PLENUM den  22 november 2004 kl. 9.30.  

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Katrin Sjögren).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens framställning angående förslag till budget för år 2005. (FR 1/2004-2005 jämte finansmotionerna nr 1-60/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman, ärade ledamöter, ärade åhörare.

Budgetförslaget för 2005 diskuteras i en väldigt speciell situation här på Åland. Formellt sett har den här landskapsregeringen förelagt lagtinget ett enhälligt budgetförslag, ett budgetförslag som trots de svårigheter vi har haft kan läggas fram i balans och t.o.m. med ett litet överskott, något som ingen av oss, inte ens de mest optimistiska i landskapsregeringen kunde tro för ett år sedan. Det här bygger på ett hårt arbete både från förvaltningens sida och från politikernas sida och också på att vi har haft goda omständigheter på inkomstsidan.

 

Samtidigt, fru talman, har vi också ett samhälle med i stort sett full sysselsättning, där den största svårigheten i dag när vi diskuterar med näringslivet är: hur skall vi kunna få mera arbetskraft till våra företag för att kunna utvecklas ytterligare. Det är den ena sidan.

 

Den andra sidan, fru talman, är att efter att landskapsregeringen enhälligt har klubbat budgetförslaget så har saker och ting hänt på den politiska arenan. Ett av de fyra partierna, nämligen liberalerna, meddelade mig som lantråd senaste fredag att man drar bort sitt stöd från den här landskapsregeringen. Det betyder formellt sett att det i dag finns bara 14 mandat som stöder landskapsregeringen: centern, Frisinnad Samverkan och Obunden Samling. Men trots det kommer vi att tillsammans med de liberala ledamöterna försvara det budgetförslag som vi har jobbat fram gemensamt. Utgångspunkten för det är att vi anser att det är viktigt att man tar ansvar för den åländska samhällsekonomin och håller i den trots att det just nu är en väldigt turbulent och svår situation. Samtidigt har också de tre oppositionspartierna lämnat in ett misstroendeförslag, också senaste fredag, vilket kommer till behandling, om ingenting annat händer före det, på torsdag och själva debatten torde bli nästa måndag, vecka i dag. Man kan alltså lugnt säga att den politiska situationen är lite turbulent, men när det blåser är det också viktigt att man håller hårt i rodret och ser till att fartyget inte tar alltför mycket skada av den turbulens som finns runt om oss, och med fartyget menar jag i det här fallet det åländska samhället. Det skall inte behöva ta alltför mycket skada av den politiska maktkamp som för tillfället pågår, även om det utan tvivel blir så att farten framåt tyvärr kommer att stoppas upp något av den politisk situation som vi för tillfället har.

 

Centern, FS och obundna plus de liberala ledamöterna kommer under den här remissdebatten att försvara och förklara det budgetförslag som vi enhälligt har lagt fram till lagtinget.

 

Fru talman!

En annan viktig sak som har inträffat efter det att vi lämnade budgetförslaget är att vi i traditionell ordning från landskapsregeringens sida har haft den s.k. aftonskolan med Finlands regering. Även om den saken har kommit något i skymundan av de andra händelserna här på den politiska arenan, anser jag ändå att för det åländska samhällets utveckling har det arbetet och det mötet en viktig betydelse. På agendan för det här året fanns en utvecklingsstrategi för det åländska samhället och hur vi kan ha en bra samhällsekonomi på Åland framöver. För ett år sedan när vi hade diskussioner med Finlands regering var huvudpunkten sjöfarten och vi lyckades på det mötet diskutera fram en sådan lösning och ett åtagande från Finlands regering att man skall lösa sjöfartsproblemet, och vi ser resultatet av det: vi har de åländska fartygen kvar under åländsk/finländsk flagg; Birka Paradise har satt åländsk flagg på sitt fartyg och vi har också sett att de åländska rederierna har börjat skaffa mera tonnage.

 

Jag vill i det sammanhanget säga att jag har varit med ett flertal år, ganska många år – kanske för många, tycker vissa i den här salen – i det här arbetet och det har gett mig erfarenhet och insikter i hur man i viss mån tänker i Finlands regering och i de olika ministerierna. För ett antal år sedan när vi kom till Helsingfors och diskuterade sjöfartsfrågor tittade man på oss och undrade vad vi egentligen pratade om. I dag när vi kommer till Helsingfors och pratar sjöfart finns det en betydligt större förståelse för den näringens betydelse  för landet som helhet och speciellt för Åland. Bakom den här insikten på högsta politiska nivå i Finland ligger hårt politiskt och framför allt enträget politiskt arbete, hårt arbete från olika näringslivsorganisationer, löntagarorganisationer och fram för allt kanske också de s.k. klusterutredningarna, som visar den näringens betydelse.

 

Fru talman!

Orsaken till att lyfter fram sjöfartsfrågan är den att jag tycker att den visar hur viktigt det är att man är uthållig och enträget arbetar vidare trots att man ibland kanske upplever att motvinden är ganska stark och oförståelsen nästan total. Har man tillräckligt med argument och tillräcklig uthållighet lyckas man ändå till slut komma i mål. Samtidigt är det så att sjöfartsfrågan har utan tvivel varit den absolut viktigaste som den här och framför allt den tidigare landskapsstyrelsen jobbade med; att få en positiv lösning på den var helt enkelt ett måste för annars skulle vi ha haft ett helt annat läge i den budgetdiskussion som vi har framför oss de närmaste dagarna. Nu kan vi i stället se framåt med en viss tillförsikt för det åländska samhället; skulle vi ha haft en total utflaggning, som var ett scenario för lite över ett år sedan, så kan ni själva tänka er hur det åländska samhället och hur tankarna skulle ha varit i dag.

 

På den aftonskola som vi hade förra veckan var också sjöfarten med på agendan och i dag finns det en förståelse på högsta politiska nivå i Finland för näringens betydelse för landet som helhet och för Åland. I det arbete som pågår i den av kommunikationsministeriet tillsatta arbetsgruppen är det viktigt att man nu lägger fram konkreta förslag hur man skall kunna ordna finanseringen för nyanskaffningar av tonnage. En bättre politisk jordmån än det finns i dag tror jag att det aldrig har funnits i republiken Finland att förstå sjöfartens betydelse. Man inser också att det är en näring som inte bara är viktig för landet och för Åland utan det är också en näring som har utvecklingsmöjligheter globalt och man inser att det här är någonting som man måste vara med och ta vara på.

 

Fru talman!

Utöver det här fanns också på agendan i aftonskolan språkfrågan. Det är någonting som vi från landskapsregeringens sida alltid i stort har med i diskussioner med regeringen och nu finns det också en uttalad vilja från regeringen Vanhanens sida att försöka medverka till att statsmakten skall kunna leva upp till självstyrelselagens stadganden om att språket skall vara svenska. Man pekar på att statsförvaltningens olika tjänstemän måste skaffa sig dels kunskaper om självstyrelsesystemet, dels att man skall kunna sköta det på svenska. Det här är ingen hokuspokuslösning; vi kommer säkerligen att ha samma problem framför oss, men det finns i varje fall en uttalad vilja som vi kan hänvisa till när vi som politiker och våra tjänstemän hamnar i olika praktiska situationer där det inte fungerar. Då har man ytterligare ett stöd i ryggen. Den frågan är någonting som vi alltid från landskapets sida måste ha på agendan, för det är ett växande bekymmer hur man skall kunna få systemet att fungera i enlighet med vad självstyrelselagen stadgar.

 

Fru talman!

Utöver frågan om sjöfarten och språket fanns också skattegränsen med. Man har också i regeringen insett att det här är ett problem och det finns en målsättning att försöka ytterligare förbättra situationen i enlighet med också de svenska förslagen. Det här kräver också att man fortsätter att skjuta på och driva den här frågan framåt.

 

Fru talman!

Det som sedan har varit det största problemet i aftonskolearbetet under det gångna året har varit beskattningsfrågorna och ekonomin. Från åländsk sida har vi utgått från att när den s.k. ekonomiska utredningen skulle bli klar, vilken tillsattes för tre och ett halvt år sedan, måste vi kunna lita på de löften som har givits från högsta ledande politikerna här i landet, presidenten, statsministrar, justitieministrar, att när utredningen är klar skall man kunna gå vidare också med nästa steg i den ekonomiska utvecklingen. Det visade sig att i aftonskolegruppen på tjänstemannasidan var det hart när omöjligt att komma fram när det gällde beskattningsfrågorna. Man var överhuvudtaget inte beredd att diskutera dem i det här läget. Inför vårt möte med regeringen senaste vecka var situationen minst sagt låst. Vi från åländsk sida hävdade att det här är en förtroendefråga för politiken och för självstyrelsepolitiken, att vi måste kunna visa på att självstyrelsen utvecklas och den skall också kunna utvecklas på det ekonomiska området, medan man från regeringens sida sade, att nej, nu har vi fått den här utredningen, nu kanske vi skall fundera på de här sakerna några år till. Och det förstår ni alla att det är en sak som vi från politiskt ansvarigt håll inte kan acceptera, så vi ägnade största delen av tiden i våra diskussioner med regeringen att förklara hur viktigt det är att man från regeringens sida förstår att det här är något av en förtroendefråga och det är inget tvivel om att klumpsummesystemet som sådant ger pengar till det åländska samhället och till offentlig sektor på ett sätt som har gjort att vi har kunnat utveckla den delen av vårt samhälle, men skall Åland kunna vara en verklig autonomi måste det vara så att man skall inte ha bara kontroll över utgiftssidan, man måste också ha en viss kontroll över intäktssidan, och det skapar också i förlängningen ett större ansvar i det åländska samhället, för det är inte bra om det åländska samhället utvecklas på det sättet, att jo, jo, vi får en stor och trygg klumpsumma, vi kan fortsätta att spendera den och sedan tänker vi inte på hur vi skall skapa dessa resurser. Det är egentligen det viktigaste och den viktigaste uppgiften för landskapsregeringen och också den här församlingen Ålands lagting. Här tycker jag själv att utvecklingen inte har varit sund. Det finns många fördelar med klumpsumman, men det här är svagheten. Efter en lång argumentation lyckades vi få regeringen att förstå att man inte kan ytterligare en gång bara säga att nu skall vi vänta, utan vi fick till stånd ett s.k. toppmöte med regeringens ledande politiker: statsministern, finansministern, justitieministern och svenska folkpartiets ordförande miljöminister Enestam. Det är första gången som åtminstone jag har varit med om att vi har fått upp de ekonomiska frågorna på den nivån att vi kan konkret sätta oss ner och diskutera med Finlands regering: hur skall den ekonomiska självstyrelsen utvecklas. Med det skall man inte tro att nu har vi mera behörighet på beskattningsområdet, utan tvärtom är det så att nu har vi skapat ett forum för att faktiskt diskutera med dem; nu gäller det för oss att visa här från åländsk sida tydligt vart vill vi komma och att vi har goda argument med oss inför den diskussionen.

 

Fru talman!

När det gäller beskattningen är det naturligtvis riktigt att säga vad är det för beskattning som ni pratar om. Jo, det som vi har med i handlingsprogrammet för den här regeringen är den indirekta beskattningen, det är samfundsbeskattningen och kapitalbeskattningen. Den indirekta beskattningen motiverar vi med det att det är viktigt med tanke på att Åland är ett servicesamhälle. Turismen är viktig och skall vi på något sätt kunna materialisera det s.k. skatteundantaget så att också det landbaserade näringslivet får nytta av det är det just på den indirekta beskattningens område som de möjligheterna finns och kanske framför allt på turistområdet, om vi vill se till att vi skapar en livskraftig och konkurrenskraftig turism, t.ex. med de baltiska länderna.

 

Jag tror att ingen behöver upprepa samfundsbeskattningen för detta forum. Vi vet alla att det i dag inte ens är en offensiv satsning; det är närmast en defensiv för att försvara den behörighet som vi har eftersom statsmakten i stort varje år tar en liten del av oss egentligen. Det här argumentet tror jag att lite börjar nötas in, men det gäller att orka fortsätta.

 

Kapitalbeskattningen är en annan tydlig skatteform där Åland, med dagens system, går miste om en del därför att vi har en annan näringsstruktur här på Åland vilket gör att Åland betalar mer än 0,45 procent av kapitalbeskattningen till Finland; 0,45 får vi tillbaka, men det som är över det blir på andra sidan. Det är inte speciellt stimulerande för de åländska kommunerna att i dag bedriva en aktiv näringspolitik när man ser att pengarna far näsan förbi och far till Helsingfors och sedan kommer en del tillbaka till landskapets skattekassa.

 

Här finns det alltså många både interna  argument som vi har men också rent självstyrelsepolitiska varför de här frågorna måste föras framåt. Aftonskolan skapade förutsättningar, på samma sätt som förra årets skapade förutsättningar för en lösning på sjöfarten, att få en konkret diskussion med regeringen om de här frågorna.

 

Men, fru talman, jag understryker det igen att det krävs mycket arbete och mycket pratande före man har kommit till något konkret resultat i de här frågorna.

 

Fru talman!

Det finns mycket man kunde säga i den här politiska situationen som vi nu befinner oss i, men jag hoppas att det skall bli en intressant och bra debatt kring de ekonomiska frågorna i budgetförslaget därför att jag tycker själv – jag tror det är min 14 budget som jag är med och lägger fram – att det här är en av de mest intressanta budgeterna därför att den både gasar och den bromsar. Det är naturligtvis där vi har bromsat, nämligen inom offentlig sektor, på det sättet att vi i dag med det budgetförslag som ligger minskar totalantalet anställda inom offentlig sektor med några personer. Det är förstås där som det politiska gnisslet har kommit och det har visat sig att ett av de samverkande partierna inte kan tänka sig att stå bakom det här förslaget.

 

Men jag vill, fru talman, avslutningsvis ändå säga det att jag var med i början av nittiotalet i den landskapsstyrelse som då arbetade när den stora arbetslösheten och den ekonomiska krisen utbredde sig i Finland. Ni vet själva hur siffrorna var då: 17-18 procents, nästan 20,  arbetslöshet i landet; här på Åland inträffade Slite-konkursen och då sade näringslivet till oss, att för sjutton se nu till att ni också tar bort var sjunde från offentlig sektor, för vi måste också ha samma hjärnbad här på Åland som man har i Finland som helhet. Men då sade vi enhälligt från den landskapsstyrelse som jobbade då, att nej, nu är det nedåtgående siffror, vi har en arbetslöshet i vårt samhälle, nu gäller det att se till att vi inte är med och skjuter på den arbetslösheten utan vi skall se till att vi hjälper till att hålla en bra sysselsättning här i landskapet. Det tycker jag var en klok politik i den situationen. I dag har vi med facit i hand sett att offentlig sektor har vuxit, nästan dramatiskt, kan man säga, under de senaste tio åren. Vi har skapat ett välfärdssamhälle som saknar sin like, åtminstone i Norden och i Europa och någonstans måste man hitta en punkt där man balanserar offentlig sektor och privat sektor. Jag anser att vi har passerat den punkten och vi måste se till att vi får mera livskraft i privat sektor och håller igen på offentlig sektor. Det som skiljer oss i dag 2004 från 1994 är det att i dag finns det en stor efterfrågan i det åländska samhället på duktig arbetskraft. De åtgärder som vi vidtar i det här budgetförslaget gör att vi egentligen är med och dels balanserar offentlig sektor, dels ger mera kraft det privata näringslivet.

 

Med det, fru talman, vill jag förklara mitt eget handlande och den politik som jag till fullo stöder som vi genomför i och med det här budgetförslaget.

 

Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka vicelantrådet och finansansvariga Jörgen Strand för ett mycket bra arbete med sin första budget. Det har inte varit någon lätt uppgift men han har gått in med full kraft. Jag vill också tacka alla mina övriga kolleger i landskapsregeringen för att det har funnits kompromissvilja och en vilja att ta ansvar för det åländska samhället och också vara med och fatta ibland lite svåra beslut. Tack skall ni ha!

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Att vi liberaler inte längre stöder landskapsregeringen under ledning av lantrådet Roger Nordlund beror inte i första hand på budgetens utformning utan det beror på helt andra orsaker, som vi kommer att återkomma till senare och framför allt i samband med misstroendedebatten. Därför kommer liberalerna inte att medverka till en vulgärdebatt i detta läge, som man kanske kunde anta att skulle kunna bli aktuellt. Vi kommer att behandla budgetförslaget så ansvarsfullt som vi kan och vi kommer att debattera det på en saklig nivå. Nu diskuterar vi alltså budgeten och ingenting annat.

 

Vad gäller klumpsumman och utnyttjandet av de resurser den ger är det upp till oss att använda den rätt. Att säga att klumpsumman automatiskt leder till en slöhet i beslutsfattandet är något som är svårt för mig att förstå. Goda resurser ger goda möjligheter med de rätta besluten.

 

Vad gäller kapitalbeskattningen anser vi dock ändå att såsom den nu är utformad är den ett problem för oss och för våra kommuner.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Politik handlar om att kunna ta ansvar. Den situation som landskapet nu befinner sig i tror jag att de flesta ålänningar lite funderar över, att man som ett regeringsparti egentligen två dagar före en remissdebatt skall äga rum och där ens ledamöter har varit med och tagit en enhälligt budgetförslag väljer att lämna landskapsregeringen och i praktiken budgeten lite vind för våg från deras sida, det ger inte en positiv signal att man är ett parti som kan ta ansvar också när det gäller svåra beslut. Jag kan försäkra ltl Mats Perämaa att det finns säkert många saker i den här budgeten som mitt eget parti och de andra samarbetande partierna skulle ha velat ha på ett litet annorlunda sätt, men budgetförslaget för 2005 är summan av många goda förslag från de fyra partierna, sedan måste man kunna kompromissa i slutändan och sedan måste man också ta ansvar att försöka föra det iland. Nu är det så att den liberala lagtingsgruppen har för sin del valt att lämna sitt stöd för den här landskapsregeringen och det budgetförslag som regeringen har lagt på bordet. Nu måste vi och jag som lantråd försöka göra det bästa för att argumentera för budgetförslag, och jag hoppas att det finns ekonomiskt ansvarskännande människor här i lagtinget som är beredda att föra det i mål.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Vi liberaler kommer att ta fullt ansvar för det budgetförslag som är framlagt, förutom de skrivningar om personalnedskärningar som är gjorda. Det är väl inte så ovanligt i ett budgetsamarbete att man i behandlingen i utskottet försöker få förändringar till stånd. Nu har det kommit fram att lagtingsgruppens önskemål om skrivningarna vad gäller våra ansvarsområden inte blev uppfyllda och det är därför vi har tagit beslutet att inte stödja budgeten till den delen. För övrigt har vi uttryckt vår vilja att stödja budgeten. Att regeringssamarbetsproblematiken kom fram samtidigt är en helt annan sak.

 

Jag vill också påpeka att de två motioner som liberalerna lagt, den ena av mig och den andra av ltl Sune Mattsson, är s.k. hjärtefrågor som vi har ansett att vi har rätt att föra fram. Min motion förde jag fram redan på ett möte som vi hade med de fyra regeringspartierna.

 

Jag vill än en gång säga, att liberalerna kommer att budgetbehandlingen att ta sitt fulla ansvar.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Kan man på ett bättre sätt beskriva den liberala politiken i dag! I landskapsregeringen är ledamöterna med på ett ansvarsfullt sätt och tar sitt ansvar, kompromissar och får igenom många fina saker, som de vill ha. Liberalernas lagtingsgrupp går emot, går ut i massmedia och säger, att nej vi stöder inte budgeten på den och den punkten. Senaste fredag meddelar liberalernas ordförande till mig, att nej, liberalerna lämnar landskapsregeringen, vi stöder inte längre landskapsregeringen. I dag stiger ltl Raija-Liisa Eklöw upp och säger jo, jo, vi stöder budgeten! Var finns liberalerna egentligen? Man kan inte ha både och.

 

Fru talman!

Jag återkommer till ordet politiskt ansvar och att man måste kunna lita på varandra. I mitt anförande lyfte jag fram början av nittiotalet, då det var ekonomiskt svåra tider. Jag vill lite jämföra liberala lagtingsgruppens agerande nu med då finansansvarige Lasse Wiklöf. I den första landskapsstyrelsen som jag var med hamnade vi på att dra in tjänstemännens semesterpremier, och det var minsann ingen lätt sak, inte minst för en socialdemokratisk finansminister att göra, men han var med i en landskapsstyrelse som var beredd att ta ett ansvar. Tar man också de svåra besluten ser man också till att man har sin grupp med sig i lagtinget. Det kallar jag för anvarsfull politik. Det skådespel den åländska allmänheten nu får beskåda tror jag nog att man sätter ett annat epitet på.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

I samband med valet 2003 uttalade alla partier att en av huvudfrågorna under kommande period var att få landskapets ekonomi i skick. Utgående från det och regeringens handlingsprogram har vi jobbat med de ekonomiska frågorna i regeringen. Vidare har alla partier genom de senaste åren fört fram att strukturella förändringar och prioriteringar är viktiga ingredienser för att få en långsiktig bärighet i landskapets ekonomi. Budgeten ni nu har framför er visar att regeringen på allvar tagit tag i dessa frågor både kortsiktigt och långsiktigt, vilket jag återkommer till senare i mitt anförande.

 

Jag vill först framhålla att vi just nu på många sätt har det bra i vårt åländska samhälle. Vi har mycket låg arbetslöshet, landskapets ekonomi är i skick, vilket budgeten framför er visar. Vi har mycket god sjukvård. Grund- och gymnasieskolan är prioriterade områden, såväl i landskapet som ute i kommunerna. Vi har en barn- och äldreomsorg som antagligen är Nordens bästa. Vår viktigaste näring sjöfarten – som lantrådet var inne på – är tryggad fem år framåt samt att landskapsregeringen nu tillsammans med Finlands regering på ett konstruktivt sätt jobbar för att långsiktigt säkra denna för Åland livsviktiga näring. Det här visar inte minst vår överenskommelse senaste vecka med regeringen i aftonskolan.

 

Vidare finns det i dag i vårt samhälle tillgång till mycket kapital för framtida investeringar, hur dessa bäst skall tas tillvara och vilka förutsättningar som behövs i form av enklare regelverk, lagändringar och annat, diskuteras just nu intensivt med representanter för åländskt näringsliv. Det här betyder inte att vi för all framtid kommer att ha denna fantastiska situation, men jag vill peka på dessa faktorer eftersom debatten enligt min mening ofta blir onyanserad både från opposition, från liberalerna i dag och även delvis i media. Det glöms ofta bort hur bra vi egentligen har det i vårt fantastiska samhälle.

 

Åter mera konkret till budgeten och budgetsituationen. Efter att min företrädare de senaste åren lagt budgeter med stora underskott kan vi nu från regeringen lämna en budget med ett litet överskott. Prognoserna pekar även på att den ackumulerade budgetsituationen kommer att vara i balans i och med bokslutet 2004. Då vi lade rambudgeten på vårvintern pekade prognoserna på ett underskott i år på 7 miljoner och en budget i balans först år 2007, medan vi nu, som sagt, kan lägga en budget med ett litet överskott. Orsaken till det här är, som lantrådet tidigare var inne på, en blandning av ökade intäkter och stram hållning.

 

Noterbart är även att vi lämnar 1 miljon av PAF-intäkterna ofördelade. Vi tar bara ut 1 miljon i avkastning från Posten jämfört med de 3 miljoner man tog senaste år. Dessa åtgärder är också långsiktiga på så vis att vi vill ha en jämn hållbar nivå på det uttag vi tar från Posten och PAF. Det är en farlig väg att bygga upp nya verksamheter och offentlig sektor utgående från dessa kanske tillfälligt höga intäkter.

 

En annan princip som vi jobbat efter är att investeringarna skall budgeteras och finansieras i den takt de förverkligas. Det betyder inte att man behöver budgetera hela summan, men det skall vara enligt i enlighet med förverkligandegraden. Så har inte varit fallet de senaste åren, då man intecknat kommande budgeter. Det är inte bra, oberoende vem som sitter i kommande landskapsregeringar.

Vi har därför i denna budget valt att betala bort båda badhusen, Godby skola och rett ut väginvesteringsanslagen för att komma i fas med den investeringsplan som finns upptagen i budgeten. När det specifikt gäller Godby skola är det här också en åtgärd som landskapsrevisorerna pekat på som vi måste vidta för att följa lagen; man följde inte lagen tidigare.

 

Fru talman!

Det här betyder inte att vi kan slå oss till ro för det finns även orosmoln, speciellt när det gäller intäktssidan. Jag tänker då på PAF som har ett avgörande domstolsutslag över sig. Vi vet inte heller hur skattereformen i Finland med sänkta skatter kommer att påverka intäktssidan i statsbudgeten och därmed också våra intäkter. Vi vet också att konjunkturen enligt de rapporter som har kommit är lite i avtagande. Det är alltså farligt att bygga upp verksamheter utgående från de här kanske tillfälligt höga intäkterna. Det är också farligt att bygga upp verksamheter och räkna med att skattegottgörelsen skall vara stigande varje år, för det är beroende på förhållandet mellan Finland och Åland på intäktssidan.

 

Utgående från detta är det viktigt att göra prioriteringar och strukturella förändringar. Landskapsregeringen visar i denna budget både på prioriteringar och en del strukturella förändringar. Vi aviserar även en hel del nya förändringar, men det tar alltid tid att jobba fram sådana. Jag skall här peka på några saker som vi jobbat med.

 

Landskapsregeringens prioriteringar ligger i första hand på kärnverksamheten inom skola, vård och omsorg samt kommunerna, samtidigt som vi vill få åländskt näringsliv att skapa förutsättningar för dem att fungera. För att vi långsiktigt skall kunna hålla dessa kärnverksamheter på en hög nivå har vi sett över olika verksamheter som kan prioriteras ner eller hur vi kan omfördela resurser. Det här för mig osökt in på en fråga som debatten handlat en del om på sista tiden, nämligen personalpolitiken. Det som jag tycker att är fel är att debatten har varit fokuserad på en verksamhet, på museibyrån, trots att vi sett över och även vidtar samt aviserar åtgärder också på andra områden. Läser ni budgeten minskar vi exempelvis antalet avbytare. Vi ser över projekteringsenheten på trafikavdelningen så att vi inte har den överkapacitet som vi har i dag. Vi säger att inför 2006 skall fiskeriförvaltningen och dess rådgivning dimensioneras med beaktande av näringens nedgång. Vägunderhållet skall privatiseras och personalen dimensioneras därefter fram till 2007. Alla avtal med intresse- och rådgivarorganisationer skall ses över i syfte att effektivisera och få bort dubbelfunktioner och på ett tydligare sätt kunna mäta resultaten.

 

Jag tycker också att debatten gått snett på så vis att det låter som om man skulle ge en massa människor avsked på grått papper första dag. Faktum är att vi säger att i första hand skall minskning av personal ske genom naturlig avgång och omplaceringar. Om det inte går minskas personalen under en övergångsperiod där de anställda erbjuds en individanpassad handlingsplan som innehåller möjlighet till tjänstledighet med lön, kompetenskompletteringsåtgärder, studier med del av lön under viss tid, möjligheter att starta eget företag, möjlighet till avgångsersättning, handledningstillfällen m.m.

 

Jag vill också i detta sammanhang peka på det beslut som lagtinget tog enhälligt i samband med rambudgeten. Där skrevs följande: ”I det fall verksamheter läggs ner eller väsentligt minskas kan uppsägning av personal komma i fråga efter noggrant övervägande och med god framförhållning.” Lagtinget tog även den ram för t.ex. museibyrån som förpliktar landskapsregeringen att vidta åtgärder. Vi har ändå låtit den ramen vara lite högre än den ram som lagtinget tog. Jag tror det är 2,9 miljoner mot 2,8 miljoner, som ni har beslutat om. Vi följer alltså lagtingets beslut på denna punkt. Vi har även övergångsperioder om minst två år.

 

När det gäller andra förändringar vill jag peka på att vi har sammanfört tre laboratorier till ett. Alarmcentralen skall sammanföras med polisen. Som jag tidigare nämnde skall vägunderhållet privatiseras. Vi påbörjar arbetet med att förverkliga kortrutt. Kommittén som jobbar med gymnasialstadieutbildningen kommer inom en nära framtid att presentera sina förslag till strukturella förändringar. Hantverksskolan skall flytta till folkhögskolan som en slutlig lösning, har vi tänkt. Vi har påbörjat utförsäljning av fastigheter som inte behövs inom vår förvaltning. Här kommer den grupp som leds av ltl Johan Ehn att presentera sin slutrapport under vintern. Vi har fått en mellanrapport. I uppdraget ingår även att se över hur förvaltningen av fastigheten kunde ske på ett ekonomiskt effektivt sätt. Vi jobbar även med en ändring av placeringsstrategin i pensionsfonden. Det skall vara möjligt för pensionsfonden att satsa kapital i åländska fastigheter och bostäder, men även inom åländska företag.

 

Som det jag har sagt visar är det mycket förändringar på gång, men man bör inte allt i en handvändning utan det är ett långsiktigt arbete som gäller. En reflektion bara när ltl Lasse Wiklöf uttalar i media att en ny landskapsregering måste ha minst tre år på sig för att kunna förverkliga något: det här visar för min del hur sned debatten har varit det senaste året. Man kräver av oss att vi skall fixa allting på ett år, trots att vi har kommit igång jättebra, tvärtemot mediabilden, så säger ltl Lasse Wiklöf nu att tre år måste man ha, men vi skulle få ett.

 

Fru talman!

De enskilda ledamöterna kommer att presentera sina områden mer i detalj, men det finns en del sakfrågor på olika områden som jag vill lyfta fram och förtydliga.

 

När det gäller näringspolitiken vill jag peka på att vi här budgeten följer upp den turismstrategi som vi redovisat för lagtinget i form av ett meddelande. Vi sätter pengar till kk-huset, jobbar vidare med golfbanan, avsätter pengar till evenemangssidan, dels åt ideella organisationer, men det skall också finnas möjlighet för företag, allt i syfte att göra Åland attraktivare som resmål under hela året.

 

En annan viktig fråga för hela Åland, men speciellt för vårt näringsliv och turism är fungerande flygförbindelser. Under året har landskapet tillsammans med näringslivet utrett hur vi kunde få en fungerande flygtrafik. Utgående från den utredningen har vi nu, tillsammans med näringslivet, tillsatt en grupp som skall jobba med förverkligande av en fungerande flygtrafik. Målsättningen är att den skall vara igång under året. Jag vill dock påpeka här – det blir lite snett ibland i debatten – att det är näringslivet som förutsätts agera drivande motor i denna fråga. Från landskapsregeringens sida finns dock en beredskap att hjälpa till med olika frågor.

 

När det gäller primärnäringarna vill jag framhålla de skrivningar som säger att vi prioriterar åtgärder, som också här leder till strukturförändringar. Insatserna skall vara så riktade att vi får konkurrenskraftiga och hållbara företag. Jag vill också framhålla målsättningen om att få ut alla rådgivare på fältet för att tillsammans med lantbruksföretagarna mera aktivt jobba med utveckling. Vi vill ha mindre byråkratisk och mer praktisk rådgivning. Det här kommer också att genomsyra de resultatavtal som finns med intresseorganisationerna när de skall förnyas. Stödet till ett biobränslebaserat kraftvärmeverk skall också ses som en näringslivsbefrämjande åtgärd för skogsindustrin.

 

Fru talman!

Genom åren har debatten om teknikbyn varit livlig, men nu står den färdig och vi måste jobba för att vårt samhälle skall få ut mesta möjliga av denna satsning. Om vi sedan säljer ut fastigheten eller inte är av underordnad betydelse när det gäller näringspolitiken. I budgeten presenteras hur teknikbyn tillsammans med högskolan, teknologicentrum, Utvecklings Ab, de privata företagen och deras intresseorganisationer samt landskapsregeringen skall skapa en åländsk plattform för affärs- och innovationssystem. Från denna plattform skall även samarbete med omkringliggande regioner utvecklas. Vi är övertygade om att det ur denna helhet kommer att växa fram nya framgångsrika företag inom sjöfartsrelaterade områden, högteknologi, IT och andra tjänsteföretag.

 

Landskapsregeringen diskuterar även regelbundet – det var en jättebra dialog med näringslivet – om möjligheter och problem. Ett problem som ofta kommer upp är bristen på arbetskraft samt bostadsfrågorna, frågor som delvis går hand i hand. Här har vi, precis som lantrådet nämnde i sitt anförande, stora utmaningar framför oss. Det gäller att locka arbetskraft till Åland, den speciella utmaningen är att få tillbaka de ungdomar som flyttar bort för att studera. Inom ramen för projektet Arbeta och Bo på Åland jobbas det med dessa frågor. Men vi har också efter budgeten lagts diskuterat att vi kanske måste hitta nya morötter åt människor som vill flytta till Åland och arbeta, för vi behöver arbetskraft. Hur dessa morötter skall se ut får kommande landskapsregering fundera på och eventuellt återkomma i en tilläggsbudget.

 

När det gäller tillgången på bostäder har situationen blivit lite bättre och bättre. Det har byggts en hel del, det planeras mycket tomter. Bara i min hemkommun fick vi presenterat att vi har 250 nya på gång. Även Mariehamn jobbar mycket aktivt med den här frågan och även ute i andra kommuner, Sund t.ex., börjar man använda planeringsinstrumentet för att få igång bosättningen.

 

Även pensionsfondens nya strategi skall göra att man kan investera i fastigheter, och även det kan stöda upp dagens situation. Men problemet är inte bara tillgången utan även rätten att få äga sin bostad. Många som flyttar hit vill köpa eller bygga sig ett hus, men det är inte helt lätt om det inte är på planerat område. Denna fråga samt näringsrätten upplevs många gånger som problematiska när det gäller utvecklingen av företagandet i vårt samhälle. Och här vill jag säga att oberoende av vilken regering som sitter borde man ha en översyn av dessa regelverk.

 

Jag tänker lämna näringspolitiken här eftersom näringsministern mera i detalj kommer att redogöra för näringspolitiken.

 

Inom området trafik är det speciellt två saker jag vill beröra. Den ena gäller kortrutt och den andra kostnaderna för skärgårdstrafiken; de går också lite hand i hand. I budgeten ser vi att nu skall arbetet med kortrutt inledas och vi skall återkomma i första tilläggsbudget med en redogörelse hur vi går vidare. Det här beror bara på att tilläggsuppgifter måste tas fram som kompletteringar till den utredning av tunnel som gjorts innan man väljer hur trafiken till Föglö skall skötas i framtiden, som är nyckeln till kortruttssystemet. Som läget är nu finns det flera alternativ, dels med olika tunnelalternativ, men även med ett kortare färjpass utgående från att man bygger broar och bankar. Före man går vidare måste en ordentlig ekonomisk analys göras på det olika alternativen. Det här jobbet har landskapsregeringen beställt och det skall levereras i början av året; sedan skall vi välja väg och berätta hur vi går vidare med kortrutten.

 

Just när det gäller att få ner kostnaderna tror jag nyckeln är kortrutt och man måste också i samband med med det våga titta: vad är det vi kan göra till affärsverk, privatisera och liknande. De här sakerna går hand i hand; det gäller att ta ett helhetsgrepp i frågan.

 

Det har också varit en debatt om kostnaderna i skärgårdstrafiken. Jag är helt medveten om att de har stigit, närmare 1 miljon och de är i huvudsak relaterade till ett högre oljepris, dock så att om oljepriset sjunker eller höjs skall det kunna regleras i en tillläggsbudget; sjunker oljepriset skall det inte bli en buffert för att köra mer trafik. På samma sätt är vi beredda att ta ansvar om det stiger. Omfattningen av trafiken är i stort som ifjol, vilken är en grundförutsättning för skärgårdens överlevnad. Den ökning som fanns förut utöver oljepriset finansierades i år genom omdisponeringar, men dessa möjligheter finns inte nästa år, så ökningen beror enbart på oljepriset.

