PLENUM den 24 april 2006 kl. 13.00.   

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Mats Perämaa och ltl Peter Grönlund).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Mats Perämaa på grund av sjukdom samt ltl Peter Grönlund på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

 

 

Landskapsregeringens redogörelse enligt 32 § lagtingsordningen för tiden 1 november 2004 - 31 oktober 2005. (RS 1/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

I föreliggande redogörelse som gäller för tiden november 2004 – 31 oktober 2005 redogör landskapsregeringen för de större frågeställningar som har varit aktuella och som har konstitutionell karaktär, framför allt är det frågeställningar som har att göra med frågor som är aktuella på axeln mellan Mariehamn och Helsingfors, men också några övriga.

 

Den första frågan som nämns här är svenska språket och det arbete som pågår med framtagande av en språkpolitisk strategi. Det är ett uppdrag som lagtinget enhälligt har givit landskapsregeringen och det har under en längre tid nu varit en parlamentarisk kommitté som har arbetat med ett språkpolitiskt program och efter några förlängningar är nu arbetet färdigt och det kommer i morgon att presenteras för landskapsregeringen och också för allmänheten på Åland. Det finns säkert orsak att återkomma till debatter kring det underlaget längre fram.

 

Vi redogör också för Ålands penningautomatförening och det idoga arbete som görs både från landskapsregeringens sida och från Ålands penningautomatförening själv att kunna fortsätta utveckla sin spelverksamhet och framför allt tänker jag då på Internet-verksamheten som har visat sig vara en verksamhet som växer och har mycket bra utvecklingspotential, PAF med sina dotterbolag och framför allt sitt produktionsbolaget EGET har haft och har stora framgångar. Samtidigt vet vi att vi har en pågående konflikt mellan å ena sidan spelbolaget Ålands penningautomatförening och inrikesministeriet, men vi från landskapets sida ser det väldigt mycket också som en konflikt mellan landskapet och regeringen egentligen; vi anser att det är rätt och att Ålands penningautomatförening verkar i enlighet med det tillstånd som man har fått från landskapsregeringen medan man från inrikesministeriets sida har en annan syn på saken och efter många och långa diskussioner, både på tjänstemannabasis och på politisk basis, så valde man tyvärr återigen från inrikesministeriets sida att göra en polisanmälan. Så är läget just nu och det pågår diverse förundersökningar och vi anser naturligtvis från landskapets sida att det här är en ohållbar situation och ett ohållbart förhållningssätt från regeringens sida, men vi kan tyvärr inte påverka deras agerande desto mera. Vi är dock alla helt överens om att vi ger vårt fulla stöd till Ålands penningautomatförening och vi kommer att fortsätta på den inslagna strategin som vi har i den här frågeställningen. Jag har också upplevt att vi har haft och har fullständigt stöd från Ålands lagting i vårt förhållningssätt här.

 

Fru talman!

Vi tar också den demilitariserade zonen och där pågår det ett arbete som går ut på att landskapets gränser och den demilitariserade zonens gränser skall överensstämma med varandra. Det arbetet påbörjades för ett år sedan ungefär och det är ännu inte slutfört. Det som man ibland tror att är små och enkla justeringar kan i förlängningen har olika ”komplikationer” och följdkonsekvenser, så därför krävs det att man noga tänker igenom ändringarna också, både från rikets sida och från vår sida, och det arbetet pågår som bäst just nu.

 

Fru talman!

Vi tar också upp det som vi kallar för säkerhetspolitiska frågor och vi har då haft för första gången ett möte med en försvarsminister här på Åland på inbjudan av lantrådet där vi gick igenom och diskuterade hur vi skulle samverka med varandra på ett sådant sätt att lagstiftning och konstitution respekteras. Min uppfattning är att det mötet som var här på Åland och det möte som vi har haft i Helsingfors med försvarsministern också samt med andra representanter för försvarsmakten, både för sjösidan och för flyget, har lett fram till att vi i dag börjar ha välfungerande rutiner på de flesta områden och att man både från politisk sida men också från försvarsmaktens sida i dag önskar ha sådana system som gör att man undviker olika situationer som leder till publicitet och uppståndelse eftersom det faktiskt har visat sig att varje, som vi upplever det, kränkning av demilitariseringen – jag tänker bl.a.. på den s.k. Nordic Peace-övningen och andra – har lett till att det egentligen har blivit mera skärpta krav och att vi har haft ett politiskt stöd för det från rikssidan också. Därför finns det också ett intresse, upplever jag, från vapenslagen, flyget, marinen och landstridskrafternas sida att i dag ha sådana rutiner så att man undviker de olika störningar av självstyrelsen och den demilitariserade zonen.

 

Fru talman! Vi har också en spännande utredning på gång som handlar om autonomierna och autonomiernas ekonomiska system och landskapets ekonomiska självstyrelse i förhållande till motsvarande autonomier. Den gruppen, den s.k. Roslin-utredningen, kommer att bli färdig under våren och det kommer att vara en del av det här större paketet som handlar om självstyrelseutveckling och framför allt om utveckling av den ekonomiska självstyrelsen. Det är med stor spänning som vi ser fram emot att arbetet skall bli färdigt och de slutsatser som man kan dra av de olika jämförelser som har gjorts med motsvarande autonomier ute i Europa.

 

Vi gör också en ny ansats för att ytterligare förenkla skattegränsen och att försöka med Finlands hjälp få EU att göra också där en förändring som kan innebära att det blir en förenkling i handeln till och från Åland.

 

Fru talman! Det är också fråga om beskattningen. Som alla säkert känner till har skatteutredningsarbetsgruppens resultat presenterats för några veckor sedan som också är en del av utvecklingsarbetet när det gäller utveckling av den ekonomiska självstyrelsen. Vi har gjort vår egen hemläxa, som jag läste någonstans, att ingen kan säga att vi inte har ett bra underlagsmaterial för de kommande diskussionerna med regeringen och med finansministeriet när det gäller skattefrågorna.

 

Vi har också tagit upp frågeställningen om justitiekanslerns befogenheter i landskapet och har vissa synpunkter på det som det skall bli intressant att sedan också diskutera med självstyrelsepolitiska nämnden.

 

På utbildningsområdet har vi också några förordningar som har trätt i kraft. När det gäller behörighetsfrågor inom jordbruket har vi en pågående diskussion om var den s.k. gränsen för landskapets behörighet och rikets behörighet i förhållande till den Europeiska unionen skall dras. Det finns en gammal uppgörelse som den s.k. Uuronen-gruppen kom fram till och nu har det gått ganska många år och det är dags att dra en ny linje, och det arbetet pågår som allra bäst.

 

Med de här orden, fru talman, överlämnar vi redogörelsen till lagtinget och till självstyrelsepolitiska nämnden; de olika fackministrarna kan säkert vid behov också göra tillägg eller svara på frågor och vi kommer naturligtvis till självstyrelsepolitiska nämnden och svarar på frågor.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Redogörelsen som, med lantrådets ord, tar upp större frågor av konstitutionell karaktär, blir bara tunnare och tunnare med åren, det har jag påpekat förut och varje gång jag har sagt det så tunnare blir den, så jag ids inte säga desto mer om det! Men lantrådet nämnde vårt svenska språk och sade att den s.k. vitboken efter flera förseningar nu skall presenteras för landskapsregeringen i morgon, så det ser vi med spänning fram emot. Men jag har också förstått att tankarna har varit att också lagtinget skulle bli få redogörelsen under våren. Hur tänker regeringen agera när det gäller det?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Först när det gäller själva betänkandet känner jag igen kritiken från ltl Anders Eriksson. Men ltl Anders Eriksson kommer säkert att kunna dra sig till minnes också att vi har gjort en förändring att de europeiska frågorna har ett eget betänkande. Det var så att EU-frågorna blev en dominerande del av det som skulle handla om konstitutionella frågeställningar och därför har vi valt att dela upp det och därför ser det ut som det ser ut i dag. Jag tycker själv att det är en ganska logisk fördelning som vi har. När det gäller hanteringen av den parlamentariska språkkommitténs förslag är det så att det överlämnas först i morgon till landskapsregeringen och då blir det landskapsregeringen som har det i sin hand och efter det är det meningen att det skall vidareföras till lagtinget, om det blir till självstyrelsepolitiska nämnden eller om det går via lagtinget har jag inte exakt formen färdig för, men naturligtvis är det så att det är en beställning från lagtinget och den här typen av frågeställningar skall debatteras här i lagtinget och behandlas i självstyrelsepolitiska nämnden. Det är min grundinställning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det förstnämnda är det riktigt att jag har påtalat att jag har tyckt att dokumentet har blivit allt tunnare och det har jag gjort just på grund av att jag tycker att det är väldigt viktigt dokument, det här är ett dokument utgående från vilket man kan politiskt diskutera konstitutionella frågor. Jag känner mycket väl till förändringen att EU-frågorna har förts till ett speciellt dokument, men där har det blivit en mycket mera teknisk uppräkning av de initiativ som har kommit till de olika avdelningarna. Det finns inte så speciellt mycket politik i det dokumentet. Jag tänker inte hålla något eget anförande i den här debatten och det gör jag som en liten protest just på grund av att jag tycker att det är synd att man nedordnar de konstitutionella frågorna på det sätt man har gjort. När det gäller den s.k. vitboken så pekade så sent som i dag vår representant i arbetet, Max Sirén, på att han har förstått att det har varit gruppens och lantrådets målsättning att föra detta till lagtinget under våren och det är därför som jag är intresserad av att veta när så kommer att ske.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tycker att det är tråkigt om inte ltl Anders Eriksson vill delta i debatten och diskutera de konstitutionella frågorna som finns upptagna här. Jag tycker att de som är aktuella finns med i dokumentet. Sedan kan man säkert brodera ut texten mycket mera och filosofera på olika sätt, men här finns skatteutredningen, här finns Roslin-utredningen, som är de grundläggande dokumenten när det gäller utvecklandet av den ekonomiska självstyrelsen. Här finns också Ålands penningautomatförening och vår konstitutionella strid med riket osv. osv. Visst finns det alltså ett underlag för den som vill debattera!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Även om jag delar ltl Anders Erikssons synpunkter att dokumentet är ganska tunt vill jag ändå gärna delta aktivt i debatten. Jag har också lite konkreta konstruktiva förslag på hur landskapsregeringen skulle kunna göra det ännu bättre.

 

Detta är ett väldigt viktigt dokument som skall och bör vara underlag för lagtingets diskussion om de externpolitiska frågorna. Det har tagit sig alltmer den formen att det har blivit en revision av den förda externpolitiken under tiden 1 november 2004 – 31 oktober 2005. Det betyder att det är väldigt länge sedan, det är ett halvår sedan och perioden inleddes för ett och ett halvår sedan. Därav blir det också helt naturligt att diskussionen tenderar att bli lite avslagen genom att landskapsregeringen också poängterar under fler av sina rubriker att sista oktober hade man ännu inte nått resultat. Faktum är att för var och av rubrikerna har händelseförloppet fortgått, det har hänt en massa saker. Under ”Svenska språket” fick vi nu en liten redogörelse från lantrådets sida, men det händer saker, under ”Säkerhetspolitiska frågor”, under frågorna om skattegränsen, om beskattningen osv. Det skulle vara bra om det också skulle framkomma i dokumentet.

 

Jag tycker att landskapsregeringen borde överväga att ändra strategin när man gör upp dokumentet. Nu görs det upp enligt 32 § i lagtingsordningen och där sägs egentligen inte att det måste vara precis den här perioden, utan man skall komma med en redogörelse ”så ofta omständigheterna det föranleder”. Då tycker jag att man kunde använda modellen som man jobbar med när det gäller EU, att dels ta en del som är revisionen, vad händer under den aktuella perioden, men också utifrån det som hände den perioden borde landskapsregeringen göra en analys: var står vi i dag! Utifrån det skulle landskapsregeringen sedan komma med sina avsikter för hur man ser på framtiden, hur tänker man och hur avser man att jobba inom de olika momenten? När vi behandlar redogörelsen i självstyrelsepolitiska nämnden och i lagtinget brukar vi uppdatera den; vi hör landskapsregeringen och så skriver vi vad som har hänt sedan sist och vad som är på gång. Det tycker jag att skulle kunna ligga till grund redan i redogörelsen från landskapsregeringen.

 

Jag tycker också att landskapsregeringen kunde ha lite tätare kontakter med nämnden. Jag tycker mig ha märkt att det har varit mera sällan som man har kommit till överläggningar med självstyrelsepolitiska nämnden. I nämnden finns nästan alla partier i lagtinget med för att det skall vara en möjlighet att få en bredare förankring i de stora och svåra externpolitiska frågorna. Många av frågorna som man tar upp är av en ganska känslig natur, man kanske inte kan stå och debattera helt öppet om det är frågor som är under någon form av förhandlingar t.ex.; så kan jag tänka mig att det har varit med PAF-frågan, det har inte varit alldeles lätt att redogöra helt öppet för alla detaljer, men för självstyrelsepolitiska nämnden skulle det finnas skäl att mera hålla oss informerade så att en bredare majoritet i lagtinget också vet vad som är på gång och också därmed kan ge ett mera aktivt stöd till landskapsregeringen. T.ex. när det gäller PAF-frågan var det så att jag efterlyste att vi skulle få höra någonting i nämnden, och jag vet att det har varit en överläggning i ärendet, men inte flera. Det har varit en mycket känslig och svår fråga som jag tycker att vi kanske kunde ha fått mera information om.

 

Jag har tidigare också varit inne på att landskapsregeringen kunde vara bättre på att parlamentariskt förankra större frågor. Självstyrelsepolitiska nämnden är ett sätt, men det kan också vara så att landskapsregeringen kunde uppsöka de olika lagtingsgrupperna, framför allt oppositionsgrupperna, som inte har sina direkta kanaler till landskapsregeringen. På så sätt kan också landskapsregeringen förankra större frågor.

 

När man tittar på rubrikerna i dokumentet är det väldigt många viktiga frågor som nämns. Den språkpolitiska vitboken har vi följt från lagtingets sida. Det är egentligen en kläm som godkändes här i lagtinget och därav kom arbetet igång. Det har varit en parlamentarisk grupp som har jobbat, så på det sättet har vi alla haft en insyn i arbetet. Vi ser väldigt mycket fram emot att få ta del av dokumentet och också föra en diskussion mera allmänt, dels i nämnden, men också här i lagtinget. Vitboken tar fram problemområdena, men jag kan också tänka mig att vi behöver tänka gemensamt på hur vi skall gå vidare, vilka konkreta åtgärder behöver vi vidta för att stärka svenskans situation.

 

En fråga som jag ställer mig är varför det kulturpolitiska programmet dyker upp i redogörelsen över externpolitiska frågor. Jag förstår inte riktigt vad tanken är. Man säger att samtidigt som man jobbar med språkpolitiska program så jobbar man med ett kulturpolitiskt program och det kan inte ha så mycket med externpolitiska frågor att göra.

 

Jag vill återkomma till PAF-frågan. Lantrådet var lite inne på det och beskrev att det har varit problematiskt. Jag förväntade mig faktiskt att i nämnden få en mera detaljerad redogörelse för vad man har vidtagit från landskapsregeringens sida, alltså vilka olika politiska åtgärder har man vidtagit för att förebygga den situation som vi nu befinner oss i, vilka konkreta direkta kontakter? Man satte igång väldigt bra med ett samarbete i de s.k. aftonskolorna. Aftonskolorna fanns som ett utrymme där man skulle mötas, skapa en relation, skapa en öppning för att man också skulle kunna ta upp svåra problematiska frågor när de dyker upp. Jag tycker att aftonskolorna också bör fylla den funktionen, dvs. att upprätthålla kontaktnätet så att kanalerna är öppna när man väl sedan hamnar i sådana situationer som i PAF-frågan. Jag tycker att det verkar som om man har fastnat väldigt mycket i den ekonomiska utvecklingen i diskussionerna med riket. När man beskriver aftonskolorna är man fast i Roslin-utredningen, att man fick den till stånd och så har vi hållit på och väntat ett helt år och ingenting har hänt under tiden. På en aftonskola borde man för diskussion ta upp just PAF-frågor, man borde verkligen ta upp EU-frågorna. För övrigt saknas sjöfarten helt och hållet i redogörelsen.

 

Lantrådet var inne på arbetsgruppen för gränsdragningen av vår demilitariserade zon. Det är en väldigt intressant fråga och jag tycker att vi kunde ha fått lite mera redogjort för den i redogörelsen. Vi har i nämnden följt arbetet så att vi vet att det handlar om hur det självstyrda området inte sammanfaller med den demilitariserade zonen. Det skulle vara väldigt intressant att veta var arbetet ligger och varåt det lutar; det finns lite olika möjligheter att söka lösningar på den problematiken. Det finns vissa öar som  hör till självstyrelseområdet men inte till det demilitariserade området, åländska öar som faller inom den demilitariserade zonen och vice versa. Detta behöver man få utrett.

 

När det gäller de säkerhetspolitiska frågorna tycker jag att vi från Ålands sida har varit väldigt aktiva de senaste åren på att lyfta upp oss själva, att alltmer ta för oss och sträva till att bli ett subjekt, alltså en aktör i dessa sammanhang. Hittills har de säkerhetspolitiska diskussionerna förts mycket över vårt huvud eftersom vi inte är en part i demilitariseringen utan Finland är det. Därför tycker jag att frågorna med Nordic Peace och Open Skies, som egentligen var två problemområden ändå har öppnat upp väldigt mycket insikten hos oss själva eller att vi åtminstone har tagit mera tag i frågorna. Jag tycker alltså att det är mycket positivt att vi har mer gått från att vara ett objekt till att bli mera ett subjekt, också att vi tas mera på allvar från regeringens sida. Det visar just det här att försvarsministern besökte Åland och förde diskussioner med oss om dessa frågeställningar.

 

Arbetsgruppen som har haft ansvar för att ta fram underlag när det gäller övertagande av beskattningen har kommit med sin rapport. Jag har förstått att Roslin-utredningen är klar inom maj och det betyder att det kommer att finnas underlagsmaterial för oss att föra gemensamma diskussioner. Det vi från liberalernas sida vill är att landskapsregeringen skulle dra sina slutsatser av dessa två utredningar, göra väldigt noggranna analyser och komma med konkreta förslag till lagtinget så att vi kan ha en bred debatt om beskattningsfrågorna i form av ett meddelande. Jag vet att det har diskuterats att tillsätta en parlamentarisk grupp och det kan också vara ett sätt att jobba vidare på, men för det tycker jag att det skulle vara förtjänt av en rejäl debatt med ett rejält underlag som landskapsregeringen förelägger lagtinget.

 

Slutligen sägs under avsnittet om jordbruket att det troligtvis kommer att krävas vissa ändringar i självstyrelselagen med anledning av behörighetsfrågorna och EU. Det är någonting som vi redan har hört i nämnden att kan bli aktuellt. Då vill jag påminna landskapsregeringen om att liberalerna i december i en skrivelse till landskapsregeringen föreslog att man skulle tillsätta en parlamentarisk grupp med uppgift att se över självstyrelselagen och då kunde man också titta på jordbruksfrågorna, men det vi också vill titta på är att självstyrelselagen, som är vår grundlag, har blivit väldigt mycket också detaljreglerande. Man borde överväga möjligheten att göra det mera av en ramlag. Ett av de förslag som vi tidigare har fört fram är att man skulle kunna lyfta ut hela EU-kapitlet och göra en skild lag av det för att lite förenkla den proceduren.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson sade inledningsvis att hon delade min åsikt när det gäller omfånget på redogörelsen, men att hon i stället valt att lägga konstruktiva förslag. Det kan man uppfatta som en liten pik, även om en fin sådan! Jag vill säga att i två år har jag försökt lägga konstruktiva förslag när det här har kommit upp, men jag kände mig lite besviken den här gången. Jag tycker att det var ett mycket bra anförande som vtm Viveka Eriksson höll. Det hon säger om att redogörelsen har fått lite formen av en revision stämmer, speciellt när man sätter punkt den 31.10.2005 och det i dag är den 24 april 2006 när vi behandlar det; man borde åtminstone få fram redogörelsen under höstsessionen för att det skulle vara lite mera aktuellt, men jag stöder också tankarna att man har en fortlöpande redogörelse om vad som har hänt efter detta datumet. Jag tycker det är mycket bra. Jag ställer min förhoppning till självstyrelsepolitiska nämnden; de betänkanden som har kommit därifrån tidigare har varit betydligt mera fylliga. Jag hoppas att det blir också så nu.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det var faktiskt ingen pik, ltl Anders Eriksson, utan jag noterade att vi hade ungefär samma syn. Det är ett väldigt viktigt dokument. Det berör de grundläggande frågorna som vi verkligen borde aktivt debattera här i lagtinget och för att kunna gör det bör det också finnas ett bra underlag. Det var alltså den kopplingen jag gjorde.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Inte tog jag den eventuella piken så allvarligt heller, utan jag ville bara förklara varför jag agerade som jag gjorde. Jag väntar med spänning på självstyrelsepolitiska nämndens behandling av detta ärende och jag sätter faktiskt min tilltro till de båda vice talmännen om vi skall få någonting till pappers när det gäller de självstyrelsepolitiska frågorna. Jag stöder till 100 procent det som vtm Viveka Eriksson sade om beskattningsmeddelandet. Nog är det märkligt att det alltid är oppositionen som skall väcka de här frågorna. Sista våren fick vi också till stånd en beskattningsdebatt med konster och knep, om jag uttrycker mig så. Nog är det lite märkligt att det är oppositionen som skall leda politiken i de tunga frågorna!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är också oppositionens roll att dels granska och kritisera landskapsregeringen för att man inte riktigt lyckas fullt ut med sin politik men också att komma med bra, konkreta och konstruktiva förslag till hur man skulle kunna sköta det bättre.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Först en liten replik till min goda vän Anders Eriksson, som jag tycker att väljer att göra det lite väl lätt för sig i dag här. Först väljer han att inte delta i debatten med motiveringen att det finns för lite underlag, och min bestämda uppfattning är att betänkandet innehåller väldigt mycket som man kan diskutera om man vill och att det finns ett bra underlag för diskussion. När det gäller påståendet att det är oppositionen som leder debatten och lägger förslagen vet nog ltl Anders Eriksson mycket väl att grundarbetet görs i landskapsregeringen och vi har sagt otaliga gånger att vi kommer att föra beskattningsfrågorna till lagtinget när vi har fått utredningarna gjorda, som nu äntligen, måste jag väl säga själv också, för jag är precis lika otålig som ltl Anders Eriksson att jag tycker att det tar för lång tid, men nu börjar vi ha det grundmaterial som behövs för att kunna föra debatten här i lagtinget och lägga de förslag som vtm Viveka Eriksson efterlyste.

 

Fru talman!

