Stenografiskt protokoll från plenum den 29 mars 2000 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 29 mars 2000 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Englund, ltl Christer Jansson, ltl Pehrsson och ltl Karlström).

26 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från lagtingarbetet i dag den 29 mars anhåller ltl Englund på grund av kursdeltagande, ltl Christer Jansson och ltl Pehrsson på grund av deltagande i PAF:s Consultings bolagsstämma i  Stockholm och ltl Karlström på grund av tjänsteresa angående Ab Skärgårdsflyg. Beviljas.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Sundbacks m.fl. spörsmål angående privatiseringen av skärgårdstrafiken. (S nr 1/1999-2000).

 

Enligt 38 § AO skall då svaret  eller meddelandet om att svar inte avges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast påföljande dag. Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 3 april. Godkänt.

 

 

 

Föredras ärende nr 2: 

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Olof Erlands enkla fråga om sammansättningen av Ålands högskoledelegationen. (EF nr 3/1999-2000).

 

Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfrågor. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ber jag att till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen få ställa följande fråga: Enligt vilka principer utesluter landskapsstyrelsen representation för Ålands största parti i lagtingsvalet?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapslagen om Ålands högskola är från 1981 och alla är medvetna om att vi bör stifta en ny lag i den här frågan. Målsättningen med Ålands högskola enligt den gamla existerande lagen är huvudsakligen att bereda möjlighet till akademiska studier och fortbildning och man talar om utbildning som kan vara 60 studieveckor eller ända upp till 100 studieveckor. Man försöker ha ett stort och brett kursutbud. Högskolan skall också koordinera forskning och högre utbildning; högskolan stöder m.a.o. forskning främst inom olika utvalda områden som har varit eller är speciellt intressanta för Åland. Det har mycket handlat om självstyrelseutveckling och forskning. För närvarande vill jag påstå att det kanske är miljön och olika minoritetsfrågor som ligger i högsätet. T.ex. har forskningen om minoriteter bedrivits med rätt stor framgång tillsammans med fredsinstitutet.

 

Ålands högskola har också en publikation  och det handlar om den opartiska tidskriften Radar, som utges av Ålands högskola. Man publicerar också ett antal forskningsrapporter och resultat från olika områden.

 

Biblioteksverksamheten inom högskolan ges också ekonomiska förutsättningar så att de kan svara mot de förväntningar som verksamheten ställer.

 

Högskolan är underställd landskapsstyrelsen och enligt gällande lag är delegationen en rådgivande delegation. För närvarande och också under tidigare landskapsstyrelse har högskolan nu haft fem medlemmar. Det anknyter sig egentligen till att nuvarande skoldirektioner har fem medlemmar. Man har försökt jämställa den med det.

 

Vi har som alla vet ett parlamentariskt system där lagtinget väljer landskapsstyrelse. I samband med landskapsstyrelsebildningen görs ett handlingsprogram upp som också skall godkännas i lagtinget. Handlingsprogrammet bygger på landskapsstyrelsepartiernas politiska värderingar och åsikter. Vid tillsättandet av olika organ är det naturligt att regeringspartierna tillsätter medlemmar i olika organ för att få möjlighet att föra den politik som man dels har angett i sitt handlingsprogram och också i valprogrammen tidigare. Av tradition, också av hygglighet, har centern, Frisinnad Samverkan och obundna under förra den förra landskapsstyrelseperioden, liksom också nu, i vissa styrelser, t.ex. ÅHS, jämställdhetsdelegationen, ändå tillsatt medlemmarna från oppositionspartier även om inte lagen har sagt någonting om det. Priniciperna för att tillsätta medlemmarna i Ålands högskola har varit desamma som i de allra flesta andra organ, dvs. intresse, lämplighet, fördelning enligt jämställdhetslagens kvotbestämmelser enligt kön och t.ex. när det gäller högskolans delegation har högskoleutbildning varit till fördel vid tillsättandet. Den här gången valdes en medlem från obundna; de saknade nämligen plats i den förra högskoledelegationen, trots sitt medlemskap i landskapsstyrelsen. Nu är då inte det liberala partiet representerat, men det beror på att landskapsstyrelsen inte har några principer för att utesluta någon.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Svaret är i och för sig på sätt och vis heltäckande. Landskapsstyrelsen har inga principer enligt den fråga som jag ställde. Jag vill ändå konstatera att från landskapsstyrelsen är det klargörande för oss att  det är på grund av hygglighet som vi deltar i olika organ!

 

Ett parlamentariskt system är inte en tillfällighet, utan det är en långsiktig lösning på demokratins problem. Det betyder att i vissa frågor skall man föra in den här långsiktigheten för hela befolkningen och ha en bred representation. Om det sedan är hyggligt att vara demokratisk eller hyggligt att vara odemokratisk, som i det här fallet, det kan man diskutera, men högskoleverksamheten är långsiktig. De som utbildar sig där kommer ut i arbetslivet, fortsätter med studier och då skall det inte vara avgörande vad, som jag hoppas, tillfälliga majoriteter tycker. Det är klart att de obundna med fyra mandat i lagtinget har representation, vi med nio mandat har inte representation. Vi representerar 3.500 väljare.

 

I förarbetena och i lagtinget sade man att det är nödvändigt, särskilt med tanke på högskoleutbildningen, att det finns ett organ som skall bilda sig en helhetsbild av behovet och kartlägga utbudet. Det sades också att det skall finnas representanter för moderuniversitet, lärar- och elevorganisationer, läroinrättningar samt andra grupper och sammanslutningar. Det var ingen stans någonsin i lagtinget tal om att majoriteten tillsätter vad den vill och av ”hygglighet” skulle möjligen andra grupper komma in i det här.

 

Herr talman!

Jag kommer inte att ställa några tilläggsfrågor i detta sammanhang utan jag kommer att föra in en anteckning till kännedom i svarta boken på grund av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlsons svar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman! Jag vill förtydliga mig. Jag sade att landskapsstyrelsen har inga principer för att utesluta någon ur någon grupp eller något organ. Däremot har vi principer för att välja in någon. Jag vill också påminna om att beslutet från 1986 var före parlamentarismens införande.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om ekonomiskt stöd till de åländska församlingarna för att bevara kyrkorna och miljöerna runt dem. (HM nr 3/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion. 

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Vi ser nu exempel på den s.k. härskartekniken nummer ett, marginalisering kallad, när herrarna stiger upp och går ut och när de sätter sig och pratar med varandra högljutt! Det är alltså ett mycket typiskt exempel på härskarteknik. Man kan också tolka det som så att dessa personer, företrädesvis män i den här situationen, inte är intresserade av vad motionen handlar om. Det är sant att frågor som gäller kulturmiljö och t.o.m. kyrkliga frågor i dag i allt högre grad har blivit kvinnofrågor. Det är inget fel i det, tvärtom, jag tror att kvinnor är alldeles ypperliga när det gäller att förvalta vårt rika kulturarv. De åländska kyrkorna är många. Vi är rikt gynnade när det gäller medeltida kyrkor; också miljöerna runt kyrkorna är i många fall mycket vackra. Det hade väl att göra med att man av olika skäl valde platser som inte skulle vara så tillgängliga och man skulle ha god utsikt från kyrkorna; de var också i många situationer försvarsbefästningar. Det gör att de fortfarande ligger väldigt vackert i det åländska landskapet.

 

Den allmänna samhällsutvecklingen gör sedan ofta så att vi får konflikter mellan bevarande och exploaterande intressen. Det finns också sådana problem när det specifikt gäller kyrkorna och kyrkomiljöerna. Traditionellt har lagtinget inte blandat sig i församlingarnas ansvar och göranden och låtanden, men samhällsutvecklingen har också gjort att kyrkorna och församlingarna av ekonomiska skäl har fått allt svårare att ta hand om  sina kulturskatter. Strikt juridiskt är det kyrkolagen som reglerar det mesta som gäller kyrkans verksamhet på Åland, men om man ser till de kulturhistoriska och kulturpolitiska intressena har landskapet, som jag ser det, ett uppenbart ansvar i det här fallet. Som jag har förstått det har också landskapet, speciellt museibyrån, tagit ett allt större ansvar för frågan, åtminstone på det forskningsmässiga planet och också när man skall göra upp planer för restaurering av kyrkorna osv. I de konflikter som ofta uppstår när man vill dra vägar och annan aktivitet väldigt nära kyrkorna kommer landskapet och kommunerna ofta med in i bilden.

 

Jag tycker att oberoende hur man ser på det formella ansvaret är det av allmänt kulturpolitiskt intresse att lagtinget och landskapsstyrelsen skulle mera engagera sig i bevarandet av kyrkorna och miljöerna runt omkring dem. Församlingarnas ekonomiska svårigheter ser ut att bara tillta. Samfundsskatten, som vi i andra sammanhang har varit mycket intresserade av, delas mellan tre parter. En del tar staten – den största delen – kommunen får en del och församlingarna får en liten del. Församlingarnas andel har minskat hela tiden. Sedan har det här lagtingets majoritet, får vi väl börja säga nu eftersom parlamentarism tydligen enligt den här landskapsstyrelsen är liktydigt med majoritetsstyre - och så kan man definiera parlamentarism, det finns ingen vetenskaplig definition - men det skulle vara bra om landskapsstyrelsen gick in för en entydig linje, att det inte ibland är så att det är allparti och ibland är det majoritetsstyre. Det är otydligt för maktutövningen och för dem som skall ta ansvaret. En majoritet i det gamla lagtinget beslöt i alla fall att man skulle införa ett kommunalt skatteavdrag och det påverkade också indirekt församlingarnas inkomster.

 

De små församlingarnas och deras framtid är alltså hotad på många sätt i verksamheten direkt; många församlingar kommer knappast att ha en egen kyrkoherde ens och det tror jag är en stor förlust för många, men också om kyrkorna och miljöerna runt omkring förfaller på grund av att församlingarna inte kan ta sitt ansvar på grund av ekonomiska svårigheter. Detta gör att jag tycker att det är dags att lagtinget tar ställning till: skall vi gå in här och göra en kulturinsats på lång sikt. För mig är svaret ganska givet eftersom jag tycker, och jag tror att det finns en stor enighet bland befolkningen, att det här är något av de viktigaste vi har i fråga om kulturarv.

