Lagförslag 23/2025-2026
|
|
| ||
|
| LAGFÖRSLAG nr 23/2025-2026 | ||
|
| Datum |
| |
|
| 2026-06-12 |
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
|
|
| |
|
| Till Ålands lagting |
| |
|
| |||
|
| |||
|
| |||
|
| |||
Ändringar i elmarknadslagstiftningen
Huvudsakligt innehåll
Landskapsregeringen föreslår att elmarknadslagstiftningen uppdateras. De föreslagna ändringarna utgör ett led i genomförandet av Europeiska unionens regelverk för den inre marknaden för el. Den kontinuerliga revideringen av rikets elmarknadslagstiftning har också medfört ett behov av tekniska justeringar i den blankettlagstiftning som reglerar den åländska elmarknadens funktion.
I syfte att genomföra specifika delar av elmarknadsdirektivet och det s.k. RED II-direktivet föreslås att lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal antas i form av en blankettlag. Genom förslaget ges både hushållskunder och företagskunder möjlighet att med hjälp av ett jämförelseverktyg jämföra de elleveransavtal som detaljförsäljare erbjuder. Det föreslås att Ålands energimyndighet ska tillhandahålla jämförelseverktyget genom en webbplats.
Vidare föreslås att uppgiftsfördelningen mellan Ålands energimyndighet och Ålands tvistenämnd för energimarknaden förtydligas vad gäller alternativ tvistlösning, dvs. tvistlösning utanför domstol. Ålands energimyndighet ska pröva sådana tvister mellan elmarknadens aktörer som rör nekad anslutning till elnätet och deltagande på energimarknaden genom aggregeringstjänster. Ålands tvistenämnd för energimarknaden ska utöver sitt befintliga uppdrag även pröva sådana tvister mellan energidetaljister och näringsidkare som handlar om rättigheter och skyldigheter enligt landskapslagen om energieffektivitet.
Avsikten är att de föreslagna lagarna ska träda i kraft så snart som möjligt.
INNEHÅLL
2. Ändringar i EU:s regelverk om elmarknaden
3. Införlivandet av EU:s elmarknadsregler i rikets lagstiftning
3.1 Genomförande av ändringsdirektiv (EU) 2024/1711
3.2 Kompletterande genomförandebestämmelser
3.3 Lagstiftningsåtgärder med anledning av Europeiska kommissionens motiverade yttrande
4. Ändringar i rikets elmarknadslagstiftning som inte följer av skyldigheter enligt unionsrätten
4.1 Preciserad definition av anslutningsledning
4.2 Marknadsbaserad styrning av belastningen
4.3 Främjande av en effektbaserad prissättning
4.4 Avgifter för uppsägning av ett tidsbegränsat elförsäljnings- eller aggregeringsavtal
5.1 Jämförelseverktyg för elleveransavtal
5.2 Tvistlösning utanför domstol
5.3 Förhållandet mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät
6. Landskapsregeringens överväganden och förslag
6.2 Marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning i distributionsnätet
6.3 Jämförelseverktyg för elleveransavtal
6.4 Tvistlösning utanför domstol
6.5 Förhållandet mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät
7.1 Konsekvenser för slutkunder
7.3 Administrativa konsekvenser
7.4 Konsekvenser för barn, jämställdhet mellan könen och miljön
2. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden
3. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands energimyndighet
L A N D S K A P S L AG om ändring av landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden
L A N D S K A P S L A G om ändring av landskapslagen om Ålands energimyndighet
Bilaga ̶ lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal
LAG om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal (FFS 498/2023)
Allmän motivering
1. Bakgrund
Den åländska elmarknadens funktion regleras genom ett sammanflätat normsystem som består av tre huvuddelar: landskapslagstiftning, rikslagstiftning och EU-lagstiftning. Den nuvarande landskapslagstiftningen på elmarknadsområdet består huvudsakligen av blankettlagstiftning. Detta innebär att rikets elmarknadslag (FFS 588/2013) jämte de förordningar, föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av den ska tillämpas på Åland med de avvikelser som anges i landskapslagen (2015:102) om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden, nedan kallad elmarknadslagen, och i landskapsförordningen (2024:43) om tillämpning på Åland av riksförfattningar om elmarknaden, nedan kallad elmarknadsförordningen. Genom elmarknadsförordningen har totalt 12 riksförfattningar, med vissa avvikelser, gjorts tillämpliga på Åland. Som ett komplement till elmarknadslagen har bestämmelser om tillståndsprocessen för förnybar energi intagits i landskapslagen (2025:67) om kontaktpunkt, tillståndsprocesser för förnybar energi och områden för främjande av förnybar energi. I fråga om tillsynen över och kontrollen av den åländska elmarknaden tillämpas 3 och 4 kap. i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (FFS 590/2013) samt landskapslagen (2015:103) om Ålands energimyndighet, nedan kallad myndighetslagen. Vid eventuella meningsskiljaktigheter mellan elkonsumenter och elföretag erbjuder konsumenttvistenämnden s.k. alternativ tvistlösning, dvs. tvistlösning utanför domstol. På motsvarande sätt kan slutkunder som inte är konsumenter (t.ex. företag) ansöka om tvistlösning hos Ålands tvistenämnd för energimarknaden i enlighet med vad som föreskrivs i landskapslagen (2024:13) om Ålands tvistenämnd för energimarknaden.
Rikets energilagstiftning har under det senaste decenniet genomgått ett antal justeringar[1], bland annat avseende nätkvalitetskrav, prissättning av nättjänstavgifter, utvecklandet av informationssystem och tvistlösning mellan elmarknadens aktörer. Den huvudsakliga anledningen till att nämnda lagstiftningsåtgärder vidtagits står att finna i det kontinuerliga behovet att anpassa regelverket till de centrala EU-rättsakterna på elmarknadsområdet, främst elmarknadsdirektivet[2] och det s.k. RED II-direktivet[3]. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att den nationella implementeringen av artikel 14 i elmarknadsdirektivet har resulterat i en egen lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal (FFS 498/2023).
För Ålands del innebär valet av blankettlag som lagstiftningsteknik att ändringarna i rikets elmarknadslag blir tillämpliga i landskapet från det att de trätt i kraft i riket, såvida inte annat följer av elmarknadslagen. Mycket tyder på att denna grundsats och den automatiska uppdatering av elmarknadslagen som följer därav reducerat behovet av lagstiftningsåtgärder från landskapets sida när det gäller implementeringen av EU-direktiv.[4] De krav som unionsrätten ställer på tillsynen över elmarknaden, tvistlösning utanför domstol och tillhandahållandet av jämförelseverktyg för elleveransavtal har likväl aktualiserat behovet av vissa kompletteringar i landskapslagstiftningen. Landskapsregeringen har i enlighet med rådande praxis, och inom ramen för det handlingsutrymme som EU-rätten medger, strävat efter att så långt som möjligt anpassa lagstiftningen efter de behov och särdrag som är utmärkande för den åländska elmarknaden. I det följande redogörs närmare för de ändringar i elmarknadslagstiftningen som landskapsregeringen finner påkallade med anledning av gällande EU-lagstiftning och de ändringar som genomförts i rikets elmarknadslagstiftning.
2. Ändringar i EU:s regelverk om elmarknaden
Landskapsregeringen genomförde sin senaste EU-rättsliga genomlysning av elmarknadslagstiftningen våren 2023 i samband med beredningen av landskapslagen 2024/11 om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden[5]. Sedan dess har flera viktiga ändringar gjorts i det regelkomplex som reglerar EU:s inre elmarknad. I den följande framställningen fokuseras främst på de ändringar som gjorts i elmarknadsdirektivet och RED II-direktivet. Viss hänsyn tas också till de delar av energieffektivitetsdirektivet[6] som rör tvistlösning utanför domstol. Huruvida ovannämnda rättsakter och de ändringar som gjorts i dem förutsätter lagstiftningsåtgärder från landskapets sida berörs närmare i avsnitt 5 och 6.
2.1 Elmarknadsdirektivet
2.1.1 Ökad flexibilitet i elsystemet
EU:s ministerråd antog den 13 juni 2024 ett ändringsdirektiv[7], varigenom flera nya bestämmelser som förändrar den inre elmarknadens struktur och funktionssätt infördes i elmarknadsdirektivet. Det bakomliggande syftet med revideringen var att öka produktionen av el från förnybara energikällor och minska beroendet av fossila bränslen. För att kunna åstadkomma detta och klara den gröna omställningen, måste elmarknaderna organiseras på ett mer flexibelt och inkluderande sätt så att samtliga elmarknadsaktörer (däribland konsumenter och producenter av förnybar energi) har möjlighet att utnyttja den variation som uppstår i efterfrågan och produktion av el. Det övergripande målet uttrycks i artikel 4 i ändringsdirektivet, som stipulerar att alla kunder ska ha möjlighet att köpa el från valfria leverantörer och ha flera avtal om leverans av el eller energidelningsavtal samtidigt. Om det är tekniskt möjligt, får smarta mätarsystem som införs i enlighet med artikel 19 i elmarknadsdirektivet[8] användas för att möjliggöra denna utvidgning av kundens valfrihet. I annat fall sker detta genom separata mätare som kunden själv bekostar.
I artikel 6a fastslås att medlemsstaterna ska utarbeta en ram för systemansvariga för överförings- och distributionssystem varigenom nätanvändare som begär om nätanslutning i områden där elnäten har begränsad eller ingen nätkapacitet kan erbjudas möjlighet att ingå avtal om flexibel anslutning, s.k. partiell anslutning. Det handlar m.a.o. om möjligheten att kunna erbjuda tillfällig minskning eller ökning av kundens elanvändning eller elproduktion. En marknad som erbjuder flexibla elhandelstjänster förväntas ge bättre skydd mot plötsliga prisfluktuationer. I samband med energikrisen och den därmed sammanhängande prisökningen på fossila bränslen utsattes vissa hushåll och företag för orimligt höga elkostnader. Den huvudsakliga orsaken till detta kunde härledas till grundläggande brister i elmarknadens utformning och flexibilitet.
Kommissionen får på grundval av artikel 19f i ändringsförordningen (EU) 2024/1747[9], och utifrån medlemsstaternas utvärderingar av flexibilitetsbehoven på nationell nivå, utarbeta en unionsstrategi för flexibilitet, med särskild betoning på efterfrågeflexibilitet och energilagring.
2.1.2 Skyldigheter i fråga om anslutning till elnätet och lämnande av information
Ett centralt syfte med ändringsdirektivet (EU) 2024/1711 är att förkorta processen för anslutning till elnätet. I direktivets artikel 28 a föreskrivs om distributionsnätsinnehavarens skyldighet att med tre månaders mellanrum offentliggöra uppgifter om tillgänglig kapacitet och statusen gällande kundens begäran om anslutning till nätet. Medlemsstaterna får dock besluta att bestämmelserna om informationsskyldigheten och förfarandet vid anslutning till elnät inte ska tillämpas på integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system.
På motsvarande sätt föreskrivs i artikel 19h.13 i ändringsförordningen (EU) 2024/1747 att systemansvariga för överföringssystem ska på ett transparent sätt tillhandahålla tydlig information rörande avtal om flexibel anslutning och om statusen för och behandlingen av systemanvändarnas begäran om anslutning. Informationen ska tillhandahållas inom tre månader från inlämnandet av begäran. Om begäran om anslutning varken beviljas eller permanent avslag meddelas, ska systemansvariga för överföringssystem uppdatera denna information regelbundet, åtminstone en gång i kvartalet.