Orsaken till att jag begärde ordet var de åsikter som vtm Viveka Eriksson förde fram, som jag också vill säga att jag tycker var ett väldigt intressant och framåtsyftande inlägg i debatten. Huvudfrågeställningen från början var den att skall man hålla sig enbart till tiden 1 november till 31 oktober eller skall man på något sätt byta tidsperiod. Vi har valt att i landskapsregeringen och i tidigare landskapsstyrelser strikt hålla oss till dessa datum och sedan har vi valt att i lagtinget här och i vår information till självstyrelsepolitiska nämnden redogöra för hur ligger ärendena till i dagsläget. Det har varit det arbetssätt som vi har haft tidigare och det har fungerat bra, tycker jag; vi har på det sättet kunnat hålla både lagtinget och lagtingsgrupperna uppdaterade om de olika ärendena. Är det så att lagtinget vill ändra på arbetssätten skall vi naturligtvis ta det till oss, vara öppna för de åsikter som finns, och det finns nu ett utmärkt tillfälle för lagtinget och lagtingspartierna att i samband med det betänkande man skriver i självstyrelsepolitiska nämnden att framlägga åsikterna till landskapsregeringen att man vill ha ett litet ändrat system och också då kanske föreslå vissa förändringar när det gäller lagstiftningen och 32 §.

 

Vi är, fru talman, för vår del inte låsta i det här arbetssättet utan är beredda att utveckla oss om det finns en samlad uppfattning från Ålands lagting att man bör göra så.

 

Fru talman!

När det gäller den ekonomiska självstyrelsen är det precis som har sagts här från vtm Viveka Eriksson att nu finns den s.k. VAT-utredningen; skattearbetsgruppens arbete finns klart och snart finns också Roslin-utredningen plus ett otal tidigare historiska utredningar, om man får kalla det för det. Mera underlag kan man inte begära för att formulera framtida strategier. Vi har vad vi behöver här på Åland och jag tycker också att vi har vad vi behöver för att kunna argumentera gentemot rikssidan och finansministeriet. Vi har sagt från landskapsregeringens sida att vi skall tillsätta en parlamentarisk kommitté så att alla partier får vara med och diskutera de här frågorna eftersom det kommer att krävas breda majoriteter när man skall driva igenom förslagen i lagtinget, och det ger också en styrka mot rikssidan när det gäller förändringarna som vi troligen kommer att komma fram till, hoppeligen i så stor enighet som möjligt.

 

Vtm Viveka Eriksson tog också upp liberalernas eget initiativ när det gäller att tillsätta en parlamentarisk grupp som skulle se över självstyrelselagen och det ärendet ligger hos mig, det ligger i väntan på att vi skall tillsätta den ekonomiska parlamentariska gruppen. Jag tycker att vi skall se till att uppdragen inte överlappar varandra utan att vi får klara och distinkta uppdrag för, som jag tror att det blir, två parlamentariska grupper. Jag delar vtm Viveka Erikssons uppfattning om att självstyrelselagen bör utvecklas mera i riktning mot en ramlag, det är nog ett betydligt modernare och mera dynamiskt sätt. Jag tror att det går att finna en ganska stor enighet här i Ålands lagting kring den frågan, men sedan gäller det också att få motsvarande enighet på rikssidan.

Fru talman!

Den s.k. PAF-frågan nämndes. Min uppfattning är nog den att vi har varit väldigt öppna och ärliga både här i talarstolen i lagtinget och i de diskussioner vi har fört i självstyrelsepolitiska nämnden och att vi också har fått stöd för vårt sätt att föra arbetet gentemot framför allt inrikesministeriet i de här frågeställningarna. Nu är ärendet tyvärr i ett så svårt läge att det finns en polisanmälan och det finns den juridiska processen, men parallellt med det pågår naturligtvis också en politisk process, eftersom vår målsättning från åländsk sida är att det här ärendet borde fås bort som ett polisärende och att man skulle kunna fungera och diskutera på ett konstruktivt sätt mellan landskapsregeringen och regeringen som sådan. Tyvärr har vi inte nått ända fram där ännu, men jag hoppas fortfarande att det skall vara möjligt.

 

Jag upprepar, fru talman, det jag har sagt tidigare att vi står fast vid att Ålands penningautomatförening fungerar inom ramen för sitt tillstånd och vi kommer att ge föreningen allt det stöd som vi kan från landskapets sida i det fortsatta arbetet. Det är verkligen ingen lätt situation som framför allt ledningen för Ålands penningautomatförening befinner sig i och har befunnit sig i under många år redan nu. Jag tycker att om någon skulle vara värd medalj från åländska sida är det nog ledningen där som har tagit på sig ett mycket stort omak för att kunna tjäna in pengar, bedriva en verksamhet som gynnar oss alla här på Åland och framför allt ungdomsverksamhet, kulturverksamhet och social verksamhet.

 

När det gäller aftonskolan är det så, fru talman, att det som kommer upp på aftonskolan i början av maj är just de frågor som vtm Viveka Eriksson nämnde: sjöfartsfrågorna och EU-frågorna. I EU-frågorna är det framför allt talerätten, utgående från att det är landskapsregeringens sak att driva den frågan, men med beaktande av den lagmotion som finns här i lagtinget – jag tror det är i dag som den skall beslutas om och skickas vidare – kommer naturligtvis hela den situationen att diskuteras också i samband med aftonskolan. Det är dessa aktuella frågor som är på aftonskolans agenda.

 

Fru talman!  En liten fråga från vtm Viveka Eriksson är varför det kulturpolitiska programmet nämns och det kan vara en berättigad fråga, men det var närmast ur informationssynpunkt som det togs med för att visas att det kommer att finnas två. Det finns den språkpolitiska strategin och det finns det kulturpolitiska programmet som är ett eget program.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är så att vi alla månar väldigt mycket om PAF och att PAF skall ha goda verksamhetsförutsättningar också i framtiden. Det är därför som vi från lagtinget sida nu när vi reviderar den av landskapsregeringen förda politiken också vill veta vilka politiska åtgärder man verkligen har vidtagit. Min uppfattning är nog att det är endast en överläggning vi har haft i självstyrelsepolitiska nämnden där vi har fått information om PAF. Det var efter att vi efterhörde att vi skulle få veta någonting mera om det.

 

När det gäller formalia kring redogörelsen säger lantrådet att man inte har tänkt sig att byta tidsperiod, men då är det så att om man gör det här till en strikt revision så borde också redogörelsen ligga på bordet i november och inte i april samt borde följas upp av täta kontakter till självstyrelsepolitiska nämnden.  TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tror att vtm Viveka Eriksson missförstod mig. Jag är beredd att fundera över tidsperioderna så att man skall få redogörelsen så up-to-date som möjligt. Jag medger att det är ett problem att den kommer så här sent, det skulle vara bättre om den kom tidigare, det skulle vara ett steg i rätt riktning, men vi kan också diskutera en utveckling av innehållet och det är jag beredd att göra och föra de diskussionerna med självstyrelsepolitiska nämnden, det är inget problem för oss.

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Ytterligare en fråga som det gläder mig att lantrådet nu har lovat oss är att det kommer att tillsättas två parlamentariska grupper; den ena gruppen kommer att ha till uppdrag att titta över självstyrelselagen. När vi pratar om att utveckla självstyrelsen är det just på det sättet som vi kan utveckla självstyrelsen genom att titta över vår lagstiftning och där försöka utvidga ramarna, till den del det behövs, men också se att vi moderniserar där det behöver göras.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag kan bara konstatera att vi tycks ha ganska stor samstämmighet i de här frågeställningarna i dag och det blir två ganska stora arbeten här, dels den ekonomiska självstyrelsen som är i sig ett både brett och tungt område och framför allt ett svårt politiskt område att övertyga att rikssidan om det riktiga i att vi skall överta mera behörighet. Jag tror alltså att det behövs en speciell grupp för det. Sedan finns det generellt alltid ett visst behov att utveckla självstyrelsen eftersom samhället utvecklas men också att ta det här större greppet, som jag förstår att vtm Viveka Eriksson eftersträvar, att komma till en förändring, att vi skulle komma till en typ av ramlagstiftning. Det är också ett stort arbete i sig och jag tror att det är bra om man har en speciell grupp som ser på det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När jag sade att oppositionen leder politiken så tänkte jag på den skattedebatt som vi fick till stånd med konster och knep, får jag väl lov att säga, i talmanskonferensen för ett år sedan. Åtminstone min vilja med den debatten var att vi då partipolitiskt skulle kunna postionera oss så att regeringen kunde läsa ut var majoriteten ligger när det gäller övertagande av beskattningen. Det var precis samma tankar som vi hade när vi bjöd in till partiledardebatten som Ålands Framtid hade här i november. Det var ytterligare ett steg för att försöka få klarlagt hur vi ligger partipolitiskt. Också där hade vi väldigt stor samstämmighet, som vi också håller på och får i diskussionen nu. Men utredningar i all ära, vi måste någon gång också ta beslut och jag noterar att lantrådet säger att vi kan inte begära mer underlag om man har allt underlag som behövs för argumentation, så det är dags att sätta igång. Det är klart att vi medverkar gärna parlamentariskt att samverka runt de här frågorna, men jag noterar att vi har lite olika tempo. Vi skulle ha varit framme vid den här punkten redan för ett år sedan, om oppositionen hade fått bestämma!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Den otålighet som ltl Anders Eriksson ger uttryck för känner jag också. Jag skulle naturligtvis säga inte bara för ett år sedan utan kanske för tio år sedan. Det var ju så att redan i 1983:s självstyrelselagskommitté fanns det en majoritet för övertagande av beskattningen här på Åland, men inte har vi kommit längre för det! Det gäller att göra ett ordentligt grundarbete både här hemma och på rikssidan, och problemet är ju att skapa förståelse för att få en majoritet också i Finlands riksdag för de önskemål som vi har. Men på något sätt, fru talman, tycker jag ändå att det sista året har varit positivt på det sättet att jag uppfattar att det har blivit en bredare uppslutning i Ålands lagting. Jag vågar nästan påstå att samtliga partier i dag är beredda att gå vidare med den ekonomiska utvecklingen av självstyrelsen på ett sätt som man inte har beredd till tidigare.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sistnämnda har jag precis samma uppfattning. Jag noterar också att det stundtals finns en förvånande stor samstämmighet när vi diskuterar övertagande av beskattningen, men det är litet men: det händer ingenting rent konkret. Jag noterar ändå att lantrådet Roger Nordlund nu säger att nu har vi allt grundmaterial, men jag måste säga att jag skulle inte vara så speciellt förvånad om landskapsregeringen kommer tillbaka efter nästa aftonskola och säger nej, det var nya utredningar som man önskade få till stånd och vi har nu beslutat att vi skall titta på det här! Vi måste, bästa lantrådet, börja komma lite framåt, vi kan inte stå och överträffa oss själva i otålighet, om det var tio år eller vad det var, 1983, utan bättre sent än aldrig, brukar man säga, men nu börjar det bli väldigt sent! Vi måste få någonting att hända nu, eller hur, lantrådet Roger Nordlund?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman! Jag tror att vi aldrig har varit närmare än nu!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Det var en sak som jag ytterligare vill poängtera. När lantrådet sade så här, att nu har vi äntligen en så stor samsyn i lagtinget att det har aldrig funnits en så stor samsyn här mellan grupperna i lagtinget, så håller jag inte med. Det är faktiskt så att går vi tillbaka 11 år i tiden så fanns det en stor samsyn här i lagtinget; då hade alla partier enats om att man skulle jobba vidare med övertagande av den indirekta beskattningen, samfundsskatten och kapitalbeskattningen. Jag tror att Obunden Samling stod på sidan om, för jag tror att de ville gå längre i det sammanhanget. Men det fanns mer än kvalificerad majoritet. Samsynen har alltså funnits. Det som jag tror att har saknats är just det här med konkreta underlag, att man inte har haft tillräckligt bra material som man på bred front och med en gemensam strategi har fört fram för att övertyga riksmyndigheterna. Där är problematiken och det är väl det arbetet vi nu har framför oss. Det räcker inte med att vi får en Roslin-utredning, det räcker inte med att vi har en skattegrupp som har tagit fram ett underlag. Nu handlar det om att slipa på argumenten och klargöra på vilket sätt går vi fram och vidare. Då krävs det att landskapsregeringen ser till att man har den breda majoriteten i ryggen när man far till Helsingfors.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2005-2006 om lagmotion till riksdagen angående åländsk representation i Europaparlamentet. (FR 15/2005-2006).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Vi har nu på vårt bord lagutskottets betänkande nr 8/2005-2006 angående en lagmotion till riksdagen om åländsk representation i Europaparlamentet.

 

Jag kan inledningsvis säga att det känns lite speciellt att få presentera lagmotionen. Som jag har uppfattat är det synnerligen sällan som landstinget/lagtinget har skickat sådana här motioner till riksdagen. Jag har förstått att det var 1973 senaste gång om jordförvärslagstiftningen, så situationen är nästan unik. Inne på detta område kan jag också nämna att vi hade också ett ärende tidigare här i år: då lagtinget inte gav bifall till republikens presidents framställning angående toalettavfall i havet. Det har alltså hänt lite unika saker här i lagtinget, vilket jag känner mig glad och stolt över att få ta del av!

 

Lagutskottets arbete med betänkandet har varit annorlunda jämfört med våra övriga ärenden, då det har varit en total enighet i utskottet  och hoppeligen också här i stora salen. Vi har närmast inriktat oss på att gå igenom landskapsregeringens framställan, som då är ett resultat av en politisk kompromissvilja och en enighet. Vi har även tagit del av självstyrelsepolitiska nämndens utlåtande, som också har samma totala enighet bakom sig. I samband med nämndens utlåtande kanske fördes mera politisk diskussion och argumentation om det hela.

 

Vår strävan i lagutskottet har varit att kunna förstärka landskapsregeringens argument och få en lite klarare och redigare analys av situationen. Vi har också i lagutskottet resonerat som så, att vi kan inte gå in och peta för mycket i texten, för det är en kompromiss i bakgrunden och vi vill inte hamna så långtifrån den så att enigheten här i salen kanske inte uppnås. Hoppeligen finns det stor enighet bakom förslaget. Personligen skulle jag själv tycka att alla 30 skulle vara bakom förslaget så skulle det vara den största politiska tyngd vi kan ge härifrån Ålands lagting. Men, som sagt, som en följd av det jag just nämnde har vi i lagutskottet stuvat lite om i texten, speciellt kap. 3 om bedömningen av nuläget och föreslagna förändringar. Vi har flyttat in nya underrubriker och kapitel och tycker själva att texten är mera logisk och flytande. Men andemeningen är förstås helt orörd, för det var också vår avsikt att inte röra det politiska som ligger bakom. Vi anser också att argumentationen har förstärkts och det såg vi som vår kanske viktigaste uppgift. Vi konstaterade också ganska snart att varken landskapsregeringen eller självstyrelsepolitiska nämnden har haft något hörande, så lagutskottet föranstaltade om ett ganska litet, men i alla fall, ett hörande.

 

Utskottet har granskat lagtexten och har ingenting att anföra mot den. Den motsvarar den som vid riksdagsval.

 

Slutligen, fru talman, vill jag rikta en uppmaning till alla men speciellt till regeringspartierna att det här ärendet brådskar. Vi har fått kännedom om att det är under tidspress, att det skall gå genom regeringen, riksdagen och diverse utskott, och som ni alla vet är det riksdagsval i mars nästa år. Vi i lagutskottet har behandlat ärendet, om vi säger det lite populistiskt i en gräddfil, men vi har nog klarat av att ha fler än en boll i luften samtidigt. Vi har nog andra ärenden på gång, men det här har vi s.a.s. pressat igenom för att få det klart så snabbt som möjligt. Lantrådet var i ett tidigare ärende i dag inne på aftonskolan och om jag förstod honom rätt så avser man att det här skall på agendan. Det är det som lagutskottets hälsning är, vi har fått lite olika indikationer på att finns det är ärendet på agendan i aftonskolan med regeringen eller inte, men det är i alla fall vår förhoppning att så skall ske. Vi tycker i utskottet att nu har vi gjort vårt och nu skall vi övriga göra det tillsammans vidare.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill från Ålands Framtids sida tacka för det goda arbetet man har gjort i lagutskottet. Jag tycker att man har haft tummen rätt i mun. De kompletteringar man har gjort är bra, texten har blivit bättre, men jag förstår också den rädsla som utskottsordföranden uttalar, att man inte vill riskera den enighet som finns i lagtinget. Det är bra skött. Det som man skulle hoppas är att pressen också kunde ta upp en sådan här sak när bilden av politik är att vi alltid strider, men här är vi faktiskt helt eniga om en oerhört viktig sak. Det är också min förhoppning, men det lär knappast utskottsordföranden Roger Eriksson kunna göra så mycket åt!

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman! Jag vill tacka för understödet och konstaterar också att hoppeligen är alla här i salen bakom betänkandet.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att det har verkligen varit trevligt att få arbeta med den här framställningen och det har varit verkligt konstruktivt att sitta med i utskottet och diskutera när alla tydligt drar åt samma håll. Det är någonting som vi borde göra oftare. Jag måste säga att jag tycker att det kompletterande stycket med demokrati och legitimitetsaspekter är mycket bra, så jag välkomnar det verkligen och tycker att det förstärker texten ytterligare. Jag anser att ni har gjort ett gott arbete i lagutskottet.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Vi tackar för understödet och konstaterar att vårt hårda arbete hoppeligen leder till resultat i framtiden, men så här har vi resonerat och tycks vara eniga.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag har också i egenskap av medlem i lagutskottet haft möjlighet att vara med och behandla lagmotionen. Som här har framkommit har det varit en positiv upplevelse och vi från socialdemokraternas sida stöder också lagutskottets betänkande till fullo. Som lagutskottets ordförande ltl Roger Eriksson var inne på har vi tagit vissa gemensamma skrivningar utgående från dels utskottet och dels från självstyrelsepolitiska nämndens betänkande. Överlag stärker och motiverar skrivningarna också lagutskottets betänkande och motivering för en egen åländsk parlamentsplats. Pedagogiska jämförelser mellan riket och Åland för att ytterligare motivera parlamentsplatsen är exempelvis riksdagsledamotskapet i Finlands riksdag och vår förhållandevis lilla befolkningsnumerär.

 

Fru talman! Man får naturligtvis med spänning se hur detta mottas på riksnivå, men det fanns faktiskt av en artikel som ingick i torsdagens Hufvudstadsbladet, 13 april, som tog upp frågan om EU-val i flera valkretsar 2009 och där man bl.a. konstaterar att valet av representanter till Europaparlamentet kan i framtiden ske i flera valkretsar. Det antyder regeringen i sitt strategidokument 2006. Enligt det dokumentet skall regeringen överväga behovet att ändra lagstiftningen för valet till Europaparlamentet enligt det förslag som Demokrati 2007-kommittén lade fram ifjol. Där konstaterar man att kommittén tänkte sig att redan i EU-valet 2009 frångå systemet med en enda valkrets till förmån för val i tre eller fyra valkretsar. I utkastet till strategidokument  hette det att lagen skall ändras enligt förslaget från Demokrati 2007-kommittén. Men i regeringens aftonskola fick sfp det mildrat till att behovet av ändringar skall prövas enligt kommitténs förslag och att de stora partierna gillar tanken på EU-val i flera valkretsar, de små partierna motsätter sig av fruktan för att deras möjligheter att få någon kandidat invald skall minska med den uppläggningen. Demokrati 2007-kommittén föreslog att ett system med några utjämningsmandat skulle införas med tanke på de små partiernas behov.

 

Det finns alltså redan nu en formulerad utredning i riket för indelningen i valkretsar.

 

När det gäller frågan om Åland skulle bli en enda valkrets i EU-valet, vilket naturligtvis vi hoppas på genom lagmotionen, innebär det naturligtvis också att det skulle vara en garanti för att Åland och Finland alltid skulle ha en person i Europaparlamentet som har s.a.s. svenska som modersmål.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det kan förstås vara som ltl Christian Beijar säger att man med spänning ser fram emot hur lagmotionen skall mottas i riksdagen. När det gäller Demokrati 2007-utredningen som man har gjort i riksdagen, som enligt ltl Christian Beijar kan utmynna i en indelning av valkrets, så tror ltl Christian Beijar att den demokratisynen som fanns i den utredningen också inrymmer Åland på något sätt?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

När det gäller den synen är det naturligtvis en förhoppning att det också skall innefatta Åland, ja.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Fru talman!

Lagutskottet har gjort ett bra arbete. Jag kan också förstå att det har varit ett ganska roligt arbete just genom att det har funnits en så stor enighet i ryggen på lagutskottet. Självstyrelsepolitiska nämnden har också fått möjlighet att ge ett utlåtande och lagutskottet har på ett väldigt bra sätt bakat in nämndens huvudsakliga argument i texten som går till riksdagen. Det som föreslås från lagutskottets sida är alltså förstärkning i argumentationen när det gäller demokratiaspekten, vilket är mycket viktigt. Man gör också en jämförelse med andra lagstiftande regioner och deras inflytande jämfört med det inflytande vi har, där man alltså kan se att vi är i ett sämre läge. Också motivet förs fram att vi trots vår litenhet borde vara berättigade till platsen på motsvarande sätt som Finland är berättigat till 13 platser trots sin litenhet.

 

Det finns en sak som jag är tveksam och lite kritisk till i lagutskottets arbete, nämligen att man har ändrat på terminologin. Lagutskottet har skrivit om det som självstyrelsepolitiska nämnden framhöll. Vi ville trycka på att det på Åland finns egna politiska partier, alltså att vi har ett eget partiväsende som är helt skilt från det finska partiväsendet. Visserligen har vi samarbetspartners med våra systerpartier i riket, precis som vi också har samarbetspartners inom det nordiska samarbetet med motsvarande partier, t.ex. samarbetar liberalerna på Åland med folkpartiet i Sverige osv. Dessutom är vi med i mittengruppen i det nordiska samarbetet. På EU-nivå har vi kontakter till de liberala partierna. Det är alltså så att vi har ett utarbetat partiväsende, och det ville vi trycka på ganska starkt från självstyrelsepolitiska nämndens sida och då har lagutskottet valt att ändra ”politiska partier” till politiska organisationer och politiska grupper. Jag förstår varför att man gör det av formella skäl, eftersom vi inte har någon partilag som säger att vi är partier. Det sägs ju att vi är föreningar. Om man bortser från det formalistiska tycker jag ändå att det är starkare att poängtera att vi faktiskt har partier som är skilda från de finska partierna. Jag tycker att grupperna kunde fundera lite över den här aspekten och om vi till tredje behandlingen i så fall kunde ändra motiveringen. Jag tycker att det blir starkare, det är lite underordnat att prata om att vi är bara organisationer eller föreningar.

 

Jag har också noterat diskussionen om valkretsindelning som försiggår i riket som ltl Christian Beijar hänvisade till. Vi förde ett resonemang i självstyrelsepolitiska nämnden om vi skulle ta upp den aspekten, men vi tyckte att det kanske inte är Ålands sak att föra in det resonemanget. Men jag tycker att vi skall följa det resonemanget och stötta upp det. Samtidigt är det förståeligt att de små partierna i riket är lite rädda för det här; om man börjar med valkretsindelning riskerar de förstås att kanske förlora någon av sina platser och framför allt är Svenska folkpartiet då väldigt beroende av att samla väljare från hela det svenska bältet. Det är som ltl Christian Beijar säger att ett ytterligare argument för varför Åland borde ha en egen plats är för att absolut tillförsäkra att Finland alltid kommer att ha en svenskspråkig parlamentsledamot i framtiden.

