Stenografiskt protokoll från plenum den 8 januari 2001 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 8 januari 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 5/2000-2001 om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen. (RP nr 2/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10 januari. Godkänt.

 

 

Föredras ärende nr 2:

 

Fyllnadsval av en ordinarie  landskapsrevisor för återstoden av finansåret 2000.

 

Valet förrättas med anledning av att revisorn Erik Tudeer av lagtinget den 3 januari 2001 befriats från sitt uppdrag. Lagtinget har samtidigt beslutat att fyllnadsval skall förrättas med kandidatlistor. Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som kandidat företagsekonomen Runa-Lisa Jansson. Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Företagsekonomen Runa-Lisa Jansson förklaras därför vald till landskapsrevisor för återstoden av den mandatperiod som avser finansåret 2000. Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om ikraftträdande av avtalet om ekonomisk samverkan, politisk samordning och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Mexikos förenta stater, å den andra. (RP nr 3/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkännes. Diskussion. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 4:

 

Kulturutskottets betänkande nr 4/2000-2001 om en utredning av förundervisningen i landskapet. (HM nr 23/1999-2000).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 3.1. Diskussionen fortsätter, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Kulturutskottet har valt att föreslå ett s.k. positivt förkastande av liberalernas motion om en utvärdering av förundervisningen i landskapet. Det är väl säkert så att kulturutskottet menar väl och att man anser att det här är en viktig fråga som behöver följas upp och att det är därför som man väljer en sådan här metod. När jag däremot har gått in betänkandet och sett vad det är som kulturutskottet vill bringa till landskapsstyrelsens kännedom – så är nämligen klämmen formulerad – tycker jag att betänkandet säger väldigt lite om riktlinjer för landskapsstyrelsen. Jag tycker inte att det egentligen framkommer något nytt och att det kanske inte ur den synpunkten ger landskapsstyrelsen så mycket vägkost. Det jag läser ut ur betänkandet är för det första att man hänvisar till BUSS-projektet, det projekt som riktar in sig på barn och ungdomar med särskilda svårigheter. Det andra är att man har tittat på framför allt svenska system och konstaterat där, väldigt kategoriskt, att det är ett dåligt system.

 

När det gäller BUSS är det ett av de väldigt lyckade projekt som har genomförts i landskapet, skulle jag vilja påstå. Det infördes redan under förra mandatperioden och jag ser att landskapsstyrelseledamoten nickar – hon skall ha en del av elogen för att projektet kom igång. Det startade under utbildningsavdelningen och syftet var bl.a. det som vi har efterlyst i motionen: att man skulle hitta olika metoder för att överbrygga klyftor mellan olika stadier inom utbildningssektorn. Nu har BUSS överförts på sociala avdelningen där man också mera inriktar sig på barnomsorgen.

 

Det är viktigt när man läser betänkandet att också se på vad var utgångspunkten i vår motion, vad var det som vi efterlyste? Det är egentligen två delar. För det första ville vi peka på den reform som är under införande i riket, där man reformerar förundervisningen. På rikssidan går man längre i och med att man kommer att införa förundervisningen på ett sådant sätt att föräldrarna får det avgiftsfritt och det har vi alltså inte här på Åland. Enligt barnomsorgslagen har barn rätt till förundervisning i 20 veckotimmar och kommunerna är således skyldiga att anordna förundervisningen här, men det kostar för föräldrarna. Vi ville peka på att ålänningarna behöver ha motsvarande förmåner som riksmedborgarna. Det stadgas t.o.m. i självstyrelselagen att vi skall ha minst samma rättigheter som rikets medborgare. Utskottet har alltså inte alls tagit in ett resonemang om den delen i sitt betänkande, vilket jag är lite missnöjd med.

 

En annan utgångspunkt för vår motion var att göra övergångarna mellan olika stadier smidigare. Här var det främst fråga om övergången mellan barnomsorgen och skolverksamheten. I det arbetet har förundervisningen en väldigt viktig roll. Till den delen förstår jag att man hänvisar till BUSS. En stor del av deras verksamhet går just på att göra övergångarna smidigare. Då skall man också komma ihåg att BUSS-projektet är inriktat på barn och ungdomar med särskilda svårigheter, även om arbetet som förs inom ramen för det projektet faller alla barn och ungdomar till del. Inriktningen är ändå den grupp som har särskilda problem. När det gäller att göra övergångarna mellan stadier  smidigare kan det delas in i två olika delar: dels är det en förvaltningsfråga och dels en praktisk fråga. När det gäller förvaltningen tycker jag att jag får stöd i kulturutskottets betänkande, man pekar på att det är viktigt med mera samordning mellan barnomsorg och skola. Jag tror att man alltmer måste jobba på det sättet att barnomsorg och skola samarbetar. Redan i dag bedrivs ett sådant samarbete i kommunerna. Barnen går in i skolan och skolan går in i barnomsorgen. Den andra, praktiska frågan är: Hur skall man ordna förundervisningen så att den blir bra för barnen? Utgångspunkten måste vara barnens välbefinnande. Här är det väldigt viktigt att vi tar lärdom av erfarenheter som man har i våra omgivande regioner.  Vi pekade i motionen på att man i Sverige har gått ganska långt, där man i stort sett har fört in 6-åringarna i skolverksamheten. Här tycker jag att kulturutskottet är väldigt kategorisk när utskottet säger att ”betoningen på lek och lärande genom lek klart minskat”.  Det har alltså blivit ett dåligt resultat för barnen. Det kan så vara att det finns en massa problem och då handlar det just om hur organiserar man verksamheten, hur genomför man den?  Jag har personligen varit på studiebesök till flera skolor i Norrtäljedistriktet och tagit del av hur man har byggt upp just detta med barnomsorg och skola. Den information som vi fick var nog väldigt positiv. Där hade man 6-åringarna skilt i skolan, de hade sitt eget utrymme och största delen av dagen var lek, men utifrån mognadsnivån. Eftersom barn mognar väldigt olika kunde också 6-åringarna delvis gå in i undervisningssituationen, likaväl som de barn som gick ettan, tvån eller trean kunde gå över till barnomsorgsdelen och till lekverksamheten. Här fanns också systemet med åldersintegrering som gjorde att det var lättare att blanda grupperna.

 

Jag vill inte på något sätt förringa de rapporter som har kommit som pekar i en riktning att det finns problem med det system man har byggt i Sverige och därför är det jätteviktigt att vi tar vara på och tar del av andras erfarenheter när vi bygger vidare på vårt förundervisningssystem. Det är förstås så att det finns väldigt mycket känslor och synpunkter i frågor om barnomsorg och skolverksamhet och det är många olika parter inblandade: det är personal från barnomsorgen, som har sin kultur, det är personal från skolverksamheten, som har sin kultur och föräldrar är väldigt starka påtryckare, så det är många olika experter som skall väga ihop sina olika erfarenheter och tillsammans forma en bra verksamhet.

