Stenografiskt protokoll från plenum den 27 november 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 27 november 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Erland, ltl Sjöstrand, ltl J-E Mattsson och ltl Harry Eriksson).

26 lagtingsledamöter är närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Sjöstrand, ltl Harry Eriksson och ltl J-E Mattsson på grund av privata angelägenheter och ltl Erland på grund av Nordiska rådets arbetsgrupps möte om konflikthantering möte i Köpenhamn.  Beviljas.

 

Herr landshövdingen:

Herr talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents framställning om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen.

 

TALMANNEN: Herr landshövding! Lagtinget kommer i föreskriven ordning att behandla föreliggande framställning.

 

Meddelande

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Hasse Svenssons enkla fråga nr 3/2000-2001 kommer att avges vid plenum inkommande onsdag den 29 november.

Antecknas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 1/2000-2001 om landskapsstyrelsens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden. (SB 1998-1999).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande onsdag den 29 november. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet med Österrike för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet. (RP nr 1/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:                

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Sune Mattssons m.fl. spörsmål angående korrigering av ett beslut om tillstånd att jaga älg. (S nr 1/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen; har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så besluter. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Den fråga som väcks i spörsmålet är såsom ett juridiskt och praktiskt problem ganska enkel vad då avser landskapsstyrelsens ansvar för att skapa kontinuerlig rättvisa i älgjakten och i detta fall i Lemland och vad avser att följa jaktlagens anda och mening. Det här har vi rätt ingående redogjort för i vårt skriftliga svar av vilket också framgår historien bakom spörsmålet. Men jag vill komplettera här och nu med en del ytterligare synpunkter.

 

Det jagas älg i landskapets 15 landsbygds- och skärgårdskommuner. Landskapsstyrelsen har, sedan älgjakten återupptogs år 1971, noggrant styrt älgjakten med målsättningen att först få och sedan behålla en lagom älgstam runtom i landskapet.

 

Detta har kunnat skötas genom fortlöpande älginventeringar och årliga kvoteringar av uttagbart antal jaktbara älgar. Älgskadorna i trafiken och älgskadorna inom skogsvården har kunnat hållas på en rimlig nivå eftersom älgjaktintresset har varit tillräckligt högt. Uttaget av älgkött har årligen varit stort tack vare landskapets styrning genom åren och en ansvarsfull jägarkår.

 

Den positiva utvecklingen ledde till att lagtinget från och med 1997 kunde lägga ett större ansvar för älgjakten på jaktvårdsföreningarna genom att överföra en del av landskapsstyrelsens myndighetsutövning på dem. Denna delegering av ansvar har fungerat väl i hela landskapet. Också i Lemland har jaktvårdsföreningen skött sina åligganden på ett bra sätt.

 

I 14 av de 15 kommunerna har jakten kunnat genomföras i endräkt och enligt jaktlagens anda och mening, på så sätt att alla som velat ställa sina jaktmarker till älgjaktens förfogande har kunnat göra det och så att alla som har velat delta i jakten också har givits möjlighet till det. Det finns utöver Lemlandsfallet några smärre undantag som har kommit till landskapsstyrelsens kännedom, men inget av den storleksordning som jag kommer till nu.

 

I den femtonde kommunen – Lemland – har dock ett flertal samverkande, som jag vill kalla det, olyckliga faktorer gjort att samverkan mellan jägare och markägare inte till alla delar fungerat såsom jaktlagstiftningen förutsätter. I Flaka by har gammalt rådjursjaktgroll och betydande oenighet om samfällda vatten och önskad vattendelning, delat upp byn, jägarna och markerna, i två oförenliga block. Detta har resulterat i att den mindre delen av byns marker gått ihop med övriga Lemland om jakten medan den större andelen mark samverkat med hela Järsö/Nåtö-arkipelagen om jakten. Ur landskapsstyrelsens synpunkt är det inte acceptabelt att annat än jaktfrågor och värnandet om viltstammens hållbara utveckling skulle få påverka jaktens praktiska genomförande. Men varken landskapsstyrelsen eller jaktvårdsföreningen har maktmedel att göra någonting åt problem när osämja uppstår inom byar eller inom andra former av regioner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna karta på OH visar situationen, som innebär att cirka 7.000 hektar hör till det stora sammanhängande jaktområdet, benämnt norra Lemlands jaktkretsområde, medan cirka 1.400 hektar - det finns olika uppgifter om det och själva säger de att det är över 1.600 hektar, men landskapsstyrelsen har räknat ut 1.400 hektar - alltså ungefär 17 procent av det jaktbara i Lemland är sammanslutet i det mindre området, som finns huvudsakligen i Flaka-området och på Järsö-Nåtö, alltså det mörka på kartan. Situationen i någon annan kommun är inte så här, att man inte kan komma överens utan att marker som man önskar jaga på inte blir använda i jakten på frivillig väg.

 

Landskapsstyrelsen har för 1997, 1998 och 1999 skilt och nu sammantaget för åren 2000-2002 haft som sin lagstadgade uppgift och sin myndighetsövervakande uppgift att försöka lösa älgjakttvisten i Lemland, som vi kan kalla den med ett samlingsnamn. Det har ännu inte visat sig vara möjligt trots lovvärda försök och genom åren stora ansträngningar.

 

Jag upplever det också så att ett antal aktörer inom Lemland har ansträngt sig för att lösa problemen. Men resultatet har alltid blivit att markägare – några enstaka - inom det stora området i Lemland, främst i Flaka, har hotat dra bort sina marker från jakten om främst två namngivna representanter för det större Flaka-området ges möjlighet att jaga älg enligt det system som jaktlagen dikterar. Det här är olyckligt och borde inte vara fallet, men är fallet. Jag vill också understryka att under de år som jag har kommit i kontakt med problemen kan jag konstatera, att det är inte ens fel när två träter. Det är ingen vits att söka syndabockar; det är ingen vits att peka ut folk och säga att det beror på er, utan sammantaget är situationen så här i Lemland att man inte kommer överens mellan det mörka området och det ljusa området.

 

När det gäller Järsö-Nåtöägarna erbjöds de i år, efter vissa förslag och påstötar från landskapsstyrelsen, att ansluta sina marker till det sammanhängande ljusgröna området. Men villkoren angavs enligt uppgift från Järsö-Nåtöjägarna vara sådana att de tackade nej. Enligt den muntliga informationen som landskapsstyrelsen har fått, efter att vi försökte nå en lösning här på sluttampen, skulle de, om de hade gått med, inte ha fått vara med och jaga på fasta Lemland, utan enbart på Järsö-Nåtö, där det ofta inte finns under älgjakttiden stationära älgar. Detta enligt deras egna uppgifter, så jag hänvisar till den delen till Järsö-Nåtö-jägarna. Det stora Flakaområdet, till höger på kartan märkt med mörktgrönt, har däremot inte under åren erbjudits att få delta tillsammans med övriga Lemland. Landskapsstyrelsen har fått in en del skrivelser från deras sida som anhåller om att de skulle få delta med övriga Lemland, men så har inte blivit fallet.

 

Landskapsstyrelsen har varje år, 1998, - år 1997 hann vi inte av tidsskäl; lagstiftningen var så pass sen - 1999 och år 2000 bedömt att situationen i Lemland strider mot eller inte är i enlighet med jaktlagstiftningens målsättning om möjlighet för alla intresserade markägare att ansluta sina marker och att därmed jaga! Därför har landskapsstyrelsen känt sig tvungen att använda det instrument som lagtinget har gett landskapsstyrelsen för att säkerställa rättssäkerheten och minoriteters rätt till jakt genom tillämpning av den mycket brett urformade fullmakten i jaktlagens 39 § genom att finna gångbara lösningar även för områden som understiger 2.000 hektar i storlek. För detta ändamål har lagtinget givit landskapsstyrelsen – såsom utformningen är av 39 § - en fullmakt in blanco, men naturligtvis strävar landskapsstyrelsen att använda den utgående från jaktlagstiftningens anda och mening.

