Åland - demilitariserat och neutraliserat område

Av Susanne Eriksson

Utdrag ur boken Fredens öar - Ålands självstyrelse, demilitarisering och neutralisering

Med sitt centrala läge i Östersjön, mitt emellan två stater, har Ålandsöarna länge tilldragit sig stort militärstrategiskt intresse.

Åland var en del av det svenska riket ända till kriget 1808-09 då Sverige genom freden i Fredrikshamn tvingades avträda Finland och Åland till Ryssland. Ålands internationella status förändrades därmed - ön i det svenska innanhavet förvandlades till Rysslands yttersta utpost i väs­ter, nära arvfienden Sveriges huvudstad Stockholm.

Ålands strategiskt intressanta läge har i hög grad präglat dess historia. Intresset för suveräniteten över Ålandsöarna har varit stort, något som bland annat lett till att Åland idag intar en autonom ställ­ning i världssamfun­det. Det strategiska läget är givetvis även orsa­ken till öarnas demilitarise­rade och neutraliserade status.

Bakgrunden

Efter freden i Fredrikshamn 1809 förstod den ryska kejsaren att ut­nyttja det guldkorn han fått i sin hand. Åland befästes omsorgsfullt bl.a. med mer än 30 batterier. Nu påbör­jades också ar­betet med den stora fästningen i Bomarsund på fasta Ålands östra sida. Bomarsunds fästning förstördes under Krimkriget efter ett anfall av franska och engelska flottstyrkor och vid fredsslutet 1856 blev Ålandsöarna för första gången fö­remål för folkrättslig reglering. Redan i ett tidigt skede erbjöd  fransmännen och engelsmännen Åland till Sverige som emellertid tackade nej. Rädslan för Ryssland och den starka viljan att bevara neutraliteten avhöll Sverige från att införliva Ålandsöarna.

Enligt de svenska fredsförhandlarna innebar befästandet av Åland att det ryska riket riktade en ”pistol mot Sveriges hjärta”. Eftersom det ryska hotet inte kunde undanröjas genom att Åland återförenades med Sverige, tvingade se­grar­mak­terna Ryssland att förbinda sig att demilitarisera Åland genom det s.k. Ålandsservitutet.  Ålandsservitutet innebar i första hand ett be­fästnings­förbud.

Trots att Ålands demilitarisering tillkommit mot Rysslands vilja an­ses ef­terlevnaden anmärkningsvärt god. Rysk militär utarbetade visserligen ett flertal planer på befästande av Åland men dessa planer för­verkliga­des aldrig.

Vid första världskrigets utbrott blottades en lucka i 1856 års kon­ven­tion som inte innehöll några bestämmelser om försvaret av Åland under krig. Eftersom risken för en tysk ockupation föreföll stor befäste Ryssland med Sveriges, Englands och Frankrikes samtycke Åland under förut­sättning att befästningarna skulle för­störas efter krigets slut. Ett ogiltig­förklarande av Ålandsservitutet var det således aldrig fråga om.

I samband med de fredsförhandlingar som resulterade i en separat­fred mellan Ryssland och Tyskland år 1918, beslöts att de åländska be­fäst­ningarna snarast skulle avlägsnas. Sveriges intres­sen i fråga om Åland hade på nytt gett sig till känna, denna gång i form av en not till Tyskland. I noten anhöll Sverige om att befäst­ningarna skulle avlägsnas så snart som möjligt och att Ålandsöarna för all framtid skulle neutraliseras. Neutraliseringen togs inte upp vid förhand­lingarna eftersom parterna av­såg att vid ett senare tillfälle sluta ett avtal i frågan. Demoleringsarbetet utfördes av svenska och finska trupper sommaren 1919.

När det ryska tsardömet började falla i spillror väcktes hopp på Åland om en återförening med ”moderlandet” Sverige. På grund av Ålandsfrågans internationella karaktär hänsköts den till Nationernas  förbund  (NF)   vars   råd  fattade  sitt  beslut  i  juni  1921.  Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna men var tvunget att acceptera två väsentliga suveränitetsin­skränkningar:

1) Ålänningarna skulle tillförsäkras internationella garantier för bevarande

    av sitt svenska språk, sin kultur och sina lokala sedvänjor

2) Åland skulle demilitariseras och neutraliseras genom en

    internationell överenskommelse.

