Första behandling
Sänkning av kommunalskattesatsen för samfund FR 16/2001-2002
Utdrag ur protokollet
PLENUM den 27 maj 2002 kl. 13.00.
TALMANNEN:
Plenum börjar. Upprop.
Samtliga lagtingsledamöter närvarande.
Meddelande
Talmannen meddelar att i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund enligt talmanskonferensens beslut kommer att anordnas måndagen den 3 juni 2002. Önskar lagtingsledamot få en fråga besvarad vid frågestunden skall frågan lämnas till talmannen eller till lagtingets kansli senast torsdagen den 30 maj vid tjänstetidens utgång.
Antecknas.
Föredras för bordläggning ärende nr 1:
Finansutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående politiskt program för informations- och kommunikationsteknik (IKT) i landskapet Åland. (M nr 2/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 31 maj. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 2:
Finansutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående förslag till första tilläggsbudget för år 2002. (FR nr 22/2001-2002 och FM nr 57-58/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum 29 maj. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 3:
Finansutskottets betänkande nr 7/2001-2002 angående landskapsgaranti till säkerhet för lån till Kraftnät Åland Ab. (FR nr 23/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum 31 maj. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 4:
Social- och miljöutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående ändring av landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd. (FR nr 18/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 29 maj. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 5:
Social- och miljöutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående ny blankettlag om underhållstrygghet. (FR nr 19/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 29 maj. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 6:
Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål angående språkpolitik. (S nr 10/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 30 maj. Godkänt.
Föredras för remiss ärende nr 7:
Landskapsstyrelsens framställning angående ändringar av kommunallagen och lagstiftningen om kommunindelning. (FR nr 24/2001-2002).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.
Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:
Fru talman!
Efter senaste val uppstod en del frågor om hur kommunallagen skulle tolkas särskilt vid val av styrelse, fullmäktige och funktionärer inom den kommunala sektorn; vissa andra frågor lyftes också upp och var aktuella. Därför frågade Ålands kommunförbund kommunerna om man hade synpunkter och förslag till förändringar av kommunallagen. Det kom ett visst antal förslag som kommunförbundet sammanställde och vidarebefordrade till landskapsstyrelsen. Utgående från kommunförbundets sammanställning föreslår landskapsstyrelsen förändringar i kommunallagen så att vissa saker kommer att klarläggas och vissa förändringar uppstår.
I 54 § 2 mom. kommunallagen sägs att man inte är valbar till nämnd om man sitter i kommunstyrelse eller är ersättare i styrelsen och detta har i synnerhet i mindre kommuner uppfattats som något strängt, att varför kunde man inte få sitta i en nämnd samtidigt som i kommunstyrelsen när man ändå tillämpar det systemet att kommunstyrelsemedlemmar sitter med i nämnderna, visserligen inte som fulla medlemmar men ändå. Då tyckte man att för att förenkla det skulle man kunna få sitta i kommunstyrelse och nämnd samtidigt. Det här har landskapsstyrelsen tagit fasta på och föreslår då att femte punkten i andra momentet i 54 § i kommunallagen skulle utgå och på det sättet skulle det vara fritt för kommunerna att bestämma att man samtidigt kunde sitta i styrelse och nämnd. Det har också funnits förslag om att man som ersättare i fullmäktige skulle kunna få sitta i styrelse och liknande, men där föreslår landskapsstyrelsen ingen ändring eftersom det kan bli en för stor maktkoncentration om man har möjligheter att på något sätt dubblera i både styrelse och fullmäktige. Men just den här biten att sitta i styrelse och i nämnd samtidigt tycker landskapsstyrelsen att kan vara befogat om man vill välja den lösningen. Om jag kommer ihåg rätt fanns den möjligheten också med stöd av tidigare kommunallag, men i senaste kommunallag intogs en bestämmelse som omöjliggjorde det.
En annan ändring som landskapsstyrelsen föreslår är i 61 § som behandlar jäv. Där sägs det att för en tjänsteman som fungerar som föredragande i ett kommunalt organ gäller samma jävsregler som för ledamöterna i organet. Flera kommuner har påpekat detta och tyckt att jävsreglerna skall gälla även för en tjänsteman som bereder eller handlägger ärendena i motsvarande organ och det har vi också tagit fasta på och föreslår en ändring om jäv skulle uppkomma även vid beredning av handläggning och inte bara som föredragande så att det är konsekvent.
Den ändring som förs in i 67 § är bara en ändrad hänvisning till den nya bokföringslagen. Kommunens bokföringsskyldighet skall naturligtvis gälla de regler som finns i den nya bokföringslagen från 1997 och inte hänvisa till den gamla lagen från 1973.
Beträffande protokoll från kommunalförbundets högsta beslutande organ och protokollens behandling föreslår vi en förenkling. Det har visat sig att man i kommunalförbund inte alltid får en officiell bekräftelse av varje medlemskommun över att protokollet har lagts fram till påseende såsom nuvarande regler och att det finns på kommunens anslagstavla. Det är en förutsättning för att protokollet skall vinna laga kraft. På det här sättet har det uppstått problem när inte alla kommuner har meddelat att man har gjort den här åtgärden, men eftersom det inte finns någon officiell bekräftelse på att tiden inom vilken det går att besvära sig har utgått har det blivit oklarhet om när kommunalförbundens fullmäktigeprotokoll har blivit lagliga. Nu föreslås en förändring så att man skall anslå det på kommunalförbundets anslagstavla och skicka en kopia till medlemskommunerna och när styrelsen i medlemskommunerna har erhållit kopia av protokollet skall det upp ett meddelande på kommunens anslagstavla om att protokollet finns anslaget på kommunalförbundets anslagstavla i stället. På det här sättet skulle man förenkla proceduren med att få protokollen lagliga.
Den sista förändringen, i 93 §, gäller tillämpligheten av bestämmelser rörande kommuner. I ett kommunalförbund gäller i tillämpliga delar vad som bestämts om kommuner i ett antal paragrafer, men här har då en paragraf fallit bort, nämligen 50 § i de tidigare hänvisningarna och nu förs den i så att det blir komplett.
Landskapsstyrelsen föreslår vidare att lagtinget skulle anta en landskapslag om ändring av 1 och 2 §§ i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av vissa lagar om kommunindelning. Där är det också så att rikslagen, som vi också tidigare har haft genom en s.k. blankettlag, är från 1977; det finns en ny som är från 1997 och man skulle alltså sätta den i kraft i stället för den tidigare lagen.
Ltl Sundman:
Fru talman!
Landskapsstyrelsen föreslår att kommunallagen ändras så att det skall vara tillåtet att sitta som ledamot i både kommunens styrelse och nämnd, vilket jag motsätter mig. Det är inte till gagn för demokratin i vårt åländska samhälle. Det är inte heller till gagn för småskaligheten i samhället. Vi skall komma ihåg att den självstyrelse vi har, som gör att självstyrelsen spirar, kommer från det kommunala politiska arbetet från början. Om vi inte skulle ha så här många kommuner som vi har och så många kommunpolitiker, så skulle vi inte ha så stort intresse för att ha självstyrelse som vi har, det vill jag hävda.
Hur har då landskapsstyrelsen motiverat ändringen? Jag blir förvånad när jag läser och, fru talman, jag ber att få citera: ”Ändringen medför att enskilda förtroendevalda i större utsträckning jämfört med tidigare kan påverka beslutsfattandet ute i kommunerna.” Vad menas med det? Är det inte till gagn om det är många förtroendevalda som kan påverka och inte att enskilda styr en kommun? Vi kan väl i alla fall vara så ärliga att vi vet i dag att det finns kommuner som har lite av ”semidiktatur” kvar ännu – några starka män styr kommunerna. Tyvärr är det så. Sedan är det några övriga som har lånat sig till att hålla med, ja eller nej, vad dessa herrar säger; jag behöver inte nämna några vid namn. Nu vill man alltså att dessa skall få starkare inflytande i stället för att dela inflytandet på alla förtroendevalda och förutom de förtroendevalda också sådana medborgare som inte har ställt upp i val. Den här motiveringen tycker jag att talar mot syftet. Vidare skriver man: ”En utökad valbarhet innebär också att kompetensen och erfarenheten hos de förtroendevalda bättre tas tillvara och att kontakterna mellan styrelsen och nämnder underlättas.” I stället för att flera skall lära sig och bli delatiga i det kommunala arbetet skall några få raffineras – i stället för att mångfaldiga skall man enfaldiga. När det gäller påståendet att kontakterna mellan styrelsen och nämnder underlättas utgår man från att det sitter en massa styrelseledamöter i en massa nämnder. Det kan bli väldigt konstigt om en nämnd har kommunstyrelsen som sina ledamöter, medan en annan nämnd kanske inte har någon alls från kommunstyrelsen. Som vi vet är det så redan i dag att kommunstyrelsen har rätt att ha en representant närvarande på nämnderna, en s.k. politruk. I de kommuner där det systemet utnyttjas och fungerar är detta inte något problem, men det finns, vad jag har förstått, kommuner som inte har det här i bruk och då kan det vara ett problem, för då vet man inte i styrelsen hur det har diskuterats i nämnderna. Men när det gäller kontakt mellan styrelse och nämnd räcker det gott och väl med det politruksystem som tillämpas i dag. Det står också: ”Eftersom ändringen även medför att färre personer behövs för att bedriva det kommunalpolitiska arbetet blir det lättare att besätta det de kommunala förtroendeposterna med personer som verkligen har intresse av sitt uppdrag.” Vi ger upp alltså! Vi ger upp att besätta alla poster, i stället sätter vi samma personer på alla poster! Det går stick i stäv med min uppfattning om hur vi skall utveckla den åländska demokratin. Vi skall försöka - återigen vill jag säga det – fördela makten på så många som möjligt i samhället för att få ett brett engagemang. Det är det som är grejen med Åland. Vi skall inte ge upp på det här viset och få en liten grupp som styr en kommun. Det känns inte bra. Mycket riktigt konstaterar landskapsstyrelsen: ”Demokratin förstärks visserligen med helt olika personer i kommunens styrelse och nämnd – men, hör och häpna – men ansvaret för besluten uttunnas och förvaltningskostnaderna ökar, vilket i synnerhet drabbar små kommuner.” När det gäller att ”ansvaret för besluten uttunnas” så är det inte bättre om flera personer har varit delaktiga i beslutsprocessen i kommunen så att flera känner ansvar för kommunen? Jag skulle säga att det är också en av grundstenarna i det åländska samhällsbygget att många är engagerade och känner ansvar för besluten, inte sant? I stället skall man smalna av ansvaret så att några få personer tar beslut och väldigt få känner ansvar. Jag tycker att det är fel. Man skriver att förvaltningskostnaderna ökar. Då vill jag veta av utskottsbehandlingen: hur många procent av förvaltningskostnaden står de ideellt arbetande kommunpolitikerna som sitter i styrelse och nämnd för? Når de upp i hela procentenheter är jag förvånad. Det är ideellt arbetande människor som får högst ett par hundra mark per möte, varav ofta över hälften går i skatt. Börjar man spara på att minska antalet ideellt arbetande förtroendevalda i en kommun sparar man nog i fel ända.
