För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM DEN 17 JANUARI 2000 KL. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Eklöw, ltl Wiklöf, ltl Sune Mattsson och ltl Harry Eriksson).

    26 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från lagtingsarbetet i dag anhåller ltl Wiklöf, ltl Harry Eriksson och ltl Wiklöf på grund av sjukdom och ltl Sune Mattsson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Finansutskottets betänkande nr 2/1999‑2000 med förslag till tredje tilläggsbudget för år 1999. (FR nr 7/1999‑2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 19 januari. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 2/1999‑2000 om avskaffande av bidraget för bekämpning av flyghavre. (FR nr 8/1999‑2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets nästa plenum. Godkänt.

     

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 4/1999‑2000 om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av självstyrelselagen för Åland och 17 § jordförvärvslagen för Åland. (RP nr 3/1999‑2000).

     

    Först tillåtes allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väckes inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många lagtingsledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet.  Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman!

    Det här är nu andra gången som lagutskottet har behandlat och kommit med ett betänkande om ändringen av självstyrelselagen och jordförvärvslagen. Det är alltså den ändring som främst har kommit att handla om huruvida begreppet “förklaring av lag” skall kunna strykas ur våra lagar eller om det finns skäl att låta det stå kvar.

     

    Det första betänkandet, som avgavs under den förra mandatperiodens sista dagar i september ifjol, var ett majoritetsbetänkande, där majoriteten förordade ett delvis godkännande av lagförslaget, dvs. så att just begreppet förklaring skulle stå kvar i lagen medan det övriga kunde godkännas. Jag ledde utskotts-arbetet också då, men jag hörde inte själv till majoriteten i den här frågan utan förordade ett helt godkännande, varför jag av naturliga skäl inte var riktigt nöjd med vårt betänkande. Det är därför jag tycker det är betydligt trevligare i dag att presentera ett betänkande där vi nu i full enighet förordar ett godkännande av lagförslaget i sin helhet.

     

    Herr talman!

    Den enda frågan i lagförslaget som alltså har varit föremål för någon sorts materiell diskussion är begreppet “förklaring av lag”. Som bekant har ändringsförslaget sitt ursprung i reformen av den finska grundlagen, som träder i kraft den 1 mars 2000.

     

    Lagutskottet har nu, som nytt utskott, gjort en ny grundlig behandling av ärendet och vi har också verkställt ett ganska omfattande hörande, bl.a. ordnade vi ett öppet utskottsmöte där lagstiftningsrådet Sten Palmgren och professor Antero Jyränki hördes. Det var ett intressant och givande hörande för utskottet och det fyrtiotal åhörare som deltog. Det var andra gången man ordnade ett öppet utskottshörande och jag vill ta tillfället i akt och säga att jag tycker att det var ett alldeles utmärkt sätt att bredda kunskapen utanför specialutskotten, också inom övriga lagtinget och till övriga intresserade samhällsmedlemmar. Jag vill varmt rekommendera modellen till andra utskott också.

     

    Som en sammanfattning av vårt hörande kan jag konstatera att fem av de sex sakunniga vi har hört har menat att det inte finns några juridiska hinder för att begreppet “förklaring” stryks. I stället har man bl.a. framfört nackdelen med att ha kvar ett begrepp i vår lag som inte finns på andra ställen i den finska konstitutionen eftersom det då uppstår en osäkerhet kring vilken betydelse man skall ge begreppet. Man kan fråga sig om det eventuellt får en ny betydelse som det inte har haft förut i en sådan här situation. En av dem vi hörde talade för en viss fara med att stryka begreppet, åtminstone en teoretisk fara. Vi hörde också lantrådet som representant för landskapsstyrelsen, som tidigare under behandlingen i justitieministeriet har avvisat ett strykande. Nu gjorde lantrådet den bedömningen att begreppet gott kan strykas.

     

    Diskussionerna kring begreppets varande eller icke-varande har varit både juridiska och politiska, framför allt har det varit en politisk diskussion, vilket kanske inte har underlättat behandlingen. Men vi har nu kommit till en enig ståndpunkt som innebär att vi tycker att lagtinget kan säga ja till de föreslagna ändringarna.

     

    Motiven varierar kanske något bland utskottsmedlemmarna och jag är säker på att utskottsmedlemmar­na kommer att uttala sig här i diskussionen, men åtminstone för min egen del kan jag säga att jag under den här behandlingen och den förra behandlignen i utskottet inte har mött på argument som skulle ha rubbat min syn på att det är en teknisk ändring utan negativa konsekvenser för självstyrelsen. Tvärtom är ändringen till fördel för oss i och med att våra centrala rättsakter också utvecklas och följer de begreppsmoderniseringar som man gör. Jag tror också att ändringen nu kommer att bädda för en snabb  behandling av kommande mycket viktigare ändringar av självstyrelselagen som jag tycker att är angelägna att vi får till stånd så snart som möjligt.

     

    Eftersom argumenten närmast har varit politiska finns det egentligen inte så mycket att redogöra för rent  materiellt i den här frågan juridiskt. Däremot har vi under behandlingen i utskottet diskuterat många  intressanta frågor som inte har någon direkt koppling till förklaringsbegreppet men som rör självstyrel-sesystemet,  Ålands roll och påverkningsmöjligheter. Det är väl någonting som kanske är bra med en så här segdragen process, om någonting är bra med den. En av de frågorna är riksdagens grundlags-utskotts roll vad gäller tolkningen av självstyrelselagen. Riksdagens grundlagsutskott har en speciell roll i vår statsförfattningsrätt som tolkare av grundlagen. Detta gör att HD förstås vid sin bedömning av grundlagsfrågor lägger en stor vikt vid vad grundlagsutskottet har sagt i samma fråga. I fråga om självstyrelsesystemet och våra landskapslagar har grundlagsutskottet inte denna roll, och det skall inte heller ha den, men det kan hända att eventuella uttalanden som grundlagsutskottet gör om behörighets­frågor mellan riket och Åland kan påverka HD:s ställningstaganden på ett sätt som inte är riktigt förenligt med hur systemet skall fungera. Lösningen på det är väl inte på något vis given, men det är en fråga som vi tycker att med fördel kan tas upp i kontakterna med riket i klargörande syfte från landskapsstyrelsens sida.

     

    Den andra frågan är Ålands ställning inom EU och det gäller då Ålands möjligheter att påverka sin ställning på ett effektivt sätt och möjligheterna att förhindra att behörighet de facto överförs från Åland till riket som följd av hur unionssystemet är uppbyggt. Dessa frågor berörs i den s.k. Ålandsarbetsgrup­pens betänkande och där kommer man med vissa förslag till lagändringar och också andra mera praktiska lösningar. Också i frågor som rör gränsdragningen mellan rikets och landskapets lagstiftnings- och förvaltningskompetens finns det ett stort behov av klargörande ändringar och tydligare bestämmelser. I Ålandsarbetsgruppens betänkande finns vissa förslag till lösningar. .

     

    Vad gäller de förslag som har framförts i betänkandet från Ålandsarbetsgruppen har grundlagsutskottet  redan tidigare uttalat ett behov av att man skall skynda på ändringarna och vi har i utskottet också förstått att justitieministeriet är inställt på en skyndsam behandling av frågan nu då man har avslutat remissrundan av ärendet. Vi tycker i utskottet att det är viktigt att dessa frågor får en snabb lösning och vi utgår från att landskapsstyrelsen är nära med i beredningsarbetet och trycker på en skyndsam behandling. Får vi nu undan den tekniska ändringen av självstyrelselagen, som i dag ligger på bordet, kommer säkert jordmånen för de andra viktigare och verkligen betydelsefulla ändringarna att vara mycket god.

     

    Herr talman!

    Behandlingsordningen i lagtinget i detta ärende fastställs i 69 § 1 mom. LO och där anges att det krävs en kvalificerad majoritet av de avgivna rösterna. I utskottet förordar vi ett godkännande och hoppas på en lika stor enighet här i plenum som vi har haft i utskottet.

     

    Ltl Christer Jansson:       

    Herr talman!