 

Sammantaget är jag som sagt inte riktigt nöjd med betänkandet. Jag tycker att det ändå är positivt att man vill följa upp den här frågan. Jag har också tagit del av landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindemans replik i den tidigare debatten, då jag var sjuk och inte kunde vara här och konstaterar att ledamoten Lindeman sade att landskapsstyrelsen avser att se över barnomsorgslagen och förundervisningen där är en viktig del. Det tar jag som ett mer eller mindre löfte på att man går vidare med dessa frågor och verkligen också följer upp dem, för jag tror att man måste göra en utvärdering av hur det fungerar, ta in de andra omgivande regionernas erfarenheter och försöka bilda ett system här som skulle vara det bästa för våra barn. I landskapsstyrelsens översyn av barnomsorgslagen är det också viktigt att man ser på frågan om kostnadsbefrielse därför att det innebär igen mera kostnader för kommunerna och jag tycker att här borde landskapet gå in; genom att landskapet mera skriver in detta i lagen blir det också möjligt för kommunerna att kunna få ut det via landskapsandelar. Om man lägger mera på kommunerna borde man också kunna kompensera det via landskapsandelarna. Det här bör man titta över i samband med barnomsorgslagens översyn.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Precis som senaste gång vill jag i dag också understryka att just motionen och diskussionen överhuvudtaget är väldigt lämplig i tiden eftersom vi nu i landskapsstyrelsen har en översyn av barnomsorgslagen. Alla de frågor som togs upp här är just sådana frågor som naturligtvis måste diskuteras, utvärderas och undersökas när vi går in för att göra justeringar i barnomsorgslagen. Det är ett ganska viktigt och ett ganska stort arbete som skall göras och mycket måste vi ta reda på: hur det har fungerat i Sverige, hur det fungerar i riket i dag, så att vi kan få det bästa från båda håll och kan skapa vår modell, som vi åtminstone tror skall vara en bra modell för Åland. Det gäller också att hitta en flexibel lösning eftersom vi vet att förutsättningarna är ganska olika,  om vi ser på staden eller en liten skärgårdskommun t.ex. När det gäller avgifterna är det också så att blir det en lagstadgad fråga att kommunerna inte har rätt att ta avgift, så hamnar vi naturligtvis i en diskussion om kompensation från landskapsstyrelsens sida.

 

I och med att man har gått in för att kartlägga hur förundervisningen i stort fungerar hara BUSS-projektet kanske vidgat sina ramar något, men jag tycker ändå att det är viktigt, med tanke på barn med speciella behov, att man vet hur grunden är för alla barn för att sedan veta hur man kanske speciellt styr det för dem med särskilda behov.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Som jag tolkar det har BUSS ett uppdrag att man ser över förundervisningsprogrammet och hur det har förverkligats och genomförts i kommunen och att man skall jobba för att faktiskt få det att börja fungera. Jag vill tolka det som att det är att jämföra med läroplanen som man har i skolan. Det är alltså riktlinjer för hur man skall göra förundervisningen och hur man skall genomföra den. BUSS kan inte göra allt det som efterlystes i motionen. Jag har reagerat på att man använder BUSS-projektet som motiv för att förkasta motionen. Precis som landskapsstyrelseledamoten Lindeman sade finns det många olika delar och där är BUSS bara en del.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

I arbetet med reformen av barnomsorgslagen kommer naturligtvis BUSS-utredningen att vara en del, men naturligtvis inte det enda. Det är fråga om betydligt bredare utredningar och fler utredningar samt fler ställningstaganden som vi måste göra i det arbetet. Ett av de stora arbetena är naturligtvis också frågan: var skall förundervisningen finnas? Skall den stanna kvar inom barnomsorgen eller är det någonting som skall höra under undervisning och under skolan? Den frågan måste vi diskutera med utbildningssidan.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att samordningen mellan barnomsorgen och skolan är väldigt viktig och där har förstås också landskapsstyrelsen ett ansvar för att redan på den nivån föra diskussionerna med utbildningsavdelningen. Annars blir det så att man för diskussionerna i kommunerna. Redan i dag finns det möjlighet för kommunerna, med den lagstiftning som finns, att föra in barnomsorgen under skolnämnden. Men det är en stor och komplicerad fråga och därför bör nog utvärderingarna och utredningarna göras på landskapsnivå innan kommunerna går vidare. Jag vet att det finns flera kommuner som har fört ganska långtgående diskussioner om detta redan i dag, men det är bra att det finns en övergripande syn.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Förkastandet av motionen skall verkligen ses som ett positivt förkastande. Vi har varken varit kategoriska eller känslomässiga i kulturutskottet, utan vi har försökt ta oss an detta väldigt sakligt och sätta oss in i hur det fungerar i dag, vilka projekt som är på gång och vad man gör på annat håll samt vad man kan förvänta sig av framtiden. Vad gäller t.ex. BUSS-projektet, som i första hand är ägnat barn och ungdomar med särskilda svårigheter, har vi valt att inte föregå det arbetet. Om man tittar på vad BUSS har för arbetsuppgifter har jag ett papper här framför mig med tio olika punkter där jag kan nämna särskilt två och där en av dem är att ”beskriva och utveckla de allmänpedagogiska möjligheterna inom barnomsorgen och ge förslag på förändringar och förbättringar så att förutsättningarna blir så gynnsamma som möjligt för alla barn”. Det andra är att ”stöda och utveckla förundervisningsprogrammets genomförande i kommunerna”. Bland mycket annat tyckte vi att de här två punkterna väl täcker över en del av det som finns i motionen i alla fall.

 

Man kan tycka att BUSS-projektet utvecklas och blir för stort. Sedan är frågan: Vilka barn är det som har särskilda svårigheter? På det sättet är det omöjligt att tänka sig att det här blir en speciell liten grupp, utan det är klart att alla barn kommer att beröras. När man diskuterar skolmognad gäller det alla barn, det är inte bara de som har särskilda svårigheter, så det är ett projekt som kommer att gynna alla barn och som kommer att föra förskolan framåt.

 

Jag har sett väldigt positivt på att BUSS-projektet utvecklas, dels för att det är så viktigt och dels för att det aldrig har funnits någon pedagogisk inriktning på social- och miljöavdelningen tidigare. Därför är det hög tid, tycker jag, att man börjar lägga hög prioritet på den här typen av frågor.

 

Vtm Eriksson nämnde det svenska systemet och att vi kategoriskt i kulturutskottet har sagt att det är ett dåligt system. Vi har inte diskuterat det som kategoriskt dåligt, men däremot räds vi för att leken försvinner eftersom det är den erfarenheten man har gjort i Sverige. Det har varit ett misstag och leken har försvunnit. Går man till djupet med frågan, så vad är lek och hur skall en 6-åring leka för att utvecklas osv.?  Det använde jag en stor del av mitt tidigare anförande till, så det skall jag inte trötta er med en gång till, men det är väldigt stor skillnad på lek och lek. Kategorisk såtillvida kan man vara att erfarenheterna från det svenska systemet, från svenskarna själva, är att man inte har lyckats så bra just därför att leken har fått ge vika för det mera skolmässiga lekandet och inlärandet.

 

Reformen i riket nämndes också. Huvudsyftet med att man införde reformen i riket var just det att man skulle ge jämlika villkor för alla. Det finns flera kommuner i Finland som före reformen inte har erbjudit någon förskola överhuvudtaget utan kommuninvånarna har fått nöja sig med klubbverksamhet från församlingen och liknande. Avgiftsfriheten har kommit av bara farten just därför att man pekar på möjligheten att föra in förundervisningen under skolan. Avgiftsfriheten har inte överhuvudtaget, vad jag kan minnas, diskuterats desto mera i kulturutskottet. Min personliga åsikt är, eftersom jag inte kommer ihåg om vi har diskuterat frågan i kulturutskottet, att vi kan inte bestämma oss för att vi tar förundervisningen över till skolan bara för att vi skall ha den avgiftsfri. Om det är väldigt viktigt att få den avgiftsfri får vi lösa den på något annat sätt i så fall, men i första  hand skall vi inte ta den över till skolan. Jag säger inte heller att förundervisningen inte skall till skolan, men jag säger att vi skall inte föra över den utan att tänka noga efter och kunna ta en ordentlig plan för det just därför att vi inte skall begå samma misstag som man har gjort på den svenska sidan.

 

Det nämndes också om stadieövergångarna. Det finns flera grupper som jobbar just nu i BUSS-projektet, där som sagt alla barn, både de som har särskilda behov men också som andra barn kommer att ha glädje av.

