Hemställningsmotion 11/2010-2011

Lagtingsår: 2010-2011
Typ av dokument: Hemställningsmotion

Ladda ner Word-dokument

Ålands lagting

HEMSTÄLLNINGSMOTION nr 11/2010-2011

Vicetalman

Datum

 

Gunnar Jansson m.fl.

2011-03-08

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Till Ålands lagting

 

 

 

 

 


En översyn av bestämmelserna om sexualbrott

 

INNEHÅLL

Sammanfattning. 1

Lagtingets initiativrätt 1

Pågående lagstiftningsändringar 2

Behov av en översyn. 2

Utgångspunkter för översynen. 2

Föregångare inom sexualbrottslagstiftningen. 2

Kvinnor och män. 3

Bred sakkunskap. 3

Översynens omfattning. 4

Samtycke/frivilligt deltagande. 4

Straffskalan. 4

Åtalsrätten. 5

Nya brott och definitioner 5

Kompletterande åtgärder 5

 

 

Sammanfattning

 

I denna hemställningsmotion föreslår vi att lagtinget väcker ett initiativ i enlighet med självstyrelselagens 22 § i ett ärende som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativet ska föreläggas riksdagen genom regeringens försorg.

     Initiativet syftar till att hemställa om att riksdagen uppmanar regeringen att företa en översyn av sexualbrottslagstiftningen så att den bättre motsvarar den allmänna rättsuppfattningen. Översynen bör innefatta överväganden gällande införande av ett s.k. rekvisit för samråd/frivilligt deltagande, införande av nya brott såsom  ofredande och sexuellt ofredande, en översyn av straffskalorna, en översyn av åtalsrätten samt behovet av kompletterande åtgärder.

 

 

Lagtingets initiativrätt

 

Enligt självstyrelselagens 22 § kan lagtinget väcka initiativ i frågor som hör till rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativet föreläggs riksdagen genom regeringens försorg.

     Enligt regeringens proposition med förslag till självstyrelselag för Åland (RP 73/1990 rd) har lagtinget rätt att väcka initiativ i angelägenheter som underlyder rikets lagstiftningsbehörighet. Initiativrätten gäller frågor som har särskild betydelse för landskapet. Initiativrätten innebär en möjlighet att komma in med förslag till rikslagstiftning med territoriellt begränsad giltighet. Initiativet behöver inte nödvändigtvis utmynna i en fristående lagstiftningsakt utan specialstadganden för Åland kan även inarbetas i större lagkomplex. Initiativrätten gäller förutom lagmotioner även hemställnings- och finansmotioner.

     Denna hemställningsmotion syftar inte till lagstiftningsåtgärder som är territoriellt begränsade vilket inte heller förutsätts enligt lagtexten. Däremot syftar motionen till att åtgärder ska vidtas på ett område som är av särskild betydelse på Åland bland annat på grund av närheten till Sverige. Ur åländsk synvinkel vore det angeläget med en samsyn mellan Sverige och Finland i fråga om sexualbrotten så att det inte ska ha någon betydelse var och av vem brott begås t.ex. då de sker ombord på de färjor som via Åland trafikerar mellan Sverige och Finland.

     Det kan noteras att ändringar av processlagstiftningen tidigare företagits i riket till följd av de förhållanden som rådde på Åland då en stor del av de våldsbrott som förekom på färjor som trafikerade åländska vatten på grund av att dåvarande regel om forum delicti tillämpades så att alla de brott som begicks på de färjor som nattetid passerade den åländska skärgården skulle handläggas vid Ålands tingsrätt när ena parten är bosatt i Finland och den andra i Sverige.

 

Pågående lagstiftningsändringar

 

I riksdagen behandlas för närvarande två lagförslag som syftar till ändringar på detta område.