 

Den älgkvot som landskapsstyrelsen utdelat i Lemland för åren 2000-2002 är anpassad till det älgbestånd som inventeringarna har resulterat i, dock beaktande att älgtillgången på södra/centrala Lemland är bättre än på norra Lemland och att Järsö-Nåtöområdet normalt inte har stationär året-runt-älgstam. Ni känner säkert till hur älgarna rör sig: på sommarhalvåret är de mera utspridda, medan de på vintern drar ihop sig och jaktperioden är under den tiden när man går mot vintern; då håller de på s.a.s. och drar ihop sig. Älginventeringarna i Lemland visar att det är väldigt markant i det yttre, södra området.

Landskapsstyrelsen och Lemlandsjägarna behöver nu den inledda treårsperioden för att på ett rimligt sätt lösa älgtvisten i Lemland. Om inte annat fungerar kommer landskapsstyrelsen att kanske föreslå en ändring i jaktlagen som automatiskt insätter marker av en viss minimistorlek i det totala jaktområdet, alltid då markägarna så önskar. En sådan bestämmelse måste i så fall kompletteras med rätt till jakt för markägarna/jägarna på sina marker, fortfarande under förutsättning att markerna har en viss minimistorlek och är tillräckligt sammanhängande. Det här skulle bli en kompletterande reglering som i så fall skulle gälla hela Åland, och den känns inte bra ur den synpunkten.

 

Ett annat alternativ– det kan också finnas ytterligare alternativ att försöka lösa problemen – kunde vara att i lagstiftningen ytterligare utöka jaktvårdsföreningarnas möjligheter att lösa konflikter genom att t.ex flytta över dispensbehandlingen på dem så att de kan få finna lösningar för områden som understiger 2000 hektar, om de finner att det kan hjälpa till i sammanhanget, men det kan också finnas andra lösningar.

 

Landskapsstyrelsens övervakande uppgift inom älgjakten ålägger landskapsstyrelsen att värna minoritetsrättigheter i jakten, att kontrollera att likabehandling tillämpas inom jaktens organisation i kommunerna och att jakten bedrivs på viltvårdens villkor.

 

För att Lemland kunna leva upp till dessa krav kan inte landskapsstyrelsen förfara på annat sätt än det tillämpade. Ett beslut i spörsmålets avsedda riktning skulle innebära brott mot lagstiftningens avsikt och skulle ställa vissa jägare och markägare i sämre ställning än andra inom kommunen. Nu måste vi försöka hitta lösningar och söka lösningar i största möjliga samarbete och inom Lemland, såsom har varit landskapsstyrelsens försök och ansträngningar nu under flera år, och flera andras också. Jag frågar mig om det behövs en eller om det behövs flera generationsväxlingar före problemen finner sin lösning. Jag vill inte tror det och jag vill inte att vi skall se en sådan utveckling, utan att de kommande tre åren skall räcka till för att få det att fungera ännu bättre när det gäller älgjakten också i Lemland.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Vi är alla angelägna om att rättvisa skall skipas och att rättvisekraven skall vara högt ställda. I belysning av det som landskapsstyrelsen har rekapitulerat i sin skrivelse har jag ändå svårt att till alla delar se denna rättvisa optimalt. Hur är det t.ex. möjligt att man, som jag har erfarit, ansöker om fem älgar och får åtta? Man har en kvotering i vuxna och kalvar men ingen könskvotering generellt som är den normala praxis vid all tillståndsgivning. Dessutom kan man säga, om man vill vara lite stygg, att skjuter man åtta ett eller annat år är det en mycket stor och kraftfull avskjutning i detta område. Det skall väl slås ut på tre år, men det finns ingenting sagt om det heller. Jag skulle vilja att ministern verkligen redogör lite närmare för principerna, alltså fem ville man ha och åtta fick man, kalvar och vuxna gör man åtskillnad på, men ingen könskvotering.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Det skall jag gärna svara på. Man har alltså ansökt om fem älgar per år eller rättare sagt 13-15 för perioden. Landskapsstyrelsen har nästan halverat det och dragit ner det till åtta. När det gäller könskvoteringen och när det gäller årskvoteringen – kvoteringen över tre år – har alla behandlats lika i alla kommuner. Man har givit antal vuxna djur för treårsperioden och antal kalvar för treårsperioden; sedan gäller det för de ansvarsfulla jaktvårdsföreningarna och i det här fallet för det undantagna området att följa de principer som är självklara, nämligen att könskvoteringen följer viltvårdens intressen; annars blir det säkert svårt att få full utdelning i kommande tilldelningar och att fördelningen mellan de tre åren också är rättvis. Här är det alltså fråga om likabehandling av dem som har rätt att jaga älg.

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag hoppas att jag får låna den av landskapsstyrelsen framställda kartan. Den är väl allmänhetens egendom, så det skall väl inte möta några hinder.

 

Herr talman!

Före detta lantrådet Roger Jansson har noga här förklarat för oss hur man kan behandla detta med älgar. Hans uppfattning överensstämmer inte med min. Jag tycker att man på ett flagrant sätt har missbrukat 39 §. Den är säkerligen inte tänkt så att ifall inte en eller flera personer inte vill, inte kan eller inte får delta i jakten. När det gäller de ljusa och mörka fläckarna på kartan så vet jag inte, men jag tror inte man behöver ha någon större fotografisk blick för att se att de absolut inte uppgår till 20 procent och knappelunda, hur man än tittar på dem, att det är 17 procent, om man känner till Lemlands gränser, av arealen. Det är det knappast. När det gäller det som sades om Järsö-Nåtöområdet att jägarna där skulle ha fått erbjudande som inte skulle rimma med deras önskan, så kan jag svara för jag har faktiskt varit med och behandlat det. De har alltså fått samma erbjudande som varje jaktlag i Lemland; ingen har särbehandlat dem. Det finns tre älgjaktlag i Lemland: norra Lemland, Vessingsboda och Haddnäs samt Flaka stora. Det är alltså en grupp inom Flaka som har kunnat enas, kan samarbeta och kan på den grunden ingå i jakträttsområde.

 

Att se detta som något slags konflikt enbart i Flaka är egentligen fel mot dem som bor i Flaka och inte jagar. De är faktiskt så att de personer, som inte är namngivna och som jag inte vill uppehålla mig vid, inte heller har kunnat få vara med i Vessingsboda jaktlag, de har inte heller fått vara med i norra Lemlands. Det är inte på grund av något ”gammalt rådjursjaktgroll”, inte heller på något vatten, som ledamoten Jansson var inne på här, utan det är på grund av helt andra orsaker. Det sades också att inom alla andra platser på Åland har det här fungerat bra. Det finns många kommuner på Åland som av en eller annan orsak har uteslutit någon; någon har inte velat vara med i jaktlaget osv. Det är alltså ingen unik situtation. Det unika är att det finns personer som lyckas med att få landskapsstyrelsen att göra ett undantag som ingen annan människa på Åland har fått – inget annat jaktlag på den här klobben har haft den möjligheten att man själv har kunnat bestämma på de här tre åren hur man skall jaga älgarna och på vilket sätt man vill fördela dem år för år. Alla andra jaktlag och jakträttsområden, framför allt jaktlagen, får enas, de får ansöka hos landskapsstyrelsen om älgvårdsområdet, och jakträttsområdet får sig sedan tilldelat älgar som de får fördela mellan de jaktlag som verkar inom jakträttsområdet. Det har fungerat bra i Lemland, men det som undantaget nu skapar är att jaktlaget i fråga behöver t.ex. inte år för år redovisa till landskapsstyrelsen vilka marker man har. Ja, Jansson tänker försöka läsa och det står faktiskt att man skall meddela ändringar, men det står inte vad man skall göra om de t.ex. nästa år inte har någon mark att jaga på. Det står ingenting om det. Deras arealer kan kraftigt minska till nästa år. Man har bedömt tillgången och rätten att jaga på de grunder som föreligger i år. Jag har läst igenom tillstånden om rätt till jakt för markägare och många av dem går ut i år t.ex. Flera av dem är dessutom tveksamma, om man börjar läsa att det finns tillstånd som är skrivna 1972 och börjar löpa 1997 till 2020! Ledamoten Jansson sade till mig ”lagen kan han” – antagligen vet han att det här också är rätt! Andra jurister har sagt till mig att så där gör man inte när det gäller arrenden i alla fall.

