Stenografiskt protokoll från plenum den 6 mars 2002 kl. 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 6 mars  2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Wiklöf och ltl Lundberg).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Britt Lundberg på grund av regionkommitténs möte för territoriell sammanhållning. Beviljas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av 29 kap. strafflagen. (FR nr 14/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen har under många år varit en högt prioriterad fråga i alla medlemsländer. Olika åtgärder för att förbättra skyddet har diskuterats länge inom EU, men verkliga resultat uppnåddes först i samband med Maastrichtfördraget. I mars 1994 lade Förenade Kungariket fram ett förslag tll en gemensam handlingsplan som syftade till att ge ett bättre skydd för finansiella intressen och alla känner säkert till den förra svenska kommissionären Anita Gradin som hade detta på sin lott och organiserade upp verksamheten, bl.a. i en organisation som heter OLAF, dvs. som har som myndighetsuppgift att hålla efter bedrägerierna mot gemenskapens intressen. Dessa förslag diskuterades och så småningom kom man fram till en konvention som kallas bedrägerikonventionen och den godkände lagtinget som sådan i januari förra året.

 

Framställningen benar upp ett ganska komplicerat juridiskt problem när det gäller straffbestämmelser och behörighetsområden, men lösningen är ganska enkel och bygger på självstyrelsens 19 § 3 punkten, dvs. en blankettlag. Jag skall kort redogöra för innehållet i framställningen.

 

Landskapet har behörighet på många olika områden som omfattas av inkomster och utgifter inom Europeiska unionen, i vårt fall mest utgifter och det gäller t.ex. natur- och miljövård, undervisning, kultur, jord- och skogsbruk, styrning av lantbruksproduktionen, jakt och fiske och näringsverksamhet med vissa begränsningar enligt självstyrelselagens 18 §. Samtidigt har också landskapet behörighet när det gäller vissa landskapet tillkommande skatter;  även om marginalerna är små finns det dock en behörighet när det gäller bl.a. kommunalskatten.

 

Man kan också notera att när det gäller dessa verksamheter har landskapet enligt 18 § 25 punkten behörighet när det gäller straffrätten, alltså inom de områden där vi har lagstiftningsbehörighet. Det här skulle innebära att landskapet i princip kan ha egna straffbestämmelser.

 

För många av stöden är det ofta fråga om straff som gäller dels landskapet och dels riket samt dels den Europeiska unionen. I bedrägerikonventionen finns det miniminormer och rekommendationer för lagstiftningen som inte behöver betyda att man ändrar den nationella lagstiftningen till den del den ligger inom konventionens ram. Vi skulle alltså kunna ha straffbestämmelser; i ett enskilt fall som berör både landskapet och riket skulle det kunna bli så att man har olika straffbestämmelser och i praktiken skulle det var olämpligt. Man kan säga att brott mot Ålands offentliga ekonomi ofta också gäller rikets offentliga ekonomi och, med de stödsystem vi har, också unionens intressen.

 

Förslaget i framställningen är att man skulle tillämpa blankettlagstiftning av följande skäl: för det första bör brott riktade mot det offentliga bedömas på samma sätt inom unionen, inom riket och i landskapet. Gärningarna bör också betraktas på samma sätt straffrättsligt, oberoende av var subventionerna kommer ifrån. Speciellt viktigt är det här när det gäller t.ex. jordbruket när det är fråga om delad behörighet när det gäller strukturpolitik, inkomstpolitik och liknande. När det gäller skattebrott finns det en viss oklarhet i och med att vi har delad behörighet när det gäller bl.a. samfundsskatten. Här blir det då tydligare om man behandlar skattebrotten på samma sätt.

 

Fru talman!

Tillämpningen av 29 § i strafflagen borde tillfredsställa de krav som ställs enligt bedrägerikonventionen och det borde också kunna leda till en enhetlig behandling för dem som begår brott och för dem som skall följa ett regelverk för att utmäta straff för brotten ifråga.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av vtm Bert Häggbloms m.fl. spörsmål angående beviljande av åländsk hembygdsrätt för återflyttare. (S nr 5/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det ligger i landskapsstyrelsens intresse att vi skall ha en så smidig förvaltning som möjligt och vi går  också aktivt ut och försöker uppmuntra människor att flytta till Åland och vi försöker också uppmuntra återflyttare att komma hit till Åland och bosätta sig igen. På de olika informationstillfällen som vi anordnar runtom i Finland och i Sverige försöker vi också redogöra så korrekt som möjligt för den byråkrati och det system som flyttare till Åland kommer att möta. I det sammanhanget har jag som lantråd ofta deltagit och då berättar jag så korrekt jag kan hur systemet fungerar. När det gäller återflyttare som tidigare har haft hembygdsrätt har jag berättat att det tar ca en-två månader om man flyttar tillbaka, om man har bott kortare tid utanför Åland än vad man har bott hemma på Åland och den tid man har haft hembygdsrätt. Är det så att man har bott en längre tid utanför Åland än vad man har bott på Åland har den här landskapsstyrelsen och alla tidigare landskapsstyrelser under åttio- och nittiotalet i praktiken tillämpat en sådan princip att då har det funnits en ett års väntetid innan man har fått hembygdsrätten tillbaka. Det är så som det har fungerat i praktiken. Jag har fått vissa klagomål från en del som tycker att det här är orättvist, att varför skall man behö va vänta ett år, men det är den princip som har tillämpats hittills och vi försöker behandla alla lika på det sättet. Finns det tydliga signaler om att vi bör ändra på det skall vi naturligtvis ta det till oss, men jag försöker nu så ärligt som möjligt berätta hur principerna har fungerat under åttio- och nittiotalet och fortfarande fungerar.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

När ett lantråd berättar historia skulle det också vara angeläget att lantrådet hå ller sig till sanningen. Jag är den enda hittillsvarande lagtingsledamoten som var skriven utomlands när jag blev invald i Ålands lagting och hade i det skedet inte kommunal rösträtt men hade hembygdsrätten kvar och blev då  invald till Ålands lagting. Orsaken till att jag ställde upp den gången var att utflyttade ålänningar skulle få återvända och det var också det underlaget man hade för att komma in till lagtinget den gången. Man gick också aktivt in för att få hem ålänningarna och de som studerade utomlands. Det bildades också en förening i Uppsala som hette Frifåglarna, som i detta lagting har två gamla medlemmar och vi gick som sagt alla in för att försöka återvända till Å land. Det fanns en viss avog inställning till dem som studerade i Sverige. Detta har nu ändrats och det har blivit bättre. Den dåvarande landskapsstyrelsen med dåvarande lantrådet Folke Woivalin ställde helhjärtat upp för en politik att ålänningarna skulle komma hem tillbaka till Åland. Centern hade också då framstående medlemmar i landskapsstyrelsen som gick in för den principen att de som har flyttat bort och haft hembygdsrätt efter två veckor skall erhålla hembygdsrätt. Det tillämpades också av landskapsstyrelsen.

 

För mig blev det en total chock när jag senaste år skulle försöka hjälpa en som har återflyttat att få hembygdsrätten tillbaka då en tjänsteman från landskapsstyrelsen ringer och säger, nej, men principerna har vi ändrat nu, att nu tar det ett år innan man får hembygdsrätten tillbaka. Det blev en totalchock för mig att nuvarande landskapsstyrelse har gått in för något sådant att en människa som har sålt allt till Sverige och flyttat tillbaka till Åland och som har vuxit upp på Åland inte skall få hembygdsrätten tillbaka. Det är skandalöst hur vi behandlar våra egna mä nniskor. Samtidigt som lantrådet i remissdebatten om budgeten sade att vi skall försöka få folk att flytta till Åland, det är så viktigt att folk flyttar hem, så spottar man uppfödda ålänningar i ansiktet på detta sätt. Detta är nuvarande centerpolitik som var obekant på den tiden. Och det förvånar mig att lantrådet, som också började sin politiska bana med stöd av de röster som stötte mig för att komma in i Ålands lagting, för han inträdde som ersättare för mig när jag gick till tjänst i Ålands lagting. Jag skulle inte tro att ett lantråd i dag skulle ha burit sig åt på detta sätt.

 

Nej, bästa lantråd, antingen avgår ni eller ändrar er tillämpning!