2.2 RED II-direktivet
Syftet med RED II-direktivet är att fastställa en gemensam ram för att främja användningen av energi från förnybara energikällor inom EU. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om ursprungsgarantier för el som producerats med förnybara energikällor, om egenanvändning av sådan el och om administrativa förfaranden i samband med ansökan om tillstånd att uppföra anläggningar för förnybar energi. Enligt direktivets artikel 21.2 d ska medlemsstaterna säkerställa att egenanvändare av förnybar energi har rätt att få ersättning för den egenproducerade el som de matar in i nätet. Ersättningen ska bestämmas utifrån marknadsvärdet på den inmatade elen, varpå hänsyn också kan tas till dess långsiktiga värde för nätet, miljön och samhället.
I likhet med elmarknadsdirektivet innehåller även RED II-direktivet bestämmelser som syftar till att förkorta tillstånds- och anslutningsprocesserna för förnybar energi och olika energilagringslösningar.
3. Införlivandet av EU:s elmarknadsregler i rikets lagstiftning
3.1 Genomförande av ändringsdirektiv (EU) 2024/1711
3.1.1 Flexibel anslutning till elnätet
De grundläggande krav som elmarknadsdirektivet ställer på distributionsnätsinnehavare att på marknadsbaserade villkor skaffa de flexibilitetstjänster som behövs för säker drift och utveckling av distributionsnätet samt för hantering av överföringsbegränsningar har redan delvis implementerats i rikets elmarknadslag genom lagen om ändring av elmarknadslagen (FFS 497/2023). Sedermera har 3 § i rikets elmarknadslag kompletterats med en definition av begreppet avtal om flexibel anslutning. Enligt den nya 3 § 32 c punkten, som till sitt innehåll motsvarar artikel 2.1 d i ändringsdirektiv 2024/1711, avses med ett avtal om flexibel anslutning ett avtal om anslutning till ett distributionsnät, högspänningsdistributionsnät eller stamnät i vars villkor det har avtalats om begränsningar av anslutningspunktens garanterade effekt eller om nätinnehavarens styrning av elförbrukningen eller elförsörjningen till anslutningen. I rikets elmarknadslag har dessutom intagits nya 20 a och b, 24 b, 52 a och 65 a §§, som anger de närmare villkoren för utnyttjande av flexibilitetstjänster. Ändringarna syftar till att skapa nya servicemöjligheter bl.a. för oberoende aggregatorer[10] som samlar upp flexibilitetsresurser och för aktörer som tillhandahåller ellagringstjänster eller stödtjänster för nätinnehavare. För att säkerställa enhetliga och jämlika villkor för flexibilitetstjänster, ska Energimyndigheten fastställa allmänna krav för upphandling av ifrågavarande tjänster. Myndigheten kan bevilja undantag från skyldigheten att upphandla flexibilitetstjänster, om en marknadsbaserad anskaffning av sådana tjänster inte är ekonomiskt effektiv eller om den skulle leda till allvarliga snedvridningar på marknaden eller ökade överföringsbegränsningar.
3.1.2 Distributionsnätsinnehavarens anslutnings- och informations-skyldighet i fråga om elnätet
De nya bestämmelserna i 20 § i rikets elmarknadslag syftar dels till att förtydliga den ursprungliga regleringen vad avser skälig anslutningstid, dels till att uppfylla de mål som fastställs i elmarknadsdirektivet och RED II-direktivet. I den nya 20 § 3 mom. befästs vad som i stora delar redan tidigare ansetts utgöra gällande rätt, dvs. att den allmänna maximitidsfristen för anslutning till nätet är 24 månader i fråga om stamnät och högspänningsdistributionsnät och sex månader vad gäller distributionsnät. En anslutningstid som överskrider nämnda maximitider kan fortfarande anses vara skälig, om det behövs p.g.a. anslutningens omfattning och tekniska utförande eller någon annan motsvarande orsak. Regeln om 24 månader ingår numera även i bilaga XIV till energieffektivitetsdirektivet.
De krav som elmarknadsdirektivet ställer på systemansvariga för distributionssystem att förmedla tydlig information om tillgänglig kapacitet för nya anslutningar inom sitt verksamhetsområde har genomförts genom 54 b § i rikets elmarknadslag. Av nämnda lagrum framgår att distributionsnätsinnehavaren ska offentliggöra ovannämnd information samt grunderna för hur kapaciteten beräknas på sin webbplats med tre månaders mellanrum. I samband därmed ska det även informeras om möjligheten till flexibel anslutning i områden med överbelastning.
Till rikets elmarknadslag har dessutom fogats en ny 54 c §, vari föreskrivs att distributionsnätsinnehavaren tre månader efter det att kunden begärt om anslutning till nätet informerar denne om hur behandlingen av begäran fortskrider. Distributionsnätsinnehavaren ska förse kunden med denna information med tre månaders mellanrum fram till dess att ärendet avgörs genom ett slutligt beslut. Genom bestämmelserna genomförs artikel 28a.3 andra stycket och 28a.3a i ändringsdirektivet (EU) 2024/1711 i rikets elmarknadslagstiftning.
3.2 Kompletterande genomförandebestämmelser
I artikel 71 i elmarknadsdirektivet fastslås att direktivet i sina huvuddelar ska vara implementerat i nationell lagstiftning senast den 31 december 2020. I riket har genomförandet av direktivets bestämmelser skett etappvis vid flera olika tillfällen, ofta i kölvattnet av den praxis som successivt etablerats på gemenskapsnivå. Nedan följer en närmare genomgång av några av de viktigaste kompletterande lagstiftningsåtgärder som vidtagits i riket för att införliva delar av elmarknadsdirektivet (och i viss mån även energieffektivitetsdirektivet).
3.2.1 Skyldigheten att tillhandahålla mekanismer för hantering av klagomål och tvistlösning utanför domstol
I artikel 10.9 i elmarknadsdirektivet stipuleras att slutkunderna ska ha rätt till en god standard både i fråga om tillhandahållandet av tjänster och behandlingen av klagomål från leverantörernas sida. Distributionsnätsinnehavare, detaljförsäljare och leverantörer av aggregeringstjänster förutsätts hantera inkomna klagomål på ett enkelt, rättvist och snabbt sätt. Slutförbrukarens rätt att lämna in klagomål till berörd leverantör har befästs i rikets elmarknadslag genom den nya 99 a §.
I artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet föreskrivs det om medlemsstaternas skyldighet att se till att det finns tillgång till tvistlösningsmekanismer utanför domstol i sådana fall där en systemanvändare vägrats tillträde till överförings- eller distributionsnätet.
Enligt artikel 17 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna även se till att det finns ändamålsenliga mekanismer och förfaranden för lösning av konflikter mellan marknadsaktörer som deltar i aggregering och andra marknadsaktörer. Denna skyldighet omfattar även tvistefrågor som rör ansvar för obalanser.
Av artikel 59.3, 60.2 och 60.3 i elmarknadsdirektivet följer att tillsynsmyndigheten ska förses med de befogenheter som krävs för att myndigheten ska kunna avgöra tvister som uppstår mellan systemansvariga för överförings- eller distributionssystem och den som framfört klagomål mot någon av de förstnämnda aktörerna. Tillsynsmyndigheten ska i sin tvistlösande funktion normalt sett fatta ett beslut inom två månader från det att klagomålet mottagits.
I syfte att införliva ovannämnda krav på tvistlösning utanför domstol i rikslagstiftningen, har det till lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (FFS 590/2013) fogats en ny 6 a §. Därigenom förtydligas och preciseras framför allt Energimyndighetens ansvar vid lösande av tvister inom energiområdet. Samtidigt kompletteras de befintliga förfarandena och mekanismerna för tvistlösning, såsom de kommer till uttryck i lagen om tvistenämnden för energimarknaden (FFS 502/2023).
Av betydelse i sammanhanget är också de krav som ställs på tvistlösning utanför domstol i artikel 22.8 i det omarbetade energieffektivitetsdirektivet. Av ifrågavarande bestämmelse framgår att bl.a. slutkunder och slutförbrukare ska ha tillgång till enkla, rättvisa, transparenta, oberoende, ändamålsenliga och effektiva mekanismer för tvistlösning utanför domstol för att lösa tvister som rör tolkningen och tillämpningen av direktivet. Tvistlösande kompetens kan tilldelas exempelvis ett konsumentorgan, en tillsynsmyndighet eller en energiombudsman.
Mot bakgrund av det ovannämnda har det ansetts angeläget att utvidga ansvarsområdet för tvistenämnden för energimarknaden till att utöver elmarknadstvister även omfatta sådana tvister som kan uppstå i avtalsförhållanden mellan energidetaljister och slutkunder enligt energieffektivitetslagen (FFS 1429/2014).[11] I praktiken torde det i sistnämnda fall främst röra sig om tvister som gäller avtal om försäljning av fjärrvärme och fjärrkyla. I likhet med den behörighetsfördelning som gäller i elmarknadstvister, ska tvistefrågor som rör konsumentens rättigheter enligt energieffektivitetslagstiftningen hänskjutas till avgörande av konsumenttvistenämnden.
3.2.2 Uppsägningsavgifter för elleveransavtal
Enligt den nya 92 a § i rikets elmarknadslag får en uppsägningsavgift tas ut av en slutförbrukare som genom uppsägning bryter mot ett tidsbegränsat elförsäljnings- eller aggregeringsavtal endast om det har avtalats om detta i avtalet. Avgiften ska vara proportionell och får inte överskrida den direkta ekonomiska förlust som uppsägningen av avtalet föranleder detaljförsäljaren eller aggregatorn. Om uppsägningsavgiftens storlek inte fastställts genom avtal, ska grunderna för hur avgiften beräknas anges i avtalsvillkoren.
De nya bestämmelserna om uppsägningsavgifter grundar sig på artikel 12.3 i elmarknadsdirektivet. Genom att definiera nivån på en rimlig uppsägningsavgift skapas en konkret bedömningsgrund och ett tak för bedömningen av sådana avgifter, vilket torde säkerställa en mer enhetlig branschpraxis och därmed också ge konsumenterna ett bättre skydd.
3.2.3 Särskiljande mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät
För att uppfylla elmarknadsdirektivets krav på effektiv åtskillnad av överföringsnäten[12], och för att anpassa regelverket till EU-domstolens tolkning av definitionerna av överföringsnät och distributionsnät, har bestämmelserna i rikets elmarknadslag om spänningsklassningen av elledningar ändrats och förtydligats såtillvida att ledningar vars nominella spänning är minst 110 kilovolt ska betraktas antingen som stamnät eller högspänningsdistributionsnät. Elledningar som tillhör den sistnämnda kategorin har karaktären av ett lokalt eller regionalt nät. Under förutsättning att sådana elledningar har en nominell spänning på minst 110 kilovolt och inte överskrider riksgränsen, ska de inte längre per automatik anses utgöra ett stamnät. Elmarknadsdirektivets krav på faktisk åtskillnad ska emellertid endast gälla stamnätsinnehavaren, varav följer att ett högspänningsdistributionsnät kan drivas av verksamhetsutövare som inte uppfyller kraven på oberoende enligt 32 § i rikets elmarknadslag. Sådana verksamhetsutövare är bl.a. företag eller personer som har en anknytning till produktion eller leverans av el.