 

Fru talman!

Landskapsregeringen har också haft årliga traditionella överläggningar med kommunförbundet om landskapsandelssystemet och övriga ekonomiska relationer. Förhandlingarna har berört behovet av att anpassa den offentliga sektorn i landskapet till de ekonomiska förutsättningarna och vikten av att söka långsiktigt kostnadseffektiva lösningar. I överläggningarna har man nått enighet när det gäller att reformera landskapsandelssystemet, som därför kan föras vidare utgående från en gemensam grundsyn.

 

Enighet har också nåtts när det gäller att behålla procenterna för anläggningsprojekt inom social och skola, varför sittande landskapsregering har valt att kasta den av förre finansansvarige framtagna lagstiftningen i papperskorgen.

 

Vi har också överenskommit hur Fixtjänsts verksamhet skall finansieras. Även här har den tvångslagstiftning som togs fram av förre ansvarige och som skulle ha tvingat alla kostnader på kommunerna lagts åt sidan.

 

Vidare har enighet nåtts om en nivå på 1,4 miljoner euro som kompensation för utökat förvärvsinkomstavdrag samt att landskapet skjuter till 250.000 euro för missbrukarvården.

 

För landskapsregeringen, som har kommunerna som ett av sina prioriterade områden, känns denna överenskommelse bra. Måste dock medge att jag blev lite förvånad över att kommunförbundets ordförande ltl Lasse Wiklöf, som chefsförhandlare, som har tecknat under en enig uppgörelse, skrivit under en motion om högre kompensation. Det har varit en hederssak för landskapsregeringen och mig själv att uppgörelser skall hålla för att kommunförbundets trovärdighet skall finnas när man gör upp med dem.

 

En fråga som har varit aktuell under förhandlingarna som berör kommunerna och socialpolitiken är missbrukarvården. Vi vet alla att ett enskilt fall kan belasta en enskild kommun mycket hårt ekonomiskt. Vi avser därför i budgeten att vi under året kommer att se på de ekonomiska konsekvenserna av att landskapet skulle överta ansvaret för missbrukarvården, vilket skulle garantera alla lika behandling och inte vara beroende av en enskild kommuns ekonomi, men vi måste först se över hur det slår, för här är också landskapsandelssystemet inkopplat.

 

Fru talman!

Jag har i mitt anförande inte i någon större utsträckning berört våra prioriterade områden inom utbildning och social- och hälsovård. Detta eftersom ansvariga ministrar själva kommer att presentera politikerområdena; också ÅHS-ordföranden Lindeman kommer att i ett speciellt anförande beröra ÅHS. Måste dock säga att samarbetet med ÅHS:s styrelse, där alla partier i stort sett är representerade och ledning har varit mycket gott. Man har hållit sig innanför de ramar som lagtinget gav i rambudgeten. Vidare upplever vi i landskapsregeringen att det i dag finns en kostnadsmedvetenhet och vilja att hitta nya lösningar inom sjukvården och ÅHS.

 

När det gäller utbildningens område kommer gymnasialstadiekommitténs arbete att vara vägledande för de strukturella förändringar som skall göras, både vad gäller läraravtal samt nyttjande av byggnader. Kommande år skall även ett nytt avtal tecknas med högskolan. Här säger landskapsregeringen att prioriteringarna skall ligga på sjöfart, turism och vård.

 

Jag vill till sist, fru talman, tacka mina kolleger i landskapsregeringen för ett konstruktivt arbete med budgeten. Det har varit ett givande och tagande. Därför var det med stor förvåning jag kunde konstatera att liberalerna samma dag som vi presenterade budgeten meddelar att man inte står bakom budgeten. Man meddelar vidare senaste fredag till lantrådet, igår till mig personligen, att man hoppar av landskapsregeringen. Det måste jag säga att är en besvikelse, men så är väl det politiska spelet. Jag tror i alla fall att kommande veckors debatt och beslut kommer att visa vilka partier som verkligen vågar prioritera, göra förändringar och ta ansvar för Ålands ekonomi och utveckling. Min övertygelse är också att kommande veckors debatt kommer att visa vad vi vill med självstyrelsen och dess utveckling.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det finns ingen anledning att förringa den entusiasm som landskapsregeringledamoten finansansvarige Jörgen Strand visar för sitt värv. Men det som han säger inledningsvis, att tidigare landskapsstyrelser, som har presenterat stora underskott, har visat ett ansvarslöst sätt att hantera ekonomin stämmer inte riktigt. Det framgick bl.a. ur landskapsrevisorernas berättelse att trendbrott i ekonomin skett redan under den tidigare landskapsstyrelsen. Det är alltså att dra lite för stora växlar att påstå att det just nu har skett en radikal omvandling. Budgeten är i balans nu; den är det mycket på grund av ökade intäkter, men ett ansvarsfullt arbete för Ålands ekonomi hade påbörjats redan för några år sedan. Nu får vi då skörda frukterna av det, och det är naturligtvis bra.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Jag pratade inte om ansvarslöshet. Jag konstaterade bara att man tidigare hade lagt två budgeter med stora underskott. Vi skall också komma ihåg, och det pekade jag på, den konstgjorda andning man hade när man plockade enormt från Posten, man sköt fram investeringsanslag på kommande landskapsregeringar och liknande. Jag ville visa på de åtgärder som vi har vidtagit. Vi har rett upp flera av de här sakerna; annars kunde den här budgeten ha visat ett ännu större överskott, men vi tar ansvar för långsiktigheten och lever inte på framtida pengar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

När man hör vicelantrådet Jörgen Strand tala om att budgeten har kommit i balans får man lätt det intrycket att det är hans förtjänst – så lägger han fram det. Jag tycker faktiskt att det är hela landskapsregeringens förtjänst, oberoende vad som händer politiskt. Ett lagting har stått bakom. Det finns vissa saker där vi inom liberalerna inte delar vicelantrådets åsikter, skrivningarna om nedskärningar i personalpolitiken. Att sedan påstå att tidigare landskapsregeringar har fört fram saker i budgeten som skulle vara i det närmaste oansvarigt är nästan vad vicelantrådet säger. Det finns också tidigare landskapsstyrelser där också de frisinnade, från samma parti som Strand är med i, har varit med och fört fram saker i budgeten. Att den nu är i balans är vi glada för och det beror mycket på en förbättrad ekonomisk tilldelning, men naturligtvis på vad hela etablissemanget har gjort.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag tror inte att ltl Sune Mattsson lyssnade riktigt. Jag påpekade ytterst tydligt att det här var ett förslag som hela landskapsregeringen har jobbat med och alla sex ledamöter står bakom förslaget och tar ansvar, men den liberala lagtingsgruppen och partiet tar inte ansvar för Åland och Ålands ekonomiska framtid. Jag vill bara påpeka det som landskapsrevisorerna skrev i sin rapport, dvs. att man får inte göra som förra finansansvarige gjorde: bryta mot lagen och skjuta fram investeringar på andra regeringar. Det var det jag ville visa. Jag håller också med om att det vidtogs åtgärder som vi har fått följa upp, men det riktiga ansvaret tar inte liberalerna och liberalernas lagtingsgrupp utan man lämnar regeringen när man verkligen skulle behöva ta ansvar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet Jörgen Strand säger att lagtinget självt har medverkat till nedskärningarna i personalen vid museibyrån genom att acceptera en skrivning som lyder: ”Uppsägning av personal kan komma i fråga efter noggrant övervägande och med god framförhållning.” Det skulle alltså vara lagtingets godkännande till den drastiska nedskärningen vid museibyrån. Jag skulle vilja säga som så att det är inget fel i skrivningen och jag kan väl acceptera den; det är heller inget fel i att försöka minska en överstor offentlig sektor. Men när det gäller museibyråns verksamhet tycker jag att vicelantrådet Jörgen Strand argumenterar lite märkligt eftersom man inte säger vilka delar av helheten museibyrån man skall lägga ner. Vilka delar inom kultur- och fornminnesvården är det som vicelantrådet Jörgen Strand tänker ta bort? Kanske det är klokare att säga det först innan man börjar se över personalsituationen. Men kanske vicelantrådet Jörgen Strand kan svara på den frågan här och nu.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

När det gäller skrivningarna i samband med rambudgeten verkar det som om ltl Camilla Gunell inte riktigt vill kännas vid sitt ställningstagande då, men det är en annan fråga. När det gäller vilka verksamheter som skall tas bort är det så att det är ingenting som vi har kastat fram i budgeten utan det finns ett arbete bakom, men det var så att den liberale ministern ville ha det på det här viset; naturligtvis vet vi vilka verksamheter som skall tas bort. Men det får den liberale ministern i så fall redogöra för, eftersom han ville ha det här upplägget i budgeten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Samtidigt som man tydligen föreslår neddragningar på museibyrån uppfattar jag att vicelantrådet Jörgen Strand vill ta upp missbrukarvården och lägga den under landskapsregeringen. Det är svårt att se logiken. Nu förde han inte resonemanget så, utan han menade väl att det här skulle innebära att alla får samma hjälp. Men vem skall vara huvudman? Missbrukarvården ligger lagstiftningsmässigt under den sociala sektorn. Är det landskapets socialbyrå här som skall börja handlägga dessa ärenden? Vart skall A-klinikenheten flytta? Skall den också ha utrymmen här i huset? Hur skall det där praktiskt genomföras? Det verkar att förrycka ansvarsfördelningen helt mellan kommuner och landskapsregeringen. Det var ett intressant förslag, men det verkar nog ganska mycket som ett hugskott.

 

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag kanske var otydlig i mitt anförande när det gäller missbrukarvården, men tanken är inte att plocka det från kommunerna utan ekonomiskt se till att kommunerna kan sköta det på ett sådant sätt att alla människor som har de här problemen skall kunna ha tillgång till samma vård.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Den uppgörelse som ltl Lasse Wiklöf har varit med och fattat på det åländska kommunförbundets vägnar gentemot landskapsregeringen för ett år framåt ligger naturligtvis fast. Har jag gett mitt ord så ligger det fast, åtminstone till den del jag kan påverka det. Men skrivningen i motionen är mera framåtsyftande än så. Och även om två avtalsparter har kommit överens på den kommunala respektive landskapssidan om en uppgörelse, som jag själv tycker att är mycket bättre än vad den tidigare har varit, så kan det ändå inte vara förhindrande för ett politiskt parti att försöka arbeta framåt för att optimera utfallet till kommunerna t.ex. när det gäller förvärsinkomstavdraget. Jag ser absolut inte några motsatsförhållanden i detta.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det var bra att man fick ett klargörande i den här frågan därför att man kan uppfatta motionen på ett annat vis också, så att ltl Lasse Wiklöf inte skulle ta ansvar för den uppgörelse som vi har kommit överens. Jag är tacksam för det klargörandet. Det är en hederssak för mig, eftersom jag och landskapsregeringen har jobbat för att få mera resurser åt kommunerna, i den utsatta situation som man har på många olika områden. Men tack för klargörandet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Runar Karlsson:

Fru talman!

Den åländska ekonomin och budgeten för nästa år är till en del beroende på konjunkturläget i våra grannländer och i omvärlden i övrigt. Konjunkturläget i våra grannländer och i vår omvärld ser gynnsamt ut. Men ett varningens finger måste dock pekas på den fortsatt höga arbetslöshet i många länder, de höga energi- och råvarupriserna  samt framförallt den höga skuldsättning som många länder dras med. Men sammantaget ser det gynnsamt ut.

 

För Ålands del har vi en bra ekonomi där landskapsregeringens budgetförslag för år 2005  är i balans, vi har ingen skuldsättning,  mycket liten arbetslöshet, näringslivet mår bra, kommunerna har en bra standard på skola, vård och omsorg, sjukvården är tryggad. Vi har en bra regionalpolitik o.s.v.

Trots detta måste vi fortsätta förändra och anpassa, d.v.s. vi måste se till att minska den  del av offentliga sektor som inte hör till bastryggheten och konkurrensutsätta den del som vi bedömer att andra kan sköta bättre och förmånligare.

 

Samma sak, fru talman, gäller inom självstyrelseutvecklingen, trots att vi nått långt inom självbestämmande och trots att det finns mycket att göra inom de områden som vi redan har behörighet så  måste vi fortsätta arbetet med att utveckla självstyrelsen genom att ta ansvar över flera områden. Dit hör bl.a. delar av beskattningsbehörigheten, alkohollagen, lagen om arbetarskydd och befolkningsskyddet.

 

Fru talman! Efter de senaste årens diplomati så börjar vi nu se möjlighet att på allvar diskutera ett övertagande av samfunds- och kapital beskattningen med regeringen i Helsingfors. Den senaste aftonskolan är ett bevis för detta.  Åländsk center anser därför att en enmansutredning omgående bör göras för att utreda för- och nackdelarna för ett övertagande av dessa beskattningar samt att utreda hur och på vilket sätt vi kunde använda detta skatteinstrument. Utredningen får sedan visa om det är meningsfullt att driva frågan vidare.

 

Inom alkohollagstiftningen har vi behörighet i den del som gäller utskänkningen. Här borde vi också få rätten att bestämma om möjlighet till försäljning av svaga alkoholprodukter i livsmedelsaffärer och på sådana ställen som exempelvis Tjudö vingård.

 

Även rätten till försäljning av starkare alkoholprodukter vid de ställen som framställer dessa produkter borde vara möjligt.

 

Om vi har behörighet i dessa frågor så kan vi också begränsa nuvarande utbud så att det totala utbudet blir oförändrat

 

Arbetsskyddslagen och befolkningsskyddslagen är nära sammankopplade med åländsk behörighet inom byggnads- och räddningsväsendet varför det torde vara naturligt att dessa områden är en åländsk behörighet. Inom dessa områden blir det svenska språket alltmer trängt åt sidan varför det också på språkliga grunder skulle vara till gagn för Åland.

 

Fru talman!

Hittills så har självstyrelsen varit positiv för Åland beträffande ekonomin, självbestämmande och bevarande av det svenska språket. Orosmoln finns dock.

 

Åländsk center anser att takten måste öka för övertagande av mer behörighet och mera konkreta åtgärder för tryggande av det svenska språket. Trots att det lite nu och då kommer positiva signaler från både Finlands president och regering att viljan finns att gå Åland tillmötes så finns det tydligen ett inbyggt motstånd i denna apparat som skall handa ärendena rent konkret. Nu måste Finlands regering ge klara och tydliga besked är man för en utökning av Åländsk behörighet och  är man för att Åland skall bibehållas svenskt. Vad är dom konkreta åtgärderna från Finlands sida att gå Åland tillmötes i dessa frågor och vad är tidsplanen?

 

Från Åländsk centers sida är målsättningen klar, vi vill öka självbestämmande och vi måste bibehålla Åland svenskspråkigt.

 

Det Svenska språket kan tryggas genom behörighetsöverföringar och genom att Finlands regering  medverkar till att alla myndigheters skriftväxling och att alla gemensamma dataprogram är på svenska. Handeln och kontakterna med Sverige måste underlättas och ökas vilket också skulle vara till gagn för det svenska språket.

I detta sammanhang är det skäl att komma ihåg det historiska varför Åland erhöll självstyrelse och vad som lovades i samband med detta. Man sade: ”Sålunda skulle ålänningarna tillförsäkras möjligheten att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvudtaget är möjligt för ett landskap, som icke utgör en egen stat.”

 

Fru Talman!

Andra viktiga framtidsfrågor för Åland är sjöfarten, turismen, det landbaserade näringslivet samt miljön.

 

Sjöfarten är och kommer inom en överskådlig tid att vara basen för den åländska ekonomin.

Sjöfarten har hittills medverkat till vårt välstånd. Även här har självstyrelsen  framgångsrik medverkat genom det s.k. skatteundantaget och genom att medverka till en EU-anpassning av fartygsflottans drift.

 

Utveckling av turismen har gått lite trögt de senaste åren. Därför har Åländsk center varit med och beslutat om byggande av Allhall i Eckerö, bidrag för byggande av badhuset i Mariehamn och Motionscentret i Godby och även tagit  beslut om byggande av ett kongress- och kulturhus samt att ge stöd för byggande av fler golfbanor på Åland. Dessa projekt tillsamman med befintliga golfbanor, den vackra åländska naturen, ett rent vatten och den trygga Åländska småskaligheten kommer att lyfta Åland som turistnation inom de närmaste åren.

 

En bra utveckling som kan nämnas i detta sammanhang är idrottsturismen positiva verkan för Åland. Bara inom Ålands fotbollsförbund arrangeras det över 30 fotbollsturneringar per år där många lag utom Åland deltar. Också andra idrottstävlingar såsom bl.a. friidrott, ishockey, innebandy och simning arrangeras med många inresande.

 

Det landbaserade näringslivet lever i förändringens och delvis ovisshetens tid. Tjänstesektorn får en allt större betydelse för Åland och kan expandera ytterligare. Här har landskapet hjälpt till genom byggande av lokaler i den s.k. Teknikbyn. Även den näringspolitik som förs genom Industrihusbolagen genom att bygga industri- och arbetsplatslokaler har varit och är samt kommer att vara framgångsrikt.

 

Även de s.k. enhetslånen för byggande av hyreslägenheter har varit till stor nytta då bostadsbrist ofta begränsar expansionen i ett samhälle.

 

Då flygförbindelserna är en viktig kugge för ett fungerande samhället och näringslivt så kan vi med tillfredsställelse konstatera att landskapsregeringen tillsammans med närigslivet har långtgående idéer hur detta skall långsiktligt lösas.

 

Fru talman!

Det största orosmomentet inom den landbaserade näringen är dock jordbruk och fiske. Vi vet att betodlingen är i farozonen.  Även framtidsutsikterna för potatisodlingen har den senaste tiden väckt oro p.g.a. den planerade utförsäljningen av AB Chips. Ingen kan idag veta om affären är bra eller dålig för Åland i framtiden. Men mänskligt sätt så ger en så stor planerad förändring i Åländsk näringsliv alltid oro.

 

Åländsk center anser att vi på alla sätt måste gynna jordbrukets fortlevnad då det sysselsätter ca 2.000 personer både direkt och indirekt genom det s.k. jordbruksklustret. Vi får hoppas att chipspengarna återinvesteras i nya förädlingsidéer inom jordbrukssektorn.Det är antagligen så att ju mer vi förädlar och ju mer vi kan specialisera oss desto större chans är att vi kan ha ett jordbruk även i framtiden.

Fisket brottas med ännu större problem än jordbruket. Men med nya fångstmetoder och med mer förädling så kan fisket få en viss betydelse för Åland även i framtiden.

 

Målsättningen för Åländskt jordbruk, skogsbruk och fiske måste vara att vi förädlar det mesta på hemmaplan. Därför bör landskapsregeringen på olika sätt gynna en ökad förädling bl.a. genom investeringsstöd.

 

En bra miljö är viktig för det åländska näringslivet. Landskapsregeringen har den senaste tiden gynnat utvecklingen till ett bättre miljö. Detta genom beslutet om bättre rening från enskilda avlopp och medverkan till att sammanföra delar av den åländska landsbygdens avlopp till Lotsbroverket samt utbyggnad och förbättring av detta reningsverk.

 

Trots att avfallshanteringen de senaste åren genomgott en positiv förändring så avser landskapsregeringen att medverka till ytterligare förbättringar. Det här är bra.

 

Nu ser vi fram emot att landskapsregeringen gör ett bra beslut om innehållet i miljöhandlingsprogrammet.

 

Även lagtingets beslut om utarrendering av stora och lilla Båtskär till miljövänlig vindkraft kommer säkert i sinom tid att bidra till en förbättrad miljö.

 

Med dessa ord som grund, fru talman, stöder Åländsk Center budgetförslaget för år 2005 både i siffror och text då den medverkar till en bra och stabil ekonomi, en bra sjukvård, en trygg äldreomsorg, utmärkta kommunikationer, en skola och barnomsorg som är bland de bästa, en bättre miljö samt att den ger innevånarna för övrigt en stabilitet och trygghet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant och bra anförande som ltl Runar Karlsson höll och jag kan i stora drag hålla med det han framhöll. Naturligtvis skall vi medverka till att få ett skatteövertagande och förbättra för våra företagare här på Åland. Men jag ifrågasätter om det är alkoholen som är det enda som vi här på Åland skall kunna arbeta med, att borde vi inte bredda fantasin lite mera där. Vi skall vara medvetna om att redan på väg till Åland och också på väg härifrån erbjuds våra turister det bästa utbudet som finns i världen av alkoholhaltiga drycker. Sedan serveras de som är producerade och framställda kanske också här på Åland och jag tror att de skall nog avnjutas på den plats där de också är producerade. Är det så viktigt att ta dem härifrån och sedan erbjuda dem till andra? Jag tror inte att turister kommer att komma hit till Åland för att köpa produkterna igen. Till den delen vill jag ifrågasätta om det är så nödvändigt att ta över beskattningen av alkoholen. Är det inte viktigare områden vi måste gå in för, om man beaktar vilken enorm kostnad vi har i det här sammanhanget.

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag kan förstå ltl Åke Mattssons åsikt i den här frågan, men det handlar också om glesbygdspolitik och regionalpolitik, att ta till vara idéerna som finns ute i bygden att tillverka produkterna. Som jag sade i mitt anförande så skulle vi få möjlighet att överta lagstiftningen kan vi också begränsa på andra områden, t.ex. kanske i tätorten till förmån för glesbygden så att det totala utbudet inte skulle bli högre utan kanske t.o.m. kunde bli lägre. En viktig sak är att vi får över behörigheten och får skräddarsy det efter åländska behov och möjligheter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var många saker i ltl Runar Karlssons anförande som jag ställer upp på och tyckte var bra. Det var en sak som ändå gjorde mig lite betänksam och det var när ltl Runar Karlsson kom in på de stora framsteg som uppnåddes i aftonskolan. Om vi pratar om rent konkreta framsteg så kanske vi kan ha lite olika uppfattningar, men det respekterar jag också. Ltl Runar Karlsson sade att man bör jobba vidare med övertagande av skattebehörigheten och det var där de stora framstegen uppnåddes, men i följande andetag sade centerns gruppledare Runar Karlsson att man bör ha en enmansutredning som tittar på hur man skall kunna ta över det rent konkret, och det är klart att det är frågor som man bör titta på, men det nämndes också vad man kan använda skattebehörigheten till och det gör mig lite fundersam. Det sades också att efter den utredningen kan man ta ställning om vi skall gå vidare. Är det faktiskt så att inte centern vet vad man kan göra med en utvecklad skattebehörighet, så är det lite oroväckande. Då tycker jag att man borde titta på finansmotion nr 39 som vi har lämnat in, där vi säger:  "Landskapsregeringen avser att under år 2005 förelägga lagtinget ett meddelande rörande såväl argument för en utvidgad åländsk beskattningsrätt som förslag om vilka skatteformer som bör överföras från riksdagen till lagtingets behörighet.” Vi har tidigare undrat att sluter alla riktigt upp bakom det här sist och slutligen när det gäller – och nu blev jag faktiskt lite skrämd när jag hörde ltl Runar Karlsson.

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson kanske inte behöver vara så hemskt orolig i den här frågan. Beskattningsbehörigheten är en rysligt komplicerad fråga och det finns många detaljer som man kanske vill fördjupa sig ännu mera i, trots att det har gjorts en del utredningar och trots att det är på gång med en utredning. Med det här vill jag poängtera, att vi vill absolut ha torrt på fötterna och verkligen kunna vända på det och se att det här verkligen är en sådan behörighet som man skall ta över innan man tar steget fullt ut. Som sagt, de positiva signalerna kom från aftonskolan och jag tror bollen ligger mycket hos oss nu att göra en rejäl utredning där man synar allt och förhoppningsvis tar steget fullt ut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Runar Karlsson var inne på flygtrafiken och jag hörde tidigare finansansvarige Jörgen Strand säga någonting att landskapsregeringen kan tänka sig att hjälpa till med vissa frågor och att näringslivet skulle vara motor. Det hördes ganska bra när han sade, men när ltl Runar Karlsson säger att planer att man tillsammans med näringslivet skulle utveckla flygbolag så undrar jag konkret: Vilka planer har landskapsregeringen att tillsammans med näringslivet utveckla flygtrafiken? Eftersom inte jag vet någonting om det, så tycker jag att det här är ett passligt forum att fråga.

 

När det gäller vindkraften håller jag däremot helt med ltl Runar Karlsson att det säkert förbättrar vår miljö, men frågan är om man inte hade kunnat göra det utan att exploatera Stora och Lilla Båtskär. Vindkraften är alltid miljövänlig, men man behöver inte förstöra värdefulla naturmiljöer för att få vindkraft. Det är min inställning, och det vet alla förut.

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Det finns en nyligen gjort utredning om flygtrafiken, där landskapsregeringen har varit med. Det är den jag menar i mitt anförande. Hur fortsättningen är och vem som skall ingå i bolaget osv. får de framtida förhandlingarna visa, allra bäst är det förstås om näringslivet står för allt och driver den frågan vidare. Vi måste i alla fall ha det ansvaret här att se till att vi, på ett eller annat sätt, har flygtrafik, i alla fall på ett bättre sätt än i dag och kanske också med billigare priser. Det känns bra att vi har samma åsikt om vindkraften, förutom att ltl Sune Mattsson inte anser att placeringen är bra. Jag anser nog att vindkraft, var den än placeras, är bra för miljön, om den inte placeras alltför nära bosättningen. Vi har många orörda områden på Åland som kan exploateras med vindkraft. Det är viktigt, som sagt, att vi satsar här när vi vet framtidsscenariot om klimatet, så vi är tvungna att satsa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är med bestörtning jag hör ltl Runar Karlsson säga att han för centerns del ser fram emot goda beslut och förslag i samband med kommande miljöhandlingsprogram. Är det här någonting som inte vi har fått vara med och diskutera hur det egentligen ligger till. Vi har sett ett utkast till miljöhandlingsprogram. Vi har för vår del sagt, via våra ministrar, att ett miljöhandlingsprogram skall gå parallellt med ny lagstiftning om miljötillstånd, det är där vi har stora problem. Inte är det väl på det viset att det nu har fattats beslut i den här saken där vi inte har fått vara med och säga vårt ord till det?

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag vet att kommunikationerna mellan lagtingsledamöterna och landskapsregeringsmedlemmarna i liberalerna inte har varit de bästa, så vad vet jag vad som har gått och inte gått fram däremellan! Det finns, som sagt, ett miljöhandlingsprogram som diskuteras i landskapsregeringen. Inte kan jag heller exakt innehållet utan det är landskapsregeringens skyldighet och rättighet att anta ett miljöhandlingsprogram utgående från bl.a. landskapsregeringens handlingsprogram om bl.a. förbättrad vattenmiljö. Det förutsätter jag att man kommer att göra och ta ett bra beslut. Inte finns det exakt färdigt ännu, men det är regeringens skyldighet och rättighet att ta det och då skall man också göra det. Det är därför de sitter där.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa:

Fru talman!

Att vi har en budgetdebatt i en ovaligt situation är uppenbart, men samtidigt måste vi alla kunna hantera detta budgetförslag på ett ansvarsfullt sätt. Därför kommer jag att uppehålla mig vid budgeten men också något vid en jämförelse mellan budget och rambudget och hur sifferstaplarna i rambudgeten har förverkligats när man i budgeten kan se den verkliga verksamheten. Så här långt enligt det skrivna anförandet som jag hade, och jag kommer att återkomma till det, men eftersom lantrådet och vicelantrådet flera gånger har upprepat att liberalerna har betett sig ansvarslöst i den här situationen inför budgeten måste jag något berätta om processerna i samband med rambudgeten och också processerna i samband med denna budget. Det är ofrånkomligt att jag lite redogör för det nu.

 

I samband med rambudgeten hade vi mera diskussioner inom fyrpartisamarbetet än vad vi hade nu inför budgeten. Det kanske framtvingades då, vad vet jag, men i varje fall fanns det bättre möjligheter att diskutera rambudgeten då än vad det fanns nu. Det ledde också till att liberalerna sedan här i salen, när vi behandlade landskapsregeringens meddelande till rambudget, stod eniga bakom den, vi hade fått diskutera saken, så vi stod eniga bakom den. De obundna lade fram klämförslag som omfattades av delar av centern – det spretade hit och dit. Det var endast liberalerna som stod bakom den och visade ansvar.

 

Så var avsikten här också, om vi hade fått diskutera ihop oss ordentligt. Jag tror det var den 13 oktober som ett fyrpartimöte leddes av lantrådet. Då framförde vi för vår del att skrivningarna vad gäller personalpolitiken dels måste gälla alla avdelningar, inte bara de avdelningar som företräds av våra ministrar utan det skall vara ett helhetsgrepp för personalen som gäller hela landskapsbudgeten.

 

Lantrådet sammanfattade sedan mötet och sade på det viset att om det finns oklarheter, om det finns svåra frågor i budgeten, så skall detta behandlas på landskapsregeringsgruppledarnivå. Så var det sagt. Det tog jag som ett löfte. Det tog jag som ett absolut måste i en besvärlig budget som vi hade att ta ställning till. Det mötet uteblev. Landskapsregeringen klubbade budgeten utan det utlovade gruppledarlandskapsregeringsmöte. Så är det!

 

I det ursprungliga utkastet till budgetförslaget stod det inte på det här viset om museibyrån, det gjorde det inte. Vi i lagtingsgruppen kunde inte veta hur det skulle utformas i sista ändan. Då befann vi oss i en sådan situation att vi inte kunde omfatta skrivningarna. Vi är fullt inne på att den offentliga sektorn är för stor, åtminstone stor, vi är fullt inne på att man utgående från de verksamheter som man vill ha kvar kan man komma till en situation där den offentliga sektorn måste bli mindre, inget fel i det. Men de här skrivningarna, som inte berättade för oss och inte berättar för någon vem det är som skall sluta, de är inte ansvarsfulla, inte det att man anger hur många personer som skall bort, utan att för de personer som berörs, ange vem som skall bort. Man oroar samtliga i förvaltningen i stället för att redogöra för dem som kanske är för många vem som skall bort.

 

Detta var måndagen för två veckor sedan, vill jag minnas. Då sammankallade lantrådet till en träff med mig som gruppledare, med vår partiordförande och de andra gruppledarna samt partiordförandena och satte ett ultimatum: liberalerna skulle fram till klockan 16.15 samma dag – för två veckor sedan – meddela om vi står bakom budgeten i sin helhet eller inte. Klockan 14 minuter över fyra, 16.14 den dagen, redogjorde partiordföranden för lantrådet att den skrivning förbehåller vi oss rätten till att ändra och diskutera här i lagtinget. Lantrådet hade med sitt ultimatum angivit att det är en regeringsfråga om vi inte fogar oss i budgeten. Vi tog det som det då, att lantrådet i och med detta skulle fälla regeringen. Så blev det inte. Var finns det ansvarsfulla i den hanteringen? Man ställer ett ultimatum som man inte står bakom. Det blev ett vakuum: Hur skulle vi hantera den situationen? Lantrådet hade hotat lägga ner regeringen men ingenting sker, och det blev för mycket för oss. Det är inte denna enskilda budgetfråga, denna enskilda skrivning, utan det är hanteringen, processen och mycket annat, utlovade möten uteblir samt det att man ställer ett ultimatum som man inte står bakom. Det blev för mycket.

 

Fru talman!

Resultatet av den ekonomiska utredningen gällande penningströmmarna mellan Åland och riket har nyligen presenterats. Utredningen ger en entydig bild som överrensstämmer med det som liberalerna har varit övertygade om sedan länge.Systemet med klumpsumman har varit fördelaktigt för Åland. Vi torde kunna erbjuda ålänningarna en samhällsservice som vida överstiger det som någon annan region i Finland kan erbjuda. Vi har den bästa servicen vad gäller vård, skola och omsorg. Klumpsumman har gett oss möjligheten till detta. Att hävda att klumpsumman per automatik har lett till en alltför stor offentlig sektor är vilseledande. Klumpsumman överförs inte automatiskt till den offentliga sektorn utan allt föregås av beslut i landskapsregering och lagting. Om den offentliga sektorn är för stor så beror det på beslut i just denna sal.

 

Den offentliga sektorns storlek bestäms i hög grad av beslut tagna här i lagtinget på de områden där lagtinget har behörighet enligt självstyrelselagen, alltså av ren självstyrelsepolitik.

 

De lagstiftningsbeslut som tas av lagtinget har haft fokus mest på den självstyrelsepolitiska delen med en anpassning av lagstiftningen som strävat till att förstås göra livet lättare för ålänningarna men som ofta lett till en för stor förvaltning för att verkställa det i lagen angivna.

Som exempel kan man nämna att budgetförslaget anger utökade anslag för miljöprövningsnämnden i form av flera miljöhandläggare för att verkställa en otydlig lagstiftning som lagtinget själv har fattat beslut om. Om man vill reducera den offentliga sektorn så måste man också se över lagstiftningen på många områden med målsättningen att lagstiftningen skall ge möjlighet till en så liten förvaltning som möjligt för att verkställa lagstiftningen.

 

Klumpsumman plus en stor skattegottgörelse har alltså gett oss möjligheten att något år tidigare än beräknat nå en budget i balans. Trendbrottet i ekonomin mot en budget i balans skedde under tidigare landskapsstyrelse. Den akuta ”fritt fall” situationen för den åländska offentliga ekonomin, så som den uppmålades för något år sedan är nu för tillfället avvärjd. Detta betyder ändå inte att situationen är oproblematisk.

 

Åland håller allt mer på att uppdelas i en  välmående del utgående från axeln Mariehamn-Jomala och medan resten tampas med större problem som svag kommunal ekonomi, utflyttning, ofördelaktig åldersstruktur på befolkningen o.s.v. Det är självklart att det finns undantag i den tvådelade bild av Åland som jag beskrev och gränserna mellan ett välmående Åland och ett fattigare Åland är inte glasklara men en tydlig tendens till detta finns.

 

Begreppet regionalpolitik måste lyftas till heders igen. Vi måste våga satsa i vår glesbygd och skärgård igen. Signalen härifrån lagtinget måste bli entydigt den att vi tror på en levande glesbygd och skärgård. Denna signal som jag pratar om är oerhört viktig för att befolkningen i glesbygd och skärgård skall känna att det finns hopp för den region de är bosatta i.

Alla satsningar och förslag till satsningar i glesbygd och skärgård, både privata och kommunala,måste behandlas med stor varsamhet av landskapsregeringen. Med det menar jag inte att alla satsningar på förhand skall anses bidragsberättigade men beredningen måste ske med stor varsamhet för att signalen skall vara tydlig, att detta lagting tror på Åland,glesbygden och skärgården.

 

Det har ofta framförts att det inte finns några aktuella projekt i framför allt skärgården. Med det har man sagt att drivkraften saknas. Om man ens antyder detta så ger man just den negativa signal som i detta känsliga läge är förödande. Vi liberaler säger det så tydligt vi kan. Vi tror på Åland, glesbygden och skärgården. Vi vill lyfta upp begreppet regionalpolitik igen.

 

I dagsläget så finns det ett antal projekt i glesbygden och skärgården som kunde medverka till att bryta den negativa trend med befolkningsutvecklingen o.s.v., och det är viktigt att vi här i lagtinget behandlar dessa projekt på så sätt som jag förut har beskrivit.

 

För att lösa problemen med småskaligheten i våra randkommuner har kommunsammanslagningar ofta angetts som metoden som löser problemen. Vi bestrider inte detta men anser att eventuella kommunsammanslagningar måste komma som kommunernas egna initiativ. Detta bör utvecklas via samarbete på kommunalt plan och om det då utvecklas till en sammanslagning så får detta anses som en normal utveckling. Sammanslagningar skall inte påföras uppifrån.