Demilitariseringen och neutraliseringen tillkom enligt NF:s beslut i syfte att ”för svenska folket och samtliga intresserade länder ut­göra en garanti för att Ålandsöarna aldrig kommer att bliva en fara ur militär synpunkt.” Ett befästande av Åland bedömdes alltså kunna utgöra ett hot mot Sverige.

Nationernas förbunds beslut innebar att ingen av de tre par­terna i konflikten blev helt lottlös: Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna, Sverige  fick  garantier  för  att  Åland inte skulle bli  ett militärt hot och ålänningarna fick självstyrelsen kompletterad med garan­tier för bevarandet av språket och kulturen.

Demilitariseringen och neutraliseringen skulle enligt Nationernas förbunds råd regleras i en särskild konvention. Konventionen, som alltså till skillnad från 1856 års konvention om­fattade även neutrali­sering, un­der­tecknades samma år i november av tio europeiska stater. Konventionen kallas i fortsättningen 1921 års konvention.

Eftersom den sovjetryska regimen inte var erkänd vid tidpunk­ten för 1921 års konventions undertecknande var Sovjetunionen inte inbjuden till freds­konferensen och därför inte undertecknare av konventionen. I samband med fredsslutet efter vin­terkriget 1939-40 ingicks dock i okto­ber 1940 ett  fördrag  mellan Finland och Sovjetunionen om Ålandsöarnas demilitarisering.  Det s.k. Moskvafördraget   omfattade inte neutralisering.

Åland som hade blivit befäst av Finland redan under vinterkriget, blev med 1921 års konventions signatärmakters tysta medgivande åter befäst ”till neutralitetens försvar” under fortsättningskri­get 1941-1944. Anläggningarna vi­sade sig dock inte komma till någon egentlig använd­ning. Demilitariseringen konstaterades åter uttryckligen vara i kraft i freds­för­draget i Paris år 1947.

Konventionernas giltighet

Alla de nämnda fördragen gällande Ålands militära status anses fortfa­rande vara i kraft. 1856 års Ålandsservitut har aldrig upphävts eller ersatts och 1921 års konvention bekräftade dess giltighet. Även 1921 års kon­vention anses vara gällande.

I litteraturen har framhållits att både demilitariseringen och neu­traliseringen dessutom har vunnit folkrättslig hävd och därmed kan be­traktas som gällande sedvanerätt som binder även de stater som inte har undertecknat konventionerna. En sådan all­män folk­rätt förutsätter dels en rättsövertygelse bland staterna och dels en praxis som bekräftar denna övertygelse.  De brott mot demilitariseringsregeln som förekommit och som in­nebär att praxis i viss mån vacklat har av folkrättsexperter emellertid inte ansetts till­räckliga för att underminera den rättsliga kraften av demilitarise­ringen och neutraliseringen som sedvanerätt.

Innehållet i 1921 års demilitariserings- och neu­tralise­ringskonvention

Befästningsförbud

Genom 1921 års konvention förbinder sig Finland att inte befästa Ålandsöarna. På Åland får inte finnas någon militär anläggning eller operationsbas eller annan anordning för krigsändamål. Tillverkning, införsel, transitering och återutförsel av vapen och krigsmateriel är likaså förbjudna.