Det har pågått en debatt här om kommunpolitikers arbete och då har fokus satts på dem som sitter i styrelsen eftersom styrelsearbetet är det tyngsta. Stadsstyrelsen har möte ibland upp till en gång per vecka, men också andra kommunstyrelser har mycket att göra. Dessa styrelser sitter en gång i veckan och ofta till ett-två på nätterna och nu skall vi pina dessa politiker att ytterligare sitta i nämnder minst en gång i månaden, om man utgår från att det skall bli så, i stället för att dela på arbetet. Det är den grupp som har mest att göra av de förtroendevalda politikerna som vi här ger ännu mer arbete. Då kan det mycket väl bli så att en person som är engagerad för sin kommun inte riktigt kan tacka nej till ett nämnduppdrag och det koncentreras då till väldigt få personer. Vad händer då med dem? Vi har redan i dag många som arbetar otroligt mycket och mer eller mindre ideellt i det kommunala. Utskottet bör titta noggrant på om man skall ha kvar den här bestämmelsen. Jag tycker att vi har hört från kommunen att det har varit problem, men bestämmelsen är så pass ung att vi måste ge lite tid och kanske uppleva en period till. I och med att bestämmelsen kom till ökade behovet av förtroendevalda, vilket enligt min mening är positivt, men det kanske ännu inte har hunnit sjunka in att man har tagit fram så här många nya människor i kommunerna. Skulle vi ha förfarandet en period till tror jag inte att problemet skulle finnas längre utan det är en uppfattning som bildades efter valet då man hade svårt att få fram personer. Vi etablerade politiker har ett ansvar för att politikerkåren förnyas, att det finns en återväxt av politiker. Se bara här i Ålands lagting! Jag är yngst och jag är 28 år gammal. Jag säger gammal därför att jag tycker att det borde finnas personer som är yngre än mig. Se ut i de kommunala fullmäktige, hur många ungdomar finns det! Med sådana här bestämmelser minskar möjligheten för ungdomar att få ett förtroendeuppdrag. Vi skall komma ihåg att det är där det börjar; det är ofta genom ett förtroendeuppdrag i en nämnd i en kommun som ens politiska karriär börjar, sedan finner man intresse och går kanske vidare i kommunen eller kanske i landskapspolitiken. Men det här förslaget går stick i stäv med de strävandena. Ser man på sikt vad det innebär tror jag inte att det är bra för det åländska samhället.
Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:
Fru talman!
Som jag sade i min presentation är det många kommuner, närmare bestämt åtta, som direkt har sagt att man vill ha ändringen att man skall kunna sitta i kommunens styrelse och också kunna väljas in i nämnd. Inte är det fråga om att ”pina” någon att sitta där, som ltl Sundman uttryckte sig, utan det är en rätt för kommunen att bestämma hur man vill ha det, om man vill ha det så, gör man så; annars väljer man naturligtvis inte dem som sitter i styrelsen att sitta i nämnd också. Verkligheten är den att att kommuner diskuterar att slå samman nämnder i allt högre grad och det minskar naturligtvis också bredden på politiker som fattar beslut i kommunerna. Många kommuner har redan slagit samman mindre nämnder och det diskuteras i olika kommuner att man borde titta över detta ytterligare och minska nämndernas antal. Antagligen är det också en ekonomisk fråga. Som jag sade i min presentation har det också funnits förslag om att ersättare i fullmäktige samtidigt skulle kunna vara ledamot eller ersättare i styrelsen, men det har landskapsstyrelsen inte tyckt att är ändamålsenligt. Att återgå till det gamla systemet som var före den här lagen trädde i kraft att man kunde sitta i styrelse och nämnd samtidigt har landskapsstyrelsen funnit rimligt och föreslår därför ett sådant förslag.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Vi hör här av ministern att åtta kommuner har sagt att detta är ett problem. Jag frågar mig då om det kan finnas ett samband melland de kommuner som har sagt det här och de vars styrelseskick jag nämnde. Som jag sade i mitt anförande tror jag att orsaken är att den här uppfattningen uppstod efter valet när man måste ha fram flera förtroendevalda, liksom det också uppstod en likadan fråga när jämställdhetslagen kom om kvotering. Man har helt enkelt inte gett systemet en chans att sjunka in, att flera har fått intresse för politiken. Det är det som är bristen skulle man ha väntat en period till skulle det inte var ett problem. Jag skulle hellre se en nämndsammanslagning än att minska antalet förtroendevalda. Jag kan t.o.m. tänka mig gemensamma nämnder mellan kommunerna, men man skall inte minska antalet förtroendevalda utan vi skall ha ett starkt engagemang för beslutsfattandet i kommunerna och det har vi i dag när vi har så många förtroendevalda. Det här är alltså ett steg bakåt.
Ltl Wickström-Johansson, replik:
Fru talman!
Jag vill börja med att kommentera det som ltl Sundman sade i början om att självstyrelseviljan skulle hänga på antalet kommunpolitiker. Jag tror för min del att viljan sitter djupare i det åländska samhället än det. Det är ändå så att vi har otroligt många kommunpolitiker på Åland i förhållande till vår storlek. Särskilt i små kommuner är politikerna ett stort antal i förhållande till befolkningen. Detta förslag, som möjliggör att fem-sju styrelsemedlemmar också skulle kunna sitta i nämnder av rent praktiska skäl – det är inget tvång, som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson påpekade – kan jag inte förstå att skulle vara någon dramatisk minskning av antalet politiker i kommunerna. Jag tycker nog att ltl Sundman aningen överdriver frågan. Jag tycker att det är bra att man har motiverade människor på kommunala uppdrag och det är en sanning i dag att i mindre kommuner är det svårt att få motiverade människor på alla de poster som faktiskt krävs. Det är otaliga nämnder som finns i varenda kommun som skall besättas med människor som faktiskt vill engagera sig i det här uppdraget. Om man på det här viset kan underlätta för kommunen att i vissa fall faktiskt få tag på människor som också sköter sina uppdrag med intresse, så tycker jag att det är bra. Det kan också finnas en stor fördel i att sitta i både styrelse och nämnd, särskilt i de nämnder som är lite tyngre i kommunen kan det vara bra att ha en styrelseledamot i nämnden för att få en ännu bättre koppling till styrelsen. Jag tycker att ltl Sundman verkligen har överdrivit de negativa effekterna. Jag tycker att det här är ett bra förslag.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Jag sade inte att självstyrelseviljan spirar ur antalet politiker, men den spirar ur den småskalighet vi har när vi har 16 kommuner och många förtroendevalda. Ltl Wickström-Johansson säger att det är inte många det berör, men om man räknar 16 kommuner och fem i varje, så får jag det till 80 personer i teorin som förslaget kan beröra. I praktiken tillåter vi att det finns 80 platser mindre att besätta. Då medverkar det inte till ökad återväxt och på sikt ett tryggt urval av åländska politiker. Jag skulle säga att det jobbar emot den strävan som jag har.
Ltl Wickström-Johansson, replik:
Fru talman!
Ltl Sundman sade att det kunde påverka 80 platser. Men tänk att bara redan det här är 80 platser; vi har otroligt många politiska uppdrag i det åländska samhället. Jag tror inte att återväxten hänger på det här. Det handlar nog mera om att de politiska partierna får jobba mera på att få in nya människor och kanske de äldre lägger av lite tidigare i stället för att sitta till slutet. Jag tror inte att det handlar om att det skulle finnas en brist på platser att sätta in ungdomar på.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Man kan säkert diskutera huruvida förslaget är stort eller litet när det gäller påverkan på kommunpolitiken. Men hur som helst är det ett steg åt fel håll. Jag hävdar fortfarande, att förslaget medverkar inte till att flera engagerar sig i kommunpolitiken och att vi får en större återväxt. Om vi rannsakar oss själva, så inte är återväxten så bra hos de åländska politikerna. Det är vi etablerade som val efter val sitter i nämnder, styrelser och fullmäktige. T.o.m. jag har suttit sex år i ett fullmäktige som jag fick befrielse från när jag flyttade, men jag tycker att nog borde vi försöka få lite förnyelse och rotation. Då är sådana här platser bra att ha. Men, som sagt, nu tar vi i teorin bort 80 platser.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Per-Erik Eriksson, replik:
Fru talman!
Jag förstår inte riktigt ltl Sundmans diskussion. Jag har prövat på i kommunpolitiken med den lag som nu är i kraft och också med den tidigare lagen när man fick vara representant i både kommunstyrelse och nämnd med rösträtt. Det visade sig att det blev mycket större bekymmer; nämnderna består av ett visst antal ledamöter och kommunstyrelsen vill ha en representant till en nämnd och då måste den ha sin nämnd med det antalet ledamöter och kommunstyrelsen har dessutom en men har ingenting att säga till om i nämnden utan är bara med för att lyssna på styrelsens förslag. Många upplever det som lite meningslöst att sitta som kommunstyrelsens representant i en nämnd, framställa förslag, men man har ingenting att säga till om vad gäller beslutet. Jag tycker alltså att detta förslag är perfekt och det har begärts från i synnerhet mindre kommuner att paragrafen skulle ändras tillbaka till det gamla. Det håller man på och gör, jag välkomnar det och det tror jag att alla mindre kommuner också kommer att göra. Man har nämligen frågat efter att det skulle återställas ända sedan det ändrades förra gången.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Det är förvisso inte från centern som jag har förväntat mig stöd för mina idéer att bredda det kommunala beslutsfattandet och öka demokratin. När det gäller förhållandet mellan styrelse och nämnd är det av största vikt att detta med s.k. politruk i nämnderna fungerar, att styrelsen har en representant närvarande. Jag vet inte hur det är på Föglö, men min erfarenhet från nämndarbetet är att det är väldigt sällan en kommunal nämnd röstar om någonting, så inte tror jag att man som kommunstyrelsens representant behöver känna att man inte har något inflytande, för man har rätt att uttala sig. Funktionen hos personen är att den skall upplysa om vad styrelsen har diskuterat och också vice versa till styrelsen berätta om hur man diskuterar i nämnderna. Det räcker gott och väl med den s.k. politruken i nämnderna. Det är inget bekymmer att den personen inte har rösträtt. I så fall har man andra utgångspunkter än vad jag har.
Ltl Per-Erik Eriksson, replik:
Fru talman!