 

Jag vill alltså påstå att man i det här fallet har gett enorma fördelar åt jaktlaget. Jansson säger också att man har sökt på tre år. Jag har anhållan framför mig. Det framgår ingenstans att man har sökt på tre år. Man söker på fem älgar, tre vuxna och tre kalvar och så är det. Jag vll att ledamoten Jansson skall läsa innantill när det sägs att man söker på tre år om 15 älgar – det står faktiskt inte i anhållan, men enligt Jansson så står det så! Jag har kanske läst fel! Jag gissar att ledamoten Jansson har studerat läskonsten lite mer än mig, så jag får hoppas att i det här fallet så är det så.

 

När det gäller de andra sakerna som Jansson var inne på: jaktlagens anda och mening. Den följer vi väl alla,  alla försöker väl nå upp till den. Jag tycker att landskapsstyrelsens skyldighet är att behandla alla lika och hittar man en paragraf enligt vilken man gör undantag och fördelar till andra, så tycker jag att man gör fel. Man har laglig rätt att gå efter paragraferna, men trots att man har rättigheter har man skyldigheten att behandla alla lika och det har man inte gjort nu i det här fallet, absolut inte. Inget annat jaktlag, inget annat jakträttsområde har fått möjlighet att själv förfoga över treårkvoten, utan det får vi vackert anhålla hos jaktvårdsföreningen om, och det tycker jag är riktigt.

När det gäller ansvarskännandet hos jägarna har inte det aktuella jaktlaget, åtminstone sedan det fick undantag från landskapsstyrelsen, lyckats skjuta något annat än tjur när det gäller vuxet djur. Det känner kanske landskapsstyrelsen till också, så man kan fundera var ansvarskännandet satt i det fallet! Det kanske har funnits bara tjurar i Flaka.

 

När det gäller inventeringen var älgarna stod osv., som Jansson tycks vara så väldigt insatt i, så vet vi alla som bor i Lemland var älgarna står vissa tider på vintern när det kommer snö, älgarna står runt Stormossan och i Bengtsböle. Vissa år har det stått flera på den ena sidan och ibland på den andra sidan; älgarna står inte på de svarta fläckarna som finns på kartan, utan de står var som helst i Lemland. Däremot kan man säga, om man skulle gå efter inventeringen, att det har aldrig stått någon på inventeringen i Järsö-Nåtöområdet. Det ligger faktiskt mycket i det.

 

Jag har också sett i tidningen och jag har läst i beslutet att man tänker inte ändra sitt beslut, och det förstår jag. Hur i jessunamn skulle man kunna ändra på det i landskapsstyrelsen! Älgarna kan ju ligga döda nu, de har ju rätt att göra det, ingen har gjort fel om de har skjutit dem! Skulle jag vara som de där som jagar skulle jag faktiskt fundera på: varför fick vi ett sådant här tillstånd när vi inte ens har sökt om det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Ni kanske förstår att det är inte så lätt att komma överens om älgjakten i Lemland. Aggressiviteten kan tidvis vara väldigt besvärlig och nu blir även jag inblandad i den och jag beskylls för att besitta sämre förmåga att tänka än andra osv. Hur löser vi problem när vi för en sådan diskussion och ständigt misstänkliggör motparten? Jag antar att det blir svårt. Jag sade att det finns flera orsaker till ”markstriderna”, får man väl ändå kalla dem, i Lemland. Jag nämnde två och ltl Sune Mattsson nämnde ytterligare. Vi ser alltså att det finns flera, precis som jag sade. När det gäller kartan är det så att det är skogsvårdsbyrån på landskapsstyrelsen som har tagit fram den. Man lyckades inte få en karta av ltlSune Mattsson levererad, så vi fick rita in själva och för båda områden gäller det att tätbebyggda områden är medtagna i färgsättningen, fast man inte jagar på dem. Också sommarstugetomter är med, både på det mörkgröna och på det ljusgröna, men inte jagar man heller på dem. På det sättet är det självklart lite för mycket grön färg på kartan, hela Söderby osv. samt flera andra tätare bebodda områden. Den gör alltså inget anspråk på att vara absolut exakt, men uppgiften från det stora området är att de har 7.000 hektar. Uppgiften från det lilla området är att de har 1.600 hektar, som landskapsstyrelsen har justerat ner till 1.400 hektar, efter möjligast noggrann kontroll. Det ger tillsammans 8.400 hektar och det innebär att det är en procentuell fördelning i Lemland på 17 kontra 83 procent. Skulle man vilja göra en procentuell fördelning av antalet älgar som skall skjutas i Lemland, skulle det bli dubbelt flera än vad landskapsstyrelsen med hjälp av 39 § har givit det mindre området. Men landskapsstyrelsen har alltså beaktat att det är viktigt att man kommer överens; de som kommer överens har fått en större tilldelning och det är absolut rimligt. Att helt och hållet utesluta 17 procent av de marker som man vill jaga på i Lemland är inte särskilt klokt, tycker jag. Men vi lider alla med den situation som föreligger och jag tror att väldigt många lemlänningar som jag har talat med också i jaktlaget, även representerade här i salen i dag inklusive här nere på golvet, har uttryckt besvär över den situation som är och man skulle vilja ha en mera normal situation. Jag hoppas att ltl Sune Mattsson gör vad han kan, allt vad han kan, för att det i framtiden inte skall vara så här problematiskt.

 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Misstänkta för att inte veta, misstänkta för att inte samarbeta osv. Jag misstänker inte dem som har sökt tillstånden, ingen gör det. Alla anser att de har varit ganska duktiga och framgångsrika som har lyckats få tillståndet för tre år. Den jag misstänker som inte har klarat uppgiften är landskapsstyrelsen, självfallet inte de sökande. Det är smart och duktigt av dem att komma fram till att så här skall vi göra. Så är det.

 

Herr talman!

Jag nämndes speciellt av före detta lantrådet Roger Jansson om kartan. Jag bad att få en skriftlig anhållan på det och jag lovade personligen ta den med till honom. Jag har till tjänstemannen på skogsbruksbyrån Tommy Blomberg sagt att får jag en skriftlig anhållan kommer jag med den, men inte annars. Jag har haft så mycket skriftväxling förut i detta ärende med landskapsstyrelsen och fått så mycket konstiga frågor att svara på, som jag inte ens vill dra upp här i det här rummet.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

För att börja bakifrån förstår jag inte att ledamoten Sune Mattsson har fått en massa konstiga skrivelser från landskapsstyrelsen. Däremot har vi haft en god dialog och skriftväxling med jaktvårdsföreningen i Lemland och dess ordförande har fungerat med stort ansvar i dessa sammanhang och besvarat de tilläggsfrågor som landskapsstyrelsen har haft och sökt lösningar. Jag vet också att ledamoten Mattsson har deltagit i att söka sådana lösningar, så jag förstår inte riktigt språket.

 

Jag vill understryka att jag faktiskt står här endast i en egenskap nu, inte som privatföretagare och inte som före detta talman och inte som före detta lantråd, utan faktiskt som ledamot av landskapsstyrelsen och ansvarig för också jaktfrågor. Det vore väl det minsta man kan begära att få bli titulerad på ett någorlunda korrekt sätt också här. Jag glömde att svara på frågan om antalet. Det var alldeles riktigt att jaktlaget, får man väl kalla det, i Flaka och Järsö-Nåtö hade anhållit om fem djur för år 2000-jakten. Utgående från det har landskapsstyrelsen efterhört med dem att man vill ha en tid på sig för att bringa lugn och ro i ärendet, att kan man också här tänka sig att ha en treårig tilldelning. Utgångsläget har då varit fem älgar per år, vilket landskapsstyrelsen kraftigt drog ner. Sedan har jag hört att vi har fått kritik för att varför gav vi åtta på tre år, vi kunde väl ha givit sex då på tre år, eftersom det var det som vi minskade s.a.s. den anhållna kvoten från jaktvårdsföreningen. Ja, vi har tittat på tillgången utgående från den verklighet som finns inom älgjakten i Lemland och som många här i salen känner till mycket bra, och många därtill, och på basen av det sedan gjorde man bedömningen att åtta stycken på tre år, hälften vuxna och hälften kalvar vore ett rimligt antal. Motparten tycker naturligtvis att det är alltför lågt. 