 

Däremot önskar vi att landskapet via sin budget kan ge morötter till ett utökat samarbete och eventuella sammanslagningar mellan kommunerna. Om två kommuner diskuterar samarbete och sammanslagning så finns det en risk att det sker på ojämna villkor. Den ena kommunen kan vara i ett trängre ekonomiskt läge än den andra. Dessa skillnader bör kunna balanseras av att landskapet tar en, kanske vi kan kalla det en förmedlingsroll och framför allt av att landskapet ger dom ekonomiska morötterna som under ett övergångsskede kan medverka till ett gott resultat.

 

Fru talman

Personalpolitiken är och har varit ett viktigt politiskt område för liberalerna. Varenda människa som arbetar för landskapsregeringen och lagtinget har blivit anställd genom ett beslut av oss och av tidigare lagting. Att sedan måla upp den offentliga sektorn som boven i dramat på det sätt som har gjorts är inte bara fel utan också illojalt. Den offentliga sektorn är stor, det tror jag att vi alla kan enas om. men vems fel är det! Ja inte är det den anställdes,  utan felet ligger hos oss och hos dem som fattat besluten tidigare. Vi måste också komma ihåg att all eventuell behörighetsöverföring till Åland av självstyrelsepolitiska skäl eller av vilka skäl som helst ofelbart leder till mera byråkrati och en större offentlig sektor.Vi liberaler medverkar till att korrigera tidigare beslut som lett till en  stor offentlig sektor, men vi vill inte medverka till att skuldsätta de anställda.

 

När den offentliga sektorn skall anpassas till behov och resurser så måste detta ske på ett ansvarsfullt sätt, i första hand genom att man granskar och bestämmer sig för vilka verksamheter självstyrelsen kan vara utan och sedan så långt det är möjligt genom naturlig avgång och omplaceringar.

 

Jag vill också betona att rena avskedanden har en mycket liten samhällsekonomisk effekt. Detta torde ha utretts av vår egen utredningsbyrå ÅSUB. Om ett avskedande leder till arbetslöshet och medföljande arbetslöshetsunderstöd så är den samhällsekonomiska vinsten marginell. Förutom att det kan leda till personliga svårigheter för den drabbade och dess familj.

 

Om och när lagtinget bestämmer sig för personalnedskärningar så är det ett absolut krav från liberalerna att hela verksamheten granskas på ett likvärdigt sätt och att likvärdiga beslut fattas för hela verksamheten då man bestämt sig för vad och vilken verksamhet vi kan vara utan.

 

Fru talman!

Vi kommer att återkomma mera i detalj senare under debatten

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Lyssnarna, tidningsläsarna och alla andra kommer säkert att få höra många olika historiebeskrivningar om hur situationen har uppstått som vi nu befinner oss i med landskapet Åland och landskapsregeringen.

 

På en punkt vill jag faktiskt ge ltl Mats Perämaa rätt, nämligen att det var väldigt mycket diskussioner innan den rambudget togs som ligger till grund för det här budgetförslaget. Och, ltl Mats Perämaa, det är precis det som var meningen med att ta en rambudget, att det är där man skall föra de stora diskussionerna och komma överens om linjerna, sedan när det väl är gjort, klubbat av lagtinget, av finansutskottet, är det landskapsregeringens sak, tillsammans med förvaltningen, att förverkliga det på bästa möjliga sätt. Ingen kan tvivla på att det fanns väldigt klara riktlinjer i den rambudget som lagtinget klubbade, och det är dem som vi har följt i landskapsregeringen.

 

Det är naturligtvis en sak att klubba en rambudget – märker vi nu – och sedan att vara med och förverkliga den konkret. Då kräver det också kurage att både kunna och våga gå vidare.

 

När det gäller personalfrågorna och personalminskningarna har vi haft upp den frågan till diskussion både på gruppledarmöte och på de s.k. fyrpartimötena, eftersom jag är nogsamt medveten om att det här är en känslig fråga, både politiskt, men också gentemot de människor som det berör, därför att det man kommer fram till bör sedan hålla, att det inte blir en dubbel osäkerhet på något sätt i det här sammanhanget. Jag tror att om ltl Mats Perämaa har kurage, så medger du också att du har varit med på gruppledarmöten, där jag har lagt fram en syn på personalfrågorna som var betydligt kraftfullare än det som vi sedan kompromissade oss fram till i samband med budgeten. Jag vill återigen anknyta till det att jag tror att det är väldigt viktigt att man inom liberalerna borde ha diskuterat detta lite mer och i god tid därför att den signalen jag fick från det gruppledarmötet var faktiskt väldigt tydlig från ltl Mats Perämaa, att det nickades och det var okej. Sedan hade vi fyrpartimöte och då fick jag en litet annan signal – att lite försiktigare. Det har vi tagit ad notam, alltså  till efterföljelse och också gjort hela det paket som finns nedskrivet i det budgetförslag som ni har ligger på ett bord och som jag tycker att visar att vi är beredda att föra en väldigt modern och ansvarsfull personalpolitik. Vi vill att alla människor som, på det sätt som ltl Mats Perämaa sade, blivit anställda av landskapet skall mötas med respekt och man skall ge dem bästa möjligheter att fortsätta i livet.

 

Ltl Mats Perämaa tog också upp frågan om dagen kl. 16.15. Det är riktigt, ltl Mats Perämaa och alla andra, att vi hade en ganska affekterad diskussion på lunchen, där vi alla var väldigt upprörda efter det som hade hänt och det meddelande som liberalerna hade givit offentlighet, eftersom det inte hör till vanligheten precis. Jag sade att jag vill ha ett besked åt de andra grupperna, före kl. 16.15. Men när vi tänkte efter kom vi snabbt underfund med att ltl Mats Perämaa och liberalerna ville att jag skulle göra det jobb som liberalerna själva inte klarade av, nämligen att hantera sin egen landskapsregeringsgrupp. Det tycker jag också är lite svagt med tanke på att diskussionen den senaste tiden har handlat mycket om ledarskap. Jag tror att ltl Mats Perämaa som gruppledare för liberalerna borde fundera lite på hur man hanterar det interna arbetet i ett parti, i en lagtingsgrupp, mellan lagtingsgruppen och regeringsmedlemmarna och att man också skall, där det finns olika uppfattningar, kunna hantera relationerna med respekt. Att som de liberala ledamöterna få läsa i tidningen när en journalist frågar, att har den liberala gruppen förtroende för sina ledamöter, så säger gruppledaren: ”ingen kommentar!” Jag tror att det är något av rekord i åländsk politik. Nog vill jag påstå att vi har diskussioner i vår grupp också, men att en gruppledare eller någon annan skulle hantera oss som ledamöter på det sättet skulle helt enkelt inte vara möjligt.

 

Jag vill också, om vi skall lyfta fram problematiken på bordet i det här regeringsamarbetet, ltl Mats Perämaa, peka på den verklighet som jag har upplevt den, och jag tror också de övriga ledamöterna i regeringen har upplevt det, att liberalerna valde att sätta in två ledamöter i regeringen och sedan man ville man – om vi tar som exempel speciellt ltl Mats Perämaa – ha ett starkt intresse av att vara inne och detaljstyra i t.ex. trafikavdelningens arbete, och andra har haft intresse att försöka styra mitt arbete. Och jag tror att det är där som den verkliga krisen har uppstått när vi har visat, både ledamoten Tuula Mattsson och jag som lantråd, att vi låter inte oss fjärrstyras från något annat håll utan vi jobbar som ett lag och vi försöker förverkliga den politik som de fyra partierna tillsammans har utformat som sin regeringspolitik. Jag tror att vi kanske får tillfälle att återkomma att reda upp det här byket lite längre fram, men jag tror ändå att det är viktigt att både lagtinget och alla som lyssnar känner till hur verkligheten har sett ut.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Lantrådet Roger Nordlund redogjorde på ett mycket bra sätt för hur processen har gått till och jag vill bara understryka att förankringen har skett på många plan. Varje litet ord kan man inte väga när man sitter i en landskapsregering. Jag vill också påstå att vi kom ledamoten Lars Selander till mötes när det gällde hur vi skall hantera det här, och vi har varit eniga bakom det. Ytterligare vill jag påpeka att jag hade in gruppledaren Mats Perämaa till mitt kansli för att diskutera de här frågorna, så det är ytterst förvånande hur liberalerna och speciellt Perämaa hanterar situationen. Men jag förstår också, efter att ha pratat med mina landskapsregeringskolleger Lars Selander och Tuula Mattsson, vilka har varit mycket rejäla i den här frågan, att det har förts möten bakom ryggen på dessa ledamöter i lagtingsgruppen. Skulle jag som ledamot i Frisinnad Samverkan bli behandlad på det viset skulle jag också agera som ledamöterna Tuula Mattsson och Lars Selander har gjort och reagerat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik till lantrådet:

Tack, fru talman, jag tyckte jag var tydlig i min begäran om replik.

Bäste lantrådet Roger Nordlund! Hur man än resonerar om det här och vilken verklighet man än vill lyfta fram – förstås vill man lyfta fram en sådan verklighet som man själv ser det – tycker jag ändå att två saker är graverande: man utlovar ett möte för att diskutera de avgörande svåra frågorna i budgetssammanhang, det uteblir samt att man som lagledare/lantråd för Ålands landskapsregering ställer ett ultimatum, anser att situationen är besvärlig, men sedan inte fullföljer; då blev vi satta i ett vakuum, vi visste inte vad lantrådet avsåg. Det togs inte några kontakter överhuvudtaget med oss för att reda upp situationen; i ett slutskede kom det något samtal för att fråga vad som står på, men inget sammankallande till ett stormöte igen mellan oss över 20 ledamöter för att reda ut problematiken och eventuellt komma överens om budgeten och andra frågor. Det är klart att det har funnits många saker som har spätts på i den här diskussionen och det som slutligen blev en kris. Men detta att man lämnar allt i ett vakuum efter att man har ställt ett ultimatum är för oss helt obegripligt. Därför ansåg vi att det var ansvarsfullt av oss att lyfta upp frågan på bordet och anmäla att vi inte stöder lantrådet Roger Nordlund mera. Det måste göras därför att situationen var ohållbar. Då kommer frågan in på ledarskap: Hur har ledaren för Ålands landskapsregering hanterat den här situationen? Det är kärnfrågan.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Att jobba fram ett budgetförslag är alltid ett stort arbete och det kräver mycket energi och tid, framför allt god vilja. Det möte som ltl Mats Perämaa hela tiden hänvisar till skulle ha blivit av om det är så att vi skulle ha stått in för att tvingats ta till en omröstning. Verkligheten är den, ltl Mats Perämaa, att vi efter mycket intensiva diskussioner och kompromissande i landskapsregeringen , där de liberala ledamöterna enligt min mening fick en väldigt god utdelning på sina förslag och som jag antar att också är grundade i den liberala lagtingsgruppen, kom fram till att vi fick ett enhälligt budgetförslag och det tycker jag faktiskt också är en form av ledarskap att försöka kompromissa sig fram. Alla som någon gång har varit med och jobbat fram en landskapsregeringsbudgetförslag vet att man kan inte i varje detalj från de olika medlemmarna av grupperna komma in och säga, att vi godkänner inte den och den texten eller den och den ordalydelsen, för då blir det de facto en omöjlighet, det låser sig, utan man måste också från grupperna ge sina ledamöter ett mandat att se till att man får sin politik så långt som möjligt förverkligad och sedan också att man kan kompromissa och se till att man får en helhet. Ett budgetförslag som fyra partier skall stå bakom blir absolut summan av många olika kompromisser. Det är också det här budgetförslaget för 2005 som vi nu behandlar. En enskild grupp eller enskilda ledamöter kan inte tillåtas att komma in och diktera, för då slår man sönder helheten alltför mycket.

 

Jag tycker också, fru talman, att det är värt att notera – efter den här diskussionen av ltl Mats Perämaa om klockslaget 16.15 – att jag ett flertal gånger har talat med ltl Mats Perämaa, jag har också talat med liberalernas ordförande för att efterhöra om det var något problem. Nej, det är inget problem! Men sedan får man information på ett möte att plötsligt lämnar man landskapsregeringen, så nog tycker jag minsann att man kunde ha sagt eller antytt från liberalernas sida på ett annat sätt eller fört det upp till en diskussion, om det var sådana stora problem att man tänkte lämna landskapsregeringen, och inte bara helt kallt avisera det på ett möte. Jag tycker att det skulle ha varit lite ansvarsfullare med tanke på allt det arbete som det ändå ligger bakom att sy ihop en landskapsregering och att sy ihop en landskapsbudget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

replik till ltl Mats Perämaas huvudanförande:

Fru talman!

Jag skall lämna diskussionen angående uppkomsten av budgeten därhän. Jag har som ganska ny ledamot i den här församlingen försökt läsa på budgetförslaget ganska noggrant och det som förvånar mig med ltl Mats Perämaas anförande är att han försöker föra någon diskussion om att det finns ett skuldbeläggande av personalen att läsa in i den budget som nu ligger, och jag tror att det då skulle vara på sin plats att lite mera peka på var den typen av formuleringar finns i budgetförslaget. Jag hittar det åtminstone inte utan jag tycker att det finns skrivningar här som tyder på att man från landskapsregeringens sida faktiskt har försökt att sköta personalpolitiken på ett mycket moget och ansvarsfullt sätt. Jag tror att det skulle vara på sin plats att ltl Mats Perämaa kunde precisera var i budgeten som man hittar de formuleringar som på något sätt skulle skuldbelägga personalen för det ekonomiska läget.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag tror nog att ltl Johan Ehn vet bättre! Inte står det ju skrivet i texten i budgeten om de anställda har ett fel i att de är anställda! Ltl Johan Ehn känner väl till den diskussion som har pågått i flera år här i lagtinget om att den offentliga sektorn är stor, den är för stor, byråkratin är för stor och där har vi det stora problemet, och det är att skuldbelägga dem som jobbar i den offentliga sektorn. Skärgårdstrafiken är ett typiskt exempel. Man har från frisinnat håll ofta pekat ut skärgårdstrafiken som en stor konsument av samhällsmedel, och det är också att skuldbelägga. Man säger att verksamheten är fel, den är inte bra, man skall privatisera, det betyder att man skall sparka en massa människor, så skuldbeläggandet finns i den omkringliggande diskussionen som förs, inte i ren budgettext.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Så länge jag minns har de regerande högerpartierna talat om hur nödvändigt det är att banta den överstora offentliga sektorn. Lika länge har man fantiserat om att överta beskattnings-behörighet.

 

Samtidigt som detta upprepats i all oändlighet har samma partier fortsatt att expandera den offentliga sektorn. Man bygger mer och mer och det redan överstora fastighetsbeståndet blir allt större samtidigt som den ena gruppen efter den andra utreder vad man skall göra med det växande fastighetsbeståndet. Allt byggande leder till att verksamheterna expanderar och driftskostnaderna stiger ytterligare. Trots beslut om att man skall se över verksamheterna fortsätter allt som förut. Vissa partier lovar konkurrensutsättning, privatisering och utlokalisering men av allt detta har vi inte sett mycket av under årens lopp. Landskapsförvaltningen blir allt större och ansvarsfördelningen mellan utförare och övervakande myndigheter suddas ut och pappershanteringen blir ett självändamål i alltför hög grad. Många privatpersoner beklagar sig över landskapsförvaltningens dåliga service, brist på rättssäkerhet och godtycklig behandling. Andelen åländska besvär och klagomål i domstolar och hos justitiekanslern måste vara ett av de högsta i landet.

 

Man kunde vänta sig att helborgerliga landskapsregeringar ideologiskt skulle klara av att anpassa landskapets kostym enligt de krav samhällsförändringarna ständigt förutsätter. Men så är det inte. Vi har en landskapsförvaltning i västvärlden  som saknar sitt motstycke. Det hela blir inte mindre komplicerat av att landskapets kommunstruktur på många sätt överlevt sig självt. Geta kommuns öde är inte överraskande. Det som däremot förvånar är att lantrådet Roger Nordlund inte för så länge sedan uttalade sig offentligt och sade att några kommun-sammanslagningar inte var aktuella eftersom kommunindelningen är så viktig för identiteten. Uttalandet vittnar om brist på politiskt ansvar och okunskap om kommunernas ekonomiska svårigheter. Kommunernas framtid och ekonomiska överlevnad måste nu bli en prioriterad fråga på den politiska dagordningen. Frågan är hur många kommuner Åland skall ha för att upprätthålla den service kommunmedborgarna efterfrågar och har dessutom rätt till. Svaret måste komma snabbt för att inte fler kommuner skall gå samma tragiska öde till mötes som Geta.

 

Det åländska näringslivet går bra. Ålänningarna och många åländska företag har mycket kapital. Det åländska näringslivet hävdar sig starkt och har inte några särskilda behov av en anpassad skattelagstiftning. Däremot borde skattegränsens negativa effekter elimineras. Det åländska transportmonopolet borde hävas och en effektivare användning av markresurserna borde genomföras. Den nyligen presenterade rapporten om utjämnings-systemet eller klumpsumman som vi vanligtvis kallar vårt allmänna finansieringssystem visar att det varit ett fördelaktigt system för landskapet och dess innevånare. Med detta system har vi  kunnat hålla en hög nivå på hälso- och sjukvården , utbildningssystemet, skärgårdstrafiken samt den övriga välfärden. De som talar för övertagande av skattebehörighet är i första hand ute efter att skaffa sig ett politiskt verktyg för att minska skattetrycket på företag och kapital. Ett sådant övertagande äventyrar hela klumpsummesystemet och därigenom också landskapsstyrelsens möjlighet att framdeles garantera ålänningarna social trygghet och övrigt välstånd. I nästa års budget förklarar regeringen Nordlund att man strävar efter att överta skattebehörighet för att förbättra de åländska företagens konkurrenskraft. Men man säger inget om hur man skall trygga välfärden ifall klumpsumman är det pris man får betala för att överta skattebehörigheten för kapital och samfund. Eller kanske det helt enkelt är så att regeringen Nordlund inte värderar  social trygghet för alla utan är beredd att offra välfärden i utbyte mot en begränsad beskattningsrätt?

 

En annan sak är att regeringen i Helsingfors knappast kommer att vara med och skapa förutsättningar för Åland att skattekonkurrera om företag och kapital. Så grovt kan man inte underskatta motparten i denna fråga. I bulletinerna efter den senaste aftonskolan kan man tydligt se att regeringen vill aktivt vara med och långsiktigt trygga den åländska sjöfarten. Antagligen med tanke på att sysselsättningseffekterna och de övriga ekonomiska konsekvenserna är positiva för hela landet. Därför bör landskapsregeringen satsa fullt ut på det gemensamma arbetet med representanter för Åland och riket om sjöfartens framtida verksamhetsförutsättningar. Sjöfarten har alltid varit den viktigaste näringen och kommer långt framöver att avgöra Ålands öde. Här skall tyngpunkten i självstyrelsepolitiken ligga.

 

Landskapsregeringen skall inte driva företag eller vara delägare i företag. Landskapsregeringen skall skapa infrastruktur. Det betyder goda kommunikationer, bl.a. tillgång på mark, god samhällsservice och effektiva stödåtgärder för att företagare och kommuner skall kunna utföra det som dom är bäst på. Landskapsregeringens dåliga ekonomi och övertunga förvaltning beror på att den här landskapsregeringen likaväl som tidigare landskapsstyrelser, från 1995, tagit på sig uppdrag som andra skall sköta. Allhallen i Eckerö är skolexemplet på felinvesterade skattemedel. Efter Allhallen har mycket gott fel. Landskapsstyrelsen har investerat betydande belopp i all världens anläggningar utan garantier för den framtida driften. Socialdemokraterna har i och för sig stött många av dessa investeringar men vi har oftast krävt andra lösningar än de som genomförts.

 

Nu står landskapsregeringen än en gång i beråd att investera miljoner euro i en anläggning som inte har sin driftsekonomi i skick. Samtidigt finns det en hel del privat kapital i det åländska samhället. Stora pengar som gärna låter sig placeras i samhällsanläggningar. Socialdemokraterna ser detta som en stor fördel och önskar att lagtinget ser över finansieringen av KK-huset en gång till. Våra motioner visar på en alternativ finansiering av många inrättningar  som dessutom skulle lösa problemet med sjöfartsmuseets och hantverksskolans om- och tillbyggnader.

 

Vi föreslår följande: kongress- och kulturhus byggs som två separata anläggningar och finansieras med privata medel. De 3.600.000 euro som upptagits för kk-huset i 2005 års budget kan då användas för att slutfinansiera landskapets andel för badhuset i Mariehamn som uppgår till 1.440.000 euro och simhallen i Godby som uppgår till 1.404.000 . På detta sätt frigörs 2.844.000 miljoner euro av penningautomatmedlen som kan användas för att påbörja Hantverkarskolans och Sjöfartsmuseets efterlängtade om- och tillbyggnader. Det är mera förenligt med villkoren för användningen av penningautomatmedel att de fördelas till stiftelser och föreningar istället för till kommuner vars verksamheter och investeringar stöds av landskapsstyrelsen enligt särskild lagstiftning. En alltför generös tilldelning av penningautomatmedel för kommunal idrottsanläggningar förrycker den gamla goda principen om 25 procent bidrag 50 procent lån och resten i eget kapital. Följer man inte den principen får stödet till de ideella organisationerna stryka på foten. Dessutom leder de överstora stöden till idrottsanläggningar på fasta Åland till en regionalpolitisk obalans vilket man med rätta kan konstatera både på Brändö och Föglö. Penningautomatmedlen är naturligtvis alla regioners pengar - inte bara centralkommunernas.

 

Genom ett partnerskap med det privata näringslivet kan landskapsregeringen bidra till att den stora mängd kapital som finns på Åland placeras i viktiga samhällsinvesteringar. På så vis kan landskapsregeringen använda skattemedlen mera ekonomiskt. Med hjälp av privat kapital kan landskapsregeringen koncentrera sig på det som är dess viktigaste uppgift nämligen se över sin egen förvaltning och långsiktigt trygga de verksamheter man skall sköta enligt lag och förordning samt lagtingets beslut.

 

Landskapets centrala ämbetsverk måste förändras. Målet är att centralförvaltningen skall syssla med myndighetsutövning dvs övervaka, bevilja tillstånd och kontrollera att underlydande myndigheter utför sina uppdrag enligt lagar och förordningar. Centralförvaltningen skall också se till att lagstiftningen uppdateras och bereda ärenden för landskapsregeringen samt verkställa lagtingets beslut. Detta betyder att utbildning, trafik och andra verksamheter som sköts av landskapsregeringen måste knoppas av och göras till mera självständiga resultatenheter. Vi vill se en gymnasieskola på Åland, en skola som verkar självständigt utgående från ett uppdrag enligt lag. Utbildningsavdelningens uppgift är att vara tillsynsmyndighet inte all leda verksamheten eller bygga skolorna. Skärgårdstrafiken, väghållningen m.m skall inte skötas från trafikavdelningen. Den operativa verksamheten skall skötas av ett samhällsägt affärsverk eller ett bolag. Trafikavdelningens uppgift är inte att peta i turlistor utan att övervaka att trafikbolaget uppfyller sitt övergripande uppdrag att ordna en trafik som fungerar. Museibyrån skall inte heller skötas av landskapsregeringen. Museibyrån skall omvandlas till ett museiverk och skötas utgående från de uppdrag man har enligt lag, förordning och andra beslut fattade av lagting och landskapsregering. Istället för att på detta sätt långsiktigt strukturera om landskapsförvaltningen för att uppnå klarhet och rättssäkerhet så beslutar landskapsregeringen att man skall sparka 14 personer på museibyrån. Jag tycker inte att förslaget tarvar några kommentarer. Det är för grovt för att bota den sjukdom som den nuvarande landskapsförvaltningen lider av. Något den sittande landskapsregeringen  uppenbart inte förmår greppa. Att minska antalet tjänstemän utan att vidta organisatoriska omstruktureringar kommer att stå landskapet dyrt. Den som inte förstår det , förstår inte hur rättsstaten är uppbyggd och fungerar. Inte heller vilket starkt rättsskydd alla tjänstemän har.

 

Förändringar i landskapsförvaltningen borde ha gjorts för länge sedan. Jag har nämnt utbildnings- och trafikavdelningen i mitt anförande, men jag kan lova att motsvarande förändringar borde göras inom alla avdelningar. Centralförvaltningen skall inte vara en utförare. Det leder till att man skall kontrollera sig själv. Det konststycket har inte lyckats i någon demokrati hittills och kommer inte heller att lyckas på Åland.

 

När jag nu är inne på organisationer så vill jag bara nämna ytterligare en motion som tangerar detta tema. Landskapsstyrelsen betalar årligen över 1 miljon euro till Ålands turistförbund. Verksamheten är för starkt bunden till olika egenintressen. För att ge Turistförbundet frihet att utvecklas och verka enligt marknadens villkor borde Turistförbundet ombildas till ett aktiebolag där landskapsregeringen är majoritetsägare och politisk ansvarar för verksamheten. Turistförbundets utveckling kvävs av de egenintressen som nu finns i styrelsen och den byråkratiska tvångströja som näringsavdelningen utgör för verksamheten. Vi vill ge ökat ansvar och ökad frihet åt turistförbundet samtidigt som vi ställer större krav på resultat.

 

Fru talman!

Den socialdemokratiska dagordningen som vi lagt för att presentera ett alternativt ekonomiskt och politiskt tänkande innehåller sammanfattningsvis följande:

- klumpsummesystemet är mycket tryggt och garanterar ålänningarna en god välfärd. Socialdemokraterna är inte beredda att äventyra detta system för ett begränsat övertagande av skatterätten.

 

- landskapsregeringen skall syssla med att utveckla välfärden, miljöskyddet och infrastrukturen dvs goda kommunikationer, god utbildning och ett rikt kulturutbud

Socialdemokraterna välkomnar det privata näringslivets intresse för investeringar i anläggningar som utökar Ålands attraktionskraft som turistisk destination.

 

- landskapsregeringen skall omstrukturera sin förvaltning genom att stärka centralförvaltningens myndighetsuppdrag och omorganisera de tjänsteproducerande verksamheterna till resultatenheter som i sin tur kontrolleras av centralförvaltningen.

Socialdemokraterna avvisar landskapsregeringens förslag att friställa fjorton personer inom museibyrån. Förslaget är oövertänkt och saknar förutsättningar att bli en hållbar lösning.

 

- landskapsregeringen måste ta ansvar för kommunernas framtid.

 

Socialdemokraterna ser här två möjligheter. Den ena är att se över kommunindelningen för att få kommunerna att gå samma till större enheter. Den andra är att landskapsregeringens överföringar till kommunerna måste förbättras. Förvärvsinkomstavdraget skall kompenseras till hundra procent och kapitalskatten skall återföras till de kommunerna där den genererats.

 

Fru talman!

Detta anförande är en gemensam plattform för de socialdemokratiska anföranden som kommer att följa i debatten. Vi vill ha en tydlig förändring av den förda politiken. Förändringar som inte äventyrar den sociala trygghet som nuvarande utjämningssystem garanterar. Förändringar som respekterar  landskapspersonalens arbete och anställningstrygghet.

 

Ltl Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Det var ett par saker som jag vill ta upp i replik. Det gäller frågan om kommunsammanslagning som man vill påbörja en diskussion om. Igen vill nu socialdemokraterna göra någonting åt det, man vill slå ihop kommuner därför att man tror att det blir effektivare och billigare. Jag vill varna för den förhastade slutsatsen att tro att man genom att slå ihop kommuner skulle kommunerna bli lika. Det är inte så enkelt, det finns exempel på tvärtom där man gjort det och det har blivit dyrare. Det finns ju två motioner nu från oppositionen som vill grundligare gå in och titta och det måste man åtminstone göra, alltså göra en rejäl utredning om man skall fortsätta och diskutera en sammanslagning av kommunerna för det finns, som sagt, exempel på att små kommuner kan vara mycket effektivare än stora; en stor kommun blir ofta en stor apparat som inte är hanteringsbar. Jag tror mera på ett samarbete som den rätta vägen, det är mindre och kortare steg och vart det leder får man se.

 

En intressant sak som vtm Barbro Sundback tog upp var frågan om bolagisering av flera avdelningar, bl.a. trafikavdelningen. Jag undrar: Menar socialdemokraterna att man också skall konkurrensutsätta bolagen eller skall det vara i stället för?

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tror att när det gäller centralförvaltningens roll måste jag återkomma i ett anförande i den frågan. Jag sade inte att trafikavdelningen skulle bolagiseras, utan jag nämnde skärgårdstrafiken, alltså att den tjänsteproduktiva verksamheten skulle göras till ett affärsverk, ett bolag, alltså det huvudsakliga motivet är att det blir en självständig resultatenhet. Sedan kan man diskutera vilken form man vill ha för det här. Det där borde man göra inom så gott som alla avdelningar, för nu vet inte personalen vem som har ansvaret och det flyter hela tiden och byråkratin bara växer, papperen snurrar fram och tillbaka överallt och ingen tar något avgörande beslut.

 

När det gäller frågan om kommunsammanslagningar tar vi fram den därför att man kan inte längre stoppa huvudet i busken. Var har t.ex. centern eller Ålands landskapsregering för erbjudande att ge till getaborna? Hur skall de kunna trygga sin barnomsorg, sin äldreomsorg – eller är det någonting som vi inte behöver bry oss om?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

När vtm Barbro Sundback diskuterar klumpsumman och skatteövertagandet är jag beredd att hålla med om att det finns en stor trygghet i klumpsumman. Men när hon ställer sig frågan om centern är beredda att äventyra välfärden när man diskuterar ett eventuellt skatteövertagande vill jag protestera. Det ligger nämligen högst upp på vår dagordning att trygga den åländska välfärden på hela Åland, hela Åland skall kunna leva. När det gäller diskussionen om ett eventuellt skatteövertagande har vi sagt att det här är en fråga som måste utredas mycket noggrant. Skulle det vara på det sättet att det då framkommer att det kan vara bra för Åland att ta över någon beskattningsform tror jag inte att argumentet kommer att vara att det skall vara ett politiskt verktyg för att gynna de kapitalstarka utan det skall ge nya möjligheter för företag och kommuner att kunna utvecklas vidare samt att vi skall kunna skapa nya arbeten.

 

När det gäller kongresshuset, fru talman, har lagtinget redan tagit ett beslut att kongresshuset skall byggas, och det finns med i budgeten och jag hoppas att vi inte skall behöva diskutera den frågan mera.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag hoppas däremot att kultur- och kongresshuset kommer upp till diskussion igen. Det är nämligen så att om lagtinget fullföljer det man har beslutat omintetgör man för de privata att vara med och finansiera de här dyra anläggningarna. För mig är det fullkomligt obegripligt hur högerpartier kan resonera att de skall vara rena socialistiska inrättningar, de skall ägas till hundra procent av samhället, fast det finns hur mycket pengar som helst i det åländska samhället i dag och fast man ber om att få vara med och investera! Snacka ena minuten om att man måste minska på offentlig sektor, nästa skall man absolut investera hundra procent med skattemedel! Det är samma sak med övertagandet av skattten, att inte kan man tänka sig att vi skall ha klumpsumman kvar och så skall vi ha ett skatteinstrument med vilket vi skall lätta på skattetrycket för företagen på Åland! Någon logik som är politiskt realistisk måste man kunna föra i de här sammanhangen. Skall vi ha övertagande av skattebehörighet skall vi ju klara oss själva på de skatterna! Men vad skall beskattas? Jordbruk? Fiske? Turism? Sjöfart? – Ingen av de näringarna kommer att ge någonting i skatteintäkter. Och hur skall vi då finansiera välfärden?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback nämner många kloka saker och förslag på olika strukturella förändringar som jag har stött tidigare och inte bara kan tänka mig att stöda nu när regeringsförhandlarbörsen är öppen. Det ligger mycket i det som sades att man bör fundera över den struktur vi upprätthåller. Jag har dock några saker jag vill påpeka. När det gäller det som vtm Barbro Sundback ser till höger om sig – det finns ju ingenting till vänster om henne – är det lite enkelt att säga att det är en homogen grupp av partier. Jag har den uppfattningen att det var först nu vid det senaste lagtingsvalet som det verkligen utkristalliserades en borgerlig majoritet, och det får jag nu ta tillbaka därför att nu har ett av de s.k. borgerliga partierna stigit av den helheten, tyvärr.

 

När det gäller att ta med privata och finansiera olika samhällsprojekt tycker jag att det är en mycket bra idé, men det är ingen bra idé om man skall finansiera sådana projekt som inte ger avkastning, för det finns i dag inga gratis luncher, det finns inga pengar som privata kan tänka sig att sätta fast i projekt så att de t.o.m. minskar i värde, att de inte ens ger en sådan avkastning att man får tillbaka inflationen, utan man vill ha en avkastning. Skall då samhället betala den avkastningen åt de privata, så då är det mycket dummare än att man själv, om man har möjlighet, finansierar projekten utgående från det. Det är ännu mer socialistiskt att betala ränta åt kapitalet  (Från salen:jaså!) Så måste man ju se det.

 

När det gäller klumpsumman så visst är den väldigt trygg och då vill jag nämna en parallell som jag vill att vtm Barbro Sundback funderar ut ett svar på. Varför flyttade jag hemifrån mina föräldrar? Det var ju mycket bättre att bo hemma, man fick maten på bordet, man fick tvätten tvättad osv., man hade rum att bo i och med en väldigt liten arbetsinsats hade man det väldigt bra. Varför flyttade jag hemifrån?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande som förste vice talman Barbro Sundback höll och som jag förstår att också kommer att vara lite vägledande för kommande diskussioner de närmaste veckorna. En del är jag naturligtvis kritisk till och en del saker tycker jag är ganska intressanta och sådana saker som man bör diskutera.

 

Det som jag ändå tar till orda för, fru talman, är när det gäller beskattningen och välfärden. Jag vill bara fortsätta att understryka det som ltl Torbjörn Eliasson redan sade, att när centern talar om övertagande av mera behörighet är det just för att kunna trygga välfärden på lång sikt på Åland, för hela det åländska samhället och inte bara för den offentliga sektorn. Vi måste komma ihåg att större delen av det åländska samhället är ännu inte offentlig sektor i varje fall, utan vi har ett liv utanför det också, ett privat näringsliv som på ett normalt och sunt sätt skall kunna skapa skattekraft och livskraft i det åländska samhället. Om det är någonting som jag och centern har värnat om i olika konstellationer hela tiden så är det att trygga sysselsättning, arbetsplatserna på Åland. Jag tror att det är i den belysningen som man skall se våra ambitioner att komma vidare med behörighetsfrågorna. Det finns naturligtvis, för mig personligen i varje fall, en rent självstyrelsepolitisk och ett autonomitänkande – det skall jag gärna medge – därför att jag tycker att en riktig autonomi skall behärska både intäktssidan och utgiftssidan, men jag är också väl medveten om att vi har en politisk verklighet som gör att man inte kan komma dit med en gång, men jag tycker att vi borde alla kunna enas om att skall kunna arbeta för att få sådana instrument som gör att vi kan trygga arbetsplatserna och utveckla det åländska näringslivet på ett sätt som vi har förutsättningar för. Det är nämligen så att det åländska näringslivet och vår struktur skiljer sig från hur det ser ut i landet som helhet. Det är det som är grunden för våra ambitioner: att se till att ålänningarna skall kunna arbeta, att de skall kunna försörja sig själva och att vi i princip skall kunna vara också självförsörjande.

 

Om klumpsummesystemet är bra eller dåligt, men det var ett steg i rätt riktning när vi gick från det förra systemet när vi skulle ha en minikopia av den finska budgeten. Så småningom hoppas jag, efter att vi har vunnit erfarenhet och kompetens, att vi skall kunna komma vidare i vårt samhällsbygge. Det är alltså för att skapa trygghet och sysselsättning som vi arbetar för det.

 

Fru talman!