 

Jag tycker att det är mycket viktigt när man aktivt går ut och säger att vi skall ha folk att flytta tillbaka till Åland att vi tar hand om våra ålänningar och ser till att de får komma  tillbaka samt att också deras barn i andra generationen får komma tillbaka. Det är många som har flyttat hem. Man skall inte bli behandlad på detta sätt. Jag vet också sådana som tagit så illa upp för det här att de inte kommer tillbaka.

 

Men som ni märkte har lantrådet och centern i dag en annan inställning: han sade att det viktigaste i dag var att man först gick till Finland och informerade om att få folk att flytta till Åland! Det är en point att komma ihåg för er att det är nuvarande centerpolitik.

 

Fru talman!

Jag kommer att lägga ett klämförslag som kommer att delas ut med följande text: ”att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen beviljar hembygdsrätt till borta-ålänningar som tidigare har innehaft hembygdsrä tt omedelbart när de återflyttar och ansöker om hembygdsrätt.”

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det är lite svårt att föra den här debatten när den omedelbart blir så känslosam. Jag måste också få säga att jag tar gärna kritik för beslut som jag fattar - man kan fatta dåliga och man kan fatta bra beslut - men det står jag för att den här landskapsstyrelsen, och inte heller de tidigare landskapsstyrelser som jag har varit med om under nittiotalet, har inte mig veterligen ändrat några principer. Som lantråd vet jag att vi har inte gjort det, utan vi följer samma principer som tidigare och den information jag har fått från den som handlägger detta är att samma principer har varit under hela nittiotalet och också  under åttiotalet. Tidigare diskussioner som har förts kan jag däremot inte ta ansvar för. Men om det är så att man vill ändra på principen att de som har bott borta längre än vad de har bott på Åland med lika behandling där, så är det naturligtvis en sak man kan diskutera. Men när det gäller de övriga återflyttarna som har bott kortare tid borta än vad de har bott på Åland försöker vi ha snabbast möjliga handläggning och går det att göra någonting ytterligare är jag den första att understöda det i sådana fall.

 

Fru talman!

När det gäller vicetalmannens sätt att hantera mina ord när jag sade att vi informerar både i Finland och i Sverige om att vi vill ha återflyttare hit till Åland så tycker jag att vicetalmannen drar lite väl långtgående slutsatser om jag råkar säga det ena eller det andra landet först! Till saken hör när jag tänker efter att vi faktiskt inte har haft någon information i Finland - om det kan glädja vicetalmannen.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Lantrådet har säkert rätt i det att till den del han har fattat beslut skall de inte kritiseras. Uppenbarligen har han inte fattat beslut om hembygdsrätten eftersom det inte har beviljats och det tar så lå ng tid förrän de blir beviljade. Man kan aldrig kritisera beslut som aldrig fattas! Nu tycks centern få något telefonsamtal här från borta-ålänningar, så jag hoppas centerledaren svarar till den delen, så kan jag fortsätta sedan. Svaret är gjort, så jag kan fortsätta, fru talman. Att påst å att det inte skulle ha ändrats stämmer inte. Det visar att landskapsstyrelsen inte har någon politisk styrning utan att man styrs av tjänstemän. Uppenbarligen har nuvarande landskapsstyrelse med lantrådet i spetsen ingen politisk uppfattning om det här. Man låter sig styras av tjänstemän utan att säga, att det här är fel, vi skall ändra på principerna, jag har den här politiska åsikten. Det har alltid centern stått upp för förut, men någon sådan åsikt finns inte längre. Att spotta borta-ålänningarna i ansiktet tycks vara hederkodex för nuvarande center.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tycker att den här diskussionen är beklämmande. Om det är någonting som vi har lagt ner energi på från den här landskapsstyrelsen och tidigare landskapsstyrelser är det att kontinuerligt förbättra relationen och kontakten till borta-ålänningarna. Vi har satt igång många fina projekt som har gjort att vi har fått en bra utveckling på det här området. Jag har gjort mina egna personliga insatser, tidigare lantrådet Roger Jansson gjorde sina insatser på det här området och före det andra och att sedan få höra de här orden om mig och om centern känns verklighetsfrämmande.

 

Vtm Häggblom, replik:     

Fru talman!

Det är inte verklighetsfrämmande utan det är de facto sanningen. När skall borta-ålänningarna få tillbaka sin hembygdsrätt? Jag har fört fram åsikten att jag anser att borta-ålänningarna skall få tillbaka hembygdsrätten omedelbart. Lantrådet har inte stått upp här och sagt att ”då har tillämpningen varit fel, vi skall ändra den”. Det är det som är huvudfrågan här, det är det som är den väsentliga frågan när har man tappat sin åländskhet? Har man någonsin gjort det? Enligt min åsikt har man aldrig tappat hembygdsrätten om man är född och uppvuxen på Åland. I så fall stämmer det inte när tjänstemän ringer upp och säger att man har ändrat principerna under nuvarande landskapsstyrelse. Det här är nog en viktig fråga som berör lagtinget och vilken politisk åsikt man har om dem som har varit ålänningar och födda och uppvuxna på Åland samt flyttat bort och skall tillbaka, medan man säger att vi behöver få människor att flytta till Åland. Då är väl de första som är intressanta och som har kunskap om Åland de som är födda och har haft hembygdsrätt på Åland. Det är en viktig fråga och det är en viktig fråga som centern tidigare och dåvarande landskapsstyrelse under lantrådet Folke Woivalin hade åsikten att inom två veckor får man hembygdsrätten tillbaka i hand, det är ingen diskussion om det! Det var så det tillämpades. Lantrådet stod nu upp och sade att det tar en till två månader. Det är inte acceptabelt, fru talman. 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!  

Detta är en viktig principiell fråga, men man kan nog undra över det rättvisa i systemet. En principiell rättighet borde vara att alla behandlas lika. Nu är det så att de som har varit länge borta från Åland bestraffas jämfört med dem som har varit en kort tid borta. Jag måste hålla med vtm Häggblom: Är man sämre ålänning om man är längre borta än om man är en kort tid borta från Åland? Vilka skäl är det som är avgörande? Är det så att ålänningarna som är borta länge gör det för att de är mindre åländska, för att de har svagare självstyrelsevilja jämfört med dem som är borta en kortare tid? Knappast! Det mest troliga är att det finns otaliga individuella skäl till varför en del flyttar, söker sig bort från Åland och stannar borta från Åland. Antagligen har det att göra med utbildning, med arbete, med var man bildar familj osv. Då tycker jag nog att det finns skäl att vara upprörd, att det skulle göra att man inte kan få hembygdsrätt lika lätt som en person som har varit borta en kortare tid. Här är det fråga om en sorts individuell rätt. Har man varit borta 20 år och bott hemma 19 måste man vänta ett år, men har man varit hemma 20 år och varit borta 19 går det på två veckor! Så där fortsätter det från individ till individ. Jag tycker nog att vtm Häggblom har en poäng här. Jag kan inte riktigt se vari den principiella grunden för ettårsregeln ligger. Lantrådet hänvisar till att så här har man gjort redan på åttiotalet, men varför har man gjort så här? Är det för att skydda den bofasta befolkningen från sina släktingar och vänner som har bott längre tid borta än de har bott hemma? Det är ju det det står att hela hembygdsrätten är till för den bofasta befolkningen, att skydda deras särrättigheter. De som har bott länge borta hemifrån skall vänta ett år innan de får tillbaka hembygdsrätten. Det är väl då för att de skall prövas längre än dem som har bott kortare tid borta?

 

Ju mera man funderar på detta desto mera framstår det som så att bland återflyttarna finns det i det här avseendet ett A- och ett B-gäng: A-gänget som är borta kort tid och snabbt får hembygdsrätten och B-gänget som kanske har haft ambitioner som privatpersoner att utbilda sig inom områden där man överhuvudtaget inte kan få utbildning på Åland. De har t.o.m. kanske kommit långt i sin utbildning, blivit företagsledare, vetenskapsmän och –kvinnor och inte haft möjlighet att flytta hem för att praktisera sitt yrke eller det de sysslar med eftersom inte de förutsättningarna finns på Åland. Men till dem skall vi alltså säga, nej, ni får vänta ett år, för landskapsstyrelsen har ända sedan åttiotalet gjort så här, så därför får ni vänta! Jag tycker att lantrådet måste ge en mera hållbar förklaring till varför B-kategorin skall vänta ett år; annars har jag svårt att acceptera principen.

