Stenografiskt protokoll från plenum den 8 november 1999 kl 13.00

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM DEN 8 NOVEMBER 1999 KL. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Sundback, Erlandsson, Erland, Svensson och Sundman).

25 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från lagtingsarbetet under tiden 8-10.11 anhåller första vicetalman Ragnar Erlandsson på grund av deltagande i Nordiska rådets session i Stockholm, för tiden 8-10.11 anhåller ltl Erland om ledighet på grund av Nordiska rådets session i Stockholm, likaså ltl Sundman på grund av Nordiska rådets session i Stockholm under tiden 8-11 november och ltl Svensson under tiden 8-12.11, uppdrag: Nordenförbundets möte. Ltl Sundback anhåller  om befrielse från lagtingsarbetet för tiden 8.11 för höstmöte i Vilnius.  Beviljas.

 

 

Föredrages för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning om ny polislandskapslagstiftning. (FR nr 1/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vicelantrådet Nordlund:

Herr talman!

Framställningen utgör den sista länken i förnyandet av Ålands redan 30 år gamla polislagstiftning. Polisförvaltningen på Åland är som känt en delad behörighet mellan riket och Åland. Avsikten i självstyrelselagen är att vi på Åland skall handha all polisverksamhet. Samordningen under ssjälvstyrelselagsnivån styrs därför av en överenskommelseförordning. Såsomförsta del i förnyelsen av polislagstiftningen i landskapet antogs år 1998 av regeringen efter samförstånd med landskapsstyrelsen en ny förordning om polisförvaltningen i landskapet. Följande förnyelse kunde tas under detta år i det avgånga lagtinget med en ny polisregisterlag och en ny landskapslag om polisens förvaltning och organisation i landskapet.

 

Föreliggande framställning är sålunda det fjärde och sista steget i denna moderniseringsprocess genom också en förnyelse av lagstiftningen om polisens verksamhet i polisiära frågor gentemot allmänheten och inom alla andra delar av vårt samhälle.

 

Landskapsstyrelsen har valt att frångå den i beredningen av lagstiftningen tidigare föreslagna blankett-tekniken, eftersom den här lagstiftningen särskilt berör såväl alla enskilda medborgare som också alla anställda inom polisen. Det är därför ett rimligt rättssäkerhetskrav,  såsom också hittills gällt, att lagens  innehåll i dess helhet kan finnas i Ålands författningssamling och inte uppdelad mellan dels Finlands och dels Ålands författningssamlingar.

 

Landskapsstyrelsen har avseende innehållet i lagförslaget valt att i huvudsak hålla sig dels till de principer som tillämpas i de nordiska ländernas polislagar och dels särskilt till innehållet i den förnyade  finska polislagen, eftersom dels lagstiftningsområdet är delat och gemensamma bestämmelser därav är förnuftiga och eftersom all polisverksamhet långt resulterar i samarbete med domstolsväsendet, som ju hör under finsk behörighet. Men en del lösningar har trots detta befunnits förnuftiga att ge en lokal prägel.

 

Vi överlåter nu framställningen och till lagutskottet för en noggrannare behandling och jag vill säga  att när det gäller den sakliga beredningen av ärendet tillhör det kansliavdelningen och det är egentligen ett lantrådsärende, så vill man ha en mera ingående diskussion om själva beredningen och bakgrunden till det kanske lagtinget kan hantera det på ett lämpligt sätt genom en bordläggning, om man vill ha en ytterligare diskussion i ärendet.

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Det här är en framställning som länge har varit efterfrågad. Det är verkligen på tiden att polislagstift­ningen förnyas. I riket kom den nya polislagen redan 1995 och det har nu dröjt fyra år varunder de åländska poliserna tvingats arbeta efter föråldrade bestämmelser mot bakgrund av att lagstiftningsområ­det är delat mellan landskapet och riketoch under förhållanden som försvårats av att klara regler för verksamheten inte har funnits.

 

Det är inte bra att den för samhället och medborgarna så viktiga myndigheten som polisen är inte har haft klara regler för sitt arbete, som ändå i mycket stor utsträckning går ut på att ingripa i människors liv och integritet. Dessutom är det för polisen som yrkeskår och för de enskilda poliserna synnerligen otillfredsställande att i avsaknad av klara och samlade lagregler tvingas utföra uppgifter som i ett senare skede kan bli föremål för tolkning huruvida åtgärden var rätt eller hade stöd i lagstiftningen.