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller språket och att jag i dag använder titeln som jag inte brukar göra i vanliga fall, ”före detta lantrådet” beror det enbart på det att när vi från jakträttsområdet skulle ha ett samtal, ett möte med landskapsstyrelsen och den ansvarige på skogsbruksbyrån Tommy Blomberg och ledamoten Roger Jansson, så presenterade han sig som ”före detta lantråd”. Det är faktiskt sant. Jag tror att det som var med kommer ihåg. Det är därför jag använder titeln i dag. Har jag fel på den punkten, att jag ljuger skall ledamoten Jansson säga det redan i dag! Jag tyckte att det var ett passligt tillfälle att använda samma titel.

 

Jag har också fått brev från landskapsstyrelsen som ledare för jakträttsområdet, bl.a. har jag fått ett brev som jag faktiskt per telefon fick lov att inte svara på, där man ville att jag med kartor, lägenhetsnummer eller –namn skulle tala om vilka markägare som ville ta bort sina marker. Men när jag pratade med ledamoten Jansson sade han, att han förstod nog att det där kunde jag inte göra, så jag tackar för att jag i alla fall slapp det besväret i alla fall!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman!

Inte undra på att det är krig i världen! Att stå här och prata om fem, åtta eller 15 älgar och vilka rågränser de springer över låter som om vi skulle spela in ett underhållningsprogram för tyska turister!  Det är kanske inte det vi är här för att göra. (Från salen: så roliga är vi inte!)  Men skall vi fortsätta i den här takten förutsätter jag att älgarna kommer att höras i utskottet också!

 

Herr talman!

Det är inte ens fel när två träter, sades här tidigare, men Ålands lagting kan väl ändå inte vara rätt forum att avgöra en fråga om en älgjaktstvist. Jag måste ansluta mig till ltl Bomans återkommande vädjan om en ökad värdighet i salen och hoppas att denna fråga kan lösas någon annanstans än i det åländska parlamentet.

 

Slutligen, herr talman, är det så att ltl Sune Mattsson anser att jaktlagen är på något vis tokig har han sin fulla möjlighet att motionera om en ändring av jaktlagen. Det tycker jag att ltl Mattsson skall göra i så fall.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Till ltl Lindqvist vill jag säga, att jaktlagen är inte alls tokig. Det tokiga är att kanske fel personer  har fått möjlighet att tolka den! Det spelar ingen roll om det är älgar eller om det är tretumsspik som skall fördelas, så skall de fördelas enligt ett likadant system, ingen skall få mera än den andra, bara för att det är dom och för att de har lyckats få det till det. Jag gratulerar dem som lyckas få mera av någonting, det må sedan vara bidrag av annat slag eller älgar. Det är inget fel av dem. Om någon gör fel är det de som beviljar dem större rätt än andra.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det var precis dit jag ville komma! Nu framgick det klart och tydligt att det egentligen inte handlar om älgjakten, utan det handlar om ett nytt drag från liberalerna att komma åt landskapsstyrelsen och nu tar man älgjägarkåren med sig i sitt nya drag – och det är ganska smart!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag tror att i grund och botten tycker ltl Lindqvist och jag lika: alla skall behandlas lika, ingen skall ha fördel för att man nojsar eller för att man gör på ett eller annat sätt och att man beklagar sig. Det är den jämlika behandlingen som vi är ute efter och det är inget ”nytt drag från liberalerna” – det här är mitt drag, som liberalerna står bakom. Vi har många jägare här i salen, vi har Per-Erik Eriksson från Föglö, vi har Lasse Holmberg t.ex., som antagligen är intresserade och de kommer säkert att säga vad de tycker, kanske t.o.m. Englund som skärgårdsbo och som brukar vara för rättvisa skulle kunna säga någonting!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Eftersom en stor karta var en viktig del i debatten tänkte jag, när jag begärde replik, fråga ltl Sune Mattsson hur man gör upp sådana här kartor. Det var också så att före detta lantrådet, nuvarande landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson svarade på det att man har gjort det lite hur som helst! Orsaken till min fråga är att jag finner familjens domäner i södra skärgården inritade som älgområde, trots att jag kan garantera att ingen i min familj har skrivit på något dylikt. Då undrar jag om ltl Sune Mattsson kan förklara: Förfar ni på samma sätt i ert jaktlag?

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi försöker undvika det och vi försöker också undvika att sätta sådana områden med som kanske är under utredning, t.ex. hos förmyndarnämnden och sådant. Vi försöker låta dem vara bort från kartorna. Vi tycker att det är bättre att ha dem borta om det t.ex. är under utredning tills man får ordentligt tillstånd. Men å andra sidan när det gäller arealen, som jag sade till ledamoten Roger Jansson, så spelar ett par, tre hundra hektar i de tusentals hektaren inte någon större roll. Men de borde inte ha varit med.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det verkar att vara ett betryggande förfarande i ltl Sune Mattssons jaktlag.

 

Ltl Sune Eriksson:

Herr talman!

Debatten är lite besvärande för oss älgjägare och den pågår år efter år. Jag har varit med flera årtionden i älgjakten och problemet är inte nytt. Det har pågått i minst 25 år. I olika sammanhang framställts det som om älgjägarna i Lemland är banditer och busar och inte klarar av att hålla sams eller någonting. Det är inte alls sant. Det är så att inom det norra laget, där jag har haft förmånen att jaga har vi en mycket demokratisk ordning. Vi har också ett mycket bra samarbete i dag mellan det norra älgjaktlaget och Vessingsboda-Haddnäs-laget och likaså med Flaka stora, som det heter. Det är inga problem alls. Vi har gemensamma möten, diskuterar frågor gemensamt och gör upp gemensamma ordningar för hur vi skall jaga älg. Men sedan kommer det i press och på annat sätt slås det upp som om vi inte skulle klara av någonting. I själva verket klarar vi av det mesta utom att tvinga markägare som äger jaktområden, vilka de har jakträtt på, att göra något som de inte vill. Det är det som det handlar om i det här fallet.

 

Frågan om älgräkning och var älgarna står är också en mycket gammal fråga. Den har diskuterats år efter år. Det visades på kartan var älgarna står. Min erfarenhet är den att älgar är mycket rörliga, inte större än Lemland eller andra kommuner är här på Åland klarar en älg av att förflytta sig från ena änden till den andra på kommunen på en halv timme. Man kan alltså inte säga att det finns en större koncentration där eller där eller där utan det beror precis på tillfälligheter.

 

Järsö-Nåtöområdet nämndes här. Det stämmer att de precis på samma villkor som alla andra i kommunen givits möjlighet att delta. Inte jagar vi på varandras områden fastän det är tre lag som samarbetar, utan var och en jagar på sitt område och var och en har sin tilldelning och det fungerar jättebra. Precis samma förmåner och skyldighet erbjöds Järsö-Nåtöområdet. Sedan är det sant, som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson säger, att det aldrig har påträffats en älg på Järsö-Nåtöområdet under älgräkningarna, men det skulle inte hindra att man skapade regler för att de kunde få fälla en älg där t.ex. något tidigare eller liknande. Till den delen kanske 39 § i jaktlagen skulle vara tillämplig.

 

Svaret från landskapsstyrelsen ger anledning till vissa frågor. För det första ställer man sig frågan när man läser svaret på spörsmålet hur man ser på 39 § i jaktlagen. Det står att på synnerligen vägande skäl kan landskapsstyrelsen avvika från bestämmelserna om älg- och rådjursjakt i jaktlagen. I landskapsstyrelsen svar på spörsmålet redovisas inga som helst skäl. Möjligen finns det i något annat sammanhang. Jag har inhämtat att det skulle röra sig om olösta jakträttsliga förhållanden, och det kan möjligen vara ett skäl. Men jag undrar vad landskapsstyrelsen har för uppfattning om innebörden och meningen med 39 § i jaktlagen. Vad är syftet med bestämmelsen? Är det på det här sättet den skall användas eller är det något annat man tänker sig? Förarbetena ger inget svar på det egentligen. Det är kanske öppet att tolka den hur man vill, men jag  ifrågasätter om det här är riktigt, att det inte är mera exceptionella förhållanden som man avser med ”synnerligen vägande skäl”.

