta att det finns två parlament, men ändå är det de som ytterst skall se till att Åland får den här platsen, alltså hur skall det gå till? Det är det som är den politiska svårigheten i det här fallet, inte att komma hit och övertyga lagtinget om och om och om igen att vi skall ha en plats i parlamentet. Vi är alla överens, men hur skall det gå till? Det vill vi socialdemokrater veta!

 

När det gäller regionkommittén säger man att detta är en bra position, en bra plats, även om det inte är någon ersättning för en parlamentsplats, för att skapa kontakter. Hm! Men vad skall kontakterna till för? För att berätta om att Åland finns? Ja, då är det ett ineffektivt sätt, att åka hela den vägen, kanske flera gånger t.o.m. i månaden, och försöka berätta, åt vem då?, åt dem från Kanarieöarna eller från Madeira att Åland finns? Nu sägs här av alla som har varit i Bryssel att jämfört med de engelska Kanalöarna och regionerna i Spanien och så har Åland en förfärligt dålig position, alla de andra har mycket bättre. Jag kan lova er, att frågar man deras representanter om de tycker att deras moderstater behandlar dem väl, så inte skulle de säga att så är fallet, vi får precis allt som vi ber om! Det är för grova generaliseringar. Det stämmer att många av dem har plats i parlamentet och då skulle det vara intressant att veta på vilka grunder de har fått platserna. Är det på konstitutionella grunder, är det på rent politiska grunder? Och om det är på politiska grunder förefaller det som om dessa områden har bättre politiker, de är bättre på att förhandla med sina moderstaters regeringar. Det är kanske dem vi skall vi fråga: hur har ni gjort för att ni har fått den där platsen? Inte kommer de att ringa från Kanarieöarna till Helsingfors och säga att nu är det nog bäst att ni ser till att ålänningarna får sin plats i parlamentet; annars är det orättvist. Det är klart att man väl kan skapa kontakter i regionkommittén, men när de blir 350 medlemmar måste man på något sätt bestämma sig för vilka kontakter man skall ha och för vilket syfte. Jag tror nog att om man skall bedriva ett kontaktarbete för att nå något slags politiska resultat krävs det resurser, det krävs tjänstemän, det krävs framför allt en politik: vad är det för resultat man vill uppnå? Allt för länge har det här borgerliga Åland hållit på med att det är så jättebra med alla kontakter, man får på möten och man diskuterar och man kommer hem och berättar vad man har varit med om, men vad skall det leda till för Ålands del. Vilka politiska mål vill man uppnå? Jag tycker att det är en för låg ambitionsnivå. Det är klart att det är bra för kontakterna att man har någon som man kan ringa och prata med, men man skall ändå komma ihåg att det här är ett arbete som man skall göra i allmänhetens intresse, inte för att man själv privat är intresserad av Kanarieöarna eller hur de har det ordnat på något annat ställe. Här borde lagtinget i yttersta hand slå fast ett mål. Det är lite som det nordiska samarbetet, att de som åker på mötena tycker att det är jätteviktigt, men är det faktiskt någon annan som tycker att det är så viktigt! Och vad har man fått till stånd med tanke på självstyrelsens utveckling? Nu menar inte jag att man inte skall fortsätta att resa, men det politiska målet med alla dessa resor är för dåligt formulerat enligt mig. Sedan är det så, om man är med i regionkommittén, att man behöver inte alls bara vara där och umgås och ha kontakter, utan man kan ta initiativ, man kan driva frågor, men då måste man samarbeta inom den finländska delegationen. Det är så att arbetet i regionkommittén är i första hand baserad på nationella grupper; eftersom tiden är knapp måste man vara politiskt effektiv och under de flesta sessioner är det bara en från varje nation som får tala och t.o.m. den tiden kan vara begränsad. Om Åland då vill tala, så måste man först tala med någon i Helsingfors och komma överens. Då kommer vi igen tillbaka till det här att hur man än vrider och vänder på det så är kontakter  med institutioner, organ och politiska personer i Helsingfors oundvikligt för att man skall nå något resultat också i de här frågorna. Där är också någonting som är viktigt att klargöra, att skall Åland verka inom regionkommittén, så hur skall kontakterna och arbetet inom den finländska delegationen formas? Annars blir det mest att resa ner och anteckna sig i boken och lyfta ett ganska hyfsat arvode. Men om det resulterar i något desto mera politiskt matnyttigt för Ålands del är jag osäker på.

 

Fru talman!

Konventet nämns och hur Åland skall hålla sina kontakter med de finländska representanterna. Det är väl så att det är landskapsstyrelsen som här skall arbeta på att de åländska ståndpunkterna under tidens gång kommer konventsrepresentanterna till del. Det har förekommit en hel del negativa, generaliserande uttalanden att alla i Finland, tydligen, vill inte veta om Åland, de för aldrig fram självstyrelsen, ja, de bryr sig överhuvudtaget inte, utan Åland blir konsekvent negligerat. Jag tycker nog att det där är en lite väl grov förenkling av situationen. Man kan naturligtvis bevisa det med en massa misslyckanden eller där man tycker att man har blivit förbigången, men det är nog också så att om inte Åland är med, om inte den åländska regionkommitténs representant är med och jobbar i den finländska delegationen, så kan inte den finländska delegationen börja föra Ålands talan. Det skulle antagligen uppfattas av Åland som att man från finländsk sida hade förgripit sig mot Åland och tagit över hela tolkningsföreträdet. Om man alltså vill att Finland skall ta upp Ålands frågor eller Ålands ställning, så är det Åland som skall formulera positionerna tillsammans med Finlands representanter. Jag vet inte hur landskapsstyrelsen har tänkt sig att påverka och samarbeta med de finländska konventsrepresentanterna, men jag vet hur jag kommer att göra. Kimmo Kiljunen, som representerar socialdemokraterna, råkar vara en rätt så god vän till mig och han har jobbat mycket inom internationella frågor som gäller konfliktlösning och också minoritetsfrågor och han är inte någon person som kör över Åland, det är jag alldeles säker på, men då måste man tala om för honom vad det är man tycker att han skall beakta. För socialdemokraterna är inte det här något större problem, men nu har inte vi mandatet att förverkliga den EU-politik som majoriteten vill föra. Vi får väl föra informella samtal med den socialdemokratiska representanten och på det viset hålla oss informerade om huru Ålands intressen bevakas i konventet.

 

Som jag sade i början tycker jag att betänkandet är väldigt välskrivet och formulerat och jag tror säkert att det här är ett dokument som står sig över tiden, men de politiska konkreta målsättningarna kommer i ett annat sammanhang. Den stora politiska framgången med detta är väl att landskapsstyrelsen lyckades med att få Nicefördraget överhuvudtaget till lagtinget och att vi nu formellt tar ställning till om vi skall ge vårt bifall eller inte till delar av det åtminstone. Det har varit uppe när presidenten har varit på besök på Åland just att fördraget borde komma till Åland och det skulle inte förvåna om hon har ett finger med i spelet den här gången också. Men det som hon också sade då, och många andra gånger, är att det är för sent att bevaka Ålands intressen när vi är så här långt i processen att man skall ge sitt bifall till ett fördrag. Allting är på sätt och vis klappat och klart och man måste vara ute väldigt tidigt i processen om man skall kunna påverka. Det är väl därför så att man genast borde börja jobba med vad man vill föra fram till konventsrepresentanterna och kanske inte öda så hemskt mycket mera tid på Nicefördraget.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

För att börja med det sista som ltl Sundback sade, att inte vi skall öda så mycket mer tid på Nicefördraget utan koncentrera oss på framtiden, så tycker jag att det är just det som vi i utskottet ha ansett och som också har genomsyrat vårt betänkande, dvs. att själva Nicefördraget inte är så mycket egentligen att säga om utan det är framtiden och hur vi skall gå vidare från Laeken samt konventet som är det viktiga.

 

Ltl Sundback tog upp frågan om parlamentsplatsen. Där vill jag understryka att jag tycker att det hänger på alla på Åland, inte bara på landskapsstyrelsen att nå en framgång här. Jag och utskottet tycker också att det är väldigt viktigt att lagtinget upprepar kravet, särskilt då vi vet vilket hårt motstånd det de facto finns i riket mot detta. Vi tycker det är viktigt att landskapsstyrelsen, lagtinget men också alla partier, tar sitt ansvar och försöker påverka. Vi har många gånger hört att socialdemokraterna har väldigt goda kanaler till sitt motsvarande parti i riket och det är bra om man också utnyttjar den kanalen. Mera konkreta än vi har varit i vårt betänkande är det svårt att vara i den här frågan. Socialdemokraterna har också en plats i självstyrelsepolitiska nämnden, men inte uppfattar jag att det har kommit något konkret socialdemokratiskt förslag där heller om hur man skall gå till väga annat än att man också där har sett vikten i att man trycker på kravet också i det här sammanhanget, så jag vet inte riktigt vad det är ltl Sundback försöker provocera fram här. Vi har en enig uppfattning här och vi får väl alla hjälpas åt.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jo, vi har en enig åsikt, men vi har också parlamentarism. Det har vi blivit väl medvetna om att alla inte fick plats i landskapsstyrelsen utan det är landskapsstyrelsen som förverkligar lagtingets vilja och i det här fallet har vi ett enigt beslut och då är jag intresserad av att få veta hur landskapsstyrelsen och majoritetsblocket tänker förverkliga det här, för det är ni väl medvetna om i majoriteten, antar jag, hur det skall gå till, annars kan inte väljarna tro på majoritetens kapacitet i den här frågan utan man upprepar och skriver det – men om man inte visar att man kan genomföra ett enigt lagtingsbeslut har det väl någon sorts politiska konvekvenser eller är det bara fel på fastlandet då? Problemet är det att om Åland hade fått en egen plats, så hade Svenska folkpartiet blivit utan. Det är den verkliga politiska sanningen. Gunnar Jansson satt i den kommitté som lade fram det slutliga förslaget där Åland föll bort.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är ganska onödigt att lägga in en sådan här hets i den här frågan nu. Jag tycker att det är viktigt att lagtinget samlas bakom kravet. Vi kan se att det har inte spelat så stor roll vilka partier som sitter i landskapsstyrelsen. Det är ett svårt krav att få igenom, men det oaktat måste vi fortsätta att trycka på frågan. Finns det konkreta förslag på bra förhandlingsmetoder eller annat från socialdemokraterna så är det klart att man beaktar dem. Jag förstår egentligen inte alls vad det är ltl Sundback försöker.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Parlamentarism betyder att liberaler och center skall genomföra det som står i betänkandet, bl.a. lagtingets krav på en plats i Europaparlamentet. Det skulle vara bra konstigt om socialdemokraterna skulle åka till Helsingfors och börja förhandla om den saken. Det är ändå med landskapsstyrelsen som regeringen måste komma överens, inte med oppositionen i det här parlamentet. Det kan inte vara så att ibland skall vi absolut hålla käften och inte säga någonting och inte göra någonting, men sedan, när majoriteten inte klarar sig, då skall vi börja resa till Helsingfors och prata med våra partikamrater! Nej, man måste nog alltid ta ansvaret, inte bara ibland.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ltl Sundback tog, naturligt, upp parlamentsplatsen och efterfrågade varför det inte stod om hur man skall åstadkomma den. För min del tycker jag att det var viktigt att man återigen upprepade varför man bör ha den av det skälet att det från regeringspartimedlemmar har kommit synpunkter i offentligheten om den nu kanske inte är så viktig. Därför är det bra om lagtinget enhälligt kan ställa sig bakom varför man vill ha den. Sedan upplever jag det som att det är en politisk fråga som varje organ skall ta ställning till hur man skall bära sig åt och jag menar att det är på tre nivåer det skall jobbas. Landskapsstyrelsen måste pressa på Finlands regering inför det val som vi har förestående. Lagtingets ledning, som också är parlamentariskt vald, måste ta på sig ansvaret att gentemot riksdagen se till att man får åtgärder vidtagna. Partierna måste sedan mot sina vänner i Helsingfors ta kontakter också. Så gjordes 1994 och så bör man göra nu igen. Argumenten är återigen nedskrivna i dessa bägge handlingar, upprepade.

 

Avslutningsvis, fru talman, president Halonen har sagt att det för sent att bevaka intressena när det har gått så här långt. Jo, det stämmer när det gäller de enskilda frågorna som upptas i fördragsförändringarna, men de frågor som självstyrelsepolitiska nämnden och lagutskottet har skrivit om i de båda dokumenten är de aldrig för sent att bevaka, åtminstone inte nu, utan de är nedskrivna av det skälet att det inte är för sent så att man skall fortsätta att kämpa med dem och då kan man också ta ställning till när man skall slå klubban i bordet visavi Nicefördraget.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  Antingen sade jag fel eller så minns ltl Roger Jansson mig inte rätt. Jag sade att presidenten sade att om man skall påverka måste man vara ute långt, långt tidigare i processen; hon sade inte att det är för sent. Så politiskt dum är hon nämligen inte! Det var jag som sade att det är för sent att göra någonting nu när vi har Nicefördraget här bara för att exemplifiera resonemanget. Jag tycker att man skall ta det på allvar; det betyder att man måste göra mera politik och mindre betänkanden. Hoppeligen kan man göra både och.

 

När det gäller hur vi skall påverka parlamentsplatsen är jag lite tveksam till ltl Roger Janssons strategi, men jag lovar att göra mitt bästa och då utmanar jag honom, att den dag han har löfte från Samlingspartiet att Åland skall få en egen representant så lovar jag att jag skall få socialdemokraterna att svara på det! Men först vill jag höra ltl Jansson berätta om Samlingspartiets gruppbeslut på att Åland skall få en plats i Europaparlamentet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Frisinnad Samverkans främsta samarbetspartner i riket heter Svenska folkpartiet. Så har det varit ända sedan 1967 när vårt parti bildades och så kommer det att fortsätta att vara. Sedan har vi kontakter med det som man kunde kalla det andra broder/systerpartiet i riket och det är Samlingspartiet, till och från, men det är inte några särskilt intensiva och intima kontakter; våra ideologier har inte alltid varit alldeles överensstämmande. Vårt har upplevt oss som ett mera brett allmänborgerligt parti från tid till annan, men just nu tror jag inte att det är något problem med de kontakterna med den ordförande som Samlingspartiet har, så vi skall göra vårt bästa till den delen. Vi kommer förhoppningsvis att ha honom här i sommar, så då skall den här frågan vara på bordet.

