Stenografiskt protokoll från plenum den 25 september 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 25 september 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: vtm Erlandsson och ltl Erland).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingsarbetet den 25 och 26 september anhåller vtm Erlandsson och ltl Erland på grund av deltagande i Nordiska rådets möte i Västerås. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 8/1999-2000 angående förslag till andra tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 18/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 27.9. Godkännes.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående om samordnad miljöståndsprövning. (FR nr 16/1999-2000).

 

Beslut har redan fattats om remiss till social- och miljöutskottet. Ärendet bordläggs till den 18.9. Fortsatt diskussion.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Efter bordläggningen har åtminstone jag försökt läsa på lite mera och jag vill inte på något vis göra sken av att jag skulle behärska förslaget till lagstiftning, för det är både omfattande och komplicerat, men jag tycker att det är ett väldigt genomarbetat och intressant förslag som landskapsstyrelsen kommer med. Det är t.o.m. lite humoristiskt på sina avsnitt, och det är nog första gången jag har varit med om att en lagframställning har haft sådana rubriker och sådana skrivningar att man har kunnat dra på mungiporna lite – för det mesta är det nog bara torrt, tråkigt och svårt att förstå. Det finns nämligen en rubrik som heter ”Världen måste gå vidare” och man förstår att för lagberedaren har detta nog varit en väldigt ansträngande uppgift. Jag förstår om våra lagberedare känner sig rätt så små inför dessa stora frågor som inte bara lagmässigt utan förvaltningsmässigt berör stora kunskapsområden som man inte kan kräva att en enda människa skall behärska. Lagstiftningsförslaget är nog ett prov på om självstyrelsens byxor håller för lagstiftning som är så här krävande.

 

Det som jag noterade senast och som jag fortfarande tycker att är viktigt att utskottet bedömde är landskapsstyrelsens förslag att vissa tillstånd skulle överföras till byggnadsnämnderna som gäller avloppvatten för hushåll. Jag förstår att man från landskapsstyrelsen och miljönämnden vill föra bort dessa frågor därför att de är ändå ganska små i jämförelse med det som skall vara huvuduppgiften för miljöprövningsnämnden. Men det som jag undrar över är om kompetensen finns i kommunerna. Då menar jag att också ett beviljande av byggnadslov som innehåller tillstånd för avloppsvatten ändå kräver en helhetssyn. Det betonas nämligen väldigt starkt i hela framställningen att reformen och den nya lagen tillkommer för att man skall kunna ha en helhetssyn på tillståndsfrågorna och miljöfrågorna. Jag undrar om det finns i tillräckligt hög grad hos kommunerna plus den direkta tekniska expertisen som fordras.

 

Framför allt, herr talman, innebär inte detta i och för sig att omhändertagandet av avfallsvattnet blir bättre, för det här är byråkrati och administration, utan jag skulle vilja att utskottet, som ändå skall vara expert på miljöfrågor skulle utreda avfallsvattensystemet på Åland, med dess brister och krav på förändring, för att vi skulle få ett fungerande system. Det står i handlingsprogrammet om miljön som vi just har behandlat att man måste få ett heltäckande avloppsvattensystem i landskapet. Det är då som tillstånden blir verkligt effektiva. I tillståndsgivningen skall också ingå krav på hur den sökande måste tillgodose kraven på gott miljöskydd. Om landskapet samtidigt planerar ett heltäckande avloppsvattensystem kan det nog lätt bli så att den högra handen inte vet vad den vänstra gör. Då är vi igen inne i en avfallshanteringskarusell, att det är många aktörer som skall göra någonting inom det här området, men både helhetsgreppet och helhetssynen saknas.

 