 

Landskapsstyrelsen skriver i sitt svar på spörsmålet att ”landskapsstyrelsen har vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa minimikrav på likabehandling av jägare och markägare”. Med det svar vi har fått här och med det resultat som landskapsstyrelsens undantag fick anser åtminstone jag att det inte är fråga om någon likabehandling av jägare och markägare, eftersom reglerna för undantaget motsvarar de regler som jaktvårdsföreningen skall arbeta efter, och vi har väl inte två jaktvårdsföreningar i Lemland som skall fördela älgarna härefter! Då blir det nog ännu värre än vad det är i dag, gissar jag!

 

I sista stycket skriver landskapsstyrelsen att man har för avsikt att under den nuvarande treårsperioden, som förutses bli lugn och bra, se över jaktlagstiftningen. Där hade ledamoten Jansson vissa idéer om hur man kunde ändra lagstiftningen, men det blir en rätt svår nöt att knäcka enligt mitt sätt att se eftersom äganderätten och jakträtten hänger samman. Kommer man in på frågor om att börja reglera jakträtt och äganderätt kommer man lätt i konflikt med grundlagen, och det blir nog en mycket svår nöt att knäcka att lagstiftningsvägen lösa det här. Men kanske landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson har ytterligare någonting att tillföra till den delen?

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson bereds i stöd av 33 § AO tillfälle att besvara frågorna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag skall försöka kommentera några av synpunkter som ltl Sune Eriksson hade och också svara på de ganska svåra frågor som han ställde.

 

För det första när det gäller Järsö-Nåtöområdet är det riktigt, landskapsstyrelsen har konstaterat det år ut och år in, att någon fast älgstam finns inte där. Det finns s.k. sommarfamiljer som rör sig och som är under sommaren på Järsö-Nåtö och sedan finns det älgar som under älgjakten och vid andra tider på året, inte så mycket vintertid, har jag förstått, men delvis under älgjakten i alla fall, rör sig över området både från Jomala och från fasta Lemland. Men när rådjursjakten pågår har jag förstått att de aktar sig för att hålla sig någon längre tid kvar på Järsö-Nåtöområdet, så det är alldeles riktigt. Det här har resulterat i att Järsö-Nåtöjägarna gärna vill jaga älg i alla fall och inte bara rådjur, och då har de kommit överens om med dem som de samarbetar med i Flaka att få jaga ifall att Järsö-Nåtö tilldelas någon kvot att de skall ha möjlighet att jaga på fasta Lemland. Det har de fått göra och vi har hört från vanligen väl underättat håll att det var en järsöbo som sköt den första och enda älgen som är skjuten i det här sammanhanget i södra Lemland det här året!  Men det är riktigt att det är ett ganska vanligt förfarande runt om på Åland, det är inte överallt på det sättet, men det är ett ganska vanligt förfarande, att man har så att man jagar blott inom sitt område och inte på andras områden. Det är lite speciellt med Järsö-Nåtös tillhörighet till Lemland och behovet av samarbete, men inte skall vi lägga oss i det utan det är säkert en långsiktig planering som man har inom Lemland hur man skall få det att fungera väl i samarbete mellan de geografiskt ordentlig åtskilda områdena.

 

När det gäller ltl Sune Erikssons fråga om landskapsstyrelsens syn på 39 § i jaktlagen och att vi inte har hänvisat till varför vi har använt den var han inne på ett alldeles riktigt svar där, alltså vi har tidigare använt oss av motiveringen att det är olösta jakträttsliga frågor som motiverar detta. Men vi har gått in för att 39 § skall användas ytterst restriktivt, precis som dess formulering också är i lagen: vid ”synnerliga skäl”.  Det har alltså inte funnits några andra synnerliga skäl än de som redovisas på kartan: stora områden som inte skulle vara jaktbara, delvis insprängda i andra jaktområden. Man kan sedan ha olika åsikter om detta är ”synnerliga skäl”. Landskapsstyrelserna under fyra år, faktiskt, har haft den uppfattningen att det är synnerliga skäl. Förarbetena, precis som ltl Sune Eriksson var inne på, hjälper oss inte i detta sammanhang. Men det är klart att man skulle inte ha skrivit in i jaktlagen en sådan här ovanligt bred fullmakt till landskapsstyrelsen om man inte hade avsett någonting med den, att den skulle kunna få användas någorlunda vitt, eftersom man har formulerat den så väldigt vitt, trots att man inte i motiveringen har tagit in någon text om det.

 

Den tredje frågan gäller likabehandlingen och där fungerar 39 § på det sättet att landskapsstyrelsen inträder i jaktvårdsföreningens ställe när 39 § används, en uppgift som landskapsstyrelsen naturligtvis inte vill ha därför att man har delegerat detta till jaktvårdsföreningarna. Men när man någon gång undantagsvis måste tillämpa undantagsparagrafen får man ta på sig det ansvaret.

 

Den fjärde frågan gällde huruvida det finns några möjligheter att lösa detta lagstiftningsvägen och jag delar ltl Sune Erikssons uppfattning om att det är väldigt svårt. Jag skissade på en modell som ett första alternativ utan att på något sätt prioritera dem som innebar en viss, inte tvångsanslutning, utan en rätt för människor att ansluta sina marker. Jag är medveten om att det är ingen bra lösning därför att det är bara med frivillighet som man kan få jakten att fungera väl och med vänskap och att komma överens. Inte fungerar det i alla kommuner heller, som ltl Sune Mattsson sade, så visst finns det uteslutningar på annat håll också, men det finns ingenstans som kartan har den här stora andelen uteslutna marker kan man säga eller icke använda marker i jakten. Jag hoppas att vi inte skall behöva gå in på det sättet i lagstiftningen utan att man hellre, med den andra metoden som jag angav, att man ökar möjligheterna för jaktvårdsföreningen att hitta lösningar som är särskilt anpassade för de problem man har just där, där problemet är. Det kan vara på tre-fyra ställen i en kommun som det finns problem och att man då kan försöka gå in lokalt och hitta en lösning. Det skulle vara trevligare om vi kunde ändra lagstiftningen på det sättet, om vi skall gå in och ändra lagstiftningen.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är orättvisande på det sättet att när landskapsstyrelseledamoten Jansson visar kartan över jaktområdet här på väggen räknas också Järsö-Nåtö in i den stora delen som inte skulle få vara med och jaga älg. Som både ltl Sune Mattsson och jag har sagt har de erjbudits det på samma villkor som som alla andra. Om man sedan väljer att söka samarbetspartner som det inte fungerar med, kan inte någon annan lastas för det utan det får man stå för då! Då borde i alla fall den biten räknas bort. Om man sedan ser på geografin  ligger Järsö-Nåtöområdet betydligt bättre till den norra delen eftersom det finns byar som har gemensam rå där.

 

Landskapsstyrelseledamoten Jansson säger att 39 § är ovanligt bred. Jag skulle vilja påstå att den är ovanligt smal när man kräver ”synnerliga skäl” för undantag och nu har man sökt och tyckt sig ha funnit ett undantag i detta med olösta jakträttsliga förhållanden och på grund av bristen på förarbeten vet man inte i vilka fall paragrafen skall tolkas. Jag är nog benägen att tänka mig mycket mer exceptionella förhållanden beträffande älg och rådjur och jakten efter dem än det här fallet. Att landskapsstyrelsen har gått in som jaktvårdsförening i det här fallet, som ledamoten Jansson säger, är väl okej, men med mitt uttalande menade jag att ett par sökande har givits samma regler som jaktvårdsföreningen, och det tycker jag är fel.

 

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Med bredden i fullmakten som lagtinget har givit landskapsstyrelsen i 39 § menade jag att man inte har skrivit in någon begränsning på hur fullmakten får användas annat än detta ”synnerliga skäl”, inte ens i motiveringarna finns det någon begränsning, varken i landskapsstyrelsens förslag till paragrafens utformning eller i lagtingets behandling av den. Det menar jag att är en ganska ovanlig fullmakt när det gäller bredden, så att vi har klart för oss, ltl Eriksson, vad var och en menar med vad man säger.

