Första behandling
Landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum FR 21/2001-2002
Utdrag ur protokollet
PLENUM den 16 september 2002 kl. 13.00.
TALMANNEN:
Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Englund, ltl P-E Eriksson och ltl Sundback).
27 lagtingsledamöter närvarande.
Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Englund på grund av möte i Helsingfors samt för tiden 16.9-20.9 ltl P-E Eriksson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.
Meddelas att republikens presidents framställning nr 10 med förslag till ändring av självstyrelselagen för Åland kommer att föredras för remiss vid plenum måndagen den 23 september.
Antecknas.
Finansutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angående rätten till busskort och rabatter för skolelever och studeranden på busslinjer. (HM nr 7 och 8/2000-2001).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 18.9. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 2:
Social- och miljöutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående ändring av 2 § blankettlagen om utkomststöd. (FR nr 26/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till onsdagen den 18.9. Godkänt.
Föredras ärende nr 3:
Fyllnadsval av en medlem i lagtingets stora utskott.
Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlem ltl Ragnar Erlandsson. Enligt 51 § AO tillåts vid val diskussion endast kom kandidternas valbarhet och valets laglighet i övrigt.
Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Ltl Ragnar Erlandsson förklaras därför vald till ordinarie medlem i stora utskottet för återstoden av innevarande mandatperiod.
Föredras för remiss ärende nr 4:
Republikens presidents framställning om bifall till ikraftträdande av Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring samt om regeringens proposition till riksdagen om godkännande av Kyotoprotokollet till Förenta Nationernas ramkonvention om klimatförändring och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser i protokollet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 11/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.
Ltl Svensson:
Fru talman!
I framställningen redogörs utförligt för klimatkonventionens huvudsakliga innehåll. Det är motiverat att lagtinget bifaller godkännandet av Kyotoprotokollet.
När det är sagt kan påpekas att det finns en del skepsis inför det praktiska värdet av inbromsning av utsläppen av växthusgaser. Effekten av åtgärderna kanske inte räcker till, eller också har de ingen riktig betydelse, enligt kritikerna.
Alla klimatforskare är överens om att atmosfärens gaser förändrar jordens klimat, oavsett mänsklig påverkan. Växthuseffekten har funnits lika länge som jorden själv, och temperaturen vid havsytan är omkring 30 grader högre än den skulle varit utan växthuseffekt.
Ansedda tidskriften Science redovisar en ny trädringsstudie. Plötsligt återuppstår Lilla istiden liksom den varma perioden under senmedeltiden. Innebörden av dessa nya resultat är att 1900-talet inte längre framstår som exceptionellt; klimatet varierar.
Glaciärerna i Alaska smälter fortare än man trott och bidrar till en ökande andel av de stigande nivåerna i världshaven, visar Alaskauniversitetet. Rönen visar att smältvattnet från Alaska höjer havsnivån med 0,27 mm per år, vilket motsvarar 8 procent av den totala höjningen.
Ansvariga bakom studien framhåller att växthuseffekten är en, men inte den enda, orsaken bakom den här utvecklingen. Alaska står nu för mer avrinning än Grönland, som har betydligt större isar.
En forskargrupp vid Boston University har belägg för att växtsäsongen jämfört med för 20 år sedan nu är 18 dagar längre i Europa och Asien; våren kommer 7 dagar tidigare och hösten 11 dagar senare än förut.
Den nyss avslutade långa, varma sommaren är inget impopulärt exempel på att klimatet blivit varmare.
Fru talman,
En majoritet av forskarna talar dock klart för Kyotoprotokollets värde, även om det blev mer urvattnat än många skulle önskat.
I Stockholm är Kungliga Vetenskapsakademiens första slutsats entydig, och anses med tanke på referensgruppens tvärvetenskapliga bakgrund faktiskt överraskande entydig:
”För att begränsa risken för framtida allvarliga klimatförändringar måste hela världens samlade utsläpp av koldioxid minskas radikalt under de närmaste 100 åren. Industriländernas utsläpp bör minskas med minst 75 procent. Kraftfulla åtgärder måste vidtas redan under de närmaste decennierna för att detta långsiktiga mål ska kunna uppfyllas.”
Vetenskapsakademiens slutsats betraktas som det hittills starkaste inlägget på svensk grund för att klimatfrågan verkligen är oerhört allvarlig, globalt och regionalt.
Fru talman,
Fossilbränslen - olja, kol och naturgas - svarar för cirka 80 procent av världens energitillförsel. Varje år släpps 24 miljarder ton koldioxid ut i atmosfären, som ett resultat av förbränningen. Risken för framtida allvarliga klimatförändringar anser de flesta forskare vara det helt överskuggande problemet med världens energiförsörjning.
EUs experter konstaterar att kolkraften kräver 25 dödsoffer per producerad terrawattimme.
Men det går trögt för de alternativa sätten att producera energi. Men visst finns det undantag. I Tyskland installeras det på 8 timmar mer solenergi än under ett år i Finland. Finland har som mål att öka produktionen av solenergi till 100 gigawattimmar om året. Det motsvarar soluppvärmning av 10 000-20 000 villor.Många villor och sommarstugor i glesbygder är väl lämpade för soluppvärmning.
Fru talman,
Efter klimatmötet i Marrakesh måste man alltid ta hänsyn till klimatavtalet när man tar beslut som har med energiproduktion eller skogsvård att göra.
Nu har utsläpp ett pris och när man minskar sina utsläpp minskar man också sina utgifter.
Kyoto-avtalet drar igång ett jättelikt, globalt vetenskapligt projekt som handlar om att lära sig mer om bland annat kolsänkorna i världens skogar.
Också på Åland bör vi vara med och minska vår medverkan till växthuseffekten. Det bör vara ett av målen i de miljöstrategier vi behöver utveckla.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Det var en intressant redogörelse vi fick av ltl Svensson. Jag har förmånen att sitta i social- och miljöutskottet och vi skall ta oss an detta ärende. Men jag tog fasta på det som ltl Svensson sade att Åland också skall dra sitt strå till stacken när det gäller att minska utsläppen av växthusgaser. Då förvånar det mig lite varför inte ltl Svensson stödde min motion i budgetbehandlingen angående det s.k. Nyhamnsprojektet, som med god marginal skulle ha uppfyllt intentionerna i Kyotoprotokollet. Det är lite märkligt att man stiger upp så här sent.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Jag är rädd för att ltl Sundman försöker förenkla och dra någon poäng. Som jag har framhållit i den allmänna debatten flera gånger är det så att man inte kan förenkla miljödebatten. Man måste se det i sitt sammanhang. Det är så att den motion som ltl Danne Sundman lade vann inte det stöd den behövde få för att genomföras, och det kanske fanns skäl för det också.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Visst är det så att miljöarbetet är mångfasetterat och komplext och kräver många åtgärder på många håll, men när det gäller utsläpp av växthusgaser skulle vi ha kraftigt minska vår andel av utsläppen om vi skulle ha förverkligat Nyhamnsprojektet. Det fanns som bekant också ett stöd från EU på 3 miljoner euro för det som Åland missade i och med att ltl Svensson och tyvärr en majoritet i Ålands lagting inte vill se detta projekt förverkligat!
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Till det kan man bara säga att vi har att avvakta miljökonsekvensbedömningen av Nyhamnsprojektet och sedan vet vi vad vi pratar om!
Ltl Britt Lundberg:
Fru talman!
Det är nu vår tur att ge vårt bifall till Kyotoprotokollet och huvudsyftet med det är att bekämpa klimatförändringar genom att minska utsläppen av växthusgaser som ger upphov till global uppvärmning. Det här är ett viktigt steg framåt även om, precis som ltl Svensson tidigare sade. man inom Europa och EU skulle ha varit beredd att komma med tuffare krav.
Vi och Finlands riksdag behandlar det här ärendet ganska sent. Målsättningen var att det skulle vara klart till Johannesburg, men det har man inte av olika orsaker lyckats med. Jag tycker att det är viktigare att vi behandlar Kyotoprotokollet än att vi hakar upp oss på tidpunkten när det behandlas.
De 10 varmaste åren i statistiken har infallit under de 15 senaste åren. Runtom i världen har vi haft extrema värmeböljor som vi kanske mest har njutit av, men som man i stora delar av världen får lida mycket ohälsa av bland barn, fattiga, äldre och sjuka. Värmen gör att polarisen och glaciärer smälter och att havsytan stiger. Det finns siffror som i och för sig ger ett väldigt stort gap; mellan 15 och 95 centimeters landhöjning har vi att vänta de närmaste 100 åren. Det kan man konkretisera så att en 30 centimeters landhöjning gör att man förlorar en 30 meters strandremsa. Det är mycket.
Tittar vi på länder som Kina, Bangladesh, Thailand och Vietnam leder det till att 100-200 människor kan behöva flytta och skaffa sig nya ställen att bo på. Det kan också leda till att hela ösamhällen hamnar under vatten. Det här kan kännas långt borta och man kan tycka att vi inte är så hårt drabbade, men det finns de som också simulerar att vad kan det hända för oss här uppe i norr då? Medeltemperaturen stiger 3-4 grader men mest under vinterhalvåret, vi får mera nederbörd, 10 procent mera i söder och 15-30 procent i norr, men den kommer också att falla i högre grad under sommar och höst.
Tänker vi efter är det nog ett gigantiskt kemiskt experiment som vi håller på med i vår atmosfär. Försöker vi ta det oss ännu närmare är det så att i Sverige ger luftföroreningarna 500 cancerfall per år, lika många får lungcancer till följd av radon, 1000 personer får varje år elakartad hudcancer i Sverige på grund av det förtunnade ozonlagret. Kemikalier är orsaken till att 300 barn hamnar in på sjukhus varje år i Sverige. Bromerade flamskyddsmedel är någonting som har fördubblats och fortsätter att fördubblas vart femte år och till det kan man lägga att 1,5 miljoner svenskar utsätts för buller som är över gränsvärdet.
Vi har alltså orsak att fundera och siffrorna är knappast annorlunda för Åland och Finland än för Sverige.
Processen med Kyotoprotokollet har varit lång och det har varit mycket stridigheter ute i världen, och framför allt USA har gjort många besvikna genom att säga att det här kostar för mycket, vi kan inte gå med på det, det här är för dyrt. Då råkade jag se en artikel från Chalmers i Sverige där man har räknat ut och hävdar att kostnaderna för Kyotoprotokollet måste man se långsiktigt, kanske på 100 år. Man räknar med att världen i stort kommer att vara tio gånger rikare om 100 år; om vi förväntar oss att vara 20 procent rikare i juni 2010 i stället för i januari 2010, så är det här betalt!
Det handlar i huvudsak om olja och kol. Tyvärr har det en nackdel på så sätt att det har gett kärnkraften lite medvind på nytt.
Jag tycker att det är viktigt att sätta stora satsningar på biobränslen och vad man skulle kunna göra för att i högre grad satsa också på förnybar energi. De som har hävdat att det skulle finnas orsak att satsa på kärnkraften eftersom olja och kol är så förkastligt glömmer bort detta med förvaringen och ansvaret för framtiden samt hur farligt allt det här är som man gräver ner.
Jag tycker också att man borde försöka få in det här tänkandet i allt. Jag har sett också många tidningsartiklar där man i det lilla funderar på hur man placerar hus för att ta tillvara så mycket som möjligt av solvärmen och hur man på olika sätt gör. Det som ändå är den allra största miljövinsten är att vi skulle behöva komma tillbaka till sjuttiotalssparandet. Det är ändå de sparade kilowattimmarna som är de allra värdefullaste.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Jag frågar mig ånyo när det uttalas positiva tankegångar kring det här ärendet varför lagtingsmajoriteten inte stödde min motion om Nyhamnsprojektet där vi hade ett unikt tillfälle att över en dag, kan man säga, skaffa oss 25 procent i andel av vindkraft när det gäller elproduktionen. Ltl Lundberg var en av dem som röstade emot. Man måste också i praktisk handling visa att de ord man fäller har någon kraft bakom sig och det fanns ett tillfälle då, men ltl Lundberg tog det inte.
Ltl Lundberg, replik:
Fru talman!
Ltl Sundman använder sin motion om att bygga ut vindkraften på klippor ute i havet som ett argument för att de som inte var för den är emot vindkraft! Det här tycker jag är både populistiskt och orättvist. Det projekt som ltl Danne Sundman motionerade om handlade om 18 miljoner mark för ett experiment att bygga vindkraft på klippor ute till havs. Som ltl Danne Sundman också vet har vi en ansträngd ekonomi och man måste fundera noggrant när man sitter i regeringsställning vart man lägger sina pengar. Man kan t.ex. fråga sig att för de pengar det skulle kosta att bygga en vindkraftspark därute efter dessa 18 miljoner från EU, så hur mycket vindkraft skulle vi ha fått någon annanstans för de pengarna. Det handlar om att se totalekonomin i den här frågan.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Totalekonomiskt var Nyhamnsprojektet mycket fördelaktigt på grund av EU-bidraget på 3 miljoner euro. När vi behandlar Kyotoprotokollet handlar det om klimatförändringar och utsläpp av växthusgaser i första hand. Det skulle absolut ha uppfyllts om vi skulle ha förverkligat Nyhamnsprojektet, så jag kan inte förstå varför man inte var för det då men talar så varmt för det här nu!
Ltl Lundberg, replik:
Fru talman!
För det första krävde den motionen att man mer eller mindre skulle föregå miljökonsekvensbedömningen och det andra som jag tycker är viktigt att framhålla är att EU-pengarna inte var ett allmänt stöd för vindkraften, utan EU-pengarna var uteslutande för experimenterandet att man skulle sätta ut vindkraftverken just på klippor ute till havs. Det var kravet för att få pengarna, och det var inte färdigt utrett.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Wiklöf:
Fru talman!
Eftersom jag också är medlem i social- och miljöutskottet blir jag naturligtvis i tillfälle att mera i detalj gå in Kyotoprotokollet och detta ramverk som FN har producerat. Jag tycker att det här en mycket intressant sak och jag tycker framför allt, när jag hade lyssnat på ltl Hasse Svensson från liberalerna att han alldeles klart antydde en vilja till att vi på Åland också måste vårt ta vårt ansvar och försöka göra någonting. Det var kanske det mest konstruktiva som vi har att ta fasta på. Då vet vi alla att kol och olja naturligtvis är det som ställer till med en myckenhet av dessa mycket allvarliga växthusgaser. Jag tycker att det skulle vara väldigt intressant att från exempelvis ltl Svensson få höra, kanske en liten förteckning, över det vi på Åland de facto kan åstadkomma för att försöka iscensätta en plan i den här riktningen som kan nedbringa växthusgaserna. Efter en solig och vacker sommar som den vi har haft är det ganska naturligt att man kan tänka sig att solceller kan komma till viss ökad användning, men jag tycker att det finns så väldigt mycket annat som vi på Åland borde kunna göra för att ligga lite bättre till i ligan över växthusgasutsläpp. En av de allra främsta när det gäller utsläpp är väl ändå bilismen. Vi kan redan tämja vätgasen, men i väntan på att den produkten får ett ökat genomslag i produktion och försäljning av nybilar, där restprodukten blir lite vatten, så borde vi naturligtvis hitta på någonting annat.
Från centerhåll antyder man också en vilja till att vi skulle aktivera oss i den här processen. Förnyelsebar energi nämner man, inte bara nu, utan det har man också nämnt i andra sammanhang. Borde man inte gå till verket och försöka göra någonting; centern har de facto haft lång tid på sig att verkligen kunna presetera någonting i den här vägen. Någonting som man åtminstone på centerhåll i Sverige tidigare har vurmat mycket starkt för och många andra också är etanolen som drivmedel i fordon. Månne det är en stor etanoltank vid någon servicestation vi skulle behöva som ett drastiskt första steg till att försöka ändra utsläppen just inom drivmedelssektorn.
Jag skulle vilja höra vad regeringspartierna de facto har på agendan när det gäller att komma till rätta med det här. I mina öron räcker det inte med att man säger att vi skall ha en plan eller vi skall planera för det här och allt, utan någonting måste väl ändå finnas s.a.s. inom räckhåll. Vad är det man vill göra? Nämn tre-fyra områden, så får vi höra vilken ambitionsgraden och nivån är i dessa strävanden! Det tycker jag skulle vara nyttigt.
Ltl Lundberg, replik:
Fru talman!
För det första tänkte jag upplysa ltl Lasse Wiklöf om att vi just har beslutat att remittera ärendet till lagutskottet och inte till social- och miljöutskottet. Det andra som ltl Wiklöf var inne på var bilismen, vilket jag tycker att är väldigt trevligt, men även om man hoppas att människor i högre grad skulle lämna bilen tror jag inte att vi kommer till det utan exemplet med etanol är ett utomordentligt bra exempel, men det handlar om vårt beskattningsinstrument, så det gäller i första hand att försöka ta över en större andel av beskattningen, sedan kan vi ta etanolen.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Ltl Wiklöf avkräver mig en lista hur vi skall lösa miljöproblemen i anslutning till framställningen från Republikens president. Det kan han naturligtvis göra. Jag svarar då att det skall bli väldigt intressant att i första hand få ta del av det utskottsbetänkande, som ltl Wiklöf kommer att vara med att utforma för att se vilka tankar han själv har! Jag är övertygad om att vi kommer att kunna mycket effektivt vara med och lösa också de här frågorna kring miljön, om vi hittar ett samarbete i vår politik i lagtinget och överhuvudtaget inom självstyrelsen att lösa dessa frågor i stället för att försöka hetsa varandra till att den andra sidan ingenting gör! Förhören om att enskilda ledamöter skall komma och lösa världsproblemen lika framgångsrikt som man kanske gör inom Wiklöfs parti tror jag inte leder någonstans.
Ltl Wiklöf, replik:
Fru talman!
Inte vill jag vara ofin och inte vill jag hetsa någon heller, den saken är alldeles klar, men inte kan väl ltl Svensson ändå missunna mig om jag frågar efter att få höra någonting, nog måste det väl ändå finnas någonting på agendan som ligger inom räckhåll! Att man sedan försöker luta sig mot oppositionen och hoppas att den skall hitta lösningarna har jag mig bekant från tidigare, men det skulle vara roligt om de som regerar också regerar på det här området!
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Det är ganska intressant att ltl Wiklöf använder en retorik som säger en sak och menar en annan. Det finns ett slags angreppspolitik i det här resonemanget som jag inte tycker att bär någonstans. Ta Wiklöfs eget resonemang! Han slänger plötsligt fram: kanske vi skall gå in för en drastisk, radikal övergång till etanol. Är det allt vad ltl Wiklöf har att komma med i den här frågan, frågar jag mig.
Ltl Wiklöf, replik:
Fru talman!
Jag gjorde bara ett litet försök att försöka hjälpa regeringspartierna på traven! Men jag märker att påsen är fullständigt tom! Det finns ingenting. Ltl Svensson, som ändå vill vara miljöaktiv, måste väl ändå ha några förslag som skulle bära, men det finns ingenting. Det är säkert därför som oppositionens roll blir så mycket större att vi måste försöka hjälpa till i den här processen, om Åland också skall kunna infria de önskningar och förväntningar som jag förstår att ltl Hasse Svensson vill vara med om!
TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.
Ltl Roger Jansson:
Fru talman!
När det gäller de globala miljöproblemen tror jag att Kyotoprocessen innehåller det kanske väsentligaste som har åstadkommits i det globala samarbetet för att åtgärda de enorma risker som mänskligheten står inför. Det är naturligtvis väl stort att behandla i Ålands lagting, men för lilla Ålands del är det ändå skäl att se vad vi kan göra för att minska på utsläppen av växthusgaser som Kyotoprocessen tar som målsättning att göra. Ur den synpunkten kan jag se ett motiv att faktiskt lagutskottet, som enligt vårt regelverk har att hantera den här typen av ärenden inom republiken Finland kunde överväga att begära ett utlåtande från det utskott som ltl Wiklöf här nämnde att han trodde att skulle behandla frågan, nämligen social- och miljöutskottet, eftersom det finns skäl att göra en ordentlig resumé över vad vi kan göra i landskapet.
