Lagförslag 13/2025-2026

		LAGFÖRSLAG nr 13/2025-2026
		Datum
		2026-03-26
	Till Ålands lagting

Ersättning till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar samt en ny sekretessgrund

 

 

Huvudsakligt innehåll

 

Landskapsregeringen föreslår landskapslagstiftning om ersättning av landskapsmedel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar och vissa juridiska kostnader. Förslaget omfattar både landskapets tjänsteinnehavare och anställda i arbetsavtalsförhållande. Sammanfattningsvis är innebörden av lagstiftningen att landskapsanställda kan beviljas ersättning på ansökan för rättegångskostnader eller juridiska kostnader i vissa angivna fall. Huvudsakligen gäller detta när yrkandena mot landskapsanställda förkastas. Ersättningen beslutas som huvudregel i efterhand. Lagstiftningen föreslås med de övergripande syftena att skydda landskapets anställda från ekonomisk förlust på grund av rättsliga anspråk på obefogade grunder och att upprätthålla landskapsanställdas rättsskydd i situationer då de åtalas för att ha agerat felaktigt eller avkrävs ersättning på grund av felaktigt förfarande.

     Samtidigt föreslås vissa förtydliganden i offentlighetslagen för Åland vad gäller handlingar som har upprättats eller skaffats av en myndighet för förberedelse av en rättegång.

     Avsikten är att de föreslagna lagarna ska träda i kraft så snart som möjligt.

 

__________________

 

 

INNEHÅLL

Huvudsakligt innehåll 1

Allmän motivering. 3

1. Förslag om landskapslagstiftning om ersättning till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar 3

1.1 Bakgrund. 3

1.2. Landskapslagstiftning om vissa ersättningar på området 4

1.3. Rikslagstiftningen om ersättning för vissa rättegångar och vissa juridiska kostnader 5

1.4. Annan relevant lagstiftning. 7

1.5. Sverige. 8

1.6. Landskapsregeringens förslag. 9

1.7 Förslagets konsekvenser 11

2. Förslag om ändring i offentlighetslagen för Åland. 11

2.1 Bakgrund. 11

2.2 Rikslagstiftningen. 12

2.3 Landskapsregeringens förslag. 12

3. Lagstiftningsbehörighet 13

4. Beredning. 14

Detaljmotivering. 16

1. Landskapslag om ersättning av landskapsmedel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar 16

2. Landskapslag om ändring av 21 § i offentlighetslagen för Åland. 20

Lagtext 22

L A N D S K A P S L A G om ersättning av landskapsmedel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar 22

L A N D S K A P S L A G om ändring av 21 § offentlighetslagen för Åland. 24

Parallelltexter 25

 

 

Allmän motivering

 

1. Förslag om landskapslagstiftning om ersättning till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar

 

1.1 Bakgrund

 

I såväl riket som Sverige finns lagstiftning som innebär att bland annat tjänstemän har rätt att få ersättning av arbetsgivaren för vissa rättegångskostnader.

I Sverige finns till exempel lagstiftning på området i lagen (1981:1310) om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m.m.[1] För en sammanfattning av den svenska lagstiftningen, se avsnitt 1.5.           Huvudregeln i rikets lag om ersättning av statsmedel till statsanställda för kostnader för vissa rättegångar (FFS 269/1974) (nedan ersättningslagen)[2] är att ersättningar betalas ut från Statskontoret i efterhand på ansökan av den berörda, efter domstolsbehandling eller i vissa fall då ärendet har avslutats utan ett avgörande av en domstol.[3]

     Det har inte antagits någon landskapslagstiftning om ersättning för landskapsanställda för rättegångskostnader varför det i dagens läge faller inom ramen för landskapsregeringens och underlydande myndigheters prövningsrätt att bedöma när myndigheten ersätter sina anställdas kostnader. Justitieombudsmannen har i brev den 14 juni 2012 konstaterat att det inte finns detaljerad landskapslagstiftning som skulle ange under vilka förutsättningar landskapets anställda kan ersättas för kostnader som uppkommit vid förundersökning eller rättegång.[4]

     I riket har offentligt anställda med på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel fått en särställning i ovannämnda lagstiftning gällande ersättning av juridiska kostnader. På Åland finns också offentligt anställda som har på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel, av vilka polismän vid Ålands polismyndighet utgör den mest synliga och omfattande gruppen. Det finns inte någon lagstadgad rätt för åländska polismän att få ersättning för juridiska kostnader varför åländska polismän i detta hänseende åtnjuter ett sämre lagstadgat rättsskydd än polismän i riket. Det finns även andra offentligt anställda med på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel på Åland, till exempel lärare.                Landskapets förvaltning har en begränsad praxis som gäller ärenden om ersättning för kostnader som uppkommer vid polisutredning eller rättegång. Arbetsgivaren kan förskottera kostnaderna om det är skäligt med hänsyn till samtliga omständigheter i ärendet. Utgångspunkten inom landskapsförvaltningen har varit att den berörda myndigheten tar ställning till ansökningar om ersättningar från anställda och informerar dessa på vilka grunder ersättning utbetalas. Möjligheten till ersättning från försäkring eller rådgivning från fackförbund har vägts in.

     Det har inte funnits hinder för att underlydande myndigheter utarbetar interna regelverk för de grunder på vilka kostnader ersätts. Vid Ålands polismyndighet har polismästaren och överkommissarien upprättat en intern instruktion gällande frågan: ”Ersättning för rättegångskostnader för polismän anställda Ålands polismyndighet”, daterad den 8 december 2020. Ålands hälso- och sjukvårds (ÅHS) styrelse har antagit det interna dokumentet ”Principer för ersättning av kostnader för juridisk hjälp i vissa fall till tjänstemän inom ÅHS”, daterat den 29 november 2016.

 

1.2. Landskapslagstiftning om vissa ersättningar på området

 

Det har inte antagits någon landskapslagstiftning om ersättning för juridiska kostnader för de fall som omfattas av föreliggande lagförslag.

     Det finns dock landskapslagstiftning som har viss relevans om en landskapsanställd skulle ha blivit utsatt för skada och är målsägande i brottmål eller kärande i skadeståndsmål (4 § i föreliggande förslag). Vid beslutet om ersättning i dessa fall ska annan eventuell ersättning som den landskapsanställda beviljats i ärendet beaktas. Annan ersättning kan vara sådan som betalas från den lagstadgade olycksfallsförsäkring som landskapet tillhandhåller. Olycksfallsförsäkringen är den primära ersättningsformen för landskapsanställda som drabbas av skada till exempel genom ett våldsbrott. För en skada som uppkommer till följd av misshandel, eller annan avsiktlig gärning som någon annan utför, kan ersättning utgå om orsaken till gärningen är en arbetsuppgift som sköts av den skadade enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (FFS 459/2015), som tillämpas på Åland (nedan olycksfallslagen).[5] Landskapet försäkrar idag samtliga anställda och landskapsregeringen har föreslagit att systemet med försäkringar bibehålls.[6]

     Frågan om ersättning från en olycksfallsförsäkring berörs av ett lagförslag som är under behandling i lagtinget, nämligen en åländsk blankettlag om tillämpning av olycksfallslagen. Lagförslaget förutses inte innebära någon egentlig förändring av nuvarande tillämpning av den lagstadgade olycksfallsförsäkringen. Lagförslaget är en del av ett förslag om en ny lag om tjänsteinnehavare samt viss övrig lagstiftning som rör tjänsteinnehavare (se avsnitt 1.4).[7]

     Bakgrunden till blankettlagsförslaget om tillämpning av olycksfallslagen är följande. Bestämmelser om skadestånd för skador som drabbat en tjänsteinnehavare i tjänsten finns i landskapslagen (1936:1) angående innehavares av tjänst och befattning i landskapet Åland rätt till skadestånd vid olycksfall. Enligt lagen är innehavare av tjänst i landskapet Åland, som i tjänsten ådragit sig skada genom olycksfall eller insjuknat i yrkessjukdom, liksom hans anhöriga, berättigade att erhålla skadestånd ur landskapsmedel enligt de grunder, som gälla i riket. Med stöd av den lagen har olycksfallslagen tillämpats på landskapets tjänstemän. Enligt 3 § 1 mom. i olycksfallslagen är alla arbetsgivare skyldiga att försäkra sina arbetstagare mot olycksfall i arbetet och mot yrkessjukdomar. Nämnda blankettlagförslag om tillämpning av olycksfallslagen på Åland inkluderar även bestämmelser om ersättning vid olycksfall som inträffat vid distansarbete enligt lagen om ersättning till statsanställda för olycksfall som inträffat under förhållanden som hänför sig till distansarbete (FFS 1012/2022) (nedan distansarbetslagen). De två rikslagarna om ersättning för olycksfall skiljer sig åt vad gäller tillämpningsområdet så att olycksfallslagen omfattar alla arbetstagare medan distansarbetslagen endast omfattar statsanställda, både de som står i arbetsavtalsförhållande och de som står i tjänsteförhållande. Den föreslagna åländska blankettlagen ska tillämpas på landskapets och lagtingets tjänsteinnehavare samt medlemmarna av landskapsregeringen.