Ltl Sundman talar om politruker. Du får kalla dem vad du vill, men vi kallar dem kommunstyrelseledamöter och de känner det som lite frustrerande att sitta med och föra fram kommunstyrelsens ärenden. Det är naturligtvis det som de skall göra, men sedan har de ingen mission att fylla vad gäller besluten. Att det skulle gälla endast vid röstning tror jag inte på, utan det är fattandet av besluten som är de viktiga och dessutom är det så att det i mindre kommuner är ett stort problem att få personer att ställa upp i alla dessa styrelser och nämnder som ofta är lagstadgade och som man inte slipper ifrån och då kan det blir stora problem om man man måste ha en kommunstyrelserepresentant som inte har större talan i nämnden eller rösträtt i nämnden.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Kommunstyrelsens representant i nämnden har rätt att uttala sig och den vägen påverka nämndens beslut om det rör politiska åsikter eller fakta. Det beror på situationen. Att kommunstyrelsens representant inte har rösträtt kan inte ha någon stor betydelse. I det fall det har betydelse tror jag att det är lika bra att personen i fråga inte har rösträtt.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?
Ltl Englund:
Fru talman!
Enligt kommunallagen är det inte tillåtet att vara ledamot i både kommunens styrelse och de olika nämnderna. Det här var en sak som vi också diskuterade för några år sedan när vi antog den nya lagstiftningen. Jag tror att vi t.o.m. hade röstning om detta, åtminstone var det en livlig diskussion om frågan. Jag vill härifrån talarstolen ge en stor eloge till landskapsstyrelsen för att man har kommit med den nya framställningen och insett att man kanske har varit lite på fel de år som den verkligen har fungerat ute i kommunerna. När den nya lagstiftningen kom ställde den nog till ganska mycket bekymmer, särskilt i de små kommunerna, även om man på något sätt har lyckats uppfylla det här. Precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson nämnde är det många kommuner som har påtalat just detta i skrivelser och utlåtanden till landskapsstyrelsen, t.o.m. från olika gemensamma kommunala möten. Nog tror jag att man med fog kan påstå att det är både bortkastad tid och medel egentligen att gå på dessa möten som s.k. politruk, om man tar den benämningen, utan att ha rösträtt, även om man kan uttala sig. Den här erfarenheten tror jag nog att man ser särskilt i de små kommunerna. Ger man kommunerna möjligheten att ha styrelsens representanter i nämnderna, så har man ofta ett bättre grepp om hela kommunen när man också har de som sitter i styrelsen med i nämnden. Som en del talare har sagt känns det lite frustrerande att gå på möten utan att ha rösträtt. Jag tror att det finns roligare saker att göra även ute i kommunen. Jag tror inte att man minskar demokratin på något sätt.
Det nämndes att man kunde ha gemensamma nämnder över kommungränserna. Det har vi redan på norra Åland i dag, åtminstone finns det två: brandnämnden och lantbruksnämnden. Nog tror jag att det är ett bättre alternativ om vi försöker med sådana här lösningar att få upp duktiga människor som verkligen vill arbeta för kommunen än att vi måste dra in nämnder i brist på ledamöter.
Jag tror att man verkligen är på rätt väg med tanke på hur det har fungerat tidigare.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Jag måste säga att jag har en helt annan uppfattning än ltl Englund i denna fråga. Jag tycker inte att politiska beslut i första hand skall tillkomma genom att personer har rösträtt och med sina mandat pang! tar ett beslut, utan beslut skall tillkomma efter en öppen diskussion och en politikers främsta styrka skall vara att kunna argumentera för ett beslut samt med argument övertyga de andra. Tar vi den modellen på politiker fungerar det alldeles utmärkt som det är i dag att kommunstyrelsen har en representant som får informera, t.o.m. debattera, i nämnden hur kommunstyrelsen anser att nämnden borde agera. Sedan är det nämden, när det kommer till beslut, som skall besluta. Det är viktigt att skilja ut de konstitutionella nivåerna i kommunens arbete. Det är därför vi har nämnder; annars kan vi avskaffa dem helt. De skall förbereda ett ärende som sedan går styrelsen och som sedan ofta går till fullmäktige. Jag förstår inte alls det här resonemanget, men det kan vara den verklighet som ltl Englund lever i!
Ltl Englund, replik:
Fru talman!
Vi är säkert av olika åsikt, precis som vi har varit tidigare i den här salen i detta ärende. Jag är helt övertygad om att man i de små kommunerna har en mycket bra diskussion i alla ärenden, säkert bättre än i många av de större kommunerna och kan få besluten till slutligt klubbslag s.a.s.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet?
Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:
Fru talman!
Jag har i mycket färskt minne de diskussioner som var efter senaste val när man skulle tillsätta styrelser och nämnder samt olika ”befattningar” inom kommunerna, då många små kommuner började vrida och vända på lagstiftningen och titta, jaså, inte ens ersättarna i styrelsen får sitta med i nämnder, hur gör vi då? Det här blev ett verkligt problem för många små kommuner. Landskapsstyrelsen har naturligtvis tagit fasta på detta och försöker på något sätt lösa. Vad är då bättre än att ge kommunerna möjligheten att bestämma, att alltså öka det kommunala självbestämmandet, som ltl Sundman tydligen inte är inne för att man skall göra, utan att man skall reglera i lagstiftning hur man får, kan eller måste göra. Det här är faktiskt bara att ge kommunerna ökat självbestämmande i de frågor som rör ledningen av kommunen och kommunmedlemmarnas gemensamma angelägenheter.
Vtm Häggblom, replik:
Fru talman!
Jag tror att det skulle ha varit bra om landskapsstyrelsen skulle ha vetat hur det fungerar om en ersättare i styrelsen får vara ledamot av nämnd. Det finns det rättsfall på från förvaltningsdomstolen, och det trodde jag absolut att Ålands landskapsstyrelse hade kunskap och kännedom om.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sundman, replik:
Fru talman!
Mycket riktigt var det här ett stort problem för många kommuner i samband med förra valet, särskilt de små, som då måste vaska fram ett större antal förtroendevalda än tidigare. Men nu börjar det lösa sig. Man har vaskat fram dem, de har engagerat sig osv., så, som jag sade tidigare, skulle det här pågå en period till tror jag att problemet skulle vara borta och då har vi lyckats bredda det kommunala beslutsfattandet. Att föreslå den här ändringen är alltså att ge upp, att återgå till det som var tidigare. Att säga att det skulle kringskära kommunens självbestämmande förstår jag inte alls. I så fall kringgår det vissa kommunpolitikers bestämmande, men inte kommunens, inbegripande samtliga medborgare.
TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till lagutskottet.
Föredras för första behandling ärende nr 8:
Näringsutskottets betänkande nr 15/2001-2002 angående sänkning av kommunalskattesatsen för samfund. (FR nr 16/2001-2002).
Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.
Ltl A-M Pehrsson:
Fru talman!
När det gäller landskapsstyrelsens framställning nr 16 skulle jag vilja börja med att införa en rättelse, eftersom det blev så i behandlingen att de hörandes namn har uteblivit ur betänkandet. Det skall alltså föras in under rubriken Ärendets behandling att utskottet har i ärendet hört VD:n för Ålands kommunförbund Sigurd Lindwall, finanschefen Dan E. Eriksson och avdelningsjuristen Niklas Slotte. De namnen blev tyvärr borta från betänkandet.
Fru talman!
När det gäller landskapsstyrelsens framställning om ”Sänkning av kommunalskattesatsen för samfund ” som har behandlats i näringsutskottet så är förslaget är att skattesatsen vid samfundsbeskattningen sänks till 6,9861 procent. Som en följd av detta sänks också procenten för det kompensationsbelopp som skall fördelas mellan kommunerna på grund av utebliven inkomst från kapitalbeskattningen, alltså den skatt som jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare betalar i kommunalskatt till 24,09 procent. Detta för att procentsatsen skall följa skattesatsen för samfund.
Den föreslagna sänkningen av samfundsskatten föranleds som känt av en höjning av den statliga samfundsskatten i riket och därför att landskapsstyrelsen och så även näringsutskottet varit eniga om att vi inte kan ha en högre beskattning av företagen på Åland. Detta skulle innebära en stor konkurrens nackdel för de företag som finns etablerade på Åland jämfört med företagen i Finland i övrigt.
Utskottet har i detta ärende hört bl.a. kommunförbundet och har då fått den uppgiften att frågan om att sänka kommunalskatten för samfund behandlades i överläggningarna mellan landskapsstyrelsen och kommunförbundet i samband med beredningen av budgeten för 2002.
Parterna kom då överens om att sänkningen bör göras för att undvika att samfundsbeskattningen blir högre i landskapet än i riket.
Sänkningen av kommunernas andel av samfundsskatten i riket motiveras av att man slopat momsåterkravet på kommunerna. Detta ger dock olika effekt för de enskilda kommunerna beroende på investeringstakten, och man kan även konstatera att denna sänkning av samfundsskatten innebär minskade inkomster för kommunerna, särskilt de som satsat på näringsutveckling, och det går tyvärr stick i stäv med målsättningen att i kommunerna arbeta för företagsetableringar.
Det hör också till bilden att kapitalinkomstskatten under de senaste tio åren ökat kraftigt på bekostnad av förvärvsinkomstskatten och utskottet påpekar att denna förändring till viss del kompenseras via landskapsbudgeten. Hoten mot den kommunala ekonomin är dock många och därför har utskottet sett sig föranlett att påpeka för landskapsstyrelsen vikten av att fortsätta kampen för att lagstiftningsbehörigheten när det gäller såväl samfunds- som kapitalinkomstskatten borde överföras till landskapet.
TALMANNEN: Den av utskottsordföranden anförda rättelsen antecknas.
Ltl Harriet Lindeman:
Fru talman!
Arbetet i utskottet har varit intressant och vi var alla rörande överens om dessa frågor. Jag vill bara ytterligare understryka det som ordföranden sade och som så tydligt kom fram under hörandet och i diskussion samt som också har kommit fram i många andra sammanhang, nämligen vikten av att kommunerna får en större behörighet när det gäller beskattningsfrågorna och vikten av att kunna få bestämma själv och inte bara bli beroende av landskapsandelar osv. Jag vill alltså framföra att jag glad över att vi tillsammans i uskottet kunde komma fram till den slutskrivning som görs här och jag hoppas för min och för hela utskottets del att landskapsstyrelsen tar skrivningen ad notam: ”Utskottet vill därför understryka vikten av att lagstiftningsbehörigheten gällande såväl samfundsskatten som kapitalinkomstskatten överförs till landskapet.” Kapitalbeskattningen har också varit diskuterad i många andra sammanhang vid det här laget och den är också en otroligt viktig del av den kommunala beskattningen, så för min del är jag mycket nöjd med betänkandet, men jag vill ändå understryka det som jag sade tidigare.