 

Vi pratade i samband med förra ärendet om gemensamma strategier och att vi är eniga om hur vi för fram saker. Jag skulle föreslå att vi samlas på ett eller annat sätt, om det är grupperna eller självstyrelsepolitiska nämnden som samlar, representanter för regeringen, för de olika grupperna och också riksdagsmannen till en diskussion för hur vi skall föra lagmotionen vidare. Den skall formellt gå till regeringen som skall förelägga den för riksdagen, men sedan har vi allt fotarbete, allt vår lobbyarbete och regeringen har sin kanal. Jag hörde från lagutskottets ordförande nu att det har kommit lite olika signaler: är talerätten och Europaparlamentet uppe på agendan i aftonskolan? Det är jätteviktigt att regeringen sköter de kanalerna. Det är viktigt att vi i lagtinget har våra kanaler, om det då är presidiet som på något sätt uppvaktar riksdagen, men jag tycker också att de olika grupperna skulle ha sina uppvaktningar till systerpartierna i riksdagen.

 

Det här tycker jag vi skulle prata ihop oss om och ha en gemensam strategi på vilka sätt vi går fram. I det här sammanhanget får vi inte glömma riksdagsmannen, för han kommer att spela en stor roll när lagmotionen tas upp i riksdagen.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson tog upp frågan om politiska partier kontra texten: fristående politiska organisationer. Jag är den första att medge att vi i lagutskottet inte diskuterade ordvalet ur den synpunkten i alla fall. Dock är det så att vi har ingen partilag på Åland och vi har inte partier ur den synpunkten som kallas för partier r.f. Det här är nog formellt riktigt. Men är det så att vi skulle kunna hitta på en annan gemensam skrivelse i lagtinget är jag inte emot att vi diskuterar det, men då önskar jag och utgår från att vi också har en total politisk enighet i detta, för annars vill jag inte ändra på vårt betänkande.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det var precis så som jag också tänkte att då bör man prata ihop sig mellan grupperna, kanske gruppledarna kan titta på om det finns möjlighet att frångå formalia. Jag kan inte se att det skulle vara ett hinder även om vi rent formellt inte har partilagen.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Förvaltningen får väl reda ut formalia om det är riktigt. Jag vill bara påpeka att det är i andra behandling sådant bör ske och då är det ganska bråttom.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Talman!

Det här är en väldigt bra lagmotion som har kommit från den åländska regeringen. Vi vet också på vilket sätt den har kommit till; alla har varit med och funderat och det här är den minsta gemensamma nämnare som man kunde enas om, ett mycket bra förslag som vi har försökt göra ännu lite bättre.

 

Det som man i lagutskottet har funderat ganska mycket runt är just diskussionen i motionen om lagstiftande regioner och Ålands konstitutionella särställning. Det är det som vi har velat trycka på ytterligare att man skulle få den här skillnaden. Oftast när man pratar om Europaparlamentsplatsen drar man parallellen där andra lagstiftande församlingar i Europa har en plats, men som vi nu har ansett i lagutskottet så har vi ytterligare en legitimitet, alltså vi har särställningen som ingen annan har och därför anser vi att vi skulle vara berättigade.

 

När det gäller läckaget och det behörighetsområde som vi har på Åland att stifta lagar, så har man gett över den lagstiftningen tillbaka till Finland, om vi säger så, för att de sedan för talan för oss inom EU. Det tycker jag att vi inte riktigt har fått klart ut i lagutskottets skrivning. Det var inte så väldigt lätt att få till det, men vi har diskuterat väldigt mycket det läckage som har gått över till Finland och som nu då Finland i stället för Åland talar för Åland å våra vägnar.

 

När det gäller valkretsindelningen skulle jag säga att det som ltl Christian Beijar hade tror jag inte att vi skulle beblanda oss i, för det här lever sitt liv med sina egna argument och motiveringar. Vad sedan Finland väljer att föra sin indelning i landet så gör man, men det här lever sitt eget liv och har egentligen inte med den indelningen att göra. Så skulle jag vilja se det i alla fall.

 

Vi fick en information om just aftonskolan när vi hörde riksdagsmannen och jag vet inte om detta ärende är med på agendan, men det är väldigt väsentligt.

 

Obunden Samling kommer att åka till Helsingfors och träffa de gröna första dagarna i maj och då kommer vi att ta upp den här frågan med dem - som ett svar till vtm Viveka Eriksson. Det är väldigt viktigt för om vi skall få igenom detta behöver vi nog lägga alla klutar till, och det gör vi genom besöket.

 

Jag får önska lagmotionen lycka till i fortsättningen!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Gun-Mari Lindholm talar om att vi inte skall beblanda oss med diskussionen i riket, om jag uppfattade henne rätt. Orsaken till att jag tog upp frågan var närmast att den diskussionen också är aktuell i riket och det innebär naturligtvis, om man ser med automatik, att man då också är psykologiskt beredd, kanske t.o.m. positivt beredd på att när en sådan här anmodan om att Åland skall bli en egen valkret mottas positivt.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Ett förtydligande i så fall från min sida. Jag förstår resonemanget som ltl Christian Beijar för. Men jag tror inte att det är särskilt lyckat att föra i samband med den här lagmotionen för den bygger på en helt annan motivering och argumentation. Det här är vad den åländska konstitutionen på Åland berättigar till, som vi anser, och då anser jag att den valkretsindelning som Finland väljer att göra, den väljer man själv. Men vad vill är att man skall separera Åland och göra Åland till en egen valkrets, med den motivering och argumentation som vi för i det här ärendet, att vi enligt konstitutionen är berättigade till en plats.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tycker ändå att man för en diskussion i riket om flera valkretsar inte behöver s.a.s. störa. Det är ingenting som ligger till grund för vårt förslag i lagmotionen, utan det är snarare så att det bara klargör att den här diskussionen också förs i hela riket.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman! Vi får hoppas att den diskussionen inte är till vår nackdel!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Väcks förslag om remiss till stora utskottet. Inget förslag om remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2005-2006 om godkännande av överenskommelsen mellan Finland och Estland om social trygghet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i överenskommelsen som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2005-2006).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet. Inget förslag om remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för fortsatt andra behandling ärende nr 4:

 

Stora utskottets betänkande nr 1 och 1a/2005-2006 angående ändring av landskapslagen om fornminnen. (LM 8/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion och därefter detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

De flesta borde ha bakgrunden ganska klar för sig när det gäller detta ärende. Det är ett ärende som först har varit i kulturutskottet, stora utskottet har lämnat ett betänkande och nu har vi lämnat ett till, så man kan kanske säga att det finns nog få motioner i självstyrelsens historia som har fått en lika omfattande behandling som den här motionen har fått. Sedan är det en annan femma att det kanske inte är så mycket kvar av själva motionen, men den väckte trots allt ärendet.

 

Jag skall inte upprepa allt som jag sade förra gången, men jag vill understryka att allt väsentligt i sak kvarstår givetvis i stora utskottets betänkande 1/2005-2006, alltså det förra betänkandet, inklusive klämmarna. För tydlighetens skull skall jag upprepa klämmarna:

 

”att lagtinget hemställer att landskapsregeringen utreder behovet av översyn av fornminneslagen med beaktande av stadgandena om grundläggande rättigheter i Finlands grundlag”

 

och den andra klämmen:

 

”att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen utreder möjligheterna av att få uppgifterna i landskapets register om fasta fornlämningar införda i fastighetsregistret.”

 

En sak vill jag i varje fall upprepa från förra gången och det är det som skrevs in 2 §, alltså momenten 3, 4 och 5, det som i dagligt tal kallas för ”trestegsraketen”.

 

Det står så här: ”Fastighetsägare skall ges tillfälle att bli hörd innan anteckning i det register som nämns i 2 mom. görs om initiativet till anteckningen har tagits av landskapsregeringen.

 

Landskapsregeringen skall göra en skriftlig anmälan till fastighetsägaren när anteckning i registret gjorts.

 

Fastighetsägare har rätt att framställa skriftligt rättelseyrkande hos landskapsregeringen inom 30 dagar från delfåendet av anmälan om registrering om anteckning i registret anses vara felaktig. Landskapsregeringen kan också på eget initiativ rätta felaktig anteckning i registret, varvid fastighetsägare skall ges tillfälle att bli hörd innan rättelse görs.”

Det här har vi, som sagt, varit eniga om hela tiden och det här viktiga för att man som markägare skall veta vad som är på gång på ens egen mark.

 

Den uppmaning som jag riktade förra gången till museibyrån kvarstår också, dvs. att man måste skärpa till sig när det gäller förvaltningen av fornminnesvården. Man måste agera på basen av lagstiftning och inte godtyckligt.

 

Fru talman!

Det som har varit det stora bekymret politiskt är övergångsbestämmelserna. Majoriteten i stora utskottet har hela tiden hävdat att alla markägare skall behandlas lika oavsett när fornminnet påträffats. Oavsett om det var före den 1.9.1999, då lagen trädde i kraft, eller om fornminnet har påträffats under perioden mellan 1.9.1999 till låt oss säga 30 augusti 2006 eller vad som nu kan bli ett datum när denna lagändring träder i kraft eller efter 30.8. Det är helt orimligt om man skulle hamna i en sådan situation att man kan få ersättning för inskränkningarna beroende på vilket datum fornlämningen har påträffats. En central lagstiftningsprincip är att alla medborgare är lika inför lagen.

 

Förra gången när det var omröstning då det förnuftiga betänkandet från stora utskottet olyckligtvis nedröstades kom ärendet tillbaka till stora utskottet. Då hade vi tre alternativ.

 

För det första att vidbli sitt tidigare beslut. Det hade antagligen lett till att vi hade kommit tillbaka ganska hastigt och blivit nedröstade än en gång och då hade denna saga varit all, om jag säger så.

 

För det andra att  rätta sig efter lagtingets majoritets vilja. jag kan säga att majoriteten i stora utskottet inte tyckte att det var en så otroligt finurlig idé.

 

Då återstår det tredje alternativet, att försöka reda ut de frågor som majoriteten påstod var oklara.

 

Då satte jag som utskottsordförande upp tre områden som jag i debatten uppfattade att majoriteten ville veta mer om. Det var för det första vilka är de juridiska aspekterna på grund av förändringen? Vilka är de praktiska aspekterna på grund av förändringen? Vilka är de ekonomiska aspekterna på grund av förslaget?

 

Utskottets synpunkter när det gäller de tre frågeställningarna är följande:

 

Utskottet föreslår att 2 mom. i ikraftträdelsebestämmelserna antas i ändrad lydelse så att anteckningar i fornlämningsregistret som har gjorts innan denna lag trätt i kraft skall göras ånyo enligt denna lag. Detta skulle också gälla fornlämningar som har påträffats innan registret upprättades 1.9.1999. Utskottet föreslår att registreringsförfarandet enligt denna lag beträffande varje fastighet skall inledas inom två år från denna lags ikraftträdande. Det är en del av den kompromiss vi har gjort i utskottet; som den minnesgode vet var det ett år tidigare. Jag hör till dem som anser att man från museibyrån hade haft möjlighet att få ut ett brev till berörda markägare på ett år, men vi har i varje fall enats om att man skall ha två år på sig.

 

Ändringsförslaget motiveras med att utskottet anser att fornlämning inte kan strykas från registret annat än om registreringen varit felaktig och att utskottet erfarit att anteckningarna om fornlämningar har fortsatt såsom tidigare också efter det att registret infördes 1.9.1999. Genom att registret görs om blir alla markägare lika behandlade.

 

Detta är väsentligt att notera.

 

Alla tre frågeställningar jag nämnde har stora utskottet besvarat enligt följande.

Motståndarna till de förändringar som Lagtinget nu förhoppningsvis tar, har hävdat att landskapet skulle få lägga ut miljoner , ja t.o.m. 130 miljoner påstod ltl Lagerberg  i återremissen. Enligt mitt förmenande är detta fullständigt befängt. Det är en rätt invecklad process att överhuvudtaget komma i en sådan situation att du som markägare kan få rätt till ersättning. Skall så vara för att undvika missbruk. Jag tror att det kan vara väsentligt att gå igenom den processen så här i inledningen av debatten

 

Lagmotionen som ligger till grund innehåller inte förslag till ändrade ersättningsgrunder, det är värt att notera.

 

Det är sannolikt så att antalet ansökningar om att få rubba fornlämningar kommer att öka under en övergångsperiod. För att ett sådant tillstånd skall kunna meddelas förutsätts i 11 § 1 mom. landskapslagen om fornminnen att fornlämningen orsakar oskäligt stor olägenhet i förhållande till fornlämningens betydelse. Det har aldrig hänt att en sådan ansökan har avslagits i landskapet. Det kan inte uteslutas att någon ansökan i enstaka fall nu kan komma att avslås.

 

Enligt lagens 12 § 1 mom. förutsätter landskapets ersättningsskyldighet att

 

1. ansökan om att rubba eller täcka över fornlämning har avslagits
2. fornlämningen orsakar olägenhet som inte är ringa
3. fornlämningen inte var införd i registret när den påträffades
4. ansökan inkommer inom två år från registreringen.

 

Samtliga förutsättningar måste vara uppfyllda för att ersättningsskyldighet skall uppstå.

 

I rättspraxis har det vid tillämpning av 12 § 1 mom. landskapslagen om skogsvård ansetts att olägenheten för en fastighetsägare varit att betrakta som ringa vid fastighetens användning då arealen på ett område som omfattade ca 1 ha var ringa i förhållande till arealen på hela fastigheten och delområdets andel av den produktiva skogsmarken på fastigheten också var ringa (HFD 17.9.2004 liggarnr 2342).

 

Principen om full ersättning i lagens 12 § 1 mom. är en allmänt förekommande princip i sammanhanget. Den tillämpas också t.ex. vid expropriation och i det med fornlämningar jämförbara rättsområdet naturvård. Till skillnad från fornminneslagen innehåller den nyare landskapslagen om naturvård inte sådana tidsfrister för sökande av ersättningar som finns i fornminneslagen. Annars är det en ganska likartad lagstiftning.

 

I lagens 12 § 2 mom. förutsätts att parterna i första hand kommer överens om ersättningen. Sådan överenskommelse har aldrig ingåtts i landskapet. Däremot har landskapet i två fall köpt fastigheter för att bevara fornlämningar. Det kan inte uteslutas att ersättningsanspråk nu kan komma att framställas i enstaka fall. Ersättningsfrågan avgörs i sista hand av allmän domstol.

 

Vissa debattinlägg om fornminneslagstiftningen har lite gått ut på att det skulle vara ett självändamål skulle hamna i domstolsväsendet i förhållande till markägarna. I verkligheten har vi från stora utskottets majoritets sida ansett att det är precis tvärtom. Det är viktigt att vi får en så bra och tydlig lagstiftning att man absolut inte hamnar i rättstvister i domstol.

 

När det gäller det administrativa pekar vi på att museibyrån beräknas behöva en tillfällig personalförstärkning av en person på grund av övergångsbestämmelserna. Vi tror att det är bra att man får in en god kompetens när det gäller t.ex. datateknik för att få detta att gå så snabbt som möjligt.

 

Till sist, fru talman, önskar jag säga att utskottet har också önskat understryka att fastighetsägarnas rättsintressen skall beaktas då gränserna för fasta fornlämningar fastställs.

 

Beslutet har fattats efter omröstning (7-2). Socialdemokraterna har inlämnat en reservation som de säkert kommer att beskriva själva, men jag kan avsluta med att säga att jag är glad över att skaran av reservanter har minskat – då har vi alltid uppnått något!

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Jag tillhör också den här gången utskottets majoritet och har kunnat göra det på den grund att övergångsbestämmelserna har gjorts tydligare och står mera i överensstämmelse med min grundinställning från tidigare. Markägarnas rättsskydd har blivit bättre. Däremot är jag nog lite orolig över den ekonomiska ersättning som markägare kommer att få i fortsättningen, för landskapslagen om skogsvård är inte något bra exempel i det avseendet. Men man får väl hoppas här att kommande landskapsregeringar inte alltför strikt skall hålla sig till det förfarande som lagen medger utan kan vara mera generösa, i sådana fall där det blir aktuellt att betala ersättning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är givetvis en stor glädje för mig att få ha ltl Ragnar Erlandsson med i majoriteten. Jag var väldigt förvånad förra gången, men bättre sent än aldrig! Däremot säger ltl Ragnar Erlandsson att de här övergångsbestämmelserna mera beaktar markägarnas rättsintresse. Jag förstår nog inte riktigt skillnaden där, men det kanske var något politiskt!

 

Ltl Ragnar Erlandsson, replik:

Fru talman!

Jag sade att övergångsbestämmelserna mera motsvarar mina intressen, medan betänkandet som sådant innehåller också mera markägarnas rättsskydd. Jag skulle också säga att betänkandet har närmat sig min ursprungliga inställning i den här frågan, och den allra bästa lösningen hade kanske varit att man skulle ha låtit landskapsregeringen fundera vidare på det här, men det var inte möjligt i stora utskottet och därför ansluter jag mig till en lösning som är den bästa möjliga i det här läget.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag konstaterar bara att jag är glad över att ltl Ragnar Erlandsson och jag står på samma sida i detta ärende – konstigt vore det annars!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tillhör reservanterna, så jag skall återkomma till reservationen senare. Jag har dock en fråga till ltl Anders Eriksson när han talar om att man ändrar inte ersättningsgrunderna men sannolikt kommer ersättningarna att öka. Utgående från dagens situation är det så att det är ca 1.700 fornlämningar som måste omregistreras. Tror inte ltl Anders Eriksson att det innebär stora ekonomiska bördor för landskapet? Redan den här diskussionen visar på oklarheter och också i replikskiftet framgick det oklarheter just kring ekonomin.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

På den direkta frågan svarar jag, att jag tror faktiskt inte att ändringen kommer att ”innebära stora ekonomiska bördor för landskapet”. Det är faktiskt så, ltl Christian Beijar, att vi var helt överens i sak om 2 §, vi var nästan också överens om övergångsbestämmelserna. Jag försökte förgäves förklara för socialdemokraterna att det här är faktiskt en lagframställning som sparar pengar för landskapet. Men av något skäl som jag aldrig fick riktigt klart för mig valde ändå socialdemokraterna att reservera sig, men vi kanske skall vänta tills reservationen presenteras, så det är möjligt att jag får anledning att återkomma.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman! Ltl Anders Eriksson anför att vi i princip var överens. Jag delar inte ltl Anders Erikssons uppfattning. I den här frågan har vi definitivt inte överhuvudtaget under ärendets behandling i stora utskottet varit överens.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Om vi tittar på den ändring som stora utskottets båda betänkanden leder till är det 2 §, eller hur ltl Christian Beijar, som är det viktiga? Det är där som de stora förändringarna finns. Den ändringen har aldrig socialdemokraterna reserverat sig mot. Nog var det också i behandlingen i utskottet i elfte timmen som reservationen kom, men det kan vi låta bli att kommentera desto mera. Min förhoppning var i varje fall att vi hela tiden skulle kunna bli eniga, men jag noterar, ltl Christian Beijar, oavsett om socialdemokraterna är medvetna om det eller inte, så är vi eniga om det absolut viktigaste i det här ärendet – 2 §!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Englund, replik:

Fru talman!  Jag vill bara säga att jag tycker att ni i majoriteten i stora utskottet har gjort en mycket bra behandling av detta ärende, trots att ni har fått behandla det två gånger. Kanske det alltså har varit nyttigt med en så här omfattande beredning. Tillika har majoriteten i stora utskottet kunnat sy ihop ett bra förslag till slut.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag får tacka för erkännandet. Om det var nyttigt eller inte med en så här pass omfattande behandling, kan man säkert ha olika åsikter om. Det behövdes i varje fall en så här pass omfattande behandling för att få en majoritet som förhoppningsvis håller i lagtinget. Klubban har inte fallit ännu, ltl Anders Englund! Men när det gäller ltl Anders Englunds agerande är jag inte orolig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Fru talman!

Jag fick ordet väldigt snabbt. Jag hade tänkt att jag skulle lyssna in lagtingets olika synpunkter innan jag kom med mina kommentarer, men det finns väl ingenting som hindrar att jag ger dem redan nu.

 

Stora utskottet har alltså under ledning av ltl Anders Eriksson utarbetat ännu ett betänkande om fornminneslagen med anledning av en liberal lagmotion. Stora utskottets majoritet har kommit fram till att samtliga fornminnen på Åland skall registreras om, även sådana som har upptäckts och fastställts för flera hundra år sedan och detta för att garantera rättssäkerhet för markägarna.

 

Hanteringen av lagen följer en allmän nordisk tradition och vi är också på Åland knutna till Valettakonventionen. Det betyder att Åland har åtagit sig ett ansvar att slå vakt om våra fornlämningar, de över 12.000 gravhögar och rösegravar, stenålders- och järnåldersboplatser samt andra lämningar och spår som tidigare befolkningar har lämnat efter sig.

 

Jag ser det som landskapsregeringens, som min och museibyråns uppgift att även i fortsättningen värna om fornminnena på Åland, som inte bara tillhör vår generation utan även dem som har varit och dem som kommer efter oss. De fornlämningar som finns på Åland är inte bara ålänningarnas utan tillhör även det samlade livsarvet, det kulturella världsarvet.

 

Stora utskottet bedömer att öppnandet av registret sannolikt antas öka antalet anhållningar om att få rubba fornlämning. Man skriver också att i enstaka fall kan anhållan avslås och då blir det en fråga för domstolen och man bedömer också att museibyrån för denna omregistrering kommer att behöva en förstärkning med en resursperson.

 

Min bedömning är den att det är svårt för lagtinget att veta. Som jag ser det är de ekonomiska konsekvenserna inte i det här skedet klarlagda. De sakkunnigas bedömning är den att det rör sig om mycket fler än enstaka fall, alltså att det är rätt så många markägare som kommer med en anhållan om att få rubba fornlämning på grund av byggnation, täkt, jordbruk och skogsbruk. Det betyder att landskapet kommer att behöva fler arkeologer som utför undersökningar och, om det blir om ersättning, en fråga för juristerna och för domstolen. Vår erfarenhet hittills är att det medför stora kostnader.

 

Stora utskottets beslut för oss in i en utveckling som vi inte i det här skedet riktigt kan se vidden av. Jag är inte på det klara med om lagtinget känner till konsekvenserna av beslutet. Men trots att jag har stora betänkligheter så är det lagtinget som beslutar. Och jag utgår från att lagtinget också avsätter pengar för omregistreringen och för de kostnader som detta ställningstagande medför i form av extra utgrävningar, då arkeologer, undersökning och dokumentationskostnader, beroende på hur många platser som skall undersökas. Den eventuella projektledare som behövs betyder ungefär 50.000 euro per år och även de juridiska och rättegångskostnader som landskapsregeringen behöver ifall landskapsregeringen nekar till rubbande.

 

Strategin på Åland har tidigare varit när det gäller fornminnen att skydda dem och behålla dem s.a.s. under jorden. Orsaken till det är att det inte har funnits tillräckliga medel förstås för utgrävningar och för forskning av tidig historia. Man har också som förbunden till Valettakonventionen förbundit sig till att använda en icke-förstörande metod. Nu blir strategin i stället exploatering. Det betyder att fler platser utgrävs och kommer att utgrävas, och förvaringen i jorden försvinner på de platserna. Det betyder att vi i stället skall förvara föremålen ovan jord och det betyder i klimatanpassat magasin.

 

Lagtinget har fattat beslut om att uppföra ett museimagasin under åren 2006-2007 till en kostnad av 1,6 miljoner. Förslaget är att museimagasinet byggs i anslutning till Ribacka i Sund och man har redan börjat titta på markberedningen.