Jag tror att en av de saker som faktiskt är en av de mest konkreta, när jag sitter och tänker på vad som håller på att hända här – det kanske blir en ny politisk konstellation framöver – så samtidigt som jag blev informerad av liberalernas ordförande om att man lämnar regeringen nämnde hon också att man förde diskussioner med socialdemokraterna, naturligtvis. Ett tänkbart block är naturligtvis socialdemokrater och liberaler och min fråga till vtm Barbro Sundback, för jag tror att det är ganska intressant för alla här i salen och alla ålänningarna att veta: Är det så att liberalerna har sålt sin hjärtefråga kk-huset för en regeringssamverkan med socialdemokraterna? Man kan inte driva bägge linjerna. Jag tycker att det skulle vara intressant för oss alla att få lite klarhet i den frågan. I den frågan driver nämligen socialdemokraterna och liberalerna diametralt motsatta riktningar, och vad är det som egentligen gäller? Kan jag få ett svar på det är jag tacksam; kan jag inte få ett svar vill jag ändå konstatera att i och med att konstellationerna nu bryts upp och liberalerna har lämnat landskapsregeringen, så har man också lämnat kk-husfrågan på något sätt till en öppen fråga. Så mycket hade de väljarna som röstade på liberalerna när det gällde deras hjärtefråga! Det kanske är någonting att fundera på.

 

Fru talman!

Socialdemokraterna har flera intressanta motioner, men en som jag själv tror ganska mycket på är den som gäller Ålands turistförbund och en utveckling mot ett aktiebolag. Jag tror att det skulle vara ett steg i rätt riktning; en förändring behöver komma till stånd där därför att dagens situation med svikande siffror är inte bra.

 

Fru talman!

En annan viktig fråga är naturligtvis kommunstrukturen och jag skall villigt erkänna för vtm Barbro Sundback och alla andra att för mig har det varit en hjärtesak i den åländska kommunstrukturen och de åländska kommunerna med den identitet som det ger till innevånarna och den närdemokrati och det engagemang som det innebär. Men jag skall också medge, att inte är jag helt blind för vad som händer i vårt samhälle och vi måste kanske också här ha ett öppet sinnelag och vad är den bästa kommunstrukturen för Åland. Där är jag inte låst. Men jag är för att vi skall ha de åländska kommunerna kvar och före man vidtar några åtgärder skall det vara välgenomtänkt och det skall också vara så att de olika kommuninnevånarna är med i den processen och känner att det här är rätt för oss och det närsamhälle som vi lever i.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har i debatten hållit mig till budgeten. Frågor som rör misstroendet tror jag att lantrådet Roger Nordlund får besvarade först i samband med den diskussionen. Det som nämndes här var övertagandet av skattebehörighet för att stödja det åländska näringslivet. Det är just den strategin som jag menar att inte håller, om man inte samtidigt kan förklara hur man långsiktigt tänker finansiera välfärden. Som jag ser det finns en möjlighet att vi både skulle få begränsad skatterätt för att helt enkelt skattekonkurrera med regioner runt omkring oss och samtidigt behålla en klumpsumma för att kunna hålla samma nivå på utbildningssystem, hälso- och sjukvård som vi kan med det nuvarande systemet. Men jag ger lantrådet rätt i det att det är ett problem att det åländska näringslivet är så begränsat och om man vill att det skall utvecklas och bli mera konkurrenskraftigt – det skall få flera ben att stå på, som man säger – så skall man inte gå in för att cementera det med skattelättnader, utan tvärtom man skall använda de instrument man har, stödåtgärder osv. för att få fram nya företag, men då är det lika viktigt att få skattegränsens negativa konsekvenser och det här förbaskade privata monopolet som vi har inom transportsektorn. Och det är saker som man själv har ansvar för, man kan inte skylla på regeringen i Helsingfors för det. Men så länge man håller på med det här att det är deras fel att det inte händer någonting, så händer det tydligen ingenting på hemmaplan heller – och det är det som oroar mig.

 

Lantrådet Roger Nordlund, replik:

Fru talman!

Kk-huset är i allra högsta grad en fråga som finns med i budgeten och det pågår ett arbete där och det är väldigt viktigt för alla att veta: kommer det att kunna slutföras eller kommer det inte att kunna slutföras. Jag tror att närmaste månaden måste den frågan avgöras. Det har inte med misstroendet att göra utan det är framför allt en budgetfråga.

 

Fru talman!

Det gäller att få så många ben som möjligt att stå på och att få ett mera breddat åländskt näringsliv, framför allt ett mera serviceinriktat och tjänsteorienterat näringsliv, för det är där som vi har förutsättningarna. Vår absolut största utmaning i dag är, tror jag, hur skall vi kunna få hem så många som möjligt av de unga ålänningar som utbildar sig utanför Åland i dag, i Finland, i Sverige och på andra platser? Det har skett en dramatisk ökning av högskolebenägenheten på Åland de senaste tio åren och det är på sitt sätt väldigt positivt och jag har själv varit med och försökt medverka till det på alla sätt och vis. Men är det så att alltför många av dem blir borta utanför det åländska samhället har vi mistat lite av våra bästa resurser, vårt största kapital. Det är i det sammanhanget som jag tycker att vi måste försöka hjälpas åt att försöka hitta så många olika instrument som möjligt för att bygga ett sådant samhälle där dessa människor kan skaffa sig ett liv, skaffa sig en försörjning och en utveckling och en karriär. I det sammanhanget tror jag att det kan vara viss nytta också med behörighet på vissa skatteområden, men välavvägt naturligtvis måste det vara och sedan finns det många andra komponenter vi också måste ta fram i ett sådant paket. Det är det jag ser som vår utmaning: hur skall vi få hem så många som möjligt av alla de unga duktiga människor som finns utanför Åland i dag och hur skall vi kunna bygga ett sådant samhälle. Jag tror där att skatteinstrumentet också är ett instrument bland många.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 (Kl. 12.12. Plenum avbryts för lunch och debatten fortsätter kl. 13.00.

 

------------------------------

 

(Kl. 13.00). Plenum fortsätter.

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Återigen står vi inför en budgetdebatt. Det var inte alls längesedan. Åren går så snabbt. Vi får fråga oss om allt som står att landskapsregeringen skall göra 2004 hinns med under detta år. Knappast. Utgående från det är det viktigt med långsiktiga mål. Det är lätt att det skrivs schablonmässiga siffror och procenter när vi ser fler år framåt. Också dessa siffror måste tas med stort allvar.

 

Orsaken till att vi har möjlighet att stå här i denna plenisal och debattera en budget för landskapet Åland är att vi har en självstyrelse. Ibland glömmer vi grunderna för vårt arbete här. Det är självklarheter. Ofta kan vi i media läsa att vår självstyrelse utgör hinder för än det ena och än det andra. Vi glömmer möjligheterna den har givit och ger oss.

 

Vårt svenska språk är en grundpelare i självstyrelsen, det är vi alla överens om, men verkligheten är ibland en annan. Vi behöver bara läsa vilka meriter som efterfrågas i de olika platsannonserna i våra lokala tidningar. Hur går det då med våra studerande i Sverige? Har de möjlighet att återvända? Landskapsregeringen har påbörjat arbetet med en vitbok. Jag hoppas att arbetet fortsätter så att alla problem och också lösningsmodeller tas fram.

 

Frisinnad Samverkan tog år 2001 fram ett förslag till framtidsavtal för självstyrelsens utveckling. Vår tanke var att Åland skulle göra ett långsiktigt kontrakt med Finland om hur självstyrelsen skulle utvecklas framåt i tiden. Detta avtal skulle föregås av en överenskommelse på hemmaplan. Avtalet innehöll frågor som kunde klaras av inom den absolut närmaste tiden, frågor som kunde skötas efter några år och frågor som skulle räcka betydligt längre att åstadkomma. Tyvärr fick vi ingen större respons från de andra partierna, men att få ett stort stöd då vi vid detta tillfälle var i opposition var väl kanske lite naivt tänkt

 

I samband med senaste aftonskolan kom jag på nytt att tänka i dessa banor. En av orsakerna till att självstyrelseutvecklingen går så långsamt är att det kommer nya politiker vid varje val och då är vi tillbaka på ruta ett, särskilt på bortaplan men också på hemmaplan. Tjänstemännen som stannar längre på plats får vi tyvärr ingen större respons av beträffande självstyrelsens utveckling. Detta gäller fram för allt finansministeriet. Vad jag vill säga är att Frisinnad samverkans framtidsavtal är minst lika aktuellt idag. Om ni tappat bort det finns det fler exemplar att hämta på vårt kansli.

 

Beträffande den senaste aftonskolan och dess framgångar, vill jag för min del säga att jag mycket väl minns vilken framgång det ansågs vara i tiden då landskapsregeringen fick till stånd en årligen återkommande aftonskola speciellt för de åländska frågorna. Att landskapsregeringen nu får träffa de mest betydelsefulla ministrarna på nytt inom en snar framtid för att diskutera självstyrelseutvecklingen, särskilt inom det ekonomiska området anser jag är en framgång. Har regeringen i Finland gått med på ett sådant sammanträffande måste det betyda att de också har något att diskutera; i annat fall hade det varit naturligt att hänvisa till nästa års aftonskola.

 

Fru talman

Att debattera detta budgetförslag känns mer osäkert än någon gång tidigare. Jag har varit med om budgetdebatter utifrån en oppositionsroll, som en ledamot som stöder landskapsregeringen och som landskapsstyrelseledamot. Nu har vi ett budgetförslag som läggs fram av sittande regering. Ett förslag som liberalerna meddelat att de inte stöder utifrån att de inte längre stöder regeringen. Ett budgetförslag som de liberala ledamöterna i regeringen ställt sig bakom. Håll med om att det känns lite rörigt!

 

Från den frisinnade lagtingsgruppen vill vi säga att vi står bakom detta budgetförslag och kommer att argumentera utgående från det.

 

Vi måste få till ett trendbrott beträffande ökningen av den offentliga sektorn. Låter det uttalandet bekant. Nu har landskapsregeringen för första gången lyckats med den målsättningen. Det är ingen lätt operation att åstadkomma en minskning. Vi har alla hjälpt till att bygga upp dagens verksamhet, som bygger på att vi har haft ekonomiska förutsättningar för det och att det har funnits mycket som vill åstadkomma.

 

Den planerade nerdragningen av personal måste ske på ett för alla parter så bra sätt som det bara är möjligt. Alla som påverkas måste få vara delaktiga i processen. Alla beslut måste vara klara och tydliga. Ovisshet är det värsta för de berörda. Låt därför tiden av ovisshet bli så kort som det bara är möjligt.

 

De åländska kommunerna har det ekonomiskt kärvt. De är alla beroende av olika former av landskapsbidrag i form av landskapsandelar och andra kompensationer. Den nuvarande regeringen har tvärt emot den föregående återgått till rätt stora landskapsbidrag. En översyn av transaktionerna mellan landskapet och kommunerna är på gång och är också nödvändig även om det säkert på vägen stöter på många svårigheter. I det sammanhanget måste också Mariehamns stad vara en naturlig part när det gäller att samarbeta mellan kommunerna. Ibland anar man sig till en viss misstänksamhet då det blir aktuellt. Det nya avloppsreningsverket i Mariehamn, som skall betjäna stora delar av Åland kanske blir inkörsporten till ett naturligt samarbete också inom andra områden.

 

Landskapets fastigheter har varit under luppen många gånger. Nu finns en arbetsgrupp som går igenom alla fastigheter för att komma fram med ett förslag på vilka fastigheter landskapet skall behålla och vilka som kan avyttras. Marknaden är för liten. Värdet på fastigheterna kan vara en orsak till att landskapet behåller dem.  Bland annat har husmodersskolan och hälsovårdscentralen varit aktuella försäljningsobjekt. Nu är hälsocentralen såld. Kanske också husmodersskolan hittar lämplig köpare så småningom. Vi får inte glömma att det kostar att hålla fastigheterna i skick fastän de inte finns någon lämplig verksamhet i dem.

 

Skötseln av våra fastigheter har också ofta varit upp till diskussion här i salen, Idag är fastighetsskötseln utlokaliserad på många olika avdelningar och byråer. När nuvarande fastighetsgrupp är färdig med sitt uppdrag kunde följande steg vara att fundera på det mest ändamålsenliga sättet att sköta om landskapets fastigheter.Efter att jag planerade det här inlägget har jag fått mig till känna att samma grupp också har det uppdraget, så det är bara att fortsätta arbetet så att man har en lösning också på hur fastigheterna skall tas hand om.

 

Fru talman!

Posten har varit framgångsrik med allt vad den företagit sig. Vi får hoppas att den trenden fortsätter, fastän det finns vissa hot vid horisonten. Varje år vid budgettider har det varit ett visst dragande i postens vinst. Vem har rätt till dessa pengar? Är det landskapets budget som skall få inkomster från posten eller borde de få stanna inom posten? Hur stor andel skall i så fall gå till landskapsbudgeten? Frågorna ställs varje år. För att få ett slut på alla dessa frågeställningar borde ett långsiktigt avtal göras så att båda parter vet vad som gäller.

 

Pensionsfonden är ett annat område som innehåller mycket pengar som skall förvaltas väl för att få så bra avkastning som möjligt med tanke på den framtida pensionsskulden.

Landskapsregeringen för fram intressanta tankar i budgetförslagen då de i framtiden kan tänka sig ta del i bostadsproduktionen i landskapet. Att göra det tillsammans med andra aktörer är säkert klokt. Landskapsregeringen skall knappast vara en direkt hyresvärd med allt vad det innebär Att vara delägare av bostadsfastigheter ger knappast snabba pengar men erfarenheten visar att det oftast handlar om rätt säkra pengar, och hyresbostäder behövs fortsättningsvis i landskapet.

 

Landskapsregeringen föreslår ett nytt bidrag från penningautomatmedel. Evenemangsstöd av engångskaraktär för att hjälpa till vid nya turistsatsningar. Allt som kan hjälpa till för att få aktiviteter på Åland välkomnar vi och det är säkert rätt väg att gå att det skall vara av engångskaraktär så att det inte blir ett fortlöpande verksamhetsbidrag. Tanken på en framtida evenemangsfond verkar intressant. Ju förr den kan förverkligas dess bättre.

 

Jag följer budgetens upplägg, och då kommer jag fram till social- och miljöbyrån. Den störta delen av verksamhetsbidragen går till ÅHS. Beträffande ÅHS ber jag att få återkomma i ett särkilt anförande om det, utgående från att det är ett område som brukar engagera många här i salen och också utgående från att jag är ordförande och på så sätt har en nära kontakt med verksamheten. Jag vill redan i det här skedet säga att vi hade en mycket konstruktiv budgetprocess där alla insåg den ekonomiska realiteten och ville ta ett ansvar för verksamheten utifrån detta fastän många hade önskemål som inte kunde tillåtas inom de ramar som hade tilldelade. Ett förändringsarbete pågår. Jag hoppas att vi får ta dem stegvis så att alla i organisationen få vara delaktiga processen. Som sagt jag ber att få återkomma i ett senare skede.

 

Miljöprövningsnämnden har trots att de fått mer resurser länga handläggningstider. Resurstilldelningen kan knappast öka så mycket. Utgående från det måste vi se över lagstiftningen. Kan vi göra arbetet smidigare utan att riskera vår miljö. Nuvarande lagstiftning har varit i kraft så pass länge att en genomgång utgående från att göra förenklingar där det går nu kan vara aktuell. Jag är medveten om att man tittar på just dessa frågor på miljöbyrån. Vi väntar på förslag till förändringar.

 

Också hälsonämnden och dess bestämmelser återkommer regelbundet.  Lagstiftningen är gammal och möjligheter till tolkningar är många. Vi vill inte slarva med hygienen på något sätt men ett Åland med en turism som har högsäsong bara några sommarmånader kan inte få ekonomi i sommarservering om de måste ha en utrustning som en året-om-restaurang. Också här tror jag att om det finns en vilja finns det också en väg.

 

Utbildningen är det andra stora området förutom hälso- och sjukvården som har högsta prioritet för oss. Det finns en arbetsgrupp som har till uppgift att komma med förslag till hur framtidens gymnasialstadier skall vara. Vi väntar med intresse på förslaget. Vi har också inom partiet jobbat med dessa frågor och har kommit fram till ett förslag hur vi skulle vilja ha en framtida gymnasieskola på Åland. Vi hoppas att det finns delar av det med då arbetsgruppen har slutfört sitt arbete.  Just nu råder en viss oro ute på våra skolor utgående från att de inte riktigt vet vad som skall gälla i framtiden. Låt inte den ovissheten bli för lång. De som arbetar inom de berörda skolorna har rätt att få veta vad som skall gälla i framtiden snarast möjligt.

 

Högskolan på Åland söker trots att försöksperioden är slut sitt sätt att arbeta. Det är tydligt idag att målet för vår högskola är för diffus. Beroende på vem man talar med får man lite olika svar. Sett ur ett finländskt perspektiv är vi en yrkeshögskola och då vi har valt att kalla den högskola vill en del jämföra den med vad som gäller för en högskola i Finland, med allt vad det innebär och som vi inte riktigt kan nå upp till. Ur ett svenskt perspektiv är högskolebenämningen inte riktigt samma sak. Som exempel kan nämnas att t.ex. sjukskötarutbildningen i Uppsala bedrivs på universitetsnivå. Detta skulle knappast vara möjligt i Finland. Det viktigaste är att vi vet vad vi vill med vår högskola. Att alla arbetar mot ett gemensamt mål, då kommer vi att lyckas.

Fru talman!

Grunden för vår välfärd är ett rikt näringsliv med många entreprenörer. Många funderar var de finns idag. Det är inte bara hos oss på Åland den frågan ställs. Till och med i Gnosjö börjar entreprenörsandan svikta. Det är ingenting vi kan påtvinga någon. Vad vi kan och skall göra är att ta reda på vilken hinder det finns och på vilket sätt vi kan ge bättre förutsättningar. Vi får inte skylla allt på skattegränsen fastän den naturligtvis är ett hinder för den fria handeln. Ett hinder som vi måste fortsätta arbeta med.

 

För några år sedan drev landskapsstyrelsen tillsammans med det privata näringslivet ett gemensamt projekt, det s.k. "Wheelit-projektet". Kanske det är dags att blåsa liv i det igen. I dessa dagar förs det ju en aktiv diskussion vad vi skall göra med alla chipsaktiepengar så att de kommer det åländska näringslivet och i förlängningen det åländska samhället till del.

 

Fru talman

Ett gruppanförande i samband med en budgetdebatt utan att beröra skärgårdstrafiken är inget fullständigt anförande. Det är knappast någon nyhet då jag framhärdar med åsikterna att om vi i framtiden vill ha åtminstone dagens trafik, kanske mera, måste vi högst antagligen privatisera flera linjer. Denna upphandlig måste ske med lång framförhållning och ges ut för betydligt längre tid än vad varit fallet hittills. Jag tror vi måste erkänna att vi inte varit riktigt professionella hittills beträffande upphandlingen av privata entreprenörer.

 

Tunnelalternativet till Föglö vill vi inte avskriva förrän vi fått mera kunskaper på vilket sätt det kunde förverkligas. Om en tunnel skulle bli verklighet skulle hela skärgårdstrafiken genomgå en förändring, men som sagt vi har inte tagit ställning i den frågan ännu.

 Det här, fru talman, är några tankar från den frisinnade gruppen. Mina lagtingskolleger i gruppen kommer att på olika sätt fördjupa sig inom olika områden med olika inlägg i debatten. Jag ser fram emot en intressant och givande debatt.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Budgetförslaget för 2005 ser i stort sett bra ut - budgeten är i balans, t.o.m. med ett litet överskott, ett mål som rambudgeten sätter upp först 2007 har kunnat uppnås redan 2005. Men, som finansminister Strand konstaterade, finns det många osäkra faktorer på intäktssidan, med den här utgiftsnivån kunde underskottet lika bra ha varit 15 miljoner euro. Om man skall påpeka något så är det väl just det att vi borde jobbat mer med utgiftssidan och skapat ett överskott som skulle fonderats för sämre tider.

 

Jag vill för obunden samlings lagtingsgrupps del ge ett erkännande till landskapsregeringen för att man nu tagit tjuren vid hornen och börjat styra upp den ekonomiska situationen på allvar. Den allra viktigaste åtgärden som nu, äntligen, får man säga, finns till pränt i budgeten, är att den offentliga sektorns expansion stävjas och istället aviseras indragningen av ett antal tjänster. Detta var något som alla partier nämnde som den allra viktigaste frågan inför valet för ett år sedan. Några partier minns löftet medan andra verkar ha glömt det. 

 

De nedskärningar som aviserats i denna budget måste ses som en bra början. Det strukturella problemet är dock mycket större. Skall det finnas utrymme att driva en expansiv närings- och regionalpolitik samt en välfärdspolitik som tryggar det välstånd vi har idag, tvingas vi till mycket mer nedskärningar och/eller omprioriteringar än detta.

 

Fru talman!

Till diskussionen om museibyrån. Som vi hörde här är det bara en del av de planerade nedskärningarna som redovisats och det sker efter noggranna överväganden och med god framförhållning, som sades i rambudgeten. Det är dock stor skillnad om man läser det som har stått i tidningarna eller om man läser det som står i budgeten, hur man skall förfara i fråga om personalpolitiken. Jag uppmanar samtliga ledamöter att verkligen läsa i budgeten, för det är det som gäller, inte det som står i tidningarna. Jag är den första att poängtera att man skall föra en mänsklig personalpolitik, att vi inte skall se tjänstemän och övriga anställda som annat än människor som har ett försörjningsansvar som skall behandlas på ett medmänskligt sätt. Det är mycket viktigt. Samtidigt måste man inse att en tjänst inom offentlig sektor är ingen trisslott som man skrapar på ett avtal och så har man en summa pengar på kontot varje månad i 25 år, utan det skall finnas en meningsfullhet bakom det, man skall ha en vettig uppgift att göra och man skall också vara beredd på att det som offentlig sektor skall utföra ändrar, och vi måste prioritera. Vi får allt ”tajtare” ramar att prioritera inom.

 

Jag nämnde närings- och regionalpolitik och välfärdspolitik och vi har inom dessa nämnda politikområden flera stora utmaningar, t.ex. det att landskapets befolkning blir allt äldre vilket innebär att allt färre skall försörja allt fler. Den så kallade försörjningsbördan tenderar att bli oss övermäktig. Jag vill inte se en utveckling där de äldre får betala för att vi inte kan reda upp situationen; tvärtom skall de som byggt det samhälle vi har idag tas väl om hand och deras livsverk skall föras vidare på ett sätt som de också kan vara stolta över.

 

Inom näringspolitiken kan man ställa frågan: Vad ska vi leva av på Åland i framtiden? För att vi de kommande 40 åren skall få uppleva en utveckling som det åländska samhället haft de senaste 40 åren krävs det att vi sätter klutarna till och funderar. Näringspolitiken måste inriktas mer på att stimulera nya näringar än att förse gamla med respirator. En expansiv näringspolitik kostar, i form av infrastruktur, i form av att stöda eller låta bli att uppta intäkter. Lyckas vi inte skapa framtidens arbetsplatser blir effekten den att den arbetsföra befolkningen troligtvis flyttar bort från landskapet och det förstnämnda problemet blir än större.

 

Två saker som oroar i detta sammanhang är dels hur vi skall ersätta de entreprenörer som byggt dagens välfärd, med nya som har framtidens idéer; vi måste handskas varsamt med de entreprenörsämnen vi har och inte slå ihjäl dem redan på groddstadiet och dels att det verkar finnas ett slags allmänt moraliskt förfall där befolkningen i allt större grad förväntar sig att det skall flyga stekta sparvar i mun från samhället istället för att man själv tar sig an situationen. Allt färre kan tänka sig att starta företag och det ideella föreningslivet går på många sätt på tomgång. Allt skall kommunaliseras eller förlandskapligas.

 

Fru talman, det kanske är dags att i detta sammanhang damma av citatet ”Fråga inte vad ditt Åland kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt Åland!”

 

Det passar bra att knyta ihop diskussionsäcken till denna del med frågeställningen om tron på den gemensamma sektorns förmåga att lösa våra problem och förse oss med välfärd är överdriven och att vi framdeles till vissa delar kommer att inse att en viss avreglering av världssamhället är nödvändig, att individens roll, personligt ansvar och engagemang lyfts fram i större utsträckning.

 

Storbritanniens premiärminister Tony Blair, socialdemokrat för övrigt, har startat en intressant diskussion om att skapa ett möjligheternas samhälle, ”Opportunity Society”, istället för dagens välfärdssamhälle, det skall bli intressant att se om den diskussionen tar fäste i det nordiska välfärdssamhället.

 

Fru talman!

När man följer en budgetprocess och debatten i samband med den märker man tydligt två strukturella problem inom åländsk politik: Det ena är att när medel skall fördelas är det många händer i luften men färre när det skall prioriteras och verkligt få när det skall diskuteras hur man skapar mer resurser, den diskussion förs knappt i åländsk politik. Vi har t.o.m. det angenäma problemet att vi har för mycket pengar och för lite idéer, särskilt om Chipsen säljs till Norge. Det kan till stor del tillskrivas det haltande ekonomiska systemet, att vi får bestämma om utgifterna men inte om inkomsterna, vi får vår ”veckopeng”, klumpsumman, oavsett vad vi gör. Detta gör kopplingen mellan närings- och regionalpolitiken och skapandet av välfärdsresurserna svår att se eftersom den är osynlig.

 

Det andra är det strukturella arvet från det gamla ekonomiska systemet. Inom den offentliga förvaltningen i landskapet så är det så fortfarande så att mycket av ”tänket” härrör från den tiden det skulle mjölkas så mycket kulor som möjligt från Helsingfors. Det tunga arv som vi släpar på bestående av delvis fel organiserad och fel dimensionerad landskapsförvaltning kan till många delar härledas till den tiden. Eftersom det har varit goda tider och intäkterna varit goda i klumpsummesystemet sedan mitten på 1990-talet har inte landskapsförvaltningen genomgått någon större förändring. Då tänker jag bl.a. på de satsningar som fru talman föreslog. Jag brukar säga att vi borde tänka som om vi skulle befolka Åland i dag i kombination med den erfarenhet vi har i dag. Vi borde tillåta oss att få vara kreativa och då kommer man underfund med att det är många saker som vi upprätthåller bara för upprätthållandets skulle, så det var mycket intressanta förslag som kom fram i fru talmans anförande. Det låter fel att som lagtingsledamot önska dåliga tider, men det skulle onekligen vara nyttigt för offentlig sektor på Åland att genomgå någon slags stålbad;  i kärva tider tvingas man prioritera, inte bara bort utan vad man verkligen vill satsa på. Ekonomierna runt om oss har mått bra av det även om det varit tufft. Jag hoppas dock att detta skall kunna ske i goda tider och man istället kunde spara i ladorna, i utjämningsfonden och få utrymme att föra just en expansiv närings- och regionalpolitik, helt enkelt att vi kunde föra mer av den politik som vi vill föra och inte bara den vi måste föra.

 

Fru talman!

Lagtinget behandlar årets viktigaste ärende, budgeten för kommande år, med en något oklar parlamentarisk situation. Oppositionen har lämnat misstroende samtidigt som ett av regeringspartierna lämnat regeringssamarbetet. Om det inte vore för den ändring som gjordes i lagtingsordningen av parlamentarismutredningen, att minoritetsregeringar är möjliga, så skulle regeringen tvingats avgå.

 

Sammantaget, sett ur ett helikopterperspektiv, måste man mot bakgrund av den uppkomna situationen fråga sig om vi är mogna vår uppgift att styra landskapet Åland, om vi är mogna det parlamentariska systemet och den budgetmakt som vi tilldelats. Klarar vi av att prioritera rätt saker för att säkra landskapets utveckling eller får vi vänja oss med själviska avhopp från ansvarstagandet där man prioriterar personliga och partintressen framom landskapets väl och ve? Jag måste säga att jag är skeptisk.

 

Obunden samlings lagtingsgrupp vill för sin del genom fortsatt samarbets-, sak- och resultatpolitik, fortsättningsvis ta ansvar för landskapet Ålands utveckling, i nöd och lust. Saldot på vårt utmaningskonto sjunker inte utan tvärt om – det stiger. Vi har många utmaningar framför oss och för att lösa dem krävs en fast hand på ratten.

 

Fru talman!

Jag började med politik av kärlek till hembygden och det är också det som är min drivkraft. Jag måste ärligt säga att jag tycker att vår hembygd och dess folk är värda någonting bättre än den situation som nu uppstått. Den instabilitet som självstyrelsens företrädare uppvisat de senaste fyra åren gagnar ingen inom politikerskrået på Åland, varken inom eller utanför landskapet.

 

Avslutningsvis vill jag önska finansutskottet lycka till i dess arbete, vilket kanske kommer att behövas.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

I känd stil gör ltl Danne Sundman ett utfall mot offentlig sektor och mot dem som arbetar inom offentlig sektor, trots att han nogsamt känner till att deras arbeten baseras på de beslut som vi politiker har tagit samt också deras arbetsuppgifter. Samtidigt säger han att jo, nu skall man ta itu, nu skall man dra in osv., så finns det de facto i årets budget och det är i det här sammanhanget som vi beslutar om hur framtiden ser ut. Det finns bl.a. ett förslag om övertagande av alkohollagstiftningen, vilket betyder fler offentliga tjänster, det finns också en positiv skrivning gällande övertagande av datainspektionen – det måste vi ha klart för oss i dag – vilket innebär flera offentliga tjänster. Hur förklarar ltl Danne Sundman detta förfarande?

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

För det första vill jag säga, att jag gör inget utfall mot de anställda. Jag inser nog att skulden ligger i detta rum och i det rum vi tillsätter personer till, nämligen lagting och landskapsregering. Det är inte de anställdas fel att de har anställts i offentlig sektor, det är vi politiker som får ta det på oss. När det gäller de nya tjänster som föreslås sade jag, att det handlar inte bara om att skära ner utan det handlar om att anpassa offentlig sektor till dagens och morgondagens behov, att satsa på vissa saker och sluta satsa på andra. Det är fullt naturligt och huvudpoängen i mitt anförande var att vi upprätthåller gamla strukturer i onödan. Vi kunde satsa på nya saker. Jag formulerade mig så att jag sade att kan i större utsträckning om vi har resurser föra den politik vi vill föra och inte bara den vi måste föra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman sade att det var ett själviskt avhopp just i budgetprocessen och då syftade han naturligtvis på oss liberaler, men så är det inte alls. Det är inte sätt att låta bli att ta ansvar för budgeten som har lett till det här – det har jag redogjort för tidigare – utan det är många andra saker som har lett till att vi inte längre stöder lantrådet och sittande landskapsregering. Det vet ltl Danne Sundman om, men ändå kommer han fram till att det beror på budgetens utformning. Så är det inte.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är inte lätt att veta varför liberalerna har lämnat landskapsregeringen eftersom man får så oklara besked från olika ledamöter. Jag kommer nog att redogöra för min uppfattning i detalj om regeringsspelet när misstroendedebatten är, men jag kan säga att visst är det ansvarslöst att egentligen med detaljer som bas lämna regeringssamarbetet. Nog skulle vi ha kunnat lösa det här inom regeringspartierna om viljan fanns. Men det är så att när man fungerar som en intresseförening för offentlig sektor framom ett parti som tar ansvar för Åland så blir det så här!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman framhåller att några här i lagtinget, kanske liberalerna, eller vem han tänker på, inte tar ansvar för ålänningarna och vår hembygd. Jag anser nog att alla tar hänsyn till vår hembygd, alla har samma goda mål. Skillnaden kanske är att vi har lite olika sätt att nå dem. Att vi skulle vara intresseförening för de offentligt anställda är fult både mot liberalerna och de offentligt anställda. De offentligt anställda har egna intresseföreningar och det är inte liberalerna. Att stå och säga så inför Ålands lagting utan att veta vad man faktiskt talar om är inte acceptabelt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är helt korrekt att det finns fackföreningar för de offentligt anställda. De borde få verka utan konkurrens.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

AB Chips säljs ut till Norge, det är bara en tidsfråga innan fabriken flyttar till Lettland. Då står Transmar där utan transporter, så också det företaget försvinner på sikt. Birka Line är så stolta över Birka Paradise, men det har ju aldrig gått för dem att försöka driva två fartyg, så det är nog bara en tidsfråga innan problemen blir stora även där. Och som pricken över i: regeringen Nordlund som ingenting får ur händerna, de skulle behöva bytas ut allihopa.

 

Bästa radiolyssnare är det någon som känner igen resonemanget. Jag tänkte väl det, så där går valsen i ganska många diskussioner runt om på Åland just nu. De nyss nämnda frågeställningarna är allvarliga, jag skall återkomma till dem, men det som nästan är ännu alvarligare är alla de domedagsprofetior som uttalas i olika sammanhang av självutnämnda förståsigpåare.

Vid samhällsbygget behövs många viktiga byggstenar. Det behövs kapital, kunskap, stor förändringsbenägenhet för att nu nämna några exempel. Men också den attityd som råder i samhället är en oerhört central byggsten. Samhällen utvecklas eller avvecklas många gånger beroende på attityden. En positiv attityd kan åstadkomma underverk. Här har vi enligt mitt förmenande en hel del att fundera över här på Åland. Vi måste mentalt få en nystart här på Åland. Vi måste få fart på nyföretagandet. Vi måste se till att den åländska entreprenörsandan blommar ut igen. Här måste utbildningsväsendet reformeras så det utexamineras också entreprenörer och inte bara personer som är inställda på att ta anställning där det är bäst betalt och minst att göra. Det blev många måsten här, men den politiska kraft som driver ÅF är viljan att få till stånd en nystart för Åland

 

Fru talman!

Om vi lite går in på de frågeställningar jag tog upp inledningsvis och kanske börjar bakifrån.

Så när det gäller regeringen Nordlunds tillkorta kommanden så kommer de frågeställningarna att noggrant diskuteras skilt inom en snar framtid här i Lagtinget. Jag noterar bara helt kort i detta skede att kritiken varit befogad. Ålands Framtid har en längre tid funderat på hur vi skulle kunna bryta det politiska dödläget, vi måste igen få fart på självstyrelseutvecklingen och därmed utvecklingen av hela det åländska samhället. Det var huvudorsaken till att vi ansåg att ett misstroende yrkande måste inlämnas. Ibland hörsammas oppositionens förslag snabbare än vad vi ens kunnat drömma om själva. Nu gäller det att snabbt se till att vi får tillstånd en ny handlingskraftig regering för att på det sättet medverka till att ge Åland en nystart.

 

Beträffande Birka Line gäller det att se det positiva i att någon satsar. Alla näringslivs satsningar är förstås ett risktagande, men utan risktagande sker det heller ingen utveckling. Nu är satsningen gjord, det kan inte komma något gott ur alla negativa omdömen. Låt oss ålänningar vara stolta över Birka Paradise, och se henne som en symbol för åländsk framtidstro och optimism.

 

Däremot hör jag till dem som är synnerligen tveksam till Chips-affären;  jag tror inte den är bra för Åland. Det har inte på ett förståeligt sätt presenterats varför affären genomförs. Jag känner stor förvåning över att Ålandsbanken, Ålands Ömsesidiga Försäkringsbolag och landskapsregeringen omfattat försäljningen, enligt vad det har framkommit i media, utan desto vidare protester.  Men oavsett vad jag tycker, kan jag inte göra så mycket åt det. I stället gäller det även här att försöka göra det bästa av situationen, när en stor del kapital frigörs. Ålands Framtid förslag i denna remissdebatt är att det startas upp en forskningsfond vid högskolan i samarbete med näringslivet.

 

Vid de universitet och högskolor som utgjort ett viktigt stöd för att utveckla näringslivet i regionerna kring skolorna har just fonder för forskning haft en central betydelse. Forskarna vid högskolorna har på eget initiativ eller på initiativ från näringslivet kunnat ansöka om medel för forskning. På detta sätt har t.ex. Nokia byggt upp sitt framgångsrika mobiltelefonkoncept.