 

När det gäller Järsö-Nåtöjägarna, att man skulle utesluta deras marker från den karta de själva har lämnat in över vilka områden som de ville använda som underlag för att jaga älg på, så med mina kontakter med ledningen för Järsö-Nåtöjaktlaget och de officiella kontakter landskapsstyrelsen har haft i det sammanhanget uttrycker de ett väldigt stort intresse av att jaga älg och vara med i sin hemkommun och jaga älg. Det är deras primära funktion. De menar att de har lite dåligt med reproduktionsmarker, men de har stora marker som i alla fall älgarna kan röra sig på och då tycker de att det vore rimligt att de skulle få vara med och jaga älg. Jag tenderar att hålla med dem faktiskt, att nog bör man försöka hitta lösningar så att detta älgintresse skall få något utlopp. Det är inom Lemlands kommun som det bör få utlopp. Jaktlagens anda och mening är också sådan att man skall vara ganska vid i sitt samarbete, så resonemanget om att vi målade kartan vit över Järsö-Nåtö har jag svårt att hålla med om.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag menade inte att kartan skulle målas vit, utan jag menade att Järsö-Nåtömarker under rådande omständigheter inte borde finnas med i de områden som förvägrats älgjakt i det här sammanhanget. De har varit erbjudna att vara med och de har själva tackat nej. Då tycker jag inte att man behöver blanda in det utan det är endast markerna i Flaka som borde redovisas. Då blir 1.400 hektaren betydligt mindre också. Det är det det handlar om i detta resonemang. Sedan har vi tydligen olika uppfattning om hur 39 § i jaktlagen skall tolkas. Det finns ett bra exempel på hur den troligen har tillämpats en gång i tiden och det var när den mycket omtalade och berömda Mörskärsälgen avlivades.  Jag tror att det är ligger mycket närmare sanningen att det är sådana förhållanden man avser med skrivningen än det som landskapsstyrelsen nu har konstruerat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Att det skulle bara gälla exceptionella, alldeles ovanliga fall, som fallet med Mörskärsälgen, så är väl i alla fall en hemmatolkning av 39 § som inte finner stöd i förarbetena eller i paragrafens utformning. När det gäller Järsö-Nåtöområdet baserar sig kartan på sakägarnas egna uppgifter från båda håll, vart de hör och huruvida markerna är jaktbara. Att de här under september 2000 sent om sider har erbjudits att vara med stora området i Lemland är riktigt, men det gör inte att de skall antecknas på kartan att de är med. Det är deras egen vilja som måste avgöra hur de betecknas på kartan. Att de skulle ha erbjudits att få vara med utan att ha någon möjlighet i praktiken att fälla någon älg, enligt deras egen utsago, äger sin riktighet. Men visst är det rimligt att när de har anhållit om att få vara med i älgjakten att landskapsstyrelsen då bedömer att det är jaktbara marker, precis som vi har bedömt att alla andra marker i Lemland, som inte har enligt älginventeringarna någon fast älgstam, också tas med. De är till den delen ganska lika, men sedan håller jag med ltl Sune Eriksson om att älgarna rör sig väldigt snabbt över hela området.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

Till först: fast jag är lemlänning är jag icke älgjägare, så på det viset fri och opartisk att ha åsikter i spörsmålet! Efter att ha tagit del av landskapsstyrelsens svar på spörsmålet kan man läsa följande: ”Jaktvårdsföreningens styrelse har inte där lyckats lösa de konflikter som funnits och fortfarande finns mellan olika grupper av markägare och jägare.”  Då ställer man sig givetvis frågan: Är det jaktvårdsföreningens styrelse som skall lösa konflikterna i en by eller i ett jakträttsområde? Jag kan inte läsa att så skulle vara fallet. I 39 § och i den ändring av jaktlagen och förordningen som trädde i kraft den 24 april 1997 står det ingenting om ett sådant tillägg. Jag tycker att det är fel att anse att inte jaktvårdsföreningens styrelse har skött sina åligganden. De har följt lag och förordning enligt mitt sätt att se. Men att bli förd till justitiekanslern av en medlem i ett jakträttsområde kan inte kännas bra när man har försökt lägga ner så mycket arbete inom styrelsen, framför allt skrivelser och svar som landskapsstyrelsen ställt.

 

För att gå in på den tilldelning som spörsmålet berör, bedömningen av tilldelade älgar, kan jag bara kort konstatera att Lemlands jaktvårdsförening anhöll om en kvot på 65 älgar för att dela ut till sina jakträttsområden. Resultatet av det blev att jaktvårdsföreningens styrelse erhöll 59 älgar. Som vi har hört här tog landskapsstyrelsen efter en tid ett beslut och tilldelade ett jakträttsområde åtta älgar till, vilket överskrider jaktvårdsföreningens anhållna kvot om två älgar. Där tycker jag alltså att landskapsstyrelsen har tagit ett stort ansvar i och med att de har ansett att det finns två älgar till i Lemlandsskogarna som borde komma bort.

 

Jag har en klar uppfattning och en sak är säker: jaktvårdsförenings styrelse har skött denna fråga rätt och enligt lag och förordning. Men hur landskapsstyrelsen tolkar lag och förordning, det får landskapsstyrelsen stå för och det har vi också fått ta del av under den pågående debatten.

 

Herr talman!

Man kan också ha åsikter om spörsmålet om tilldelning av älgar borde behandlas och diskuteras i Ålands lagting, det kan man fråga sig, men det är väl som en lagtingsledamot uttryckte sig i senaste veckas budgetdebatt när vi diskuterade ett allvarligt uppgörande av ett sjöfartsregister i landskapet, ett parallellregister, som man kallade ett ”pallerregister”. Jag vill inte gå så långt, men jag tycker i alla fall att den här frågan kunde ha skötts på ett bättre sätt än att få en debatt i Ålands lagting.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har flera gånger sagt, och det står också i landskapsstyrelsens officiella svar på spörsmålet, att vi har noterat att jaktvårdsföreningen och dess styrelse har gjort vad man har kunnat. Vi har alltså inte anfört någon som helst kritik. Vi har närmast berömt den och andra  jaktvårdsföreningar i landskapet. Men vi konstaterar att den inte har makten i sin hand att lösa den här typen av konflikter. Det är alltså en bekymmersam situation som vi har diskuterat här om man kunde ändra lagstiftningen.

 

När det gäller skötseln av jakten står det i 3 § landskapsförordningen om jakt på älg från 1997 rubricerad ”Bildande av jakträttsområde”: då ett jakträttsområde bildas skall den som har jakträtt etc. beredas tillfälle att ansluta området i fråga till jakträttsområde, förutsatt att området lämpar sig för älgjakt. Det här är en väldigt tvingande lagtext som anger att så ”skall vara fallet”.  Då kommer vi in på det praktiska problemet att när det inte är möjligt, hur gör man då? Ja, det är alltid möjligt, men effekten kan lätt bli att andra marker tas bort och summan av det hela blir mindre lycklig. Det är det som har hänt i Lemland. Men jaktlagstiftningens målsättning är fullständigt klar på den här punkten. 3 § i landskapsförordningen är synnerligen tydlig. Hur vi sedan skall nå målet i Lemland håller jag med ltl Holmberg om att borde lösas på annan plats än i plenisalen i Ålands lagting.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande anser jag givetvis att det inte är jaktvårdsföreningens styrelses sak att sköta de konflikter som tyvärr har uppstått i Lemlands kommun. Vad beträffar det som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson nämnde är det säkert mycket otrevligt. Det är säkert otrevligt också för landskapsstyrelsen, och det har jag förstått att det är, men då skulle det ha varit skäl att man hade tänkt sig för hur man sköter en tilldelning. Som jag också nämnde konstaterade landskapsstyrelsen att det fanns två älgar till i kommunen som borde bort. Jag är övertygad om att skulle man ha lagt det på en anpassad nivå hade vi sluppit denna debatt i Ålands lagting.

 

Ltl Sune Eriksson:

Herr talman!

