Tredje behandling

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 30 maj 2007 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Torbjörn Eliasson och vtm Viveka Eriksson).

    28 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från plenum den 30.5-1.6 anhåller ltl Torbjörn Eliasson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

     

     

     

    Kulturutskottets betänkande nr 5/2006-2007 om gymnasieutbildning. (FR 13/2006-2007).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 4.6. Godkänt.

     

     

    Föredras ärende nr 2:

     

    Val av två personliga ersättare i Ålandsdelegationen för ordinarie medlemmen Ragnar Erlandsson. (V 9/2006-2007).

     

    Valet förrättas med anledning av att ltl Ragnar Erlandsson valts till ny ordinarie medlem i Ålandsdelegationen.

     

    Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar namnen: vicehäradshövdingen i Mariehamn Lotta Wickström-Johansson samt jur.kand. Hanna Ekholm från Saltvik.

     

    Enligt 51 § arbetsordningen tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion. Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § ingen särskild valförrättning.

     

    Lotta Wickström-Johansson och Hanna Ekholm förklaras därför valda till ersättare för ordinarie medlemmen i Ålandsdelegationen Ragnar Erlandsson.

    Antecknas.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 3:

     

    Landskapsregeringens framställning om komplettering av blankettlagen om socialvård med lagstiftning om närståendevård. (FR 25/2006-2007).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

    Fru talman!

    Landskapsregeringen föreslår i framställningen en komplettering av blankettlagen om socialvården med lagstiftning om närstående vård. Närstående vård är en form av service som tillämpas i våra kommuner redan nu, mer eller mindre aktivt. På vilket sätt det tillämpas är olika från kommun till kommun. I dagens läge finns ingen lagstiftning om närstående vård, inte om vårdarvode till närstående eller om rätt till ledighet. Många har efterhört en motsvarande lagstiftning som i riket. I lagförslaget förs ett resonemang om huruvida vi har lagstiftningsbehörighet beträffande utbetalning av vårdarvode. Möjligtvis kan det tolkas som en avtalsfråga där landskapet inte har behörighet. I riket har man betraktat det som en social service och vi har valt att tolka det på samma sätt.

     

    Beträffande lagens innehåll reglerar lagen främst förhållandet mellan kommunen och närståendevårdaren. Lagen lyfter fram förutsättningarna för beviljande av stöd och rätten till lediga dagar slås också fast i lagen. I Finland har man tre dagar medan vi föreslår fem dagars ledighet. Min bedömning är att fem dagar i månaden är det minsta man kan erbjuda en närstående som mer eller mindre tar ansvar dygnet runt för sina närstående. I praktiken har det visat sig att det är svårt för den som vårdar att begära avlastning. De känner på något sätt att de sviker sina anhöriga. Därför är det viktigt att den närstående känner att alternativet är tillräckligt bra. I bl.a. Gävle har man utvecklat närståendevården inom kommunen och där har man faktiskt möjliggjort för hela paret att komma till ett avlastningshem, där – oftast är det fråga om frun i familjen – de då får känna möjligheten av frihet men ändå kan vara på hemmet, man kan gå ut och gå, man kanske t.o.m. får sova i eget rum, om man normalt sett har svårt med sömnen osv. Det är någonting som man kanske kunde tänka på här på Åland för det har visat sig att det är inte lätt att ge ifrån sig ansvaret för den närstående.

     

    Från kommunens sida har man faktiskt framfört åsikter om att det här är kostnadskrävande och att vi inte borde gå in för flera dagar än i riket. Min bedömning är att det är mycket kortsiktigt tänkt om man bedömer det som kostnadskrävande. Jag tror att kommunerna inte kan få någon vårdform billigare än närståendevården, om man ställer den vårdformen mot vård på institution eller ett flertal hembesök från hemservice och eventuell hemsjukvård. Lagen stipulerar också vårdarvodet med ett minimiarvode om 300 euro. Det finns möjlighet till vissa undantag. Enligt lagen skall det finnas en vård- och serviceplan. Det framgår också av lagen vad planen skall innehålla. Ett avtal med den närstående vårdaren skall alltid ingås mellan närstående och kommunen.

     

    Efter att lagförslaget har varit på remiss till kommunerna kom frågan i landskapsregeringen huruvida lagen skulle ge kommunerna en skyldighet att bevilja stöd till alla som anser sig ha behov av det och som har en närstående som är villig till närståendevård. I lagförslaget står det nu i 3 § att kommunerna kan bevilja stöd för närståendevård. Det skulle då bytas ut till att kommunerna skall ge närståendevård. Det resonemanget kom upp i ett sent skede. Min bedömning är att det skulle krävas en hel del utredningsarbete, ett tydligt regelverk skulle vara nödvändigt, en kostnadsberäkning måste också göras. En sådan subjektiv rätt skulle naturligtvis ha inneburit en ny remissrunda till kommunerna som i sin tur skulle ha försenat hela framställningen, kanske t.o.m. ha gjort det omöjligt för det  här lagtinget att fatta beslut om det. Utgående från det och utgående från att den här lagstiftningen är efterfrågad vill jag inte förhala framställningen. Det hindrar inte att frågan lever kvar och att sådana utredningar som möjliggör steg 2, om jag får kalla det så, men det är osäkert om det här kan ske under den här lagtingsperioden.

     

    Avslutningsvis vill jag säga att äldreomsorgen är en av samhällets stora utmaningar. Utgående från att 90 procent av personer över 75 år skall kunna bo hemma med olika serviceformer är närståendevården en serviceform som är human och som man måste utveckla för att kommunerna skall klara av sitt ansvar för den äldre generationen.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag stöder till stora delar anförandet att detta är en angelägen fråga och det är viktigt att vi har en välfungerande lagstiftning på området. Vi har efterlyst den tidigare här i salen. Man har dock höjt kostnaderna för kommunerna jämfört med vad man har på fastlandssidan. Är det en välfungerande demokrati, och det vill vi gärna ha här, så borde principen vara att den som beslutar om sådana här rättigheter också tar det fulla ekonomiska ansvaret för detta och garanterar betalningen. Det är inte demokratiskt som det är just nu att man från landskapsregeringen går ut och skapar förväntningar ute i samhället som kommunerna sedan får betala för. Tidigare har det varit så att kommunerna kunnat besluta. Oavsett lagstiftningen kan man bevilja fem dygn eller flera från kommunens sida. Det är ingenting som hindrar det med dagens lagstiftning, men nu tvingar man kommunerna till det. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Naturligtvis har kommunerna rätt att ge utöver vad man själv anser att man kan ge och vad man har möjlighet till att ge. Jag är övertygad om att fem dagar inte blir någon  stor kostnad för kommunerna. Erfarenheten visar nämligen att många har svårt att ens ge möjlighet till tre dagar i månaderna, man har svårt att lämna sina anhöriga till någon annan. Det tror jag att skulle vara nödvändigt om man i längden skall orka med det här. När det gäller kommunens kostnader tror jag att det långsiktigt är bara hemåt för kommunerna. Det är klart att om man gör det på väldigt kort sikt och ser vad händer det första året osv., så kan det säkert bli en viss puckel i ekonomin, men långsiktigt, när de anhöriga orkar längre osv. innebär det att kommunen är vinnaren i situationen.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Den stora förtjänsten är att lagen finns, det tror jag vi alla är överens om här i salen och det kommer att avlasta kommunernas ekonomi markant på det sättet. Jag vill ändå fråga: Tänker man överhuvudtaget inte finansiera kostnaden? Räknar man med att kostnaden per vårddygn skall vara ungefär 80 euro för kommunerna så kommer det att bli en merkostnad för kommunerna på ungefär 500.000 euro sammanlagt. Det handlar inte om någon liten summa om man jämför med hur det ser ut i dag. Har man inte räknat på det eller bryr man sig inte om den här kostnaden överhuvudtaget? Det är ingen symbolisk summa direkt.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det är en teoretisk beräkning. Det kan bli de där summorna, men jag tror att det är mera i teorin än i praktiken. Vår bedömning har varit att på längre sikt blir det ingen större merkostnad av det här och också utgående från att vi har en ny kommunandelsreform som förbättrar situationen relativt mycket för kommunerna så har landskapsregeringens bedömning varit att det inte skulle vara nödvändigt med ett extra tillskott för merkostnaderna. Vi får väl följa med och se om det blir oerhört stora kostnader, så får man väl återkomma i den frågan i så fall.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Det blev lite dubbelt i landskapsregeringsledamoten Harriet Lindemans anförande när hon först säger att det är kortsiktigt av kommunerna, om man ser på ekonomin, och man ökar från fem dagar till tre. Det håller jag helt med om. Att sedan få det till en subjektiv rätt för den enskilde, då skall det ut på remiss och då skall man verkligen fördjupa sig i det. Även där tycker jag att det blir lite kortsiktigt för i längden är det en otroligt bra sak, men det måste finnas en trygghet för den enskilde medborgaren på Åland att ha rätt till det här. Nu är det inte samma rätt beroende på i vilken kommun du bor; vissa kommuner är beredda att satsa medan vissa kommuner anser att det här inte är deras socialpolitik s.a.s., och det tycker jag slår fel.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Jag försökte säga här i början att jag är inte emot att man går vidare med det som jag kallar för etapp 2 i den här frågan, men jag ville inte lämna det i väntan på det. Med utredningar menar jag att om landskapsregeringen går in för s.k. subjektiv rätt i lagstiftning är det nödvändigt att vi också har klara och tydliga riktlinjer: när har man rätt till den subjektiva rätten osv., om vi går ut och ger den skyldigheten till kommunerna samt också ekonomiska beräkningar. Då talar vi nog om helt andra summor, om vi talar ekonomi, än dessa fem dagar extra i förhållande till tre dagar. Lagförslaget om fem dagar var utskickat på remiss till kommunerna, så det har kommunerna fått ta ställning till, men skulle vi ha ändrat från ”kan” till ”skall” är det ingen stor förändring gentemot kommunerna utan att ha hört dem.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Kan så vara att det är en stor förändring, men det skall vara en stor trygghet för den som har det här och den som känner ett behov av det. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman frågar sedan vad det är man skall ge kommunerna? Vem är det som skall eller när skall man få det? Det finns redan i lagen förutsättningar för beviljande av stöd. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman nämnde att vi har en utmaning inom äldreomsorgen framför oss och jag håller delvis med, men det känns ändå som att den är här nu och det krävs åtgärder i kommunerna redan nu. Vi kan inte hela tiden säga att det är utmaningar längre fram, utan det är nu vi måste börja komma med åtgärder. Det är det som vi måste trygga för hela Åland, inte bara för enskilda äldre eller sjuka, men framför allt satsningen där.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Den sociala servicen är ändå en kommunal angelägenhet och vi måste bedöma hur mycket vi skall bestämma att kommunerna skall göra och hur stort ansvar kommunerna har. Jag är nog lite optimist när det gäller det. Jag tycker att i de kontakter jag har haft med  kommunerna under många år att nog försöker man prioritera väldigt högt äldreomsorgen och särskilt de senare åren har ett uppvaknande, om jag får uttrycka det så, verkligen hänt i olika kommuner. Jag riktigt beundrar kommunerna hur mycket man satsar och hur mycket man jobbar, men, som sagt, vi är överens om att vi skall gå vidare i den här frågan och det kallar jag för steg 2.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Veronica Thörnroos:

    Fru talman!

    Jag vill börja med att ge dagens ros till landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman för ett synnerligen väl utfört uppdrag, och rosen ger jag naturligtvis också till de ledamöter i landskapsregeringen som har följt landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman i detta ärende. Jag vill också passa på att ge dagens ris till de ledamöter i landskapsregeringen som tänker så kortsiktigt att man inte tänker längre än vad näsan räcker.

     

    Äntligen har då blankettlagen om socialvård med lagstiftning om närstående vård kommit. Det är någonting som har varit efterfrågat och det är någonting som är bra. Vi vet vi som har tagit del av äldreomsorgsrapporten att vi står inför stora utmaningar. 90 procent av dem som har fyllt 75 år skall kunna vårdas hemma i ett nära samarbete mellan hemsjukvården och hemvården. De partier som sitter i Ålands landskapsregering nu, de partier som är självstyrelseprogressiva, har valt att ta ut svängrummet lite, man har valt att använda sig av självstyrelselagen när vi så har möjlighet därtill.

     

    Vad har man då gjort? Jo, man har tittat på rikets lagstiftning och så har man tittat på våra möjligheter här på Åland och konstaterat att vi har möjlighet att sätta våra närvårdare i pool-position. Bra jobbat!

     

    Är då kommunerna nöjda med detta? Ja, kanske inte riktigt om man läser remissutlåtandena, man tycker att nu påför landskapsregeringen kommunerna ekonomiska åtaganden som kommunerna sedan skall reda upp på något vis. Tittar man i remissutlåtandena så visst är det så att flera socialnämnder rakt av har förespråkat detta, t.ex. Lemland, medan kommunstyrelsen, som har det övergripande ansvaret har varit lite mera försiktig. Det blir dyrt, säger man, det blir alldeles för dyrt.

    Vad vi från centerns sida tror är att man kanske lite har glömt bort vem som egentligen är en kommun – är det inte så att det är individerna, människorna som bor, som bildar en kommun? Man har per automatik gått in i laguppställningen mot landskapsregeringen. Det tror jag att i det här fallet kan vara ett kortsiktigt tänkande.

     

    Närståendevården är ett förhållandevis billigt och förmånlig sett för kommunerna att fullgöra sin skyldighet. Det är också för många människor ett sätt att ha möjlighet att bo kvar i sin hemkommun och också en möjlighet för många när och kära att ”betala tillbaka lite” för all den hjälp som man själv har fått. Sedan måste man också komma ihåg att det här passar inte för alla. Det finns individer som kanske inte vill bli vårdade av en nära stående utan som vill ha vården skött på annat sätt, och det måste man också respektera. Sist och slutligen är det viktigt att vi har människan i centrum, inte den kommunala förvaltningen eller landskapsregeringen eller en laguppställning utan naturligtvis är det från individens behov vi skall utgå. Det är självklart för oss inom centern i alla fall.

     

    Varför löper man inte linan ut? Varför beordrar man inte kommunerna att omedelbart arrangera det här? Varför ger man inte subjektiva rätten. Vi säger så här från centerns sida, att vi tror på vår kommuner och vi tror på självbestämmande ute i kommunerna. Vi tror inte att man med diktatoriska pålagor ovanifrån skall komma och tala om för kommunerna hur de skall sköta sina affärer. Vi tror att de klarar av det alldeles ypperligt på egen hand. Den kommunala självbestämmanderätten är viktig för centern. Om man, som i det här aktuella fallet, har haft en remissrunda ut till kommunerna och frågat vad anser ni om de här möjligheterna, så kan man inte sedan fatta ett beslut där man talar om att de skall – det är fullständigt absurt! Jag blev ytterst förvånad när jag tog del av landskapsregeringens protokoll nummer 5 om voteringen, där socialdemokraterna i det här fallet tycker att så skall man göra. Om inte vi får som vi vill, så förkastar vi hela lagförslaget! Jag förstår inte riktigt det resonemanget. För oss inom centern är kommunal självstyrelse väldigt viktig. Man för fram olika siffror i remissutlåtandena; Mariehamns stad räknar att en omsorgsplats vid Trobergshemmet kostar 150 euro. Ålands kommunförbund räknar, som de själva skriver mellan tummen och pekfingret, att en omsorgsplats kostar 80 euro. Då har jag valt att lägga mig lite emellan. Jag skall ärligt säga att det här är inte statistiskt korrekt, men se det som en input i diskussionen. Om vi rent hypotetiskt tänker oss att en vårdplats kostar 100 euro per dygn och vi har 365 dagar i året, så är vi uppe i 36.500 euro. Om vi rent hypotetiskt skulle tänka oss att alla de som i dag – 183 stycken – lyfter någon sorts form av närstående vård inte skulle göra det, inte skulle ha möjligheten, inte få någon hjälp från samhället, helt enkelt inte klara av det, utan det blev kommunerna själva som skulle ta hand om det här, vet ni bästa ledamöter vad den summan blir? Jag kan meddela att den summa som kommunerna i så fall skulle betala är 6.679.500 euro. Det är förstås ett hypotetiskt antagande, men så kan man också resonera.

     

    Fru talman!

    Vård av nära stående är viktigt för centern, det är viktigt självstyrelsepolitiskt att vi vågar ta ut svängrummet. Det är viktigt att vi har individen i centrum och det är viktigt att det är kommunerna själva som får avgöra hur de vill hantera den här saken.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Ltl Veronica Thörnroos ger ris åt de socialdemokratiska landskapsregeringsledamöterna för att de röstade emot förslaget. Sedan säger hon också att centern tar ut svängarna och de utnyttjar självstyrelsen fullt ut osv. Jag skulle säga att i det här fallet tar centern ganska snäva svängar, för socialdemokraterna vill och har för avsikt att arbeta för att det här faktiskt skall vara en subjektiv rätt, och det var därför som vi i landskapsregeringen röstade emot förslaget därför att vi ville att det skulle bli en subjektiv rätt, alla skulle behandlas lika. Sedan ville vi ta avstånd från att vi skulle vara med i lagtingsgruppen och förkasta lagförslaget. Några sådana diskussioner har inte förekommit. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det förkastande som jag talade om är alltså landskapsregeringens omröstningsprotokoll nummer 5, där ledamoten Camilla Gunells förslag var, understödd av ledamoten Lasse Wiklöf, att föredragandens förslag inte skall föranleda några åtgärder, dvs. ett förkastande.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Nu behandlar vi förslaget i lagtinget och lagtingsgruppen. Det som jag ytterligare vill säga till ltl Veronica Thörnroos är det som vi tycker att är viktigt i det här fallet: att faktiskt sätta individen i centrum. Jämför vi t.ex. den subjektiva rätten inom barnomsorgen, vilket har visat sig att ingen ifrågasätter, så måste vi kunna ge motsvarande för de äldre i våra kommuner. Det är snarare en självklar rätt och det är faktiskt, ltl Veronica Thörnroos, att sätta individen i centrum.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det där resonemanget förstår jag inte alls. När det gäller att landskapsregeringen har förkastat framställningen är jag också medveten om att vi nu står i Ålands lagting, men oftast brukar åtminstone den socialdemokratiska lagtingsgruppen följa vad landskapsregeringen har beslutat. När det gäller en fortsatt utveckling av närstående vården är vi positiva till det inom centern, men i dagsläget är det inte läge att göra det. Det är på det viset, ltl Christian Beijar, att man kan inte svälja en elefant, man måste ta den i bitar.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Det känns som om ltl Veronica Thörnroos har missförstått, så jag tänkte att jag skulle hjälpa till lite. Först detta med närståendevårdare och inte närvårdare, som ltl Veronica Thörnroos nämnde i sitt anförande, det är en stor skillnad på det. Det viktiga där är att båda gör ett bra jobb. Därför ville vi ge dem en trygghet så att de skall ha den lagliga rätten, var de än bor på Åland. Det är väl kanske centerns nya politik att i de stora rika kommunerna skall man ha det bättre än i de små. Det här är inte någon diktatorisk pålaga. Som ltl Veronica Thörnroos nämnde har man gått ut med remiss.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det är nog rätt och riktigt som ltl Göte Winé säger när det gäller att jag i mitt anförande blandade ihop begreppn närstående vård och närvårdare. Det är två helt skilda saker och det är jag mycket medveten om. Nej, ltl Göte Winé, inom centern förespråkar vi inte att rika kommuner skall gynnas av lagförslaget på något vis; vi kan t.ex. titta på lilla Brändö kommun, som jag av förekommen anledning känner väldigt väl. Vi är ingen rik kommun, men vi är redan nu på god väg att genomföra det här, trots att det inte har varit lag på att så skall göras, så det resonemanget köper jag inte. Naturligtvis utgår centern alltid från individen. Det är grundideologin hos oss, men samtidigt värnar vi också om kommunerna, kommunerna skall själva få bestämma vad de vill göra. Det skall åtminstone finnas en nedre gräns men sedan skall det finnas valmöjligheter.