Ltl Roger Jansson:
Fru talman!
När det gäller andelen kommunalskatt från samfundsbeskattningen har vi en följetong på gång inom självstyrelsen och inom lagtinget, där självstyrelsen minskar hela tiden. Vi känner till att alla de stora partierna och dessutom Svenska folkpartiet i riket har som målsättning att efter riksdagsvalet 2003 helt och hållet slopa den kommunala andelen. Då tappar våra kommuner inkomster och vi tappar vår självstyrelse. Det är ett mycket bra betänkande som näringsutskottet har kommit med där man pekar just på detta om minskad självstyrelse, man pekar på urholkningen av den kommunala ekonomin som verkligen borde engagera lagtingets ledamöter men inte tycks göra det särskilt mycket. Man noterar i betänkandet att de kommuner som satsar på näringspolitik, vilket landskapsstyrelsen har bett dem göra, inte har någonting för det eftersom incitamenten tas bort. Vad som är särskilt glädjande är att utskottet nu som första utskott i lagtinget klart och tydligt tydliggör kapitalskattens utveckling sedan 1993, alldeles särskilt i slutet på nittiotalet har den utvecklingen skett, och att man första gången väldigt tydligt skriver i sista meningen: ”Utskottet vill därför understryka vikten av lagstiftningsbehörigheten gällande såväl samfundsskatten som kapitalinkomstskatten överförs till landskapet.” Detta tydliggjordes också av ltl Lindeman. Vi har orsak att tacka utskottet för den tydliga skrivningen.
Fru talman!
Jag vill avsluta med en fråga till utskottsordföranden. Vi fick nu höra vilka som var hörda. Det var ingen politiker i det här skedet, men jag antar att utskottets ordförande genom sina kontakter i alla fall till regeringsmakten har någon form av uppfattning om vad landskapsstyrelsen gör för att motverka den här utvecklingen för kommunerna och för självstyrelsen, som nu så kraftfullt är på gång.
Ltl A-M Pehrsson, replik:
Fru talman!
Det kan vara svårt för mig att exakt svara på vad landskapsstyrelsen gör, men i de diskussioner som vi har haft inom landskapsstyrelsepartierna är detta en aktuell fråga där man nog är medveten om det negativa i att kommunalskatterna minskar och även risken som ltl Roger Jansson talade om här att man småningom t.o.m. helt slopar skatten i riket så att kommunerna blir utan. Vad landskapsstyrelsen gör? Jag tror att man vid flera tillfällen med regeringspolitiker i Finland har haft diskussioner om den här frågan, men jag är också säker på att ltl Roger Jansson känner till hur svårt det är att komma fram just med sådana här frågor eller komma till några positiva beslut. Jag tror som sagt att det jobbas på det och jag kommer att fråga med jämna mellanrum och se till att den här frågan hålls levande.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Jag konstaterar att utskottet och dess ordförande inte vet mera än någon annan avseende den fråga jag ställde om vad landskapsstyrelsen gör och hur man driver politiken. Jag sitter själv med i självstyrelsepolitiska nämnden och där har vi också intresserat oss för den här frågan och nog fått en information som är alarmerande som går ut på att finansministeriet inte är intresserad av att tala med landskapsstyrelsen om de här frågorna. Därför händer absolut ingenting. Det är uppenbarligen så att utskottsordföranden inte har någon annan information heller i sammanhanget.
Vicelantrådet Erland:
Fru talman!
Jag kan konstatera att utskottets behandling följer den ordning som landskapsstyrelsen har varit tvungen att följa i det här sammanhanget, dvs. i och med att man i riket reglerar sin beskattning som man gör så måste vi sänka vår kommunalskatteandel på motsvarande sätt för att inte erhålla högre beskattning. På den punkten är det helt riktigt som utskottet har föreslagit.
När det gäller den andra delen, vad landskapsstyrelsen har för möjlighet att agera i det här fallet, är det så att det som en gång kallades samfundsskatt eller företagsbeskattning har delats upp i riket två delar: samfunds- och kapitalskatten; kapitalskatten är en riksbehörighet, samfundsskatten är en delad behörighet, där den kommunala andelen för Åland har varit en viktig del. Där skiljer sig finanspolitiken radikalt mellan riket och Åland. Vi har alltså sett det som viktigt att vi skall ha en koppling till kommunerna när det gäller hela skatten, dvs. det som numera är samfundsskatt och kapitalskatt. Den här frågan är inte ny för någon här i salen, utan det är en lång historia, där vi kan konstatera att vi har haft svårt att få gehör och vi kan heller inte i dag säga att man på rikssidan skulle ha accepterat vår syn, dvs. det att vi skall kunna bedriva en annan finanspolitik på grund av den kommunala struktur vi har och för att vi anser att kommunerna är en grundläggande demokratisk, naturligtvis, men också finansiell enhet. Där har vi fört en regionalpolitik via landskapsandelssystemet.
Jag förstod inte riktigt vad ltl Lindeman menade när hon tolkade det att kommunerna i stället för landskapsandelar vill ha en större andel beskattning, om det då innebär ett eget större skatteansvar eller om det kanske möjligen skulle ha varit avsett så att man vill behålla andelarna som tidigare har funnits. Men när det gäller den politiska utvecklingen är det riktigt som ltl Roger Jansson sade, att finansministeriet är inte intresserat, såsom ett avskilt ministerium, att diskutera avvikande skattesystem inom landet. Tvärtom är man uttryckligen inne för att få en homogen beskattning. Landskapsstyrelsen är uttryckligen mot en sådan utveckling. Vi för den här frågan på olika plan och det är svårt att säga så mycket om den innan vi har nått resultat annat än att visa på olika vägar. Vi har alltså en ganska väsentlig förändring i diskussionsplattformen med riksmyndigheterna i och med aftonskolan och de deklarationer – om man inte vill kalla det utfästelser – som gjordes där om att Ålandsfrågorna är inte enskilda ministeriefrågor utan det är frågor som regeringen som helhet tar sig an och som statsministern har ett ansvar för och där var beskattningen en del av programmet. Sedan har vi andra spår; vi har tillträde till finansministermötena i Nordiska rådet och där har vi möjlighet att föra diskussioner om beskattning, särskilt då om autonomiernas beskattning. Det är inte så många i Norden, men Grönland har sina intressen, Färöarna har sina intressen, som till vissa delar ganska långt när det gäller beskattnings- och ekonomiska frågor. Sedan har vi Europaprocessen, där konventets diskussioner, i alla fall de diskussioner som initierats av konventsprocessen och nästa regeringskonferens, ute i de s.k. konstitutionella regionerna, tar upp de här frågorna på ett sådant sätt att vi, skulle jag tro, har ganska stora möjligheter att visa på att Finland har ett särdrag gentemot medlemsstaterna i allmänhet men också likheter med de stater som har en federation och har s.k. interna stater, dvs. statsbildningar inom medlemsstaterna: Skottland, Wales, de tyska länderna, de belgiska regionerna, de franska administrativa enheterna osv. Den här frågan är oerhört svår. Man kan säga att den här problematiken karaktäriserar läget mellan Åland och Finland på det finansiella området. Det krävs ett enträget arbete på alla nivåer och min bedömning är att man inte kan uttala någon optimism annat än det att när vi har rätten på vår sida, så är det trägen som vinner.
Ltl Lindeman, replik:
Fru talman!
Vicelantrådet undrade vad jag menade med skattekraft och kommunernas åsikter om de eventuellt får landskapsbidrag osv. Jag ville ha sagt att kommunerna är måna om att ha en egen skattekraft som gör att de inte är beroende i så stor utsträckning som man annars blir av landskapsandelar, landskapsbidrag osv., precis som landskapet Åland naturligtvis vill ha en egen behörighet är också kommunerna måna om att ha självbestämmande och känna att de har möjlighet att utgående från sin egen skattekraft ta olika beslut som kostar pengar.
Vicelantrådet, replik:
Fru talman!
Jag tackar för det svaret. Jag tycker att det är i enlighet med vad vi uppfattar kommunernas åsikt och vi har också – förmodar jag – de flesta samma åsikt. Sedan är det en annan sak vad kommunen har i egen beskattning och vad som är andelar från skatteuppbörden. Jag vill bara säga här att den åtgärd, som vi i samband med fördelningen av samfundsskatten vidtog för ungefär ett år sedan att fördela kapitalskatten, var en kompensation för att vi har ett sådant system som inte är rättvist när det gäller kommunernas skatteinkomster. Det är alltså en ”parerande åtgärd” på grund av att vi inte kan förmå riksmyndigheterna att göra det som vi egentligen med alla tänkbara skäl, historiska, konstitutionella osv. kan hävda, nämligen att vi själva bör ha kontroll över samfunds- och kapitalskatten.
Ltl Roger Jansson:
Fru talman!
Man kan kanske lätt ifrågasätta om diskussionen om behörigheten när det gäller samfundsskatten och kapitalskatten hör ihop med detta ärende, men, liksom utskottet har kommit till samma resultat, vill jag också understryka att när man i staten gör reformer som urholkar självstyrelsen på det här sättet är det en diskussion i samband med det lagstiftningsärende som vi tvingas vidta som man måste kunna föra och jag tycker att det är korrekt ur den synpunkten. Jag tycker att det var ett konstruktivt och bra resonemang som vi fick höra av vicelantrådet kring dessa frågor och därmed också bekräftat av vicelantrådet att situationen är låst, möjligheterna att nå resultat i de här frågorna är mycket dåliga för landskapsstyrelsen, att överhuvudtaget ha en dialog. Vicelantrådet uttryckte sig ungefär som så att det här ärendet kan karaktärisera läget i de ekonomiska diskussionerna mellan Åland och Finland och det är en alldeles utomordentligt allvarlig situation som vi hade hoppats att naturligtvis skulle hjälpas upp av aftonskole- och andra diskussioner, men som alldeles uppenbart inte har gjort det. Vicelantrådet Erland hade en viss förhoppning till den internationella utvecklingen, men vi vet att i nordiska sammanhang, såsom vicelantrådet sade, är vi numera med, efter att Olof Salmén och Olof Erland har suttit på dessa taburetter, i det nordiska samarbetet bland finansministrarna. Det var kanske så under Lasse Wiklöfs tid också, men sedan var det ett avbrott av någon anledning. Vicelantrådet konstaterar alltså att Grönlands och Färöarnas system kunde leda Finland på något sätt. Det har det tydligen inte gjort eftersom man där har beskattningsrätten. Jag tror att man faktiskt har företagsbeskattningen i Danmark överförd till Färöarna och Grönland. I Europa, som också vicelantrådet var inne på, så torde det vara så att i stort sett alla konstitutionella regioner har mera beskattningsrätt än vad vi har, men de flesta torde också ha åtminstone en del av de här skatteformerna, så jag delar vicelantrådets uppfattning om att vi den vägen kanske skall få motiv tillräckligt att anföra i Helsingfors för att komma framåt i frågan.