Förbud mot militära styrkor

I konventionen sägs också att ingen militär-, sjö- eller luftstyrka tillhö­rande vilken som helst makt får uppehålla sig inom åländskt område utom i fyra undantagsfall som gäller under fredstid. Undantagen är följande:

1.  Om utomordentligt speciella omständigheter kräver det kan en väpnad styrka för kortare tid få uppehålla sig på Åland för att upp­rätthålla ordningen. Eftersom förhållandena länge varit stabila an­ses det här undantaget inte längre ha någon aktualitet.
2. Finland har rätt att ”tid efter annan låta ett eller två av sina lätta, för övervattenfart avsedda krigsfartyg besöka öarna” och då ”tem­porärt förankra i de till öarna hörande vattnen”. Regeln har i prakti­ken tolkats så att krigsfartygen inte skall befinna sig på åländskt vatten längre än 24 timmar åt gången.
3. Om särskilda omständigheter av vikt så kräver får också andra övervattensfartyg införas till och temporärt hållas på åländskt om­råde. Med särskilda omständigheter menas när­mast akuta hot mot neutraliseringen eller inre oroligheter.
4. Finland kan låta sina luftstridskrafter flyga över Åland men inte landa i annat fall än vid force majeure, d.v.s. vid oförutsedda extraordinära händelser.

Neutraliserat område

Enligt konventionen skall Åland dessutom anses som neutraliserat om­råde och får inte varken direkt eller indirekt användas för militärt ändamål. De undertecknade staterna förpliktar sig alltså att i krig lämna Åland utan­för krigshändelserna. Enda tillåtna undantag är att Finland har rätt att tillfäl­ligt minera åländska vatten om Östersjön berörs av krig och att Finland vid plötsligt riktat angrepp mot Åland eller mot Finland över Åland skall vidta de åtgärder som krävs för att uppehålla och tillbakavisa angriparen tills dess att de andra undertecknade staterna kan ingripa. Konventionen ger nämligen de fördragsslutande parterna rätt  att vända sig till Nationernas Förbunds råd för beslut om åtgärder för att säkerställa upprätthål­landet av konventionens bestämmelser.

Eftersom det allmänt bland folkrättsexperter bedöms att Förenta Nationerna inte övertagit Nationernas förbunds roll anses bestäm­mel­serna om signatärmakternas skyldighet att skydda Ålands neu­tralisering ha bortfallit i och med att Nationernas förbund upplös­tes. Något  kategoriskt  förbud  för  signatärmakterna  att delta  i  försvaret  av Ålands  neutralitet  finns  dock inte  i 1921-års konvention. En viss begränsning uppställs i 1940 års fördrag enligt vilket Finland inte får ställa Åland till främmande väpnade styrkors förfogande men bestämmelsen anses inte innebära ett kategoriskt förbud mot främmande miltärhjälp så länge ingripandet sker under finländsk kontroll, är av temporär natur och enbart tar sikte på ett försvar av neutraliteten. Finland anses fortfarande ha både rätt och skyldighet att försvara Ålands neutralitet i händelse av anfall.

Kärnvapenfri zon

Konventionens vapenförbud gäller givetvis också kärnvapen. Finland är redan enligt konventionen om icke-spri­dande av kärnvapen förbjudet att inneha och tillverka kärnvapen men gällande tolkning hindrar inte att en s.k. kärnvapenmakt utpla­cerar kärnvapen i Finland, Åland un­dantaget.

Innehållet i 1940-års fördrag

Genom 1940-års fördrag förbinder sig Finland gentemot Sovjetunionen att inte befästa Åland eller ställa Åland till främ­mande staters väpnade styrkors förfogande. Enligt fördraget inne­bär detta att varken Finland eller övriga stater får upprätthålla eller uppföra anordningar eller anläggningar av militär art på Åland.

Fördraget ger vidare Sovjetunionen rätt att upprätthålla ett eget kon­su­lat på Åland. Konsulatets uppgift är förutom sedvanliga konsulatålig­gan­den att övervaka att de förbindelser som fastställts i ­fördraget fullgörs. Den konsulära representanten har rätt att vända sig till finska myndigheter för gemensam undersökning ifall det före­ligger misstanke om brott mot fördragets demilitariseringsbestäm­melser.

Befrielse från värnplikt

Ålän­ningarna är befriade från skyldigheten att fullgöra värnplikt. Bestämmelserna om värnpliktsbefrielsen ingår i självstyrelselagen som endast kan ändras med Ålands lagtings samtycke.