     

     

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Centern vill se till individen i första hand och inte till kommunen, nämnde ltl Veronica Thörnroos i sitt anförande. Sedan är det det viktiga att kommunen har självbestämmanderätt. I remissen sade man från kommunerna att det är viktigt att man inte förlänger antalet dagar för att det blir så dyrt för kommunerna. Ändå nämner ltl Veronica Thörnroos att vill man ge den enskilda individen rätt till en subjektiv rätt till närståendevårdsstöd då pratar man om diktaturfasoner! Det gär inte riktigt ihop, ltl Veronica Thörnroos, det blir lite att säga emot sig själv!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det går alldeles utmärkt bra ihop, bara ltl Göte Winé skulle ha lyssnat lite mera aktivt, så tror jag att han skulle ha förstått det! Naturligtvis är det här ett bra lagförslag, det kan vi vara överens om; socialdemokraterna ville gå betydligt längre och det ville inte vi i nuläget därför att det här är en bra början, en bra avstamp och sedan får man jobba vidare utgående från det. Det finns ingen anledning att rusa iväg bara för att det är valår. Vi jobbar inte på det viset. Vi jobbar långsiktigt och jag tycker att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, stödd av Frisinnad Samverkan och centern, har fattat ett klokt och mycket välavvägt beslut, men det är svårt att vara sexig när man ligger mitt i!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Kommunerna skall få bestämma själva, det har vi fått höra nu. Jag skulle rekommendera ltl Veronica Thörnroos att läsa statsrevisorernas berättelse från 2006. När reformen om lagen om närståendevård infördes i Finland beviljades också kommunerna 4 miljoner euro just för att de skulle kunna genomföra reformen. Men nu visar det sig i revisorernas rapport att de pengarna inte har gått till närståendevård utan de pengarna har gått till annat. Revisionsrapporten visar också att situationen har försämrats just för personer som vårdar en till åren kommen maka/make eller för de personer som förvärvsarbetar, men som vårdar sina föräldrar. Kommunerna får bestämma själva, men pengarna har gått till annat.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det som lagen nu gör är att den formaliserar det arbete som till stora delar redan finns. Att man nu på rikssidan har misslyckats med en reform är jag den första att beklaga, men jag tar informationen till mig, men det här är Åland, här har vi självstyrelse, här kan vi själva fatta beslut vad vi vill göra och hur vi vill göra det. Hallå, ltl Carina Aaltonen, hallå! Nu har finnarna gjort ett misstag och då skall hela Åland lida för det, nej skärpning!

     

    Ltl Carina Aaltonen, replik:

    Fru talman!

    Vi skall ju ta blankettlagen! Socialdemokraterna vill gå ett steg längre så att man från landskapsregeringens sida ålägger kommunerna att få till en lag som tvingar kommunerna att trygga de ekonomiska förutsättningarna för närståendevård plus avlastning. Vi vill gå ett steg längre än vad centern och ltl Veronica Thörnroos vill i det här fallet.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Talman!

    Det är uppenbarligen så att ltl Carina Aaltonen och socialdemokraterna har tagit så stora stövlar på sig att de överhuvudtaget inte kommer någonstans! Ni vill ju förkasta hela paketet! Sedan vill ni att man skall ålägga, man skall ovanifrån komma och tala om att så här och så här och så här skall ni göra – det gjorde man i forna Sovjetunionen och det gick inte så bra. Vi tror på frivillighet, vi tror på engagemang. Nej, jag köper inte det argumentet, fast jag annars respekterar ltl Carina Aaltonen till fullo.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Jag anser också att ltl Veronica Thörnroos resonemang haltar lite när hon säger att den subjektiva rätten skulle komma som en pålaga ovanifrån från kommunens sida, men om vi svänger på steken: det föreslagna alternativet från landskapsregeringen ger inte den enskilda individen rätten till vården. Tänk när en kommun t.ex. har fått fyra närståendevårdare och den femte söker och då säger kommunen, att vi har inte råd att betala mera. Var är då individens rätt? Med den här repliken tar jag varken ställning för den subjektiva rätten eller till landskapsregeringens förslag utan jag vill bara resonera.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Talman!

    Vad vi har sagt från centerns sida är att i dagsläget är vi inte för den subjektiva rätten. Det finns inte utredningsmaterial, det finns inte konsekvensanalyser, det finns inte någonting. När det gäller det exempel som ltl Raija-Liisa Eklöw lyfte fram, att nu har fyra fått närståendevård och då kan inte den femte få det, okej, om det är så ni har det så kan den femte inte få det. Men det oaktat har kommunen en skyldighet att anordna vård; då blir det i så fall på en institution där dygnskostnaden ligger mellan 80 och 127-150 euro, beroende på var man har dem och klientens egen betalningsförmåga. Nog vore det fiffigare om man i sådana fall försökte hjälpa till när det gäller vård av närstående i stället för att sätta dem på en institution.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Fru talman! Vi förstår precis kommunernas ansvar här. Men nu diskuterar vi ersättning för närståendevårdare. Då är det en helt annan fråga hur kommunen tar hand om dessa personer. Man skall inte blanda ihop sakerna på det sättet. Nu talar vi om rätten för den som vårdar en närstående i hemmet. Då vill man ge ersättningsrätten till den personen. Kommunen har alltid i sista hand ansvar att ta hand om personerna, men tänk om kommunen i så fall skulle ha en plats ledig på en institution och säger att nu tar vi personen dit, fast det hemma finns en som vill ta hand om den.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Talman!

    Det är uppenbarligen så att jag på något sätt har missförstått ltl Raija-Liisa Eklöws föregående replik och det ber jag i så fall om ursäkt för. Visst är det så i lagförslaget att det inte är ett smörgåsbord som dukas upp utan man försöker formalisera det arbete som egentligen redan finns och alla kommunpolitiker, åtminstone nästan alla, de som är räknekunniga, förstår finessen i detta, inte bara ur ekonomisk synvinkel, utan även ur en humanistisk synvinkel. Det är naturligtvis det mest kostnadseffektiva sättet för kommunen att ta hand om äldre eller handikappade. En institutionsplats kostar alltid väldigt mycket mer, på tre dygn kostar den vad en vårdare kan få i månadslön.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Eriksson:

    Fru talman!

    Liberalerna har också tagit del av framställningen. Jag kan också till min glädje konstatera att föregående talare och replikskiftare har satt individen i centrum, att man skall tänka på individen, inte landskapet eller kommunerna. Det är rakt av liberalism, tack för det!

    Behovet av närståendevårdare har funnits ganska länge. Det föll ut ur lagstiftningen och vi är glada att det kommer. Det är ett steg i rätt riktning. Man kan dock gå mycket längre. En fråga här är att det har faktiskt dröjt ett år och fem månader och den enda ändring som man har fått till stånd är att det har ökat från två till fem dagar. Rätten till ledighet är i riket tre, men nu är det fem här enligt vårt förslag. Det här har man alltså fått fram på drygt ett år.

     

    Vi är positiva till att förslaget kommer. Det här är ett område som vi har haft lagstadgat, så har det försvunnit och nu kommer det tillbaka. Men, som sagt, man kanske kunde gå längre.

     

    Så har jag ett par kommentarer. I texten står det att antalet lagstadgade lediga dagar ökar till fem och som har kommit fram här förväntas betydelsen av en sådan här ökning vara relativt liten. Min spontana reakation är: vad avser man då, ekonomi eller vad kan det vara? Om jag gör en egen reflektion så skulle min semester öka från fem veckor till tolv, så nog sjutton skulle det ha betydelse, både för mig och min arbetsgivare.

     

    Det betyder också att närståendevårdaren, om vi säger så, har rätt till 60 dagars semester eller ledighet. Det är ofta den saken som är den dyra biten. Det betyder att kommunen under den här tiden skall sköta den anhöriga. Vi skall komma ihåg att lagens ratio, förnuft och tanke, är att närståendevård berör den anhöriges rätt till viss ekonomisk ersättning och ledighet, inte så mycket annat. Det förekommer inte bara i åldringsvården; jag har själv bekanta och vänner som antingen är vårdtagare eller närståendevårdare. Det är också så att det b  erör ofta  föräldrar som har barn med olika funktionshinder, utvecklingsstörning, psykiska problem m.m. Det är ett omfattande arbete och dessa personer sköter arbetet vid sidan av sitt normala arbete och då ersättningen ofta av sekundär betydelse. Viktigare är då rätten till semester, som vi kan kalla för avlastning. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger att det har varit svårt att få personer att nyttja den här rätten, och det är också så att folk är humana och sköter gärna sina nära och kära, föräldrar sköter sina barn. Men det är viktigt att avlastning finns och det är kanske den största idén när man får ett beslut om närståendevård att du har rätt till avlastning. Detta för att föräldrar inte skall gå i väggen och få burn-out utan kunna orka sköta sitt arbete. Även näringslivet och arbetsmarknaden borde ha nytta av att folk orkar sköta sitt arbete i stället för att sluta och sköta sina anhöriga.

     

    Vården som ges skall också vara ändamålsenlig; det står rakt av i lagen. Man kan inte bjuda plats på ett ålderdomshem åt ett funktionshindrat barn t.ex. när föräldrarna skall ha semester, som det kallas. Det här kan ofta vara den dyra biten, det kan bli ganska många euro per dygn. Jag spekulerar lite: hur skall då kommunerna fullfölja det här? Jag sitter med i kommunen själv och vet att det inte är så lätt, men Neurocity, som är på kommande, kanske kan ta emot vissa placeringar eller eventuellt stå för arbetskraft som sköter vårdandet. Detta är en spekulation från min sida.

     

    Generellt är systemet bra. Det har också tidigare talare intygat. Det är bättre för kommunen när alternativet är, om man drar det krasst, anstaltsvård eller vård på olika institutioner. Det är en sak som kommunpolitikerna nog bör minnas och komma ihåg. Det som jag nyss nämnde var stadens korttidshem som sköter klienterna när föräldrarna får rätt till den lagstadgade ledigheten, som inte skall blandas med vanlig semester, det är en helt annan sak.

     

    Jag tycker och även i partiet anser man det att när det förhåller sig så här att det är ekonomiskt lönande både för närståendevårdarna, för den som blir vårdad, för kommunen, för arbetslivet, så kunde man gå steget ut och säga att det här skulle vara en subjektiv rätt för närståendevårdaren. Det finns inga argument som talar emot det mera. Om man anser att man kränker den kommunala självstyrelsen, så är det många rättssaker som vi härifrån från detta forum lagstiftar om som är lagstadgade som man kan anse att kränker den kommunala självstyrelsen. Men vi representerar faktiskt Ålands befolkning så det är oss det berör. Tänker man på den åldrande befolkningen så kommer behovet att öka och trycket på åldringsvård, så jag anser, i likhet med andra talare, att det här är ett utmärkt komplement, man skjuter upp tiden när det s.a.s. är oundvikligen och att närståendevårdarna också orkar hålla på med det här och sköta sitt normala arbete vid sidan om.

     

    Jag kommer in på en annan sak som jag har reagerat på. Det står på sidan 4, att nästa steg skulle vara att i lag definiera närståendevården som ett alternativ som vårdtagaren är berättigad till. Vad avses med detta? I alla fall det nuvarande systemet bygger på frivillighet för den som anser sig kunna eller vilja bli närståendevårdare. Man kan inte lagstifta att man är tvungen att ta hand om sin närstående. Inte skulle jag bli så glad om någon skulle komma och säga att nu måste du ta hand om din gamla moster. Vad händer då? Måste jag sluta mitt jobb eller vad händer? Skrivningen är olycklig och jag vet inte riktigt vad som avses och jag skulle gärna önska en förklaring till det.

     

    Som jag just nämnde bygger det på frivillighet och så bör det vara, men sedan när en närståendevårdare anser att nu behöver vi det här kommer vi in på den subjektiva rätten, men jag tycker att social- och miljöutskottet skall titta på frågorna och reda ut vad de har för ekonomiska betydelser, men i det långa loppet är jag säker på att det här vinner både samhället och individerna på. Jag vet att i dagsläget är det en ganska stor skillnad mellan kommunerna; en del beviljar, en del inte för liknande saker. Jag kan nämna att det finns ett HFD-fall att man får inte med budgetbeslut kränka behovsprövade rättigheter när det har kommit fram att behovet föreligger, då får man inte säga att man har inga råd, för de har redan tagit steget att det finns behov. Det är ett HFD-fall som jag tyvärr inte kommer ihåg utantill, men jag har läst det någon gång.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det är ingalunda så att man har hållit på med den här lagen i över ett år, det skulle vara besvärligt om det var den situationen, men det finns ett antal lagar som skall fram och den här har varit med i den processen. Nu lyckades vi få tid för just det här och det är inte alltid så enkelt att veta vilken lag som kommer först. Jag tror när det gäller mig och det område som jag förespråkar så har vi antagligen utan vidare tagit det största lagberedningsanspråket under några år bakåt i tiden. Det är som det är med den saken och nu har vi ändå lagen här och det är jag glad för. Jag tänkte säga att när det gäller rätten för den som behöver närståendevård så kanske det är lite klumpigt skrivet, men det är naturligtvis så att det är den som har behov av närstående som skall ha rätt till vård, om det finns en närstående och om man tillsammans anser att det här vill vi ha. Det kan man kalla subjektiv rätt. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Roger Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Jag tackar för klargörandet. Kanske skrivningen är lite klumpigt skriven för jag reagerar direkt på ordvalet och det som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman refererar till närmar det sig faktiskt den subjektiva rätten till närståendevård. Det allmänna uttrycket är lagstadgad. Det här är kanske inte den största lagstiftningsåtgärden ni har haft i er förvaltning, men så här från oppositionens sida gör man den reflektion som jag just hade.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Christian Beijar:

    Fru talman!

    Innan jag börjar mitt egentliga anförande vill jag kommentera ltl Veronica Thörnroos, som antydde att socialdemokraterna är populistiska inför valet när det gäller äldreomsorgen. Jag vill påminna om att socialdemokraterna har i många, många års tid, bl.a. genom sittande talman, drivit på att Åland bör få en egen äldreomsorgslag. Detta har vi inte fått i hamn ännu, men det intressanta är att man både västerut och österut också har börjat tala om en egen äldreomsorgslag. Där är min personliga åsikt i alla fall att vi genom bl.a. sittande talman var en av de första i parlamenten som diskuterade en egen äldreomsorgslag.

     

    Fru talman!

    För en hög livskvalitet och ett tryggt vardagsliv tillsammans med någon närstående skall vi använda vår lagstiftning och vår goda ekonomi för att skapa världens bästa socialomsorg på Åland. Man räknar med att i ca 14 procent av hushållen i Finland finns en familjemedlem som är beroende av någon annan familjemedlems hjälp för att komma tillrätta i vardagen. I de flesta är det barn eller maka som har hand om omsorgen av de äldre, den informella omsorgen är alltså omfattande och rent ekonomiskt gör dessa personer en samhällsekonomisk betydelsefull insats.

     

    Vi socialdemokrater vill i grunden ha en lag som inte är en dålig kopia av en rikslag utan vi vill ha en lag som bättre och verkligen garanterar anhöriga till äldre, handikappade och sjuka rätt till stöd. I sammanhanget är det viktigt att påminna om att lagstiftningen om närståendevård inte bara omfattar vård och omsorg av äldre utan också närståendevård för handikappade och sjuka personer.

     

    Landskapsregeringens komplettering av blankettlagen om socialvård med lagstiftning om närståendevård är en viktig lagsframställnig för socialdemokraterna. Landskapsregeringen hänvisar till 17 § i socialvårdslagen där det föreskrivs att stöd för närstående tillhör den form av socialdservice som komunerna skall sörja för. Det är i och för sig korrekt men inget obligatorium. I framställningen sägs också att förslaget inte innebär någon skyldighet för kommunerna att bevilja närståendevård och då antalet närståendevårdare inte är så stort förväntas detta dock inte belasta kommunernas ekonomi på ett sätt som föranleder närmare utredning. Det tycker jag är att ta lätt på saken, då det enligt framställningen saknas uppgifter från alla kommuner. Ytterligare framgår av framställningen att systemet är ekonomiskt fördelaktigt för kommunerna, så därför finns det ingen större kritik mot systemet. Däremot förefaller de olika stödnivåerna till de arvoderade närståendevårdarna i de åländska kommunerna variera kraftigt och dessutom framgår inte av framställningen alla de åländska kommunernas stödnivåer.

     

    Vi vill egentligen ha en lag som inte är en kopia av en dålig rikslag utan vi vill ha en lag som garanterar anhöriga till äldre, handikappade och sjuka rätt till stöd. Ett stöd som är lika för alla oberoende i vilken kommun man bor. Tänk, bästa lagtingsledamöte, att jämföra med barnomsorgen, tänk er att motsvarande skulle gälla vårdnadsbidraget! Endast vissa skulle få bidraget beroende på hur mycket pengar kommunen upptagit i budgeten och kommunen bedömer att den enskildas behov uppfyller lagen inom barnomsorgen skulle det bli ett ramaskri. Men när det gäller äldre, funktionshindrade  och sjuka är moralen och politiken en annan.

     

    Om vi skall satsa på kvarboendeprincipen och seriöst stöda närståendevården  istället för institutionsboende måste vi ha klara och tydliga kriterier och ett tydligt regelverk för närståendevården. I dag vet ingen behovet, men det borde vara en subjektiv rätt. I gällande framställning till lagförslag kan man inte se det verkliga behovet. Jag hoppas att social- och miljöutskottet fördjupar sig i dessa frågeställningar.

     

    Att satsa på närvårdarstödet är ur mänsklig synvinkel rätt. Många äldre vill att någon närstående skall vara deras stöd istället för att de skall tvingas flytta till instirutioner eller annat boende. Kommunerna förespråkar kvarboendeprincipen och måste därför vara beredda på att stöda närståendevården i större utsträckning än hittills. Ur kommunens synvinkel är det dessutom mera ekonomiskt att stöda närvård om alternativet för de äldre eller funktionshindrade är institutionsboende. Allt talar för att göra stödet på sikt till en lagstadgad rättighet. Vi socialdemokrater vill i alla fall få igenom en egen äldreomsorgslag. Och vi tror att det på sikt är fullt genomförbart.

     

    Fru Talman.

    Närståendevården borde vara en subjektiv rättighet motsvarande barnomsorgen.  I framställningen framgår inte det verkliga behovet eftersom alla kommuner inte finns dokumenterade och det är en uppenbar brist i framställningen. I framställningen föreslås att närståendevårdaren har rätt till fem dygns ledig tid per sådan kalendermånad under vilken närståendevårdaren oavbrutet eller med få avbrott varit bunden vid vården dygnet runt eller fortgående varje dag. Och det är ju ett bra förslag men har denna närståendevårdare möjligjhet att utta dessa ledighetsdagar? Har respektive kommun den kapacitet att de har periodplatser eller liknande för att kunna garantera denna ledighet.

    Av framställningen framgår inte att man skulle ha utrett hur många periodplatser som behövs. Jag tror att de flesta kommuner inte  uppfyller kravet att  kunna erbjuda periodplats eller annan avlastning om närståendevårdaren skulle i lagförslaget föreslagna lagstadgade rätt till fem dygns ledighet per kalendermånad. Frågan är alltså vad en sådan skrivning har för betydelse.

     

    I  framställningen sägs att valet att bli närståendevårdar bygger således på andra grunder än möjligheter till ekonomisk kompensation och ledighet. I de fall möjligheten utnyttjas fullt ut förväntas det vara för att det faktiskt behövs för att närståendevårdaren skall orka med sitt vårduppdrag. Den skrivningen visar att man inte riktigt vill satsa fullt ut och verkligen utforma närståendevården till ett verkligt alternativ. Vi måste ha tydliga kriterier och tydligt regelverk och vi tycker att det borde vara en självklar och genomförbar rätt att närståendevårdaren kan få fem dygns ledighet per månad.

     

    Fru Talman !