     Landskapet tillhandhåller som nämnts olycksfallsförsäkringar för samtliga anställda. Försäkringen omfattar de skador som är relaterade till det enskilda olycksfallet (eller yrkessjukdomen), bland annat sjukvårdskostnader, dagpenning vid tillfällig arbetsoförmåga, olycksfallspension och rehabilitering. Även en viss ersättning utbetalas till en skadad som har fått ett bestående allmänt men av den aktuella skadan (eller sjukdomen).

     Slutligen kan nämnas att landskapet inte tillhandhåller rättsskyddsförsäkring för sina anställda.

 

1.3. Rikslagstiftningen om ersättning för vissa rättegångar och vissa juridiska kostnader

 

I riket regleras frågan om ersättning till statsanställda för vissa rättegångar och vissa juridiska kostnader genom ovannämnda ersättningslag (avsnitt 1.1). Huvudregeln enligt rikets lagstiftning är att ersättningar betalas ut i efterhand enligt ansökan till Statskontoret efter domstolsbehandling eller då ärendet har avslutats utan ett avgörande av en domstol.[8] I lagens 1, 1 a och 1 c §§ uppräknas fem olika situationer då statsanställda har rätt till ersättning för, eller befrielse från, rättsliga kostnader, nämligen:

     I) ersättning för tilldömda rättegångskostnader då statsanställd åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller vid arbete eller som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, såvitt yrkandena förkastas (1 § 1 mom.),

     II) ersättning för nödvändiga, av rättegång föranledda kostnader, för vilka ersättning inte tilldömts, såvitt detta med hänsyn till ställning och övriga förhållanden är skäligt (1 § 2 mom.),

     III) ersättning för kostnader i anslutning till förundersökning eller andra kostnader som kan anses vara nödvändiga, om behandling av ärendet har avslutats utan ett avgörande av domstol (1 § 3 mom.),

     IV a) befrielse från avgifter och kostnader som avses i 4 § rättshjälpslagen (FFS 2002/257) för polisman, gränsbevakningsman, tullman, person verksam inom fångvården eller statsanställd som är satt att upprätthålla ordningen, vilka har åtalats för lagstridigt tillgripande av maktmedel i tjänsteutövning eller i arbetet eller i relation till skadestånd på grund av sådant förfarande (1 a § 1 mom.),

     IV b) befrielse från samma avgifter och kostnader (som i punkt IV a) för

         1) statsanställd som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel, eller

         2) statsanställd som åtalas för brott begånget vid framförande av motordrivet fordon vid utryckning eller som avkrävs skadestånd på grund av sådant brott, eller

         3) statsanställd, som åtalas för brott begånget vid framförande av motordrivet fordon vid utryckning eller som avkrävs skadestånd på grund av sådant brott eller

         4) statsanställd lots, som åtalas för fel som skett vid lotsning eller avkrävs skadestånd på grund av sådant fel. (1 a § 2 mom.),

     V) befrielse från avgifter och kostnader som avses i 4 § rättshjälpslagen i relation till att statsanställd väcker åtal eller allmänt åtal väcks mot enskild och yrkar på straff eller ersättning för brott som har riktat sig mot dennes liv, hälsa eller personliga frihet, i den mån hans rättssäkerhet kräver det, på grund av brottets allvarliga natur, de skador som vållats genom brottet eller andra omständigheter (1 c §).

     En statsanställd som åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller vid arbete eller som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, beviljas enligt 1 § 1 mom. ersättning med det belopp som honom genom domstolsutslag har tilldömts i rättegångskostnader. Detta gäller om yrkandena har förkastats. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att en statsanställd inte blir lidande om en ersättningsskyldig inte förmår betala den utdömda ersättningen.

     Dessutom kan enligt 1 § 2 mom. en statsanställd på ansökan få ersättning på basis av skälighetsprövning för sådana nödvändiga kostnader som föranleds av rättegång och för vilka ersättning inte har tilldömts honom. Beviljandet grundas då på en behovsprövning. Ersättning ska undantagsvis kunna betalas enligt prövning också när personen i fråga har befunnits skyldig till felaktigt förfarande.

     Ersättning kan enligt 1 § 3 mom. utgå även i fall där det till skillnad från ovannämnda fall inte finns ett domstolsavgörande. Ersättning utgå för nödvändiga kostnader som enligt prövning kan anses skäliga i sådana ärenden som inte har lett till rättegång.

     Vidare har i riket offentligt anställda med på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel fått en särställning gällande ersättning av rättsliga kostnader (1 a §). Bestämmelsen i 1 a § 1 mom. gäller främst polismän, gränsbevakningsmän, tullmän eller personer som är verksamma inom fångvården eller statsanställd som ska upprätthålla ordningen.[9] Genom 1 a § 2 mom. utökas tillämpningsområdet till att gälla även annan statsanställd som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel,[10] statsanställd som åtalas för brott begånget vid framförande av motordrivet fordon vid utryckning eller som avkrävs skadestånd på grund av sådant brott, och på statsanställd lots, som åtalas för fel som skett vid lotsning eller avkrävs skadestånd på grund av sådant fel.

     Lagrummet 1 c § rör vissa fall där en statsanställd är målsägande i brottmål eller kärande i skadeståndsmål. Statsanställd som i tjänsteutövning eller vid arbete blivit utsatt för våld och som är målsägande i härav föranledd rättegång eller kärande i skadeståndsmål ska befrias från de avgifter och kostnader som avses i 4 § rättshjälpslagen, i den mån den anställdas rättssäkerhet kräver det, på grund av brottets allvarliga natur, de skador som vållats genom brottet eller andra särskilda omständigheter.[11]

     Enligt 1 a § och 1 c § kan rättegångsbiträde förordnas av domstol om det på grund av ärendets art eller av någon annan orsak är uppenbart att personen inte utan biträde på behörighet sätt kan bevaka sin rätt och fördel.

     Punkterna i 1 § 1-3 mom. avser således ersättning för kostnader på ansökan av den anställde, medan 1 a § och 1 c § avser befrielse från sådana kostnader. Detta betyder att den statsanställda retroaktivt kan få ersättning för kostnader denne erlagt först i efterhand enligt 1 § 1-3 mom., medan denne inte behövt erlägga dessa kostnader i de situationer som omfattas av 1 a § och 1 c §.

     Beslutet om befrielse från kostnader kan ändras. Enligt 1 b § kan en statsanställd, som erkänts befrielse från rättegångskostnader på grund av åtal mot denne enligt 1 a §, få den rätten indragen ifall att han eller hon ådöms straff eller skadestånd, och förfarandet anses vara grovt. Det krävs dock att detta är motiverat med beaktande av gärningens art samt svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden. Den anställda kan åläggas att helt eller delvis återbetala beloppet.

     I 1 a § 3 mom. anges att i fråga om rättegångsbiträde, förordnande av rättegångsbiträde samt arvode och ersättning till rättegångsbiträden gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål (FFS 689/1997) om försvarare och målsägandebiträden.

 

1.4. Annan relevant lagstiftning

 

Den som anser att en landskapsanställd har förfarit felaktigt eller olagligt i hans eller hennes ärende har möjlighet att vidta rättsliga åtgärder mot den anställda. Ibland vidtas sådana åtgärder utan orsak eller i varje fall utan tillräckliga grunder. En landskapsanställd kan i allmänhet inte vägra att utföra uppgifter, även om de vore förknippade med risk för rättegång eller rättsligt förfarande. Det är motiverat att landskapet svarar för kostnader som utförandet av uppgiften föranleder så att landskapsanställda inte förorsakas oberättigade förluster på grund av anställningsförhållandet. Den föreslagna lagstiftningen (som presenteras i avsnitt 1.6) omfattar både åtal för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller vid arbete.