När det gäller energiförsörjningen är det så att vi huvudsakligen använder oss av sådan energi som inte belastar atmosfären, alltså släpper ut växthusgaser. Det som vi inhandlar från Sverige baserar sig huvudsakligen på kärnkraft och vattenkraft, så till den delen är våra inköp relativt miljövänliga när det gäller växthusgaserna; sedan kan man alltid diskutera den långsiktiga effekten av de förstnämnda på den globala miljön.
När det gäller bilkörning, som nämndes och förbränning av fossila bränslen lokalt, så hör vi till världens största syndare per capita, den saken är klar och genom den lagstiftningsrätt vi har inom självstyrelsen, så kan vi inte mycket göra åt det, men något kan vi säkert göra och något har gjorts. När det gäller t.ex. farligt avfall som påverkar atmosfären har vi sedan länge lagstiftat om hur det skall tas om hand och det är bra.
När det däremot gäller energifrågan lyssnade jag med intresse på liberalernas representant och var intresserad av vad man kunde få höra. Det var något om solenergins nytta, men här uppe är den inte alla år väldigt användbar, men utan vidare som ett komplement, även om det är ett väldigt dyrt komplement och därmed kanske påverkar miljön på ett annat sätt genom att man använder så stor andel av resurserna till det. Så mycket annat fanns inte på den liberala listan, men i en behandling i social- och miljöutskottet kanske man kan få en ordentlig resumé av både landskapsstyrelsens och social- och miljöutskottets synpunkter på den punkten.
Däremot blev jag lite förvånad över centerns representants förslag som gick ut på en ökad användning av biobränsle. Till vilken del är alltså biobränslen bättre för atmosfären och för att förhindra utsläpp av växthusgaser än vad förbränningen av fossila bränslen är? Det är någonting som jag inte förstod som inte redogjordes för och som det knappast heller finns någon bra förklaring till, utan biobränslen är bra för den lokala produktionen, att man i stället för att köpa in olja och gas och kol så producerar man detta själv, men däremot är tillskottet per energienhet definitivt lika stort till växthusgaser. Det var alltså inte heller något bra förslag. Därför hoppas jag att listan kan göras lite bättre än den vi har hört här i plenum i dag när ärendet remitteras till lagutskottet, där jag har nöjet att vara med och behandla den.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Här efterlyses det på nytt att om man yttrar sig och allmänt kommenterar Kyotoavtalet och rekommenderar att vi skall gå in för det, så skall man också komma med listor på hur man löser de problem som världens forskare och politiker jobbar med. Det är klart att blir man uppskattad så högt så förstår man hur viktigt det man säger är! Men generellt kan sägas att de är alldeles klart att problemen som Kyotoprotokollet tar itu med kommer att lösas med hjälp av ny teknologi. Det finns sådana långt gångna försöka och forskningar på i stort sett alla områden som har med energi att göra. Att jag råkade nämna solen beror helt enkelt på att det är ett område där Finland, som annars är teknologiskt framme på många områden, inte är så väl framme som man är på andra håll, i varje fall inte i praktiken. Jag tror att vi kommer inte här på Åland att lösa frågorna, precis som ltl Roger Jansson sade, men vi kan vara vakna för ny teknik, och det är det vi skall vara, men innan vi hoppar på vilket alternativ som helst så måste vi vara ganska säkra på att vi har gjort jämförelser, att vi inte satsar på fel häst, vilket är lätt gjort.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Låt mig förenkla frågeställningen så att jag har inte begärt någon lista av ltl Svensson utan jag ville efterlysa ett mera ingående resonemang från också liberalernas sida hur man för Ålands del kunde åtgärda de problem som Kyotoprocessen strävar till att finna lösningar på. Det är bra om vi i den fortsatta behandlingen här kan föra ett resonemang kring det. Jag är relativt nöjd med det, jag bara noterade vad som hade kommit fram i debatten hittills.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Ltl Roger Jansson säger att han inte har begärt någon lista, men jag uppfattade hans tidigare inlägg så att han gärna skulle vilja ha någon sorts lista över vad t.ex. liberalerna har gått in för. Det är möjligt att jag har missuppfattat honom och det är möjligt att han har glömt vad han sade, men i varje fall finns det ingen lista från min sida nu utan jag tror att den skall komma till i bästa möjliga samarbeta mellan de krafter som finns i det här lagtinget och i den här självstyrelsepolitiken.
Ltl J-E Mattsson, replik:
Fru talman!
Jag instämmer helt i det resonemang som ltl Roger Jansson förde. Kyotoprotokollet handlar om en global miljöförstöring eller en strävan till att minska miljöbelastningen. Då är det intressant att konstatera att inköpen av vår el, som i sak är den största, som har diskuterats här i salen i ett flertal omgångar och kunde konstateras inte innehåller egentlig miljöbelastning i dag, trots att ltl Danne Sundman hade en annan uppfattning här, att man skall reducera miljöutsläppen på Åland genom att börja köra vindkraft i dag.
Det var ett intressant konstaterande om oljeförbrukningen på Åland som nog är den tyngsta och värsta. Vi är bäst på att göra av med bränsle på Åland. Då kommer man till biobränsleanvändningen också att elda och värma våra hushåll och jag håller med om att det är skäl att fundera över vad vi mera kan göra i dag än vad vi redan gör. När det gäller avgasrening i dag från biobränslen, ved och papper, finns det möjligheter att rena dem till en sådan grad att de inte förstör vår atmosfär, de förstör inte och försurar desto mera. Det gäller även i dag för sopförbränningen på Åland som jag tycker är en detalj som inte är miljövänligt hanterad på Åland – vi kör våra sopor härifrån och är nöjda med att vi blir av med problemet. Jag tycker att vi skulle ta och sköta om våra egna sopproblem och det är ett biobränsle med mycket energi som skulle vara nödvändigt för oss.
Det är också skäl att påpeka, att ingen har sagt att vi skall förkasta Kyotoprotokollet ännu och vi kommer förmodligen att anta det.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
När det gäller den lokala förbränningen av fossila bränslen, som huvudsakligen är oljeprodukter, delvis för reservkraftproduktion och huvudsakligen för fordonsdrift och uppvärmning, är det så att oberoende om vi använder fossila bränslen eller om vi använder lokalt producerade biobränslen, så är avgasproblematiken densamma och också åtgärdsproblematiken densamma. Det var det som jag tyckte att i centerns ”grundanförande” inte framkom på ett tillräckligt tydligt sätt och därför ville jag specificera det. Vill vi alltså rena den förbränning vi har i dag så kan vi göra det på olika sätt, särskilt i värmeproduktionen och särskilt naturligtvis i fjärrvärmeproduktionen, oberoende av om vi bränner olja, biobränslen eller avfall eller någonting annat. Prisskillnaden är inte så hemskt stor när det gäller reningsprocesserna beroende på vilket bränsle man stoppar in i första änden. Vill vi följa Kyotoprocessens målsättningar bör vi redan i dag betydligt förbättra den rökgasrening som vi har och som vi i och för sig har kommit ganska långt på, särskilt när det gäller fjärrvärmeproduktionen och reservkraftsproduktionen. Men när det gäller alla villor som fortfarande har oljeeldning är det i stort sett ingen rening alls annat än i själva pannorna som har olika förbränningskapacitet.
Ltl J-E Mattsson, replik:
Fru talman!
Det som ltl Roger Jansson säger är helt riktigt, det är bara en väldigt stor skillnad: oljan är inte förnyelsebar, i alla fall inte under en omställningstid som vi rår över. Däremot är biobränslena förnyelsebar energi och oljan kan de facto ta slut. Oljan skall också transporteras hit. Träd och soporna växer till stora delar på Åland! Det är en väsentlig skillnad. En mera strategisk tanke fick jag häromdagen när jag hörde de svenska nyheterna: inställningen att man skall dra ner kärnproducerade el i Sverige har lett till att Scanraf utanför Göteborg har anhållit om tillstånd att fördubbla produktionen av villaolja och bensin. Vi vet att den mest förhärskande vindriktningen, sydvästlig vind, under året leder raka spåret från Göteborg till Åland i princip. Det är intressant i det här sammanhanget med tanke på att Sverige vill vara föregångarlandet i Europa.
Vi har ett spörsmål på bordet i dag som antagligen ger oss anledning att mera i detalj diskutera sådana här frågor den dagen det kommer upp för diskussion.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Vi är helt överens om det kloka i att successivt gå över till lokalt producerade bränsleformer och minimera importen av fossila bränslen till landskapet, men dessvärre har det väldigt lite att göra med Kyotoprocessen och Kyotoprotokollet eftersom det är förbränningen och inte produktionen av bränslet som här måste åtgärdas. I ett annat sammanhang skall vi gärna fortsätta diskussionen om behovet av att önska importen av fossila bränslen till landskapet.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sundman:
Fru talman!
Först till elmixen. Den el som vi förbrukar här på Åland kommer från Sverige rent fysiskt genom en kabel, men el från Sverige är inte samma sak som el producerad i Sverige. Vi skall komma ihåg att elmixen innehåller också t.ex. kolkraft från Danmark ibland till betydande del och mixen som blir över ett år beror på olika omständigheter. När det har varit torrt är det mindre vattenkraft osv. Rent strukturellt är det så att kärnkraften ligger som bas. För att reglera effekten i kärnkraftverk måste man bestämma sig ungefär ett halvår på förhand. Vattenkraften kan, om det finns vatten, reglera de större fluktuationerna. De mindre fluktuationerna reglerar man med importerad kolkraft t.ex. och elproduktion i kraftvärmeverk som i bästa fall är drivna med biobränsle, men oftast med olja, där restproduktionen värme också säljs lokalt. Det är alltså inte så svart och vitt vad vi har för el i våra uttag. Det beror också på elmarknadsomständigheter vilket bolag vi köper av och vilken mix det bolaget har tillgång till. Här i huset t.ex. köper vi vindkraft, hela självstyrelsegården är belyst med vindkraft.
Fru talman!
När det gäller Kyotoprotokollet så visst skall vi godkänna det, visst skall vi vara med. Vi kan också vara på det klara med att om vi godkänner det eller inte spelar en väldigt liten roll i sammanhanget, men hela grejen bygger på att alla skall ta sitt ansvar, alla skall dra sitt strå till stacken och småa som stora skall sopa rent framför sin dörr först och därför skall vi givetvis vara med. Den nyttan kan vi göra genom att godkänna det, även om den bokstavligt sett är en droppe i havet. När det gäller klimatfrågor kunde vi bli ett föregångsområde i världen, vi kunde bli världsledande på en rad områden, vi kunde bli världsledande på t.ex. utsläppsnivån när det gäller uppvärmning av hushåll, när det gäller utsläpp från biltrafik, när det gäller utsläpp från sjöfart och många andra exempel; eftersom det i huvudsak handlar om koldioxid, det är koldioxid som är den främsta växthusgasen så hjälper det inte med avgasrening för du kommer inte ifrån att kolatomen och syreatomen skall komma ihop till koldioxid. Det finns teorier om hur man kunde komma ifrån det, men det är ingenting som är omsättbart i praktiken. Det handlar alltså om att frångå icke-förnyelsebara bränslen. Det är främst olja och kol som inte är förnyelsebart på grund av att omsättningen i systemet är så lång som 150 miljoner år för olja t.ex., medan det tar 10-30 om du eldar upp en tall och det kan naturen tåla, men den tål inte att vi tar upp 150 miljoner gammal kol och bränner det till koldioxid.
För att bli världsledande här på Åland borde vi forma ett program hur Åland kunde bli ett testområde för ny teknik. Det är som ltl Svensson säger den nya tekniken som skall ta oss ur det här. Det är orealistiskt att påstå människor skall börja leva på ett annat sätt och sänka sin levnadsstandard. Det finns några få entusiaster som är beredda att göra det, men gemene man vill ha den levnadsstandard man har i dag och då måste ny teknik komma till för att vi skall få ett hållbart leverne. En viktig sak är då beskattningsinstrumentet. Skulle vi ha beskattningsinstrumentet för dessa saker, t.ex. när det gäller bränsle för bilar, för uppvärmning av hushåll osv., så kunde vi göra mycket; då kunde vi ha en vad man kallar en grön skatteväxling och gynna sådan här utveckling. Det är så i dag att orsaken till varför det går så långsamt är inte att tekniken inte finns, utan att det finns så många starka ekonomiska intressen som ser till att det skall fortsätta med oljebaserad framdrift av fordon, uppvärmning av hushåll osv., en oljebaserad energiproduktion. Det är där problemet är. Det finns färdig teknik i dag där du kan köpa en bil som drivs på solenergi på så sätt att du med soleenergi tillverkar vätgas av vatten, du klyver vatten till vätgas och syre, när du kör bilen förbränns det i en bränslecell och avgasprodukten är vatten. Tekniken finns bl.a. på ett framtidsmuseum i Tyskland. Men det hålls tillbaka av skatter och ekonomiska strukturer. Skulle Åland kunna bestämma över det här själv skulle vi kunna bli ett framgångsexempel, vi skulle visa på att det går att ha ett samhälle som har biltrafik som är kanske tätast per capita i världen men som ändå släpper ut noll i princip. I och med vår stora sjöfartsflotta kunde vi få till stånd ett försöksprojekt med bränslecelldrivna fartyg, soldrivna fartyg i stället för diesel. Detta är nästa steg i visionerna för forskarna, men vi kunde snabbt visa på att det går. Det finns många andra exempel. Jag tycker inte heller att man skall avkräva varandra något slags lista, men vi borde forma programmet för att bli världsledande; då kunde vi, trots att vi är bara 26.000 personer vara till väldigt stor nytta när vi kunde fungera som argument för att det går att leva med hållbar utveckling.
Ltl J-E Mattsson, replik:
Fru talman!
Inledningen av ltl Sundmans anförande innehöll en hel del felaktiga uppfattningar. Jag kan garantera ltl Sundman att under de år som vi har förbrukat den mängd el som vi gör nu – jag vet inte hur långt tillbaka - men i varje fall så länge Sverigekabeln har funnits och levererat elström till Åland har det inte förekommit så mycket som en kilowattimme kolkraft från Danmark till den kabeln. Det är nämligen så att produktionen av el i Sverige sker på i huvudsak två områden; den mest grundläggande för all energiförsörjning är vattenkraften. Det finns en vattenkraft som kallas oregelbar vattenkraft. Den går för fullt och man kan inte göra någonting, den går inte att reglera. Kärnkraftverken kan man reglera, inte snabbt och sedan finns det också reglerbar vattenkraft. Det tryck som uppstår i ledningarna från norra Sverige där all vattenkraft finns, utom Trollhättan, så gör att förbrukningen i Stockholm ser ut på det viset att ingen kraft produceras norrut från Stockholm, all kraft produceras söderifrån och norrifrån till Stockholm. Därför kan jag garantera att ingen kolkraft från Danmark har kommit till Åland. Däremot har det kommit vattenkraft från Norge som är självförsörjande på enbart vattenkraft och producerar och levererar överskottet till Sverige och till Finland. Därför skall man inte tala om smutsig kolel på Åland.
Jag tycker social- och miljöutskottet kunde ta reda på om det överhuvudtaget eldas någon kol på Åland i dag. Jag känner inte till det. Jag förmodar att social- och miljöutskottet skall lämna ett utlåtande till lagutskottet.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Det är inte första gången som ltl J-E Mattsson och jag debatterar om den nordiska elmarknaden och det borde vara ltl J-E Mattsson som skulle ha den fullständiga kunskapen eftersom ltl J-E Mattsson också är ordförande för Ålands Elandelslag, men tyvärr har det visat sig flera gångar att jag har haft rätt, och även denna gång. Jag vidhåller att visst finns det i den nordiska elmixen i dag dansk kolkraft och visst kan man säga att om vi vår del av den nordiska elmixen så har vi förbrukat dansk kolkraft på Åland lika mycket som svensk kärnkraft, vattenkraft och norsk vattenkraft. Vi har också producerat egen dieselkraft, de senaste åren bara några veckor, men förut till en betydande del, före den nordiska elmarknaden. Så länge Sverigekabeln har funnits har vi förbrukat mycket icke-förnyelsebar elenergi på Åland.
Ltl J-E Mattsson, replik:
Fru talman!
Den elmix som ltl Sundman talar om känner inte jag till, för jag är tydligen inte lika insatt i hur elströmmarna går! Jag har i varje fall förmågan att kunna avläsa en elmätare och om en elmätare visar en produktionsriktning så finns det bara två riktningar: fram eller bakåt. Den del av mätarsidan som vi finns på i dag, som ligger norr om Stockholm, har aldrig visat någon annan riktning på strömmen än att den har gått söderut från norra Sverige och då kan den inte komma söderifrån och gå norrut till Åland.
Det var intressant att ltl Sundman nämnde beskattningsinstrumentet. I dag betalar vi de facto skatt på bioenergin som levereras i Mariehamn, det finns en moms inbakad i det priset, men i grunden är skatteinstrumentet en fördelningspolitisk åtgärd. Vi tar in skatter på försäljning och åtgång på främst bensin, som har den tyngsta skatten av allting och de pengarna går i riktning rakt mot skola, omsorg och vård. Då bör man börja fundera även på dem: hur skall vi finansiera det med andra pengar om vi inte längre får in dem på det här. Det är samma sak som när vi diskuterar tobak och annat som är tunga belastningar i samhället, så det är inte så enkelt att stänga av det ena flödet och ta upp ett annat i så fall.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Först till skatterna som ltl J-E Mattsson slutade med. Jag förespråkar inte något energiskatteparadis utan givetvis måste man alltid ha en skattebas att stå på. Däremot kan man i större utsträckning än i dag använda skatteinstrumentet för att påverka miljöpolitiken, för att gynna de nya miljövänliga teknikerna och det här görs alltför lite enligt min mening, på grund av att det finns andra ekonomiska intressen som styr.
När det gäller elmixen kan man alltid blanda in sig i teknikaliteter, men vi vet också att vi har t.ex. rysk kärnkraft i vårt nät via den kabel som går till Finland. All elmix är beroende på hur man ser det; man kan inte säga att det här elektronen kom från det kraftverket, den här tryckvågen i min ledning kommer frän det kraftverket, utan det är en hel pol av elproduktion och därför heter det Nordpool också; av olika strukturella orsaker tar man del av olika andelar av olika typer av produktion i polen. Men visst har vi använt dansk kolkraft på Åland.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
För ltl Sundman är det så att å ena sidan spelar det ingen roll hur vi ställer oss här till Kyotoprotokollet; å andra sidan skulle det vara lätt som en plätt för Åland att bli världsledande på detta område! Okej, vi avgör inte Kyotoprocessens framgång, men om vi skulle vägra gå med skulle det sända ut väldigt betänkliga signaler. ”Ny teknik finns färdig”, säger ltl Sundman. Det är inte riktigt. Det finns prototyper av olika energiframställningar och bilar och andra apparater, men det finns inga tillförlitliga och utbyggda system för den bränsleförsörjning som ändå måste till och då är det ointressant för enskilda människor att skaffa sig några prototyper om det inte går att ordna en rimlig bränsleförsörjning. Infrastrukturen måste alltså vara effektiv för att man skall kunna tala om färdig teknik. Jag tycker nog att det är bra med visioner, men det viktigaste för oss är väl ändå att vi här håller oss så informerade om vad som händer på de här stora områdena, som vi inte klarar av själva. Kanske vi inte skall satsa på vindkraftsprojekt som inte är bra t.ex. Det är med miljöpolitiken som med mycket annat att det behövs ett helhetsseende. Man kan ha olika hugskott och infall, men det måste jobbas för att få fram vad det är som är lödigt, vad som håller.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Visst spelar det roll om Åland går med eller inte i Kyotoprotokollet. Jag sade att rent kvantitativt är vår del av det här väldigt liten, men för den skull skall vi sopa rent framför egen dörr och gå med till fullo och också försöka överträffa de gränsvärden som sätts upp. Om vi inte skulle gå med så säger ltl Svensson att det skulle skicka ut betänkliga signaler. Det skulle det verkligen göra och det gjorde det när Ålands lagting inte tog vara på chansen att få 3 miljoner euro från EU i vindkraftsstöd. Det sände verkligen ut betänkliga signaler som har ekat ända från Bryssel. När ltl Svensson säger att tekniken inte finns, det finns inga system för t.ex. bränsleförsörjning, men varför finns det inte? Det är detta med hönan och ägget. Vad kommer först? Det är självklart att skall man införa en ny infrastruktur måste samhället vara pådrivande och då måste det finnas förutsättningar att det lönar sig, genom beskattning osv. Det är samhällsbyggarna som måste ta det här till sig och införa ny infrastruktur, givetvis i samarbete med näringslivet, annars köper folk nya bilar, tekniken finns i dag, men jag hävdar att den hålls tillbaka av ekonomiska intressen.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Ltl Sundman anser att lagtinget sände ut betänkliga signaler när lagtinget ställde sig avvaktande till det s.k. Nyhamnsprojektet med vindkraft. Jag vill påstå att de betänkliga signaler som sändes ut kom från ltl Sundman, som då, och också nu, försökte få igenom att det skulle bero på fientlighet mot vindkraft att vi inte kunde gå med på detta icke färdiga projekt!