Men jag skulle vilja fråga vicelantrådet om han har några uppfattningar om planerna att efter nästa riksdagsval, som centern, centern, Samlingspartiet, socialdemokraterna och Svenska folkpartiet och möjligen någon annan har att helt och hållet göra samfundsskatten till statsskatt, om vicelantrådet har hört någonting om det. När jag satt i landskapsstyrelsen fick vi fortlöpande informationer och i diskussionerna med partierna fick vi veta att så är fallet. Men nu har det gått ytterligare 14 månader och förhoppningsvis finns det någonting att rapportera till lagtinget om den viktiga självstyrelsepolitiska frågan.
Jag har en annan fråga till vicelantrådet, utgående från att vicelantrådet hänvisade till aftonskolan, att det här måste flyttas upp på ett högre plan eftersom det inte fungerar gentemot finansministeriet, men medveten om hur verkligheten är när det gäller finanspolitiken i landet så det som man inte får ministrarna Niinistö och Siimes införstådda med, det kan man inte sedan ovanifrån heller förändra utan det är regeringens politik. Man kan säga att de står över regeringen, om man vill uttrycka sig lite populistiskt. Men jag skulle vilja fråga vicelantrådet om han har några uppfattningar om planerna att efter nästa riksdagsval, som centern, Samlingspartiet, socialdemokraterna, Svenska folkpartiet och möjligen någon har att helt och hållet göra samfundsskatten till statsskatt, om vicelantrådet har hört någonting om det. När jag satt i landskapsstyrelsen fick vi fortlöpande informationer och också i diskussionerna med partierna fick vi veta att så är fallet. Men nu har det gått ytterligare 14 månader och förhoppningsvis finns det någonting att rapportera till lagtinget om den viktiga självstyrelsepolitiska frågan. Min fråga är därför till vicelantrådet: Vad har ordinarie finansminister Niinistö och biträdande finansminister Siimes sagt i den här frågan om samfundsskatten och kapitalskatten visavi både förändringarna efter riksdagsvalet, men naturligtvis särskilt visavi våra möjligheter att på Åland förhandla oss fram till en förändrad behörighetsställning?
Vicelantrådet replik:
Fru talman!
För det fösta när det gäller kommunalskatteandelen för samfundsskatten finns det, som alltid, olika signaler, dels politiska, dels på tjänstemannaplanet. Det finns en poiltisk diskussion om att andelen skulle minska efter nästa val eller på sikt tas bort. Det är sådant som framförs. Det finns en annan diskussion som säger att man redan före valet skulle minska andelen, förmodligen i samband med budgeteringen för nästa år och det finns, såvitt jag förstår, en beredskap på tjänstemannaplanet att arbeta med en framställning. Man kan tolka det som så att det finns inget beslut och före det har ingenting hänt, medan det däremot är helt uppenbart att det finns ett politiskt tryck och vår tolkning av finanspolitiken är den att man vill ta bort den kommunala andelen därför att kommunerna i riket är så divergerande när det gäller skattebasen och man ser det som ett bättre sätt att fördela via staten. För mig personligen är det av ideologiska skäl en felaktig väg, men det är också en ekonomiskt dålig väg.
När det gäller den andra frågan vet jag inte hur mycket repliktid det finns, men jag begär ordet för säkerhets skull så jag inte får reprimander!
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Vicelantrådet Erland:
Fru talman!
När det gäller den andra frågan var den ganska strikt formulerad: ”vad har minister Niinistö sagt och vad har minister Siimes sagt?” Jag är helt säker på att ltl Roger Jansson i praktiken vet hur det går till. När det gäller finska aministrar säger de ibland ganska rakt på sak det de anser och tycker; när det gäller svenska ministrar hänvisar de till ministerstyre och tjänstemän när det är en öppen diskussion, men i slutna rum är det annat. Jag skulle i alla fall vilja redogöra för den här frågan lite mer än i en replik därför att det är så att det här är en fråga där det är direkt tydligt olika åsikter mellan riket och Åland och den enda vägen vi kan gå är att försöka ändra opinionen, inte bara i ett ministerium, utan också utanför. Jag bedömer nämligen den här frågan på det sättet att när vi fick självstyrelse 1921 hade vi en ganska vidsträckt beskattningsbehörighet; det ingick i autonomins princip. Sedan blev det ekonomiska svårigheter som på tjugo- och trettiotalet gjorde att man måste hitta andra vägar och då kom så småningom systemet med enahanda förmåner, som i och för sig var alldeles utmärkt under den perioden. Efter det har det varit en återgång till finansiella ordningar där man från rikssidan sade att vi skall utgå från det ålänningarna begär själva och se till att självstyrelsen kan finansieras. Detta ledde till en diskussion i lagtinget i slutet av sjuttiotalet/början av åttiotalet om hur mycket beskattningsbehörighet man skulle kräva från lagtingets sida. Där fanns inte någon så stark enighet att man kunde gå fram med radikala beskattningsförslag. Det fanns en kompromiss som gällde de indirekta skatterna och sedan erbjöd riket en enkel lösning, dvs. klumpsumman, som har visat sig vara ganska förmånlig finansiellt. Samtidigt som vi har fått denna klumpsumma har man beskurit vår beskattningsbehörighet genom den egna finanspolitiken, och den här landskapsstyrelsen har fört diskussioner och sagt att vi är beredda att ta upp diskussionen att väga klumpsumman mot olika skatteområden: samfundsskatten, indirekta skatter. Andra partier här har mera pratat för de direkta skatterna, men det är alltså en diskussion som har kommit igång. Det finns en dialog, även om den dialogen inte är med dem som sitter på just de här besluten; det finns en dialog som har att göra med revisionen av självstyrelselagen där man säger ungefär så här, eller vi tolkar det som så att mera makt och mindre pengar, man minskar alltså klumpsumman men får i stället en viss behörighet. Den behörighetsfrågan är också känslig på grund av att vi har haft vissa skatteexperiment med captive-lagstiftningen som man har uppfattat som försök att rida på systemet och man har också ansett att det är s.k. skadlig skattekonkurrens.
Jag kan alltså inte svara på vad ministrarna har sagt, jag kommer inte ens ihåg exakt vad olika ministrar har sagt, men det vi ser som en framkomlig väg även om den är mycket besvärlig är att skapa en opinion, skapa ett tryck, argumentera och göra utredningar som visar att det här är ett system som skulle vara bra både för oss och för landet och det skulle alltså inte heller hota den ekonomiska tryggheten. Där finns det ingen annan väg än att fortsätta att jobba med det, om inte lagtinget har någon patentmedicin, men den här landskapsstyrelsen har det som en prioriterad fråga, vi vill få egen kontroll över samfunds- och kapitalskatten och vi vill diskutera möjligheten att använda indirekta skatter som ett instrument för att bedriva en sundare, bättre anpassad och mera effektiv finanspolitik inom den ram av småskalighet som vi har med vår befolkning. Samtidigt är Åland en viktig ekonomisk del av landet, särskilt mot bakgrund av vår befolkningsandel, så att så länge Finland för ut Åland som modell på det internationella planet så skall man också se till att Åland faktiskt är en modell som fungerar och det gör den inte med den här beskattningsutvecklingen. Det är väl ett argument för att i alla fall väcka en internationell opinion, åtminstone en nordisk och europeisk.
Ltl Roger Jansson:
Fru talman!
Det har genom åren visat sig att vicelantrådet Olof Erland och jag när det gäller ekonomisk politik har haft mycket divergerande åsikter eller rättare sagt att han ofta har haft från mig starkt divergerande åsikter. Därför är jag mycket glad i dag när jag kan konstatera att i den här frågan och i hela det här resonemanget är vi väldigt överens. Jag tycker att det är starkt att vicelantrådet har fått den insikt, som många av oss har haft, och det är naturligt när man kommer i den ansvarsställning som vicelantrådet nu har att man får den; samtidigt är det sorgligt att vi skall vara överens om hur det är, när det är så här tokigt, i förhållandet självstyrelsen – statsmakten i de här frågorna.
Vicelantrådet angav att man när det gäller samfundsskattens vidare urholkning som självstyrelseinstrument och självstyrelsebehörighet – det var en delvis nyhet för mig att man redan under det här året, antagligen i samband med höstens budgetbehandling – ytterligare kommer att göra inskränkningar. Det betyder att det är s.a.s. sista gången man gör det före man slopar det helt och hållet, vilket torde ske under år 2003. Jag delar också den både ideologiska synpunkten vicelantrådet anförde och den skillnad som finns mellan rikets förhållande statsmakt - kommuner, jämfört med Ålands förhållande statsmakt - kommuner, alltså den enhälliga inställning vi tycks ha här på Åland till att den urholkning som är gjord har gått för långt redan. Ytterligare urholkning får inte ske och att bortta det helt och hållet som ett kommunalpolitiskt skatteinstrument är inte acceptabelt ur åländsk synpunkt. Om detta är vi nu överens och tillsammans måste vi hitta vägar för att nå en lösning med riket helt enkelt. En av de tidigare presidenterna har sagt att när man på Åland är överens, vilket är ett ganska märkligt demokratiskt uttryckssätt, om att man vill någonting, då ställer Finland upp och diskuterar öppet om att göra förändringar. Nu har vi sannerligen när det gäller både samfundsskatten och kapitalskatten en total enighet på Åland, även den här gången mellan landskapet och kommunerna, inte bara mellan de politiska partierna, så här borde vi sannerligen ha framgångsförutsättningar.
Det enda som jag lite negativt reagerade på i vicelantrådets sista anförande var hänvisningen till att den här landskapsstyrelsen gärna ser att man skulle nå resultat med övertagande av den indirekta skatten. Ja, framför man några sådana synpunkter till riket, samtidigt som man för dessa diskussioner, så kommer vi säkert ingenstans därför att den indirekta skatten är riket definitivt långt senare intresserad att överlämna åt oss jämfört med de här ganska små skatteformerna, samfundsskatt och kapitalskatt. Jag hoppas att landskapsstyrelsen till den delen verkligen driver den här frågan som vi alla är överens om och inte till den delen har några reservspår som antagligen i praktiken skulle omöjliggöra politisk framgång när det gäller samfundsskatten och kapitalskatten.
Vicelantrådet, replik:
Fru talman!