     En tjänsteinnehavare omfattas av tjänsteansvar, som innebär ett vidsträckt rättsligt ansvar för arbetet och dess följder. Tjänstemäns tjänsteansvar utgår från bestämmelser i grundlagen (FFS 731/1999). I 118 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs att var och en som har lidit rättskränkning eller skada till följd av en lagstridig åtgärd eller försummelse av en tjänsteman eller någon som sköter ett offentligt uppdrag har, enligt vad som närmare bestäms genom lag, rätt att yrka att denne döms till straff samt kräva skadestånd av det offentliga samfundet eller av tjänstemannen eller den som sköter det offentliga uppdraget. Om en tjänsteman försummar eller bryter mot sin tjänsteplikt, kan tjänstemannen bli straffrättsligt ansvarig för sina handlingar. Bestämmelser om tjänstebrott finns i 40 kap. strafflagen (FFS 39/1889). Behörigheten att lagstifta om straff och storleken på straff inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet överfördes till landskapet genom 1991 års självstyrelselag, men bestämmelser om straff för tjänstebrott har inte införts i tjänstemannalagen (1987:61) för landskapet Åland. Med stöd av 71 § i 1991 års självstyrelselag har därför bestämmelserna i 40 kap. i strafflagen om tjänstebrott tillämpas på Åland så som de såg ut den 1 januari 1993,[12] fram tills dess att lagtinget använder sig av sin behörighet. Bestämmelser om tjänstebrott för tjänstemän samt för förtroendevalda finns i strafflagens 40 kap. De tjänstebrott som finns reglerade i strafflagen i den version som tillämpas på Åland är tagande och grovt tagande av muta och mutförseelse; brott mot tystnadsplikt och brott mot tystnadsplikt av oaktsamhet; olovligt röjande av uppgift i eller om en handling; missbruk och grovt missbruk av tjänsteställning samt brott mot tjänsteplikt och brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet. Bestämmelserna om tjänstebrott i strafflagen har förnyats efter den 1 januari 1993, men dessa förnyade bestämmelser tillämpas alltså inte på Åland. I ovannämnda LF 9/2024-2025 (se avsnitt 1.2), som inkom till lagtinget den 28 november 2024, föreslår landskapsregeringen en ny lag om landskapets tjänsteinnehavare som ersätter den nuvarande tjänstemannalagen för Åland samt viss övrig lagstiftning rörande tjänsteinnehavare, såsom en tjänstebrottslag för Åland. Den föreslagna åländska tjänstebrottslagen omfattar mutbrott, brott mot tjänstehemlighet, missbruk av tjänsteställning, brott mot tjänsteplikt och påtvingat försvinnande. Enligt lagförslaget ersätts termen ”tjänsteman” med ”tjänsteinnehavare”, varför den senare termen genomgående används i föreliggande förslag.

     Även anställda i arbetsavtalsförhållanden har förpliktelser gällande arbetet.[13] Vissa av tjänstebrotten i kapitel 40 i strafflagen omfattar även offentligt anställda arbetstagare. Enligt 40 kap. 12 § tillämpas bestämmelserna i 1–3, 5 och 14 §§ även på offentligt anställda arbetstagare. Avsättningspåföljden enligt 1, 2 och 5 §§ tillämpas dock inte. Paragraferna rör tagande av muta (1 §), grovt tagande av muta (2 §), mutförseelse (3 §), brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet (5 §), samt förverkandepåföljd (14 §). I 11 § 3 punkten definieras offentligt anställd arbetstagare som den som står i arbetsavtalsförhållande till ett offentligt samfund eller en inrättning som nämns i samma paragraf 1 punkten. Bland annat landskapet Åland är omnämnt i 1 punkten.

     I fråga om rättegångsbiträde, förordnande av rättegångsbiträde samt arvode och ersättning till rättegångsbiträden i brottmål föreskrivs i 2 kap. i lagen om rättegång i brottmål om försvarare och målsägandebiträden.

     Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (FFS 412/1974).

     Skyldigheten att ersätta rättegångskostnader bestäms i domstolsprocessen enligt 21 kap. rättegångsbalken. En kärande, som anför ogrundat yrkande, och åklagare, som inte kan anföra sannolika skäl för sitt straffyrkande, kan åläggas att ersätta en landskapsanställd för dennes rättegångskostnader. Dock kan en kärande som framfört ett obefogat yrkande inte alltid betala de ersättningar för rättegångskostnader som ålagts honom eller henne. I så fall måste den landskapsanställda själv i sista hand stå för rättegångskostnaderna. Även om den som är betalningsskyldig skulle ha betalningsförmåga blir indrivningen av medlen ofta tidsödande. I synnerhet polismän, som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel, kan oftare än andra råka i situationer där åtal väcks mot dem eller yrkande om ersättning riktas mot dem, liksom andra offentligt anställda som har en på lag grundad rätt att bruka maktmedel.

 

1.5. Sverige

 

I Sverige finns bland annat lagstiftning på området i lagen (1981:1310) om offentliga funktionärers rätt till gottgörelse för rättegångskostnad i vissa mål m.m.[14] Offentliga funktionärer är ett omfattande begrepp som inkluderar arbetstagare hos staten, arbetstagare hos kommuner, regioner, kommunalförbund, församlingar eller kyrkliga samfälligheter och ledamöter av sådana styrelser, verk, nämnder, kommittéer eller andra myndigheter som hör till staten eller till någon kommun eller region.[15] Enligt lagen har offentliga arbetstagare mot vilka enskilt åtal eller anspråk har väckts på grund av brott i tjänsteutövningen, rätt att av sina arbetsgivare utfå sådan ersättning för rättegångskostnad som en domstol har förpliktat motparten att utge när talan mot funktionären ogillats.[16] Arbetsgivaren har återkravsrätt mot funktionären ifall högre rätt ändrar domstolens beslut om rättegångskostnad till den tilltalades nackdel eller målsäganden har betalat hela eller delar av det utdömda beloppet till den tilltalade.[17] Enligt förarbeten har avgörande skäl för lagstiftningen varit att det inte är som privatperson utan som representant för det allmänna som funktionären vidtagit den åtgärd som klandras av den enskilde i rättegången.

 

1.6. Landskapsregeringens förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en landskapslag om ersättning av landskapets medel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar och vissa juridiska kostnader. Lagförslaget föreslås omfatta både landskapets tjänsteinnehavare och anställda i arbetsavtalsförhållanden, både vid den centrala förvaltningen och vid landskapets myndigheter.

     Hittills har ett förfarande vid både den centrala landskapsförvaltningen och landskapets myndigheter tillämpats som i stort motsvarar delar av rikets, dock inte baserat på lag, utan enligt myndigheternas egna principer. Ersättning har som regel betalats ut i efterhand till den berörda. De riktlinjer som Ålands polismyndighet utarbetat internt har gällt poliser, som varit tjänstemän. Ålands hälso- och sjukvård har också internt utarbetat riktlinjer, som har gällt tjänstemän. Med hänsyn till att samtliga landskapsanställda har en plikt att utföra sitt arbete och därför kan hamna i utsatta situationer på grund av sitt arbete, bör de föreslagna bestämmelserna omfatta samtliga landskapsanställda. Förslaget omfattar därför samtliga landskapsanställda, både tjänsteinnehavare och de som står i arbetsavtalsförhållande till landskapet.

     Landskapsregeringen har för närvarande 15 underställda myndigheter.[18] Ålands hälso- och sjukvård (ÅHS) är störst med ca 1 000 anställda. Ålands polismyndighet är den myndighet av de åländska myndigheterna som har anställda som har en på lag grundad rätt att använda maktmedel. Polismyndigheten har ca 90 anställda.

     Lagstiftningen föreslås med de övergripande syftena att skydda landskapets anställda från ekonomisk förlust på grund av rättsliga anspråk på obefogade grunder och att upprätthålla de anställdas rättsskydd i situationer då de åtalas för att agerat felaktigt eller avkrävs ersättning på grund av felaktigt förfarande.[19]

     Huvudregeln i föreliggande förslag innebär att landskapets anställda med lagstöd beviljas ersättning, främst i efterhand, på ansökan för rättegångskostnader eller rättsliga kostnader i vissa angivna fall. Det föreslås att landskapets anställda, som åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller vid arbete eller som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, på ansökan ska beviljas ersättning, av landskapsmedel med det belopp som den anställda genom domstolsutslag har tilldömts i rättegångskostnader. Detta gäller om yrkandena har förkastats. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att en anställd inte blir lidande om en ersättningsskyldig inte förmår betala den utdömda ersättningen.

     Dessutom föreslås att en anställd får ersättning på basis av en skälighetsprövning för sådana nödvändiga kostnader som föranleds av rättegång och för vilka ersättning inte har tilldömts honom. Även denna ersättning beviljas främst i efterhand. Beviljandet ska grundas på en behovsprövning. Ersättning skulle undantagsvis kunna betalas enligt prövning också när personen i fråga har befunnits skyldig till felaktigt förfarande.

     Vidare kan ersättning utgå även i fall där det till skillnad från ovannämnda fall inte finns ett domstolsavgörande. Ersättning utgår för nödvändiga kostnader som enligt prövning kan anses skäliga i sådana ärenden som inte har lett till rättegång. Rätt till ersättning skulle föreligga till exempel i sådana fall då en förundersökning eller åtalsprövning avslutas av den orsaken att något brott inte har skett eller att tillräckliga bevis på ett brott inte har framkommit och inte är tillräckliga för åtal.

     En grupp som är särskilt utsatt i tjänsten är offentligt anställda med på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel. Behovet av trygghet och rättsskydd för den gruppen är beaktansvärt. På Åland rör detta framför allt polismän. Det finns även andra offentligt anställda med på lag grundad rätt att tillgripa maktmedel på Åland, till exempel lärare enligt landskapslagen (2020:32) om barnomsorg och grundskola och landskapslagen (2011:13) om gymnasieutbildning.