Redan i den första självstyrelselagen av 1920 ingick ett stadgande om att ålänningarna var skyldiga att istället för värnplikt göra ”motsvarande tjänst vid lots- eller fyrinrättning, såsom därom i lag stadgas”. Enligt gällande självstyrelselag har den som innehar hembygdsrätt rätt att istället för att fullgöra värnplikt, tjänstgöra på motsvarande sätt vid lots- och fyrinrätt­ning eller i någon annan civilförvaltning i enlighet med vad därom stadgas i rikslag.

Under den tid självstyrelselagen varit gällande har skyldighet för ålän­ningarna att tjänstgöra vid lots och -fyrinrättning eller annan civil myndighet, inte införts i rikslag. Under perioden 1922-38 avgav  regeringen vis­serligen sammanlagt fyra lagförslag om sådan  tjänstgöring och ett lagförslag om införande av partiell värnplikt för ålänningar men ingen av pro­positionerna resulterade i lagstiftning utan förslagen föll på antingen for­mella eller politiska grunder.

Värnpliktsbefrielsen är kopplad till hembygdsrätten och den gäller inte dem som efter fyllda tolv år flyttar till Åland.

Förändringar i Östersjöområdet

I och med de baltiska staternas själv­ständighet och Sovjetunionens upplösning inställde sig frågan om Ålands internationella status som demilitariserad och neutraliserad zon förändrats.

Estland och Lettland tillhör undertecknarna av 1921 års kon­ven­tion. Eftersom de båda staterna inte betecknas som nya stater utan som åter­upprättade, anses det juridiska läget vid tidpunkten för återupprättandet av självständigheten vara detsamma som vid tid­punkten för införlivandet i Sovjetunionen. Detta innebär att Estland och Lettland åter anses bundna av 1921 års konvention men inte av de överenskommelser som Sovjetunionen ingått beträffande Åland.

I samband med Sovjetunionens upplösning övertogs unionens tidi­gare folkrättsliga förpliktelser i princip av såväl Ryssland som de andra OSS-staterna. 1940 års fördrag är otvetydigt i kraft mellan Ryssland och Finland och fördraget finns följaktligen med i det protokoll rörande de båda staternas bilaterala överenskommelser som undertecknades i juli 1992.

Demilitariseringen och EU

Enligt självstyrelselagens bestämmelser måste Ålands lagting ge sitt sam­tycke till sådana internationella fördrag som Finland ingår om fördraget innehåller bestämmelser som strider mot självstyrelselagen eller som fal­ler inom lagtingets behö­rig­het. Om inte lagtinget ger sitt bifall blir bestämmelsen inte gällande på Åland. Vid Finlands anslutning till EU krävdes således lagtingets sam­tycke för att inte Åland, lik­som t.ex. Färöarna och Grönland, skulle ställas utanför unionen. Lagtinget gav detta samtycke efter att det stod klart att Åland skulle få en särskild ställning inom unionen och efter det att ålänningarna i två olika folkomröstningar sagt ja till Finlands respektive Ålands EU-anslutning.

Ålands ställning inom unionen regleras i flera dokument. Förhandlingarna mellan EU och Finland inför anslutningen resulterade i en överens­kommelse om ett s.k. Ålandsprotokoll som ingår i själva anslutningsakten och som således utgör en del av EU:s primärrätt. I Ålandsprotokollets inledning  framhålls den speciella status som Åland åtnjuter enligt internationell rätt och som innefattar Ålands demilitariserade och neutraliserade status.

Ett förslag till ett nytt konstitutionellt fördrag för EU har utarbetats men på grund av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna våren 2005  godkändes inte  fördraget . I fördraget infogades Ålandsprotokollet  i ett större protokoll men de materiella bestämmelserna var desamma. I protokollet ingick det därtill en hänvisning till en förklaring enligt vilken konferensen erkänner att den ordning som gäller för Åland har upprättats med tanke på öarnas särskilda ställning enligt internationell rätt. Förklaringen var avsedd att fogas till regeringskonferensens slutakt. Även om det konstitutionella fördraget inte blev godkänt i den form det förelades folkomröstningarna kommer sannolikt en ändring av EU:s grundfördrag med tiden att bli nödvändig. Det är inte otänkbart att det då kan bli aktuellt med en liknande överföring av Ålandsprotokollets innehåll till ett större protokoll.