 

När det sedan gäller de särskilt ”nationalistiska” partierna i riket att vara med på den här frågan, centerpartiet och Samlingspartiet, är bra mycket svårare än när det gäller socialdemokraterna, som i allmänhet brukar ha bättre förståelse för minoritetsfrågor inom landet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag får tacka för den upplysningen. Jag har inte riktigt förstått huru de borgerliga kontakterna till rikspartierna fungerar och alla har vi väl några kontakter till Svenska folkpartiet. Men det skulle i och för sig vara intressant om de är beredda att jobba för en plats för Åland i Europaparlamentet. Ltl Roger Jansson, som också har kontakter dit, kan kanske samtidigt försäkra sig om deras stöd. Som jag förstår betyder det antingen Svenska folkpartiet eller Åland i ännu högre grad i framtiden. I den här frågan måste man vara politiskt realistisk så småningom; annars blir retoriken enbart liturgi.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

När det gäller regionkommittén talar ltl Sundback av viss egen erfarenhet och hennes synpunkter är säkert mycket beaktansvärda. Man kan säga som så att när det gäller det nordiska samarbetet så finns det en viss uppbyggnad som fungerar ganska bra. När det gäller regionkommittén är det mera under arbete. Det är alldeles riktigt som ltl Sundback sade att här behövs det rent konkreta mål och det måste också finnas besked om medel, så det är en diskussion som nu, vad jag kan förstå, är igång både här på Åland; även när det gäller den finländska delegationen i regionkommittén har vi inlett arbetet med att diskutera hur det skall gå till. Det kanske inte blir så lätt i alla lägen, det är ett väldigt förgrenat system, men jag har förstått att både jag och suppleanten Britt Lundberg är beredda att satsa på det här. Det gäller att handla. Men det är också ett väldigt stort område. Det är inte bara att säga att det här är målen och det här är medlen utan det gäller också att försöka komma underfund med i denna stora apparat lite mera än vad vi vet i dag. Så mycket kan man säga. Det är väl ett litet obrukat fält. Är det så att lagtinget blir aktivare här, så är det bra. När det gäller regionkommitténs arbete, så förstår jag resonemanget hos ltl Sundback så att det inte är oppositionens sak att göra jobbet, men jag skulle gärna rådgöra också med oppositionen osv. i de här frågorna om det är någon som är intresserad av detta.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tror ändå att det hälsosammaste som har hänt på länge i åländsk politik när det gäller regionkommittén är att man har bytt representation. Det som vi har haft hitintills har varit förödande. Det finns också ett arbete att bygga upp på nytt, sådant som faktiskt har gått snett. Jag kan inte bedöma hur allvarligt det är; hoppeligen går det snabbt för det byts ändå politiker i de där organen tämligen ofta. Men det som kvarstår och som jag inte fick riktigt klart för mig i ltl Svenssons resonemang är hur han och ltl Britt Lundberg skall jobba tillsammans med de finländska representanterna. Det är inte som i Nordiska rådet ändå att alla riktigt får sjunga enligt sin näbb, utan det politiska arbetetet är ganska reglerat och som enskild regionkommittérepresentant kan man naturligtvis skapa kontakter, men att göra politik kräver nog mera samarbete med Finland. Det är inte prövat hittills, bara i en viss begränsad omfattning eftersom den förra ordinarie representanten skydde alla som hade någonting med Finland att göra och närmast gick i krok, har jag förstått.

 

Ltl Svensson, replik:

Fru talman!

När det gäller arbetet i den finländska representationen har det som hittills uträttats varit att delta i ett allmänt seminarium om dessa frågor och jag har då träffat några av funktionärerna där. På fredag är det dags för det första mötet för den här perioden med den finländska delegationen i regionkommittén. Precis som ltl Sundback säger, är det inte bara att gå dit till dukat bord på något sätt, men vi skall göra vårt allra bästa och det som jag har hört från funktionärerna tillsvidare är att de verkligen vill, också där, få med Åland, så det tycker jag är positiva tecken. Finlands representation har förklarat att de ställer upp; ambassadören i Bryssel säger att han känner sig på samma sätt representera Åland som han representerar hela Finland osv., så vi får se vad det går att göra. Den finländska delegationen är ett problem för mig personligen, som inte alls kan finska, att allting går på finska, men man ställer upp med tolk osv. och vi tror att det skall fungera ganska bra. Hur det här har skötts tidigare det kan jag inte på något sätt uttala mig om, men jag tycker inte att det verkar helt omöjligt bara man har klart för sig att det inte är så att hela delegationen kommer att jobba för Åland hela tiden, det måste man vara medveten, men får vi klara besked härifrån vad lagtinget och landskapsstyrelsen vill att det skall jobbas för underlättar det naturligtvis det hela.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att det ändå låter hoppfullt. Det har aldrig funnits något motstånd från funktionärer eller finländska delegater mot den åländska representationen utan det har varit motsatt: den åländska representanten ville inte samarbeta, utan tvärtom nästan, motarbeta den finländska delegationen, så det blev inget resultat varken för Åland som eget område eller som Åland inom ramen för den finländska delegationen. Jag vill alltså bara för min del önska ltl Svensson och ltl Lundberg och lycka till i sitt arbete. Det är ändå en mycket kreativ miljö att komma till Bryssel, och de människor som jobbar där, jobbar oerhört hårt och de flesta av dem är mångspråkiga, så det finns många språk som man kan kommunicera på, även om jag kan förstå att det här med finska kan vara ett visst hinder. Det finns alltid tjänstemän och också bland politikerna sådana som kan både svenska och engelska. Jag tror inte att lagtinget kan säga rakt upp och ner vad man skall jobba med. Kommittén får sina uppdrag s.a.s. via kommitténs sekretariat och det är också ett helt system att få upp en fråga. Det måste den som sitter i regionkommittén presentera för landskapsstyrelsen, om det skall komma ända till lagtinget och så måste man göra något sorts program var man skall vara aktiv och vilka initiativ man själv skall få ta. Jag är övertygad om att om Åland är aktivt, så kommer inte Finland att sticka under stol med att det finns ett självstyrt område inom Finland. Men om ingen någonsin säger någonting eller går i krok och bara motarbetar, vilken orsak skulle då de finländska representanterna ha att lyfta fram Åland! Det måste till en annan politik från åländsk sida och där tror jag att ltl Svensson ändå är betydligt bättre rustad, så lycka till!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Sundback frågade: vad är målet med alla dessa kontakter som skall skapas i EU och runtom i Europa, framför allt i samband med framtidsdebatten och konventet. Jag tycker att lagutskottet i betänkandet mycket tydligt pekar på vad som är grundproblemet. Grundproblemet med EU i dag är att man erkänner bara nationalstater. Det viktigaste för Åland och för andra konstitutionella regioner med den framtidsdebatt, som slutar i regeringskonferensen, är att det skulle innebära en förändring så att EU också skulle erkänna konstitutionella regioner och kunna börja samverka med dem. Det är själva nyckeln till att alla andra bitarna också skall falla på plats. Det är här som det är så viktigt att vi fortsätter att jobba tillsammans med de andra konstitutionella regionerna för att på olika sätt skapa förståelse och framgång i detta arbete. Det är inget lätt arbete. Inför Laeken-toppmötet hade jag förmånen att själv få vara med; före det hade ordet ”konstitutionell region” aldrig tydligen nämnts i något EU-papper. I den s.k. Laeken-deklarationen är det första gången som benämningen konstitutionell region lyfts fram  och det var tydligen tack vare Flanderns hårda arbete. Detta gör att man har kommit igång med processen och min förhoppning är att konventet och nästa regeringskonferens skall ge som resultat att EU skall erkänna också de konstitutionella regionerna. På nationell nivå har vi kommit relativt långt och får vi den proposition som nu ligger i justitieministeriet att gå igenom, så har vi kommit ytterligare ett steg när det gäller beredningen och beslutsfattandet på nationell nivå, men det går inte ihop så länge EU har inställningen att man bara erkänner nationalstaten, så där har vi ett grundproblem som vi måste lösa. Det ser jag som den viktigaste målsättningen med konventet att komma så långt.

 

Fru talman!

Ltl Sundback sade att hon är god vän med Kimmo Kiljunen. Jag vågar nog påstå att Kimmo Kiljunen är en god vän till hela Åland och han känner Åland och har deltagit i många seminarier samt i olika sammanhang varit här på Åland. Ltl Sundback tog upp frågan om opposition och majoritet. Det är naturligtvis landskapsstyrelsen och majoriteten som har ansvaret för politiken och det är vi som skall ställas till svars, men när det gäller EU-frågorna och framför allt EU:s framtidsdebatt, så om man tar exempel från hur man arbetar med dessa frågor på nationell nivå har man i Finland utsett en regeringsrepresentant, Teija Tiilikainen, och man kommer från riksdagen att utse två representanter; de är ännu inte formellt utsedda ännu, men de namn som har nämnts är då Kimmo Kiljunen och Matti Vanhanen, en från majoriteten och en från oppositionen. Jag tycker att det arbete som vi har drivit här i självstyrelsepolitiska nämnden och i lagutskottet har lagt grunden för att vi också skall fundera på: hur kan lagtinget vara med i framtidsdebatten och föra in sin kunskap och sina ambitioner på bästa möjliga sätt under resans gång? Det är så man arbetar i andra nationella parlament och jag tycker att det skulle vara ett steg framåt. Hur vi exakt skall lösa det få vi fundera på tillsammans, men det troligaste är väl att vi får försöka med självstyrelsepolitiska nämnden så nära som möjligt i ett bra samarbete där.

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag tyckte att lantrådet exemplifierade det ganska bra, att majoriteten och oppositionen får representation. Så är det inte hos oss. Vi har en stenhård majoritetsparlamentarism här i Ålands lagting. Den liknar i dag mera den engelska än den nordiska. Då är det så att om man inte vill att oppositionen skall vara representerad i olika sammanhang, utan man skall hållas borta, måste man från majoritetens sida ta konsekvenserna. Det kan inte vara så att ibland tar man ansvar när man tycker att man lyckas och sedan när man inte klarar av det skall oppositionen träda till! Detta är väldigt tydligt gentemot socialdemokraterna, och det har sin naturliga förklaring. Jag tror att man måste fundera mera från majoritetens sida huru man skall göra det, om man vill ha oppositionen aktivt med, inte som springflickor och springpojkar när man inte klarar av någonting – det ställer vi inte upp på.

 

Det är intressant med lagstiftande församlingars rätt inom EU. Jag vet inte om man skall tala om konstitutionella autonomier. Det är vissa stater inom EU som inte tål höra ord som minoriteter och autonomier, verkliga enhetsstater, så det kanske är klokare med lagstiftande folkförsamlingar. Det är säkert en avgörande fråga om det skall vara en federation eller en union. Man måste sätta in denna problematik i en större EU-utvecklingsfråga.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är riktigt att man måste sätta in allting i dess sammanhang. Jag tror att det är viktigt att konstatera att det är nu, de närmaste åren, som EU kommer att röra på sig, att det kommer att ske förändringar, t.o.m. när det gäller de grundläggande elementen. Det är när saker och ting börjar röra på sig och förändringar sker som man också kan hitta möjligheterna för de små, som vi ändå måste erkänna att vi är när det gäller de konstitutionella regionerna, små i förhållande till nationalstaterna. Jag tror att det kan finnas möjligheter till förändringar där. Som exempel kan jag nämna varför jag vågar vara optimistisk: när EU utvidgas, vilket åtminstone är målsättningen, kommer det många nya stater med och många av de staterna är mindre både befolkningsmässigt, men framför allt är deras ekonomier mycket svagare än vad de flesta av de stora regionerna i Europa är och hur skall de regionerna kunna acceptera att t.ex. de baltiska länderna kommer in som fullvärdiga medlemmar i EU-arbetet, medan t.ex. Flandern, Bayern eller andra regioner kanske inte kommer att ha samma förhållningssätt. Det här tror jag att kan ge en viss draghjälp åt oss i vårt arbete som vi skall försöka utnyttja på bästa möjliga sätt.

 

Herr talman!

Jag vill på det bestämdaste säga ifrån att jag respekterar socialdemokraterna och alla andra partier lika mycket i lagtinget och har aldrig använt någon som varken springpojke eller springflicka, utan jag tycker att det är viktigt att vi kan respektera varandra och diskutera på en jämbördig nivå när det gäller framtidsdebatten.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Logiken att om  man antar de baltiska staterna som fullvärdiga medlemmar inom EU skulle det påverka regionernas möjligheter att få större inflytande tycker jag inte är riktigt sannolik. Att vara en nationalstat betyder att man är godkänd genom ett internationellt folkrättsligt system. Det spelar inte någon roll om man är flera miljarder eller miljoner eller hundratusen, man har folkrättsligt en viss status. Man måste nog vara så realistisk att man inser att det finns många enhetsstater som är helt emot att ge ett ökat inflytande åt  regionerna. Det är nog min bedömning att Ålands reella inflytande måste lång tid framöver gå över Finland och det är också så att om Åland skall få något sorts egna rättigheter som lagstiftande församling, så skall Finland vara en av de nationalstater som driver på en sådan utveckling, så det är väldigt viktigt för Åland att övertyga Finland om att det här är en viktig demokratisk utveckling. Det är demokratin som är det allmänna intresset inom EU; det är det man skall argumentera runt, inte runt alla rättigheter som vi kan ställa. Man måste förstås använda den argumentationen, men för att få igenom det i ett bredare perspektiv måste det ha någonting att göra med demokrati eller mänskliga rättigheter, social sammanhållning, europeisk identitet, alltså sådana politiska målsättningar som är viktiga för hela EU, inte bara för oss.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag delar helt och hållet ltl Sundbacks åsikt när det gäller att vi måste arbeta via det nationella systemet, och det gör vi också. Jag har hela tiden sagt att vi arbetar både med det formella och det nationella systemet, också informellt med Finland och sedan jobbar vi också och försöker skapa kontakter och kunnande via informella kontakter ute i Europa. Det är riktigt som ltl Sundback säger att det måste finnas någon nytta med det man föreslår och gör, kanske också för andra, inte bara för en själv och jag tror att den stora nyttan som man kan uppnå med att ge framför allt regioner med lagstiftande församlingar ett större inflytande är när det gäller sammanhällningen inom EU. Skall man nämligen ha en långsiktig uthållighet i EU-arbetet och att alla människor och grupper som finns inom EU skall kunna känna att de har en någorlunda vettig möjlighet att påverka EU, men känner man att man inte har det  utan att man är med men är lite på sidan, då skapar det frustration och alienation, ett främlingskap, som inte är bra och jag tror faktiskt att det är så kloka människor i EU att de förstår det här på sikt. Bara vi orkar trycka på, argumentera sakligt och lugnt tror jag att vi kan nå framgång här.