     Polismän utgör den största och mest synliga gruppen som har rätt att bruka maktmedel. En polisman har rätt och skyldighet att bruka maktmedel i vissa situationer. Den allmänna föreskriften om detta finns i 2 kap. 17 § polislagen (FFS 872/2011) som är tillämplig på Åland genom landskapslag (2021:12) om tillämpning på Åland av polislagen, förutom 4 mom. i 17 § (se 4 § i landskapslagen).[20]

     Enligt 17 § 1 mom. får en polisman i tjänsteuppdrag använda maktmedel som behövs och kan anses försvarliga för att bland annat bryta motstånd, avlägsna en person från en plats, gripa en person, hindra att en frihetsberövad flyr, avlägsna ett hinder eller förhindra ett överhängande brott eller någon annan farlig gärning eller händelse. Frågan om maktmedlen kan försvaras ska enligt 17 § 1 mom. bedömas utifrån hur viktigt och brådskande uppdraget är, motståndets farlighet, vilka resurser som står till förfogande samt övriga omständigheter som är relevanta för en helhetsbedömning av situationen. En polisman råkar ofta ut för oförutsedda situationer som kräver risktagning, varvid han eller hon snabbt måste uppskatta det försvarade intressets vikt samt besluta om vilka maktmedel som är ändamålsenliga och tillåtna i just den situationen. En polisman kan i en sådan situation eventuellt bruka maktmedel på ett sätt som i efterhand anses felaktigt.

     Mot bakgrund av ovanstående är det skäligt att en polisman som åtalas för lagstridigt tillgripande av maktmedel eller avkrävs skadestånd på grund av sådant förfarande, ska få ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakar. Även andra landskapsanställda som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel omfattas av bestämmelsen. Dock kan en anställd i det fallet åläggas att helt eller delvis till landskapet återbetala den ersättning som beviljats av landskapets medel, om personen döms till straff eller förpliktas erlägga skadestånd och förfarandet anses vara grovt, om det med beaktande av gärningens art samt svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden är motiverat att ersätta landskapet.

     Slutligen föreslås att ersättning beviljas i vissa fall där en landskapsanställd är målsägande i brottmål eller kärande i skadeståndsmål. En landskapsanställd som blivit utsatt för våld och som är målsägande i härav föranledd rättegång eller kärande i skadeståndsmål ska på ansökan beviljas ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakar den landskapsanställda. Det är skäligt att ersättning utgår från landskapets medel för en landskapsanställd som har råkat ut för ett brott medan han eller hon utför sitt uppdrag och som kanske vid uppdraget utsatt sig för fara. Om den landskapsanställda i fråga ådöms straff eller förpliktas erlägga skadestånd och om dennes förfarande är grovt, kan ersättningen helt bortfalla eller minskas, om det med beaktande av gärningens art och svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden är motiverat.

     Enligt förslaget beslutar landskapsregeringen om ersättning och återbetalning enligt lagen samt om att en fordran helt eller delvis ska lämnas oindriven. Vid bestämmande av ersättning beaktar landskapsregeringen annan ersättning såsom från försäkring.

     Huvudregeln föreslås vara att ersättning i de fall som omfattas av lagen utgår i efterhand. Dock föreslås en möjlighet för landskapsregeringen att besluta om ersättning till den anställda för relevanta juridiska kostnader innan något slutligt avgörande finns i fallen i fråga, baserat på en skälighetsprövning, eftersom juridiska kostnader för den enskilde kan uppkomma löpande före ett slutligt avgörande och bli betungande för den enskilde.

 

1.7 Förslagets konsekvenser

 

1.7.1 Ekonomiska konsekvenser

 

Förslaget bedöms medföra vissa ekonomiska konsekvenser. Gällande anställda vid landskapets myndigheter har hittills ersättning som regel utgått från dessas verksamhetsmedel som inte specifikt har budgeterats för ändamålet. Enligt förslaget kommer ersättningen i stället att utgå från den centrala landskapsförvaltningens medel. Det är dock inte möjligt att beräkna kostnader med någon exakthet, eftersom dessa är beroende av eventuella fall som inträffar framöver. Ersättning för självrisken i en rättsskadeförsäkring i ett enskilt fall kan uppgå till runt 1 000 euro.

 

1.7.2 Administrativa konsekvenser

 

Förslaget har inga egentliga verkningar på landskapsförvaltningens organisation. Vissa handläggningsuppgifter rörande de enskilda ärendena kommer dock att falla på landskapets centrala förvaltning, som enligt förslaget handhar dessa, i stället för de aktuella myndigheterna såsom varit fallet hittills. Regeringskansliet förutses ha ett koordinerande ansvar för handläggningen av de enskilda ärendena. Troligen är handläggningsuppgifterna inte så omfattande, eftersom dylika ärenden inte varit så ofta förekommande de senaste åren, möjligen 1-2 ärenden per år.

 

1.7.3 Jämställdhets- och barnkonsekvenser

 

Såvitt bekant har förslaget inga konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för barn.

 

1.7.4 Miljömässiga konsekvenser

 

Förslaget har inga direkta konsekvenser för miljön.

 

2. Förslag om ändring i offentlighetslagen för Åland

 

2.1 Bakgrund

 

Landskapsregeringen föreslår dessutom en ändring i offentlighetslagen (2021:79) för Åland (nedan offentlighetslagen).[21] Lagförslaget har till denna del inte något direkt samband med ovan redovisade lagförslag om ersättning till landskapsanställda för vissa juridiska kostnader.

     Det föreslås att i offentlighetslagen infogas en ny sekretessgrund varigenom en myndighetshandling är sekretessbelagd om handlingen har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur handlingen skulle strida mot myndighetens intresse vid rättegången. Någon sådan allmän sekretessgrund finns inte ännu i offentlighetslagen.

     Det finns dock en sekretessgrund i 13 § 4 punkten i offentlighetslagen om sådana handlingar gällande för part. Part är enligt den aktuella lagbestämmelsen den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller. Enligt 13 § 4 punkten i offentlighetslagen har part inte rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen när det är fråga om en handling som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur handlingen skulle strida mot myndighetens intresse vid rättegången.

     Enligt nu gällande rättsläge på Åland är de aktuella handlingarna således sekretessbelagda för part i ärenden, men offentliga för övriga. Det förhållandet bör ändras, så att handlingarna i fråga är sekretessbelagda även för övriga.

 

2.2 Rikslagstiftningen

 

Den bestämmelse som här föreslås för åländsk räkning om en sekretessgrund rörande myndighetshandling som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, har en motsvarighet i riket i 24 § 19 punkten i lagen (621/1999) om offentlighet i myndigheternas verksamhet.

     I 24 § 19 punkten föreskrivs att myndighetshandlingar är sekretessbelagda om handlingarna som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i rättegång för en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle strida mot det offentliga samfundets intresse vid rättegången. Bestämmelsen i riket gäller utöver myndigheter även handlingar hos sammanslutningar, inrättningar, stiftelser och enskilda personer som utövar offentlig makt (4 § 2 mom. i rikets lag om offentlighet).

     I rikets proposition 13/1998 anfördes om bestämmelsen i 19 punkten att den skyddar ett offentligt samfunds intresse inför en rättegång samt vidare följande:

 

Sekretessbelagda är enligt punkten handlingar som har upprättats samt skaffats av en myndighet i egenskap av rättegångspart inför en rättegång, om utlämnande av en sådan handling skulle strida mot det offentliga samfundets eller en i 4 § 2 mom. avsedd sammanslutnings, inrättnings, stiftelses eller persons intresse inför en rättegång. Enheter inom ett offentligt samfund bör i fred kunna förbereda sig för en rättegång utan att handlingarna rörande förberedelsen alltid skulle vara offentliga. Offentligheten hos de handlingar som har ingivits till domstolen bestäms enligt de regler som gäller för detta. Punkten ansluter sig till den även i övrigt i lagförslaget upprätthållna neutralitetsprincipen, enligt vilken ett offentligt samfund inte skall få försättas i ett sämre läge än en enskild på grund av offentlighetsbestämmelserna i sådana situationer, där det är att jämställa med en enskild. Presumtionen är alltså offentlighet.[22]

 

     Motsvarande föreskrift gällande part i rikets lag finns i 11 § 4 punkten. Därmed är de aktuella handlingarna sekretessbelagda för både part och övriga i riket.

 

2.3 Landskapsregeringens förslag

 

Landskapsregeringen föreslår att en ny sekretessgrund infogas som en ny punkt 2a i 21 § i den åländska offentlighetslagen. Det föreslagna lagrummet föreskriver att myndighetshandlingar är sekretessbelagda om de har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur handlingen skulle strida mot myndighetens intresse vid rättegången. Sekretess föreskrivs redan för part angående de aktuella handlingarna i 13 § 4 punkten i offentlighetslagen. Därmed är de aktuella handlingarna sekretessbelagda för både part och övriga.

     De ovan citerade hänsynen som enligt rikets proposition 13/1998 beaktats för antagande av föreskriften i 24 § 19 punkten (avsnitt 2.2) gäller även för den nya 2a punkten i 21 § i den åländska offentlighetslagen.