    Lagutskottet har i den här frågan avlämnat ett enhälligt betänkande, som vi hörde och föreslår alltså att rättsinstitutet “förklaring” skulle utgår ur självstyrelselagen.  Men, som vi vet, betyder det inte nödvändigtvis att det råder enighet om att begreppet skulle sakna betydelse och att det är därför som det bör utgå ur lagtexten.

     

    När det gäller min personliga åsikt så har jag tvärtom under den långa tid detta ärende i olika repriser behandlats i lagtinget alltmer styrkts i uppfattningen att det skulle kunna vara av ett visst värde att hålla begreppet “förklaring” kvar i självstyrelselagen. I ett tidigare skede fäste jag mig framförallt vid förfarandet i samband med utnämnandet av ny landshövding, där ju inrikesministeriet ansåg att man genom en riksförordning närmare kunde bestämma innebörden av självstyrelselagen, dvs. ett förfarande som i materiellt hänseende, enligt min mening i alla fall,  exakt motsvarar rättsinstitutet förklaring.

     

    Under behandlingens gång har jag dessutom, bl.a. tack vare professor Jyränkis utredning, som var mycket intressant i flera avseenden, blivit mer uppmärksam på grundlagsutskottets roll som s.a.s. förklarare av lag. Det var den frågeställningen som ordföranden i utskottet just var inne på.  Också här kan man enligt min mening med fog hävda att utskottets förfarande materiellt sett motsvarar rättsinstitutet förklaring.

     

    Herr talman!

    De nämnda exemplen visar alltså att begreppet förklaring även fortsättningsvis skulle kunna vara av betydelse när det gäller att bestämma dels den närmare innebörden av sådana bestämmelser i självstyrelselagen som förvaltningsmyndigheter har att direkt tillämpa, dels när fråga är om att bestämma fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riksdagen och lagtinget.

     

    Att jag trots det sagda ändå accepterar att begreppet förklaring, mot min personliga övertygelse, får utgå ur självstyrelselagen beror på flera samverkande faktorer.  Först och främst kan man kanske säga att landskapsstyrelsens inställning haft störst betydelse för mitt ställningstagande. Också landskapsstyrelsen har ju för övrigt. ändrat åsikt, som vi just hörde, vad gäller behovet av institutet förklaring.

     

    Som vi vet är grunden för landskapsstyrelsens ändrade inställning att man anser sig ha fått försäkringar från rikshåll om ett väsentligt tillmötesgående av de synpunkter som framförs från landskapets sida i det fortsatta arbetet med utvecklingen av självstyrelsen. Denna uttalat positiva inställning från rikets sida skulle, menar man, kunna äventyras om vi inte accepterar den syn man har i riket på begreppet förklaring eller åtminstone om vi inte accepterar att det tas bort ur självstyrelselagen och jordförvärvsla­gen. Landskapsstyrelsens bedömning är m.a.o. att vi har mer att vinna än att förlora om vi nu accepterar att begreppet förklaring utgår ur självstyrelselagen. Samtidigt som jag är medveten om att detta kan visa sig vara en felbedömning, har jag ändå ansett mig kunna godta landskapsstyrelsens syn på saken.

     

    Således, herr talman, om vi nu accepterar att begreppet förklaring får utgå, så kommer det , om man får tro landskapsstyrelsen, att förbättra möjligheterna att utveckla självstyrelsen på olika områden att förbättras. Detta skulle gälla t.ex. beskattningen, som jag själv anser särskilt viktig, liksom också vårt inflytande inom EU, där många med rätta, tycker jag, uttalat oro för det s.k. behörighetsläckaget.

     

    Man kan alltså säga att den väsentligaste grunden för min ändrade inställning är att jag tror att landskapsstyrelsens bedömning beträffande möjligheterna att utveckla vårt självbestämmande inom självstyrelsens ramar åtminstone i viss mån är korrekt.

     

    Samtidigt så har jag, bl.a. på grund av de diskussioner som har förts inom vår lagtingsgrupp, kommit till insikt om att det knappast är möjligt att i lagtinget uppbåda den kvalificerade minoritet som krävs för att hindra en utmönstring av begreppet förklaring ur självstyrelselagen.

     

    Mitt ställningstagande i lagutskottet har naturligtvis i viss mån påverkats även av nu sistnämnda faktum. Att gå emot den stora majoriteten i sin egen grupp utan att ändå nå resultat, dvs. utan att kunna bibehålla institutet förklaring i självstyrelselagen, har inte framstått som särskilt meningsfullt.

     

    I det läge som uppkommit har jag helt enkelt sett det som orealistiskt att fortsätta att driva vad man skulle kunna kalla nej‑linjen i fråga om begreppet förklaring.

     

    Slutligen, herr talman, i detta ärende vill jag slutligen framföra ytterligare två personliga reflexioner som har ett samband med den rågeställning som nu är aktuell. Den ena gäller den i viss mån spekulativa frågan hur man bör förfara om det trots vårt tillmötesgående i fråga om begreppet förklaring ändå visar sig omöjligt att komma vidare när det gäller utvecklandet av självbestämmandet och undanröjandet av behörighetsläckaget. Den andra reflexionen gäller det tyvärr alltid aktuella problemet hur vi skall få statens myndigheter att följa de regler som redan gäller enligt vår självstyrelselag.

     

    Om det för det första, herr talman, skulle vara så illa att landskapsstyrelsen gjort en grov felbedömning i denna fråga eller m.a.o. att man från rikets sida säger nej till all vidare utveckling av självstyrelsen i fråga om bl. a. beskattningen och i fråga om åtgärder för att stoppa behörighetsläckaget, vilka utvägar har vi då ?  Har man en defaitistisk syn, en ödesbestämd syn, så är det förstås enklast att säga att vi inget kan göra och att vi alltså inte har några andra alternativ än att fortsätta som förut och därmed kanske se vårt självbestämmande gradvis minska så att självstyrelsen eventuellt till slut utgör bara ett tomt skal, en liturgi utan ett reellt innehåll. Personligen anser jag ändå att vi själva faktiskt har mycket större möjligheter än många är beredda att tro när det gäller att påverka och forma utvecklingen av vårt självbestämmande. Redan Ålandsrörelsen av år 1917 gav ju ett resultat i form av den nuvarande självstyrelsen.  Och på den tiden var det ändå betydligt lättare att undertrycka en liten folkgrupps vilja än vad som är fallet i dag. I dag kan man inte föreställa sig det som skedde då, nämligen att de styrande i landet skulle sända militära enheter till landskapet och fängsla de ledande personerna inom självstyrelsen enbart på den grunden att de verkat för ett syfte som de styrande visserligen ogillade men vilket har ett brett stöd hos den åländska befolkningen.

     

    Jag menar m.a.o., herr talman, att den fortsatta utvecklingen av vårt självbestämmande paradoxalt nog i mångt och mycket är beroende mer av vår egen inställning här på Åland än av den inställning man har i riket.

     

    Med detta, herr talman, vill jag ha sagt att vi här i lagtinget bör försöka samla oss till något slag av gemensam åsiktsyttring, manifestation, om man så vill, för det fall det visar sig omöjligt att åstadkomma ens de förbättringar av självstyrelsen beträffande vilka det råder en bred enighet om i lagtinget.  Men detta är å andra sidan en fråga som det inte finns anledning att gå närmare in på förrän ett misslyckande faktiskt har skett.

     

    Den andra frågeställningen, dvs. hur vi skall få statens myndigheter att följa sådana regler som redan gäller, har däremot redan länge varit ett akut problem. Det är framförallt tre frågor som uppmärksam­mats i debatten. För det första svårigheterna att få statliga centrala myndigheter att följa reglerna om svenska som ämbetsspråk i de interna kommunikationerna och i förhållande till enskilda ålänningar och åländska företag. För det andra svårigheterna att få statens myndigheter att följa den regel i självstyrelselagen som anger att statens anställda i landskapet skall erbjudas utbildning på svenska och för de tredje problemen när det gäller att följa den regel som vid tjänstetillsättningar ger viss förtur till personer som skall anses ha särskild kunskap om åländska förhållanden.

    För det är väl ändå så, herr talman, att om det skall vara någon vits med att ha olika slag av nationalitetsskyddande regler, så måste väl en första förutsättning vara den att de myndigheter som har att följa reglerna också gör det.