 

Ltl Sjölund:

Herr talman!

Det har redan sagts rätt mycket i debatten, så det finns inte så väldigt mycket nytt att tillföra. Men några synpunkter vill jag ändå anlägga. Jag har deltagit i självstyrelsepolitiska nämndens arbete med utlåtande till lagutskottet och vill peka på att självstyrelsepolitiska nämnden till skillnad från vanliga utskott faktiskt har en sammansättning där samtliga partier i lagtinget har möjlighet att närvara och delta i arbetet. Självstyrelsepolitiska nämnden har i sitt arbete anlagt ett framåtsyftande grepp på de konstitutionella konsekvenserna av dels Nicefördraget, dels den allmänna utvecklingen inom Europeiska unionen. Samtidigt är det naturligt att se tillbaka på vad lagtinget har sagt i samband med behandlingen av tidigare fördragsjusteringar för att kunna driva en konsekvent och trovärdig linje. Ltl Wickström-Johansson gick redan i sin förtjänstfulla presentation in på en del av dessa frågor. Därför skall jag inte kommentera detta utan jag kan instämma i det hon sade.

 

Herr talman!

De viktiga framtidsfrågorna för Åland är att vårt inflytande på våra egna förhållanden skall vara så stort som möjligt, även när det gäller Ålands behörighet inom ramen för självstyrelsesystemet. Det här har att göra med att säkerställa att vårt inflytande i EU-processerna skall vara så stort som möjligt.

 

Det framåtsyftande arbetet är alltså nu det viktiga och där är, såsom många redan har sagt, samstämmigheten i de grundläggande frågorna här i lagtinget bred och omfattande. Självklart finns det naturligtvis olika uppfattningar i nyanser och kanske också enstaka avvikande uppfattningar. Men nu finns det alltså en bred gemensam vilja att gå vidare med de olika problemen för att förbättra våra möjligheter till inflytande i EU-processen som i huvudsak innebär att Åland måste komma in i den nationella beredningen och behandlingen av ärendena i Finland. Det är mycket fråga om att lösa praktiska problem i samarbete med regering och riksdag i Helsingfors. Men det är också en annan dimension: vår egen hantering här i lagtinget av EU-frågor. Under en längre tid har det också diskuterats här i lagtinget hur EU-frågorna skall hanteras av lagtinget självt. Det har tidigare faktiskt varit ganska trögt att komma fram till en vettig metodik. Nu tycker jag själv i varje fall att arbetet i självstyrelsepolitiska nämnden har lyft fram de här frågorna så att det borde finnas goda möjligheter att komma fram till en fungerande lösning på hur lagtinget skall involveras i EU-frågorna på ett lika gott sätt som andra parlament i vår omvärld involveras.

 

Herr talman!

Själva ärendet, Nicefördraget som sådant, berör inte Ålands konstitution självstyrelselagen direkt. Därför finns det som jag ser det ingen anledning att i detta ärende göra annat än att godkänna fördraget och att göra det nu. Det skulle nämligen enligt min åsikt faktiskt vara bra för vår trovärdighet gentemot omvärlden och inte minst som ett stöd för landskapsstyrelsen i det fortsatta arbetet med EU-frågorna.

 

Ltl Perämaa:

Herr talman!

Med risk för att upprepa mycket av det som sagts här i lagtinget redan i dag vill jag ändå anföra mina synpunkter på behandlingen av Nicefördraget. Detta för att jag tror att det är viktigt att lagtinget på bred front behandlar dessa frågor.

 

Behandlingen av Nicefördraget i lagutskottet har skett under stort samförstånd mellan utskottets olika partigrupperingar. Arbetet har framskridit på ett sätt som har varit befriat från den vanliga rätt så negativa jargongen, som allt som oftast genomsyrar lagtingsdebatten. För mig som relativt ny här i lagtinget har det varit en positiv upplevelse att ledamöterna i lagutskottet på detta framåtsträvande sätt har behandlat ett ärende som berör Ålands externpolitik.

 

Behandlingen av Nicefördraget har varit tudelad, som här förut har nämnts. För det första naturligtvis själva fördraget i sin helhet med betoning på de delar som rör Ålands behörighet. För det andra har behandlingen fokuserats på framtidsfrågor: Vad sker härefter, vilka är Ålands påverkningsmöjligheter gentemot Finland och hur kommer  Åland att kunna göra sin röst hörd i ett framtida utvidgat EU?

 

Som här förut har sagts är själva Nicefördraget egentligen rätt så ointressant. Behandlingen här gäller att godkänna eller förkasta resultatet av förhandlingar undertecknade i Nice den 26 februari 2001. EU-tåget har åkt vidare, liksom förhandlingarna mellan nationerna med mötet i Laeken här i december som det senaste. Ärendenas behandling har alltså redan gått vidare och vi måste då lära oss att hitta de positioner som gör att vi kan vara med och påverka diskussionerna på olika niåver inom EU innan besluten fattas. Skall vi endast godkänna resultatet av andras förhandlingar, så når vi ingenstans. Här har vi då det stora arbetsfältet framför oss och det är detta som både lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden har haft som målsättning och vision och som har fungerat som en röd tråd i behandlingen av Nicefördraget.

 

Lagutskottets betänkande beskriver på ett mycket bra sätt de målsättningar och vägar för att nå dem som man önskar att ett enhälligt lagting skulle kunna omfatta. Betänkandet är som sagt välgrundat och bra, bilagt med självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande.

 

I olika sammanhang har det nämnts att Nicefördraget borde användas som ett förhandlingsinstrument av lagtinget, inte för att fördraget i sig är kontroversiellt på något sätt, utan för att man därigenom skulle uppnå någonting annat, som t.ex. en plats i Europaparlamentet eller t.o.m. för att därigenom tvinga Finland och EU att lösa vårjaktsfrågan åt oss. Det här kan man tycka att låter bra och förståndigt, men jag är övertygad om att det i så fall är endast skenbart. Att använda dessa fördrag som ett påtryckningsmedel eller ett verktyg mot Finland för att därigenom uppnå vad det än må vara för fördelar eller t.o.m. rättmätiga krav leder otvivelaktigt till att samarbetsklimatet mellan Åland och Finland försämras, kanske på ett sätt osm kan ge ödesdigra konsekvenser. Vi kan i varje fall vara säkra på att de krafter i Finland som enligt uppgift kanske anser att Åland inte bör få vara med och godkänna fördragsförändringar, som t.ex. detta Nicefördrag, därigenom kommer att förstärka sina positioner på ett för oss oförutsägbart sätt. Jag tror att man endast kan använda en fördragsförändring en endaste gång som ett verktyg för att uppnå någon fördel och går man då in för så radikala åtgärder måste det vara i samband med en verkligt livsavgörande fråga. Jag tror att det vore fel att gå in på ett sådant spår nu, och det tror jag heller inte att lagtinget här kommer att göra. De rättmätiga krav som lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden i sina betänkanden ger till handa skall vi uppnå på andra sätt.

 

Vi får hoppas att förbättrade relationer med Finland i samband med att regionernas roll i EU-samarbetet torde utökas och med de klara och tydliga signaler som lagtinget här nu ger i samband med behandlingen av Nicefördraget leder till en positiv utveckling av Ålands självstyrelse.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutat. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr  3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angåend enya belopp i lagen om ersättning av skador, förorsakade av hjortdjur. (FR nr 4/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Näringsutskottet har behandlat landskapsstyrelsens framställning angående nya belopp i lagen om ersättning av skador förorsakade av hjortdur. Det handlar i första hand om en konverting av valutan från mark till euro. Det är två stycken avgifter som ingår i lagförslaget och det gäller skadevärdering på odlingar och skördar. Där är beloppet 200 mark kvar sedan 1993; det har alltså inte förändrats sedan dess. Det står: ”När det gäller av landskapsstyrelsen fastställd avgift skall värderingskostnaderna täcka de verkliga kostnaderna.” Då kan man förstå att 200 mark inte täcker en sådan värdering. Därför har landskapsstyrelsen föreslagit, och vi har omfattat det i utskottet, att man höjer det beloppet till 600 mark. Jag talar nu i mark men beloppen finns förstås i euro. När det gäller den andra gruppen är det fråga om skadegranskning på motorfordon. Sedan 1974 har inte det beloppet ändrats. Det har varit 1.000 mark, som motsvarar 168,19 euro och där har man föreslagit en avrundning till 200 euro och det beloppet torde räcka till eftersom polisman alltid kan besluta om att skadorna skall granskas, om han anser att det finns skäl till ytterligare granskning.

 

Dessutom har vi föreslagit en ändring av datum för ikraftträdande därför att det står i framställningen att lagen skulle träda i kraft 1.1.2002 och det är förstås omöjligt, så där har vi lämnat datumet öppet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutat. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.


Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående omvandling av belopp till euro i vissa lagar om garantier. (FR nr 7/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan väckas förslag om att ärendet remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Också här har näringsutskottet behandlat landskapsstyrelsens framställning om omvandling av belopp till euro i vissa lagar om garantier. Det handlar om att landskapsstyrelsen föreslår att man genomför förändringar i landskapslagen om garantier för industrier och vissa andra näringsgrenar så att markbeloppen omvandlas till euro. För det andra ingår landskapslagen om landskapsgarantier för kulturella utställningar. Här föreslår att beloppen höjs en del och ändras till euro och det här är också, kan man säga, en inflationshöjning och en konvertering av beloppet. Ytterligare ingår landskapslagen om garantier åt industrier för investeringar i vattenvård och förslaget här är att den lagen skall upphävas. Då har vi i utskottet kunnat konstatera att den lagen inte har tillämpats på de senaste 20 åren eftersom man i dag beviljar stöd till nämnda industrier genom lagen om understöd för vatten- och avloppsprojekt 31/1983; stöd till vattenvård kan också ges i form av räntestödslån  enligt landskapslagen om lån, räntestöd och  understöd ur landskapets medel samt om landskapsgaranti, LL 15/1988, alltså är det här en lag som inte har tillämpats på 20 år, utan det finns andra möjligheter att i stället söka landskapslån och garantier för den här sortens investeringar för vattenvård.

 

Här är också samma sak som det i förra förslaget att ikraftträdelsedatum inte går att genomföra eftersom det också här står 1.1.2002 och det har som alla vet redan passerat, så vi föreslår att ikraftträdelsedatumet lämnas öppet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål angående skattegränsen. (S nr 3/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Jag utgår från att svaret finns till hands och att de som är intresserade har läst det. Jag skall i alla fall göra en sammanfattning av det hela.

 

Jag vill börja med några avgränsningar. Jag har tolkat spörsmålet för min del såsom att det gäller vad som görs och vad som kan göras i framtiden och att det också är avgränsat till det regelverk som utgår från Ålandsprotokoll 2, artikel 2, det s.k. skatteundantaget och att det inte skulle beröra deklarationsfrågor och liknande.

 

För det första utgår vi i landskapsstyrelsesvaret från landskapsstyrelsens intresse och målsättning att avskaffa handelshinder. Det var också det som var det ursprungliga motivet till att Åland närmade sig en Europeiska unionen genom EES-avtalet för ca 12 år sedan. Den målsättningen finns givetvis kvar.

 

Skattegränsen är ett begrepp som inte är etablerat i någon rättslig mening. Det är alltså en beteckning på det administrativa förfarande som tullen gör när man skall hantera mervärdesskatten. När begreppet började användas våren 1993 var det alltså i den meningen att det medförde ett handelshinder som inte var avsikten, i alla fall såvitt vi kunde förstå på den tiden, en uppfattning som man nu i dag också mer eller mindre enhälligt omfattar. Det blev alltså så att det anslutningsavtal, som innehåller artikel 2 i protokoll 2, gjorde att det fanns en mer eller mindre synlig skattegräns. Faktiskt så antog riksdagen i december 1994 en speciallag genom vilken skattegränsen mellan Åland och riket i praktiken blev osynlig. Efter klagomål vidtog man åtgärder, som naturligtvis kan tolkas på olika sätt, om de var nödvändiga eller inte, men de ledde till en ny lag med en synlig skattegräns också mellan Åland och riket.

 

Det är t.ex. värt att notera att finansministeriet och justitieministeriet hade helt olika grundläggande åsikter om skattegränsens nödvändighet. Det var finansministeriet som styrde hela hanteringen.

 

Där har vi alltså bakgrunden och den proposition som kom att gälla från 1 mars 1997 gäller än i dag. Det som vi från landskapsstyrelsens sida har fört fram i diskussionerna med regeringen är att vi vill göra en utvärdering av propositionen och de effekter som den har haft samt vilka möjligheter det finns att göra någonting som skulle reducera handelshinder.

 

Vi för i spörsmålssvaret fram tre olika infallsvinklar på problematiken. Det är för vår del fråga om att på alla sätt försöka se vilka möjligheter det finns; det är alltså inte ett enda spår, utan det är flera spår. Man kan i grova drag säga att det rör sig om för det första olika typer av förenklingar i samarbete med myndigheterna i Finland och Sverige i första hand, men också på EU-nivå när det gäller elektroniska hanteringssystem som man där utvecklar.

 

För det andra gäller det det som vi kallar skatte- eller registreringsområde, som bygger på det att man kan avgränsa det åländska området på olika sätt. Vi kan bara kort se på skillnaden i det skatteområde som själva undantaget som sådant omfattar och det skatteområde som Finlands skattelagstiftning omfattar. Det är alltså två olika områden och där står två olika system mot varandra. Man skulle alltså där kunna tänka sig olika typer av registrering eller det som kanske är det intressanta: att vi kan ingå i Intrastatssystemet med ett VAT-nummer som är eget eller som en del av Finlands VAT-nummerordning. Här kan det vara värt att påpeka det som har varit diskuterat och vad jag förstår i tidigare landskapsstyrelse: en landskod på SAD-blanketten. Det är inget särskilt område utan det är en information som ersätter det som nu kallas den speciella SAD-blanketten T2F-blanketten. Man kan naturligtvis ha med det här som ett alternativ, en AX-kod skulle kunna användas som en symbol som leder vidare till information om systemet.