Det har skymtat fram tidigare och det kommer fram igen, att det inte är något ärende för Ålands lagting att reglera älgjakten. Jag kan hålla med i princip, men det är inte det det handlar om egentligen utan det är orsaken till att det finns ett ärende här nu. Den egentliga frågan är om landskapsstyrelsen i det här fallet har behandlat människor lika och rättvist. Det är egentligen det vi diskuterar. Man kan också ta andra exempel. Man kan ta barnbidrag, hemvårdsstöd eller vad som helst och ha det som grund för en debatt, men grundfrågan är om det beslut som landskapsstyrelsen har tagit är rättvist. Ger man alla människor lika rättigheter? Det är grunden till spörsmålet.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Till de delar håller jag med ltl Sune Eriksson att man bör följa lagen och att alla skall behandlas lika, men jag undrar om man via ett spörsmål skall ta upp en sådan sak. Givetvis är älgjakten viktig, men jag tror att man bör tänka sig för och jag tror att ltl Sune Eriksson med sin långa politiska karriär bakom sig säkert kan bedöma vad som är rätt och riktigt.

 

Ltl Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

När jag fick ta del av landskapsstyrelsens beslut var min omedelbara reaktion att vad är nu detta? Här får vissa människor en förmån i kommunen, andra får en annan förmån när lagstiftningen är densamma i grunden och det är det som man måste reagera på. Nog är det rätt plats att diskutera sådana frågor i Ålands lagting som skall se till och övervaka vad landskapsstyrelsen gör och fattar för beslut. Att det nu råkade röra älgjakt, som många vill bagatellisera, så det får stå för dem.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande får landskapsstyrelsen stå för sitt beslut, men min personliga åsikt är på vilken nivå skall man ställa spörsmål och enkla frågor till lagtinget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Man pekar noga ut för oss om 39 paragrafens bredd och vidd och stora fullmakter till landskapsstyrelsen, och landskapsstyrelsen har naturligtvis tolkningsrätt, men kan hända att lite ursprung till hela konflikten som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson talar om kommer just på grund av att det finns folk som alltid tolkar allting precis så här kan vi göra, vi har rätt till det, vi har inga skyldigheter, vi måste inte se till andra människor utan vi tolkar det bara som vi själva vill. Jag tror att det kan vara bra även för så högt uppsatta medlemmar i det politiska livet som landskapsstyrelsen att tänka efter många gånger är det här lika är det här rätt? Det behöver inte vara så.

När det gäller ltl Holmbergs påstående att det är fel ställe att ta upp frågan här i lagtinget, men tycker man att någonting har blivit fel, att folk blir olika behandlade och man har en möjlighet så tycker jag att det är min plikt som förtroendevald att ta upp det i de sammanhang jag kan. Det behöver inte bara vara när fisken går dåligt till utan det kan även vara sådant här när älgen går för mycket till åt en del, så det är ganska viktigt att man tänker efter om man säger någonting.

 

Några frågor till landskapsstyrelsen. Får alla andra nu samma fördelar om de inte kan, får eller vill ingå i ett jakträttsområde i framtiden? Kan de få det? Man kan ju hitta på olika sätt och ställa sig utanför. Det är mycket, mycket bekvämare t.ex. i mitt jaktlag att vi säger att vi vill inte vara med om det här, vi går inte med på fördelningen, vi skall inte jaga på de makerna, vi kan rabbla upp en massa saker, för det är bekvämare att slippa lämna in en ansökan varje år. Det är mycket lindrigare att göra det vart tredje år. Det går mycket tid åt att rita kartor, att titta efter tillstånd och sådant. Får vi det allihopa? Då blir vi lika inför lagen också.

 

Varför gav man de aktuella sökande åtta älgar när man faktiskt sökte på fem? Ledamoten Jansson sade att det var nog fem man sökte på på ett år. Det finns nog ingenting i ansökan som säger att man sökte på 15 på tre år, det medgav han nästan. Alla kan inte ingå i älgjakten. Ledamtoen Jansson sade att alla som vill skall få ingå. Det är praktiskt omöjligt. I det jaktlag som jag är med i kanske vi har 200-300 markägare och skulle alla vara med skulle vi inte kunna skjuta; då skulle inte lantrådet Roger Nordlund våga fara till Lemland längre, för han skulle stå i korseld, så det går inte! Han brukar nämligen jaga där ibland.

 

Sedan talade landskapsstyrelseledamoten Jansson om vem som sköt första älgen i Lemland, väl underrättade källor osv. För det första kan jag säga att han är säkert rätt underrättad när han sade att det var en lemlänning, men i vilket jaktlag osv. tror jag inte att ledamoten Jansson visste när han sade det, för jag tror inte han har så bra reda på var man sköt den första.

 

Det sägs här att jaktvårdsföreningen har gjort vad den kunde. Det är jag alldeles övertygad om. Den har gjort vad den kunde, inte för att jag ingår där utan för att Lemlands jaktvårdsförening är så bra. Men är det någon annan som inte har gjort vad de kunde? Finns det någon som har kunnat göra mera? Personligen har jag kallat till möten, satt bort massor med tid och försökt få någonting till stånd, men inte har det gått, så jag undrar finns det någon som inte har gjort det? Det är frågor som jag tycker att det vore bra att få svar på.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson bereds också här tillfälle i stöd av 33 § AO att besvara ltl Sune Mattssons frågor.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Jag skall ta den första och den fjärde frågan samtidigt. Landskapsstyrelsen och vi, från förra jaktansvariga ministern Gun Carlson till nuvarande och med stöd av alla ledamöter i landskapsstyrelsen som på något sätt har varit inblandade, har varit ytterst kritiska till särskilt den andra partens hantering av åtskilliga frågor. Vi har haft ett orimligt arbete med att i olika rättsinstanser i det här landet göra utredningar och ge långa svar på frågor som vi tycker att vi skulle kunna göra någonting bättre under den tiden som vi jobbar med de frågorna. Vi har varit mycket kritiska till det. Vårt engagemang i den här frågan har alltså enbart gällt detta, att hur få de som är intresserade att jaga att ha möjlighet att jaga, särskilt om de vill sätta sina marker till jaktens förfogande, alltså detta med rättssäkerhet och minoritetsskydd osv. Det har varit vårt enda engagemang i sammanhanget. Vi har, tror jag,  under den resan inte en enda gång kritiserat jaktvårdsföreningarna och deras hantering, så ni förstår att stå här och vara något slags försvarsadvokat för en part som man inte är försvarsadvokt för är inte riktigt rimligt. Vi förstår och jag förstår sannerligen situationen i Lemland fullt ut.Man kan kritisera oss för att vi har använt 39 §. Jag förstår också det, men ingen har kommit med något bättre alternativ till att klara ut minoritetsskyddet och rättsskyddet i älgjakten.

 

När det gäller frågan om 39 §:s användning framöver är vår förhoppning att den aldrig skall behöva användas. Vår målsättning är, när vi tittar över lagstiftningen att vi t.o.m. kunde slopa den, så att den inte skulle finnas utan att man skulle ha jaktlagstiftningen så konstruerad att det egentligen inte skall behövas annat än i alldeles exceptionella förhållanden, som Mörskärsälgen var. Under treårsperioden kommer vi att försöka tillse att den inte skall behöva användas och för övrigt är ltl Sune Mattssons fråga sådan att den inte är aktuell därför att det förekommer inte behov av 39 § i någon annan kommun, lyckligtvis.

 

Varför vi har givit 2,7 älgar per år i stället för anhållna fem är, som sagt, för att landskapsstyrelsen ansåg att fem är för mycket, att fyra är för mycket, att tre är för mycket per år, så det blev 2,7. Jag har förstått att man kunde ha accepterat här om det hade varit 2,5 eller 2,3 älgar, inte minst av ltl Holmbergs anförande, men det är inte så hemskt stor skillnad mellan 2,7 och 2,3 älgar, så vi gjorde bedömningen att det var en lämplig nivå. Under fjolåret i Lemland sköts det färre älgar än vad man hade fått tillstånd till, särskilt ungdjur, jag vill minnas att det sköts bara två i stället för fem, som jaktvårdsföreningen hade delat ut. Det är ett resultat av jakten som inte är bra för älgstammens hållbarhet, men vi lät inte heller det påverka vårt beslut beträffande älgjakten i Lemland, för vi tror att man klarar långsiktigt av det här när man räknar ut resultatet på flera år än på ett. Här har vi nu en treårsperiod som vi sedan kan bedöma resultatet från när den dagen randas. Har man då på det här lilla området misskött sig är det klart att möjligheterna till att få några undantag i framtiden blir nästan obefintliga, men jag hoppas verkligen att vi inte skall behöva föra den diskussionen mera sedan att använda sig av 39 § eller motsvarande i Lemland. Men man kan ju bara hoppas!