 

Jag hoppas alltså på en positiv behandling av den här motionen. Det är faktiskt så att jag hade lämnat in den redan till det förra lagtinget men på grund av valet förföll den eftersom den inte behandlades då. Men jag tycker fortsättningsvis att frågan är viktig och kanske ännu angelägnare än då när den lämnades in första gången.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag vill säga att det är glädjande att ltl Sundback tar upp en så här angelägen fråga. Allt vad ltl Sundback kommer fram med är ju rena rama sanningen. Vi har sett resultaten av de små församlingarnas bristande ekonomiska resurser. Det är riktigt att såväl samfundsskatten som det kommunala skatteavdraget har inverkat negativt på församlingarnas ekonomi. Detta har de små församlingarna märkt av. Jag tycker att det är bra att man också i lagtinget visar det totala samhällsansvar, som jag anser att man bör ha på lilla Åland, att man också ser till kyrkorna och inte bara till det andra. Det är riktigt att de kulturhistoriska miljöerna inte kan ersättas med någonting annat, utan de skall bevaras, så jag bara vill uttrycka min glädje över initiativet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om ett textilkonstverk till lagtingets plenisal. (HM nr 4/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag skall fatta mig mycket kort, eftersom det här också är en motion som jag har lämnat in en gång förut, men den behandlades inte i det förra lagtinget. Jag tror att alla som vistas både tillfälligt och en längre tid i den här salen upplever den som väldigt mörk och tung. Det finns en stor tom yta här bakom som kunde prydas av ett, som vi tycker, textilkonstverk som alltså på grund av materialvalet är mjukare och kanske skulle lite lätta upp stämningen här. Det är så att om man vill visa att man har makt och myndighet så är det viktigt att också rummet och pulpeterna är stora och mörka. Vi såg att en landskapsstyrelseledamot hade köpt sig ett riktigt stort bord för säkerhets skull, för det är ett traditionellt sätt att signalera betydelse och position. Jag tycker att det här rummet är ganska maktpåkallat men inte särskilt vackert, för att inte tala om luften,  men det lär vi väl aldrig kunna ändra på. Kanske det i alla fall skulle kännas lite lättare om vi fick ett fint textilkonstverk. Jag vill också betona att jag tycker att det skall vara en kvinnlig konstnär. Det är väl också så att det vanligtvis är kvinnliga konstnärer som jobbar med textil, men jag är ganska säker på att om det fanns en enda man skulle han plockas fram också i det här sammanhanget, så därför har vi särskilt betonat det i klämmen!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det här är också ett intressant initiativ som vi nu får höra om. Jag vill inte uttala mig om huruvida det skall vara textilkonst eller någon mera monumental tavla, men det får väl kulturutskottet ta ställning till.  Jag måste ändå som före detta jämställdhetsminister ställa frågan: Får man säga i en sådan här motion att det skall vara en kvinnlig konstnär? Är det diskriminerande eller är det inte diskriminerande?

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt före detta jämställdhetsministern som skall avgöra den frågan och som borde känna till vad lagen stipulerar! Men om man har ett jämställdhetsprogram, som jag inte vet om landskapsstyrelsen har tagit, så kan man ta in sådana aspekter att man alltså gynnar det ena könet framom det andra i sådana situationer där det annars är missgynnat.  Om vi tittar på konstverken i detta hus tror jag inte att vi behöver göra någon större vetenskaplig undersökning för att se att både motiv och konstnärer är av manligt kön. Det är inget fel i det, men det är väl bra med jämställdhet, så ett konstverk av en kvinna eller ett par till kunde väl inte skada!

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa ledamöter!

Jag måste ärligt talat säga att ltl Sundback har levererat två motioner på rad som jag tycker är ganska intressanta. Jag kan också hålla med om att vi har en ganska tråkig plenisal i många avseenden. Precis som ltl Sundback efterlyser glada färger har jag ett bra förslag på glada färger – blåa, gula och röda. Jag vill hänvisa till den svenska riksdagen där har man den svenska flaggan hänger bakom talmannen och då skulle jag helt enkelt ha ett kompromissförslag att man skulle ha ett textilkonstverk men bestående av vår fana hängande bakom talmannen. Det får gärna vara en kvinna som gör det.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är roligt att ltl Lindqvist är intresserad av motionen och jag är alldeles säker på att om den kommer så långt att det blir tal om ett konkret konstverk kommer det att finnas otroligt många åsikter om både hur den skall se och vilka färger det skall innehålla. Jag har en sådan konstsyn att den måste vara fri, dvs. det hör till åsiktsfriheten att varje konstnär uttrycker sin egen subjektiva åsikt enligt olika tema osv., men det tillhör inte vår kulturtradition att binda konstnärerna på förhand både till motiv och färger, vilket nog har gjorts försök till här i landskapsstyrelsen tidigare när man bara skulle få visa åländska konstnärer eller tavlor med åländska motiv. Då blir det väldigt svårt t.ex. med abstrakt konst i en sådan kultur, att vi måste avstå från det. När det gäller svenska riksdagen kan det nog hända att det säkert hänger någon flagga där, men i mitt minne är det så att det finns faktiskt ett stort textilkonstverk och det är faktiskt därifrån som vi har hämtat inspirationen. Det är många socialdemokrater dessutom i det parlamentet.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det var ett halvår sedan jag senast besökte svenska riksdagen och om jag minns rätt är det som ltl Sundback säger att det hänger ett konstverk där men också svenska flaggan och det jag föreslår här är att slå två flugor i en smäll!

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag känner ett behov av att upplysa ltl Lindqvist om att i lagtingets plenisal hänger det inte färre än två åländska flaggor!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Precis som ltl Svensson säger, så hänger det faktiskt två små flaggor här i lodrät linje. Men det jag efterlyser skulle vara en litet mera aktningsvärd plats för den åländska fanan, som betyder hemskt mycket för mig – kanske inte så mycket för Svensson.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! Det förvångar mig att ltl Lindqvist tycker att lagtingets plenisal inte är någon aktningsvärd plats för Ålands flagga.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Antingen hör ltl Svensson dåligt eller så är han verkligen ute för att baktala mig. Jag sade inte att lagtinget inte är en aktningsvärd plats, utan jag efterlyste en aktningsvärd plats för den åländska fanan. Jag anser inte nu att de hänger på en sådan plats, herr Svensson!

 

Vtm Erlandsson:

Herr talman!

De två flaggor som pryder lagtingssalen kom upp i samband med självstyrelsens 75-års jubileum. Före det hade vi ingen flaggning här i huset under pågående plenum, om det inte var vid något särskilt tillfälle, men efter jubileumsåret 1997 blev Ålands fanorna kvar och de har inte väckt någon diskussion och kommer väl inte att göra det heller.

 

Jag vill säga om ltl Sundbacks motion här att det är inget nytt under solen. Det var nämligen så att när det här huset planerades och byggdes märkte man säkert att det skulle bli en ganska stor tom yta här i bakgrunden och därför anskaffade man faktiskt en målning med avsikt att hänga upp här. Det var en mycket berömd konstnär med fågelmotiv. Den skulle ha sett mycket ståtlig ut och också prytt salen i dag, särskilt när vi diskuterar fåglar utgående från olika perspektiv. Jag vet inte om denna fågel var av han- eller honkön, men det råkade sig så att det motstånd som målningen väckte leddes av en mycket driftig och insiktsfull, kanske konstkännare här i lagtinget som råkade vara kvinna. Det var lite synd att konstverket inte anskaffades, för jag tror att målningen som sådan kunde ha varit väldigt fin och värdefull bland landskapets konstsamlingar. Men man ansåg då att den var för dyr och den var för stor, men kanske man i dagsläget kunde hitta någonting som skulle kunna godkännas av alla här, men jag tror att det vore viktigt att man bjöd ut en konstnärstävling som skulle vara öppen för alla, både ålänningar och icke-ålänningar. Sedan kunde vi här i lagtinget ta oss samman och välja ut det som passar oss bäst här. Men jag vill inte gå ut här nu och begränsa urvalet av konstnärer i det här skedet. Vi skall heller inte föregripa behandlingen av motionen i lagtinget, men jag vill som sagt påminna om att frågan var synnerligen aktuell när den här salen togs i bruk.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Om man sitter här i lagtinget en tid tycker man nog att det kunde finnas någonting på väggen. Om platsen för Ålands flagga skulle vara bättre där än där den är tycker inte jag verkar särskilt övertygande, men det är en smaksak. Det som jag tycker att utskottet skall göra är att gå igenom konstverken i det här bygget och se hur mycket man har satsat, enligt vilka principer – en viktig sak – manliga och kvinnliga konstnärer. Det kan vara så att när det gäller upphandling, vilket det är fråga om i detta fall, kan det finnas begränsningar om positiv särbehandling, men jag tycker att det här med traditionellt textilhantverk är ju ett kvinnligt hantverk, det är bara ett faktum att det är så, även om man naturligtvis kan hitta andra exempel. Om man alltså bestämmer sig för att det skall vara ett textilhantverk blir det väl troligtvis en kvinna, och det är väl inte så mycket att säga om det.

 

När det gäller väven i Sveriges riksdag är den ljusblå, mellanblå och grå. Den skulle göra sig bra också tillsammans med Ålands flagga, tror jag, som en kontrast. Det är alltså ganska milda pastellfärger.

 

För övrigt när det gäller tavlan som Bruno Liljefors ville billigt sälja till Åland så var det en fågel av hankön, skulle jag tro, därför att den var ganska färgglad. Man bör veta skillnaden när man skall ut på fågelskytte! Det som  var synd med den tavlan var att värdet av tavlan var högt, men Åland skulle få den billigt därför att konstnären ville att den skulle komma hit, men då räckte det inte därför att det skulle vara en åländsk konstnär.

 

För övrigt, herr talman, tycker jag att det finns mycket att göra när det gäller den estetiska utformningen av huset, som går tillbaka till tankar från början av sjuttiotalet och det gäller t.ex. de nyanlagda mattorna här i korridorerna. Varför inte sätta färg på dem och också färg på olika korridorer därför att jag har faktiskt pratat här med flera nya lagtingsledamöter som säger att det är så svårt här i början att veta på vilken korridor man är, alla är likadana. Jag har vistats i det här huset på lagtingssidan i åtta år i alla fall och jag tycker fortfarande att det är lite svårt att orientera sig. Jag skulle gärna se att utskottet tar ett litet större grepp på utformningen av huset och hur man med konst dels kan förbättra den estetiska tillvaron, men samtidigt visa att politikerna här i lagtinget åtminstone värdesätter konst. Jag tycker att motionen är värd att stöda. Det är antagligen lämpligast med ett textilkonstverk på den här väggen därför att textilkonstverk kan vara stora, medan det är mera tveksamt om en tavla gör sig så bra i stort format.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag har ingenting att invända mot ltl Erlands resonemang. Jag ville bara rätta till en sakuppgift för historieskrivningen, att det var inte Bruno Liljefors som ville sälja sin tavla utan det var sonen Lindorm Liljefors som ville sälja en tavla som fadern hade målat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det är svårt att veta om detta att  man betonar det kvinnliga provocerar eller om det är konst i allmänhet eftersom bedömningen av ett verks konstnärliga värde har folk väldigt mycket meningar om och väldigt speciella åsikter om det ena och det andra. Men det är i alla fall trevligt att motionen bemöts med intresse och att det i alla fall finns en gemensam nämnare, som jag ser det, nämligen att salen skulle må bra av ett större konstverk.