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Nog har vi diskuterat Nyhamnsprojektet så mycket att ltl Svensson borde ha förstått och insett att projektet var i den mening färdigt att det var färdigt att byggas. Vad som var kvar var några tillstånd om miljökonsekvensbedömningen och givetvis skulle det ha väntat på det. Lagtingets beslut har alltid tagits ”under förutsättning att”; vad vi än bygger, vindkraft, sporthallar eller vad vi har finansierat är det under förutsättning att alla bygglov och sådant erhålls, så det är inget argument mot Nyhamn, men problemet var att man inte satte sig in i villkoren för bidraget från EU. Det är det som har sänkt betänkliga signaler. I Bryssel undrar att har de verkligen så mycket pengar på Åland att de kan tacka nej till 3 miljoner euro, som Åland har tilldelats i hård konkurrens med många andra projekt. Dessutom skulle projektet ha visat på en ny teknik som skulle ha gjort vindkraft möjligt att etablera på s.k. semi-offshore. Det skulle också ha varit utvecklande för vindkraften som sådant och gjort nytta på annat håll; då skulle Åland ha kunnat bidra på det viset. Utöver det skulle också Åland ha satts på världskartan i och med att vi hade haft stor andel vindkraft och etablerat den med ny teknik, så det skulle ha kommit många människor hit och tittat. Allt detta har jag förklarat många gånger förut, men det är svårt nu, förstår jag, för dem som inte stödde att i efterhand konstruera om sin uppfattning!
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Wickström-Johansson:
Talman!
Den viktiga frågan om koldioxidutsläppen ha diskuterats länge inom vårt parti. För knappt ett par år sedan lämnade vi in en motion om en strategi för att minska koldioxidutsläppen. Motionen gick ut på att kartlägga våra koldioxidutsläpp, som det faktiskt inte finns särdeles mycket siffror på ännu, men som man ändå vet att är förhållandevis stora på Åland. Man skulle fastställa mål, både lång- och kortsiktiga förminskningar av utsläppen, precis som man har gjort i alla omkringliggande regioner och så skulle man prioritera åtgärder för att nå målen samt också verkställa dem. Motionen är inte ännu behandlad; den ligger i social- och miljöutskottet och jag hoppas att utskottet kommer att se på motionen i samband med att man högst antagligen får ge ett utlåtande till lagutskottet om Kyotoprotokollet.
Vi har diskuterat den här frågan i lagtingsgruppen med miljöministern och vad jag har förstått skall man arbeta med den här frågan i landskapsstyrelsen också. Sedan är det ett faktum att luftmiljön aldrig har haft någon prioritet på Åland, inte heller hos tidigare landskapsstyrelser; resurserna har aldrig räckt till det.
Men jag tycker att det är bra med en puff från lagtinget på det här viset om att man anser frågan viktig. Jag minns att då jag presenterade min motion för ungefär två år sedan och talade för den så var intresset bland övriga partiers ledamöter här i lagtinget minst sagt svalt; jag tror inte att det överhuvudtaget var en debatt kring frågan, som då var minst lika viktig som i dag. Men i dag märker jag att intresset för frågan är större här i lagtinget och jag hör positiv tankegångar i de inlägg som har hållits här. Det gläder mig och det talar för att vi kanske snart också kan komma till handling i frågan om våra koldioxidutsläpp. Det är på tiden. Vi är små här på Åland och det kan tyckas meningslöst att göra någonting alls här och att det skulle påverka miljön mera globalt, men det har betydelse vad alla gör och alla måste ta sitt ansvar för miljön och inte minst för vår närmiljö har det en stor betydelse. Närmiljön kräver insatser på precis alla tänkbara miljöområden, och det här är ett av de stora problemen.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman! Vi känner alla väl till att ltl ltl Wickström-Johansson är mycket engagerad i miljöfrågor också ägnar mycket och kraft åt de frågorna. I sitt anförande nämnde hon att liberalerna har engagerat sig mycket i den här frågan och de har haft diskussioner med miljöministern och hon sade att han skall arbeta med dem. Vi har de senaste veckorna hört om hur mycket han arbetar med många miljöfrågor, men vi väntar ännu på konkreta resultat. Det finns faktiskt en hel del målformuleringar redan. Är det inte dags ändå att ltl Wickström-Johansson börjar kräva mera av sin egen partibroder än att allmänt rikta sig mot alla andra och kräva ansvar!
Ltl Wickström-Johansson, replik:
Fru talman!
Jag har sagt förut att jag tycker att miljön är alldeles för dyrbar för att vi skall käbbla politiskt om den, även om det är ett tacksamt område det också. Jag sade också här att det inte finns någon som helst tradition att syssla med luftmiljöfrågor på Åland, så det kanske tar en liten tid innan man kommer igång med den frågan, men jag lovar att gruppen har tryckt på mycket när det gäller den här frågan och inser nog vikten av den. Det är glädjande då man hör att också andra partier intresserar sig för luftmiljön. Jag tror utan vidare att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson känner ett mycket stort tryck på sig att göra någonting.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Det är faktiskt så att frågor om luftkvaliteten har varit uppe här i lagtinget t.o.m. före ltl Wickström-Johansson blev medlem i denna församling. Tant Grön, fru Hedman-Jaakkola, drev dessa frågor och det fanns ett visst stöd för dem också då, men inte skedde det särskilt mycket under den tiden heller, så jag håller med om att det här är svåra frågor. Men jag tycker inte att vi kan vänta längre. Det sker faktiskt ingenting som vi kan se åtminstone inom miljöpolitiken, varken inom det här området eller något annat, utan tvärtom, miljöförsämringen fortgår. Därför hoppas jag att ltl Wickström-Johansson med sina kontakter och sin kunskap kan pressa den nuvarande landskapsstyrelsen till åtminstone några åtgärder så att det inte bara blir mätningar och kartläggningar. I Mariehamns stad har vi faktiskt länge hållit på med dessa frågor, så nog finns det en del som får till stånd saker bara viljan finns.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Vicelantrådet Erland:
Fru talman!
Jag skall bara kort kommentera några frågor som har varit uppe här inom miljöpolitiken. Det är inte jag som har hand om de frågorna, men ur ett budgetperspektiv kan det ändå vara värt att nämna några saker. Tar vi först frågan om luftföroreningar är det en sak som var aktuell också när jag satt i social- och miljöutskottet för några år sedan. Det är faktiskt så att det är en stor fråga, en svår fråga och vi har väldigt små instrument. Man kan för det första konstatera att det har hänt vissa saker när det gäller teknik för färjorna, för bilar osv., men jag tror också att man skall gå in för att diskutera grepp som kommer att inkräkta på vår egen bekvämlighet. Det gäller biltrafiken; där har vi reseavdrag som på sätt och vis ses som en rättighet för glesbygden, men samtidigt stimulerar biltrafiken, drar resurser från de svaga kommunerna och där finns de alltså möjlighet att göra någonting. Det kräver en utbyggnad av kollektivtrafiken och det är också en ekonomifråga.
Vindkraften på Nyhamn har diskuterats flera gånger och i och för sig är det fritt fram för parlamentet att diskutera vad som helst, men jag har en personlig åsikt om det när det gäller den politiska debatten. Har man fört fram en fråga i lagtinget via motion eller via budgetframställning eller framställning överhuvudtaget och inte lyckas argumentera så pass mycket att man har fått lagtinget med sig, då tycker jag att man skall acceptera det och gå vidare och komma med nya konstruktiva förslag. Det kan inte vara så att rättvisan definieras av en själv, det som är rätt och riktigt, utan i ett parlamentariskt system är det lagtingsmajoriteten som fäller avgörandet. Det vore klädsamt om ltl Sundman skulle komma igen med en motion och bättre argumentering. Om man ser det ur budgetsynvinkel var det så att lagtinget har tagit ett principbeslut om att man skulle avvakta med vindkraften, man skulle också – det betonades starkt – prioritera reservkraften och det har landskapsstyrelsen följt. Vi har alltså vidtagit åtgärder för att säkra en bättre reservkraft och det är långsiktigt arbete som kräver extra anslag och det kräver antagligen också ändringar i bolagsstrukturen för att vi skall få ett bra energisystem.
När det gäller biobränsle finns det en efterfrågan från lagtinget också igen - det är lagtinget som styr – att ta fram en energiplan. Under ordförandeskap av landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson jobbar en arbetsgrupp med det och bl.a. finns det intressanta synpunkter på möjligheten att utveckla användningen av biobränsle just för att få en bättre miljöbalans i energisystemet. Det är alltså en sak som är under utarbetande. I det sammanhanget kommer frågan om solenergi, elbesparing och annat upp. Det är inte på något sätt för att vi skall skylla ifrån oss i landskapsstyrelsen, men allt som berör energifrågorna kräver mycket arbete och mycket förberedelse. Det kommer inte heller att dröja så länge förrän lagtinget får möjlighet att återigen utvärdera de principer som nu ligger till grund för utvecklingen, dvs. avvakta med vindenergi, pröva hur finansieringen skall ske, särskilt också lokaliseringen. Det är saker som behöver klaras ut. Vi blir inte världsbäst genom att vi utropar att vara det här i lagtinget utan genom tålmodigt arbete.
Förslaget med etanol eller bränsle producerat lokalt på Åland, att man skulle har ett ekotrafiksystem, är mycket intressant och jag vet att det forskas på många håll med bränsle från spannmål och liknande. Det man borde göra i det här fallet är att man skulle klarera spannmålsproduktion för bränsle med hela jordbrukspolitiken så att man fick en kostnadsreglering som gjorde bränslet lönsamt i den meningen att man också räknar in miljökostnaderna. Men där har vi beskattningsfrågorna som är knepiga. I allmänhet kan man säga att det finns teknik på det här området hur mycket som helst, småturbiner, mikroprocessorer osv., men det är vissa storskaliga anläggningar som är lönsamma samtidigt som de är påfrestande för miljön och där kommer kvoter och gröna certifikat in som ett regleringsinstrument som nu håller på och växer fram. Saker och ting går alltså framåt och Kyotoprotokollet är ett led i den utvecklingen. Men för min del – luttrad som jag är som finansansvarig eftersom vi kämpar med utgifterna på alla – tror jag att det är det tålmodiga arbetet som ger resultat och jag tror faktiskt att energiplanen kommer att ge oss en bra grund för att de rätta politiska besluten och välja färdriktning, men samtidigt måste man kanske så småningom få in det här med biltrafiken som via däckens slitage på asfalten är en stor förorenare, via luftföroreningarna i hela Östersjön en stor källa och då kanske det inte också är bara vår biltrafik utan trafiken i det utvidgade EU, norra Tyskland osv. Men när det gäller luftföroreningarna kommer över hälften av kväve och fosfor den vägen, så vi kan göra små framsteg på alla områden, men de stora måste man också ta itu med samt de hundratals flyg, som i och för sig har bättre miljömotor i dag, men som flyger över just Åland.
Mätningarna och lagstiftningen samt vägvalen är viktiga och för det behöver vi ett underlag till en debatt i lagtinget och det är under utarbetande.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Jag tackar demokratimagister och allt i allo minister Erland för föreläsningen och jag tar givetvis åt mig av det här och lovar att sitta tyst i fortsättningen! Nej, fru talman, visst får man acceptera nederlag när ens motion inte blir godkänd, särskilt som oppositionspolitiker eftersom det är mera regel än undantag, men nog måste man få påpeka när andra lagtingsledamöter som då röstade emot vindkraft nu är så rysligt entusiastiska över protokollet. Man måste få ha en öppen debatt i Ålands lagting och jag tycker inte riktigt om när en representant från landskapsstyrelsen, som sitter på lagtingets förtroende, kommer med pekpinnar hur vi skall göra och inte göra i Ålands lagting. Det fick man minsann veta när man var landskapsstyrelseledamot att det skall man akta sig för – men nu är det förstås andra tider!
Vicelantrådet Erland, replik:
Herr talman!
Ordet är fritt även för landskapsstyrelseledamöter och de argument som ltl Sundman för fram här mot att jag inte skulle ha yttrat mig skall jag naturligtvis fundera på. Men jag anser naturligtvis att det är viktigt att vi lyssnar på debatten och försöker redogöra för vad landskapsstyrelsen håller på med därför att det har efterfrågats, anklagats och ifrågasatts. Om ltl Sundman vill fortsätta att peka ut vilka som röstade för och emot Nyhamnsprojektet är det upp till honom, men jag tycker, därför att jag har fått tillfälle att något delta i arbete med energiplanen, att där finns det väldigt mycket saker att göra när man ser framåt och det gäller också vindkraften; där har vi ett regelverk med konskevensbedömning, finansieringssystem osv. som gör att vi måste ta saken i den ordning som regelverket säger. Det är det som ett lagting gör: stiftar lagar, sätter upp regler för att de skall följas. Vi blir inte världsbäst på att tala om vindkraft utan vi blir världsbäst på att sätta upp regelverk och göra goda strategiska val.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Dennis Jansson:
Fru talman!
Det har varit en intressant debatt. Allt med miljön i flaggstångens topp! Jag antar att vi kommer att ge vårt bifall till Kyotoprotokollet. Jag är dock lite fundersam till landskapsstyrelsens förmåga att vara kreativa. Är inte detta ett gyllene tillfälle för landskapsstyrelsen, då Kyotoprotokollet aktualiserar miljöfrågan så pass mycket? Är det inte så att landskapsstyrelsen har gjort ett par försök att komma åt beskattningsbehörighet i republiken Finland, både uppvaktat finansministeriet och finansministern men kom tillbaka med svansen mellan benen och inte fick något svar överhuvudtaget utan snarare ett nekande? Jag tror att om landskapsstyrelsen tog tillfället i akt och är kreativa och använde sig av den här möjligheten som har uppkommit och kanske föreslog här att eventuellt åländska företag, organisationer, eventuellt privatpersoner, genom att göra någon sorts miljöcertifiering för företag eller hur man t.ex. i hushållet använder sig av miljövänliga metoder, i dag har vi redan ett sätt att man t.ex. byter från olja till solcell eller jordvärme och får stöd från landskapet. Men kanske man skulle använda skatteinstrumentet här och kanske det här vore ett bra argument för landskapsstyrelsen när man åker över havet till republiken Finland och begära att få mera skattebehörighet. Det är faktiskt så att om republiken Finland skulle gå med på att ge Åland möjligheten att nyttja skatteinstrumentet så skulle republiken Finland framstå som en kanske intressant nation inom FN som är lite framåt och har ett testområde. Jag tror att det här skulle vara ett väldigt, väldigt hållbart argument för landskapsstyrelsen att komma till finansministeriet med – min spontana tro!
Varför inte försöka ta tillfället i akt och aktualisera frågan och försöka komma framåt lite i självstyrelseutvecklingen!
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.
Föredras för remiss ärende nr 5:
Landskapsrevisorernas berättelse för år 2001. (RB nr 1/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.
Ltl Perämaa:
Fru talman!
Vi kan i denna berättelse läsa om resultatet av en bristfällig förvaltning vad gäller upphandlingsprocedurerna, speciellt i skärgårdstrafiken och i detta fall upphandling av driftsentreprenör för ms Grisslan. För dem som inte läst berättelsen skall jag sammanfatta enligt följande.
Landskapsrevisorerna beskriver på sidan 46 i ett antal tabeller att varvskostnaderna för olika entreprenörer skiljer sig markant. Ibland har landskapsstyrelsen betalat varvsräkningarna och ibland krävs att en entreprenör skall stå för en tiofaldig kostnad jämfört med den andra entreprenören. Då förvånar det mig inte alls att revisorerna ytterligare påpekar på även följande brister. Man kan vidare läsa i berättelsen, att i samband med avtalstolkningar har det varit mycket komplicerat att entydigt beskriva fartygets tekniska förslitning och därmed har det uppstått tolkningstvister kring de tecknade avtalens innehåll vad gäller betalningsansvaret i samband med dockningar. Här pekar man på dåliga avtal helt enkelt, där det finns rum för alltför mycket tolkning. ”Landskapsrevisorerna har granskat beslutsprocesserna i samband med valet av entreprenör och har noterat att slutliga beslut i vissa fall saknats…”. ”En grundförutsättning för ändringssökande är att det finns ett slutligt beslut och besvärsanvisning som sedan möjliggör prövning av beslutets laglighet.” Vidare: ”Revisorerna har uppfattningen att beredningsdokumentationen inte kan anses vara tillräckligt omfattande, vilket möjligen delvis kan förklaras av den informella beredning av olika ärenden som förekommer vid de s.k. överläggningar landskapsstyrelsens medlemmar regelbundet håller.” Det här är naturligtvis en stor brist. Revisorerna vill dock understryka att kraven på rättssäkerhet och principen om god förvaltningssed förutsätter en tillräcklig dokumentation och understryker betydelsen av den.
För min del anser jag helt klart att om vi skall kunna råda bot på denna brist och dessa problem så måste vi stifta lagar för upphandling under EU:s gränsvärden. Jag anser att det är en skam för självstyrelsen att vi inte har dessa lagar ännu.
Privatiseringsexperimentet i skärgårdstrafiken har gett som resultat att landskapsstyrelsen nu driver en process i tingsrätten mot en entreprenör samtidigt som landskapsrevisorerna i denna berättelse klart anger att det är möjligt att en ojämlik behandling av entreprenörer har skett. Landskapsstyrelsen har i dagarna lämnat in en stämningsansökan mot det företag som landskapsrevisorerna skriver om i denna berättelse på sidan 45. Det känns nästan som om det beslutet har tagits med en medveten nonchalans just som vi här i dag skall behandla de stora brister som har uppdagats i hanteringen av detta ärende.
Därför måste jag nu fråga trafikansvarige ministern Runar Karlsson: Har beslutet om stämningsansökan skett på tjänstemannanivå eller på politisk nivå? Fråga två: Har utredningen om vissa tjänstemäns opartiskhet eller inte i denna upphandlingsfråga framskridit?
Fru talman!
Liberala lagtingsgruppen har diskuterat denna problemställning ännu en gång. För vår del är vi fullständigt eniga om att vi entydigt har som målsättning att lagtinget ännu under denna valperiod skall kunna behandla en lagframställning gällande offentlig upphandling under EU:s gränsvärden.
För mig personligen är det i nuläget fullkomligt ointressant huruvida den ena eller den andra landskapsstyrelsen har låtit bli att åstadkomma en lagstiftning på detta område. Nu gäller det att få det gjort. Vi kan inte fortsättningsvis låta våra entreprenörer vara rättslösa i kontakter med landskapsstyrelsen.
Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:
Fru talman!