 

Om man sedan ser till landskapsstyrelsens borta-ålänningspolitik verkar det rent ut sagt oändamålsenligt. Man skickar ut broschyrer och tidningar, man åker och träffar borta-ålänningar utanför Åland, man uppmuntrar dem att flytta hem, men man försvårar för en del av dem att få hembygdsrätt. Och vad har det för konsekvenser? Ja, framför allt när det gäller att ordna bostad, eftersom den borgerliga bostadspolitiken på Åland är totalt misslyckad för att just tillgodose det behov som de som vill flytta tillbaka har. Det finns inte bostäder att hyra för dem som vill flytta hem och eftersom personerna inte har hembygdsrätt kan de inte köpa sig mark eller bygga sig ett hus, de kan eventuellt, om de har pengar, skaffa sig en aktielägenhet, men som ett par skrev för en rätt så lång tid sedan i en tidning, om man flyttar hem, har bildat familj och har jobb i Sverige t.ex., så är det ett ganska stort steg, man vill kanske ha en prövotid innan man verkligen beslutar sig, man har begärt tjänstledigt, man tänker inte i första hand på att försättas i en situation med stora lån och på det viset skaffa sig en bostad, utan man vill ha en hyresbostad. Det är en ganska stor omställningsprocess för en familj att flytta speciellt från ett så välorganiserat samhälle som det svenska till det åländska, om man inte har fulla rättigheter. Jag kan också tänka mig att det på det känslomässiga planet känns väldigt kränkande.

 

Jag tycker nog att det här är en mycket viktig jämlikhetsfråga och att i mån av möjlighet skall borta-ålänningarna behandlas lika. Men innan jag bestämmer mig vill jag faktiskt höra lantrådet redogöra för grunden för hela den här principen: Varför skall en viss grupp borta-ålänningar behandlas strängare än en annan grupp?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

I spörsmålet skriver man att den här landskapsstyrelsen har ändrat principerna och att vi har på något sätt infört ettårsväntetiden för dem som har bott borta längre än vad de har bott på Åland. Som jag sade i mitt första anförande har vi inte ändrat några principer, utan jag har som lantråd ärvt principen från tidigare landskapsstyrelser och jag har inte sagt att man skall ändra principen utan det har fortsatt från tidigare. Ltl Sundback efterfrågar vad som kan vara bakgrunden till att principen har börjat användas i förvaltningen. Antagligen är huvudorsaken till det att man på det sättet försöker få en klar uppfattning om att personerna i fråga de facto är fast bosatta på Åland, att man tänker bli ålänningar också framöver, att man inte bara skriver sig här ett antal månader eller en sommar, får alla fulla rättigheter och sedan kan vidta de handlingar man ämnar göra  och sedan flyttar tillbaka; det kan vara en orsak till varför man har börjat handlägga hembygdsrätten på det här sättet. Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra när en person är fast bosatt på ett område med tanke på att människor i dag lever på ett annat sätt än vad man har gjort tidigare, man bor ett halvår här och ett halvår någon annanstans osv. Det är alltså rent praktiska saker som ligger till grund.

 

Men jag vill säga det, fru talman, att jag är och vill vara en av de största tillskyndarna till att det skall vara lätt att flytta till Åland och komma tillbaka till Åland, så jag är inte låst när det gäller att diskutera ettårsprincipen. Jag har ett öppet sinnelag när det gäller det, jag tycker att vi skall hitta och ha ett så bra och smidigt system som möjligt, men det jag bestrider är det som riktas mot mig och mot den här landskapsstyrelsen, mot centern, att vi på något sätt skulle ha ändrat principerna. Det har vi inte gjort utan vi har fortsatt enligt de principer som har varit.

 

Fru talman!

Jag är naturligtvis öppen för diskussion kring om man skall ändra på någonting.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att lantrådet inte kan skylla ifrån sig, varken på tidigare landskapsstyrelser eller tidigare lagting. Är det så att det här är en princip som inte uppfyller grundlagsenliga villkor att alla skall behandlas lika, då har lantrådet lika stort ansvar som alla vi andra att ändra på en sådan princip och det är inte ovanligt att landskapsstyrelsen kommer med egna initiativ till lagtinget, även om de inte är så frekventa numera, utan man säger att man väntar på att lagtinget skall ändra det ena och det andra innan man tydligen vågar göra någonting. Det tycker jag inte är ett hållbart argument. Jag tyckte inte heller att resonemanget var tillräckligt tydligt. När det gäller uttalandet att man skall pröva personerna som har varit borta längre särskilt i fråga om deras motiv att verkligen bli fast bosatta, så hur kan man komma fram till att den grupp som har bott längre borta från Åland har svagare motiv än dem som har bott en kortare tid! Jag måste säga, att jag förstår inte det resonemanget. Jag måste be, som det heter i arbetsordningen, om ett förtydligande här.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

När det gäller den sista frågan har inte jag heller något annat logiskt försvar än att någonstans måste man sätta en gräns och då har man valt att sätta den vid den nivån. Jag har i min egen släkt, i min egen familj, haft sådana som har drabbats av det här, så jag full förståelse för att det väcker känslor och, som jag säger, är jag inte låst vid ettårsprincipen. Kan man hitta andra system som är välfungerande är jag naturligtvis öppen för en sådan diskussion.

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Ettårsprincipen är en sak, men det som jag tycker att är det rättsvidriga i det här är att det är beroende av den enskilda människans livsöde; om man har gift sig i Sverige eller Finland och t.ex. den ena parten dör och då tycker man att man vill flytta hem  skall det vara avgörande om man har bott längre borta än om man flyttar hem tidigare. Det kommer in alldeles för många privata aspekter när det gäller vilka som har varit borta länge och vilka som har varit borta kort tid. Min uppfattning är den att oberoende av hur länge man har varit borta skall väntetiden vara densamma för alla. Jag tror att om vi skall följa grundlagen måste man nog reflektera över den här principen. Jag har starkt på känn att den står i strid med den.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

När man har varit med så länge som jag har man ibland möjlighet att rätta till historieskrivningen. Jag satt i landskapsstyrelsen 1980-87 och vi hade då en hel del diskussioner med de s.k. borta-ålänningarna. Jag kom in en tid i landskapsstyrelsen igen; för ett år sedan satt jag fortfarande kvar, men tyvärr hann jag inte ta reda på, och det beklagar jag i dag, att det var andra regler som gällde i den här saken. Jag trodde att vi ger s.k. borta-ålänningar hembygdsrätten tillbaka genast vid återflyttningen – med ”genast” menar jag inom två veckor. Tyvärr fanns det så mycket att hålla reda på den ekonomiska sidan, så jag tyvärr inte hann sätta mig in i allt under den tiden. Men om jag går tillbaka till 1980-87, så när man från borta-ålänningarnas sida ansåg att när man meddelade skriftligt att man återflyttar ville man att man samma dag när man går ut från landskapsstyrelsen skulle få ett papper på att man hade fått hembygdsrätten tillbaka. Då sade vi åt dem att det är nog så att alla ärenden har en beredningstid, men då kommer jag ihåg att med Folke Woivalin resonerade vi på det viset att det här kan vi nog klara av på en par veckor och det lovade vi folk. Jag vet att det också fanns sådana som var glada och som fick det här tillbaka. Jag blev nog verkligen förvånad när jag fick höra talas om detta, men ingen har åtminstone vänt sig tidigare till mig, men jag förstår att det har funnits sådana här fall.