 

Jag tycker att det exempel som vtm Erlandsson tog var ett väldigt manligt konstverk. Jag har själv sett tavlan: det var en anfallande havsörn och stora brusande havsvågor och det skulle vi alltså ha hängande här på väggen för att bli demokratiska, stämma till jämställdhet och empati! Nej, jag vet inte, det känns inte som om åtminstone jag skulle så där spontant tycka att, jo, det är den typen av konstverk som vi skall ha här. Det är ett nationalromantiskt tema där konstnären försöker skildra den obändiga naturen och dess inneboende kraft och styrka och det är det här temat med stora vågor, hav osv. Jag tycker att vi i utskottet skall ta fram hela diskussionen med just det liljeforska konstverket; det kan t.o.m. hända att jag inte kommer ihåg rätt vilket motiv det var, för man har sett ganska mycket av den där typens konstverk. Men om vi lite vill följa med vår tid kanske ändå den där typen av romantik tillhör det förgångna. På konstmuseet tycker jag att man mycket väl kan ha en sådan där tavla, men att i dagens värld gå in för någonting sådant känns åtminstone för mig ganska otidsenligt och väldigt odemokratiskt och på något vis saknar allt som har att göra med den politiska verklighet som människor i dag lever i, men det kan i och för sig ändå vara ett värdefullt verk och det kanske hade varit bra att lagtinget skulle köpa det. Men jag tycker att vi skall det som ett tema i behandlingen av motionen.

 

Vtm Ragnar Erlandsson, replik:

Herr talman!

Det är möjligt att det då tänkta motivet utstrålade en sådan kraft, både med anfall och dominans,  att vi när vi så här 20 år efter ser på det som vi själva presterar i talarstolen tror jag att Barbro Sundback många gånger ersätter just denna urkraft som målningen skulle ha visat.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det där tycker jag var ett slag under bältet - sexistiskt! När man inte själv klarar av sin manliga styrka, då skall man överföra de dåliga sidorna på mig. Det tar jag verkligen avstånd från. Min motion handlar om ett kvinnligt textilkonstverk - och det hoppas jag faktiskt att ledamoten Erlandsson kan läsa in.

 

Vtm Erlandsson, replik:

Herr talman!

Det står klart och tydligt i motionen att det är fråga om ett kvinnligt textilkonstverk. Men vad vi hamnade i dispyt om var på vilket sätt denna målning av konstnären Liljefors skulle utstråla och då kan jag inte säga något annat än att jag kunde omöjligt inte värja mig från tanken som jag ledde i ord här. Om det var ett uttryck för någon form av sexistisk åsikt, så ber jag förstås om ursäkt för det, för det var inte meningen.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag vill säga till ltl Sundback, att jag har aldrig tolkat tavlan på det sättet anstötande  eller farlig, utan jag har tolkat den som en naturmålning, där konstnären Bruno Liljefors har försökt återge hur han har sett naturen och som många av oss som vistas i naturen själva har sett. Den påminner väldigt mycket om det man kan få se. Jag tror inte att den har någon anknytning till dominans. Vi har förstås alla rätt att tolka ett konstverk hur vi vill. Jag respekterar ltl Sundbacks tolkning och jag håller med om att ett textilkonstverk borde passa bra här.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Motionen kommer till kulturutskottet, så jag får vara med och behandla den och jag har inte tänkt säga någonting nu heller, men jag kan ändå inte låta bli eftersom jag tycker att ltl Sundback provocerar. Då minns jag min första motion som gällde positiv särbehandling för kvinnliga arbetsplatser i skärgården och där var minsann ltl Sundback tidigt ute och rackade ner på mig för att det kunde man inte tänka sig. Det skulle inte gå enligt jämställdhetslagen, men då var inte ordet ”positiv särbehandling” uppfunnet ännu! Jag bara gratulerar att nu – mer än tio år efteråt – har även ltl Sundback kommit underfund med att det finns en möjlighet till det. Det tycker jag är bra!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

När det gäller positiv särbehandling sade jag att det kräver en jämställdhetsplan. Det måste i så fall det företag ha som skall genomföra särbehandling, och det tror jag inte att Grisslan eller några andra skärgårdsfärjor ännu i denna dag har; annars fungerar det inte. Det måste finnas en uttrycklig målsättning i detta arbete för att uppnå jämställdhet, där positiv särbehandling är ett medel. Det fanns det inte på Grisslan; annars är det så att kvinnor blir något slags andra hands arbetskraft väldigt lätt och det har egentligen inte med den här motionen att göra så väldigt mycket, men eftersom jag blev attackerad här av ltl Harry Eriksson vill jag påpeka än en gång att det är viktigt att man läser jämställdhetslagen i sin helhet, för där ingår just resonemanget om jämställdhetsplaner. Det har vi knappast någontans på Åland; det är väl Mariehamns stad som försökte få till stånd någonting för 20 år sedan och efter det har man inte lyckats revidera planen.  Därför ser lagtinget också delvis ut som det gör.

 

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Min motion var långt före jag hade möjlighet att omsätta i praktiken det som så mycket talade för, att anställa kvinnor även i skärgårdstrafiken. Om vi hade planer eller inte? Det kan hända att vi inte hade det till pappers, men i huvudet fanns det åtminstone planer och de lyckades så över förväntningarna att ett tag på den nämnda arbetsplanen

TALMANNEN: Jag ber talaren hålla sig motionen som det handlar om utsmyckning av plenisalen och inte till frågan om skärgårdstrafik.

Herr talman! Jag svarar på ltl Sundback. Motionen ledde till fifty-fifty bemanning och jag önskar gärna att det blir på flera ställen även i detta hus att utsmyckningen blir s.a.s. fifty-fifty, men dit har vi säkert långt kvar. Där är jag allvarlig, men jag kan inte låta bli när jag blir provocerad.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

När det är fråga om positiv särbehandling är det givetvis möjligt för varenda en arbetsgivare som vill genomföra jämställdhet på sina arbetsplatser att favorisera kvinnor. Det finns inga lagliga hinder någonstans. Men om man vill garantera det måste man ha en jämställdhetsplan och så måste man ta in det i själva programmet. Då har man Rule of Law. Då har man något slags rättssäkerhet för de kvinnor som blir positivt särbehandlade; annars kan de råka ut för besvär och förlora arbetet - drabbas för att det inte finns laglig grund för särbehandlingen. Men det är klart att privata företagare kan betala kvinnor hur mycket som helst och anställa dem hur mycket som helst, men det är det som inte sker i dag. Då börjar man i och för sig anställa mer och mer kvinnor, men de får mycket sämre betalt – och det är kanske det som är en orsak till att det i alla fall kommer ut ganska mycket kvinnor på arbetsplatserna.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Eftersom vi är valda av ålänningarna har vi rätt att säga i stort sett vad som helst från talarstolen och därför tycker jag också att jag har rätt att säga att jag tycker att den här debatten spårade ur på ett olyckligt sätt. Jag håller med ltl Sundback om att hon nog blev attackerad på ett sätt som inte egentligen klär oss något vidare mycket.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa ledamöter!

Vi håller nu på och diskuterar olika saker och det är mest sådant som inte rör det som ltl Sundback har motionerat om – om det är Liljefors den yngre, den äldre, kvinnolöner eller vad som helst. Motionen är ganska kort och koncis och jag tycker att vi kan låta kulturutskottet göra ett bra arbete i stället för att stå här och tala om den. Jag tror att skulle vi fråga Ålands folk i dag vad skall ha framför oss här att titta på skulle de nog föreslå en sandlåda!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Hasse Svenssons m.fl. hemställningsmotion om en aktivitets- och servicecentral för kulturorganisationer. (HM nr 6/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Det känns uppriktigt sagt lite speciellt att vara uppe och tala i ett ärende som skall ge kulturskottet ett visst mått av arbete, eftersom kulturskottet under det här lagtingsåret hittills inte har haft anledning att sammanträda.

 

Den här motionen, som gäller en aktivitets- och servicecentral för kulturföreningar och grupper, tar upp ett djupt känt behov hos många kulturarbetare i det tysta och hos föreningslivet i allmänhet här på Åland.

Som aktiv i flera föreningar och  ordförande i sådana sammanlagt närmare 40 år tillsammans har jag fått uppleva att det blir allt svårare att få ihop årsmöten och att finna kandidater för sådana förtroendeuppdrag som ordförande, sekreterare och kassör, ja även som ledamot utan portfölj. Det som avskräcker är de rent tekniska problemen. Var ska man finna möjligheter att kopiera handlingar till de kostnader som oftast mycket blygsamma administrationsbudgeter tillåter?  Var ska man hitta vänliga människor som reviderar räkenskaperna utan arvode? Att göra upp budget och bokslut är inte längre något för glada amatörer. Det var faktiskt enklare förr. Att ansöka om även anspråkslösa bidrag fordrar en viss pappersexercis, som de flesta drar sig för. Gäller det sedan lite större projekt, där man ska söka om EU‑pengar, så tornar problemen plötsligt upp sig ordentligt.

 

Och var ska den lilla föreningen sammanträda? Var ska den ha sitt arkiv och sina saker? Ofta blir det att hoppa hit och dit, om man inte har styrelsemedlemmar som har sammanträdeslokaler att erbjuda i anslutning till tjänsten. Samtidigt som de tekniska besvärligheterna hopat sig har arbetstakten i vårt samhälle ökat så att allt färre tycker sig ha tid med föreningsarbete och tycker att i så fall de skall göra det åtminstone måste få en skälig ersättning för de delar av arbetet som inte är lustbetonade alla gånger.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har ganska gott om pengar även för kulturen. På senare år har stora belopp satsats på krävande projekt, som kombinerar professionellt och frivilligt kulturarbete. Sådana satsningar kan ha stor betydelse för kulturlivet på Åland. Men det är viktigt att också det trägna vardagsarbetet inom kulturen kan fortsätta. Det är klart att vi ska ha föreningar som står för fortlöpande insatser så att det vi åstadkommer på Åland visas upp inför den lokala publiken utan stora åthävor. Utan specialföreningar för bildkonst, litteratur, musik, dans, nordiska och andra kontakter och andra kulturella syften så blev det snart ett magert utbud för människor med lust att umgås och även arbeta tillsammans med likasinnade på kulturens område.

 

Själv hoppas jag verkligen att regeringen Nordlund inte ska strama åt för de traditionella föreningarna när ambitionerna stegras mot det halvprofessionella stadiet. Visst blev vi förskräckta i Ålands litteraturförening när vi noterade att vår ansökan om en mindre anslagshöjning för 2000 ledde till en kraftig minskning av hela anslaget, så att föreningen har cirka 800 mk i månaden för det löpande utbudet av bland annat författarbesök och andra evenemang.

 

Herr talman!

Kanske ännu viktigare skulle den föreslagna aktivitets- och servicecentralen, med samman-trädesrum och grupprum,    med ett litet referensbibliotek för kulturorganisationerna, gärna också en liten film‑ och videosal, fotostudio och fotolaboratorium för  också de nyaste teknikerna samt studiesalar för bildkonst,  ännu viktigare skulle ett sådant centrum vara för tillfälliga kulturgrupper, som nu knackar på dötten. Särskilt de unga ålänningarna vill komma samman kring gemensamma intressen och de vill ha möjligheter att arbeta kring nya kulturformer. Men de är inte intresserade av

föreningsbyråkrati och behöver konkreta handräckningar med planering, budgetering, ansökningar om offentliga bidrag och sponsorering, med bokföring och revision.