Syftet med de preciserade definitionerna av stamnät och högspänningsdistributionsnät i 3 § 3 punkten och 31 § i rikets elmarknadslag är således att möjliggöra för distributionsnätsinnehavarna att bygga, inneha och driva regionala och lokala nät med en spänning på över 110 kilovolt som en del av ett högspänningsdistributionsnät. På samma gång begränsas stamnätsinnehavarens utvecklingsansvar till utveckling av det riksomfattande sammanlänkade överföringsnätet och sammanlänkningar som överskrider riksgränsen. Distributionsnätsinnehavarens skyldighet att utveckla högspänningsdistributionsnätet ska gälla ett område där det är tekniskt, ekonomiskt eller markanvändningsmässigt förmånligare för nätanvändarna att ansluta sig till nätinnehavarens nät än till någon annans nät. Därtill förutsätter de nya bestämmelserna i 51 a § i rikets elmarknadslag att en distributionsnätsinnehavare utvecklar sitt elnät så att det blir möjligt att ansluta två eller flera separata kraftverkshelheter till elnätet. Det bakomliggande syftet med en sådan utvidgning av nätinnehavarens skyldighet att utveckla högspänningsdistributionsnät och distributionsnät är att underlätta anslutning av nya produktionsanläggningar till elnätet. I sammanhanget ska betonas att anslutningsledningar[13] och anslutningsnät för elproduktion[14], dvs. ledningar som i vissa fall är undantagna från den reglerade (tillståndspliktiga) nätverksamheten, inte är att betrakta som högspänningsdistributionsnät. Enligt 3 § 25 b punkten i rikets elmarknadslag ska anslutningsnät för elproduktion också ingå i ett mätområde. Inom ett sådant elnät behöver det inte bedrivas tillståndspliktig elhandel, utan varje elproducent kan leverera den el som den producerar direkt till sin egen öppna leverantör på elmarknaden.
3.2.4 Slutförbrukarens möjlighet till elleverans via elnät
Som en följd av EU-domstolens dom i det s.k. Citiworks-målet[15] har tillämpningsområdet för 72 § i rikets elmarknadslag utvidgats till att även gälla andra nättyper än distributionsnät. Detta innebär att fastighetsinnehavaren är skyldig att garantera slutförbrukaren möjlighet att ingå även ett sådant elnätsavtal enligt vilken elleveransen sker via högspänningsdistributionsnät eller stamnät. Fastighetsinnehavaren ska för detta ändamål ge slutförbrukaren rätt att använda fastighetens eller fastighetsgruppens interna elnät.
3.2.5 Begränsningar i distributionsnätsbolagens rätt att bedriva annan näringsverksamhet
Till rikets elmarknadslag har fogats en ny 61 a §, enligt vilken distributionsnätsinnehavaren har rätt att bedriva näringsverksamhet i andra nät än elnätet endast under förutsättning att Energimyndigheten beviljat undantagstillstånd för sådan näringsverksamhet. En förutsättning för beviljande av undantagstillstånd är att näringsverksamheten behövs för att distributionsnätsinnehavaren ska kunna fullgöra sina lagstadgade uppgifter.
Vidare ingår i 61 a § 2 mom. ett uttryckligt förbud för distributionsnätsinnehavaren att bedriva näringsverksamhet som avser laddning av elfordon. Distributionsnätsinnehavaren får dock upprätthålla laddningsstationer som finns i anslutning till dess anläggningar eller verksamhetsställen och som är avsedda för internt bruk inom verksamheten.
Den nya paragrafen syftar till att genomföra artikel 31.10 och 33.2 i elmarknadsdirektivet. Det nationella handlingsutrymmet har emellertid inte utnyttjats fullt ut i.o.m. att rikslagstiftaren gjort bedömningen att distributionsnätsinnehavare inte ska ha rätt att bedriva affärsverksamhet som avser laddning av elfordon. Bedömningen grundar sig på uppfattningen att ett införande av undantagsregler i enlighet med de villkor som ställs i artikel 33.3 i elmarknadsdirektivet skulle medföra en viss administrativ tungroddhet i systemet. Samtidigt har det framhållits att näringsverksamheten avseende laddningstjänster för elfordon redan etablerats tillräckligt väl av andra verksamhetsutövare än elnätsinnehavare, varför det inte funnits skäl att medge undantag för den sistnämnda aktörsgruppen.
3.3 Lagstiftningsåtgärder med anledning av Europeiska kommissionens motiverade yttrande
Av artikel 36 i RED II-direktivet framgår att medlemsstaterna ska senast den 30 juni 2021 sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som krävs för att direktivet ska anses införlivat i den nationella rättsordningen. Europeiska kommissionen kan inom ramen för sitt uppdrag att övervaka tillämpningen av reglerna för den inre marknaden för el besluta att inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte genomfört ett direktiv på ett korrekt sätt. Kommissionen har i ett motiverat yttrande anfört att Finland varken vidtagit behövliga åtgärder för att införliva RED II-direktivet eller underrättat kommissionen om sådana åtgärder. I yttrandet uppmanas Finland att införliva bestämmelserna i artikel 21.2 i RED II-direktivet i sin lagstiftning. Såsom ovan konstaterats, fastslås i nämnda artikel att konsumenter ska ha rätt till ersättning för den förnybara energi som de själv producerar och matar in i nätet.
I riket har både artikel 21.2 i RED II-direktivet och artikel 14 i elmarknadsdirektivet genomförts genom lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal (FFS 498/2023). Jämförelseverktyget utgörs av webbgränssnittet sahkonhinta.fi, vars upprätthållande blivit en lagstadgad uppgift för Energimyndigheten. Verktyget är utformat för att jämföra erbjudanden från olika leverantörer, däribland erbjudanden om avtal med dynamiska priser[16].
4. Ändringar i rikets elmarknadslagstiftning som inte följer av skyldigheter enligt unionsrätten
4.1 Preciserad definition av anslutningsledning
I samband med att rikets elmarknadslag ändrades genom lag 497/2023 justerades även definitionen av begreppet anslutningsledning i lagens 3 § 5 punkten. Anledningen till detta står att finna i den tolkningspraxis som Energimyndigheten utvecklat och som inneburit att energilagringsanläggningar som uppförts i anslutning till kraftverk inte kunnat anslutas till nätinnehavarens elnät med samma anslutningsledning genom vilken en eller flera kraftverk anslutits till elnätet, utan att driften av abonnentens elutrustning ansetts utgöra tillståndspliktig elnätsverksamhet. Med ändringen möjliggörs m.a.o. en ordning där energilagringsanläggningar kan byggas och placeras i anslutning till kraftverk, utan att det bildas ett elnät i elmarknadslagens mening. Detta uppges öka villigheten att investera i energilagringsanläggningar i anslutning till vind- och solkraftverk, vilket i förlängningen kommer att ha en positiv effekt bl.a. på elsystemets flexibilitet.
4.2 Marknadsbaserad styrning av belastningen
Till rikets elmarknadslag har fogats en ny 65 b §, som gör det möjligt för slutförbrukare vars driftsställe är utrustat med smarta mätare jämte därtill hörande belastningsstyrningsrelä att befullmäktiga en detaljförsäljare eller någon annan aktör på elmarknaden att ge instruktioner för styrningen av slutförbrukarens belastning via ett gränssnitt för belastningsstyrning[17]. Det nya gränssnittet utgör en del av de centraliserade informationsutbytestjänsterna för elhandeln (den s.k. Datahubben) och upprätthålls av enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln, dvs. Fingrid Datahub Ab. Distributionsnätsinnehavaren ska ge den aktör som slutförbrukaren befullmäktigat tillträde till slutförbrukarens fjärrmätningsanordning och det därtill hörande reläet för styrning av belastningen.
Den nya paragrafen har intagits i rikets elmarknadslag som en direkt följd av utvecklingen mot en alltmer förnybar och väderberoende elproduktion. Elmarknaden befinner sig således i en utvecklingsfas där tidstyrning av elförbrukningen enligt klockslag (dag- och nattstyrning) håller på att bli utdaterad. Det bör dock påpekas att de nya bestämmelserna om marknadsbaserad styrning av belastningen bygger på frivillighet, vilket innebär att slutförbrukarens belastning förblir kvar i den befintliga styrningen ifall denne inte accepterar en detaljförsäljares eller en aggregators anbud om marknadsbaserad styrning av elförbrukningen. I sammanhanget kan även noteras att det i andra EU-medlemsstater är förhållandevis ovanligt med den typen av marknadsbaserad belastningsstyrning som anammats i riket och som är planerad att ske via distributionsnätsinnehavarens infrastruktur.[18] En stor fördel med ifrågavarande modell för belastningsstyrning är emellertid att den gör det enklare för slutkunden att delta på flexibilitetsmarknaden och anpassa sin elkonsumtion efter prisfluktuationerna.
4.3 Främjande av en effektbaserad prissättning
Till 54 § i rikets elmarknadslag har fogats nya bestämmelser som syftar till att förenhetliga prissättningen för eldistributionstjänster och främja införandet av en effektavgift. Distributionsavgiften kan således bestå av en grundavgift, en energiavgift och en effektavgift. För slutförbrukare vars eldriftsställe är utrustat med huvudsäkringar på över 3 x 63 ampere kan distributionsavgiften även innehålla en reaktiv effektkomponent. Energimyndigheten har för avsikt att meddela närmare föreskrifter om hur de olika komponenterna i nätavgifterna (grundavgift, energiavgift och effektavgift) ska definieras.[19] De nya avgiftsstrukturerna är tänkta att styra prissättningen på så sätt att den bättre återspeglar de kostnader som uppstår från användningen av elnätet och den kapacitet som reserverats för det. En prissättning som i högre grad baseras på en effektkomponent anses förbättra elsystemets leveranssäkerhet, öka kundernas möjligheter att påverka sina egna eldistributionsavgifter och skapa incitament för flexibel elanvändning.
De nya bestämmelserna i 54 § 2 mom. om eldistributionstjänsternas prisstruktur medför ingen större förändring jämfört med dagens situation i.o.m. att det redan nu är möjligt för nätbolagen att använda olika avgiftskomponenter och införa en effektbaserad prissättning i fråga om distributionsavgifterna. Även nätbolagens rätt att på egen hand besluta om sin prissättningsnivå kvarstår oförändrad. Denna rätt är emellertid underkastad vissa begränsningar, bl.a. genom 24 b § i rikets elmarknadslag. Av nämnda paragraf följer att prissättningen för nättjänster inte får innehålla villkor som kan försvåra konkurrenssituationen för systemtjänster för efterfrågeflexibilitet och åtgärder för styrning av efterfrågan. Avgifterna och/eller metoderna för beräkning av dem ska fastställas av Energimyndigheten i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (FFS 590/2013).
4.4 Avgifter för uppsägning av ett tidsbegränsat elförsäljnings- eller aggregeringsavtal
Bestämmelser om nätinnehavarens, elleverantörens och en oberoende aggregators skyldigheter i samband med att en kund i enlighet med avtalsvillkoren begär byte av elleverantör eller oberoende aggregator finns i 74 a § i rikets elmarknadslag. Till lagen har även fogats en ny 92 a §, som ger detaljförsäljaren och aggregatorn rätt att ta ut en i avtalet eller i avtalsvillkoren specificerad uppsägningsavgift, om kunden genom att säga upp ett tidsbegränsat elförsäljningsavtal eller aggregeringsavtal bryter mot avtalet. Genom de nya bestämmelserna görs undantag från den huvudregel som kommer till uttryck i artikel 12.2 i elmarknadsdirektivet, dvs. att konsumenter och små företag inte ska debiteras några avgifter i samband med byte av leverantör eller marknadsaktör som deltar i aggregering.
5. Landskapslagstiftningen om elmarknaden och dess för-hållande till företagna ändringar i rikslagstiftningen och EU-lagstiftningen
Såsom nämndes i det inledande avsnittet, innebär valet av blankettlag som lagstiftningsteknik att ändringarna i rikets elmarknadslag blir tillämpliga i landskapet från det att de trätt i kraft i riket, såvida inte annat följer av den åländska elmarknadslagen. Vissa delar av elmarknadsdirektivet och RED II-direktivet har emellertid inkorporerats i rikslagar, som inte omfattas av den nuvarande blankettlagstiftningens tillämpningsområde. I förevarande fall handlar det om unionsrättsliga krav som gäller angelägenheter som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet och som behöver införlivas i den åländska rättsordningen.