 

Varför ville man då ha hembygdsrätten snabbt tillbaka? Vtm Häggblom talade om ett fall som hade haft hus och hem i Sverige och så sålde man bort det och flyttade hem och var färdig att köpa nytt. Det var därför som vi resonerade som så på den tiden på åttiotalet att de behöver få möjligheter att skaffa sig ett eget hem om de vill och därför skall landskapet inte vara i vägen. Varför behövs det inte längre beredningstid? Jo, av den enkla orsaken att fördelarna med Åland är att det är så litet att vi känner de flesta människor, och känner man inte dem, så om man har varit lite med i politiken, så känner man sådana som man kan ringa och fråga och då går det synnerligen enkelt att justera de här sakerna. Jag hoppas verkligen att om det finns några skrivna regler som man nu krampaktigt håller fast vid, så sätt er ner då och skriv om nya regler så att det här går snabbt, för åtminstone när det gäller återflyttade borta-ålänningar så anser jag att oberoende från vilket håll de kommer, så skall man hastigt kunna hantera det här och inte vara så byråkratisk att man håller på ett helt år för att man har varit lite för länge borta. Jag säger som ltl Sundback att jag förstår inte vad det skulle vara för sorts straff att vara tvungen att vänta ett helt år för att jag eventuellt efter 30 år kommer tillbaka. Detta om någonting visar väl att självstyrelseviljan sitter djupt.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Spörsmålet är undertecknat av oppositionen i sin helhet. Också jag som tidigare i landskapsstyrelsen ansvarade under fyra år för de här frågorna har skrivit under spörsmålet. Motivet till det är det som framkommer i spörsmålstexten: ”Den princip som tidigare landskapsstyrelser har tillämpat om att som huvudregel och som nästan allenarådande regel omedelbart ge återflyttade ålänningar hembygdsrätt när de visar att de varaktigt återflyttar.” Sedan har det framkommit uppgifter om att nuvarande landskapsstyrelse, som framgår av spörsmålstexten, skulle ha gjort några förändringar i de principer som tidigare har gällt eller gjort en tillämpningsförändring och det har då kommit fram praktikfall på detta. För vår del har vi inväntat den här diskussionen för att få höra lantrådets svar på de frågeställningarna. Lantrådet har här svarat, om jag har förstått honom rätt, att några sådana förändringar i praxis inte har genomförts. Det tycks fortfarande vara lite oklart eftersom vtm Häggblom upprepade gånger här har sagt att uppenbarligen har en förändring skett. Det kan då vara att boven i dramat är det som vtm Häggblom säger – vi har inte fått det alldeles klart utrett – det kan också vara att handläggningstiderna, som är ett problem inom landskapsförvaltningen och särskilt när det gäller sådana här frågor på kansliavdelningen är ett problem som har accentuerats under nuvarande landskapsstyrelse och därmed har alltså fördröjnigar inträffat som inte tidigare har inträffat. Det har vi inte fått klargjort här i diskussionen.

 

Sedan är det fullt möjligt– och det är det som är bra med en spörsmålsdiskussion att den kan breddas ikring viktiga politiska frågor; vi kan alltså föra en utvecklingsdiskussion i politiska frågor – att hittillsvarande praxis till någon del borde ändras utgående från den lagstiftning vi har gällande hembygdsrättens beviljande. Då skulle det vara värdefullt om lagtinget i sin helhet av landskapsstyrelsen hade fått en ordentlig information i samband med spörsmålssvaret om regelverket. Nu anges det lite otydligt här i svaret att det har funnits en praxis sedan 1980-talet. När det gäller jordförvärvspraxisen, som måste genomföras särskilt efter att lagtinget inte ville anta den lag som landskapsstyrelsen föreslog under senare delen av nittiotalet, togs där ett principdokument i landskapsstyrelsen, egentligen under flera landskapsstyrelser togs det och ändrades. När det gäller hembygdsrätten har det däremot uppenbarligen funnits en del dokumenterade principer, men inte fastslagna såsom ett principdokument. Därför kan den praxis man använder sig av förändras osynligt, och det är det som vtm Bert Häggbloms fråga gäller här: Har landskapsstyrelsen Roger Nordlund gjort sådana förändringar i marginalen av tidigare gällande praxis? Att bara säga nej utan att redogöra för de regler som har gällt tidigare och de regler som gäller i dag samt de praktikfall som finns i dag från tidigare, så är inte en fullständig redogörelse.

 

För min del skulle jag gärna efter svaret vilja gå igenom handlingarna som finns i ärendet. De är inte levererade från landskapsstyrelsen, men de kan säkert fås, i den mån de finns och under en bordläggningstid skulle man gärna vilja studera detta noggrannare.

 

När det gäller ettårsregeln har den inte tillkommit under min tid i landskapsstyrelsen utan den har använts långt tidigare än så, möjligen redan under åttiotalet under ledamoten Salméns tid i landskapsstyrelsen första gången, men det vet vi inte heller och det måste vi få reda på. Jag tror mig dock veta att orsaken till att man har diskuterat att gränsen måste dras någonstans är om någon t.ex. flyttar ut när man är fyra år och så bor man i fem decennier borta, så kommer man hem tillfällligt och provar på att bo en kort tid hemma, men så tycker man att det här fungerar inte riktigt och man flyttar tillbaka till Australien eller var det nu var som man hade bott. Någonstans finns det orsak att diskutera en sådan här gräns, men de fall som vtm Häggblom tar upp här är inte av den specifika arten riktigt utan det som jag har hört om är mera normala sverige-ålänningar som har fått en lång behandlingstid.

 

Det finns alltså frågor att diskutera här, det finns saker som vi måste få mera information om av landskapsstyrelsen, det finns kanske orsak att diskutera frågan i självstyrelsepolitiska nämnden så småningom efter att den här diskussionen är avslutad, men jag tycker nog att det är skäl att bordlägga ärendet. Det är många frågor i luften som inte har fått svar. Det är möjligt att vi kan lita på lantrådet när han säger att ingen har ändrats och handläggningstiderna är utomordentligt effektiva och snabba – det har han inte i och för sig sagt, men vad är orsaken till eventuell praxisförändring eller handläggningsförändring?

 

Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum om en vecka.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag kanske inte redde ut tillräckligt när jag talade om hur vi hade resonerat att man inom två veckor bra skulle kunna göra det utan att man skulle hamna i det som jag förstod att ltl Jansson sade, att de bara tillfälligt skulle komma hit och prova på att bo här också sedan eventuellt sticka iväg igen. Vi resonerade även om det, men vi ansåg, på den tiden åtminstone, att risken är inte så våldsamt stor genom att man, som jag sade här, att man känner till folk som kommer tillbaka och deras släktingar vet har de jobb på gång och har de också bostad på gång, och risken för att de skulle komma hit bara för att eventuellt kanske köpa sig en fastighet och sedan smita iväg igen tillbaka och då ha haft rätten att köpa, men vi tog den risken för att det var ett sådant klagomål hos borta-ålänningarna framför allt på svenska sidan att vi hade för långa hanteringstider och att man borde få den tillbaka omedelbart, som jag sade, ungefär när man var in till landskapsstyrelsen och lämnade in papperen. Därför vill jag bara klargöra att det var resonemanget på den tiden.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tog för min del inte ställning till den frågan. Jag tycker att man skall undvika den typen av begränsningar därför att de blir aldrig neutrala och de blir in casu och det finns många möjligheter nog att någorlunda säkerställa sig i landskapsstyrelsens beredning av den här typen av ärenden och sedan i beslutsfattandet att man faktiskt avser att varaktigt bosätta sig i landskapet på en relativt kort tid, tror jag, så jag kan hålla med om att det normalt inte skall vara något problem. För min del ville jag bara biträda i diskussionen kring varför en sådan här regel har funnits någonstans i bakgrunden som möjlig att tillämpa.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!  

Det är bra att vi är överens. Jag vågar inte heller ta ställning, så det är bra att det blir en bordläggning här och jag hoppas att någon stöder den och då får man ta reda på. Vi var väl mindre byråkrater på den tiden än vad man är nu, så det är inte sagt att det skrevs ner regler så rysligt noga, men det här var den princip som man följde och det är bra att det blir klarlagt.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Jag är en sådan ålänning som har flyttat bort en gång och mist min hembygdsrätt. Jag var väldigt rädd för att mista hembygdsrätten då och tog noga reda på när det började närma sig fem år: vad händer? Jo, så fort du flyttar tillbaka får du tillbaka din hembygdsrätt. Det var på sjuttiotalet, men det var helt klart att det behöver inte jag vara rädd för och eftersom jag har varit snubblande nära av olika skäl att kunna bli ett ettårsfall om jag hade varit lite längre borta, flyttat lite tidigare, men av familjeskäl passade det att flytta tillbaka när jag gjorde det och jag hade nog blivit väldigt förvånad om någon hade sagt: ”hördu, Sune, nu har du varit borta ett år för mycket, så nu får du vänta ett år”. Jag hade känt mig lite lurad på det där och kanske en gång tidigare, medan jag hade hembygdsrätt, gjort en skenflyttning tillbaka för att ha hembygdsrätten kvar, för det var någonting att vara väldigt stolt och rädd om som borta-ålänning. Jag skulle alltså gott kunna tänka mig att man behandlade alla lika. Det som möjligen skulle kunna hända, om man säger att det finns risker med att någon fuskar, någon flyttar tillbaka och flyttar bort igen, som skulle kunna hända, det hade jag också kunnat göra. Jag har haft min hembygdsrätt i fem och så hade jag tappat den på nytt; någon annan förmån har jag inte haft av den. När det gäller att kunna köpa fast egendom hade jag inte några problem med det, för jag fick dispens eftersom jag är född med åländsk hembygdsrätt och har innehaft den, så när jag skulle köpa fick jag rätt till det.