 

Vi har också i diskussionen med regeringen haft ett mera omfattande alternativ, som vi dock inte har som enda alternativ utan som ett möjligt alternativ att utreda, diskutera och ta fram konsekvenserna av. Det är att om man inte på annat sätt kan göra någonting åt skattegränsen skulle man kunna göra det genom indirekt beskattning som behörighetsområde och tull som behörighetsområde; då skulle vi alltså kontrollera beskattningen till den delen själva och vi skulle i övrigt vara kvar i det skattefinansiella avräkningssystemet.

 

Det är alltså dessa tre områden som är en sammanfattning av det vi håller på med. Jag anser inte att det är värt här att gå in mera i detalj.

 

När man ser de aktörer vi riktar oss mot kan man säga att när det gäller den administrativa nivån är det tullstyrelsen i Sverige och Finland och olika departement; det är regeringen i riket när det gäller lagstiftningen och det är på EU-nivå när det gäller diskussion om elektroniska system, diskussion om olika tekniska möjligheter. På EU-nivån är det alltså fråga om vad man kan åstadkomma inom ramen för nuvarande sjätte mervärdesskattedirektiv och vad som kan kräva förändringar i första hand i sekundärrätten. Jag vill uppmärksamma lagtingsledamöterna på att landskapsstyrelsen avser inte att avstå från skatteundantaget som sådant, medan däremot ändringar mervärdesskattedirektivet skulle kunna vara en möjlig lösning.

 

Ytterligare en sak som vi närmare studerar är de olika områden som finns i EU som har olika lösningar.

 

                                            Overhead

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här ser vi ett tjugotal olika områden som alla har olika lösningar. Åland är ett EU-territorium. Vi är med i tullunionen, men vi står utanför VAT-området och då kan vi notera att det faktiskt finns områden som står utanför EU men är inne i VAT-området.Vi har Isle of Man, vi har Monaco, vi har Azorerna osv. Det här ger naturligtvis möjligheter för Åland att studera de tekniska lösningarna. 

 

”Nej” som är markerat betyder områden som t.ex. Färöarna, som har preferensavtal i handeln med EU, olika avtal med olika produkter, fiske osv. Jag skall inte heller här gå in mera i detalj, men det här visar att det finns ett spektrum av olika lösningar.

 

Man kan fråga sig i det här fallet: varför sitter vi så fast i dag i det åländska systemet? Ja, det är naturligtvis de historiska förklaringarna; har man gått in på en väg, en stig och ett spår, så är det svårt att vända, men det här ger ändå möjligheter att studera olika tekniker. Det är i allmänhet så att EU lägger sig inte i den nationella lagstiftningen och jag tolkar det i alla fall som så att skall vi komma någon vart i detta är det med Finlands regering och därför var aftonskolan av stor betydelse och den satte igång processer.

 

När det gäller själva spörsmålet skulle jag säga att frågeställningen är något väl precis för att vara lämplig i det här sammanhanget: ”När och på vilket sätt avser landskapsstyrelsen att uppvisa resultat”? Ja, för det första måste man konstatera att detta är i allra högsta grad en politisk fråga; det är alltså beroende på när vi kan få överenskommelser med riksmyndigheterna. Det är helt beroende av det. Det är två parter som skall ändra på den administrativa tillämpningen. Vi har alltså inte behörighet på tullområdet. Det är två parter som skall komma överens om ny lagstiftning och det är minst två parter, många parter, som skall komma överens om eventuella ändringar i sjätte mervärdesskattedirektivet, såvida inte direktivet tillsammans med andra principer ger möjlighet till mer extensiva tolkningar än i dag.

 

När det gäller frågan om ”betydande förenklingar”,  ”på vilket sätt”, så det är alltså de här olika möjligheterna som vi alla har på bordet, alla dessa frågor finns på bordet.

 

Mera precist när det gäller tidtabellen för det svenska gränstullsamarbetet: där har Sveriges regering visat stor välvilja, vill jag påstå och tagit ett regeringsbeslut om en utredning för att undersöka möjligheterna till förenklingar. Där är tidtabellen 1.7.2002.

 

När det gäller lagstiftningen och utvärderingen av den är det en mera komplicerad process som tar tid. Lagstiftningen kan påskyndas med god vilja, men vi får räkna med att utvärderingen tar sin tid.

 

När det gäller möjliga ändringar i mervärdesskattedirektivet eller andra regelverk är det en regeringskonferens som kommer att pågå här en tid framöver genom förberedelserna i konventet och själva konferensen.

 

Precisa svar går alltså inte att ge på ett sådant här område. Det är alltså vårt svar från landskapsstyrelsen och min redogörelse för det.

 

Jag skulle också vilja gå till själva spörsmålet och ställa några frågor till första undertecknaren Jörgen Strand.  Ltl Jörgen Strand och medarbetare talar här om att det finns ett arbete som ”inte på ett aktivt och initerat sätt följts upp av den nu sittande landskapsstyrelsen”. Menar ltl Strand här att i och med FS-ledamöterna Roger Jansson och Harriet Lindeman lämnade landskapsstyrelsen så finns det inte någon längre som initierat och aktivt arbetar med de här frågorna (Från salen, ltl Roger Jansson: jo) dvs. det är de två politikerna från Frisinnad Samverkan som har gjort arbetet och inte tjänstemännen, om jag tolkar det rätt! Man brukar kalla saken för domarjäv också.

 

Det sägs också i spörsmålet att landskapsstyrelsen nu förordar att skapa ett gemensamt skatteområde. Vi har inte förordat någonting utan vi har fört fram olika alternativ till diskussion med regeringen. Det finns ingen möjlighet för oss att välja ut en idealmodell och skriva ett avtal på egen hand, kalla det sedan framtidsavtal eller någonting annat, utan det är med regeringen vi måste försöka komma överens.

 

Jag skulle ytterligare också vilja fråga: Varför denna återhållsamhet när det gäller indirekt beskattning, tull och andra saker?  Detta skulle enligt spörsmålet resultera i ”tvenne beskattare och tvenne tullmyndigheter”. Vad är faran? Frisinnad Samverkan ställer sig på sidan om den allmänna diskussionen om självstyrelsens utveckling på det här sättet. Har inte Frisinnad Samverkan noterat att vi har tvenne regeringar i landet? Vi har tvenne parlament. Vi har tvenne handels- och industriministerier, om man vill räkna på det sättet. Vi har tvenne lagböcker. Om man på det här sättet skulle kunna underlätta skötseln av Åland beskattningsmässigt, tullhanteringen, hanteringen av skattegränsen, så måste man väl ändå lämna också den här möjligheten öppen för diskussion, undersökning och utvärdering. Det är inte nu fråga om att vi säger att det är så här vi skall göra, utan vi säger att det här är ett område som vi faktiskt noga måste undersöka. Näringspolitiskt och skattepolitiskt har vi tidigare i olika sammanhang varit överens om avvikande indirekta skattesatser. Varför vill inte ltl Jörgen Strand vara med på det här undersökningsområdet? – med möjligheten att avvika med indirekta skatter, det är det som Ålandsprotokollet utgår från. Hela artikeln 2 i protokoll 2 har som syfte att vi skall kunna ha avvikande skattesatser. Är det så att det här alternativet skulle vara det som är gångbart med riksmyndigheterna, att Frisinnad Samverkan ställer sig utanför det här, ja, jag ställer frågan däför att av spörsmålet får man den uppfattningen att man inte vill ha tvenne myndigheter när det gäller beskattningen eller tvenne myndigheter när det gäller tullen, oberoende vilket resultat det här skulle ge.

 

Att skapa ett gemensamt skatteområde anges med utropstecken i spörsmålet. Skulle det vara något fel om vi skulle kunna åstadkomma ett registreringsområde eller skatteområde där vi kan ett VAT-nummer eller någon annan registrering som gör att hanteringen blir smidigare? Skulle det vara något fel? Skall vi inte utreda de här sakerna? Jag har i självstyrelsepolitiska nämnden i flera omgångar förklarat för ltl Roger Jansson och andra vad vi avser med gemensamt skatteområde och det är alltså ett registreringsområde, ett VAT-område eller någonting annat. Det här är de linjer vi arbetar efter och det är helt legitimt om Frisinnad Samverkan vill ställa oss till svars för vad vi gör, men det här är min redogörelse och jag hoppas att lagtinget skall kunna acceptera att vi arbetar enligt olika alterantiv och förslag och att den enda möjligheten – det finns ingen annan möjlighet för oss  att komma framåt – är att göra det genom avtal med Finlands regering: politiska, juridiska och andra avtal. Det är därför vi lägger så stor vikt vid det, för det är bara på det sättet vi kan komma fram till bättre alternativ och till en lösning som kan reducera handelshinder mellan Åland och övriga EU.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Vicelantrådet kanske har missförstått det här med spörsmål, men det var vi som ställde frågan om lösningen. Det är så att skattegränsproblematiken har ända sedan den tillkom varit ett av liberalernas och deras partiledares största paradnummer. Att skattegränsproblemen kommer att lösas bara liberalerna kommer till makten har framförts i olika omgångar, på många olika sätt. Nu sitter liberalerna vid makten. Men det råkar sig inte bättre än att man har ansvar för skattegränsfrågan genom finansansvarige ledamoten.

 

Skattegränsfrågan är svår, vilket jag tror att liberalerna numera förstår. När lantrådet Roger Nordlund valde att upplösa förra landskapsstyrelsen för att bilda landskapsstyrelse med liberalerna var det många företagare som trodde att nu skulle skattegränsproblemen lösas. Antagligen trodde lantrådet Roger Nordlund det själv. Vi i den frisinnade gruppen sade att finansansvarige måste få en realistisk tid på sig om minst sex månader för att lösa frågan. Eftersom landskapsstyrelsen aviserade en aftonskola i Helsingfors och middagar med statsministrarna från Sverige och Finland, valde vi att vänta några månader ytterligare med att ta upp frågan. Vi ville invänta resultaten från dessa tillfällen.

 

Herr talman!

Nu har vi fått både skriftligt och muntligt redovisat från landskapsstyrelsen redovisat vilka lösningar man har. Det skriftliga svar som vi har fått på vårt bord är en stor besvikelse. Det innehåller en kort historisk beskrivning över skattegränsens utveckling, vad som står i landskapsstyrelsen handlingsprogram, att landskapsstyrelsen har träffat Finlands och Sveriges stats- och finansministrar samt en mening om att förenklingar kan göras inom ramen för nuvarande lagstiftning och EG-rätt. Ytterligare nämner man som ett alternativ en egen landskod på dokumenten. Övertagande av indirekt beskattning och tull, sägs i svaret vara ett långsiktigt alternativ, precis som lantrådet nyss tog upp.

 

Det här är lösningar som till stora delar redan berörs i ÅSUB:s utredning om skattegränsen från 1998. Ingen av dessa har visat sig vara gångbara hittills.

 

För att återkomma till regeringens aftonskola, som skulle utmynna i en ny och samlad Ålandspolitik, kan jag nu bara konstatera vad jag tidigare har befarat, nämligen att resultaten från den i massmedia upphaussade tillställningen lyser med sin frånvaro. Frågan är om det överhuvudtaget finns någon samlad Ålandspolitik dokumenterad, märk väl, dokumenterad, annat än det brev som landskapsstyrelsen själv snickrade ihop, ett brev som vi har förstått att de olika ministerierna nästan helt sågat. I annat fall borde skattegränsfrågan ha tagit ett steg framåt. Nu visar det sig vara med skattegränsfrågan på samma sätt som med sjöfartspolitiken: inga resultat, bara snack! Det finns inga politiska lösningar från den nya landskapsstyrelsen, men man får i alla fall vara glad att det inte gick som när landskapsstyrelsen träffade statsminister Göran Persson att det utmynnade i försämringar för Åland, typ bokmomsen (Från salen: va??)

 

Skattegränsen har inte bara skapat byråkrati åt företagarna utan även medfört betydande kostnader. Summan är litet olika beroende på vem som har räknat på det. Företagarföreningen säger att det har medfört kostnader om 30 miljoner mark årligen, medan man i ÅSUB:s utredning nämner summor kring 16 miljoner. Oberoende var sanningen ligger är det stora summor som kunde ha använts till bättre saker i åländskt näringsliv, såsom t.ex. produktutveckling och liknande.

 

Skattegränsen tär även på konkurrenskraften, både ekonomiskt och när det gäller leveranssäkerhet. Det jag tycker är det värsta av allt är att de åländska företagare som har mest problem med skattegränsen börjar överväga att inte nyinvestera eller i värsta fall flytta sin verksamhet någon annanstans. Att även få nyetableringar till Åland försvåras av skattegränshindren.

 

Herr talman!

Skattegränsen mellan Åland och riket var precis som landskapsstyrelsen beskriver i sin redogörelse i praktiken osynlig initialt. Det var först efter att bl.a. centerns vicetalman Christer Jansson framfört sina klagomål som skattegränsen blev byråkratisk och började kosta de åländska företagen stora pengar.

 

Det skulle för övrigt vara bra om centern här i dag kan framföra vilken linje man har när det gäller skattegränsen. Som vi alla vet satt nuvarande lantrådet Roger Nordlund som skattegränsansvarig under perioden 1996-99 med en åsikt, medan ledamoten Christer Jansson agerade på ett annat sätt, vilket ledde till dagens situation.

 

I dag har vi ett svar undertecknat av lantrådet framför oss i vilket det står att det inte finns motiv för att avstå från eller ändra skatteundantaget. Samtidigt ifrågasätter vtm Christer Jansson offentligt skatteundantaget, vilket man antagligen har noterat i Helsingfors.

 

Vilken är landskapsstyrelsepartiernas egentliga linje? Är det vtm Christer Janssons eller någon annans? Man kan inte föra dubbla budskap från landskapsstyrelsepartiernas sida.

 

Herr talman!

Då Frisinnad Samverkan var med i landskapsstyrelsen ställde jag personligen själv mycket höga krav på våra medlemmar i landskapsstyrelsen. Jag vet att de jobbade med frågan, precis som de obundnas då finansansvarige, ett jobb de inte fick fullfölja. Jag anser därför att det nu är motiverat att vi från Frisinnad Samverkans sida ställer krav på den nya landskapsstyrelsen. Även om den politiska bluffen från liberalernas sida nu är genomskådad, så har jag ändå noterat att finansansvarige på något sätt försöker jobba konkret med frågan, och det är bra.Jag har även noterat, både som lagtingsman under denna period och från förra perioden,  centerns passivitet i frågan: Vad gjorde nuvarande lantrådet som finansansvarig under förra perioden för att hitta lösningar? På vilket sätt har lantrådet nu agerat för att hitta lösningar? Nej, nog upplever fler och fler att centern, bortsett från vtm Christer Janssons utspel, sitter passivt tillbakalutade och överlåter åt andra att hitta lösningar. 