    I högstämda anföranden brukar många av oss hävda, även jag, att äldreomsorgen är den framtida stora utmaningen. Vi måste nu alla vänja oss vid tanken och acceptera och konstatera att voi redan är där. Den befolkningsprognos som gjordes upp för några år sedan visar att vi nu i Mariehamn har nått den befolkningsnumerär över 75 år som man tidigare trodde att vi skulle uppnå först år 2020. Därför måste vi utveckla olika stödformer, och till dem hör lagen om stöd för närståendevård.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Som jag tidigare har sagt tycker jag att det i stora drag är ett bra lagförslag till den delen att vi har fått en lag på det här området. Men jag skulle vilja ha ett förtydligande av ltl Christian Beijar. Jag kanske inte riktigt uppfattade det. Anser han att det här är en bra lag som vi skall anta eller skall man förkasta den och gå och ta ett helt annat förslag? Vad har man från synpunkt från socialdemokraterna på den frågan.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Från socialdemokratiskt håll kommer vi inte att föreslå ett förkastande av denna lag. Den är viktig, men vi vill föra ett resonemang hur vi skulle vilja ha den och hur vi vill utveckla närståendevården.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Är det inte lite sent att vakna tidigt upp just nu? Det finns ingen möjlighet att förändra lagen. Man kan inte skicka ut den på remiss. Jag undrar vilket tillvägagångssätt skall man ha för att kunna förändra lagen? Vi har nyval i höst och då faller all lagstiftning. De här åtgärderna borde man ha vidtagit för ett år sedan? Det är ingen nyhet att den här lagen har antagits i Finland och att vi har varit utan lagstiftning på detta område, och nu kommer man med de här förslagen och nu börjar man diskutera det! Det är t.o.m. så att den ledande ministern anser att det här är ett ganska bra förslag, men det har väckts för sent och det finns ingen möjlighet att genomföra det. Då skall man inte stå här och oja sig utan då får man ta konsekvenserna för att man inte har varit vaken här.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    När framställningen kommer till social- och miljöutskottet är det vår förhoppning att man utskottet också skall kunna göra vissa justeringar som ytterligare stärker lagens innehåll.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Fru talman!

    Hur har socialdemokraterna tänkt sig den subjektiva rätten när man säger att den skall motsvara barnomsorgen? Den är knuten till barnens ålder. Skall också den subjektiva rätten för äldre också vara knuten till åldern; när vi vet att 90 procent av dem som är över 75 år skall bo hemma, skall alla de också då få rätt till närstående vård?

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    I lagförslagets 3 §, Förutsättningar för beviljande av stöd, står det: ”Kommunen kan bevilja stöd för närståendevård, om…” och så är det uppräknat olika punkter vilka förutsättningar som finns. Om man utbyter ”kan” till ”skall”: ”Kommunen skall bevilja stöd för närstående vård, om…” och så framgår det precis vilka kriterier som behöver uppfyllas.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Fru talman!

    Det blir en bedömningsfråga som i sista hand faller på den som söker om man uppfyller förutsättningarna eftersom det är subjektiv rätt. Man kan t.o.m. tänka sig att lagtinget här består av rätt många som har fyllt 75 år och anser att man uppfyller kriterierna och då skulle man ha också närståendevårdare sitta på läktaren och lyssna på arbetet här för att vara behjälpliga till vederbörande lagtingsledamot, eller hur skall man tolka det?

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    När det gäller den subjektiva rätten har jag sagt i mitt anförande att den har man inom barnomsorgen. Det skulle också gälla inom närståendevården. Det senaste resonemanget som ltl Ragnar Erlandsson för får tala för honom själv.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Det är kanske rätt att som ett nästa steg ge våra medborgare subjektiv rätt till närståendevård. Men jag säger att jag inte kan gå med på att i behandlingens sista minut, som socialdemokraterna ville, införa den utan att ha funderat på konsekvenserna. Jag tycker att det inte är ansvarsfull politik att man gör sådana här ändringar i sista sekund. Nu har jag också uppfattat att socialdemokraterna backat; i landskapsregeringen har man nämligen föreslagit ett förkastande av lagen. Jag tycker att det är viktigt att fundera på en sådan här fråga: Vilka signaler ger vi om vi från samhällets sida går in för subjektiv rätt till närståendevård? Kan det leda till en utveckling där vi också ger okej till att det offentliga drar sig tillbaka och lämnar tillbaka en del av det arbete man en gång tog över av kvinnorna? En annan sak jag funderar på: betyder att säga nej också att det inte skulle bli någon lagstiftning alls den här perioden? Det tycker jag inte heller är rätt mot dessa människor som ägnar sig åt närstående vård i dag.

     

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Socialdemokraternas syn är att vi vill utveckla närståendevården och möjliggöra att alla skall behandlas lika på Åland när det gäller förutsättningar för beviljande av stödet. Det är vår främsta målsättning: alla skall behandlas lika utgående från det som stipuleras om grunderna för närståendevård.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Det säger vi också i framställningen att vi skall titta på som ett nästa steg. Men innan man tar ett sådant beslut tycker jag att man i jämställdhets- och också i vårdperspektivets namn borde ta ställning till om den kommunala omsorgen bibehålls på samma nivå om vi får subjektiv rätt till närstående vård. En annan viktig fråga som man borde fundera på är hur hjälpmönstren stämmer ihop med de behövandes önskemål. Det finns en svensk undersökning som visar att det är väldigt många fler som har närståendevård än som egentligen vill ha det. Man behöver bara gå till sig själv och man kanske hellre vill bli tvättad av ett proffs än av sin dotter. Signaler på subjektiv rätt kan faktiskt ge en signal om att det är så här det skall vara och det finns också en sådan risk att man känner sig tvingad, kanske av samhället, att gå in och ge vård för kärleks skull. Det är också en viktig aspekt. För det tredje saknas det forskning som belyser närståendevårdens konsekvenser för t.ex. hälsa, arbete och ekonomi bland närståendevårdarna. Det är någonting som jag också tycker är viktigt att man borde titta på, förutom konsekvenserna för kommunerna förstås. Jag tror på den kommunala självstyrelsen.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Vår avsikt är att möjliggöra för de äldre att själva få bestämma hur de vill ha sin äldreomsorg. Vill de ha närståendevård så är det okej, vill de ha olika former av boende så är det okej. De skall fritt själva få bestämma. Det är vår avsikt när vi resonerar, precis på samma sätt som man gör inom barnomsorgen: man väljer om man vill ha det ena eller det andra, det är föräldrarna som bestämmer det. I det här fallet skulle det vara de äldre som skulle ha rätt och möjlighet att själva få bestämma utgående från de förutsättningar som finns: vad vill jag ha för omsorg i min situation.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Det är en viss skillnad ändå i jämförelsen mellan de funktionshindrade och barn. När det gäller barnomsorgen handlar det om en viss åldersgrupp: upp till skolåldern. Då förutsätter vi att det för att de är barn och behöver tillsyn; oberoende om de är friska eller sjuka s.a.s. är det åldern på barnet som förutsätter en barnomsorg. Men när det gäller äldre måste man också ta vårdbehovet i beaktande; vi kan inte säga att 65 år fyllda har rätt till närståendevård oberoende av det verkliga behovet. Det finns i den här lagen redan kriterier för det, men min bedömning är att skall man säga exakt från landskapsregeringen att det är en subjektiv rätt så måste vi vara tydligare i kriterierna. Nu är de mer svävande utgående från att kommunerna själva får bestämma. Jag vet att det finns kommuner i Sverige som har valt att göra det här fast inte landet Sverige har varit för det och där har man t.ex. satt kriterier att minst två hembesök från socialservice skulle ha varit nödvändigt förrän man ger närståendevård. Det finns olika kriterier, men man kan inte bara ge en subjektiv rätt utan kriterier när det gäller äldre som man gör med barn, för där är det åldern som är bedömningen. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

     

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    När det gäller kriterier så antyder landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman först att man skall ge alla över 65 år närståendeservice, men kriterierna framgår klart och tydligt under 3 §: förutsättningar för beviljande av stöd. Vi har aldrig sagt att det skulle vara generellt att alla skall få över en viss ålder, utan det finns kriterier och jag håller också klart och tydligt med minister Lindeman att vi måste ha ett tydligare regelverk i de här frågorna, och det framhöll jag också i mitt anförande. Det finns i lagförslaget sagt vilka förutsättningar som bör uppfyllas för att man skall beviljas närståendeservice.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé:

    Fru talman!

    Vi har nu framför oss en lag om närståendevårdsstöd som då är en blankettlag av rikets motsvarande lag.

     

    Och jag är glad att man nu äntligen har en lag här om närståendevårdsstödet men samtidigt så tycker jag att det är synd att man inte kunnat ge lagen till närståendevårdaren eller närståendevårdtagaren.

     

    Det här är en lag som tillfredsställer politiker till att nu har vi minsann gjort någonting för de som vill använda sig av närståendevårdsstödet. För tyvärr kan vi inte säga att den här lagen förbättrar så mycket. För fortfarande är det så att allt beror ännu på kommunerna. Den här lagen ger ingen enskild kommuninvånare sin lagliga rätt, utan det är upptill kommunen som fortfarande har kvar sin prövningsrätt.

     

    Men om en i ett par som levat ihop med i över 20 år och en av dem blir sjuk och behöver hjälp och omsorg dygnet runt och om då make eller maka vill gärna ge möjlighet till att den som blivit sjuk skall få bo kvar hemma, så kan man då behöva gå ner till att jobba deltid eller värsta i värsta fall sluta att jobba helt. Då anser jag att den personen skall kunna vara tryggad att veta att den enligt lag skall ha rätt till att få närståendestöd. Men om jag har förstått det rätt är det kommunen som skall säga om den har möjlighet till att få närståendevårdsstödet eller inte. Därför skulle jag ha velat att det skulle ha stått i 3 § att kommunen skall bevilja stöd för närståendevård om lagens villkor uppfylls för den sökande i stället för att kommunen kan bevilja stöd för närståendevård.

     

    Nu läste jag i en av våra tidningar att minister Lindeman har sagt att man jobbar vidare med att det är ett mål att det skall bli en subjektiv rättighet för närståendevårdsstödet men på en längre sikt.

    Jag jag tycker det är synd att man skjuter det här framför sig istället för att vi skulle ha gjort någonting åt saken nu när minister Lindeman själv hade haft möjligheten till det. För det är ju inget som minister Lindeman kan garantera åt närståendevårdaren eller närståendevårdtagaren. För de kommer fortsättningsvis att leva i en viss otrygghet. Men kanske är det ideologin som spökar att det är valfrihet som gäller…  Men tyvärr är det så att det är för kommunen och inte för den enskilde medborgaren. Den skall snällt gå och vänta på att kommunen skall ha kvar sin prövningsrätt.

     

    En sak som jag personligen tycker att är bra är att vi i vår lagstiftning om ledighet för  närståendevårdare är att det är fem dagar istället för rikets tre dagar. För det är faktiskt så att alla närståendevårdare inte orkar med att återhämta sig på tre dagar. Och tänk sen om man i samband med ”ledigheten” vill storstäda huset så då blir det svårt att hinna med det under en ledighet och samtidigt vila upp sig. Visst är det något som kräver mer av kommunen, men samtidigt så måste man nog då också se vilken tillgång närståendevårdaren är för kommunen.  Och där hade jag hoppats att man under punkt 3 förslagets verkningar,  under de ekonomiska och administrativa verkningarna, skulle ha haft med hur mycket kommunen sparar en närståendevårdare åt kommunen gentemot andra hjälpalternativ som hemtjänst eller ett boende. Det är faktiskt otroliga summor, men jag tror inte att det är någon som vill nämna det för allting blir hypotetiskt vad det egentligen är. Men det skulle ha funnits möjlighet till det ändå för jag tror att det finns möjligheter där.

     

    Samtidigt har minister Lindeman nyligen lämnat ifrån en rapport där man har ett mål att mer än 90 procent som har fyllt 75 år skall ha möjlighet att bo kvar hemma. Skulle inte då den subjektiva rätten ha varit en hjälp i att nå det målet? Det viktiga är att vi i det här fallet kan ge de äldre möjlighet att bo kvar hemma och då är närståendevårdsstödet en bra hjälp. Tyvärr har vi nu en lag som inte ger våra åländska medborgare samma rättigheter där du bor för nu kommer det att vara skillnad på i vilken kommun som du bor i. Är det en kommun som väljer att satsa på närståendevårdstöd eller inte? Kommunens socialpolitik bestämmer alltså det.

    När vi diskuterade det här i vår socialnämnd i Sund, sade jag att jag tyckte att det här är en sak som Ålands kommunförbund skulle styra så att åtminstone nivåerna skulle ha kunnat vara lika i kommunerna eller att man skulle ha funderat på det på något sätt. Nu är det inte lika beroende på var du bor.  Man borde vara lite tuffare med de kommuner som inte väljer att satsa på det här. Men nu är det fråga om kommunens självbestämmanderätt.

     

    När jag satt hemma och läste lagen så började jag titta på en sak och funderade på vad en kommun förtjänar på detta.  Om man ger en närståendevårdare 5 dagar ledigt och det är en månad med 31 dagar så jobbar den 24 dagar på en månad. Och att vara närståendevårdare kan då hamna att vara på jobb i 24 timmar i dygnet. Då jobbar den 576 timmar på en månad. Ger kommunen då 600 euro i närståendevårsstöd, så lyfter närståendevårdaren ett stöd på 1,04 euro i timmen. Det här är förstås att generalisera, men det är en billig vårdform för kommunen och det är viktigt att kommunen ser detta som en resurs.  Så ni som är med inom kommunen och som suckar över att det krävs mer periodplatser eller mer pengar till hemtjänsten för att man ger mer ledighet eller över att man vill ge närståendevårdarna och -tagarna en subjektiv rättighet, så se lite vad de ger er istället. Men sen går det inte att mäta ens medhjälpande i pengar. Det är mycket större än så för en att hjälpa en anhörig eller en bekant.

     

    Avslutningsvis, fru talman, så vill jag säga att jag är övertygad att det är mera man bör hjälpa närståendevårdaren med och då bl.a. utbildning, men det är nog inget man skall ha med i lagen. Jag hoppas att det skall startas en intresseförening som lyfter fram deras intressen och behov. För de gör ett oerhört jobb som inte går att mäta i pengar, oberoende hur många remisser man gör. Men ibland måste vi se till den enskilda individen och att dess rättigheter kommer i första hand och inte alltid kommunens 

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Jag tycker att det andas ett visst misstroende mot kommunalpolitiker i det här anförandet. Jag är också förvånad över att socialdemokraterna går i bräschen för att göra närståendevården till en subjektiv rätt. Själv har jag valt att ta ställning till vi har konsekvenserna ur kommunens perspektiv, ur äldreomsorgens perspektiv och också ur kvinnornas perspektiv. Jag tycker att det är viktigt att närståendevården är frivillig för båda, för dem som tar emot vården och också för dem som skall ge vården. Jag vill betona att jag högaktar alla som sköter sina nära och jag tycker att det är bra att det nu finns ett regelverk för det här. Men jag skulle vilja veta hur socialdemokraterna försvarar att man skall ha en subjektiv rätt för närståendevård ur ett jämställdhetsperspektiv.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Först vill jag gå in och säga om misstroende mot politiker ja. Det kan man nog säga för kommunpolitikernas uppgift är att försvara kommunens pengar oftast. Det blir tyvärr så att man ibland inte ser till det mjuka. Det viskas i salen nu, men man måste kunna se ibland, att det är inte alla som har samma rättigheter i olika kommuner. Det är någonting som man måste lägga fram. Det går inte bara att hyssja och säga att allting sköts rätt i kommunerna för det är folk som säger olika beroende på vilka kommuner man bor i, och det måste man kunna vara ärlig med. Det är ingenting man behöver hyssja över.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Fru talman!

    Det smärtar mig att konstatera att det ges en öppning här för det offentliga att dra sig tillbaka och det som man en gång har tagit över, kvinnornas oavlönade arbete, och nu ge det tillbaka, trots att det är till en viss avlöning. Det är bra att det finns reglering också, men jag tycker att det är väldigt viktigt och se på konsekvenserna av detta. Vi skall nämligen komma ihåg att enligt en svensk undersökning är det flera av de enskilda som får vård som egentligen inte skulle vilja ha den av en närstående och det är också väldigt viktigt när man säger att de som vill ha det skall få det, men gör man det till en subjektiv rätt så signalerar man också från samhället att det här är en vårdform som är ett fullkomligt alternativ, förstås beroende på hur sjuk man är, till den offentliga vården. Vi ger också sådana signaler – det vill jag också titta på – att vi kanske driver döttrar/kvinnor, inte från arbetsmarknaden, men till mera deltidsarbete. Vill vi ha en sådan utveckling, socialdemokraterna?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Det smärtar mig lite att höra ledamoten Britt Lundbergs fördomar mot män, att inte män kan vara en närståendevårdare. Fortsättningsvis finns det också söner; det har nyligen varit en artikel i en tidning där en man skötte sin gamla mor. Men, minister Lundberg, jag har aldrig sagt att jag skulle vilja dra ner på den offentliga äldrevården. Det är en stor uppgift för kommunerna att klara av allt som nu krävs; sedan får vi inte sätta det här i en äldreomsorgsfälla. Det finns också barn som är sjuka eller handikappade som också behöver det här, inte bara de äldre.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag ställer samma fråga till ltl Göte Winé som jag har ställt tidigare till ltl Christian Beijar att varför kommer man med en så här angelägen viktig fråga för socialdemokraterna just nu? Det här är rena populismen. Man är fullständigt medveten om att det är för sent att ändra lagen, men man står här och debatterar bara för att skaffa sig billiga poäng i den här frågan. Jag vill påminna om att ni sitter med i regeringen. Det här är ingen ny fråga som har dykt upp i dagarna utan den här är flera år gammal. Jag har också tagit upp den i en frågestund, att se till att vi får en lagstiftning på detta område, och det håller vi på att få. Men jag kan inte förstå varför man kommer med det här nu, om det inte är för att skaffa sig billiga poäng igen på det här området.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Billiga poäng har nämnts tidigare här i replikskifte till oss, nu var det ltl Åke Mattsson. Jag vill visa en insändare av sittande talmannen från 1996 där vi lyfter fram frågan om den subjektiva rätten. Det här är alltså ingen ny populistisk fråga, det här är nog någonting som vi har jobbat med. Vad som felade tidigare kan man förstås ta en diskussion om, vi borde kanske ha varit tidigare i landskapsregeringen, i alla fall är det någonting som har gått fel där och samtidigt när man har diskuterat om förkastande, så om jag har förstått saken rätt så ville man förkasta förslaget för att få mera fakta och kunna se på den subjektiva rätten. Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman kan säkert rätta mig om jag har fel här, men det här är egentligen en sak som vi har jobbat på länge, ltl Åke Mattsson.

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Då kan man nog ifrågasätta metoden som man arbetar på. Man borde väl uppvakta ministern om man sitter med i regeringen, och upplysa om den här saken i och med att frågan har gått ut på remiss. Det fanns inte nämnt där överhuvudtaget utan man kommer med det nu först. Vad har man sysslat med? Sitter man och sover eller vad handlar det här om? Det här borde man verkligen ha bevakat om man har hållit på så här pass länge. Det är en katastrof. Jag tycker att diskvalificeringen man gör av kommunerna är förödande för kommunpolitiken, att man alltså kan nedvärdera dem så till den milda grad som man gör här. Då skall vi inte ha kommuner överhuvudtaget om man står här och förfasar sig över att det är skillnad mellan kommunerna och upprepar det gång på gång att det är skillnader mellan kommunerna. Det är kanske därför vi har kommuner på Åland, att det skall skilja lite emellan, att man röstar in kommunpolitiker beroende på vilken typ av frågor man kommer att prioritera och vad man kommer att arbeta för. Varför skall vi annars ha politiker där? Vi kan ju ha tjänstemän att sitta där.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Först vill ltl Åke Mattsson ta bort missbrukarvården från kommunerna, handikappvården och liberalerna har t.o.m. pratat om äldreomsorgen. Jag har förespråkat tidigare att jag vill ha färre kommuner ja, för jag vill att det skall vara mera rättvist mellan var du bor i kommunerna, att det inte får skilja för mycket. Det är inte så i dag, oberoende hur mycket du vill försöka se på det, ltl Åke Mattsson, så är det inte samma rättigheter du har i olika kommuner. Jag anser inte att det är det som är meningen utan jag vill att alla människor som bor på Åland skall ha samma rättigheter och kunna få samma vård. Om sedan ltl Åke Mattsson tycker att det är rätt att du i ena kommunen får missbrukarvård och inte i en annan eller en äldreomsorg eller vad det är, det får du stå för själv!

     

    TALMANNEN: Talmannen vill påminna om det korrekta språkbruket i parlamentet.