 

När det gäller den praktiska frågan om var förundervisningen skall bedrivas är det mycket viktigt att man kommer ihåg att det i vårt samhälle finns många hierarkier och så även i skolvärlden och det är bara så att en högstadieskola står i högre status än en lågstadieskola som står i högre status än en förskola. Så fungerar det tyvärr och det blir automatiskt så att om man utan att tydligt formulera hur man vill ha det för över förundervisningen till skolan är det skolans regler i första hand som gäller. Det är också en erfarenhet från den svenska utvärderingen att förskolepersonalen inte har haft tillräckligt med mod att kunna framhäva allt vad de kan och vad skulle kunna tillföra skolan. Om man skall föra in den till skolan är det jätteviktigt att leken uppgraderas i skolan och inte utraderas.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

I motionen tar vi fasta på flera olika delar, bl.a. detta med avgiftsfri förundervisning, därför att vi anser att åländska medborgare skall ha samma rättigheter som finska medborgare. Kulturutskottet har precis, som ltl Lundberg helt riktigt säger, inte berört den frågan, som är en av de viktiga frågorna i motionen och det har förundrat mig. I stället har man valt att rikta in sig väldigt starkt på BUSS, vilket jag i och för sig tycker är bra därför att jag tycker att BUSS är ett bra projekt och att de har mycket att göra inom förvundervisningen. Men, som jag redan sade i replikväxlingen med landskapsstyrelseledamoten Lindeman, är det bara en del av hela den stora komplexa frågan kring förundervisningen. Det är därför som vi efterlyser en övergripande utvärdering av hela systemet där man tar in erfarenheter som finns från olika håll när man går vidare och fortsätter att utveckla systemet. När det gäller mitt uttalande att utskottet har varit kategorisk vet jag att det finns rappporter som visar på att det finns problem i det svenska systemet, men jag tycker att det är väldigt kategoriskt när man skriver i ett betänkande att betoningen på lek och lärande genom lek klart minskar utan att desto mera vederlägga det på något sätt i texten. Jag anser nämligen att i de här frågorna finns det ingenting som är svart och vitt. Det finns väldigt många olika schatteringar, det är många olika gråzoner och jag tror att det beror väldigt mycket på hur man har byggt upp systemen. Man har gjort det lite olika i olika skoldistrikt. Jag hörde att kulturutskottets ordförande hänvisade till en professorsrapport. Jag tror att det finns olika professorer som närmar sig den här problematiken från lite olika håll och man bör väga in olika synpunkter.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande har vi inte velat föregå BUSS-projektets arbete. Samtidigt har vi också på landskapsnivå, om vi skall tona ner BUSS-projektet, en arbetsgrupp som jobbar med barnomsorgslagen som också skall se över hemvårdsstödet och som också kommer att se över vad vi skall göra med 6-åringarna i framtiden.

 

Den utvärdering som vtm Viveka Eriksson efterlyser har vi diskuterat noggrant. Vi har diskuterat med många av de hörande och vi har konstaterat att förundervisningsplanerna som finns från 1997 har inte lanserats och kommit så bra ut i de olika kommunerna. Det är väldigt ojämnt. Det har också BUSS-projektet som projekt.  Därför tycker vi att skall man ge projektet någon rättvisa behöver man få arbeta lite efter förundervisningsplanen först innan man börjar utvärdera. Jag tycker alltså att det är lite för tidigt att utvärdera när vi har så många olika projekt på gång.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Samtidigt säger både ltl Lundberg och landskapsstyrelseledamoten Lindeman att man skall utvärdera barnomsorgslagen, se över den och också förundervisningen. Jag sätter min tillit till landskapsstyrelsen att man faktiskt är på gång i den här frågan och kommer att ta till sig olika synpunkter och erfarenheter när man gör utvärderingen.

 

Vad gäller att ”föregå BUSS-projektet” tycker jag att det har fått ganska stora proportioner. Man hänvisar t.o.m. till BUSS-projektet och föreslår att hela motionen förkastas med hänvisning till att man jobbar inom det projektet. Det som har efterlysts här är inte det konkreta arbete som man inom projektet gör för bl.a. att stärka förundervisningsprogrammet, utan det som efterlyses är underlag och utvärderingar för hur man skall bygga vidare.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag vågar lova att vtm Eriksson kan lita på landskapsstyrelsen. Det är roligt också att hon sätter sin tillit till det.  I motionen föreslår man att man skall titta på hur förundervisningen bedrivs och eventuellt vidta några åtgärder. Klämmen lyder: ”att landskapsstyrelsen utreder hur förundervisningen fungerar i landskapet med syfte att ge förslag på hur verksamheten kan utvecklas”.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.  Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlad.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 4/2000-2001 om adressvägvisare i glesbygden. (HM nr 22/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Lagutskottet har behandlat motionen om adressvägvisare i glesbygden. Enligt vad vi har erfarit i utskottet har frågan om vägvisare varit aktuell de senaste tio åren och systemet behövs för att göra det lättare att hitta för räddningsväsendet, posten, turister m.m.  Posten åtog sig 1995 att i samarbete med kommunerna utforma ett system för adresserna och resultatet är att alla vägar i dag på Åland har ett namn och alla fastigheter har ett nummer. I mars 2000 tillsatte landskapsstyrelsen en arbetsgrupp för fortsatta utredningar om dels fördelningen av kostnadsansvaret för skyltningen och hur skyltningen skall ordnas, också om behovet av kartor och liknande. I september 2000 överlämnade man sitt förslag och efter det beslöt landskapsstyrelsen att kostnadsfördelningsfrågorna kräver överenskommelse mellan kommunerna och landskapet men att den frågan fortsättningsvis var öppen. I september 2000 beslöt landskapsstyrelsen att man som officiell skylt på Åland skulle använda en svartvit skylt av lättmetall och standardmodell med 60 millimeter höga bokstäver och skylten kommer att tas in i landskapsförordningen om trafikanvisningar. Enligt vad vi har erfarit i utskottet finns det i förslaget till ny byggnadslagstiftning en skyldighet för fastighetsägarna att sätta upp nummerskyltar och också en rätt för kommunerna att sätta upp vägnamnsskyltar på enskilda fastigheter.

 

Den fråga som återstår att lösa är hur kostnaderna skall fördelas mellan kommunerna, landskapet och de enskilda väghållarna. Ett helt fullt utbyggt adressystem kräver ca 4.000 skyltar till en kostnad om upp till 3 miljoner mark. Av skyltarna är det bara 10 procent som är kommunala, 10 procent landskapsvägar och 80 procent av skyltarna skall vara på privata vägar.

 

Enligt den budget som lagtinget har antagit skall man påbörja ett förverkligande under året enligt regeln att respektive väghållare ansvarar för sina kostnader. Det är väl här som problemet finns i dag vad gäller finansieringen för de privata vägarna. Enligt det förslag som arbetsgruppen lade fram i september skulle kommunerna stå för skyltningen också på de privata vägarna och det här är det system man också tillämpar i riket, enligt vad vi har erfarit i utskottet. Arbetsgruppen föreslog också att landskapsstyrelsen skulle ge ett bidrag till kommunerna för skyltningen och enligt vad vi har erfarit har man fört förhandlingar och också eventuellt kommit till ett resultat om en finansiering till kommunerna, men inte till privata väghållare av skyltningen.

 

Vi kan i utskottet konstatera att det man efterlyser i motionen, dvs. regler för utformningen och ett enhetligt system för användningen, har förverkligats, åtminstone teoretiskt, genom de utredningar man har gjort och de beslut som man har fattat och det finns en grund för att förverkliga systemet. Det är inte ännu förverkligat och det återstår ännu ett problem med finansieringen, men vi ansåg ändå att det man efterlyser har förverkligats och att motionen kan förkastas.

 

Ltl R-L Eklöw:

Herr talman!

Liberalernas hemställningsmotion om adressvägvisare har blivit förkastad i lagutskottet, som ordföranden Lotta Wickström-Johansson redan redovisade. Hon redovisade också för det materiella besluten, så jag behöver inte beröra dem desto mera. Jag vill ändå lite beröra motionens innehåll. Totalt har 1.751 vägar på landsbygden fått namn med det nya systemet, däri inräknat 111 vägar som hade namn tidigare och vissa bostadsområden.