 

Rent tekniskt kan säkert flera här i salen hitta lösningar, precis som vicelantrådet beskrev med eget VAT-nummer, eventuella finska tullager m.m. Det är dock de politiska lösningarna som saknas. Företagarföreningen har för oss påpekat att man inte nöjda med den fart som landskapsstyrelsen har när det gäller jobbet med skattegränsproblematiken. Därför anser jag att lantrådet här och nu skall stiga upp och berätta om de lösningar som presenterats är de enda eller om det finns andra samt inom vilken tidsram företagarna kan förvänta sig att frågan är löst.

 

Vicelantrådet, replik:

Herr talman!

Jag ställde några frågor om själva spörsmålet, som till många delar är svårt att förstå. Men om vi ser frågan i grunden: vad är det som är det viktiga? Jo, det viktiga är, när man sätter igång och jobbar på den här frågan, att man är på rätt väg. Jag har t.ex. begärt dokumentation från tidigare lantrådet Roger Jansson om de lösningar som man från Frisinnad Samverkans sida har gått ut med i pressen, men dokumentationen finns inte och då måste vi utgå från att den inte finns. Landskapsstyrelsen försöker få en dialog med riksmyndigheterna; det är alltså den enda vägen man kan gå. Om företagarna i samband med byte av landskapsstyrelse eller på något annat sätt trodde att det skulle komma en enkel lösning, så är de enda som har pratat om snabba och enkla lösningar Frisinnad Samverkan. Från liberalernas sida har vi ända sedan 1993-94 sagt att detta är en svår fråga som man måste initiera på regeringsnivå och kanske t.o.m. på EU-nivå. En regeringskonferens tar sin tid, lagstiftning tar sin tid – det är väl uppenbart för vem som helst. Jag tror inte på illlusionen om att skulle Frisinnad Samverkan ha suttit kvar några timmar till i landskapsstyrelsen skulle skattegränsen ha varit ordnad, lagstiftningsprogrammet skulle ha varit ordnat, sjöfartspolitiken skulle ha varit ordnad. Politik handlar om konkret realistiskt arbete också. Vi har inga illusioner om underverk inom kort tid, men vi har satt igång ett arbete som är systematiskt och där vi har flera alternativ som vi prövar, undersöker och försöker få överenskommelser med riksmyndigheterna om. Jag tror att det är så man måste arbeta. När ltl Strand nämnde aftonskolan här, så är det riktigt att ministerierna hade en väldigt hård inställning mot Åland, men regeringen vände på den under aftonskolans gång. Vi fick en positiv respons och det var klart utsagt att det är regeringen och statsministern som styr regeringsarbetet i dessa frågor. Vi hoppas att det skall kunna fortsätta på det sättet att vi kan utveckla den här dialogen och att det blir resultat så småningom.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Att frågan är svår och att den skulle ha varit löst om Frisinnad Samverkan hade suttit kvar i landskapsstyrelsen har jag aldrig påstått. Det är faktiskt så att det är först nu när vicelantrådet Olof Erland har kommit med i landskapsstyrelsen som man har börjat prata i dessa tongångar. Tidigare hette det ”att bara vi kommer med, så löser vi frågan”. Jag och Frisinnad Samverkan kan inte hjälpa om inte landskapsstyrelsen för protokoll när vår medlem Roger Jansson har redogjort för dessa frågor i landskapsstyrelsen. Det är upp till landskapsstyrelsen. När vicelantrådet sedan nämner att man har nått sådan framgång med regeringen, att dessa frågor har svängt, så finns det OH här, så det skulle vara bra om vi får de skriftliga redogörelserna från dessa möten. Lägg fram dem här och visa, så skall vicelantrådet få Frisinnad Samverkans stöd! Varsågod och lägg fram dem!

 

Vicelantrådet, replik:

Herr talman!

Jag tror att Frisinnad Samverkans ledamöter har fått ta del av det underlag som vi hade till aftonskolan. Man kan jämföra vad statsministern offentligt uttryckte efter detta möte. Det är ett ganska påtagligt bevis för att en dialog inleddes och att arbetet skall gå vidare. Sedan finns det naturligtvis anledning att återkomma regelbundet med redogörelser för hur det här framskrider, men den saken är klar att hela skattegränsdebatten har nu kommit in i ett nytt skede därför att Frisinnad Samverkan har aldrig tidigare erkänt att det skulle vara möjligt att lösa de här problemen. Det är det som är det intressant med det här spörsmålet tycker jag, inte de frågor jag ville ha klarhet i. Men Frisinnad Samverkan och alla andra här i lagtinget är helt eniga om att det här är ett problem där vi måste hitta lösningar. Skillnaden är nu den att Frisinnad Samverkan inte är inne på att hitta lösningar, utan Frisinnad Samverkan är inne på att misstänkliggöra det som landskapsstyrelsen gör nu. Det kan vara så att vi inte är tillräckligt initierade och tillräckligt aktiva, som det har antytts här, i och med att ledamöterna Harriet Lindeman och Roger Jansson har lämnat landskapsstyrelsen, men vi är så initierade som vi bara kan vara med hjälp av stor kunskap inom förvaltningen och så aktiva vi bara kan vara i den här frågan.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är helt klart att liberalerna har blåst hela Ålands företagarkår. Nu backar vicelantrådet, tillika partiledaren Olof Erland, i frågan och försöker lägga över det på Frisinnad Samverkan, men det är så att liberalerna hela tiden har stått i lagtinget som oppositionsparti och sagt att man har lösningar, det här är inga problem, bara vi får komma med! Men nu, nu står man här med byxorna nere och har inte några lösningar! Han hänvisade också till att statsministern i offentligheten har sagt att det blir si eller så. Men säg då: vad är lösningarna och inom vilken tidsram, presentera dem, gärna skriftligt! Jag är övertygad om att det inte finns några; jag upplevde det mera som att magister Paavo undervisade några skolpojkar som kom dit! Men om ni har någonting skriftligt, lägg fram det här!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag hade först inte tänkt blanda mig i debatten eftersom jag upplevde den som lite att ge igen för gammal ost, men eftersom jag har dragits in i debatten och man dels har frågat efter centerns linje, dels vad jag som skatteminister gjorde i den förra landskapsstyrelsen, så tror jag att det kan vara skäl att lite informera ltl Strand om historien och jag hoppas att ledamöterna Jansson och Lindeman kanske kan hjälpa till därför att det tydligen finns vissa luckor där.

 

När det gäller centerns linje har vi vår grupp konsekvent försvarat skatteundantaget, även under de tider när det har varit den hårdaste kritiken mot skattegränsen och de effekter som det får i samhället därför att vi anser att totalt sett är det ändå bättre att vi kan fortsätta med taxfree och hålla igång de ekonomiska hjulen i vårt samhälle. Sedan finns det säkert någon enskild ledamot eller också medlem i vårt parti som har andra åsikter och vi lever i en demokrati och man måste få ha olika åsikter, som det säkerligen finns också i Frisinnad Samverkan och i alla andra partier. Men centerns linje är klar och entydig. Jag hoppas att man inte skall behöva ifrågasätta den flera gånger, precis som vicelantrådet sade när det gäller landskapsstyrelsens linje i den här frågan. Jag tycker att det är lite beklagligt att man försöker undergräva och skapa något slags bild av att det skulle finnas en vilja från åländsk sida att småningom ge upp skatteundantaget. Det finns nog krafter utanför Åland som kanske väntar på det. Därför tror jag att det är viktigt att vi hjälps åt, vi som tror att skatteundantaget också i fortsättningen kan ha en betydelse och försöker konstruktivt på detta.

 

Ltl Strand frågade vad jag har gjort som skatteminister i den förra landskapsstyrelsen. Jag vill först börja med att berätta en liten historia. Ett politiskt ögonblick som jag aldrig kommer att glömma är nog den eftermiddag mellan fyra och fem som jag satt tillsammans med dåvarande lantrådet Roger Jansson, när vi hade gjort allt vad vi upplevde att stod i vår makt för att försöka få förändringar i den skattegränsproposition som var på väg till riksdagen, då stod vi inför valet skulle vi säga att den får gå vidare eller skulle vi ta total konfrontation med statsmakten. Det var ett ganska svårt ögonblick, ltl Jörgen Strand, att ta det beslutet. Vi kom bägge fram till att vi har gjort vad vi kan nu och vi måste försöka att efter den har kommit till riksdagen fortsätta att förbättra den där och sedan efter hand. Så var den politiska verkligheten då och ibland måste man ta ganska svåra beslut också, och det gjorde vi. Jag tror att  om ltl Strand lite studerar vad som har gjorts, så kommer ltl Strand att märka att lejonparten av alla förbättringar och förenklingar när det gäller skattegränsen gjordes åren mellan 1997 och 1999 när nuvarande lantrådet var vicelantråd och finansansvarig och s.k. skatteminister, som ltl Strand sade. Det är min insats tillsammans med den dåvarande landskapsstyrelsen. Jag vill inte påstå att jag var duktigare eller sämre än någon annan, men det var så att under de åren fanns det fortfarande praktiska möjligheter att hitta lösningar, administrativa förenklingar osv. tillsammans i en arbetsgrupp med finansministeriet, skattestyrelsen, tullen osv. Tjänstemännen jobbade duktigt med det och vi gav dem full politisk support och när det behövdes politiska diskussioner så hade vi det. Jag tror, ltl Strand, att om man studerar vad som har skett i den här frågan kommer man att upptäcka att 1995-97 skedde de stora förändringarna. Och att det inte har skett så mycket efter det beror helt enkelt på att vi har kommit till ett sådant läge där det är svårare, nu krävs det mera politiska lösningar, mera när det gäller grundläggande frågor. Det jobbade vi med i den förra landskapsstyrelsen och det  jobbar vi med i den nuvarande landskapsstyrelsen. Den dimension som har tillkommit är det som kom fram i samband med aftonskolan, att vi också, tillsamman med vår nuvarande samarbetspartner liberalerna, har börjat diskutera den indirekta beskattningen och de möjligheter som den ger. Det tycker jag är en progressiv infallsvinkel på frågan. Det skall gudarna veta, att det är inget enkelt projekt, varken politiskt eller praktiskt, men det är i varje fall en möjlighet som vi också tycker att är värd att se på och framför allt när det gäller att se den ”framtida nyttan” av skatteundantaget, eftersom vi vet att den s.k. taxfree-nyttan kommer att minska efter hand de närmaste åren. Då måste vi se vad: vad kan Ålandsprotokollet och skatteundantaget ger för övrig nytta för det landbaserade näringslivet på Åland. Det tycker jag är en debatt som vi behöver ha i det åländska samhället, både vi som är politiker och det åländska näringslivet, att se möjligheterna i stället för problemen. Jag tror att den analysen leder fram till att man borde försöka skapa en ganska bred åländsk allians för att skapa behörighet också på detta område.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag har läst på allt som finns i detta ärende och det är som lantrådet säger, att de förbättringar som gjordes så gjordes under den tidsperioden, och de var bra, det är vi överens om. Men vi är inte överens om att det inte kommer fram några politiska lösningar. Jag vill ha ett tidsschema. Det var det jag frågade efter. Jag frågade efter: vilka andra lösningar finns än dem som presenteras här? Om det är så att man inte har några andra lösningar, så är det okej, då vet vi det. Att centerns linje är konsekvent håller jag inte med om. När en av de personer som är ledande inom centern, som upplevs som en självstyrelsepolitiker, går ut offentligt och säger att det här skatteundantaget, det är inga så bra det! Hur man då kan säga, att, jo, inom centern är vi eniga, för det är man ju inte. Den här personen är känd också i Helsingfors. Detta dubbla budskap är inte bra, men Roger Nordlund som lantråd försvarar det tydligen med näbbar och klor i stället för att säga att det inte är bra.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är precis det jag försökte säga, att det inte är bra om det kommer dubbla budskap från Åland. Däremot måste man som enskild person och som enskild politiker få ha sina egna åsikter. Centerns linje har varit konsekvent, det har aldrig varit fråga om att vi skulle ändra vår linje i den här frågan, inte ens under någon tidigare landskapsstyrelse, inte nu heller. Vi har ställt oss bakom ett handlingsprogram och även ltl Jansson har de facto gjort det. Jag tror att det skulle vara bra om debatten skulle föras när han själv skulle vara närvarande så kunde han säkert utveckla sina tankegångar där kring den frågan.

 

Herr talman!

Det är så att vicelantrådet har presenterat för hela lagtinget ett antal förslag till lösningar, dellösningar och också större lösningar och de frågorna jobbar vi konsekvent med på olika sätt och försöker föra dem framåt. Jag kan inte säga, lika litet som någon annan att det är den här lösningen som vi kommer att få och inom den tidsrymden, för så har det aldrig tidigare fungerat i politik och det kommer troligen aldrig att fungera så, utan man måste arbeta, bearbeta, skapa kontakter, skapa förståelse, ha argument och sedan kommer den tiden när man gemensamt hittar en lösning, en politisk lösning tillsammans med statsmakten, för det är det det slutligen handlar om. Det jobbar vi intensivt på på flera olika fronter.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Lantrådet och jag är överens om att man måste jobba på det här viset, men liberalerna i opposition stod här och sade någonting annat, att det här skulle lösas. Vi trodde nästan på det. Vi trodde att det fanns någonting i bakfickan. Antagligen trodde lantrådet det själv, men det finns ingenting – det visar lantrådets svar och vicelantrådets svar. Jag skulle gärna debattera när vtm Christer Jansson är här, men majoriteten säger att man vill sätta stopp för lagtinget i den här veckan. Jag kan inte hjälpa att vtm Christer Jansson är frånvarande. Det verkar det som om man blir premierad i centern med lite poster om man kör den här aggressiva linjen mot Helsingfors!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När jag satt hemma och tänkte på spörsmålet och hur det har kommit till slog det mig – mina kolleger i liberalerna och andra lagtingsledamöter får ursäkta – att det känns som att det är en film som går i repris, det är samma manus, men skådespelarna har bytt plats! Och för att skådespelarna har bytt plats blir inte filmen bättre, utan det är precis samma debatt, bara det att man har ”svängt på steken”. Man måste konstatera en annan sak också, att precis som mina tidigare kolleger i den förra landskapsstyrelsen har ändrat sitt beteende och sitt förhållningssätt i vissa frågor, så har också liberalerna fått ändra sitt förhållningssätt och anpassat sig till vissa verkligheter som råder när man tar plats i Ålands landskapsstyrelse. Så är den politiska verkligheten och jag tror inte att det är så mycket att älta om historien, utan det är nog viktigare att vi pratar om vad finns det för alternativa lösningar och hur skall man kunna komma fram med dem. Jag tror att det är det som Ålands folk och framför allt det åländska näringslivet är betjänta av.