Blir det inkommande åren ett intensifierat grävande, så betyder det att fler fynd in skall in i lager och jag hoppas att lagtinget också beaktar tanken på ett eventuellt förstorat magasin med tanke på de nya utgrävningar som detta beslut kan föra med sig.

 

Eftersom landskapsregeringen tidigare har gått in för en minskning av personalen vid museibyrån i enlighet med lagtingets önskan och vi där nu jobbar med att slimma organisationen, så är det viktigt att det här projektet, omregistrering av fornlämningar och de utredningar och utgrävningar som behövs, inte inkräktar på den ordinarie verksamheten vid museibyrån och inte heller inkräktar på den ordinarie budgeten. Jag tycker det var väldigt synd och beklagligt att man för ett år sedan gjorde en omfattande krympning av personalen vid museibyrån. Jag är rädd för att vi med det här beslutet är tillbaka igen på en större personalresurs vid museibyrån och det är svårt för mig att se hur lagtinget tänker sig att utforma ett långsiktigt ansvar för kulturarvet.

 

Jag återkommer i debatten om det kommer ytterligare anledning.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Som jag antydde i en replik och som också stora utskottets ordförande ltl Anders Eriksson informerade om har jag inlämnat en reservation till stora utskottets betänkande. Det framgår att det alltså är jag och ltl Henrik Lagerberg som har reserverat oss över stora utskottets betänkande där vi i reservationen vidhåller vårt ställningstagande i en tidigare reservation i samma ärende: ”att landskapsregeringen uppmanas att utarbeta ett nytt förslag till övergångsbestämmelser som föreläggs lagtinget i brådskande ordning.” Motivet till reservationen är att konsekvenserna av utskottsmajoritetens beslut, som rör ikraftträdelsebestämmelserna, är omöjliga att överblicka.

 

Förslaget innebär att fornminnen skall omregistreras när denna lag trätt i kraft. Även fornminnen registrerade före 1.9.1999, vilka omfattar ca 1.700 fornlämningar, måste omregistreras för att i framtiden garanteras lagenligt skydd och att registreringsförfarandet skall inledas senast inom två år från denna lags ikraftträdande. Samtidigt medges markägare att inom två år efter registreringen rätt att av landskapet anhålla om ersättning i enlighet med vad som stadgas i 12 § 1 mom. fornminneslagen.

 

Majoritetens förslag i stora utskottet grundar sig på för oss otillräckligt beslutsunderlag och de ekonomiska konsekvenserna kan vi inte överblicka. I stället borde övergångsbestämmelserna beredas av sakkunniga på fornminneslagen samt lagberedningens kompetens för att garantera rimlighet och rättssäkerhet i bestämmelserna om villkoren och ersättningarna i samband med registrering av fornlämningar.

 

Fru talman!

Det är alltså skäl att notera att vi reservanter vill att landskapsregeringen uppmanas att utarbeta ett nytt förslag till övergångsbestämmelser som föreläggs lagtinget i brådskande ordning. Vi ifrågasätter inte att man skulle se över övergångsbestämmelserna, men de måste beredas av landskapsregeringen. Vid ärendets första behandling i stora utskottet var landskapsregeringspartierna eniga om denna skrivning, men, som har framgått under diskussionen, är man inte mera med på det tåget utan bl.a. centern har sällat sig till oppositionen i stora utskottet med ltl Anders Eriksson i spetsen och ändrat åsikt och stöder nu oppositionsförslaget. Det är naturligtvis för oss socialdemokrater en stor besvikelse att konstatera att regeringspartierna inte kunnat enas i denna för Åland och vår historia viktiga fråga utan ansett att lagstiftningen som berör ikraftträdelsebestämmelserna kan göras i stora utskottet i stället för att i normal ordning beredas av landskapsregeringen.

 

Ärenden av den här digniteten skall normalt kräva sedvanlig beredning i landskapsregeringen, för som den fortsatta debatten av flera talare här i salen kommer att visa så finns det många oklarheter som rör ärendet som måste få en seriösare behandling.

 

Om de nu föreslagna ikraftträdelsebestämmelserna godkänns innebär det oöverskådliga konsekvenser för fornlämningarna och oanade ekonomiska konsekvenser för landskapet. Utskottet konstaterar att det är sannolikt att antalet ansökningar om att rubba fornlämningarna kommer att öka under en övergångsperiod och ytterligare skriver utskottet att ”det kan inte uteslutas att ersättningsanspråk nu kan komma att framställas i enstaka fall och att ersättningsfrågan avgörs i sista hand av allmän domstol”.

 

Fru talman!

Jag tycker att det är oansvarigt att ta ett sådant ikraftträdelsebestämmelsebeslut på sådana oklara och grumliga grunder. Man vet inte tillnärmelsevis vilka ekonomiska konsekvenser förslaget innebär. Men det vi vet är att 1.700 fornlämningar måste omregistreras, att museibyrån, som tidigare måste banta sin personal, på nytt måste utöka, att rättsskyddet för fornlämningar försvagas och i sista hand att deras existens hotas samt att rättssäkerheten som berör bestämmelserna om villkoren och ersättningar till markägare blir domstolsärenden i avsaknad av ett klart regelverk. Det är mycket tyckande och antagande i det här ärendet,

 

Fru talman!

Vad vi reservanter vill är, som vi framhåller i vår reservation, att övergångsbestämmelserna bör beredas av sakkunniga för att kunna garantera rimlighet och rättssäkerhet i bestämmelserna om villkoren och ersättningar i samband med registrering av fornlämningar.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Jag har ett litet kortare anförande och tänkte försöka undvika upprepningar. Jag kan inledningsvis konstatera att liberalernas lagmotion, åtminstone andemeningen med den, har omfattats av stora utskottets majoritet. Det är med glädje jag kan konstatera att våra tankar på individens rättsskydd har omfattats. Markägarnas rättssäkerhet tryggas genom betänkandet, hörande, deltagande i beslutsprocessen och även rätts….säkras?? Det som blev problematiskt var övergångsstadgandet, ikraftträdandet. Det är faktiskt så att vi till övriga delar är eniga. Det är bara det här som har varit det andra betänkandets stora problemområde om vi säger så.

 

Jag kan konstatera att majoriteten i stora utskottet har omfattat kraven som vi hade i vår lagmotion om att uppfylla kraven på rättvisa mellan markägarna. Det är m.a.o. ingen skillnad när registreringen har skett, före eller efter 1999. Det här anser jag i alla fall personligen att även är grundlagens krav på jämlikhet och likabehandling mellan markägarna.

 

Vi har också i utskottet konstaterat att museibyrån behöver en viss personalförstärkning under en viss tid. Det har vi kunnat acceptera. Att tiden för inledande av registrering har ökats med två år kan vi också acceptera. Man bör hålla i minnet att registreringsförfarandet skall inledas inom två år, inte vara slutfört. Det är en väldigt stor skillnad och viktigt att inse det.

 

De juridiska, politiska och ekonomiska konsekvenserna, som diskuterades ganska mycket, har vi sannerligen stött och blött i stora utskottet. Man måste komma ihåg en viktig sak här. Grundlagen säger att egendomen är skyddad, alla ingrepp från samhällets sida skall ersättas fullt ut. Som jag ser det är det samhället som skall vara ödmjukt inför markägaren som skall ha laga grund när man griper in i den nämnda egendomsrätten. Vi har alltså ekonomiska konsekvenser, men vi kan inte göra någonting åt dem för grundlagen säger att det skall vara så. Det är den viktiga pointen, som jag ser det. Juridiken är klar; hur det skall gå förvaltningsmässigt sett är ganska klart och ekonomin är som den är, men vi kan inte ta bort viss medborgargrupp deras grundlagsskydd bara beroende på ekonomiska konsekvenser. Då är vi ute på en farlig väg.

 

Det är också säkert riktigt att ansökningarna under en övergångsperiod kommer att öka i antal, men, som ordföranden också nämnde i sitt anförande, det är en fyrstegsraket innan vi har kommit fram till detta. Av sakens natur är det säkert så, som jag ser det, att i initialskedet kan det bli lite mera omfattande ansökningar och även kostnader för samhället, men på sikt när systemet har blivit inarbetat kommer dessa uppslitande tvister i framtiden att undvikas, kanske helt minimeras. Det blir nämligen så, om det går som vi har tänkt från liberalernas sida, att när registreringsförfarandet är klart finns det ett register, dit en tänkt köpare är skyldig att gå och titta och så ser man att här finns det en fornlämning, okej, du vet om det, du har inte någon rätt till ersättning mera, du är i god tro;  det är samma förfarande som gäller i fastighetsregistret, när man köper hus, tomter, att man kollar inteckningarna.

 

De uppslitande tvisterna och debatten som vi har haft kommer hoppeligen att utgå, i alla fall minimeras till antalet när ett sådant här förfarande, med dessa registreringar, har startat upp. Jag anser också att i förlängningen är även fornminnena den stora vinnaren i detta. De kommer inte att bli bortglömda eller som vi har hört här t.o.m. kanske ha förstörts, vilket jag hoppas att inte stämmer, men sådana signaler har vi fått. Det är också så att alla fornlämningar berättigar inte till ersättning. Det var just den nämnda fyrstegsraketen som man skall gå igenom för att komma till det slutresultatet och i sista hand är det domstol som avgör ersättningsbeloppet.

 

Som ordföranden Anders Eriksson sade är en lagstiftning som strävar till att vi skall processa och se hur det går fel lagstiftning - med lagstiftning skall vi undvika processer, det är själva kungstanken i hela rättssystemet vi har.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Ltl Roger Eriksson sade i sitt anförande 25.4.2005, som han också citerade i dag, att ”alla inskränkningar i markägarens rättigheter måste regleras i lag och ske mot ersättning”. Det låter som om ltl Roger Eriksson underskattar kostnaderna eftersom målsättningen med ltl Roger Erikssons argumentering är att markägarna skall få ersättning.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag underskattar inte de ekonomiska kostnaderna, men jag har på känn att reservanterna kanske överskattar dem. Som jag just sade kan vi inte undvika detta. Grundlagen säger att det är klart så; ett ingrepp i den privata äganderätten kräver ersättning. Att fokusera på ersättningsbeloppen är alltså lite felaktigt. Vi bör hålla oss till vad som är politiskt och juridiskt riktigt och det här är en följd av detta. Och, som jag sade i mitt anförande, jag tror också att rädslan för att det skall bli höga, stora och många ersättningar är överdriven.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Fru talman!

Jag har också varit med i den här processen i ett halvår och vad jag har förstått av sakkunskapen är det ingen som kan säga exakt vad slutsumman kommer att bli. Vilka slutsatser vi drar är naturligtvis enligt vilken synpunkt vi har. Det får vi väl återkomma till, men jag tycker att det låter som en kraftig underskattning av samhällets kostnader.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är uppenbart att vi har olika åsikter om uppskattningen av de ekonomiska konsekvenserna. Det är väl också så att vi kommer aldrig att kunna få det exakt på förhand hur det kommer att landa, men, som jag tidigare sade, själva den biten är inte den mest väsentliga i detta lagstiftningsarbete som vi nu utför.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henrik Lagerberg:

Herr talman!

Jag är en av reservanterna till stora utskottets betänkande och jag har funderat på olika saker i betänkandet. En logisk kullerbytta som jag har funderat på är: ”Ändringsförslaget motiveras med att utskottet anser att fornlämning inte kan strykas från registret annat än om registreringen varit felaktig och att utskottet erfarit att anteckningarna om fornlämningarna har fortsatt såsom tidigare också efter det att registret infördes 1.9.1999.”

 

Som jag har förstått det har motionärens andemening varit att fornlämningsregistret inte har varit lagligt och det har inte haft någon rättsligt bindande verkan och därför har man föreslagit att allt skall göras om. Jag har lite svårt att förstå att de tidigare fornlämningarna skall beaktas när de ändå anses olagliga och har genomförts på fel sätt. Det är någonting som jag har funderat på.

 

När det gäller uppskattningen av kostnader och personalförstärkningar vid museibyrån för den fortsatta behandlingen av dessa ärenden i framtiden är det naturligtvis en massa subjektiva uppfattningar. Jag tycker att majoriteten i utskottet något underskattar kostnaderna. Sakkunskapen har inte kunnat presentera någon slutsumma, men man har också sagt att det kommer att kosta pengar i framtiden.

 

Med detta som grund har jag hela tiden varit av den uppfattningen att landskapsregeringen skall bereda frågan om övergångsbestämmelser i normal vanlig ordning. Det kändes som om stora utskottet gärna ville förekomma landskapsregeringen med en egen utredning; jag känner att den egna utredning inte är till fullo och därför är jag reservant. Jag skulle vilja ha mera kött på benen i den här frågan än det som stora utskottet har lyckats komma fram till. Därmed vill jag att ärendet skall gå tillbaka till landskapsregeringen för ytterligare överväganden. Det finns för många osäkra moment i den här frågan när det gäller övergångsbestämmelsebiten och de kommande kostnaderna.

 

Lagtinget har ett stort ansvar för detta och det är lagtinget som skall se till att resurserna och pengarna finns till framtida ersättningskrav från markägarna samt att det inte skall drabba museibyrån på något sätt i deras dagliga verksamhet.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Kulturminister Gunell – var hon nu befinner sig – pekar på att det var en ny strategi som stora utskottet har slagit fast och hon ville på något sätt mellan raderna påstå att det betänkande som stora utskottet har tagit skulle innebära att Åland inte mera skulle respektera Valettakonventionen; hon ville peka på att vi var knutna till Valettakonventionen. Det är självklart att vi är knutna till den och  det finns enligt mitt förmenande ingenting i stora utskottets betänkande som står i strid med Valettakonventionen. Jag vill ta upp igen vad jag sade när vi förra gången presenterade vårt betänkande: ”Stora utskottet kom snabbt fram till att det finns ingen orsak att försämra skyddet för fasta fornlämningar, men lagstiftningen behöver kompletteras för att tillgodose fastighetsägarnas berättigade och grundläggande rättigheter på ett bättre sätt.” Man försöker nu få det till att det är fullständigt svart eller vitt, men det är inte riktigt på det sättet.

 

Minister Gunell sade också att de ekonomiska konsekvenserna inte var klarlagda. Hon hade sina dubier, men det var lagtinget som bestämde. Hon hävdade att de sakkunniga har kommit fram till mångdubbelt högre belopp. Men jag ställde själv i inledningen av ärendet frågan till minister Gunell hur det riktigt var med sakkunskapen sist och slutligen, och detta gjorde jag med anledning av det brev som undertecknades av Gunell själv den 16.11.2005, där man ställde frågor till museiverket i Helsingfors om de absolut mest enkla saker som jag ser det: hur gör man med det, hur gör man med det?! Detta gjorde att jag blev lite frågande till sakkunskapen. Jag tycker ändå att minister Gunell försöker skrämma upp lagtinget med att visa att nu måste magasinen förstoras och man måste ha juridisk hjälp när man skall till domstolen med ärendena, man måste ha större personal. Att vi noterar att det  behövs förstärkning med en person var efter att vi hörde dem som berördes på museibyrån. Det var inte så alldeles lätt, men jag frågade gång på gång och jag tror att också övriga medlemmar i utskottet kan bekräfta att det var en person som man behövde för att klara av själva registreringen.

Socialdemokraterna har i flera repliker pekat på att beredningen av detta ärende inte har gått till på ett rätt sätt utan det skulle vara en i sedvanlig ordning normal beredning, som man sade, och det blir ”oöverskådliga konsekvenser”. Vi hörde lagberedningschefen, herrar Lagerberg och Beijar var själva närvarande, och vi förde en diskussion om på vilket sätt bedömer man på lagberedningen de ekonomiska konsekvenserna i den här typen av lagstiftning. Märk väl, det går inte, som jag har sagt tidigare, att sätta någon fast prislapp, att okej, är det en inskränkning för någon markägare så är det 8.000 euro per hektar, punkt slut! Det är inte så för det står i lagen att man har rätt till ersättning om man drabbas av en olägenhet som inte är ringa. Det är förstås beroende på vad marken i fråga skall användas till, som jag också har sagt, är det skogsbruk, är det jordbruk, är det byggnation, vad handlar det om.

 

Det är riktigt att det är svårt att få en klar uppfattning om de ekonomiska konsekvenserna av den här typen av ärenden, visst är det så! Därför var det så viktigt att föra ett resonemang, att hur gör man på lagberedningen när man bedömer de ekonomiska konsekvenserna? Svaren var, ltl Christian Beijar får rätta mig om jag har fel, att man gör en bedömning som är så realistisk som möjligt i och med att det inte finns några färdiga prislappar. Man gör en bedömning som är så realistisk som möjligt och det är just den bedömningen som vi har gjort i stora utskottet. Jag vädjar till lantrådet som sitter här också, att man nu ser till att man inte försöker uppförstora problemen på det sätt som den ansvariga ministern Gunell gjorde, utan det är viktigt att man ser sakligt på detta. Framför allt: hade registreringen gjorts på ett korrekt sätt från första början, det är faktiskt så pass allvarligt att det är fråga om ifall lagstiftningen har följts. Det sägs i lagen från 1.1.1999 att det bl.a. skall finnas en arbetsordning när man gör registreringen. Den arbetsordningen har ännu inte i dag uppgjorts. Det fanns ingen annan lösning än att registreringen görs om igen, om man skall få det här ärendet på rätt bog. Det är faktiskt så att det som man har ställt till själva får man nu reda upp och det tror jag att man har all anledning att förhålla sig ganska ödmjuk till och inte uppförstora konsekvenserna. Vår realistiska bedömning går ut på att ersättningsanspråk kan komma att framställas i vissa enstaka fall, det är så, men det är inte några 1.700 ersättningsanspråk eller 130 miljoner euro som vi pratar om, det är fullständigt befängt!

 

Ltl Lagerberg sade att majoriteten har gjort en logisk kullerbytta när man säger att ingenting kan strykas ur registret annat än om det är registrerat på ett felaktigt sätt. Så står det, och det är sant, det är som jag redan har sagt en gång att hade detta gjorts korrekt från första början hade vi inte behövt ha detta bekymmer. Ltl Lagerberg sade att han vill ha mera kött på benen, men vi har frågat gång på gång i utskottet: Vilka frågor är det som man önskar få klarlagda? Svaret har alltid varit detsamma som nu, att det här skall tillbaka till landskapsregeringen! Det är bra för landskapsregeringen att ha lagtingsledamöter bakom sig som har ett stort förtroende för regeringen att de faktiskt har större förtroende för den än vad de har för sig själva! Det är trots allt en bedömning som skall göras av de ekonomiska konsekvenserna; om lagberedningen gör det eller om landskapsregeringen eller om stora utskottet gör det, har egentligen inte så stor skillnad, utan det gäller att få en så bra bedömning som möjligt. Vi hävdar att vi absolut har gjort en så realistisk bedömning som vi kan göra. Det vi har varit oroliga över är, just på grund av att ärendet har varit lite inflammerat, om jag uttrycker mig så, att hade det gått tillbaka till landskapsregeringen så sedan hade vi inte sett röken av det förrän det hade varit val igen! Därför tror jag att vi gjorde mycket bra lösning i stora utskottet, som jag nu hoppas att lagtinget omfattar.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson är säkert van att hantera jorden från sin profession som jordbrukare, men han är heller ingen arkeolog. Det är också så att jag gör ingen uppförstoring av den här frågan och jag kan inte bedöma om stora utskottet gör en förminskning, men det är min känsla att ni gör en förminskning av hela ärendet. Man nämner att registreringen tar en person i anspråk, men man nämner ingenting om vad utredningarna och undersökningarna kommer att kosta, inte heller någonting om vad konsekvenserna blir för de ersättningar som sedan utdöms i domstol. Här har inte utskottet ett tillräckligt underlag. Det är min bedömning, och jag förstorar eller förminskar inte utan jag försöker lyssna på sakkunskapen i det här ärendet.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Än en gång! Den här ändringen av lagen som stora utskottet har lyckats i relativt stor enighet utmejsla går just ut på att lagen skall bli klarare och att inte samtliga ärenden, när det uppstår en konflikt mellan markägandet och myndigheternas intresse att bevara de fasta fornlämningarna, skall sluta i domstolsprocesser. Det är det som är väldigt viktigt. Minister Gunell säger att hon inte kan bedöma de ekonomiska konsekvenserna. Det har jag full respekt för. Jag har också sagt ärligt, att inte kan jag sätta någon hundraprocentig prislapp på att det här kommer det att kosta, punkt slut! Vi har absolut inte, det kan jag försäkra lagtinget, försökt förminska detta utan vi har försökt göra en så realistisk bedömning som möjligt, och det har vi ganska långt varit eniga om.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Herr talman!

Det är just fråga om vad som är realism i det här ärendet, och det återstår att se. Det vet varken stora utskottets ordförande eller jag. Men det är klart att man vid fattandet av beslut behöver ha någon slags uppfattning om konsekvenserna, någon slags prognos eller bedömning som vilar på saklig grund, och den upplever jag att saknas i det här skedet i den här frågan.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det finns en sak som är ganska intressant och som ltl Roger Eriksson var inne på. Vi diskuterar de facto en grundlagsenlig rätt. När man hör minister Gunell låter det ibland som att om inte vi vill ersätta markägarna när de blir drabbade av olägenheter, så behöver vi inte göra det, men det är faktiskt inte så enkelt utan vi pratar om en grundlagsenlig rätt.  Jag uppfattade att majoriteten i lagtinget ville ha en bedömning av: vad är realistiskt, vad är rimligt, om jag använder det uttrycket. Och, visst, det återstår att se, men vi har också – vi skulle inte vara ansvarsfulla annars om vi tog framställningen rakt av utan att veta någonting – på basen av den sakkunskap som finns, den kunskap vi har inhämtat själva, gjort en bedömning som har landat vid det här att vi tror inte att de skräckscenarion som har målats upp flera gånger kommer att inträffa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Min replik tangerar lite det senaste replikskiftet. Men ltl Anders Eriksson talar om att man gör en bedömning som är så realistisk som möjligt. Jag delar inte hans uppfattning i den frågan och det tycker jag också att diskussionen visar beträffande de ekonomiska konsekvenserna, det är bara antaganden att det är fråga om ett fåtal eller några som eventuellt begär ekonomisk ersättning. Det finns de facto siffror som är hiskeliga och som man inte vill säga i det här sammanhanget som utgår från att om ägarna skulle begära ersättning för bara 10 procent av fornlämningarna skulle det bli väldeliga summor. Därför menar vi att frågan är om de ekonomiska konsekvenserna är för oklar och därför vill vi att landskapsregeringen fortsätter att bereda ärendet. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag vet, värderade ltl Christian Beijar, jag har hört det många, många gånger under resans gång, att ni anser att landskapsregeringen är klokare än vad lagtinget är när det gäller att bedöma, märk väl, för landskapsregeringen kan inte heller göra något annat, den kan bara bedöma, det finns inget färdigt facit, men det finns en grundlagsenlig rätt som är intressant att höra om socialdemokraterna representerar och det finns också en princip om att man skall vara lika inför lag, det är också intressant att höra om man respekterar det. Det är det väsentliga i det här sammanhanget. Men, märk väl, det finns ingen rätt per automatik för någon markägare att bara skicka ett brev till museibyrån så kommer det hur mycket pengar som helst på posten! Det är en ganska invecklad process och det var därför jag tyckte att det var väsentligt att gå igenom den i början så att man skulle förstå hur det fungerar.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson är just inne på den fråga som kräver att man har en grundligare beredning och det politisks systemet är att landskapsregeringen bereder ärendena inför lagtinget och så tar lagtinget beslut.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag har nämnt det förut och jag nämner det igen, med risk för att bli tjatig, att när det gällde t.ex. polislagen hade man åsikten från regeringspartiernas sida att man ville få igenom den lite snabbare. Därför ägnade man sig åt ett ganska omfattande lagberedningsarbete i lagutskottet. Då stod nämligen regeringspartierna bakom det, då var det okej, medan det i det här ärendet aboslut inte gick att påskynda och det handlar helt enkelt om att man ser olika på saker och ting beroende på var ärendet kommer från! Det väsentliga är dock att alla borde vara lika inför lagen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson är inne på att domstolsväsendet inte skall bli någon svängdörrssystem dit man springer dagligen, och det har det inte varit när det gäller fornminneslagen som vi har i kraft i dag i vårt örike heller utan det är högst få fall som har varit i domstolsväsendet. När det gäller lagstiftningen i Sverige och Finland har jag inte kunnat se sådana här övergångsbestämmelser som har öppnat upp ånyo möjligheten för markägarna att få fornlämningar omregistrerade och kunna begära retroaktiv kompensation sedan 1670-talet. Det är ganska unikt för oss på Åland när det gäller det! När det gäller lagstiftningen kan jag bara nämna om hyreslagstiftningen på Åland. Det finns tre stycken sådana i kraft, beroende på när man har flyttat in i fastigheten gäller lagstiftningen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är riktigt som ltl Lagerberg säger, att tack och lov har inte så många ärenden varit inne i domstolsväsendet, men det var faktiskt ltl Lagerberg själv som gång på gång talade för att det var synd att inte flera ärenden har prövats, så man fick lätt uppfattningen att det var på det sättet ltl Lagerberg ville hantera de här frågorna, medan majoriteten i stora utskottet absolut inte ville det. Jag har nu frågat den socialdemokratiska gruppen tre gånger: Är det viktigt att medborgarna är lika inför lagen och är det viktigt att man respekterar de grundlagsenliga rättigheterna? Varför kan man inte svara på en så väsentlig fråga!