Egentligen har jag inget behov av att desto mer argumentera med ltl Roger Jansson eftersom ”vi är överens” och det här är ingen ny insikt för mig. Jag kan bara påminna om att liberalerna från den period jag kom med i lagtinget arbetade för målsättningen status quo när det gäller samfunds- och kapitalskatten och att alla partier faktiskt i en parlamentarisk grupp hösten 1998 var helt överens om att anmoda landskapsstyrelsen att gå vidare med samfundsskatten. När det gäller bedömningen av indirekta skatter är jag inte så helt säker på att landskapsstyrelsen skulle vara ute på villovägar därför att det är så att när det gäller EG-rätten är det mycket mera strikt i fråga om den direkta beskattningen. Där är det verkligen strikt; vi har t.o.m. här ögonen på oss med vårt lilla captive-experiment medan indirekt beskattning är någonting som varierar inom hela EU-området, så jag anser nog att en så pass för Åland viktig skatt, där vi verkligen skulle kunna bedriva politik, och där vi också skulle ha en bra skattebas, skall vi inte släppa. Det är klart att före lagtinget får ett förslag, före någonting händer, så skall det diskuteras och utredas ordentligt, men den vägen tycker jag faktiskt är ganska väsentlig. Det är inte min mening att hitta skiljelinjer mellan ltl Roger Jansson och mig, men jag bara konstaterar att där gör vi olika bedömningar.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Jag vill ändå för min personliga del sätta upp ett varningens finger för landskapsstyrelsen att på något sätt riskera övertagandet av kapitalskatten och samfundsskatten till åländsk behörighet genom att samtidigt köra fram frågan om de indirekta skatterna. Låt oss föra den diskussionen internt på Åland först och låt oss nå en bredare överenskommelse om den innan vi riskerar det som vi är helt hundraprocentigt överens om nu. Det gläder mig att liberalernas ordförande säger att liberalerna under hela nittiotalet har varit av den åsikten att samfundsskatten naturligtvis skall överföras till åländsk behörighet, vilket jag inte har förstått att man har varit tidigare, men nu får jag det då sagt från liberalernas sida och att också kapitalskatten skulle höra till den gruppen efter 1993 visste jag inte! Kompromissen i Lundbergkommittén som delvis Olof Erland var med och formulerade gällde inte något övertagande av de skatteformerna utan det var bara att man på Åland skulle kunna ha avvikande skatter jämfört med riket när det gäller samfundsskatten specifikt, medan överhuvudtaget kapitalskatten inte berördes i det sammanhanget. Att vi skulle ha varit överens mellan de politiska partierna i den urvattnade kompromissen som Lundbergkommittén resulterade i, bara att det skulle kunna vara avvikande samfundsskattesatser mellan Åland och riket, stämmer inte heller eftersom de obundna travade ut ur rummet och lämnade överläggningarna i ett skede därför att man tyckte att det blev för mycket kompromissande och vi gick för svagt fram.
Vicelantrådet, replik:
Fru talman!
Jag blir lite lätt bekymrad när jag låter mig dras in i en diskussion om historiska detaljer, men de är ändå ganska viktiga. Det var så i Lundberggruppen 1995 att gruppen skulle gå vidare med företagsbeskattningen. Där räknar jag in samfundsskatt och kapitalskatt. Däremot sade man när det gäller den indirekta beskattningen att där skall vi försöka åstadkomma avvikande skatter. Det var alltså lite tvärtom som det heter! När det gäller den direkta samfundsskatten och kapitalskatten, får vi konstatera att där är vi på väg att förlora den och vi måste se på alla våra ekonomiska förutsättningar, och den indirekta skatten kan betyda väldigt mycket om man skall bedriva en sysselsättningspolitik och särskilt om man skall anpassa skattesystemet till vårt näringsliv. Det är självklart att vi också samtidigt har ett ansvar att trygga välfärden och den offentliga sektorns finansiering, men i och med att samfundsskatten pressas bort och kapitalskatten redan är borta, så måste vi ta upp alla dessa saker. Det är faktiskt så att den här landskapsstyrelsen utgår från det som Lundberggruppen en gång sade, och då var nästan alla partier eniga, dvs. avvikande indirekta skatter, vilket kan kräva en behörighetsöverföring och att man skulle gå vidare med företagsbeskattningen: samfundsskatten och kapitalskatten. Vi följer faktiskt en linje som har förankring ganska långt tillbaka i tiden för våra partier, centern och liberalerna. Det är inte så konstigt därför att den här frågan är komplicerad. Vi försöker få en sådan dialog med riksmyndigheterna så att vi så småningom kan komma med förslag till lagtinget. Men om lagtinget har andra synpunkter så finns det ännu tid att föra fram dem, men det betänkande som vi egentligen diskuterar är alltså ett stöd för den politik som vi för och ingenting märkligt egentligen.
Ltl Roger Jansson, replik:
Fru talman!
Kort bara så att rätt skall vara rätt. I Finland har vi sedan 1993 en företagsbeskattning som heter samfundsskatten, man beskattar alltså redovisad vinst enligt bokföringslagstiftningen, medan det sedan finns en annan skatt som heter kapitalskatten och den är inte en företagsskatt utan den är en skatt för att beskatta avkastningen på kapital för dem som äger kapital. Den kapitalplaceringen kan vara i form av depositioner och då får man räntor eller utgivna lån; då får man räntor och då är det en beskattning på det eller i form av ägande i företag och då får man en avkastning på dividender och den kan beskattas, men det är alltså inte företagsbeskattning – det känner säkert vicelantrådet väl till.
TALMANNEN: Begärs ordet?
Ltl Wiklöf:
Fru talman!
Bara några ord i all korthet om den av republiken i dag så förhatliga captive-verksamheten, som egentligen inte blev någon captive-verksamhet. Det var faktiskt så att den här tillkom i största sämja och överensstämmelse mellan Ålands landskapsstyrelse och finansministern i Helsingfors. Han såg faktiskt, vid en tidpunkt när landets ekonomi inte heller gick så bra, en möjlighet att ytterligare få ett taxeringsobjekt. Vi var de som skänkte efter den kommunala delen, men statsskatten, den skulle sannerligen inte ändras och vara något humanare. Det var naturligtvis en fördel för landet som helhet att få hem en hel del verksamheter som i huvudsak bedrevs i bekvämlighetsländer. Så var det med den saken. Det var i största överensstämmelse och inte något sätt för Åland att försöka utnyttja något system otillbörligt.
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.
Föredras för första behandling ärende nr 9:
Näringsutskottets betänkande nr 16/2001-2002 angående kommunalbeskattning av samfund i anslutning till tonnagebeskattningen. (FR nr 15/2001-2002).
Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.
Ltl A-M Pehrsson:
Fru Talman!
Landskapsstyrelsen föreslår i framställning nr 15/ 2001-2002 att rederier som i enlighet med den föreslagna tonnageskattelagen (RP 234/2001) godkänts som tonnageskatteskyldiga skall befrias från kommunalskatt på den del av inkomsten som tonnagebeskattas. Landskapsstyrelsen föreslår samtidigt att till de delar förslaget till tonnageskattelag innehåller bestämmelser om inkomstbeskattning skall dessa tillämpas på motsvarande sätt vid kommunalbeskattningen som vid statsbeskattningen. Det betyder att det föreslagna tonnageskattesystemet fungerar på samma villkor i landskapet som i riket.
Näringsutskottet har behandlat nämnda framställning och är eniga om att det är viktigt att även åländska rederier ges möjlighet att dra nytta av den skattelättnad som tonnagebeskattningen avses innebära. Emellertid har utskottet fått den uppfattningen vid hörande av berörda parter att propositionen är så utformad att de som företräder rederierna säger sig vara föga intresserade av att tillämpa nämnda lag.
Såsom framförs i betänkandet är det speciellt fraktfartygsrederierna som är mycket missnöjda med den utformning lagen har fått dels på grund av att man nyligen genomfört betydande nyinvesteringar och har därför inte något behov av tonnagebeskattning och dels så innehåller den finska tonnagebeskattningslagen inte tillnärmelsevis motsvarande förmåner som i de övriga medlemsstaterna i EU.
Fraktfartygsföreningen som är en riksomfattande rederiförening representerar 11 rederier vilka äger 47 lastfartyg i utrikesfart och med sammanlagt c:a 1000 sjöanställda. Samtliga medlemsrederier har meddelat att man väljer den nuvarande samfundsskatten framom det nu aktuella förslaget till tonnageskattelag.
Det föreslås i propositionen att inkomsterna från den skattefria försäljningen inte skall omfattas tonnageskattesystemet. Detta betyder förstårs att tonnageskattesystemet inte heller blir intressant för passagerarfartygens del.
En annan synpunkt som framförts är att ändringar bör ske bl.a. när det gäller reglerna om den latenta skatteskulden, tidsfristen för införskaffande av nytt tonnage samt den tid inom vilken bolagen skall ansöka om att bli godkända som tonnageskatteskyldiga företag.
En diskussion har också förts angående behörigheten när det gäller denna beskattning för ifall man kan benämna tonnagebeskattningen som en näringsskatt så skulle den falla under landskapets lagstiftningsbehörighet.
Landskapsstyrelsen har i detta ärende begärt utlåtande av Ålandsdelegationen som definierat begreppet näringsskatt som en avkastningsskatt, som riktar sig mot avkastningen av en bestämd verksamhet, såsom varvsindustri, kvarnar, hantverk, lanthandlares affärsrörelse och apotek. I Ålandsdelegationens utlåtande följer sedan ett resonemang om vad som är näringsskatt och vad som inte bör räknas dit, men Ålandsdelegationens slutsats är: ”Den i utkastet till regeringspropositionen angivna tonnagebeskattningen avser att vara ett i skattelättnadssyfte infört, temporärt alternativ till normal inkomstbeskattning av huvudsakligen såsom internationell sjöfart bedriven verksamhet. I både materiellt och formellt hänseende är tonnagebeskattningen infogad i den allmänna inkomstbeskattningen. Tonnagebeskattningen skulle inte utgöra en extra pålaga för vare sig redare eller befraktare.” På grund av detta finner Ålandsdelegationen att tonnageskatten i den utformning den har i regeringspropositionen inte är en näringsskatt i enlighet med vad som avses i självstyrelselagen, alltså är den en riksbehörighet. Jag kan tillägga att Ålandsdelegationen inte var eniga i sitt utlåtande.
Även om det finns många kritiska åsikter från berörda parter har ändå utskottet fått klart för sig att det på sikt är till fördel att tonnagebeskattning införs även med den utformning som som föreslås i propositionen eller som en av de hörda sade: ”det är bättre att vi är med för då kan det i alla fall finnas möjligheter till eventuells förändringar och förbättringar i lagen , som skulle närma oss den lydelse lagen har i motsvarande regelverk i övriga EU-stater” och detta är en linje som landskapsstyrelsen helt säkert kommer att arbeta efter.