5.1 Jämförelseverktyg för elleveransavtal
Artikel 14 i elmarknadsdirektivet förpliktar medlemsstaterna att säkerställa att åtminstone hushållskunder och mikroföretag med en förväntad årsförbrukning på under 100 000 kWh har kostnadsfri tillgång till minst ett verktyg som jämför erbjudandena från olika leverantörer, inklusive erbjudanden om avtal med dynamiska elpriser. Detaljförsäljare ska informera kunderna om deras möjlighet att få tillgång till ett sådant verktyg. Om uppgiften att tillhandahålla jämförelseverktyg tilldelats en eller flera myndigheter eller offentliga organ, får medlemsstaterna bortse från kravet i artikel 14.3 att utse en behörig myndighet som ska ansvara för att jämförelseverktyg som uppfyller kraven i punkt 1 ges en förtroendemärkning. I riket har jämförelseverktyget sahkonhinta.fi också ansetts utgöra en del av det ramverk som medlemsstaterna enligt RED II-direktivet ska införa för att främja och underlätta utveckling av gemenskaper för förnybar energi. I riket har lagstiftaren bedömt att webbplatsen sahkonhinta.fi och den nya lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal sammantaget uppfyller kravet på marknadsmässig ersättning för el som producerats från förnybara energikällor av egenanvändare enligt artikel 21.2 i RED II-direktivet. Eftersom det faller under lagtingets behörighet att lagstifta om jämförelseverktyg som täcker den åländska elmarknaden, är den nya rikslagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal inte tillämplig på Åland. Följaktligen innehåller det finska jämförelseverktyget, dvs. webbplatsen sahkonhinta.fi, inte sådana elleveransavtal som erbjuds av detaljförsäljare på Åland.
Landskapsregeringen kan konstatera att elnätsinnehavarnas och detaljförsäljarnas informationsskyldighet gentemot Ålands energimyndighet är tämligen vidsträckt och tjänar flera olika syften. Den skyldighet att lämna in försäljningsvillkor och försäljningspriser som krävs för att genomföra bestämmelserna om jämförelseverktyg i artikel 14 i elmarknadsförordningen ska dock inte förväxlas eller likställas med sådan uppgiftsrapportering som avses i den åländska elmarknadsförordningens 11 § (om skyldigheten att underrätta Energimyndigheten om nättjänstvillkoren och -priserna) och 12 § (om publicering av uppgifter om genomsnittlig prisnivå per energikälla)[20]. Den generella skyldighet som följer av 11 § i elmarknadsförordningen grundar sig på förordningsfullmakten i 7 § 3 mom. i elmarknadslagen och utgör ett minimikrav för alla nätinnehavare, medan bestämmelserna i 12 § rör publicering av sådana nyckeltal[21] för elnätsverksamheten varom föreskrivs i 27 och 70 §§ i rikets elmarknadslag[22]. Den uppgiftsrapportering som ska göras till jämförelseverktyget grundar sig däremot på 68 § 1 mom. i rikets elmarknadslag, där det ställs specifika krav på leveransskyldiga detaljförsäljare. Enligt nämnda bestämmelser ska en leveransskyldig detaljförsäljare, innan denne offentliggör information om planerade erbjudanden, till Energimyndigheten ge in försäljningsvillkor och försäljningspriser samt grunder för hur elförsäljningsavtal som bygger på en variabel storhet, inbegripet avtal med dynamiska priser, bestäms. Denna skyldighet har i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal utvidgats till att omfatta samtliga detaljförsäljare som marknadsför elleveransavtal till slutkunder med en förväntad årsförbrukning under 100 000 kilowattimmar.
5.2 Tvistlösning utanför domstol
Elmarknadsdirektivets bestämmelser om tvistlösning utanför domstol kan utifrån frågans karaktär och tvistlösande organ indelas i tre kategorier:
1) den allmänna tvistlösningsmekanismen enligt artikel 26,
2) de särskilda tvistlösningsmekanismerna vad gäller tillträde till nätet och marknaden enligt artikel 6 och 17, samt
3) tvistlösning som tillhandahålls av tillsynsmyndigheterna enligt artikel 59.3, 60.2 och 60.3.
Både i riket och på Åland har utgångspunkten varit att konsumenttvistenämnden ska utgöra ett sådant tvistlösningsorgan för prövning av tvister mellan elföretag och hushållskunder, dvs. konsumenter, som avses i artikel 26 i elmarknadsdirektivet. Bestämmelser om förfarandet i konsumenttvistenämnden vid prövning av tvister finns i lagen om konsumenttvistenämnden (FFS 8/2007). Näringsidkare som köper el för eget bruk, och som tecknat ett elavtal med ett elföretag, kan däremot ansöka om tvistlösning hos tvistenämnden för energimarknaden. Tvistlösningssystemen i riket och på Åland uppvisar i dessa avseenden inga betydande olikheter.
De nya bestämmelserna om Energimyndighetens uppgifter som tvistlösningsmyndighet har infogats i 6 a § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (FFS 590/2013) samt 21 b § 3 mom. och 31 § 4 mom. i rikets elmarknadslag. Myndighetens behörighetsområde är tänkt att omfatta sådan tvistlösning som avses i ovannämnda 2 och 3 punkterna, medan tvistenämnden för energimarknaden ska utgöra den allmänna tvistlösningsmekanism som avses i punkt 1 ovan. De förfaranderegler som Energimyndigheten ska tillämpa vid tvistlösning finns i 29 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Eftersom nämnda 6 a och 29 §§ ingår i lagens 2 respektive 7 kap., har de inte blivit automatiskt tillämpliga på Åland. Detta följer av 1 § 1 mom. 2 punkten i elmarknadslagen, där det fastslås att endast bestämmelserna i 3 och 4 kap. i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden ska tillämpas på Åland. Mot bakgrund av det ovanstående bedömer landskapsregeringen att det krävs lagstiftningsåtgärder för att Åland ska uppfylla sina förpliktelser enligt artikel 6, 17, 59.3, 60.2 och 60.3 i elmarknadsdirektivet. Detsamma gäller i fråga om tvistlösningsbestämmelserna i artikel 22.8 i energieffektivitetsdirektivet, som ännu inte införlivats i den åländska rättsordningen. Såsom nämnts ovan i avsnitt 3.2.1, har frågan lösts i riket genom att utvidga ansvarsområdet för tvistenämnden för energimarknaden till att även omfatta sådana tvister mellan energidetaljister och slutkunder som gäller tolkningen av avtal som ingåtts eller tjänster som utförts enligt energieffektivitetslagen (FFS 1429/2014). I avsnitt 6.3 redogörs närmare för landskapsregeringens överväganden och förslag i dessa avseenden.
De tvistlösningsmekanismer som förutsätts enligt artikel 59.5 och 59.6 i elmarknadsdirektivet gäller för medlemsstater som utnämnt en oberoende systemansvarig för överföringssystem. Eftersom varken Finland eller Åland utnyttjat denna möjlighet, finns det heller inget behov av att införliva förenämnda tvistlösningsbestämmelser i respektive rättsordningar.
5.3 Förhållandet mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät
Inom den åländska elmarknaden definieras ett stamnät på grundval av bestämmelserna i 4 § 5 punkten i elmarknadslagen och 31 § i rikets elmarknadslag. Till skillnad från vad som gäller i riket består stamnätet på Åland av elledningar, sammanlänkningar och andra anläggningar (bl.a. transformator- och kopplingsstationer) med en nominell spänning på 45 kilovolt eller mer. I riket avses med stamnät sådana delar av elnätet (med undantag av anslutningsledningar) vars nominella spänning är minst 110 kilovolt. Medlemsstaterna har, i enlighet med EU-domstolens hittillsvarande praxis, tilldelats befogenhet att fastställa gränserna mellan de olika spänningsnivåerna. Elmarknadsdirektivet förutsätter dock att det görs en tydlig åtskillnad mellan stamnät och högdistributionsnät. Med anledning därav har rikets elmarknadslag kompletterats med bestämmelser som tydliggör att lokala eller regionala elnät och elledningar, vars nominella spänning överstiger 110 kilovolt, ska i fortsättningen betraktas som högspänningsdistributionsnät. Sådana elnät omfattas inte av elmarknadsdirektivets krav på faktisk åtskillnad, vilket innebär att de kan drivas även av sådana företag eller personer som har en anknytning till produktion eller leverans (dvs. försäljning) av el. Syftet med de ändringar som gjordes i 3 § 3 punkten och 31 § i rikets elmarknadslag var att frångå den ordning som orsakar sammanblandning, dvs. där högspänningsdistributionsnät betraktas som stamnät och följaktligen också omfattas av samma skyldigheter som gäller för stamnätsinnehavare, såsom det ovannämnda kravet på faktisk åtskillnad.
6. Landskapsregeringens överväganden och förslag
6.1 Allmänt
De ändringsbehov som framkommit vid landskapsregeringens utvärdering av den nuvarande elmarknadslagstiftningen kan schematiskt indelas i följande två kategorier:
1) det rör sig om en fråga eller ett område som redan regleras genom befintlig blankettlagstiftning, men där de nuvarande bestämmelserna behöver anpassas utifrån den åländska elmarknadens behov och förutsättningar.
2) det rör sig om en unionsrättslig förpliktelse som ännu inte implementerats fullt ut i den åländska rättsordningen och som därmed kräver särskilda lagstiftningsåtgärder från landskapets sida.
Den första kategorin omfattar frågor som har att göra med marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning (avsnitt 6.2) samt skillnader mellan olika elnät och spänningsnivåer (avsnitt 6.5). I den andra kategorin ingår frågor som rör jämförelseverktyg för elleveransavtal (avsnitt 6.3) och tvistlösning utanför domstol (avsnitt 6.4).
Till den del de nya bestämmelserna i rikets elmarknadslag syftar till att trygga konsumentens ställning eller främja en sund konkurrens på elmarknaden har det av behörighetsskäl inte varit möjligt att inta bestämmelser i elmarknadslagen som avviker från rikslagstiftningen.[23] Detsamma gäller i fråga om de nya bestämmelserna i 13 och 13 a kap. i rikets elmarknadslag om elleveransavtal, kundens avtalsenliga rättigheter, distributionsnätsinnehavarens fakturering och olika betalningssätt för fakturor. Enligt landskapsregeringens uppfattning motsvarar nämnda bestämmelser i allt väsentligt innehållet i elmarknadsdirektivets artikel 18 och bilaga I. Det ska erinras om att den i självstyrelselagen (1991:71) för Åland, nedan kallad självstyrelselagen, fastställda behörighetsfördelningen mellan Åland och riket kvarstår även vid genomförandet av gemenskapsrätten.