     

    Eftersom språkskyddet ju är den grundläggande frågan för hela självstyrelsen, så ser jag f.ö. saken så att Ålands fortsatta politiska förening med Finland måste sättas i fråga, om statens myndigheter inte klarar av att följa självstyrelselagens språkbestämmelser.

     

    I den har frågan har jag ett konkret förslag, herr talman. Jag föreslår att landskapsstyrelsen låter utarbeta en s.k. vitbok beträffande hur statens myndigheter i praktiken tillämpar språkbestämmelserna i självstyrelselagen. Eftersom det är ett omfattande arbete, bör för uppgiften avdelas en person som arbetar på heltid med saken under förslagsvis sex månader.  Jag har för övrigt  själv en hel del material i som jag kan ställa till förfogande, om så önskas. När sedan vitboken är klar föreslår jag att den presenteras för lagtinget i form av ett meddelande. Och visar det sig, som det ju finns skäl att tro, att innehållet i vitboken ger anledning till kritik mot flera statliga myndigheter, skulle nästa steg rimligen vara att presentera den för statsministern och ställa den konkreta frågan vad regeringen avser göra för att undanröja de påtalade bristerna.

     

    På dethär sättet, herr talman, skulle man kanske kunna förmå regeringen att vidta effektiva åtgärder för att se till att statens myndigheter faktiskt följer de utfästelser Finlands regering och riksdag, i Ålandsöverenskommelsen och i de olika självstyrelselagarna, i tiden har givit oss när det gäller särskilt språkskyddet.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Även om jag inte delar ltl Christer Janssons bedömning när det gäller rättsinstitutet “förklaring” är det mycket av det han sade som jag håller med om. Det gäller språkfrågan och det gäller också vårt beroende av den Europeiska unionen. Jag skall återkomma till det. Utöver det som lagutskottets ordförande Lotta Wickström-Johansson sade tänkte jag göra några personliga reflektioner kring arbetet i lagutskottet.

     

    Liberalerna tog på ett tidigt stadium ställning för att förklaringsbegreppet torde vara ett rättsinstitut som inte längre har någon betydelse. Där har vi alltid sagt “torde vara” därför att vi har varit öppna för argument. I våras diskuterade vi det och kunde ta ett beslut i lagtingsgruppen. Nu har vi hört personer som eventuellt skulle kunna ha någonting som ger argument för att förklaringsbegreppet har betydelse. Det finns ett par hypotetiska eller kanske teoretiska argument. Det ena går tillbaka till förarbetena till 1951 års lag, propositionen 1946, där det finns ett resonemang om att högsta domstolens roll har blivit sådan att det kanske finns ett förklaringselement där. För min del kan jag konstatera att det kan ha haft en betydelse då, men nu är det knappast tänkbart. Den andra förklaringen till att förklaringsbegreppet  skulle ha något värde är, som jag uppfattar det, att om Åland är en egen jurisdiktion, helt och hållet ett självständigt rättssystem, vilket jag förmodar att förutsätter självständighet, skulle man kunna tänka sig att förklaringsbegreppet kan ges en ny innebörd. Men det är någonting som man aktivt måste lagstifta om och föra in i rättssystemet.

     

    Min slutsats är den - och det är väl liberalernas slutsats också - att “förklaring” har med lagstiftnings­verksamhet att göra, och lagstiftning utförs genom att man ändrar lagar eller stiftar nya lagar, dvs. förklaringsbegreppet är detsamma som ändring av lag. Då har vi ett rättsinstitut som omfattas i rikets grundlagar och som är avsikten att också skall ingå i Ålands s.k. grundförfattningar.

     

    Sedan är det en annan motivering till hela hanteringen av ärendet, nämligen att detta har en politisk betydelse. Ltl Christer Jansson hade också, som kanske många andra här, en avvägning mellan förklaringsbegreppets vikt och det att man uppnår politiska poäng med att ta bort det. Den argumenta­tionen är inte min argumentation, men jag kan förstå den. Är det så att man tror att förklaring har betydelse har man blivit övertygad av någon - eller av sig själv - men det är alltså den politiska bedömningen, där landskapsstyrelsen nu har ändrat sig, som tydligen är avgörande. Politiskt har det alltså ett positivt värde att gå in för det som lagtinget nu har bestämt.

     

    När det gäller situationen framöver har lagutskottet valt att föra ett resonemang om några viktiga ingredienser i självstyrelselagens utveckling. I och för sig hör det kanske inte till ärendet som sådant; ärendet gäller teknikaliteten, om man uttrycker det så, men som jag ser det finns det tre viktiga saker framöver för självstyrelselagsrevisionen och för förbättringrar av Ålands position.

     

    Det första gäller Ålands ställning i grundlagen, där jag för min del är övertygad om att vi måste få en betydligt starkare  ställning. Det är kanske en lång och svår process, men det är en av de saker där jag skulle kunna tänka mig att vi har en gemensam manifestation, som ltl Christer Jansson föreslog här, alltså grundlagsförstärkning för Ålands del.

     

    Det andra är grundlagsutskottets roll som en sort författningsdomstol. Där tror jag att vi själva behöver precisera vad vi anser vara ett ändamålsenligt system. Om vi utgår från att vi inte har en författnings­domstol, så anser jag att grundlagsutskottet inte står fritt från den åländska jurisdiktionen utan är bundet av självstyrelselagen att samordna sina tolkningar eller utlåtanden i författningsfrågor med lagtinget. Det borde alltså gå till på det sättet att man hör till lagtinget via lagutskottet eller på något annat sätt. Det är en fråga som jag tror att vi har anledning att aktualisera i reformarbetet.

     

    Herr talman!

    För det trejde det allra viktiagaste, som också ltl Christer Jansson berörde. Det gäller vår position inom den Europeiska gemenskapen, där jag ser liberalernas politik som mycket mera offensiv än den som har  bedrivits i lagtinget under de senaste åtta åren, nämligen när vi blev tvungna att anslutna oss till EU med det avtal vi hade gjorde vi det till ett högt pris när det gäller just behörighetsfrågorna. När vi aktualiserade dessa problem i Amsterdam-fördraget var det också en sak som var väldigt trög att få fram. Vi ville ha en uppvaktning av statsministern, presidenten osv., och vi fick delvis gehör för det, men alldeles otillräckligt. När nu Palmgren II kommer med sitt förnyade arbete i dessa frågor räcker det inte med det underlag som fanns i arbetsgruppen när det gäller EU-positionen. EU-frågan för Ålands del måste gå till Bryssel också, inte enbart till Helsingfors. Där kanske ltl Christer Jansson och jag har en överensstämmande uppfattning - och vackert så!  Det är kanske grunden till den eniga manifestatio­nen.

     

    Därmed kommer jag in på det som ltl Christer Jansson sade här. När det gäller reformerna håller jag precis med och jag hade faktiskt antecknat det före han yttrade sig, ungefär det att vad vi kan åstadkomma beror väldigt mycket på oss själva. Vi kan alltså inte vänta oss att man från rikssidan tar  initiativ, men däremot har vi erfarenhet av att när vi har välgrundande motiveringar, när vi inser att det är en ganska lång process i dessa frågor, när vi gör det har vi också haft framgångar. Ledamoten Jansson nämnde  lagstiftningsarbetet och Ålandsrörelsen 1917. Vi har den andra stora reformen av självstyrelse­lagen 1945-51; det var ett långt och tålmodigt arbete. Vi har den senaste större självstyrelselagsrevisio­nen, som pågick från 1971 till 1993, som de flesta bedömde som mycket framgångsrik, där alla åländska önskemål inte tillgodosågs, men där vi i alla fall kunde ha framsteg, framför allt när det gäller  det ekonomiska systemet. Vad som händer i fortsättningen har alltså att göra med hur lagtinget hanterar dessa ärenden, och en del kanske påminner sig vad vi sade från liberalernas sida när den senaste landskapsstyrelsen bildades: vår plattform är lagtinget, och i lagtinget kan vi diskutera, ena oss och göra manifestationer, medan det är landskapsstyrelsen som har i uppdrag att förverkliga detta. När det gäller EU-positionen är det som sagt dags att göra någonting.

     

    Herr talman!