 

Posten har gjort ett stort arbete tillsammans med kommunerna för att ge alla vägarna namn. Visst har fantasin flödat och många kulturella värden har plockats fram. På ett påtagligt sätt sparar vi vår historia för framtiden. Det är intressant att veta varför det t.ex. finns en väg på Vårdö som heter Drottning Kristinas gata eller varför en annan väg på Vårdö heter Ordsmidargränd. Dessa namn kommer att i framtiden väcka människors intresse för sin historia och på så sätt bevarar vi mycket värdefull information för framtiden. Samma kommer säkert att bli fallet i alla kommuner. Jag råkade bara se en namnlista på Vårdös vägnamn i tidningen Åland. De kommer ju att presentera alla namnen så att vem som helst kan titta och låta fantasin flöda.

 

Meningen med skyltarna är mera praktisk än kulturell. Det blir lättare för alarmfordon och för posten att hitta fram; det blir också lättare för turisterna och taxibilar att hitta fram.

 

Herr talman!

Det verkar som om problemen runt sammanställningen och reglerna för dessa adressvägvisare äntligen kommer att lösa sig, men det som ännu återstår att lösa är de praktiska sakerna som också ltl Wickström-Johansson nämnde. Jag hoppas verkligen att man kan komma till en för alla parter praktisk lösning så att dessa vägvisare skulle kunna komma upp före sommaren. Det har redan tagit tid. Det påbörjades för ungefär tio år sedan. Också den ekonomiska biten verkar vara svår att lösa. Om jag har förstått det rätt har landskapet gått in för ersättning till kommunerna. Det har nämnts 60 procent, men jag har inte fått det bekräftat. Då gäller det endast de kommunala vägarna. Det är ytterst viktigt att även privatpersoner märker ut sina vägar och de borde också garanteras en ersättning. Det är också viktigt att ordentliga föreskrifter tillställs alla berörda. Posten har redan tidigare skickat brev om dessa till alla som bor på landet, men jag undrar hur många som har dem sparade eftersom det är flera år sedan de kom.

 

I remissen talade jag för att landskapet med sin arbetsstyrka och maskinpark skulle vara en självskriven part i uppsättandet av dessa vägskyltar. Övervakningen skulle även kunna skötas av landskapets mannar tillsammans med övrigt väghållningsarbete, såsom t.ex. när man sätter upp plogpinnar. Fastän uppsättandet av skyltarna har överlämnats till kommunerna och till de privata väghållarna kunde landskapet ändå erbjuda sina tjänster och i så fall kanske mot ersättning.

 

Herr talman!

Så lockande det än kunde vara att föreslå en mera spektakulär utformning av dessa skyltar måste man väl ändå för tydlighetens och även prisets skull hålla sig till en enhetlig linje med standardmodeller. Då är det modellen med svart och vitt, som ltl Lotta Wickström-Johansson redan talade om. Vi får väl pryda vårt turistlandskap med andra medel.

 

Herr talman!

Ändå är det viktigaste att adressvägvisarsystemet nu äntligen kan komma till stånd.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Det vi har diskuterat i utskottet är att man bör ha en målsättning för hur utbredd skyltningen skall vara. Det går att skylta över hela landskapet, men man kan ändå fråga sig om man vill att vi skall ha en total skyltning. Det är trots allt en ganska stor kostnad också för samhället. Är det så att vi vill ha en fullständig skyltning krävs det att vi antingen lagstiftar för var och en att man är skyldig att uppsätta en skylt på sin väg eller att det finns en fullständig kostnadsersättning; annars tror jag knappast att vi får en skyltning i hela landskapet i och med att det är så stor andel som är privata vägar. Detta måste man ta ställning till och gå vidare och lösa på det något vis i landskapsstyrelsen. 

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Åland är som bekant ett samhälle med mycket sommarstugor och då är det väldigt viktigt att de mindre vägarna även blir utmärkta därför att fastän man bor i en kommun kan man inte veta om någon frågar om någon adress. Just för alarmsystemets skull skulle det vara viktigt att även de mindre vägarna skulle märkas. Vem som skall betala dem måste man titta närmare på, speciellt om det behövs lagstiftning. Man har nämnt redan att man i den kommande byggnadslagen kommer att beröra åtminstone placeringen av skyltarna. Jag hoppas att den biten också löser sig.

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Herr talman!

Jag har med intresse följt skyltfrågan under ett antal år. Det är precis som ltl Eklöw säger att det har pågått länge. Jag tror att det också är skäl att det skall pågå ett tag till. Jag noterade att ltl Eklöw räknade upp flera svåra frågeställningar som inte är klara.

 

Som privatperson boende på landsbygden: vem vill ha skylt och vem vill inte ha skylt? Jag är helt övertygad om att det finns ett antal åtminstone fritidsfastigheter som absolut inte är intresserade av att få en obligatorisk skylt som dessutom någon annan har sagt hur den skall se ut. Det är den första frågan som man behöver ta ställning till.

 

Det andra är att vi har en hel del företag, anläggningar av olika sorter på landsbygden i synnerhet, även i staden och i staden har man redan skyltat fullständigt, kan man väl säga, medan man på landsbygden har haft ett skyltbråk under många, många år, längre än den här skyltfrågan. Det är kanske det som är grunden till skyltfrågan. Man har som företagare velat sätta upp en informationsskylt över att min inläggning som heter si och så finns där och där. Det har man inte alltid fått göra. Det här är också en viktig fråga som man behöver lösa.

 

När det gäller behovet att utryckningsfordon skall hitta fram vet vi alla att i dag hittar man fram på sjön t.ex. väldigt bra. Man får upp sitt sjökort på en maskin och så kan man åka med båten dit man vill. Det här är också fullt möjligt på land; mycket snart kan man ha en karta i ambulansen, i polisbilen, i brandbilen osv. samt hitta fram till vilken adress som helst finns i registret. Det är jättebra att man har tagit fram registret. En sak som ltl Eklöw nämnde, dvs. att posten skulle ha svårt att hitta fram, tror jag att jag kan dementera. Posten hittar fram till alla i dag. Det är därför vi har fått registret, så till den delen fanns det ett fel.

 

Vi har också någonting som är på kommande som gör att vi kanske inte skall skynda så snabbt. Det är nästa generation mobiltelefoner; man kan också via dem ta sig fram till en bestämd och angiven koordinator. Jag tror alltså att det är bra att vi inte skyndar och springer benen av oss i den här frågan.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag har inte sagt att posten har svårt att hitta fram. Jag sade att skyltningen kommer att göra att det blir lättare för posten att hitta fram. Jag har inte sagt att de inte har hittat fram hittills. Nog märker jag som bor på landet om det är en annan postutbärare än den ordinarie att det finns post i olika lådor och inte i den rätta. Såtillvida vill jag alltså rätta ltl Mattson. Vem vill ha skylt och vem vill inte ha skylt, säger ltl Mattsson. Det är inte på något sätt fråga om att skylta enskilda hem och hus, att här bor den och den, utan man har ett nummer på väggen och en vägvisare längs vägen, så nog tycker jag att det är en trygghetskänsla på landet. Jag känner inte till de tekniska finesserna som ltl Mattsson nämnde. Jag kan bara nämna att polisen hörde sig för om en stuga som sedan visade sig vara väldigt nära oss, men inte kunde jag visa dem i och med att jag inte visste namnet, så skulle de haft adress att gå efter hade de hittat fram direkt.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Posten måste jag återkomma till eftersom det tycks vara problem i Lumparland. Eftersom alla har fått sina adresser i dag måste det bero på att man har skyltat sin postlåda dåligt, för det är dit man får posten och inte till gatuadressen. När det gäller behovet av adressystem är det detta man har säkerställt så här långt. När det gäller polisen så vad hjälper det om du har ett nummer på ett hus, på en väg någonstans, om man inte hittar vägen. Jag tror att polisen klarar det här, åtminstone de som jobbar ordinarie, för lite lokalkännedom borde de ha. Det hänger inte på att sätta ett nummer på ett hus, utan det gäller att få adressystmet in så att man kan läsa var man befinner sig också. Det är inte alltid så att någon är hemma när man går och knackar på och inte ens att den personen i fråga vet. Erfarenhetsmässigt kan jag säga att på Eckerö har vi över 1.000 sommarstugor av olika slag, uthyrnings- respektive privata stugor. I min lilla by tror jag att jag kan säga var alla stugor finns och vem som bor i vilken, men kommer jag till någon annan byn tror jag inte att alla i den byn ens vet det, så det är kanske ett ännu större bekymmer.