 

Vid en genomläsning av förslaget till ny polislag kan man konstatera att den saknar egentliga detaljmotiveringar. Det hade varit betydligt lättare att utläsa vad förslaget till lagtext egentligen innehåller om det i detaljmotiveringarna hade beskrivits hur de föreslagna bestämmelserna förhåller sig till nu gällande lagstiftning och till rikets polislag, som man ändå påstår sig ha följt med beaktande av behörighetsfördelningen och självstyrelselagens möjlighet att för vinnande av enhetlighet och överskådlighet inta bestämmelser av rikslagstiftningsnatur.

 

Det åligger nu lagutskottet att granska hur framställningen rimmar med gällande bestämmelser och med rikets polislag samt förordningen om polisförvaltningen i landskapet och komma med synpunkter och klarlägganden där dessa saknas på grund av utebliven detaljmotivering.

 

Den föreslagna lagtexten skulle också förtjäna på att jämföras med två av de viktigaste andra lagarna  för polisens arbete, nämligen förundersökningslagen och tvångsmedelslagen.

 

I själva lagtexten har jag särskilt fastnat för tre saker, nämligen 8 § Särskilda polisbefogenheter, 25 § Avlivande av djur och 52 § 3 mom. Besvär. 

 

I avsaknad av detaljmotiveringar ställer man sig frågan i 8 § för vilket behov och vem som landskapsstyrelsen avser att ge särskilda polisbefogenheter. I vilket fall skulle en sådan rätt utnyttjas och på vilket sätt?  Det förefaller inte ändamålsenligt att ge vilken person som helst polisbefogenheter, en person som synbarligen inte tillhör polisen och inte har den utbildning som krävs för utförande av polisuppdrag.

 

Likså blir man betänksam då man läser 25 § om polismans rätt att i vissa situationer avliva djur, eftersom inga klargörande motiveringar finns varken om hur allvarlig en tilltänkt  situation måste vara för att utnyttja bestämmelsen och inte heller framgår det att det skulle vara skillnad på tama eller vilda djur.

 

Jag vill ge lagutskottet i uppdrag att se lite närmare på dessa två paragrafer.

 

I besvärsparagrafen, 52 § 3 mom., finns den märkliga ordningen att över beslut som polismyndigheten fattat i en fråga som hör till rikets behörighet och där förvaltningsbehörigheten överförts till polisen genom överenskommelseförordning skall beslutet överklagas hos landskapsstyrelsen. Framöver måste detta förhållande rättas till så att besvär över landskapsstyrelsen underlydande myndigheters beslut i ärenden som överförs genom överenskommelseförordning från rikslagstiftningen skall gå till en domstol och inte till landskapsstyrelsen. För att rätta till detta krävs dock en ändring eller komplettering i självstyrelselagen.

 

TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredrages för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av 13 § landskapslagen om hälso- och sjukvården.  (FR nr 2/1990-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen presenterar i och med detta en framställning med ändring av begreppet “åldringssjukvård” samt ett förslag om att kommunerna skall debiteras en avgift för de patienter som  utan medicinska skäl är kvar inom specialsjukvården.

 

Efter ÅHS-reformen som genomfördes 1993 övertog landskapet hela ansvaret för hälso- och sjukvården på Åland och man antog landskapslagen om hälso- och sjukvården. I lagens 13 § föreskrivs att kommunerna skall ersätta landskapet för de kostnader som landskapet förorsakas genom den åldringssjukvård som ÅHS tillhandahåller. Från början omfattade kommunernas ersättningsskyldighet de faktiska kostnaderna till den del de inte täcktes med avgifter och andra ersättningar som betalades av patienterna. År 1997 ändrades ersättningssystemet så att patienternas hemkommun erlägger en s.k. fast avgift som fastställs årligen enligt de faktiska kostnaderna vid Trobergshemmet och De gamlas hem med en förhöjning om 35 procent. Detta medförde en förbättring för kommunerna, som tidigare måste räkna med oförutsedda kostnader och slutjusteringar av avgiften, eftersom man inte visste i början av året hur hög avgiften skulle bli.