 

En sak som däremot förvånar mig lite är att om man under hela nittiotalet haft denna tolkning, varför har inte landskapsstyrelsen, som den var sammansatt tidigare, ändrat på det förut. För mig är det en nyhet att det här har funnits. Jag har trott att alla fick hembygdsrätten tillbaka när man återflyttade. Det tycker jag är en bra princip.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Det var en berättigad fråga av ltl Sune Mattsson att vrför har inte tidigare landskapsstyrelse ändrat på det. Men som jag sade när jag var uppe, att tyvärr hann jag inte titta efter för jag var med om den första principen och den trodde jag verkligen fanns kvar.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det som är alltmera uppenbart är att motiven för den så starkt befästa principen är så luddiga. På något sätt verkar det som om man från självstyrelsens sida med ettårsregeln för dem som har varit borta länge skall skydda sig mot personer som har bedrägliga avsikter med sin ansökan om hembygdsrätt. Men hur kan landskapsstyrelsen skilja mellan seriösa ansökningar från sådana som har bott länge och sådana som har bott kort tid borta. Är det per definition så att när man har bott länge borta från Åland så får man onda avsikter i högre grad när man söker hembygdsrätt på nytt än om man har bott en kort tid! Vari grundar sig hela tankegången att man skall ha två olika grupper av borta-ålänningar när det gäller rätten att återfå hembygdsrätten. Jag tycker inte att någon av de talare som har varit här uppe har kunnat förklara.

 

Då är min slutsats den att den här principen står i bjärt kontrast med grundlagens 6 § 1 mom. som riksdagsmannen så ofta hänvisar till och den handlar om allas likhet inför lagen. Jag skall läsa upp det första momentet. Paragrafen heter Jämlikhet: ”Alla är lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person.” Dessa två grupper måste på något vis särskiljas på någon grund som inte står i kontrast med grundlagsbestämmelsen och vilket skulle det då vara? Det är ganska uppenbart att det inte finns någonting utan det är den individuella grunden som är avgörande hur länge man har varit borta hemifrån. Jag menar att det går inte att ha det på det viset, för de orsakerna gäller ens person, som det står här i det sista momentet och enligt den här paragrafen får man inte särbehandlas av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Som ltl Sune Mattsson redogjorde för här i sitt eget fall så sade han mycket tydligt av ”familjeskäl” så hände det och det, och det är väl så som så gott som alla grundar sitt återflyttningsbeslut på, inte är det för självstyrelsen de flyttar hem i och för sig eller för hembygdsrätten som sådan, utan det är av familjeskäl de flyttar hem och det är också när de flyttar hem en förväntan om att de skall återfå sina formella rättigheter som alla andra ålänningar. Därför tycker jag att det är i hög tid att landskapsstyrelsen tittar på principen. Jag avstår från att säga om det skall vara två veckor, en månad eller ett år utan det väsentliga för mig är att alla behandlas lika.

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman!

I den debatt som har varit här i dag tycker jag att det har utkristalliserat sig att det som står i spörsmålet har också varit det som lagtinget har trott att alltid har tillämpats, dvs. att återflyttade ålänningar alltid får sin hembygdsrätt tillbaka. Det har inte framkommit att någon landskapsstyrelse har avfattat något principdokument för att ändra reglerna. Tidigare landskapsstyrelseledamoten mellan 1980-87, nuvarande lagtingsledamoten Olof Salmén har sagt att den principen gällde som jag anförde och som dåvarande lantrådet Folke Woivalin också gick ut med till borta-ålänningarna: ni får omedelbart tillbaka er hembygdsrätt när ni återvänder. Det är den principen som lagtinget också har godkänt. Det finns inget lagtingsbeslut efter detta, ingen som ens har påstått något sådant, ingen landskapsstyrelse varken i framställning eller budget har påstått något annat. Således har det gått snett någonstans. Då förvånar det mig om nuvarande landskapsstyrelse inte kan tänka sig att gå tillbaka till den princip som lagtinget har ansett, om nuvarande lagtingsmajoritet inte har en annan åsikt, dvs. majoritetsblocket. Hela oppositionen har skrivit under spörsmålet. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att alla då godtar den princip som har gällt. Vad diskuterar vi då? Är det så att majoritetsblocket med t.ex. nuvarande vtm Christer Jansson, som också då satt i landskapsstyrelsen, faktiskt har ändrat åsikt och till sverige-ålänningarna sade att det är klart att ni är ålänningar, ni skall få tillbaka er hembygdsrätt. Det skulle förvåna mig om vtm Christer Jansson har ändrat åsikt. Det beror i så fall på andra omständigheter, som för mig är okända. Jag tror inte det. Det är precis det som spörsmålsställar också har anfört som ltl Sune Mattsson sade, att han fick den informationen att hembygdsrätten fås tillbaka. Det är den informationen som har gått ut och ingen har trott något annat. Precis som ltl Olof Salmén var det okänt tills frågan nu kom upp och blev aktualiserad. Alla har trott att detta gällde. Det finns inget landskapsstyrelsebeslut; det finns inget principdokument som har gått ut överhuvudtaget, så det finns inget formellt politiskt beslut fattat. Det är godtycke som gäller. Jag kan inte tänka mig att liberalerna i Ålands landskapsstyrelse och Ålands lagting skulle anse att godtycke skall gälla. Deras tidigare liberala ledare har sagt att det skall vara lagparagrafer och det är det som skall gälla. Det är mycket viktigt att alla behandlas lika. Det har liberalerna sagt i opposition och det är helt riktigt. (Från salen, vicelantrådet: fem år för alla?) Nu säger vicelantrådet att det skall gälla fem år för alla, här, när jag håller mitt anförande. Det är chockerande att höra att vicelantrådet Olof Erland nu anser att alla borta-ålänningar skall vänta fem år. Han för en debatt vid sidan om och jag ber talmannen att klubba av vicelantrådet till den delen. Kan fru talman göra det?

 

Jag tror att det som ltl Sundback tog fram är viktigt att man också tar den här principen ur grundlagen att alla skall behandlas lika. Det är viktigt. Fortfarande debatterar vicelantrådet Olof Erland på sidan om här att fem år skall gälla. Jag hoppas att vicelantrådet begär ordet efter mig utan att föra en debatt i pulpeten så högt så att han stör den som håller anförande.

 

Jag hoppas faktiskt att lagtinget kan visa borta-ålänningarna och att vi alla kan enas om den princip som har gällt. Vi behöver inte hänga ut någon, var, när och hur det ändras i så fall. Men att vi fr.o.m. detta datum och framåt är överens om att alla ålänningar som vill återvända till Åland och som har haft hembygdsrätt skall återfå den när de kommer tillbaka och att det skall ske inom en månad. Om handläggningstiden på något vis skulle ha fördröjts mera inom nuvarande landskapsstyrelse bör man se över rutinerna till den delen och snabba upp behandlingsordningen. Det är en viktig princip, herr lantråd, att vi ser till att ålänningarna är välkomna hem och inte på något annat sätt. Det skulle också vara bra om lantrådet kan precisera varför man skall ha en annan åsikt, vilka rättigheter, vad är risken för det åländska samhället att inte bevilja? Varför skall man ha en ettårstidsfrist? Vad är faran? Vad är man rädd för? Vill man försöka skydda sig mot dessa människor på något sätt att de inte skall få komma till Åland? Lantrådet sade att det finns vissa rättigheter. Vilka är de rättigheterna? Vad är man rädd för? Redogör för det i så fall! Vad skulle det finnas för grunder för det? Har man haft hembygdsrätt, så har man rätt att få dispens att äga och besitta mark på Åland. Det finns ingen fara till den delen. Man får ärva hur mycket som helst, också om man aldrig haft hembygdsrätt, om man ärver som bröstarvinge till den som har, man får äga hur mycket som helst, det finns inte några begränsningar överhuvudtaget till den delen. Vad är man rädd för? Redogör för det inför lagtinget och allmänheten. Det hoppas jag lantrådet kan göra ännu. Vilka rättigheter vill man skydda?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tycker själv att det är bra att ärendet blir bordlagt eftersom det har gjorts förslag om det. Då skall jag under tiden utreda när den här principen började tillämpas, så att det inte skall behöva finnas motstridiga åsikter om den saken.