 

Ltl Henrik Lagerberg, replik:

Herr talman!

Vi har jobbat med den här frågan i stora utskottet. Vi har klart uttryckt att vi är för de grundlagsenliga rättigheterna. Vad vi är oeniga om är övergångsbestämmelserna som stora utskottets majoritet nu vill sätta i kraft retroaktivt sedan 1670-talet. Vi motsätter oss att man inte bereder den här frågan bättre. Vi tror på landskapsregeringen att de har sakkunniga tjänstemän som kan bereda de här frågorna på ett bra sätt. Vi tror på landskapsregeringen i den här frågan.

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jo, det har framgått att socialdemokraterna tror på landskapsregeringen! De facto har den värderade regering vi har trampat vatten bra många år när det gäller den här problematiken och någon gång måste vi komma till vägs ände. Jag är ändå glad för att man säger att man respekterar de grundlagsenliga rättigheterna och att man är lika inför lagen, men, märk väl, ltl Lagerberg, det är just därför vi måste ha övergångsbestämmelser – annars behandlas markägare olika beroende på när fornlämningen i fråga har påträffats. Därför är det så väsentligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Vi befinner oss i en litet ovanlig situation på flera olika sätt, dels därför att vi har ett ärende som egentligen borde ha behandlats för länge, länge sedan, redan i början av nittiotalet skulle den frågeställning som nu håller på att komma till en final egentligen ha retts upp i dåvarande landskapsstyrelser och lagting. Så har inte blivit fallet och det är bara att beklaga. Jag och alla andra som har varit ansvariga under de här åren får ta på oss det ansvaret för att så inte har blivit fallet.

 

Nu behandlas det här ärendet inte på ett som man kan kalla normalt sätt genom att det kommer en framställning från landskapsregeringen och den behandlas i lagtinget, utan ärendet behandlas utgående från en lagmotion i ärendet. Det är också lite ovanligt, men sådan är verkligheten ibland i det politiska och parlamentariska livet. Det som också är lite ovanligt i det här ärendet är att de partier som står bakom regeringen har positionerat sig på olika sätt: socialdemokraterna har valt att lägga en reservation till ärendet och dess behandling i stora utskottet, medan det parti som jag själv representanter, Åländsk Center, har valt att förena sig med de övriga och bilda en majoritet som går in för att godkänna förslaget och motionen, såsom den föreligger i dag för beslut. Varför man har gjort det från Åländsk Centers sida är nog den grundläggande respekten för den privata äganderätten som på något sätt har tagit överhanden över de andra överväganden som man måste göra som ett regeringsparti och att man vill komma till ett slut och få ordning och reda egentligen. Det är det som jag tror att alla egentligen syftar till med denna lite ovanliga process som vi har genomgått och genomgår just nu.

 

Det som det nu finns olika åsikter om är de s.k. övergångsbestämmelserna och att man på ett normalt sätt från landskapsregeringens sida skulle ha kommit med en värdering av vad det kommer att få för ekonomiska konsekvenser och eventuella övriga konsekvenser. Nu har det gjorts bedömningar från stora utskottets sida och det görs  också från lagtingets sida, om det blir ett beslut i dag.

 

Det är vår uppgift från landskapsregeringens sida att verkställa lagtingets beslut och leva enligt den lagstiftning som vi har. Jag kan försäkra ltl Anders Eriksson att vi kommer inte att uppförstora eller göra några sådana försök utan jag har personligen fått känna på den nuvarande lagstiftningens avigsidor, det tror jag att alla i den här salen, både ledamöter och åskådare är fullt medvetna om, så jag tycker att det skulle vara bra om vi kommer till en fungerande lösning som alla kan känna att man kan leva med och som känns rättvis, både ur de privata markägarnas synvinkel och också ur samhällets och det allmännas intresse. Det blir nu så i praktiken att om det blir ett beslut här, vilket jag utgår från att det blir i enlighet med stora utskottets förslag, så kommer en verklighet att inträffa och det är den verkligheten som vi har att förhålla oss till i landskapsregeringen och de ekonomiska konsekvenserna och övriga konsekvenser kommer vi naturligtvis att återkomma hit till lagtinget med och beskriva i kommande tilläggsbudget eller i ordinarie budget – att det blir någon form av konsekvenser verkar alla vara överens om. Däremot finns det olika uppfattningar om de blir stora eller om de blir små, men nu blir det verkligheten som vi får hantera på det här sättet och jag tror att om man skall försöka hitta någonting positivt i detta, så är det bra att man försöker på något sätt få ett värde på våra fornminnen, att det är någonting som faktiskt också har ett ekonomiskt värde och att man vill bevara det för eftervärlden. Det tror jag att den här processen kommer att leda till.

 

Det är precis med den här lagstiftningen och med den här verkställigheten som med allting annat att vi måste tillsammans, både landskapsregeringen, förvaltningen och markägarna i slutändan använda oss av sunt förnuft, så jag tror nog att det här kommer att gå ganska bra.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag vill tacka lantrådet Roger Nordlund för de utfästelser han gav att inte landskapsregeringen kommer att blåsa upp de här problemen så att de blir större än vad de skulle behöva vara. Jag blev lite orolig när jag hörde företrädare för regeringen tidigare, men jag tyckte det var bra. Jag tyckte också det var renhårigt av lantrådet att ta sitt ansvar för de problem som har varit. Det kanske inte är lantrådet Roger Nordlunds eget fel utan kanske lagstiftningens fel, men, ändå, han har varit lite osynlig i den här debatten tidigare, så jag är glad över att han dök upp och att han gav dessa utfästelser. Det skall bli spännande att se vilken bedömning regeringen kommer fram till när det gäller de ekonomiska konsekvenserna, men jag upplever i varje fall att efter långt och segt arbete ser vi någon slags resultat för en gångs skull här i lagtinget och det känns bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar:

Herr talman!

Helt kort. Jag kunde inte svara i replik till ltl Anders Eriksson, så därför måste jag begära ordet så att det klart kommer fram. För det första vill jag säga, att vi har inte ifrågasatt övergångsbestämmelserna. Ltl Anders Eriksson gjorde sken av att vi skulle ha ifrågasatt dem. Det är inte det vi har gjort utan det är tillvägagångssättet för utarbetandet av övergångsbestämmelserna.

 

Jämförelsen med polislagen görs nu och då i diskussionen. Lagutskottets vice ordförande ltl Ragnar Erlandsson beskrev alldeles utmärkt hur vi hade gått tillväga i lagutskottet när det gällde polislagen och det var så, eftersom vi har delad behörighet landskapet och riket, att vi ville samla det till en enda lag. Det var en mix mellan riket och Åland som vi fick in under en enda lag för att kunna effektivera och förbättra polisens verksamhet när det gäller att utgå från lagstiftningen.

 

Herr talman!

Jag blev lite grann betänksam när lantrådet sade att i alla fall får vi ekonomiskt värderade fornminnen. Det är väl det som är ett bekymmer. Jag förstår grundtanken, men när man s.a.s. möjliggör en ekonomisk värdering för 1.700 fornminnen, så finns det möjlighet att man utsätter fornminnena för en uppenbar risk att utnyttja situationen genom att kräva att antingen skall de utgrävas eller så skall man få ekonomisk ersättning.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag borde inte begära replik utan vi borde rösta så att vi skulle få det här ärendet ur världen, men ltl Christian Beijar säger att han inte har ifrågasatt övergångsbestämmelserna. Man har inte heller ifrågasatt lagtexten i 2 §, det har vi hela tiden varit helt eniga om och överångsbestämmelserna har han inte heller ifrågasatt, säger han. Men det var just det som inte lagtinget kunde omfatta förra gången och därför gick ärendet tillbaka till stora utskottet. Om jag aldrig har förstått förut vad socialdemokraterna riktat har ifrågasatt, så förstår jag det ännu mindre just nu i varje fall!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

När det gäller övergångsbestämmelserna framgår det alldeles tydligt att vi vill att landskapsregeringen skall utarbeta ett nytt förslag.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jo, jo, det är sant i och för sig! Men vi ansåg i majoriteten i stora utskottet redan första gången att vi hade dessa frågor klarlagda. Nu har vi dem klarlagda ytterligare, i den mån det kan göras; vi har i varje fall fått en större majoritet bakom oss. Men jag har gång på gång frågat socialdemokraterna: vilka frågor; om man inte har svaren är det väl ändå rimligt att man har frågor, att vad är det som vi ytterligare skall klarlägga i stora utskottet? Men det har aldrig kommit något annat svar än att det skall tillbaka till regeringen, punkt, slut! Då är det inte så lätt att svara på frågor som inte ställs!

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

Jag kan bara upprepa det som framgår av reservationen, att det är ett otillräckligt beslutsunderlag och de ekonomiska konsekvenserna kan vi inte överblicka.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs ikraftträdelsebestämmelserna, där stora utskottet vid fortsatt behandling inte omfattat lagtingets beslut vid andra behandlingen. Lagtinget kan antingen godkänna stora utskottetsbeslut till ikraftträdelsebestämmelser eller vidbli sitt tidigare i andra behandling fattade beslut. Till övriga delar upptas lagförslaget inte till behandling. Stora utskottets förnyade betänkande ligger till grund för behandlingen.

 

Föreläggs ikraftträdelsebestämmelserna.

 

Ltl Christian Beijar: Herr talman! Jag föreslår att lagtinget vidblir sitt tidigare fattade beslut.

 

Ltl Henrik Lagerberg:  Fru talman! Jag understöder ltl Christian Beijars förslag.

 

TALMANNEN: Diskussionen är därmed avslutad. Under diskussionen har ltl Christian Beijar, understödd av ltl Henrik Lagerberg, föreslagit att lagtinget skulle vidbli sitt tidigare fattade beslut. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som omfattar stora utskottets förslag röstar ja, de som röstar enligt ltl Christian Beijars förslag att lagtinget skulle vidbli sitt tidigare fattade beslut röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Ltl Henrik Lagerberg: Fru talman! Jag ber om öppen omröstning.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm: Talman! Jag ber att få understöda förslaget om öppen omröstning.

 

TALMANNEN: Öppen omröstning är begärd och har understötts och kommer därför att verkställas. Jag ber ltl Roger Eriksson och ltl Carina Aaltonen att biträda vid omröstningen.

 

Upprop.

 

Talmannen borta,  Gun Carlson: ja, Eliasson: ja, Eklöw: ja, Roger Eriksson: ja, Aaltonen: nej, Grönlund borta, Jansson: avstår, vtm Ehn: avstår, Eklund: ja, Anders Eriksson: ja, Lindqvist: avstår, Beijar: nej, Sjöblom: nej, vtm Viveka Eriksson: ja, Sune Mattsson: ja, Englund: ja, Jan-Erik Mattsson: ja, Lindström: ja, Erlandsson: ja, Thörnroos: ja, Åke Mattsson: ja, Perämaa borta, Sjögren: ja, Lagerberg: nej, Winé: nej, Karlström: ja, Lindholm: ja, Sundman borta, Boman: ja.

 

Lagtinget har med 18 ja-röster, 5 nej-röster och 3 nedlagda beslutat att omfatta stora utskottets betänkande.

 

Lagförslagets andra behandling är avslutad.  

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Finansutskottets betänkande nr 6/2005-2006 angående plan för kortruttssystem gällande skärgårdstrafiken. (M 1/2005-2006).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Kostnadsutvecklingen inom skärgårdstrafiken har lett till landskapsregeringen ser över möjligheterna att fortsätta med en god och ännu bättre skärgårdstrafik men ändå hålla kostnadsökningen på en rimlig och hållbar nivå. Ett meddelande om en utveckling av kortruttstrafiken har varit länge efterfrågat och har nu legat i finansutskottet ett tag.

 

Det har framförts för det mesta och i stort sett rätt likartade politiska synpunkter om att dels förbättra skärgårdstrafiken, dels få den mera kostnadseffektiv och diskussioner om konkurrensutsättning, privatisering, affärsverk m.m. har med jämna mellanrum varit återkommande men så icke i utskottet den här gången och inte heller i meddelandet särskilt mycket.

 

Finansutskottet har koncentrerat sig på det föreliggande meddelandet från landskapsregeringen, speciellt när det gäller kortruttstrafiken och Föglötrafiken och det är det vi nu skall diskutera, även om timmen har blivit rätt sen.

 

Vi har kunnat läsa i meddelandet att trafiken bör utformas så att en hållbar servicenivå kan upprätthållas för bofasta, för näringsliv, för turister, besökare och för att utvecklingen i skärgården inte skall bli negativ. Vi kan också läsa att speciellt driftsutgifterna tenderar att öka och landskapsregeringen fram olika förslag.

 

Beträffande kravet på uppgradering av färjtonnaget enligt EU-direktivet 98/18 har utskottet flera gånger uppmanat landskapsregeringen att föra diskussioner med representanter för statsmakten om tillkomsten av direktivets ikraftträdande. Utskottet har fått uppgifter att det här gjordes utan att man hörde landskapsregeringen och därför borde ansvaret för finansieringen av uppgraderingen ligga hos statsmakten.

 

Finansutskottet har insett att oavsett hur skärgårdstrafiken kommer att utvecklas så kommer stora investeringar att krävas och därför efterlyser utskottet en långsiktig generalplan för hela skärgårdstrafiken. Målsättningen bör vara att planera förenklingar i trafiken så att det blir färre angöringar och kortare färjpass. I utskottet är vi väl medvetna om att detta kräver stora investeringar i form av nya färjfästen, nya färjor, nya broar, bankar, förnyade vägnät och möjligen tunnelbyggen. Varje investering som görs måste i alla fall vägas mot minskade driftsutgifter, dvs. nyinvesteringar som görs får inte göra driften dyrare, sådana nyinvesteringar får helt enkelt inte göras. Trafikbehovet måste hela tiden bedömas utifrån skärgårdens olika synpunkter, önskemål och behov.

 

Utskottet anser att trafiken skall möta näringslivet, inklusive turismens behov av person- och varutransporter, såväl internt inom skärgården som mellan skärgården och fasta Åland och riket, dels tillfredsställa kommuninvånarnas behov av kommunikation. Trafiken skall stöda social samvaro i skärgården och också ungdomarnas behov av att delta i olika idrotts- och kulturaktiviteter m.m. skall beaktas. Behovet av trafik är mycket mångfasetterat och skiljer sig rätt mycket bland olika invånare i skärgården.

 

Eftersom ett tunnelbygge till Föglö är ett så omfattande projekt och så betydelsefullt, t.o.m. avgörande för hur en kommande generalplan skall se ut så har utskottet lagt ner mycket arbete och tid på att utreda det.

 

I syfte att skaffa kunskap om undervattenstunnlar för vägtrafik har utskottet genomfört en studieresa till Hitra kommun i Norge, där Hitratunneln finns. Hitra är en ö i Trondheim-området som nu har tunnel till fastlandet och dessutom en annan tunnel till en annan ö, Fröya, längre ut; på Hitra bor ungefär 6.000 invånare. Hitratunneln är världens djupaste undervattenstunnel, lägsta punkt 264 meter under havsytan. Norges erfarenheter av tunnelbyggen, både ovan jord och under vatten, är ansenliga, kanske störst i världen och norsk tunnelexpertis jobbar också med tunnlar på Färöarna och på Island.

 

Många människor känner stor respekt och i många fall både rädsla och obehag för tunnlar och speciellt otäckt tycker många att det känns med undervattenstunnlar. Den här problematiken berördes också i Norge. Det har hållits kurser för att stöda de osäkra när det gäller tunnelfarande och det finns trots det ett litet fåtal som inte vill åka i tunneln. Det finns ju människor som inte sätter sig i flyg heller av samma skäl, dvs. rädsla. Jag själv är inte överdrivet förtjust i tunnlar men kan gärna erkänna att efter en dag i Hitratunneln och i ungefär 50 kilometer i andra tunnlar, så insåg jag att det hela var synnerligen odramatiskt. Det var ingen skillnad att åka i tunnel ovan jord eller under vatten, för man känner inte av att man är här eller där. Dessutom var det dåligt väder med snöstorm och det var mycket enklare att åka i tunnel än att åka utanför tunneln; det kändes mycket säkrare och tryggare inne i tunnlarna.

 

Ändå har utskottet noga tagit reda på hur säkerheten kan garanteras i undervattenstunnlar. Det visade sig att man i Norge inte bygger separata räddnings- eller evakueringstunnlar, utan i stället satsar på att bygga in säkerhet i tunneln. EU har givit vissa rekommendationer, inte direktiv, i de här frågorna. Både i Finland och Sverige bygger man till största delen evakueringstunnlar eller räddningstunnlar. Men Norge har i stället skapat standardkrav som bygger på de erfarenheter man har gjort efter att ha byggt ca 1.000 kilometer tunnlar, och av dessa 1.000 kilometrarna är ungefär 50 kilometer undervattenstunnlar och endast en räddningstunnel, alla andra är enkla tunnlar.

 

Bland standardkraven kan nämnas minst 40 meter berggrund mellan havsbotten och tunneltak, krav på lutning i tunneln, ca 6-7 procent, tunnelns storlek i förhållande till trafikintensiteten, ljus. Vi lärde oss att belysningen i tunneln är synnerligen viktig. Nödtelefoner, friskluftsintag, fläktar som kan styras och ändra riktning på luftintag, utblåsning, man kan ändra intag och utblåsning vid eventuell brand- eller rökutveckling, man skall ha vändplatser för bilar, brandutrustning, vattenpumpar m.m.

 

Som vi också skriver i betänkandet har det visat sig enligt statistiken att olycksrisken i de norska tunnlarna är lägre än i den övriga vägtrafiken.

 

När det gäller den fasta förbindelsens effekt på samhällsutvecklingen i Hitra kommun erfor utskottet att utflyttningen från kommunen har avstannat sedan tunneln öppnades för trafik. Man talade om bättre tillgänglighet, stark tillväxt, speciellt inom näringarna som var i huvudsak fiskodlingar, turismen, ökad köpkraft och större biltäthet. Men på grund av bristen på statistik från kommunens sida kunde inga slutsatser dras beträffande nyetableringar, men det konstaterades att det befintliga näringslivet har dragit stor nytta av förbindelsen.

 

Trafiken genom tunneln översteg prognosen så pass att man kommer att kunna avsluta avgiftssystemet tidigare än beräknat, eftersom avgifterna för tunnelgenomfarten endast skall täcka investeringen och inte driften. Redan 2003 visade statistiken att beträffande bilar var utfallet 29 procent bättre än prognosen, passagerarna var 16 procent fler än prognosen och intäkterna totalt 22 procent bättre än prognos.

 

Under beredningen av tunnelfrågan kunde utskottet konstatera att man från landskapsregeringen utrett olika alternativ så gott som man kan utan en geologisk undersökning som tar reda på berggrundens art, bottentopografi och utskottet stöder den undersökning som måste göras innan man kan ta ställning till om ett tunnelbygge är genomförbart och ekonomiskt försvarbart.

 

Vi skall titta på tunnelalternativen som vi har angivit i betänkandet.

 

 

 

 

 

 

 

 

Från början har landskapsregeringen presenterat två alternativ och utskottet ville också att man skulle titta på ett tredje alternativ. Vi har som första alternativ det s.k. södra alternativet som går från Bråtto-området till Lemland, man är nära Vessingsbodavägen. Det andra alternativet är väg från Lumparland, Svinö-Björkö. Man skulle där behöva en landsvägsbro (prickarna i det norra alternativet) och den skall också gå under Järsö, Apotekarfarleden, så behövs det en landsvägsbro med minst 18 meters frihöjd, om man skall kunna passera med båt under bron och så behövs det ny väg och vägbankar, vägbankar till Märgskär. Det tredje alternativet som man räknade ut blev en längre tunnel och en högre kostnad.

 

 

Under besöket i Norge och med hjälp av de olika handlingar vi har fått i detta ärende har vi också lärt oss, som jag redan sade, att ett standardkrav är att det skall vara minst 40 meter mellan havsbotten och tunneln. Här på bilden ser vi tunneln. Eftersom tunneln inte får vara mera än 6-7 procent – då blir det för brant – måste tunnelmynningarna vara på lämpligt avstånd från havsytan, från stranden, om vi säger så. Detta gör att man i många fall kommer väldigt långt upp på land med tunnelmynningarna. Vi är inte säkra från utskottet att det andra alternativet över Märgskär och Gripö är lämpligt, för vi vet inte ens om man kommer ner på rätt ställe. Dessa frågor måste också redas ut. Om man teoretiskt säger att man har kanske 20 djupt och stranden är brant, bråddjup, så skall man lägga till åtminstone 40 meter, kanske 50, så har man närmare 70 meter och skall man då ha en lutning som är mellan 6-7 procent kommer man upp på land mellan 700 meter och 1 kilometer. Det här är någonting som man kanske inte tänker på från början, det var åtminstone nytt för de flesta av oss i utskottet.