 

3. Lagstiftningsbehörighet

 

Landskapet har enligt 18 § 1 punkten i självstyrelselagen (1991:71) för landskapet Åland lagstiftningsbehörighet gällande landskapsregeringen och dess underställda myndigheter och inrättningar. Vidare har landskapet enligt 18 § 2 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet gällande landskapets tjänstemän, tjänstekollektivavtal för landskapets anställda, disciplinär bestraffning av landskapets tjänstemän. Det faller inom landskapets behörighet att lagstifta om landskapets anställda tjänsteinnehavare.

     Landskapsanställda som inte sköter uppgifter som innebär utövande av offentlig makt anställs i arbetsavtalsförhållande. År 2023 var endast 16 procent av alla anställda inom landskapsförvaltningen anställda i arbetsavtalsförhållande. Antalet landskapsanställda som anställs i arbetsavtalsförhållande kan komma att öka om anställningsförhållandena renodlas. Riket har enligt 27 § 21 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om arbetsrätt med undantag av tjänstekollektivavtal för landskapets (och kommunens) anställda. Bestämmelser om anställningsförhållandena för dem som står i arbetsavtalsförhållanden hör till rikets lagstiftningsbehörighet och regleras i arbetsavtalslagen. Enligt 29 § 1 mom. 6 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om arbetsavtal och samarbete inom företag, med undantag av läroavtal enligt 18 § 14 punkten i självstyrelselagen. Riket har enligt 27 § 21 punkten i självstyrelselagen lagstiftningsbehörighet i fråga om arbetsrätt med undantag av tjänstekollektivavtal för landskapets och kommunens anställda. Det här aktuella lagförslaget omfattar samtliga landskapsanställda, både landskapets tjänsteinnehavare och de som står i arbetsavtalsförhållande till landskapet. Lagförslaget omfattar inte förtroendevalda. Landskapet kan i egenskap av arbetsgivare lagstifta om villkor, i det här fallet en förmån, för landskapets arbetstagare för vilka arbetsavtalslagen (FFS 55/2001) tillämpas. En tillämpning av den föreslagna lagen i ett enskilt fall kan komma att innebära att landskapet i egenskap av arbetsgivare betalar ersättning till en landskapsanställd.

     Det kan för övrigt noteras att rikets lag om ersättning av statsmedel till statsanställda för kostnader för vissa rättegångar omfattar inte enbart tjänstemän, utan statsanställda, varför bestämmelserna rörande arbetstagare hade kunnat intas i landskapslagen jämlikt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen, för det fall landskapet inte skulle haft lagstiftningsbehörighet.

     Enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

     Enligt 35 § i självstyrelselagen ankommer rättskipningen i landskapet på de domstolar och myndigheter om vilka föreskrivs i rikslag. Rättsskipning hör med stöd av 27 § 23 punkten i självstyrelselagen till rikets lagstiftningsbehörighet, med vissa undantag enligt 27 § 22 och 23 punkten i självstyrelselagen. Enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen kan dock i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet.

     Vad gäller lagförslaget om ändring i offentlighetslagen kan följande framhållas. Lagförslaget om offentlighetslagen genomgick sedvanlig lagstiftningskontroll.[23] Högsta domstolen (HD) gjorde bedömningen att med beaktande av uppdelningen av lagstiftningsbehörigheten inom det aktuella området och det sätt på vilket uppdelningen beaktats i offentlighetslagen för Åland efterföljdes kompetensfördelningen mellan landskapet och riket. HD framhöll vidare att vid lagstiftningsgranskningen bör tas ställning även tas till förhållandet mellan den ifrågavarande lagstiftningen och Finlands grundlag, eftersom stiftande, ändring och upphävande av grundlag samt avvikelse från grundlag utgör riksbehörighet enligt 27 § 1 punkten självstyrelselagen. HD kom rörande lagförslaget till slutsatsen att det inte förelåg skäl för anmärkningar. Även för föreliggande ändringsförslag gäller vad som anförts om lagstiftningsbehörigheten i lagförslaget om en ny offentlighetslag.

 

4. Beredning

 

Förslaget om en landskapslag om ersättning för vissa rättegångskostnader har beretts vid lagberedningen i samråd med regeringskansliet, finansavdelningen (avtals- och pensionsbyrån), social- och miljöavdelningen, utbildnings- och kulturavdelningen, näringsavdelningen och infrastrukturavdelningen. Ärendet har sänts på remiss till de myndigheter som är underställda landskapet: Datainspektionen, Fordonsmyndigheten, Högskolan på Åland, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet, Ålands energimyndighet, Ålands folkhögskola, Ålands gymnasium, Ålands hälso- och sjukvård, Ålands kulturdelegation, Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet, Ålands musikinstitut, Ålands ombudsmannamyndighet, Ålands polismyndighet, Ålands sjösäkerhetscentrum och Ålands statistik- och utredningsmyndighet. Vidare har ärendet sänts på remiss till Utsökningsverket på Åland, Ålands polisförening, Akava-Åland, FOA-Å, FFC Åland, Finlands sjömansunion Ålandsavdelningen, TCÅ, Tehy Åland och Talentia Åland.

     Utlåtanden har lämnats av regeringskansliet vid Åland landskapsregering, Ålands polismyndighet, Ålands polisförening, Ålands hälso- och sjukvård, Fordonsmyndigheten, Akava Åland, TCÅ, Tehy Åland, Talentia Åland och Utsökningsverket på Åland.

     Samtliga remissinstanser som givit utlåtande gällande substansen i förslaget har varit i grunden positiva och av åsikten att rättssäkerheten för landskapets tjänsteinnehavare skulle stärkas genom förslaget. Vissa förslag på justeringar och tillägg har förts fram, enligt nedanstående sammanfattning.

     Regeringskansliet har framfört att i och med att ersättning enligt förslaget skulle betalas ut i efterhand efter att yrkanden mot tjänstinnehavaren har förkastats skulle det i praktiken innebära att tjänsteinnehavaren kan tvingas vänta en längre tid på ersättning. Det vore motiverat att överväga en bestämmelse som möjliggör löpande ersättning i särskilda fall, exempelvis vid långdragna rättegångar eller i fall där det föreligger påtagliga ekonomiska svårigheter. Regeringskansliet har framhållit att en sådan bestämmelse ytterligare skulle stärka det rättsskydd som lagförslaget syftar till att inrätta.

     Ålands polismyndighet har framfört att lagförslaget är ändamålsenligt och möjliggör en enhetlig hantering av landskapets tjänsteinnehavares ansökningar eftersom handläggningen av ansökningarna sker centralt. På sikt skulle praxis bli mer enhetlig än idag. Hittills har ärenden om ersättning och beslut fattats av polismyndigheten. Om en lag antogs och tillämpades skulle den enskilda tjänsteinnehavarens rättsskydd öka. Enligt polismyndighetens åsikt borde det definieras i lagen vad som avses med ”polisman”. Vidare har polismyndigheten framhållit att det finns flera tjänster som polisväktare (”väktarvaktmästare”) med maktmedelsbefogenheter vid polismyndigheten och att det är angeläget att dessa inkluderas i den föreslagna lagen, för att förtydliga att de är tjänsteinnehavare och inte väktare vid privata säkerhetsbolag. Polismyndigheten har understrukit att rikets lag omfattar väktarvaktmästare.

     Ålands polisförening har framhållit att det är angeläget att landskapstjänstemännen i de aktuella situationerna inte förorsakas några som helst juridiska kostnader, oberoende av tjänstemannens personliga ekonomiska ställning eller innehav av privat rättsskyddsförsäkring. Ersättning från privat olycksfallsförsäkring rör oftast kostnader gällande vård av hälsan och ges inte för det föreliggande lagförslagets syfte. Polisföreningen har understrukit att det är en fundamental brist att ersättningsbesluten skulle fattas inom landskapsförvaltningen och inte efter en oberoende domstolsprövning. Besluten kommer då att vara beroende av en fastställd budget och förvaltningens egna intressen. Vidare är det inte lämpligt att överklagandeföreskrifterna i lagförslaget innebär att landskapsregeringen utgör första och enda instans innan ärendet når högsta förvaltningsdomstolen. En överprövning av landskapsregeringens beslut bör omfatta en materiell bedömning. Enskilda tjänsteinnehavares möjligheter att söka ändring skulle bli sämre än för tjänsteinnehavare i riket.

     ÅHS har bland annat anfört att det är positivt om rätten till ersättning regleras i lag, att tjänsteansvaret framhålls och att ersättningen blir lika för alla tjänsteinnehavare inom landskapet. ÅHS har haft egna riktlinjer rörande ersättning till tjänsteinnehavare för vissa rättsliga kostnader. Det har handlat om i genomsnitt ett ärende per år. Vid ÅHS är för närvarande hela personalen anställd i tjänsteförhållande. ÅHS har gjort bedömningen att inom något år från det att den föreslagna lagen om tjänsteinnehavare trätt i kraft kommer större delen av personalen vid ÅHS att vara anställda i arbetsavtalsförhållande. Det betyder att föreliggande lagförslag skulle komma att tillämpas endast för läkare och ledande tjänsteinnehavare vid ÅHS. ÅHS har föreslagit att landskapsregeringen kompletterar lagförslaget med ett resonemang kring nämnda läge som kan komma att gälla inom relativt snar framtid. Det anförs också att det skulle vara värdefullt om det i lagförslaget skulle framgå hur och på vilken nivå ersättningsprinciper för arbetstagare bör fastställas. Vidare kunde lagförslaget gärna kompletteras med klargöranden kring eventuell skatteplikt.