 

Fru talman!

Jag måste i sanningens namn säga att jag själv blev överraskad när jag som lantråd blev medveten om att denna princip finns. Fastän jag själv hade varit ganska länge i landskapsstyrelsen på den tiden har jag alltid sagt precis på samma sätt som alla andra att flyttar man tillbaka till Åland får man med detsamma tillbaka hembygdsrätten. Men tydligen har det inte varit så när det gäller dem som har bott längre borta än vad man har gjort på Åland. Det är den verkligheten.

 

Det som jag, fru talman, har gjort mig skyldig till är möjligen det att jag har på ett ärligt sätt informerat om att det är så här som ärendehanteringen är i förvaltningen. På det sättet har det också kommit upp till debatt här. Men det som jag tycker att är viktigt att säga är att vår grundinställning är att vi har försökt underlätta för borta-ålänningar att flytta tillbaka, både de som har bott kortare tid än vad man har bott på Åland, men också de som har bott längre tid borta, så att det inte skall vara några praktiska svårigheter att återfå hembygdsrätten.

 

Men det som också är viktigt, som har sagts här från talarstolen, är att grundlagen måste man respektera i detta sammanhang och det skall vi ta till diskussion i landskapsstyrelsen och se om vi där behöver göra några förändringar i hanteringsprinciperna.

 

Vtm Bert Häggblom, replik:

Fru talman!

Det var ett bra klargörande av lantrådet: ”han har inte visst vad som har skett”. Han har trott precis som alla andra har trott i denna sal att det gällde att man omedelbart fick hembygdsrätten tillbaka. Har man då en stark politisk ledning, så för man fram - det finns inget fattat beslut – den åsikt man står för. Till den delen skulle det ha varit bra om lantrådet skulle ha klargjort sina åsikter till den delen, eftersom han uppenbarligen har haft en annan åsikt. Jag kan inte förstå, om det inte finns någon annan åsiktsriktning, att han låter sig styras av tjänstemän eller någon annan. Förklara för mig av vem!  Man kan inte säga att man har varit ovetande,  man har en politisk styrning, det är därför vi har ett parlament och en regering. Det åligger dem som har det politiska värvet att stå för sina politiska åsikter utgående från den lagstiftning som gäller och det som lagtinget har sagt, och som alla har sagt här, också lantrådet, att man har trott att alla skulle få hembygdsrätten tillbaka. Var är då problemet? Det finns inget problem! Det är bara att fatta besluten och på det viset uppfyller man också grundlagen: alla behandlas lika. Lantrådet sade inte heller att det finns några risker överhuvudtaget. Det finns ingen risk för det åländska samhället att inte bevilja återflyttade ålänningar hembygdsrätt. Så var är problemet? Problemet är enkelt att lantrådet ställer sig upp här och säger att nu kommer vi att börja tillämpa det som alla har trott, inte är det svårare än så! Vi kan avföra det här från dagordningen redan i dag i så fall; då finns det säkert ingen anledning till någon bordläggning heller.

 

Liberalerna har inte uttalat sig för lagtingsgruppen och jag hoppas att de inte står för den debatt som vicelantrådet stod för här att det skulle gälla fem år.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman! 

Lantrådet är på många sätt en politiekr som det är lätt att komma till tals med. Det är inte prestige och makt som man tänker på när man tänker på hans ledarskap, men jag måste nog i sanningens namn säga att det här är nog nästan på gränsen till flathet. Lantrådet säger att han är överraskad över att det är på det sätt som det är och att han har släktingar som har blivit drabbade och han vet inte riktigt vad principen grundar sig på och varför man tillämpar den samt att man kanske måste ändra på den så att den står i överensstämmelse med grundlagen. På något vis verkar luften ha gått helt ur lantrådet i den här frågan. Det är ändå en viktig rättighetsfråga.

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag har försökt vara så korrekt och ärlig som möjligt när jag beskriver hur situationen har varit och vad som har tillämpats under tidigare landskapsstyrelse och som vi också i den här landskapsstyrelsen har tillämpat. Situationen är den att så länge som inte jag eller landskapsstyrelsen har gett några andra direktiv till tjänstemännen när det gäller handläggningen av ansökningar om återfående av hembygdsrätt, så gäller de tidigare principerna. Till saken hör att detta behandlas också på tjänstemannaföredragning. Jag tar fullt ansvar för att vi har fortsatt enligt de principerna, så ingen behöver tro att jag försöker undfly något ansvar i den frågan. Det som jag däremot själv inte har reflekterat över – så ärlig skall jag vara – i det här fallet är hur det står i förhållande till grundlagen. Den diskussionen är viktig att man tar till sig och försöker göra en analys och se om vi behöver se över våra principer i det här sammanhanget.

 

För övrigt har vi också självstyrelselagens stadganden som vi skall leva upp till och de paragrafer som finns där. Det gäller alltså att hitta en rätt linje också i den här frågan. Om man sedan är flat eller inte flat överlåter jag till ltl Sundback och andra att bedöma.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Fru talman!

Jag tycker att det är en intressant diskussion om grundelementet i självstyrelsen hembygdsrätten. Hembygdsrätten medför som bekant väldigt grundläggande rättigheter för våra medborgare och det är viktigt att regelverket för hur man får rätten, hur man blir av med den och hur man eventuellt återfår den igen, är väldigt klart, tydligt och rättvist. Jag tycker också att det som frågan grundar sig på är viktigt, alltså att samhället får tillbaka de ålänningar som har flyttat bort och flyttat bort med sin kompetens. Detta vare sig de har varit borta en kort tid eller en längre tid. Jag har väl varit okunnig, men för mig var principerna från tidigare okända och så där spontant är jag nog skeptisk till att på det här viset skilja på folk beroende på längden av tiden som de har varit borta från Åland. Jag tycker att ur ett rättviseperspektiv skall en karenstid vara lika för alla. I det här sammanhanget är det väldigt viktigt att man ställer sig frågan vad det är man vill åstadkomma med regler och bestämmelser samt vad det är man vill skydda med en hembygdsrätt. Det här gäller också näringsrätten och jordförvärvsrätten, och den diskussionen har förts; man tappar lätt bort sig om man inte kommer ihåg att ställa sig frågan: vad är det vi vill skydda?

 

Jag tycker att det finns skäl att diskutera frågan om hembygdsrätten vidare och jag tycker att lantrådet och landskapsstyrelsen också har visat en vilja att diskutera frågan. Den är principiellt viktig, reglerna skall vara klara, tydliga och rättvisa. Jag tycker att debatten började lite aggressivt här, men som helhet är diskussionen konstruktiv och lagtinget verkar vara ganska enigt om att målet är att man skall som återflyttare få tillbaka sin hembygdsrätt ganska snabbt och kraven på hur man får den skall vara rättvisa.

 

Om inte bordläggningsförslaget var understött, kan jag alltså understöda det och jag tycker att det är bra att vi diskuterar de här frågorna i lagtinget. Jag tycker inte att man behöver bli så känslosam och aggressiv utan det är principiellt viktiga saker som man gott och väl kan diskutera och ha olika åsikter om. Som sagt, det är viktigt att vi diskuterar dem här i lagtinget också.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Roger Jansson, understödd av ltl Wickström-Johansson föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 13.3. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 13.3.

 

På talarlistan finns ännu ltl Sundback, vicelantrådet och vtm Häggblom, vilka bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det var trevligt att höra ltl Wickström-Johanssons inlägg och jag upplever det ändå som ett starkt stöd för den diskussion som förs från oppositionens sida. Det finns dock en komplikation i klämförslaget som har lämnats. Det står att man skall återfå hembygdsrätten omedelbart. Ur förvaltningsrättslig synvinkel kan man nog fråga sig vad är omedelbart? Är det under kafferasten, är det en dag eller är det en timme? ”Omedelbart ” för mig är ungefär att man står och väntar och så får man hembygdsrätten tillbaka. Det tror jag att är rent tekniskt svårt att göra. Är det då två veckor som många upplever som omedelbart eller vad är det? Det där tror jag att man måste reflektera ytterligare över.