 

Vi lärde oss också att en utredning blir dyr, förstås. Man undersöker den geologiska berggrunden, man undersöker topografin, hur botten ser ut och vi vet att det kostar någonting mellan 3 och 7 procent av de totala kostnaderna. Utskottet anser därför att det vore fördelaktigt om man kunde bestämma sig för det ena alternativet och utskottet har stannat för att föreslå att man borde börja med det södra alternativet, ändå med den reservationen att vi inte kan veta om det är möjligt. Vi tycker att det södra alternativet är bättre trots att många i Föglö kanske ändå tycker att de gärna skulle vilja komma upp i Degerby med tunneln, som man har sagt åt mig. Man säger sig att man vill upp i Degerby och tror att det är bara att köra till stranden och sedan dyka ner under vattnet, men det kan alltså inte bli fallet. Vi tror att alternativ 2, det norra alternativet, med den höga bron för båttrafiken, för turisterna, kommer att helt dominera bilden i Degerby. Alla bankar som man måste göra är också rätt stora ingrepp i miljön. Skillnaden i vägsträckning, enligt vad vi har erfarit, är ungefär 4-5 kilometer. Det är inte större skillnad. Vi är också medvetna om att vägsträckningen måste förnyas och en väg byggas ny helt och hållet. Trots det vågar vi oss på att föreslå att vi skulle från utskottet förorda alternativ ett, det södra alternativet.

Vi har också konstaterat att man har möjlighet att söka EU-stöd för projekteringen .Vi vet och har skrivit om att enligt den kommande programperioden kan det här bli klart först i början av 2007, men trots det uppmanar vi landskapsregeringen att genast eller i höst börja planera upphandlingen så att man kan starta själva projekteringen i början av år 2007 därför att EU-programmet kommer att tillåta att man kan betala retroaktivt för åtgärder som har startats efter 1 januari 2007. Utskottet säger också att vi vill man gör undersökningarna oberoende om man kan erhålla stöd eller inte, så landskapsregeringen bör satsa på den här undersökningen.

 

Vi tror i det eniga utskottet att det är omöjligt att gå vidare med en stor generalplan för skärgårdstrafiken och kortruttstrafiken om man inte en gång för alla löser frågan om man skall ha en tunnel eller inte.

 

När det gäller finansieringen av tunneln har vi konstaterat att vi anser att de lägre driftskostnaderna för tunneln jämfört med nuvarande kostnader för Föglötrafiken gör att investeringen kommer att finansieras genom inbesparingar. Därför tycker vi att det är skäligt med en undersökning.

 

Utskottet har inte tagit ställning till meddelandets skrivningar om exemplet med ett finansieringsbolag av något slag för att finansiera byggandet, eftersom det under hörandets gång framfördes viss tveksamhet huruvida EU-stödreglerna kommer att medföra svårigheter för framtida deltagande i kostnader för drift eller andra saker. Det här tror vi från utskottet att bör utredas mera innan man kan ställning.

 

En annan viktig fråga som utskottet har diskuterat är huruvida det här kommer att påverka ekonomin för Föglö. Vi har konstaterat att enligt landskapslagen om bosättningsstrukturgrupper är Föglö en skärgårdskommun och är placerad i bosättningsstrukturgrupp 1. Så länge de finns i lagen råder inget tvivel om att Föglö fortsättningsvis är en skärgårdskommun. Det står ingenstans i lagen att en kommun som har fast förbindelse inte mera kan vara en skärgårdskommun. Men samtidigt är det bra att man också kommer ihåg att landskapsandelssystemet bygger på bosättningsstrukturgrupperna, och allmänna landskapsandelarna, andelarna för utbildning, kultur, socialvård m.m. bestäms av grundbestämmelsen om bosättningsstruktur. Utskottet anser dock att det är skäl att landskapsregeringen, ifall det blir en tunnel, i god tid fattar beslut om att Föglös status säkerställs på det ena eller det andra sättet. Vi är medvetna om att en förändring i statusen, dvs. om man skulle lyfta bort Föglö ur bosättningsstrukurgrupplagen, skulle medföra negativa ekonomiska konsekvenser för Föglö. Därför tror vi att det är bra om man undersöker det.

 

När det gäller själva finansieringen rekommenderar vi inte samma typ av avgiftsfinansering som man har i Norge, där man som jag berättade finansierar en stor del av investeringen genom avgifter för tunnelåkande. Vi föreslår att man bygger upp det på samma sätt som man har i dag, dvs. föglöbor och övriga skärgårdsbor betalar som man gör i dag, kanske en högre avgift, men systemet föreslår vi att tillsvidare skall vara detsamma. Det gäller också för andra skärgårdskommuner som berörs av tunneln och mer eller mindre blir tvungna att åka i tunneln, de kommer inte att ha något annat val. Jag tror att det här också är en fråga som kräver en hel del diskussion.

 

Trafikmeddelandet handlade inte så mycket om norra linjen. Det efterfrågades rätt mycket i debatten om hur norra linjens trafik skall fortgå. Utskottet har inte bara åkt till Norge, utan utskottet åkte också norra linjen och tittade på trafiken och diskuterade trafiken i såväl Kumlinge som i Brändö. Enligt vad vi beskriver i betänkandet är det viktigaste att norra linjen skall fortsätta eftersom den är så nödvändig för att fylla behovet av trafik mellan Vårdö, Kumlinge och Brändö. Vi tycker att det skall fortsättningsvis vara en viktig del av landskapstrafiken.

 

Vi talar som första åtgärd att Bäröprojektet skulle utredas så att man skulle få bara ett färjfäste totalt på Kumlinge för de stora färjorna och då skulle det gå via Bärö. Sedan skulle man ta sig till Enklinge via linfärja. Samma sak diskuterade vi om Brändö. Man skulle utreda om man möjligen kan ha endast ett färjfäste i Brändö och det förutsätter naturligtvis fast förbindelse till Lappo, fast förbindelse i en eller annan form. Det här tror vi att är sådant som kanske skall synas i den kommande generalplanen.

 

Vi upplevde när vi var på besök ”längs norra linjen” att det fanns en oro för att norra linjen skulle upphöra, men det är inte utskottets mening.

 

Vi ser här på kartan hur linjerna går. Södra linjen påverkas naturligtvis til viss del av kommande tunnel.  Det är ett färjfäste till för stora färjan och sedan Hummelvik. Det är slutmålet enligt utskottet. På södra linjen bli det också förändringar. Gör man en så stor åtgärd som en tunnel skulle innebära blir det naturligtvis förändringar för södra och tvärgående linjen, det är ofrånkomligt och alla förändringar kanske inte kommer att applåderas. Så är det också när man bygger nya vägar på land; ibland drar man dem bakom hus, framför hus och man får nya infartsvägar osv. Här blir det naturligtvis också vissa förändringar.

När det gäller tvärgående linjen skall den fortsättningsvis utgå från Överö via Sottunga. Vi tror också att det kan vara skäl att utreda om det är möjligt ekonomiskt, praktiskt, att gå via västra Sottunga till södra Seglinge för att sedan gå vidare med linfärjan till Snäckö och sedan över Kumlinge. Det är ett alternativ som vi anser att bör synas i en kommande generalplan. Den andra problematiken som uppstår är när Kökarfärjan kommer att dras till Hastersboda för att kunna köra rätt över Föglö; då måste Husö och Kyrkogårdsö garanteras trafik.

 

Landskapsregeringen föreslår i meddelandet att man skall inrätta en helt ny linje för 1,5 miljoner euro per år och det säger nej till. Finansutskottet anser inte att det här blir en bra lösning för då har man just förlorat vad man vann med ett tunnelbygge och minskade driftsutgifter för Föglötrafiken, precis det som vi sade i början att man inte skall göra.

 

Under hörandets gång fick vi uppfattningen att sträckningen mellan Harparnäs och Hastersboda är ganska orealistisk när det blir vinter, höst- och vårstormar; då måste man gå upp en annan väg och det kanske förlänger färjpasset med någonting mellan 5 och 10 minuter. Då är vi igen nära Kyrkogårdsö och kan anlita den färjan för beställningstrafik och Husö-Sottunga måste förbindas på något sätt; utskottet har inte någon riktigt färdig lösning för det utan säger att man skall utreda på vilket sätt man kan utnyttja den tvärgående linjen. Det här är någonting som utskottet lämnar tillbaka till landskapsregeringen.

 

Utskottet anser också att i den efterfrågade kommande generalplanen, som vi hoppas att landskapsregeringen kommer med, på bättre sätt än i meddelande skulle tydliggöras på vilket sätt och i vilken turordning andra nämnda förändringar skall genomföras, alltså förändringarna på norra linjen och södra linjen.

 

I den generalplan som skall komma bör också beslutet om tunnel eller icke tunnel vara klart eftersom det hänger ihop med resten av planeringen.

 

Med hänvisning till det sagda föreslår finansutskottet att lagtinget måtte anteckna sig landskapsregeringens meddelande till kännedom och samtidigt bringar utskottets betänkande till landskapsregeringens kännedom.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Jag vill börja med att tacka finansutskottet och finansutskottets ordförande dels för ett väldigt bra betänkande och dels för en jättefin presentation. Jag tycker att vi fick en bra bild av hur utskottet har tänkt sig detta. Jag tycker också att man har gjort ett väldigt gediget arbete från utskottets sida. Det hör inte till vanligheten att man gör studiebesök både till Norge och Kumlinge! Vad jag har förstått hann ni också på det studiebesöket besöka ltl Raija-Liisa Eklöws lotsstuga, så det var många flugor i smällen, som man brukar säga!

 

Jag tycker också att resonemanget som utskottet för och som också ordföranden förde om tunnelbygget till Föglö blev klargjort. Vi fick hemskt mycket detaljer från utskottets sida, ett jobb som jag tycker att landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson borde ha gjort i stället för utskottet! Han kanske tänker jobba med det i fortsättningen, men det kunde ha funnits mera detaljer om detta i meddelandet. Jag tycker också att det är bra att man har gått in för att inte undersöka i första hand två alternativ. Det är självklart att det kommer att kosta extra medel, så det är bra att man har satt prioritetsordningar.

 

Södra alternativet föreslår utskottet och det är också liberalernas syn att man skall börja med utredningar om det. Vi anser nämligen att där är de bästa miljöaspekterna. Det är precis som vi såg på kartorna att det norra alternativet, som går ner en bit från Degerby, innebär ganska stora miljöingrepp genom att man skall banka så mycket och framför allt den stora bron som skulle gå över det s.k. Spättarhålet, som dels skulle förstöra landskapsbilden väldigt mycket men också skulle innebära inskränkningar i en gammal segelled; även om man har tänkt sig en ganska hög bro så skall man ändå tänka på att det kan gå ganska stora skutor genom Degerby och det skulle på olika sätt bli ett hinder för dem.

 

Visst finns det personer som säger att man skulle vilja komma upp med tunneln i Degerby och man är väldigt orolig för att Degerby försvinner som centralort och man blir på sidan om, men faktum är att de styrande i Föglö, styrelse och fullmäktige, har hållit på i olika omgångar och utrett de här frågorna och har också föreslagit det södra alternativet. Då var det aktuellt att göra ett kortruttsalternativ, ett kortare färjpass. Man ser på kartorna här att det allra kortaste färjpasset blir mellan Bråttö och Lemland. Det innebär förstås att man också på det alternativet måste göra ingrepp i naturen genom att det blir viss ny vägdragning, vilket alltid är bekymmersamt men ändå nödvändigt i det här fallet.

 

Jag har en fråga som jag inte fick klart från betänkandet. Det här med lätt trafik är en fråga som ofta ställs: hur går det med cyklar, traktorer, måste man ändå ha en skild färja? Det har jag lite oklart om vad man fick för besked i Norge.

 

En annan regionalpolitisk aspekt är, om man börjar titta på de olika alternativen och kanske också tvärgående linje får en annan linjedragning, att Lumparland blir lite på sidan om och det kan jag tänka mig att man i Lumparland funderar över. Det är hemskt viktigt att ändå Långnäs finns kvar för de stora färjorna, så att vi inte börjar dra om de farlederna också.

 

Utskottet säger att man skall utreda skärgårdsstatusen när det blir en fast förbindelse. Det tycker jag att man skulle kunna sätta igång direkt och göra från landskapsregeringens sida, både när det gäller Föglö men också Vårdö med tanke på att det också diskuteras en bro till Vårdö. Vad skulle det innebära för Vårdö och Föglö kommuner och på vilket sätt påverkar det t.ex. rättviseaspekten sett ur Eckerös synvinkel, där man också en gång i tiden har bundits ihop med bro? Det skulle jag uppmana landskapsregeringen att sätta igång med omedelbart.

 

Jag tycker också att det är mycket bra att finansutskottet har tagit ett helhetsgrepp om skärgårdstrafiken. När vi strävar efter ett kortruttssystem så skall vi se på hela skärgårdstrafiken, alltså att man skall ha en långsiktig generalplan, som man säger och därför är det bra att man också har tittat på norra linjen och funderat på vilka åtgärder som behövs där. Vi från liberalernas sida skriver under alla förslag om linjfärjan mellan Åva och Jurmo samt Bäröprojektet, de har vi pratat om förut och lyft f0ram. Det är så att Bäröprojektet innebär ett förkortat färjpass med 15-20 minuter, det har säkert utskottet fått beskrivet och det innebär också en angöring mindre. Nu skall man angöra både Kumlinge och Enklinge. Det är självklart att när vi strävar efter effektivitet och inbesparingar med kortruttssystem skall vi utnyttja alla de här åtgärderna.

 

Jag är inte på det klara med hur utskottet har resonerat när det gäller bro från Prästö till Vårdö. Det är också en sak som landskapsregeringen bör ta in i den långsiktiga planeringen.

 

Jag förstår att det har framkommit signaler om att man är orolig om det skall bli bara en stamlinje i skärgårdstrafiken, skall också norra trafiken ledas över Föglö. Utskottet har fångat upp den oron och faktum är att när detta remitterades framkom i debatten sådana synpunkter, så därför förstår jag att människorna ute i regionerna är oroliga därför att det har kommit sådana politiska signaler, och det är mycket bra att utskottet nu tydliggör att det skall finnas två stamlinjer, en norra och en södra. Det är precis som utskottets ordförande sade att det behövs för en massa olika orsaker, men också att norra Åland knyts ihop med norra skärgården och riket; det är inte alls bra för enskilda människor eller för näringslivet om man skulle ta bort den linjen och framför allt för Vårdö tror jag att det också skulle ha ganska negativa konsekvenser.

 

För liberalerna är det verkligt positivt att man har gått in för de två stamlinjerna och att man går in för det södra alternativet. En fråga har slutligen om detta med tvärgående. Jag har en viss oklarhet i hur man ser det. I liberalernas trafikprogram har vi understrukit att färjpassen skall vara korta och det skall inte finnas parallella linjer. Jag tycker att det inte framkommer riktigt klart om tvärgående skall gå ända till Långnäs. Det naturliga vore ändå att tvärgående binder ihop norra och södra skärgården och sedan har man huvudlinjerna för södra och norra. För Sottunga, Husö och Kyrkogårdsö måste man försöka hitta smidiga lösningar för att de har upplevt det så att de kommer lite på sidan om ifall södra linjen går via Föglö. Men skall leda Sottunga via Föglö måste man också bygga en bro över Prästösund. Det har inte framkommit av betänkandet.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Den lätta trafiken skall inte ha någon egen färja utan den skall transporteras på något fordon, om det är fråga om cyklar, på bussar eller liknande. När det gäller annan tung trafik går den genom tunneln, också traktorer. Också farlig last gick genom tunnlar i Norge helt normalt, men om man vill kan man förlägga transporten till tider med låg trafikbeläggning; man behöver inte ha specialarrangemang för det.

 

Utskottet anser nog att Långnäs inte kommer att behövas mera utan den trafiken leds via Överö över Föglö. När det gäller Bärö är det riktigt att 20 minuter per tur kan sparas in, om man inte behöver gå in annat än till Bärö med färjan.

 

Utskottet anser att Prästöbron är någonting som kan skjutas på framtiden. Den skall säkert byggas någon gång, men vi anser att många av de här åtgärderna är mycket viktigare.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är förstås så att när landskapsregeringen gör upp en sådan här långsiktigt ”generalplan” har också utskottet sagt att man skall göra satsningarna stegvis och i en speciell beslutsordning. Då borde också bron finnas med i den långsiktiga planeringen.

 

Jag glömde också ställa en fråga om att endast ett färjfäste skall finnas på Brändö. Det måste ändå finnas två färjfästen, ett i Åva och ett i Björkö, är det inte så?

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Naturligtvis skall Åva färjfäste finnas kvar. Tanken är att man i framtiden skall försöka förbinda Lappo med Brändö och då blir det bara ett färjfäste på den sidan, om vi säger så.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag reagerade just på den frågan eftersom det egentligen blir två färjfästen i Kumlinge, eftersom Björkö hör till Kumlinge!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

 

Ltl Veronika Thörnroos:

Fru talman!

Jag vill rikta ett stort tack till finansutskottet som på ett föredömligt sätt arbetat med det meddelande som landskapsregeringen lämnat. Det är glädjande att finansutskottet har satt så stor dignitet och lagt ner så mycket arbete på skärgårdstrafiken. Ibland i lagtingsdebatter brukar några av oss som bor och verkar i skärgården anklagas för att det enda vi tänker på är skärgårdstrafiken och i mångt och mycket så är det väl sant, men skärgårdstrafiken är så oerhört viktig för oss som lever och bor där dagligdags, så stort tack för ert arbete i finansutskottet!

 

Det som jag tycker att är otroligt klokt är finansutskottets tankegångar när det gäller en generalplan. Om man tittar tillbaka under en tidsperiod på ungefär tio år på de förslag som landskapsregeringen har presenterat och de debatter som förts i lagtinget, så finns det hur många alternativ som helst framtagna för hur skärgårdstrafiken skall lösas, mycket beroende på den politiska sammansättningen i landskapsregeringen och också på ledamöternas intresse för skärgårdsfrågor här i lagtinget . Därför skulle det vara oerhört viktigt att man seriöst, målmedvetet och långsiktigt framför allt satte sig ner från landskapsregeringens sida och började ta fram generalplanen. Och för att denna generalplan skall få så stor genomslagskraft som möjligt finner inte jag det helt omöjligt att även oppositionen skulle ha möjlighet att delta i det arbetet. Jag tycker nästan att det skulle kunna vara rimligt med tanke på de investeringar som vi står inför att man har så stor bredd som möjligt bakom beslutet. Huruvida det sedan tas emot av landskapsregeringsledamoten Karlsson vågar jag inte säga, men att döma av minen från salen nu var det tydligen inget bra förslag, men vi får väl se!

 

Föglötunneln upptar en stor del av trafikmeddelandet, mycket beroende på att det är enorma investeringskostnader som vi talar om. Det står i betänkandet: ”Mot bakgrund även av detta är det motiverat att ta fram en långsiktig generalplan för hela skärgårdstrafiken.” Vi vet att tunnelprojektet skall inledas och jag tycker det är bra att man får fram fakta: hur mycket kommer denna tunnel att kosta, hur stor blir vår investering, vad sparar vi in på driften? Det är väldigt viktigt att detta utreds före man börjar bygga tunneln och det är också finansutskottets bedömning. ”Ett av de projekt som bör prioriteras är att ta fram ett beslutsunderlag som är tillräckligt för att bedöma om det är tekniskt och ekonomiskt möjligt att anlägga en tunnel till Föglö.” I finansutskottets betänkande är detta väldigt nära kopplat till generalplanen. Det oaktat anser jag att man kunde börja arbeta med en generalplan redan nu. Om det nämligen mot förmodan skulle visa sig att tunnelbygget inte kommer att inledas står vi fortsättningsvis kvar på nollpunkten. Landskapsregeringen har tidigare utrett möjligheterna att förkorta färjpasset till Föglö och komma ner till en restid på ungefär 12 minuter, och det är också någonting som bör beaktas i det fortsatta arbetet.

 

När det gäller huruvida vi har möjlighet att få EU-pengar för tunnelbygget tycker jag att utskottet resonerar  helt rätt. Det här faktaunderlaget måste vi ha för att kunna fatta beslut och då tar vi fram det. Får vi EU-medel för det är det bra, får vi inte, så tar vi fram det ändå. Det är rätt och riktigt.

 

När det gäller norra linjen är det helt korrekt som sagts av andra talare att det förekommer en viss oro i den norra delen av skärgården. Man känner att ett tunnelprojekt till Föglö kanske kommer att sluka så mycket pengar att man lägger ner norra linjen helt enkelt och från Brändös sida får man köra över Föglö för att sedan komma vidare in till staden. Det är en oro som jag delar. Jag vet att det finns lagtingspolitiker fortsättningsvis som tycker att det är ett bra förslag, och man har rätt att tycka så, men det är glädjande att det är ett enigt finansutskott, även inkluderat socialdemokraterna, som stöder att norra linjen skall finnas kvar i dess nuvarande form.

 

När det gäller förslaget om att bygga vägbankar och linfärja till Åva är det en alldeles genialisk lösning som borde ha aktiverats för länge sedan. Tittar man på landskapsregeringens meddelande ser man att driftskostnaderna i dagsläget ligger på 250.000 euro, varav den övervägande delen är löner, väldigt lite är bränsle och underhåll. Den totala investeringen för byggande av väg, bank och linfärja skulle vara 3,5 miljoner euro. Skulle man då ha möjlighet att använda en redan befintlig färja är man nere i 2 miljoner och det är en investering som betalar sig på väldigt kort sikt.

 

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det finns kanske några små fragment i detta meddelande som för mitt eget personliga vidkommande inte hade behövt vara med, men det är så i politiken att man får ge och man får ta och tillsvidare tycker jag inte att jag har behövt böja min nacke för mycket, stort tack till finansutskottet!

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är en bra idé som ltl Veronica Thörnroos kommer med att man skulle förankra projektet lite bredare i lagtinget. Det är ett projekt som sträcker sig över väldigt många år och majoriteter kommer och går. Jag skulle säga att landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson har ett väldigt bra underlag i finansutskottets betänkande och jag tror att han gärna också tar de kloka synpunkter som vi i oppositionen kan ge för det fortsatta arbetet.

 

När det gäller oron som finns i norra skärgården och kanske också på norra Åland kan det finnas en viss oro för att det skulle bli bara en stamlinje, så är nog inte bara att man är rädd för att pengarna slukas till en tunnel utan jag tror faktiskt att det är de politiska signalerna som har utgått från huset, också från regeringspartier. Det är kanske där som man bör föra diskussionen.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Huruvida oron som finns i norra skärgården utgår från regeringspartierna eller inte är svårt för mig att svara på. Jag kan bara tala för mig själv och för Åländsk Center. Vår ambition har varit och är fortsättningsvis att norra linjen skall finnas kvar. Eftersom det nu har kommit som ett förtydligande från alla regeringspartier är det väl bra, det får vi vara tacksamma för och anteckna det till kännedom och så är saken klar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

Fru talman!

Som slutord i mitt anförande i samband med presentationen av kortruttsmeddelandet sade jag följande: ”Nu har landskapsregeringen gjort sitt och nu  hoppas jag också att lagtinget ställer upp och gör sitt.”

 

Fru talman!