 

Det är en allmän målsättning inom äldrevården, såväl i landskapsstyrelsen som i kommunerna, att äldre människor så länge som möjligt skall få bo kvar i sina egna hem eller i hemliknande förhållanden i den egna kommunen. Den målsättningen hoppas jag att vi alla håller fast vid i alla de situationer där vi har påverkningsmöjligheter.  Denna goda målsättning kan dock inte förhindra att det ofta förekommer tillfällen och perioder i människors liv när både gammal och ung behöver vård utanför hemmet och utanför kommunen.

 

Vårdnivåerna på Åland är i dag följande:

 

- Vi har specialsjukvården vid Ålands centralsjukhus och Grelsby sjukhus; en del av specialvården är     palliativ som ges vid Gullåsen.

 

- Vi har vården vid Gullåsens primärvårdsplatser inklusive dagsjukvård.

 

- Den “trejde nivån” är anstaltsvården som ges vid Trobergshemmet, De amlas hem och Sunnanberg.

 

- Vi har serviceboende med dygnet-runt-service i t.ex. Sund, Lemland, Föglö nästan helt och hållet,

   Kumlinge, Hammarland, Brändö och Geta har också till viss del.

 

- Vi har serviceboende med dagservice i t.ex. Lumparland, Vårdö, Kökar, Finström.

 

- Vi har hemvård och hemsjukvård.

 

- Vi har närståendevård, där någon vårdar en anhörig, t.ex. make, maka, förälder eller barn. Vi har i

   i dag knappt 100 stycken närstående vårdare.  Nästa nivå är att man klarar sig helt och hållet hemma.

 

Vilken nivå som är den rätta för patienten skall avgöras huvudsakligen utgående från den enskildes sociala situation och hälsotillstånd samt också behov av och önskemål om vård och omsorg. Det optimala för patienten skulle vara att det alltid skulle finnas tillräckliga resurser på den vårdnivå som anses vara den rätta och den bästa ur patientens synpunkt. Det optimala för samhället skulle vara att patienten alltid skulle vara på den vårdnivå som ur samhällsekonomisk synvinkel är den rätta, dvs. inte för dyr nivå men ändå på en sådan nivå att bästa möjliga vård kan ges; m.a.o. skulle vi i sådana fall utnyttja vårdens resurser på bästa möjliga sätt.

 

Alla dessa olika nivåer borde vi utveckla tillsammans och ha gemensamma strategier så att målsättningen om ett optimalt utnyttjande av vårdens resurser skulle nås. I dag avgörs vårdnivån av den  läkare som är ansvarig för verksamheten i fråga när det gäller Ålands centralsjukhus eller Gullåsen. När  vi kommer till service- eller omsorgshemsnivån är det kommunens sociala tjänstemän som avgör var man kan vårda en person på bästa sätt.

 

En ändring av debiteringssystemet påverkar inte bedömningsgrunderna för intagning och utskrivning från Gullåsen eller från en vårdplats inom specialsjukvården.

 

När man i samband med bildandet av ÅHS beslöt att kommunerna skulle ha ersättningsskyldigheten för vården vid Gullåsen var det i stort för att åstadkomma att varje kommun skulle tillhandahålla äldrevård inom kommunen så att de äldre inte skulle behöva flytta samt att patienterna skulle erhålla den service som behövs, på rätt nivå. Den målsättningen och den önskade styrningseffekten gäller än i dag, såvitt jag vet.

 

Därför, herr talman, föreslår nu landskapsstyrelsen att en patients hemmkommun skall debiteras en vårdavgift för de kostnader som påförs specialsjukvården på grund av att patienten inte kan flyttas till en vårdnivå som kommunen har skyldighet att upprätthålla eller stöda ekonomiskt. Avgiften, som föreslås motsvara vårdavgiften vid Gullåsen, skall erlläggas för de patienter som utan medicinska skäl är kvar inom specialsjukvården längre än en vecka efter att patientens hemkommun har informerats om att patienten inte längre är i behov av vård eller utredning inom specialsjukvården och därför kan skrivas ut. Informationen till kommunerna måste bli tydlig och tillräcklig så att kommunerna ges möjlighet att ordna de faciliteter som krävs för att patienten skall ha det tryggt och ändamålsenligt. Informationen föreslås här ske skriftligt på en särskild blankett.