    Vi hoppas naturligtvis att lagutskottets arbete skall bära frukt. Vi har kompromissat om betänkandet, men i själva sakfrågan är vi eniga och det skulle vara värdefullt om lagtinget i det här skedet tar denna självstyrelselagsreformprocess, visar att man ger ett tydligt svar till presidenten, formellt, men till riksmyndigheterna, där den här processen har inneburit att man har tolkat det som att landskapsstyrelsen och lagtinget tidigare har varit inne för att gå vidare med grundlagsreformen.

     

    Herr talman!

    När det gäller vitboken och språk tycker jag att alla förslag som kan göra att språksituationen förbättras är värda att understöda, så jag tror att vi från liberalernas sida kommer att medverka till en utredning, om det behövs. Nu går det till så att man rutinmässigt varje år skickar ett brev till statsministern, tar upp de här frågorna i alla sammanhang, men jag tycker att språkfrågan är viktig för oss, och den är viktig för hela svenska Finland i övrigt;  man borde kunna peka på hur den Europeiska unionen hittills har klarat av sitt språkprogram, med flera officiella språk, där man faktiskt får väsentliga utredningar, åtminstone om inte på svenska, så får man dem på engelska och det är kanske inte det vi skall gå in för här gentemot riket, men översättningsmaskineriet i Finland är tydligen alltför begränsat och man borde där kunna ta lärdom av internationella organisationer som har flerspråkighet på sitt program.

     

    Ltl Fredrik Karlström:

    Herr talman!

    Den här frågan har för min del inte handlat så mycket om juridik utan mer om politik, känslor och traditioner. Fastän vi i lagutskottet har varit enigt i vårt betänkande om att godkänna att ordet “förklaring” tas bort, betyder det inte att vi delar precis samma åsikter om varför.

     

    Jag var och är egentligen av den åsikten att vi kanske borde ha ordet kvar eftersom de flesta experter och sakkunniga som lagutskottet har hört anser att det inte hara någon betydelse om man tar bort, men det har inte heller någon betydelse om det lämnas kvar i självstyrelselagen och jordförvärvslagen. Lämnas det kvar är det mer en skönhetsfläck än ett hinder eller problem, en skönhetsfläck gentemot den finska grundlagen, där ordet kommer att tas bort. Det i sig själv är ingen anledning att ta bort det, för självstyrelselagen och Finlands grundlag behöver inte följas åt. Finlands grundlag är inte av högre rankning än självstyrelselagen; de är på samma nivå och de kan mycket väl leva två skilda liv.

     

    Om ordet “förklaring” bara är en liten skönhetsfläck anser jag att det egentligen skall vara kvar eftersom skönhetsfläcken har funnits där ända sedan födseln av självstyrelselagen. Men betyder ordet mera måste  man överväga för- och nackdelarna mot varandra. Vi bör undvika att utföra skönhetsoperationer på självstyrelselagen som inte egentligen har någon betydelse. Vi skall och bör ändra i lagen, men vi skall inte göra det om det inte blir till det bättre. Det var och fortfarande är min åsikt om det här - men efter att medlemmarna i landskapsstyrelsen träffat några tjänstemän från justitieministeriet, som lovade förändringar och förbättringar och därefter lyckades de övertala mig om att godkänna förändringen och inte sätta käppar i hjulen för presidentens förslag. Då kommer vi att kunna utveckla självstyrelselagen mer än om vi bromsar förändringen.

     

    Vad jag nu har medverkat till har jag gjort för att jag tror att resultatet av min handling inom ett år kommer att bära frukt, bl.a. att det s.k. behörighetsläckaget skall redas upp och Ålands roll i EU skall ses över. Visar det sig om ett år att ingenting har hänt fastän jag godkänt förändringen i lagen, så vet jag att jag har gjort fel, både genom att godkänna lagen samt att jag lät mig bli påverkad av vad andra tycker. Jag är den första att erkänna att jag är ny och grön inom politiken och jag kanske har för stora förhoppningar om resultaten av mina handlingar, men jag kan lova att jag tänker hålla ett hårt vakande öga på regeringen Nordlund att de verkligen kommer att göra allt i deras makt för att komma vidare i självstyrelsens utveckling.

     

    Jag hoppas att lagtinget skall kunna vara enigt i den här frågan för att på så sätt om möjligt ställa ännu högre krav, inte på våra grannar i öster utan på våra ledare i landskapsstyrelsen att de verkligen jobbar för att utveckla självstyrelsen.

     

    Jag anser att vi nu ger bort några av våra spelmarker som vi har i detta politiska spel utan att få några garantier till förändringar till det bättre, men om man inte vågar satsa kommer man heller aldrig att vinna. Nu har jag satsat alla mina spelmarker på  landskapsstyrelsen, och jag hoppas en dag att mina barnbarnsbarn är lika stolta över mig som jag är över min farfarsfar Theodor Karlström, som var med och skapade självstyrelselagen och därigenom även ordet “förklaring”, det ord som för många bara är en skönhetsfläck men som för mig faktiskt är lite mer, det ord som jag nu är med och tar bort, men som sagt bara för att jag tror att landskapsstyrelsen kommer att arbeta hårt för att utveckla självstyrelsen och Åland till det bättre.

     

    Frågan är nu: Hur kommer vi snabbare fram - genom att säga ja eller säga nej? Jag är övertygad om att vi gör det genom att säga ja.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm:

    Herr talman!

    Lagutskottet har gett oss sitt betänkande angående ändring av självstyrelselagen och 17 § jordförvärvs­lagen för Åland. Den här gången kan man tyda det som att man har strävat till enighet och att det rent utav har varit huvudmålet. Nu har man enats om att den från Finlands regering och riksdag föreslagna ändringen av lagarna skall godkännas också på Åland.

     

    Det tidigare lagutskottet - åtminstone majoriteten - hade motsatt åsikt, alltså att ordet “förklaring” skall stå kvar. Samma tolkning gjorde också den tidigare landskapsstyrelsen. Under den tid  som gått från det tidigare avgivandet till nu har de flesta som företrädde att vi på Åland inte skulle gå in för en förändring av vår självstyrelselag nu både i lagutskott och landskapsstyrelse bytt åsikt. För mig är det svårt att förstå sig på sådana här kullerbyttor. Man talar om politisk vinning. Man talar om ett lättare spel på bortaplan eller en mer positiv inställning till Åland och de åländska frågorna, om vi inte trilskas härifrån!

     

    Åland har enligt självstyrelselagen rätt till olika saker och de skall inte tas ifrån oss på någon köp- och säljmarknad.

     

    Omvändningen i frågan kom efter det  öppna lagutskottsmötet och de därpå följande överläggningarna - eller diskussioner, om man så vill. Det man från regeringens sida sade vid utskottsmötet var, som jag och andra åhörare upplevde som hot, att om vi inte gör den här ändringen kan det bli svårigheter med att få igenom andra för Åland viktiga frågor. För mig hade just det en annan betydelse än det tydligen haft för både landskapsstyrelseledamöter och lagutskottsmedlemmar.

     

    Jag anser att begreppet “förklaring” har betydelse för vår självstyrelse och jag vill också vid detta tillfälle avisera att jag vid tredje behandlingen av detta ärende kommer att föreslå att ordet förklaring skall stå kvar, dvs. jag förordar inte ändringen av lagarna.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Ltl Lindholm uttalade sig om lagutskottets medlemmar och jag vill bara kommentera det på det sättet att i liberalerna har vi inte diskuterat de politiska frågorna utan vi har tagit ställning till de juridiska konsekvenserna av begreppet “förklaring”. Men jag har förståelse för att man har en annan uppfattning i just den frågan och att man också väger in de politiska bedömningarna, antingen positivt att man kommer framåt eller negativt att man ger efter.  Alla åsikter är respektabla, men för vår del har vi gjort den juridiska bedömningen av rättsinstitutet och tagit ställning utifrån det.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Jag förenar mig mycket i det som ltl Erland sade, men för mig själv gäller i alla fall det att i den förra behandlingen, som jag ledde i lagutskottet, bildade jag mig en uppfattning om att detta är en teknisk ändring. Jag fick inga argument som sade mig att det skulle vara någonting annat och att det skulle finnas några sakliga skäl för att det skulle ha en negativ påverkan på självstyrelsen. Nu hade vi en ny behandling och jag var öppen också i den - det sade jag i remissen - för att få argument som skulle kunna visa mig på motsatsen till det som var min uppfattning. Under behandlingen, som jag tycker att har varit seriös och bra, har jag inte mött några argument. Ltl Lindholm sade att hon har en annan åsikt och en annan uppfattning än vi och jag skulle vara väldigt intresserad om vi nu skulle få några argument för, som ltl Lindholm sade, att det här har en negativ betydelse för självstyrelsen. Som ledamoten Erland sade har det inte förekommit några “kullerbyttor” från liberalernas sida och det har inte heller, som jag ser det, varit några juridiska kullerbyttor här. Juridiskt har det hela tiden vägt för ett ja. Det är politiskt som svängningarna har varit, och de svängningarna har inte jag stått för och inte heller liberalerna, utan det är nog andra parter som har rullat runt där!