Man kan med fog konstatera att lagtinget genom finansutskottet har hörsammat landskapsregeringens vädjan och önskemål. Finansutskottets ordförande Gun Carlson hade en mycket presentation av utskottets arbete. Extra glad blir man då man kan konstatera att hela finansutskottet har varit enigt i sitt betänkande. Med det vill jag ge signalen som sades här att man skulle ha en generalplan som skulle ha en bred förankring i lagtinget. Det har jag naturligtvis ingenting emot i och med att det här omspänner så många val och så många regeringar; då är det bra om hela lagtinget kan ligga bakom en sådan generalplan. Det måste vi ta åt oss och fundera på hur man skulle kunna få det till stånd.

 

Fru talman!

Tyngdpunkten i finansutskottets betänkande är en tunnel till Föglö. Finansutskottet anser i likhet med landskapsregeringen att en geologisk undersökning bör göras för att få reda på om det är försvarbart att bygga en tunnel. Det här är mycket bra då vi en gång för alla får se om det är möjligt att bygga en tunnel rent ekonomiskt och också kanske praktiskt. För Föglö och Kökar skulle en tunnel betyda oerhört mycket. Antagligen är detta projekt ett måste för att regionen skall kunna överleva. En tunnel till Föglö skulle betyda att många arbetsplatser skulle uppstå i regionen. En pendling till och från Kökar skulle vara möjlig; en pendling till och från Föglö skulle underlättas oerhört. På samma sätt som den faståländska glesbygden fick sin livsnerv genom omfattande ombyggnader av huvudvägar och glesbygdsvägar skulle Föglö och Kökar också få sin livsnerv.

 

Ett problem som har varit uppe och som finansutskottets ordförande tog upp är trafiken till  Sottunga, Husö och Kyrkogårdsö som vi i landskapsregeringen hade en lösning på. Vi tyckte att den skulle lösas för att inte den regionen skulle få sämre trafik. Det här är man lite tveksam till i finansutskottet och vi skall fundera vidare på det här problemet. Men problemet är inte speciellt nytt utan det man har vetat sedan långt tillbaka att man måste göra någonting åt detta och i vårt förslag hade vi alltså en skild linje. Men vi skall analysera vad finansutskottet har skrivit och vi skall också analysera vad som sägs här i debatten och så får vi se hur vi löser det. Det viktiga är att regionen Sottunga, Husö, Kyrkogårdsö inte får en sämre trafik utan att man får en lika bra trafik som i dag.

 

Förkortning av färjtrafiken på norra linjen är också nödvändig och här har finansutskottet tydliga åsikter som vi i landskapsregeringen måste beakta. Då tänker jag på Åva-Jurmotrafiken, att vi där skulle ha en linfärja i stället för en frigående trafik, jag tänker på Bäröprojektet med ett färjfäste i den regionen, jag tänker också på Lappo och Torsholma, en linjfärja mellan Härö och Lappo. Det här skall vi också diskutera och fundera vidare på hur man kan gå vidare, men vi har tydliga signaler här och det verkar som om man i debatten håller med finansutskottet.

 

Med detta korta anförande vill jag bara säga att vi kommer att noga analysera finansutskottets betänkande och vi kommer förstås också att följa debatten här i salen och återkommer i kommande budgeter under den här regeringsperioden för att konkretisera åtminstone en del av det som finns med i betänkandet.

 

Ltl Brage Eklund:

Fru talman!

Egentligen har jag inte så mycket att tillägga till de tidigare talarna. Jag hade i princip kunnat understöda dem; vtm Viveka Eriksson sade mycket av det som jag tänkte säga, men jag måste ändå ta tillfället i akt och tacka finansutskottets ordförande Gun Carlson för den presentation hon gjorde av betänkandet. Hon gjorde det väldigt utförligt och det visar att finansutskottet verkligen har satt ner mycket tid för att göra ett bra arbete.

 

Jag tänkte ändå beröra några punkter. Det är den långsiktiga planeringen och en eventuell generalplan över hela skärgårdstrafiken. Det tycker jag att är väldigt viktigt om man på sikt skall få ett helhetsgrepp över skärgårdstrafiken och också få ett grepp över de ekonomiska investeringarna samt vad det innebär. Alla investeringar måste stå i relation till vilken nytta man kan få av dem. Det är säkert lätt att lägga ut mycket pengar, men det skall sedan i slutändan genom ekonomisk nytta för själva trafiken och för skärgårdsborna – jag tänker på tidsmässig nytta.

 

Jag tänkte också på frågan om Föglö kommuns status. Det är viktigt att man utreder att Föglö  kommun verkligen är medveten om vad man går in i när man tar ställning till om man vill ha en tunnel eller inte. Min personliga tro är, utan att ha några utredningar till grund, att man får en så pass stor inflyttning och kommer att vinna så mycket på att få denna förbindelse; det blir en helt annan möjlighet att ta sig till Föglö och Föglö kommun som bosättningsort kommer att bli mycket, mycket mera attraktiv. Om det skulle bli så i framtiden att det blir en golfbana byggd i Föglö är den helt beroende av att det kommer en tunnel.

 

Finansutskottet har också tagit ställning till att framföra ett tunnelalternativ. Det är bra att utskottet har bestämt sig för att föra fram ett huvudalternativ. Vad det sedan kommer att resultera i får väl tiden utvisa och sedan får man ta ställning till om man går vidare till ett andra alternativ om det är så att det här inte visar sig gynnsamt.

 

Vi från Ålands Framtid sade i samband med remissen av meddelandet att om det inte beviljas EU-pengar förväntar vi oss att landskapet oberoende gör en utredning så att man får bort detta tyckande från dagordningen och att man har klarlagt om det finns en möjlighet.

 

En punkt som jag saknar, som jag påpekade också förra gången, var att man skulle ha haft en ekonomisk analys eller kalkyl över vad alla investeringar innebär. Finansutskottet borde åtminstone ha satt sig in i de siffermässiga investeringarna och vad det kan innebära. Jag kan förstå att det kan vara svårt för finansutskottet, men det kan man kanske tänka på när man går in för en sådan här långsiktig planering och gör upp en generalplan att man i samband med det också får fram siffermässiga utredningar i stora drag vad en sådan här satsning kan innebära. Annars kan det vara svårt att sätta sig in i helheten vad investeringar i skärgårdstrafiken på sikt innebär.

 

Med dessa ord tackar jag finansutskottets för betänkandet.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är riktigt att finansutskottet inte alltför mycket har nämnt olika summor som kommer att gå åt för detta. Det är ganska vanskligt. Det finns beräkningar från landskapsregeringen när det gäller tunneln; tunnelkostnaderna finns i det ursprungliga meddelandet och de är så rätta som de kan vara i dag när man ingenting vet, eftersom det är tunnelns djup, som jag försökte beskriva, som tilll mycket stor del kommer att avgöra, eftersom ju djupare tunneln går desto längre blir tunneln. Jag kan berätta att världens djupaste tunnel, Hitra, går bara en och en halv kilometer under vatten, men genom att djupet är så stort blir den ändå nästan 6 kilometer lång och det är det här som avgör kostnaderna och det här vet vi ingenting om.  Därför är de beräkningar som finns i landskapsregeringens meddelande så korrekta som de kan bli i det här skedet och vi hade ingen anledning att söka mera rätta siffror. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Jag har all förståelse för att det kan vara svårt för finansutskottet att få fram siffror. Jag vet att när meddelandet debatterades förra gången efterlyste jag mera ekonomiska siffror i samband med själva  meddelandet. Det är väl det man behöver fundera på i fortsättningen, att när man presenterar en plan över trafiken man också får fram ekonomiska siffror. Det skulle också ha varit bra som ett alternativ att veta om anslutningsvägar också, vad det kan röra sig om i cirkatal när man bestämmer sig för vilket alternativ man tar. I framtiden tror jag nog att det är bra när man kommer med meddelanden att det också finns en siffermässig plan på vad det kan innebära.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Jag vill inte förlänga debatten mera utan det som jag har tänkt säga har blivit sagt, men jag vill från socialdemokraternas framföra vårt tack för ett mycket bra betänkande och framför allt också en bra presentation av utskottets ordförande.

 

Viktigt frågor som vi tycker att har tagits upp i diskussionen är bl.a. kommunstatusen angående Föglö och generalplanediskussionen. Det är en väldigt viktigt fråga just när det gäller diskussionen kring tunneln.

 

I övrigt har, som sagt, det mesta blivit sagt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Ärende nr 6:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga om upphandling av externa lagberedningsresurser. (EF 13/2005-2006).

 

Ärendet avförs från föredragningslistan eftersom frågeställaren ltl Danne Sundman skriftligen återtagit sin enkla fråga nr 13/2005-2006.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7 och ärende nr 8:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående rökfritt i landskapets offentliga lokaler.  (HM nr 37/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående förbud mot tobaksrökning på restauranger och matställen. (HM nr 51/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § arbetsordningen att motionerna nr 37 och nr 51 behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter till varandra. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson: Fru talman! Jag föreslår att ärendena nr 7 och nr 8 bordläggs till plenum den 29 maj.

 

Ltl Brage Eklund: Fru talman! Jag understöder ltl Åke Mattssons förslag.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 29 maj har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till plenum den 29 maj.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående landskapet som huvudman för ungdomsmissbruk. (HM nr 38/2005-2006).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Ansvaret för bekämpning av missbrukarproblem bland ungdomar ligger nu på kommunerna. Det här är en sak som kanske har vissa fördelar, men ser man till helheten har det mest nackdelar. I de flesta av våra kommuner finns endast en socialsekreterare anställd och den personen ansvarar för att kommunen skall tillhandahålla många olika tjänster från barnomsorg till äldreomsorg. Detta gör att vård av ungdomar som hamnar i missbruk kanske man inte har den specialkompetens för som man behöver ha olika sammanhang. Det kan också vara svårt att ha en helhetssyn vad det finns att tillgå för olika vårdformer.

 

Vården kan även i enskilda fall vara väldigt kostsam, vilket kan leda till stora överskridningar av en kommuns budget. I en liten kommun kan det också vara svårt att tillgodose ungdomarnas anonymitet och integritet i och med detta. Samtidigt kan konstateras att det i landskapet finns många olika huvudmän med resurser som innehar kunskaper och kompetens vad som gäller just ungdomsmissbruk. Här kan nämnas bara några exempel som missbrukarvården, ungdomsenheten, fältarna, barn- och ungdomspsykiatrin, men det finns många olika, sjukhus osv.

 

Möjligheten att samarbeta med de olika resurserna finns naturligtvis redan nu, men det är tidskrävande för en enskild kommun att hitta de rätta och bra formerna och modellerna för varje enskild individ. Det är svårt att behålla kompetensen som man skaffar sig då det också är flera huvudmän inblandade och det är olika sammanhang.

 

En samordning av befintliga resurser under en huvudman skulle höja kvaliteten i vården av ungdomar med missbrukarproblem. Det här skulle också på lite längre sikt ge betydligt lägre kostnader för samhället i stort.

 

Landskapsregeringen bör nu ta på sig ansvaret för en enhetlig och välfungerande vård för ungdomar med missbrukarproblem. Genom att överföra behörigheten från kommunerna till landskapet skulle vi få en hållbar modell där enskilda individers trygghet och rättssäkerhet skulle säkerställas samtidigt som befintliga resurser skulle nyttjas på ett rationellt sätt.

 

Med anledning av det jag har framfört föreslår vi motionärer att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om en översyn och revidering av lagstiftningen som berör behörighetsfördelningen vad gäller vård av missbrukande ungdomar i syfte att överföra ansvaret från kommunerna till landskapet.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson nämnde i sitt anförande att genom en samordning av dessa resurser blir det betydligt bättre. Av dessa resurser är det då enbart missbrukarvårdens ungdomsenhet som ltl Åke Mattsson syftar på eller är det flera? I motionen står det ”ett rationellare sätt”. På vilket sätt menar ltl Åke Mattsson att det genom förslaget i motionen skulle bli ”ett rationellare sätt”?

 

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag menar naturligtvis att alla enheter och alla områden som vi har skall samordnas, att man skräddarsyr s.a.s. att varje enskild individ vet vilka resurser, vilka behov den har. Man kartlägger vilka resurser det finns på Åland just nu så att man får en samordningseffekt på det sättet. Naturligtvis blir det en resursinbesparing. Som det är just nu ute i kommunerna knäar våra socialsekreterare under väldigt tunga arbetsbördor, att de där utifrån skall jobba med missbrukarna och engagera sig i det här anser jag att är fel användning av resurserna. Man borde direkt föra missbrukarna över till ungdomsenheten.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Men i dagens läge är det ungdomsbehandlarna som har hand om ungdomarna. Socialsekreterarna är föredragande i nämnd osv. men inte så mycket annat. Därigenom tror jag inte att den stora belastningen på socialsekreterarna är, det finns mycket annat som man behöver se på. Läser man motionen vill man också bara plocka bort ungdomsenheten men hålla kvar för vuxna. Vad händer sedan när ungdomarna har blivit vuxna? Skall de gå tillbaka på kommunen?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Ser man till helheten i motionen är det små saker som man angriper här. Jag har varit mest ute efter integriteten, hela kostnaden för kommunen. Man blir utmålad för att ha kostat så och så mycket för den egna kommunen osv. Det är ett väldigt stort problem för missbrukaren. Man kan inte bortse från vad socialsekreteraren säger, att det här är en tidskrävande uppgift som man har i samband med dessa ungdomar. Vad gäller de äldre missbrukarna följer man naturligtvis upp som man också gör från ungdomsenheten så att man har ungefär samma system som i dag, men jag anser att det inte finns någon anledning att köra ut det här fram och tillbaka till kommunerna och sedan in till ungdomsenheten igen, utan missbrukarproblemen kan polisen eller andra områden föra direkt ut till ungdomsenheten, där de har kompetent personal som s.a.s. skräddarsyr deras behandling direkt och kostnaden kommer att ligga landskapet till last. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Det här är frågor som är väldigt aktuella i landskapsregeringen nu. Vi jobbar med frågorna i en arbetsgrupp och vi träffas tätt, kan man säga och mycket har kommit fram under den här tiden, åtminstone som jag har blivit klokare på. Jag tror att vi alla i den här gruppen har lärt oss en hel del av varandra framför allt men också att se till framförhållningen. Jag vill inte i det här skedet säga absolut ja eller nej till frågan utan så långt har vi kommit redan nu, i och med att Ålands hälso- och sjukvård bygger ut vid sjukhuset när det gäller den psykiatriska sjukvården, att vi också där skall ha helhetsgrepp när det gäller missbrukarvården. Vem som sist och slutligen blir huvudman har åtminstone inte jag för min egen del bestämt ännu, för jag tror fortfarande att det finns möjligheter till samarbetsformer utan att landskapet övertar det, men det är möjligt att jag har fel.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det kanske inte är någonting som är rätt eller fel, utan det är är väl fråga om vad som är mest rätt. Det är väldigt bra att landskapsregeringen utreder det och går till botten med det. Det är mycket tacksamt att höra att ni tar frågan på allvar och jobbar hårt med den. Jag hoppas att ni kommer till ett bra beslut.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är många intressanta tankegångar som ltl Åke Mattsson för fram i sin hemställningsmotion. Jag skulle i alla fall vilja ha ett förtydligande rent ekonomiskt. Känner ltl Åke Mattsson till ungefär hur stor arbetsbörda våra socialsekreterare har? Vad talar vi om i timmar som i så fall skulle kunna lyftas av från deras ordinarie arbetstid? Det är väl så ltl Åke Mattsson tänker att om det här delområdet överförs till annan huvudman – i det här fallet landskapet – är det ganska rimligt att arbetstiden för de tjänstemän som finns ute i kommunerna minskar i motsvarande utsträckning?

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Naturligtvis blir det mindre landskapsandelar som går ut till kommunerna om landskapet blir huvudman. Hur mycket enskilda socialsekreterare arbetar med detta varierar naturligtvis från kommun till kommun, men så mycket vet jag att när man får en grav missbrukare i kommunen tar det väldigt mycket tid och det tar energi, man försöker hitta olika lösningar och finna former. Man reser t.ex. från vissa kommuner till Sverige för att titta på behandlingshem och man diskuterar olika saker. Man ställs inför föräldrars funderingar och krav och man ställs också inför barnen. Jag ser ingen funktion, jag ser inget självändamål att vi har socialsekreterarna med överhuvudtaget. Jag vet inte varför man är så intresserad av tanken på att till varje pris ha socialsekreterarna med. Har de någon lösning eller någon tillgång att tillföra som andra inte har?

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Inte förstår jag heller riktigt alla gånger varför socialsekreterarna har den roll som de har i det här. Det bygger förstås på gamla mönster. Drogproblematiken i vårt samhälle är ändå inte så gammal. När det gäller den ekonomiska biten tänker jag inte bara på landskapsandelsreformen, utan jag tänker på den faktiska arbetstiden, att är det så att man plockar bort ett kompetensområde från en tjänsteman inom kommunen och överför det till landskapet bör tjänstemannens arbetstid minska på något vis.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Som ltl Veronica Thörnroos mycket riktigt sade är det här ett nytt problem som har kommit. Det här är någonting som har påförts våra socialsekreterare som de inte har haft förut. Tar man bort det är jag är övertygad om att det finns andra saker som de kan prioritera i stället och andra saker som man kan lägga sin kraft på. Det är nog inte brist på arbete för någon socialsekreterare ute i kommunerna just nu, det är fullständigt övertygad om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Missbrukarfrågor är alltid frågor som berör. Är det någon man känner som blivit drabbad är man extra engagerad. Därigenom är det alltid en fråga som engagerar folk, ibland på både gott och ont.

 

Ltl Åke Mattsson vill att landskapet skall ta över missbrukarvården för unga. Det förvånar mig att en så insatt person som ltl Åke Mattsson föreslår detta. Jag förstår nämligen inte vinsten med det. I hemställningsmotionen nämns det: ”Genom att överföra behörighet från kommuner till landskapet skulle man få en hållbar modell där den enskilde individens trygghet och rättssäkerhet skulle säkerställas samtidigt som befintliga resurser utnyttjas på ett rationellare sätt.” Hur då?

 

Ser vi på ungdomsarbetet ingår misssbrukarvårdens ungdomsbehandlare i Mariehamns stad, där finns fältarna, där finns Tallbacken, där finns socialsekreterare. Detta team träffas regelbundet och diskuterar hur man enklast skall jobba. Samtliga instanser jobbar inom kommunen. Skall man då plocka ut dem från gruppen så kommer den gruppen att mista oerhört mycket sakkunskap. Som landsbygdskommun köper man tjänster av Mariehamns stad. Det viktiga är där hur man då skall börja plocka isär allt som jobbas ihop i många år! Där har vi A-klinikens personal som jobbar, missbrukarvårdens enhet och sedan stödboendeenheten. Vill då ltl Åke Mattsson flytta över missbrukarvårdens ungdomsarbetare som är tre stycken att komma in under landskapet, medan resten skall jobba under Mariehamns stad? Sammanlagt jobbar det tio personer i missbrukarvårdens enhet med A-kliniken och stödboendet tillsammans. Så jobbar också ungdomsbehandlarna och stödboendeenheten en hel del tillsammans för att ungdomen skall få så mycket hjälp som möjligt. Man byter också en massa oersättlig sakkunskap med varandra inom enheten under arbetstiden.

 

En annan sak som är en stor fördel är att alla i dag har samma chef och de kan lätt titta över resurser, komplettera varandra osv. Nu undrar jag vad som egentligen ligger mest bakom hemställningsmotionen, kommunernas ekonomi eller den missbrukande ungdomens bästa?

 

När man jobbar med ungdomar är det viktigt att samarbetet fungerar och då anser jag att samarbete mellan missbrukarvården och kommunen är det centrala. Det fungerar bra i dag, har jag förstått. Varför nu gå in och riskera det?

 

Många som vill få missbrukarvården inom landskapet menar att vård för behandlingshem kostar så mycket så att ett enskilt fall kan drabba extremt hårt mot kommunens budget och att det skulle pratas mycket om den personen. Men sedan ett par år tillbaka skall kommunen få ett understöd som man har jobbat fram som heter ”understöd till kommunerna för drogförebyggande arbete och missbrukarvård”; när man kommer upp i olika kategorier får man sedan understöd från landskapet, som faktiskt är ett initiativ från socialdemokraterna och är mycket bra just för att kunna förhindra sådant här.

 

Som jag har förstått det har behandlingar på behandlingshem minskat; genom Subuxone-behandlingen  kan man nu ta flera i öppen-vård-behandling och därmed jobba mycket mer med dem där. Eller, som en från missbrukarvårdsenheten sade, varför skulle vi inte börja satsa på öppenvården i stället och ge stöd för det?

 

Vi måste också se: vad är det personalen vill? Skall man nu gå in mot deras vilja och sätta in dem under landskapet och då rasera lite av vad man har jobbat ihop under många år? Det är inte modern personalpolitik, om man ser på en annan av liberalernas hemställningsmotion. Men det kanske inte räknas i det här fallet, trots att det är samma undertecknare på motionen!

 

Fru talman!

Jag förstår motionens undertecknare och det är säkert i all välmening att vi skall få en bättre missbrukarvård och jag lovar, det vill jag också! Jag vill ha en så bra missbrukarvård som möjligt och jag vill att alla skall få vård när de behöver det. Jag vill att vi skall ha en fungerande tillnyktring och avgiftning och sedan skall man på ett smidigt och ett tillfredsställande sätt för klientens bästa gå över till själva behandlingen. Det viktiga där är att det fungerar mellan de olika enheterna och att ingen faller emellan. Där är jag övertygad om att antalet huvudmän inte spelar någon roll utan det viktigaste och det som skall vara i fokus är ungdomens bästa. Men, visst, allt skulle kunna fungera lite bättre! Därför har vi den narkotikapolitiska referensgruppen som jobbar på ett par tre olika saker och som vi hoppas att presenterar sitt arbete så småningom bara alla bitar faller på plats. Även i framtiden skall vi alltså ha en fungerande missbrukarvård, men då måste vi låta dem som jobbar med dessa viktiga frågor få arbetsro. Visst, man måste alltid jobba mot droger, men vi måste också börja se vad det är som gör att så många börjar med narkotika. Där har vi flera orsaker och där vill jag avslutningsvis gå in på det som jag tycker är viktigast. Vi har alkoholen och framför allt attityden till att det är okej att supa i unga år. Vart man än vänder sig är det alkohol med i bilden. Det vi gemensamt borde gå in för är att det måste finnas fler alkoholfria mötesplatser och evenemang för ungdomar. Det är en jätteviktig sak och framför allt måste vi få alla vuxna att inse att vi har satt en 18-årsålders gräns för en verkligt viktig sak – inte bara för skojs skull.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Göte Winé har missat hemställningsmotionens syftemål ganska mycket. Det som han tycker sig se i dag upplever inte jag att finns. Jag vill att det skall finnas en organisation som håller ihop hela missbrukarvården, där vi har en spetskompetens, stor kunskap och att alla narkotikafall utgår från den gruppen. För den skull kommer vi inte att lämna någon utanför. Naturligtvis skall de ha samarbete med socialsekreterarna, naturligtvis skall man ha ett samarbete med alla andra, det är ett bara initiativet, vart man vänder sig i olika sammanhang som skall komma från en grupp med väldigt hög och fin kompetens. Det skall man samla på ett ställe när det gäller dessa frågor. Det här är nämligen ett komplext och svårt problem. Bi behöver inte bryta upp och förstöra befintliga strukturer, utan vi flyttar spetskompetensen, var uppdraget utgår från. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Åke Mattsson säger att jag har missförstått. Jag kan inte förstå på vilket sätt jag har missförstått detta. Däremot skulle det vara jätteintressant att veta vad spetskompetensen innebär. Ltl Åke Mattsson sade tidigare att det här skulle spara tid för socialsekreterarna. Det gör det inte. Tänk på alla dessa barnskyddsärenden som de skall börja jobba med, få tag i någon när det inte ligger inom kommunens ansvar, få reda på olika förhållanden osv. Nu är det betydligt lindrigare för familjen att kunna jobba med det här. Jag tycker att det är fel att säga att jag har missförstått detta, för det har jag inte; i så fall är inte hemställningsmotionens text och ltl Åke Mattssons tankar lika.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Med beaktande av det anförande som ltl Göte Winé höll och där han pratade om att bryta upp och förstöra för folk som jobbar i dag vill jag säga att vi skall ta tillvara allt som är bra i dag, vi skall använda det och vi skall utnyttja de bästa sakerna som finns där, men det är fråga om vem som skall betala lönen för dem och vem som skall bära ansvaret för det. Vi kan ha ett stort team ändå och det går precis lika bra att köpa in tjänster från fältare osv., från den här gruppen, som det omvända. Det är bara fråga om vem är det som köper tjänster, varifrån kommer pengarna i första hand. Socialsekreterarna har fullt upp med barnskyddsärenden osv., men de kommer fortfarande att vara informerade i narkotikafallen, det är inte meningen att de skall utestängas och hållas borta från den biten, men de skall inte ha ansvaret, ha tyngden för utredningarna på sina axlar.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag är övertygad om att man försöker ge en skendebatt, att det här är någonting som man kommer att kunna fixa till senare och det här inte en så stor sak. Det blir en otroligt stor sak för dem som jobbar med dessa frågor, om man helt plötsligt skall byta huvudman. Här jobbar de upp en otrolig kompetens, de gör ett jättebra arbete som utvecklas hela tiden. Det beror inte på huvudmännen utan det är nog mera fråga om jobbet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar:

Fru talman!