 

Tjänsterna vid högskolorna blir också attraktivare om möjligheter till forskningsarbete finns. Tidpunkten för att starta upp en forskningsfond på Åland är nu den rätta. Den senaste tidens debatt i media har, precis som vtm Harriet Lindeman var inne på, mycket handlat om hur man ska investera medlen från utförsäljningen av ab Chips på ett sätt som kommer det åländska samhället till störst nytta. Detta offensiva förslag om en forskningsfond skulle också bidra till att stärka framtidstron på Åland

 

Fru talman!

Ett par ord om samhällsbyggandet. Vi har nu i ett antal sett hur landskapsregeringen spätt på högkonjunkturen i byggsektorn, och den politiken förslås fortsätta med de kostnadsdrivande effekter det har för det privata byggandet. Det har, om vi är riktigt ärliga, inte funnits en konjunktur politik värd namnet. Utöver det stora antalet byggen så har också utformningen varit ytterst påkostad. Det är bara att åka ner och se på bla. glaspalatset som kallas I tiden, dvs, IT centrumet, kör sen vidare och beskåda tekniska verkens kontorspalats. Jag hade en gäst från Helsingfors för ett par veckor sedan som undrade vad det var för framgångsrikt företag som huserade där. Han trodde fortfarande inte på mig när jag sa att det var kontorslängan för Mariehamns stads tekniska verk. Kära vänner besinna er det är ju ingen rim och reson. Detta samhällsbyggraseri måste åtgärdas. Min förhoppning är finansutskottet speciellt granskar detta fenomen, med en speciell hälsning till finansutskottets ordförande Gun Carlson.

 

Under rubriken självstyrelseutvecklingen finns flera intressanta formuleringar, som vi får hoppas att inte igen bara blir fromma förhoppningar på papper. När det gäller skrivningarna om övertagande av mervärdesbeskattningen för att få ett redskap för att utveckla bla. turismen är det bra målsättningar, likaså att samfundsbeskattningen i sin helhet förs över till landskapet.

 

Däremot bör det noga utredas om det faktiskt går att bara plocka över vissa delar av beskattningen, vi är lite tveksamma på den punkten, om vi ser till allmänna motiveringen. Vi är också förvånade över att inte kapitalbeskattningen skulle vara med redan nu. Ser vi på den saken skulle Åland ha mycket att vinna rent ekonomiskt. Så som skattesystemet är uppbyggt nu går skatt på kapital till Finland. Vi ”misstar” en del, som jag tror att lantrådet uttryckte sig.  Tar vi Anders Wiklöf som exempel betalar han 1,3 miljoner euro i statskatt till Finland och 13300 euro i kommunalskatt till Mariehamns stad. I samma proportioner kommer tyvärr också Chipsmiljonerna att beskattas, det mesta går till Finland. Det här är kalla fakta. Inte behöver det ta tre och ett halvt till fyra år utreda hur penningströmmarna går mellan Finland och Åland. En utredning som till på köpet efter fyra år blir så oenig och tillkrånglad att de som vill läsa in att Åland har stor ekonomisk nytta av att höra till Finland, faktiskt med en viss vilja kan göra det

 

…I sin presentation av budgeten hänvisat till att man bör ta över samfundsbeskattningen och kapitalbeskattningen och hänvisade till att det sades så i handlingsprogrammet. Så långt stämmer det, men det står inte så i allmänna motiveringen i budgetförslaget. Också centerns gruppledare Runar Karlsson tyckte att de här frågorna bör utredas ordentlig: varför skall vi ta över beskattningsbehörigheten och vad skall vi göra med de instrumenten. De frågeställningarna är oerhört viktiga och jag uppmanar faktiskt finansutskottet att titta på den motion som vi har lämnat, finansmotion nr 39, där vi uttrycker en förhoppning om att den kommande landskapsregeringen skulle komma till lagtinget med ett meddelande just när det gäller dessa frågor. Det skulle leda till att alla partier noggrant måste tänka igenom fördelar med övertagande av skattebehörigheten, också nackdelar; det finns ju nackdelar. Det är så med alla instrument: det finns fördelar och det finns nackdelar. Jag är ändå glad över att de argument som vi har haft när det gäller mervärdesbeskattningen noterats – vi har länge diskuterat om vad man skulle kunna göra med avvikande skattesatser inom restaurang och logiverksamhet. Nu nämns det som ett exempel. Ltl Mats Perämaa oroade sig över skärgårdens näringsliv att överleva. Den oron delar jag och anser att det är synnerligen viktigt att ta upp den frågan. Ett skatteinstrument med vilket man också skulle kunna stöda lönsamma företag ute i skärgården skulle vara ett oerhört viktigt näringspolitiskt instrument till skillnad från att i alla sammanhang betala ut bidrag som många gånger förfelar sitt syfte.

 

Avslutningsvis, fru talman, så när vi står i inledningen av årets budgetdebatt, blir situationen lite märklig, det är lite som vid ett valår, flera har varit inne på det redan, att en regering lägger budgetförslaget och en annan får förverkliga den. Från Ålands Framtids sida har vi hela tiden sagt att budgetförslaget är rätt bra, tom förvånande bra bitvis. Samtidigt har vi förstås varit skeptiska till om landskapsregeringen skulle ha kraften att förverkliga förslagen eller om det skulle bli så som så många gånger förut. Att ett förslag läggs fram och vid minsta lilla kritik blir det full back, se på skärgårdstrafiken som ett färskt exempel.

 

Nu är dock situationen annorlunda, nu gäller det för alla konstruktiva krafter att samverka.

Budgetförslaget kan, som vicelantrådet Jörgen Strand sade, ses som ett trendbrott, även om ett litet sådant, men allt är bättre än ingenting. Från Ålands Framtids sida uttalar vi en beredvillighet att medverka till att budgeten ros i hamn. Vi förutsätter också att landskapsregeringen inser att det kan vara bra att ta en förhandlingsrunda med oss så att vi kan förverkliga en del av de budgetmotioner vi lagt. Nu gäller det att agera politiskt på ett gentlemannamässigt vis. Det gäller att på ett hederligt o rejält sätt ge och ta och inte bara räkna med stöd när det behövs för att i nästa sekund köra över dem som har hjälpt.

 

Jag ber att återkomma senare till våra finansmotioner.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Jag tackar för det stöd som Ålands Framtid visade när det gäller budgeten. Men det var två saker som jag vill kommentera. Ltl Anders Eriksson nämnde en forskningsfond, men efter det att vi har lagt budgeten har vi haft en diskussion med näringslivet. Jag tror att det är med fyra eller fem av de största företagen som finns på Åland som vi har diskuterat en utveckling precis med de ingredienser som ltl Anders Eriksson nämnde. Det skall tillsättas en två personers grupp som skall jobba med frågan. Vi har från vår sida gett klartecken att vi kommer att vara med, med en sjättedel eller något liknande, medan näringslivet skall stå för resten.

 

När det gäller landskapsregeringens ställningstagande i Chipsaffären vill jag bara påpeka att det är fria marknadskrafter som styr den affären och till den delen vi äger aktier – lite över 1 procent – så har vi inte tagit någon ställning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag sade när jag berörde misstroendet att ibland hörsammas oppositionens förslag snabbare än vad man ens vågar drömma om. Jag får säga detsamma också när det gäller detta med forskningsfond. Jag hade ingen kännedom om att sådana diskussioner har förts, men det tycker jag att är otroligt bra och jag tror faktiskt, fast jag är lite jävig, att det är ett väldigt bra sätt att försöka göra någonting bra för en nytändning inom det åländska näringslivet och det åländska samhället. Jag noterade också tidigare att den motion vi har lämnat om att man kanske borde titta på missbrukarvården. Kostnaderna slår alltför hårt mot kommunerna – jag skall återkomma till det i morgon – och även där noterade jag att vicelantrådet Jörgen Strand hade samma tongångar, så det känns bra så långt.

 

När det gäller Chipsaffären så oavsett om man äger 1 procent eller inte tycker jag ändå att det är en så pass viktig affär för Åland att man också kan kosta på sig från landskapsregeringen att ha någon åsikt om det är en bra eller dålig affär. Jag står i precis samma sits, att jag kan inte heller påverka det, men jag uttrycker nog en åsikt att jag tror att det är en affär som inte är bra för Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson använde ordet attityder och jag använde ordet signaler, men det är samma sak; det är fråga om hur man hanterar åländskt näringsliv, hur man hanterar glesbygdsfrågor, skärgårdsfrågor. Det är oerhört viktigt att man ger de rätta signalerna för att glesbygden skall leva kvar. Men jag tror att vi har fullständigt samma åsikt vad gäller den delen.

 

Jag tycker att det är ett ganska gott förslag att landskapsregeringen skulle utforma ett meddelande om behörighetsöverföring av beskattningen. Jag tycker att det skulle vara bra att vi skulle ha en skild diskussion om de frågorna här i lagtinget för att vi verkligen skulle kunna se om det finns ett konkret intresse för att ta över beskattningsbehörighet. Det finns mycket som behöver utredas där, för det finns alltid nackdelar med att ta över en skatt. Det kan finnas fördelar, men också nackdelar, så det vore väldigt bra att vi utifrån ett meddelande kunde diskutera de frågorna.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är givetvis tacksam för det trevliga bemötandet av mitt anförande. När det gäller beskattningsfrågorna var det ett anförande som hölls tidigare här i dag som fick mig att börja fundera att var står de olika partierna riktigt när det gäller de frågorna. Det är lätt att med läpparnas bekännelse säga att vi skall utöka det åländska självbestämmandet och vi skall göra si och och vi skall göra så, men när man börjar komma ner på ett konkret plan och det gäller att ta ansvar är det alltid så att det är större utmaningar och det är risker, men vi måste också ha förmågan att fokusera på möjligheterna. Jag tror att ltl Mats Perämaa och jag kanske har olika förhoppningar när det gäller övertagande av beskattningen, men kan man enas om en sådan sak i varje fall att vi öppet och ärligt debatterar för- och nackdelar när det gäller de här frågor tror jag att vi har kommit en del på vägen, om jag säger så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det som har irriterat mig under årens lopp är att så länge jag kan minnas har man från visst borgerligt håll talat om hur nödvändigt och hur angeläget att ta över skatter. Det är decennier det har handlat om, men det har inte hänt någonting, utan det har gått i motsatt riktning. Den åländska behörigheten har t.o.m. till den del vi har behörighet, om vi ser till kommunalbiten på samfundskattens område, gått tillbaka, inte framåt. Det är faktiskt alarmerande. Jag vill säga att det går att göra övertaganden. Den regering som satt i början av nittiotalet under dåvarande lantrådet Ragnar Erlandsson, den talade inte mycket om sådana här saker, men den tog över spelskatten, den var med med finansministeriet och sänkte härbärgeringsskatten, den var med och talade om för republiken Finland hur oerhört nyttigt det skulle vara att Åland fick ett captive – och finansminister Iiro Viinanen förstod det. Vi fick det. Vi skulle ta hem de utflaggade captiveverksamheter som fanns runt om i världen för att etablera dem på Åland. Finland skulle få statsskatten och vi skulle få ta hand om en reducerad kommunalskatt. Det var den enda morot vi har, någonting som finansministeriet synbarligen också ger som en möjlighet när man skjuter in sig på samfundskatten och ser att det går att sänka kommunandelen. Det finns faktiskt instrument om man är tuff och vill ta vara på de här möjligheterna. Men jag tror inte att man gör det. Det som skulle vara intressant och viktigt för Åland är framför allt för att öka den turistiska attraktionskraften och då ser vi de många gånger beskattade verksamheter som finns t.ex. inom restauration. Man köper in med full moms; när man säljer ut färdiga varor är det med full moms. Moms på moms! Undra på om det börjar kosta pengar! Samma sak gäller inom härbärgeringsverksamheten. Det finns mycket att göra om man vill och det finns en hel del vi redan kan göra med egna vertyg.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var en lite märklig replik, men jag konstaterar att vi är helt eniga i sak och jag konstaterar också att vi är helt eniga om att det var en synnerligen slagkraftig regering i början på nittiotalet!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Eftersom denna debatt även är en allmänpolitisk debatt skall jag ta tillfället i akt att utveckla några tankar och åsikter jag har.

 

Vår landskapsregering har på senare tid anklagats för handlingsförlamning och inkompetens.  Och detta är orsaken till den situation som vi står inför just nu.

 

Jag tror att felet finns i sättet att utse landskapsregering. Enligt nuvarande system utser det största partiet en lantrådskandidat som sedan förhandlar med övriga partier och så småningom urskiljer de partier som skall delta i regeringssamarbetet. De utvalda partierna utser sedan självständigt den eller de personer  som skall representera dem i landskapsregeringen.  Då utser partiet ofta s.k. kaffekokare , det vill säga personer som utmärkt sig i partiet genom att koka kaffe på månadsmöten, delta i alla möten och i övrigt vara partitrogna ja-sägare. Kunskap och kompetens för det kommande uppdraget kommer ofta i andra hand. I denna del av processen har lantrådskandidaten inget att säga till om - han eller hon får vackert ta emot den som partiet utsett, oavsett lämplighet.

 

För att få en starkare landskapsregering med ett ännu starkare lantråd måste lantrådets roll i urvalsprocessen stärkas.

Mitt förslag är att för varje post i regeringen måste det parti som skall besätta respektive post föreslå minst tre bra kandidater som  lantrådet i samarbete med respektive avdelningschef  granskar och sedan utser den lämpligaste. På detta sätt skulle vi ett en kunnigare och kompetentare landskapsregering och dessutom skulle lantrådets roll förstärkas betydligt.

 

Om jag får dra en parallell till fotbollslaget IFK och då utgå ifrån att  IFK skulle utse lag på samma sätt som vi utser landskapsregering så skulle succétränaren Pekka Lyyski inte få utse laget utan exempelvis Östernäs Marthaförening skulle utse två spelare Hindersbölen Suomalaisseura skulle utse två stycken, stadshuset målvakten och så vidare.

 

Jag hoppas att alla inser att med nuvarande system får vi inte den bästa landskapsregeringen.

Även bruket av ordet minister reagerar jag emot. För mig är en minister en kunnig och kompetent person som efter hårt urval förklarats lämplig för posten.

 

Eftersom sittande landskapsregering inte är utsedd enligt dessa kriterier kommer jag även i fortsättningen att kalla dem för landskapsregeringsledamöter eller enbart ledamöter.

 

Till sist några ord om samarbetet i lagtinget. För några år sedan hade vi en parlamentarisk kommitté som grunnade på hur det kunde förbättras. Bland annat skulle gruppledarnas roll förstärkas genom tätare kontakter gällande lagtingets arbete och även diskussioner om utnämningar och dylikt.

 

Tyvärr har detta inte skett och största orsaken till detta är den maktfullkomlighet som de större regeringspartierna visar gentemot de övriga partierna i lagtinget. Ett skrämmande exempel var då de stora partierna utan några förhandlingskontakter sparkade ut Anders Eriksson från ersättarposten i Nordiska Rådet. Denna post hade tilldelats Anders Eriksson för en tid om 4 år på det sjupartimöte då även övriga poster besattes.

 

Skall man riva upp dessa sjupartibeslut skall alla sju partier kallas till överläggning. Om detta får det inte råda några tvivel.

 

Personligen anser jag att ltl Anders Eriksson skall vara glad över att han inte behöver medverka i den töntförening som Nordiska rådet utvecklats till. Det viktigaste de uträttar är att stå i en ring och klia varann på ryggen och  ropa hurra va vi e bra! När vi är inne på Nordiska rådet kan jag konstatera att NR-middagen i stadshuset den 21 september kostade ca 22.000 €. Alla räkningar har inte kommit in och ännu konstigare är att ingen vet hur många som deltog i festen. Kostnaden  uppgick i alla fall till ca 120 € per gäst och det är nog i överkant anser vi som inte blev bjudna.

 

Fru talman, jag återkommer till den ekonomiska delen av budgeten i ett senare anförande.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

De personangrepp som ltl Ronald Boman riktar mot den sittande landskapsregeringen är grova. Jag tycker nästan att de börjar närma sig på gränsen till direkta personangrepp. Från Åländsk Centers sida tar vi direkt avstånd från dylika uttalanden. Jag tycker att nivån på debatten börjar bli oroväckande låg, fru talman.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag har inte förväntat mig att Åländsk Center skall stöda mitt anförande. Visavi uttrycket ”kaffekokare” kan jag tala om att det är exporterat till Sverige och har använts bl.a. av moderaterna i ett anförande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det skulle ha varit seriösare om ltl Ronald Boman skulle ha behandlat det ärende som ligger på bordet, nämligen förslaget till budget för år 2005 och kanske bedömt regeringen och de enskilda ledamöterna utgående från det. Hittills har jag faktiskt hört mest beröm för det dokumentet, även från ltl Ronald Boman och från de övriga ledamöterna. En del tycker förstås att det är lite för hårda tag när det gäller vissa saker i budgetförslaget. Det finns någonting motsägelsefullt, dels i det som som ltl Ronald Boman för fram och också försöker man mynta någon slags bild av den här landskapsregeringen som ingenting har med verkligheten att göra. Faktum är att det här budgetförslaget och den verksamhet som den här landskapsregeringen står för behöver vi inte skämmas för.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Jag vill poängtera, att detta är också en allmänpolitisk debatt då man får ta upp även saker som inte berör budgeten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

Ledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Jag har inte kokat kaffe på något möte, inte nu i alla fall, så det var inte det som gjorde att jag hamna i regeringen. Jag tycker att det skulle ha varit på sin plats om vi kunde ha hört från Boman var han egentligen står och vad han egentligen tycker, för det är nog lite det som folk förundrar sig över, alltså vad man egentligen tycker från ÅFG:s sida. Man säger å ena sidan att man är för nedskärningar, men å andra sidan stöder man ett misstroende och är emot nedskärningar. Det där tycker jag är lite intressant.

 

Ramen för budgeten som vi i dag diskuterar gavs i lagtinget i april i år. Regeringen hade efter det den att rätta sig efter. Det har inte varit särskilt lätt att hantera det. Vissa områden är mer prioriterade och andra är mindre prioriterade. Jag får säga för min egen del och för de avdelningar och de områden som jag har ansvar för politiskt att de är väldigt högt prioriterade, så till den delen har jag haft en fördel i mitt politiska arbete och de prioriteringarna som har varit för mig. Däremot har det funnits avdelningar, områden som har varit lågt prioriterade och som också liberalerna har ett ansvar för i regeringen. Liberalerna ville själva också ha många, åtminstone flera av de här områdena, när regeringen skulle tillträda. Därför är det väldigt märkligt att man sedan, när ens egna ministrar gör det jobb ålänningarna förväntar sig att man skall göra får ett, som jag ser det i alla fall, misstroende från sin egen grupp i lagtinget. Vi har tillsammans försökt jobba fram ett förslag till budget, ett ansvarstagande, speciellt för de människor som det berör, inte bara där verksamheten är riktad utan också för dem som utför arbetet, att värna om de arbetsplatserna. På vissa områden har det inte fungerat. Det har inte funnits pengar; de politikområdena har varit nedprioriterade redan i valrörelsen. Dessa områden, dessa tjänster, bakom dem, så finns det också människor, människor det berör och som nu genom den liberala lagtingsgruppens agerande lever i en ovisshet. Vad är det egentligen som gäller för oss? Vad är det vi egentligen skall tro på? Håller regeringen egentligen bara på och leker, men i verkligheten gör man någonting annat? Jag tycker att det här är väldigt alarmerande. Går man in för svåra beslut gäller det också att man står rakryggad hela vägen ända fram i mål. Jag är besviken på agerandet i de här frågorna.

 

Jag tycker att det visar på en människosyn som åtminstone inte jag kan omfatta. För mig är det inte särskilt humanistiskt, inte väldigt demokratiskt och visar absolut inte på någon liberalism. För mig är det här allvarliga frågor som skall hanteras med ansvar. Har man gått in för någonting skall man också jobba för det.

 

Jag vill åtminstone rikta all heder till de liberala ministrar som har suttit regeringen, och sitter alltjämt för det samarbete som vi har haft och för den goda anda vi har haft. Jag tror inte att vi någon dag har gått och tyckt illa om varandra utan arbetet har präglats av ett otroligt samarbete. Det är så att inte är vi alla nöjda med det här resultat. Jag tittar på ”mina pojkar”, brukar jag säga, i den obundna lagtingsgruppen, de har inte heller tyckt om vissa grejer, eller radio- och TV-frågor eller skolfartyg, det gäller kk-hus, men i ett samarbete med flera är det så att man får jämka ihop sig och man får kompromissa; annars är det ett annat statsskick vi pratar om. Då är det diktatur, men det tror jag inte att någon av oss vill ha – hoppas jag i alla fall!

 

ÅHS:s ram fick vi i april. Det har varit ett väldigt konstruktivt arbete inom ÅHS:s ledning och styrelse och jag vill tacka all personal. Det är all heder värt för det arbete man har gjort. Det har varit ett nytt sätt att arbeta fram i budgeten. Vägledande har varit de politiska styrdokumenten, och det är någonting nytt. Jag tittade på Christian, han har varit med många år förut i budgetarbetet, i styrelsen, där man har varit väldigt fokuserad på, då mark och penni, euro och cent i dag. I dag är det de olika verksamheterna, innehållet i verksamheten, som har varit vägledande och för det vill jag ge en eloge till dels ordföranden som har dragit det här tunga lasset, dels till hela organisationen. Det är ett trendbrott bara det att man jobbar på ett annat sätt, men också att man har visat på att det går att göra förändringar.

 

Det är säkert många som tittar på siffrorna och säger att nå, inte är det så stora inbesparingar det där i alla fall! Men det är inga utökningar heller. Det är däri trendbrottet ligger. De avtalsenliga förhöjningarna, löneökningarna som kom till från strejken, ryms inom budgeten. Jag kan ändå säga att jag tror på styrelsens förslag till verksamhet och jag tror också att ålänningarna får en bra hälso- och sjukvård också för 2005.

 

Det som länge har varit på den politiska agendan är en kvinnomottagning inom ÅHS. Den kommer att förverkligas under nästa år. Det har funnits ett visst motstånd, men jag tror att man har gått i mål där och nu kommer man att förverkliga den under 2005. Det finns också en finansmotion där man säger att det här skall ske under 2005, inte 2006. Det här kan jag förstå om man läser planen, i och med att den plan som har legat till grund för en del av arbetet kommer från den första versionen, men från den har det alltså ändrats så att detta kommer att ske under 2005.

 

Så finns det ett annat område, nämligen sjukvårdsmottagningarna ute i de perifera kommunerna och med det menar jag exempelvis Eckerö, där man har pratat om att sjukvårdsmottagningen skulle försvinna under 2005. Styrelsen för ÅHS har senaste fredag den 19 november under § 141 en annan budgetskrivning, som ingår i planen, enligt vilken man kommer att fortsättningsvis ha Eckerö rådgivningsmottagning öppen, om det är så att finansutskottet godkänner ändringen. Regeringen har inte kunnat behandla ändringsförslaget utan det går direkt till finansutskottet, så det är alltså lagtinget som tar ställning till det.

 

Vi har två laboratorier inom ÅHS och så har vi miljölaboratoriet och försöksstationens laboratorium, där man har tänkt att livsmedelslaboratoriet från ÅHS skulle gå ihop till en gemensam laboratorieenhet. Planerna är att man skulle använda sig av landskapets fastighet ute vid plantskolan. Detta kommer att förverkligas under nästa år, inte bara en samlokalisering utan också en samorganisering av de här verksamheterna. Men jag tror att det lättare att man åtminstone först flyttar ihop, sedan när man en gång har flyttat ihop kan man säkert se att man kan göra varandras jobb också, att man på det sättet får ett samarbete till stånd, som kanske på sikt ger inbesparingar, men det svär jag inte på att det blir, men åtminstone blir det ett effektivare sätt att arbeta och för den som lämnar in ett prov gör man det till samma enhet och man får också svaret från samma enhet. Detta är en vinst i sig.

 

Äldreomsorgen har vi diskuterat på flera varv här i höst och där har det, som jag har uppfattat det i alla fall, varit en politisk beställning och vi har också med i vårt handlingsprogram att man skall se över äldreomsorgen och specifikt samarbetet mellan sociala och ÅHS. Hur kan vi använda de resurser som finns på ett bättre sätt än i dag? Det finns en nytillsatt grupp som kommer att se över detta och komma med förslag till förändringar. De har mandatperiod till sista mars nästa år och efter det kommer man att ändra verksamheterna i den riktningen som man föreslår samt också gå igenom den lagstiftning som hör till området. Där har medicindelningen var ett centralt område, men det finns också andra mråden där man kan samarbeta bättre än i dag, också mycket för att den man besöker skulle ha en bättre kontinuitet än i dag.

 

Det finns ett förslag från ÅHS:s styrelse om avgifterna som är oförändrat. Regeringen har ännu inte tagit del av förslaget eftersom förslaget kom senaste fredag, men det bygger alltså på samma avgifter som i dag, där också låginkomstskyddet finns med. Det har enligt uppgifter ungefär utnyttjats av 300 personer; om det ändå är så pass många som kan utnyttja det kan vi säga att det var ett lyckat införande.

 

I fråga om socialvården är det övergripande att man skall försöka att fortsättningsvis trygga välfärden på Åland. Väldigt många människor har det väldigt bra. Vi har också haft en undersökning som blev färdig här under hösten, där Rädda Barnen har genomfört en undersökning med hjälp av ekonomiskt stöd från landskapet hur den ekonomiska situationen för barn ser ut på Åland. Det har visat sig att den situationen är väldigt bra. Trots det finns det dryga 2 procent av barnen på Åland som lever under det som man kallar existensnivån och det är en utmaning för oss att jobba ytterligare på, inte luta oss tillbaka och säga, att jo, okej, på båda sidor om oss är de här procenterna mer än 10 procent högre, utan vi skall försöka jobba ännu mera på det här, framför allt genom familjepolitiska åtgärder och där jag i det här skedet också vill nämna barnomsorgspenningen som ett exempel på familjepolitiska åtgärder.

 

Tanken är också att man på avdelningen under nästa år skall göra en kartläggning av de familjepolitiska åtgärderna som vidtas och se hur kunde man på ett annat sätt än i dag, eller är det bra som det är i dag, göra eventuella förändringar för ålänningarna och de åländska familjerna, inte i en jämförelse med Finland utan för de specifika åländska förhållandena.

 

Socialvårdsplanen har att tas i regeringen i morgon på förmiddagen, så den kommer ni förmodligen att få till salen i morgon för att under remissdagarna också kunna ta del av den. Den innehåller i det här skedet den nyheten att man kommer att mera rikta in sig på tillsynsverksamheten, vad man har gjort i dag, för att få en jämlikhet också mellan kommunerna och en jämlikhet till kommuninvånarna. Det här betyder förstås att det är ett merarbete, man måste förstås arbeta på ett annat sätt än man har gjort hittills, men man uppskattar att åtminstone de första åren kommer man att klara sig med de resurser som man har.

 

Missbrukarvården är också någonting som låg högt på prioriteringslistan när ålänningarna sade sitt om vad man skulle jobba med inom lagting och regering. Lagstiftningen är som den är i dag. Det är ute på kommunerna, men från regeringens sida har man gett ett ekonomiskt stöd. Det finns redan för sista halvåret 2004 och vi fortsätter under 2005 att ge 250.000 euro, där det finns ett kriterium som man skall uppfylla för att det här skall betalas ut, en maxsumma och så drar man bort klassificeringen av det område där man bor eller som kommunen hör till. Men det finns också en skrivning där man kommer att jobba fram ytterligare någonting under nästa år. Det här var i sin linda under budgetdiskussionerna och när budgeten skulle klubbas, där vi från olika små kommuner blev påminda om hur det kan slå. Det är inte meningen utan intentionen är att man skall hitta ett system, men det är också svårt att så här i rappet hitta ett jämlikt system. Det här kommer vi att fortsätta att fundera på; dock finns nu den här summan om 250.000 euro.

 

Det är många olika verksamheter som vi fortfarande stöder genom de PAF-medel som är nästan 1,8 miljoner euro. För det får vi också en hel del. Det gäller Rädda Barnen, folkhälsan och många olika frivilliga organisationer och föreningar som utför ett gott arbete men som genom PAF-medlen har möjlighet till det också.

 

På miljöområdet ligger tyngdpunkten för nästa år och ett par år framåt på vattenvården och tillsynsarbetet. När det gäller tillsynsarbetet har man påbörjat ett arbete med att få fram anvisningar så att man mer kan gå över från miljötillstånd till mera miljöanmälan. Det här, tror vi i alla fall, att skall göra att verksamhetsutövare och företagare på ett lättare sätt än i dag skall kunna påbörja sina verksamheter. I dag har det varit väldigt lång tid att vänta innan man har kunnat starta, men det här föranleder att vi har tydliga direktiv från landskapets sida vad det är som skall gälla för den nya verksamheten som skall startas. Så fort vi har miljöhandlingsprogrammet färdigt, som vi hade hoppats att vi skulle kunna avge här i november – nu vet vi inte hur det går om det blir expeditionsministär fr.o.m. nästa vecka, så kanske vi inte skall ta sådana strategiskt viktiga beslut, men det var åtminstone intentionen och efter det påbörja ett sammandrag av ett väldigt stort arbete som har gjorts just på lagstiftningsområdena för tillsyns- och anmälningsärendena.

 

När det gäller vattenvården kommer vi i miljöhandlingsprogrammet att sätta tydliga krav på utsläppsnivåerna. Man kan förstås alltid oroa sig för hur det skall gå för olika verksamhetsutövare. Jag tycker ändå att speciellt fiskodlare, som berörs väldigt mycket av de här frågorna, har efterfrågat tydliga direktiv, långa verksamhetsförutsättningar, långa tillstånd och också möjligheter att få stöd vad gäller omläggningar av sin verksamhet. Är det så att man skall upp på land, är det så att man skall ha täta kassar, är det så att man skall lägga om fiskodlingsarter, byta arter, så skall man säga till och man skall ha en tydlig linje, och det är det som vi nu har försökt jobba fram. Men vi får se hur det går med det!

 

Vi har också inlett ett väldigt stort arbete vad gäller att klassificera skärgårdsvattenområdena. Det behövs för att man i framtiden skall kunna säga var man kan lägga olika verksamheter och var det absolut är mindre olämpligt att lägga det och var det absolut skall vara förbjudet att göra det. Det här är någonting som egentligen borde ha inletts många, många år tidigare än vad det har gjorts nu för att vi skulle vara s.a.s. i fas med alla tillstånd och olika utsläppsnivåer, men tyvärr har man inte gjort det här så intensivt tidigare. Det är dock någonting som måste till stånd för att ligga som grund för klassificeringarna.

 

Ltl Ronald Boman, replik:

Fru talman!

Ledamoten Gun-Mari Lindholm, som uppenbarligen inte kokar kaffe, enligt egen utsago, undrade vad jag egentligen menade med mina åsikter om landskapsregeringen. Jag tycker att mina åsikter om landskapsregeringen kom fram mycket väl i mitt anförande. Jag skulle vilja informera ledamoten Gun-Mari Lindholm om att ett misstroende och förkastande av budgeten hör inte alls ihop. Det har ingenting att göra med varandra. Jag har skrivit på ett misstroende därför att jag är missnöjd med nuvarande landskapsregeringen och hoppas att vi får en ny. Däremot tycker jag att vi har en ganska bra budget som jag t.o.m. kan tänka mig att godkänna vissa delar av, men de här två sakerna hör inte ihop.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Här säger vi igen: fram och tillbaka och hit och dit när det gäller Ronald Bomans politik. Innehållet i misstroendeskrivningen går nog egentligen ganska stort ut på ett med budgetskrivningarna om inbesparingar, personalpolitik och annat. Det är just den här delen, kan jag tala om för Ronald Boman, som folk har väldigt svårt att förstå: vad är det egentligen människan menar! Det hade varit på sin plats att vi kunde ha fått den informationen nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

I samband med inledning av sitt anförande sade ledamoten Gun-Mari Lindholm att det är liberalerna som skapar oro bland personalen för att vi nu har dragit undan vårt stöd för den sittande landskapsregeringen. Då hänvisar hon igen till att det skulle bero på enbart budgetskrivningen om tio personer som skall bort på museibyrån. Så är det inte, det är inte därför vi drar undan vårt stöd, men ändå måste jag replikera vad gäller uttrycket att vi skapar oro. Menar ledamoten Gun-Mari Lindholm faktiskt att den som pratar för mjukare skrivningar på det personalpolitiska området skapar mera oro än den som företräder en hugga-loss-stora-stycken-politik där man skriver att tio personer skall bort av 50, man oroar alla 50, man oroar hela förvaltningen: skall det här återupprepas? Jag anser helt klart att det skapar oro bland alla, medan en ansvarsfull personalpolitik i sista ändan kan förorsaka oro hos någon som kanske inte har sitt jobb kvar eller måste gå över till andra uppgifter, men det här sättet skapar oro hos precis varenda en.

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag talar för en tydlig linje. Det tror jag är viktigt oavsett vilket beslut det är. I ett halvt års tid har man talat om de här sakerna. När bläcket inte ens hade torkat i budgetförslaget – då ploppar en grupp upp och säger, att, nämen, förresten hör ni, vi tyckte inte att det där var riktigt okej som ni skrev då inte! Det tycker inte jag att är en ansvarsfull politik och det är just det jag menar. Den och dem det berör måste veta finns det ett förslag så är det det som gäller. Då kan man inte börja dra sig undan sitt ansvar mitt i alltihopa. Det här stämmer absolut: Jag talade så sent som igårkväll med talmannen, tillika ordförande för liberala gruppen, och hon sade till mig att det var det här som gjorde att liberalerna drog sig ur. Det här var droppen! Då tycker jag att det är märkligt att ltl Mats Perämaa nu säger att det här hade ingenting med det att man drog sig ur att göra! Då talar talmannen och ltl Mats Perämaa inte riktigt med samma stämma.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Ledamoten Gun-Mari Lindholm berörde kvinnomottagningen och en av våra finansmotioner som gäller just den frågan. Det var glädjande att ledamoten Gun-Mari Lindholm nu meddelar att det skall verkställas under 2005. Vi har flera s.k. knuffa-på-motioner där vi önskar se att det inte längre bara planeras och utreds utan att det inom nästa budgetår också verkställs. Där har vi smådjurskliniken från ifjol som ett exempel på någonting som skulle verkställas inom 2004 men som nu återigen finns med i nästa budget. Kvinnomottagningen är en typisk knuffa-på-motionen, likaså smådjurskliniken, det gäller hälsovårdarberedskapen i skärgården och det gäller också ett Internetbaserat bokningssystem.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Budgetskrivningarna från ÅHS som landskapsregeringen nu ger som förslag till lagtinget är nästan helt intakta från ÅHS:s styrelse. Jag tycker att om det är så att man skall skriva knuffa-på-motioner så skall man nog knuffa på sina egna ledamöter i ÅHS-styrelsen. Om jag inte missminner mig har man satt ltl Göte Winé, som hör till socialdemokraternas lagtingsgrupp, med i ÅHS-styrelsen när man tog budgetbesluten för hela ÅHS och där också skrivningen om kvinnomottagningen fanns och där diskussionen om den fördes, så det här borde socialdemokraterna vara införstådda med och informerade om. Jag tror inte att den ordinarie ledamoten var på plats utan det var ltl Göte Winé som var på plats den dagen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ledamoten Gun-Mari Lindholm uppehöll sig länge vid ÅHS:s budgeten och gav uttryck för att man verkligen hade lyckats i år. Jag kan på samma sätt som min partikollega notera att dygnet-runt-beredskapen i skärgården inte är klar ännu, den är inte heltäckande. Så har vi också den tidigare diskussionen om Sonkin-rapporten, där det gällde resultatenheterna primärvården och specialsjukvården som borde sammangå till en enhet. Det finns ganska många strukturella åtgärder ännu som gäller ÅHS där vi har diskuterat både i lagting och i ÅHS:s styrelse att åtgärder borde vidtas som ännu inte är vidtagna.