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Liberalernas åsikt i denna fråga har varit känd länge, men det är andras åsikter som har ändrat under resans gång och det är de kullerbyttorna jag talade om - och som jag tycker att är svåra att förstå.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det var en sak som jag fäste mig vid i ltl Lindholms anförande, nämligen att hon upplevde det öppna utskottet så att de sakkunniga “hotade” Åland om man inte skulle ta bort begreppet “förklaring”. Detta med hot i politiken och speciellt i relationerna mellan Åland och Finland tycker jag är svagheten i hela behandlingen. Det var så att i den första behandlingen uppfattade jag att den majoritet, som inte ville ta bort begreppet “förklaring”, hotade att om vi inte får andra självstyrelsepolitiska intressen tillgodosedda går vi inte med på förändringen av självstyrelselagen. Jag tycker att båda resonemangen visar att man kommer ingen vart med att hota varandra i sådana här frågor utan man måste basera resonemanget på en saklig grund. Därför var jag lite förvånad över att ltl Lindholm igen satte igång hotcirkeln - vad skulle det vara för hot när majoriteten erkänner att det är just den vägen vi skall gå, dvs. att vi godkänner detta och så förväntar vi oss att det skall leda till nya och andra reformer!

     

    Ltl Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Jag har inte varit med i de här svängarna tidigare. För mig är detta ett nytt ärende och när jag besökte det öppna lagutskottsmötet tror jag att jag inte var ensam om att uppfatta det så här. Kanske ltl Sundback hade avlägsnat sig från mötet, så att hon inte hörde eller uppfattade det på samma sätt som jag, men det är i alla fall på det sätt jag upplevde det.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag var där och det har sagts förut - det är inte någon nyhet - att man har gjort den bedömningen på justitieministeriet att går Åland emot att ta bort begreppet förklaring, så har det politiska konsekvenser. Det är alltså det som är realpolitik. Det är klart att man på det personliga planet kan föra in en massa  känslor och upplevelser, men frågan är igen sist och slutligen att vad gagnar själva saken, vad bidrar till att förbättra självstyrelselagen? Då tror jag faktiskt att samarbete och diskussion för längre än att antyda att den eller den andra parten hotar varandra.

     

    Ltl Lindholm, replik:

    Herr talman!

    Det är precis vad jag också skulle önska att man skulle kunna åstadkomma: en ömsesidig respekt och samtal emellan. Det har pratats i flera olika val under det senaste året om respekt och ömsesidigt förtroende  från vår sida och från Helsingfors. Det är detta jag hade önskat att man skulle ha uppnått till en högre grad än vad det visar sig nu.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Lindholm hade en historieskrivning när det gäller synpunkterna från landskapsstyrelsen till strykandet av ordet förklaring, och andra har framfört lite samma tongångar tidigare. I december 1997 tillsattes Palmgrengruppen och rätt snabbt tog man sig just frågan om anpassningen till den nya grundlagen i Finland; våra tjänstemannarepresentanter efterhörde landskapsstyrelsens synpunkt som då var att man uppenbarligen kunde stryka begreppet. När sedan landskapsstyrelsen fick frågan till formell behandling kom vi på flera skäl till att så inte borde göras i detta skede, utan begreppet borde finnas kvar. Det var alltså vårt skriftliga besked 1998. Sedan kom frågan i slutet på 1998 till lagtinget i form av en presidentframställning och så småning, väldigt långsamt, till behandling i lagutskottet. Då framförde vi från landskapsstyrelsens sida att med den erfarenhet vi nu hade av reformarbetet i Palmgrengruppen kunde man väl stryka begreppet; det var landskapsstyrelsens besked i lagutskottet då, någon gång i medlet av 1999. Men våra regeringspartimedlemmar och våra regeringspartigrupper tyckte nog att det var för tidigt att stryka det; det borde vara kvar, av många av de skäl som har anförts här i debatten. Det blev alltså regeringspartiernas gemensamma uppfattning. Landskapsstyrelsen har sedermera, både den förra och den nuvarande, gjort bedömningen att detta nej från lagtinget har varit positivt. Det har fått upp ögonen i Helsingfors för att kanske vi borde göra en hel del av de förändringar som ålänningarna vill ha. Nu tror jag att vi är i den situationen att vi inte mera kan få ut någonting av detta nej, utan nu får vi försöka med ett ja och handla utifrån det. Detta är  en komplettering av den historieskrivning som här har diskuterats.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vicelantrådet Salmén:

    Herr talman!

    När regeringens proposition behandlades i detta ärende i det förra lagtinget var jag emot att begrava det i stora utskottet och göra en förhalning som skulle innebära att den skulle förfalla. Jag ansåg att man i stället borde ha sagt nej till slopandet av ordet förklaring och då hade man kunnat få en gemensam lösning både av de ändringar som ingick i propositionen och de som ingår i Ålandsgruppens översyn  som framför allt gäller EU-ärenden, 59 §, med följande rubriker: “Behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket” - i den nuvarande finns just ingeting alls sagt. Det står i det förslag som kommer: “Lagstiftningsbehörigheten är fördelad mellan landskapet och riket.” Sedan är det “Beredningen av ärenden som gäller den Europeiska unionen”. Där kommer det också ett tillägg som vi hoppas att vi skall få igenom: “Landskapsstyrelsen skall ges tilltälle att delta i beredningen inom Europeiska unionen i ärenden som är av vikt för landskapet. Landskapsstyrelsen har rätt att stå i direkt kontakt med Europeiska gemenskapernas kommission i ärenden som hör till landskapets behörighet.”  Sedan är det “Fördelningen av förvaltningsbehörigheten i ärenden som gäller Europeiska unionen”. Det för för långt i detta sammanhang att läsa upp hela den delen. Följande rubrik är “Rätt att föra talan” - att vi skall få standardbelopp, viten och ansvarsfördelning. Det ingår enligt mitt sätt att se i den viktiga kommande förändringen.

     

    Lagutskottet noterar i sitt betänkande att högsta domstolen “fäster stort avseende vid synpunkter som riksdagens grundlagsutskott eventuellt uttalat”. Jag anser att det skulle vara logiskt och lika naturligt att högsta domstolen fäster stort avseende vid vad lagtingets lagutskott eventuellt uttalar om vår konstitution. Jag hoppas nu att de får uttalandena som är skrivna i betänkandet så att de kan ta hänsyn också till de åländska synpunkterna i fortsättningen.

     

    Det är viktigt  det som lagutskottet nu anför angående fortsättningen av behandlingen av de problem som gäller Europeiska unionens ärenden. Jag har säkert fäst mig vid uttalanden om att förslagen “tillrättalägger missförhållanden eller fyller luckor i nuvarande självstyrelselag”. Likaså konstaterar lagutskottet att “ärendet bör och skall drivas i snabb takt och ske i samarbete med landskapsstyrelsen”. För mig personligen vid bedömning av frågeställningar huruvida man kan ge upp ordet “förklaring” i nu gällande lag var tanken att eventuellt få vänta länge på en framställning om hanteringen av EU-ärendena verkligt motbjudande. Därför kom jag till den slutsatsen att då riksdagen, tvärtemot alla planer igen godkände propositionen och ärendet kom hit utan sammankoppling med övriga frågeställningar,  så bör man vara realist och godkänna första delen och eventuellt skapa en bra förhandlingsgrund för det arbete som nu omedelbart vidtar för att snabbt lösa verkligt viktiga samarbetsproblem.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Ett par kommentarer. När det för det första gäller Palmgren II har liberalerna varit med i den referensgrupp som har funnits till arbetsgruppen, men vi anser inte att Palmgren II-förslagen räcker till  - det har vi också framfört i referensgruppen -  utan vi måste sikta på att Åland får en position också i den Europeiska unionen, inte enbart i självstyrelselagen. En del här kanske  kan påminna sig om att vi en gång i tiden förde fram en s.k. allmän klausul, som dessvärre inte värderades till vad den var värd på den tiden och som skulle ha räddat hela behörighetsförskjutningen, men det är helt klart att här måste vi ta nya tag.