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det som är positivt i debatten efter ltl Göte Winé är att det finns en samsyn mellan åtminstone det som jag anser att är korrekt och det som ltl Göte Winé tycker att är bra, betydligt större i alla fall än vad de socialdemokratiska ledamöterna i landskapsregeringen har påvisat. Jag skulle önska ett förtydligande. I och med ltl Göte Winé förespråkar att kommunen skall bevilja stöd för närståendevård så undrar jag över finansieringen. Hur har ledamoten Winé tänkt sig att den skall ske? Skall den kompenseras ytterligare ut till kommuner från landskapsregeringen eller skall den s.a.s. ingå i den nya landskapsandelsreformen eller hur har ni riktigt tänkt?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Ltl Veronica Thörnroos nämnde samsynen. I en åländsk tidning var det en artikel måndagen den 28 maj framgår egentligen vår samsyn. Även där säger landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman att den subjektiva rätten skall komma. Det står så på papper, så det är jättebra! Det är synd att vi inte har kunnat sätta in det i den här framställningen. Det verkar närma sig val så att vissa vill göra det här större än vad det är!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Herr talman!

    Jag förstår ltl Göte Winés desperata panik här som han försöker bära med värdighet. Det är svårt att förklara när ens egna landskapsregeringsrepresentanter förkastar en framställning som man själv tycker är bra och försöker försvara här i salen. Det min fråga egentligen rör är samma fråga som i den förra repliken, som jag inte alls fick svar på: Hur avser ltl Göte Winé att ersättningen ut till kommunerna skall ske om 3 § förändras så att det blir att kommunerna ”skall” bevilja stöd för närståendevård? Skall kommunerna kompenseras och i så fall hur, ltl Göte Winé?

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Tyvärr kan jag inte svara på den frågan, ltl Veronica Thörnroos. Det är någonting för bättre utbildade än mig. Jag vill se till att den enskilde individens rättighet lyfts fram och igen sitter man från centerns håll och säger att nu är det fråga om pengarna. Centern vill inte ha den subjektiva rätten. Centern verkar vara helt emot den eftersom man sitter här och ifrågasätter var det skall bekostas. Är det en laglig rätt för den enskilde individen att få närståendevårdsstöd så skall den också ha rätt till det.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Vartefter diskussionen går kan man konstatera att det är tydligen är rätt lagförslag som ligger! På olika sätt framkommer det nämligen att det finns osäkerhet om vad det kostar. Vi måste erkänna att det i lagen i dag ändå är relativt generellt. Vi behöver ha förtydligande, och det har också kommit fram här under dagens lopp. Det som gläder mig är att jag kan göra bedömningen nu att socialdemokraterna i salen har beredskap att anta lagen, medan man inte hade beredskap i landskapsregeringen. Det är precis som har sagts här att vi har beredskap att gå vidare med frågorna, men eftersom det blev så sent väckt i landskapsregeringen att detta skulle ske här och nu så kan jag fortfarande inte som minister lämna en lag med subjektiv rätt till lagtinget som berör kommunerna utan att involvera dem.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Jag ser att det har varit bråttom med lagen eftersom inte ens alla kommuner fick vara med. Om inte min kommun Sund har svarat vad det kostar för närståendevårdsstödet eller varifrån det kommer, men det är någonting där och ändå är vi eniga om att den subjektiva rätten måste få komma fram och den måste lyftas upp. Där är vi inte så långt från varandra och det enda vi tycker just nu är att det här är någonting som man borde få fram så att det inte blir liggandes, skjuts upp och sen försvinner. Det är risken när man nu antar en lag där det inte är med. Vi kommer att göra allt för att vi skall få igenom en bra lag för närståendevårdsstödstagarna och för dem som sköter om vården.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Min bedömning av hur tankarna går här i salen är ju att det finns en väldigt stor respekt för närståendevård och en vilja att utveckla det i kommunerna. Det är faktiskt så att var och varannan här också är kommunalpolitiker. Utgående från det tycker jag att kommunerna kan vara relativt trygga när man uttrycker sig som man gör här i salen, men, som sagt, utredningar krävs, både ekonomiska och andra. Jag har sagt att jag har beredskap att börja utredningen, men jag har också sagt att jag vågar inte lova att det kan vara klart till hösten, för min bedömning är av de signaler jag får ifrån salen här att nu börjar det bli stopp på lagstiftningssidan.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Minister Lindeman! Jag har den största respekt och hoppas att du har rätt om att alla skall få det. Det du också kan ta med dig från debatten som hittills har varit – jag tror inte att det kommer att ändra så mycket – är att du omgående kan sätta igång någon och börja titta på den subjektiva rätten, för det egentligen bara ett parti som hittills har varit lite skeptisk till det; de övriga har pratat mycket positivt om det, så jag ger dig fortsatt fullt stöd att jobba vidare så att vi därmed kan ge den subjektiva rätten åt dem som har hand om närståendevården. De gör ett otroligt viktigt jobb för oss, det är vi helt eniga om, minister Lindeman.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Talmannen påminner om den korrekta tituleringen.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm:

    Talman!

    Det är synd att bryta sig in emellan när regeringspartierna har en ganska yvig för att inte säga vild diskussion! Men jag hade taltur och det kommer säkert andra talare som återigen för regeringspartiernas olika syn på frågan.

     

    Jag vill börja med att säga, talman, att jag tycker att det är ett jättebra förslag. Det är förslag som för ärendet framåt. Till stora delar är det ett bra förslag. Däremot hade jag hoppats att 3 § hade sett annorlunda ut. Jag tycker att just den kunde ha inletts med att kommunen ”skall” bevilja och inte ”kan” bevilja. Jag trodde när jag hade läst i media att det var just det socialdemokraterna hade gett som motförslag i regeringen, men så var alltså inte fallet utan man röstade för ett antagande och ett förkastande och socialdemokraterna var inne för ett förkastande. Däremot har man förfinat och förtydligat eventuellt, som jag vill se det, sitt förkastande med att man då var inne för att man skulle ha gått ett steg vidare, att man alltså skulle ha gett en lagstadgad rättighet för individen och en lagstadgad skyldighet för kommunerna att komma emot när det gäller närståendevård.

     

    Jag ser att det här är en ganska intressant diskussion ur ett ideologiskt perspektiv. Min kollega i partiet ltl Danne Sundman brukar prata om att man blir politiskt åksjuk, men jag tycker att det är alltid intressant att följa en diskussion ur ett ideologiskt perspektiv. Återigen kan vi konstatera att socialdemokraterna, åtminstone enligt det man säger i debatten, är för en valfrihet och för att individen själv skall få bestämma, medan centern är mer inne på att kommunen vet bäst, och även liberalerna säger att kommunerna vet vad som är bäst för individen. Jag ser en parallell mellan den här typen av lagstiftning och lagstiftningen om barnomsorg och explicit lagstiftningen om enskilda daghem. Här har vi parallella lagframställningar. Där vet vi att om det är så att en sammansättning, en sammanslutning inom en kommun, anhåller om att få starta ett enskilt daghem så är kommunen skyldig att betala 90 procent av vad kommunens kostnader för barnomsorg är. Det här är en lagstadgad rättighet för dem som tänker starta ett enskilt daghem och det är en lagstadgad skyldighet för kommunen att betala den här summan till sammanslutningen. Vi vet också av erfarenhet att det inte är många som startar och vi vet också av erfarenhet att det har varit mycket problem, för att inte säga tjafs, för de få som har försökt sig på att starta ett enskilt daghem. Diskussionen har varit exakt densamma: det finns ledig kapacitet på de kommunala daghemmen, skall vi alltså återigen vara tvungna att betala för någon privat sammanslutning, måste vi bekosta en valfrihet för föräldrarna och barnen?

     

    Jag ser en parallell till den diskussion vi har här i dag. Vi har kommunal omsorg om de äldre och nu är det inte en lagstiftad rättighet, men jag hoppas att det skall bli det, att man också skall få den valfriheten som äldre eller som närstående till en äldre eller till en svårt handikappad eller en annan som behöver daglig vård så att man också kan ha det hemmavid utan att man skall behöva höra just de argumenten som jag har reagerat emot när det gäller enskilda daghem, att man mera värnar om kommunens personal än om valfriheten för individen. När det gäller den här delen av omsorgen tror jag att det är många som skulle önska att sköta det just på individnivå, att man inte passar in helt enkelt och inte klarar av stora team, stora grupper, som man många gånger kommer att hamna i. Diskussionen här har gett vid handen att kommunerna bör ha den här rättigheten. Kommunerna skall själva få välja och tilltron till kommunpolitiker tycker man att är svag om det är så att man vill stipulera den här rättigheten för individen i lag. Jag tycker att erfarenheten just har visat det att många kommuner har det kämpigt och på det viset är det bara den lagstadgade rättigheten man har som kommunen verkligen ombesörjer. Vi vet att specialomsorgen, missbrukarvården, kommer på efterkälken i många kommuner. Det kan många kommunpolitiker både från Eckerö och Vårdö, speciellt centerledamöter, vittna om att är fallet. Man har t.o.m. gått in i landskapets budget och gett särskilda stöd för just de här kommunerna för att man skall klara av den här typen av omsorg i kommunerna. Jag tycker inte att det är särskilt klädsamt att man i ett modernt samhälle skall handskas med problematik vad gäller individer, vad gäller omsorg om de enskilda, att man måste gå in och ta upp enskilda anslag, kanske på kommunnivå och dessutom på landskapsnivå, för att klara av det därför att den lagstadgade servicen har gått före och det här kommer i efterhand. Jag är rädd för att vården om de närstående också kan utveckla sig till det. Därför tycker jag att det skulle vara väsentligt att man får in det här i lagstiftningen. När det gäller problematiken som man har tagit upp här tidigare så vem skall bekosta? Skall man ha ett extra anslag återigen? Skall det gå över landskapsandelarna? Då vill jag svänga på steken och säga att kostnaderna kanske inte blir större, men på individnivå har man en lagstadgad rättighet, och just rättssäkerheten har vi diskuterat så många gånger här i lagtinget, och det är den vi skall värna om. Det är de människornas förtroende vi sitter på här i parlamentet. Vi håller just på i lagutskottet och går igenom förvaltningslagstiftningen. Det är en annan form av rättssäkerhet. Vi skall värna om rättssäkerheten i samhället och speciellt när det gäller de svaga grupperna som ofta inte själva kan hävda sin rätt. Många säger i dag, att om jag behöver det här, jag är så sjuk att jag kan inte själv föra min talan utan jag behöver en frisk vid min sida för att få den här rättigheten igenom. Jag tycker att det är vår skyldighet som lagstiftande församling att se till att man inte behöver vare sig bråka eller bli besvärlig ute i kommunerna för att få den här möjligheten.

     

    Jag har också förstått att man från socialdemokraternas sida här i parlamentet har en annan inställning eller kanske densamma, men den är inte uttalad från regeringens sida att man inte tänker förkasta lagförslaget, men jag skulle hoppas att utskottet i sin behandling tittar på just de här frågorna: kan man göra någonting åt 3 § i det här skedet eller kan utskottet komma med en tydlig adress och en uttalad vilja från parlamentets sida att man ger ett tydligt uppdrag till landskapsregeringen att återkomma med en precisering av just 3 §. Ledorden ideologiskt från vår sida är rättssäkerhet, valfrihet på individnivå.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    I sak är vi relativt överens. Jag har sagt, och det står också i framställningen, att vi går vidare utgående från att utreda hur det kunde se ut med en om vi kallar det subjektiv rätt. Det har jag för avsikt att fortsätta med, men jag har också sagt att tiden håller på att rinna ut för den här landskapsregeringen och det här lagtinget, men jag är nog så godtrogen att jag tror att det finns kloka politiker också i nästa lagtingsval och i nästa landskapsregering; arbetet som eventuellt inte hinner bli lag finns ju till nytta för följande landskapsregering i så fall att det skulle gå på det sättet. När det gäller om utskottet skulle skriva in ”skall” nu vill jag nog i alla fall att man skall tänka sig för lite grand, för jag har fått kritik här för att jag inte har hört kommunerna i en mindre fråga än det och jag håller med om att det kanske inte alls behöver bli dyrare, men kommunerna tror det och det måste finnas en utredning till grund. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag tycker att det är bättre än ingenting att man kommer med lagstiftningen och den är bra, men till den här delen just vad gäller individens rättssäkerhet, som man kan tycka att är den genomgående faktorn i hela lagframställningen, men trots det är vi beredda från vår sida att anta den. Det är som i många fall att vi har gett en adress vidare till regeringen och regeringarna under årens lopp och inte har det sedan ändå kommit, men vi får hoppas att de som kommer efter oss också är beredda att arbeta för den här frågan. Sedan är det helt klart att man har inte gått ut i remissförfarande just med den här explicita frågan och därför kan man inte heller ha någon åsikt om den. Den borde ha varit med i förarbetena.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman!

    Precis det! Vi borde i så fall ha gått ut från den modellen att det skall vara ”skall” och göra utredningsarbetet på förhand. Det är i den situationen vi är nu att det inte finns utrett och därför vill jag fortsätta. Skillnaden mellan om utskottet ger uppdrag, och det kanske inte alla gånger har hörsammats, är att vi säger det själva i den här lagframställningen att vi skall gå vidare.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    För den som inte har varit med inom landskapsregeringens väggar vet inte hur det här arbetet har framskridit, men jag tycker att det är fel att bara kasta hela det smutsiga byket i socialdemokraternas famn, för är det så att landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman och jag också är överens, så borde alla ha haft ett ansvar att tänka just på den frågan. Däremot tycker centern någonting annat och anser att det är viktigare att man har det här på kommunnivå. Den åsikten respekterar jag. Det är bara intressant att se att man faktiskt har i vissa frågor olika åsikter, men jag tycker att det är fel att försöka skylla på varandra utan man måste ta sitt ansvar och säga att man tänkte inte hela vägen ut.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Roger Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Jag vill poängtera att jag när jag höll liberalernas gruppanförande betonade jag rättigheten till ledighet, att systemet bör bli en lagstadgad rättighet på samma grunder och med samma motiveringar som ltl Gun-Mari Lindholm själv anförde.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag fick en annan uppfattning när jag hörde ltl Åke Mattsson. Jag kanske missförstod det, men efter ltl Åke Mattssons anförande fick jag för mig att det var väldigt viktigt att kommunerna själva hade bestämmanderätten över möjligheten att besluta i frågan. Men är det så att liberalerna också har samma åsikt är det bara bra, för då vet vi att vi får ett absolut förtydligande till regeringen i den här frågan.

     

    Ltl Roger Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Mitt gruppanförande gick just ut på den inställningen att det bör vara en lagstadgad rättighet därför att det vinner hela samhället på, både personerna och individerna. Vi har också individen i centrum – en av liberalismens grundidéer. Det torde råda samstämmighet mellan oss och er i den här frågan.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Det är bra! Vi är ganska många som tycker på samma sätt här i församlingen. Det är tyvärr bara det att vi kommer antagligen inte att komma ända fram i den här frågan, om det är så att man inte avser att förkasta den, som jag tycker att är fel i det här skedet. Det här är i alla fall ett långt steg bättre framåt än vad det är i dag, men jag hoppas att utskottet också kommer fram till det och att man ger en tydlig adress till landskapsregeringen att gå vidare i det här arbetet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det var ett intressant anförande som ltl Gun-Mari Lindholm höll, både vad gäller drogproblematik och annat, men jag väljer att svara på det som rör den här framställningen. Ltl Gun-Mari Lindholm säger att centern bara sätter kommunerna i centrum, att centern inte bryr sig om individen. Jag vet inte om ltl Gun-Mari Lindholm var inne hela tiden när jag höll centerns gruppanförande, men det borde ha framgått att individen är väldigt viktig för oss också. Jag skulle ytterligare vilja förtydliga att vi stöder framställningen till fullo och här står: ”Enligt landskapsregeringens bedömning är det mest ändamålsenligt att genomföra lagstiftningsarbetet i riktning mot en förbättrad socialservice i etapper. Således utgör det föreliggande förslaget ett första steg i detta lagstiftningsarbete.”

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jo, ltl Gun-Mari Lindholm var inne under ltl Veronica Thörnroos anförande och antecknade också vissa stödord från ltl Veronica Thörnroos anförande. Där var bl.a. ”tror på kommunerna”. I replikväxlingen mellan ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen blev det ännu mer tydligt att man hade en divergerande åsikt, och jag kan inte tolka det som jag hör på ett annat sätt än vad jag nu har framfört. Men det skulle inte vara första gången som man menar en sak och säger en helt annan!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Fru talman!

    Det är säkert rätt och riktigt som ltl Gun-Mari Lindholm säger att jag i centerns gruppanförande sade att vi tror på kommunerna. Det gör vi! Men jag var också mycket tydlig med att säga att vi tror på den enskilda individen. Att tro på kommunen betyder inte att man inte kan tro på den enskilda individen.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Men differensen i våra åsikter ligger i nog om man vill ha det till en lagstadgad rättighet för individen och en lagstadgad skyldighet för kommunerna. Så långt uppfattade jag inte att centern ville gå, man var nöjd med det som det var, man tror på kommunerna jo, men vill man ha en rättssäkerhet på individnivå? Det uppfattade jag att man inte ville ha genom lagstiftning i alla fall, men det kommer säkert andra ledamöter från centern som i så fall kan förtydliga sin åsikt i den frågan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Johan Ehn:

    Fru talman!

    Jag vill börja med att säga att jag tycker det är en bra lag som ligger här på bordet i dag, en lag som länge har varit efterfrågad och som nu äntligen ger en grund för den verksamhet som ändå länge har bedrivits ute i kommunerna. Nu finns en lagstadgad grund för detta. Även vi från vår sida har i omgångar diskuterat att vi vill komma längre, men vi har också konstaterat att det här måste, precis som landskapsregeringen säger, göras i etapper, framför allt utgående från det att man måste vara säker på att man får den rätta formen och man måste också veta vad de ekonomiska konsekvenserna blir. Det finns sådana som här i talarstolen har varit rädda för att det blir dyrare för kommunerna och det finns sådana som har sagt att det knappast behöver bli dyrare. Jag ansluter mig till de senare som faktiskt tror att för kommunerna kan det i det långa loppet vara en välgärning att ha denna möjlighet. Det kan kommunerna i och för sig redan i dag göra med den här lagstiftningen; genom att titta in i framtiden kan man se att det här är någonting som kan vara till nytta för kommunen och då kan man genomföra det. På sikt tror ändå jag att man måste gå vidare, som det står i framställningen, och framför allt har vi från Frisinnad Samverkans sida lyft fram möjligheten att på samma sätt som vi har drivit en barnomsorgspeng skulle man också kunna ha en omsorgspeng. När det är så att det konstateras – bara att vara gammal leder inte till att man behöver ha omsorgen – att man är i behov av äldreomsorg så skall man då också kunna få en valmöjlighet i form av någon typ av, som vi har föreslagit, en omsorgspeng som skulle kunna användas för den typ av vård som man väljer att ordna. Just ur den här synpunkten tycker vi det var viktigare att i det här skedet få en reglering kring själva förfarandet hur man ute i kommunerna gör om man väljer att ha det för att sedan få mera tid för att gå in och titta på just formerna, finansieringen osv. Det verkar ändå som att det ganska långt finns en enighet kring det här, att man är på rätt väg, och det hoppas jag nu också att man skulle kunna konstatera här i lagtinget och i utskottsbehandlingen.

     

    Det var med en viss förvåning som jag också konstaterade att det hade föreslagits förkastande från socialdemokraternas sida. Har jag uppfattat diskussionen rätt här i salen så finns det kanske en beredskap att ändå gå vidare därför att man också från deras sida ser nyttan av att få en reglering kring det här. Sedan ville man gå steget vidare redan i det här skedet, det skulle inte jag ha varit beredd på nu utan, precis som jag har beskrivit i mitt anförande, anser jag att det behövs en hel del tilläggsarbete innan man kan komma så långt att man kan få en utvidgad rättighet, om man vill se det på det sättet.

     

    Men det finns, som sagt, många frågor; utöver dessa två med formerna och kostnaderna tycker jag också att det som man måste fundera rätt mycket på är just biten hur man konstaterar att man får denna rättighet. Vad gäller barnomsorg är det betydligt mycket enklare; där kan vi bara konstatera rakt av att det är en viss ålder: befinner man sig under skolålder så kan man konstatera att det här är nödvändigt. Men vad gäller äldreomsorg är det på det sättet att det inte är ålder som är det avgörande där utan det är faktiskt det vårdbehov som man eventuellt har.