Till sist vill jag nämna att en reservation bifogats till utskottets betänkande av ltl Harriet Lindeman, som jag antar att ltl Lindeman själv kommer att redogöra för.
Ltl Harriet Lindeman:
Fru talman!
Också det här var en intressant lag som vi hade mycket och givande diskussioner om samt där vi hade mycket hörande, mycket mera än i det tidigare lagförslaget. Jag vill påstå att vi också här var relativt eniga i utskottet om vad som skulle stå i vårt betänkande. Jag kan konstatera, precis det som ordföranden sade, att det här är en mycket speciell lagstiftning såtillvida att den inte är till nytta för någon, som det uttrycktes i utskottets hörande. Det är ganska ovanligt på det sättet att det brukar ändå vara någon grupp som gärna ser att en lagstiftning kommer till stånd och att den är bra för någon, men i det här fallet visar det sig högst troligt att den inte kommer att användas överhuvudtaget, inte heller på rikshåll var den speciellt intressant. Men som sades här tidigare var bedömningen ändå att finns den i riket skall den finnas här och det är lättare att förändra en lag i positiv riktning som finns än att börja från noll. Det är grundtankarna för vårt förordande.
Jag har lämnat in en reservation om hur man i utskottet arbetar gentemot landskapsstyrelsen. Vi vet att det här också är frågor som har diskuterats, debatterats och det har varit en långdans när det gäller sjöfartsnäringens vikt och hur vi kan gå vidare med de frågorna ur ett åländskt perspektiv. Vi vet att vi inte har lyckats på det sätt som vi tycker att skulle ha varit nödvändigt ur konkurrenshänseende med framför allt Sverige, men också sett ur ett europeiskt sammanhang. Därför tyckte jag, utgående från allt hörande och från de diskussioner vi hade i utskottet, att det skulle vara värdefullt att man skulle ha lagt en kläm där lagtinget skulle hemställa hos landskapsstyrelsen om åtgärder för att beträffande villkoren i landet för sjöfart både avseende tonnagebeskattningen och fartygsregisterregleringen likställer dem med villkoren i de övriga nordiska och mellaneuropeiska EU-medlemsstaterna. Som sagt, vi var kanske inte oeniga om det, utan det var mera diskussion om man skall lägga en kläm eller inte och till vilken nytta är det. Ser man i backspegeln kan man konstatera att ibland anses det att vara till nytta när hela lagtinget står bakom olika frågor och ibland är det till ingen nytta. Jag är övertygad om, också efter att vi har haft diskussionerna, att vi stampar på stället i kontakten med regeringen när det gäller sjöfartsfrågorna. Därför är jag övertygad om att det kunde vara till nytta för landskapsstyrelsen med en gemensam kläm från lagtingets sida.
Jag återkommer till klämmen och aviserar klämförslaget redan nu.
Vicelantrådet Erland:
Fru talman!
Jag är nöjd med betänkandet. Det är väl också här en sådan situation att vi är tvungna att acceptera den lagstiftning som görs inom ett område där vi inte hävdar behörigheten i det enskilda fallet. När det gäller behörighetsfrågan har jag från början haft ett frågetecken för det här fallet just därför att det är en temporär avvikelse från den reguljära inkomstbeskattningen, samfundsskatten. Det är därför jag lite förundrar mig över reservationen; det är väl ingen som tvivlar på något sätt på att inte hela lagtinget står bakom alla åtgärdsförslag när det gäller sjöfartspolitiken. Det är ganska tydligt i de eniga utskottsbetänkanden som har varit under de senaste åren. Om man skulle tänka sig vad man skulle sig bakom med reservationen måste det vara behörighetsfrågan: skulle vi alltså hävda behörighet i den här frågan? Om jag ger lite bakgrund till det hela, så begärde landskapsstyrelsen att finansministeriet skulle höra Ålandsdelegationen; det gjorde ministeriet inte. Vi förankrade detta i självstyrelsepolitiska nämnden och sade att vi skall naturligtvis hävda behörigheten, men vi begär ett utlåtande från Ålandsdelegationen eftersom frågetecknet med en temporär skatt fanns, som då inte skulle ha karaktären av näringsskatt. Vi sade, också det förankrat i lagtinget, att vi kommer att acceptera ÅD:s åsikt i den här frågan. Det gjorde vi och det hade alltså den avsikt som ltl Pehrsson läste upp. I och för sig var inte Ålandsdelegationen enig, men de två reservanter som fanns till beslutet reserverade sig inte i sakfrågan utan reserverade sig på det sättet att man ville klargöra självstyrelselagen 18 § 5 punkten när det gäller näringsskattebegreppet.
När det gäller våra möjligheter att agera kan man fråga sig: Skulle vi här gå in för det som sägs i villkoren i övriga nordliga och mellaneuropeiska EU-medlemsstater? De är i och för sig olika, men om vi jämför med Sverige skulle Åland på något sätt gå in med en extra restitution till den som Finland har gjort, vi skulle alltså via budgeten gå in med 150-160 miljoner. Det är också en sak som man kan fråga sig om är möjlig för oss att göra.När det alltså gäller landskapsstyrelsens åtgärder är det åtgärder som vi endast kan rikta mot riksmyndigheterna. Jag ser reservationen mera som en politisk deklaration, en vädjan om att inför sig själv visa sitt engagemang för sjöfartsfrågorna. Det blir liksom lite ett slag i luften, i och för sig inte ett särskilt hårt slag, men ett slag i luften. Jag tror dock att varenda en kan ställa sig bakom tanken att vi skall vidta åtgärder beträffande villkoren. Det är någonting som vi nu går vidare med i olika arbetsgrupper. Vi har alltså representation i en nordisk arbetsgrupp, vi har representation i kommunikationsministeriets arbetsgrupp för sjöfartsstrategi och vi har naturligtvis vårt eget arbete.
Men en sak som inte står i betänkandet och som i alla fall är värd att lyfta fram – jag har gjort det någon gång tidigare – är att landskapsstyrelsens sjöfartspolitik är inte utan resultat, dvs. för ett år sedan var stödet till sjöfarten aviserat till noll och jag kan visa ett brev från kommunikationsministern och andre finansministern, där det står att man t.o.m. skulle undanta Åland från det stödsystem som skulle införas, liknande det som fanns i Sverige, Åland skulle alltså stå på noll. 166 miljoner stöd är inte oväsentligt; det är alltså en kamp mellan partierna i riket som har lett till detta och i den kampen har åländska företrädare deltagit med faktaunderlag. Det skulle vara otroligt misslyckat om vi hade stått kvar på noll. Den här landskapsstyrelsen har i alla fall åstadkommit ett första steg, dvs. 166 miljoner, en ändring av parallellregisterlagen och en tonnageskattelag som vi i och för sig hela tiden har hävdat att är otillräcklig och inte särskilt väl utformad, men som vi har bedömt att vi är tvungna att acceptera att riksdagen fattar besluten.
Om man alltså vill påstå att det inte skulle finnas enighet i lagtinget, så frågar jag mig: vad är det för oenigheter man vill lyfta fram? De oenigheterna måste i så fall vara att vi skall hävda att vi har behörighet på tonnageskatten och skall därför stifta en lag. Det skulle inte ha varit helt ologiskt att göra en sådan framställning i näringsutskottet, men jag utgår från att näringsutskottet har hört alla sakkunniga och vi har hört många sakkunniga i landskapsstyrelsen och gjort den här bedömningen. Jag kan förstå om det finns andra synpunkter, men vi måste ta ett beslut för att komma framåt. Samma sak är det med 166 miljoner i stöd: det är inte tillräckligt, det är inte likställda konkurrensvillkor, men vi hävdar sådana villkor som en målsättning. Vi har inte nått ända fram, vi går vidare i frågan och vi satsar på att hela tiden hålla de berörda informerade om betydelsen av Ålands sjöfart som näring i riket och som näring på Åland och vi kommer också att göra vad vi kan för att i nästa regeringsdeklaration få ännu starkare skrivningar och starkare bindningar. I den här frågan har det blivit ett stödsystem. Vi hoppas att rederierna skall se det här som ett andrum för mera verkningsfulla åtgärder och att det inte skall bli en utflaggning, men, som sagt, det är inte vi som har behörigheten, det är inte vi som har instrumenten i vår hand, men däremot har vi möjlighet att påverka den politiska opinionen i riket och på nordiskt plan samt på EU-nivå.
Ltl Lindeman, replik:
Herr talman!
Jag tyckte att jag försökte redogöra för varför jag lade klämmen och varför jag reserverade mig. Som jag sade var vi överens i utskottet, jag tror vi är överens i hela lagtinget i dag och vi är överens med landskapsstyrelsen i dag. Det kanske inte alltid har varit så om man tittar i backspegeln, men i dag tror jag faktiskt att vi är det. Det handlar om hur man skall föra politik. Jag tycker att en näring som är så livsavgörande för Åland, som faktiskt sjöfarten är – inte ens ålänningen i gemen förstår alla gånger vikten av sjöfartsnäringens betydelse, det är svårt att sätta sig in i det, för mig tog det länge och jag kanske inte ännu förstår hur oerhört viktig sjöfarten är för den åländska välfärden och för att vi i framtiden skall kunna fungera här på Åland. Utgående från denna viktighet tycker jag att det skulle vara till nytta för landskapsstyrelsen att vi från lagtinget med en kläm ytterligare understryker vikten av att man arbetar vidare och får resultat. Det är inte fråga om någon osämja, utan det handlar, som sagt, om hur vi skall driva politik. Ibland har det sagts att det är bra när vi kommer med ett klämförslag och ibland är det inte bra – jag vet inte när det är bra och när det inte är bra! Jag tycker att det skulle vara jättebra nu om lagtinget hade ett klämförslag.
Vicelantrådet, replik:
Herr talman!
Det är upp till var och en att föreslå klämmar, men jag försökte reda ut på vilket sätt landskapsstyrelsen skulle vidta åtgärder. Det är väl det vi politiker skall ta ansvar för. Vi skall föreslå att det här borde vi göra för att förändra samhället, för att förbättra. I det föregående ärendet hade vi kommunalskattesatsen för samfund. Jag kan säga att det är en hjärtefråga för mig att lagtinget gör upp klämmar och har enhällighet, men vad hjälper det om vi inte påverkar systemet så att vi kan åstadkomma resultat! Jag tror säkert att alla kan för sig själva och för andra vädja om att sjöfarten skall ses som en hjärtefråga, men det viktiga är att föreslå vilka vägar vi skall gå? Skall vi ta över behörigheten, budgetansvaret, och begär vi den, kan vi få över den? Vi har en alternativ möjlighet i det här fallet, dvs. att stifta en egen tonnageskattelag, men det är ingen som föreslår det! Om man månar om sjöfarten borde man se vilka alternativ har vi. Jag är helt övertygad om att utskottets ordförande Anne-May Pehrsson och de andra inser sjöfartens betydelse. Det skulle vara konstigt om man i varje betänkande måste med en kläm säga, att egentligen menar vi nog allvar.