 

En liten stab med administrativt och ekonomiskt sakkunniga kunde, kanske jämsides  med andra uppgifter i landskapsförvaltningen, göra viktiga insatser för ett mångsidigt, aktivt och kreativt åländskt kulturliv.    Säkert skulle också de stora åländska kulturprojekten ha glädje av ett sådant här aktivitets‑ och servicecentrum.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Vad jag känner till finns inte några planerade nya utrymmen för landskapsstyrelsens kulturbyrå. Så det är litet överraskande att få höra det från motionären. Det är ingenting som jag åtminstone känner till, inte heller  byråchefen. Jag har frågat för säkerhets skull. Det är säkert svårt när man fördelar olika medel, om jag förstod rätt har bl.a. litteraturföreningen fått lite mindre i anslag, och det blir fler och fler ansökningar om PAF-medel varje år. Det är möjligt att det blir svårt att fördela så att alla är nöjda. Jag tycker att motionen är intressant på många sätt, som alla motioner, samtidigt är jag lite rädd för att man skall ta bort allt ansvar och engagemang från kulturföreningarna eftersom jag tycker att kulturföreningarna i sig bygger på ett engagemang – det är en eldsjäl som vill driva en fråga och skall man då göra det så här färdigt som förslaget skulle utmynna i blir det inte mycket kvar för att bedriva kultur. Kultur är också just att sköta de kamerala uppgifterna.

 

Jag vill bara säga till utskottet att man behöver fundera på det här.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Som ordförande i sådana här föreningar i flera decennier sammanlagt på Åland tycker jag att jag kan tala av en viss erfarenhet. Och är det så att den här landskapsstyrelsen tycker att man kan inreda tjänsterum för 30.000 mark styck men man tar bort 10.000 mark från ett förslag till budget på 35.000 från en kulturförening som skall jobba året runt, då vet vi var vi står!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det kommer förslag och motioner från ltl Svensson lite nu och då av typisk socialistisk karaktär, och det har han all rätt att föra fram, men det är ett par påpekanden till  motionen som jag skulle vilja komma med. Föreningslivet är djupt rotat i den åländska kulturen och det är talkoarbete och driftiga medlemmar som ligger bakom den rika föreningsverksamhet som vi har på Åland. Det är inte genom bidrag, men nu vill ltl Svensson dela ut kryckor. ”Hjälp med bokföring”, säger ltl Svensson i sin motion. Jag vet inte om det skulle vara riktigt att landskapet skulle gå in och konkurrera med befintliga bokföringsbyråer om tjänsterna; det har fungerat bra i föreningarna förut. Det finns ofta någon som har de små kunskaperna i bokföring i nästan varje förening att man har kunnat lösa det i alla fall. När det gäller utrymmena vet ltl Svensson att det som bäst planeras ett ganska stort hus för kulturella utrymmen.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag vet inte riktigt vilka erfarenheter ltl Lindqvist har av att bedriva föreningar och jag vet inte om han inser att de flesta föreningar vi har på den ideella sektorn är beroende av allmänna bidrag samt att den här lösningen skulle kunna leda till att man mera rationellt skötte vissa saker så att bidragen inte behövde bli så stora eftersom man då hade en del redan klart centralt. Att det skulle vara något socialistiskt i att arbeta i kulturlivet och tala för det skulle betyda att t.ex. Frisinnad Samverkan skulle vara någonting annat än kulturintresserat eftersom det inte är socialistiskt – jag vet inte vart han vill komma. Jag tycker att det är under ledamoten Lindqvists värdighet att tillfoga folk sådana här epitet; när han vet att jag tillhör ett borgerligt parti kallar han mig för socialistisk och för att bedriva något slags propaganda – jag tycker det är ursvagt!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag har inte kallat ltl Svensson för socialist. Det var hans förslag som jag ansåg vara rätt socialistiskt. Det kan han få läsa i utskriften, om det är så att han tvivlar på det.

 

Ltl Svensson! Jag har själv varit aktiv i snart tio föreningar trots att jag är rätt mycket yngre än ledamoten Svensson och det har också varit olika slags föreningar; vissa har varit i behov av ett visst samhällsstöd och vissa inte. Jag uppfattar ltl Svensson som att det skall delas ut lite kryckor till föreningar som kanske inte behöver det och sedan inleda en viss osund konkurrenssituation, som inte heller är aktuell.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag har skrivit under motionen därför att jag tycker att den ger en ganska bra beskrivning av sådant som jag märker i samhället, dvs. att många enskilda som förr gjorde ett frivilligt arbete i organisationerna kanske har lite svårare att ta ett sådant engagemang i dag, av olika skäl, på grund av långa arbetsdagar och liknande. Nu visar det sig här i debatten att det finns de som har en helt annan syn på kulturlivet och vad som händer i samhället, nämligen landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson och ltl Lindqvist. Jag känner igen Frisinnad Samverkan-retoriken med enkla etiketter för att undvika debatt om sakfrågorna. Begreppen vänster-höger hörde vi jämt och ständigt förra perioden; nu skulle det här vara ett förslag av socialistisk karaktär. Går man igenom hela den offentliga budgeten och alla organisationer på Åland, som kulturdelegationen, penningautomatföreningen, idrottsrådet osv., så är det just organisationer för att kanalisera resurser till olika föreningar som gör en stor nytta i samhället. Tvärtemot Frisinnad Samverkans representant tror jag att det civila samhället, kulturen, föreningarna, frivillig-organisationerna, inte har styrkan och kraften att växa av sig själv alla gånger. Det är naturligtvis idealet om en frivillig organisation kan vara fri också från ekonomiskt stöd. Men det viktiga i det här fallet, tycker jag för kulturutskottet är, som nu äntligen får börja arbeta – det måste kännas skönt  med så hög lön som vi anses ha  att få göra någonting –  att gå igenom vad som faktiskt händer i dessa organisationer, vad de har för behov osv. Talar man om socialism när det gäller att skaffa sekreterarhjälp, kanske en kopiator för några tusen mark, ge datorstöd, IT-uppkopplingar osv., tycker jag ändå att kontrasterna är stora när man då talar om infrastrukturella anläggningar av regionalpolitiska skäl och andra skäl. När det gäller kk-huset skall vi veta att det huset har verkligen kostat samhället minimalt; de som har pratat för kk-huset – liberalerna – har inte tagit betalt för det, även om vi har gjort det på lagtingstid s.a.s. Men de investeringar som har gjorts är minimala. Det finns de som faktiskt stretar emot – jag förmodar att det är av antisocialistiska skäl – att kulturlivet, de kulturaktiva, skall få en del i planeringen, i förverkligandet och användningen, så där är det de renodlade kommersiella intressena som är starkast och det är väl kanske såsom det är tänkt.

 

Men, som sagt, jag tycker att en liberal utgångspunkt när vi har skrivit motionen – från min sida i alla fall  och när vi har diskuterat den – är att det här är någonting som är ganska pragmatiskt. Vi har inte tittat efter i facit, som Frisinnad Samverkan gör: är det här höger eller vänster eller mitten eller var på skalan finns, utan är det här bra för kulturen, är det bra för människornas frivilliga aktivitet, är det bra för ålänningar i allmänhet att få det här stödet?  Jag tror att från vår sida är vi öppna för argument som säger att det här är onödigt, det finns, föreningarna önskar inte det här, litteraturföreningen mår bättre utan kopiator eller sekreterarhjälp eller vad som helst, alltså en praktisk utgångspunkt gynnar medborgarna med kulturintresse.  Jag tror att svaret kommer att bli ganska givet, om utskottet gör en saklig och pragmatisk behandling av den här frågan.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag är tvungen att komma i försvar här. Mitt parti får ta emot en hel del stryk från föregående talare som inte är befogad. Frisinnad Samverkan deltar aktivt i det åländska kulturarbetet på många olika sätt. Ett exempel är att vi just nu är med och planerar ett nytt kk-hus och ett annat exempel är att vi just nu aktivt arbetar för att rädda Mariehamns Frivilliga Brandkår, i och för sig en kommunal angelägenhet, men de har en rik kulturbakgrund. Tidigare berömde jag ltl Sundbacks motion om kyrkorna. Det är också angeläget. Vad gäller finansieringen av kulturverksamhet har vi en ganska klar linje inom Frisinnad Samverkan att när det gäller ungdomsverksamhet – vi skiljer på ungdomsverksamhet och annan verksamhet – är vi inne för en större stödnivå, men vad gäller verksamhet där vuxna människor deltar anser vi nog att principen är den att vuxna människor skall betala för det man sysslar med och inte låta skattebetalarna vara med och finansiera det. Det är väl där som höger/vänster kommer in.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag kan inte på något sätt förstå att jag skulle ge FS stryk därför att jag talar om vad de har sagt! Det vore faktiskt märkligt! Sätter man upp en spegel är man väl ingen ondsint typ. Det är tydligen skillnad på när man får vara ”socialistisk” enligt Frisinnad Samverkan. När det gäller kk-huset får man vara socialistisk!  När det gäller Mariehamns FBK får man vara socialistisk! När det gäller ungdomar får man vara socialistisk! Men vuxna skall betala för sig själva. Skall vi ha Mariehamns FBK enbart för ungdomar, skall kk-huset vara enbart för ungdomar eller skall vi konstatera att Frisinnad Samverkan blandar ihop höger-vänster och socialistisk lite som det passar! Det man vill så är höger och det andra vill är vänster – oberoende vad det handlar om!  Det är en lite förenklad retorik. Vår utgångspunkt i liberalerna är, som sagt, för det mesta pragmatisk. Vi tror att kk-huset är bra för ålänningarna. Mariehamns FBK tror vi att är bra, på många olika sätt ett utmärkt exempel på en frivillig organisation som behöver få ett visst stöd och vi tror att också vuxna kan behöva ett stöd för viss ideell verksamhet, som annars inte skulle finnas. Ofta kan det handla om sekreterarhjälp, en kopiator för några tusenlappar eller någonting sådant, men att dogmatiskt som något slags princip avfärda samhällsaktiviteter som är värdefulla ställer inte vi upp på!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är tydligen en känslig fråga för liberalerna detta med vänster och höger, och det avslöjar en viss identitetskris inom partiet, men det tänker jag inte gå mera in på. Det är självfallet så att vi inom Frisinnad Samverkan värnar mycket om det åländska kulturarbetet. Det är på själva administrationen som vi har en olik syn i Frisinnad Samverkan och i liberalerna. Att komma och säga att vi inte är intresserade av ett levande kulturliv är en lögn som ltl Erland och en tidigare talare kommer med som jag tycker att inte är vidare just. Jag vidhåller att man inte skall ge kryckor åt en förening med friska ben, för det är föreningar inte ens intresserade av.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag har inget intresse av att ge FS stryk! Jag tror att det får man sköta internt. Det är inte en lögn som jag för fram därför jag har inte sagt att Frisinnad Samverkan inte är intresserad av kultur. Det är en känslig fråga hur man använder orden därför att de tydligen kan missbrukas. Därför tycker jag att när Frisinnad Samverkan ibland kallar saker och ting för socialistiska, när andra gör, men när man själv står för samma sak, så är det någonting annat, då hänger det inte ihop.