Först kan man konstatera att vad gäller alla avtal mellan landskapsstyrelsen och privata entreprenörer uppstår det konflikter i så gott som alla entreprenader. De flesta konflikter löser man genom förhandlingar mellan entreprenören och beställaren. I det här fallet som gäller Grisslan har det tyvärr inte gått att nå en överenskommelse och därför har en stämning lämnats in till bolaget på politisk nivå. Det är en lång historia som jag inte hinner berätta här på en minut, men beslutet har tagits efter mycket övervägande och jag tycker att det var ett rätt beslut.
När det gäller frågan om opartiskhet är det också omöjligt att svara på den på så här kort tid, men jag vet att det har diskuterats hur opartiska vissa tjänstemän är i sitt arbete och kommer det fram någonting där man kan styrka att någon inte kan vara opartisk måste man förstås vidta åtgärder.
Ltl Perämaa, replik:
Herr talman!
Jag har för mig att det var så att det tillsattes en utredning just vad gäller en tjänstemans opartiskhet eller inte och min fråga var då om denna utredning har framskridit, så det torde inte ta så mycket tid att svara på den frågan.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Boman:
Fru talman!
Denna landskapsrevisorernas berättelse tycker jag att är klar och redig. Dessutom hade vi lagtingsledamöter möjlighet att få ta del av den samtidigt som massmedia vilket innebär en förbättring jämfört med tidigare år.
Två av de frågor jag engagerat mig i finns med i denna berättelse nämligen om och nybyggnaden av landsväg nr 1 mellan Östanträsk och Näfsby samt utarrenderingen av Jan Karlsgårdens värdshus.
När det gäller vägbygget pekar revisorerna på ett av de problem jag upplevde när jag granskade detta projekt. Nämligen trafikavdelningens vägran att justera arbetsplatsmötesprotokollen inom stipulerad tid. Jag vill hävda att en av orsakerna till detta förhalande var det faktum att jag granskade varje tillgängligt protokoll och detta upplevdes som obekvämt av de ansvariga.
En annan sak som även revisorerna påpekar är den bristfälliga projektering som låg som grund för entreprenaden. Bland annat tillkom 5.682 kubikmeter berg under entreprenadens gång vilket visar på undermålig projektering. Enligt utomstående expertis var vägen vid övertagandet i sådant skick att den ej borde emottagits. Asfaltentreprenören var också av den åsikten att vägen på vissa sträckningar inte dög som underlag för asfaltering. När trafikavdelningen efter vägens färdigställande lät företaget Väg och Vatten utföra en djupradarkörning av vägens bärlager framkom följande: för att bärlagret skall vara fullgott fattas 1.730 kubikmeter. Detta har tillsvidare inte belastat entreprenören och kommer nog aldrig att göra det. Här är det stora pengar entreprenören sparat in – med trafikavdelningens goda minne.
En annan märklighet när det gällde detta relativt stora bygge var att landskapsstyrelsen vid slutsynen företräddes av tekniske inspektören Göran Holmberg. Misstanken om att en viss vägentreprenör favoriseras är stor hos de övriga aktörerna på marknaden, och det har jag förståelse för efter att ha tagit del av handlingar och diskussioner. Det går inte att komma längre i detta ärende, men det finns nog all anledning för den politiska landskapsstyrelsen att i fortsättningen granska vad den synnerligen självständiga trafikavdelningen sysslar med.
När det gäller det andra ärendet utarrenderingen av Jan Karls gårdens värdshus så vet jag inte om man skall skratta eller gråta. Det finns väl inte något annat ärende som gått så snett som detta. Först tar man lägsta anbudet, sedan får man två besvär på halsen som man besvarar med, som jag uppfattar det åtminstone, rena lögner.
Jag skulle gärna höra ansvariga ledamoten Gun Carlsson ge sin syn på hur de vidlyftiga målsättningarna förverkligats under denna sommar. Vill inte ledamoten Carlsson svara nu så ber jag att få återkomma med en enkel fråga vid lämplig tidpunkt. Eftersom ärendet är under besvär i högre rättsinstans skall jag inte dess mer orda om detta. Det finns säkert anledning att återkomma
För övrigt anser jag att vi har bra revisorer. Magnus Lundberg och Tuula Mattson har både kunskap och hög integritet vilket är viktigt i dessa sammanhang. Dessutom är de inte involverade i en massa styrelser och kommittéer som sorterar under landskapsstyrelsen, vilket kunde innebära jäv.
Ett organ som sorterar under landskapsstyrelsen och där pengarna forsar ut är PAF. Som bekant rekommenderade inte PAFs egna revisorer ansvarsfrihet. Jag har full förståelse för att de av lagtinget utsedda revisorerna ännu inte granskat Pafs verksamhet. Detta på grund av att vicetalman Jansson som även är PAFs ordförande dessutom verkat som av lagtinget utsedd revisor. Men nu är vicetalman Jansson inte längre revisor så jag hoppas att granskningen av PAFs verksamhet sätter igång med full fart. Där finns mycket som bör granskas.
Ett annat av landskapsstyrelsens bolag som på sikt bör granskas är Ålands Utvecklings ab där man med friskt mod skyfflar in pengar i bolag som konkurrerar på hemmamarknaden med andra bolag som inte får gratis pengar av landskapsstyrelsen utan måste låna sina pengar på bank. Det betyder att det ena bolaget får räntefria pengar av landskapet och det andra får låna till relativt hög ränta på bank - det är sådant man kallar snedvriden konkurrens. Och sådant bör inte landskapsstyrelsen syssla med.
Men som sagt, jag är nöjd med revisorernas berättelse och önskar dem framgång i den, som jag hoppas, kommande granskningen av PAF.
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Herr talman!
Jag kommer gärna att svara på vad landskapsstyrelsen har ansett om Jan Karlsgårdens arrende under det här året, men den utredningen, beskrivningen, utvärderingen, vad vi vill kalla den, har vi inte klar, så jag återkommer gärna med svar i samband med en enkel fråga. Det som beskrivs här är egentligen upphandlingen och det som har hänt på Jan Karlsgården tidigare.
Ltl Roger Jansson:
Herr talman!
En liten sak först. Vi ser återigen, som jag har påpekat tidigare år, ett systemfel i lagtingets behandling av ärendena. Vi behandlar alltså landskapsrevisorernas berättelse före vi behandlar landskapsstyrelsens berättelse inklusive bokslut och det är ganska bakvänt eftersom revisorerna ju kommenterar i vårt ärende nr 5 det som vi sedan skall behandla i vårt ärende nr 7 på föredragningslistan i dag. Men nog klarar vi av det också eftersom vi har bägge handlingarna på bordet.
Revisorerna skriver på sidan 19: ”Resultaträkningen för år 2001 uppvisar ett underskott om 10,0 miljoner mark. Förändringen (försämringen i resultatet) från föregående år är 86, miljoner mark. Landskapsrevisorerna ser med oro på resultatutvecklingen.” Det här är siffror som vi känner till från tidigare och som vi har från oppositionens och Frisinnad Samverkans sida redovisat och bekymrat oss över: den snabba resultatförsämringen.
I bokslutet ser vi i balansräkningen, som anger vår förmögenhetsställning per 31.12.2001 att kortfristiga placeringar, alltså likviditetsreserven, är på 489 miljoner mark plus kassa och banktillgodohavanden på 43 miljoner mark, alltså sammanlagt 525 miljoner mark. Detta skriver också landskapsrevisorerna om på sidan 19: ”Tillsammans har kortfristiga placeringar och kassa och banktillgodohavanden minskat från 543,4 miljoner till 532,9 miljoner mark. Detta belopp är relativt stort för likvida medel.” Det här innebär att vi under tidigare år har samlat på oss en överlikviditet som är ungefär 200 miljoner mark, eftersom av den här likviditeten är intecknat i form av reservationsanslag – det framgår på sidan 16 i revisionsberättelsen - 330 miljoner mark, sådant som är intecknat för huvudsakligen investeringar, men faktiskt också en del överföringsutgifter och en del driftskostnader, men det sistnämnda är ganska lite. De förluster som nu börjar äta sig in i landskapsboksluten äter av dessa reserver också. En del kan vi alltså använda till de reservationsanslag som det är intecknat för, huvudsakligen investeringar; resten kommer sedan att minska om förlusterna ökar. Man kan inte alltid så här rakt upp och ner jämföra likviditet och resultat, men det här är den effekt som också alla hushåll har i sina kassor ifall att man börjar gå med förlust och att man börjar gå med en sådan förlust att man inte ens har råd med några investeringar eller reinvesteringar. Det är det som håller på att hända och som revisorerna nu pekar på, där de skriver att landskapsrevisorerna ser med oro på den här utvecklingen. Man kan säga att det prognostiserade resultatet för 2002 kommer att äta ytterligare mellan 100 och 150 miljoner mark av de insamlade medlen.
I den här belysningen har jag blivit väldigt förvånad när lantrådet har gått ut i offentligheten och sagt att några sådana pengar inte finns i landskapets balansräkning. Det vore bra om lantrådet skulle läsa sin egen balansräkning; balansräkningen visar ögonblicksbilden i landskapets finanser per 31.12.2001, enligt den och enligt revisorernas siffror 532,9 miljoner mark i den typen av likvida medel som huvudsakligen sedan på passiva sidan representeras av fonderade medel.
Vi är från vår sida glada för den analys som revisorerna har gjort där de har konstaterat att det vi här för ett halvår sedan kunde konstatera i lagtingsdebatterna, som vi fick en del kritik för, mer eller mindre exakt är den korrekta beskrivningen av verkligheten. Därför är det så väsentligt, och där vill jag finansministern en eloge, att man inte låter driftskostnaderna skena iväg så att de överstiger inkomsterna så mycket att man måste äta utav fonderade medel och därför också försämra likviditeten successivt mer än vad som är absolut nödvändigt och de sparåtgärder på driftssidan som folk gärna, och även politiker tydligen ibland, blandar ihop med frågan om att ta av investeringsmedel, så att inte driftskostnadsutvecklingen blir sådan att befintliga fonderingar snabbt försvinner och att sedan framtida investeringar omöjliggörs genom att underskotten blir så stora.
I anledning av landskapsrevisorernas berättelse och den här redogörelsen önskar jag landskapsstyrelsen lycka till i det budgetarbete som just nu pågår för nästa år.
Vicelantrådet Erland:
Herr talman!
Det passar bra att jag har ett inlägg efter ltl Roger Jansson. Jag skall kort rekapitulera hur vi ser på budgetsituationen. I slutet av nittiotalet blev det mer och mer uppenbart att inkomstökningen skulle stagnera och det var kanske först i samband med förra årets verksamhet som det också blev tydligt och påtagligt för var och en. Detta har lett till att vi i ordinarie budgetbehandlingen förra året och tilläggsbudgeten i år har markerat att vi måste vidta ganska drastiska åtgärder. Det är alltid en balans som är svår; vi har försökt utgå från att den standard, den kvalitet, den service som finns i den offentliga sektorn skall vi försöka upprätthålla så långt det gäller viktiga områden som hälso- och sjukvård, omsorgen och den grundläggande utbildningen. Sedan vet vi att vi måste prioritera på flera områden när det gäller utbildning utöver den mest grundläggande; vi har en ny högskolelag och vi har en översyn där som kommer att också komma till uttryck i budgetarbetet. När det gäller hälso- också sjukvården har vi inte dragit ner på ramarna där egentligen utan det är på övriga sektorer med i princip 4 procent, vilket i praktiken är större i och med att löneutvecklingen har varit sådan att besparingen på ett par års sikt är i storleksordningen 10 procent. Den analys som landskapsrevisorerna gör är alltså helt riktig. Man har också i siffror visat mera precist hur det ser ut. Det som inte framgår här är prognoserna för de kommande åren där vi får räkna med att den skattefinansiella utjämningen kommer att hålla sig på ungefär den nivå som vi har beräknat. Vi hade hoppats på en viss återhämtning i konjunkturen, men den ser ut att dröja. Vi kan möjligen få ett något bättre utslag på skattegottgörelsen, men det är också svårt att prognostisera beroende på relationerna mellan samfundsskatten på Åland och i riket samt de direkta skatterna överhuvudtaget. Det vi har gjort här är att vi har satt ramarna, vi har satt igång en diskussion ute på avdelningarna om strukturförändringar, vad kan man göra om man måste dra ner på verksamhet och i det hela bör man också föra en nollbasbudgetdiskussion: om man börjar från noll vad skulle man då införa. Det här är en process, där man inte, som jag ser det, kan styra den helt och hållet från landskapsstyrelsenivå utan man måste föra ner diskussionen på verksamhetsnivå, det är där man ser vad det går att göra. Naturligtvis är det ett problem som i all budgetering, det är också där man tänker på sitt revir, om man skall uttrycka sig lite ”ovöligt”. Det är inte fråga om annat än en sund process att man tycker att den verksamhet man själv bedriver är viktig, medan vi måste få in helhetsperspektivet och föra ner det. I och för sig har detta inte med landskapsrevisorernas berättelse att göra, men det är en signal också därifrån att här håller det på och händer någonting som vi måste reagera på. Jag tycker att den här processen har kommit igång någorlunda och vår målsättning är att vi skall kunna få en press ner på konsumtionsutgifterna och driften så att vi kan klara en budgetbalans över en konjunkturcykel.
Det är alldeles riktigt som ltl Roger Jansson säger att investeringarna är en annan sak, och investeringarna är egentligen det viktiga, för det är där man bygger grunden till den framtida ekonomin och tillväxten. Vi måste ha investeringar; sedan är det en fråga om hur vi prioriterar dem och hur man lägger upp strategin. Men grundprincipen är den att vi skall prioritera investeringar som medför olägenheter för våra barn och ungdomar och äldre också, dvs. fuktskador i de institutioner som vi skall upprätta. Sedan är den andra principen att investeringarna skall bidra till ekonomisk tillväxt och samhällsekonomisk nytta.
Vi har ett utrymme, vi har några år på oss att försöka sanera ekonomin, men vi måste också tydligt bryta trenden och som siffrorna visar var det under fjolåret en minskning av utgifterna. Nu har vi lönepåslag och annat som pressar uppåt, men vi avser att fortsätta den processen.
Det här ser jag som en kommentar till ltl Roger Jansson och orsaken till att jag begärde ordet är att jag ville inför finansutskottet lyfta fram en problematik i budgeteringen som har att göra med just reserveringarna och det att vi har en likviditet som förefaller väldigt stor samt att vi för varje år har en obalans när det gäller särskilt utgifterna, dvs. budgeten skall egentligen avspegla verksamheten under det kommande året. Det är en beställning av det som landskapet skall producera. Jag vet att jag har sagt det i lagtinget många gånger att det är egentligen fel när man inte gör av med pengarna, det är ingen besparing, utan det betyder att det man har tänkt göra, så gör man inte. Men i vårt budgetsystem har vi alltså en sådan budgetering att vi har en s.k. projektkatalog där man för in hela beloppet när man tar ett beslut, hela beloppet som kan sträcka sig över flera år. I och med det får vi denna obalans, men vi får också ett underskott som kan vara större än det faktiskt är därför att vi har s.a.s. pengar att använda i ett senare tillfälle. Det här tycker jag att finansutskottet skall gå igenom därför att det går inte i en verksamhet som har den omfattning som den offentliga sektorn har, och som har så många stora investeringar, att få en exakt spegelbild av verksamheten under ett år och då måste mana diskutera: hur skall man hantera de här pengarna, som egentligen öronmärks för olika projekt, dvs. reserveringarna som kan gå över fyra år och verksamhetsanslagen som kan gå över två år. Det går alltså utöver budgetåret. Vi ser fördelar med det här systemet, men revisorerna pekar ganska klart på att det skall vara en ”effektiv budgetplanering och –uppföljning, där tidsaspekten för förverkligandet av anslagsanvändningen under olika budgetmoment beaktas och redovisas effektivt. Revisorerna anser att det finns skäl att gå igenom reservationsanslagen och fastställa en ny tidsplan”. Det kommer vi att göra. Men jag tror att det är bra om finansutskottet ger lite mera kött på benen just i det här avseendet.
Det är alltså en sak som vi är medvetna om, men jag tror att det inte finns någon idealisk lösning. Landskapsrevisorerna är ganska bestämda på den här punkten. Jag vill inte påstå att vi i förvaltningen och landskapsstyrelsen är lika bestämda, men här finns en konflikt som vi skall titta på, vi skall gå igenom alla reservationerna och kanske sortera upp det lite.
Jag hoppas att finansutskottet kan belysa detta i sitt betänkande.
Den andra saken, där revisorerna också är ganska bestämda, är när de ”anser det angeläget att en ny finansförvaltningslag fås till stånd”. Det tycker jag också att det är, men där är situationen den inom vår lagberedning att vi har många lagar, och då måste vi prioritera, och vi prioriterar på det sättet att det inte i första hand är landskapsstyrelsens inre arbete vi skall lagstifta om utan alla lagar som gäller relationerna till tredje man, alltså rättigheter osv. Tar jag bara ett exempel, är det för högskolan fråga om examensrättigheterna för dem som studerar, att det skall finnas ett system och en lagstiftning i bakgrunden, medan, åtminstone som jag bedömer det, finansförvaltningslagen är initierad och skall komma, men vi klarar av det interna budgetarbetet utan några egentliga problem. Det är i alla fall såsom jag ser det, men också den saken kan finansutskottet titta på. Problematiken är inte ny utan det har funnits ett arbete med finansförvaltningslagen i den tidigare landskapsstyrelsen, men det fullföljdes aldrig och vi får nog lägga ner en hel del energi för att få en helhetslag till stånd. Vi kommer antagligen med en delreform i en framställning så småningom.
Det var detta om budgeten. Jag vill återigen understryka att genomgången är förtjänstfullt gjord och det är bra att ha det dokumenterat i det här sammanhanget. Det finns saker ännu att diskutera.
Jag skall ytterligare kommentera en sak som hör till finansavdelningens område. Det gäller pensionsfonden där landskapsrevisorerna konstaterar att förvaltningen följer riktlinjerna och gällande lagstiftning och ingenting mer. Där kan man säga att pensionsfonden har en styrelse där man kan tala om en lärprocess; vi har alltså placerat hos professionella fondförvaltare, följt upp deras verksamhet och sett hur de resonerar. Vi har alltså fått en lite mera aktiv roll när det gäller att diskutera med fondförvaltningen hur de skall lägga upp sina strategier. Där har vi också, trots den allmänna nedgången på börsen, lyckats parera den ganska bra och där är det väl så att om man får tro alla experter – och det kanske man inte alltid skall göra – talar mycket för att börsen på sikt kommer att ha en högre avkastning än andra placeringar medan det just nu ser mörkt ut. Där kan man inte säga annat än att vi följer den strategi som uppdragsgivarna har gett genom lagstiftning och att vi försöker i förhållande till fondförvaltarna få en effektiv utveckling av fonden.
Ltl Roger Jansson, replik:
Herr talman!
Det gläder mig att vi är helt överens när det gäller resonemanget om förhållandet till driftskostnadernas expansion och den påverkan framöver på vårt handlingsutrymme som det kan resultera i kontra vår enstämmiga syn om behovet av investeringsutrymmen fortlöpande. Det växlar naturligtvis genom åren, men det bör ständigt räknas in och finnas med. Därmed är vi antagligen också överens om problematiken med både likviditeten och de fonder som vi har tillgängliga.
Men det var en sak som jag förvånade mig över när vicelantrådet sade att man ifjol 2001 fick stopp på kostnadsutvecklingen. Vi läser i resultaträkningen i bokslutet att våra inkomster av skattenatur, överföringsbeloppen från riket av våra skatter, minskade med 46 miljoner mark, medan övriga inkomster ökade med 12 miljoner mark, alltså en nettointäktsminskning på 34 miljoner mark, medan verksamhetens kostnader ökade från 651 miljoner mark till 707 miljoner mark, alltså en ökning med 56 miljoner mark. Det är en kostnadsökning som landskapsrevisorerna också uttalar sig bekymrat över och när den dessutom kombineras med en intäktsminskning, som vi faktiskt hade första gången ifjol, blir situationen lätt så alarmerande som den nu har blivit och så väldigt snabbt som den också har blivit det. Däremot fick landskapsstyrelsen sammantaget stopp på ökningen av överföringsutgifterna, som minskade från 442 miljoner mark till 419 miljoner mark och där växlade det väldigt mycket. Stöden till kommunerna ökade sammantaget och vissa andra bostadssatsningar från landskapsstyrelsens sida också, medan sedan andra kunde bringas att minska av olika orsaker. Men problemet är, precis som vicelantrådet också själv har konstaterat flera gånger, att verksamhetskostnaderna är svåra att få broms på och de expanderade rätt kraftigt ifjol.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sundback:
Herr talman!