Lagtinget får använda klämmar som de vill, men jag anser att det lätt leder till missbruk om alla skall deklarera sin goda vilja, eftersom man måste utgå från att politikerna har god vilja. Sedan gäller det förmågan att hitta alternativen, det är det som är det intressanta.
TALMANNEN: Tiden är ute!
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Strand, replik:
Herr talman!
Jag själv har inte varit ledamot av lagtinget mer än två och ett halvt år, men det räcker för mig för att komma ihåg hur ltl Erland stod i salen och pratade om ”pallerregister”, han hånade nästan förra landskapsstyrelsen för att man drev på i sjöfartsfrågorna, så till den delen skall jag lyfta på hatten och tycker att det är bra att ledamoten Erland har ändrat åsikt och följer den frisinnade linjen. Att vi inte skulle ta klämmen förstår jag inte, för vi vet att det var samma resonemang, vi skulle lita på landskapsstyrelsen och vi skulle låta dem ta ansvar för elöverföringsavgifterna, det var ingen kläm där vi skulle ge några direktiv och alla vet vilket platt fall det blev häromsistens när finansminister Ringholm var här. Jag tycker nog att vi skulle kunna ta klämmen. Ledamoten Erland nämnde att man inte hade misslyckats med de 166 miljonerna. Det var bra med 166 miljoner, men det var de facto så att det var någonting annat som facken och regeringen hade kommit överens om för att facken skulle gå med på sänkningen, så jag ser det med beaktande av den behandling vi hade i finansutskottet och det öppna utskottshörandet som ett stort misslyckande från landskapsstyrelsens sida. Ett nollresultat skulle antagligen inte ha inneburit något annat än att självständighetsnäringen skulle ha fått lite mer bränsle till brasan.
Vicelantrådet Erland:
Herr talman!
Det är ett grundläggande faktum att om facket och regeringen gör upp om olika belopp har vi mycket små möjligheter att påverka det. Jag konstaterar att när vi tillträdde i landskapsstyrelsen var det noll och det är 166 miljoner på den skalan. Det är alltid någonting, det var noll från början när vi tillträdde, man skulle undanta Åland. Det var vad den här landskapsstyrelsen lyckades åstadkomma.
Ltl Strand, replik:
Herr talman!
Vicelantrådet Erland har helt rätt att det är noll från början; det är det alltid i en förhandling. Målet var de facto från början 480 miljoner, varvid man sänkte till 240 miljoner och sedan fick man gå ner till 166 miljoner efter landskapsstyrelsens misslyckande att föra fram ordentliga argument.
Vicelantrådet Erland:
Fru talman!
Det är väl karaktäristiskt för Frisinnad Samverkans historieskrivning att man inte ser framgångarna för historiens bråte. Men det är ett faktum att i ett brev från regeringen i början av april föreslog man att Åland skulle stå utanför allt vad stödsystem heter och från den utgångspunkten, som jag kan redovisa för - det finns väl andra som kan redovisa varför det var noll och vi skulle uteslutas från systemet – har vi fått en parallellregisterlag, vi har fått en tonnageskattelag, men vi har också fått ett betydande stöd men som dock inte är tillräckligt för konkurrensen. Det är inte vår sak att besluta och ta budgetansvar utan det är regering och riksdag.
Ltl Roger Jansson:
Herr talman!
Jag skall inte för min del gå in på historieskrivningen ikring sjöfartspolitiken. Den har vi berört i så många andra sammanhang. Folk börjar kunna den och mina kolleger här har varit uppe i den diskussionen. När det blir aktuellt att lägga ltl Lindemans kläm i den behandlingen kommer jag att anföra de synpunkter som finns som stöd för det. Det hör inte till dagens detaljdiskussion ännu, men hennes motiv för klämmen är klara, tydliga och också nödvändiga för lagtinget i förhållande till landskapsstyrelsen. Jag tänkte tala om det som utskottsordföranden tog upp: frågan om tonnageskatten skall betraktas som en näringsskatt i Finland eller icke. Jag har talat om det många gånger här, liksom i självstyrelsepolitiska nämnden, men senast i remissen av detta ärende till näringsutskottet och som ni alla vet delar jag definitivt inte Ålandsdelegationens, kan man säga, krystade och oeniga motiv, alltså majoritetens krystade motiv, för det här. Men vi vet hur rättssamhället Finland till den här delen fungerar när det gäller att bedöma vad som är näringsskatter: den högsta juridiska instans som vi har i landet är riksdagens grundlagsutskott, den högsta juridiska instansen i bedömning av vad som är vad när det gäller bl.a. beskattningsfrågor. Redan det ger sådana signaler om att det som är rätt och riktigt är på undantag ibland och kanske t.o.m. ofta när det gäller frågan om näringsskatt, såsom vi från självstyrelsens sida har upplevt det. Som jag sade i remissen är det naturligt för Ålandsdelegationens majoritet att inse att det är grundlagsutskottet som gör tolkningarna och då har de att följa det. Det har då Ålandsdelegationens majoritet gjort och därför blir det krystade motiveringar, eftersom motvieringarna är både juridiskt och politiskt ytterst svaga. Det enda hoppet man har, eftesom vi inte har någon internationell hjälp att hämta i dessa sammanhang, inom självstyrelsen när vi har passerat Ålandsdelegationen är Högsta domstolen och det menar jag att vi i det här ärendet måste använda oss av. Den här framställningen berör den del av tonnagebeskattningen där vi har definitiv behörighet, alldeles klar och tydlig, enligt självstyrelsen och som nu ännu inte åtminstone grundlagsutskottet har tummat på, även om det även där när det gäller samfundsskatten börjar bli gränsfall. Den här framställningen är på det sättet klar och tydlig, men i sammanhanget i det här resonemanget som utskottsordföranden tog upp är det viktigt att framhålla våra åsikter om hur vi ser på den stora behörighetsfrågan. Jag tycker att det vore generande för lagtinget att låta sig nöjas med den här typen av motiveringar som Ålandsdelegationens majoritet antagligen har sett sig tvungna till att ha med beaktande av grundlagsutskottets tidigare bedömning.
Jag hoppas att självstyrelsen skall ha så pass mycket ryggrad att man väljer den vettiga vägen här och låter HD göra bedömningen och sedan får vi se om de också går emot den självklara rätten som vi har enligt självstyrelselagen att hantera de här frågorna inom ramen för näringsskattebehörigheten, så får vi sedan överväga andra politiska åtgärder. Men det är den högsta dömande makten vi har att ta ställning till de här frågorna enligt självstyrelselagen Även de är, tyvärr underställda, kan man väl säga, eller brukar starkt ta hänsyn till riksdagens grundlagsutskott, men å andra sidan har de visat lite civilkurage i HD i några frågor gentemot riksdagen också, så kanske man kan göra det eventuellt i den här frågan. Därför hoppas jag att vi här i lagtinget skall kunna bli överens om att landskapsstyrelsen bör eller måste, bör åtminstone, lägga fram ett eget skatteförslag när det gäller tonnagebeskattningen såsom näringsskatteform så att vi får den prövad och att detta sker till septemberlagtinget. Därför vill jag efterhöra hur lagtinget ser på möjligheten att göra denna komplettering i en stora utskottsbehandling. Det är inget ärende som brådskar på något sätt utan det kan väl behandlas seriöst i stora utskottet för att då i förhållande till näringsutskottet göra den här kompletteringen om behörighetsfrågan. Gör vi det inte nu så har vi försuttit våra chanser. Naturligtvis kan vi säga, att jo, men, landskapsstyrelsen kan ju göra det på egen hand utan att lagtinget gör det, men det är lite konstigt om landskapsstyrelsen skulle välja en sådan väg när man har begärt utlåtande från ÅD utan lagtingets klara uppfattning i sammanhanget. Jag ser gärna att man kunde få en stora utskottsbehandling av frågan av det skälet. Då skulle vi i och för sig också få lite mera tid att oss emellan diskutera den allmänna sjöfartspolitiska situationen för Ålands del, som är långt, långt mer alarmerande än för Finlands del - vi förfaller lätt till att diskutera situationen i den finska sjöfartspolitiken, men för det här samhället, ekonomiskt, kan vi få vilken dag som helst meddelande om att nu gör man si och så på grund av den finska sjöfartspolitiken, det är någon i London som sitter och bestämmer det.
Vi ges i samband med stora utskottsbehandlingen också lite mera tid att diskutera den fråga som ltl Lindeman här väckte, som vi först i tredje behandling skall ta ställning till. Men jag hoppas att man kunde komplettera det i stora utskottet med en hemställningskläm om behörighetsfrågan. Tonnageskatten är en skatt som uttas som en avgift av en näring och av bara en näring i landet. Det är fel att blanda den med inkomstskatten, för inte i något annat europeiskt land där det finns tonnageskatt har den med inkomstbeskattningen att göra. Att man i Finland gör några krystade tolkningar att det är en ersättning till inkomstskatten får stå för dem, det gör man kanske för att det inte skall vara en näringsskatt, så att man slipper att använda sig av självstyrelselagen i det här sammanhanget, så det vore sorgligt om inte lagtinget här kunde markera självstyrelsens intressen i den här frågan. Jag är åtminstone övertygad om att herr talmannen är beredd att göra det!
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?
Ltl Roger Jansson: Herr talman! Som jag redan sade hade jag förväntat mig en liten dialog om mitt resonemang. Det kom plötsligt från min sida, så jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskottet.
Ltl Strand: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Roger Janssons förslag om remiss till stora utskottet.
TALMANNEN: Ltl Roger Jansson, understödd av ltl Strand, har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslag om detta. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl Roger Janssons förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att förslaget har omfattats av minst åtta ledamöter. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet. Ärendets första behandling är avslutad.
Föredras för enda behandling ärende nr 10:
Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 2001. (BB 1/2001-2002).
Enligt 9 § reglementet för lagtingets bibliotek skall berättelse över bibliotekets verksamhet avges för varje kalenderår. Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till kännedom.
Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget antecknar sig berättelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.
Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats
Landskapsstyrelsens framställning angående ny lagstiftning om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen. (FR nr 25/2001-2002).
Ärendet kommer upp för remiss vid plenum torsdagen den 30.5.
Ltl Roger Janssons enkla fråga om landskapsstyrelsens agerande angående den svenska elnätstariffen. (EF nr 13/2001-2002).
Svar på frågan kommer att avges vid plenum onsdagen den 29.5.
Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 29 maj kl. 13.00. Plenum är avslutat.
(Plenum avslutades kl. 15.12).