 

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag nämnde inte i mitt anförande hälosvårdarberedskapen i skärgården; eftersom talmannen ändå tillåter att man tar upp den frågan i replik skall jag svara på det. Det är så att det finns hälsovårdarberedskap ute i skärgårdskommunerna. Den är kanske inte heltäckande i alla, men den är ordnad på ett tillfredsställande sätt. Den uppfattningen har jag att om det fungerar i en kommun på ett sätt, så kanske det inte betyder att det fungerar i en annan kommun på samma sätt. Man har nu t.ex. i Kökar ett alldeles nytt sätt att hantera hälsovårdarberedskapen och jag vill vänta och se tills det försöket har fallit ut, så får vi se hur det har fungerat, för det är någonting helt annorlunda än vad man traditionellt har gjort. Det bygger på två personers arbete. I stället för att vi skulle ha varit tvungna att plocka in ytterligare en bara för att göra det möjligt med en heltäckande jour, så jag tycker att vi skall vänta och se hur det faller ut och sedan kan man kanske göra något liknande i de andra. Jag säger inte exakt samma, för det tror jag inte på att fungerar i de olika kommunerna, men liknande i alla fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag är jätteledsen att behöva göra dig besviken, ledamoten Gun-Mari Lindholm, men tyvärr var jag inte närvarande när frågan om kvinnokliniken diskuterades. Däremot var jag på plats när jag bad att få diskutera inom ÅHS-styrelsen om smådjurskliniken, som lär bli en lång följetong. Orsaken till att jag begärde replik var momentet Understöd till kommunerna för drogförebyggande arbete och missbrukarvård. Ledamoten Gun-Mari Lindholm pratade om att det finns 250.000 euro till behandling och till behandlingspengar, om jag förstod henne rätt. Men hur mycket av det här är understöd till förebyggande arbete? Vi har också en kommunal ungdomsbehandlartjänst. Hur mycket har vi sedan kvar till missbrukarvården? Det skulle vara intressant att få reda på och att man verkligen stöder kommunerna här.

 

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Missbrukarvården är en kommunal angelägenhet, som vi alla vet. Det är alltså upp till kommunerna att ta upp anslag i de egna budgeterna vad gäller den mer regelmässiga dagliga verksamheten för missbrukarvården, men när det går utöver det och där vi har fått feed-back från kommunerna att nu är det oss övermäktigt, vi klarar inte upp det här, därför att det blir så stora summor när man skall gå utanför Åland för behandling. Det är då vi träder in och ger de här möjligheterna, men den dagliga verksamheten skall kommunerna stå för. Men utöver det finns också en tredje ungdomsbehandlartjänst som har varit i Mariehamn och som har varit väldigt uppskattad, har jag förstått, så till den delen tror jag att det här nog blir bra. Utöver det skall vi försöka hitta på något system, om det är så att någon liten kommun ser det som för svårt att klara upp. Säg att man under 5-10 års tid inte har behövt budgetera för den här typen av verksamhet; då blir det också ett nytt moment och någonting som är ovanpå den traditionella egentligen budgeten. Det är däri problemet ligger. Då kan man alltså söka om de här pengarna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Denna remissdebatt handlar om allt möjligt, men mest skall den ju handla om budgeten för nästa år. Föreliggande budget omfattar ca 250 miljoner euro, en ansenlig summa pengar. Vad får vi för de pengarna? Ja, 1800 personer får sin lön och sin försörjning genom den här budgeten. 1400 personer lyfter pension ur budgeten. Ålands alla barn och ungdomar får utbildning. Vi får vård för oss alla i alla åldrar. Vi har vägar att köra på i alla väder. Vi kan åka landskapsfärjor. Vi har framför oss nya ombyggda skolbyggnader: Ålands lyceum, hotell- och restaurangskolan, sjömansskolan, ett nytt kk-hus på gång, ÅHS får ett nytt kök, dvs. goda miljöer på många olika sätt, både arbetsmiljöer och andra arbetar landskapsregeringen för.

 

Landskapsregeringens budgetförslag räcker till landskapsandelar till kommunerna så att de kan upprätthålla en del av sin basservice m.m., dvs. det mesta av allt det här som vi tycker att är bra.

 

Budgeten är en garanti för att bevara den sociala tryggheten och välfärden på Åland. Orosmolnen i dag över Åland handlar bl.a. om fiskets svårigheter; drivgarnsfiskeförbudet blev nästan droppen som kom bägaren att rinna över när det gäller tilltron till EU. Det är svårt att försvara EU-medlemskapet efter sådana beslut. Jordbruket kommer att uppleva ytterligare försämringar i form av ytterligare inkomstsänkningar om och när sockerbetsodlingens förutsättningar förändras. Och ingen vågar sia om hur potatisodlingen på sikt kommer att utvecklas. Chipsaffären kan förmodligen försvaras ur en företagsekonomisk synvinkel och är säkert juridiskt korrekt samt blir kortsiktigt lönsam för aktieägarna. Men denna utflaggning av det åländska näringslivets flaggskepp inger ändå oro på lång sikt. Skulle Åland och de åländska kommunerna få ta hand om samfunds- och kapitalskatten ograverad så skulle många kanske se ljusare på affären, men nu går skatten till staten - det har vi redan hört i dag av ltl Anders Eriksson.  Och det är riktigt. Dessutom finns det farhågor att det influtna kapitalet inte kommer Åland till godo utan kommer att placeras på börsen utanför Åland. Man kan ju hoppas att de farhågorna kommer på skam, men det vet vi inte.

 

Bland övriga problem jag vill lyfta fram tycker jag att ungdomarnas alkohol- och drogvanor skall uppmärksammas ytterligare. Här hoppas jag att det nu aktiverade ungdomsrådet kommer att bidra med det här, kanske genom ett ungdomsparlament, där man skulle kunna diskutera sådana här frågor med dem det berör.

 

Arbetet med budgeten i år föregicks som vanligt av diskussioner med samtliga regeringspartier närvarande, där de stora linjerna drogs upp och diskuterades liksom vissa detaljfrågor. I budgeten ifjol aviserades neddragningar på bl.a. museibyrån och i rambudgeten likaså, och jag kan inte minnas några starka protester. Det har funnits tillfällen att agera tidigare för det parti som inte nu kan omfatta skrivningarna; i stället har man valt att slå på stora trumman efter att budgeten blev offentlig. Blev opinionen för stark från fältet? Det är inte lätt att ta ansvar för Ålands ekonomi utan att stöta sig med någon, kanske rentav partimedlemmar. Det har jag och många andra erfarit i många sammanhang. Det är inte enkelt att hålla för trycket från fältet, men i regeringsställning måste man det. Vi kan konstatera att med dagens mediabevakning är det mycket lätt att blåsa upp en opinion, media tillämpar snabbt alla kända trick, förstärker den sida där man själv har sina sympatier och trycker ner eller osynliggör dem som har motargumenten. Det liberala partiet valde att gå ut i pressen i stället för att gå till regeringspartierna och diskutera. Var detta solidariskt?

 

Inom politiken får man lov att svälja personliga åsikter och ambitioner i kompromissandet för att få någonting igen och i det arbetet sållas ofta agnarna från vetet.

 

Om vi, som har fått förtroende av Ålands folk att sitta i lagtinget för att på ett ansvarsfullt sätt verka för Ålands utveckling i dag och i morgon, inte kan se helheten, hela Åland skall leva, och inte kan samarbeta inom partierna med Ålands bästa för ögonen, då har vi missbrukat det förtroende vi har fått.

 

Centern står som alltid för sina beslut och har ansett att genom att vi nu har infört rambudgetering skall lagtinget ha lättare att presentera långsiktiga förändringar, förändringar som skall leda till att vi kan bibehålla Ålands ekonomi i gott skick och rambudgeteringen betyder att man faktiskt skall hålla de överenskommelser man beslöt om i rambudgeteringen. 

 

Dagens regeringskoalition har lyckats presentera en budget med ett överskott, vilket var mer än många väntade och vilket noteras med tillfredsställelse. Jag tycker att lantrådets jämförelse med att man inte kan lämna ett fartyg i storm utan att hålla i rodret var en bra jämförelse därför att man vill inte att fartyget, Åland i det här fallet, skall ta skada och därför hoppas jag verkligen att lantrådet och hans ledamöter i landskapsregeringen fortfarande håller i rodret under den kommande perioden. Vi behöver en dynamsik förvaltning på Åland. Vi kan inte ha förvaltningen så statisk som den är nu. Jag tycker att landskapsregeringen i de allmänna motiveringarna har bra skrivningar om hur personalpolitiken skall förverkligas, också i de fall man behöver göra nedskärningar eller minskningar i personalstaten. Var och en kan ta del av motiveringarna, de finns på sidan 29.

 

Jag kommer att återkomma till senare till detaljerna när det gäller museibyrån.

 

Centern står fortfarande för de grundläggande värderingarna på Åland: självstyrelsen, svenskan, hembygdsrätten, jordförvärvsrätten och näringsrätten. Och jag tycker att om det verkligen visar sig att det finns företag som inte etablerar sig på Åland på grund av svårigheterna med näringsrätten, så måste landskapsregeringen återigen fundera om man måste förbättra informationen, om vad som verkligen gäller och om det faktiskt uppstår problem måste man se om det finns anledning att ändra någonting i regelverket.

 

Centern är mån om att företagens etablerings- och verksamhetsförutsättningar måste underlättas av landskapsregeringen så gott det går. Det är företagen, näringslivet, som genererar nya pengar. Landskapsregeringen måste våga vara med och satsa riskkapital i Ålands Utvecklings Ab, se över regelverk och lagstiftning, följa upp tolkningar samt stöda fler landbaserade turistsatsningar och skapa miljöer för nyföretagande som också våra ungdomar nappar på och kommer hem igen. Där tror jag att Kvarteret iTiden skall kunna ge någonting.

 

Centern har alltid talat för att alla åländska kommuner skall vara kvar och tror fortfarande att de ekonomiska vinsterna vid kommunsammanslagningar inte blir så stora som många vill göra gällande, inte så länge man skall behålla verksamheterna i varje enskild kommun, dvs. skola, barnomsorg och äldreomsorg. Det är det som kostar; ungefär i snitt ca 80 procent av kommunernas budgeter går till de verksamheterna, medan administrationen i kommunerna kanske rör sig om 5-7 procent. Det är det här som är den stora frågan: Vill vi behålla verksamheterna ute i kommunerna eller vill flytta dem alla till någon centralort?

 

Basservicen tror jag alltså att i fortsättningen skall förvaltas i den egna kommunen, medan samarbete om olika specialverksamheter som kräver special kompetens bör utökas. Det här kräver naturligtvis både diskussioner och samarbete.

 

Den här budgetdebatten ser ut att bli lite annorlunda än vanligt och jag inser att arbetet i finansutskottet kanske blir oförutsägbart – jag hittar inget bättre ord – men jag vågar lova och jag antar att finansutskottet kommer att sakligt behandla budgeten oberoende av vad som händer under veckorna framför oss så att vi på sedvanligt sätt behandlar den genom hörande och genom att lyssna, reflektera och begrunda det som sägs och skrivs.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Bästa ltl Gun Carlson! Om jag fortsätter med tema ”rodret” och att fara på ett fartyg på sjön, så är det ju så att det ligger i skepparens intresse att före färden trygga färden, trygga den rutt man skall välja. Således ligger det nog ett stort ansvar på ledaren/skepparen som har lett arbetet med budgetmanglingen.

 

Sedan säger ltl Gun Carlson att man inte skall ge efter för personliga åsikter och tyckanden vad gäller just personalfrågorna. För liberalernas del har det inte varit fråga om några personliga åsikter, utan vår åsikt ligger i vår idealism med människans personliga trygghet, den trygghet som vi delvis har lovat de anställda när vi har anställt dem och då måste vi också ta hand om dem på bästa sätt. Vårt handlande ligger på ett djupare plan.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Ja, det är väl så att det ligger på djupare nivå, dvs. det handlar kanske inte om skrivningen i budgeten där man säger att man avser att säga upp ca tio personer under två år och så hänvisar man till personalpolitiken som anges i budgeten på sidan 29, som jag sade i mitt anförande. Det är väl någonting djupare än så, ja, det är väl den uppfattningen vi har fått. Jag vill ändå säga, att jag har inte sagt att man inte skall lyssna på någon. Det sade jag inte. Jag sade, att det är inte enkelt att hålla för trycket från fältet, och ibland måste man göra det. Det är så i landskapsstyrelse/landskapsregering att alla beslut som tas där berör någon positivt eller negativt; det är nästan alltid så, det gynnar eller drabbar någon. Det måste man vara medveten om och man får också räkna med att det stöter någon som kanske står en nära, politiskt eller personligt, släktvis eller vad som helst. Det är tyvärr på det sättet och det är kanske det som är jobbigast i ett landskapsregeringsarbete.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Fru talman!

Mycket positivt går att läsa av det budgetförslag och planen för Ålands hälso-och  sjukvård vilka är en del av landskapets budgetförslag. Fortsatt arbete med struktur- och organisationsförändringar är en led i arbetet att få ÅHS att fungera bra som den serviceorganisation den är med stort arbetsgivaransvar och vårdgivare i landskapet. Personalsituationen verkar vara bra året runt med god tillgång till vikarier tack vare insatser för rekrytering . Det finns skrivningar om personalutbildning, personalvård och handledning, allt i den anda liberalerna länge har fört fram i budgetsammanhanget.

 

Diskussioner och beslut på vad för slags vård som skall erbjudas på hemmaplan och vad som skall skickas bort till Sverige eller till riket är bra både ur patientsynvinkel och men även ur ekonomisk synvinkel. Men det är viktigt att vårdens kvalitet får inte äventyras och det är viktigt att vård på svenska tryggas när vi väljer den finska modellen.

 

Fru talman!

Ålands hälso-och  sjukvård gör upp en plan för sin verksamhet i samband med budgetberedningen. Planen godkänns av styrelsen och sedan kommer den till lagtinget som en del av budgetförslaget för kommande året. År efter år.

Och så har vi liberaler också  år efter år  efterfrågat en debatt om hälso- och sjukvården före den tidpunkt budgetförslaget görs upp. En debatt som skulle ge uttryck för den politiska beställningen av den hälso- och sjukvård vi är beredda att ge våra invånare på Åland. Och nu menar jag  en allmänpolitisk  sjukvårds debatt i lagtinget , inte den diskussion som förs inom den politiska styrelsen tillsammans med ledningsgruppen. Riktlinjer är ordet.

 

Fru talman!

Så igen efterlyser vi en debatt  tillexempel  på våren i samband med rambudgeten.

PÅ så sätt skulle vi kunna undvika konflikter mellan ÅHS och politiker inte bara här i lagtinget utan även i kommunerna. Låt mig ta ett exempel. ÅHS-styrelsen har tagit ett beslut att stänga vissa rådgivningar på landsbygden, som ledamoten Gun-Mari Lindholm redan nämnde, däribland den i Lumparland och i Eckerö och Geta. Efter beslutet tar ledningen kontakt med kommunen för att ordna möte för att diskutera stängningen. Men det mötet visar sig bara bli ett tillfälle där kommunen informeras om beslutet. Ingen diskussion, ingen vilja att höra efter våra argument mot stängningen. Ingen diskussion  med kommunen eller ännu mindre efterfrågades brukarnas, kundernas åsikter om stängningen. Nu är ju den allmänna politiska inställningen hos alla partier på Åland att hela landskapet skall leva .

 

Randkommunerna försöker ordna service inom kommunen för sina invånare och gör allt för att få flera att flytta till landet.

 

Vad  gör ÅHS då? Jo, de centraliserar och minskar servicen på landsbygden och gör det  svårare för människor att komma till hälsovårdsmottagningar.  Man motiverar stängningen av rådgivningen i Lumparland med att det är bättre att samla och uppehålla kompetensen hos personalen på ett större ställe, i detta fall Lemland, med flera kunder samt förståss att det blir billigare - man slipper hyran. Men hur blir det då för kunden? Om jag ännu en stund håller mig till bypolitiknivån och diskuterar Lumparlands situation i detta fall. Vi har ingen taxirörelse i kommunen, hur tar sig då den åldring till Lemland som vill ha sitt blodtryck mätt? Med detta beslut är det kunden som får ta kostnaden.  Taxin kostar. Om det  blir  frågan om hembesök från ÅHS sida kostar det också för kunden och en  hälsosyster får åka från gård till gård istället för att ha sin mottagning på rådgivningen dit alla kan komma.

 

Och, fru talman, tillåt mig fortsätta med kritiken. Samtidigt när ÅHS tar beslut om att stänga Eckerö  rådgivning håller de på i Eckerö och bygga nya ändamålsenliga lokaliteter för  den stängningshotade verksamheten. Detta kommer säkert ltl Brage Eklund att beröra mera i samband med motionen. Var är då långsiktigheten .Det var hit jag ville komma med förslaget att man på längre sikt borde diskutera ÅHS-planen och få den passa in i den allmänt förda politiken i landskapet.  Nu har ju ledamot Eklund från Eckerö lämnat en motion med innehåll att ta bort skrivningen om indragning av dessa rådgivningar och jag har inte svårt att understödja honom fast saken för Eckerös del redan verkar vara utagerad enligt tidningsskriverier. Och detta bekräftade ledamoten Gun-Mari Lindholm med att berätta att ÅHS-styrelse i fredags tagit beslut i denna riktning.  ÅHS har återtagit beslutet att stänga Eckerörådgivningen när de märkt att det byggs nya utrymmen i Eckerö. Men Lumparland då- vi har gamla fina utrymmen att erbjuda. Besluten verkar vara mycket dåligt grundade.

 

Fru talman!

Det är även ytterst viktigt att ÅHS styrelse och ledning  lyssnar  på den kunskap Handikappförbundet med alla sina patientföreningar har som brukare av sjukvårdstjänster.  Större förslag på ändringar borde alltid skickas till berörda patientföreningar på remiss, åminstone borde det informeras om verksamhetsförändringar. Dialog förstärker alltid möjligheter till förändring. Dialog på alla olika nivåer. Detta borde också ÅHS lära sig. Det som annars har sagts om ÅHS-budgeten kan liberalerna hålla med om, men det jag tog fram var några saker som är direkt negativa.

 

Lantrådet ställde tidigare frågan hur liberalerna nu ställer sig till kk-huset och dess förverkligande. Som vi redan flera gånger har sagt, men som lantrådet i någon slags bitter sinnesstämning vill ignorera, stöder vi budgeten till nästan hundra procent och då har vi nämnt de saker som vi inte kommer att stöda: det är skrivningarna om personalen samt två motioner. I stället för att sakligt diskutera budgeten vill lantrådet föra en smutskastningskampanj mot liberalerna. Inte är det väl första gången regeringspartierna har olika uppfattningar om budgeten! Vi minns väl alla hur det gick i rambudgetomröstningarna.

 

Men, som sagt, fru talman, kommer liberalerna att stödja och arbeta enligt det beslut och de planer som finns för kk-husets förverkligande och som vi vet att det finns stöd för i flera partier.

 

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Återigen får vi höra att liberalerna stöder budgeten nästan till hundra procent, men med det förbehållet att det är några hjärtefrågor där man absolut inte kan ge med sig. Jag kan säga att i den behandling som vi har haft i landskapsregeringen har centern haft hjärtefrågor, enskilda ledamöter har haft hjärtefrågor, mitt eget parti har haft hjärtefrågor. Obunden Samling har haft hjärtefrågor och alla har fått kompromissa. Jag tror inte att kk-huset skulle finnas till överhuvudtaget om man skulle agera på det sätt som liberalerna gör nu. Det man håller på med är totalt oansvarigt.

 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman! Tack för de hoten, vicelantrådet Jörgen Strand! Det är väl också på den här nivån som budgetdiskussionen har pågått i landskapsregeringen som vi får höra här!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ltl Raija-Liisa Eklöw sade att hon kom in på byapolitik och hon berörde en av de motioner jag lämnat in. I ett senare anförande kommer jag att beröra mina motioner och då kommer jag också att debattera tillvägagångssättet, hur man drar in en dylik verksamhet och en serviceinrättning för randkommunerna. Jag är glad att ltl Raija-Liisa Eklöw stöder detta – det hade jag nästan väntat mig. Är det så att man skall få fram sina åsikter för just den här typen av serviceinrättningar i en allmänpolitisk debatt om sjukhuset, så kanske det inte är så toktigt med en sådan typ av debatt. Som det har gått till nu och som jag kommer att redogöra för senare tycker jag inte att det skall få gå till.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens om det. Ordet ”bypolitik” var lite ironiskt mot mig själv bara. Att vi skulle kunna få till stånd en sjukvårdsdiskussion här i lagtinget som enbart skulle beröra allmänna linjer är ett bra förslag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tyckte också att det var ett viktigt element i ltl Raija-Liisa Eklöws inlägg om hälsovårdsmottagningarna som dras in i Geta och i Lumparland. Jag kan väl förstå hennes känsla av förlust, för det är de för dessa perifera kommuner. Men å andra sidan tycker jag inte att man kan sätta ansvaret på ÅHS; i så fall borde vi ha en lagstiftning liknande den som man har för Posten, dvs. att ÅHS är skyldig att upprätthålla hälsovårdsmottagningar i varje kommun samt vad de i stort sett skall ge för service. Det här har också drabbat skärgården och vi tycker att det som man har försökt åstadkomma i skärgården är ännu inte tillfredsställande. Det är inte ÅHS:s ansvar utan det är nog ett allmänpolitiskt ansvar att se till att regionerna också har en sådan service att det flyttar in nya kommunmedborgare, för det är klart att ju mera man stramar åt ramarna i de centrala institutionerna desto mera försöker de att rationalisera bort mindre s.k. olönsamma bitar. Jag tycker mera att det här är ett uttryck för den diskussion som måste föras om bl.a. kommunindelningen och sedan det att landskapet i dag länge har saknat en regionalpolitik värd namnet.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Jag vet inte vilka vägar som skulle vara de vägar som skulle trygga servicen på landsbygden;  om det kunde vara lagstiftningsvägen är det säkert bra att titta på den saken. När jag har bekantat mig med det här ärendet verkar det inte finnas så stora ekonomiska vinster för ÅHS:s del. I stället är det så att kunderna ekonomiskt kommer att förlora på det här. Det värsta är att personalen kanske hamnar att sitta mera på vägarna än att sitta på ett ställe där kunden kan nå dem, så det är en mycket viktig sak att diskutera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Ltl Raija-Liisa Eklöw säger att liberalerna stöder budgeten och därmed kk-huset. Men det är nog att göra livet lite väl enkelt för sig. Det att liberalerna har dragit sig ur den här landskapsregeringen gör att det måste bildas en ny konstellation och i den här konstellationen som nu snart ser slutet var det ett av de absolut svåraste projekten att snickra ihop en fungerande majoritet för att få ett beslut kring ett kk-hus och dess förverkligande. Åtminstone har jag uppfattat det som väldigt klart och tydligt att de partier som nu är aktuella för nya konstellationer, Ålands socialdemokrater och Ålands Framtid – Ålands socialdemokrater har klart och tydligt här i dag sagt att man har en annan vision och målsättning hur det här skall förverkligas; mitt minne säger mig också att Ålands Framtid röstade mot ett kk-hus när det var aktuellt, så på något sätt måste man från liberalerna också inse att det blir konsekvenser av ens handlingar. Det är klart att det blir en ny diskussion om de här sakerna, om det inte finns något avtal redan som inte vi andra känner till kring de här sakerna på det sättet att liberalerna har sålt kk-huset redan för någonting annat; annars blir det en ganska svår ekvation, det tror jag också ltl Raija-Liisa Eklöw måste inse.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Fru talman!

Lantrådet verkar veta om sådana konstellationer här som inte jag har någon vetskap om. Det som jag talar för nu är budgetskrivningar och för mig finns det inte några bindningar, vare sig till någon regeringsbildning eller att vi skulle ha sålt kk-huset på något sätt. Jag vet inte sedan vem som vet mera, om det är lantrådet eller jag. Jag kan säga att jag inte vet någonting om sådana här överenskommelser.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lasse Wiklöf:

Fru talman!

I morgon vill jag hålla ett anförande som handlar om skatter, kommuner och kommunernas medborgare. I dag skall jag lite grann tangera området med kommuner och landskapsförvaltning, strukturer och hur vi på båda sidor kanske kan hjälpas åt för att få sakernas tillstånd att bli om möjligt ännu bättre.

 

Fru talman!

Jag har en tid haft det stora nöjet att få arbeta i Ålands kommunförbund, ett i högsta grad gemensamt intresseorgan för våra kommuner och deras produktion av service och tjänster, som, förutom annat, har sin absoluta tyngdpunkt på grundskola och på de sociala omsorgerna. När man generellt går ut och deklarerar att man vill värna vård, skola och omsorger, så bör alla, inte minst medborgarna, ha klart för sig att det är kommunerna som står för grundskolan medan landskapet svarar för de yrkesutbildande enheterna inom gymnasialskolan, att hälso- och sjukvården ligger på landskapet, medan de sociala omsorgerna, som exempelvis insatserna för äldreomsorgen, De gamlas hem, Trobergshemmet och Gullåsen, liksom serviceboende i kommunerna, barndagvården och de funktionshindrade, alkohol- och narkotikaberoendes vård, inte minst utanför Åland med väsentliga kostnader, ligger på kommunerna. En mycket väsentlig uppgift åvilar alltså kommunerna när det gäller det allmännas insatser utifrån vår gemensamma skattekaka, och det handlar om områden som inte minskar utan snarare ökar i dignitet och även kostnadskrav. Kommunerna har en mycket betydande roll när det gäller särskilt de svagare och utsatta grupperna.

 

De kommunala verksamheterna finansieras dels genom kommunernas egen skatteuppbörd, men också genom ett system med landskapsandelar som utgår ur landskapets kassa. I vissa fall kan kommuner som är särskilt utsatta och där ekonomin är gravt sviktande få, som vi känner till, extra tilldelning genom särskilda stöd efter prövning från landskapet. Och vi närmar oss mer och mer denna prövningslinje.

 

Till det dagsaktuella läget hör att både kommunerna och landskapet måste arbeta fram nya och mer kostnadseffektiva strukturer om vi långsiktigt skall klara den åländska offentliga ekonomin. Det är min övertygelse. Det är också landskapsregeringen och kommunförbundet i grunden överens om. När det gäller landskapets roll i den processen kan man inte, som vissa antyder, skylla offentlig sektors expansion inom landskapsförvaltningen allenast på den omständigheten att klumpsumman varit generös och därför har offentlig sektor vuxit. Bara för att man under vissa år har god tillgång till kontanter kan man inte som de senaste borgerliga regeringarna under nittiotalet senare hälft och även i början av tjugohundratalet släppa tyglarna lösa och låta driftskostnaderna skena. Det är oansvarigt. Det kommer alltid sämre år och konjunkturnedgångar och då gäller det i stället att skapa buffertar och fondera för tider då samhället måste stimulera och göra insatser för att utjämna konjunktursvängningarna. Detta om vi också långsiktigt skall ha jämn sysselsättning. I dagsläget borde man därför också i mycket högre grad utnyttja det privata näringslivets uppenbara beredvillighet till investeringar för att ha kassa att skjuta till från samhällets sida när det kärvar för just de privata näringsutövarna, som är mycket mer konjunkturberoende än vad vi är. Jag hoppas att vår regering i alla avseenden skulle ha den här insikten.

 

Ett exempel är det privata inte bara borde få bygga ut den nya golfbanan utan också de utrymmen som behövs för ett utökat kongressande på Åland, likaväl som specialsydda utrymmen för kulturens behov. Dessa åtgärder kan förverkligas i stort sett lika fort som det kombinerade kultur- och kongresshuset, om vilket det faktiskt råder olika meningar och där det föreligger påtagligt konflikthot mellan å ena sidan kulturens intressen och andra sidan de kongressandes. Den här tanken skulle ge två anläggningar; den skulle ge två i och för sig kongresslokaler, tillika två kulturlokaler, men utan tunga landskapsinsatser, som också i vår budget långsiktigt naturligtvis skall skrivas av - och alla som kan det här med affärsbokföring känner till att avskrivningar de facto inte är någon inkomst utan en utgift. En sådan lösning skulle friställa ett betydande belopp som inte skulle behöva utnyttjas till fullo utan endast till en del för att bygga ut Ålands sjöfartsmuseum. Genom den här ekvationen skulle en mycket stor del av de infrastrukturella behov som ältats i åratal kunna förverkligas inom mycket snart tid samtidigt som vår regering kunde slippa ifrån att vara fjättrade vid det här, som jag brukar nämna, det socialistiska greppet, som nu, tyvärr också här, tycks vara lite vägledande när det gäller samhällsnyttiga investeringar. Vore inte det en befrielse, så säg!

 

Hela skeendet nu påminner, enligt mitt förmenande, i mycket stor utsträckning om fallet Sittkoffs i början av nittiotalet. En borgerlig landskapsstyrelse då ville inte skjuta till det jämförelsevis ringa belopp för en parkeringsplats under jord för att den vägen lösgöra många tiotals miljoner i privata investeringar, bland dessa även utomåländskt kapital, som var oerhört angeläget att få i rullning. Och det var då, som ni alla vet, vid en tidpunkt då Åland genomled en svår arbetslöshet och kanske efterkrigstidens svåraste depression.

 

Jag känner att man på något sätt lite grann sitter kvar fjättrade i de här gamla manéren, och om det är så är det faktiskt beklagligt. Utnyttja näringslivets investeringsvilja vid en tidpunkt när den förefinns för att samla och kunna gå in och stimulera när näringslivet sviktar av konjunktur- eller andra skäl.

 

För kommunerna i sin tur och deras politiska organ gäller också att finna långsiktigt ekonomiskt vettiga strukturer. Här har man hittills diskuterat bl.a. olika former av samverkan, och det är i sig bra. Det är också ett tecken i tiden på att man hela tiden måste öka samverkan därför att de nuvarande kommunala strukturerna inte i alla avseenden är ändamålsenliga.

 

Det senaste bland mycket annat är att försöka samverka inom brand- och räddningsväsendet. Hur det går känner jag inte till i detalj, men det är klart att det är eftersträvansvärt för att inte säga uppenbart.

 

Ett annat område av betydelse och inte minst för vår miljö är att länka samman kommunernas avloppsledningar till ett högklassigt reningsverk som tillbyggs i Mariehamn. Jättebra!

 

Men, fru talman, den verkliga kärnfrågan handlar faktiskt om det alltmera akuta behovet av en kommunreform. Det blir som jag ser det alltmer uppenbart att flera av våra glesbygdskommuner får det allt svårare att klara sig. På flera håll kännetecknas utvecklingen inte bara av stagnation utan av nedgång i befolkningssiffrorna och tillbakagång vad gäller det privata näringslivet. Det är alltså långsiktigt en fullständigt ohållbar utveckling, om den får fortsätta. I en konjunkturnedgång är situationen så illa att ett relativt litet antal arbetslösa människor skulle försätta de svaga kommunernas ekonomi i verklig gungning. Det är alarmerande. Det är därför ingen tillfällighet att jag och mitt parti har lagt en finansmotion om en förutsättningslös utredning av gäller för- och nackdelar med en kommunreform. En del politiker, lite mera konservativa till sin läggning, är emot sådant här, men då inser man inte att status quo-situationen på sikt kan ställa till det riktigt ordentligt. Jag menar att kommunreformfrågan sakligt måste utredas och debatten inledas innan det är för sent. Med det menar jag att innan vissa kommuner har så stora svårigheter och problem att ingen annan önskar alliera sig med dem. Jag tror i vissa fall att vi närmar oss det stadiet. Alla har vi läst hur man från Getas sida uttrycker sig i Nya Åland i dag. Det är jätteproblem och det går faktiskt så långt att många människor som är i politiken i de här kommunerna säger, att vi orkar inte hålla på, vi har ett ständigt underskott, vi får inte näsan över vattnet hur vi än gör det, vi måste få någon hjälp och jag vill inte att man från kommunalt håll skulle agera så att landskapsregeringen långsiktigt får allt det här i famnen. Det är ingen bra lösning.

 

Till saken hör att det på sina håll ute i våra glesbygder redan finns politisk acceptans för kommunsammanslagningar i olika former. Det har gått så långt och då är tiden inne för oss här i parlamentet att seriöst diskutera de här frågorna.

 

Ibland, kära vänner, bör vi tänka efter. Ålands befolkning motsvarar i bästa fall en stadsdel i Helsingfors. Flera kommuner har en befolkningsnumerär som motsvarar en trappuppgång i den finländska huvudstaden. Att denna lilla befolkningsnumerär skall mäkta med att långsiktigt administrativt klara ut alla servicefunktioner och samtidigt tillhandahålla all den administrativa expertis som lagstiftningen i dag förutsätter tror jag att kan bli svårt. Vi måste också på Åland, såväl i landskapet som inom kommunerna, tänka rationellt och kostnadseffektivt om vi långsiktigt skall klara våra angelägna åtaganden mot medborgarna, för det är det som är kärnfrågan: hur vi klarar att ställa upp på medborgarnas förväntningar och de behov som verkligen är reala.

 

Även vi ålänningar som verkar i det offentligas tjänst kan inte i en förändringens tid fortsätta att prata oss varma för sekelgamla strukturer när vi uppenbart ser att vi måste finna nya rationella kostnadseffektiva lösningar med uppenbara synergieffekter. Vi som jobbar med politik skall alltid lyssna till folkets röst, men i vår skyldighet ingår de facto också att driva opinion gentemot medborgarna om vi tror på en sak som ännu inte är folkförankrad. Här handlar det faktiskt om ett klokt växelspel.

 

Det är min önskan att finansutskottet skall ta den här motionen, kring vilken jag i huvudsak nu har talat, på stort allvar och att vi en gång för alla får en utomstående som granskar för- och nackdelar med en kommunreform på Åland. Jag har i motionen inskränkt mig till en, två, tre eller fyra kommuner. Strikt sakligt skulle det naturligtvis räcka med en, men man kan ändå ha den här demokratiska synen. Men jag tror att vi måste börja fusionera. Det finns faktiskt synergieffekter att hämta. Jag hoppas, som sagt, att finansutskottet skall finna motionen vällovlig, att vi får den med ett positivt betänkande till lagtinget och att lagtinget kan vara med och få den här utredningen till stånd för att därifrån få ett sakligt underlag att realt diskutera hur vi skall ha det i framtiden. Nu är den här frågan så känslomässigt laddad – det har jag respekt för – men vi måste få ett sakligt underlag från vilket vi också konstruktivt kan diskutera. Därmed har jag inte sagt att det skall bli hundraprocent si eller så, men låt oss få en utredning och få en bas från vilket vi kan föra ett annat än ett bara känslomässigt engagemang och diskussion.

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Den budget som ligger framför oss i dag är en budget som jag i det stora hela tycker att faktiskt är rätt bra. Jag levde under processen som ledde fram till budgeten i den tron att vi också hade lyckats skapa en budget som faktiskt hade förutsättningar att gå igenom här i lagtinget. Det var en budget som andades framtidstro, man började jobba på att rulla hjulen vidare i det åländska näringslivet. Det fanns en insikt om att vår offentliga sektor under de senaste åren har växt sig rätt stor och att vi måste göra någonting åt det här. Samtidigt fokuserar man fortsättningsvis på de kärnverksamheter som vi har i landskapets regi i dag: skolor, omsorg, stödet till kommunerna för att kunna göra de saker som de behöver göra och vi gick i stället in och tittade på den egna verksamheten, den som vi ansvarar för själva, som kanske är stödverksamhet till det här övriga men kanske ändå inte har samma prioritet. Tyvärr vet vi alla att stämningen kring budgeten har förändrats rätt drastiskt sedan den lades och den framtidstro som fanns på den presskonferens som landskapsregeringen hade.