 

Den mest diskuterade och omdebatterade paragrafen i ÅHS-lagen är den 13 och där är det speciellt begreppet “åldringssjukvård” som har diskuterats.  Det är välkänt att begreppet åldringssjukvård i landskapslagen om ÅHS har tolkats på olika sätt av ÅHS och vissa kommuner. ÅHS har hävdat att all vård som ges vid Gullåsen, förutom den palliativa vården, omfattas av begreppet åldringssjukvård. Vissa kommuner har hävdat att begreppet åldringssjukvård inte omfattar all vård vid Gullåsen och vissa  kommuner har följaktligen vägrat betala för vård vid Gullåsen, då patienten enligt kommunens uppfattning inte är åldring. I ÅHS-lagen har inte begreppet närmare definierats eller på annat sätt klargjorts i lagtexten. I detaljmotiveringen till den 13 § anges bl.a. att “åldringssjukvård en bedrivs för närvarande på Gullåsen” och “etersom åldringssjukvården hör nära samman med den kommunala socialvården, bör den i kostnadshänseende betraktas som en del av socialvården”. Då ÅHS-lagen togs i lagtinget omnämndes inte begreppet varken i i social- och miljöutskottets betänkande eller under den muntliga  behandlingen av ärendet i lagtinget. 

 

En av kommunerna förde frågan om en patient till Högsta förvaltningsdomstolen för avgörande. Högsta förvaltningsdomstolen skrev så här: “Med beaktande av den utredning, som i handlingarna ingår angående ifrågavarande patients sjukdomar och hälsotillstånd, kan den sjukvård han fått inte anses vara sådan åldringssjukvård som i det förenämnda lagrummet.” Det är att märka att HFD inte beaktade patientens ålder, utan patientens sjukdomar och hälsotillstånd.  I avgörandet uttalar sig inte heller HFD principiellt om begreppet åldringssjukvård.

 

Varken i lagtexten, i detaljmotiveringen, under lagtingsbehandlingen eller i HFD:s avgörande har m.a.o. begreppet åldringssjukvård närmare klargjorts. Däremot kan man på basen av detaljmotiveringen anse att åldringssjukvård som ges vid andra verksamhetsenheter än Gullåsen, dvs. Ålands centralsjukhus, Grelsby och hemsjukvården, inte omfattas av begreppet åldringssjukvård. Här vill jag påpeka, att ÅHS-lagen inte talar om vård vid Gullåsen, utan kort och gott om den åldringssjukvård som ÅHS tillhandahåller. ÅHS har inte heller under årens gång debiterat kommunerna för den sjukvård som ges personer över 65 år när de vårdas på Ålands centralsjukhus, Grelsby eller inom hemsjukvården, trots att lagen medger det, om man skulle tolka den som kommunerna har gjort. ÅHS debiterar kommunerna endast när vården givits på Gullåsen, vilket kan ses som ett “bevis” för de antaganden som säger att avsikten i samband med ÅHS-reformen torde ha varit att den vård som gavs och hade givits vid Gullåsen skulle läggas till grund för debiteringssystemet.

 

Begreppet åldringssjukvård har varit föremål för landskapsstyrelsens behandling senast den 22 juni 1995; då konstaterade landskapsstyrelsen att begreppet åldringssjukvård avser de vård- och verksamhetsformer som vid tiden för ÅHS-lagens stiftande ägde rum på Gulllåsen och i huvudsak betingades av åldersrelaterade sjukdomar och funktionsstörningar och som det inte varit meningsfullt att upprätthålla på andra ställen.

 

Landskapsstyrelsen konstaterar vidare att fastställande av en åldersgräns för patienter som vårdas på Gullåsen svårligen låter sig göras eftersom behovet av åldringssjukvård inte kan bindas till administrativa beslut om kronologisk ålder utan är ett resultat av multifaktoriellt biologiskt och socialt skeende, vars bedömning tillkommer den professionellt ansvarige inom medicin och vård.

 

På basen av detta beslöt landskapsstyrelsen att det inte är meningsfullt att införa någon administrativ åldersgräns för vad som är åldringssjukvård utan att nödvändiga beslut görs på medicinsk och vårdvetenskaplig grund.