 Vid Finlands anslutning till EU godtog unionen dessutom att det i anslutningskonferensens protokoll  intogs en ensidig förklaring från Finland som uppmärksammar Ålands status. I för­klaringen erinrar Finlands regering om att Ålands självstyrelse är konstitu­tionellt garanterad dess invånare och att Åland är föremål för en hävdvun­nen status enligt internationell rätt (”the Åland Islands are subject of an established status under International Law”). Från såväl unionens som finländsk sida är man överens om att med ”hävdvunnen status enligt in­ternationell rätt” avses även demilitariseringen och neutraliseringen.

Vid tidpunkten för medlemskapet i EU stod frågan om Ålands demilitariserade och neutraliserade område inte särskilt högt på dagordningen eftersom samarbetet inom unionen inte omfattade ett säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete. Den framtidsdebatt som under senare år förts inom EU tyder dock på att    det försvarspolitiska samarbetet inom unionen kommer att utökas. De förslag som hittills diskuterats         förefaller dock inte innebära några förändringar av Ålands i internationella avtal fastslagna status som demilitariserat och neutraliserat område.

Har Åland talan?

Ålandsöarna är formellt inte part i konventionerna rörande demilita­rise­ringen och neutraliseringen men Ålands landskapsregering har un­der de senaste årtiondena ansett sig kunna ta sig talan gentemot Finlands regering i fråga om demilitariseringens in­nebörd.

Som argument för en sådan talerätt har från åländsk sida framhållits att demilitariseringen och neu­tra­lise­ringen är komponenter av en odelbar helhet tillsammans med au­tono­min och statstillhörigheten.  Beslutet i Nationernas Förbunds råd år 1921 måste nämligen ses som en helhetslösning av Ålandsfrågan och självstyrelsesys­temet förutsät­ter därtill ett aktivt delta­gande från åländsk sida. I folkförbundsrådets beslut från år 1921 sägs att ”Freden, det fram­tida goda förhållandet mellan Finland och Sverige samt öarnas egen välgång och lycka kunna ej annat be­fästas än genom åtgärder som åsyfta a) nya ga­rantier åt ögruppens be­folkning, b) ögruppens neu­tralisering och icke-befästande”. Omnämnandet av Ålandsöarnas egen välgång och lycka som ett av syftena med demilitari­seringen och neutrali­seringen har också anförts som ar­gument för att även de åländska före­trädarnas åsikter i fråga om t.ex. tolkningen av konventionerna bör ha bety­delse.

Den självstyrelselag som trädde i kraft den 1 januari 1993 innebar ett utökat åländskt inflytande gällande internationella för­drag. Landskapsregeringen skall t.ex., om det anses lämpligt, under­rättas om för­handlingar om ingående av internationella fördrag också i fråga om ange­lägenheter som faller utanför lagtingets behörighet men som kan ha särskild betydelse för Åland. Landskapsregeringen skall i sådana fall dessutom, om särskilda skäl finns, ges tillfälle att delta i förhandling­arna. En ändring av någon av de konventioner som rör demilitarise­ringen eller neutraliseringen torde med all säkerhet vara att betrakta som sådan angelägenhet som har sär­skild betydelse för Åland.

Nya utmaningar

De snabba förändringarna i Östeuropa efter det kalla krigets slut, med en mer splittrad si­tu­ation i Östersjön som följd och förskjutning av den säkerhets­po­li­tiska tyngd­punkten i Östersjön norrut,  ledde till en situation som framförallt från mili­tärens sida uppfattades som mer osäker och från den finländska militära ledningens sida initierades en diskus­sion om Ålands demi­litariserade status. Offentliga uttalanden från representanter för såväl Finlands som Sveriges regeringar liksom från Rysslands ambassa­dör i Finland gav dock vid han­den att man från officiellt politiskt håll inte finner anledning att ompröva  Ålands folkrättsliga status.