     

    Jag hoppas att vi i lagtinget skulle kunna ena oss kring att driva igenom lagstiftningen för att sedan, precis som framställningen också gör gällande, kunna fundera vidare på hur man kan komma vidare i reformen senare.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Fru talman! Vtm Johan Ehn talar om äldreomsorgspeng, men jag anser att det är ingen motsvarighet till betalning för närståendevård. Närståendevård innefattar också handikappade, unga, barn och hela den biten. Det är egentligen två skilda saker, men säkert går det att utveckla äldreomsorgspengen och komplettera det med några andra vårdformer i hemmet, men så här rakt av kompenserar de inte varandra.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Fixeringen vid äldreomsorg blev kanske lite tokig i anförandet från min sida. Jag pratade inledningsvis just om en omsorgspeng där man funderar just på hur man kunde lösa det för dem som har behovet av omsorg. Där faller den här biten också in. Men det är ytterligare ett incitament, som jag ser det, för att vänta med att skriva in i lagstiftningen att det här blir en subjektiv rätt tills man har bestämt sig för hur formerna exakt skall se ut för hur man löser det. De grupper som ltl Raija-Liisa Eklöw nämnde har redan också sin rätt att få sina behov tillfredsställda via annan lagstiftning. Man behöver då se till att den här lagstiftningen blir en kompletterande lagstiftning på sikt till det så att man kan välja de olika vårdformerna på ett sätt som är mera individuellt anpassat.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Huvudsaken är då att ingen hamnar emellan. Det blir lätt så när det finns olika system. Med kompletteringen att det är fråga om en omsorgspeng förstår jag det bättre.

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Det viktiga är att vi skapar system som faktiskt inte är sådana som ger ytterligare problem utan att de skall lösa problemen, så vi verkar vara överens vad gäller den frågan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det var en del i anförandet som väckte min nyfikenhet när man jämförde med äldreomsorgen och barnomsorgstaxan. Det var mycket enklare med barnomsorgstaxan. Med beaktande av att man inte från regeringens sida har lyckats få fram något förslag om en barnomsorgstaxa på Åland skulle det vara intressant att veta om man också anser att det här är en omöjlig uppgift att gå vidare med eller varför tar man just den liknelsen i det här sammanhanget?

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    För det första tror jag att vi får ta och titta tillbaka lite i det stenografiska protokollet. Jag pratade överhuvudtaget inte om barnomsorgstaxan i mitt anförande. Det jag pratade om var barnomsorgspeng och det är en ganska stor skillnad på barnomsorgstaxa och barnomsorgspeng. Barnomsorgspengen är betydligt enklare att definiera på det sättet därför att där sätter du en ålderskategori som får pengen för att vi har bestämt oss för att barnomsorgen skall finnas. Det var det jag menade med att det är betydligt enklare att göra den där än att prata om en omsorgspeng som bygger i större utsträckning på ett behov som en individ har och då blir det betydligt mycket svårare att hitta ett system för hur man skall fatta beslut om när den skall utbetalas eller inte. Det har ingenting med barnomsorgstaxan att göra.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag anser att det i allra högsta grad har med barnomsorgstaxan att göra i och med att vi inte har någon lagstiftning där och att man försöker komma med olika konstellationer som man inte klarar av i den här regeringen att få en samsyn i, om man inte får en lagstiftning. Det kan hända att man kommer med förslag som ser praktiska och enkla ut att genomföra, men så länge man inte får en majoritet och kan få en lagframställning är det fullständigt värdelösa förslag, man måste få något som man har en enighet bakom och som kan vara konstruktivt för det åländska samhället.

     

    TALMANNEN: Talmannen påminner om att ärendet handlar om lagstiftning om närståendevård.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Jag hade tänkt styra tillbaka diskussionen just till den biten därför att det är faktiskt på det sättet att det lagförslag som nu ligger rör omsorgen. Jag har sagt från min sida att vi vill titta på hur man kunde skapa ett system som är betydligt bättre som har en större bredd. Vad gäller ltl Åke Mattssons insinuationer om att regeringen inte är eniga i de här två frågorna som har disukterats, så visst, så är det! Men vill ltl Åke Mattsson plocka poäng på det hellre än att diskutera sakfrågan får han gärna göra det för mig, men jag tycker det är lite synd när vi samtidigt nu har kommit in i en diskussion som jag har upplevt att har varit ganska konstruktiv här i salen, där vi har sett att det finns saker som vi är eniga om. Men, som sagt, vill man diskutera och vinna billiga politiska poäng i stället är det upp till var och en!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Jag vill påpeka, att den socialdemokratiska lagtingsgruppen inte har för avsikt att förkasta framställningen. Det är jag reagerade på var frågan om ålder, men det har avklarats redan i ett annat replikskifte. Min uppfattning är att närståendevårdarlagen ger möjligheter för dem som är nyfödda och framåt.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Debatten har rört sig väldigt mycket kring den äldre befolkningen därför att där har den varit vanligast, men jag håller med ltl Anne-Helena Sjöblom om att det lagförslag som vi diskuterar här och nu ger möjligheterna från vaggan till graven i princip.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Då är vi överens när det gäller den saken. Jag kan förstå att det mycket handlar om äldre, eftersom det är många äldre som tar hand om någon annan närstående äldre person. Man skall inte glömma att den gäller från noll och uppåt.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Nej, det är helt klart på det sättet att man skall göra det. Också den diskussion som jag försökte initiera om att ha ett bredare grepp när man kommer vidare och skall göra det arbetet som beskrivs i framställningen, alltså att det vidare greppet skall tas genom att man också ser på möjligheten att i högre utsträckning stöda just det arbete som man väljer att göra i hemmet i stället för att uppta en institutionsplats. Vi bör försöka skapa största möjliga valfrihet för individen att välja de här bitarna.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson: 

    Fru talman!

    Vi har försökt ta initiativ till den här lagen och vi har diskuterat frågan vid olika tillfällen, bl.a. i frågestunden. Om det beror på att det har varit oenighet eller vad det är, det vet jag inte, men jag tycker att lagen borde ha kommit mycket tidigare. Vad som oroar mig ännu mer är att socialdemokraterna var beredda att förkasta lagförslaget, för trots allt är det nu en bra bit på vägen, fast det inte når ända fram på alla områden som alla vill. Sist och slutligen tror jag att ingen vill ta bort det som finns här. Det finns ingenting som man vill ändra på här, utan man vill lägga till olika saker, så på det sättet tycker jag att lagen är bra. Framför allt en stor eloge till socialdemokraterna för att de i dag ställer sig bakom förslaget och att vi tydligen kommer att få igenom lagen och att den inte blir förkastad på grund av nyval.

     

    Det finns mycket bra saker. Även om kommunerna inte är skyldiga att bevilja stöd för närståendevård är de generellt skyldiga att ombesörja vård för personer som på grund av nedsatt funktion, sjukdom eller handikapp eller någon annan motsvarande orsak, behöver vård eller omsorg, så på det sättet finns det en lagstiftning. Reglerna som finns gör klart att närståendevårdarna inte står i ett anställningsförhållande till kommunerna; däremot är kommunen skyldig att teckna olycksfalls- och pensionsförsäkringar. Den ramen är väldigt klar och tydlig. Antalet lediga dagar höjs från två dagar till fem dagar. Det har debatterats här om det skall vara tre eller fem dagar, men jag tycker att det finns en samsyn att stå fast vid fem dagar.

     

    Vi bör också komma ihåg att redan i dag har kommunerna fritt att välja fem dagar, om man vill det. Nu tvingar man dem till det. Det jag ifrågasätter är finansieringen; lägger man så här pass mycket extra kostnader på kommunerna borde man också titta på finansieringen och ställa det kravet på landskapsregeringen att när man går in och lyfter fram en sådan här sak skulle det finnas någon form av finansiering. Ibland känns det som, framför allt om man sitter i socialnämnden, att 90 procent av det som man beslutar om och det som man behandlar där är redan uppbundna medel i lagstiftningen, så man har väldigt små marginaler att verka och jobba som kommunpolitiker. Det kommer också på sikt att göra att intresset försvinner. Jag hör till dem som har en ytterlighetsåsikt i mitt eget parti; jag hör nämligen till dem som är beredd att minska väldigt drastiskt på antalet kommuner på Åland, t.o.m. att man skulle övergå till en enda kommun. Skall vi ha kommunerna kvar tycker jag att man skall löpa linan fullt ut, att det kommer att skilja i service mellan olika kommuner, man väljer de kommunpolitiker som sitter i olika nämnder och olika politiska grupperingar och får den vård och omsorg och den kommun som man vill ha s.a.s. Man kan som kommuninvånare på det här sättet styra upp sin kommun; jag tycker att man skall inte helt ta emot alla verktyg från kommunen att jobba på det här sättet, om vi skall ha dem kvar.

     

    Nu pratar man också som om närståendevård skulle vara det enda sättet när det gäller att ta hand om våra äldre i hemmen, men enligt den nya äldreomsorgsplanen kan man t.o.m. vara beredd att från ÅHS och hemsjukvården samt från socialen göra upp till sex hembesök per dag till de äldre för att bereda dem möjlighet att bo kvar. Det är också en sak att notera, man jobbar inte bara med närvårdande stödet utan det finns också andra områden där man kan gå vidare. Jag är annars orolig för att det kommer att bli väldigt kostnadsdrivande framöver och det här kommer att bli en turboeffekt på den äldreomsorgskostnad som vi har redan i dag. När fyrtiotalisterna kommer så kommer det att bli andra krav på servicen än vad vi har i dag. Jag vet att det förekommer ute i kommunerna att man inte har tid att göra antalet besök som behövs med den uppsättning av personal man har. Det kan hända att man redan när man kommer med maten på kvällen klär av personen så att de får sitta i morgonrocken tills de går och lägger sig på kvällarna. De accepterar de äldre i dag, men när fyrtiotalisterna kommer de aldrig att acceptera det här, så man kommer att ha ett helt annat krav på service osv., så det är någonting som vi skall vara beredda på. Jag är alltså rädd för kostnadsstegringen och man borde vara beredd på den ute i kommunerna.

     

    Jag är också lite orolig för att vi sätter för stor press på de äldre anhöriga. Är det så att grannens fru är hemma och sköter om sin man och det kommer tydliga signaler från samhället att det är så här det skall gå till, det är så här som vi skall göra, så även om man inte orkar, vill eller kan, så kanske man känner sig tvingad till det och det bör man alltså ha i beaktande när man går vidare i lagstiftningen. Det är en sak som jag känner att inte är tillräckligt utredd just nu.

     

    Så här långt är framställningen bra, men man har inte klarat av att utreda framställningen längre än så här; det borde vara på en ny remissrunda och ta väldigt lång tid på sig om man skall gå längre än vad förslaget är just nu.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Ltl Åke Mattsson säger att det är oklart med finansieringen och att det innebär extra kostnader för kommunerna. Jag måste faktiskt få säga att jag anser att närståendevårdarna som finns i dag och som sköter sina anhöriga i sina hem gör ett mycket värdefullt arbete, både i dag och i framtiden, både med den här lagen och utan den. Närståendevårdarnas arbete är så värdefullt att jag tycker att det är hemskt att man pratar om att deras arbete är kostnadsdrivande för kommunerna när det faktiskt är så att det kommer att spara oerhört mycket pengar för kommunen.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Det håller jag med om. Det är principen att när det gång på gång kommer framställningar som höjer kostnaderna för kommunerna, så det är i ett större sammanhang man skall se det. Jag har själv jobbat med de här frågorna och jag har anhöriga som har varit närståendevårdare så jag vet vad det går ut på och jag vet vad det här handlar om. Jag vet också att det är en ganska bra reglerad och uppstyrd verksamhet i dag, det är inte godtyckligt som man får närståendevårdsstöd utan det skall vara läkarutlåtanden, det är olika nivåer osv., så den delen tycker jag att fungerar bra. Jag tycker att det är en väldigt bra verksamhet och jag ifrågasätter inte framställningen, men jag tycker inte att man från regeringens sida gång på gång skall ålägga kommunerna mer och mer kostnader utan att man överhuvudtaget tänker på finansieringen. Kortsiktigt är det trots allt en kostnad.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Så länge har jag åtminstone suttit här att jag vet att lagtinget stiftar lagar som ger kommunerna uppgifter som de är skyldiga att sköta, och det är bra för alla medborgare på Åland. Finansieringen av det har alltid löst sig med lagtingets goda vilja.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror inte att vi har haft så dåliga ekonomiska framtidsprognoser i kommunerna som vi har just nu. Det gäller också att ge kommuntjänstemännen och politikerna som jobbar där lite hopp, det är reaktionerna som kommer därute att det kommer mer och mer pålagor, man tar s.a.s. intresset och deras ”go” ifrån dem, att det kommer att vara mer och mer att göra, att göra det här lilla extra och åstadkomma någonting för det kommer någonting nytt hela tiden. Jag tror att man borde som en ”premie” när man föreslår en sådan här lagstiftning ge en liten grej med så skulle det fungera mycket bättre, man skulle ta emot lagen mycket bättre och det skulle fungera ändamålsenligare.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    När det gäller kostnaderna sade jag vid presentationen att min bedömning är att det egentligen är en inbesparing på sikt. Det är möjligen så att det i uppstarten, om man utökar det, kan upplevas som en kostnad, men drar man kostnaderna över ett antal år tror jag att kommunerna faktiskt är vinnare i stället för förlorare. Det är min bedömning. Men nästan samtliga kommuner har sagt i sina remissvar att det här blir en merkostnad, och det får man respektera att de har sagt. Utgående från det gör jag bedömningen att det är oerhört nödvändigt att vi också gör ekonomiska utredningar vad det skulle innebära att ha, som vi kallar det här i debatten, den subjektiva rätten. Jag tror nämligen inte att det heller där behöver bli så stora kostnader om man sköter det på rätt sätt, utan, tvärtom, vinnarna, om det fungerar, är antagligen kommunerna också där.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag känner att vi här har en samsyn. Det viktigaste är inte att man bestämmer här i lagtinget vad kommunpolitikerna och tjänstemännen tycker. Har man en bra utredning och kanske ger ett visst ekonomiskt underlag, att man visar den goda viljan, så tror jag att den här typen av lagstiftning skulle tas emot mycket bättre därför att det finns en stor poäng här också: kommer man med en bra lagstiftning som fungerar fint är det viktigt att tillämparna tycker om den och tycker att den är fin och inte står och spottar på den, för då mistar den en del av sin avsikt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

     

    Ltl Gun Carlson:

    Herr talman!

    Det här är en lagstiftning som påför kommunerna nya uppgifter, visst är det så, som ltl Åke Mattsson sade, utan att man på något sätt avser att ersätta dem. Jag menar inte heller att man skall göra det, men det är ändå korrekt att inse det och jag säger det mest därför att det har framskymtat att statsrevisorerna ansåg att man inte har skött det bra i Finland. Där gav man också pengar för det här som kommunerna tydligen inte använde. Nu har vi ett annat förhållande här och det är bra det.

     

    Det vi diskuterar nu är närståendevård eller anhörig vård, som det hette förr i världen och då sade det kanske ännu mera, man förstod det lättare. Det är egentligen en fortsättning på det normala, vanliga familjeansvaret för medlemmar inom den egna familjen, det är i grunden i upplägget när det gäller närståendevård, och närståendevård kan visst och är en jättefin länk i vårdkedjan. Det här kommer att förstärka den länken, och det tror jag vi också är väldigt överens om. Det som det nu mest har handlat om är vem som skall bestämma och när man då säger att det är upp till den behövande att själv få bestämma – vi har talat ganska mycket om äldre, att alla äldre fritt skall få bestämma själva var de skall vårdas – så det kommer aldrig någonsin att hålla. En sådan här bedömning kan aldrig vara subjektiv ur en persons synpunkt, den vårdbehövande kommer aldrig att kunna ensam säga det, för närståendevård handlar egentligen om vård, hjälp och stöd till människor som inte mera klarar sitt dagliga liv och leverne i sitt eget hem, av olika skäl klarar de inte av sin vård. En bedömning av vårdbehovet måste alltid vara objektiv. Klienten, vårdaren, socialvården, hälsovården är de som tillsammans skall bedöma: behövs den här vården och hur skall den se ut.

     

    Det fina med den här lagen att den ger nya och klara regler för kommunerna; jag vet att många kommuner har tittat på lagstiftningen och följt den ungefär, dvs. den säger tydligt vilka förutsättningar som skall gälla för att få vård, man skall ha vårdbehovet på grund av någon omständighet som är tydligt uttryckt i lagförslaget och det skall finnas en anhörig till den vårdbehövande som klarar av det, den skall vara lämplig eller någon annan närstående och så skall vårdarens hälsa och funktionsförmåga skall svara mot de krav som vården gäller osv. Det är väldigt tydliga krav och jag tror att det är bra för kommunerna att få tydliga regler. Det finns också regler om vårdavtal, vård- och serviceplan, och också det här är väldigt viktigt och det är det här som är det viktiga i lagframställningen. Att det sedan i 3 § står ”kan” och inte ”skall” tycker jag faktiskt är mindre viktigt i dag. Jag tycker att det viktiga är nu att vi får igenom lagen som likställer alla närståendevårdare, man får sin lön på samma grunder, får sina ledigheter och man har möjlighet att få ett jämställt system. Det är klart att mest handlar det om äldre, men det finns också föräldrar till småbarn som kan ha närståendevården. Vi måste komma ihåg att en subjektiv rätt ur patientens/klientens synpunkt är svår, det är svårt att bedöma när man är glömsk, sjuk, gammal, man har inte det omdöme som krävs för att bedöma vilken vård som är lämplig. En subjektiv rätt ur vårdarens synpunkt kan vara lika svår.

     

    Jag tycker att vi i centern har varit tydliga, vi har omfattat förslaget precis i sin helhet och centern tycker att kommunerna mycket väl skall klara det, vi tror att kommunerna kommer att klara bedömningarna, vi vet att alla kommunpolitiker och tjänstemän kan räkna och jämföra kostnader mellan närståendevård och institution och boendeservice. Jag kan inte tänka mig att det finns någon kommun som säger nej till ett dokumenterat vårdbehov som finns hos, att man skulle säga nej till en närståendevårdare i ett sådant fall. Jag tror verkligen inte att det är någon risk ens för det. Vi har redan hört av centerns gruppanförande att vi stöder framställningen.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

    Fru talman!

    Som jag tidigare sade i replikväxling högaktar jag alla dem som väljer att vårda sina nära och, det handlar inte bara om att vårda gamla, som vi också har sagt tidigare, utan det kan också handla om funktionshindrade av olika slag eller barn. Det är mycket bra att det kommer en lagstiftning som reglerar en minimiersättning för dem. Jag tycker också att det är viktigt innan man gör några tvära kast i lagstiftningen, som har diskuterats, bl.a. att införa systemet som en subjektiv rätt, att man då också skulle titta på konsekvenserna av det. Det är klart att det är krasst ekonomiskt, men det kan man se ur flera synvinklar därför att ha en närståendevårdare är betydligt billigare än att ha en institutionsplats, så jag tycker också att det är svårt att få fram av kommunerna hur man skulle hantera en framtid med subjektiv rätt. Om det är så att det finns subjektiv rätt är det viktigt att se att vad har hänt med utvecklingen i de kommunerna t.ex. I Sverige har man bara på frivillig basis infört närståendevården i vissa kommuner, eftersom socialdemokraterna tidigare har varit väldigt hårt emot den här typen av reglering där.

     

    Som jämställdhetsminister tycker jag också – och jag hade hoppats att flera skulle ha hakat på den diskussionen – att man borde också titta på den subjektiva rätten ur ett jämställdhetsperspektiv. Det typiska mönstret är att yngre och medelålders kvinnor tar hand om gamla föräldrar medan äldre kvinnor vårdar sin partner. I Sverige har man kommit fram till att ungefär 70 procent av dem som är närståendevårdare är kvinnor. Vi har inbegärt statistik för lagstiftningen, men som vi har kunnat konstatera är den ännu inte fullständig, men det stämmer säkert att den ligger någonstans på 70 procent kvinnor.