     I regeringens proposition RP 283/2010 rd föreslås att den som genom att utnyttja en annans försvarslöshet, som denne inte själv har orsakat, har samlag med honom eller henne inte längre ska dömas för sexuellt utnyttjande utan gärningen ska kvalificeras som våldtäkt samt att andra sexuella handlingar än sådana som innebär våldtäktsbrott gentemot en försvarslös person ska bestraffas som tvingande till sexuell handling oberoende av vilken andel gärningsmannen har i att personen har blivit försvarslös.

     Ytterligare föreslås i proposition RP 282/2010 rd att riksdagen ska godkänna Europarådets konvention för skydd av barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp samt godkänna ett antal lagförslag till följd av konventionens ikraftträdande. Bland annat kriminaliseras s.k. gromning eller  lockande av barn i sexuella syften och samlag med en person under 16 år ska enligt huvudregeln anses vara grovt sexuellt utnyttjande av barn varvid straffskalan blir den samma som för våldtäkt. Vidare föreslås att alla brott i 20 kap. strafflagen som riktar sig mot personer under 18 år ska stå under allmänt åtal och att minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn höjs till fyra månaders fängelse.

     Vi finner de föreslagna ändringarna viktiga och de utgör steg i rätt riktning. Lagförslagen är dock inte tillräckliga utan bör kompletteras med en total översyn av sexualbrottslagstiftningen.

 

Behov av en översyn

 

Synen på sexualbrotten genomgår stora och snabba förändringar. I massmedia uppmärksammas allt fler fall av sexuella övergrepp och det står allt mer klart att den allmänna rättsuppfattningen i många avseenden skiljer sig från lagstiftarens syn på sexualbrotten.

     Vi noterar att ovan nämnda lagförslag utgör ett tecken på att utvecklingen varit sådan att det föreligger ett behov att på nytt se över straffbestämmelserna även om de trädde i kraft så sent som i början av år 1999 efter en grundlig utredning i den tredje fasen av totalreformen av strafflagen. Även i Sverige, där en sexualbrottsreform genomfördes så sent som år 2005, har en ny av regeringen tillsatt sexualbrottsutredning i ett betänkande år 2010 föreslagit förändringar i lagstiftningen. Detta visar att synen på sexualbrott genomgått så stora förändringar att lagstiftningen bör reformeras för att svara mot tidens rättsuppfattning.

 

Utgångspunkter för översynen

 

Föregångare inom sexualbrottslagstiftningen 

 

Det är enligt vår mening viktigt att Finland som ett modernt och jämställt land är en föregångare i fråga om sexualbrottslagstiftningen på samma sätt som Finland har ambitionen att vara ett föredöme i fråga om övriga grundläggande fri- och rättigheter. Det borde vara en självklarhet att lagstiftningen alltid är så långt utvecklad att lagstiftningsändringar till följd av internationella avtal på området inte i framtiden blir nödvändiga såsom nu är fallet exempelvis i fråga om Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Finland bör heller aldrig i framtiden bli föremål för kritik från exempelvis Amnesty International såsom i rapporten "Fallet nerlagt - Våldtäkt och mänskliga rättigheter i de nordiska länderna", vilken publicerades hösten 2008. Målet för översynen bör med andra ord vara mycket högt ställt.

 

Kvinnor och män

 

I översynen av lagstiftningen bör det finnas ett uttalat och tydligt genusperspektiv. Förväntningarna på könen är nämligen fortsättningsvis mycket olika i frågor som rör sexualitet. Män förväntas ta initiativ, vara aktiva, vara sexuellt intresserade och dominanta ibland på gränsen till aggressiva samt gärna ha många partners särskilt när de är unga. Kvinnor och speciellt unga kvinnor förväntas däremot hålla på sig och vara svårövertalade för att inte få dåligt rykte. Det finns också föreställningar om att kvinnor förväntas ställa upp på sexuellt umgänge i en relation även när hon inte känner för det. Sexuella trakasserier riktar sig i praktiken nästan uteslutande mot kvinnor, kvinnokroppen objektifieras i media och pornografi, kvinnliga könsorgan används som svordomar och det finns uppfattningar och fördomar kring hur en våldtäktsman och ett våldtäktsoffer är och beter sig, t.ex. förväntas inte en våldtäktsman vara snygg och trevlig.