 

En person som till sin ålder är under 65 år kan i biologiskt och medicinskt hänseende vara betydligt mera “åldring” än en person som är över 65 år och fysiskt och psykiskt är i god vigör. Detta faktum talar  också emot att man kategoriskt skulle kunna dra en åldersgräns för när vården skall uppfattas som åldringssjukvård.

 

Vore det så att åldringssjukvård skall definieras genom en åldersgräns skulle också alla de patienter över denna åldersgräns som vårdats på centralsjukhuset, Grelsby och hemsjukvården bli föremål för kommundebitering, eftersom man där vårdar och har vårdat många personer som har fyllt 65 år och samtidigt varit drabbade av sjukdomar som vanligast förekommer bland den äldre befolkningen. 

 

Med detta vill jag förklara varför begreppet åldringssjukvård inte är lämpligt utan måste bytas ut.

 

Social- och miljöutskottet har också funderat på den här problematiken, senast i december 1996, när lagtinget ändrade lagtexten i 13 § till att omfatta den s.k. fastprismodellen, som jag talade om tidigare.  I det betänkandet föreslår utskottet att landskapsstyrelsen borde se över begreppet åldringssjukvård och överväga en ändring till långtidssjukvård. Utskottet konstaterade att intagningen till Gullåsen sker på medicinska grunder, varvid patientens sjukdomsbild, inte den fysiska åldern, är avgörande. Social- och miljöutskottet säger bl.a. att landskapsstyrelsen bör eftersträva en permanent lösning av kostnadsfördel­ningen mellan ÅHS och kommunerna i fråga om Gullåsen och avser då den tidigare nämnda och nu gällande fastprismodellen eller, som alternativ, nämner man att man skulle överföra hela kostnadsansva­ret för Gullåsen på ÅHS. En sådan lösning skulle förutsätta ändringar i landskapsandelarna till kommunerna. Men landskapsstyrelsen har inte i denna framställning diskuterat en dylik överföring från kommunerna till ÅHS.

 

Landskapsstyrelsen har däremot övervägt förslaget om begreppet “långtidssjukvård”, men under arbetets gång har landskapsstyrelsen stannat för det förslag som också den s.k. Gullåsen-gruppen ansåg som mest ändamålsenligt och tydligt, dvs. att begreppet åldringssjukvård ändras till “vården vid Gullåsens primärvårdsplatser, förutom den palliativa vården”.

 

Gullåsen-gruppens förslag har varit på remiss till kommunerna; majoriteten av kommunerna vill ha en åldersgräns - 65 år - medan man omfattar förslaget om att debitera kommunerna för färdigbehandlade patienter vid Ålands centralsjukhus, även om man gärna ser en längre tid mellan information om en patients planerade utskrivning och själva utskrivningen.

 

För mig är det ytterst viktigt att vi nu i lagtinget skulle kunna undanröja de problem som de otydliga skrivningarna i ÅHS-lagen medför. Jag anser att det är kränkande för patienterna och för människorna att kommuner, landskapsstyrelse och lagting via ÅHS skall strida om betalningsansvaret för dem och också föra frågorna till domstol för avgörande.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsen vill med denna framställning klargöra kostnadsansvaret mellan kommuner och ÅHS genom att föreslå en förändring i ÅHS-lagen.

 

Ltl Sarin-Grufberg: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 10 november.

 

Ltl Eklöw: Herr talman! Jag vill understöda bordläggningen och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sarin-Grufberg, understödd av ltl Eklöw, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 10.11. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 10 november.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Landskapsstyrelsens förslag till budget för landskapet Åland för år 2000. (FR nr 4/1999‑2000).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet tas upp för remissbehandling i lagtinget den 15.11. Samtidigt har till lagtingsledamöterna utdelats en information om remissdebatten, som talmanskonferensen har omfattat och som i mån av möjlighet bör efterföljas. Den allmänna motionstiden utlöper fredagen den 12 november kl. 12.00, debatten hålls den 15 november med början kl. 13.00, fortsätter den 16 november kl. 13.00 och den 17 november kl. 13.00 vid behov.

 

 

Landskapsstyrelsens meddelande med förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000‑2003. (M nr 1/1999‑2000).

 

Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum den 22.11.

 

Lagtingets nästa plenum är den 10 november kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 13.40).

 

 

 

Originalfil