     

    Ett centralt mål i den nordiska jämställdhetspolitiken har varit sedan 70-talet att kvinnor och män skall dela lika på det obetalda arbetet, tillika som man skall kunna förena det obetalda arbetet med förvärvsarbete. Utbyggnaden av den offentliga omsorgen betydde ju att det offentliga tog över främst kvinnors obetalda arbete.

     

    En fråga jag som jag vill att man ställer sig och som jag hoppas också att social- och miljöutskottet funderar på, ifall man har någon tanke på att ändra det till en subjektiv rätt i alla hast, är att man funderar på om en subjektivrätt till närståendevård kan leda till en utveckling där det offentliga drar sig tillbaka och lämnar tillbaks det arbete man en gång tog över.

     

    För mig är det viktigt att  närståendevården skall vara frivillig för båda involverade. Jag funderade och lekte lite med tanken och diskuterade med minister Lindeman här att det är lätt när man jämför med barnomsorgen att man kan säga att man har en subjektiv rätt till att få barnomsorg, man har en subjektiv rätt att komma till en offentlig tillsyn, men att säga att man skall ha subjektiv rätt till närståendevård tycker jag är mycket svårare för det förutsätter framför allt att man skall ha en närstående och skall det sedan vara en frivillighet begränsas det ytterligare. Jag tycker nog att det finns skäl att titta på det. När man har utrett det vidare kanske det är så man tycker att det är rätt och att nästa steg skall vara att ge en subjektiv rätt till närståendevård. Vi har skrivit i framställningen att det är vi beredda att titta på, men vi tyckte inte att det var en bra idé att lämna framställningen, som tidigare har sagts här, och riskera att den kanske inte kommer till lagtinget överhuvudtaget inom den här perioden och så kommer det en ny landskapsregering som också har sin uppstart och sedan tar det en ganska lång tid förrän lagen träder i kraft. Om det är så att man efter utredningsarbetet kommer underfund med att det är bra med subjektiv vård så kan man komplettera lagstiftningen med det. Jag tycker, som sagt, att man inte i behandlingens sista minut skall införa så här pass övergripande ändringar utan jag tycker att man bör fundera efter och också titta på konsekvenserna. Överhuvudtaget skulle vi inte ha haft en vettig konsekvensanalysbedömning om vi hade ändrat på detta.

     

    Förutom konsekvenserna för kommunerna är det viktigt, när man tar ställning till en subjektiv rätt, om den kommunala omsorgen bibehålls på samma höga nivå, om vi får subjektiv rätt till närståendevård. Det är jätteviktigt. Vi har fått en väldigt bra nivå på vår äldreomsorg. Jag tycker att det är besvärligt när man får larmrapporter emellanåt, särskilt västerifrån, att äldre far illa – det är klart att media kanske förstorar upp det. Det tar väldigt illa i mig när äldre far illa, som också är ganska försvarslösa. Kommunerna skall fundera efter om det är de signalerna vi ger att vi tycker att närståendevården skall ersätta den offentliga vården. Det är som sagt ett billigare alternativ än att erbjuda offentlig vård. Kan man se närståendevården som en subjektiv rätt, som en påtvingad situation som särskilt rör kvinnor tycker jag är en relevant frågeställning. Enligt forskning på området är en välutbyggd och välfungerande offentlig äldreomsorg det bästa stödet för anhörig till omsorgsbehövande äldre. Det här tycker jag att man skall ta ställning till innan man inför en subjektiv rätt.

     

    En annan fråga jag vill att man funderar över är hur hjälpmönstren stämmer överens med de behövandes önskemål. En svensk undersökning från år 2000 visar att det är betydligt fler äldre som får hjälp av anhöriga än som egentligen önskar det. Det är vanligare att äldre kvinnor får hjälp tex med duschning av sina döttrar fast de skulle föredra offentlig omsorg. Det är bara att gå till sig själv, det finns en större integritet i att bli tvättad av ett proffs än av en dotter eller en son. Det finns förstås de som gärna vill det, men ni skall inte missförstå mig, men jag tycker att när man gör en jämställdhetskonsekvensbedömning bör man titta på dessa frågor, vad det kan leda till och om vi kan ge sådana attitydsignaler att så här skall det vara.

     

    Flera studier visar att äldre i Skandinavien föredrar offentliga insatser istället för anhöriga. Detta gäller särskilt kvinnor. Det här funderar jag ofta på, att hur mycket frågar vi de äldre vad de vill ha. Man kanske kan tycka, att det har vi inte råd med, men jag tycker att de äldre i vårt samhälle är väldigt anspråkslösa  och därför tycker jag att åtminstone en dialog med dem så långt det är möjligt vore bra. Jag vet om att det finns människor i dag som är hemma, drivna av att man skall vara duktig därför att vi har från samhället väldigt tydligt sagt att man skall vara hemma så länge det är möjligt. Det är underbart för alla dem som vill vara hemma så länge som möjligt och att vi också ger hemsjukvård, men vi skall lägga märke till att vi också ger en signal från samhället att vi tycker att man skall vara hemma så länge det är möjligt och det finns de, särskilt de som lider av duktighetssyndromet, som också upplever att man försöker att inte vara till last utan att vara hemma så länge som möjligt. Då tycker jag att det skulle vara härligt om man kunde ha en sådan öppenhet att man faktiskt kan säga att jag skulle hellre bo i serviceboende än hemma och att det är helt okej. Det har också visat sig i utredningarna att glappet mellan vad man får och vad man önskar är större just för kvinnor än för män.

     

    Jag har också läst att de känslomässiga banden kan i samverkan med samhällets könsnormer i brist på både tid och ork innebära att omsorgsarbetet kan upplevas som ett ”tvång”, att anhöriga, särskilt kvinnor, kan pressas till att engagera sig mera än vad man egentligen orkar. Den viktiga frågeställningen här är: Kan den subjektiva rätten påverka attityderna, ger vi en signal att vården skall ges hemma, sätter vi press på i första hand kvinnor och binder dem till omsorgsarbetet för ”kärlekens” skull? Det måste man ta sig tid att fundera över innan man bestämmer sig för att gå in för den subjektiva rätten.

     

    För det tredje så nämnde jag i ett replikskifte att det  saknas forskning som belyser närståendevårdens konsekvenser och jämför exempelvis hälsa, arbete och ekonomi bland närståendevårdarna och de som inte vårdar anhöriga. Kan man kombinera anhörigvården med annat förvärvsarbete?  Det är också en fråga som man behöver titta på och fundera över samt konsekvenserna av det? Det här är ju ett arbete som kvinnor enligt våra könsnormer skall utföra av fri vilja, helst utan betalning. Den subjektiva rätten kan då t.o.m. förstärka normerna så att kvinnorna pressas ytterligare till mer omsorg än de önskar  Kan detta också göra att kvinnor igen dras från arbetsmarknaden?  Kan man dra så långtgående slutsatser? Stödet kan nog ses som en kvinnofälla som riskerar att binda kvinnor hårdare till omsorgsansvar och bidrar till att försvaga kvinnors position på arbetsmarknaden med åtföljande ekonomiska konsekvenser. Det här tycker jag också är en bit som jag hoppas att man tittar på och funderar över innan man går in för den subjektiva rätten.

     

    Dessutom, herr talman, så i vår iver att lagstifta får vi inte glömma bort att våra kommuner har en stark självstyrelse. Jag tycker att det skulle vara ett hårt intrång på den kommunala självstyrelsen att införa en subjektiv rätt för närståendevård utan att fråga kommunerna om deras åsikter. 

     

    Sammanfattningsvis, herr talman, säger jag absolut inte nej till subjektiv rätt, utan jag tycker att det är bra som vi har gjort i framställningen: givit rätten till alla dem som har det viktiga arbetet och som redan i dag utför det, får det reglerat och får en minimiersättning för det, men att vi skall fundera efter om det är möjligt att ge en subjektiv rätt och vilka konsekvenser det i så fall har för kvinnorna, för äldrevårdens kvalitet och för kommunerna.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Minister Lundberg nämnde att hon ser en risk med att den offentliga äldreomsorgen rustas ner om man ger en subjektiv rätt till närståendevård. Jag ser inte den risken och jag tror att alla vet vad som krävs i dag av äldreomsorgen och hur mycket resurser man måste lägga dit. Däremot ser jag det som ett komplement till att fullfölja och uppfylla landskapets mål om att man skall ha så många som möjligt att få bo kvar hemma, att det ges en möjlighet för den som vill vara hemma att också kunna vara det med hjälp av inte bara anhöriga utan av närstående. Det kan också vara en som bor nära en annan bekant som kan få hjälp och det här är ett bra sätt att kunna hjälpa dem.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Vi är eniga om att det är väldigt viktigt att lagstiftningen kommer till och vi är eniga om att det är ett oerhört viktigt arbete som utförs av alla de som utför närståendevårdarbete. Därför är jag också väldigt glad för att socialdemokraterna har svängt på klacken och nu inte längre vill förkasta lagstiftningen. Läser man däremot utredningar om närståendevård så visar de ganska många allvarliga konsekvenser för väldigt långt utbyggd närståendevård och jag har inte sagt att jag ser riskerna, utan jag har sagt att för att göra ett bra lagstiftningsarbete, innan man gör lagstiftningen, skall man ha svar på de här frågorna så att man vet vad man gör in för, inte lagstiftar först och sedan tittar hur det blev! Det är ingen bra lagstiftningsstrategi.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Minister Lundberg nämnde utredningar i Sverige, där det finns folk som får närståendevård fast de inte vill ha det, att fler får än vad man vill. Det beror också på andra orsaker, vi har alla läst om de långa köerna och att man därigenom hamnar i den situationen. Det är en helt annan situation vi har på Åland, så jag tycker att det är lite långsökt att jämföra de två sakerna. Vi har ändå en otroligt bra äldreomsorg i våra åländska kommuner. Det är många som har det riktigt bra och tittar vi på siffrorna är det redan vissa kommuner som har valt att satsa på detta.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är svenska och också skandinaviska utredningar jag har tittat på. Jag vet inte om man i resten av Europa har det, men på vissa ställen finns det och då kallar man det för bidrag. Som jag sade tidigare lagstiftar vi nu om att det skall komma regelverk för närståendevården och det är också ett sätt för oss att visa hur viktig vi tycker att vården är. Det jag diskuterar nu är vilka signaler vi ger, vilka konsekvenser borde vi titta på på förhand innan vi gör möjligheten subjektiv? Det tycker jag är klokt och ansvarsfullt och någonting man behöver göra innan man lagstiftar, tänka efter. Vi är skyldiga att göra en jämställdhetskonsekvensbedömning. Vi är skyldiga att göra en ordentlig framställning. Det skulle vi inte ha kunnat göra om vi skulle ha gått på socialdemokraternas förslag och infört en subjektiv rätt precis den dagen klubban skulle falla.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Det var ett väldigt intressant anförande som ledamoten Britt Lundberg hade och jag delar mycket av hennes funderingar kring detta. När det gäller problematiken i Sverige så ville man ju ha bort institutionsvården just för att alla skulle vårdas hemma så länge som möjligt, helst till livets slutskede. Det har visat sig att inte vara en lyckad lösning. Det fanns också sådana diskussioner här. Det åländska samhället är förstås mindre och man kan snabbare snappa upp, men institutionerna måste vi nog ha kvar, alla kan inte vara hemma. Det är så att väldigt många anhöriga, speciellt kvinnor – 97 kvinnor vårdar hemma och 43 män – så det är problematiskt när det gäller jämställdhetsfrågan.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är roligt att det är någon som hakar på jämställdhetsdiskussionen. Vi har en mycket god äldreomsorg på Åland och den tycker jag att vi skall hålla kvaliteten på. Närståendevården är ett väldigt bra komplement, som sades tidigare, men det är en stor skillnad om det är så att de som vill – det finns många i dag som känner att man absolut vill vara närståendevårdare och det är fantastiskt bra – men jag vill ha svar på frågan vad det blir för skillnad om vi går från möjligheten att vara närståendevårdare till att signalera härifrån att det är en subjektiv rätt till vård. Vi måste också hålla med om att när den subjektiva rätten för barndagvården infördes så visst ändrade det också attityden till barndagvården.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att ledamoten Britt Lundberg och jag har lite samma funderingar.  Det är stora uppoffringar för den som väljer att arbeta som närståendevårdare och ta hand om sina anhöriga, och många tar det som en livsuppgift. Vi har en god och bra äldreomsorg, säger ledamoten Britt Lundberg, men jag tror inte att den är särskilt jämställd, om man skulle gå in och titta på det. Det är ett problem och det kanske vi måste jobba mera med. Ledamoten Britt Lundberg tog integriteten för individen och min uppfattning är nog – jag har ganska lång erfarenhet av det – att när det gäller döttrars tvättande av sina mammor tar det på självkänslan att ett barn skall sköta sin mamma.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    En aspekt som man också borde titta på är den ersättning man får som närståendevårdare. Jag har sett många motstridiga uppgifter när det gäller utredningar. Det finns de som hävdar att det t.o.m. är bättre att det är någon typ av uppmuntran och bidrag i ställt för lön därför att lönen drar helt enkelt folk från arbetsmarknaden. Är det å andra sidan ett bidrag skall du jobba helt och hållet och det finns risk att du sliter ut dej, så det finns mycket att titta på i den här frågan och jag tycker att beläggen för att det är klokt att göra en konsekvensanalys av en subjektiv rätt blir bara starkare och starkare. Resonemanget kring integriteten håller jag helt och fullt med om också, så vi har nog en väldigt stark samsyn i den här frågan. Visst är det också så att vi har en bra äldreomsorg och att vi har ett enormt åtagande framför oss och att det säkert är så att inte vården i dag är så jämställd heller, men det får jag återkomma till senare.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    I den här frågan har ledamoten Britt Lundberg och jag precis samma uppfattning att vi bör nog verkligen överväga innan vi går vidare. Vi en minsta gemensam samsyn just nu och det håller att gå vidare på den biten och sedan får vi se i utskottet om det kommer några dramatiska uppgifter som gör att man förändrar den vidare. Jag håller inte riktigt med om att vi har en så bra äldreomsorg, att vi kan luta oss tillbaka och vara trygga. Det stämmer delvis: vi har en bra äldreomsorg på grund av personalen som arbetar där. De som jobbar där är väldigt engagerade, de byter skift och de ställer upp otroligt mycket för varandra; någonting liknande finns inte i andra yrkeskategorier och tack vare det så går det bra, de är engagerade och de brinner för sitt jobb och de ser det som ett kall. Sätter vi mera press på dem kan det komma sjukskrivningar och liknande, så det skall vi vara medvetna om.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är trevligt att det finns en bred samsyn i den här frågan och jag känner också att hela lagtinget tycker att det arbete som närståendevårdarna utför är väldigt viktigt. När det gäller dem som arbetar i äldreomsorgen har vi en fantastisk äldreomsorg och jag tror att vi har det just därför att människorna som jobbar i äldreomsorgen är väldigt engagerade. Jag tycker att jag ofta hör att man glöder och verkligen tycker om sina gamla och man gillar sitt jobb och det måste betyda att det finns någon form av utrymme för att faktiskt prata med varandra och ha på det sättet ett utbyte samt ge en väldigt god vård. Är utvecklingen på väg åt något annat håll tycker jag att vi alla som kommunpolitiker i så fall har ett ansvar för det.

     

    Ltl Åke Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller den ekonomiska biten är det risk för att kommunerna inte kommer att tillmötesgå ett större behov av avlastning, om det blir fem lediga dygn och man inte får någon ersättning för det och man inte förbereder dem för det, utan man tror att det skall gå med måttliga ersättningar. Det kommer att belasta personalen extra hårt och det kan jag garantera, att den marginalen har vi absolut inte ute i kommunerna utan man ligger på hundra procent av sin kapacitet i dag, anser jag i alla fall. Det finns ännu en sak: mycket av närståendevårdsstödet finns redan ute i kommunerna, det är inte så att man kommer att lyfta in det, utan många jobbar med de här frågorna. Men vilken ersättning skall man få för det här, är man berättigad till en ersättning så hur skall man ersätta dem som ställer upp på det här sättet?

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är synd att det inte finns flera repliker i det här replikskiftet. Det vi nu för fram är en reglering av hur närståendevården skall organiseras och skötas, minimiersättningar osv. Jag förstår inte riktigt problematiken här, vad det är som ltl Åke Mattsson riktigt menar.  (Från salen: pengarna) Pengarna förstås, men förhoppningsvis har vi ett landskapsandelssystem som kommer att ge mera pengar till kommunerna, som ger större rörelseutrymme till en bra kommunal service och också ett intressantare kommunalt uppdrag till alla kommunpolitiker och det tycker jag är en bra utveckling.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag ville bara notera detta med ”måste vara hemma” eller ”får vara hemma”. När man började gå in för att man skulle få vara hemma så länge som möjligt gjorde man det naturligtvis utgående från att människor i allmänhet vill vara hemma. Det är det naturliga hos oss alla att så länge vi kan vill vi vara hemma, men utredningar visar att det delvis ibland har lett till att det inte heter ”får vara hemma” utan ”måste vara hemma”. Det finns inget val och vi har sett i Sveriges TV hur människor över 90 år halvgråtande berättar att en tjänsteman inom sociala sektorn har bedömt att man inte har rätt till serviceboende därför att man klarar sig själv. Jag gör den bedömningen att om man är så pass gammal som många av dem är och vill komma bort hemifrån så har man rätt till det.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    I  det stora hela fungerar det väldigt bra, men det finns äldre som hamnar i duktighetsfällan s.a.s. och jag tycker att det är viktigt att man medvetandegör det och att man lyfter upp att det faktiskt finns en sådan verklighet också. Jag kan bara berätta som ett exempel från vardagslivet från en frisörsalong där jag råkade sitta bredvid när en tant kommer in som bor i offentlig vård och säger att hon skall klippa sig men hon vill ha lockar också och då svarar personalen, men flickorna har sagt att du bara skall klippas! Jag vet förstås inte bakgrunden, men hon konstaterade att hon har pengar och hon vill ha lockar. Vi kommer förstås in på jämställdhet inom vården och allt möjligt, men vi måste komma ihåg att det är viktigt att lyssna på de äldre vad de vill och faktiskt ge dem ett sådant självförtroende att de vågar säga vad de vill.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Ledamoten Britt Lundberg tar upp en viktig sak när hon tar upp frågan om detta är en rätt eller en skyldighet. Då vill jag påpeka från vår sida också, att det får aldrig bli så att någon behöver känna sig tvungen att vara hemma med en åldring eller att en åldring måste vara hemma bara för att man känner sig otrygg med en, ofta maka, som skall ta hand om honom. Det är ytterst viktigt att samhället inte ger de signalerna att det här är enda lösningen utan vi måste vara lyhörda och då är det viktigt att kommunerna lyssnar på personerna i fråga.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Vi är eniga om att det är en väldigt viktig fråga och det är just därför som jag tycker att man behöver fundera över de olika konsekvenserna innan man inför en subjektiv rätt, se hur det har fallit ut på andra ställen, höra efter med olika som kan representera de äldre, hur upplever man det här och fundera på att vad kan en sådan här signal ha för effekter. Är det så att det visar sig att det ger bra signaler ut till samhället och att det också är bra för åldringsvården, bra för kommunerna och bra för kvinnorna, så varför skall vi inte då genomföra den, men jag tycker att vi måste titta på den först.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Samhället måste föra fram det som en möjlighet oberoende om det är en subjektiv rätt eller bara en rätt att kommunen kan ordna det. Vi har också den aspekten att om en åldrande person tar hand om sin anhöriga så kanske vi ett par år tidigare har två åldringar att ta hand om än att personen som sköter skulle få ha det lite lugnare och inte en så ansvarsfull vardag. En annan aspekt är att vi måste se till att de personer som blir närståendevårdare kan tas om hand av kommunen, så att vi inte bara säger att du har fem lediga dagar utan att det också finns möjligheter till rekreation osv.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är just möjligheten som är det viktiga ordet här. Man skall ha möjlighet om man vill och det skall vara frivillighet från bådas sida. Det är lätt att tala om valfrihet, men man behöver alltid titta bakom om det finns signaler och liknande som ändå innebär tvång åt något håll. Jag tycker att vi i och med dagens debatt från landskapsregeringens sida kan känna oss alldeles trygga och nöjda med inställningen till framställningen och att vi med tillförsikt ser att vi får den här möjligheten reglerad i lag, det tycker jag är jättebra.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Henrik Lagerberg, replik:

    Herr talman!