Detta låter lite pessimistiskt, men jag tycker att det är väldigt viktigt att lagstiftningens höga ambitioner också får en motsvarighet i verkligheten och då krävs det insatser i fråga bl.a. om avloppssystemet, avfallshanteringen, vattenlagstiftningen osv. Tillsvidare har vi mera lagstiftning än vi har förvaltning och resurser att förverkliga den.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag skulle vilja säga att det här är inte bara det verkliga mandoms- eller kvinnodomsprovet för självstyrelsen som helhet och landskapsstyrelsen. Detta aktstycke, som det med stor säkerhet har tagit åratal för landskapsstyrelsen att arbeta ut är ett enormt dokument och jag vill hävda att även om ltl Sundback antydde den stora expertisen samlad i social- och miljöutskottet, så kommer vi nog definitivt att ha skäppan full där också. Detta är en av de största bitar som något utskott i modern tid har blivit förelagda. Så ser jag det. Jag hoppas och vädjar till att vi skall försöka ha, som vi alltid brukar ha i social- och miljöutskottet, ett mycket gott samarbetsklimat för att vi skall komma framåt. Men det är så att vi går i många sammanhang en egen väg här. Vi har avvikit från den finländska, inte heller kan man säga att vi i alla avseenden omfattar den svenska, så det blir mycket att sätta sig in som är helt nytt och det blir inte så lätt att relatera till andra jämförelsegrunder heller. Här har vi nog någonting utomordentligt stort, tungt och viktigt. Jag tror att lyckas vi med detta är vi ett jättestycke på väg, och det hoppas jag att vi skall göra, herr talman!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/1999-2000 om godkännande av Europarådets konvention om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå och med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 6/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/1999-2000 om ikraftträdande av ändringar i bilaga IV till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 7/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Den i framställningen ingående förordningen föreläggs för lagtingets bifall.

 

Förordningen är bifallen. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/1999-2000 om godkännande av avtalet med Ryssland för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och protokollet om ändring av avtalet. (RP nr 8/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras ärende nr 6:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Viveka Erikssons enkla fråga som tryggande av dansskolans verksamhetsförutsättningar. (EF nr 6/1999-2000).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ber jag att få ställa följande fråga: Vilka åtgärder ämnar landskapsstyrelsen vidta för att trygga dansskolans verksamhetsförutsättningar?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Dansundervisningen på Åland pågår i muskinstitutets verksamhet och det är alltså direktionen för musikinstitutet som i första hand ansvarar för verksamheten. Direktionen har i det här fallet också försökt hitta lämpliga lokaler för dansundervisning. Med lämpliga lokaler menar man att det skall vara lagom stort, lagom bra golv och tillräckligt nära staden osv. Vi känner alla till bristen på tomma lokaler i Mariehamn och detta gör att uppdraget för musikinstitutsdirektionen inte har varit så där rysligt lätt. Kraven på dansunderlaget, golvet, har också diskuterats mycket och enligt olika experter på dansverksamhet är det viktiga när det gäller underlaget att det är svikt i golvet och att golvet inte är halt. Det behöver ingalunda vara något specialgolv eller specialmatta. Man har t.ex. kunnat konstatera att Ålands lyceums golv i gymnastiksalen har det rätta underlaget och är tillräckligt bra och man har också fört diskussioner där.

För tillfället har direktionen löst problemet genom att dansen försiggår i muskinstiutets konsertsal liksom det gjordes på en del av vårterminen. Nu för man diskussioner i direktionen med Frideborg i Jomala, där det finns rätt så lämpligt utrymme och bra kvalitet på golvet; diskussionerna med Frideborg är ännu inte slutförda, men där skulle dansen förslagsvis kunna pågå under resten av den här terminen, om några veckor eller en månad samt under vårterminen 2001. Det är lite så direktionen diskuterar i dag.

 

Som jag nämnde redan är lyceets gymnastiksals golv också ett lämpligt golv och ett lämpligt utrymme där man kan dansa utan specialmatta som kräver väldigt mycket tid att lägga på och ta bort. Det är problemet med specialmattan. I det koncept som man nu diskuterar kunde dansen planeras in till höstterminen 2001 för att vara där ett tag. Så finns det ytterligare ett alternativ för dansverksamhet som gäller upphyrning av en lokal inom Mariehamns gränser, men de förhandlingarna pågår och därför kan ingenting berättas eller informeras om det vid det här tillfället.

 

Landskapsstyrelsens grundinställning är att dansundervisningen skall fortgå. Samtidigt är det också viktigt för landskapsstyrelsen att man får ett effektivt utnyttjande av landskapsstyrelsens utrymmen. För resten av året kommer också direktionen att föreslå en fyra timmars utökning av dansen per vecka – och det beviljas naturligtvis – som möjliggör att man kan ha lättare att dela på grupperna och få lämpliga grupper.