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag fick inte riktigt svar på min fråga eller kanske jag ställde den fel. Varför delar man inte ut varje år, varför tar man inte beslut varje år i stället för att ta ett treårsbeslut? Om man dividerar och grejar, varför fick man den fördelen att om man har bra tillgång till älg i år så skjuter man flera har man dåligt så skjuter man mindre, då kan man skjuta flera nästa år osv.? Varför satte man inte ut vilket kön? Varför gjorde man inte det när det är brukligt i kommunen för övrigt och i de flesta andra kommuner?

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson har alldeles fel – jag skall inte säga okunnig, för då kanske han tar illa upp, men det gränsar till okunnighet – när han säger att det inte var bra för älgstammen och jakten att vi sparade tre kalvar när vi på jakten såg att det var lite mindre än vad vi har tänkt. Det kallas ansvar från jägarhåll att man inte måste skjuta mesta möjliga för att få ut så mycket kött som möjligt ur skogen, utan att man faktiskt tänker på älgstammen först och i andra hand på vad man har tillstånd till. Det har skett flera gånger och ibland kan man få kritik, men det är ofta från håll som man tror att inte är insatta, men i det här fallet, eftersom ledamoten Jansson tycks vara insatt, så förvånar det mig att han kritiserar det förhållningssättet. Vi hade kunnat skjuta dem, det är inte alls fråga om det, vi kan skjuta 30 älgar i Lemland i år om vi vill, vi är duktiga jägare, vi har bra förhållanden, men vi gör det inte. Man skall inte koppla ihop detta.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag kritiserade inte kvotutfallet eller jaktutfallet i Lemland utan jag bara noterade att det var på det sättet. Då kan man alltid diskutera, att hade det varit bra om man hade lämnat också någon vuxen älg oskjuten i det sammanhanget för att bibehålla den balans som man själv har angivit i sin ansökan att finns och bör bibehållas. Det här är detaljer som jag tycker att definitivt inte hör till den här diskussionen här och nu utan det är sådant som man kommer överens om med landskapsstyrelsen och inom jaktvårdsföreningen.

 

Varför vi inte gav tillstånd för ett år har jag svarat på redan, att vi ville ha en treårig lugn period när man kunde ge tid åt problemen att lösa sig av sig själva och kanske vi också från vår sida kan hjälpa till på något sätt att lösa dem; jag talade om att vi skall överse lagstiftningen och regelverket. Det var orsaken till det, så att vi inte varje år skall måsta riva upp såren, som de här tydligen resulterar i – med rätt eller fel. Men det är väldigt otrevligt för oss i landskapsstyrelsen att hålla på med den här typen av ärenden, väldigt otrevligt, det är mycket aggressiva känslor som riktas mot oss, också mot våra tjänstemän och det är inte bra att jobba under sådana förhållanden, så det var rimligt att sträcka ut det över tre år.

 

När det gäller könsfördelningen har jag också nämnt att i alla tillstånd som har givits har vi inte skilt på djurens kön utan bara på storleken s.a.s. Det gjorde vi också i det här fallet. Man kan kritisera oss för det, men det är nog ingen stor kritik i så fall.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Alla andra jakträttsområden som får tillstånd inom jaktvårdsföreningen har en kvot på kön också och därför tycker jag att landskapsstyrelsen borde ha gjort likadant när det är ett jaktlag som söker. Man borde ha kunnat uppfylla det. Dessutom är jag nästan alldeles övertygad om, om jag ser till hur det jaktlaget har skött älgjakten förut, att den första älgen, som ledamoten Roger Jansson är informerad om, var antagligen en tjur, jag vet inte, men jag kan nästan ge mig sjutton  på det eftersom de aldrig har gjort något annat förut, så varför skulle det vara skillnad den här gången! Jag tycker därför att i fortsättningen skall faktiskt landskapsstyrelsen tänka efter så att man försöker behandla alla lika, för det har framgått tydligt här att jaktlaget har fått fördelar som inte andra har. De har kanske nackdelar också, men av landskapsstyrelsens behandling har de fått fördelar som ingen människa får. Det är bara är så!

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Ärenden av det slag som spörsmålet utgår från behandlas, vad jag förstår, normalt vid enskild föredragning, dvs. mellan en tjänsteman som föredragande och den ansvariga ministern, i det här fallet jaktvårdsministern. Men det här beslutet fattades av en enhällig landskapsstyrelse. Varför gick det så i det här fallet och hur gick det till? Det hoppas jag att ledamoten Jansson vill säga några ord om. Till ltl Holmberg vill jag säga att det här är en fråga om likabehandling och därför intressant också för en icke-jägare som jag. Man kan också konstatera att utan det här ärendet i dag hade vi inte haft så mycket att göra på detta plenum överhuvudtaget. Jag anser alltså att som lagtingsledamot, om man vill påtala någonting, så har man möjlighet att göra det i lagtinget. Jag vet inte på vilket annat sätt man skulle kunna göra det här.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman! Det gläder mig att ltl Svensson har intresserat sig för jaktfrågor – förresten brukar han vara intresserad av det mesta! Men jag tycker att jag har min fulla rätt att ha synpunkter på vilken nivå spörsmål och dylikt kan föras till Ålands lagting. Det har jag min fullständiga rättighet till, ltl Svensson!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag tyckte att jag försökte få fram här att det var inte själva jaktfrågan som intresserade mig, utan det var likabehandlingsproblemet. När det gäller att ha synpunkter på hur man behandlar ärenden har jag, precis som ledamoten Holmberg, min fulla rätt att ha synpunkter på det!

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Det är klart att ltl Svensson har rätt i det han säger att alla skall kunna ha möjlighet att påverka lagar och hur lagarna skall följas. Men jag har sagt det i ett tidigare anförande här hur man då bör gå tillväga.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag tycker att det är viktigt att lagtinget på samtliga områden, där vi har lagstiftningsbehörighet, om vi finner för gott, kan ta upp och diskutera vilken fråga det än vara må i Ålands lagting.  Så är det! Och tack och lov förhåller det sig så med demokratin ännu att minoriteten bestämmer sina arbetsmetoder och majoriteten får stå för sina. Att ltl Holmberg har åsikter om den här frågan förstår jag, eftersom spörsmålet riktar sig visavi ärendets handläggning mot en minister i majoritetsblockets ministär. Men, för guds skull, i demokratins namn, Holmberg, tillåt oss välja redskap när vi vill diskutera de frågor som vi finner angelägna!

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Ltl Wiklöf har rätt. Det är klart att minoriteten får jobba efter sina riktlinjer och majoriteten givetvis efter sina. Inte ifrågasätter jag det, men jag tycker att var och en har sina fria rätt, och detta är min personliga inställning, och jag tror att många delar av det åländska samhället frågar sig: Är en älgjaktskonflikt i Lemland av den dimensionen att vi skall debattera den i Ålands lagting?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Man kan diskutera frågornas art, viktighetsgrad och allt sådant. Men jag tycker att den frågeställning som här har fokuserats kring, nämligen rättviseprincipen hur envar behandlas i dessa frågor,  är lika relevant om man så har studsarn vid axeln eller om man far ut med skötarna och fångar strömming. Det är precis lika. Jag tycker att det är mycket mera fråga om principen än om det gäller älgar eller någonting annat.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Jag har inte ifrågasatt rättviseaspekten och jag hoppas också att ltl Wiklöf har den möjligheten framdeles, såväl som undertecknad också.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Som jag har sagt i den här salen förr: jag kommer att slåss och ge mitt liv för att ltl Holmberg skall få ha sin åsikt. Sedan är det en annan sak om man delar den!

 

TALMANNEN: Replikskiften är avslutade. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 29.11 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.45).

Originalfil