     

    När det gäller att högsta domstolen också skulle lyssna på lagtingets lagutskott är det också väldigt mycket upp till oss själva att peka på det som redan finns i självstyrelselagen, nämligen att grundlagsutskottet skall samordna sin bedömning med lagtinget. Där har vi lagstiftning som vi inte har sett till att den tillämpas och där bör vi från lagtingets sida ta initiativ. Här finns det väldigt mycket att göra. Det här med “förklaring” rensar s.a.s. för mig bordet från oväsentligheter så att vi faktiskt kan höja profilen i EU-frågorna, att det inte skall råda någon oklarhet; när det är en myndighet som skall utföra någonting skall man på EU-nivån notera att också Åland har egna myndigheter på vissa områden.

     

    Vicelantrådet Salmén, replik:

    Herr talman!

    Jag kan försäkra ltl Erland att vi skall försöka kontakta grundlagsutskottsmedlemmar för att få ett bättre samarbete än det har varit nu. Landskapsstyrelsen kommer att i fortsättningen tillsammans med justitie-ministeriet arbeta vidare för att få så bra resultat som möjligt av den fortsatta revisionen.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Om kontakterna med grundlagsutskottet har varit dåliga, så kan vi liberaler stå till tjänst med både telefonnummer, adress och t.o.m. ordna personliga sammanträffanden vid behov. Jag tycker att om man inte har tänkt på en sådan enkel praktisk fråga är det väl dags att göra det!

     

    Vicelantrådet Salmén, replik:

    Herr talman!

    Det verkar som om resultaten talar för sig själva, och det är inte så vidare, så jag tror att vi måste ta förnyade kontakter.

     

    Vicetalman Bert Häggblom:

    Herr talman!

    Vid ändring av självstyrelselagen brukar en grundprincip vara att landskapet Åland och staten Finland är eniga innan man går in och gör ändringar, så att man på förhand vet vad de olika parlamenten säger. Avvikande i den här behandlingen har varit att man inte har tagit reda på det och kommit med en ändring utan att förvissa sig om vad Ålands lagting skulle säga. Därför upplever jag också att lagtinget hade den åsikt man hade tidigare. Vad som har hänt nu efteråt har vi fått höra här i dag.

     

    Rättsinstitutet “förklaring” är, som det också har stått i betänkandet, inte betydelselöst. Då skulle väl aldrig lagutskottet ha haft någon öppen hearing, ett öppet utskottsmöte. Då skulle vi inte ha behandlat detta i lagtinget två gånger. Visst har ordet förklaring betydelse. Det framgår klarast av grundlagsut-skottets betänkande nr 9/1992, där grundlagutskottet till statsutskottet inte gick in och förklarade lagen. Det enda rättsinstansen i Finland som kan förklara lag och gå in och tolka är grundlagsutskottet. De avstod från att göra det då. Varför? Jo, därför att ordet förklaring stod i självstyrelselagen. De hade inte den rätten. De sade att man skulle förhandla med landskapet Åland beträffande näringsskatten. Varför ansåg också dåvarande presidenten i högsta domstolen Curt Olosson, som också satt ordförande i kommittén för revidering av självstyrelselagen, att man inte skulle röra på ett sådant här ord. Man kan inte påstå att det är betydelselöst. Det är sätt att själv försvara sitt handlande.

     

    Inför valet försökte man ta till brösttoner och säga att man är emot ändringen. Vad har hänt sedan senaste behandling i lagtinget? Jo, vi har haft ett val. Det är tre och ett halvtår till nästa val. Det är ingen fara för väljarna hur man behandlar den här frågan. Är det därför många nu har ändrat sig? Jag bara ställer frågan. Det sades då att ledamoten Häggblom skall inte få den fördelen att han skall stå i talarstolen och orera om det här och ha den fördelen i förestundande val. Vi ser vad som har skett efteråt. Jag har fortfarande mandatet kvar, också några som uttalade de orden, men som nu kanske har ändrat åsikt.

     

    Herr talman!

    Jag anser att det är en allvarlig fråga att gå och ändra självstyrelselagen utan att vi har någonting för det. Det är ingenting som förbättrar för den enskilda åländska människan. Tvärtom är det ett sätt att inlemma  den åländska självstyrelsen i den finska staten. Ordagrant är också orden i finska grundlagen lika som i självstyrelselagen. Det är det som alla självstyrelsesytem går ut på. Det är det man vill när en stat ger en viss minoritet självstyrelse - målsättningen är från statens sida att inlemma så småningom minoriteten i den stora befolkningen. Det är det som självstyrelse går ut på. Därför har jag själv under de år som jag har suttit i lagtinget och jobbat i lagtinget träffat många människor från minoriteter, från Palestina, från Östtimor och andra, men de har faktiskt sett igenom självstyrelsen, att den är ett tomt ord.  Senast, när de var här från Östtimor, frågade några när vi var på en middag efteråt oss deltagare  från Åland hur vi upplevde oss nationellt. Jag sade att jag är ålänning. En annan mittemot mig sade, ja, men jag är finne, jag har finskt pass. Vet ni vad östtimoren sade till mig när vi fick från middagen! “Ja, nu har jag åtminstone kommit underfund med varför vi inte skall höra till Indonesien mera, att vi måste bli självständiga! Att jag skulle indonesier skulle vara för mig främmande.” Så stark nationalitetskänsla tror jag att också finns här i landskapet, kanske vi inte har så stark självstyrelsevilja, kanske vi så småningom upphör. 

     

    Nu har många sagt att den här frågan är så viktig; i vissa grupper har man t.o.m. satt upp en viss gräns, att leder inte detta att man har gått med på förklaringen under vissa förutsättningar, så är självständighet nästa. Jag tror att man inte vet hur det fungerar. Jag tror inte att vi kommer att vinna så mycket på det här politiskt gentemot Finland, utan det här är en självständig fråga som man röstar om i detta lagting enligt sin egen övertygelse. Antingen är man för att det skall vara kvar i självstyrelselagen eller annars tycker man det inte.

     

    Jag har inte ändrat mig och jag vet att blivande regeringen Olof Erland föll på ordet “förklaring”. Vi var beredda att skriva på ett avtal, där jag begärde att var och en skulle få rösta som han vill i den här frågan. Detta ville inte liberalerna utan man skulle vara enig i den grupp som skulle stå bakom den regeringen. Därmed föll hela den regeringen på ordet “förklaring”, så visst har detta ord haft betydelse - kom inte och säg annat! Med facit i hand är det bara att beklaga liberalerna, för redan då förstod jag att  man skulle ha majoritet i Ålands lagting.  Skulle stora utskottet i den förra behandlingen ha lämnat ärendet till lagtinget tror jag att lagtinget också då skulle ha godkänt det. Inte var tron starkare då än vad den är nu. Vi blir kanske inte flera nu än då som vågar rösta emot. Det är jag övertygad om. Men min övertygelse säger att jag inte skall rösta för den här framställningen och därför ber jag också att få stöda ltl Gun-Mari Lindholms förslag om att icke ge bifall till framställningen. Jag anser att frågan har betydelse, dvs. den betydelsen att Åland alltid skall vara med när man tolkar självstyrelselagen. Man skall icke genom grundlag kunna ändra självstyrelselagen och ta bort.