    Jag tänkte ställa en fråga till minister Britt Lundberg. Jag har funderat på den juridiska aspekten i lagförslaget. Juridiskt sett kan kommunen säga nej till ett närståendevårdaravtal därför att man underförstått vet att det medför ekonomiskt ansvarstagande. Utgående från det här avtalet pratar vi om närståendevårdsersättningar och att det skall fastställas i avtalet att man har rätt till fem lediga dagar. Om det inte är en subjektiv rätt, kan kommunen avstå från att uppgöra ett närståendevårdaravtal.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är helt riktigt att man juridiskt kan säga nej, för det är ingen subjektiv rätt, men det skall finnas en beredning bakom som föreslår om man skall ge rätten eller inte när den inte är subjektiv. Man kan vända på det också och säga att det kanske inte är så lätt att bedöma i vilket fall det skall vara subjektiv rätt eller inte. Det viktigaste är väl att det sedan också finns kloka politiker i våra beslutande organ som kan ta ställning och göra kloka bedömningar på basen av professionella beredningar från tjänstemännen.

     

    Ltl Henrik Lagerberg, replik:

    Herr talman!

    Visst beror det till syvende och sist på människorna som bestämmer i kommunerna. Det kan också skilja från kommun till kommun i det här fallet eftersom det är två parter som kan göra ett frivilligt avtal med varandra enligt lagförslaget. När det gäller närståendevården ser jag det som ett komplement till annan offentlig vård. Som jag upplever det kommer ett allt större antal av människorna i vårt samhälle att bli allt äldre och det innebär att till slut börjar den ena halvan vårda den andra halvan, så det kommer att behövas många olika stödinsatser av oss alla som blir äldre.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Vi är eniga till den delen också att det här är ett väldigt viktigt komplement till hela den omsorgsmöjlighet vi har för våra äldre, också våra barn samt de funktionshindrade. Från majoritetens sida i landskapsregeringen säger vi att införa en subjektiv rätt utan beredning, utan att svara på alla dessa frågor, anser vi att inte är ansvarsfullt. Innan vi har svar på de frågorna skall man inte införa en subjektiv rätt för det är väldigt tokigt om man gör det och efteråt kommer på att det här var inte särskilt bra. Man skall veta först att det här kommer att vara en bra utveckling och sedan går man in för det. Det är så det står i framställningen och det tycker jag att är ett bra förslag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

    Herr talman!

    Jag tänker inte börja om på nytt igen, men jag vill ändå avsluta den, som jag tycker, intressanta debatten om närståendevårdsstöd. Det har varit givande och det har kommit fram många viktiga frågor och jag känner det ännu mer viktigt att man inte bara så här hastigt och lustigt inför ordet ”skall”. Det behöver göras utredningar; efter vad jag har hört i dag har det för mig skapats ännu mera behov än vad jag tyckte när vi lade lagförslaget. Det är inte så enkelt i grunden som man kanske kan tro. Subjektiv rätt kan vid första intrycket tyckas innebära att alla har rätt, om man vill ha det, men det måste skapas ett tydligt regelverk och då kan den enskilda ändå uppleva, att det var ingen subjektiv rätt för jag nådde inte fram till det krav som ställs för att jag skall få subjektiv rätt! Det skall man också komma ihåg. Men, som sagt, jag är glad för den här debatten och jag är glad över att socialdemokraterna inte vill förkasta lagen. Jag för min del lovar att jag kommer att snarast försöka sätta igång den process som skulle leda till att vi har bättre underlag för att gå vidare när det gäller möjligheten för alla äldre och unga att välja närståendevårdsstöd när man vill det, och detär också viktigt att understryka.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker också att det har varit en bra och konstruktiv debatt och det har varit intressant att följa med den här viktiga saken. Men det jag ville komma fram till är att om man sätter ”skall” måste det också stå i lagen på vilka sätt man skall göra för att få den subjektiva rätten. Inte har vi i socialdemokraterna pratat om att det bara skall stå ”skall” i stället för ”kan” utan att det också skall vara uppräknat vad det är som krävs. Det är en viktig sak att man lägger fram att det fortsättningsvis är vårdbehovet som skall vara avgörande. Inte är det heller så att man skall ha närståendevård om man är alltför sjuk utan här måste man göra en bedömning. Det här betyder också att man kan få en bättre omsorg i ett tidigare skede som gör att man orkar längre.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Vi är, som sagt, ganska överens och det finns i nuvarande lag riktlinjer, men min bedömning är att de är för generella för att riktigt kunna säga att utgående från dem kan vi kräva att kommunerna har en skyldighet. Man behöver hitta någon form av tydliga regelverk som säger att här infinner sig rätten, så att det sedan ändå inte blir en tolkning från kommun till kommun, den ena kommunen säger, att, nej, det här går inte, och den andra säger att det här går. Då är vi ändå kvar i olikheten mellan kommunerna och som har lyfts fram som en så väsentlig del till varför vi skall ha en lagstiftning om den här frågan.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Jag förstod nu att man genast kommer att sätta igång att se på möjligheterna för den subjektiva rätten. Då borde man kunna få det inom denna lagtingsperiod och genom en kläm kunna godkänna att man återkommer med beslut om den subjektiva rätten inom denna lagtingsperiod. Är det någonting som är möjligt, minister Lindeman?

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag har också sagt i samband med presentationen att jag inte vågar lova att vi hinner under den här korta perioden komma med ett nytt lagförslag under höstveckorna i september. Jag kan inte heller säga att jag i dag mera hinner sätta igång den processen, för vi måste ha någon som hanterar det s.a.s., det växer inte personal på träd här ute utan vi måste få någon som gör det, det måste finnas en referensgrupp, vi måste göra upp kriterier för vad som skall utredas. Behovet av vad som skall utredas har inte blivit mindre under den här eftermiddagen i lagtinget! Det skall också på sex veckors remissrunda till kommunerna – då får jag mig på pälsen om jag har tre veckor, det har jag varit med om, så det vill jag inte vara med om! Det handlar om sex veckor, vi har sommaren framför oss, så vi måste också vara realister.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det har varit en intressant diskussion, som minister Lindeman säger. Går det vidare skickar jag som en liten hälsning det som jag läste i en tidning att när regeringsförhandlingar pågick för rikets regering lovade regeringen intresseföreningen för närståendevårdare att se över om man kunde få närståendevårdssystemet under folkpensionsanstalten. Det innebär att staten skulle ta ansvaret för de kostnader som kommunerna har för närståendevård. Bara som en hälsning till landskapsregeringen att om ni tittar vidare på detta kunde ni också se på om man kunde flytta över det till landskapsregeringen samt se hur det gick i riket. Jag har inte resultatet.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag läste också om det, men jag har inte sett slutresultatet av det. Det kan innebära att man på riksnivå använder sig av folkpensionsanstalten som utbetalningssystem men ändå står för den ekonomiska delen, som man gör med t.ex. studiestödet. Man kan få in pengar fast det är kommunala via ett system som är bekvämt och bra, så är det möjligt. När det gäller folkpensionsanstalten har jag den erfarenheten att då skall vi nog exakt följa riket för allt annat blir väldigt, väldigt dyrt, det har vi erfarenhet av från barnbidragen som skiljer oss åt. Jag har för min del sagt att skall vi börja avvika när det gäller folkpensionsanstaltens olika sociala system måste vi börja fundera om vi inte skall ha ett eget system.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Jag menade inte att vi skulle flytta över ansvaret till folkpensionsanstalten här på Åland utan jag tänkte det närmast ur den synpunkten att om systemet i riket går ut på att också folkpensionsanstalten har det ekonomiska ansvaret för den här verksamheten borde det vara riktigt att också på Åland titta på det, närmast ur den synpunkten att vi har en ansträngd kommunal ekonomi, så att det inte blir orsaken till att det här inte kan genomföras på Åland. Jag ville bara klargöra det.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Om det är på det sättet att folkpensionsanstalten och staten tar över det i sin helhet är det naturligtvis så att vi skall följa med. Det är precis som med alla andra områden: medicinska, rehabilitering osv. som i dag är en statlig kostnad. Det är möjligt, men jag är lite rädd för att de ändå inte har beredskap att göra det. Vi följer med och ser.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2006-2007 angående ändrade bestämmelser om servering av alkoholdrycker. (FR 16/2006-2007).

     

    I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandling eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

     

    Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Föreläggs betänkandets motivering för enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 5:

     

    Finansutskottets betänkande nr 7/2006-2007 angående reform av landskapsandelssystemet. (FR 18/2006-2007).

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Gun Carlson:

    Herr talman!

    Landskapsandelsreformen som vi nu skall behandla i första behandling är en länge efterfrågad reform. Det har satsats många timmars diskussion i lagtinget under flera år där man har resonerat runt de här frågorna och åsikten har varit enhällig att man behöver få en reform. Så fick vi den bordet och då fick också landskapsregeringen många berömmande ord över att man lyckades få fram den, trots misstanke om att så inte skulle ske och jag upprepar gärna de orden i dag igen, för det är trevligt att det nu äntligen har kommit.

     

    Nu har då finansutskottet behandlat ärendet och kommer med sitt betänkande, ett betänkande som innehåller en reservation. Vi kan konstatera i utskottet att det här är en ganska stor reform. En mycket viktig del är att landskapsandelarna för anläggningskostnader föreslås slopas för alla kommuner utom de i bosättningsstrukturgrupp 1, dvs. skärgårdskommunerna plus Geta. Man höjer nivån för driften, dels genom att basbeloppen räknas upp och dels genom att man justerar koefficienterna. Det införs även särskilda landskapsandelar för specialomsorg, barnskydd och missbrukarvård. Ett nytt basserviceindex för Åland införs och man ändrar bosättningsstrukturgrupperingen från fyra grupper till åtta.

     

    Den skatteutjämning som nu tillämpas föreslås bli ersatt av komplettering av skatteinkomsterna. Enligt förslaget skall kompletteringen beräknas med kommunernas intäkter från förvärvsinkomsterna som grund.

     

    Vi kan också notera att ett nytt samarbetsunderstöd införs som kan beviljas kommuner för rationaliserings- och samarbetsutvecklande åtgärder. Dessutom förlängs det sammanslagningsunderstöd som tidigare har funnits. Landskapsregeringen föreslår att den regel som garanterar kommunerna rätten till lån och bidrag enligt likartade grunder som kommunerna i riket skall upphävas, alltså det som vi brukar kalla trygghetslagen.

     

    Utskottet föreslår att lagförslagen antas med några mindre ändringar och med iakttagande av de synpunkter som framförs i betänkandet.

     

    Jag skall också erinra om att grundavtalet i 85 § i kommunallagen, punkten som rör majoritetsbeslut i kommunförbund, ändras så att det blir ett majoritetsstyre i kommunförbundena, får man väl säga.

     

    Som vi påpekar från utskottet är den ekonomiska konsekvensen att i samma takt som kommunerna nu får mera pengar så blir det också en större ekonomisk belastning för landskapet. Det här är naturligtvis positivt för kommunerna och mindre positivt för landskapets ekonomi. Vi konstaterar också att kommunerna i och med det här får ett betydligt mer utvidgat ansvar för den kommunala ekonomin på lång sikt. Det betyder att kommunerna själva nu måste se till att man fonderar, att man ser över sina hus, både bildligt och bokstavligt, man måste lära sig att spara för kommande behov. Samtidigt ger det naturligtvis möjligheter för kommunerna att satsa på någonting annat än de lagstadgade uppgifterna som egentligen har varit målet för kommunerna i många år. Man har inte haft pengar till någonting annat än det som man måste göra.

     

    När utskottet har studerat framställningen har vi funnit, som vi skriver, att de allmänna motiveringarna beträffande landskapsandelar för anläggningsprojekt under avsnittet ”Förslagets verkningar” inte överensstämmer med ikraftträdelsebestämmelserna i lagförslagen. För att tydliggöra har utskottet påpekat: ”För anläggningsprojekt som är nödvändiga för ordnandet av socialvården skall projekt som är anhängiggjorda och intagna i socialvårdsplanen behandlas enligt gällande regler. Likaså skall gällande regler tillämpas beträffande de anläggningsprojekt som är upptagna i finansieringsplanen för utbildnings- och kulturverksamheten i budgeten för 2007.” Det är viktigt att detta blev klarlagt så att vi alla vet att de projekt som fanns i socialvårdsplanen, som lagtinget har omfattat likaväl som vi har godkänt finansieringsplanen när det gäller utbildnings- och kulturprojekten, skall genomföras, såvida kommunerna enligt regelverk kommer med anhållan inom augusti månad och i denna anhållan skall finnas, enligt regelverken och lagen, projektplan osv. Detta vill vi klarlägga så att det inte skall råda några missförstånd.

     

    Vi konstaterar, som jag sade redan, att kommunerna i bosättningsstrukturgrupp 1 skall få 20 procent av anläggningskostnaderna. Det är därför att man vet att i många kommuner är det av geografiska orsaker bl.a. dyrare byggkostnader. Vi ville också påpeka landskapsregeringens ansvar för de tillsyn som man fortfarande har, även om vi lyfter bort mycket av anläggningsstödsprojekthanteringen. Landskapsregeringen har nu god insyn och möjlighet att påverka kvaliteten på kommunernas anläggningar så att skolornas och socialvårdens utrymmen utformas på ett ändamålsenligt sätt. Det bygger på den lag som jag just hänvisade till. Vi konstaterar att reformen medför att en sådan förhandskontroll nu utgår och utskottet anser att landskapsregeringen, som ändå har, som vi skriver, det övergripande ansvaret för och tillsynen över utbildningen och socialvården, även i fortsättningen bör utöva tillsyn och ge råd i samband med nybyggnation. Vi uppmanar alltså landskapsregeringen att i dialog med kommunerna hitta ett lämpligt sätt för denna tillsyn utan att man skapar alltför mycket ny byråkrati och kostnader för förhandsprojektering, som t.ex. gäller i dag. Just dessa förhandsprojekteringssystemen har varit belastande för många kommuner.

     

    Utskottet vill också lyfta fram att reformen bör utvärderas. Vi skall komma ihåg att avsikten med reformen är att garantera att kommunerna skall kunna ge den lagstadgade servicen i kommunerna med hjälp av stöd från landskapet. Vi vill uppmana till en utvärdering. Vi vill att man skall utreda och samla in uppgifter om hur kommunernas ekonomi har utvecklats och vad det har betytt för servicen till invånarna. Vi tror oss veta, enligt hörande, att reformen kommer att inverka positivt på kommunernas ekonomi, men att effekten under ett övergångsskede kommer att vara mindre i vissa kommuner, medan den kommer att vara större i andra. Särskilt när det gäller utvecklingen i kommunerna som tillhör bosättningsstrukturgrupp 1 bör landskapsregeringen följa utvecklingen. Vi konstaterar att särskilt understöd under vissa förutsättningar kan beviljas enligt prövning om någon kommun får ekonomiska svårigheter.

     

    Vi föreslår från utskottet att en utvärdering av reformen bör göras efter fyra år och att man också då tar hänsyn till konjunkturförändringar under den här tiden.

     

    Vi kunde också konstatera att reformen medför att skärgårdskommunerna försvinner, dvs. begreppet ”skärgårdskommun”; nu heter all bostadsstrukturgrupp 1. Vi föreslår därför mot denna bakgrund att landskapsregeringen utreder effekterna av detta och vid behov överväger införandet av en s.k. skärgårdslag. Detta för att garantera att det inte blir några fel i systemet. Som vi säger tidigare är man inte riktigt säker på alla enskilda kommuners framtid i det här systemet.

     

    Vi föreslår alltså att lagförslagen skulle antas med några mindre ändringar med hänvisning till de i framställningen ingående motiveringarna samt med iakttagande av de synpunkter som vi här har framfört. De ändringar som föreslås är i princip alla av teknisk natur och är angivna tydligt och klart, så jag vill nöja mig med att vi från utskottet föreslår att lagtinget skulle anta det första, fjärde, sjunde, åttonde, tionde och elfte lagförslaget utan ändringar samt att lagtinget antar det andra, tredje, femte, sjätte och nionde lagförslaget enligt lydelsen i betänkandet.

     

    Som jag redan sade ingår en reservation i betänkandet.

     

    Ltl Mats Perämaa:

    Herr talman!

    Även om jag har reserverat mig, precis som utskottsordföranden sade, berör den reservationen bara en liten detalj i en paragraf i framställningen och betänkandet, så helheten omfattar också jag och har gjort det i utskottet och så kommer också den liberala lagtingsgruppen att göra.

     

    Vi förde en rätt intensiv debatt om vem som har varit mest med om att framtvinga lagframställningen och jag tror inte vi behöver diskutera det mera utan vi kan väl alla konstatera att vi har hjälpts åt i den här frågan, och det är bra att vi i dag kan ta ställning till den.

     

    En liten detalj som syftar till den förra diskussionen måste jag ändå inledningsvis belysa. Framställningen om en landskapsandelsreform har, som jag har uppfattat, framkommit mycket på grund av eftersläpningar i den kommunala ekonomin så att basbeloppen inte har höjts till den nivå som kostnadsläget har gjort. Reformen var mycket till för att korrigera de tidigare felaktigheterna. Men ändå har vi redan i den föregående diskussionen om närståendevård diskuterat att vi skall påföra kommunerna kostnader på grund av att vi tillför dem mera pengar nu, fast de här pengarna borde vara till för att korrigera eftersläpningar sedan tidigare. För att lite jämföra summor med varandra så den här reformen rör lite över 6 miljoner euro per år i tilläggslandskapsandelar för kommunerna. Ca hälften av det är egentligen på grund av att man inte mera får landskapsandelar för investeringar utan det r till den delen som man skall spara pengar för investeringar, så man kan grovt tillyxat säga att 3 miljoner euro är ökningar i driftsandelarna och 500.000 euro av det tycker man redan nu att man i närståendevårdslagstiftningen kan nagga denna 3 miljoners summan med. Gör vi på det här viset i lagtinget att vi fortsätter att påföra kommunerna kostnader så står vi snart i den situationen igen att vi måste ta en ny landskapsandelsreform. Men vi får väl se hur det går med närståendevårdslagstiftningen och vem som skall stå för de berättigade kostnaderna i sista ändan.

     

    Det är precis som ordföranden sade att det här är ett systemskifte såtillvida att nu ställer vi mera krav på de förtroendevalda i kommunen, man skall kunna hantera ekonomin, man skall  kunna finansförvalta på ett sätt som man inte har gjort tidigare, man har helt enkelt inte haft ett ekonomiskt utrymme för det, nu skall man planera sin ekonomi så att man kan stå för de stora bitarna som kommer i samband med investeringar. Det är väl egentligen det här som är den stora frågan: Tycker man att kommunpolitikerna skall göra de bedömningarna, ha det ansvaret eller tycker man det inte? Jag personligen tror att det här kan vara ett lyft för kommunpolitiker att man kan föra en diskussion om tillgångarna och då ta utgifterna enligt en noggrann planering, som man inte har kunnat göra tidigare. Det finns vissa farhågor till den här delen, men jag tror att det blir ett lyft. Dock kommer det att kvarstå 20 procent i investeringsbidrag, precis som ordföranden i finansutskottet sade, för kommuner i bosättningsstrukturgrupp 1, de tidigare skärgårdskommunerna jämte Geta och det uttryckligen på grund av att man räknar med att byggnadskostnaderna där är så mycket högre, och de är säkert så mycket högre, kanske t.o.m. ännu högre. Men den här lilla regionalpolitiska skillnaden kvarstår i reformen och det är bra. Jag har sagt i samband med andra ärenden här att regionalpolitik är någonting som inte nämns särdeles ofta mera här i salen, allt mera sällan, och det är ändå bra att se att det i samband med framställningar finns element som stöder det gamla regionalpolitiska tänkandet.

     

    Alla är vinnare i och med reformen. Någon mer, någon mindre. Därför är det bra att vi så tydligt har skrivit här att vi måste utvärdera reformen och det skall göras efter fyra år. Det bedömde jag och flera med mig att är en lämplig tid; man må sedan gå igenom några budgetar, några bokslut, för att kunna se om det här medför några nya trender, förbättringar, försämringar; fyra år blir en lagom tid.