 

Jag ville också stödja bordläggningen till nästa onsdag och ser särskilt fram emot det som lantrådet nu har utlovat att vi skulle få mera kött på benen vad gäller själva principen, dess innehåll och var den är stadfäst. Finns det något landskapsstyrelsebeslut? Finns det allmänna principer där det här ingår eller på vilket sätt är regeln fastslagen så att landskapsstyrelsen verkligen tillämpar den konsekvent? Annars så finns det ingen rättssäkerhet överhuvudtaget i den principen utan det är mera som ltl Salmén talade om den guldåldern när han kände alla och om man inte kände någon så kunde man ringa och fråga om det var en ärbar medborgare, och det systemet kanske fungerade under dåtida villkor, men jag hoppas att vi nu har ett litet mera utvecklat system som inte är beroende av vem som känner vem.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det har förekommit ett visst utbyte av tankar och idéer mellan vicetalman Bert Häggblom och mig och jag noterade med stort intresse att vicetalmannen här krävde lika behandling när det gäller hembygdsrätten. Slår man då upp lagboken är det fem års fast bosättning. Det är ett enkelt konstaterande och det ger mig anledning att något beröra det faktum att vi faktiskt har självstyrelse och vad det innebär. Det innebär nämligen just det att man kan ha en viss olik behandling. Den rätten att behandla olika ur den här aspekten finns i självstyrelselagen, den finns i vårt EU-anslutningsavtal. Där har man en s.k. stand still-princip så att man inte kan skärpa bestämmelserna men dock lindra dem när det gäller de här frågorna.

 

Det som spörsmålet handlar om och som har varit uppe här tidigare är att den här landskapsstyrelsen skulle ha ändrat praxis, och det är inte jag medveten om på något sätt, vi har fått en redogörelse för principerna av tjänstemännen. Det är fråga om en förvaltningspraxis som inte bygger på lag och där har jag i alla fall för min del blivit övertygad om så här långt att åtminstone sedan åttiotalet har man tillämpat principen med ett år. Som tidigare har sagts här, har det varit helt fritt för tidigare landskapsstyrelser att ändra på den här principen, om det skulle ha visat sig vara ett problem. Nu har det kommit fram att det här skulle vara problem för några personer och att det här problemet möjligen skulle ha ökat på senare år. Den erfarenhet som jag och många andra har, som har studerat utomlands, är att det är mycket lätt att få tillbaka hembygdsrätten efter ansökan. För min del tog det två veckor.

 

Men det här är en problematik som har en grund i någonting som vi faktiskt på Åland har försvarat i många sammanhang och redan i samband med EES-avtalet fördes synpunkten fram att Åland har den här rättigheten att egentligen diskriminera, dvs. behandla folk olika. Ett uttryck för det var att utöver garantier för språk och kultur har också skydd för ”bosättningsområdets nationella karaktär” en självstyrelsepolitisk legitimitet också i internationella sammanhang, dvs. från åländsk sida har man försökt hävda att också internationellt behöver man ha ett skydd för det som i praktiken är jordförvärv. Sedan finns det också det här med rösträtt, men det är en annan sak. Kontrollen över fast egendom är viktig för att bevara den speciella natur- och kulturmiljön. Man kunde också tillägga de näringspolitiska aspekterna, som har varit viktiga, nämligen inom besöksnäringen, jordbruket och liknande. Det här är alltså de principiella grunderna för att vi från åländsk har upprätthållit rätten att behandla folk olika.

 

När det gäller femårsregeln menar vi liberaler naturligtvis inte att man skall tillämpa den strikt på alla. Jag tycker att det skulle vara väldigt olämpligt rent praktiskt om man skulle få vänta fem år på hembygdsrätt om man är ålänning som har studerat utomlands och kommer tillbaka för att kanske bedriva jordbruk, överta fast egendom osv. Den linjen omfattar inte vi i alla fall att det skall vara lika behandling på det sättet.

 

Det är också så att principen när det gäller att omedelbart bevilja hembygdsrätt till dem som i praktiken är från Åland och har avsett att komma tillbaka är man ganska enig om. Sedan är problemet med ettårsregeln och den har vuxit fram som en praxis, alltså att man har behövt göra en bedömning av dem som, förmodar jag att man har tänkt, inte längre har samma täta kontakter med hembygden, att man då för att undvika eventuella missbruk eller att man flyttar tillfälligt tillbaka, skaffar egendom och sedan flyttar bort igen osv. Jag utgår från att det är den typen av resonemang som man har fört. Det är inte givet att man skall fortsätta med det. Det är klart att den här debatten i lagtinget skall ge argument för att man prövar den förvaltningspraxis som har gällt en tid, särskilt om det är enskilda personer som får sitta emellan, så jag tycker att det är helt naturligt att landskapsstyrelsen gör det och i samband med att vi har haft upp sådana här ärenden diskuterar vi alltid vilka principer gäller och hur skall de gälla vidare.

 

En annan fråga som samtidigt har varit aktuell för oss är rösträtten. Där finns det också en särbehandling som man lika väl kunde sätta i perspektiv av grundläggande rättigheter och som kanske kan vara svårare att försvara i det långa loppet, men jag tycker nog att man också i det här sammanhanget skall tänka på att de som bor på Åland är inte bara före detta borta-ålänningar och inte bara födda och uppvuxna här utan det är en stor mängd människor som flyttar till Åland som får finna sig i den här strikta regeln på fem års fast bosättning , som får finna sig i detta med rösträtten och som jag betraktar som precis lika goda ålänningar. De inför precis lika mycket kompetens som många andra. Det här är alltså en fråga om att inte bara skilja på ålänningar, borta-ålänningarna och två veckors och ett års ålänningar, utan det är också att skilja på dem som inte födda och uppvuxna på Åland, och där har man också frågan om rättigheter. Den här debatten är inte så enkel som att vi ändrar ettårsregeln, så är alla lika behandlade. Lika behandling innebär att borta-ålänningar och inflyttade skulle behandlas på samma sätt, vilket säkert skulle få accept på många håll. Jag tycker att som vägledning för landskapsstyrelsen är debatten bra om den fortsätter och går till grunden med: vad är en borta-ålänning, en som har bott en vecka här och genom föräldrarna fått hembygdsrätt och sedan bott 70 år i USA eller en som har flyttat in en månad gammal av föräldrar som är födda någon annanstans?  Gränsdragningarna är faktiskt ganska problematiska, men utgångspunkten tycker jag är den att rättighetsfrågorna för individerna är viktiga i det här sammanhanget. Sedan kommer det ett tvång för förvaltningen att hantera detta på ett praktiskt sätt. Den praktiken har hittills varit, som jag har förstått sedan åttiotalet, att man drar den här gränsen, inte två veckor för alla, inte fem år för alla, utan det finns en mellanställning. Sedan finns det också andra dispensmöjligheter, också de som man kan bevisa att de avser att förbli fast boende osv. Det finns en rad dispensmöjligheter.

 

Ytterligare en sak som jag slutligen skall nämna är kravet på finskt medborgarskap för att få hembygdsrätt på Åland. Det är inte rimligt, men det är heller ingen lätt fråga därför att det är någonting som riksmyndigheterna inte har så lätt att öppna sig för. Det borde vara åtminstone ett europeiskt medborgarskap som skulle gälla.

 

 

 

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!  

Vicelantrådet har utvecklat och gått utöver själva den problematik som detta ärende gäller. Det gäller uttryckligen borta-ålänningarna och ingen har, åtminstone vad jag uppfattade det, önskat problematisera det här med femårsregeln, utan den fråga som åtminstone jag har uppfattat som den som är problematisk och där olika behandling är svår att förstå, eftersom ingen från landskapsstyrelsen kan förklara grunden för den, är att borta-ålänningar som flyttar hem skall få vänta olika länge på sin hembygdsrätt beroende på hur länge de har varit borta från Åland, så man tillämpar ett individuellt kriterium som vanligtvis har att göra med människors privata liv helt och hållet. Det är inte lika behandling. Fem år är lika behandling. Ett år är lika behandling. Men att lägga till det här med om folk har bott i Sverige eller i USA och hur många år och sådant där har egentligen inte med principen att göra. Jag tycker att vicelantrådet på sätt och vis råddade till frågan betydligt. Men det som jag önskar få ett förtydligande på är om liberalerna tycker att det är bra med alla dessa möjligheter att diskriminera också borta-ålänningar och skapa A- och B-klasser. Skall man fortsätta på den här linjen? Är det ett liberalt sätt att stärka självstyrelsen att tillämpa den här principen?