 

Vad skulle liberalernas ”identitetskris” bestå av? Att vi har gått framåt i valet? Skulle Frisinnad Samverkans styrka vara att man har gått bakåt i valet? Då tror jag att vi skall satsa på identitetskris i fortsättningen! Det är nyttigt att pröva sin identitet, att försöka bedöma var man står. Jag tror att det egentligen är ganska liberalt, att vi har inte några färdiga doktriner, vi ser pragmatiskt också på den här frågan. Är det bra för ålänningarna, så då stöder vi. Att vuxna inte skall betala för någonting är väl också lite konstigt. De flesta vuxna betalar väl skatt och vill få ut någonting av det. Frivillig-organisationer, som jaktvårdsföreningar t.ex., kan behöva ett visst adminstrativt stöd. Det är alltså ingenting som vi avfärdar bara på grund av en etikett som Frisinnad Samverkan vill sätta på sådant som de inte själva hänger med på utan vi tycker att är det bra för ålänningarna, så kan man satsa på en kulturcentral på något sätt.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Det har varit väldigt intressant att höra på den socialistiska diskussionen mellan representanter för de borgerliga partierna! Jag kan inte säga att jag är någon expert på området, men rent ideologiskt kanske jag ändå kan tända ett eller ett par ljus här i debatten. Hela socialiseringsdebatten är väldigt gammal; man kan nästan säga att den är på sätt och vis ett passerat kapitel i historien, åtminstone känns det så för närvarande. Men vad menar man egentligen med det? Jo, det är frågan om det privata ägandet av produktionsmedlen. Det var det som var utgångspunkten för hela den socialistiska diskussionen. Det fanns olika sätt: förstatligande, ägande via fackföreningar och kooperativt företagande. Socialsering har den här motionen kallats för. Ett slags förstatligande, kan man säga, för landskapet skall alltså ta över ett visst ansvar som de privata föreningarna har enligt föreningslagen; enligt föreningslagen måste föreningar göra upp verksamhetsberättelser, visa upp bokslut,  osv. De är juridiska personer. Det som motionen ändå är inne på att man kunde tänka sig är att ansvaret delvis kunde föras över på landskapet eller på någon slags central med anställd personal. Är det då landskapet eller kommunen eller vem är det som skall vara den välbehövliga och icke så kostsamma handräkningen som skall ges vid centralen i fråga? Jag uppfattar det att det är en som en fast punkt dit man kan gå och be om all den här hjälpen för den förening man företräder. Och i den meningen är det ett slags förstatligande av de privata föreningarnas enligt lag i dag ålagda uppgifter. I den bemärkelsen kan man alltså kalla det ett slags socialisering.

 

Men socialiseringen handlade  för socialdemokraterna från början inte om ekonomi utan om själva maktfördelningen, eftersom de som äger också har stor politisk makt, men det har visat sig att den frågan kan lösas på ett annat och bättre sätt.

 

Motionen tar upp ett i och för sig, som jag tycker, väldigt relevant problem i dag för det stora antalet föreningar vi har på Åland, nämligen att de ofta är rätt små och har begränsade resurser och de skall skötas av ett fåtal personer som annars har fullt upp med att försörja sig och överhuvudtaget att leva ett vanligt vardagligt liv. Det blir ofta betungande i längden, för det är inte någon som vill ta över ansvaret. Det finns en hel del personer som kan tänka sig att vara med och tycka till  men att ta ansvar är inte så många beredda att göra. Det finns också sådana som passivt understöder många verksamheter. Det gör jag själv. Men att hitta de personer som både är villiga att ta ett ansvar och aktivt driva de här kulturföreningarna och också andra föreningar är ganska svårt. Det ser man i samband med årsmöten att det är inte så många som kommer upp just för att man är rädd att bli utsedd till en post. Det är ofta så att man jämför med idrottsföreningar och idrottsorganisationer och då vill man göra det för att påvisa att kulturföreningarna är i en på något vis utsatt position. Jag skulle vilja svänga på det och säga att det är viktigt för kulturföreningarna att åtminstone inte apa efter men se hur man har gjort inom idrottsrörelsen. Det brister nämligen väldigt mycket i samarbetet mellan kulturföreningarna. Det finns inte några organiserade nätverk. Det finns förbund som Ålands sång- och musikförbund som har lite mera resurser. Men om man vill inrätta en central som jag tycker att i första hand skulle tillhandahålla utrymmen för möten och den typen av sammanträffande, ha teknisk utrustning och kanske någon person som är med och administrerar själva centralen, så borde föreningarna slå ihop sig och anhålla gemensamt om pengar; då får också föreningarna ansvaret, insynen och makten över centralen. Jag ser det nog som ganska svårt att landskapsstyrelsen skulle både planera och inrätta en central. Nog måste det komma underifrån; föreningarna är en del av det s.k. civila samhället och jag tror att man missar just den utbildande funktion, som nämndes här, som det fria föreningslivet har. Där tycker jag att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson har en viktig poäng. Sedan måste man balansera det mot om det blir omöjligt att klara av de åligganden som föreningarna har: hur kan man lösa det? Men jag tror alltså att samarbete är nyckelordet här. Det viktiga skulle vara att föreningarna faktiskt blev demokratiska i den bemärkelsen att de blev opinionsbildande gentemot makthavarna och inte bara en kanal för att föra fram önskemål, kritik osv.

 

Jag vill också ta upp en sak som jag har lärt mig under de år jag har jobbat med frivilliga organisationer, och här har jag inte samma uppfattning som ltl Lindqvist. Det finns från Frisinnad Samverkan en inställning att man inte skall stödja föreningar, utan de skall bära sig själva eftersom föreningarna inte är produktiva. Man pumpar in samhällsmedel och medborgarna har trevligt och roligt i föreningarna, men är inte påkallade av någon lagstiftning och eftersom folk frivilligt bildar föreningarna, är vuxna och har inkomster osv., så skall inte samhället stödja dem!  Här vill jag säga att åtminstone vissa föreningar är direkt samhällsnyttiga. Jag vill ta ett exempel som jag har levt länge med och det är Ålands fredsinstitut. Vi har kunnat visa att om samhället – då tänker jag närmast på landskapet och Mariehamns stad – stöder våra löpande kostnader, den administration och den minimipersonal vi måste ha för att driva institutet, och vi får in 30 procent av åländska pengar, så resten av budgeten – 70 procent – är pengar som kommer utifrån, via fonder, ministerier, Nordiska ministerrådet osv. Vi drar hit folk, vi har konferenser osv. Det är inte några massor som kommer hit, men det är kontinuerligt. Det som samhället får tillbaka är alltså 70 procent när man satsar 30 procent. Det här tror jag att man kan visa också inom idrottsorganisationerna, att det är inte bortkastade pengar att göra det möjligt för vuxna människor att jobba i ideella föreningar som faktiskt skapar ekonomisk aktivitet och inte bara förströelse och några trevliga stunder för människorna som är engagerade. Frågan är alltså mycket omfattande och innehåller många intressanta aspekter och det är viktigt att vi ser till att de små föreningarna och grupperna lever, men som så många gånger förut är det fråga om hur stödet skall ges.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Ltl Sundback kom med en liten felaktighet i ett annars mycket informativt och intressant anförande. Vi inom Frisinnad Samverkan motsätter oss definitivt inte samhällsmedel till föreningar. Jag skulle vilja sammanfatta Frisinnad Samverkan:s ståndpunkt för att det inte skall råda så mycket missuppfattningar. På ren åländska vill vi inte ”rådda” i något som redan fungerar bra! Det är är därför vi motsätter oss motionen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Man kan säkert tycka att de åländska kulturföreningarna fungerar bra, men de kunde givetvis fungera bättre. Man ser, som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson sade, att ansökningarna är många och de belopp man ansöker om blir större och större för varje år. Det finns alltså ambitioner och önskemål som samhället inte tillgodoser i dag. Jag tycker nog att här kunde det vara värdefullt för ledamoten Lindqvist att prata mera med folk som jobbar inom kulturföreningarna hur de ser på den här saken.

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag pratar ofta med föreningsfolk, särskilt kulturföreningar, och den samlade uppfattning jag har fått är egentligen inte det ekonomiska utan det är myndighetsinblandandet i övrigt. Ta Mariehamns FBK som ett exempel, där man går in från stadens sida och säger upp avtalet som föreningen är beroende av. Det är inte den ekonomiska biten utan det är myndigheternas krånglande i övrigt som som man retar sig på. Min poäng är att vi inte skall gå in i föreningarnas självständighet och peta alltför mycket. Det tror jag inte att de själva vill.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag känner inte till att myndigheterna skulle peta i det fria föreningslivet, utan alla föreningar har stor frihet. Det enda man egentligen måste följa är allmänna föreningslagen och om myndigheterna ger direktiv när man beviljar pengar är det väl normalt att man följer dem. Detta med Mariehamns FBK är ett väldigt speciellt fall, men det är två likvärdiga parter som har ingått ett avtal. Det är inte fråga om myndighetens inblandning utan avtal har brutits på grund av att den ena parten inte har kunnat uppfylla sina löften. Man kan kanske tycka att det är ojämlika parter, men i avtal är det fråga om två parter som har skrivit under.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Motionen är icke tillkommen för att avlyfta ansvar från de olika kulturföreningarna, och det tror jag också framgår om man riktigt tittar på den, utan det är för att underlätta deras praktiska arbete som har blivit mera omfattande än det var förr, samtidigt som allting har blivit dyrare  och samtidigt som allt färre är beredda att jobba praktiskt med sådant som de inte uppfattar att hör till själva kulturföreningens syfte. En kulturförenings syfte är ju inte att administrera sig eller att vara bra på ansökningar och sådant. En ledamot var orolig för att det skulle bli en konkurrens för revisionsbyråer och liknande, att man skulle snuva den privata sektorn på intäkter.  Det tror jag inte så mycket på därför att de föreningar som jag är aktiv i i alla fall lyckas alltid få hyggliga yrkesmänniskor eller kunniga människor att göra det här gratis. Månandet om revisionsbyråerna är säkert bra på sitt sätt, men det passar inte här.

 

Den uppfattning som jag förstod att vår kulturansvariga landskapsstyrelseledamot gjorde sig till tolk för är att det skall finnas ett visst slit och vissa problem om man jobbar med kultur. Det fanns förr en väldigt vanlig uppfattning om att de enda riktigt goda konstverken inom alla genrer kunde bara klaras av av utsvultna, nästan döende konstnärer – då kom de loss på något särskilt sätt! Då kan jag säga som så att den kultursynen finns inte längre hos dem som arbetar med kulturen i dag.

 

Det är alltså inte fråga om att man skall ta bort något ansvar från kulturföreningarna, utan man skall öka deras möjligheter att ägna sig åt det som de skall göra. Det är precis som ltl Sundback sade, att de skall vara självständiga till myndigheterna, de skall bedriva sin verksamhet, men den här verksamheten skall inte vara till för medlemmarnas inbördes beundran eller så utan den är till för att skapa ett utbud, en verksamhet i vårt landskap som vi alla har glädje av. När man tittar på underlaget för självstyrelsen, i kulturpolitiska program osv., så vet vi att kulturen är egentligen en bas för alltihopa. Det är därför vi har det vi har och det är också en demokratifråga att vi har ett livligt kulturliv. Det är klart att man kan göra som så att man säger att nu skall bara de som är bra på att skaffa sponsorer gälla och så skall vi bara ha sådana stora projekt som kan dra stor publik så att vi kan få in pengar så att de kan försörja sig själva. Men då mister vi faktiskt en del av kulturlivet – då blir det kommersialiserat eller vad man skall säga, och det är inte dit vi skall komma.