     

    Vi har löst många av de tidigare strukturella problemen genom åtgärder i specialområdena som missbrukarvården, barnskyddet och specialomsorgen, men det finns också någon kommun som har andra strukturella problem som inte är någon av de här tre som gör att ökningen av landskapsandelar till den kommunen inte blir så särdeles stor. Som ordföranden för utskottet sade måste vi kunna se till att 12a §, som tillåter speciella understöd vid speciella tillfällen, kan användas för att lösa de problemen, om det är så att någon kommun faller emellan.

     

    Herr talman!

    Trygghetslagen har diskuterats i utskottet. Det är en lag som togs i och med att vi gick in för det ekonomiska systemet gentemot riket, då för att i den reformens osäkerhetskänslor och  för att säkerställa att våra kommuner skall ha tillgång till samma rättigheter som rikets kommuner, så införde man regelverk om att lån, stöd osv. skall motsvara minst det som man har i riket. Man kan konstatera att i och med att vi går in för ett nytt system där man inte ger bidrag för anläggningskostnader mera utan ger det i form av driftsbidrag, så frångår man rikets system så mycket att det blir en motsägelse att säga att vi skall ha trygghetslagen kvar samtidigt som vi inför vårt sätt att finansiera den kommunala verksamheten. Därför blir trygghetslagen tandlös och uddlös om man fortfarande bestämmer sig för att bibehålla den fast man tar reformen, och en tandlös lagstiftning gagnar knappast någon. Därför bifaller också jag att vi tar bort trygghetslagen. Det är samtidigt bra att utskottet har hörsammat mina önskemål om skrivningar som berör skärgårdslagen. Jag har själv gjort kopplingen att trygghetslagen i relationen för våra kommuner gentemot rikets kommuner motsvarar i mindre skala skärgårdskommunernas relation till de större, rikare kommunerna på fasta Åland. Jag är glad för att vi kunde skriva om ett övervägande att införa skärgårdslagen. Tidigare lagtingspolitiker har i samband med hemställningsmotioner fått enhälliga lagtingsbifall för en sådan här lagstiftning; skärgårdsnämnden har drivit frågan tidigare, men frågan har fastnat någonstans. Det här är då ett litet bifall för att i framtiden kunna fortsätta det arbetet.

     

    Så till min reservation. Den berör 12 § Samarbetsunderstöd i den lagstiftning som heter landskapslagen om ändring av landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna. 12 § har i framställningen benämnts ”Samarbetsunderstöd” och då skall kommuner som tillsammans med en eller flera andra kommuner går in för projekt där man kan påvisa en effektivitetshöjning under något år kunna få projektstöd för att genomföra detta. Men jag har argumenterat på det sättet att de tidigare skärgårdskommunerna inte har samma möjligheter på alla områden att samarbeta på grund av strikt geografiska orsaker och då tycker jag att de kommunerna, om de kan påvisa en effektivitetshöjning i den kommunala verksamheten, fast de inte av geografiska orsaker kan samarbeta med annan kommun, så borde också de kunna få projektstödet. Jag uppfattar det ändå som så att paragrafen är till för att man skall skapa effektivitetshöjning i den kommunala förvaltningen och då borde man ytterligare uppmuntra till det även för de tidigare skärgårdskommunerna. Det är svårt att vänja sig vid att skärgårdskommunen skall heta tillhörande bosättningsstrukturgrupp 1! Jag tror att jag kommer att prata om skärgårdskommuner även i framtiden. Jag tycker att det här är en liten och rimlig förändring som man kunde gå in för om man har den åsikten och avsikten att sträva till effektivitetshöjning i den kommunala förvaltningen.

     

    Till denna lilla del aviserar jag att vi kommer i andra behandling att föreslå denna förändring. Annars kommer vi att gå in för ett omfattande, men de här lilla farhågorna om systemskiftet kommer vi att i viss mån föra fram här under debatten.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag tog fasta på det som ltl Mats Perämaa sade att redan nu påför vi kommunerna nya uppgifter när det gäller det förrförra ärendet om närståendevård. Nog är det min uppfattning att kommunerna redan före framställningen låg på lagtingsledamöternas bord tillhandahållit stöd för närståendevård, så till den delen är inte det så särskilt nytt. När det gäller ltl Mats Perämaas reservation kan jag i och för sig förstå att ltl Mats Perämaa har vissa farhågor; däremot tror jag att det kommer att leda till väldigt mycket nytt och vi har inte någon facit för framtiden. Jag hoppas att kommunerna hittar på helt andra system att samarbeta.

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    När det gäller den första delen om närståendevårde så visst är det så att vi har haft kostnader för en närståendevård, självklart och helt berättigat också, men jag har en beräkning på min bänk och jag har för mig att den påvisar – det togs uppe tidigare i debatten av ansvarige ledamoten Harriet Lindeman - att skillnaden i närståendevård för fem eller tre dagar kan leda till en kostnadsökning upp emot, ja till och med över 500.000 euro. Det är ingenting som jag har tagit ur luften. Jag hoppas också att kommunerna genom IT-utveckling osv. kommer till helt nya samarbetsformer. Jag hoppas att kommunerna kommer att effektivera sin verksamhet även fast man kanske inte alltid måste samarbeta, men varför utesluta den uppmuntran som en så här liten förändring kunde vara?

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Det kan förstås finnas beräkningar på att det skall kosta 500.000 euro och jag har också hört den summan, men vi vet inte hur det är i dag och vi vet inte heller i framtiden hur många personer som kommer att vara berättigade till närståendevård samt hur det kommer att se ut. Det är klart att visst kan det finnas summor, men det är till gagn för den stora uppoffring som de har gjort, så jag tycker inte att det känns bra att man sätter det som en belastning för kommunerna. Visar det sig vara väldigt betungande utgår jag från att lagtinget är så klokt som finansutskottet var och rättar till det som är fel i framställningen i ett senare skede, precis som man gjorde med kommunallagen som togs 1997, där det skett förändringar över tid.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Lite grand om kostnadspåförandet till kommunerna. Jag vill säga det igen att jag anser att reformen kom till för att tillrättalägga det att vi inte har finansierat den lagstadgade kommunala verksamheten tidigare i motsvarande grad som vi har påfört kommunerna nya uppgifter. Tycker man, såsom jag menar, att vi nu har rättat till det här, så skall vi inte börja påföra kommunerna nya uppgifter, nya kostnader, utan att finansiera det. Grundprincipen för mig är nog ändå den att lagstadgar vi om nya uppgifter för kommunerna eller för vem som helst borde man i princip kunna finansiera det också. Det är enkelt att lagstifta om man påför kostnader på andra parter samtidigt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Herr talman!

    Jag har full förståelse för ltl Mats Perämaas tankar angående samarbetsunderstödet. Det geografiska läget gör att det är svårare för skärgårdskommuner att få nytta av det, men det skulle vara roligt för mig att veta vad han menar med att enskilda kommuner kan få effektivitetsbidrag, om man har en plan för det. Vad menar han med effektivitetshöjande? Målsättningen inom alla kommuner borde vara att man är så effektiv som möjligt utan att få stöd. Det skulle vara intressant att veta vad han har för tankar när det gäller en enskild kommun.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Det där är en intressant fråga. Jag har funderat ganska mycket på den själv och det är inte så där alldeles lätt att i all hast hitta på exempel. Landskapsregeringen har inte särdeles mycket exemplifierat heller vad man skall ge samarbetsunderstödet till. Det här är inte till för byggnaden, men jag har tänkt mig t.ex. gällande vägunderhållning, ibland kanske man kan lägga ut det på entreprenad helt och hållet, men ibland lyckas det inte heller. Den enskilda skärgårdskommunen kunde komma till ett samarbete med landskapet om att skapa ett enhetligt vägunderhåll i stället för att två aktörer underhåller sina respektive vägar. Då kan det hända att det i inititalskedet kan finnas kostnader för det. Det är bara en lös tanke som jag väljer att föra fram här som ett exempel.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Herr talman!

    Jag har egentligen inte heller några exempel på hur man skulle kunna göra det. Jag var intresserad av hur ltl Mats Perämaa har resonerat när han har kommit fram till reservationen. När det gäller vägunderhållet finns det möjligheter från skärgårdskommunerna att gemensamt anlita en entreprenör som sköter vägunderhållet och då kommer man åt samarbetsunderstödet enligt lagförslaget. Det finns faktiskt möjligheter ändå att komma åt stödet utan att man skall införa för en enskild kommun.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Det som inte är akuta åtgärder, t.ex. att slå vägrenar och sådana saker fungerar säkert, men om vi tar snöplogningen som exempel kommer det inte att fungera särdeles bra om man skall ta färjan över till nästa kommun. Jag har funderat en del på det här; skulle det vara så att jag skulle kunna exemplifiera allt det här och lägga fram alla lösningar för framtiden, så kanske vi inte skulle behöva ha några fullmäktigen och sådant i kommunerna mera! Jag vill ge en möjlighet, en morot, för de förtroendevalda att fundera på de här sakerna och kanske komma till lösningar. Om vår avsikt är att vi skall effektivera verksamheten borde vi också ha morötterna.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw:

    Herr talman!

    Det verkar råda samstämmighet om att reformen av landskapsandelssystemet skall föras igenom och inte tänker jag protestera mot det heller. Liberalerna har varit med i finansutskottet och godkänt så gott som till alla delar. Mycket positivt har sagts; min partikamrat Mats Perämaa sade att alla är vinnare och det är det jag lite vill polemisera mot och ta upp den instans som jag anser att kommer att bli förlorare här. Det är kommunalförbunden som i dag t.ex. har skolor tillsammans, högstadiedistrikten och vi har omsorgsförbundet. Enligt det nya systemet kommer man inte att få bidrag till kommunerna, således inte heller till kommunalförbunden för investeringar i byggnader osv. Det nya systemet bygger också på att kommunerna av de ökade andelarna från landskapet årligen sparar till kommande investeringar och det är helt på sin plats. Det kommer säkert att gå till på det sättet också att kommunerna kommer att ta lån och betala projekten i efterskott. Det som är problem med samprojekten mellan kommunerna är att man kanske inte alltid har ett helhetsgrepp i kommunen vilka behov som kommer att finnas i t.ex. skolbyggnader osv. Här tycker jag alltså att det är ytterst viktigt, åtminstone när man efter fyra år utvärderar systemet, att se hur det har drabbat kommunalförbunden. Det kan t.ex. vara så drastiskt att något kommunalförbund mitt i allt har en stor mögelskada i en skola. Det hände i Kyrkby högstadium för ett tag sedan. De kostnader som utan landskapsandelar drabbar kommunen utan förvarning kan vara stora.

     

    När man delvis talar om att ge en morot för kommunalt samarbete tycker jag att landskapsandelssystemförändringen lite kommer att ta bort grunden för det goda samarbetet, åtminstone när det gäller de nuvarande kommunalförbunden. Det redan tidigare nämnda samarbetsunderstödet i 12 § gäller själva verksamheten och det är fråga om nya verksamheter, således inte heller byggnader och investeringar i dem.

     

    Det här är bara ett varningens finger och jag önskar att man följer med det här och ser till att våra kommunala samarbetsorgan inte blir för mycket lidande.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det är riktigt att kommunförbunden kommer att underställas samma regelverk som de har levat med i dag, dvs. de lyder i dag redan under lagarna som jag nämnde om planering av och landskapsandel för olika projekt. Det är riktigt. I årets socialvårdsplan, som vi alltså har godkänt och som ligger till grund för detta, finns redan serviceutrymme i omsorgsboende för Ålands omsorgsförbund. Det är redan beviljat för det här året. Det finns ingenting anhängiggjort före 2011. När det gäller skolor har jag inget minne av att bland de några miljonerna för skolor – ungefär fyra – under de kommande åren har jag inget minne av någon kommunförbundsskola. Det är klart att det åligger kommunerna i kommunförbunden fortsättningsvis att spara pengar. Samtidigt har kommunförbundet utlovat utbildning och diskussioner och då anser jag att det är kommunförbundet som skall ta itu med sådana här frågor och diskutera hur man på bästa sätt planerar framtiden för byggena.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Som medlem av Södra Ålands högstadiedistrikts styrelse råkar jag veta att det finns en arbetsgrupp där som ser över utrymmena eftersom skolan redan i dag är mycket trång. Nu talar jag inte bara för den skolan utan överhuvudtaget; det här kommer att hindra andra eventuella kommunalförbunds möjligheter, t.ex. om någon skulle vilja ingå i ett kommunalförbund för att bygga ett omsorgsboende. Jag talar inte speciellt för de projekt som nu är anhängiggjorda utan ärendet i princip.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Det är säkert viktigt att man funderar på de här frågorna, men jag vill ändå säga att de projekt som kan få stöd enligt gamla systemet är de som redan finns i socialvårdsplanen eller i budgetens finansieringsplan, ingenting annat kan få stöd enligt det gamla systemet. Samtliga kommuner har representanter i kommunförbundet och där bör man ta upp frågorna och komma fram till en långsiktig planering som inte stör varandra när det gäller kommunförbund. Jag tycker att det är ganska viktigt. Det nya lagförslaget kommer att lägga mer ansvar också på Ålands kommunförbund.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det är väl ingenting som hindrar om det visar sig att det här blir ett stort problem att kommunförbundet tar upp ärendet med landskapsregeringen. Jag har i något annat sammanhang sagt att lagarna går att ändra, och det går väl också att ändra i det här fallet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Herr talman!

    Jag sade i samband med remissdebatten att detta kommer att föranleda ett större ansvarstagande för kommunpolitikerna och det gäller också kommunförbunden. Det gäller här att föra in ett företagstänkande, att man i god tid planerar ekonomin och investeringarna, så att man inte börjar fundera och reservera pengar för kommande investeringar. Det här är ett nytt tänkesätt i kommunalpolitiken och det kanske blir svårt under ett övergångsskede, men vi har själva valt att få ett landskapsandelssystem som ökar friheten till kommunerna och då måste man också förvänta sig att kommunpolitikerna klarar av det. Det är klart det blir svårt i det första skedet, men det är det som är vitsen med systemet.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det är som jag sade att det kommer att fordra mycket av nya kommunpolitiker liksom av tjänstemännen i kommunalförbunden. Det är inte alltid fråga om planering utan det uppstår också brådskande ärenden. Just med erfarenhet av alla mögelproblem ser jag det närmast som ett hot att en skola kan stängas på grund av fuktskador osv. Men alla problem är till för att lösas och jag ville bara lyfta upp det här.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Herr talman!

    Det är en berättigad fråga. I ett övergångsskede uppstår säkert problem, men jag vet inte hur man skall värdera att lokala särförhållanden kan beaktas vid prövning, om det är just mögelskador som kan ske hastigt och om då genom prövning hos landskapsregeringen kan få extra pengar, det vet jag inte hur man skall tolka. Som sagt, ett stort ansvar åligger de kommunala politikerna och ett nytt tänkesätt både från tjänstemän och politiker, så det är helt rätt som ltl Raija-Liisa Eklöw säger.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det är ett nytt sätt att se på hela den ekonomiska biten i kommunen och framtiden får utvisa hur det här kommer att lyckas. Det kommer säkert att bli många skillnader mellan olika kommuner också när det gäller att klara av det här. Det kommer att ställas stora fordringar på oss politiker; det är väldigt populärt att begära skattesänkningar och sådant och då kommer det att drabba de invånare som bor i kommunen om vi inte kan sköta våra grundläggande åtaganden, just vad gäller skola och omsorg.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson:

    Herr talman!

    Jag skall inte förlänga diskussionen med något längre anförande, men jag vill också uttrycka mitt tack till finansutskottet och förstås också till regeringen för ett väl utfört arbete. Nu återstår det för kommunerna att förvalta de möjligheter som de får i och med lagen. Vad jag vill betona, som kanske inte kommer fram så klart, är att landskapsregeringen bör vidta förberedelseåtgärder i god tid före lagens ikraftträdande. Det står ingenting om det; lagen beräknas träda i kraft 1 oktober, och 15 oktober skall man ha klart med landskapsandelarna. Vi vet att kommunerna startar budgetarbetet långt tidigare och i det arbetet är det viktigt att man vet ungefär hur inkomstsidan kommer att se ut: hur stora landskapsandelar får man. Det är nog viktigt att regeringen redan nu tittar på det och ser över den här lagens konsekvenser med beaktande av den kommunala budgeteringen. Jag yrkar inte på några ytterligare skrivningar här men som en hälsning.

     

    När det gäller trygghetslagen är det faktiskt egentligen en heder för dagens lagting att man tar bort den. Det blev en kompromiss 1983 inför revisionen av den nya lagen. Som redan har sagts här, kompromisser kan ibland bli bra för stunden, men den här lagen om landskapets ekonomiska hushållning har faktiskt inte haft någon praktisk betydelse. Den hade dock stor betydelse 1983 för att skapa enighet om hur man skulle föra revisionen vidare. Man trodde alltså inte riktigt på det lagting som satt och kanske inte på kommande lagting heller att man skulle kunna ta sitt ansvar gentemot skärgården.

     

    När det gäller samarbetsunderstöden tror jag man kan sätta in i det begreppet också mera än det konkreta samarbetet. Det finns åtminstone på norra Åland nu initiativ om att man skulle samarbeta om löneräkning, om vissa tjänster ytterligare som gäller barnomsorg osv. De borde också komma i åtnjutande av understödet i initialskedet, så jag tror att det kan ha sin betydelse som en morot i det kommunala samarbetet.

     

    När det gäller oron för hur kommunalförbunden får det så får det väl det ungefär likadant som kommunerna, att det gäller att ha en långsiktig ekonomisk planering. Redan i dag har kommunalförbunden avskrivningsmöjligheter enligt bokslutsbestämmelserna och dessa avskrivningar är det meningen att skall ligga som en fordran på kommunerna, man kommer inte att kassera in pengar från kommunerna för avskrivningen, utan denna fordran blir på sätt och vis som en buffert för kommunalförbunden när det gäller att bygga till, renovera eller göra särskilda åtgärder på byggnaden i första hand. Jag tror nog att det egentligen är ganska bra och också hälsosamt för dem som sitter i kommunalförbunden, precis som kommunerna, att fundera efter det här. Framför allt är det så att lagen, som det har sagts här, ger ökad frihet men den ger också ökat ansvar. Jag tror att vi har ett ganska stort ansvar här på Åland både inom kommunal- och landskapsförvaltningen. Jag är inte ett dugg orolig för att det här kommer att bli ett misslyckande.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Det var ett bra påpekande av ltl Ragnar Erlandsson om att landskapsregeringen nu måste vidta åtgärder för att förbereda inför lagstiftningen just med tanke på kommunens budgetering så att kommunerna vet vilka driftsinkomster de har för nästa år men också gällande övergångsstadgandena för investeringsprojekten som finansutskottet har förtydligat om att de projekt som finns i socialvårdsplanen och har nämnts i landskapsbudgeten tidigare skall komma i åtnjutande av stöd enligt gammalt system. Inom augusti månad skall man komma in med projekt. Det är alltså viktigt att landskapsregeringen berättar för de kommunerna att nu skall det här genomföras för att ni skall komma i åtnjutande av investeringsbidragen, så det var ett bra påpekande och möjligen att man borde i någon form av kläm förtydliga detta och få in det i tredje behandling, men vi får väl se hur vi bedömer den saken.

     

    Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Jag har ingenting att invända gentemot denna replik utan jag håller med vad ltl Mats Perämaa säger.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

     

    Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

     

    Ärendets första behandling är avslutad. 

     

     

    Ärendena nr 6 och 7: avföres från dagens plenum och upptas till behandling vid plenum fredagen den 1.6.

     

    Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 6:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Mats Perämaas m.fl. spörsmål om klimatförändringen. (S 4/2006-2007). (Bordlagt 21.5.2007).

     

    Föredras ärende nr 7:

     

    Landskapsregeringens meddelande om klimatstrategi för Åland. (M 6/2006-2007).

     

     

    Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Ltl Danne Sundmans enkla fråga om förbud mot frontskydd. (EF 14/2006-2007).

     

    Svar på frågan skall avges in tio dagar efter det landskapsregeringen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsregeringen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls inkommande fredag den 1 juni kl. 9.30. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.17.02).