 

För min del tycker jag att det är viktigt att dansundervisningen får leva som en viktig satsning när det gäller kulturlivet på Åland och det här säger vi också i kulturpolitiska programmet och det säger man också i läroplanen för musikinstitutet, där man bl.a. säger att ”ett mångsidigt utövande av nämnda konstarter, (alltså dans och musik),  skall ge förberedande kunskaper för en yrkesutbildning inom respektive område”.

 

Landskapsstyrelsen har också försökt förstärka dansens påverkan inom direktionen genom att tillsätta en extra medlem som representerar dansverksamheten. På det sättet är nu direktionen kompletterad.

 

Jag tycker att dansundervisning är en typisk verksamhet för flickor. Det finns ett fåtal pojkar med i dansverksamheten. Med vetskap om hur liten del av fritidsresurserna som satsas på flicksysselsättningar och flickintressen är det viktigt för mig, och jag vet att också landskapsstyrelsen tycker att det är viktigt, att man kan medverka till att få en bra lösning på dansundervisningen. Ytterligare vill jag tillägga att i budgetplaneringen för 2001 ingår förslag om projektering av utrymmen för dansen.

 

Ltl Viveka Eriksson, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Landskapet har haft en danskonstnär som hade dans som sitt tema. Det ledde fram till att man så småningom beslöt att i landskapets regi ordna verksamheten och beslutet blev att man satte verksamheten under musikinstitutet och under muskinstitutets direktion.

 

Det viktiga i det här sammanhanget är att man verkligen ser till att den verksamhet som man enligt målsättningen skall ha med i verksamheten också får så goda verksamhetsförutsättningar som bara är möjligt. Jag har känslan av  att man har behandlat dansverksamheten lite styvmoderligt, att man kanske inte har ansträngt sig tillräckligt, och det kan hänga ihop med att man borde ha sett till att resurserna verkligen var tillräckliga när man en gång i tiden beslöt att dansverksamheten hörde under muskinstitutet.

 

När landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson säger att landskapsstyrelsens grundinställning är att dans skall fortgå tycker jag att det låter lite svalt. Jag tycker att man skall ha lite högre profil än så. Dansen är viktig och man skall också se till att man har utrymmen där den kan fortgå på ett väldigt bra sätt. Problemet är lokalerna. Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att få tag i lokaler och att det är en stor brist på lokaler, men man har haft nästan ett års beredningstid av ärendet. I oktober ifjol blev man uppsagd från dåvarande lokal, som fungerade på ett ändamålsenligt sätt. Under ett års tid har man alltså haft möjlighet att försöka komma fram till en ny lösning på lokalfrågan. Det som jag tycker att är märkligt i sammanhanget är att direktionen faktiskt har ansträngt sig och man hade ett förslag som kunde ha fungerat. Vad jag förstår var förslaget lite dyrt, men då får man ställa kostnaden mot ändamålsenligheten, för i planen ingår att landskapet skall stå för en bra dansundervisning.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det är riktigt att det fanns ett förslag från direktionen i våras som landskapsstyrelsen bedömde vara för dyrt. Det var ett förslag som var dyrt i pengar per månad. Det var också bundet till ett sex års kontrakt. Det var dessutom dubbelt för stort till behovet  - och det kallar jag inte  ändamålsenliga lösningar. Om ltl Viveka Eriksson har känslan av att det inte har skötts ordentligt, så har jag känslan av att det har skötts mycket omsorgsfullt och att direktionen har försökt allt vad de har kunnat hitta på. Som jag förklarade pågår verksamheten i dag i muskinstitutets konsertsal, och det är ingen bra lösning, men det är ändå den lösning som fungerar och som direktionen av och till har förordat och ändrat i sina beslut, så jag tycker att det här blir nog på sikt bra.

 

Ltl Viveka Eriksson, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Det är värt att notera att direktionen faktiskt ansåg att lokalförslaget som man förde fram under våren var ett bra alternativ ur deras synvinkel och att det var landskapsstyrelsen som då beslöt att man inte kunde ge pengarna till det. Jag tycker att man också måste diskutera dansverksamheten på kort sikt och på lång sikt, och landskapsstyrelseledamoten Carlson var inne på att man i planeringen håller på och funderar hur man skall bygga ut. Det har diskuterats att man skall bygga ut muskinstitutets lokaler och att man också därför inte vill binda upp sig på sex års kontrakt därför att det uppfattas som för långt. Men när man ser på byggnadssituationen i landskapet och man vet vilka åtaganden som landskapet har framför sig kan man ställa frågan: Hur tror man egentligen att en utbyggnad av muskinstitutet kommer in i en långsiktig planering av utbyggnader, tillbyggnader och byggnader?  Jag tror nog att vi får vänta längre sex år innan vi bygger till muskinstitutet.