 

Ltl Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag tror nog att ltl Mattson och jag är överens om att ett välfungerande adressystem behövs.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.  Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Kulturutskottets betänkande nr 2/2000-2001 om en utvärdering av åldersintegrerad undervisning. (HM nr 24/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Herr talman! 

Kulturutskottet har behandlat motion nr 24 i vilken föreslås att landskapsstyrelsen gör en övergripande utvärdering av åldersintegrerad undervisning. Åldersintegrerad undervisning är relativt nytt på Åland. Åldersintegrering infördes i Övernäs skola och i Lemland i början av nittiotalet; även i Finström görs försök med åldersintegrerad undervisning. Genom åldersintegrering eftersträvar man att i hög grad uppfylla läroplanens målsättning om individualisering av undervisningen som bygger på eget arbete och på samverkan mellan läraren och eleven och mellan eleverna.

 

Motionärerna efterlyser, som sagt, en övergripande utvärdering av åldersintegrerad undervisning. Utskottet har konstaterat att en utvärdering av verksamheten har gjorts i Lemland 1997. Denna utredning är delvis generell och kan vara till nytta i andra skolor. I Sverige, där åldersintegrerad undervisning förekommit under en längre tid, har ett stort antal utvärderingar och undersökningar gjorts. Det finns t.o.m. en utvärdering av utvärderingen! Det mesta av forskningen visar dock att undervisningen varken blir bättre eller sämre för barn i åldersintegrerade skolor. Lärarnas pedagogiska ambitioner är den viktigaste faktorn och den är avgörande för elevernas prestationer oavsett pedagogisk metod.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsen deltar just nu i en riksomfattande utvärdering av grundskolan som omfattar Ålands alla skolor, oavsett pedagogisk metod. Utvärderingen mäter social kompetens, personlighetsutveckling, skolutrymmen och deras miljöer samt inlärningsresultat hos alla elever i årskurserna 6 och 9 i grundskolan samt årskurs 2 i gymnasiet. Utskottet konstaterar att det finns ytterligare möjligheter till utvärdering genom att plocka ut olika skolor och jämföra dem med varandra för att även få en jämförelse mellan olika pedagogiska metoder. När det gäller utvärderingen av skolan har det framkommit från i stort sett alla hörande hur viktigt det är med kontinuerlig utvärdering av skolan. Det har dock påpekats vikten av att detta görs objektivt och på ett professionellt sätt.

 

Med hänvisning till den utvärdering som nu pågår i Ålands alla skolor föreslår utskottet att motionen förkastas.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Jag är mindre kritisk till utskottets slutsatser om den här än till den föregående motionen. Det stämmer att det har gjorts utvärderingar. I samband med att ärendet remitterades till kulturutskottet hänvisade jag själv till utvärderingen som har gjorts i Lemlands skola.

 

Som också sägs i kulturutskottets betänkande finns det, som jag uppfattar det, en begreppsförvirring i detta med åldersintegrering. Många gånger när man pratar om åldersintegrering menar man egentligen individualiserad undervisning och man blandar ihop dessa två begrepp. Åldersintegrerad undervisning är mera fråga om hur man organiserar den pedagogiska verkligheten, hur man sätter ihop klasser, medan den individualiserade undervisningen, som redan finns med i läroplanen, kan genomföras utan att man har en åldersintegrering. Jag tror att det är många lärare som strävar till att bedriva individualiserad undervisning i de normala klasserna också. Jag tycker därför att det är viktigt att klargöra begreppen.

 

I vår motion efterlyste vi en mera övergripande utvärdering och orsaken till det är att det finns väldigt många olika synpunkter och åsikter om systemet är bra. Åsikterna går väldigt mycket isär. Ofta lutar vi oss mot vad experter tycker, men i det här fallet tycker experterna väldigt olika. Skolfolk, psykologer, eleverna själva, föräldrar, lärare har olika syn på åldersintegreringen. Därför är det bra att göra utvärderingar och titta på systemet mer sakligt. Utvärderingen i Lemland tycker jag att gott kunde ha legat till grund för att gå vidare och också ta in Godbyskolan och Övernässkolan så att man skulle i de tre olika skolorna, som har lite olika struktur, kunna se hur det har fungerat.

 

Utskottet pekar på en väldigt viktig sak att man också skall göra jämförelser med andra skolor eller andra klasser där man inte har åldersintegrerad undervisning så att man faktiskt får en ordentlig jämförelse. Det är självklart att man skall ta tillvara det som har gjorts i omvärlden och också de svenska utvärderingarna, som hänvisas till i utskottets betänkande.

 

Jag är nog tveksam till om den övergripande utvärderingen, som nu genomförs av hela grundskolan, faktiskt kommer att gå in så detaljerat att man börjar titta på olika pedagogiska metoder, men man skall väl se över detta med kvalitet i skolan osv. Där finns det säkert möjlighet att utifrån de resultat man kommer fram till gå vidare och kanske närmare granska detta med åldersintegrering. Jag tycker annars att slutsatsen som utskottet kommer fram till att det allra viktigaste trots allt är den pedagogiska ambition som läraren har är väldigt avgörande för hur det skall fungera i klasserna, hur trivseln och resultatet skall bli.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag håller helt och hållet med vtm Viveka Eriksson att det råder en ganska stor begreppsförvirring när det gäller terminologin inom skolvärlden. Det är kanske därför att vi är så väldigt många här i världen som använder dem, och det är väldigt bra. Jag kan garantera att vi i kulturutskottet har klart för oss skillnaden mellan individuliserad och åldersintegrerad undervisning. Jag vill också passa på att påpeka att kulturutskottet består av medlemmar som allihop är väldigt måna om att skolan och barnomsorgen skall utvecklas och vi är inte på något sätt negativa för att vi förkastar motionen. Det tycker jag att är viktigt att påpeka. Jag vill också påpeka att just detta att varje barn skall få en intressant och utvecklande undervisning är någonting som alla barn har rätt till, oavsett vilken undervisning man får. Det är en skyldighet som läroplanen stadgar och åtminstone jag själv som har arbetat som lärare ser det som en självklarhet. Om åldersintegrerad undervisning är bra eller inte råder det olika uppfattningar om och där finns det många för- och nackdelar. Det finns också den biten, precis som nämndes här, att det är väldigt beroende av vilka lärarkrafter man har. Det är väldigt känsligt för moderskapsledigheter, så i sådana skolor är det kanske inte bra. Man funderar: hur klarar sig barn med speciella behov i åldersintegrerade eller skulle en katederundervisning vara bättre för dem osv. Det finns väldigt många olika synpunkter. Man kan också fundera på om barnen arbetar för mycket ensamma med sitt eget arbete. En annan sak som jag skulle vilja trycka på är att det sätts ganska stor fokus på skolor med åldersintegrerad undervisning, men far man ut till skolorna ser man i de olika klassrummen egentligen väldigt många olika pedagogiska idéer som används, så därför är det väldigt bra att det görs en utvärdering där alla skolor deltar och där man sedan kan plocka ut dem som man tycker att skulle vara intressanta att jämföra med varandra. Det finns, som sagt, så väldigt många blandade metoder.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Lundbergs inlägg bekräftar min syn på att det faktiskt behövs en utvärdering. Också ltl Lundberg har många tankar, många funderingar, många undringar om hur det fungerar. Det finns många olika åsikter.  Experter tycker olika. Ltl Lundberg var bla. inne på elever med särskilda behov, som är en grupp, hur fungerar det för dem i ett ganska, inte förvirrat, men, som det åtminstone kan tyckas - när man kommer in i en klass där man har åldersintegrering och individualiserad undervisning och barnen rör sig runt i klassen och det är inte den gamla katederundervisningen - att det verkar lite ostrukturerat. För just barn med särskilda behov kan det vara ett problem. Just därför ville vi ha en utvärdering och jag hoppas att man kommer vidare utifrån den stora allmänna utvärderingen av alla skolorna och kan sedan fokusera sig mera på det pedagogiska innehållet.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag vill betona, att det är inte så att vi har åldersintegrerade skolor och klasser och sedan skulle resten av skolorna sitta i någon sorts katederundervisning och vara likadana. Det finns inte två olika typer av skolor, utan i varje skola, inom de olika klasserna finns det väldigt många olika pedagogiska idéer. Det är väldigt många som arbetar med en stor del av undervisningen som eget arbete och har idéer; man kan egentligen också tänka sig att man i ett klassrum med enbart ettor arbeta åldersintegrerat om man inte bara tittar på den fysiska åldern därför att det finns barn där som är i psykisk utveckling mellan fem och tio år. Det finns alltså i alla klassrum väldigt många fascinerande intressanta olika pedagogiska organisationsformer. Därför tycker jag att det är jätteviktigt att man tittar på alla skolor, precis som landskapsstyrelsen gör, och sedan kan man plocka fram och titta på vissa specifika. Alldeles säkert kommer de åldersintegrerade att komma i fråga eftersom det sätts så stor fokus på dem. Då kan det visa sig, om det mot förmodan skulle vara så att de skulle klara sig väldigt mycket bättre eller sämre osv., att det finns anledning att utveckla arbetet vidare.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag är också mycket väl medveten om att man alltmer har kommit bort från katederundervisningen och att man inte sitter i sina bänkar som vi gjorde när ltl Lundberg och jag gick i skola. Jag vill påminna om att detta med åldersintegrering egentligen inte är en pedagogisk metod utan det är mera en organisationsform, hur man organiserar undervisningssituationen, medan sedan innehållet fylls av olika pedagogiska metoder, bl.a. att man alltmera individualiserar undervisningen. Det är individualiseringen som gör att det blir rörelse i klassrummet; alla jobbar på sin nivå med sina uppgifter, man gör upp sitt eget veckoschema som man jobbar utifrån, som också gör det möjligt att barnen kan få mogna i olika takt och ändå vara med i undervisningssituationen. Man kommer förhoppningsvis delvis bort från tävlingsinriktningen.