Flera ledamöter har berört rättssäkerheten i vårt system och det är igen någonting som landskapsrevisorerna fäster vår uppmärksamhet på. För en stund sedan påpekades här att vår finansförvaltningslagstiftning släpar efter. Vi har ett nytt bokföringssystem och det står att det är affärsbokföring ”i tillämpbara delar”. Det är totalt oklart för den som hör begreppet vad det betyder. Det är den som skriver det här som definierar vad som är ”i tillämpbara delar”. Det här är ett gammalt åländskt sätt att vara diffus men ändå verka att sträva till att vi har ett rättssystem. Vi har alltså ingen lagstiftning som svarar mot den affärsbokföring som vi har infört. Visst är det ur medborgarnas synvinkel dålig rättssäkerhet i det här systemet. Å andra sidan talar väl pengarna sitt tydliga språk ändå, men om man skall vara en rättsstat kan man helt enkelt inte acceptera sådana här missar och att de pågår så länge.
Rättssäkerhet är inte direkt detsamma som rättsskydd, som många tror, dvs. individens rätt att besvära sig. Det är en del av rättssäkerheten. Rättssäkerheten gäller hela systemet, dvs. att de beslut som fattas inom förvaltningen av våra politiker grundar sig på lag, att det inte är så att den ansvariga ministern eller tjänstemannen nu kan göra lite som han vill. I detta ingår att medborgarna skall ha möjlighet att besvära sig; det fordras lagstiftning som hela tiden uppdateras och det fordras ny lagstiftning eftersom samhället förändras och medborgarnas både rätt och krav ökar på förvaltningen och på det politiska beslutsfattandet. Det är alltså en viktig hörnsten i vår demokrati.
Nu har väl alla från landskapsstyrelsen försvunnit ur salen, men jag har förstått att majoritetspartiernas representanter arbetar i stort samförstånd med sina ministrar och då antar jag att ni alla är överens.
Ltl Perämaa tog upp önskemål om lagstiftning för den offentliga upphandlingen. Han redogjorde för de fall som landskapsrevisorerna beskriver och detta är en fråga som inte på något sätt är ny. Åland fick en viss lagstiftning om offentlig upphandling på grund av vårt medlemskap i EU, så i vissa fall måste man faktiskt säga att det är en guds lycka att vi hör till EU för att vi åtminstone skall ha några aktuella lagar. Men då var inte lagtingets majoritet villiga att anta rikslagen i sin helhet utan bara för det som vi var tvungna att anta, dvs. investeringar och köp av tjänster över ett visst belopp. Från socialdemokratiskt håll var vi inte nöjda med det utan vi krävde att det här skulle gälla för all upphandling i landskapet. Men trots att landskapsrevisorerna två gånger tidigare har påpekat att man bör formalisera det här systemet och trots att minister efter minister har lovat att det skall bli bättring på det här området så har vi ännu inte sett några förändringar. Ibland får jag känslan av att de sittande landskapsstyrelserna tror att det här är något slags intern förvaltningsangelägenhet som man skall sköta där borta i landskapsstyrelsens korridorer, men det är det inte. Det är i högsta grad en offentlig angelägenhet. Det handlar nämligen inte om landskapsstyrelsens pengar eller Runar Karlssons pengar eller någon annans utan det är skattemedel och det är viktigt att de förvaltas på ett sätt som gör att medborgarna kan se hur man t.ex. har upphandlat. Nu får vi ofta höra att lagberedningen är så betungande, de har inte tid med just det här, men det är inte något svårt, utan det är bara att stryka andra momentet i 5 § av den gällande lag vi har. Om landskapsstyrelsen tycker att också det är tungt kan jag lova att jag kan hjälpa dem med den saken. Det här är nämligen en av de viktigaste lagstiftningarna som gäller rättssäkerheten: den här lagen, en lag om personregister, en lag om förvaltningsförfarande, det är all sådan lagstiftning som vi i dag tyvärr inte kan säga att vi lever upp till utan vi har några slags hemmagjorda alternativ som gör att medborgarnas rättsskydd inte är tillräckligt starkt på Åland. Det här lämnar utrymme för politiskt godtycke, för det som många uppfattar som svågerpolitik, det snedvrider konkurrensförhållandena och det är ytterst svårt för någon som känner sig förbigången att besvära sig och på det sättet tillvarata sin demokratiska rätt.
Det är pinsamt att det borgerliga lagtinget inte får detta till stånd. Ledamoten och vicelantrådet Olof Erland poängterar nästan varje gång han är uppe här i talarstolen hur viktigt det är att landskapsstyrelsen följer den parlamentariska majoritetens beslut. Såvitt jag vet har landskapsrevisorerna två gånger sagt att detta måste åtgärdas. Jag tror egentligen inte att motståndet finns bland liberalerna, man är fortfarande lite flata i den äktenskapliga relationen med sin gamla trätobroder så att man vill inte, även om man ibland säger att man går in i något rum och förhandlar och kommer ut och är så lyckliga. Då skulle jag föreslå att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson går in i något rum och tar med sig just det här förslaget och kommer ut lycklig med någon från majoriteten så att vi får lagstiftningen till stånd för det är faktiskt pinsamt att vi inte har den. Dessutom är det så lyckligt att minister Sune Eriksson själv har en motion i lagtinget där han efterlyser lagstiftning om offentlig upphandling. Jag hoppas vid gud att majoriteten omfattar den, åtminstone liberalerna borde omfatta den, tycker man, för det kan inte vara med sådan här lagstiftning att när man är i oppositionen så tycker man en sak, men när man är i landskapsstyrelsen så tycker man en annan! Det är alltså en så grundläggande lagstiftning att man kan inte sitta i lagtinget och anse det principiellt viktigt att det regleras i lag, sedan går man i landskapsstyrelsen, där man faktiskt skall verkställa detta och tycker att det inte är så viktigt! Det tyder på att man accepterar godtycke när man själv har makten, men inte när andra har den.
Det här är nu det hopp som jag åtminstone ställer till lagtinget om att vi skall få en lagstiftning på detta område. Senast jag hade upp den här frågan var i april 2000; då var ledamoten Olof Salmén finansminister och han lovade den våren i april att på hösten 2000 skulle vi få ett sådant lagförslag. Nu har det gått ungefär tio år sedan vi började kräva lagstiftningen och det är hög tid att vi får den, inte bara för enskilda människor utan också för de åländska företagen som gör anbud, för de känner sig väldigt rättslösa i det nuvarande systemet. Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson sade här att man på trafikavdelningen nästan vid varje upphandling har konflikter. Det talar väl sitt tydliga språk det att man inte har ett regelverk att följa som man själv kan tillämpa och som motparten uppfattar som otillfredsställande.
Den här lagen, en lag om personregister, en lag om förvaltningsförfarande och helst också en lag om finansförvaltning efterlyser jag. Och av de här lagarna tar blankettlagen om offentlig upphandling inte ens fem minuter att göra.
Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:
Herr talman!
I syfte att få vettiga bestämmelser i upphandlingen tog jag ett initiativ i landskapsstyrelsen, när man skulle besluta om budgetens förverkligande, att bryta ut upphandlingsbestämmelserna och göra någonting av dem än att ha dem i de budgetförverkligande handlingarna, där de är rätt anonyma. Det finns en arbetsgrupp som jobbar med frågorna som har i uppdrag att komma med ett förslag under det här året och förhoppningsvis finns det ett grundmaterial som man kan använda, i sista hand antagligen i lagstiftning.
Personregisterlagstiftningen är på gång och är ute på remiss.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag tycker att jag hör landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säga att det inte skall bli någon lag nu. Det tar alltså fem minuter att ändra den lag vi har så att den gäller för all offentlig upphandling på Åland. Men landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson är en grundlig man, han arbetar mycket med olika frågor och nu sitter det en kommitté och grunnar på om man skall ta bort andra momentet i 5 §, antar jag! Om vi får bestämmelser som landskapsstyrelsen beslutar om, så är det ingen rättssäkerhet. Ni kanske vet lite bättre vad ni själva sysslar med, men det skapar inte laglig grund för medborgarna att besvära sig och det är inte heller möjligt för företagen att besvära sig om de anser sig ha blivit förbigångna vid en upphandling. Jag tycker att det är verkligen uppseendeväckande att landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson har kunnat ändra åsikt så radikalt i den här frågan. Den 12.3.2001 lämnade han ändå in en motion där han kräver lagstiftning, men nu skall det vara bestämmelser! Det vittnar inte om att liberalerna har fått igenom sina krav i den här frågan i landskapsstyrelsen och det är illa för allihopa. Det låter som den här gamla centerpolitiken, en sorts brodeskapspolitik där man gynnar vissa grupper, och godtycket är legitimerat såsom situationen är i dag.
Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:
Herr talman!
Jag tror att ltl Sundback lägger ord i min mun som jag inte har sagt. Jag har inte sagt att jag är emot lagstiftning; jag är fortfarande för det. Men för att få en bra grund att stå på är det inte alla gånger bara så att man gör det på fem minuter. Lagberedning tar betydligt mera tid än det, såvida det inte finns någon mirakelmedicin på det här området, men det tror jag inte. Min ambition är att rättssäkerheten skall vara maximal i dessa frågor, att alla skall veta vad det är för regler som gäller och den åsikten har jag inte ändrat på.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
I motionen står det att man vill ha lagstiftning. Det finns två möjligheter när det gäller lagstiftning, antingen tar man den blankettlag vi har, som motsvarar rikets lag och det är att stryka andra momentet i 5 §. Det tar inte mer än fem minuter. Lagstiftningen är svår att tillämpa, den kräver anvisningar, den kräver sakkunskap och den kräver ofta att man har rättsfall. Därför är det bra med en blankettlag för man kan luta sig mot mycket av det arbete som har gjorts redan på rikssidan. Skall man gå in för någon åländsk variant är inte rättssäkerheten lika tydlig. Det är en komplicerad lagstiftning, men om det är det som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson siktar på, så tar det tid, då räcker nog inte den här mandatperioden till. För min del anser jag att blankettlagstiftning är det klokaste. Jag tror också att vi då får den bästa rättssäkerheten. Det kan inte heller vara så att upphandling på Åland skall ske principiellt på något annat sätt än man gör i riket eller i Sverige i någon annan rättsstat. Som sagt, i motionen talas det om att man vill att landskapsstyrelsen skall förelägga lagtinget förslag till lagstiftning om offentlig upphandling under den europeiska gemenskapens tröskelvärden.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Hariet Lindeman:
Herr talman!
Det är en intressant genomläsning av landskapsrevisorernas berättelse. Klart och tydligt framför man olika åsikter om olika punkter, så det är ganska lätt om man vill följa med och göra förändringar att faktiskt också göra det. Själv har jag stannat vid utbildningsavdelningens förvaltningsområde och har några påpekanden där. Jag börjar med skoldatabasen, som vi vet att det har satsats mycket pengar på under många år. Det är alltid svårt att få en skoldatabas som tillfredsställer samtliga skolor som är involverade. Det märktes redan när man började arbeta med basen att det var svårt att få allas behov och önskningar tillfredsställa, men man hade goda intentioner och man ville faktiskt göra någonting bra av detta. Nu kan man läsa att det inte riktigt har gått som mana önskade och ville. Jag vill bara understryka vikten av att basen som man har satsat så mycket pengar på faktiskt används och som jag tror att i grunden är bra för alla parter, för skolorna och också för utbildningsavdelning, att de har en nytta och kan gå in i en samlad skoldatabas. Jag vill bara framföra vikten av att är det så att det är skolor som inte vill vara med så borde man kanske, på grund av det är komplicerat, som det står i berättelsen, anordna utbildning på respektive skolor så att inte dessa 700.000 mark går om intet, för intentionerna var goda och jag tror fortfarande på en gemensam skoldatabas.
Den andra punkten som jag lite funderar på som landskapsrevisorerna tar upp är läroavtalsutbildningen som man konstaterar att i stort blev som man hade tänkt sig, men att det visar sig att det är svårt när det gäller den teoretiska undervisningen, som till stora delar måste ske utanför Åland och det innebär naturligtvis en kostnad.
En fråga som jag ställer mig efter att utbildning har skett ett antal år, man har erfarenhet av den, lagen som kom är ganska mycket en ramlag och man kan nästan se det som en försöksverksamhet i det skedet, man visste inte riktigt vad som var det bästa och då frågar jag mig nu, när det visar sig att det är svårt med den teoretiska utbildningen att få den vid respektive skolor, om det kunde vara möjligt att man överförde läroavtalsutbildningen mera specifikt till någon skolas ansvar. Så sker på många håll på rikshåll, medan man här när lagen togs inte var mogen för det, men med åren har det kanske visat sig annorlunda och det skulle vara intressant om finansutskottet kunde föra en diskussion runt den möjligheten. Annars har jag förstått att just läroavtalsutbildningen ändå har funnit sina former i stort och det är en trevlig läsning.
Den tredje och sista punkten på utbildningen som jag funderar lite på är vikten av att få ett namn på utbildningen vid handelsläroverket. Det här är en lång historia och det har i många års tid diskuterats vad skall de heta. ”Tradenom” var det som kom från rikshåll och som inte föll den dåvarande landskapsstyrelsen på läppen och kanske inte heller på den här landskapsstyrelsens. Det som jag frågar mig är varför det är så oerhört viktigt med en titel. Läser man annars vid högskolor i omkringliggande regioner så läser man ekonomi, när man söker tjänst går man in och tittar vad de har läst för olika områden, hur många studieveckor eller hur många studiepoäng de har, men just titeln för en arbetsgivare tycker jag inte att skall vara det avgörande. Jag förstår inte riktigt den oerhörda vikt man lägger vid att man skall ha ett namn, tradenom eller någonting annat i det sammanhanget.
Avslutningsvis när det gäller hälso- också sjukvården vill jag bara konstatera att planen också har varit ett kärt ämne från år till år, hur följer man upp planen, finns det motsvarande i verksamhetsberättelsen att man kan jämföra osv. Det man kan konstatera är ändå att den blir bättre och bättre år för år, den blir mera ett redskap för ÅHS undan för undan, men visst kan man kanske ännu mera aktivt jobba med planen. Många gånger har jag själv varit besviken över att den kommer med som en bilaga i budgeten och den tas ungefär med ett klubbslag. Borde inte planen ha ett separat tillfälle där man diskuterar den? Det är möjligt och åtminstone här kunde den vara mera aktiv, men sedan är frågan hur man kan aktivera den så att den blir ett levande instrument inom ÅHS så att uppföljning sker att man kunde läsa den parallellt i verksamhetsberättelsen. Där tror jag att man kunde lägga ner ännu mera arbete, för går man längre ner bland dem som jobbar på ÅHS, så mindre vet man om verksamhetsplanen. Det är kanske någonting man borde ha med sig hela tiden när man jobbar och när man lägger upp hur man skall jobba inkommande år osv. Det har blivit bättre, men den kan bli ännu bättre.
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Herr talman!
Jag har bara några korta kommentarer. När det gäller läroavtalen och huruvida man kan ge den teoretiska utbildningen tillsammans med skolor är det faktiskt det vi jobbar på. Just nu har vi i alla fall ett fungerande system med den nyaste läroavtalsutbildningen som gäller VVS-montörer med yrkesskolan. Med vårdinstitutet har det gått ganska bra; ändå ser man vissa svårigheter som måste förbättras så sakta mak och bli bättre, dvs. att skolorna måste anpassa sig också till arbetsgivarna eftersom det är arbetsgivarna som är beroende av hur läroavtalsdeltagarna jobbar och då måste man få det att passa både arbetsgivare och skola. Det är det här som vi inte riktigt har fått helt och hållet bra, men det har blivit mycket bättre, så vi är ganska nöjda med det. Men när det här skrevs så var det kanske inte på det sättet.
När det gäller examansbenämningen har jag samma åsikter som ltl Harriet Lindeman. Mest förbryllad blir jag när jag läser landskapsrevisorernas berättelse på sidan 32: ”Från såväl skolans som de studerandes sida har det poängterats att det med beaktande av utbildningens innehåll och dess jämförbarhet med motsvarande utbildningar är nödvändigt att få till stånd en adekvat examensbenämning som anger utbildningens nivå och innehåll.” Då syftar man tydligen på ”tradenom”, och jag kan inte se att ordet ”tradenom” på något sätt skulle vara en adekvat examensbenämning eller ange utbildningens nivå och innehåll. Det är faktiskt lite konstigt. I dag anger de flesta universitet och högskolor examensbenämningar enligt inriktning och enligt antal studieveckor medan yrkesbeteckningen är mindre viktig.
TALMANNEN: Tiden är ute!
Ltl Roger Jansson:
Herr talman!
Debatten har givit mig skäl att komma med ytterligare tre korta synpunkter i tre olika ämnen. Först till det sista som ltl Lindeman tog upp här och som landskapsstyrelseledamoten Carlson kommenterade. Jag vill stöda dem särskilt i den frågan eftersom landskapsrevisorerna faktiskt skriver lite mot sig själva; i sitt förslag skriver de: ”Revisorerna konstaterar att allmänt erkända examensbenämningar är ytterst viktiga såväl ur de studerandes som ur arbetsgivarnas synvinkel.” Om ”allmänt erkända” kan vi hålla med, men tidigare i sitt resonemang hänvisar revisorerna till riket, och då är det faktiskt inte riket utan det är Svenskfinland de hänvisar till, från det lilla Svenskfinland i världen skulle vi använda oss av allmänt erkända examensbenämningar! Nej, jag stöder fullt ut det svar som landskapsstyrelseledamoten Carlson gav, att hitta nu en internationell gångbar benämning på denna examen så kan vi sedan då vara nöjda.
Det andra jag ville kommentera är upphandlingslagstiftningen. Vi diskuterade den i vår grupp i dag och vi konstaterade samma som ltl Sundback för socialdemokraternas del, att vi kan väl kalla den lilla brist vi har i vår upphandlingslagstiftning men som många upplever som en klar brist och vissa gör det t.o.m. till en stor brist även om det är sällan som man ser att det är lagstiftningen som är problemet, men eftersom det har visat sig att det finns någon slags beställning på att täppa till något hål när det gäller upphandling under EU-gränserna är det rimligt att man gör det. Vi sade i dag på vårt gruppmöte att det tar tio minuter att skriva en sådan lag, det är inte fråga om annat bara man vill. Det har visat sig här i debatten att landskapsstyrelsen har väldigt många arbetsgrupper på gång och nästan alla skall vara klara inom 2002, men vissa saker är faktiskt lättare att göra och det här är nog en sådan sak som är lättare att göra. Det har nämligen i landskapsförvaltningen bara för några år sedan gjorts en ordentlig utredning om det här. Det satt en arbetsgrupp redan då och tjänstemännen kom då till att det fanns ingen större lucka i lagstiftningen. Jag håller med om det; det problem som vi har haft när det gäller upphandling har inte i allmänhet varit att det har saknats lagstiftning, utan det har varit att man inte har följt det regelverk som finns. Egentligen alla praktikfall som vi har haft som har varit problematiska har inte varit på grund av bristande lagstiftning utan på grund av att man inte har följt det befintliga regelverket. Med den bristfälliga lagstiftning vi har så har t.ex. Mariehamns stad väldigt detaljerade och fina och bra upphandlingsregler för hela stadens förvaltning som kan vara ett föredöme för alla andra kommuner och kanske alla kommuner i Finland t.om., säkert finns det andra som har lika bra. Detta visar att det inte är lagstiftningen som egentligen är det primära, men eftersom det finns en sådan här beställning och har funnits i flera år på att täppa till detta är det väldigt lämpligt att det ligger en motion i lagtinget i finansutskottet, som det i sann liberal anda är enkelt att godkänna! Ännu enklare skulle det naturligtvis vara om vi snabbt satte ihop en lagmotion – det tar som sagt tio minuter – om nu inte landskapsstyrelsen snabbt kan lämna ifrån sig ett lagförslag i frågan. Det vore det allra enklaste.