 

Jag trodde personligen att politik och framför allt när man jobbade i en fyrpartiallians byggde på att man skulle kompromissa och försöka hitta lösningar som man kunde vara överens om. Men det kan hända att jag var blåögd och naiv, nyvald och rätt ung som jag ändå är i politiken.

 

Det var lite kring det förspel och det som jag har upplevt kring min första budget här i lagtinget.

 

Vtm Harriet Lindeman lyfte i sitt gruppanförande fram att Frisinnad Samverkan alltid har haft ett stort engagemang för att kärnverksamheterna som landskapet bedriver skall ha resurser som är tillräckliga. Det är någonting som är viktigt att lyfta fram och som också vår ledamot vicelantrådet Jörgen Strand brukar lyfta fram här i talarstolen också. Det som är viktigt att komma ihåg är att samtidigt som man säger att det skall finnas tillräckliga resurser skall det också vara ett resursanvändande som är effektivt, och det kanske viktigaste är att det finns verksamheter som också genererar pengar till samhället. Det för mig in på de näringspolitiska satsningar som finns i den budget som nu ligger framför oss.

 

I budgeten nämns sjöfarten som Ålands kanske viktigaste näringsgren och i den framtidsanalys som landskapsregeringen låtit göra lyfts den fram också som en mycket viktig del av det åländska samhället. Ifjol fick vi en fem års respit på oss att försöka hitta långsiktiga lösningar på hur vi skall sköta den sjöfartspolitik och den sjöfart som vi har kvar här hos oss i dag. De skrivningar som nu finns i budgeten tycker jag också andas en vilja att titta närmare på vilka alternativen är. Man nämner bl.a. möjligheten till ett eget register som redan finns med på självstyrelselagsrevisionens B-lista. För egen del tror jag att det kanske är den enda realistiska framtidsvägen för sjöfarten, ett eget register modell Europa och med de fördelar och nackdelar det innebär. Men sjöfarten är så pass viktig för hela det åländska samhället att vi absolut måste lyfta fram den som en stor och viktig bit i den politik som skall föras.

 

Samtidigt får vi inte heller glömma bort de landbaserade verksamheterna vi har och här behöver vi jobba med att skapa bättre förutsättningar. EU-medlemskapet innebär att vi hade kvar ett skatteundantag som gjorde att den sjöfartsbaserade näringen hade en fördel framom den landbaserade. Man kunde fortsätta att handla taxfree. Nu gäller det nog att vi tittar vidare också på vad vi kan göra för de landbaserade. I budgeten finns uppräknat ett antal olika åtgärder som behöver göras. Den indirekta beskattningen, samfundsbeskattningen, är två delar som man lyfter fram som viktiga att resonera kring. Det tror jag också att är viktigt. I övrigt måste vi också se till att det blir lättare för företagare att verkligen bedriva verksamhet. Vi måste försöka avbyråkratisera möjligheten för personer att bedriva näring på Åland. Jag tänker då t.ex. på det som har nämnts här redan också: miljötillståndshanteringen; den nämns också i budgeten som man saker som man tittar på. Jag tänker på det ganska krångliga regelverk som vi har med hälsovårdsmyndigheterna. Allt sådant är viktigt att man nu kör vidare på och det hade man också en vision om i det budgetdokument som nu ligger framför oss. Låt oss hoppas att det arbetet också skall kunna fortsätta!

 

En annan viktig sak vad gäller den landbaserade näringen som har lyfts fram vid ett flertal tillfällen är faktiskt – som kan tyckas som en liten del, men som säkert kommer att kunna bli en stor sak – alkohollagstiftningen. Vi borde få över möjligheterna att här själva bestämma över vem som skall ha rätten att också sälja minuta. Jag tänker då i första hand på det att har vi vingårdar ute på landsbygden som producerar egen tillverkad vara, så är det självklart att man också där skall kunna sälja den direkt till kunden; annars hamnar vi direkt i bakvattnet om vi tänker på vår närregion. Samtidigt tycker jag inte att vi skall använda alkohollagstiftningen för att ytterligare liberalisera möjligheten för ålänningar att fullt ut kunna köpa alkohol var som helst. Det är någonting som man måste fundera på i stället. På sikt tror jag i och för sig att vi också kommer att kunna ta det ansvaret, men i det här läget är det i första hand gårdsförsäljningarna som jag är intresserad av.

 

Ltl Lasse Wiklöf var inne på att kommunerna är en nyckelfaktor i det arbete som utförs i vårt samhälle i dag, och det håller jag helt och hållet med om. Jag tycker också att landskapsregeringen i budgeten har visat på att man har skapat ett bättre klimat mellan kommunerna och landskapsregeringen. Det finns en diskussionsanda mellan Ålands kommunförbund och landskapsregeringen den här gången som jag tycker mig som tidigare kommunpolitiker ha saknat lite de senaste åren. Det finns med en kompensation för förvärvsinkomstavdraget. Anläggningsstödet vid investeringar är fortfarande på en hög nivå. Jag tror att det är viktigt att man faktiskt tittar på det den frågan. Som revisorerna har påpekat finns det också faror i de synnerligen väldigt frikostiga landskapsstöd som vi ger för investeringar; det kan lätt locka in kommuner i tron att man kan investera väldigt stort utan att sedan veta egentligen hur man skall sköta driften. Därför är det viktigt att man tar fram normer för maxytor för vad man bygger i olika projekt, både i skola och socialväsende och också enhetspriser per kvadratmeter. Också det här är en sak som fanns med som förslag i budgeten och som jag hoppas att man kan jobba vidare på.

 

Ltl Lasse Wiklöf var också inne på frågan om samarbete och eventuella kommunreformer. För egen del tycker jag att funderingarna kring kommunreformer, där man syftar till att få färre kommuner, är intressanta. Jag tycker att de helt klart förtjänar att titta vidare på. Däremot tycker jag att man i första hand bör jobba stenhårt med att få igång samarbetsprojekt mellan kommunerna. Ltl Lasse Wiklöf själv brand- och räddningsväsendet som ett exempel som jag hoppas på att vi här under hösten också kommer att kunna behandla en lagframställning om i lagtinget, där man får ett bättre samarbete och ett effektivare utnyttjande av de resurserna. Men jag tycker också att man till vissa delar kan söka och se: var hittar man ytterligare områden som kunde ha samma samarbetsmöjligheter. När det gäller att slå samman kommuner är det viktigt att initiativet skall komma från kommunerna själva. Det är ingenting som vi skall påtvinga kommunerna utan vi skall genom att visa på vad det finns för fördelar att göra det här få kommunerna att själva tycka att det kan vara en bra idé. Vi skall också komma ihåg att det finns exempel, framför allt från finska sidan, där kommunsammanslagningar definitivt inte har blivit en en större vinst. Vi kan t.ex. sammanslagningen av Borgå och Borgå landskommun som inte överhuvudtaget blev en ekonomisk vinst, utan snarare tvärtemot, så det är viktigt att man titta rpå alla delar.

 

En fråga som delvis har berörts i dag är ungdomspolitiken. Jag har själv engagerat mig i politik egentligen utgående från att jag en gång blev intresserad av de ungdomspolitiska organisationer som fanns på Åland. Vi har i dag ett ungdomspolitiskt program som jag tycker att är en bra grund, men för tillfället har vi en liten svacka i det engagemang som finns för politik. Vi har ett ungdomsråd som jobbar på hårt och bra. Vi såg exempel på det här några av oss som var med på framtidsdagen, där det både i ungdomsrådet och ute hos de åländska åttondeklassisterna finns ett enormt engagemang för politik och samhällsfrågor, men problemet vi har i dag är att vi saknar mycket av arenorna. Vi måste försöka på ett bättre sätt skapa möjligheter för ungdomarna att komma fram, att få fram sina åsikter så att vi sedan också ta upp dem till diskussion. Jag tror också här att det är viktigt att man funderar kring om det finns möjligheter att lyfta ner en del av de beslut som ligger på olika nivåer direkt till ungdomarna så att de också känner att det här inte bara är fråga om en skendemokrati där man får säga sitt och så lyssnar politikerna ibland och ibland inte. Det viktiga är att de känner att de faktiskt har en möjlighet att delta.

 

Under den period som jag blev aktiv fanns också bland partierna en ganska aktiv rörelse på ungdomssidan, nästan samtliga av partierna hade någon typ av ungdomsorganisation. Tyvärr har det inte under den senaste tiden blivit lite fult att vara partipolitiskt engagerad. Jag tycker absolut inte att man skall tvinga någon att bara för att man vill vara med och ta del av den politiska debatten ansluta sig till ett parti, men däremot, om det finns ungdomar som är intresserade av och redan vet vart de hör, så skall det också vara en möjlighet för de ungdomarna.

 

En sak som åtminstone jag tyckte var väldigt inspirerande och som gav mig kraft att jobba vidare var att det ordnades ungdomsparlament här i Ålands lagting där man fick möjlighet att prova på att debattera och föra diskussion. Det börjar bli ett tag sedan vi hade ett liknande tidigare. Jag tror att det är viktigt att vi nu som jobbar aktivt inom lagting och på andra nivåer inom politiken faktiskt visar att vi engagerar oss för de här ungdomarna och hjälper till och skapar de arenor som behövs för att de också skall komma till tals.

 

Det här var ett axplock ur den budget som i dag ligger och som jag tycker att är bra. Jag kommer i ett senare skede att återkomma och diskutera lite mera kring utbildningspolitik.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var ett bra anförande som ltl Johan Ehn hade. Det fanns bara ett par detaljer som jag undrar över som jag kanske inte känner till. Det gäller alkohollagstiftningen, att om vi inte tar över den så hamnar vi i bakvatten i jämförelse med våra närregioner. Jag undrar var i vår närregion och vad menar ltl Johan Ehn med närregion har vi annan lagstiftning än vi har? Närregionen brukar ofta vara Sverige eller fastlandet. Å andra sidan tycker jag inte att det är fel att vi försöker titta på att kunna sälja direkt, men var får man sälja i vår närregion?

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det jag närmast hade i tanke var naturligtvis Baltikum.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag kan inte annat än hålla med i mycket av vad ltl Johan Ehn har sagt, framför allt när det gäller ungdomspolitiken håller jag fullständigt med att vi måste se till att vi får ungdomarna med att de hinner bli kunniga och sätta sig in i politiken i ett tidigt skede och att det blir ett intresse i deras dagliga diskussioner. Den inställning de har i dag kan vara skrämmande emellanåt.

 

Det finns vissa delar jag inte helt håller med. Inledningen kan jag ha synpunkter på, men jag avstår att kommentera den nu. När det gäller alkoholpolitiken har jag lite funderingar hur det skall kunna generera så mycket pengar till Åland, hur det kommer att lyfta fram Åland. Jag var inne på den frågan tidigare, att är det så att någon köper en flaska vin och tar den med till Åbo eller Stockholm och öppnar den i lägenheten där och bjuder sina vänner och bekanta, tror vi att vi skall ha en sådan produkt att de kommer rusande till Åland? Är det inte så att de här produkterna gör sig bäst att serveras ute på vingårdarna i den miljö där de har tagits fram, att vi inte skall ha dem att konkurrera med fina viner som är framtagna på just de områden där de ger bästa smaken och bästa aromen och där man har århundrades erfarenhet av att tillverka dem. Vi måste också veta att vi skall få kompetens och det kommer att kosta väldigt stora pengar att få igång en massa vingårdar här. Vi har en som har lyckats utomordentligt, som har en spetskompetens som är erkänd, men tror vi att alla vingårdar skall bli lika bra som den! Det betvivlar jag. Vilken produkt kommer de att få fram, skall vi ha produktkontroll eller skall man sälja vilken sak som helst?

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

För mig är det så att jag kan inte svara på om det helt säkert kommer att dyka upp någon som ytterligare klarar av att få en så bra kvalitet som den redan existerande har. Jag tycker heller inte att det är min sak att svara. Från Åland lagtings sida skall vi jobba med att skapa förutsättningar för företag att verka ute i samhället. Det här är en av de saker som kan finnas som en grund för att någon kanske startar upp någonting ytterligare. Jag tror på att företagarna har den här möjligheten om man bara ger den till dem. Om man är ute och reser genom t.ex. ett vindistrikt i något av medelhavsländerna, så finns det nästan alltid ett intresse att man vill ta med sig en flaska hem, man kanske dricker den på en restaurang tillsammans med mat en kväll, men sedan vill man gärna ha den med sig hem för att kanske till vissa delar kunna återuppleva den fina upplevelse man hade på det ställe man var. Och det tror jag också man skall tänka på här att det kan vara en billig peng för att också marknadsföra Åland utanför gränserna.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Fru talman!

Jag skall försöka hålla mig till de 7 minuter som ingen annan har lyckats hålla sig till!

 

Många kloka ord har sagts här idag men även några mindre genomtänkta. Jag kan inte låta bli ta upp det som hänt den sista veckan, det att Liberalerna har meddelat att de lämnar regeringen. Jag har försökt analysera och utvärdera deras utspel och jag kan inte hitta några andra likheter än med barn i en sandlåda. Får inte vi leka med er så tänker vi gå hem. Det här är inget ansvarsfullt sätt att driva politik och Åland framåt.

 

Flera ledamöter från liberalerna har uttalat sig att dom kommer att ta fullt ansvar för den här budgeten….förutom …. så kan man inte resonera i en budget som förhandlats fram av fyra partier. Jag återkommer till det lite längre fram i mitt anförande.

 

Men för att återgå till budgeten.

Jag vill börja med och säga att jag anser den här budgeten är en av de bättre på länge, man har insett att kostnaderna för landskapet måste minska och man har tagit några obekväma beslut för att förvekliga det.

 

Nästan alla av oss gick till val med att landskapets budget måste bli i balans och nästan ingen av oss här i lagtinget är beredd att belåna till driften; hur liberalerna nu ställer sig till det vet jag dock inte längre efter den senaste veckans utspel.

 

Vi måste sluta leva över våra tillgångar. Det gäller både i landskapets regi såväl som i vår privata. Den här budgeten har insett det.

 

Jag anser att man i mycket kan titta på landskapets ekonomi på samma sätt som ett företag eller en privat person gör med sin. Tittar vi till vår egen privatekonomi och ser att pengarna inte riktigt räcker till varje månad så är det inte många av oss som försöker investera oss ur det problemet genom att höja standarden på vårt boende eller köpa en ny bil. Varje klok människa inser att det är utgifterna som måste ner och att vi behöver jobba lite extra för att få mer pengar över vid månadens slut.

 

 Det är inte många av oss i en sådan situation som börjar bygg ut eller höja standarden på vårt hus just då. Det som förvånar mig är det resonemanget liberalerna för att om man minskar på offentliga sektorn så ökar man arbetslösheten och sålunda blir det inte billigare för landskapet att göra sig av med litet för mycket folk. Skulle det resonemanget gälla måste det i ärlighetens namn också fungera åt andra hållet.

 

Givetvis måste ett samhälle investera i nya projekt och utvecklas för att inte stå på samma ställe och trampa, för utvecklas inte ett företag eller landskapet Åland konstant och, så blir det tyvärr inte bara stagnation det slutar med att vi börjar gå bakåt.

 

Men vad är det då vi skall satsa på? För ett år sedan försökte jag få den här församlingen att inte gå inför att sätta 15miljoner euro i ett och samma projekt, nämligen KK-huset. Jag pläderade för att pengarna skulle satsas på 7-8 olika större projekt där företag, entreprenörer, intresseorganisationer och dylika skulle vara med och satsa lika mycket för att på så sätt snabbt få igång en utveckling på flera olika plan och sätta många olika hjul i rullning.

 

Nu blev det inte så, men jag ger fortfarande inte upp utan tänker jobba vidare på att det här är det enda riktiga sättet att utveckla vårt samhälle. Vi politiker skall inte göra det, vi skall skapa möjligheterna för ålänningarna att själva göra det. Nu när liberalerna stigit av landskapsregeringen har jag nya förhoppningar om att det kanske går att övertala mina kollegor om att det finns förståndigare sätt att placera pengarna på, sätta dem där avkastning blir betydligt större.

 

 Problemet som uppstår när politiker försöker driva samhällsutvecklingen blir ofta att de ser till sin egen region, sina egen omgivning eller sina egna väljare. Det håller inte i längden, vi kan inte bygga 16 badhus i den regionala rättvisans namn. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, regional rättvis håller inte i längden. Vi måste se Åland som en helhet. Åland är litet, ibland tror vi politiker att jordens axel går igenom lagtingsbyggnaden och att allt som händer kretsar runt den, världen är större än resningarna i väster och Kökarsören i öster. Världen är betydligt större och vi konkurrera mot den, vi måste börja se hur man gör på andra ställen och  där dom gör något bra så skall vi kopiera, det finns ingen anledning att uppfinna hjulet på nytt.

 

 

Vi bedriver troligtvis världens dyraste fartygstrafik i egen regi. Hur gör man på andra ställen i världen, på liknande ställen? Vi måste börja titta på dem och göra likadant om det är så att de är effektivare än oss. Hur gör Finland med sin skärgårdstrafik, hur gör man i Norge?

 

Vi kan inte år efter år bara fortsätta på samma sätt och kostnadsberäkna en ökning på ett antal procent varje år. VI måste våga ta beslut och jobba efter vad vi tror kan ge resultat. Förändringar svider ofta i början, men jag har den uppfattningen att förändringar oftast leder till något positivt. Som jag sa tidigare, gör man ingenting i den här världen går man bakåt, man stannar tyvärr inte kvar på samma ställe.

 

Projekt som drivs i landskapets regi är inte alltid det mest effektiva, det har vi åtskilliga exempel på. Jag skall inte gå in på dem här och nu men som vi ser i den här budgeten så börjas det nu dras ner på lite av den verksamhet som kanske inte varit den effektivaste och mest produktiva. Och det är så det måste göras, vi kan inte fortsätta den trend som varit under nittiotalet och utveckla den offentliga sektorn och inte heller bara fortsätta som vi gjort. Den ekvationen håller inte och det håller troligtvis de flesta med om, problemet kommer när det skall till att verkställas.

 

Då uppkommer just den här problematiken att det berör någon i min närhet, det berör någon från min kommun eller det berör någon av mina väljare. Så är det och det är den bistra verkligheten, men vi måste ta ansvar för vårt gemensamma fortsatta Åland. Klarar man inte av att göra det är man inte regeringsduglig och då bör man sitta i opposition.

 

Naturligtvis är det mycket roligare att lägga ett budgetförslag som skulle säga att skatterna sjunker och semestern för våra anställda ökar, men det är drömmar, i alla fall just nu. Vi skulle behöva hitta en guldåder, en eventuell oljekälla eller något liknande men tills vi hittat den måste vi vara realistiska och säga att våra resurser är begränsade.

Skulle jag få bestämma allt själv och vara diktator på Åland under 2005 så skulle budgeten se annorlunda ut, det kan jag ärligt erkänna. Nu får man väl säga tack och lov så är jag inte det och chansen eller risken beroende på hur man ser det att jag får 10000 röster i nästa val är troligtvis inte så stor. Så eftersom vi har en demokrati som går ut på att majoriteten bestämmer hur saker skall göras så blir alltid en budget ett köpande och säljande av ideer, tankar, planer och viljor. Jag ser budgetarbetet som ett konstant förhandlande som resulterar i ett avtal, i år i form av den budget vi har framför oss.

 

Den budget som nu har lagts är en kompromiss mellan fyra partier, men efter det utspel som en förhandlingspart gjort förra veckan, vet jag inte riktigt var jag skall ställa mig i alla frågor just nu. Som jag sagt tidigare har jag svårt att acceptera KK-huset, dessutom har jag också svårt att acceptera skolfartyget och polishuset, Jag gick med på de förslagen eftersom jag såg att konkreta beslut skulle tas för att minska den offentliga sektorn, det var ännu viktigare för mig än byggnaderna. Tyvärr kan man inte både äta kakan och ha den kvar, så jag stöder budgeten i nuvarande form, jag vågar ta ansvar för Åland och jag gör det med stolthet.

 

Sandlådepolitiken hör inte hemma i ett samhälle som jag vill leva i och den skada som liberalerna gjort för demokratin måste vi försöka lindra. Jag menar, inte är det underligt att folk tappar förtroende för politiken och politiker, när resultatet är det här. Fortsätter denna utveckling i politiken tror jag att vi har väldigt svårt att hitta folk som vill ställa upp i val och att valdeltagandet minskar. Politiker måste våga ta ansvar. I relation till att få ungdomar att bry sig mer om politik är det här inget bra sätt att visa hur man skall göra.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var ltl Fredrik Karlströms sätt att se på den verklighet vi lever i och vi måste respektera att han ser det på det viset. Men det är så att i ett regeringssamarbete med fyra parter, om det blir så att tre av de parterna där bildar någonting som man kanske i något sammanhang kunde kalla för kassaskåpsavtal och den fjärde parten blir på sidan om, trängs den parten ut i ett hörn och då kommer de här reaktionerna, det blir på det här viset. Diskussioner som förs mellan tre parter mot en fjärde leder till det här och då faller ansvaret på den som leder diskussionerna i en landskapsregering. Felet kan inte enbart vara hos den partner som tar de parlamentariska konsekvenserna av situationen och träder ut. Det är ett fullkomligt normalt förfarande. Ansvaret faller på den som har lett arbetet till att man har nått den här situationen.

 

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Fru talman!

Jag skulle vilja säga att i det här budgetarbetet anser jag personligen att liberalerna har fått ut otroligt mycket, mycket mer än exempelvis Obunden Samling i tankar och idéer. Jag tycker att ni har fått mer än dubbelt, kanske tredubbelt mera än vad vi s.a.s. har fått. Det har vi accepterat och vi säger, att okej, vi står bakom budgeten, det är ett säljande och köpande och vi har sålt och vi har köpt och vi fast vi inte har fått ut allt vad vi vill i form av TV-licenser och skolfartyg, det ena och det andra och hans mormor, så står vi bakom budgeten. Det tycker jag är ett ansvarsfullt sätt att bedriva politik. Att liberalerna ser det på ett annorlunda sätt är jag den första att beklaga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Mitt första anförande angående budgeten kanske inte berör den så mycket utan det är mera en allmänpolitisk syn på politisk moral och undvikande av politiskt förakt. Vi lever i en tid av regeringskris, en tid då jag, som fortfarande rätt färsk, relativt oförstörd, lagtingsledamot upplever alla intriger som rätt stötande. Politiskt taktikerande är väl en ofrånkomlig del av lagtingets och partiernas vardag, men för en som upplever ett handslag som en bekräftelse på att överenskommelser skall hållas har den senaste tidens händelser varit omskakande. Man kunde förstås uppehålla sig vid det sätt på vilket den liberala gruppen hanterar sina egna ministrar i samband med budgetförslaget.

 

Men jag övergår i stället till en sak som fortfarande gör mig mest upprörd, upprörd både som ålänning och demokratiskt sinnad person som vill ha respekt för ingångna avtal även i politiken. Jag avser förstås majoritetens beslut att utesluta Ålands Framtids Anders Eriksson ur den åländska delegationen till Nordiska rådet. Ltl Anders Eriksson tog under rådssessionen i Stockholm tillfället i akt att lyfta fram några konkreta exempel på hur dåligt Finland lever upp till själva grundtanken i det nordiska samarbetet och hur detta specifikt drabbar ålänningarna. De vid det här laget konstaterade yrkesförbuden för en åländsk kranförare och en åländsk jurist är grannlaga exempel på hur ett nordiskt medlemsland låter sina egna intressen gå före den nordiska samarbetstanken om ömsesidigt erkännande av examina och en gemensam arbetsmarknad.

 

Vad var det då som i första hand fick de nuvarande regeringspartierna att ta till de överilade greppet att sparka ut den första ålänning som på mycket länge vågade säga några sanningens ord om hur negativt den åländska vardagen påverkas av finska myndigheters agerande? Alla, och jag menar faktiskt alla, har i efterhand medgett att ltl Anders Eriksson hade rätt i sak.

 

Den fråga vi inom Ålands Framtid ställer oss är följande: Var, om inte i Nordiska rådet, skall vi från åländsk sida upplysa våra grannar om att den nordiska grundtanken inte fungerar så bra som den borde? En annan fråga vi ställt oss är: Varför skulle inte en åländsk representant få kritisera Finlands agerande när de färiska och grönländska genom åren tagit till betydligt skarpare formuleringar riktade till Köpenhamn. Svaren på dessa frågor måste tyvärr bli att den åländska självstyrelsepolitiken och därmed viljan urholkats och ersatts med en försiktighetslinje. Finland har under alla år av självstyrelse strävat till att den åländska självstyrelsen skall vara en intern finsk angelägenhet. Det förefaller som om en majoritet i detta lagting fallit till föga och inte längre vågar göra någonting som inte Helsingfors godkänt på förhand. Resultatet av denna undfallenhet har vi flera helt färska exempel på. Skulle man från finländsk sida ha vågat arbeta för en slopad åländsk EU-status via ett avlivande av den s.k. preamblen i Ålands EU-protokoll ifall man riskerat problem med ålänningarna? Skulle Finlands regering år 2004 ha vågat avge en försvarspolitisk redogörelse utan ett ord om Ålands status ifall man hade fruktat ett allmänt åländskt fördömande? Svaret är givet. En kraftfull åländsk självstyrelsepolitik med klara budskap skulle ha lett till ett helt annat agerande från finska statens sida.

 

Inom Ålands Framtid kräver vi att kommande landskapsregeringen med betydligt större iver och frenesi bevakar åländska hjärtefrågor. Vi helt enkelt förväntar oss en självstyrelsepolitik där argumenten för utvecklat självbestämmande är betydligt mera motiverade än hittills och där våra ministrar försvara de landvinningar vi uppnått med skärpa och klokhet.

 

Beslutet om att byta ut ltl Anders Eriksson var ömkligt och dessvärre ett beslut som även strider mot resultatet av partiöverläggningarna för ett år sedan. Jag lyfter på hatten för de ledamöter i denna sal som vid omröstningen visade respekt för ett gällande avtal genom att stödja ltl Anders Erikssons omval som ersättare i Nordiska rådet. Även om det var en svart dag för åländsk demokrati var i synnerhet de obundnas vägran att följa majoritetspiskan ett hoppets tecken, så även de övriga centerrepresentanter såväl som framstegsgruppen.

 

Själv har jag alltid ansett att det värsta ålänningar på politiska scener utanför vårt örike kan göra är att strida inför öppen ridå. När jag läser i senaste berättelse för Nordiska rådets delegation ser jag att våra egna företrädare käbblat internt med varandra från talarstolen, alltså på samma sätt som i denna sal debatterat med varandra i stället för att trycka på och informera om vad Åland anser angeläget. Ja, då ställer jag mig frågan vad detta parlament egentligen håller på med. Låt oss hoppas att den nya regeringsbildningen bringar klarhet i åländsk externpolitik och att vi får representanter som i det internationella umgänget alltid undviker att gräla med varandra.

 

Fru talman!

Jag vill på Ålands Framtids vägnar ta tillfället i akt att tacka även alla dem som efter lagtingsmajoritetens hantering av Anders Erikssons person visat sitt stöd både för vårt parti och för vårt mod och vår vilja att i alla sammanhang fram lyfta fram åländska hjärtefrågor. Några kallar detta för odiplomatiskt; andra har för länge sedan insett att det ibland krävs omvärldens blickar på Finlands Ålandspolitik för att den styvnackade hållningen i Helsingfors skall mjukas upp.

 

Jag ber att i ett annat anförande få återkomma till budgeten och några av våra motioner.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill protestera mot ltl Brage Eklund när han säger att ltl Anders Eriksson var den första ålänningen i Nordiska rådet som har lyft upp åländska frågor. Det är ingalunda fallet. Jag har själv flera gånger i egenskap av landskapsstyrelseledamot i Nordiska rådet tagit upp precis de här frågorna om svårigheterna. Jag har också tagit upp en motsatt fråga, dvs. när Svenska sjöfartsverket vägrade godkänna sjösäkerhetsutbildningen från Finland. Det jobbade vi med, men den frågan blev också löst och det tog vi också upp i Nordiska rådet, liksom kranförarexamen. Nu har juristfrågan dykt upp, men det finns också andra problem som kan komma, så många av oss i Nordiska rådet har gjort det, också sittande vtm Harriet Lindeman har tagit upp samma fråga i Nordiska rådet. I Nordiska ministerrådet, som är beredande och verkställande utskotten/regeringen, om man kan säga så, inom Nordiska rådet har jag åtskilliga gånger tagit upp de här frågorna, så nog minsann har vi gjort det. Jag tycker att det är fel om man går ut och lyfter upp det här uttalandet som om det skulle vara det första någonsin som en ålänning har framfört i Nordiska rådet. Det är alltså inte sant.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

När jag läste Nordiska rådets sessionsberättelse från Oslo såg jag att vtm Harriet Lindeman och många andra har framfört det här. Desto större förvåning att man har petat ut ltl Anders Eriksson från Nordiska rådet när han tar upp samma sak! Det är det jag inte förstår. Är det för att han presenterar sitt parti och det han står för som är kärnan i att han sparkas ut? Det kan nämligen inte vara sakfrågorna han tog upp eftersom tidigare ledamöter har tagit upp samma sak – det gör mig väldigt förvånad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm:

Fru talman!

 

Tillväxten i samhället skall genereras av företagen och näringslivet, medan vår uppgift är att  skapa ett bra företagsklimat. Nyföretagande bör stimuleras. Satsningen Kvarteret iTiden är grunden till ett innovationscentrum på Åland som ska stimulera framväxten av nya tillväxtföretag.

 

För landskapets politiska och ekonomiska handlingsutrymme inom näringspolitiken har bl a ÅUAB (som tillhandahåller riskvilligt aktiekapital) och industrihusen (som stöder arbetsplatslokaler) en viktig roll att spela. För tecknande av aktier i nämnda bolag finns ett anslag om 500.000 € upptaget i budgetförslaget.

 

Ett nytt anslag, som även omnämns i turismstrategin, är medel för evenemang (50.000 €) och investeringar (100.000 €). Genom bidrag från evenemangs- och investeringsfonderna ska landskapet stöda större evenemang och investeringar som har potential och är intressanta ur turismsynvinkel. Principer och kriterier för fonderna ska utarbetas. 

 

Landskapsregeringen har under innevarande år haft regelbundna diskussioner med näringslivsrepresentanter och företagsorganisationerna. Diskussionerna har varit konstruktiva och bra och avsikten är att fortsätta med dem.

 

Näringsavdelningen betalar understöd till ett flertal fristående organisationer för bl a rådgivningsverksamhet. Landskapsregeringen kommer att granska omfattningen och kostnaderna för den rådgivningsverksamhet dessa fristående organisationer bedriver. Då avtalen förnyas kommer det att poängteras att verksamheterna aktivt ska bedrivas utåtriktat, med t ex mera besök på fältet.

 

Jordbruket har, jämfört med flertalet övriga branscher, stor betydelse för den åländskaekonomin. Jordbruket sysselsätter fler än 1.500 personer då näringens ringverkningar till övriga branscher, främst livsmedelsindustrin medräknas, vilket är ca 12 procent av den samlade arbetsmarknaden. Utan lokala råvaror, från jordbruket har livsmedelsindustrin inte utvecklats till den betydande industri på Åland som den är i dag.

 

I många glesbygder är primärnäringarnas andel av sysselsättningen t o m hela 20-30 procent och andelen av det lokala arbetsutbudet är 40-50 procent. Primärnäringarna är således avgörande för dessa kommuners framtida utvecklingsförutsättningar.

 

Förändringar inom EU-jordbrukspolitiken har inneburit stora krav på anpassning och framtida osäkerheter på grund av komplicerade system av regelverk och offentliga stöd.

 

Det krävs ett nytänkande och strukturella förändringar för att den åländska jordbrukarens framtidstro och konkurrenskraft skall stärkas. Landskapsregeringen har för detta ändamål två projekt på gång:

 

1. Landskapsregeringen sammanställer för närvarande en för Ålands förhållanden anpassad framtida jordbrukspolitik och en strategi för att genomföra den.
2. Det andra projektet är ett MÅL2-projekt ”Projekt Landsbygd 2006” som ska medverka till att renodlade lantbruksföretag med ett bredare utbud. Det är ett tre-årigt projekt och indelat i två delprojekt. Projektet har väckt stort intresse. Ursprungligen hade vi förhoppningen om ett trettiotal deltagare; i dag, efter ett halvt år, är det hela 45 stycken som har anmält sina intressen.

 

De riktlinjer som landskapsregeringens jordbrukspolitiska strategiarbete och landsbygdsutvecklingsprojektet ”Landsbygd 2006” leder fram till ska beaktas då investeringsstöd beviljat till lantbruket. Landskapsregeringen föreslår att anslaget höjs till 850.000 €.

 

Fiskerinäringen har enligt ÅSUBs nyligen utgivna rapport ”Fiskerinäringens betydelse för samhällsekonomin på Åland” stor betydelse i skärgården. Hela 57 procent av skärgårdens omsättning kommer från näringsgrenarna fiske, fiskodling, handel med och förädling av fisk.

Förändringar av verksamhetsförutsättningarna för det åländska yrkesfisket har medfört att havsfiskets betydelse minskar och det småskaliga kust- och skärgårdsfisket för större betydelse.

 

Landskapsregeringen har under året arbetat med att förbättra förutsättningarna för det åländska havsfisket.

Efter hårda förhandlingar med Jord- och skogsbruksministeriet lyckades vi få till stånd ett acceptabelt avtal för laxfisket för detta år. En ny avtalsrunda är åter aktuell inför nästa år.

 

År 2003 uppgick fiskerinäringens omsättning till nästan 8,9 miljoner euro, av vilket hela 85 procent kom från fiskodlingsverksamheten. Landskapsregeringen avser att medverka till att utvärdera verksamhetsförutsättningarna för vattenbruket genom utveckling av ny teknik så att landskapets miljömål uppnås och genom att långsiktiga tillstånd beviljas.

 

De åländska skogsbrukarna äger tillsammans sannolikt den största kommersiella naturresursen på Åland.  Landskapsregeringens målsättning är att fortsättningsvis stöda de grundläggande skogsvårdsarbetena i skogen för att säkerställa produktiva ungskogar med målet inriktat på att vi ska kunna bibehålla den ekonomiska styrkan i vårt skogsbruk.

Understöd för utbyggnad av ett biobränslebaserat kraftvärmeverk finns med i budgetförslaget. På så sätt tillvaratas energivirke och projektet gynnar således både skogsnäringen och energibranschen.

 

Fru talman!

Under senare tid har det ofta sagts i offentligheten att inga satsningar görs, att ingenting händer och att det saknas visioner i det åländska samhället i allmänhet och hos politikerna i synnerhet. Min uppfattning är att det just nu görs stora satsningar, att det händer mycket på investeringsfronten och att allt bygger på visioner både inom den offentliga sektorn och inom det privata näringslivet.

 

Det kan knappast ha undgått någon:

-         att ett badhus i Mariehamn har startat sin verksamhet denna sommar.

-         att Birka Line för två veckor sedan satt ett modernt kryssningsfartyg i trafik mellan Mariehamn och Stockholm.

-         att en ny simhall i Godby invigdes för två veckor sedan 

-         att byggandet av KK-huset och  golfbaneprojektet i Finström förhoppningsvis påbörjas inkommande år.

 

Om vi adderar ihop det totala investeringsbeloppet på dessa satsningar så är det sannolikt att det i ett historiskt perspektiv är en av de största satsningarna beloppsmässigt som gjorts med mer eller mindre inriktning på turismen under en så kort tidsperiod.

 

Fru talman!