Landskapsregeringen har noterat att artikel 28a.3b i ändringsdirektivet (EU) 2024/1711 ger medlemsstaterna en möjlighet att föreskriva om undantag från den skyldighet som åläggs distributionsnätsinnehavare att regelbundet offentliggöra uppgifter om tillgänglig kapacitet och status för en begäran om anslutning till nätet. En förutsättning för att kunna använda undantaget är att dess tillämpningsområde begränsas till att gälla integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system. De nämnda villkoren uppfylls av Mariehamns Energi Ab och Ålands Elandelslag. Eftersom information om anslutningsbegärans status måste anses vara av stor vikt för en anslutande kund och förenligt med god förvaltningssed, finner landskapsregeringen att det inte är motiverat att till denna del utnyttja det handlingsutrymme som ovannämnda bestämmelser i elmarknadsdirektivet ger lagstiftaren. Vad gäller skyldigheten att offentliggöra information om tillgänglig kapacitet för nya anslutningar i distributionssystem föreslås, med avvikelse från 54 b § i rikets elmarknadslag, att distributionsnätsinnehavarna på Åland inte ska vara skyldiga att publicera sådana uppgifter på sina respektive webbplatser. Detta skulle endast öka elbolagens administrativa börda, utan att i motsvarande mån tillföra något reellt mervärde till slutkunder och andra aktörer. Att införa ett undantag från skyldigheten att publicera uppgifter om tillgänglig kapacitet i nätet kan anses lämpligt med hänsyn till den åländska elmarknadens nuvarande organisering. Detta eftersom de båda distributionsnätsinnehavarna, dvs. Ålands Elandelslag och Mariehamns Energi Ab, är att betrakta som vertikalt integrerade elföretag enligt artikel 2.53 i elmarknadsdirektivet. Det är emellertid viktigt att ha i åtanke att undantaget inte skulle framstå som rättvist i en situation där ett nytt elföretag, som inte uppfyller kriterierna för ett integrerat företag, gör inträde på den åländska elmarknaden i egenskap av innehavare av ett distributionsnät. Ifrågavarande elföretag skulle då omfattas av rapporteringsskyldigheten enligt 54 b § i rikets elmarknadslag, samtidigt som Ålands Elandelslag och Mariehamns Energi Ab skulle vara helt undantagna från skyldigheten enligt den åländska elmarknadslagen.
6.2 Marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning i distributionsnätet
Såsom konstaterats i avsnitt 4.2, ger den nya 65 b § i rikets elmarknadslag möjlighet för slutförbrukaren att befullmäktiga en detaljförsäljare eller någon annan aktör på elmarknaden att styra slutförbrukarens förbrukning via ett relä för lastkontroll. Själva navet för styrningen utgörs av den s.k. datahubben och det därtill hörande gränssnittet för styrning av belastningen, som upprätthålls av Fingrid Datahub Ab (enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln). Implementeringen av den nya modellen har emellertid fördröjts, dels p.g.a. det uppdagade behovet av ytterligare reglering på förordningsnivå, dels för att den ursprungliga tidsplanen för att ta i bruk gränssnittet (den 1 september 2026) visat sig vara orealistisk för elmarknadsaktörerna. Den sammantagna bilden är att det fortfarande råder stor osäkerhet i riket kring det praktiska genomförandet av den marknadsbaserade belastningsstyrningen.
Den åländska motsvarigheten till rikets datahub utgörs av Kraftnät Ålands IT-system, som i dagsläget saknar en funktion för fjärrstyrning av elmätare. Förklaringen till detta står att finna i den åländska elmarknadens utformning, som kännetecknas av två vertikalt integrerade elföretag som båda har en tämligen stark marknadsställning inom sina respektive geografiska områden, nämligen Mariehamns Energi och Ålands Elandelslag. Med begreppet vertikalt integrerat företag åsyftas här elföretagens dubbla roller som eldistributör och elleverantör.[24] Den valda organisationsformen innebär att det i nuläget ankommer på Mariehamns Energi och Ålands Elandelslag att i egenskap av distributionsnätsinnehavare styra slutförbrukares belastning, bl.a. i sådana undantagssituationer som avses i 65 b § 3 mom. i rikets elmarknadslag. Enligt landskapsregeringens mening saknas det i nuläget tillräckligt starka skäl för att frångå den nuvarande ordningen, som upplevs fungera väl. Att utveckla Kraftnät Ålands IT-system enligt samma modell som i riket skulle bli oskäligt dyrt i förhållande till den nytta som satsningen skulle medföra för den enskilde kunden och den åländska elmarknaden i dess helhet. De elmätare som majoriteten av dagens elkunder har på Åland är heller inte lämpade för den typen av informationsöverföring som avses i 65 b § i rikets elmarknadslag. Dagens elmätare kommunicerar information om förbrukning till elbolagens system var sjätte timme och att utveckla nya system för kontinuerlig mätning och styrning av laster bedöms bli kostsamt. Utan realtidsdata om förbrukning, finns det heller ingen vinning i att styra slutförbrukares laster. De kunder som önskar styra sina laster bort från tidpunkter med effekttoppar under dygnet eller perioder då elpriset är högt kan göra det genom att exempelvis montera en modul på sin elmätare som gör egen styrning i realtid möjlig.
Det bör betonas att den finska modellen för marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning inte grundar sig på någon unionsrättslig skyldighet, varför den också framstår som något säregen ur ett bredare europeiskt perspektiv. Eftersom bestämmelserna om marknadsbaserad styrning inte antagits i konkurrensfrämjande syfte, kan det anses ligga inom lagtingets behörighet att besluta om modellens tillämplighet på Åland.
Mot ovanstående bakgrund föreslås att bestämmelserna i 65 b § i rikets elmarknadslag om marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning i distributionsnätet inte ska tillämpas på Åland. Den föreslagna avvikelsen är inte avsedd att begränsa distributionsnätsinnehavarnas möjlighet att styra slutförbrukarnas belastning på det sätt som avses i paragrafens 3 mom., dvs. i situationer med elbrist, vid störningar i nätet eller under sådana undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (FFS 1552/2011). Det bör i sammanhanget erinras om att beredskap inför undantagsförhållanden hör till rikets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 34 punkten i självstyrelselagen.
6.3 Jämförelseverktyg för elleveransavtal
Med hänvisning till vad som anförts i avsnitt 5.1 bedömer landskapsregeringen att det behöver vidtas lagstiftningsåtgärder för att införliva elmarknadsdirektivets artikel 14 i den åländska elmarknadslagstiftningen. För att kunderna ska kunna delta aktivt på elmarknaden, är det viktigt att information om elpriser och avtalsvillkor tillhandahålls på ett tydligt och korrekt sätt. Behovet av att enkelt, snabbt och med stöd av modern teknik kunna jämföra olika elerbjudanden har ytterligare accentuerats i.o.m. att detaljförsäljare ålagts skyldigheten att erbjuda konsumenter och andra slutförbrukare olika elförsäljningsavtal som motsvarar deras behov (se t.ex. 67 § i rikets elmarknadslag). Enligt artikel 13 i elmarknadsdirektivet ska alla kunder tillerkännas full frihet att, oberoende av sitt elleveransavtal, köpa och sälja andra eltjänster än leverans från valfritt elföretag. Det ovannämnda ställer vissa krav på sökfunktionen i ett jämförelseverktyg; den måste vara tillräckligt avancerad för att kunna fånga upp alla de avtalsformer som elbolagen erbjuder. Kunden borde ha tillgång till åtminstone följande sökkriterier: prissättningsmodell (börs-, hybrid- eller fastprisavtal), avtalets varaktighet (tidsbegränsat eller tillsvidareavtal) och kundgrupp (konsument eller näringsidkare) som jämförelsekriterier. Likaså är det av stor vikt att detaljförsäljare behandlas jämlikt i sökresultaten. Det bör i sammanhanget understrykas att skyldigheten att erbjuda slutförbrukarna elleveransavtal med dynamiska priser[25] omfattar även sådana detaljförsäljare som enligt 67 § i rikets elmarknadslag är leveransskyldiga på en distributionsnätsinnehavares ansvarsområde. I nuläget finns det två leveransskyldiga detaljförsäljare på Åland: Ålands Elandelslag och Mariehamns Energi Ab.
Landskapsregeringen bedömer att den åländska elmarknaden i nuläget saknar ett sådant jämförelseverktyg som uppfyller de kriterier som anges i artikel 14 i elmarknadsdirektivet. Medan den nuvarande ordningen bygger på att kunden själv söker fram, värderar och sammanställer den information som finns på leverantörernas webbplatser, anges det uttryckligen i elmarknadsdirektivet att jämförelser ska göras av verktyg som är oberoende av marknadsaktörer.[26] Vidare fastslås i punkt 26 i ingressen till elmarknadsdirektivet att de allmännyttiga tjänsterna i unionen ska hålla hög kvalitet. Med detta avses bl.a. att priser och försäljningsvillkor ska vara transparenta och enkelt jämförbara. Det kan mot denna bakgrund knappast anses vara förenligt med elmarknadsdirektivet att den åländska kundens möjlighet att göra jämförelser enbart omfattar uppgifter om den genomsnittliga prisnivån på el som levereras (se 12 § i elmarknadsförordningen).
De funktionsmässiga och innehållsmässiga minimikrav som webbplatsen för jämförelseverktyget ska uppfylla anges i 3 § i lagen om jämförelseverktyg för elleveransavtal. Dessa krav motsvarar i stort sett vad som föreskrivs i artikel 14.1 i elmarknadsdirektivet. För att ytterliga höja webbplatsens servicenivå, främja en sund konkurrens och säkerställa en hög nivå på konsumentskyddet, har det till lagen dessutom fogats vissa villkor som går utöver vad elmarknadsdirektivet kräver. Såsom redan antytts, är det av behörighetsmässiga skäl inte möjligt att göra avvikelser från sådana bestämmelser i rikslagar.
För att uppfylla kravet på ett nationellt ersättningssystem för egenproducerad förnybar el enligt artikel 21.2 i RED II-direktivet, ska jämförelseverktyget även innefatta detaljförsäljarnas köperbjudanden av den el som deras slutkunder matat in i nätet och som dessa producerat med hjälp av förnybar energi. Detta är särskilt viktigt med tanke på att hushållen håller på att bli allt mer aktiva aktörer på elmarknaden. Därmed skapas också incitament för att integrera el från förnybara energikällor på elmarknaden på ett marknadsbaserat sätt.
Enligt artikel 14.6 i elmarknadsdirektivet behöver ett jämförelseverktyg inte ges en förtroendemärkning (av en för uppgiften utsedd behörig myndighet), om medlemsstaten väljer att tilldela det övergripande ansvaret för verktyget till en offentlig myndighet eller ett offentligt organ. Finland har utnyttjat denna möjlighet att göra undantag från skyldigheten att förtroendemärka jämförelseverktyg genom att ge Energimyndigheten i uppdrag att upprätthålla webbplatsen sahkonhinta.fi. En liknande modell har införts i Sverige, där jämförelseverktyget elpriskollen upprätthålls av den nationella tillsynsmyndigheten Energimarknadsinspektionen. Mot denna bakgrund framstår det enligt landskapsregeringens mening som mest ändamålsenligt att Ålands energimyndighet ges i uppdrag att upprätthålla en liknande webbplats för den åländska elmarknadens vidkommande. Energimyndigheten kan också anses vara bäst lämpad att sköta de övervaknings- och kontrolluppgifter i anslutning till jämförelseverktyget som förutsätts enligt elmarknadsdirektivet. Att förlägga ansvaret på en lokal marknadsaktör, såsom exempelvis Kraftnät Åland Ab, är inte ett fullgott alternativ, dels p.g.a. kravet på oberoende i artikel 14.1a i elmarknadsdirektivet, dels till följd av det ovannämnda kravet på förtroendemärkning.
Enligt förslaget ska elbolagen själv ombesörja för uppdateringen av sina erbjudandeuppgifter i jämförelseverktyget. Även om huvudansvaret för att upprätthålla jämförelseverktyget ska åvila Ålands energimyndighet, kommer också elbolagens noggrannhet vid uppgiftsrapporteringen att ha stor betydelse för hur trovärdig verktyget framstår i kundernas ögon. Det bör emellertid framhållas att kravet på registrering i jämförelseverktyget inte utgör ett nödvändigt villkor för att elbolagen ska få bedriva detaljförsäljning av el. De nya förpliktelserna kan därför inte anses begränsa den i grundlagens 18 § garanterade näringsfriheten. Eftersom webbplatsen för jämförelseverktyget också utgör en effektiv marknadsföringskanal, torde det likväl finnas ett starkt intresse hos detaljförsäljarna att lämna uppgifter om sina erbjudanden till systemet.