Diskussionen är väldigt intressant. Det är en sak som det är skäl att betona här, nämligen varför är missbrukarvården underställd socialvården? Det är inte bara av en slump som den är det. Ltl Göte Winé var lite inne på den saken. Det berör framför allt ungdomar och det är det att kommunens socialsekreterare är ansvarig tjänsteman inom kommunen för socialväsendet. Det är ingen hemlighet att det kan vara en lång process innan en person hamnar i ett ungdomsmissbruk också det innebär att kommunens socialsekreterare är många gånger medveten, känner till familjesituationen och ungdomen. Det är basen, en rådgivande och vägledande funktion inom kommunen. När det blir fråga om behandling har vi sedan specialkompetensen och den finns, det har flera talare klart och tydligt uttryckt. Det är alltså missbrukarvården i form av ungdomsenheten och den är kommunal, drvis av Mariehamns stad och samtliga kommuner köper tjänster. Så har vi behandlingshemmen, som antingen är privata, i olika organisationer, eller kommunala. Vi har alltså hela den här kedjan.

 

Det som alltid sägs när man diskuterar kring den här frågan är att när är det är s.a.s. under socialvården så fungerar det inte, men det finns en logik där att man skall så fort och så snabbt som möjligt komma till när man skall kunna ingripa ch framför allt det som ltl Göte Winé var inne på: att man hela tiden har möjlighet från kommunen att ingripa. Det är nämligen många gånger också fråga om barnskyddsfall. Egentligen handlar det precis det som samtliga talare har varit inne på: att man sedan kan skapa effektiva samarbetsformer. Men vi har instrumenten i dag. Jag är fullständigt övertygad om det. Sedan är det en annan sak hur vi skall kunna effektivisera och utnyttja dem på bästa möjliga sätt, det kan man alltid föra en diskussion om.

 

Att byta huvudman och tro att det skall fungera så mycket bättre håller inte. Med tanke på kommunernas ekonomi är det förstås betydelsefullt, men vi pratar om att vi skall ha en effektiv och god missbrukarvård för ungdomar.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Andemeningen i motionen är att sammanfoga resurserna, att få ut det bästa möjliga av de resurser som står till buds. Tar man en parallelldiskussion, om det som socialdemokraterna är mycket för, nämligen kommunsammanslagningar, ponera att Åland skulle bli en enda kommun, hur skulle missbrukarvården kunna se ut då?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tycker att resonemanget som ltl Katrin Sjögren är inne på direkt går att applicera på detta med en kommun. Då skulle man ju ha lika mycket socialarbetare som man har nu och då skulle det ändå fungera på samma sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Man måste se alla som jobbar mot missbruk som en orkester och man behöver ha en dirigent som kan få alla att spela på rätt sätt och spela i takt vid rätt tillfälle. Där tror jag att man måste titta vem som är bästa huvudmannen, vem är bäst att vara dirigent, var skall den utgå från. Där tror jag att landskapet kommer in, man har resurser och man kan ha en kontinuitet med personalen som kommer därifrån. Det finns så många instanser som är inkopplade. Det är polisen, det är räddningsverket, akuten, barnavdelningen på sjukhuset, Tallbacken, Grelsby sjukhus, fältarna och naturligtvis de olika socialnämnderna som kanske inte har en enda missbrukare på 20 år och mitt i alltihopa kan de få två-tre stycken. Hur skall man åtgärda den biten?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

När det gäller dirigenten tycker jag just att det faller sig helt naturligt att dirigenten är just de som jobbar med ungdomsmissbruket, alltså inom öppenvården. De är vana med att förmedla ungdomarna, antingen till sjukhusvård eller till behandlingshem, de har ett helhetsgrupp plus att de också har en kontakt med kommunens socialarbetare, för den är väldigt viktig i det här sammanhanget. Det har framför allt i olika sammanhang betonats att den närkontakten får man inte mista, för det är det som man oftast i den här diskussionen glömmer bort. Man tror nämligen att när man lyfter upp klienten direkt upp till behandlingsnivå på centralsjukhus osv. så är det liksom löst, men det är inte så.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag ser inte något problem i att chefen för ungdomsenheten som finns i dag skulle vara chef, man kanske måste utöka de med flera behandlare och mera uppdrag. Sedan använder de naturligtvis och spelar på de instrumenten att i de fallen man tycker att socialsekreterarna är bra, så får de instruktioner att den här gången skall ni göra så här med just den här klienten. Det är inte socialsekreterarna som skall bereda ärendet och föredra det i nämnden som skall diskutera vilket behandlingshem man skall till utan allt det här skall läggas på en högre nivå när det är fråga om missbruk. Det är min bestämda uppfattning och det skall vara ett intimt samarbete, för det är det jag är ute efter och det tycker jag att hela min motion från första till sista rad handlar om: att vi skall få en kontinuitet, ett samarbete och alla skall vara ihop. Jag tror att landskapet behöver hålla i det. Det finns ingen som målar in sig i sitt eget revir och vill äga det här problemet utan det är landskapet som uppifrån som är toppen på stolpen.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar fullständigt den uppfattning som ltl Åke Mattsson har om samordning och att allt skall skötas. Men jag tycker bara det att vi har i dag instrumenten, bara vi använder dem på rätt sätt. Jag har jobbat så länge och jag har varit med om så många paraplyorganisationer och man har tillsatt en ny koordinator och sedan en till koordinator. Det räcker inte utan man måste fundera på: hur skall man använda dem på rätt sätt? Vi har de resurserna i dag och vi har kompetensen. Tänk er då om vi har ungdomsarbetarna inom missbrukarvården som har kompetens och så sitter vi i lagtinget och säger, nej, vi borde få mera kompetens, vi borde lyfta komptensen till ÅHS, som jobbar med exempelvis hälso- och sjukvård! Det är inte rätt!”

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Talman!

Problemet här är att det finns 16 kommuner som har detta sociala ansvar. Jag har full respekt för att ltl Christian Beijar har en otrolig erfarenhet och kunskap av social verksamhet. Jag delar också synen att är bra om man kan uppnå den ideala situationen att man i det sociala systemet i kommunen faktiskt kan leva upp till alla dessa goda intentioner.  Alla 16 kommuner har som sagt problem med detta. Det som vi eftersträvar från liberalernas sida när vi lägger en sådan här motion är att man skulle få ett system som är absolut rättvist för alla, oberoende var man bor, ett likvärdigt system där ingen faller emellan. Det är lite det som är problematiken med missbrukarvården. Där vill jag ge ltl Göte Winé rätt att man förstås borde hålla ihop missbrukarvården.

 

För att komma åt det faktum att människor faller mellan olika system måste man också börja fundera på vem som är huvudman för helheten. Därför för vi resonemanget att landskapet kan vara huvudman men sedan i sin tur nog köpa tjänster, förslagsvis av Mariehamns stad, som har byggt upp ett system som fungerar bra, att man inte skall slå sönder de välfungerande systemen, men att samordningen kommer från landskapet.

 

Jag skulle dessutom vilja utvidga resonemanget. Vi har tidigare i liberalerna pratat om någonting som vi kallar för ÅSOF, Ålands sociala omsorgsförbund, där man t.o.m. kan tänka sig att det är ett kommunalförbund som skulle lyfta bort de smala sociala verksamhetsområdena, också barnskyddet, från kommunerna, just för att det är väldigt svårt att leva upp till den kompetens som varje medborgare har rätt att kräva från sin kommun. Det är den problematiken vi vill försöka komma åt med motionen.

 

När det gäller resonemanget om ekonomin är det självklart så att lyfter man bort behörigheter från kommunerna tittar man också på landskapsandelarna. I dag går det landskapsandelar från landskapet till kommunerna för att de skall sköta det. Men för man över behörigheten så kommer det också att visa sig i att landskapsandelarna för den sociala verksamheten blir mindre. Kanske att socialsekreterarna, socialarbetarna i kommunerna kan samarbeta på andra sätt men åtminstone få mera utrymme för kärnverksamheten, som är väldigt stor om man tittar på vad socialsekreterarna har i kommunerna i dag.

 

Det är alltså andemeningen med vår motion, att vi vill försöka hitta system som blir mer rättvisa, mer lika för alla, så att man skall ha samma möjligheter och samma rättigheter.

 

Frågan om enskilda personer  togs upp – jag tror det var ltl Göte Winé som sade att han inte alls tror på att enskilda personer känner sig utpekade – men det är ju så att t.o.m. här i lagtinget har vi fört diskussion t.ex. om specialomsorgen; man säger att det är betungande för kommunen, och i varje kommun kan man se vilken person det gäller och så är det också i de här frågorna. Någon form av anonymitet i de här frågorna är viktig, så att inte de enskilda personerna blir ”belastade” med att belasta samhället.

 

Man bör föra detta resonemang i ett litet mera utvidgat perspektiv, där man tittar just på de smala sociala områdena och där vi vet att det är svårt att upprätthålla kompetensen i varje kommun.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson sade att jag inte tror på att enskilda personer känner sig utpekade och jag tror inte att jag sade så. Däremot sade jag att understödet till kommunerna för drogförebyggande arbete och missbrukarvård är det som skall förhindra sådant, att det inte skall slå så hårt mot kommunens enskilda budget på det viset. Jag tror fortfarande att det är en mycket bra grej. Det är så att små kommuner har inte samma resurser och det kan drabba en liten kommun otroligt hårt om vi säger att två stycken i samma kommun hamnar på ett behandlingshem. Öppenvården har tagit mer genom Subexonbehandlingen.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är förstås den ekonomiska aspekten för små kommuner, men jag tycker att det är ännu viktigare att poängtera kompetensaspekten, att man skall kunna upprätthålla kompetensen i alla små kommuner. Jag vet att vi har otroligt duktiga socialarbetare och socialsekreterare i de olika kommunerna. Men de skall också alla sitta och kunna precis allting som förutsätts av en socialsekreterare och det är svårt att upprätta fullständig kompetens på alla områden. Då tycker jag att det är bättre om man hittar system där man kan se till att alla får precis samma möjlighet, oberoende var man bor.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Jag vill hålla med vtm Viveka Eriksson om att vi har ett bekymmer med våra små kommuner. Vtm Viveka Eriksson rättvissa för alla och där borde man se på helheten och var samordningen skall vara. Man måste kunna få det bättre och rättvisare för att i de små kommunerna få en bättre behandling, men då blir det hela konceptet och det står inte i hemställningsmotionen, utan mitt anförande gick ut på vad som stod i motionen. Det här kan jag omfatta en hel del av, men då måste man se på vad man kan göra för att utveckla hela individfamiljeomsorgen. Det skall bli intressant att se vad kommunreformerna säger och sådant, det finns mycket saker, men sedan återstår att se vem som skall hålla i samordningen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Vtm Viveka Eriksson säger att man kommer åt problematiken genom att föra över behörigheten och så nämner hon bl.a. Ålands Socialförbund som är ett exempel när det gäller barnskyddet. Vi har i Ålands kommunförbund diskuterat den här frågan och utgående från att använda de specialresurser som finns när det gäller barnskydd skulle den bästa lösningen för det vara att kommunerna skulle köpa tjänster av barnskyddsenheten inom Mariehamns stads socialväsende. Jag vet att man också förhandlar om detta. Jag vet inte vad resultatet blir. Det visar att vi har spetskompetens, vi behöver inte bygga upp några nya strukturer.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är precis det som vi säger också att inte skall man slå sönder den spetskompetens som finns, inte skall man föra in någon ny kompetens, utan man skall utnyttja de resuser, den kompetens som redan finns. Men problemet är när alla 16 kommuner skall köpa tjänsterna. Då betyder det att det kommer att bli lite olika beroende på var man bor hur mycket man köper av Mariehamns stad; även om Mariehamns stad har kompetensen kanske den inte faller alla till del. Varför kan inte då landskapet ha behörigheten och köpa tjänsterna av Mariehamns stad, som har kompetensen?

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det är klart att landskapet kan göra det, men det blir ett dubbelt paraply. Mariehamn stad har redan barnskyddsenheten, om vi tar det exemplet.

 

När det gäller socialarbetarna och deras kompetens vill jag säga att vi har väldigt kompetenta socialarbetare och det är inte fråga om att deras uppgift är att behandla missbrukare i respektive kommun utan deras uppgift är av rådgivande och handledande karaktär plus att de – som ltl Åke Mattsson var inne på – när man skall in på behandling föredrar ärendet i socialnämnden. Spetskompetensen står missbrukarvårdens enhet för och där behöver inte socialarbetarna i kommunen vara s.a.s. så väldigt engagerade.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Jag förstår inte hur ltl Christian Beijar får till det att skulle finnas dubbla paraplyer. Om det är Finström, Geta, Saltvik osv. som köper av Mariehamns stad eller om det är landskapet som köper. Var kommer det dubbla? Det är antingen eller, men spetskompetensen finns i en organisation. Det är också så att oberoende om socialsekreterarna, socialarbetarna, inte behandlar skall de ha en otrolig kunskap om de här frågorna för de skall hantera dem och måste sätta sig in i dem, måste kunna dem och det kan i en liten kommun kanske handla om att det är en person, och då skall man ha all den här sakkunskapen, som man borde kunna samordna, kunna samla till ett ställe så att alla faktiskt får en likvärdig och rättvis behandling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

Fru talman!

Timmen börjar bli sen. Jag kunde inte låta bli att begära ordet utgående från att jag började fundera på om man skall ha landskapet som huvudman men köpa tjänsterna av staden. För mig är detta lite konstruerat. Jag tycker att om man ser landskapsregeringen som en myndighet skall inte vi bli utförarna som köper tjänster. Går man in för det måste man skapa en utförarorganisation, besluta sig för att eventuellt ÅHS eller någon annan organisation tar hand om det, men att myndigheten och avdelningen här direkt skulle köpa tjänster av Mariehamns stad är åtminstone för mig en väldigt främmande organisationsmodell.

 

När vi diskuterar de små kommunerna har vi här ett typexempel på svårigheterna med att få spetskompetensen i 16 kommuner. Vet vet det, precis som i barnskyddsfrågan, men då är frågan om vi skall från landskapsregeringens sida ta över kompetensen eller borde man hitta samarbetsnivåer på den kommunala nivån. Vi gör på något sätt vartefter någon form av gömd kommunreform, eller hur jag skall uttrycka det, i stället för att man inte vill diskutera kommunreformer tar man bort uppgifter undan för undan från kommunerna för att man skall orka leva kvar med 16 kommuner. Det är inte heller riktigt rätt. Jag har, som jag sade i repliken, absolut inte tagit ställning om det är kommunen eller skall vi involveras mera, men jag har blivit bra mycket klokare under den här tiden när vi har jobbat med frågorna, vi har varit på studiebesök till Stockholm osv.  Det lustiga är att det är väldigt olika på att i samma kommuner, också på Gotland, som ligger närmare Åland, så beroende på vem man talar med så säger de, jo, ni skall naturligtvis slå ihop, det här borde vara landskapets och det skall vara en huvudman. Men sedan säger nästa man pratar med: se nu till att kommunerna får ha kvar det här, det är så oerhört viktigt, man behandlar den egna kommunens invånare osv. Det är inte svart eller vitt i den här frågan, utan lite beroende på var man står i verksamheterna i förhållande till kommuninvånarna osv.

 

Fast jag inte har tagit beslut vill jag säga, att nog finns det förutsättningar att har det kvar i kommunen om man ändå kan utnyttja resursen, om man bestämmer sig för det. Problemet är att man inte riktigt kommer överens kommunerna emellan. När kommunerna inte kommer till skott är det förstås bättre att någon annan tar det i stället. Fast kommunförbundet har haft barnskyddsfrågorna ganska länge hos sig, så inte kan man säga att det riktigt har klarlagts och kommit till skott hur vi skall lösa det utan det är fortfarande delvis lite olöst, och det är inte bra. Men är det faktiskt så att kommunförbundet kommer med förslag att detta är en landskapsangelägenhet så får vi väl ta ställning och fundera på det. Jag tycker att kommunförbundet ha en starkare ställning som ett kommunförbund som skall försöka lösa problemen utgående från att hitta samarbetsformer osv. mellan kommunerna. Ibland hittar jag inte riktigt fördelningen mellan å ena sidan kommunerna, kommunförbundets uppgifter och landskapsregeringen. Jag skulle gärna vilja att kommunförbundet lite skulle höja svansföringen när det gäller att hitta samarbetsmöjligheter kommunerna emellan.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman säger att det här är som en förtäckt kommunreform, men liberalernas sätt att se på hur man skall utveckla kommunerna är att människor skall kunna förvänta sig service, det spelar inte så stor roll vem som ger den. Kommunerna är bra på basservice och skall fortsätta med den. Men smala kompetensområden kanske de inte skall göra själva. Man kan göra det i den form som landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman nu talar om i kommunförbund, men vår modell är också att landskapsregeringen kan ha behörigheten och också ha en utförarmyndighet, precis som i fråga om ÅHS. Man har också andra utförarmyndigheter som Posten osv. Vårt tidigare förslag om ett ÅSOF är någonting som man borde ta in i de här funderingarna.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Då fick jag klart för mig att det inte handlar om att avdelningen här skulle uppköpa direkt från staden utan det är fråga om en utförarmyndighet. Det är åtminstone viktigt för mig att skilja på den direkta myndighetsutövningen som skall ske härifrån och vem som utför den. Så har vi frågan hur mycket landskapet skall ta hand om i förhållande till kommunerna. Om vi ser i omkringliggande regioner har vi betydligt mycket mera än vad man har på alla andra ställen. Vi har hela hälso- och sjukvården, gymnasialstadiet osv. Det beror naturligtvis på litenheten, och det kan antagligen komma mer och mer och visst tycker jag att vi måste stanna upp och våga tänka tanken vad som blir kvar hos kommunen. Vi kan i alla fall inte neka till att det blir mindre och mindre kvar hos den enskilda kommunen vartefter vi för fram sådana här frågeställningar.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Landskapet borde ta över det som förhoppningsvis skulle skötas bättre om man kunde samordna det och komma bort från de smala kompetensområdena i kommunerna som man har svårt att klara upp. när det gäller jämförelsen med omkringliggande regioner har vi ett så speciellt system att man inte ens kan jämföra det. Vi har vårt självstyrelsesystemet, vi har egentligen tre olika administrativa myndigheter, nivåer. Därav kommer förstås att vi har myndigheten mellan kommunerna och staten och av det följer att vi också i landskapet kan ta över en del av kommunernas verksamhet.

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag är mycket medveten om att vi kan ta över om vi vill. Vi kan egentligen ta över det mesta där vi har behörighet och får göra det. Jag vill fortfarande på något sätt hålla kvar kommunernas roll och frågar mig: är de landskapet som skall ta över eller borde man hitta samarbetsformer kommunerna emellan där det blir just dessa spetskompetenser så att många kommuner tillsammans antingen köper t.ex. som nämns av staden eller att man går ihop och någon specialiserar sig mer på frågorna än andra. Sedan kommer naturligtvis det som också har nämnts här: den ekonomiska likställdheten mellan kommunerna, att alla behandlas lika. Det är ju så att har vi 16 kommuner med behörigheter så kommer det inte att till 100 procent bli lika mellan alla. Det blir ändå en viss bedömning från fall till fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Det var intressant att höra landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman som har erfarenhet från kommunförbundets arbete från tidigare. Jag delar dem till fullo att kommunförbundet måste höja sin svansföring när det gäller den här frågan. Vi har faktiskt nog jobbat på det, dels genom det konkreta uppgörandet av avtalen för barnskyddsarbetet, nu jobbar vi på socialjour och så kommer vi också att inbjuda landskapets social- och miljöavdelning för gemensamma diskussioner just i de gemensamma sociala angelägenheterna. Vi försöker nog jobba och ge järnet när det gäller den här frågan. Det intressanta är när man kommer till den konkreta verkligheten t.ex. när det gäller barnskyddsarbetet och kommer med erbjudandet ut till kommunerna – då möts det inte riktigt med hurrarop utan då börjar samtliga att ifrågasätta hur och på vilket sätt det påverkar ens arbete ute i kommunen! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

I fråga om det sistnämnda är jag säker på att det handlar naturligtvis om en köptjänst till. Man skall köpa det här av Mariehamns stad, men man håller kvar kostnaden ute i kommunen. Det är också väldigt ojämnt, en liten kommun kanske inte behöver köpa någonting ett år men hamnar ett annat år i en situation att köpa ganska mycket, så det är på det sättet en ganska osäker ekonomisk situation för de små kommunerna. Jag tror att det är där problemet ligger att man är lite rädd för å ena sidan vill man, men å andra sidan minskar inte kostnaderna i praktiken ute i kommunerna när det gäller själva köpet av tjänster av tjänsteman, sedan blir naturligtvis följande steg att köpa olika vårdplatser osv.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Ärende nr 10:

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående åtgärder för att trygga och förbättra patientsäkerheten. (HM nr 45/2005-2006).

 

Ärendet avförs från föredragningslistan och upptas till behandling den 26.4.

 

Ärende nr 10:

 

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående program för förebyggande hälsovård. (HM nr 20/2005-2006).

 

Ärendet avförs från föredragningslistan och upptas till behandlingen den 28.4.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 2005. (BB 1/2005-2006).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 26.4.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 26 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.40).

 

 

.