Avslutningsvis vill jag säga att efter att ha samarbetat under ett år och gemensamt berett föreliggande budgetförslag är min åsikt att nuvarande landskapsregering arbetar långsiktigt och med ett stort framtida ansvar för det åländska samhället.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med landskapsregeringsledamot Kerstin Alm att det görs en hel del investeringar och det har gjorts en hel del under de gångna åren, men man kan ibland fråga sig om resultaten alls står i paritet till de skattemedel som har utnyttjats. Under landskapsregeringsledamoten Kerstin Alms ansvarsområde finns regionalpolitiken och i budgeten säger hon att målsättningen är att alla kommuner skall bevaras livskraftiga. Det kan väl ändå inte komma som en chock för landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm hur t.ex. Geta har det ställt. Vad har man tänkt att man att skall göra? Jag antar att Geta inkluderas i det här. Det är tyvärr så att jag inte har kunnat spåra någon verkligt effektiv regionalpolitik som den nya landskapsregeringen företräder. Jag undrar om landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm har några kommentarer eftersom hon tror att det bara gäller att investera så mycket som möjligt till det som nämns om uppföljningen av mål 2-programmet 2000-2006 när man trodde att det skulle bli 200 nya arbetsplatser i skärgården och 30 nya företag samt att man skulle höja bruttonationalprodukten från 70 till 75 procent av EU:s genomsnitt. Man måste väl så här efteråt säga att det blev ett totalt misslyckande. Det här var inte någonting som kom som en överraskning; för oss som följde med programmen kunde vi se redan för några år sedan att det här aldrig lyckas. Men ingenting gjordes för att förändra inriktningen på projektet då heller.

 

Landskapsregeringsledamoten Kerstin Alm, replik:

Fru talman!

Då det gäller specifikt Geta kommun måste man analysera och se var orsakerna finns och vad det beror på. Inom primärnäringarna, som är glesbygdsnäringar, satsar vi en hel del för att vi skall kunna få en småskalighet och att det fungerar. Halvtidsutvärderingen av mål 2-programmen har gjorts nyligen och det är alldeles för tidigt att säga resultaten. Däremot kan antalet arbetsplatser ha varit högt värderade från början.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Även fast det här är en remissdebatt för budgeten 2005 tänker jag i mitt tal resonera om självstyrelse och kanske också lite kontra självständighet – hot och möjligheter – samt kort fokusera på glesbygdsproblem och kommunernas trångmål. Det kan inte vara obekant att jag inte tror på självständighet. Tyvärr sitter ingen av självständighetspartiets representanter här - hoppas de kommer in. Jag tror nämligen att enighet för Ålands bästa är någonting som vi alla här i lagtinget måste försöka sträva efter. Tänk om vi kunde vara överens åtminstone om det! I tider – tack nu kommer ltl Anders Eriksson – när Åland flyttat fram sina positioner, så har vi varit eniga, haft klart uttalade och gemensamma mål, men så är det inte i dag. Vi är splittrade och det finns krafter som splittrar oss ännu mer. En konstlad förbannelse tycks vila över oss. Här bor vi 26.000 ålänningar på den bästa platsen på jorden, demilitariserat med potential och möjligheter att få det ännu bättre – fast vi egentligen redan har det så bra att vi skäms att tala om det. Men trots det – eller kanske på grund av det – kan vi inte göra gemensam sak och ta vara på de tillfällen som uppenbarar sig. Jag frågar mig, är det faktiskt så att vi måste få det riktigt dåligt innan vi kan enas på nytt?

 

Som med en naturlags styrka gnälls och klagas det på det mesta i en debatt som tenderar att bli allt oförsonligare. Även politiker går opportunistiskt i spetsen för klagovisorna. Det gäller att skapa opinion, att bli sedd och hörd, att upptäckas av massmedia och nya väljare. Har man inga andra metoder så ligger det frestande nära tillhands att svartmåla sina motståndare.

 

För några veckor sedan, när vi diskuterade förslaget till ny konstitution för Europa, sade till exempel ledamot Anders Eriksson från självständighetspartiet ÅF så här i en replik till mig:

 

Jag citerar:

” Det är ett nytt arbetssätt att man säger vem som har varit med och vad respektive person har sagt i självstyrelsepolitiska nämnden eller i olika utskott. Jag tror att det är bra om talmannen kan upplysa ltl Torbjörn Eliasson om lagtingsordningen därvidlag, men jag kan leva med det. Jag tror ändå att det är viktigt om man försöker återge vad som har sagts att man håller sig till sanningen.”

 

Fru talman!

Jag har för säkerhets skull läst stenografiska protokollet noga och det visar att jag både höll mig till lagtingsordningen och till sanningen! Jag krävde ingen ursäkt då och jag gör det inte nu heller. Men det här visar hur lätt det är att gå på person i stället för sak. Det är en farlig väg när politiker väcker ogrundad misstro mot sina kollegor. Jag tycker inte om ordet, men det kan leda till politikerförakt.

 

På tal om misstroende:

Ingen är felfri, men det känns underligt att behandla en färsk budget i skuggan av ett inlämnat misstroendevotum. Det är en budget som bygger på regeringspartiernas handlingsprogram, finansutskottets och lagtingets rekommendationer samt på den rambudget som för första gången togs i våras. Budgeten har klubbats utan omröstningar i landskapsregeringen och är frukten av ett mödosamt arbete ute på avdelningarna där effektivisering och kostnadsmedvetenhet har krävts.

 

Tack vare detta hårda jobb och några lyckosamma omständigheter på inkomstsidan (framför allt skattegottgörelse och Paf-pengar) har en budget i balans uppnåtts redan efter ett års regeringsarbete. Trenden är bruten, kostnadsmassan är mindre än i föregående budget och en strukturell anpassning av förvaltningen har påbörjats. Det finns mycket kvar att göra, det skall medges, men viljan är visad och början är gjord! För detta anser jag att landskapsregeringen är betjänta av beröm, men de får ett misstroende.

 

Jag vill inte skönmåla situationen. Det är klart att vi också har problem, men många av dessa svårigheter delar vi med omgivande regioner, med Norden och EU, ja i vissa fall är problemen globala. Det är också lika klart att vi skall göra vårt yttersta för att lösa problemen. Höga krav skall ställas på den politiska ledningen och landskapsregeringen skall kunna ta emot kritik när den gör misstag.

 

För oss i centern känns det helt naturligt att stå till svars för fattade beslut. Partiet har alltid tagit ansvar för Åland, både i med- och motvind. Ett budgetarbete mellan fyra partier leder inte till resultat utan att alla måste ge och ta – med ett ord – kompromissa. Nu när det blåser full storm står vår besättning, tillsammans med FS och de obundna samt de liberala landskapsregerings-ledamöterna, surrade vid ratten på bryggan och gör sitt yttersta för att ta budgeten i hamn. Oberoende hur det går med misstroendet och eventuellt ny regeringsbildning så tar vi vårt ansvar så länge vi är utsedda att göra det! Det är min övertygelse att ålänningarna sätter värde på ett konsekvent handlande.

 

Att oppositionen ställer misstroendevotum hör till spelets regler. Det får alla regeringar leva med. Men det faktum att oppositionens nio undertecknare tydligen påräknat en majoritet vid kommande misstroendeomröstning, måste rimligtvis innebära att våra regeringskolleger liberalerna funnits med på ett hörn en längre tid – mer eller mindre aktivt. Det känns inte bra med avseende på att budgeten tagits utan omröstningar.

 

Mot bakgrunden av de goda kontakter jag har med de liberala politikerna i salen, förstår jag faktiskt ingenting. Vad är på gång, vad vill ni uppnå? Kanske vi får svaret under remissdebatten, om inte förr måste det i varje fall klargöras när misstroendet diskuteras. Vi får vänta och se …

 

Vi står inför stora utmaningar:

Urbaniseringen med utarmning av glesbygden och skärgården är en av de största utmaningarna för ett parti som vill hålla hela Åland levande. Hur skall vi klara det utan konstgjord andning? Här krävs verkligen kreativitet!

 

Om bara några år kommer mer än hälften av världens befolkning att bo i städer. I många länder har befolkningstillväxten på landsbygden avstannat medan tillväxten i städerna fortsätter med en svindlande hastighet, enligt Sidas utredningar och prognoser:

”Den snabba omfördelningen av befolkningen från landsbygd till städer som nu pågår saknar motstycke i historien. Det innebär en omfattande omställning för de flesta länder och ger långtgående effekter på bland annat ekonomi, miljö, kultur, social välfärd och politik.

Urbanisering är en universell företeelse. Lokala omständigheter kan bromsa utvecklingen men i längden kan den inte förhindras”, säger man.

Det finns en föreställning om att städerna är parasiter som lever på bekostnad av landsbygdsbefolkningen men sanningen är den att det är i städerna som det mesta av välståndet skapas. Det finns också ett bevisat samband mellan hög ekonomisk tillväxt och hög urbaniseringsgrad, enligt Sida.

Globaliseringen och splittringen i vårt välfärdssamhälle har till följd att vi måste våga undersöka och diskutera kommunandelssystemen och även kommunreformerna fördomsfritt:

• Hur skall vi lösa glesbygdskommunernas utmaningar?
• Hur skall vi förhindra polariseringen mellan centrum och periferi?
• Hur skall vi kunna få våra ungdomar att bo i skärgården?
• Enkelt uttryckt: hur skall hela Åland kunna leva – är det realistiskt eller på sikt en utopi?

 

För centern är det viktigt att värna vårt svenska språk, kultur och utbildning, att utveckla näringslivet, handelsförbindelserna och relationerna med våra närområden på ett stabilt sätt, att skapa nya jobb och att fördela välfärden och omsorgerna rättvist över hela Åland.

 

Det är ingen liten utmaning. Vi behöver hjälp av alla goda krafter. En konsekvent utveckling av självstyrelsens och näringslivets potentialer är här de säkraste nycklarna till framgång.

 

Men självständighet då? Ja, för mig är det en illusion och blotta strävan dithän undergräver relationerna med riket, splittrar våra egna krafter och hindrar på så sätt en snabbare utveckling av självstyrelsen. Den som tror något annat låter sig luras av fagra löften.

 

Det är synd att Ålands Framtid kräver självständighet när vi i många sakfrågor har gemensamma bedömningar, som både ltl Anders Eriksson och ltl Brage Eklund fört fram här idag.

 

Diplomati och seriöst politiskt arbete är, trots ropen om motsatsen, progressivare än tomma hot, åtminstone utanför Åland!

 

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan inte förstå varför ltl Torbjörn Eliasson har haft så väldigt svårt att ta tankarna på ett självständigt Åland till sig.  Jag börjar nästan undra om det var någonting personligt därför att han ville ha någon sorts ursäkt för det lilla meningsutbytet vi hade här tidigare i veckan. När jag sade att det har alltid varit så att man inte brukar berätta vad respektive ledamot har sagt i utskotten, så hoppas jag att ltl Torbjörn Eliasson kan prata t.ex. med ltl Ragnar Erlandsson eller någon äldre centerledamot. Det som jag sade stämde också i sak, så jag förstår inte det där bekymret. Men det som ltl Torbjörn Eliasson säger, att vi har det så bra på Åland är sant; majoriteten av ålänningarna tycker också det. Vi har det så bra på Åland, men det har vi på grund av beslut som togs för 20-30 år sedan. Vi måste här i lagtinget ha förmågan att tänka lite längre än vad man som gemene man gör. Ltl Torbjörn Eliasson säger att är det så att vi måste ha det riktigt dåligt innan vi kan enas? Jag brukar säga att är det så att vi måste ha det riktigt dåligt här på Åland innan sådana som t.ex. ltl Torbjörn Eliasson inser att vi måste byta spår för att vi skall få de instrument som vi behöver för att kunna behålla vår välfärd framöver så att ltl Torbjörn Eliassons och mina barn kan stå här och säga om 20-30 år att vi har det så bra här på Åland tack vare de framsynta beslut som togs år2004. Men problemen är att självstyrelsen stampar på stället. Vi kommer inte någonstans. Det är t.o.m. som socialdemokraterna brukar säga att det går back när det gäller självstyrelseutvecklingen och jag måste säga att när jag hör sådana som ltl Torbjörn Eliasson så förstår jag varför självstyrelseutvecklingen stampar på stället, och jag beklagar det.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Det bär för långt att ta den där debatten nu, men jag tror att vi bör beredas tillfälle att diskutera så att var en och får lägga sina argument. Det måste vara min rätt att förklara att jag inte tror på självständighet, lika mycket som det är ltl Anders Erikssons rätt att förklara att han tror på självständighet och de här åsikterna måste brytas så får vi se vad vi kommer fram till. Det gäller att tänka lite längre. Visst! Jag tror att vi alla här i salen försöker tänka lite längre och vi vill alla att våra barn skall kunna stå här och säga att de har de jättebra. Där är vi också helt överens. Jag vill också säga till ltl Anders Eriksson, att jag inte har krävt någon ursäkt. Det är bara att läsa i det stenografiska protokollet.

 

Beträffande diskussionen om preamblen ger jag ett råd till ltl Anders Eriksson: läs det stenografiska protokollet, läs lagtingsordningen och de tio budorden!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det var ett på många sätt sympatiskt och personligt inlägg som ltl Torbjörn Eliasson höll och det är alltid trevligt att lyssna till hans framföranden. Han sade sig ha svårt att förstå misstroendet. Det kanske beror på att han hela tiden kopplade misstroendet till den budgetberedning som har försiggått. Det är just det som kanske är förklaringen till att det förefaller obegripligt, för det har inte särskilt mycket med budgeten att göra. Jag kan säga att åtminstone för min personliga del har det mycket mer att göra med det som ltl Torbjörn Eliasson kom in på, dvs. utarmningen av skärgården och glesbygden. Sedan 1999 har lantrådsposten innehafts av centern. Det har bara gått bakåt. Det finns inte ens en tillstymmelse till ett resonemang om vilken sorts regionalpolitik som behövs för tjugohundratalet. Det är faktiskt katastrofalt för många skärgårdskommuner och nu sprider sig smittan mot Geta, nästa kommer antagligen att bli Lumparland osv. Det här är åtminstone för mig en grundläggande orsak till att vi måste få en förändring i politiken och därför har jag tecknat på misstroendet.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback, när det gäller misstroendet och det jag tog upp här är jag förvånad över regeringspartiet liberalernas agerande. Att oppositionen försöker få till stånd ett misstroende är väldigt naturligt. Men, som jag sade i mitt anförande, är vi också väldigt bekymrade över skärgården och glesbygden överhuvudtaget vad som kommer att ske där och hur man skall kunna rädda den. Det behövs att alla goda krafter tillsammans hittar lösningar. Det är inte så lätt, men jag hoppas att vi skall kunna hitta dem.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Det har sagts många goda ord från den här talarstolen i dag. Det mesta kan säkert de flesta omfatta. Det sista uttalandet om att vi har det bra på Åland och hur fint vi har det stämmer också. Men vi får inte glömma att det faktiskt finns en del som har det sämre och ganska dåligt som vi också måste värna om.

 

Det har sagts att vi har en bra sjukvård, och jag vill också säga att vi har en väldigt bra sjukvård. Det finns dock en sak som fortfarande fallerar som är emot det som står i budgeten och där ber jag i synnerhet andra vice talmannen som sitter talman lyssna. Det är så att det här med svenska språket fortfarande inte är tillfredsställande. Det är ganska många som fortfarande får handlingar på finska och det förekommer t.o.m. finska remisser inom sjukhuset. Jag har inte exempel på så många, men jag har faktiskt gett en till ordföranden för ÅHS och då säger man att det är ett misstag. Men får jag två av en sak – alla skickar inte till mig – då finns det fler, så mycket vet jag. Står det en gång i tidningen att någon får någonting med handikappredskap på finska, räkningar eller skrivelser, då finns det fler. Får jag tre epikriser på finska som har kommit till sjukhuset av patienter som bett att få ta dem därifrån, så finns det fler, alla skickar dem inte till mig. Jag är glad att man försöker driva det vidare, men man måste ta i det där med hårdhandskarna. Det har många gånger i ÅHS:s styrelse sagts att det skall komma på svenska, det skall vara på svenska, det finns utförligt i texten i budgeten hur det skall vara, men tyvärr fungerar det inte riktigt helt och hållet. Jag ser verkligen fram emot att det skall bli helt på svenska. Ibland frågar jag mig: är enda möjligheten att vi helt försöker vända oss till Sverige för att få sjukvård på svenska eller går det fortfarande att övertala dem som vi köper av från Finland och ställa de kraven att när vi köper vård därifrån så skall det vara svar på svenska. Det här tar jag upp varje år, och jag tycker att det har blivit bättre, jag får mindre klagomål, men bra är det inte.

 

När det gäller miljön har jag en finansmotion om Vargsundsådran. I budgeten står det att det skall vara en sluss. Sedan 1996 har man utlovat folk, markägare och åboare runt sjön – det är egentligen tre kommuner: Jomala, Hammarland och Finström – att man så småningom skall göra en småbåtssluss. Jag tycker nu, när miljöprövningsnämndens beslut har vunnit laga kraft - det står i budgeten ”då miljöprövningsnämndens beslut har vunnit laga kraft” skall man ta itu med det – så nu är det dags att börja. Då föreslår jag i min motion att man ändrar rubriken sålunda: ”Byggande av regleringsdamm med småbåtssluss i Vargsundsådran”, som det var avsett från början och som det också är planerat. Samtidigt kräver miljöprövningsnämnden att när slussen och dammen är byggd skall det göras en vattenskyddsplan.  Landskapsstyrelsen fattade för flera år sedan ett beslut att man skulle uppgöra en vattenskyddsplan runt Vargsundet, Öjviken, vilket är en förutsättning för att kunna stänga av den sjön från kommunikation med vatten till havet, Ivarskärsfjärden i det här fallet. Därför föreslår jag här att de som jobbar med miljön, miljöministern i synnerhet, tittar på ärendet och genast börjar med vattenskyddsplanen. Det finns ingen orsak att vänta med en vattenskyddsplan när man redan har en tillfällig damm som stänger av där. Det finns flera lagtingsmän här i salen som har varit med och diskuterat de här frågorna och vet att det här stämmer precis, att så här har man diskuterat. Om jag inte missminner mig så har ltl Gun Carlson en gång varit miljöminister och faktiskt jobbat för, måste jag ärligt säga, att det skulle bli så här. Jag tror också att ltl Anders Eriksson en gång har sagt, i Jomala på Frideborg, att det här skall göras bara man hinner. Nu har det gått många år sedan dess, men ingenting är gjort.

 

En annan sak som jag är bekymrad över och som jag har tagit upp som i sig själv enligt mitt sätt att se det skulle kunna vara grund för ett misstroende mot regeringen är att de inte följer de lagar och förordningar som vi själva har stiftat och nu gäller det tolkningen av 39 § i jaktlagen, som, likväl som det gällde en eller flera älgar, hade kunnat röra 100 älgar eller för mig 1 euro eller 1000 euro eller 1 miljon euro. Jag tycker ändå att när justitiekanslern säger någonting i den här saken så borde man följa det. Jag har fått höra från flera ledamöter att det är ganska ovanligt att en som stöder regeringen, vilket jag gjorde när jag tog upp ärendet, går till justitiekanslern. Jag berättade det för en bekant som svarade att det kanske är ovanligt, men det är antagligen ändå ovanligare att en regering regering går emot justitiekanslern.

 

Landskapregeringsledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag vet inte om det är så att liberalerna har någon egen budgetskrivning, någon budgettext som inte vi andra har sett, men åtminstone i den budgettext som har lämnats från regeringens sida står det ingenting om det är vare sig med eller utan någon småbåtssluss. Meningen är att det skall inbegripa en sluss, men för den här summan 250.000 euro. Om man sedan vill ha någon annan ”mojäng”, en större än den som man har tänkt sig, det är en helt annan sak, men vi har inte sagt att det skall vara med eller utan. Tanken är att det skall vara med. Däremot vill jag upplysa ltl Sune Mattsson att i det besök som vi gjorde till Vargsundet, vi var också ut på själva sjön och for med markägarna och intressenterna, så poängterade man att huvudsaken är att dammen kommer; småbåtsslussen var inte högt prioriterad. Jag vill säga att vi har aldrig varit så här nära ett beslut i den här frågan, aldrig någonsin under de här åren och jag tror på att det här kommer att komma till stånd.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

I budgetförslaget står det ”Byggande av regleringsdamm i Vargsundsådran”, men man har anhållit om miljötillstånd till miljöprövningsnämnden för regleringsdamm och småbåtssluss, så jag undrar vem som läser bäst innantill just i dag! Det står faktiskt småbåtssluss med automatik för fiske och regleringsdamm. Det är det som jag vill att det skall ändras till, precis det som man har fått miljötillstånd för, inte en regleringsdamm, för det är stor skillnad på enbart en regleringsdamm och en regleringsdamm med småbåtssluss. Alla som vet någonting om teknik fattar skillnaden, men det är inte så lätt för alla och det har jag inte fordrat heller. I det här fallet tycker jag att man läser vad man har ansökt tillstånd om och så anlägger man det, och det är det jag är ute efter, varken mer eller mindre. När det gäller påståendet vem som tidigare skulle ha kunna göra det och inte har gjort det, förstår jag faktiskt vem som ledamoten Gun-Mari Lindholm menar. När det vidare gäller påståendet att man inte skulle få påpeka att det står bara så vill jag säga att det är min skyldighet när jag ser att man har missat det i rubriken.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Landskapsregeringen har presenterat sin budget för 2005.Jag skall hålla mig till den och inte så mycket beröra den rackliga parlamentariska situation vi befinner oss i.

 

 Det är speciellt en fråga jag skulle vilja beröra i mitt anförande och det är det delikata sambandet mellan det vi kallar ”självstyrelsens utveckling” och den växande offentliga sektorn. Alla partier vill ”utveckla självstyrelsen”, men däremot måste vi börja förklara vad man egentligen menar med det.

En kanske slentrianmässig tolkning är att Åland övertar det ena lagstiftningsområdet efter det andra så långt man bara kan. I den här budgeten vill jag landskapsregeringen utveckla självstyrelsen genom att ta över alkohollagstiftningen, man talar om ett eget fartygsregister, man vill införa en datainspektion och man vill ha ökad skattebehörighet. Med det här följer också en utökning av landskapets tjänstemän.

 

Jag tycker att den som står här och talar för övertagande av olika lagstiftningsområden inte i samma andetag också skall ta tala om att minska byråkratiseringen och att minska den offentliga sektorn. Det här är två områden som hänger tätt ihop. Mer övertagande betyder alltså också att man behöver ta ett större ansvar för vad det betyder för den offentliga sektorns storlek och för landskapets budget. På sextiotalet var det viktigt för landskapet att överta kulturarvsförvaltningen. Då ansågs det vara väsentligt att skapa en stor pampig historia genom att historieskrivningen bygga en nationell identitet för Åland. Det är också bakgrunden till att vi i dag har en förhållandevis stor stab vid museibyrån. Att nu komma med ett förslag att inom ett par tre år göra sig av med 14 tjänstemän tycker inte jag att är att fullt ut ta ansvar för den självstyrelsepolitik man har fört genom åren. Att vara tjänsteman innebär att man har fackliga rättigheter. Det går inte att göra sig av med dem hur som helst.

 

I den rambudget som vi behandlade här på våren har lagtinget godkänt en skrivning om personalminskning där det står att man efter moget övervägande och med god framförhållning skall komma med sådana här besked. Jag tycker att den här nyheten om 14 tjänster vid museibyrån inte verkar direkt vara moget övervägd och med framförhållning när man tänker på den nyhet som det ändå var för personalen, för facket och också kanske den egna avdelningen.

 

Å andra sidan är det kanske bra att museibyråns verksamhet kommer upp till diskussion. Det är bra att vi i lagtinget vet vad museibyrån gör i dag och det är också bra att vi tar ställning till vad de skall fortsätta att göra i framtiden; framför allt om vi går med på budgetskrivningen om att 14 tjänster skall dras bort tycker jag att det är svårt för lagtinget att godkänna det utan att veta vilka konsekvenser detta skulle ha för kulturarvet och vilka områden som skall avvecklas. Jag tycker det är svårt i alla fall för min del att gå med på det utan att veta vad det har för konsekvenser för verksamheten.

 

Om regeringens mål är att minska offentlig sektor så tror jag att det är bättre att i stället för att avskeda redan anställda ha en mer återhållsam linje när det gäller att inrätta nya tjänster. Vtm Barbro Sundback höll i sitt anförande i morse en redogörelse för hur vi från socialdemokratiskt håll ser på hela strukturen inom förvaltningen, att man i framtiden skall jobba mot en mindre central förvaltning och fler autonoma resultatenheter. Där kommer det också in en diskussion om museibyrån och kanske utvecklingen mot ett museiverk.

 

För min del vill jag förespråka en självstyrelseutveckling där vi jobbar mer på de behörighetsområden vi redan har och gör dem bättre. Jag tror att det är viktigare att vi hela tiden har ålänningarna och välfärden i fokus och hela tiden uppdaterar den lagstiftning på de områden vi redan har. Självstyrelsen ger oss en möjlighet att skapa t.ex., som vi tidigare sagt, en välanpassad socialpolitik, också en välanpassad och uppdaterad utbildningspolitik.

 

Vi har i en motion nämnt en grupp som jag tycker att inte tillräckligt mycket har tagits hänsyn till och det är skärgårdsungdomarna, en grupp unga människor som det ställs stora krav på och där vi är unika i det åländska samhället att ha den här gruppen, men som vi inte speciellt mycket hittills har tagit hänsyn till. Det är ett mycket utsatt läge man har när man är femtonårig och skall flytta till stan, ta ansvar för ett eget boende, skapa nya sociala sammanhang och samtidigt med framgång bedriva studier. Jag tycker att det är landskapsregeringens skyldighet att se övere hur man bättre kan stöda den här specifika gruppen så att den får en mjukare övergång från livet hemma med familjen i en ganska trygg och liten miljö till att ensam ta ansvar för livet i stan.

 

Skärgårdspolitiken skulle behöva ett eget kapitel i de allmänna motiveringarna så att man bättre får syn på de åtgärder som landskapsregeringen vill åstadkomma. Att nu verkligen komma igång med kortruttssystemet tycker jag är en viktig signal till skärgårdsborna om att det ännu är lönt att kämpa på, tro på framtiden och stanna kvar. I budgeten finns nu 90.000 euro för att utreda dels en fast förbindelse över Vårdö-Töftö och vidare en effektivare förbindelse till Föglö. Det här får man väl se som ett startskott från regeringens sida, som en inledning på det stora arbetet med kortrutten. Jag skulle också gärna ha sett att landskapsregeringen tillkännagav lagtinget den stora bilden: hur man har tänkt sig kortruttsutbyggnaden i sin helhet, i vilka etapper man har tänkt och vilken tidtabell som gäller.

 

Det är positivt att buss och färjor äntligen skall få samkörda turlistor. Det är på tiden. Det är också viktigt att den informationen ges till turisterna. Andra olösta frågor för skärgårdens del är bredbandsutvecklingen, som ännu inte är tillfredsställande. Åland ligger här efter i utvecklingen, t.ex. jämfört med Åboland, där man nu har dragit bredband till alla tänkbara holmar och skär för att skapa möjligheter för dem som önskar att jobba och bo i den åboländska skärgården. I dag har de som bor mest centralt möjlighet att få bredband, och de som bor i mindre byar har fått besked om att det inte finns planer på utbyggnad för dem. De som har bredband i skärgården i dag är till en hög månadskostnad, till en låg hastighet och till en ganska låg servicenivå. Bredband borde vara en infrastrukturell satsning för alla ålänningar. I dag bokar man biljetter, man hämtar information, kunskap och fakta och kommunicerar via nätet. Det här måste vara speciellt viktigt om man bor i glesbygden. Jag tycker att det är viktigt att landskapsregeringen fortsätter att jobba vidare med bredbandsutvecklingen tillsammans med Ålcom.

 

Likaså har man heller inte nått målsättningarna fullt ut när det gäller hälsovårdarberedskapen och skärgårdspolisen. Jag tror att det är svårt att locka familjer till skärgården om de inte känner sig trygga ifall barnen blir sjuka. Hälsovårdarberedskapen skall fungera, man skall ha kommunikationer och man måste ha möjlighet att handla mat. Där ser jag det ökade anslaget till detaljhandeln som en positiv signal.

 

Men det är på tiden att börja ge lite utfästelser som skapar hopp. Sådana är t.ex. arbetet med kortrutten, också att komma till skott med någon slags utlokalisering och att inte dra in fler offentliga tjänster i skärgården. Jag hade i våras en hemställningsmotion om att man kunde använda mål 2-pengar för själva omorganiseringsprocessen när det gällde utlokalisering. Landskapsregeringen skriver i budgetförslaget att målet att nå 200 arbetsplatser i skärgården  inte kommer att lyckas. Skulle det inte vara relevant att diskutera skärgårdstrafiken som en lämplig enhet att utlokalisera till en region där den hör hemma?

 

Jag vill bara kort också säga någonting om privatiseringen av färjtrafiken och konkurrensutsättningen. Vad jag kan läsa i budgettexten har man utrett kostnader och vinster gällande att ha trafik i egen regi och trafik i driftsprivatisering av linfärjorna. Ändå skall man nu bereda det vidare. Här har jag lite svårt att förstå varför, om man nu en gång har kommit fram till att det inte är lönsamt. När det gäller begreppet konkurrensutsättning är jag också lite tveksam till om det är rätt ord att använda. När man i en situation bjuder ut en färjlinje till konkurrens så finns det väldigt få aktörer som kommer in med anbud, och i min värld är konkurrens det att det finns flera som bjuder över varandra och så tar man det bästa möjliga anbudet, men det är svårt att tala om konkurrens, att konkurrensutsätta, om det kanske finns bara en aktör som ger ett anbud! Det här tror jag att vi behöver tänka igenom ytterligare en gång.

 

Jag vill återkomma under morgondagen med ytterligare frågor och tackar så här långt.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Ltl Camilla Gunell ställde frågor hur man kan tala om övertagande av mer behörighet samtidigt som man också talar för en stram budgetpolitik. För egen del vill jag säga på det sättet att jag sätter inte ett automatiskt likhetstecken mellan övertagande av olika typer av behörigheter och att man också samtidigt skulle behöva utökabyårkratin. Det viktiga är att vi får över möjligheten att reglera och att hitta lagstiftningsmöjligheter för att göra saker och ting smidigare. Lyckas vi skapa förenklingar få vi också en mindre byråkrati, en mindre byråkrati leder till lägre kostnader både för samhället och förhoppningsvis också för företagarna. Har de mindre byråkrati så har vi också en högre lönsamhet ute i företagen, vilket leder till en högre skattebas. Det är ett exempel som gäller bestämmelserna om övertagande av de indirekta skatterna. Jag vill inte medge att det är på det sättet att övertagande alltid ger mer byråkrati.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Men kan inte då ltl Johan Ehn hålla med om att vi också har lagstiftningsområden  som är föråldrade och släpar efter i utvecklingen och att vi där borde sätta vår energi också vårt fokus för att hänga med på de områden som vi redan har tagit över så att vi har dem up-to-date och att vi är så bra som möjligt där innan vi börjar håva in nya områden?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Fru talman!

Det som ltl Camilla Gunell tar upp är intressant om vad vi egentligen menar med en utveckling av självstyrelsen, och på två minuters replik hinner man inte gå in på det, men där borde vi var och en förklara oss bättre. Precis som ltl Camilla Gunell sade är det viktigt att vi föröker göra det vi har bättre. Det finns mycket utvecklingsmöjligheter där. Men sedan skall man inte heller vara främmande för att undersöka nya områden. Då är det viktigt att man gör det på ett ansvarsfullt sätt och att man inte bara säger att vi tar över det och vi tar över det, utan att man gör en noggrann undersökning på vad det innebär, vilka risker det finns och vilka möjligheter det finns. För ett år sedan i senste val hade vi i princip åländska mästerskap i självstyrelseutveckling när alla lovade hur mycket som helst. Det tycker jag inte att är trovärdigt utan man måste ha underbyggt om man vill ta över någonting, på vilket sätt och vad det har för konsekvenser. Några viktiga saker som jag tror att man kan nämna är att det kan vara en språkfråga, det kan vara viktigt för att vi skall kunna behålla vårt svenska språk och den kommunikationen. Det kan vara en ekonomisk fråga, om man vet att det är fördelaktigt för oss och sedan också att vi får bättre regionala möjligheter eftersom vi inte är jämförbara med Finland. Vi har en annan typ av näringsstruktur osv.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag håller inte med ltl Torbjörn Eliasson om att alla partier inför valet lovade hur självstyrelseutveckling som helst och under vilka förhållanden som helst, det har i alla fall inte vi gjort. Med det vill jag inte heller säga att vi är främmande för att överväga att överta ytterligare behörighet. Det är klart att om man gör en sådan konsekvensbedömning att det lönar sig på många sätt och att det är det bästa för våra medborgare. Däremot tycker jag att inför sådana här stora beslut behöver man också inför lagtinget presentera vilka konsekvenser lagstiftningsövertagandet har, också för den offentliga sektorn och för de kostnaderna; annars är det svårt att ta ställning till om det är bra eller dåligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Två minuter är kort tid, men jag skall försöka vara kort. När det gäller att utveckla självstyrelsen är det inte så att vi har bara hittat på det utan där finns det ett underlag, t.ex. i ekonomiska utredningen, som säger att skall vi driva näringspolitik så har vi bara bidragsinstrumentet i dag. Vi betalar per capita dubbelt högre bidrag än vad man gör i Finland. I stället borde vi ha instrumentet för att kunna driva en aktiv näringspolitik. Vi undersöker också tillsammans med handelskammaren och vårt näringsliv hur och vilka kompetenser man borde ha för att kunna utveckla vårt näringsliv, naturligtvis för att vi skall kunna få in skatter och kunna behålla välfärden och arbetsplatserna.

 

När det gäller kortrutt sade jag i min budgetpresentation tjugohundratalet vi återkomma i första tilläggsbudget med en helhetsbild för att vi vill ge en heltäckande bild. Vi har inte kunnat få fram allt underlag, speciellt inte kostnaderna för tunneln.

 

När det gällder bredband är det en fråga som vi diskuterade senast i skärgårdsnämnden. Jag har gett i uppdrag åt förvaltningen att utreda vad det var som gick snett när man satsade på det här. IT-chefen tillsammans med näringsavdelningen och skärgårdskommunerna skall kartlägga vad som gick snett och vad vi måste vidta för åtgärder. Den frågan är alltså på gång.

 

När det gäller konkurrens inom skärgårdstrafiken håller jag med ltl Camilla Gunell att det är ett problem när man inte får konkurrens men det är lite hönan och ägget: vågar vi inte bjuda ut tillräckligt många linjer uppstår det inte heller bolag som kan konkurrera om det här. Har vi en linje vart fjärde år, så hur skall vi då kunna få några bolag. För att konkurrens måste vi våga bjuda ut också linjer så att bolag kan uppstå. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det var mycket information som vicelantrådet Jörgen Strand kom med, men jag tror att vi i alla fall kan enas om det att ett eget kapitel i den allmänna motiveringarna vore bra för att få syn på alla åtgärder som landskapsregeringen vill åstadkomma för skärgårdens del.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström: Fru talman! Jag ber att få avstå därför att ltl Johan Ehn tog upp precis det jag ville framföra.

 

TALMANNEN: Diskussionen avbryts och fortsätter vid morgondagens plenum.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Republikens presidents framställning till Ålands lagting om godkännande av 1997 års ändringsprotokoll till protokollet av år 1978 till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i protokollet. (RP 1/2004-2005).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 29.11.

 

 

Av ltl Lasse Wiklöf jämte åtta lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att lantrådet och landskapsregeringens ledamöter inte åtnjuter lagtingets förtroende. (MY 1/2004-2005).

 

Yrkandet har delgetts medlemmarna av landskapsregeringen, som enligt 64d § lagtingsordningen bereds tillfälle att avge förklaring vid lagtingets plenum inkommande torsdag den 25 november.

 

Lagtingets nästa plenum är i morgon kl. 9.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.05).