 

När det gäller muskinstitutet och lösningen med att man dansar i konsertsalen fungerar det nog, men det är ju så att det fungerar inte alls på ett bra sätt. Golvet är inte bra,  man får hålla på och rulla ut och rulla bort mattan, som behövs för att inte golvet skall vara alltför stumt. Det betyder att det tär på väldigt mycket; de elever som dansar många timmar i veckan utsätter sig för risken att man skadar sig, speciellt läraren som hela tiden är verksam, nästan alla dagar i veckan, utsätts för risken att man skadar sig. Sedan skall man ha speglar, fasta barrar osv. och alla sådana saker fungerar inte på ett bra sätt.

 

När det gäller tanken att föra över det till Ålands lyceum vet jag att man i direktionen har utrett i lite olika omgångar och kostnaderna där är inte så mycket mindre än den tilltänkta lokalen som man hade föreslagit från direktionens sida.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det åligger landskapsstyrelsen att försöka lösa problem så ekonomiskt för landskapet som möjligt Det är ändå skattemedel vi hanterar och det är därför som landskapsstyrelsen försöker hitta verksamheter som passar in de existerande utrymmen som landskapet redan har och betalar för. När det gällde lyceet handlade det om ganska stora kostnader, som i något skede har kommit ut, att det skulle bli så dyrt att lägga på specialmattan varje dag, före dansen och efter dansen. Men olika dansexperter anser att man behöver inte alls ha denna specialmatta på utan det viktiga när man dansar är att golvet har svikt, som jag sade, det skall inte vara för halt och man skall lära sig att värma upp musklerna tillräckligt före dansen. Det är avgörande för om det blir skador och belastningar eller inte.

 

Viktigt är, förutom att vi i budgetplaneringen diskuterar en eventuell tillbyggnad eller permanent utrymme för dansen, att vi också nu  kommer att bevilja tilläggsresurser så att det blir en avlastning för läraren åtminstone under den här perioden och det är en positiv förbättring. ’

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Hasse Svenssons enkla fråga om Ålands möjligheter att registrera kulturarv på UNESCO:s världsarvslista. (EF nr 9/1999-2000).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

 

Ltl  Hasse Svensson:

Herr talman! Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ber jag att få ställa följande fråga: Vad ämnar landskapsstyrelsen göra för att Åland skall kunna få kulturarv registrerade på den världsarvslista som görs upp av Unesco, FN:s organ för undervisning, vetenskap och kultur, en skyddsordning, som landskapet nu är utestängt från?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

 Finlands riksdag godkände för sin del Unesco-konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv den 5.12.1986, varefter republikens president ratificerade densamma i februari 1987. Därefter har konventionen genom förordning förordnats att träda i kraft i Finland i juni 1987 utan att lagtinget dessförinnan hade beretts möjlighet att ge sitt bifall till den författning genom vilken konventionen sattes i kraft. Avsikten med världsarvslistan är att de unika, oersättliga objekten beträffande kultur och natur skall skyddas och bevaras för all framtid. Det betyder också att långtgående förpliktelser för de enskilda nationerna gäller. För att ett objekt skall kunna föras fram och nomineras måste man visa att det omfattas av en tillräckligt långtgående juridiskt regelverk eller lagstiftning. Det måste ocskå finnas ett reglerande och institutionellt skydd samt förvaltningsplaner om hur respektive objekt skall skötas i framtiden.

 

Vid skriftväxling med utrikesministeriet har utrikesministeriet pekat på konventionens artikel 34 punkt b som stadgar att en federal regering skall rekommendera behöriga myndigheter i enskilda delstater, länder, landskap eller kantoner med egen jurisdiktion att anta konventionen. Landskapsstyrelsens uppfattning är beträffande den juridiska tolkningen av 34 § punkt b, att Åland inte kan betraktas som en kanton, federal stat osv.  Landskapsstyrelsen anser att riksdagen borde ha begärt Ålands bifall för att Åland skulle kunna vara med och för att konventionen skall gälla även det självstyrda landskapet. Detta skedde inte, varför Åland nu står utanför den internationella konventionen, medan Finland för sin del slutgiltigt har antagit dess innehåll.