Det sista jag ville kommentera var det som vicelantrådet Erland nämnde om arbetet med finansförvaltningslagen. I arbetet med den skulle jag be landskapsstyrelsen överväga en likartad budget- och finansförvaltningsbestämmelse som finns i Sverige och som vi har läst om de senaste dagarna i pressen, där man i riksdagsbeslut via ett lagstiftningsbeslut beslutar om ett förbud mot överstora balansunderskott kombinerat med ett lagstadgat utgiftstak per budgetår. Det är en ganska intressant konstruktion som är värd att överväga i vår långt mera känsliga ekonomi än vad ett helt stort lands ekonomi är.
Ltl Sundback:
Herr talman!
När jag hörde på replikskiftet mellan ltl Harriet Lindeman och landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson så slog det mig att det är ett bra exempel på detta med rättssäkerhet. De studerande upplever att de har ett sämre rättsskydd än vad man har i omkringliggande regioner eftersom deras yrkesexamina inte har någon titel som överhuvudtaget kan identifieras i omkringliggande regioner. Man avvisar uttrycket ”tradenom” därför att man tycker att det är dålig svenska, som jag har förstått att är huvudargumentet från landskapsstyrelsen. Men om man är lite mera demokratisk kan man väl säga att om de studerande tycker att det är bra, så kanske det ändå vore att prioritera framom ens egna språkliga preferenser. Det handlar ändå om människors utbildning, det de har satsat i utbildning och deras framtida anställningsmöjligheter. Rättssäkerheten är dessutom svag eftersom våra examina inte har ens nationell legitimitet ännu och de har alltså ingen formell status utanför Åland. Jag tror nog att man måste ta de studerandes önskemål på allvar, det är det primära. Som politiker och ansvarig för lagstiftningen skulle nog jag ge det goda rådet att se till att det här också blir formaliserat, för det är just fråga om rättssäkerhet i ett politiskt system. Jag tror att det upplevs som nonchalans om någon i landskapsstyrelsen tycker att ni skall inte heta tradenomer, för jag tycker inte att det är bra svenska!
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Fru talman!
Det här är en fråga som vi, som sagt, just nu kommenterar och jag vill bara säga att det är nog ändå viktigt att man tänker lite längre än till de finlandssvenska eleverna som gärna vill ha benämningen ”tradenom”. Det är viktigt att vi ser oss omkring och ser hur man benämner examina. Det man gör ute i världen, om vi räknar Finland och Sverige som världen, är att t.ex. i Sverige får man en högskoleexamen inom ett visst område och så anges den med 80 studiepoäng, 120 studiepoäng eller mera; har man 160 poäng har man också en magistertitel. Man har samma sak när det gäller yrkeshögskoleexamen. Det använder man också i Finland: ”yrkeshögskoleexamen med inriktning på marknadsföring och ekonomi”, som vi talar om nu, samtidigt som det ges rätten att använda ”tradenom”, som är ett specifikt finlandssvenskt uttryck. Jag är nästan säker på att om man söker sig till Sverige med enbart tradenomtiteln måste man ändå förklara att man har gått en yrkeshögskoleutbildning som omfattar det och det och som har givit 140 studiepoäng eller studieveckor. Jag anser inte att detta skulle ge ett sämre rättsskydd. När vi har diskuterat detta på utbildningsavdelningen har vi konstaterat att i och med den nya högskolan, som förhoppningsvis träder i kraft första januari nästa år kommer det också där att bli den nya styrelsens ansvar att föreslå examensbenämningar som sedan skall fastslås av landskapsstyrelsen i förordning, enligt den nya lagen.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Men, bästa ledamoten Gun Carlson, det ena utesluter inte det andra! Det är så att även om det kallades tradenom kan man ange det här med studieveckor. Det är ett uttalat önskemål från de studerande. I ett demokratiskt samhälle är det väl ändå viktigt att beakta medborgarnas önskemål och krav; om det dessutom inte skadar någon annan, så ser jag inte varför man inte skulle tillmötesgå denna önskan. Det må sedan vara att det bara gäller i Finland, men det är tydligen så att om vi skall fungera också som ett utbildningsland för finlandssvenskarna så får man inte ta hänsyn till vad kunderna har för önskemål! Sedan är det faktiskt så att systemet saknar rättssäkerhet eftersom dessa examina inte de facto har någon juridisk betydelse utöver Åland, åtminstone har vi tidigare i utskottet alltid fått till det till del att det här gäller inte som nationella utbildningsexamina i övriga Finland och när Finland kommer överens med andra länder om examensgiltighet. Det är ganska allvarligt om man påstår att det här inte är sämre rättsskydd, om medborgarna en gång upplever det på det viset och om man dessutom inte kan garantera ett system som säger det motsatta, så jag tycker att det där var lite lätt avfärdat.
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Fru talman!
Jag vill ändå påminna om att också i Finland använder man den korrekta benämningen: ”yrkeshögskoleexamen med inriktning på marknadsföring och ekonomi” och sedan har man alltså givits rätt att använda tradenom, men den formella beteckningen är yrkeshögskoleexamen osv., beroende på vilket ämne det gäller. Jag vill också berätta att i den nya yrkeshögskolelagen, som nu diskuteras i Finland, kommer de att föreslå, såvitt jag känner till i dag, yrkeshögskolekandidatexamen. Så sent som i fredags hade vi folk här från undervisningsministeriet och igen diskuterade vi examensgiltigheterna och kunde konstatera att allt det som vi har sagt flera gånger, både här i lagtinget och i utskottet, dvs. att när vi har en högskolelag som anger att det är högskoleexamen för våra yrkeshögskoleutbildningar kan man göra det ”nationellt legitimt”, som ltl Barbro Sundback använde. Först då, och det här har jag förklarat många gånger och det här gäller fortfarande. Vi hoppas nu att lagen skall träda i kraft första januari.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Vtm Häggblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 23 september.
Ltl G-M Lindholm: Herr talman! Jag ber att få understöda vtm Häggbloms förslag om bordläggning.
TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 23 september har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 23 september.
Föredras för remiss ärende nr 6:
Revisionsberättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet. (RB nr 2/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till finansutskottet.
Föredras ärende nr 7:
Landskapsstyrelsens berättelse för år 2001. (LB nr 1/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet nu upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om berättelsen skall hänskjutas till utskott eller inte. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion.
Lantrådet Roger Nordlund:
Fru talman!
Landskapsstyrelsen vill på sedvanligt sätt informera lagtinget om den verksamhet som har genomförts under det år som gått och vi försöker också leva upp till målsättningarna om att också kunna göra vissa mätningar och jämförelser med budget, målsättningar osv. På det sättet försöker vi utveckla berättelsen så att den skall bli så intressant och lättläst som möjligt. Samtidigt försöker vi också se till att den fortsättningsvis skall kunna vara ett bra uppslagsverk för dem som önskar ta del av statistiska uppgifter och kunna jämföra år från år vad som har hänt i de olika avdelningarna, på olika sektorer. Jag tycker själv att årets fungerar bra, liksom också tidigare års och jag tycker att det är intressant att kunna gå tillbaka ibland i tiden se att hur och när gjordes det osv.
Fru talman!
Värt att lyfta fram i samband med berättelsen är samspelet mellan lagtinget och landskapsstyrelsen. Statistiken visar nämligen att det har varit relativt mycket samspel och samarbete, dels genom att antalet lagframställningar från landskapsstyrelsen till lagtinget har ökat från 9 föregående år till 21. Det har också varit mycket hemställningsmotioner, det har varit mycket finansmotioner och det har också varit 6 stycken spörsmål från lagtingets sida mot 3 tidigare år. Det här visar på att vi försöker så gott det går att förse lagtinget med arbete, framställningar att ta ställning till, men också att det från lagtingets sida finns en väldigt stor aktivitet i det politiska arbetet när det gäller både motioner och spörsmål samt också enkla frågor. Det här är en liten ny ingrediens i det politiska arbetet som naturligtvis från landskapsstyrelsens sida kan upplevas som lite arbetsamt när det kommer, speciellt i tider som det finns mycket arbete med t.ex. budgeten, men kanske det ändå är en viss krydda i det politiska arbetet och hoppeligen piggar det också upp intresset för politik på Åland.
Med dessa ord, fru talman, överlämnar vi berättelsen till lagtinget för vidare behandling.
Ltl Britt Lundberg:
Fru talman!
Landskapsstyrelsens berättelse ger oss politiker men också allmänheten möjlighet att följa upp hur de allmänna medlen används och hur de olika avdelningarna, skolorna osv. arbetar. Precis som lantrådet sade har berättelsen blivit bättre för varje år och huvudidén tycker jag är att det först skall göras upp en budget där man ställer sina mål: det här tänker vi använda pengarna till och sedan skriver man berättelsen och talar om att så här gick det. Man har inte varit så bra på det här tidigare, men man blir bara bättre och bättre. Nu finns det i boken mer eller mindre en modell där man går in för att först ställa upp mål och sedan tala om hur man förverkligar dem. Nu finns för varje avdelning åtminstone just denna uppställning och det är bra. I och med att man gör detta avdelningsvis visar man också tydligt på vilka huvudprioriteringar man har, som annars kan vara väldigt svårt att få reda på. Det skulle i och för sig ändå vara intressant om man i högre grad skulle gå in för att även enhetsvis och byråvis ha dessa mål och tala om hur man har förverkligat dem för att komma lite mera ner på detaljnivå.
Ett önskemål från min sida är att man skulle jobba ytterligare med att få målen mera mätbara, t.ex. att man skulle tala om att vi vill sänka sjukskrivningen med si och så många procent eller vi vill göra det och det, då är det lätt att följa upp och kontrollera hur det gick.
Jag tycker också att det skulle vara viktigt att när något arbete fortgår, man utvecklar någonting eller hur man skriver, att man skulle anstränga sig att försöka formulera ett delmål. Jag såg t.ex. här vid en snabb genomläsning att man vid byggnadsbyrån skriver för 2001 ”utbyggnad av självstyrelsegården” och självklart har man knappast tänkt sig att självstyrelsegården skall byggas ut 2001 utan det var antagligen något delmål, men det framgår inte lika tydligt. Det finns flera exempel där man säger att arbetet fortgår eller något liknande.
På samma sätt är det åtminstone på utbildningssidan men också på många andra avdelningar att man talar om att personalen skall utbildas eller att eleverna skall få mera kunskap och då är det också bra att man kan formulera på något sätt vad målet med insatsen är. Ett exempel som verkligen gör det här väldigt snyggt är skogsbruksbyrån. Jag vill påpeka, att jag har inte gått igenom allt och säger att skogsbruksbyrån är den absolut bästa, jag har inte lusläst och gör bedömningen att jag ger högsta betyg till skogsbruksbyrån, men jag tycker att skogsbruksbyrån gör det här jättesnyggt när man skriver som mål: ”plantskogsskötseln i de privata skogarna skall ligga på samma höga nivå som tidigare, ca 650 hektar per år”. Sedan: ”Förverkligad: Ålands skogsvårdsförening har med stöd av medel från landskapsstyrelsen ombesörjt plant- och ungskogsröjning på 678,3 hektar.” Klart och tydligt! På samma sätt har man ett mål att ett miljöcertifikat för det åländska skogsbruket skall kunna sökas i slutet av år 2001, men så visade det sig att man inte har klarat av hela utan man fortsätter under våren och hösten 2002 för att certifikatet skall kunna erhållas. Det här tycker jag är klart och tydligt: ”Mål, mängden av saluvirke från landskapets egna skogar bör uppgå till 3.600 kubikmeter. Förverkligat: under året har 2.719 kubik avverkats och inmätts” och så talar man om hur man tänker ta in resterande.
En annan sak som jag tycker att är jättebra och som jag har efterlyst ifjol åtminstone är att man också skulle tala om vad man inte har förverkligat. Nu kan vi t.ex. konstatera att på brandskyddsbyrån konstaterar man att en ny lagstiftning för räddningsväsendet har inte gjorts. Det är bra att man klart och tydligt vet att den har man inte hunnit med, man har haft det som målsättning, men man har inte hunnit med det.
Det är väldigt intressant att när det både finns med vad man har tänkt göra och sedan är uppdelat i vad man har lyckats med och vad man inte har lyckats med ger det både oss politiker en bra vägkost, men det ger också allmänheten väldigt bra information. Här skulle jag vilja lyfta fram social- och miljövårdsavdelningen, som har många sidor med förslag till mål och förverkligande och där det faktiskt på många punkter står ”genomförs inte, kunde inte genomföras, ej förverkligat”. Man kan tolka det här på många olika sätt, men det är intressant att se att man ärligt talar om att det här har vi tänkt göra och det här har vi gjort, men det här har vi inte gjort. Ställer man det mot utbildnings- och kulturavdelningen, där jag inte har hittat en enda punkt där man inte har gjort, så kan man fråga sig vad som är ärligast. Det väcker egentligen två frågor: talar det bara om vad man har gjort eller talar det om att man faktiskt har gjort precis allt som man har tänkt göra.
Det här tycker jag är jätteintressant och jag är jätteglad att berättelsen har utvecklats åt det här hållet.
När det gäller statistiken är det alldeles sant som lantrådet sade att det i berättelsen finns väldigt mycket samlat, men jag reagerar på skolorna att det är på ganska olika sätt som man gör sin redovisning. Där tycker jag att det skulle vara bra om man skulle samordna sig lite, men jag tror att statistiken överhuvudtaget skall samordnas via ÅSUB, så det kommer antagligen att intas i nästa berättelse att det här har rättats till.
Jag tycker att berättelsen har tagit ett stort steg framåt och det är en väldigt intressant läsning. Lite till, som sagt, så sedan är det här en välutvecklad och bra berättelse som ger ett viktigt material och en bra insyn för oss politiker men också för allmänheten vad som prioriteras och vad som genomförs.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Vi kan säkert vara överens om att årsberättelsen är bra. Att den däremot skulle ha utvecklats särskilt mycket tror jag bara att man kan säga om man inte har läst de tidigare berättelserna! Men på en punkt har det skett en utveckling som revisorerna tar upp i sin berättelse där de skriver att revisorerna har noterat att landskapsstyrelsen under ett flertal år aktivt arbetat för att utveckla målformuleringarna i budgeten och följa upp dem i berättelsen. För min egen del kan jag konstatera att det här har varit väldigt långsamt, det har gått mycket långsammare i landskapet än vad det har gjort i statsförvaltningen på Åland, där man närmast har varit en föregångare i målformuleringar, men också i kommunerna; jag känner till Mariehamn där man har varit nästan sju-åtta år tidigare ute än landskapet och fortfarande är inte landskapet färdigt med sitt. Revisorerna är mycket kritiska uppe på sidan 20 till Ålands hälso- också sjukvårds redovisning när det gäller just detta med målen och måluppföljningen, att den har närmast blivit sämre, om den alls har funnits tidigare. Det är någonting som jag som nybliven medlem i styrelsen också har konstaterat, att så här kan man bara inte ha det i en modern förvaltning, så där finns det sannerligen orsak till förbättringar.
Att berättelsen för övrigt skulle ha blivit bättre år för år kan man verkligen fråga sig. I år t.ex. saknas en av de viktigaste bilagorna som har varit med ända sedan självstyrelsens start. Plötsligt är den bara borta! Jag roar mig nämligen med att årligen följa upp statistiken över landskapets personal, hur stor den är, hur många det är på de olika enheterna och i år saknas plötsligt den bilagan. Det som jag var särskilt intresserad av i år var ÅHS:s personalens utveckling över åren och den fanns då i ÅHS:s redovisningar och man hittar den också i skolornas redovisningar. Men varför är bilagan om personalen borta i år?
Vad som också saknas är en resumé över de politiska händelserna och åtgärderna under året. Man kan hitta någon enstaka politisk händelse här och där om man är väldigt ivrig läsare. Men att lantrådet och hans kumpaner skulle berätta vad som har varit huvudhändelserna under året, det finns inte överhuvudtaget! Det tror jag faktiskt att är en mycket allvarlig brist därför att inte är det här bara förvaltningens årsberättelse utan det är även den politiska självstyrelsens årsberättelse. Lantrådet ville hänvisa till att den är intressant läsning, och det är den definitivt varje år, det är intressant att följa med; vad han särskilt ville framhäva var att antalet lagframställningar till lagtinget har ökat, och det är helt riktigt. Men vad var det vi fick då? Nå, inte står det någonting om det, alltså vikten av dessa lagframställningar som huvudsakligen var euroanpassningar, kanske mera det här året än föregående år, men i alla fall, så någon slags viktning av det bör man ta in i resonemanget, ingen stor sak i och för sig.
Jag tycker, fru talman, med tanke på att en bilaga till årsberättelsen är bokslut för landskapet Åland, som finansutskottet indirekt behandlar genom behandlingen av landskapsrevisorernas berättelse, men inte direkt, att verksamhetsberättelsen absolut borde utskottsbehandlas. Det är ett av våra viktigaste dokument när det gäller dokumenteringen av självstyrelsen men också när det gäller de politiska framstegen, diskussion kring de politiska framstegen och de problem som vi har att göra framställningar, så därför föreslår jag att verksamhetsberättelsen utskottsbehandlas och - vårt förvaltningsutskott i de sammanhangen har alltid varit lagutskottet – att ärendet remitteras till lagutskottet med den vägkosten att bokslutet bör man remittera till finansutskottet för behandling, rimligen parallellt med revisionsberättelsen.
Ltl Sundman:
Fru talman!
Tidigare talare har haft åsikter om innehållet; det kommer både positiva och negativa saker om innehållet. I stort sett är innehållet i landskapsstyrelsens berättelse en beskrivning av verkligheten. Man får utgå från att allting stämmer och är kontrollerat.
Vad jag däremot vill fråga lantrådet är när en ny lay-out på landskapsstyrelsens berättelse skall komma. I två har jag efterfrågat en ny lay-out. Det började redan på min tid när jag som kansliminister avgav en sådan berättelse så frågade ltl Wickström-Johansson om man inte kunde piffa upp den lite. Jag sade att det kan man säkert göra och efter det har det kommit ännu en berättelse, då lantrådet lovade att det skulle bli en mera intressant lay-out, men detta har fortfarande inte skett. Det här är en bland de tråkigaste årsberättelserna. Jag vet inget företag, kommun eller någon som har tråkigare. Har man svårt att sova någon kväll så kan jag rekommendera landskapsstyrelsens berättelse, man hinner läsa tre-fyra sidor, sedan börjar man slumra till. Orsaken är inte det som står där, fakta, utan det är det att det är text sida upp och sida ner. Det är ett fåtal tabeller, men inga diagram som kunde visa siffrorna, det är inga bilder, det finns fantastiskt mycket man kunde ha bilder på, på personalen och på verksamheter i landskapsstyrelsens regi, från skolorna osv. Man kunde göra den till en verkligt intressant berättelse med ganska enkla medel. Som det nu är är den väldigt tråkig. Syftet är ändå att man skall berätta och har man en lättläst och lite uppiffad lay-out med bilder och diagram är det mycket lättare att ta informationen till sig. Nu är den som ett uppslagsverk med fakta rakt upp och ner.
Min fråga till lantrådet är: När skall en ny lay-out komma?
Lantrådet Roger Nordlund:
Fru talman!