Enligt landskapsregeringens mening bör regler som styr upprättandet och upprätthållandet av ett jämförelseverktyg, och som dessutom ålägger detaljförsäljare vissa skyldigheter, ingå i en landskapslag för att motsvara grundlagens krav på författningsnivå. Således föreslås att artikel 14 i elmarknadsdirektivet ska genomföras i form av en blankettlag, varigenom rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal görs tillämplig på Åland. Förslaget kan ses som en vidareutveckling av den nuvarande regleringsmodellen, där elmarknadslagen utgör en s.k. paraplylag.[27] Den nya blankettlagen ska också betraktas som ett led i den pågående digitaliseringen av landskapsförvaltningen. Som ett exempel kan nämnas att landskapsregeringen nyligen fått i uppdrag att upprätta en webbplats med information om tillståndsförfarandet för anläggningar för förnybar energi.[28]
6.4 Tvistlösning utanför domstol
Huruvida det krävs uttryckligt stöd i lag för att energimyndigheten i egenskap av tillsynsmyndighet ska kunna pröva tvister mellan elmarknadens parter har varit en omdiskuterad fråga. Utifrån en extensiv tolkning eller laganalogi kan det hävdas att Energimyndigheten redan på grundval av allmänna förvaltningsrättsliga förfarandebestämmelser kan anses utgöra ett sådant tvistlösningsorgan gällande tillträde till nätet som avses i artikel 6.2 och 17 i elmarknadsdirektivet. Den nytillkomna 6 a § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden ger emellertid en klar indikation på att rikslagstiftaren föredragit en strikt legalistisk tolkning i detta avseende.[29] Landskapsregeringen kan konstatera att detta sammanfaller väl med den lagstiftningsteknik som redan anammats i den åländska myndighetslagen och dess 1 § 3 mom. Av nämnda bestämmelser följer att Ålands energimyndighet ansvarar för skötseln av uppgifter som rör tvistlösning vid samordning av byggprojekt och samnyttjande av nätinfrastruktur som avses i landskapslagen (2017:78) om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät.
Landskapsregeringen noterar att artikel 17 i elmarknadsdirektivet inte innehåller något uttryckligt krav på att tvistlösningsorganet måste vara en nationell tillsynsmyndighet. Behörighet att pröva tvister med anknytning till efterfrågeflexibilitet genom aggregering och ansvarsfrågor vid balansavvikelser kunde således tilldelas även tvistenämnden för energimarknaden, som redan har en allmän kompetens att lösa tvister mellan elföretag och näringsidkare om tolkningen av elavtal. Landskapsregeringen delar dock rikslagstiftarens uppfattning om att energimyndigheten är bäst lämpad att hantera frågor som anknyter till nättillträde, aggregering och balanseringsansvar. Därför föreslås att uppgiften som tvistlösningsorgan enligt artikel 17 i elmarknadsdirektivet anförtros Ålands energimyndighet.
Ett beslut som Ålands energimyndighet fattat i ett tvisteärende ska vara bindande för parterna till dess det upphävs av en domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. För att fastslå den enskildes rätt att anföra besvär, föreslås den nya 11b § i myndighetslagen innehålla även besvärsbestämmelser.[30] Därmed införlivas elmarknadsdirektivets artikel 60.3, 60.6 och 60.8 i den åländska lagstiftningen.
Vad gäller ansvarsområdena för Ålands energimyndighet och Ålands tvistenämnd för energimarknaden kan det konstateras att dessa i vissa fall kan överlappa varandra. Som exempel kan nämnas tvister som handlar om nätinnehavares rätt att neka anslutning till elnätet. När sådana tvister har en koppling till nätinnehavarens skyldighet att utveckla nätet enligt elavtalet och 19 § i rikets elmarknadslag, kan frågan falla både inom energimyndighetens och tvistenämndens behörighetsområde. Här föreligger emellertid ingen litispendens, dvs. hinder för att båda organen kan ta upp ärendet till prövning, eftersom tvistenämndens avgöranden har karaktären av rekommendationer som varken är verkställbara eller får överklagas genom besvär. Att samma sak är under parallell behandling i två olika instanser synes dock varken kostnads- eller resurseffektivt. Således föreskrivs i 8 § 2 mom. 2 punkten i landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden att tvistenämnden inte behöver ta upp ett ärende till behandling, om ärendet har inletts utanför domstol i något annat tvistlösningsorgan.
De nya bestämmelserna i myndighetslagens 1 och 11b §§ bidrar till att stärka elmarknadsaktörernas rättsskydd i utomobligatoriska förhållanden. I nuläget är åländska nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och andra kunder än konsumenter som inte har ett avtalsförhållande med en nätinnehavare tvungna att vända sig direkt till domstol för att få sina tvister lösta.
Samtidigt föreslås att också landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden ändras, så att det i nämndens uppdrag även ska ingå att lösa tvister i sådana rättsförhållanden mellan energidetaljister och slutkunder som regleras i landskapslagen (2016:20) om energieffektivitet. Genom den föreslagna behörighetsutvidgningen genomförs artikel 22.8 i energieffektivitetsdirektivet (se avsnitt 3.2.1 och 5.2).
Vidare finner landskapsregeringen att det finns anledning att fylla ut det tomrum som uppstod i 4 § i landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden till följd av att bestämmelserna om möjligheten att skilja en ledamot eller ersättare i tvistenämnden från sitt uppdrag förordnades att förfalla genom republikens presidents beslut den 26 januari 2024. Högsta domstolen (HD) konstaterade i sitt utlåtande att tvistenämndens oavhängiga ställning och rätten att få motiverade beslut enligt grundlagens 21 § 2 mom. förutsätter att det i lagen tydligt anges under vilka förutsättningar ett beslut om skiljande från uppdraget kan fattas.[31] Med anledning därav föreslår landskapsregeringen att det till lagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden fogas ett nytt 4 § 5 mom., varigenom det tydliggörs att nämndmedlemmar, ersättare och föredragande inte får skiljas från sitt uppdrag utan vägande skäl. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar 7 § 2 mom. i lagen om tvistenämnden för energimarknaden (FFS 502/2023) och 8 § 3 mom. i lagen om konsumenttvistenämnden (FFS 8/2007).
6.5 Förhållandet mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät
Mot bakgrund av vad som anförts ovan i avsnitt 5.3 föreslår landskapsregeringen att det i elmarknadslagen införs nya bestämmelser som gör en tydlig åtskillnad mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät. Enligt förslaget ska ledningar vars nominella spänning är 45 kilovolt eller mer kunna betraktas som högspänningsdistributionsnät, om de har en lokal prägel. Stamnätsinnehavarens ansvar ska fortsättningsvis omfatta det landskapsomfattande (regionala) sammanlänkade elöverföringsnätet. Ett typiskt exempel på högspänningsnät som enligt EU-domstolens uppfattning varken kan klassas som överföringsnät eller distributionsnät är de ledningsavsnitt som förenar distributionsnätets transformator- och kopplingsstationer med stamnätet. Sådana högspänningsdistributionsnät bildar i allmänhet inte något sammanlänkat elnät som skulle fungera såsom ett självständigt system.
Genom förslaget förtydligas också skyldigheten för distributionsnätsinnehavare att utveckla högspänningsdistributionsnät på det sätt som föreskrivs i 19 och 51 a §§ i rikets elmarknadslag. Det bör likväl betonas att ingen nätinnehavare har ensamrätt att bygga ett högspänningsdistributionsnät; om det på lokal nivå uppstår ett behov av att bygga nya elledningar eller ett nytt elnät, kan det beviljas projekttillstånd och ett nytt elnätstillstånd för en sådan aktör som är beredd att investera i en övergångsförbindelse eller ett nytt elnät som behövs för elöverföringen. Ett tänkbart alternativ kunde vara att, med hänsyn till Ålands geografiska litenhet, behålla den nuvarande regleringen och möjligen rentav stärka stamnätsinnehavarens ansvar för utvecklingen av lokala nät med en spänning på minst 45 kilovolt. Såsom redan tidigare antytts, är den nuvarande ordningen dock behäftad med betydande nackdelar. Först och främst utgör den ett reellt hinder för en bredare grupp av aktörer som verkar på elmarknaden att bygga och driva sådana lokala elnät och elledningar, vars nominella spänning är 45 kilovolt eller mer (se principen om faktisk åtskillnad i avsnitt 5.3).
7. Förslagets konsekvenser
7.1 Konsekvenser för slutkunder
I lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ingår flera bemyndiganden för arbets- och näringsministeriet samt Energimyndigheten att genom förordning eller föreskrift utfärda närmare skyddsbestämmelser för konsumenterna. Det kan exempelvis röra sig om specifika krav på vilka uppgifter detaljförsäljare ska lämna till jämförelseverktyget. Det är viktigt att landskapsregeringen och Ålands energimyndighet bevakar den utveckling som sker på området och ser till att elmarknadsförordningen uppdateras så att konsumenträttigheterna är desamma som i riket.[32]
Såsom ovan konstaterats, omfattar energimyndighetens behörighet enligt den föreslagna 1 § 3 mom. i tillsynslagen inte konsumenttvister, dvs. klagomål som konsumenter framför mot näringsidkare. Samtidigt noterar landskapsregeringen att de nya bestämmelserna i 6 a § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden innebär en viss uppluckring av vad som tidigare ansetts etablerat på området, dvs. att konsumenttvistenämnden har exklusiv behörighet att behandla konsumentrelaterade tvister mellan företag och privatpersoner. Att de nämnda bestämmelserna i 6 a § förefaller omfatta även konsumenter, synes innebära att en del av de klagomål som konsumenter riktar mot elföretag inte längre ska handläggas av konsumenttvistenämnden utan av energimyndigheten. En sådan ordning skulle vara högst betänklig ur de åländska konsumenternas synpunkt, då dessa inte skulle ha samma tillgång till alternativa tvistlösningsförfaranden som näringsidkare har enligt den föreslagna 1 § 3 mom. Å andra sidan kan det genom en motsatsvis tolkning (e contrario) av 14 § 1 och 2 mom. i lagen om konsumenttvistenämnden hävdas att nämnden får behandla ett ärende, trots att ärendet redan inletts eller avgjorts utanför domstol i något annat tvistlösningsorgan. Landskapsregeringen och Ålands energimyndighet fortsätter att bevaka frågan och kommer vid behov att initiera en dialog med relevanta riksmyndigheter.
Sammantaget bedöms förslagets konsekvenser för slutkunderna vara övervägande positiva.
7.2 Ekonomiska konsekvenser
Digitaliseringen av den åländska elmarknadens olika funktioner är oundviklig, samtidigt som den också medför både initiala och löpande kostnader. Den initiala kostnaden för ett jämförelseverktyg bestäms bl.a. utifrån dess tekniska utförande, som i sin tur beror på de innehålls- och funktionsmässiga krav som ställs i artikel 14.1 i elmarknadsdirektivet och 3 § i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal. Den åländska webbplatsen för jämförelseverktyget kunde dock tänkas vara något enklare utformad än motsvarande verktyg i riket (sahkonhinta.fi) och i Sverige (elpriskollen) med tanke på att det endast finns två detaljförsäljare på den åländska elmarknaden. Jämförelsevis kan konstateras att det inom detaljhandeln i Finland för närvarande verkar ca 75 elhandlare, varav 58 förbundit sig att köpa sådan el som egenanvändare producerat från förnybara energikällor. De åländska slutkundernas valmöjligheter är således alltjämt relativt begränsade, trots att elmarknaden varit avreglerad sedan år 1998. Ett uttryckligt mål för reformen var att möjliggöra för nya aktörer att komma in på marknaden och således främja en effektiv konkurrens. Att försöka förutse elmarknadens utveckling och svängningar är dock svårt, varför det vid utformningen av verktyget bör tas i beaktande även den eventualiteten att det sker en ökning av antalet elbolag på Åland. En rimlig uppskattning av kostnaden för utveckling av jämförelseverktyget ligger således omkring 50 000 euro, medan de årliga förvaltnings- och driftskostnaderna väntas uppgå till cirka 3000 euro.