 

För att kunna få med projekt eller objekt på listan över världsarv tycks det finns två möjligheter: att avvakta den juridiska lösningen med riket i syfte att Åland kan underteckna konventionen om världarvet. Den juridiska lösningen skulle kunna vara den som har framkommit med diskussioner med justitieministeriet att de kan tänka sig ha beredskap för att försöka lösa frågan, om landskapsstyrelsen så begär; då skulle de bereda frågan, föra den tillbaka till lagtinget för att inhämta lagtingets bifall i efterhand, men denna lösning är inte helt klarlagd och de juridiska tolkningarna om just den här frågan är ganska olika. Den andra möjligheten för att Åland skulle kunna föra upp objekt till världsarvslistan är att landskapsstyrelsen helt enkelt skulle gå genom rikets ordinarie kanaler, men problemet man ser framför sig är: vems lagstiftning är det då som gäller ifall man ansluter sig till konvention via Finland? I den här frågan får vi i dag lov att avvakta och se vad diskussionerna kan leda fram till.

 

Ltl Svensson, första tilläggsanförande:

Herr talman!

Världsarvsobjekten indelas i kulturarvs- och naturarvsobjekt samt kulturlandskap. Naturarvsobjekten bör enligt Unesco-konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv vara skyddade och ha ordnad vård. Världsarvsstatus innebär dock inget nytt skyddsprogram.  För att ett område ska tas med krävs att objektet antingen är

-                     exempel på en viktig period i jordens utveckling,

-                     representerar en pågående ekologisk eller biologisk process i markytans, vatten-

systemens eller växt- och djursamfundens evolution,

-                     innefattar exceptionella naturfenomen eller sällsynt naturligt vackra områden, eller

-                     betydelsefulla nturliga livsmiljöer för att bevara den biologiska mångfalden.

 

Kvarkens skärgård i Bottenviken bedöms ha möjlighet att bli upptagen på Unescos lista över världsarv i naturen på grund av landhöjningen där och vad som kallas mosaiken av skär och grund.    Åtminstone har Internationella naturskyddsorganisationen IUCN haft en geologiexpert där för att på uppdrag av Unesco inspektera området. Unescos världsarvskommitté beslutar, på basen av IUCNs rekommendationer, vilka föreslagna naturarvsobjekt som ska listas som världsarv. Men det är staterna som ska sända ansökan till världsarvskommittén. Regioner och delstater kan också komma ifråga, precis som landskapsstyrelseledamoten Carlson sade. Om Åland ansluter sig till konventionen får landskapsstyrelsen rätten att föreslå sådana här saker, så det kan inte vara något problem med självbestämmandet, utan det är vi själva som bestämmer om vi vill föra fram någonting. Men ändå har landskapsstyrelsen låtit förstå att man fruktar inskränkningar i  den åländska självbestämmanderätten, eftersom objekt på världsarvslistan ska bevaras och att det ges garantier för det.

 

Precis som här sades, var det så att när konventionen antogs av Finland 1987, inte genom lag utan genom förordning, utfärdad av utrikesministeriet, underställdes den tyvärr inte lagtinget för bifall. På den tiden kom inte, som nu, alla konventioner automatiskt till lagtinget. Luckan tätades med nya

självstyrelselagen. Ärendet har varit uppe i landskapsstyrelsen, men är nu bordlagt sedan 1998. Man kan notera  att sedan föredragning i landskapsstyrelsen genom tjänstemän avskaffades så kan bordläggningar tydligen bli långa. De politiska ledamöterna har inte samma press på sig att återuppta bordlagda ärenden kanske. Men det är också så att den dåtida självstyrelsepolitiska nämnden, där dåvarande lantrådet tog upp ärendet, inte betecknade ärendet som brådskande.