     

    De tongångar som hörs i den här frågan är precis samma tongångar som jag hörde när vi röstade om att vara med i EU eller inte. Vi var inte många som var emot. Själv röstade jag mot EU. Jag har stärkts i den uppfattningen alltmer. Jag satte mig in i den frågan och läste mycket då. Åland var det enda självstyrande område i hela Europa som gick med. Gjorde man rätt eller gjorde man fel? Jag vidhåller att vi gjorde fel. Jag tror att ju längre tiden går kommer jag alltmer att få rätt. Kanske också flera ledamöter i detta lagting kan tänka sig att vi kanske skulle göra som Färöarna att träda ur Europeiska unionen.

     

    Jag hoppas den insikten kanske kommer när ni nu går med på att ändra ordet förklaring. Det kanske blir en realitet i framtiden. Det är enda sättet att utveckla självstyrelsen att träda ur Europeiska unionen. Kom alltså inte och säg att ordet förklaring inte har betydelse! Visst har det det, åtminstone för mig.

     

    En sak som jag tycke var allvarligt i utskottsordförandens inlägg, som jag i och för sig får gratulera för att hon fått majoriteten med sig, är att hon ansåg att av sex som man har hört var fem för. Det påminner mig om de gamla häxrättegångarna, att avgörande var hur många man hade för, men det är inte det, utan det är sakinnehållet som skall vara det viktiga. Därför beklagar jag att man inte när man har ett offentligt utskottsförhör att inte ålänningarna som man hör i dem kan höras så att man får höra alla åsikter.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Begreppet “förklaring” kan man personligen ge vilken betydelse man vill, och det har också ltl Bert Häggblom gjort, men min bedömning från lagutskottets hörande är att det inte fanns argument som skulle stöda detta. När det gäller grundlagutskottets utlåtande 1992 var det landskapsstyrelsen själva som ville ha en tolkning av behörigheten. Grundlagutskottet konstaterade, att det är inte deras sak, utan då måste regeringen göra detta, ändra lagen och lagtinget kunde ha gjort motsvarande. Det är precis det som gäller nu i dag, att förklaringsbegreppet skall inte finnas och finns inte som ett rättsinstitut. Då måste man ändra lagen och det kan vi själva göra. Sedan kan högsta domstolen komma in och tolka i enskilda fall, men det är en annan sak att man där kanske i sina tolkningar är lite vidlyftiga. Men det var som jag sade i en replik här tidigare till vicelantrådet Salmén att i självstyrelselagen står det numera, efter 1992, med lagtingets medverkan i sådana här ärenden. Alla dessa problem är alltså lösta på ett utmärkt sätt, bort sett från att vi själva måste ta tag i det här och hävda våra rättigheter.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill bara säga att juridiskt har ledamoten Häggblom och jag olika uppfattningar i denna fråga. Vi har diskuterat den i flera sammanhang och jag säger att jag har respekt för att han har en annan åsikt och jag måste säga att jag har också respekt för att han har hållit sin linje konsekvent i denna fråga. Det har jag gjort och det har ledamoten Häggblom gjort och det är bra med folk som är konsekventa.

     

    Vad gällde historieskrivningen om att man i den här frågan hade kommit med förslag från rikets sida utan att ha hört sig för om den åländska uppfattningen, så var det inte helt lätt att veta vad vi tyckte här eftersom det var så att från början samtyckte man från landskapsstyrelsens sida - lagtinget kunde inte vara inkopplat i det skedet - till att man kunde stryka begreppet; sedan kom det till en formell förfrågan  och då sade man igen nej från landskapsstyrelsens sida, medan man sedan ännu i ett senare skede i diskussioner sade ja. Det är kanske inte helt lätt att uttolka vilken åsikt man eventuellt skulle kunna ha i lagtinget i den här frågan.

     

    När det gäller vår behandling i utskottet och att jag redogjorde för att fem av sex var för, så var det givetvis de sakkunnigas argument som var viktiga för mig och fem av personerna förde en sådan argumentation som i det juridiska inte hade något skäl för att låta begreppet “förklaring” stå kvar, medan en förde ett, som jag uppfattade, ganska teoretiskt resonemang till varför man borde ha det kvar. Jag vet inte varför det skulle vara ett problem att jag säger att fem av sex var för en strykning eller hade inte skäl mot det eller vice versa.

     

    Vtm Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Jag uppskattar lagutskottets ordförande för att hon respekterar att man har annan åsikt. Det tycker jag är till fördel, det är inte alla gånger som det görs i detta parlament utan man försöker nedgöra den som har en annan åsikt. Jag vill också säga, att det skulle inte vara hedervärt och trovärdigt från min sida att ha varit med och fällt en kommande landskapsstyrelse och i dag haft en annan åsikt i det här. Det skulle ha tagit mig alltför mycket emot. Det som utskottets ordförande nu säger är också viktigt för nu sittande och också för kommande landskapsstyrelse, att man inte ger fel signaler vid ändring av självstyrelsela­gen. Det är så viktigt att om man har givit muntliga felaktiga signaler bör de alltid finnas skriftligt. Skall vi sitta i Ålands parlament och sedan säga nej till någonting som man har varit med om och gått med på är det inte bra för förhandlingarna, om vi skall utveckla självstyrelsen. Om det har skett på det sätt som ltl Wickström-Johansson säger och som man också har fått bekräftelse på att eventuellt har skett här, så är det bara att beklaga. Så bör det icke gå till i framtiden.

     

    TALMANNEN: Replikskifter är avslutat.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Den sista diskussionen mellan vtm Häggblom och representanter för de övriga partierna är parlamentariskt intresssant på det viset att han tycker att det var rätt att de obundna inte gick i ett samarbete med liberaler och socialdemokrater av det skälet att det skulle funnits ett krav att man måste  gå med på att ordet “förklaring” stryks ur självstyrelselagen. Å andra sidan är det lite oförståeligt hur man nu kan vara med i en landskapsstyrelse som helt har ändrat åsikt och driver precis samma politik som den man avstod att gå med och jobba i. På något vis stämmer det inte parlamentariskt utan resultatet borde vara att de obunda helt enkelt förklarar att de inte mera kan stöda den sittande landskapsstyrelsen, för de har en annan uppfattning i denna mycket viktiga fråga om förklaring. Men tydligen går man inte så långt utan man försöker både äta kakan och ha den kvar.

     

    Å andra sidan är det, som sagt, konsekvent och man får ha respekt för att vtm Bert Häggblom inte har ändrat sig. Jag håller  mycket med i det han sade att visst påverkades den tidigare diskussionen och debatten här i lagtinget av att vi stod inför ett val när frågan var aktuell senast. Det kändes lite trist för oss som inte tyckte att det här värt att fällas på det sätt som man gjorde. När frågan kom tillbaka så här snabbt spelar det för vår del ingen större roll - resultatet kommer att bli det som vi arbetade för också före valet.

     

    Samtidigt kan man säga att det har tillkommit en hel del information och kunskaper som inte alls har så mycket med begreppet “förklaring” att göra, men som rör frågor som av olika parter här har förknippats med ändring av självstyrelselagen. Jag tycker för min del att Antero Jyränkis utredning är på många punkter väldigt intressant och väl skriven. Det är ett papper som skulle vara värt betydligt mera analys och diskussioner. Ltl Christer Jansson har talat om att man borde försöka finna en gemensam linje gentemot riket vad gäller självstyrelselagens förnyelse och modernisering samt framför allt anpassning med hänsyn till EU-medlemskapet. Det låter som ett bra initiativ. I det sammanhanget kunde just Jyränkis utredning vara en del av underlagsmaterialet.

     

    Det är dock lite svårt att se hur policyn skall byggas, men det kan vi säkert diskutera oss fram till. Det finns många här i lagtinget som vill ha den färiska modellen. Samma personer kan vara ytterst formalistiska i fråga om konstitutionella frågor. Det där tycker jag är lite svårt att få ihop. Om vi skall gå in för en färisk modell måste vi ge avkall på vissa konstitutionella krav och precis ställa om politiken  och börja i mycket högre grad avgöra frågor på politisk grund och mera från fall till fall. Men det kräver ett mycket bättre förtroende mellan riket och Åland. Ett politiskt kapital måste skapas som inte har funnits tillsvidare, men som naturligtvis är möjligt att skapa om man går in för det. Det är en ganska långsiktig process och det kräveer en annan samarbetsmodell än den som nu har byggts upp under självstyrelsens 78-åriga tillvaro. Å andra sidan är den konstitutionella vägen säker, men den är trög och den är förhållandevis långsam.