     Fordonsmyndigheten har framfört att det inte framgår specifikt om lagförslaget även omfattar personer som inte längre är tjänsteinnehavare, i de fall de rättsliga anspråken mot personen rör tiden när personen tidigare var tjänsteinnehavare. Det skulle kunna förtydligas i en definition vad som avses med tjänsteinnehavare.

     Utsökningsverket på Åland har inte lämnat några kommentarer i sak.

     Akava Åland har framhållit att det är problematiskt att inte alla tjänsteinnehavare som kan bli tvungna att tillgripa maktmedel uttryckligen omfattas av lagförslaget. Det finns till exempel tjänsteinnehavare inom ramen för den psykiatriska tvångsvården och inom ramen för tillämpning av lagstiftning om smittsamma sjukdomar, vilka grundat på lag kan tillgripa maktmedel. Det finns också tjänsteinnehavare inom kommuner och kommunförbund som inom sina områden, till exempel barnskydd, utövar maktmedel. Om en dylik lagstiftning om ersättning för vissa juridiska kostnader inte omfattar kommuners och kommunförbunds tjänsteinnehavare skapas en ojämlik situation för tjänsteinnehavare på Åland. Akava Åland har också framhållit att rätten till ersättning ska omfatta samtliga kostnader och vara oberoende av tjänsteinnehavarens personliga ekonomiska ställning, privata försäkringar och rättsförsäkringar via medlemskap i fackförbund.

     TCÅ har framhållit att skolpersonal har rätt att använda maktmedel i sin tjänsteutövning enligt 48 § i landskapslagen om gymnasieutbildning. Lagrummet rör avlägsnande av studerande och bör inkluderas i lagförslaget. TCÅ har även anfört att det finns skäl att ta i beaktande det större antal anställda vid ÅHS som framöver kan förväntas vara anställda i arbetsavtalsförhållande.

     Tehy Åland har konstaterat att majoriteten av Tehys medlemmar i landskapets tjänst arbetar som vårdpersonal vid ÅHS. ÅHS har åtminstone sedan 2015 haft egna riktlinjer för juridisk hjälp genom ett styrelsebeslut. Med stöd av riktlinjer har anställda vid ÅHS ersatts på ansökan och efter prövning på motsvarande sätt som anställda inom statlig eller kommunal verksamhet i riket. Prövningen har enligt Tehy Åland upplevts som en osäkerhetsfaktor av personalen. Vidare omfattas arbetsavtalsförhållanden inte av det här aktuella lagförslaget. Enligt Tehy Ålands bedömning kommer nästan hela vårdpersonalen på ÅHS att vara i arbetsavtalsförhållanden inom några år. Majoriteten av Tehy Ålands medlemmar skulle då enligt lagförslaget inte att ha lagstadgad rätt till ersättning för rättegångskostnaderna, men Tehy Ålands medlemmar utsätts återkommande för skada och är målsägande i brottmål eller kärande i skadeståndsmål på grund av sitt arbete. Tehy Åland har framfört att lagförslaget borde kompletteras med riktlinjer om hur rättssäkerheten för dem som är anställda i arbetsavtalsförhållande kommer att tryggas i framtiden. Frågan är viktig ur likabehandlingsperspektiv. Åland har inte lagstiftningsbehörighet för arbetstagare, men problemet måste lösas på annat vis.  

     Talentia Åland har framhållit att förslaget endast omfattar landskapets egna tjänsteinnehavare. Tjänsteinnehavare som är anställda av kommun eller kommunalförbund, särskilt inom socialvården, fattar ofta myndighetsbeslut under svåra förhållanden och kan också bli föremål för rättsprocesser. Även personal i arbetsavtalsförhållande, t.ex. inom vård och omsorg, kan hamna i sådana situationer. Det är viktigt att undvika skillnader och främja likabehandling mellan olika grupper av offentligt anställda. Talentia Åland har understrukit att lagen behöver kompletteras med klara rutiner och tydlig information för de anställda.

     Landskapsregeringen har efter remissomgången gjort vissa justeringar. Lagförslaget omfattar inte längre endast landskapets tjänsteinnehavare utan har utökats till att omfatta även dem som är anställda av landskapet i arbetsavtalsförhållande. Vidare har ersättningsmöjligheterna utökats, på det viset att det är möjligt för landskapsregeringen att bevilja ersättning för kostnader inte endast i efterhand, utan även under ett ärendes gång, baserat på en skälighetsprövning i individuella fall, eftersom de juridiska kostnaderna kan bli betungande för den enskilde. Dessutom har tillägg gjorts gällande vissa anställda som enligt lag kan bruka maktmedel så att även de omfattas av de relevanta lagrummen.

     Vad slutligen gäller förslaget till ändring av offentlighetslagen så har det beretts som ett tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samråd med regeringskansliet.

 

Detaljmotivering

 

1. Landskapslag om ersättning av landskapsmedel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar

 

1 § Ersättning. Enligt 1 mom. erläggs till landskapsanställd som åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, om yrkandena förkastats, av landskapsmedel på ansökan det belopp som genom domstolsutslag har tilldömts honom eller henne i rättegångskostnader. Bestämmelsen syftar till att säkerställa att en landskapsanställd inte blir lidande om en ersättningsskyldig inte förmår betala den utdömda ersättningen. Bestämmelser om tjänstebrott finns i 40 kap. strafflagen (FFS 39/1889). Med stöd av 71 § i 1991 års självstyrelselag har bestämmelserna i 40 kap. i strafflagen om tjänstebrott tillämpas på Åland så som de såg ut den 1 januari 1993. De tjänstebrott som finns reglerade i strafflagen i den version som tillämpas på Åland är tagande och grovt tagande av muta och mutförseelse; brott mot tystnadsplikt och brott mot tystnadsplikt av oaktsamhet; olovligt röjande av uppgift i eller om en handling; missbruk och grovt missbruk av tjänsteställning samt brott mot tjänsteplikt och brott mot tjänsteplikt av oaktsamhet. Som redovisats ovan behandlas ett förslag till en tjänstebrottslag för Åland av lagtinget. Den föreslagna åländska tjänstebrottslagen omfattar mutbrott, brott mot tjänstehemlighet, missbruk av tjänsteställning, brott mot tjänsteplikt och påtvingat försvinnande. Vissa av bestämmelserna om tjänstebrotten i 40 kap. i strafflagen tillämpas som nämnts även på offentligt anställda arbetstagare. Det gäller bestämmelserna om tagande av muta, grovt tagande av muta, mutförseelse, brott mot tjänstehemlighet och brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet, samt förverkandepåföljd. Avsättningspåföljden som är knuten till brotten tagande av muta, grovt tagande av muta och brott mot tjänstehemlighet, samt brott mot tjänstehemlighet av oaktsamhet, tillämpas dock inte på offentligt anställda arbetstagare.

     I 1 mom. intas information om att bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen. Enligt 2 mom. kan till en landskapsanställd på ansökan erläggas ersättning på basis av skälighetsprövning för sådana nödvändiga kostnader som föranleds av rättegång och för vilka ersättning inte har tilldömts honom. Beviljandet ska då grundas på en behovsprövning. I första hand ska ersättning utgå i sådana fall då yrkanden som har framförts mot en landskapsanställd har förkastats, men ersättning för kostnaderna inte har kunnat tilldömas denne enligt allmänna bestämmelser för rättegångskostnader. Det skulle t.ex. kunna vara fråga om att mål i vilka kravet på ersättning för kostnader har förkastats på grund av sakens oklarhet.

     Ersättning skulle undantagsvis kunna betalas enligt prövning också när personen i fråga har befunnits skyldig till felaktigt förfarande. Ersättning kunde betalas t.ex. i sådana fall när en rättegång har blivit omfattande på grund av förkastade yrkanden, samtidigt som endast ett obetydligt fel, vilket med tanke på saken i dess helhet bör betraktas som oväsentligt, har lagts vederbörande till last. I ett sådant fall skulle det kunna anses skäligt att bevilja ersättning trots att inte alla yrkanden mot den landskapsanställda har förkastats.

     Enligt 3 mom. kan ersättning på ansökan utgå även i fall där det till skillnad från fall enligt 1 och 2 mom. inte finns ett domstolsavgörande. Enligt momentet kan en landskapsanställd också i sådana ärenden som inte har lett till rättegång ersättas för nödvändiga kostnader som enligt prövning kan anses skäliga. Rätt till ersättning skulle föreligga i sådana fall då förundersökningen eller åtalsprövningen avslutas av den orsaken att något brott inte har skett eller att tillräckliga bevis på ett brott inte har framkommit och inte är tillräckliga för åtal. Det kan även röra sig om att någon som har misstänkts för ett brott inte längre är misstänkt, vilket innebär att förundersökningen avslutas för den berördes del. Det kan också röra sig om att en landskapsanställd har begått brott, men att brottet i fråga är så obetydligt att man väljer att inte väcka åtal.