Varje när vi håller på och jobbar med berättelsen diskuteras också berättelsens lay-out, men det är, som ltl Sundman säger, att vi har fortsatt att hålla det ”grundkoncept” som har varit i många år och det finns väl en viss poäng med det också, för det finns en ganska bra jämförbarhet och det är enklare att jämföra år från år. Men sist och slutligen är det nog också fråga om hur mycket arbete och energi vår förvaltning skall lägga ner på det här och framför allt hur mycket mera pengar skall vi satsa på den, för det här sättet är det mest rationella och mest ekonomiska sättet. Är vi beredda att satsa mera pengar på det, så naturligtvis går det att få en snyggare lay-out på det sättet, men vi har försökt tänka ekonomiskt som i alla andra sammanhang nu, också när det gäller berättelsen.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Det kan inte handla om stora resurser att få en förnyad lay-out. Den huvudsakliga kostnaden är det arbete som läggs ner för faktainsamling och sedan tryckerikostnaderna. Att lägga in lite bilder och diagram och piffa upp berättelsens lay-out kan inte vara något stort arbete (från salen: det kostar pengar) och det kan inte få ta två år att komma underfund med hur man skall göra. Man kan ha samma disposition, men man kan lite lätta upp stämningen inne i berättelsen med bilder och diagram. Det finns många bra exempel. T.ex. Nordiska rådets årsberättelse eller varför inte Mariehamns stads årsberättelse är mycket trevligare läsning, trots att den också innehåller lika mycket fakta. Jag håller med om att man inte skall göra avkall på faktamängden utan man skall sprida ut det med lite lättfattliga bilder och ett annat upplägg.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Roger Janssons förslag om remiss av berättelsen till lagutskottet.
TALMANNEN: Beslut om remiss fattas efter avslutad diskussion. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om att ärendet skall hänskjutas till utskott?
Ltl Roger Jansson: Fru talman! Svar ja enligt tidigare!
Ltl Strand: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Roger Janssons förslag.
TALMANNEN: Förslag om att ärendet skall hänskjutas till lagutskottet har väckts. Kan förslaget omfattas? Ärendet remitteras till lagutskottet.
Föredras för första behandling ärende nr 8:
Kulturutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående landskapslag om Ålands sjösäkerhetscentrum. (FR nr 21/2001-2002).
Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.
Ltl Strand:
Fru talman!
Lagen om Ålands sjösäkerhetscentrum var aktuell redan under förra landskapsstyrelsen. Att lagen nu är klar att tas av lagtinget är välkommet, inte minst av Ålands sjösäkerhetscentrum. Den föreslagna lagen syftar till att ge centret en sådan självständig ställning som förutsätts för att centret skall kunna godkännas för certifiering och utfärdande av internationellt gångbara intyg.
Utskottet har under behandlingen hört representanter för rederier, facket, sjöfartsläroverket m.fl. Gemensamt för alla hörda har varit att man i stort sett varit nöjda med lagförslaget.
Under behandlingen har dock en del synpunkter kommit fram om vikten av kvalitativt bra kurser, det viktiga i att marknadsföra centret på ett bra sätt, speciellt efter att efterfrågan på kurser kommer att minska då fartygsbesättningarna genomgått de obligatoriska kurser som man blivit ålagda genom strängare regelverk. Utskottet poängterar därför kvaliteten och marknadsföringen genom att lyfta fram dessa frågor i allmänna motiveringen.
En sak som kommer att underlätta att sälja kurser är den lagändring som är på gång i Sverige. I Sverige har hittills inga andra sjösäkerhetsutbildningar godtagits än de som ges i svenska sjöskolor. I utskottsbehandlingen har det framkommit att denna lagändring är på gång under hösten.
Utskottet föreslår att lagen antas med några mindre ändringar av teknisk natur. De viktigaste ändringarna är bl.a. att kvalitet och kontinuerlig utvärdering lyfts fram i 1 §.
Under 6 § hade landskapsstyrelsen föreslagit att tjänster skulle inrättas vid sjösäkerhetscentret. Utskottet föreslår här en ändring så att man byter ut rubriken ”tjänster” till ”personal”. Det här möjliggör att man kan anställa personalen antingen i offentligrättsligt eller i privaträttsligt anställningsförhållande.
När det gäller 7 § Undervisningsspråket hade landskapsstyrelsen föreslagit att om det är förenligt med målen för kursverksamheten kan landskapsstyrelsen medge annat undervisningsspråk än svenska. Eftersom man kan tolka denna skrivning som att ett landskapsstyrelsebeslut behövs varje gång man ordnar en kurs på annat språk har utskottet valt att föra in samma formulering som i den nyligen tagna högskolelagen. Kulturutskottets förslag lyder därför:
Undervisningsspråket vid Ålands sjösäkerhetscentrum är svenska. Även annat språk än svenska får användas som undervisningsspråk om detta är förenligt med målen för utbildningen. Denna fråga diskuterade vi också med ansvariga ledamoten under behandlingens gång.
Utskottet har även fört in en ny paragraf, nämligen 12 §, som kallas landskapsförordning. Då lagen är relativt översiktlig önskar utskottet möjliggöra att vid behov genom förordning utfärda bestämmelser om verkställighet och tillämpning av lagen.
Utskottet har också diskuterat om man eventuellt skulle ha en övergångsbestämmelse där befintlig personal automatiskt skulle få en ordinarie anställning. Utskottet anser att då dessa befattningar inte tidigare varit utlysta som ordinarie så bör man göra det nu och därför har vi inte tagit in en övergångsbestämmelse.
Utskottet har inte varit enigt i sitt betänkande. Ltl Sundback har fogat en reservation till betänkandet. Ledamoten får själv redogöra för sina synpunkter. Jag vill dock kommentera förslaget om affärsverk. Idén är intressant och något som kommande landskapsstyrelser kan utvärdera och titta på om något år när verksamheten funnit fastare former. Skulle man i dag ha gått in för en sådan lösning hade man varit tvungen att skicka tillbaka hela lagen. Med beaktande av att alla hörda sakkunniga i stort sett varit nöjda med lagen var det inte motiverat med ett sådant förfarande.
Jag vill tacka kulturutskottet för ett konstruktivt arbete med lagen.
Till sist, fru talman, har det insmugit sig en liten miss i allmänna motiveringen, första stycket, där det står: ”Intygen utfärdas i stället av Ålands sjömansskola eller av Åland tekniska läroverk…”. Jag föreslår att ”eller av Ålands tekniska läroverk” skulle strykas. Det är nämligen ett sakfel som tyvärr grundar sig på ett missförstånd.
TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.
Ltl Sundback:
Fru talman!
Att det behövs en lagstiftning om den här verksamheten är helt klart. Det är samma argumentation som jag tidigare har fört i dag här om behovet av rättssäkerhet i vår förvaltningssystem. På den punkten är vi alla överens.
Jag har också haft principiella synpunkter på den här i och för sig, som det ser ut när man ser på den, rätt så okomplicerade och enkla framställningen och det är för att jag inte tycker att den följer principerna i vår förvaltningslagstiftning. Man blandar ihop det faktum att sjösäkerhetscentret kan tjäna ganska mycket pengar på kurserna och vad det har för ställning inom landskapsförvaltningen. När jag läste framställningen tog det ganska länge att förstå vad detta är för sorts inrättning, men på en direkt fråga till ansvariga ministern sade hon att det är en myndighet, alltså en självständig myndighet underställd landskapsstyrelsen. Det står inte någonstans att det är en myndighet, men man skall på något vis sluta sig till det. Man kan lätt se att det skulle kunna fungera som en myndighet i och med att man utfärdar examina och betyg och de skall följa vissa andra regelverk. Men då är det så att den lag vi har om avgifter inom landskapsförvaltningen inte passar överens med landskapsstyrelsens förslag. Om man är en myndighet, speciellt inom utbildningssektorn, så har man inte möjlighet att ta ut företagsekonomiska vinster på sin kursverksamhet eller sin utbildning, utan den skall s.a.s. betalas av nyttjarna enligt självkostnadsprincipen. Men eftersom det är rederier som betalar kurserna har man från landskapsstyrelsen sett en möjlighet att ta ut större avgifter än om det skulle vara fråga om enskilda personer eller medborgare som betalar kurserna själva. Då har man infört ett avgiftssystem som egentligen inte är förenligt med principerna för myndighetsverksamhet. Det betyder att vi har en myndighet som skall syssla med affärsverksamhet och det menar jag att inte är någon bra lagstiftning. Jag ser för min del att det är något slags hybrid eller tulipanaros där man vill ha den kontroll som man har från landskapsstyrelsens sida om det är en myndighet och så vill man göra det möjligt att ta ut så mycket pengar som möjligt av nyttjarna, som i det här fallet är rederierna.
Detta är min principiella invändning mot hela lagstiftningen. Ett alternativ som jag föreslår är att man skulle ha en affärsverksamhet underställd landskapsstyrelsen, likt Posten. Affärsverket skulle ha en nettobudgetering och man förväntar sig helt enkelt att det skulle dra in ganska mycket pengar för att finansiera sin egen verksamhet, dock icke kapitalkostnader, men driftskostnaderna. Någon större förståelse för det resonemanget har jag inte fått, men jag vidblir min uppfattning för jag menar att den ändå är principiellt hållbar.
Det som däremot för mig är helt oacceptabelt är att man inte garanterar de anställdas trygghet. Jag förstår inte hur liberalerna kan gå med på det här. De anställdas tjänster skall utannonseras och de är fria att sökas för vem som helst och man skall väl ta den som är mest meriterad formellt, eller hur? Det är ingen mening med att lediganslå tjänsterna om man skall anställa samma människor.
Som representant för löntagarna anser jag att det måste finnas en övergångsbestämmelse så att de som har lagt ner mycket arbete, och inte bara arbete, utan själ och hjärta i att utveckla centret, de måste garanteras fortsatt anställning. Så har vi gjort inom ÅHS, så har vi gjort inom Posten och så har vi gjort inom yrkeshögskolan - varför skulle vi exkludera den här myndigheten och dess personal?
Jag föreslår – och det kommer jag att ta upp här under detaljbehandlingen – att bestämmelsen om garanterad anställningstrygghet för dem som jobbar på Ålands sjösäkerhetscentrum som jag har i min reservation skulle införas. Det är för mig fullkomligt ologiskt och obegripligt att man skulle frångå den praxis och det som vi har gjort inom andra myndigheter när vi har förändrat myndighetens ställning eller status. Det är väl ändå en av de grundpelare vi har också i ett rättssamhälle att de som har jobbat och är anställda vid en myndighet skall kunna fortsätta.
Vi har också haft en viss diskussion om språkfrågan och jag tycker faktiskt att landskapsstyrelsens skrivning var bättre. Nu är det upp till myndigheten själv att bestämma vad man skall undervisa på för språk. Det är väl i huvudsak finska och svenska som nu används som undervisningsspråk men också engelska. Eftersom landskapsstyrelsen inte har någon officiell språkpolitik i det här avseendet tycker jag att det är landskapsstyrelsen som skall avgöra detta. Om man sedan har en policy och delegerar beslutanderätten till underställda myndigheter är det en annan sak, men nu har frågan varit lite så där från fall till fall och så tycker jag inte heller att man kan sköta det. Här finns alltså en ganska stor avvikelse från utskottets synpunkt gentemot landskapsstyrelsens presentation.
Till sist, fru talman, inför utskottets majoritet ett förordningsbemyndigande. Det där har blivit ganska kinkigt med Finlands nya grundlag. Man säger: ”Landskapsstyrelsen kan vid behov genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om verkställigheten och tillämpningen av denna lag.” Det är så att förordningsfullmakterna inte mera skall vara så här vida och öppna, utan det skall klart anges vilken normgivningsrätt som myndigheten får. Jag är inte tillräckligt juridiskt bevandrad för att bedöma förordningsfullmakten, men för min del tycker jag att den är för allmängiltig och kan eventuellt också strida mot grundlagen. Jag tycker alltså att utskottet lite för lättvindigt lade in den bestämmelsen utan att egentligen ha kött på benen, men vi får väl se hur mycket man bryr sig om fullmakten.
Ltl Strand, replik:
Fru talman!
När det gäller övergångsbestämmelsen och att anställa den personal som finns där är tanken säkert god och det var lite frestande för mig också, men man kan svänga på hela resonemanget. Det är de facto så att när tjänsterna utannonserades i tiden var det som tillfälliga tjänster och då kanske det fanns andra människor som skulle ha sökt dem om det hade varit ordinarie tjänst, nu måste de människorna få chansen och söka tjänsterna och sedan får man konkurrera och titta efter vem som har bästa meriterna.
När det gäller förordningsfullmakten hade vi vår sekreterare att kontrollera upp att det inte skulle strida mot grundlagen. Hennes bedömning som jurist var att det här var helt OK och det litar jag på.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Resonemanget att om man i tiden hade annonserat ut tjänsterna som ordinarie skulle konkurrenssituationen ha varit en annan är säkert sant, men jag tycker nog att om man har hållit människor i anställningsförhållande i flera år så har de vunnit en position som fastanställda. Då skall de överföras till ordinarie tjänst när de inrättas, att man inte plötsligt ställer dem på bar backe. Den uppfattningen har nog jag och jag tycker inte att kulturutskottets förfarande nu är civiliserat.
Ltl Strand, replik:
Fru talman!
Som jag nämnde i mitt anförande har vi hört många och enligt min uppfattning har det inte kommit några större invändningar mot förfarandet. Vi har hört även facket i denna fråga.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Jag har nog få det intrycket att lagstiftaren inte överhuvudtaget har tänkt på det här utan att frågan faktiskt väcktes av mig i utskottet. Men det är väldigt svårt när man är ensam i en fråga, speciellt om man är socialdemokrat och man har ett majoritetsblock emot sig som bara säger att de litar på landskapsstyrelsen. Det är svårt att resa allvarliga invändningar mot en lagstiftning i det skedet. Jag inser att jag har svårt att få rätt i den här frågan, men jag tycker fortfarande att det är ett omänskligt sätt att behandla sina anställda på det här viset
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sjölund:
Fru talman!
Jag reagerade på ltl Sundbacks resonemang kring avgiftspolitiken och hennes uppfattning om vad lagstiftningen säger om det, så jag tittade efter i lagstiftningen hur det ligger till. Det är på det sättet att när det gäller offentligrättsliga prestationer gäller regeln att där kan man ta ut högst 100 procent av kostnaderna. Men det här gäller i huvudsak typ hälso- också sjukvård, undervisningsverksamhet i skolform och sådana saker. Det står i 4 § i avgiftslagen om de offentligrättsliga prestationerna och deras prissättning. 5 § handlar om övriga prestationer och där står det att övriga prestationer skall prissättas enligt företagsekonomiska principer; det betyder att där kan man t.o.m. ta ut vinst. Då är frågan hur man definierar kursverksamheten: är det offentligrättslig prestation eller är det övriga prestationer? Jag vet inte om det finns någon definition gjord på just den här typen av verksamhet, men som jag ser det är det inte alls uteslutet att definiera det som övrig prestation och därmed ha fri prissättning.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Det är precis just det som är frågan! Tyvärr kunde vi inte föra ett sådant här resonemang i utskottet. Ingen var särskilt intresserad. Men det fiffiga i mitt förslag är, om jag får säga det själv, att hade vi kallat det centret affärsverk hade det varit övrig prestation. Men nu säger ansvariga ministern att det här är en myndighet, en myndighet är en offentligrättslig institution, man producerar utbildning som delvis är lagstadgad, man måste se till att ens anställda har gått genom utbildningen. Genom att inte göra det till affärsverk tycker jag att det blir oklarare vad det är fråga om för sorts verksamhet. Men det hade varit jätteenkelt om man hade gjort det till ett affärsverk underställt landskapsstyrelsen! Då hade också den ekonomiska sidan blivit effektivare. Jag tror att det för de anställda hade varit mycket mera stimulerande om de också hade fått ta hand om sina intäkter. Nu går de in i det stora flödet. Tilltror man inte de anställda motivationen att jobba för att få verksamheten självtäckande missar man någonting. Jag har suttit tillsammans med dem i samma lokaliteter och jag vet att de är väldigt engagerade i sitt arbete, men nu belönas det minsann inte på rätt sätt för det!
Ltl Svensson:
Fru talman!
Det är bra, ja absolut nödvändigt, att Ålands sjösäkerhetscentrum nu får ett eget mandat att verka, att centret får egen behörighet och därmed möjligheter att utvecklas. Inledningsvis ställdes centret under Ålands sjömansskola, men är nu alltså färdigt att ta över ansvar och certifiering.
Jag skall ta upp några praktiska frågor angående utvecklingen av centret. I praktiken bör det vara så, att Ålands sjösäkerhetscentrum arrangerar kurserna, medan sjöskolorna ge utbildningen, speciellt när det gäller skolningen med hjälp av simulatorer. I de fall centrets lokaler hyrs ut ges förstås inga intyg för de kurser som hålls då.
Fru talman,
Just nu är tillströmningen av kursdeltagare till Ålands sjösäkerhetscentrum god. Det senaste året har centret noterat 1 200 deltagare. Av dessa kurser var 80 procent finansierade av åländska rederier.
Centret har konkurrens från en anläggning i Lojo, som undervisar på finska och svenska, och en anläggning i Raumo, som skolar på finska. Estland bygger just nu enligt uppgift ett eget sjösäkerhetscentrum, som sannolikt kan priskonkurrera.
Efterfrågan på icke obligatoriska kurser antas kunna bli stor från Sverige, speciellt efter den senaste tidens omfattande inflaggning där.
Ålands sjösäkerhetscentrum kan vara aktivt att marknadsföra sig i samband med till exempel storbyggen av kryssningsfartyg och nya typer av fartyg. Det gäller också att vara alert med aktuell simulatorskolning, vilket kan kräva viss utbyggnad.
Fru talman,
Tekniska skolans och sjöfartsläroverkets simulatorer är med i Ålands sjösäkerhetscentrums system, även om simulatorkurserna inte är formellt obligatoriska.
Sakkunskap har påpekat att det nu pågår snabb utveckling av fartygens bryggutrustning. Det kan vara bäst att utvärdera denna utveckling med jämna mellanrum, kanske vart femte år. Att öva för eldrivna propellrar är ett område som det inte finns simulatorkapacitet för inom ramen för Åland sjöfartscentrum.
Med tanke på utvecklingen behövs kanske fysisk sammankoppling av simulatorerna, så att man vid övningarna kan se följderna av aktiviteten på bryggan på övriga delar av fartyget. Men sammankoppling av simulatorerna kan enligt uppgift också göras med enklare medel än programmässigt. Det är programvaran som är det dyra.
Att frigöra simulatorerna från skolornas administration till en verksamhet under centret kunde möjligen effektivera användningen. Det kunde vara intressant att utreda ett sådant förslag. Man kunde alltså överväga ett simulatorcenter.
Fru talman,
Dessvärre uppstår tydligen ibland konflikt mellan sjöskolornas respektive centrets intressen. Synligast torde detta vara när det gäller att utnyttja simulatorerna i centrets ansträngningar att tillgodose rederiernas behov av specialiserad fortbildning.
Även när det gäller kursutbud som traditionellt tillhört sjöskolorna kan bilden inför kunderna vara oklar.
Fortfarande råder alltså viss konkurrens med sjöskolorna. Samverkan går tydligen inte helt smärtfritt. Nu kan alltså bilden av Ålands sjösäkerhetscentrum utåt te sig lite splittrad för användarna. Administrationen borde kanske rent fysiskt flyttas till själva centret.
Fru talman!
På marknaden är kunskaperna om centret är ännu inte så stora. Nu behövs nog effektiv marknadsföring och ordentlig fart på det icke obligatoriska kursutbudet.
Det är långt kvar innan centret är helt färdigt. Man måste beakta att centret ligger lite isolerat. Det finns vissa problem med bland annat inkvartering av kursdeltagare. Det gäller för centret att vara flexibelt, att utnyttja tiden genom till exempel långa kursdagar. Viss teoriskolning av deltagare utifrån kan behövas under resan till Åland.
De ansvariga ska ge Ålands sjösäkerhetscentrum god renommé för kvalitet. Snart når de stora användarna - färjrederierna - upp till nuvarande kvalitetskrav på sitt sjösäkerhetsarbete.