 

Så länge vi har möjligheter att bedriva viss lantbruksrådgivning tycker jag att vi skall kunna bedriva en viss rådgivning åt kulturföreningar när det gäller sådant som inte är deras främsta syfte, nämligen det som jag har nämnt i motionen: att få lite handräckning, inte att någon skall överta det, utan få lite handräckning angående planering, budgetering, bokföring och revision. Jag har alldeles de senaste två veckorna haft besök av inte mindre än två grupper ungdomar som har olika idéer, som man naturligtvis kan ha synpunkt på, men när man har pratat med dem i 5-6 minuter förstår man att de här ungdomarna är säkert kreativa, men hur skall de komma förbi det här med planering, budgetering, revision, protokoll och grejer – jag bara frågar.

 

Jag hoppas att kulturutskottet, där jag själv är medlem, skall kunna se på det här som en pragmatisk och praktisk fråga som egentligen inte behöver handla om någonting annat än att man skapar det som ltl Sundback var inne på: en tätare samverkan mellan föreningar där de har ett gemensamt ställe och vara på och där det med jämna mellanrum kan finnas folk som de kan fråga till råds om byråkratiska ting.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag har inte sagt att föreningarna skall slita och svälta. Däremot sade jag att jag känner en viss oro över att samhället tar över för mycket ansvar och engagemang, och vad det sedan leder till. Det som jag egentligen vill säga nu är att jag hoppas att kulturutskottet kommer ihåg alla våra fantastiska lokaler som finns runt omkring, dvs. ungdomslokalerna, som mycket väl skulle kunna användas till någonting sådant här, där de föreningar som finns i dag, utan landskapsstyrelsens medverkan, mycket väl kan gå ihop och inrätta sig i dem, för där finns nog alla faciliteter som man här pratar om, de detaljer och tekniska lösningar som krävs och som skulle gå lätt att lösa. Det hoppas jag man funderar på i utskottet.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är så att det är inte alla som har möjligheter att sammanträda i ungdomslokaler. Jag håller med om att Ålands ungdomsförbund har fått god tilldelning av kulturmedel och andra medel under många år, men det är inte så att där finns det kopieringsanläggningar och sådana saker som behövs i dag för att det skall gå smidigt. Här i stan finns det ingen ungdomsförening med sådana lokaler som man talar om. Är det i så fall meningen att alla föreningarna i Mariehamn skall börja åka till Jomala, Hammarland och Saltvik?  Jag hörde att vår kulturansvariga sade ja till det och då förstår vi hur väl den kulturansvariga har satt sig in i frågan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Hemställningsmotionen är i sig en positiv sak. Här har man hamnat in i en diskussion huruvida det är en socialseringsprocess eller vad vi skall kalla det man efterlyser eller inte. Jag ser lite annorlunda på motionen. Föreningslivet på Åland är någonting som vi alla känner till. De flesta är med i någon förening, flera är med i många föreningar och det som driver oss till detta är våra olika intressen för det som föreningarna sysslar med. Föreningarna har väldigt många olika ändamål. I den här motionen tar man upp en inriktning och den kallas kultur. Många gånger förknippar man kultur med litteratur, konst och liknande aktiviteter, teater osv.  Jag tycker att det är lite fel att säga att det är bara det som är kultur. För mig är t.ex. jakten en kultur; många andra saker som vi sysslar med, jordnära, som vi kanske inte riktigt tänker på är också vår kultur. I en annan motion nämner man kulturvagga, kultursaker, kyrkorna är vår byggnadskultur. Man kan nästan säga att kyrkornas uppkomst här på Åland, som ltl Sundbacks motion handlar om, var en av de största kulturgärningarna på Åland.

 

Som redan har framkommit här är det så att de flesta föreningar skall leva just på personligt engagemang. I dag säger man att det kommer inte många upp på årsmöten osv. Man är rädd för att man skall bli utsedd och  ta del i det ansvar som en förening har, men alla har rätt att säga nej; det är väl ingen som tvingas att ta ett uppdrag i en förening. Man kan vara passiv medlem och komma med på årsmöten och andra tillställningar, så jag ser inte att det är något problem.

 

Men det som jag har tagit fasta på i motionen är att  förutsättningarna för att upprätthålla en levande förening i dag har förändrats väsentligt under de senaste åren, kanske under de senaste 20 åren. Från att tidigare suttit med handskrivna protokoll, handskriven bokföring osv., ställs det i dag krav på en hel del material som man behöver och även utrymmen. Jag ser det mera som en uppgradering av vad man förväntar sig att en aktiv förening skall ha tillgång till i dag och jag tror att de flesta föreningar har tillgång till detta på enahanda sätt. Den ena har en medlem som har tillgång till en lokal där man kan träffas. Den andra medlemmen har tillgång till kanske t.o.m. ett referensbibliotek, som räknas upp i motionen osv. Detta gör att de flesta föreningar de facto fungerar i dag, men det finns ett aber  och det är just det problem som flera har tagit upp här, nämligen att man saknar underlag i antal medlemmar som vill vara aktiva. Varför gör man det? Det finns väl åtminstone ett skäl: man sysslar inte med någonting som är tillräckligt intressant för att locka tillräckligt många medlemmar med sig. Det är kanske ett större problem att lösa och titta på: varför har man inte möjlighet till det eller har vi redan för många föreningar på Åland som sysslar med olika saker? Att genom materiell standard göra det mera intressant, kan så vara, det är möjligt att det är så, men eldsjälen bakom en förening tittar sällan på materiella behov. Han tittar på sitt intresse: vad vill jag åstadkomma, vad vill jag göra? Det här är jag intresserad av. Jag tänker faktiskt också till en viss del på det politiska arbetet, som väl i dag också får betraktas som en viss kulturell gärning, eftersom det hör till det åländska arvet som vi har i dag efter tidigare generationer. Inte har vi speciellt stora materiella resurser nere på lokal nivå. I den lokalavdelning som jag själv är medlem av på Eckerö har var och en hemma hos sig sin dator. Jag har min dator hemma, jag använder den för att skriva mina papper på. Jag kopierar på min fax osv. Men vi har i och för sig ett centerkansli häruppe som vi får använda lite grann. Det är kanske en sådan situation vi skall ha. Men intresset att vara med politiskt är det inget fel på; därför är vi också synliga och ser till att vi får pengar till våra verksamheter. Det är kanske där vi har den stora skillnaden i sista ändan. Varför saknas det intresse för att vara med och driva olika föreningar på olika stadier? Jag tycker inte att kulturutskottet skall enbart titta på kulturföreningarnas behov. Titta mera på varför olika föreningar saknar intresserade medlemmar på sina årsmöten. Vad jag vet bör de flesta som åtar sig ett styrelseuppdrag ha gett sitt personliga medgivande på förhand. Så brukar det vara där jag är medlem av föreningar. Att inte komma med på årsmötet av rädsla för att få ett personligt uppdrag är att skylla på någon annan i princip.

 

Sedan diskuterades det penningmedlen som föreningarna har behov av. I nästan alla föreningar finns det någonting som heter medlemsavgifter som till vissa delar finansierar det här. Finns det intresse att man gör någonting som syns och är värt någonting, så brukar åtminstone jag lyckas åstadkomma en del sponsorpengar för verksamheten, i all synnerhet om den har en samhällsnytta, som är mätbar på något vis, så är det väl inget problem att få tag i lite pengar för det också.

 

Det kanske mest påtagliga i det här sammanhanget är att Ålands största kommun har så få intresserade ungdomar av föreningsliv så att man inte ens har en ungdomsförening.

 

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Ltl J-E Mattsson undrade vad kultur var och ville också inkludera jakt. När det gäller jaktfrågor i lagtinget har det alltid varit en diskussion om det skall behandlas i näringsutskottet eller i kulturutskottet. Åtminstone har jag tolkat motionen som så att det är kultur i vid mening. Kultur är allting som människor formar.

 