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!  

Det är med tunga steg jag äntrar talarstolen. Vi hade ett tidigare ärende här, Nicefördraget, som också behandlade Ålands förhållande till EU och där har vi i lagtingets organ kunnat komma till samsyn på ett väldigt bra sätt, som jag berömde. Nu när jag går upp i den här frågan är situationen annorlunda. Jag beklagar det och säkert kommer flera att ta illa upp för det jag kommer att säga, men jag står för allt jag kommer att säga och jag väljer nu att i skattegränsfrågan ta bladet från munnen.

 

Det är alltså inte så, som lantrådet sade, att skådespelarna har bytt plats. Jag är ingen skådespelare. Jag skall inte jämföras med någon skådespelare. Att vi skulle ha ändrat åsikter och beteende! Jag har inte ändrat några åsikter. Jag har samma åsikter om skattegränslösningarna som jag har haft ända sedan hösten 1996. Den linjen har jag drivit i de positioner jag har haft; jag blev till den delen av med positionen när jag lämnade lantrådsposten. Sedan hade jag inte mera ansvaret till någon del för det annat än som medlem i landskapsstyrelsen, men huvudansvaret låg på två andra. Det är klart att man ändrar beteende från det man sitter i landskapsstyrelse till det man är i opposition. Vi har inte så hemskt många instrument när det gäller att diskutera förvaltningsfrågor annat än att göra det från den här stolen och alldeles särskilt bör vi göra det i offentliga frågor, frågor som har att göra med Ålands folk. Därför detta skattegränsspörsmål förstås.

 

Det är alltså bara en orsak till vårt agerande från Frisinnad Samverkan i den här frågan just nu och det är krav på resultat, krav på resultat, lantrådet. Då måste vi kunna diskutera vägarna till att nå dessa resultat, inte bara att det eventuellt finns någon väg någonstans eller att man måste förfara på ett visst sätt för att komma framåt, utan vi måste diskutera konkret: vad kan göras i lagstiftningen och regelverket? Varför, lantrådet, för inte landskapsstyrelsen med oss nu den diskussionen inför Ålands folk utan talar i allmänna ordalag om behovet av förändringar. Det har vi varit överens om ända sedan 1 mars 1997 eller egentligen hösten 1996 när vi visste hur galet det skulle gå.

 

I ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål inleds texten med: ”Genom åren har liberalerna haft som ett av sina politiska huvudnummer att kritisera tidigare landskapsstyrelser för oförmågan att skapa en helt osynlig skattegräns. Åtskilliga är de företagare som ställt sin tilltro till denna möjlighet. Dessa löften om snabba resultat om liberalerna kommer till makten har också påverkat valresultaten till liberalernas fördel.” Så sant som det är sagt! Jag tänker inte här särskilt angripa liberalerna. Nu har de kommit i maktställning. Nu sitter de i landskapsstyrelsen och deras talesman vicelantrådet Olof Erland förklarar mycket tydligt det som jag och andra har stått här i talarstolen och förklarat för dem tidigare. Ordvändningarna är precis desamma. Ärendet ägs av Finlands regering och av finansministeriet, som representerar regeringen i detta ärende. Det är alltså andra parter vi måste få att lösa skattegränsproblemen. Det finns flera sådana som jag skall återkomma till.

 

Svaret på spörsmålet ger mig följande reflektion. Danska författaren H.C. Andersen lyckades inte skriva sagan om Kejsarens nya kläder mera dramatiskt än det svar som landskapsstyrelsen nu ger om vad man har gjort – eller rättare, inte har gjort – under tio månader för att göra skattegränsen osynlig, såsom man lovade.

 

Som gruppordföranden Strand sade har vi inom Frisinnad Samverkan, när landskapsstyrelsen bildats, velat ge landskapsstyrelsen en rimlig tid, sex månader, för att komma med de lösningar som har utlovats. Vi var hyggliga och gav dem ytterligare fyra månader till, sammanlagt tio månader, för att landskapsstyrelsen säkert skulle ges en tillräcklig tid att fullfölja något av det arbete som tidigare faktiskt var ganska långt på gång och som jag och säkert många andra har redogjort för landskapsstyrelsen i överläggning och som jag också här i dag skall tala om. Vad får vi då veta i dag? Ja, att kejsaren är naken! Ingenting när det gäller resultat, åtgärder, kan landskapsstyrelsen redovisa.

Jag antecknade noga det som vicelantrådet angav i sin muntliga redogörelse, men det var ganska långt en sammanfattning av den sammanfattning på de generella åtgärderna som finns i det skriftliga svaret. Men något litet hittade jag ytterligare i vicelantrådets svar, som han i sin avslutning benämnde att ”precisa svar går inte att ge”. Men när det gällde punkten 1 om olika typer av förenklingar i samarbete med myndigheterna i Finland och Sverige kom det egentligen inte fram någonting annat än utredningen som sker i Sverige och som skall vara klar till 1.7.2002. Men det är ingen lösning för skattegränsproblematiken mellan Finland och Åland när det gäller de administrativa frågorna, inte heller mellan Åland och resten av Europa. Däremot kan man ännu gentemot Sverige hitta vissa förbättringar eftersom det är mycket enklare för svenskarna att handla med EFTA-landet Norge än vad det är att handla med EU-landet Åland och vice versa. Det tror jag nog att skall gå bra, men vi får veta detaljer efter 1.7. Vicelantrådet sade ytterligare när det gäller den andra lösningen, Åland i Finlands registrerings- och skatteområde, att man på något sätt skulle avgränsa det åländska området på något sätt och, om man jag förstod honom rätt, att ett annat spår var att man skulle ha AX-koden på det som vi i motsvarigheten till EFTA-land i dag använder i stället för SAD-blanketten. Det är bra det!

 

Man kan säga att i anledning av landskapsstyrelsens skriftliga svar, och även det muntliga, är besvikelsen förstås stor här i lagtinget, men jag skulle säga att den är långt mycket större ute bland företagarna. Besvikelsen är stor hos alla dem som trott på de utlovade förbättringarna och som har varit säkra på att nu skulle skattegränsen göras osynlig. Jag kan inte lova om den avsatta landskapsstyrelsen hade fått fortsätta med arbetet, eftersom jag inte var en sådan minister som hade ansvar för det, att det skulle på tio månader ha nåtts väldigt stora resultat. Men med tanke på att jag var med i några diskussioner är jag helt övertygad om att några förbättringar hade åstadkommits i alla fall under den här tiden eller kunde ha redogjorts för lagtinget om förbättringar. Det är inte lätt nya kvastar kommer in i bilden och nya ledamöter kommer in i landskapsstyrelsen; då måste man ge en rimlig tid, så jag förstår att man har förlorat kanske ett halvår på det här, men det att man tio månader efter sitt tillträde inte kan redogöra för några konkreta förslag som landskapsstyrelsen har gentemot regeringen till förbättringar är alarmerande.

 

Jag hoppas att det inte är så, men jag tror dessvärre, att orsaken till det dåliga resultatet är okunskap. Det finns ingen i den politiska landskapsstyrelsen som kan skattegränsproblematiken utifrån den praktiska verkligheten, den som företagarna har att hantera. Det finns heller inte någon tjänsteman som har givits en tillräcklig tid och en tillräcklig uppgift att specialisera sig särskilt på den här svåra problematiken sedan förra kanslichefen Peter Lindbäck slutade. Det var så med skattegränsproblematiken att den låg först på näringsavdelningen efter 1995, men när sedan ny landskapsstyrelse tillträdde flyttades den över till kansliavdelningen för att sedan överflyttas till finansavdelningen, där vi har en jurist som är duktig och jobbar med de här frågorna, men han har väldigt mycket annat att göra än det här med skattegränsproblematiken.

 

Antagligen borde man alltså anställa någon konsult som är väl insatt; utanför Åland finns det människor som är väldigt kunniga på detta område och kan biträda landskapsstyrelsen och finansministeriet med förbättringar.

 

Jag skall göra en liten historisk resumé, som jag varnade för, och nu kommer den.

 

När Åland blev medlem med Finland i EU den 1.1.1995 fick vi, som landskapsstyrelsen skriver, till en början en osynlig skattegräns. Men den tillfredsställde inte delar av centern på Åland. Deras lagtingsman Christer Jansson, numera första vicetalman, anmälde denna osynliga skattegräns gentemot Finland till kommissionen; kommissionen, i sin tur, skrev till regeringen i Finland med förfrågan om hur det egentligen var. 

 

Orsaken till brevet, som sedermera också nuvarande vicetalmannen Bert Häggblom inkom med motsvarande skrivelse till kommissionen med – jag är osäker på vilket organ det var i det fallet – men Christer Janssons motivering till sitt agerande var att det inte skulle vara lättare regler i handeln mot Finland än mot resten av Europa. I  vissa fall en juridiskt plausibel förklaring, men förklaringen var förödande för det åländska näringslivet, helt förödande.

 

Efter kommissionens förfågan överfördes ärendet till finansministeriet, som började skissa på en vattentät lag för förtullningar mellan riket och Åland. I den fortsatta processen spädde Christer Jansson på med flera brev till finansministeriet, brev som lades fram på landskapsstyrelsens bord som motiv för att man inte vågade göra stora förbättringar, trots att han genom bistånd av lantrådet Roger Nordlund hade återtagit sin amälan till kommissionen. Bert Häggbloms anmälan låg dock kvar. Men det var breven till finansministeriet som var särskilt bekymmersamma för finansministeriet. 

 

Det kom att bli det största hindret för att få till stånd en rimlig lagstiftning. Vi har alltså en centerledamot att tacka för de jättestora kostnader och åtskilliga av de förlorade affärer som vårt näringsliv har drabbats av alltsedan 1 mars 1997. Kanske vi företagare kan få skicka notan på åtskilliga miljoner euro till centern på Åland?? Nå, den hänvisas väl då till en medlem antagligen, så det blir väl svårt att få ut någonting.

 

Detta är alltså en korrekt beskrivning av politiska verkligheten i samband med skattegränsens tillblivelse 1 mars 1997.

 

På den tiden var ansvarig minister för skattefrågor, dåvarande vicelantrådet Roger Nordlund. Av många olika skäl var hans intresse för frågan inte så väldigt stort, så vi kom rätt snart överens om att dåvarande lantrådet skulle få huvudansvaret för den här tunga frågor, vilket jag många gånger har ångrat eftersom den var särskilt politiskt jobbig på hemmaplan. Det har man sannerligen fått lida för, trots att jag är säker på att jag är den som har gjort mest politiskt, åtminstone under den tiden när det gäller det att förenkla skattegränsproblematiken. Jag tror att centern var ganska smarta när man lät när man lät någon annan, från ett annat parti, ta dusterna med dem som drabbades, särskilt företagarna på Åland. Men nu är det väl så att tiden har sprungit fast, även centern och lantrådet Roger Nordlund, så nu måste ni alltså redogöra för era insatser eller möjligtvis era bristande insatser i detta ärende och nu har ni hela ansvaret. Precis som lantrådet sade efter ltl Jörgen Strands anförande är centerns linje klar när det gäller skatteundantaget, men den skiljer sig från vtm Christer Janssons linje, och hans linje kommer fram i tid och otid. Jag tycker att det snarast är i otid faktiskt. Den hörs mest hela tiden och centern borde därmed vara klarare i sitt avståndstagande från den typen av riskfyllda politiska uttalanden när det gäller vårt parti. Det finns möjlighet att konkurrera framöver och vara bra.

 

År 1996 jobbade kanslichefen, särskilt stödd av mig, och lyckades på åtskilliga punkter förenkla finansministeriets av åländska krafter initierade lagförslag. Vi hade, som vicelantrådet Olof Erland sade, justitieministeriet bakom oss, så det hjälpte. Men vi hade också en annan bakom oss, som jag skall just nämna. De resultat vi uppnådde kan sammanfattas på följande sätt: vi fick bort förtullningen på bägge sidor av Skiftet. Det var meningen att det skulle vara en tullstation på båda sidor av Skiftet, på den åländska och på den finländska sidan, och varorna skulle deklareras i dessa bägge tullstationer. Sådant var det första lagförslaget utformat. Vi lyckades genomdriva, som var mycket värdefullt, att bara den åländska parten skulle sköta skattegränsredovisningen. Det första lagförslaget var att alla våra kunder i riket eller alla våra tusentalet leverantörer i riket skulle ha samma skattegränsdeklareringsplikt som våra åländska företag har i dag! Vi lyckades förlänga redovisningen av skattegränsmomsen med en månad och vi lyckades förlänga inbetalningstiden för skattegränsmomsen med en månad. Det tror jag företagarna på Åland har orsak att vara tacksamma för. Vi lyckades komma överens om en gemensam sakkunniggrupp med finansministeriet som jobbade på förbättringar också efter den 1 mars 1997. Den fick mandat till sista december 1997, i första skedet, det förlängdes sedan med några månader.  I sakkunniggruppen satt från åländsk sida direktörerna Torsten Wikstrand vid Posten och Kjell Clemes från Transmar samt kanslichef Peter Lindbäck. Dessa tre personer gjorde stora insatser för att få förenklingar till stånd, både i samband med det första lagförslaget och därefter. Jag vill särskilt framhålla här att utan dåvarande andra finansminister Arja Alhos engagemang skulle de många förenklingarna som genomfördes inte alls ha blivit så många. Tyvärr tvingades hon lämna regeringen i detta tag, inte på grund av detta ärende utan på grund av annat. Såtillvida är det en parallell, som vicelantrådet Olof Erland angav, att nu igen på aftonskolan var det den politiska regeringen som hade en positiv inställning, medan tjänstemännen är svårare. Så var det också då; det var justitieministeriet och det var faktiskt, efter några besök här på Åland, andra finansminister Arja Alho som var på vår sida.