 

TALMANNEN:Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därfefter betänkandets motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Kulturutskottets betänkande nr 3/2000-2001 om begränsning av elevantaltet i grundskolans basgrupper. (HM nr 19/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Utskottet har även behandlat hemställningsmotionen i vilken föreslås att landskapsstyrelsen vidtar nödvändiga åtgärder för att antalet elever i basgrupperna i grundskolan begränsas till högst 15. Först vill jag påpeka att begreppet 15 personer i basgruppen  är ett begrepp som endast är till för uträkningsgrunden för lönesättningen bland rektorer, vilket inte har med undervisningsgruppernas storlek att göra. Utskottet delar motinärernas åsikt att undervisningsgrupperna i skolorna skall anpassas till elevernas behov och undervisningens innehåll. Forskning har visat att elever i undervisningsgrupper om 13-17 elever lär sig mer matematik och språk än elever i undervisningsgrupper om 22-25 elever. Färre elever i en klass ökar lärarnas förutsättningar att individualisera undervisningen, vilket bättre möjliggörs i små undervisningsgrupper. Genom att i lågstadiet ha grupper om ca 15 elever blir undervisningen effektivare. Eleverna når bättre resultat och kunskaperna sitter i även längre upp i årskurserna. Eleverna tar även mera initiativ och har större möjligheter att utveckla ett undersökande arbetssätt. Utskottet finner det därför anmärkningsvärt att undervisningsgrupperna i låg- och mellanstadiet många gånger är större än på gymnasialstadiet.

 

Att på i motionen föreslaget sätt exakt begränsa antalet elever i undervisningsgrupperna är enligt utskottets mening inte den bästa lösningen. Förslaget motverkar tanken om ökad decentralisering inom skolväsendet, som förväntas ha en sådan ledning och kompetens att man förmår planera undervisningen så att den uppfyller läroplanens anda och mening. Inom skolvärlden har man arbetat för att få bort begränsande normer för att kunna vara flexibla och ha friheten att finna lösningar på olika problem. Om det t.ex. finns två fungerande klasser med 16 elever i varje kan det inte vara ändamålsenligt att dela upp dessa 32 elever i tre klasser bara för att en lagstiftning skulle säga att man får ha 15 elever i varje klass.

 

Utskottet har även tittat på antalet assistenter i grundskolan. Här kan man konstatera att antalet assistenter på några få år har ökat markant för att i dag vara ca 60. Här borde en översyn göras för att se om inte den totala resurs som antalet lärare och assistenter utgör kunde användas på ett annat sätt än i dag. Målsättningen med all undervisning borde vara att den sköts av utbildade pedagoger. Utskottet har även konstaterat att det är mest pojkar som har assistenter i dag.

 

Utskottet föreslår med hänvisning till ovanstående att motionen förkastas.

Ltl Lindholm:

Herr talman!

Jag tycker att det är en intressant diskussion som man har fört i utskottet om motionen om begränsning av elevantalet i grundskolans basgrupper. Men någonting som jag tycker att man kunde ha fokuserat mera på är det som man talar om i den första delen av motionen, nämligen orsaken till varför man skulle vilja införa en begränsning av storleken på basgrupperna. Man pratar om att många barn är oroliga och okoncentrerade och det här återspeglar den stress och splittring av tiden som många familjer lever i. Detta, som jag tycker att är själva orsaken till att begränsa antalet elever, har utskottet kommenterat med tre rader.

 

Jag vet inte om det är en skillnad i värdegrund som man  har;  om man s.a.s. vill svänga på problematiken att i stället för att man ser att ett problem finns och så skall man åtgärda problemet genom att tillsätta mera resurser och i den här situationen är det då fråga om mera lärare – så blir det i praktiken. Enligt mitt sätt att se skulle det vara viktigt att gå till botten med frågan: varför är barn okoncentrerade? Varför är man så väldigt stressad att man inte klarar av en undervisningsgrupp på mer än 15-17 elever? Med risk för att bli kallad gammaldags, eventuellt högervriden, borgerlig, vad man nu kan ta till, om det är de orden man använder i sin värdegrund, så tar jag gärna det i så fall. Enligt mitt sätt att se skulle det vara viktigt att vi föräldrar tog vårt föräldraansvar, att vi skulle visa vägen för våra barn om prioriteringar man gör i livet. Det är det som allt det här går ut på. Vilka prioriteringar gör man? Vilka värderingar har man som människa? Det är på något vis som att man har fått en kollektiv illusion om att alla människor skall vara stressade i dag; det är så allmänt taget att det är okej att alla är det. Man bestyrker sin existens genom att man har fullbokade kalendrar och man har alltid en telefon som piper i fickan. Man kan inte ens sitta och äta lunch utan att bli avbruten.

 

Jag tycker att man behöver ta upp den här diskussionen. Man behöver sätta klackarna i gruset och stanna upp och fundera: är det så här vi vill fortsätta? Kan vi som lagstiftare göra någonting åt detta? Man behöver föra den diskussionen här; vi behöver föra den i kommunerna, på föräldramöten, få folk att vakna ur den illusion man har och komma med konkreta idéer om hur man kan föra ut budskapet om vad föräldraansvar och föräldrarollen betyder. Kanske vi skulle kunna börja inom ÅHS t.ex. och på våra rådgivningsbyråer ha föräldraskolor? Jag tror att det var centerkvinnorna någon gång i tidernas morgon som pratade om det här och jag tyckte själv att det lät jättekonstigt! Varför skulle man behöva lära folk att bli föräldrar! Men jag tror faktiskt att det är fråga om det i dag. Man kan inte ge ett kollektiv uppgiften att lära andra att visa respekt och ansvar. Jag tror inte att ett kollektiv kan vara bilden av det som föräldrakärlek kan ge.