     En part kan med stöd av förundersökningslagen (FFS 805/2011) anlita biträde vid förundersökning och kan åsamkas kostnader utan att ärendet behandlas vid rättegång. Det kan t.ex. röra sig om experthjälp i anslutning till slutanföranden i en förundersökning. Rätt till ersättning bör alltid föreligga då förundersökning eller åtalsprövning avslutas av den orsaken att något brott inte begåtts eller att tillräckliga bevis för brott inte framkommit.

     I andra fall ska beviljandet av ersättning vara exceptionellt och grunda sig på landskapsregeringens skälighetsprövning. Den landskapsanställdas ställning, arten av det ärende som lett till förundersökning eller till andra åtgärder som föranlett kostnader samt övriga förhållanden beaktas vid prövningen. Ersättningens skälighet ska prövas enligt de principer som ska iakttas vid tillämpning av 1 § 2 mom. Således kan t.ex. det förhållandet att förundersökningen pågått en längre tid än vanligt eller att förundersökningen är komplicerad beaktas vid prövningen.

     Extra kostnader för resa till rättegången för en advokat från en annan ort eller kostnader för inhämtande av särskilt sakkunnigutlåtande kan bedömas som icke-nödvändiga kostnader.

     Enligt 4 mom. kan landskapsregeringen i ovannämnda fall besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning. Detta eftersom juridiska kostnader för den enskilde kan uppkomma löpande före ett slutligt avgörande och bli betungande för den enskilde.

 

2 § Tillgripande av maktmedel. Enligt 1 mom. kan en polisman som åtalas för lagstridigt tillgripande av maktmedel i tjänsteutövning eller i arbetet eller avkrävs skadestånd på grund av sådant förfarande, på ansökan få ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakat polismannen. För att ha rätt till ersättningen krävs att åtalet mot polismannen avser lagstridigt tillgripande av maktmedel eller att polismannen avkrävs skadestånd på grund av sådant förfarande. Ersättningsformen gäller inte rättegångar föranledda av annat felaktigt förfarande.

     Enligt 2 mom. tillämpas föreskrifterna i 1 mom. även på annan landskapsanställd, som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel. Andra anställda än poliser vid polismyndigheten med på lag grundad rätt att använda maktmedel omfattas av lagrummet. Ett exempel är bland annat lärare, som har rätt att i vissa fall med maktmedel avlägsna elever enligt 73 § i landskapslagen om barnomsorg och grundskola och studerande enligt 48 § i landskapslagen om gymnasieutbildning.

     Enligt 3 mom. kan landskapsregeringen besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning, eftersom juridiska kostnader för den enskilde kan uppkomma löpande före ett slutligt avgörande och bli betungande för den enskilde.

 

3 § Grovt förfarande vid tillgripande av maktmedel. I paragrafen föreskrivs att för det fall en i 2 § avsedd person döms till straff eller förpliktas erlägga skadestånd, kan personen, såvida förfarandet bör anses vara grovt, åläggas att helt eller delvis till landskapet återbetala den ersättning som med stöd av 2 § utgått av landskapets medel, om detta med beaktande av gärningens art samt svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden är motiverat.

     Lagens utgångspunkt är att en landskapsanställds eventuella brist på medel inte får utgöra hinder för att han eller hon ska åtnjuta vederbörligt rättsskydd. Därför skulle den anställda få ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakar honom eller henne. Men det kan inte anses rättvist att en anställd skulle befrias från skyldigheten att själv stå för sina rättegångskostnader, om hans felaktiga förfarande anses vara grovt. I sådana fall skulle landskapsregeringen kunna låta bli att ersätta den sökande helt eller delvis för de aktuella avgifterna och kostnaderna. Då ersättningsbeloppet övervägs bör gärningens natur beaktas samt den sökandes personliga och ekonomiska förhållanden. Till exempel kan en jämkning till den sökandens fördel vara på sin plats om det felaktiga förfarandet utöver ett straff har förorsakat den sökande andra svåra påföljder eller följder, såsom en betydande skadeståndsskyldighet, eller då rättegångskostnader av andra orsaker som inte beror av den landskapsanställda blivit synnerligen stora.

 

4 § Yrkande på straff eller ersättning. I 1 mom. föreskrivs att för det fall en landskapsanställd yrkar på straff eller ersättning för brott, som i eller på grund av tjänsteutövning eller arbetsuppgift har riktat sig mot hans eller hennes liv, hälsa eller personliga frihet, ska den anställda på ansökan få ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakar honom eller henne, i den mån hans eller hennes rättssäkerhet kräver det, på grund av brottets allvarliga natur, de skador som vållats genom brottet eller andra särskilda omständigheter. Vid ersättningsbeslutet beaktas eventuell annan ersättning som den landskapsanställda mottagit i ärendet. Om den anställda ifråga ådöms straff eller förpliktas erlägga skadestånd och om den anställdes förfarande är grovt, kan ersättningen helt bortfalla eller minskas, om det med beaktande av gärningens art och svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden är motiverat. Beslutet att ersätta den anställda fattas som huvudregel i efterhand. Landskapsregeringen kan dock besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning, eftersom juridiska kostnader för den enskilde kan uppkomma löpande före ett slutligt avgörande och bli betungande för den enskilde.

     I 2 mom. föreskrivs att för det fall att en landskapsanställd har dött till följd av brottet, ska makan eller maken eller sambo eller den som lever i registrerat parförhållande med den anställda och den anställdas minderåriga barn beviljas de förmåner som nämns i 1 mom. under de förutsättningar som anges där. Genom den samhälleliga utvecklingen har samboförhållanden kommit att i många fall vara jämförbara med förhållanden som baserar sig på äktenskap. Med sambor avses personer som inte är gifta med varandra, men som stadigvarande lever i ett gemensamt hushåll under äktenskapsliknande förhållanden. Gällande registrerat parförhållande kunde samkönade par tidigare endast registrera sitt partnerskap i Finland. Numera ingår samkönade par äktenskap. I Finland är det inte längre möjligt att registrera ett partnerskap. Registrerat partnerskap kan i Finland ändras till äktenskap genom en anmälan till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Det gäller endast partnerskap som är registrerade i Finland. Ett partnerskap som registrerats utomlands kan anmälas för registrering i Finlands befolkningsdatasystem. Ett sådant partnerskap kan inte ändras till äktenskap i Finland.

     I 3 mom. föreskrivs att om ett brott som avses i 1 mom. riktat sig mot någon som har bistått en landskapsanställd i tjänsten eller arbetet, ska den som lämnat biståndet eller, om han till följd av brottet har dött, makan eller maken eller sambo eller den som lever i registrerat parförhållande med denne och dennes minderåriga barn beviljas de förmåner som nämns i 1 mom. under de förutsättningar som där anges.

 

5 § Rätten att indriva ersättning. I 1 mom. föreskrivs att för det fall att i 1 § 1 mom. avsedd ersättning utgår till en landskapsanställd övergår rätten att indriva ersättning hos den betalningsskyldiga till landskapet. I 2 mom. föreskrivs att för det fall att domstols utslag genom vilket den anställda tilldömts ersättning för rättegångskostnader upphävs eller ändras, kan det med stöd av 1 § 1 mom. till den landskapsanställda erlagda beloppet återindrivas. I den utsträckning det skulle vara oskäligt att indriva i 1 mom. avsedd fordran, som övergått till landskapet, kan den indrivas endast till en del eller lämnas oindriven.

     Bestämmelserna i paragrafen intas i enlighet med 19 § 3 mom. i självstyrelselagen. Enligt lagrummet kan i en landskapslag för vinnande av enhetlighet och överskådlighet upptas stadganden av rikslagstiftningsnatur som i sak överensstämmer med motsvarande stadganden i rikslag. Upptagande av sådana stadganden i en landskapslag medför inte ändring i fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan riket och landskapet. Bestämmelser som motsvarar 5 § återfinns i ersättningslagens 2 §.

     I rikets proposition 1973/247 framhölls att i praktiken torde det inte förekomma fall där någon annan, till exempel ett försäkringsbolag, skulle ha regressrätt i det aktuella fallet och att därför bedömdes det inte finnas behov av något särskilt stadgande som avser konkurrerande regressrätt.

     Enligt 2 mom. skulle fordran som har övergått till landskapet av billighetsskäl kunna indrivas endast till en del eller även lämnas helt oindriven.

 

6 § Ersättning och återbetalning. I paragrafen föreskrivs att landskapsregeringen beslutar om ersättning och återbetalning enligt denna lag samt om att en fordran helt eller delvis ska lämnas oindriven. Ersättning från försäkring beaktas.

 

7 § Rättelseyrkande. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelseyrkande.

 

8 § Ändringssökande. Ett beslut som landskapsregeringen fattat med anledning av ett rättelseyrkande får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen genom besvär.