 

Under den påföljande processen härefter lyckades vi ytterligare genomföra förenklingar i Finlands handel, bl.a. kunde problemen med begagnade varor lösas, som ni säkert kommer ihåg. I Sverige-handeln lyckades vi genomföra den s.k. Grisslehamns-Berghamns-lösningen, som nu också under den här landskapsstyrelsen tidsmässigt har kommit igång på Kapellskär-Mariehamn och det innebär att skattegränsadministrationen för export/import bara sker på den ena sidan av Ålands hav.

 

De huvudsakliga förenklingar som de senaste ett och ett halvt åren legat på bordet för förhandlingar och som landskapsstyrelsen borde ha arbetat på är följande. Jag delar upp dem i två grupper, dels förenklingarna mot Finland och dels förenklingarna mot resten av EU.

 

Mot Finland är den modell som vi arbetade på i de tidigare landskapsstyrelserna ända fram till slutet av mars 2001: att få en integrering av skattegränsadministrationen med bokföringen och att skattegränsredovisningarna därmed görs månatligen, senast den 15 i varje månad i samband med skatteredovisningen. På elektronisk väg kunde den särskilda månatliga skattegränsredovisningen till tullen därmed slopas, den som alltså är väldigt arbetsdryg för vissa företag i dag. En dellösning som planerades var att Ålandstullen skulle överta administrationen från Åbotullen, som huvudsakligen ligger i Korpo.  Jag frågar mig, lantrådet, hur långt har landskapsstyrelsen kommit i den här frågan. Vi för vår del har tyvärr informerats om att arbetet till den här delen har legat nere i tio månader och att ingen inom landskapsstyrelsen intresserar sig för eller, gud förbjude, förstår sig på dessa förenklingar. Det skulle ha varit en stor minskning av arbetsbördan för våra företag och skattegränskritiken skulle i huvudsak komma bort om vi gentemot Finland kunde genomföra dessa lösningar. Momsredovisningen måste man ändå göra den 15 varje månad på basen av bokföringen, de konton som man har i bokföringen. Det är fullt möjligt att göra det här också när det gäller skattegränsverksamheten, så länge vi hör till samma skatteområde, men har samma beskattare på Åland och i riket.

 

För det andra är det viktigt att lösa våra exportföretags problem vid alla tullgränser runt om i Europa inom unionen, när inte våra företag för sina transporter får använda det EU-interna transportdokumentet SAD. Här finns flera alternativa lösningar, som jag också har givit landskapsstyrelsen redogörelse över, när man frågade vad det var för lösningar vi hade. Jag antar att de dokumenterades vid det tillfället, om de inte är dokumenterade tidigare, vilket förvånar mig storligen. Den enklaste var en fullödig information i tullmanualerna, både i de skriftliga och i de datoriserade under fliken Finland på alla Europas tullstationer. Den överenskommelsen var nästan klar med generaldirektören för tullverket. En annan lösning skulle vara ett fiktivt finskt tullområde på Åland så att man i praktiken kunde använda SAD-dokumentet och därmed också VAT- eller omsnumret med F igen som inledning. Då skulle våra exporterande företag genom det fiktiva finska tullområdet – det är inte ett gemensamt skatteområde, utan det är ett fiktivt tullområde som skulle finnas nere på tullen, kan man säga.   ?? Det finns några som nu skickar varorna via Åbo för att uppnå den här effekten och få använda SAD-dokumentet, men då skulle man inte behöva göra det. Det var den andra lösningen. Ett tredje alternativ, utan att gå in för SAD-dokument, var att förse EFTA-handlingarna som nu används i stället för EU:s SAD-dokument med en åländsk nationalitetsbeteckning i stället för den finska nationalitetsbeteckningen. Då skulle tulltjänstemännen när varan kommer till de olika tullarna runt Europa se att det här är inte en vanlig finsk exportvara, utan det är någonting särskilt och då slår man upp i manualerna och då klarar det sig.

 

Fru talman!

Vi har informerats om att landskapsstyrelsen inte arbetar på dessa modeller, åtminstone inte på ett synligt sätt. Det är möjligt att ingen politiker inom landskapsstyrelsen är insatt i frågeställningarna. Jag har fått höra av landskapsstyrelsen att de här lösningarna inte skulle vara möjliga att genomföra. Nej, talar man med någon tjänsteman på finansministeriet får man antagligen det svaret! Men talar man med andra finansministern eller justitieministern eller t.o.m. finansministern i Helsingfors tror jag att man får en helt annan uppfattning, också tullverkets chefdirektör hade en annan uppfattning, att nog finns det lösningar. Dåvarande utrikeshandelsministern, nuvarande kommunikationsministern hade samma uppfattning, åtminstone tidigare. Om det alltså inte är möjligt med lösningar på de här tre punkterna när det gäller exporten eller på den här stora punkten när det gäller handeln Finland-Åland, så skall landskapsstyrelsen upp till bevis för att det inte är möjligt, eller är det så att man inte har jobbat med dem?

 

I landskapsstyrelsens svar nämns på bara en och en halv rad att förenklingar enligt landskapsstyrelsens tolkning av EG-rätten är möjliga. Punkt! Lakoniskt! Självklart är det så, men det var inget svar på frågan vilka lösningar som man arbetar på. I svarets punkt 2 filosoferar landskapsstyrelsen om att Åland skulle fås in ”i Finlands registrerings- och skatteområde”. Vad landskapsstyrelsen menar med det här rent konkret lämnas åt läsarens fantasi att avgöra, och det är inte rimligt och tillfredsställande. Jag förstod på vicelantrådets kompletterande svar att det var just möjligen detta fiktiva finska förtullningsområde på Åland som skulle vara lösningen, men jag förstod inte riktigt hur det konkret var tänkt. Hur många år tar en sådan lösning. Är det någonting som man kan få klart 2003, 2004, 2005, 2006? Har landskapsstyrelsen någon uppfattning om den tidtabellen? Våra företag vill ju ha snabba lösningar.

 

Som tredje alternativ talar landskapsstyrelsen om övertagande av indirekt beskattning och tull, också tullen märk väl. När kan våra företagare räkna med lösningar i den här formen? Blir det före år 2010? Hela diskussionen om skattegränsen är brådskande, det är fråga om brådskande lösningar och det var det som har utlovats här, att det skulle ta relativt kort tid att komma till lösningar med den nya landskapsstyrelsen. Lösningar som ligger så långt i framtiden är ingen betjänt av, men nu förstod vi att när det gäller den indirekta beskattningen skulle det vara bara en utredning, och vi är naturligtvis intresserade av stötta upp en sådan utredning m.m. när det gäller vårt dokument om självstyrelsens utveckling, där vi talar om ungefär den tidtabellen, men inte övertagande av tullen, det har vi inte sett något motiv till. Jag hoppas verkligen att det skall finnas bara en förtullningspunkt även i fortsättningen med en förenklad skattegräns, men som ni hörde föreslog jag att det skulle överföras på länsskattemyndigheten i stället för på tullen.

 

Vad säger ungefär det fyrtiotal företag som handlar så mycket med Finland att de har fortlöpande stora problem med skattegränsen om sådana här förslag och tidtabeller? Fråga dem! Vad säger alla de exporterande företagen, såsom Eriksson-sfären och många andra, om en lösning för exporttransporterna först om ett antal år? Fråga dem!

 

Allt det här gissandet och oklarheterna från landskapsstyrelsens sida sker samtidigt som det för insatta personer i näringslivet faktiskt möjliga och praktiska lösningar. Vi måste kunna begära att landskapsstyrelsen, om man inte har sakkunskapen, så skaffar man sig sakkunskapen i den här stora åländska frågan. Som någon här tidigare har sagt har det ändå varit ett huvudnummer i åländsk politik, ända sedan 1997.

Fru talman!

Jag vill avsluta detta rätt så långa anförande med att begära konkreta svar av lantrådet Roger Nordlund, som nu sammanlagt i över sex år har varit huvudansvarig för skattegränsens förenklingar i kontakterna med finansministeriet, fyra av dessa sex år i samarbete med mig, ett och ett halvt år i samarbete med tidigare finansansvarige vicelantrådet Olof Salmén och nu i nästan ett år tillsammans med nuvarande finansansvariga och vicelantrådet Olof Erland. Dessa över sex år måste rimligen ha resulterat i att lantrådet Nordlund har skaffat sig bättre kunskaper i frågan än alla andra.

 

Lantrådet! Vilka är alla de punkter i nu gällande lagstiftning, åtminstone de viktigaste punkterna och i gällande förtullnings- och beskattningspraxis som den här landskapsstyrelsen arbetar på förenklingar av och vilken tidsplan har lantrådet Nordlund för att Ålands företagare visa upp fungerande förändringar?

 

Frågorna var enkla och tydliga. De är inte lätta att svara på, men har man jobbat sex i branschen tror jag att det finns förutsättningar att ge svar.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Inte helt oväntat handlade detta mest om historia och det handlar också väldigt mycket om tidtabeller. Jag vill bara upprepa det jag har sagt många gånger på sistone, att det spelar ingen roll om man har tidtabeller och detaljer om man inte har något fordon att färdas med. I det här fallet är det en överenskommelse med den finska regeringen, med den svenska regeringen och med EU-kommissionen som gör att man kan komma framåt. Att med stor precision ange t.ex. de elektroniska system för tullhantering och redovisning som pågår med utredningar på olika håll är knappast meningsfullt. Det är knappast heller värt att gå in på SAD-blanketten här i lagtinget och diskutera hur den s.k. T2F-blanketten för särskilda regioner skall kunna förbättras med tullmanualer och AX-koden; den diskussionen har naturligtvis förts.

 

När det gäller det fiktiva tullområdet fick jag en hänvisning till en minister i finska regeringen som jag ringde upp i september och frågade vad är det som har diskuterats på Åland egentligen. Jag skickade ett brev till ltl Roger Jansson, där jag bad om uppgifter och dokumentation. Jag delgav det brevet självstyrelsepolitiska nämnden. Ingenting fanns! Det hade förts diskussioner men dokumentationen fanns inte. Vi har diskuterat med jurister olika fiktiva områdesförslag som påstods ha utarbetats vid landskapsstyrelsen; inte finns det juridiska möjligheter enligt de konstruktioner som har förts fram av ltl Jansson. Men det är väl så att var och får väl på sin tro. För landskapsstyrelsen är det fråga om konkret arbete, där det inte finns någon annan möjlighet än att komma överens med regeringen. Det är den vägen vi är inne på och den går framåt.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!  

Det här med tidtabeller som vi vill ha är motiverat av de tidigare löften som bl.a. vicelantrådet har givit till Ålands folk om påskyndade tidtabeller och möjliga lösningar som kunde relativt snabbt genomföras. Vi har en förteckning över den typen av citat. Att vi inte skulle diskutera lösningarna i samband med spörsmålet förstår inte jag, fru talman. Det står i frågeställningen: På vilket sätt avser landskapsstyrelsen att visa resultat när det gäller förenklingar i skattegränsproblematiken? Då talar inte jag om några andra elektroniska lösningar än bokföringen i vanliga datorer, som varje åländskt företag har.  Det är elektroniska signaler som man sköter den vägen och så får fram dokumenten, som kan ligga till grund också för skattegränshanteringen i samband med de månatliga redovisningarna till skattestyrelsen. Samma gäller om vi skall fortsätta att använda EFTA-blanketterna i transporterna runt Europa eller om vi skall få möjlighet att använda de EU-interna SAD-blanketterna, då är det synnerligen väsentliga förenklingar som efterfrågas i svaret och så säger vicelantrådet att vi inte skall disktuera. Det måste ha varit ett missförstånd.

 

När det gäller de förslag som förra vicelantrådet Salmén och delvis jag var med och diskuterade med utrikeshandelsminister Kimmo Sammi och tullstyrelsens generaldirektör Tapani Erling vid skilda tillfällen, så finns de i dessa herrars huvud och när det gäller ministern har jag fått det bekräftat att sådana diskussioner kom han väl ihåg. Att landskapsstyrelsen inte skulle veta det därför att man eventuellt inte har skrivit ner allting som man har fått lära sig, det tycker jag är en dålig bortförklaring. Man har bett mig komma och informera till landskapsstyrelsen och jag har varit där.

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Vicelantrådet, replik:

Fru talman!

Det som finns i huvudet måste komma ut, annars har det inget värde. När det gäller det jag sade om elektroniska system, bokföring, ersättning, beteckning på T2F-blanketten, fiktivt tullområde, är det någonting som berör väldigt ingående detaljer och för min del tycker jag inte att lagtinget är den rätta platsen, utan vi har redogjort för landskapsstyrelsens arbete för hur vi skall komma framåt. Vi kommer inte framåt om vi inte har en dialog med regeringen. Det är där vi lägger ner vårt arbete för att vi skall kunna komma framåt. Inte kan vi bestämma att nu sätter vi in AX-koden på SAD-blanketten och så ordnar sig hanteringen. Inte kan vi arbeta på den nivån här i lagtinget och med regeringen, utan det är tullstyrelsens representanter vi för sådana diskussioner med.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Ja, inte blir kejsarens utstyrsel mera synlig! Det finns alltså några huvudlösningar för att minska på skattegränsbyråkratin och få den att fungera på ett mycket bättre sätt för våra företagare för att underlätta handeln från Åland och till Åland – och det kallar vicelantrådet detaljer som man inte skall diskutera i lagtinget. Jag har svårt att tro att vicelantrådet faktiskt menar det, om han intellektuellt granskar sitt eget tänkande. Det kan inte vara möjligt att när vi skall diskutera lösningar för skattegränsen i lagtinget så skall vi inte tala om de tre-fyra huvudlösningar som kan finnas! Det kallar han detaljer. Att man sedan under tio månader först måste skapa ett underlag för att diskutera med regeringen! Här har rest ministrar under alla dessa år och vi har träffat ministrar i Helsingfors där vi har tagit upp just den här frågan med berörda ministrar. Alla kanaler finns, det har inte varit något problem överhuvudtaget att diskutera, med möjligen ett undantag, det kan vara finansministern själv. Men även med honom, vi har haft honom här och spelat tennis…, tänkte jag säga och diskuterat dessa frågor i detalj. Han var mycket intresserad av de lösningar vi hade. Att inte kontakterna skulle finnas utan det skulle ta tio månader för att skapa kontakter för att diskutera dessa relativt, i alla fall, konkreta förenklingar som behöver göras, det förstår inte jag!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det var en relativt svidande kritik som ltl Roger Jansson riktade mot förste vicetalman Christer Jansson och också mot centern för vad vi har gjort och inte gjort under skattegränsarbetet. Tyvärr måste jag gå i svaromål. Jag har sällan hört något liknande när man försöker belasta hela skattegränskostnaderna på en enskild lagtingspolitiker. Jag måste då säga att det som förvånar mig desto mer i det sammanhanget, att hur kunde nuvarande ltl Roger Jansson sitta som lantråd på dåvarande ledamoten Christer Janssons mandat i Ålands landskapsstyrelse – efter att jag har hört den kritik som nu kommer från Roger Jansson. Det är någonting som inte går ihop i mitt huvud, men kanske ltl Roger Jansson har ett bra svar på den frågan också.