Det är också ganska intressant att vi fortfarande här i diskussionen har så olika verklighetsbild. Att det inte skulle finnas så mycket föreningsintresserade människor. Jag har en annan uppfattning. Jag tycker att det finns ett oerhört intresse. I motionen står det att ”de skulle få en välbehövlig handräckning utan höga kostnader”; en del ropar då på socialism, men det är ganska enkelt och praktiskt. Jag tror att om kulturutskottet kan reda ut att det faktiskt finns ett sådant här behov är saken odramatisk.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag sade inte att det inte fanns många intresserade av föreningsliv. Jag sade tvärtom att vi är kanske världsbäst på föreningsliv på Åland, världsmest också, men kanske inte varje förening klarar av att upprätthålla sin verksamhet på grund av bristande antal. Vi har hört här att det är många som är med i flera olika föreningar och det är kanske bristande intresse i någon av dessa föreningar som gör att gruppen minskar under en viss nivå. Det finns säkert en kritisk massa där också när det inte längre fungerar. Jag tycker att man måste väl ändå acceptera att om inte tillräckligt många har intresse av att upprätthålla en förening så inte ser jag att man genom materiella medel skall hålla den vid liv.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Ltl J-E Mattsson avslutade sitt anförande med en släng, förstod jag, till Mariehamn att vi är så dåliga i Mariehamn så vi inte ens har en ungdomsförening. Det finns i och för sig en, åtminstone på det formella planet, men det är en problematik som är lite annorlunda, nämligen att i Mariehamn har de unga mycket stora möjligheter att välja förening enligt specialintresse. Det finns allt från musikföreningar, idrottsföreningar, frimärksföreningar, hund- och kattföreningar, ja, det finns allt som man bara kan tänkas vara intresserad av och alla föreningar har ungdoms- eller barnverksamhet och vill speciellt rikta sig till dem. Däremot tror jag att det på landsbygden är ganska svårt för ungdomar som har specialintressen att åtminstone på sin hemort vara med i sådan verksamhet, så jag skulle lite vilja fördjupa problematiken och inte se det som en motsättning stad och landsbygd utan att det är lite olika struktur på föreningsverksamheten och på landsbygden tror jag att ungdomsföreningarna/ungdomslokalerna har en viktig roll fortfarande, för man kan ju förstå att i de mindre kommunerna kan man inte ha samma utbud som i Mariehamn. Detta som en liten utvidgning till diskussionen.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Att jag nämnde Mariehamns ungdomsförening var bara ett exempel när det fordras ett visst antal för att bilda en förening. Det är precis så i Mariehamn att den allmänna inriktning som ungdomsföreningarna har just på landsbygden, som får täcka in alla olika intressen som ungdomen har, finns inte i Mariehamn eftersom man just har tillgång till specialföreningar, där alla olika intressen i princip i dag har möjlighet att komma fram.  Jag hade alltså inte någon större åsiktsskillnad i den här frågan i förhållande till ltl Sundback. Det var bara ett exempel på att skulle man utgå från att alla skall vara lika, att det också måste finnas en ungdomsförening i Mariehamn, så skulle den väl kunna ha någon form av ett allmänt intresse för att stöda ungdomen totalt, och det kanske det också finns, jag vet inte. Behovet kanske finns, men det är bara det att hittills har ingen tagit initiativ för att göra det. Här har också förts fram behovet av samordning av olika föreningar och man borde alltså skaffa fram någon huvudman för olika intressegrupper. Här har vi alltså någonting att göra framöver. Kulturutskottet får väl också titta på alla aspekter och också läsa vad alla har sagt. Det här blev en mycket väl debatterad fråga.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att vi förstår varandra allt bättre. Jag vill bara tillägga att även om Mariehamn inte har en ungdomsförening av den typ som man har på landsbygden och i skärgården, så har vi flera ungdomsgårdar med anställd personal dessutom, ungdomsledare. Ungdomsgårdarna tjänar som en sorts motsvarighet till föreningarna på landsbygden på så vis att de är öppna för alla och de kräver egentligen inte någonting annat än att man är intresserad av att umgås och vara tillsammans. Jag skulle alltså säga att Mariehamns stad har satsat rätt så mycket på både föreningsliv och ungdomsgårdar. Vi är alltså ganska väl rustade för den här typen av ungdomsverksamhet. Däremot kan jag tänka mig att det på landsbygden och särskilt i skärgården är svårt att hålla gårdarna öppna eftersom man inte har ungdomsledare i så hög utsträckning. Vi märker också att mycket ungdomar dras till Mariehamn på kvällar och helger och de är i vissa fall ganska husvilla här och håller till ute på gatorna, och det gör också Mariehamns ungdomar. Men det kanske skulle finnas skäl att diskutera just ungdomsverksamheten och hur förutsättningarna är både på landsbygden, skärgården och i staden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Ltl J-E Mattsson höll ett anförande som på något sätt både gav och tog, men jag förstod att det väsentliga i det han ville säga var att liksom det är fullständigt naturligt att olika företag kommer och går i det marknadsekonomiska samhället skall också kulturföreningar komma och gå. De som slår an och kan skaffa sig egna pengar, de skall leva och de som inte har sådana möjligheter, de skall bort! Men det där är ganska konträrt emot vad man ofta får höra i samband med Nordiska rådet och nordiska politikers resonemang om den nordiska profilen och det nordiska samhällssystemet, nämligen att den kulturella mångfalden är viktig för vår typ av demokrati. Om det skulle vara så att det är bara sådana kulturintressen som lönar sig som blir kvar, har vi ett helt annat samhälle än det som ltl J-E Mattsson lever i i dag. Det är så att det finns inom kultursektorn en del ”smala intressen”, de kan vara smala av olika orsaker, men det betyder inte att de saknar betydelse för ganska många människor. Det är möjligt att vi kommer att få se att den här landskapsstyrelsen – det verkar så, kanske jag anar ugglor i mossen i onödan -  hellre skulle stöda mer eller mindre kommersiella, glansfulla projekt som kan sprida ära över landskapsstyrelsen än att man vill stöda det här lite gnetiga vardagsarbetet år ut och år in, decennium efter decennium, som görs i små föreningar med små resurser. Det är fullt möjligt. Det ligger i tidsandan på något sätt. Men jag undrar om vi verkligen bland våra åländska medborgare vill ha det på det sättet i fortsättningen att det är bara de tuffaste projekten, de mest kostsamma, de som är en blandning av amatörism och professionalism, som vi skall satsa på. Går det bra så är det bra; går det illa så är det inte landskapsstyrelsens fel. Jag tycker att vi skall titta på den nordiska modellen, att vi skall låta många olika intressen finnas och då är den här motionen, som jag och några till har lagt, ett medel att göra en handräckning på ett billigt och effektivt sätt.

 

Jag tror att den kulturdebatt som vi nu har fått drar upp vissa frontlinjer som kanske kommer att bli allt tydligare. Men just i det här fallet med lite handräckning åt kulturföreningar tycker jag inte att vi skall stupa.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Först vill jag erinra ltl Svensson om att i mitt anförande fanns varken socialism eller kapitalism nämnt. Jag tänker inte nämna det just nu heller utan bara erinra om att det i ltl Svenssons vokabulär tydligen ofta återkommer.

 

När det gäller en förenings vara eller inte vara sade jag inte heller att någon har för avsikt att dra in bidragen och döda föreningen på det viset. Men, det som ltl Svensson själv var inne på, finns det intresse – och han sade att det måste finnas ett grundläggande intresse – för att hålla en förening vid liv, så är det heller inte några problem. Finns inte det måste föreningen ändå inte fortsätta med sitt liv bara för att någon ger den pengar att göra av med. Vi har nästan en sådan förening som många av oss här har något slags samband med som heter Åländsk Samling.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag vill säga till ltl J-E Mattsson att jag har inte påstått att han har sagt det han inte har sagt! På den punkten är vi överens. Däremot drog jag i allmänhet en liten ”analys” av vad det är som vi egentligen pratar om. Då slog det mig att det som ltl J-E Mattsson sade påminde ganska mycket om hur man ser på företag på den öppna marknaden; de som det inte finns intresse för, de stupar och de som det finns intresse för, de kan tjäna mycket pengar.  Jag tycker fortfarande att om det är så att kulturföreningar stupar på de rent byråkratiska problemen tycker jag att vi har mistat någonting. Det att det inte finns folk som orkar ta extra besvär med nya pålagor av byråkratisk natur och därför ger upp betyder inte att det inte finns intresse.

 

Jag hoppas att det skall bli den grundliga genomgång i kulturutskottet av det här som ämnet kräver och jag hoppas också på mera kulturdebatt i Ålands lagting, för det har det inte varit mycket av förrän i dag!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

I mitt anförande nämnde jag aldrig någonsin ett ord om företagsamhet eller företags varande eller inte varande. Det jag jämförde med som kanske påminde och som tydligen ltl Svensson tog fasta på är att jag jämförde livskraften i en förening med den effekt som ett företag också har i sin överlevnadsförmåga. När ltl Svensson säger att den hårda byråkratin är det som mördar eller tar livet av föreningar, vill jag erinra om att i de flesta sammanhang, när man i den här salen försöker bygga upp mera byråkrati, brukar inte de intentionerna komma från mitt parti  - däremot från ltl Svenssons parti. Jag vill än en gång poängtera att finns det tillräckligt med intresse för det föreningsliv man vill vara med i, så ser inte jag dagens byråkrati som något hinder för det.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Förstod jag ltl J-E Mattsson rätt, så kan man bara använda exakt de ord han själv använder  om man skall kommentera vad han säger! Jag gjorde en allmän analys av vad som brukar kallas för undertexten i ltl J-E Mattssons budskap, alltså det som han inte säger klart ut men som finns där som en ryggrad. Där tror jag att jag träffade ganska rätt. Nu börjar ltl J-E Mattsson tydligen bli trött på det här och han vill slänga till att liberalerna är byråkratitillskyndare – och då kan jag naturligtvis svara med att det finns väl ingen regeringsbas som har ökat byråkratin inom självstyrelsen så till den milda grad som just den majoritet som ltl J-E Mattsson tillhör!

 

Landskapsstyrelseldamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Eftersom ltl Hasse Svensson målade upp en viss hotbild att kulturlivet i och med den här landskapsstyrelsen skulle mer eller mindre förtvina, möjligen uppstå i någon glansbildsliknande byggnad, vill jag bara säga att för det första hoppas jag att ltl Svensson läser landskapsstyrelsens handlingsprogram liksom budgeten för år 2000; där får man reda på vad vi tänker göra. När det gäller det man eventuellt gör som kommer att glänsa hörde vi tidigare att det är liberalerna som har initierat och arbetat för kk-huset, som jag hoppas att vi skall lyckas förverkliga under den här perioden.

 

TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl  Barbro Sundbacks Föredrages för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om ett ungdomspolitiskt program. (HM nr 17/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback: Herr talman! Jag föreslår att motionen bordläggs till plenum den 17.4.

 

Ltl Sjöblom:  Herr talman!  Jag understöder förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 17.4 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 17.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om användningen av Länsmansgården i Godby. (HM nr 26/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskotet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

I den föregående motionen diskuterade vi behovet av ett hus för föreningar. I Finström finns det ett hus som med fördel kunde användas som ett mångaktivitetshus, där de kulturföreningar som här diskuterades mycket väl kunde inrymmas. Jag syftar då på den i motionen omnämnda Länsmansgården i Godby.

 

Vi liberaler har skrivit tre stycken motioner som tar upp kulturarvet och kulturmiljön därför att vi ser att det är väldigt viktigt att man värnar dessa värden. En orsak är att Länsmansgården nu har lyfts upp i landskapsstyrelsen och kulturvärdena som huset representerar hotas av de privatiserings-åtgärder som ibland gör sig påminda i det politiska livet. Vi har från liberalernas sida tidigare lyft fram den här motionen i samband med budgeten i form av en finansmotion. Detta för att vi tycker tt det är väldigt angeläget att man tar till vara det här huset. Huset har många olika namn och har under historiens gång kallats olika. Det rätta namnet  på hemmanet är Pehrsberg. Under en period bodde det länsmän där och därför heter det också Länsmansgården. Det har också kallats Solkulla eftersom själva tomten bröts ut 1927 där huset är beläget. Hemman nr 1 i Godby, Pehrsberg, har funnits sedan 1580. År 1625 inlöstes hemmanet av kyrkoherden i Finström och hans namn var Pehr Petrus Birgeri. Efter honom kom hemmanet att heta Pehrsberg. Så småningom övergick bostället till Ålands landsfältskär och senare till Ålands provinsialläkare. Det var också på de här markerna som Ålands allmänna sjukhus byggdes, under åren 1843 till 1845. Provinsialläkaren, som under många århundraden bodde i byggnaden, hade också till ansvar att handha markerna och fick också sin utkomst från de inkomster som kom in från skötseln av markerna.

 

Mangårdsbyggnaden – det är förstås inte samma byggnader som har stått på samma plats hela tiden – brann ner år 1878 och man uppförde ett nytt hus och det är det hus som nu står mitt i Godby. Det är ett stort stockhus och det byggdes först med pärttak, men man bytte så småningom ut det mot ett plåttak.

År 1948 slutade den sista provinsialläkaren och då blev byggnaden ett tjänsteboställe för länsmannen i Sunds distrikt, som då omfattade de norråländska kommunerna – därav namnet Länsmansgården. Från 1971-1976 var bostället endast Länsmanskontor, då kontoret flyttade till Godby Center.

 

Landskapet ägde Pehrsbergs marker från 1928, då det gjordes om att provinsialläkaren inte längre ansvarade för marken utan fick i stället lön för sitt arbete, men gårdstomten och huset ägdes ända fram till 1995 av staten, då också tomten och huset överfördes i landskapets ägo. Huset har stått obebott ända sedan 1971 och har tidvis också använts av Godby byalag, bl.a. har ungdomar huserat där och därav har det fått namnet Kåken. Under en period fungerade det alltså som ungdomsgård.