     Den här synen på könen och könsroller påverkar medvetet och omedvetet också synen på sexualbrotten både i fråga om stiftande av lagarna och tillämpningen av den, något som lagstiftaren hela tiden böra vara medveten om. För att komma till rätta med både föreställningar och beteenden kopplade till sexualitet behöver könsnormer och stereotypa uppfattningar utmanas och gamla föreställningar och fördomar ersättas med modernare och mer jämställda värderingar.

     Vid översynen bör det också beaktas att det finns sexuella relationer av många slag samt att män har sexuella relationer med män och kvinnor med kvinnor. Av lagstiftningen bör det tydligt framgå att inte heller sexuellt våld i samkönade relationer är acceptabelt.

 

Bred sakkunskap

 

I samband med översynen bör sakkunskap anlitas på ett mycket brett fält. Av tradition anlitas ofta sakkunskap på områden som rör t.ex. polisen, åklagarväsendet och domarkåren medan det inte är lika självklart att kunskaper och erfarenheter på det psykologiska området, från genusforskningen och från t.ex. kvinnojourer tas tillvara.

     Som ett exempel på kunskaper som bör tas tillvara kan nämnas den moderna forskning som visar att det är en normal överlevnadsreflex att bli paralyserad och inte göra motstånd i en hotfull situation som i samband med våldtäckt. Forskarna kallar det för "frozen fright" eller på svenska spela-död-reflex. Till skillnad från tidigare vet vi alltså idag att människor som utsätts för sexualiserat våld och hot ofta inte förmår eller vågar göra motstånd utan en reflex kan slå till så att pulsen minskar, blodtrycket sjunker och kvinnan inte längre kan vare röra sig eller ropa på hjälp. Detta beteende ska inte tolkas som ett uttryck för samtycke eftersom kvinnan inte förmår göra motstånd.

 

Översynens omfattning

 

Samtycke/frivilligt deltagande

 

Utgångspunkten för allt sexuellt umgänge måste vara alla parters frivilliga deltagande. Medverkan utan någon form av samtycke innebär nämligen en stor kränkning av den personliga och sexuella integriteten - en kränkning som i många fall kan medföra allvarliga psykiska skador för livet.

     I dagens strafflag utgör våld, hot om våld eller hot en förutsättning för våldtäkt eller tvingande till samlag vilket innebär att det är graden av våld eller hot om våld som definierar hur allvarlig en våldtäkt kan anses vara. Att förekomsten av våld betonas så stark indikerar möjligen att våldtäkt ses som en form av misshandel snarare än ett brott mot individens sexuella integritet och självbestämmanderätten.

     Bristen på samtycke som grund för straffansvaret har kommit till tydligt

uttryck i internationell praxis. Europadomstolen har i en den 4 december 2003 avkunnad dom (M.C. mot Bulgarien; ansökan nr 39272/98) gjort en genomgång av bl.a. lagstiftningen om våldtäkt i ett flertal europeiska länder och avgöranden av Internationella krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien. Med stöd av denna genomgång har domstolen funnit att artiklarna 3 och 8 i Europakonventionen ålägger staterna att straffbelägga och effektivt lagföra varje form av sexuellt umgänge utan samtycke, även om offret inte har gjort fysiskt motstånd. I den sexualbrottsutredning som tillsatts av Sveriges regering och som i oktober 2010 avgav sitt betänkande (SOU 2010:71) analyserades Bulgariendomen. Utredningens bedömning är att domen inte innebär någon förpliktelse för Sverige att utforma lagstiftningen beträffande sexualbrott på ett visst bestämt sätt. Däremot krävs enligt utredningen att svensk materiell straffrätt och tillämpningen av den lever upp till de krav som ställs i artikel 3 och 8 i Europakonventionen, såsom de har kommit till uttryck i Bulgariendomen. Det måste enligt utredarna vara möjligt att bestraffa varje sexuell handling som skett utan samtycke och det kan ifrågasättas om Sverige med den nuvarande lagstiftningen och praxisen fullt ut uppfyller kraven.