För att webbplatsen för jämförelseverktyget ska kunna tas i bruk på ett kostnads- och resurseffektivt sätt, är det viktigt att digitaliseringsenheten vid Ålands landskapsregering tar ett samordnande och styrande ansvar för projektet, i nära växelverkan med Ålands energimyndighet.[33] Enligt landskapsregeringens preliminära bedömning kommer webbplatsen för jämförelseverktyget inte att medföra ett ökat anslagsbehov jämfört med budgeten för innevarande år. Den närmare fördelningen av infrastrukturavdelningens budgetram görs av avdelningschefen i samråd med Ålands energimyndighet. Det slutgiltiga beslutet om fördelningen fattas dock av den ansvarige ministern.
De nya uppgifterna i anslutning till tvistlösning som påförs Ålands energimyndighet och Ålands tvistenämnd för energimarknaden bedöms i detta skede inte medföra några administrativa tilläggskostnader för landskapet.
7.3 Administrativa konsekvenser
Den föreslagna utökningen av energimyndighetens och tvistenämndens ansvar vad gäller tvistlösning utanför domstol bedöms inte ha någon större inverkan på de nuvarande verksamhetsprocesserna. De nya uppgifterna bedöms inte heller medföra någon väsentlig ökning av energimyndighetens och tvistenämndens arbetsbörda. Hittills har inga ärenden om tvistlösning inletts hos tvistenämnden. Det är heller inte troligt att det kommer att ske någon betydande ökning av antalet behandlade ärenden framöver. Något behov av materiella eller personella resursförstärkningar anses därmed inte föreligga. Det kan likväl finnas skäl att se över den nuvarande sammansättningen av kompetenser i tvistenämnden, för att säkerställa att nämnden har tillräcklig sakkunskap i frågor som rör rättsförhållanden mellan energidetaljister och andra näringsidkare enligt landskapslagen om energieffektivitet.
Vad Ålands energimyndighet anbelangar är det däremot svårare att förutspå exakt hur många tvisteärenden som kommer anhängiggöras hos myndigheten. Om antalet ärenden håller sig på samma nivå som vid tvistenämnden och energimyndigheten i riket, torde den nuvarande personalstyrkan på en tjänsteman räcka till för att handlägga och bereda de ansökningar om tvistlösning som inkommer till myndigheten. Organisationen är dock tämligen sårbar i händelse av sjukdom, tillfälliga belastningstoppar etc.
Utvecklingen och upprätthållandet av en webbplats för jämförelseverktyg kommer i den inledande fasen att innebära en del merarbete både för Ålands energimyndighet och digitaliseringsenheten vid Ålands landskapsregering. Implementeringen av jämförelseverktyget bedöms emellertid kunna ske med befintliga personella resurser.
7.4 Konsekvenser för barn, jämställdhet mellan könen och miljön
Såvitt bekant har lagförslaget inga direkta konsekvenser varken för barn, jämställdheten mellan män och kvinnor eller miljön. Förslaget bedöms inte heller ha någon diskriminerande effekt mot någon av de grupper som avses i grundlagens (FFS 731/1999) 6 § 1 mom.
8. Lagstiftningsbehörighet
Frågor som anknyter till energi- och elmarknadspolitiken har en stark koppling till flera av EU:s kärnområden, däribland främst etableringsfriheten[34], den fria rörligheten för varor och kapital samt konkurrensrätten. Det ankommer på lagstiftaren i varje medlemsstat att se till att de nationella bestämmelserna om elmarknaden står i överensstämmelse med dessa grundfundament, såsom de kommer till uttryck i unionens el- och energilagstiftning.
Vad gäller den interna kompetensfördelningen mellan riket och landskapet kan det inledningsvis konstateras att det är landskapets sak att se till att gemenskapsrätten genomförs i landskapet till den del en fråga faller under medlemsstatens behörighet, men enligt självstyrelselagen för Åland ankommer på landskapet. Det faller härvid inom landskapets kompetens att i enlighet med 18 § 1 punkten i självstyrelselagen för Åland även utpeka vilka myndigheter och inrättningar som ska utföra de uppgifter som hör till landskapets behörighet. Som en naturlig följd därav har landskapet också rätt att lagstifta om tillsyn, övervakning och inspektioner inom de områden som hör till landskapets behörighet.
Ålandsdelegationen har i ett tidigare utlåtande konstaterat att bestämmelser om förfarandet vid prövning av elmarknadstvister (som anhängiggjorts av andra slutkunder än konsumenter) bör, på motsvarande sätt som bestämmelserna om rättelse i andra landskapslagar, betraktas som en del av förvaltningsförfarandet inom landskapsmyndigheter och andra offentliga organ. Hinder för att inta sådana bestämmelser i en landskapslag föreligger inte, förutsatt att den enskilde behåller sin rätt att i enlighet med grundlagens 21 § 1 mom. få sin sak prövad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan.[35]
Frågor som berör den åländska energi- och elmarknadens funktion hänför sig till ett flertal rättsområden av vilka det mest centrala är näringsverksamhet, som enligt 17 § 22 punkten i självstyrelselagen för Åland faller under landskapets lagstiftningsbehörighet. Sett ur ett bredare perspektiv kan rätten för en landskapsmyndighet att inom landskapets behörighetsområde tillhandahålla allmännyttiga tjänster i form av webbplatser härledas ur 18 § 1 punkten och 23 § i självstyrelselagen för Åland. Enligt landskapsregeringens uppfattning har regleringen av det webbaserade jämförelseverktyget, med vars hjälp kunden kan göra jämförelser mellan olika typer av elleveransavtal, också en utpräglat näringsrättslig karaktär. Därtill finns vissa inslag av marknadsföring, konsumentskydd och främjande av konkurrens, på vilka områden lagstiftningsbehörigheten tillkommer riket enligt 27 § 10 punkten i självstyrelselagen för Åland. Enligt 19 § 3 mom. i självstyrelselagen för Åland kan det i landskapslag intas bestämmelser av rikslagstiftningsnatur som till sitt innehåll överensstämmer med motsvarande bestämmelser i rikslag.
Av artikel 14.1 i elmarknadsdirektivet kan utläsas att det är tillåtet för varje medlemsstat att tillhandahålla fler än ett jämförelseverktyg som jämför erbjudanden från olika leverantörer. En sådan ordning kan vara motiverad i situationer där ett verktyg inte täcker hela marknaden. Vidare följer av ordalydelsen i artikel 14.2 i elmarknadsdirektivet att jämförelseverktyg som täcker olika delar av marknaden också kan upprätthållas av olika offentliga myndigheter. Således torde inte heller bestämmelserna i 59b § 3 mom. i självstyrelselagen för Åland innebära någon begränsning för lagtingets rätt att lagstifta om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal.
Landskapsregeringen kan konstatera att elleveransavtal och detaljförsäljares köpeanbud för egenproducerad el tangerar områden som är att hänföra till både rikets och landskapets lagstiftningsbehörighet. Å ena sidan rör det sig om privaträttsliga angelägenheter som är direkt hänförliga till den åländska elmarknaden (och det därtill anslutna jämförelseverktyget) och som därför kan anses falla under landskapets lagstiftningsbehörighet enligt 27 § 41 punkten i självstyrelselagen för lagen. Å andra sidan måste hänsyn också tas till konsument- och konkurrensskyddsaspekter, varför möjligheten att avvika från de krav som ställs på jämförelseverktygets innehåll i 3 och 5 §§ i rikets lag om jämförelseverktyg för elleveransavtal bedöms vara tämligen begränsad.
Enligt 18 § 7 punkten i självstyrelselagen för Åland tillkommer lagstiftningsbehörigheten i fråga om byggnads- och planväsendet landskapet, till den del elledningarna befinner sig på landskapets territorium.
9. Beredningsarbetet
Föreliggande lagförslag har utarbetats som tjänstemannauppdrag vid lagberedningen i samarbete med Ålands energimyndighet och inspektören för el och energi vid landskapsregeringens infrastrukturavdelning. Lagförslaget sändes på remiss den 30 mars 2026 till följande instanser: Allwinds Ab, Energikommissionen på Åland, Företagarna på Åland, Kinect Energy Sweden Ab, Konsumenttvistenämnden, Kraftnät Åland Ab, Mariehamns Energi Ab, Vind AX Ab, Åda Ab, Ålands Elandelslag, digitaliseringsenheten vid Ålands landskapsregering, regeringskansliet vid Ålands landskapsregering, Ålands näringsliv och Ålands ombudsmannamyndighet.
Av de ovannämnda instanserna har följande inkommit med skriftliga yttranden: Företagarna på Åland, Kraftnät Åland Ab, Ålands Elandelslag, Mariehamns Energi Ab och Ålands ombudsmannamyndighet. Remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget som helhet. Ålands Elandelslag har dock framfört att det finns en risk för att de nya bestämmelserna i 20 § 3 mom. i rikets elmarknadslag om en kortare anslutningstid till elnätet kommer att medföra ökade kostnader för verksamheten och leda till konflikter med kunder och markägare. Bolaget har angivit 12 månader som en lämplig övre tidsgräns för anslutning till elnätet i stället för den nuvarande sexmånadersregeln. Landskapsregeringen delar uppfattningen om att en sänkning av anslutningstiden från 24 månader till sex månader är alltför radikal, dels på grund av de utmanande skärgårdsförhållandena som utgör en avsevärd del av Ålands Elandelslags geografiska ansvarsområde, dels med hänsyn till de begränsade personella och materiella resurserna. Förslaget har således kompletterats med en ny 4 § 4a punkt, varav följer att den maximala tiden för anslutning till distributionsnätet ska vara 12 månader på Åland, i stället för den maxtid på sex månader som gäller i riket enligt 20 § 3 mom. i rikets elmarknadslag.
Huvuddragen i lagförslaget presenterades och diskuterades vid Energikommissionens sammanträde den 17 april 2026.
Landskapsregeringen har särskilt efterfrågat synpunkter kring de frågor som berörs i lagförslagets avsnitt 3 och 4. Utifrån de inkomna remissvaren, och den dialog som fördes under Energikommissionens möte, har det till den föreslagna ändringen av elmarknadslagen fogats en ny 4 § 13 punkt, varav framgår att bestämmelserna i 65 b § i rikets elmarknadslag om marknadsbaserad styrning av belastningen för slutförbrukare i distributionsnätet inte ska tillämpas på Åland.
Detaljmotivering
1. Landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden
1 § Inledande bestämmelse. Till paragrafen fogas en ny 3 punkt, varigenom lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal görs tillämplig på Åland. Den ändrade blankettlagen ska tillämpas på alla detaljförsäljare av el som erbjuder elleveransavtal, inbegripet elleveransavtal med dynamiska priser. Utgångspunkten är att de ändringar som görs i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska från tidpunkten för deras ikraftträdande i riket också gälla på Åland, om inte annat följer av elmarknadslagen. Detaljförsäljare ska i samband med faktureringen beakta den informationsskyldighet som följer av 105 e § i rikets elmarknadslag. I nämnda paragraf fastslås att en slutförbrukares faktura ska innehålla uppgift om den webbplats med hjälp av vilken olika elleveransavtal kan jämföras (se även detaljmotiveringen till 4 § 14 punkten).