 

Det finns alltså mycket olika historier bakom Länsmansgården. Jag vill också lyfta fram just att Länsmansbostället har varit en boplats för landskapets högsta tjänstemän, så förutom att det använts för sjukvården, har också länsmän bott här. Ett annat argument för att ta tillvara huset är man nu har kommit ganska långt med postvägsdragningen. Postvägen drar precis förbi Länsmansbostället.

 

Det kunde finnas väldigt många användningsområden för huset, t.ex. ett mångaktivitetshus, som man kunde koppla ihop med den förra motionen, där vi diskuterade olika kulturföreningars behov av ett hus. I kommunens kulturnämnd har man diskuterat det och det är framför allt detta med mångaktivitetsändamål som man har diskuterat, men man kunde också tänka sig ett musikens hus, eftersom många av musikföreningarna har anmält sitt intresse för att få använda huset. Det är Accordion Club, dragspelsklubben, spelmansgillet osv. Det kunde också fungera som en representationsbyggnad för landskapet. Det är en väldigt ståtlig byggnad och ligger centralt mitt på Åland.

 

Vi anser att det är vårt ansvar att ta tillvara vårt kulturarv. Nästa motion tar också upp just den frågan där vi lyfter fram kulturarvet och vikten av att vi som politiker med tanke på kommande generationer tar vara på det som tidigare generationer har lämnat över till oss. Att förvalta kulturegendom kan inte uppfattas som något slags ekonomiskt företagande där man skall sälja bort allting som är betungande. Jag tycker att det är väldigt viktigt att se att här har vi ett stort ansvar.

 

Det har alltså fattats ett beslut i landskapsstyrelsen om att man skulle sälja länsmansbostället till privata intressenter samtidigt som man då kommer att k-minnesmärka det. Den som köper huset kan inte renovera och planera det hur som helst. Vi tycker att det skulle vara riktigare att landskapet skulle ställa huset i ordning och sedan i sin tur arrendera ut huset för olika ändamål. Man kan tänka sig olika föreningar. Man kan möjligen tänka sig att kommunen går in och kan ha vissa intressen där.

 

Diskussionen om att sälja kulturegendom som ägs av landskapet är också principiellt viktig att föra. På samma sätt som när landskapet planerar nya verksamheter hävdar vi att lagtinget behöver ge sitt bifall. Jag tar som exempel detta med tingshuset, där vi ansåg att landskapsstyrelsen inte har hört efter lagtingets åsikter. Så tycker jag att det också borde vara när man avyttrar egendom som är i landskapets ägo och som har ett kulturminnesvärde.

 

Det vi föreslår i motionen är att man åtminstone skulle tillsätta en grupp och titta över det förrän man går vidare med planerna att sälja bort det. I samband med att jakt- och fiskemuseet tillkom och i samband med att jordbruksmuseet har utretts har det suttit arbetsgrupper. Det vore väl rimligt att man också lite mera beredde detta ärende innan man för det vidare till att sälja bort huset.

 

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Det som motionärerna säger i början av motionen är helt riktigt. Ingen kan säga det bättre än det här att vi har ett stort ansvar att bevara och förvalta vårt kulturarv osv. Det tror jag vi är helt överens om.  Det är också riktigt att landskapsstyrelsen nu håller på med ett åtgärdsförslag dels för huset, men också för trädgården när det gäller Länsmanshuset för att sedan, enligt beslut, bjuda ut det. Men jag vill påminna om att landskapsstyrelsen kan inte sälja någon fastighet utan lagtingets medgivande.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag skulle vilja stödja tanken i förslaget, nämligen att landskapsstyrelsen måste hitta ett sätt på vilket man kan tillvara Länsmansgården. Det är bland många andra kulturhistoriskt värdefulla byggnader som vi har en viktig uppgift för landskapet. Hittills tycker jag inte att man har hittat någon effektiv förvaltning och inte riktigt någon bra modell för hur detta skall ske. Att tillsätta en arbetsgrupp just för det här huset är väl fullt möjligt, men på något sätt finns det så hemskt många byggnader som borde få samma ömsinta och respektfulla behandling som detta projekt. Jag kommer att stödja förslaget, men jag tycker att det är en tankegång i det här som man borde ta in i den motion som jag presenterade häromdagen om ett landskapsägt  bolag för att förvalta åtminstone en del av landskapets fastighetsbestånd. Det är mycket bra också i det sammanhanget att ta med byggnaderna och hur man kunde få verksamhet i dem som skulle motsvara dagens behov. Det finns också en ny aspekt på detta som har att göra med det som vi är så måna om i andra sammanhang, dvs. återanvändning. Om byggnaderna förfaller alltför mycket blir återanvändningen hela tiden svårare. Någon riktigt systematisk handläggning av hur återanvändningen skall ske finns det inte heller. Jag tror för min del att inom ett särskilt landskapsägt bolag där det finns personal som har detta som sitt ansvarsområde, också den kompetensen och utbildningen, skulle detta kunna göras bäst. Jag tror också att i bolaget borde det finnas personer som är experter inom byggnadshistoria och speciellt i de byggnader som landskapet äger.

 

När det gäller en gård som Länsmansgården skulle det naturliga vara att landskapet äger den och att den t.ex. hyrs ut till Finströms kommun och att kommunen har en verksamhet där som landskapet och Finström är överens om. Jag tror att det också är för mycket att landskapsstyrelsen skall göra allting, skall äga, skall ta tillvara och använda och hitta på verksamheter som lokalt kan vara intressanta, utan det ansvaret måste man dela på.

 

Jag tycker att det var en intressant principiell diskussion som ltl Eriksson tog upp när hon pratade om att det är fråga om ett slags kulturpolitik att ta tillvara fastigheterna och att det inte är lämpligt att sälja ut dem, utan de måste hanteras på ett annat sätt. Här tycker jag att det är svårt att vara så där väldigt kategorisk. Inom ramen för ett bolag och där politikerna har lagt vissa direktiv för hur verksamheten skall ske tycker jag att man nog ändå måste vara beredd på att kunna överväga försäljningar också. Det skulle också vara ett sätt att bekosta fastighetsunderhållet, ombyggnader osv. som är nödvändiga. Vi vet att det blir bråk om vartenda ett enskilt projekt som man skall ha pengar till för att renovera eller bygga om eller så görs det på ett sätt att man egentligen inte följer några riktigt tagna principer, åtminstone inte någonting som lagtinget har varit inblandat i.

 

Som sagt, jag tycker det är en motion som på många sätt hör ihop med andra motioner som finns i lagtinget och jag tror att det finns många som tycker att också Länsmansgården borde bevaras och att den skulle få en vettig användning.

 

 

 

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Att vi efterlyser en arbetsgrupp i det aktuella fallet är för att frågan har aktualiserats genom att landskapsstyrelsen har beslutat att man skall sälja bort huset. Därför tycker vi att det är ganska akut, att man måste ta i frågan redan nu. Jag håller med om att man måste ta ett mera övergripande grepp om alla byggnader som landskapet äger. Då kommer vi tillbaka till fastighetsbolaget. Det ser jag som en lite annan sak. Det finns så många olika sorters fastigheter. Jag är inte så säker på att de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna direkt skall in i fastighetsbolaget. Däremot bör man ganska snart komma till stånd med det kulturpolitiska programmet med inriktning på kulturarvet, för det är där som helhetssynen för hur man förvaltar arvet skall slås fast, också om man överhuvudtaget skall avyttra någonting av kulturfastigheterna.

 

När det gäller det som ltl Sundback sade om att man kunde tänka sig att fastighetsbolaget också skulle få riktlinjer att avyttra byggnader ser jag det som så att likaväl som landskapet köper saker som lagtinget godkänner genom budgetbeslut skall vi också godkänna avyttringar.  Men jag tycker inte att man kan ge någon fullmakt in blanco att sälja bort vad som helst och jag är väldigt orolig för privatiseringstendenserna – vad som helst kan ju tänkas gå under klubban.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att diskussionen om vad som är kulturhus eller kulturhistoriskt värdefulla byggnader och vad vårt kulturarv består av är ganska komplicerad. Vårt kulturarv består säkert av Kastelholm och Bomarsund och sådana rent antikvariska byggnader och föremål, men sedan är det lite svårare när man kommer till sådant som mera kan kallas kulturhistoriska byggnader i den bemärkelsen att de fortfarande används och kan användas. De representerar trots allt också ett ekonomiskt värde som kan omsättas i dag och det är väl där som den stora ideologiska skillnaden finns – den nuvarande landskapsstyrelsen tycker väl att man bara kan sälja bort det till någon som kan använda det och bo där och att det är bra. Det tycker jag inte heller att är någon bra lösning på frågan, utan man borde hitta en sådan princip att byggnaderna bevaras men samtidigt kan återanvändas och nyttjas på ett sätt som är vettigt. Där tror jag att det är lagtinget som måste fastställa principerna. Tidigare var det väldigt strikt med att vi skulle inte alls få avyttra fast egendom. Nu tycker jag att den nuvarande landskapsstyrelsen inte riktigt har några klara linjer och att det är lagtinget som borde fastställa principerna. I enskilda fall kan man fråga om inte ett fastighetsbolag som är landskapsägt kan sköta det här enligt lagtingets principer lika bra som landskapsstyrelsen. I vissa särskilda fall kan man ändå säga att lagtinget måste ta ställning. Överhuvudtaget tycker jag att diskussionen visar att vi behöver en mycket, mycket mera utvecklad förvaltning på detta område och mera politiska riktlinjer. Nu sker det nog tydligen enligt någon slags prövning i landskapsstyrelsen från fall till fall och det är inte bra, för det missgynnar ofta och gör inte medborgarna lika inför lagen.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker också att det är väldigt viktigt med ”levandegörandet”, alltså att man använder husen på ett bra sätt. Det är också det som vi föreslår att man skulle kunna använda huset på många olika sätt, att landskapsstyrelsen rustar upp det men att man sedan bjuder ut det på ett eller annat sätt, på arrende t.ex. Ett bra förslag var kommunen eller att kulturföreningar går samman och gör ett mångaktivitetshus. Det viktiga är att husen faktiskt tas tillvara och att man inte låter dem stå och förfalla utan att man använder dem så att de blir levandegjorda för befolkningen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror nog att ltl Viveka Eriksson och jag kan bli överens i den här frågan. Det är väl kanske i andra partier som det är svårare att få förståelse för synpunkterna, men det tragiska just nu är att så många byggnader står och förfaller år efter år och detta gör att återanvändningsfrågan blir mycket svårare att lösa just för kommuner osv. Byggnadsbeståndet borde underhållas; det är mycket viktigt i det här skedet och det kanske förutsätter en annan förvaltning, åtminstone är jag ganska övertygad om det.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om ett kulturpolitiskt program avseende kulturarv och kulturmiljö. (HM nr 27/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Viveka Eriksson:  Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till den 17.4.

 

Ltl Eklöw: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningstiden.

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 17.4 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 17.4.

 

Lagtingets nästa plenum är den 3 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.32).


 

Originalfil