Diskussionen om eventuella behov av en remilitarisering av Åland har numera avstannat. I stället anses Åland stå inför en ny typ av utmaning. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte lika relevanta som tidigare då Östersjöområdet präglades av ett traditionellt maktpolitiskt tänkande där risken för mellanstatliga konflikter betonades och där den nationella rustningen var ett svar på problemen. I dag har  Östersjöområdet utvecklats till en fredlig del av Europa där maktpolitiken inte längre upptar något stort utrymme. Denna utveckling har accentuerats bland annat av att de flesta Östersjöstaterna blivit medlemmar i EU. När den maktpolitiska grunden försvagas har Åland inte längre ett lika klart undantagsläge. Då omvärlden “avmilitariseras” blir Ålands profil som demilitariserat mindre tydlig.

Den traditionella maktpolitiken ersätts i ökande utsträckning av ett säkerhetspolitiskt tänkande som präglas av europeisering, demokratisering och regionalisering. Regionaliseringen blir ett allt viktigare medel för säkerhetspolitiken och demokratiseringen medger större utrymme för andra aktörer än stater. Samtidigt som Ålands profil som demilitariserat område i Östersjön minskat i betydelse ger den nya säkerhetspolitiken alltså Åland ökade möjligheter att uppträda som en regional säkerhetspolitisk aktör.  

Den passiva objektsrollen kan, om Ålands företrädare så vill, förbytas i en mer aktiv roll. Samtidigt kan dock demilitariseringen och neutraliseringen komma att kvarstå som modell för de delar av världen där maktpolitiken fortfarande består.

Ålandsexemplet

Enligt det nya säkerhetspolitiska synsättet betraktas pågående och potentiella konflikter inte som en del av ett större maktpolitiskt mönster utan som lokala och specifika. Av de väpnade konflikter som utspelats i världen under de senaste åren är endast en handfull traditionella mellanstatliga konflikter, resten är inomstatliga och har oftast sin bakgrund i minoritetsproblem. Idén om nationell suveränitet, d.v.s. en stat - ett folk, har visat sig svår att tillämpa i dagens mångkulturella värld och statsbildning anses inte automatiskt utgöra en lösning på minoritetsproblemen. I stället måste man finna nya former för samlevnad som garanterar etniska gruppers säkerhet och identitet. I sökandet efter nya lösningar har Åland allt mer kommit att framstå som ett exempel på en lyckad minoritetslösning.

Åland utgör långt ifrån det enda autonoma området i världen. Inte heller vare sig demilitariseringen eller neutraliseringen utgör i sig något unikt. Det ovanliga i fråga om Åland är dels kombinationen av självstyrelse, demilitarisering och neutralisering, dels arrangemangets varaktighet. Dessutom är Ålands autonoma status ett direkt resultat av en svårlöslig konflikt. För många av dagens konfliktområden utarbetas väl genomtänkta konstitutionella lösningar som dock inte visar sig fungera i praktiken. I fråga om Åland finns såväl en bra konstitution som en välfungerande verklighet.

Under senare år har följaktligen Ålands ställning blivit föremål för ett växande intresse från både politiker, journalister och forskare världen över. Ålandslösningen har på så sätt kommit att utgöra inspiration bland annat i fråga om Moldavien, Nagorno-Karabach, Falklandsöarna, Palestina, Georgien, forna Jugoslavien, Rumänien, Okinawa och Kurillena för att nämna några exempel. Det intresse som visats har gällt bland annat självstyrelsens tillkomsthistoria, autonomins ställning i den finländska konstitutionen liksom givetvis de materiella reglerna om exempelvis behörighetsfördelningen. Även symbolerna, självstyrelseorganen och reglerna om jordförvärv och hembygdsrätt har tilldragit sig intresse.