     Enligt vår bedömning bör även Finlands regering göra en motsvarande analys av vilken betydelse Europadomstolens dom har för finländsk lagstiftning.

 

Straffskalan

Även om det finns utrymme inom nuvarande straffskalorna att skärpa straffpraxis bör en översyn av straffskalan företas. Straffen för de grova kränkningar av både den personliga och sexuella integriteten som sexualbrotten innebär måste ställas i proportion till straffen för andra brott som t.ex. egendomsbrott. Straffskalan är ett tecken på samhällets syn på brottets allvar.              

     Både maximi- och minimistraffen bör ses över. Maximistraffen är det yttersta tecknet på hur grovt brottet anses vara men i praktiken ligger straffet för de flesta förövarna i den nedre delen av straffskalan varför minimistraffet också bör tillmätas stor betydelse.

     Straffskalan för brott mot barn bör ägnas en särskild uppmärksamhet eftersom barn är synnerligen utlämnade och försvarslösa varför brotten mot dem alltid måste ses som grova. Detta gäller inte minst när det är fråga om brott där förövaren är en sådan person som på grund av en nära relation till barnet borde vara den som skyddar och vårdar det och som barnet borde kunna känna förtroende gentemot. Straffskalan i Finland är för närvarande bred i jämförelse med i Sverige och minimistraffen är låga med tanke på att det är frågan om grova brott. Även maximistraffen bör ses över för att markera allvaret i brotten.

 

Åtalsrätten

 

Enligt 20 kapitel 11 § i strafflagen får allmän åklagare inte väcka åtal för brott som avses i 3 § (tvingande till samlag), 4 § (tvingande till sexuell handling) eller i 5 § 1 mom. 2 eller 4 punkten (vissa fall av sexuellt utnyttjande), om inte målsäganden anmäler brottet till åtal eller ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver att åtal väcks.

     Som nämns ovan har regeringen dock föreslagit en ändring så att alla brott i strafflagens 20 kapitel som riktar sig mot personer under 18 år ska falla under allmänt åtal. Detta är en ändring i rätt riktning men i samband med översynen bör det övervägas om alla brott mot den sexuella integriteten och självbestämmanderätten ska sättas under allmänt åtal.

     När ett brott inte faller under allmänt åtal innebär det nämligen att ett offer kan utöva sin “fria vilja” och be åklagaren att inte väcka åtal. Det här öppnar möjlighet för gärningsmannen och andra att utöva påtryckningar på offret för att förmå denne att be åklagaren att dra tillbaka åtalet. Åklagaren har ingen möjlighet att bedöma huruvida brottsoffret verkligen agerar utifrån sin egen fria vilja. Att inte lägga ett brott under allmänt åtal ger också en signal om att ansvaret ligger hos brottsoffret och att det är upp till offret och inte samhället att avgöra om ett brott har begåtts eller inte.

 

Nya brott och definitioner

 

I samband med översynen bör också införandet av nya brott som ofredande och sexuellt ofredande övervägas så att det skulle bli lättare än för närvarande att lagföra trakasserier. I takt med att synen på den sexuella integriteten har förändrats ser man också allvarligare på sexuella trakasserier än tidigare. Ingen ska längre anses behöva utstå kränkningar i ord eller handling t.ex. i form av sexuell jargong eller språkbruk, pornografiska bilder, ovälkomna sexuella anspelningar, blickar och gester, tafsande eller annan ovälkommen beröring av sexuellt slag samt ovälkomna förslag eller krav på sexuella tjänster. Inte heller ska någon behöva utstå nedsättande kommentarer om utseende, klädsel och privatliv och nedsättande kommentarer med anknytning till kvinnor respektive män som grupp eller att bli osynliggjord, förlöjligad, utfryst eller motarbetad på grund av sin könstillhörighet eller sexuell läggning.