 

Man kanske har diskuterat detta i utskottet, fastän man inte har fått ner det till pappers. Jag skulle vilja svänga på den här problematiken och inte hela tiden bara ösa på mera resurser för att möta den utan i stället se vad man kan göra åt själva problemet.

 

Ltl Harry Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag håller väldigt mycket med om det som ltl Lindholm säger. Jag tror inte att det är obekant för någon i utskottet att det inte är barnens fel att de är oroliga, att de fordrar mera i dag. Det är däremot tveksamt om man kan skriva ner det i ett utskottsbetänkande att det är föräldraförhållandena som kräver omändring. Och hur man skall göra det, det tror jag inte att utskottet enkelt kan sätta till pappers heller, men det är absolut inte obekant att problemen kommer hemifrån och kanske från föregående generations barn som nu har blivit föräldrar. Så gammalmodig är jag att jag tror det.

 

 

 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!  När det gäller föräldraansvaret håller jag helt med. Däremot har åtminstone inte jag sagt att det skall vara utökade resurser, men jag har sagt att man borde omfördela och se om man använder dagens resurser på rätt sätt.

 

Ltl Lindholm, replik:

Herr talman!  Utskottet har inte sagt det, men det är motionären och det är motionen som ligger till grund för själva betänkandet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback: Herr talman! Jag föreslår att motionen bordläggs till onsdagen den 10 januari.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag vill först understöda bordläggningen och bordläggningstiden. Motionerna som kulturutskottethar behandlat har blivit förkastade, men det kanske inte är det som är det viktiga utan det är resonemanget som förs i motionerna och runt motionerna. Det är alldeles uppenbart att det finns ett stort behov av diskussion när det gäller hela skolväsendet. Man kallar det undervisning här  och man kallar det utbildning på annat håll och man kallar det skola. Det här med skolväsendet har kopplingen till hela samhället, som ltl Lindholm tog upp när det gäller stress och liknande. Där kan man också diskutera etiketterna, om det är konservativt och borgerligt osv.

 

Jag tänkte helt kort inför nästa debatt säga hur man kan se på saken ur liberal synvinkel. När det gäller skolan har familjen en viktig roll därför att stressen kommer via familjen, som jag förstod att ltl Lindholm sade. Detta har att göra med att man också ser politiken som en helhet, alltså den politik som vi bedriver här i lagtinget har att göra med lagstiftning och resursfördelningen. I samband med barnomsorgslagen, grundskollagen osv. är man ganska inriktad på att ordna det inom institutionerna, det som ltl Lindholm kallar kollektivet och mindre på att det finns familjer av så olika slag. Jag tror att det finns en viss fara här att man utgår från en stereotyp bild av familjen, att det är familjerna som har det stressigt därför att de har krävande jobb, sitter med sin yuppienalle på lunchen osv. Men de flesta undersökningar av stress i skolorna visar att det är ganska mycket en klassfråga. Det är familjer som har det kärvt ekonomiskt. Det är ofta familjer där båda inte har  ordinarie jobb, det är ofta familjer där man inte har råd att vara hemma med barnen och kanske inte heller har råd att ge en bra omsorg om familjerna. Detta har att göra med den ekonomiska fördelningen, med yrkesrollerna, men också ganska mycket med jämställdhet. Man utgår från ett barn i skolan som har, kan man förmoda, stressiga förhållanden, går man alltså in på det kommer man in på jämställdhetsfrågor, lönefrågor och andra resurser. Den liberala politiken innebär därför att man också måste se på familjernas möjlighet att välja; valfriheten bygger på att man inte själv hos föräldrarna  har en svår situation utan att man hos föräldrarna kan välja på det sättet att man har möjlighet, handlingsutrymme, att utgå från det bästa för barnen. Sedan tror jag också att det finns en skillnad i synsätt bland olika grupper därför att jag ser inte skolan som ett kollektiv; skolan är inget kollektiv som enligt planen överför normerna på barnen och också drar in föräldrarna i det hela, utan skolan är också en mötesplats där barnen själva väljer sina kollektiv, alla barn från första början väljer sina kompisar, de väljer sina grupper, de väljer sina nätverk, både positivt och negativt kanske, många gånger, men att söka sina egna kollektiv, sina anslutningar, sina kontakter är alltså en sak som samhället skall möjliggöra. Det ser jag som en liberal utbildningspolitik att eleverna får den här flexibliteten att välja. Men då måste man också komma in med stöd. Det här med assistenter, specialklasser osv. behöver inte alltid vara assistenter för att hantera problem, utan det kan också vara assistenter för att lyfta fram möjligheterna. Där har man också en fråga om flexibilitet i skolan som själva institutionen, själva ramarna, skall kunna medge. Nu pågår det hela tiden i skolorna en diskussion på, som det heter, klassrumsgolvet, men också från det andra hållet: från lagtinget, lagstiftningen och politiken, måste man se till att det finns utrymme för lärarna att bedriva pedagogiska experiment och utvecklingsarbete och utvärderingar.

 

När man talar om utbildningsfrågor är det inte bara eleven som är i centrum utan också lärarna, föräldrarna, familjen och därmed också samhällets möjligheter att ge familjerna valfrihet. Det som är grunden är det som FN säger, att barn har rätt till lek, vila och fritid samt till kulturella och konstnärliga aktiviteter i takt med barnets ålder. Det säger väldigt mycket om barns egna behov av att leka och välja och fantisera, men också att man betonar de kulturella och konstnärliga aktiviteterna och där tror jag också att det åländska utbildningsväsendet kunde få en starkare profil på just de frågorna.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundback, understödd av ltl Erland, föreslagit att ärendet bordläggs till plenum den 10.1. Vill någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.1. På talarlistan återstår ltl Lundberg och ltl Wiklöf.

 

Ltl Lundberg:

Herr talman!

Jag vill även i behandlingen av den här motionen föra fram att vi i kulturutskottet självklart inte tycker att så hanterliga undervisningsgrupper som 15 elever är någonting dåligt och att vi därför förkastar motionen, utan det är någonting som vi understöder med det varmaste.

 

Vi har tagit del av, och många av oss vet också sedan tidigare, att grupper på 13-17 elever är  någonting som man har undersökt väldigt noggrant och kommit underfund med att åtminstone läroämnena matematik och svenska lär man sig mera av i den här storleksgruppen. Det är alltså normen som vi är emot, att man i bestämmelse skulle gå in för att säga att skolklasserna skall vara 15 elever. Punkt och slut! Det finns flera risker med detta. Det är bl.a. att vi från landskapshåll går in och lägger oss i skolans arbete på det sättet att man kanske har många olika pedagogiska idéer och för att arbetet skall fungera skall elevantalet vara på en viss nivå. Man kan t.ex. tänka sig att man arbetar med lärarlag som har flera stycken vuxna på ett ganska stort antal elever, där man har planering, budgetansvar och helt självständigt funderar över hur man lägger upp och hur man delar in grupperna. Specialgrupper är en annan pedagogisk idé, där man kanske väljer att gå in och ha några barn med speciella behov plus några ”normala barn” och erbjuder minigruppen en speciell typ av undervisning, som är mera upplevelseorienterad än annan undervisning. Detta kan i sin tur göra att för att man skall ha råd att ha en sådan här grupp gör det valet att man kanske har 18 eller 19 i en annan skolklass i stället.