Från åländsk sida är beredvilligheten att dela med sig av den mångåriga erfarenheten stor. Samtidigt råder medvetenhet om att en specifik lösning aldrig som sådan kan appliceras på ett annat problem utan att varje fråga måste lösas utifrån sina egna förutsättningar. För Ålands del kan man konstatera att en rad lyckosamma yttre omständigheter medverkat till att självstyrelsen kunnat utvecklas i en positiv riktning. Åland är geografiskt väl avgränsat, har en homogen befolkning och en god ekonomi. Dessutom hör Åland till ett land där rättsstatsprincipen respekteras. Detta är förutsättningar som förstås inte råder i varje konfliktområde. Samtidigt kan den positiva utvecklingen av autonomisystemet inte tas för självklar i och med att självstyrelsen från början påtvingades den motvilliga befolkningen som dock med tiden kommit att både uppskatta och värna Ålands särställning. 

De områden för vilka Åland har kommit att framstå som ett positivt exempel har ofta själva tagit initiativ till att studera Ålands status. Från åländsk sida finns dock intentionen att mer aktivt föra ut Ålandsexemplet på den internationella arenan vilket bland annat resulterat i ett ökat samarbete mellan Ålands landskapsregering och Finlands utrikesministerium. Åland har med andra ord ambitionen att utnyttja sina möjligheter att utifrån en långvarig erfarenhet av ett välfungerande civilsamhälle spela en aktiv roll i den nya säkerhetspolitiken.

 

Publications

Ahlström, Christer: Demilitariserade och neutraliserade områden i Europa en forskningsrapport från Ålands fredsinstitut. Mariehamn, 1995. (Meddelanden från Ålands högskola Nr 7)

Autonomy and demilitarisation in international law the Åland Islands in a changing Europe/Edited by Lauri Hannikainen and Frank Horn. The Hague, 1997.

Björkholm, Mikaela och Allan Rosas: Ålandsöarnas demilitarisering och neutralisering.

Åbo, 1990.

J Bring, Ove: Nedrustningens folkrätt. Stockholm, 1967.

Castrén, Erik: Die Entmilitarisierung und Neutralisierung der Ålandsinseln. Festschrift für Alfred Verdross. Wien 1960.

Fördrag mellan Finland och de Socialistiska Rådsrepublikernas förbund angående Ålandsöarna (1940). (Finlands Författningssamlings Fördragsserie 24/1940).

Gardberg, Anders: Åland Islands: a strategic survey. Utgiven av National Defence College. Helsinki, 1995. (Finnish defence studies 8)

Hannikainen, Lauri: The continued validity of the demilitarised and neutralised status of the Åland Islands s.614-651 i Zeitschrift für ausländisches Recht und Völkerrecht 1994 Band 54. Heidelberg, 1994.

Konvention angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering 1921. Geneve. (Finlands Författingssamling Fördragsserie 1/1922.)

Konvention mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland beträffande Ålandsöarna. Paris den 30 mars 1856. (Finlands Författningssamlings Fördragsserie 1/1922).

Lindholm, Göran: Bakgrunden till Ålands folkrättsliga ställning. Uppsats i folkrätt. Ht. 1980.

Stjernfelt, Bertil: Ålands hav och öar - brygga eller barriär?: Svensk-finsk försvarsfråga 1915-1945. Stockholm 1991

Söderhjelm, J.O.: Démilitarisation et neutralisation des iles d’Aland en 1856 et 1921. Helsingfors 1928.

Tiilikainen, Teija: Åland i Europas säkerhetspolitiska omvälvning. Utgiven av Ålands fredsinstitut. Mariehamn, 1999.

Wahlbäck, Krister: Fin1andsfrågan i svensk politik 1937-1953. Stockholm 1964.

Ålandsfrågan inför Nationernas förbund I-III. Diplomatiska aktstycken utgivna av Kungliga utrikesdepartementet. Stockholm 1920-1921.

Åland på den säkerhetspolitiska agendan: rapport från symposiet “Hur utveckla Ålands demilitarisering och neutralisering?” arrangerat av Ålands högskola och Ålands fredsinstitut den 30 november 1995, Ove Bring. Mariehamn, 1996.(Meddelanden från Ålands högskola Nr 8)