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det passar tydligen inte ltl Sundback att jag går tillbaka till grunderna för varför man har krävt dessa särrättigheter i anslutning till Europeiska unionen och att jag generaliserar problematiken till att gälla rättigheter också för andra kategorier, men det är mitt sätt att problematisera. Jag förbehåller mig rätten att göra det. Ett strikt svar på spörsmålet gav jag också, nämligen har den här landskapsstyrelsen ändrat sin praxis på något sätt? och svaret är nej.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  

Nog passar det mig att man pratar om vad som helst, men då tycker jag att slutsatsen borde ha varit den att om man tar sin utgångspunkt i självstyrelselagen och Maastrichtavtalet, och vilka dokument som helst, att vicelantrådet hade kommit fram till hur landskapsstyrelsen tillämpar ettårsregeln kontra ”omedelbart”. Vari ligger det logiska sambandet mellan självstyrelselagen och det att de borta-ålänningar som har varit borta länge skall vänta ett år och de som har varit borta kortare tid skall få den omedelbart? Vari ligger den politiska logiken?

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman!

Jag tycker att det var bra att vicelantrådet tog tillfället i akt att använda talarstolen och föra debatt i skilda anföranden, det underlättar diskussionen, det underlättar för pressen, det underlättar för åhörarna, också för dem som har anförande. Det var intressant att höra att nuvarande vicelantråd själv har varit borta-ålänning, han har tidigare haft hembygdsrätt, återvänt till landskapet och fått hembygdsrätt inom två veckor. Varför vill nuvarande vicelantrådet då att inte den principen också skall gälla alla andra? Det gäller en rättighet, en hembygdsrätt som man har haft, det är det som spörsmålet gäller.

 

Fru talman! Visst kan vi utveckla den här debatten och ta upp annat, men spörsmålet gäller när personer som har haft hembygdsrätt som återvänder till Åland skall få den tillbaka. Skall det vara någon skillnad på nuvarande vicelantrådet Olof Erland och den landskapsstyrelse som nu fattar beslut? Mitt svar på det är nej. Varför skall vicelantrådet, när han återvänder till Åland, behandlas på ett annat sätt än en ålänning som i dag återvänder?

 

Fru talman! Det finns ingen orsak att göra det. Lagtinget har aldrig sagt att det skall ändras på den principen. Kommer det att ändras nu är det liberalerna och centern som kommer att göra det i Ålands lagting och då vet vi vilken åsikt man står för. Det är den frågan som den enda liberalen som uttalat sig i plenum, ltl Wickström-Johansson, förtjänstfullt tog upp, dvs. rättvisefrågan. Ltl Sune Mattsson tog upp sitt exempel och ansåg att det skall gälla, för han fick också samma information om att det skall ges tillbaka omedelbart.

 

Det finns ingenting som vi egentligen borde vara oeniga om, om det inte är så att vicelantrådet Olof Erland har en sådan makt i dag att alla borta-ålänningar skall bli tvungna att vänta fem år. Jag hoppas att det inte skall bli en sådan praxis för det strider mot stand still-klausulen att man inte får strängera någonting. Det här är alltså en viktig rättighetsfråga för individerna, för dem som har haft hembygdsrätt och vill återvända till Åland: skall man behandlas lika som nuvarande vicelantrådet Olof Erland eller inte?

 

Fru talman! När det gäller det som ltl Sundback tog upp i klämmen om ”omedelbart” när man ansöker om hembygdsrätt betyder det att det är förändring i förhållande till nuvarande praxis, som landskapsstyrelsen har sagt att är ett år och att det alltså inte skall finnas någon karenstid överhuvudtaget. Man kan också ta bort det från klämmen och jag kan tänka mig att stöda en sådan kläm, för i och med det finns det ingen tidsram. Det är betonat i klämmen för att det inte skall finnas någon karenstid utan det skall gälla precis som när vicelantrådet fick hembygdsrätt, då det tog två veckor för förvatlningen att sköta om att han fick hembygdsrätten tillbaka. Det är det som jag är ute efter och det är det som jag tror att vi alla i stort sett är ense om, om man inte gör det till politik.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag skall bara upprepa det som vtm Bert Häggblom sade tidigare för att belysa hans sätt att debattera. Han sade att man skall behandla alla lika, och jag konstaterade att behandlar man alla lika enligt lagen är det fem års fast bosättning när man återvänder eller när man flyttar hit. Den principen tycker inte jag att man skall använda utan självstyrelsen ger en prövningsmöjlighet här, dvs. två veckor gäller fortfarande för dem som har studerat utomlands och flyttar tillbaka, så det är alltså en helt felaktig beskrivning när det gäller krav på femårighet att det skulle vara det som är lika behandling. Det är en helt felaktig beskrivning att jag i dag under samma omständigheter som tidigare skulle få vänta; det skulle gå på två veckor också i dag. Sedan är det en annan sak att det finns andra regler för andra kategorier, men att kräva lika behandling som vtm Häggblom gör skulle enligt lagen kräva att alla får vänta i fem år, och det är inte jag beredd att stöda, utan jag tycker att man skall få hembygdsrätten på två veckor, om man återvänder från studier. Det kommer den här landskapsstyrelsen att kämpa för, vad vicetalman Häggblom än säger!

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman!

Det var ett klargörande från nuvarande vicelantrådet, som alla förstår att har makten i landskapsstyrelsen i dag! Anförandet avviker väsentligt från det som lantrådet tog upp senast, att nu skall nuvarande landskapsstyrelse anse att det skall vara lika för alla, det skall vara fem år. Frågan gäller hembygdsrätten, den som har haft den och när man återvänder. Där har sedan gammalt funnits en princip att man återfår den omedelbart när man återvänder, dvs. inom den tid det tog för förvaltningen att sköta om att detta sker och vicelantrådet har inför plenum här sagt att för honom själv tog det två veckor. Nu anser han att det skall ta fem år för alla andra. Det är liberal rättvisa. Men att få det omedelbart betyder lika för alla. Ingen av lagtingsledamöterna har uttalat något annat. Jag hoppas också att vicelantrådet inser att hans argumentering inte var riktig. Han gör det bara för att föra en debatt mot mig, men då glömmer han nog bort sakfrågan.

 

 

 

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

För man debatt med vicetalman Häggblom är nog sakfrågorna ganska långt borta, men jag skall kort upprepa vad den här landskapsstyrelsen står för när det gäller att i praktiken ge tillbaka hembygdsrätten till dem som har flyttat ut för studier. Det är två veckor eller så snart som möjligt; det tar en viss tid. Sedan är det så att lagen säger fem års fast bosättning och eftersom vtm Häggblom har krävt lika behandling för alla, så betyder det lika behandling för alla, dvs. enligt lagen. Men vi i landskapsstyrelsen måste förbehålla oss rätten att göra rimliga prövningar för dem har haft den tidigare och för dem som har bott på Åland och till den delen har inte vtm Häggblom tillfört debatten någonting annat än skapat förvirring. Jag undrar vad hans syften egentligen är?

 

Vtm Bert Häggblom:

Fru talman!

Jag förstår inte alls vicelantrådet Erlands argumentation, men förväntar mig klarlägganden från landskapsstyrelsen efter bordläggningen.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum måndagen den 13.3.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående utredning  om mobbing och utbrändhet inom arbetslivet. (HM nr 16/1999-2000).

 

Ärendet avförs från listan och upptas till behandling onsdagen den 13.3.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående rätten till ekonomiska ersättningar för personer med celiaki. (HM nr 9/2000-2001).

 

Ärendet avförs från listan och upptas till behandling onsdagen den 13.3. 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av den reviderade Europeiska sociala stadgan och till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i stadgan samt till lag om upphävande av lagen om godkännande av vissa bestämmelser i Europeiska sociala stadgan och dess tilläggsprotokoll. (RP nr 2/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Bulgarien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 3/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Polen och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 4/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Rumänien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 5/2001-2002).

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Slovakien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 6/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Tjeckien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 7/2001-2002).

Republikens presidents framställning om godkännande av Europaavtalet med Ungern och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 8/2001-2002).

 

Republikens presidents framställning om godkännande av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Sydafrika, å andra sidan, samt med förslag  till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 9/2001-2002).

 

Samtliga presidentframställningar kommer att upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum den 11.3.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 11.3 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.54).

Originalfil