När utnyttjandet av den obligatoriska utbildningen minskar numerärt om ett eller två år behövs komplement. Centret behöver därför bygga upp paket med icke obligatoriska, men önskvärda kurser.
Behovet av lärarkapacitet ökar inför nya krav. Våra färjrederier kan nog bistå med instruktörer, till nytta för bägge parter.
Rätt utvecklat blir Ålands sjösäkerhetscentrum en på flera sätt intressant tillgång för Åland.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Jag fäste mig vid ltl Hasse Svenssons betoning av vikten för centret att marknadsföra sig. Vi hörde också i hans anförande att det finns ganska många sådana här center nu. Då skulle det ha varit äbttre om man hade valt affärsverk underställt landskapsstyrelsen, för då kan man ge ett helt annat resultatansvar åt en organisation. Jag är rädd att det blir som med alla andra förvaltningar nu, att i mån av möjlighet och om personalen är intresserad – och det finns pengar – så gör de väl det! Men när det blir ordinarie tjänstemän osv., så flyter det på ändå utan att man särskilt behöver marknadsföra sig. Man har tagit bort moroten när man gjorde det här till en myndighet.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Precis som kulturutskottets ordförande Jörgen Strand var inne på uppfattades det som ganska bråttom med att få lagen till stånd och man ville inte försinka den. Också som ltl Jörgen Strand sade, att om det visar sig att utvecklingen leder till ett klart och tydligt affärsverk, kan man pröva det då och det behöver inte dröjas särkilt länge. Så jag tycker att ltl Sundbacks tanke har inte fallit helt på hälleberget. I det läge som rådde var den däremot inte lämplig enligt majoriteten.
Ltl Sundback, replik:
Fru talman!
Utvecklingen leder inte från en myndighet till ett affärsverk av något slags inneboende kraft utan det är ett politiskt ställningstagande som man måste göra. Det är inte lätt när man har en etablerad myndighet med ordinarie anställd personal att göra så mycket; det är väldigt fasta organisationer och speciellt om de är lagstadgade som i det här fallet. Som jag ser det är det nu fråga om ett vägval, men jag inser att det inte finns stöd för tanken. Jag bara försöker visa på att mitt resonemang är genomtänkt på alla punkter, också det ekonomiska och speciellt när det gäller avgiften. Men det visar sig att inte ens de borgerliga partierna vill effektivera offentlig sektor utan man trampar på i gamla galoscher som man har gjort tidigare och sedan skall man i andra ändan skära ner! Jag tycker att det är dålig politik som majoriteten för – tyvärr med stöd av Frisinnad Samverkan denna gång.
Ltl Svensson, replik:
Fru talman!
Jag hade tänkt kommentera, men det där ”trampandet med gamla galoscher” och de där klyschorna inspirerade faktiskt inte till det. Det är lite synd därför att jag tycker att man kan inte avfärda alla försök till debatt på det sättet.
Ltl A-H Sjöblom:
Fru talman!
Jag måste säga att jag blev något förvånad när betänkandet kom på bordet och man inte hade beaktat övergångsbestämmelserna för de anställda. Man kan undra hur det här står i förhållande till landskapsstyrelsens personalpolitiska program. Ltl Jörgen Strand sade att man hade fört ett resonemang om detta i och med att tjänsterna hade varit utannonserade som tillfällliga tjänster när sjösäkerhetscentret startade. Antagligen hoppas man på att få andra sökande och mer kompententa sökande nu, som det nu tydligen blir att de anställda inte kan räkna med att få fortsätta eftersom det antagligen finns mer kompetenta ute i det åländska samhället som kommer att söka tjänsterna. Ltl Sundback tog upp ÅHS här som ett exempel. Jag minns tydligt att innan ÅHS-lagen trädde i kraft och strax efteråt – mera efter att lagen trädde i kraft och samtycke från ordinarie personalen var undertecknat och organisationen var ett faktum – så inrättades alla tjänster där, både tillfälliga och ordinarie till ordinarie tjänster. I det här fallet måste jag säga att jag är mycket förvånad över att sjösäkerhetscentrets kunniga, engagerade personal nu skall kastas ut i någonting ovisst. Jag tycker att principerna när det gäller lagstiftningen om övergångsbestämmelse, samtyckeförfarande osv. har varit utomordentligt genomtänkta när det gällde ÅHS-reformen samt yrkeshögskolan. Jag måste säga att jag är mycket förvånad över att man behandlar anställda i landskapet på det här sättet. De har gjort ett gott arbete i många år och nu vet de inte ens om de har jobb mera. Jag har ingen uppfattning om de är anställda på årsbasis eller om de har tillfälliga tjänster tillsvidare, då skall det till ett uppsägningsförfarande och hela den handläggningen med hörande skall sättas igång. Jag undrar nog om inte det här är lite ute på sju famnars vatten!
Jag hoppas verkligen att lagtinget skulle ta sitt förnuft till fånga och låta personalen som jobbar vid Åland sjösäkerhetscentrum fortsätta att jobba där.
Ltl Strand, replik:
Fru talman!
Personerna skall inte kastas ut utan de får söka precis som alla andra. För mig är det här en rättvisefråga mot alla medborgare, också de som valde att inte söka på grund av att inte få ordinarie tjänster. Jag tycker själv personligen att chefen som jag känner är mycket lämplig för tjänsten. Socialdemokraternas resonemang genom ltl Sjöblom verkar vara lite från gång till gång. När det handlade om rektorn på högskolan var det hemskt viktigt att tjänsten skulle annonseras ut!
Ltl A-H Sjöblom, replik:
Fru talman!
Mig veterligen finns det en verksamhetsledare för Ålands sjösäkerhetscentrum och den tjänsten är utannonserad. Men när det gäller rektorn för Ålands högskola har en sådan tjänst inte utannonserats och det är ingen människa som sköter det arbetet förrän tjänsten blir lediganslagen och lagen träder i kraft. Det är den skillnaden. Nu finns det anställda vid sjösäkerhetscentret som antagligen uppfattar att deras arbetsinsatser inte har varit uppskattade av landskapet under den här tiden, eftersom man inte får till stånd en övergångsbestämmelse för den här lilla personalgruppen – men nog för andra.
Ltl Strand, replik:
Fru talman!
Jag ser som sagt ingen skillnad även om man kan kalla personerna olika saker, men när det gällde ledaren för dagens yrkeshögskola var det hemskt viktigt att det skulle annonseras ut! Men i det här fallet vänder man kappan.
Ltl A-H Sjöblom:
Fru talman!
Vi har ingen samsyn här, ltl Strand, för den här uppgifterna och arbetsuppgifterna vid Ålands sjösäkerhetscentrum har redan varit utannonserade som tillfälliga tjänster, alltså finns det redan tjänstemän (salen: utan lagstiftning) – ja, utan lagstiftning, men med lagtingets beslut att man skall inrätta ett sjösäkerhetscentrum. Personer har sökt de tjänsterna och satt ner hela sin själ i centret. Tacken är att de eventuellt inte får behålla sitt jobb utan deras tjänster – om man gör någonting till arbetsavtal – skall annonseras ut och de jobb som de har nu skall de söka. Det är liksom tacken för det jättejobb som de har gjort hittills!
Ltl Sundback:
Fru talman!
Jag tror faktiskt att majoritetsblocket inte till fullo har diskuterat denna fråga klart. I landskapsstyrelsens framställning gjorde man inte ens skillnad mellan tjänster och folk anställda i arbetsavtalsförhållande. Det tror jag inte beror på att landskapsstyrelsen inte vet skillnaden och jag tror inte att det beror på att landskapsstyrelsen inte vet att de har tänkt sig tjänster och arbetsavtal inom Ålands sjösäkerhetscentrum. Jag tror för min del att det här är ett förbiseende. Man har haft bråttom, man vill fort ha lagen hit. Vi hör hur trångt det är om lagberedningen har många ärenden osv. och därför har man fört hit lagen så fort som möjligt. När vi i utskottets behandling har upptäckt att det här kanske ändå inte är så genomtänkt är det väl bra. Det är därför vi har utskottsbehandling bl.a. Jag skulle önska att partierna, speciellt centern och liberalerna, för jag känner inte igen de partierna i den här frågan skulle fundera på det här under sina gruppmöten. Om vi inte kan hitta en bra lösning för de anställda som vi får majoritet för, så ser jag faktiskt ingen annan möjlighet än att tvingas att rösta om frågan. Det tycker jag skulle vara väldigt synd därför att det är en viktig fråga att vi tryggar människors anställningsskydd inom förvaltningen på lika villkor för alla.
Vtm Häggblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 23 september.
Ltl Sundman: Fru talman! Jag ber att få understöda vtm Häggbloms förslag om bordläggning och bordläggningstiden.
TALMANNEN: Under diskussionen har vtm Häggblom, understödd av ltl Sundman, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 23.9. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 23.9.
Föredras ärende nr 9:
Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms enkla fråga angående kranförarutbildning. (EF nr 17/2001-2002).
Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten.PRIVATE För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.
Ltl Lindholm:
Fru talman!
Frågan lyder: Vilka åtgärder har landskapsstyrelsen vidtagit så att kranförare med svensk yrkesexamen får examen godkänd för verksamhet i landskapet Åland?
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:
Fru talman!
Som framgår av det skriftliga svaret konstaterar landskapsstyrelsen att inom vissa yrkesgrupper förutsätts att respektive yrkesutövare skall inneha särskild behörighet för utövande av yrke och att behörighet för kranföraryrket utfärdas av arbetarskyddsmyndigheterna, dvs. det man egentligen säger är att även om man har en godkänd examen räcker inte det till för att få utöva yrke utan det skall också godkännas av arbetarskyddsmyndigheterna. Enligt det system vi lever i nu är det Nylands arbetarskyddsdistrikt som behandlar behörighetsärendena om kranförare med nordisk utbildning.
Detta är ett ärende som har diskuterats länge och väl; man började egentligen uppmärksamma det för många år sedan. Det har varit en diskussion i landskapsstyrelsen för fyra-fem år sedan när ltl Harriet Lindeman satt på utbildningsansvaret. Då diskuterade man ärendet, då uppmärksammade problemet och kom egentligen inte så mycket längre. Jag vill också berätta att denna fråga har aldrig varit ett formellt ärende i Ålands landskapsstyrelse, men vi har känt till problemet just genom att det initierades då. Från och med 1 mars i år har Nylands arbetarskyddsmyndighet tagit itu med det och enligt EU-lagstiftningen diskuterat hur man transporterar utländska examina; de har utöver godkänd yrkesexamen lagt till någonting som de kallar allmän kontroll.
Kort om regelverket i gällande lagar kan sägas att det skall prövas av arbetarskyddsmyndigheterna, där man kan konstatera att det inte finns väsentliga skillnader; då är det ingenting speciellt med det, sedan kan man konstatera att det finns skillnader och då föreslår man t.ex. anpassningstid eller lämplighetstestprövningsmöjligheter. Vi känner till att i det här aktuella fallet har Nylands länsstyrelse erbjudit anpassningstid. Men problemet är fortfarande tycker jag för min del att även om vi har utbildningsbehörigheten, vi har överenskommelser som är nordiska om att godkänna varandras examina, så hjälper det inte eftersom det är Nylands arbetarskyddsdistrikt som ger rätten att utöva yrke.
Landskapsstyrelsen har fört många diskussioner. Jag nämnde den första, men vi har fört flera diskussioner under tiden, vi har diskuterat ärendet med undervisningsministeriet, som tycker att man borde försöka följa de nordiska överenskommelserna: är man godkänd i ett land skall man vara godkänd i ett annat land. Men trots att vi har undervisningsministeriet med på diskussionen har vi ändå inte kommit längre än vad vi är nu. Nu försöker vi tillsammans med undervisningsministeriets folk fortsätta arbetet för att också leva upp till det som ambassadör Ole Norrbacks rapport Nordbors rättigheter visade på, dvs. att vi skall kunna ingå nordiska avtal som ger rätt att utöva yrke, så att det inte behöver bindas till Nylands arbetarskyddsdistrikt exempelvis.
Inom Nordiska rådet jobbas det sedan länge med denna fråga. Samarbetsministrarna har aktualiserat frågan flera gånger och man har diskuterat den dels bilateralt mellan Finland och Sverige men också generellt inom Norden. Just för tillfället vet jag, eftersom jag har varit med i diskussioner om att ÄKU – Ämbetsmannakommittén för utbildning – har inlett en undersökning som skall jämställa utbildningen inom Norden och som också skall omfatta det EU-regelverk som finns. Avsikten är tydlig och klar, att det skall inte bara vara att man godkänner varandras examina utan man skall också ge rätten att utöva yrket. I just den här frågan driver Finland och Åland på.
Jag vill ännu berätta att den här diskussionen har också förts i Finlands riksdag där riksdagsledamot Pehr Löv ställde ett skriftligt spörsmål för att fråga vad regeringen i Finland tänker göra för att det här skall fungera; Pehr Löv hänvisade till avtalen som trädde i kraft 1998 och han hänvisade också till de åländska problemen. Frågan ligger under social- och hälsovårdsministeriet och social- och hälsovårdsministern svarade att för att erkänna examensbevis skall man iaktta lagen om genomförande av en generell ordning för erkännande av examina inom europeiska gemenskapen, alltså det som EU-lagen hänvisade till. Ministern visade också på att man kan föreskriva att man skall ge rätten, men man kan ställa tilläggskrav enligt 5 och 6 §§. Dessutom svarade ministern egentligen ingenting annat än att enligt 11 § avgörs rätten att utöva yrke med stöd av ett i lagen avsett examensbevis eller utbildningsvis eller ett dokument över utbildning som fastställts såsom likvärdigt därmed av den myndighet som beviljar rätt att utöva yrket i fråga, dvs. man skickar det tillbaka till Nylands arbetsskyddsdistrikt direkt, och det får vi också leva med ännu ett tag.
Ltl G-M Lindholm, första tilläggsanförande:
Fru talman!
Det är bra att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson höll ett lite längre inlägg i den här frågan eftersom det svar som kom från landskapsstyrelsen var väldigt torftigt. Det var en rad som kunde noteras och egentligen var inte ens det svar på frågan som ställdes. Frågan var vad landskapsstyrelsen gör och då hänskjuter man det till myndigheten i Finland.
Det har varit svårt att få upp frågan på lagtingets agenda. Det har hänvisats till att detta inte är landskapets kompetens, men enligt mitt sätt att se det är det de facto en fråga som rör oss både i lagtinget och i landskapsstyrelsen eftersom den har en språklig dimension. Det här är någonting som har blivit utlovat från landskapsmyndigheterna, från Ålands självstyrelse, till de människor som har frågat angående utbildning inom detta område, som har fått svaret från självstyrelsemyndigheterna att man skall vända sig till Sverige. Då tycker jag också att det är vår plikt att se till att de här människorna också kan verka på Åland. De har inte vetat om att det skulle finnas sådana här svängar i den här frågan och därför är vi skyldiga dessa drygt 15 personer att jobba för att de skall kunna vara verksamma.
Jag tycker att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson i tidigare sammanhang på ett väldigt förträffligt sätt sett till ålänningarnas möjlighet att studera i Finland, för våra enspråkiga ålänningar att komma till tals även i utbildningsskolorna i Finland. Därför är det lite förvånande att man just inom detta område inte har kommit till ett resultat utan att man hänskjuter frågan till arbetarskyddsdistriktet. Jag tycker att det här är en självstyrelselagsfråga ännu mer än en utbildningsfråga och därför borde den stå högre i rang än förordningar från Finlands riksdag.
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Fru talman!
Jag håller verkligen med ltl Gun-Mari Lindholm i det mesta. Det här är ett problem, men samtidigt måste vi komma ihåg att vi inte har lagstiftningsbehörighet och hur det än är så måste vi anpassa oss till det. Det är tydligt och klart en arbetarskyddsfråga och det är ingen åländsk behörighet så länge man refererar till ärendet som en arbetarskyddsfråga. Också EU-lagen som jag hänvisade till säger tydligt och klart att ärendet prövas av den myndighet som har fått rätt att avgöra frågan, och det är i Finland Nylands arbetarskyddsdistrikt.
Vi har som sagt fört många diskussioner i många olika sammanhang, i många olika instanser och just nu tycker jag att vi är på väg eftersom samarbetsministrarna i Nordiska rådet diskuterar frågan och utbildningsministrarna kommer att upp den när ÄKU-gruppen kommer med sitt resultat av undersökningen. Problemet är ganska nytt också inom Nordiska ministerrådet; man har inte känt till den här problematiken så länge. Men eftersom man skiljer på rätten att utbilda och ge examen och på rätten att utöva sitt yrke kan bara arbetarskyddsstyrelsen ge den rätten. Jag håller med om att det inte är tillfredsställande för Åland, men för tillfället måste vi följa vår lagstiftningsbehörighet.
Ltl G-M Lindholm, andra tilläggsanförande:
Fru talman!
Det skulle vara intressant att höra landskapsstyrelseledamoten Gun Carlsons svar på om man överhuvudtaget har tagit ett formellt beslut från landskapsstyrelsen i denna fråga. Man har diskuterat det, man har fört diskussioner i Nordiska rådet och man har försökt via utbildningsminister Maija Rask och många andra olika vägar, men har man tagit ett formellt beslut i landskapsstyrelsen och fört frågan vidare? Jag tycker att det är det minsta vi skall göra att vi får någon form av beslut härifrån vad det är vi vill och på vilket sätt vi vill hjälpa till i den här frågan.
Överallt i de andra nordiska länderna går det att röra sig mellan länderna. Det här är ett problem som vi har i Finland. Till vissa delar har man rett upp det här, man har svenskar som kan komma över till Finland och arbeta, men för ålänningarna går inte det här att reda upp. Det är ett konstigt sätt att se det att inte ålänningar kan få det här godkänt. Därför tycker jag att detta borde vara en fråga där landskapsstyrelsen tar ett formellt beslut som förs vidare så att man får frågan löst, en fråga som har cirkulerat i debatterna i tidningarna. Folk behöver få en trygg i det arbete som de utför, också för att kunna få nya kranförare på Åland.
Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:
Fru talman!
Det är faktiskt inte alls omöjligt att få nya kranförare på Åland. Det är inte länge sedan Schakt Ab höll en kurs i samarbete med arbetarskyddsstyrelsen på svenska här på Åland. De är absolut formellt godkända, där är inte några problem. Vi har nyutbildade kranförare för tillfället.
Vi har inte tagit något formellt beslut eftersom jag sade redan, att det har egentligen aldrig varit ett ärende i Ålands landskapsstyrelse eftersom ingen av kranförarna har vänt sig till landskapsstyrelsen, allra minst nu på senare tid. Jag har aldrig talat med någon kranförare som har varit bekymrad över det här, men problemet finns likaväl och lika fullt. Vi kan ingalunda ta formella beslut i frågor där vi inte har lagstiftningsbehörighet; då blir nog ropen ännu högre. Det är det som är bekymret. Nu tror jag ändå att vi får resultat när vi har aktualiserat frågan på olika sätt, inom Nordiska rådet och genom ambassadör Ole Norrbacks rapport, som jag tror att kommer att hjälpa oss eftersom den kommer att visa på den verkliga problematiken, som man kan tycka är en onödig problematik. Jag håller helt med de kranförare som är missnöjda och ställer sig oförstående till det. Jag förstår dem mycket väl och vi försöker hjälpa dem, men vi kan inte göra sådant som vi inte har lagstiftningsbehörighet på.
TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.
Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats
Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder inom miljöpolitiken. (S nr 11/2001-2002).
Ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående älgjaktsförordning. (S nr 12/2001-2002).
Meddelande om när landskapsstyrelsens svar på spörsmålen avges eller om att landskapsstyrelsen inte avser att besvara spörsmålen kommer att lämnas senare. Svaret skall dock avges inom tio dagar efter mottagandet. Spörsmålen lämnades av talmannen till landskapsstyrelsen den 11 september.
Antecknas.
Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 18 september kl. 13.00. Plenum är avslutat.
(Plenum avslutades kl. 17.05).