     Internet och nya sociala medier har visat sig kunna utgöra instrument för olika former av trakasserier. Vid översynen bör uppmärksamhet också i övrigt ägnas åt att utreda om det föreligger behov av lagstiftnings- eller andra åtgärder till följd av den tekniska utvecklingen.

     Det bör även övervägas om det finns skäl att införa oaktsamhetsbrott så att ärenden inte behöver läggas ner på grund av att man inte kunnat bevisa att gärningsmannen haft brottsligt uppsåt.

     Vidare bör även definitionerna i strafflagens 20 kapitel ses över. Med samlag avses t.ex. inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan. Uppfinningsrikedomen är stor på området och det är viktigt att definitionerna till fullo överensstämmer med den allmänna rättsuppfattningen.       

     Lagstiftningen och dess förarbeten bör också vara synnerligen tydliga i syfte att nå en för hela landet enhetlig tillämpning i domstolarna.

 

Kompletterande åtgärder

 

Ovan beskrivs vilka lagstiftningsändringar som bör övervägas. Minst lika viktigt är dock att lagstiftningen kompletteras med olika typer av opinionsbildande och förebyggande åtgärder samt utbildningsinsatser.

     Utbildningsinsatserna bör främst rikta sig till bl.a. personal inom polis- och rättsväsendet samt sjukvården i syfte att öka medvetenheten om sexualbrotten och deras påverkan. Här är också kunskaper samt medvetenhet om genusperspektivet synnerligen viktiga så att de som blivit föremål för sexuella kränkningar möts med respekt och sakkunskap. Utbildnings- och informationsinsatser riktade till åklagare och domare är också viktiga med tanke på ovan nämnda behov av en för hela landet enhetlig tillämpning av strafflagens 20 kapitel.

     Utbildnings- och informationssatsningar riktade till unga personer är en förutsättning för att skapa ett förändringsarbete som i förlängningen kan leda till mera jämställda attityder gentemot sexualitet och ömsesidighet. Genom att öppet börja diskutera vilka normer som ligger till grund för hur vi ser på och förstår såväl sexuella handlingar som sexuella övergrepp kan attityder och värderingar förändras. Genom att sätta fokus på både sexuellt våld samt vikten av ömsesidighet och respekt kan unga få mera kunskaper och fakta för att förstå och förhålla sig till frågor rörande sexualitet. Verksamheten bör riktas både till unga kvinnor och män för att de ska kunna utmana destruktiva sexuella mönster. Flickorna bör få ökad medvetenhet om sina rättigheter och pojkarna måste uppmärksammas så att de t.ex. inte ska känna sig tvingade att delta i övergrepp på grund av grupptryck.

     I samband med översynen bör ett omfattande utbildningsprogram och en modern upplysningskampanj därför genomföras i syfte att öka förståelsen för en förändrad och modern sexualbrottslagstiftning och behovet av en allmän förändring av synen på sexuella rättigheter och skyldigheter för att uppnå ökad sexuell jämställdhet i samhället.

 

 

Med anledning av det ovanstående föreslår vi

 

att lagtinget hos riksdagen i enlighet med 22 § självstyrelselagen för Åland, hemställer om att riksdagen ger regeringen i uppdrag att företa en översyn i enlighet med motiveringen ovan av strafflagens bestämmelser om sexualbrott för att bringa lagstiftningen i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen  samt att därefter vidta kompletterande åtgärder i enlighet med initiativet.

 

 

Mariehamn den 8 mars 2011

 

 

Gunnar Jansson 

 

 

Harry Jansson

 

 

Danne Sundman

 

 

Barbro Sundback 

 

 

Roger Jansson 

Anders Eriksson