 

 

Fru talman!

När det gäller att ha huvudansvaret märkte jag här under ltl Janssons anförande att när det gällde förenklingarna hade nog ltl Jansson som dåvarande lantråd huvudansvaret, sedan i sina avslutningsord sade han att nuvarande ”lantrådet Roger Nordlund som sammanlagt sex år har varit huvudansvarig” – det kanske gick lite i kors där också! Jag tror att ltl Jansson kanske lite borde betänka och fundera igenom vad som sägs från talarstolen, för det är många människor som har gjort stort arbete i den s.k. skattegränsarbetsgruppen, också tjänstemän i vår egen förvaltning, som dessutom har haft det som sin huvuduppgift, som kanske inte tycker att det är så trevligt att höra det som ltl Jansson framförde i talarstolen.

 

När det gäller den formella hanteringen av skattegränsen är den enda överföring som de facto skedde när ärendet fördes från näringsavdelningen till finansavdelningen under den tid som vi tillsammans satt i landskapsstyrelsen.  Det fanns ett samspel mellan dåvarande vicelantrådet, nuvarande lantrådet, Roger Nordlund i de här frågorna och det samspelet tycker jag att fungerade rätt bra på den tiden. Finansavdelningen gjorde sitt jobb. Vi hade en skatteexpert och finansavdelningen har fortfarande en skatteexpert i Niklas Slotte, som gjorde jättemycket utredningar i det här arbetet och bistod tillsammans med dåvarande kanslichefen Peter Lindbäck, också tillsammans med många andra inom näringslivet som ställde upp och försökte hjälpa till. Beskrivningen att man försöker lägga allt ansvar på andra och all nytta på sig själv tycker jag är tråkig att höra här i lagtinget. Jag tror att verkligheten är den att vi har nog gjort så gott vi har kunnat allihopa under både den förra landskapsstyrelsen, den förrförra och den nuvarande. Frågorna är inte så enkla att föra framåt, det har verkligheten visat. Vi måste komma fram till politiska lösningar som är hållbara.

 

Om jag får av avsluta med förste vicetalman Christer Janssons agerande under resans gång, så tycker jag att det ändå har visat ett mycket stort ansvar både från hans sida och från centerns lagtingsgrupp när vi fick honom att återta detta, som annars kunde ha blivit ett problem, men det kanske man borde i nuvarande oppositionspartier fundera på vem som inte gjorde det och varför det blev som det blev.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Det är inte förvånande att lantrådet  tar till den gamla devisen ”anfall är bästa försvar”! Jag sade när jag inledde mitt anförande att det kommer att finnas personer som tar illa upp i anledning av det jag kommer att säga när jag tar bladet från munnen när det gäller den här historieskrivningen. Det har jag gjort nu och det är viktigt att centern tar på sig det ansvaret, som man har försökt skjuta på andra under årens lopp. Man hade ansvaret då, man har det fortfarande. Varsågod och arbeta och hitta lösningar! Det är det vi säger. Jag bjuder in lantrådet att skälla på mig, hur mycket som helst, men det kommer tillbaka med all säkerhet därför att det är ni som sitter på lösningarna, på möjligheterna och instrumenten att lösa det tillsammans med Finlands regering. Lantrådet Roger Nordlund kan inte ta ifrån mig det stora arbete jag gjorde under de här åren för att det inte skulle bli så tokigt som det höll på att bli, på grund av många skäl, säkert, men jag har nu nämnt ett här. Och man kommer inte ifrån att dessa brev, som var riktade till finansministeriet, lades på bordet framför oss - någon gång var Roger Nordlund också med – där man sade, jo, men vi kan inte göra de här förenklingarna för här krävs det att det  får inte vara enklare gentemot Finland än vad det är mot Sverige. Jag kämpade som sjutton jag genom att jag var lantråd och att jag var ansvarig, trots motgångarna och trots den här situationen som vi hade. Att man skall stryka bort det från historieskrivningen är sovjetisk historieskrivning. Sådan vill inte jag ha, utan den skall vara öppen, sedan kan vi ha lite olika uppfattningar om historien, det kan vi alltid ha, men det mesta kan verifieras och det fanns tjänstemän som var med hela tiden i processen och som kan verifiera. Jag sade inte att lantrådet Roger Nordlund har haft huvudansvaret i fyra år ensam, utan jag sade att han hade det fyra år tillsammans med mig, två och ett halvt år tillsammans med andra.

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vi lever i en öppen demokrati, och det skall vi vara väldigt glada för. Jag tror att ltl Jansson vet att jag inte är den som börjar skälla på någon. Däremot är det mitt ansvar att försvara mitt eget parti när det kommer angrepp på det. Den rätten måste jag ha både som enskild ledamot i lagtinget och som lantråd. Jag tror, som jag sade, att ledamoten Jansson gjorde så gott han kunde och jag gjorde så gott jag kunde under den tid vi satt tillsammans, det är ingenting att bråka om det, och vi gjorde en hel del framsteg, men vartefter som framstegen gjordes har det blivit svårare eftersom man tar de lättaste bitarna först och sen blir det svårare och svårare efterhand. Det är därför som det under den förra landskapsstyrelsen, där ltl Roger Jansson var näringsansvarig och ltl Salmén var finansansvarig, det inte var så lätt då heller att komma fram och inte har det blivit lättare för den här landskapsstyrelsen. Nej, det måste komma till politiska lösningar och att vi får en politisk acceptans från regeringens sida för att komma framåt. Det är det som vi arbetar med och det är det som är vårt stora arbete i landskapsstyrelsen. Det lägger vi ner en hel del energi på. Jag tycker att vi har kommit en bit på vägen där, men vi har fortfarande en bit kvar, det skall jag erkänna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Det är legitimt för lantrådet att försvara sig själv och sitt parti. Men vi är faktiskt mera intresserade av hur ansvarstagandet ser ut, hur man löser frågorna, hur mycket man jobbar och hur mycket man använder sig av extern kunskap och intern kunskap för att lösa problemet. Det är legitimt att ställa sig upp till försvar också när man kritiseras; sådant är också det parlamentariska systemets väsen, men det viktiga är: Vilka lösningar har landskapsstyrelsen? Det sorgliga i diskussionen här i dag och i det svar landskapsstyrelsen har givit är att vi ser inte några lösningar; man säger bara att man måste skapa ett förhållande till regeringen. Det förhållandet har alltid funnits och varit mycket bra. Sedan har regeringen haft en annan åsikt från tid till annan än vad vi har haft, men visst sjutton, om landskapsstyrelsen kommer med konkreta förslag, så nog hanteras de framåt i regeringen. Nu har vi fått höra, att landskapsstyrelsen egentligen inte har några konkreta förslag, utan att man bara försöker skapa en god atmosfär. Det räcker inte, lantrådet, det räcker inte!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vicelantrådet har i tal här berättat om de olika förslag som vi arbetar med. Vi har också presenterat dem i skrift. Om dessa sedan inte är tillräckliga för ltl Jansson, måste vi acceptera och ta den kritik vi får, men man kan inte komma och säga att vi inte har förslag till lösningar eftersom vi arbetar på olika alternativ; annars blir det en felbeskrivning av verkligheten.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Ett viktigt syfte med detta spörsmål är att parlamentarismen skall få ha sin gång. Detta beskrivs i motiveringen i spörsmålet, som börjar som följer:

 

”Genom åren har liberalerna haft som ett av sina politiska huvudnummer att kritisera tidigare landskapsstyrelser för oförmågan att skapa en helt osynlig skattegräns. Åtskilliga är de företagare som ställt sin tilltro till denna möjlighet. Dessa löften om snabba resultat om liberalerna kommer till makten har också påverkat valresultaten till liberalernas fördel.”

 

Det är viktigt att den nuvarande oppositionen påminner regeringspartiet liberalerna om vilka löften som givits och vilka politiska strängar man spelat på i denna fråga. I förlängningen är det Ålands folk, särskilt de som röstat på liberalerna, som är förtjänta av att se resultatet (eller icke-resultatet) av de liberala vallöften som givits i frågan.

 

Fru talman!

Vi inser alla vid det här laget att verkligheten hunnit i kapp liberalerna i den här frågan. Efter tio månaders regerande har, som framgår, frågan ännu inte lösts. Skall parlamentarismen fungera och folket ha förtroende för systemet gäller det att även oppositionen är ödmjuk i sitt agerande i dylika svårlösta frågor; liberalernas agerande i denna fråga under tiden i opposition gagnade inte saken, enligt min mening. Pinsamheter i form av kortkampanjer och dylikt förde inte frågan framåt.

 

Fru talman!

Det är svårt att se någon nytta med regeringsskiftet som skedde i mars 2001; en nytta jag dock kan se är att liberalerna får vara med och ta ansvar och pröva sina vingar. Det tror jag säkert är till nytta för själva det politiska systemet som helhet på Åland på lång sikt. Detta gäller särskilt i fråga om skattegränsproblematiken.

 

Fru talman!

Med kännedom om frågans komplexitet och den nu tillbudsstående politiska kompetensen i landskapsstyrelsen kan jag bara önska lycka till i arbetet med att förenkla skattegränsen.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Om man går igenom allt vad liberalerna har gjort i skattegränsfrågan, och det är väldigt mycket, har vi i allmänhet sagt det som vi också säger nu, att det här kräver en politisk lösning. Vi har också sagt att antagligen kräver det en lösning på EU-nivå, antingen av kommissionen eller genom att man ändrar i sjätte mervärdeskattedirektivet. Det är en självklarhet att det här tar tid, men det viktiga är att skall man få en verklig lösning på det här och inte bara på blankettnivå, så måste man ha en politisk överenskommelse. Ingen kan lova någonting om det. När liberalerna kom till landskapsstyrelsen var det arbete att försöka bädda för en aftonskola, som är ett möte med hela regeringen. I detta möte fanns det tjänstemän som hade en traditionell, en ganska avog, inställning till våra förslag och vårt resonemang, men regeringen hade en annan inställning. Det var alltså någonting positivt. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå oppositionens roll här, om det inte är såsom lantrådet sade, att det är ”betalt för gammal ost”. – Det är den gamla osten som ltl Roger Jansson också har vädrat här, men jag tackar ltl Sundman för förtroendet och att vi kan gå vidare därför att det är grunden att alla partier i lagtinget anser att man skall kunna göra någonting i den här frågan. Så har det inte alltid varit!

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Som sagt är ett viktigt syfte med spörsmålet att debatten kommer på en realistisk nivå från båda sidor. Nu är det ett annat ljud i den liberala skällan och det tycker jag att är bra. Som jag sade i mitt anförande stöder jag detta arbete och jag hoppas att det skall gå vägen för de åländska företagarnas väl.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman! Jag föreslår att detta mycket angelägna ärende bordläggs till plenum på torsdag.

 

Vicelantrådet: Avstår.

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda bordläggningen och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Wiklöf, understödd av ltl Strand, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum torsdagen den 24 januari. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Sjölund: Fru talman! Jag föreslår att detta ärende skulle bordläggas till plenum på onsdag.

 

Ltl Svensson: Fru talman! Jag ber att få understöda det gjorda förslaget.

 

Ltl Wiklöf: Fru talman! Jag skulle bara vilja tillälgga att mitt förslag baserar sig på att vi fått information om hur de kommande dagarna ser ut och därför skulle det vara ändamålsenligt att ur arbetssynpunkt förlägga detta ärende till torsdagen. Det var så konstruktivt menat från oppositionen.

 

TALMANNEN: Ltl Wiklöf, understödd av ltl Strand, har föreslagit bordläggning till plenum torsdagen den 24. Ltl Sjölund, understödd av ltl Svensson, har föreslagit att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 23.

 

Omröstning kommer därför  att verkställas om bordläggningstiden. Den som röstar för ltl Wiklöfs förslag röstar ja; den som röstar för ltl Sjölunds förslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd,. Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja. Lagtinget har sålunda beslutat bordlägga ärendet till plenum onsdagen den 23 januari. Ärendet bordläggs till plenum den 23 januari.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Talmanskonferensens framställning angående talmannens representationsersättning. (TMK nr 3/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Begärs ordet? Detaljbehandlingen vidtar. Talmannen föreslår att framställningen i dess helhet föreläggs för godkännande. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Framställningen i dess helhet föreläggs för godkännande. Godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående förlängning av lånetiden i 16 § landskapslagen om bostadsproduktion. (FR nr 13/2001-2002).

 

Ärendet kommer att upptas till behandling den 23 januari.

 

 

Föredras för bordläggning från tilläggslista

 

Ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående lagberedningsplaneringen. (S nr 4/2001-2002).

 

Ärendet bordläggs till plenum i morgon den 22 januari. Godkänt.

 

 

 

 

Ärende nr 2:

 

Näringsutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående omvandling av markbelopp till euro i landskapslagen om fiske. (FR nr 8/2001-2002).

Ärendet bordläggs till plenum i morgon den 22 januari. Godkänt.

 

 

Ärende nr 3:

 

Näringsutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående utökade semesterförmåner åt vissa grupper av lantbrukare. (FR nr 5/2001-2002).

 

Ärendet bordläggs till plenum i morgon den 22 januari. Godkänt.

 

 

Ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 12/2001-2002 angående upphävande av landskapslagen om snabbare indrivning av vissa skogsförbättringslån. (FR nr 9/2001-2002).

 

Ärendet bordläggs till plenum i morgon den 22 januari. Godkänt.

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. spörsmål angående beviljande av åländsk hembygdsrätt för återflyttare. (S nr 5/2001-2002).

 

Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålet avges eller om attt landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålet kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålet lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen i dag den 21 januari.

 

Ltl Danne Sundmans enkla fråga om utsändning av TV-kanalen SVT Extra. (EF nr 6/2001-2002).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta  och orsaken till varför svar inte avges.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon den 22 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl. 17.14.)

Originalfil