 

Åldersintegrerad undervisning har nämnts mycket här i dag. När man går på utbildning om åldersintegrerad undervisning lär man sig att idén bygger på att man skall ha 8+8+8 elever och det är alltså 24. Så stora grupper har inte många av de åländska åldersintegrerade skolorna, men de som utbildar och pratar om 8+8+8 motiverar det med att det behövs också vara åtta stycken bland nykomlingarna, t.ex. ettorna, just därför att de skall ha en större kamratkrets och inte känna sig som så ensamma nykomlingar. I Lemland vet jag att man har gått ner på 14-15 och det har också fungerat väldigt bra, så det där är en bedömning som man gör från fall till fall.

 

En annan risk är, åtminstone när det blir svåra tider, att om det finns en norm på 15 elever börjar man göra matematiska grupper i stället för pedagogiska, dvs. låt säga att man i en etta, två tre, fyra har 45 elever; då är det väldigt tilltalande att plocka in dem i tre stycken klasser, men då är det inte den pedagogiska idén som styr utan det är den matematiska.

 

Skolan är en av de verkliga marknadsföringsfaktorerna för en kommun i dag. Det är upp till kommunerna nu hur man fördelar sina resurser och hur man satsar på skolan. Jag lever i den tron och kravet – det kan ha att göra med att jag själv är pedagog – att skolan själv skall kunna ganska långt veta vilken undervisning och vilken storlek av undervisningsgrupper de elever som finns i skolan behöver samt att man, förstås, från skolans håll kräver att få de ekonomiska resurser som man behöver. Då gäller det att man i kommunen har ”skoltillvända” politiker, och det är ju väljarnas sak att se till!

 

Hur har vi det ser ut på Åland i dag i skolan? Vi har exakt 2.994 elever och vi har i runda tal 330 lärare i grundskolan; av dem har 67 läraryrket som bisyssla. Antalet assistenter har jag i dag ingen exakt siffra på, men det ligger någonstans mellan 60 och 70; man håller på och kartlägger dem precis just nu. Om man räknar ut vad det här gör borde man komma till att vi i dag har en heltidsanställd lärare per 11,4 elever, och det är en ganska snygg siffra i förhållande till om vi tittar omkring oss på många andra håll. Då kan man fråga sig: Vad är det som gör att en skola är bra? Som jag redan nämnde är det att politikerna prioriterar skolan, vilket tydligen är fallet på Åland, åtminstone om man talar med skoldirektörerna, som deltog i en konferens här för några dagar sedan, där både Mariehamns stads skoldirektör och södra Ålands skoldirektör nämnde – utan att någon frågade någonting – att deras politiker prioriterade skolan väldigt högt och de sade åt lärarstuderandena att ni kommer inte att någon annanstans få möjligheter till fortbildning och att få ett sådant gensvar från skolan som man får här. Det andra är att personalen ges möjligheter att utveckla sin kompetens, vilket tydligen inte är något problem och det gällde också norra Åland. Där nämnde man också just att det finns stora möjligheter att få utveckla sin kompetens. Man behöver också ha en fin och ändamålsenlig skolmiljö, vilket också är ganska väl tillgodosett här och sedan också små undervisningsgrupper. Det här kan man kalla yttre faktorer som man kan påverka med ekonomi, men sedan finns det också det som jag tror att är den allra viktigaste faktorn: skickliga lärare. En annan väldigt mycket viktig faktor är intresserade föräldrar, positiva föräldrar, så att inte barnen utsätts för dubbla budskap eller att de hemma måste sitta och försvara sin skolgång.

 

Vi har alltså i snitt en vuxen på 11,4 elever i dag, så jag tror att det handlar mycket om det ordförande Strand nämnde, att man kanske behöver titta över hur man gör sina prioriteringar. Är det kanske så att när man tror sig behöva en assistent, t.ex. när skolnämnderna sätter sig ner och tycker att det är nog det vi behöver nu, skulle man noga granska att vilket behov är det vi har? Det kanske ibland är så att det är en pedagog man behöver i stället för en assistent. Det där tycker jag är en väldligt viktig fråga att fundera på.

 

Vi har alltså varit kritiska till normen i kulturutskottet och jag vill minnas att också de allra flesta av dem vi hörde också var tveksamma. Ingen är förstås tveksam till elevgrupper på 15 elever, det vill jag understryka, men just det här att man skall gå in för att bestämma att de skall vara 15 finns det risker med samt att man också går in på kommunens självbestämmanderätt om vi här från landskapet bestämmer att så här skall det vara – när jag tycker att kommunen har kommit ganska långt med sitt utvecklingsarbete kring skolorna.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag tycker att det är fascinerande när man från utskottets sida diskuterar att å ena sidan har man absolut inte någonting emot normen, men å andra sidan vill man absolut inte ha någon norm! Samtidigt säger också ltl Lundberg riktigt klart och tydligt vid vilka gruppstorlekar som man har den bästa inlärningen. Skulle det inte vara relevant att lite granna titta på varför vi vill sträva till det här! Ändamålet synes ju vara alldeles utomordentlig gott och intresset och samstämmigheten förefaller också jättestor, men det oaktat skall det vara omöjligt att kunna diskutera normen!

 

Vad gäller resonemanget kring lärare och assistenter delar jag det. Den diskussionen för vi inte minst i Mariehamns stad och jag tror att det finns stor relevans i det som ltl Lundberg sade. Men det blir en senare fråga.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman! 

Vi är inte både för och emot normen! Vi är emot normen. Vi är för undervisningsgrupper på 13-17 elever. Låt oss säga att man går in för att man bestämmer att man i våra skolor skall ha högst 15 elever i varje undervisningsgrupp och att man har 16 i en fungerande grupp, skall man då lägga sina resurser på att dela dem i två eller skall man lägga sina resurser på att fundera ut hur man fiffigast skall få 15+15+15!  - vilket blir verkligheten om det blir dåliga tider. Då kanske man funderar kanske vi kan ha en ett-tvåa, det är modernt, kanske vi kan ha en ett-trea, då låter det som åldersintegrerat; man börjar alltså göra matematiska fördelningar av eleverna i stället för pedagogiska - och det ser jag som en risk.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Fortfarande tycker jag på något att det dunkelt tänkta är det dunkelt sagda. Ltl Lundberg upprepar, att inte har man någonting emot det här med 15, men man skall absolut inte ha några normer på 15! Nog slirar man på lite granna i resonemangen.

 

Jag tror att man skall se motionen som utomordentligt vällovlig. Jag tror faktiskt att gruppstorlekarna i utbildningssamhället är mycket, mycket avgörande för resultaten. Jag tror att det är snarare så att motionen, som på många sätt träffar mitt i prick, är lite svår att svälja därför att socialdemokraterna återigen skulle få rätt! Vi försöker vara konstruktiva från vårt håll, så bjud till lite från centerns sida också, så går det här bra!

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman! 

Normen på 15 kan leda till just det som jag nämnde tidigare, att man kanske har en välfungerande grupp på 16 elever som man inte tycker att är ändamålsenlig att dela. Den friheten skall man  ha att i skolan ha den bedömningsmöjligheten. Den matematiska indelningen kan också ha konsekvenser för skolbyggnaden, om man inför det som en norm, dvs. om jag t.ex. tittar på Vikingaåsens skola i Jomala skulle den få 12 klasser i stället för 9, Södersunda skulle få 9 i stället för 6. Jag är åtminstone inte just nu beredd att satsa väldigt mycket på skolbyggnader utan jag tycker att vi skall satsa på innehållet. En sådan här norm kan också leda till att vi då måste börja, återigen, bygga om våra skolor. Däremot har vi marknadsföringsfaktorn och jag hoppas att motionen leder till att alla kommunala politiker tar kontakt med sin skola, tar reda på hur har vi det i skolan, vilka behov har vi, vad skall vi jobba för inför nästa budget t.ex. Det är där man kan göra den allra största nyttan, inte att sätta in en norm från landskapet på att det skall vara 15 elever i varje grupp, som i mitt tycke är en tillbakagång, för vi har jobbat bort från alla normer just för att kunna ha stora möjligheter att vara flexibel och ha möjligheter att anpassa undervisningen efter den situation som just då råder.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 10 januari.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 10 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.50).

Originalfil