 

Världsarvsstatus betyder inte i sig att fredningen av ett område skärps. Lokalbefolkningen kan fortsätta att använda området som tidigare och dessutom utnyttja världsarvsrangens betydande PR-värde. I riket sägs värdsarvslistning öka möjligheterna att få statliga utvecklingsbidrag för ett område.  Vore det inte skäl att sådana möjligheter skulle finnas också på Åland?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Vi har också funderat över de eventuella objekt som möjligen i dag skulle vara aktuella. Det visar sig att det skulle vara ganska svårt, kanske omöjligt, att hitta objekt som håller i internationella sammanhang, så jag tror att för Ålands del skulle det kanske vara mera byråkrati än säker nytta av detta. Man tror att en plats på världsarvslistan skall ge en stor internationell PR. Det har visat sig av dem vi har talat med som redan har objekt på världsarvslistan, t.ex. Gotland med sin Visbymur, att det är ingen skillnad alls, de ser ingen fördel med det. Viktigare för vår del skulle alltså vara att vi ser till att vi har en bra fornminneslag, att vi har bra kulturminnesskydd och naturskyddslag så att vi själva kan garantera vårt bevarande och vårt skydd av våra viktiga projekt.

 

Ltl Svensson, andra tilläggsanförande:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Carlson anförde Visby ringmur och jag kan förstå att den inte har lagt mycket till Gotlands attraktioner därför att ringmuren är faktiskt världskänd redan! Men det finns andra objekt. Min åsikt är att konventionen om världsarvslistan bör kunna ratificeras av lagtinget. Det är lagtingets rättighet. Den gäller också kulturminnen. Åland kan redan nu vara med vid olika möten där världsarv diskuteras. Museibyrån har vid ett sådant möte varit inne på att lansera den medeltida Itinerariefarleden som ett kombinerat natur- och kulturarv över nationsgränsen mellan Sverige och Finland. Det gäller alltså kung Valdemars segelled från Sverige genom Ålands södra skärgård till Estland. Förslaget har väckt intresse på nordisk nivå men stupade alltså på att självstyrelsen står utanför hela systemet. Museiverket i Helsingfors har varit inne på att gammelgården Hermas i Kumlinge kunde vara något att föreslå som kulturarv. Men landskapet har inte reagerat. Miljövårdsintendenten har för sin del, enligt intervju i tidningen Åland, bedömt att ytterskärgården från Utö via Kökar till Klåvskär kunde komma ifråga,  kanske också ofördärvad skärgård på norra Åland. Mariehamns stad har diskuterat musiefartyget Pommern med omnejd och vad jag vet har också Kastelholm varit på tal i dessa sammanhang, så nog finns det att diskutera.

 

Är det inte ganska givet att minnen av det här slaget ska bevaras? Varför ska vi på Åland nöja oss med att skydda sådana kultur- och naturminnen genom enbart egna naturskydds- och fornminneslagar om vi kan få objekt med på världsarvslistan, som skulle göra våra natur- och kulturminnen faktiskt världskända?  Det är väl inte blott och bart en fråga om ökad turism utan också fråga om hur stolta är vi över våra natur- och kulturminnen, vad är vi beredda att göra för dem?  Lyckas vi inte genom regelrätta initiativ få något område med på världsarvslistan så förändras ju ingenting över huvudtaget. Men bara diskussion och undersökningar kring världsarv väcker intresse och entusiasm, åtminstone i medierna.

 

Jag tycker alltså att landskapsstyrelseledamoten Carlsons svar var lite håglöst!  Varför ska vi inte ge oss själva sådana möjligheter som vi faktiskt har?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag upprepar att diskussionerna med i första hand justitieministeriet om huruvida man kan ta upp frågan, föra den till lagtinget för bifall, pågår. Det är inte klarlagt därför att det råder olika juridiska tolkningar om det.

 

Jag vill tillägga till Itinirarieleden att om det förslaget skulle gå igenom kräver det ett deltagande både från Sveriges, Finlands och från Estlands sida. I Sverige har man lagt ner frågan; man anser inte att man har någonting att komma med. Skulle man få igenom Valdemarsleden skulle det betyda att hela södra skärgården skulle bli ett slags reservat och kanske stora inskränkningar när det gäller möjligheter till utveckling, exploatering och privat nyttjanderätt. Det vet vi redan och vi vet också att våra skärgårdar har många viktiga frågor som kanske känns mera angelägna än dessa frågor. Därför tycker jag att vi i det här fallet får ge oss till tåls och se om vi under den här perioden lyckas komma fram med ett förslag som för frågan till lagtinget för bifall.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat. Lagtingets nästa plenum är den 27 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 13.48).

 

 

 

 

 

Originalfil