     

    Det är en utmaning för landskapsstyrelsen att här komma med ett papper eller underlag för oss att diskutera som skulle på något vis kombinera båda dessa strategier, dvs. att bibehålla den konstitutionel­la tryggheten, vilken i motsats till vtm Bert Häggbloms inlägg här, är väldigt imponerande på många representanter för olika minoriteter som besöker Åland och å andra sidan kanske få ett lättare beslutsfattande där de politiska intressena kommer lika mycket i förgrunden som de konstitutionella.

     

    Summa summarum tycker jag att lagtinget kan vara ganska nöjt med det resultat som vi nu har och den process som har varit. Det bästa skulle ju vara om vi kunde fortsätta att få någonting gott utav detta som långsiktigt skapar något nytt på hemmaplan, för det är, som flera talare har sagt här, vi som avgör hur långt vi vill gå i självstyrelse i första hand. Det är vi som skall ställa målet och sedan skall vi övertyga representanterna på rikssidan att det är både rätt och riktigt att tillgodose våra krav.

     

    Till sist, herr talman, vill jag lite för min del nyansera den bild av det intresse och det värde som själv-styrelsen tillmäts i internationella sammanhang. När ltl Bert Häggblom pratar om Östtimor tycker jag inte att det är jämförbart. Man måste alltid hålla i minnet att Ålandsrörelsen var en irredentistisk  rörelse, alltså man strävade till återförening, varken till självstyrelse eller självständighet. Man ville att  Åland  skulle återförenas med Sverige. Det finns andra sådana minoriteter i världen: ungrare, tyskar, danskar, Schleswig-Holstein och flera sådana irredentistiska rörelser; det finns olika modeller på hur man försöker tillgodose minoriteternas rättigheter. Men det som är alldeles uppenbart, oberoende vad minoriteten har för historisk och politisk bakgrund och vad man har för mål, är att det finns många element i den åländska självstyrelsen som de flesta minoriteter avundas och det är framför allt hembygdsrätten. Den är alldeles enastående som ett minoritetsskydd. Jag tror att det är att förringa värdet av det arbete som har utförts tidigare av gångna generationer om man inte nyanserar bilden här och verkligen ser vad som är värdefullt i den åländska självstyrelsen.

     

    Vtm Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback har missförstått mig om landskapsstyrelseförhandlingarna och landskapsstyrelsens betydelse. Från Obunden Samlings sida sade vi i förhandlingarna att var och en i Ålands lagting enligt lagtingsordningen skall få rösta enligt egen övertygelse och att ändringen  inte har att göra med landskapsstyrelseförhandlingarna. Med den analytiska förmånga ltl Sundback har var det synd att hon inte deltog i dessa förhandlingar.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är så att man skall rösta enligt sin övertygelse. Å andra sidan bygger parlamentarismen på att de partier som deltar i majoritetsarbetet är överens i de grundläggande frågorna och principerna, och som jag förstår det är denna fråga av ytterst stor vikt för åtminstone vissa personer i de obundnas grupp. Då menar jag att det ur parlamentarisk synvinkel borde vara ohållbart att stöda en landskapsstyrelse som i så avgörande grad arbetar mot de intressen som de obundna har.

     

    Vtm Häggblom, replik:

    Herr talman!

    Det här är en republikens presidents framställning. Det är en framställning som inte går via landskapsstyrelsen och som på det viset inte är förberedd. Det är en sak mellan två parlament och där är det en skillnad; därför ansåg jag att det inte hade något att göra med några regeringsförhandlingar överhuvudtaget, utan det har att göra med vad var och en som är vald av Ålands folk beslutar i detta lagting i dylika frågor.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Väckes förslag om remiss till stora utskottet?  Förslag om remiss till stora utskottet väckes inte.

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 4:

     

    Lantrådets förslag angående fördelningen av lantrådets och ledamöternas ansvarsområden i landskapsstyrelsen.

     

    Lagtinget har den 2 december 1999 på förslag av lantrådskandidaten Roger Nordlund antagit dennes förslag till landskapsstyrelse innefattande även fördelningen av medlemmarnas ansvarsområden på det sätt 64a § lagtingsordningen och 2a § 2 mom. landskapslagen om Ålands landskapsstyrelse föreskriver.  Lantrådet Nordlund har i en skrivelse till lagtinget av den 10 januari 2000 föreslagit vissa ändringar beträffande medlemmarnas ansvarsområden.

     

    Då beslut  om ansvarsfördelningen fattats av lagtinget, förutsätter ändringar av beslutet enligt talmannens bedömning likaså att lagtinget fattar beslut i saken. Först tillåts diskussion och därefter fattar lagtinget beslut med anledning av lantrådets förslag. Enligt talmannens åsikt  skall beslutet fattas i den ordning 60 § 2 mom. LO föreskriver, d.v.s. för godkännande av förslaget erfordras minst 16 röster. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Diskussion

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Herr talman!

    I samband med bildandet av den nuvarande landskapsstyrelsen förelåg en viss brådska och på grund av den brådskan gjorde undertecknad ett förbiseende när det gällde ansvarsfördelningen inom kansli-avdelningen. Det är i praktiken ansvarsfördelningen mellan undertecknad och ledamoten Danne Sundman. Det som jag missade när jag gjorde förslaget till program och ansvarsfördelning var att den mellanliggande förvaltningsreformen hade gjorts, varför den mall som jag utgick från då tyvärr inte var den som jag borde ha använt. Min utgångspunkt var  den överenskommelse som vi gjorde i de partier som bildade den här landskapsstyrelsen, nämligen att vi skulle ha samma fördelning mellan det blivande lantrådet och ledamoten Sundman som det var mellan dåvarande lantrådet Roger Jansson och ledamoten Bengt Häger.

     

    Det förslag till rättelse som jag nu har lagt fram här innebär att vi skulle uppnå det resultat  som var överenskommen mellan de partier som står bakom landskapsstyrelsen.

     

    På det sättet, herr talman, skall detta ses som en rättelse så att man uppnår det resultat som egentligen var avsett att uppnås med det program och den ansvarsfördelning som lades fram när landskapsstyrelsen bildades.

     

    Jag hoppas att lagtinget kan ha överseende med det förbiseende som har gjorts från min sida och jag tar helt på mig ansvaret för det misstaget.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. 

     

    Lantrådets förslag föreläggs härefter för beslut. Öppen omröstning kommer att verkställas om förslaget. Omröstningspropositionen ställs så att den som röstar för godkännande av förslaget, röstar ja. Den som inte omfattar lantrådets förslag, röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd. Enligt 60 § 3 mom. LO fordras för godkännande av förslaget minst 16 röster. Omröstningen verkställs efter upprop. Jag ber ltla Viveka Eriksson och Andersson  biträda vid omröstningen. Upprop.

     

    Talmannen: avstår, Eklöw borta, Viveka Eriksson: avstår, Andersson: ja, Englund: ja, Dennis Jansson: ja, Lindqvist: ja, Sjöblom: avstår, Sundback: avstår, Wiklöf borta, K-G Eriksson: ja, Strand: ja, P-E Eriksson: ja, vtm Erlandsson: ja, Holmberg: ja, Erland: avstår, Sune Mattsson borta, Sarin-Grufberg: avstår, Sjöstrand: avstår, Svensson: avstår, Wickström-Johansson: avstår, Christer Jansson: ja, J-E Mattsson: ja, Lundberg: ja, Pehrsson: ja, vtm Häggblom: ja, Lindholm: ja, Karlström: ja, Harry Eriksson borta, Boman: ja.

     

    Vid omröstningen har avgetts 17 ja-röster, 9 lagtingsledamöter har avstått från att rösta.

     

    Lagtinget har sålunda med omedelbar verkan godkänt lantrådets förslag till ändring av  landskapsstyrel­semedlemmarnas ansvarsområden.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

     

    Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgär­der. (FR nr 9/1999-2000).

     

    Ärendet kommer att upptas till behandling den 19 januari. Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 15.00.

    Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 14.40).