 

9 § Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen föreslås datumet för ikraftträdande lämnas öppet för landskapsregeringen att fatta beslut om. Lagen ska tillämpas på ärenden som anhängiggjorts hos landskapsregeringen efter lagens ikraftträdande. En bestämmelse om detta intas i paragrafens 2 mom.

 

2. Landskapslag om ändring av 21 § i offentlighetslagen för Åland

 

21 § Sekretessbelagda myndighetshandlingar. I paragrafen finns en förteckning över de viktigaste sekretessgrunderna. Det föreslås att en ny 2a punkt infogas, enligt vilken en handling som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur handlingen skulle strida mot myndighetens intresse vid rättegången.

     I lagförslaget till en ny offentlighetslag framhölls i detaljmotiveringen att sekretessgrunderna ska utformas med beaktande av grundlagens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. En bestämmelse om sekretess innebär en begränsning av en grundläggande fri- och rättighet, dvs. den i grundlagens 12 § 2 mom. föreskrivna rätten att ta del av en handling. Grundlagsutskottet har ansett att villkoren för inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter ska bedömas dels utifrån eventuella lagförbehåll i de fri- och rättighetsspecifika bestämmelserna, dels utifrån allmänna doktriner om de grundläggande fri- och rättigheterna. Som allmänna villkor för inskränkningar gäller framför allt att dessa ska konstitueras genom en lag, vara noga avgränsade och exakt definierade, att grunderna för inskränkningarna är acceptabla, att kravet på proportionalitet uppfylls, att rättsskyddsarrangemangen är adekvata och att inskränkningarna inte står i strid med Finlands internationella förpliktelser visavi de mänskliga rättigheterna.[24] Förslaget bedöms uppfylla de kriterier som grundlagsutskottet framhållit.

     Enligt förslaget införs en motsvarande sekretessgrund som den i 24 § 19 punkten i rikets lag om offentlighet. I det lagrummet föreskrivs att myndighetshandlingar är sekretessbelagda om handlingarna som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i rättegång för en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle strida mot det offentliga samfundets intresse vid rättegången.

     I rikets lagstiftning utformas sekretessgrunderna med skaderekvisit. Skaderekvisiten utgår från offentlighets- eller sekretesspresumtion.^[25] Enligt 24 § 19 punkten är handling sekretessbelagd, om utlämnande av den skulle äventyra skyddsintresset. Presumtionen är offentlighet. Likaså i det här aktuella fallet som föreslås införas för åländsk räkning är sekretessgrunden utformad så att myndigheterna förutsätts i varje enskilt fall göra en bedömning av vilka negativa effekter det får för det skyddade intresset om handlingen lämnas ut. Enligt föreliggande förslag skyddas ett allmänt intresse genom en sekretessgrund.

 

Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt.

 

 

Lagtext

 

Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.

 

1.

L A N D S K A P S L A G
om ersättning av landskapsmedel till landskapets anställda för kostnader för vissa rättegångar

 

     I enlighet med lagtingets beslut föreskrivs:

 

1 §

Ersättning

     Till landskapsanställd, som åtalas för felaktigt förfarande vid tjänsteutövning eller vid arbete eller som avkrävs ersättning på grund av sådant förfarande, erläggs, om yrkandena förkastats, av landskapsmedel på ansökan det belopp som den landskapsanställda genom domstolsutslag har tilldömts i rättegångskostnader. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (FFS 412/1974).

     Till landskapsanställd kan av landskapsmedel på ansökan erläggas ersättning för sådana nödvändiga, av ovan i 1 mom. avsedd rättegång föranledda kostnader, för vilka ersättning inte har tilldömts den anställda, såvida det med hänsyn till hans eller hennes ställning och övriga förhållanden är skäligt.

     Till en landskapsanställd kan av landskapsmedel på ansökan erläggas skälig ersättning för kostnader i anslutning till förundersökning eller andra kostnader som kan anses vara nödvändiga, om behandlingen av ärendet har avslutats utan ett avgörande av en domstol. När ersättningens skälighet prövas beaktas den landskapsanställdas ställning, ärendets natur och övriga omständigheter.

     Landskapsregeringen kan besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning.

 

2 §

Tillgripande av maktmedel

     Om en polisman åtalas för lagstridigt tillgripande av maktmedel i tjänsteutövning eller i arbetet eller avkrävs skadestånd på grund av sådant förfarande, kan polismannen på ansökan beviljas ersättning för de kostnader som åtalet eller skadeståndstalan förorsakat denne.

     Vad i 1 mom. är föreskrivet tillämpas även på annan landskapsanställd som har på lag grundad rätt att bruka maktmedel.

     Landskapsregeringen kan besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning.

 

 

3 §

Grovt förfarande vid tillgripande av maktmedel

     Döms i 2 § avsedd polisman till straff eller förpliktas han att erlägga skadestånd, kan han, såvida hans förfarande bör anses vara grovt, åläggas att helt eller delvis återbetala den ersättning med stöd av 2 § betalats av landskapets medel, om detta med beaktande av gärningens art samt svarandens personliga eller ekonomiska förhållanden är motiverat.

 

4 §

Yrkande på straff eller ersättning

     Yrkar en landskapsanställd på straff eller ersättning för brott, som i eller på grund av den anställdas tjänsteutövning eller arbetsuppgift har riktat sig mot hans liv, hälsa eller personliga frihet, ska den anställdas på ansökan få ersättning för de kostnader som uppkommer, i den mån den landskapsanställdas rättssäkerhet kräver det, på grund av brottets allvarliga natur, de skador som vållats genom brottet eller andra särskilda omständigheter. Landskapsregeringen kan besluta om ersättning till den landskapsanställda för relevanta juridiska kostnader innan ett slutligt avgörande finns i fallet ifråga, baserat på en skälighetsprövning.

     Har den landskapsanställda dött till följd av brottet, ska makan eller maken eller sambo eller den som lever i registrerat parförhållande med den anställda och den anställdas minderåriga barn beviljas den ersättning som nämns i 1 mom. under de förutsättningar som där anges.

     Då ett brott som avses i 1 mom. riktat sig mot någon som har bistått en landskapsanställd i tjänsten eller arbetet, ska den som lämnat biståndet eller, om denne till följd av brottet har dött, dennes maka eller make eller sambo eller den som lever i registrerat parförhållande med denne och dennes minderåriga barn beviljas den ersättning som nämns i 1 mom. under de förutsättningar som där anges.

 

5 §

Rätten att indriva ersättning

     Erlägges till en landskapsanställd i 1 § 1 mom. avsedd ersättning övergår rätten att indriva ersättning hos den betalningsskyldiga till landskapet.

     Upphävs eller ändras domstols utslag, genom vilket en landskapsanställd tilldömts ersättning för rättegångskostnader, kan det med stöd av 1 § 1 mom. till den anställda erlagda beloppet återindrivas.

     I den måtto det skulle vara oskäligt att indriva i 1 mom. avsedd fordran, som övergått till landskapet, kan den indrivas endast till en del eller lämnas oindriven.

 

6 §

Ersättning och återbetalning

     Om ersättning och återbetalning enligt denna lag samt om att fordran helt eller delvis ska lämnas oindriven beslutar landskapsregeringen.

 

7 §

Rättelseyrkande

     En sakägare som är missnöjd med ett beslut som landskapsregeringen fattat med stöd av denna lag kan skriftligen begära rättelse hos landskapsregeringen. I rättelseyrkandet ska anges vilket beslut som önskas rättat och grunderna för rättelseyrkandet. Ett rättelseyrkande ska handläggas utan dröjsmål. Till beslut i vilket rättelse kan yrkas ska fogas anvisningar om hur rättelse söks.

 

8 §

Ändringssökande

     Ett beslut som landskapsregeringen fattat med anledning av ett rättelseyrkande får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen genom besvär. Besvärshänvisning ska fogas till ett sådant beslut på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen för landskapet Åland.

 

9 §

Ikraftträdande

     Denna lag träder i kraft den

     Denna lag ska tillämpas på ärende som anhängiggjorts hos landskapsregeringen efter lagens ikraftträdande.

 

__________________

 

2.

 

L A N D S K A P S L A G
om ändring av 21 § offentlighetslagen för Åland

 

     I enlighet med lagtingets beslut fogas till 21 § offentlighetslagen (2021:79) för Åland en ny 2a punkt, som följer:

 

21 §

Sekretessbelagda myndighetshandlingar

     Om inte något annat föreskrivs särskilt är följande myndighetshandlingar sekretessbelagda:

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

     2a) handlingar som har upprättats eller skaffats av en myndighet i egenskap av delaktig i en rättegång för förberedelse av en rättegång, om utlämnandet av uppgifter ur handlingen skulle strida mot myndighetens intresse vid rättegången,

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

 

__________________

 

     Denna lag träder i kraft den

 

__________________

 

 

 

Mariehamn den 26 mars 2026
L a n t r å d	Katrin Sjögren
Föredragande minister	Ingrid Zetterman

 

 

Parallelltexter

 

·      Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 13/2025-2026