Den föreslagna ändringen av blankettlagen kringskär varken konsumentombudsmannens eller regionförvaltningsverkets uppgifter och befogenheter enligt konkurrens- och konsumentskyddslagstiftningen. Enligt 2 kap. 20 § i konsumentskyddslagen övervakas lagligheten i avtalsvillkoren, marknadsföringen och de förfaranden som tillämpas i kundrelationerna av konsumentombudsmannen när det gäller konsumentskyddet. Den prisinformation som lämnas vid marknadsföring av konsumtionsnyttigheter övervakas både av konsumentombudsmannen och regionförvaltningsverken. Den åländska energimyndighetens befogenhet att utöva tillsyn över jämförelseverktyget grundar sig på 1 § 2 mom. i myndighetslagen. Enligt nämnda bestämmelse sköter Ålands energimyndighet tillsyns- och övervakningsuppgifter samt beslutar i de ärenden som avses i elmarknadslagen. I artikel 59 i elmarknadsdirektivet finns bestämmelser som gäller ansvarsfördelningen mellan tillsynsmyndigheten för energisektorn och myndigheter med angränsande områden. Energimyndigheten ska bl.a. övervaka eventuell snedvridning eller inskränkning av konkurrensen och göra de berörda konkurrensmyndigheterna uppmärksamma på sådan aktivitet (artikel 59.1 o); övervaka förekomsten av begränsande avtalsvillkor, som kan hindra kunden från att teckna avtal med mer än en leverantör samtidigt, och underrätta konkurrensmyndigheten om sådana avtalsvillkor (artikel 59.1 p); tillsammans med andra behöriga myndigheter bidra till att säkerställa att konsumentskyddsåtgärderna är effektiva och genomförs (artikel 59.1 r). Huvudfokuset för sådan övervakning ligger, av förklarliga skäl, på tiden innan detaljförsäljarnas erbjudanden publiceras i jämförelseverktyget. Till energimyndighetens kärnuppgifter hör att i enlighet med vad som föreskrivs i 10 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden fastställa nätinnehavares överförings- och anslutningsavgifter innan dessa införs.
Av 3 kap. 9 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden, som är tillämplig på Åland, följer att energimyndigheten ska förplikta den som försummar sina skyldigheter enligt elmarknadslagen att rätta till sin överträdelse. Ålands energimyndighet får vid fullföljandet av sina tillsyns- och kontrolluppgifter vidta sådana åtgärder som avses i 6 och 8 §§ i lagen om jämförelseverktyg för elleveransavtal, för att minska förekomsten av bristfälliga, felaktiga eller vilseledande uppgifter i jämförelseverktyget. Om detaljförsäljaren inte har korrigerat felaktigheterna inom utsatt tid, får Ålands energimyndighet avföra uppgifterna ur jämförelseverktyget på det sätt som föreskrivs i 6 § 1 mom. i förenämnda lag. Om en detaljförsäljare vid upprepade tillfällen brustit i sin uppgiftsrapportering, får Ålands energimyndighet med stöd av 8 § 1 mom. meddela publiceringsförbud i jämförelseverktyget för en viss tid om högst sex månader.
2 § Förvaltning. De förvaltningsuppgifter som enligt lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ankommer på Energimyndigheten ska i landskapet handhas av Ålands energimyndighet, till den del förvaltningen grundar sig på landskapets lagstiftningsbehörighet. Ytterligare bestämmelser om tillsynsverksamheten och tillsynens utförande finns i myndighetslagen. Upprätthållandet av webbplatsen för jämförelseverktyget fordrar iakttagande av angränsande regelverk. Webbplatsen ska framför allt uppfylla de tillgänglighetskrav som anges i landskapslagen (2019:7) om tillgängliga digitala tjänster. Detta innebär i praktiken att alla ska tillförsäkras möjlighet att använda jämförelseverktyget på lika villkor. Vid behandling av personuppgifter som kan hänföras till en fysisk person ska de krav som ställs i dataskyddsförordningen[36] och landskapslagen (2019:9) om dataskydd inom landskaps- och kommunalförvaltningen följas. I sammanhanget ska dock noteras att dataskyddsförordningen inte omfattar behandling av personuppgifter rörande juridiska personer, inbegripet företag som bildats som juridiska personer, exempelvis uppgifter om namn på juridisk person och dess kontaktuppgifter.
4 § Avvikelser från rikets elmarknadslag. Till paragrafen fogas en ny 1a punkt i vilken fastslås att spänningsnivån för de lokala elnäten och elledningarna som hör till ett högspänningsdistributionsnät ska vara minst 45 kilovolt. Således bildas distributionsnät av elnät och elledningar med mellanspänning eller lågspänning, som har en nominell spänning på mindre än 45 kilovolt. Genom bestämmelsen möjliggörs även för andra än stamnätsinnehavaren att bygga och driva lokala elnät eller elledningar med en spänning på 45 kilovolt eller mer. Om de nuvarande distributionsnätsinnehavarna inte har möjlighet att investera i ett nytt högspänningsdistributionsnät på det sätt som föreskrivs i 19 och 51 a §§ i rikets elmarknadslag, kan det vid behov på deras respektive verksamhetsområden beviljas projekttillstånd och ett nytt elnätstillstånd för byggande av en elledning eller ett nytt elnät för en sådan ny aktör som är beredd att investera i en övergångsförbindelse eller ett nytt elnät som behövs för elöverföringen.
I enlighet med sammanlänkningskriteriet ska stamnätet fungera på landskapsnivå, medan ett högspänningsdistributionsnät ska vara lokalt förankrat. Begreppet lokal är här liktydigt med den åländska landsbygden, skärgården och Mariehamns stad. För att upprätthålla denna distinktion, bör det tillses att högspänningsdistributionsnät inte får någon avgörande betydelse för el-överföringen eller upprätthållandet av elsystemets driftsäkerhet på landskapsnivå.
Paragrafens 2 punkt ändras i syfte att åstadkomma samma språkliga rationalisering som i rikets elmarknadslag, där terminologin förenhetligats utifrån den nya definitionen av kraftverkshelhet i lagens 3 § 5b punkten. Enligt nämnda definition innefattar begreppet kraftverkshelhet även enskilda kraftverk som är belägna på ett avgränsat markområde eller en avgränsad del av ett havsområde. Ett enskilt kraftverk kan vara t.ex. ett värmekraftverk, ett vattenkraftverk eller ett kärnkraftverk. Med kraftverkshelhet avses också två eller flera kraftverk, samt eventuella energilagringsanläggningar, som bildar en enhetlig funktionell helhet.[37] Den nuvarande effektgränsen på högst 500 kilovoltampere förblir emellertid oförändrad.
Till paragrafen fogas en ny 4a punkt, enligt vilken den maximala tiden för anslutning till distributionsnätet ska på Åland vara 12 månader från det att anslutningsavtalet ingåtts, i stället för den maxtid på sex månader som gäller i riket enligt 20 § 3 mom. i rikets elmarknadslag. Vad som i nämnda riksbestämmelser föreskrivs om skälig anslutningstid ska även i fortsättningen tillämpas på den åländska elmarknaden. Detta innebär att anslutningstiden får överskrida tolvmånadersgränsen, om det behövs på grund av anslutningens omfattning och tekniska genomförande eller om det finns andra särskilda skäl till det. Vid bedömningen av vad som utgör en skälig anslutningstid ska alltjämt beaktas den tid som nätinnehavaren behöver för planering, tillståndsförfaranden och byggande. I förarbetena till 20 § 3 mom. i rikets elmarknadslag anges ytterligare exempel på vad som kan utgöra särskilda skäl för att överskrida den angivna tidsgränsen.[38] Det kan vara faktorer som hänför sig till en viss anslutning men som nätinnehavaren inte rimligen kunnat förutse eller kan påverka, t.ex. hur länge en myndighetsprocess för markanvändningstillstånd eller andra specialtillstånd räcker. Särskilda skäl kan även åberopas när en kund ansöker om anslutning vid en tidpunkt som förutsätter att anslutningen byggs vintertid och till höga kostnader. Den skäliga leveranstiden kan också vara längre i fråga om sådana anslutningar som kräver mycket nätförstärkning och utvidgning.
Den till åländska förhållanden anpassade definitionen av stamnät i paragrafens 5 punkt ändras för att harmoniera med definitionen av högspänningsdistributionsnät i paragrafens 1 a punkt. Det sammantagna syftet med nämnda ändringar är att göra en tydligare åtskillnad mellan stamnät och högspänningsdistributionsnät.
Paragrafens 11 punkt ger uttryck för den förvaltningspraxis som utformats inom områdena energi och nätinfrastruktur[39] och som innebär att beslut som går den sökande emot helt eller delvis (t.ex. om myndigheten föreslår en alternativ anslutningspunkt) ska meddelas inom en månad från det att anmälan inkommit till myndigheten. Om distributionsnätsinnehavaren inte fattar något beslut om anslutning inom en månad från mottagandet av anmälan, får kraftverket eller enheten för aggregerad produktion anslutas till distributionsnätet. Utöver den ovannämnda enhetlighetstanken, har det också ansetts angeläget att undvika den diskrepans som finns mellan andra och tredje meningen i 53 a § 2 mom. i rikets elmarknadslag.
Genom paragrafens 12 punkt utnyttjas den undantagsmöjlighet som artikel 28a.3b i ändringsdirektivet 2024/1711 medger. En förutsättning för att kunna använda undantaget är att dess tillämpningsområde begränsas till att gälla integrerade elföretag som betjänar färre än 100 000 anslutna kunder eller som betjänar små enskilda system. De nämnda villkoren uppfylls av Mariehamns Energi Ab (ME) och Ålands Elandelslag (ÅEA), vilka är att betrakta som vertikalt integrerade elföretag enligt artikel 2.53 i elmarknadsdirektivet. Undantagsbestämmelsen innebär att ME och ÅEA, med avvikelse från 54 b i rikets elmarknadslag, inte har en skyldighet att på sina respektive webbplatser offentliggöra information om den kapacitet som finns tillgänglig för nya begäranden om anslutning till distributionsnät och högspänningsdistributionsnät.
Av paragrafens 15 punkt följer att bestämmelserna i 65 b § i rikets elmarknadslag om marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning inte ska tillämpas på Åland. Det finns därmed inget krav på att den centraliserade informationsutbytestjänst som upprätthålls av Kraftnät Åland Ab ska innefatta ett sådant gränssnitt som krävs för ordnandet av marknadsbaserad styrning av slutförbrukares belastning. Rätten att styra slutförbrukarens belastning ska även fortsättningsvis tillkomma endast distributionsnätsinnehavaren. Avvikelsen medför m.a.o. ingen förändring vad gäller distributionsnätsinnehavarens möjlighet att vid behov styra slutförbrukarnas belastning i situationer med elbrist, vid störningar i nätet eller under sådana undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen.
Enligt paragrafens 16 punkt ska slutförbrukarens faktura även innehålla uppgifter om den webbplats för jämförelseverktyg som Ålands energimyndighet förvaltar enligt lagens 2 § 3 mom. Bestämmelsen grundar sig på 1.1.2 i punkten i bilaga I till elmarknadsdirektivet, som innehåller minimikrav på faktureringsinformation. Det finns inget hinder mot att denna information också förmedlas via andra kanaler, t.ex. på detaljförsäljarens webbplats. Till övriga delar ska bestämmelserna i 105 e § i rikets elmarknadslag tillämpas utan avvikelser.
5 § Avvikelser från rikets elmarknadslag som rör kvalitetskrav i fråga om distributionsnätets funktion. Paragrafens 3 mom. preciseras såtillvida att Ålands energimyndighet anges som den myndighet till vilken utvecklingsplanen för distributionsnät ska lämnas. Ändringen korresponderar med 1 § 2 mom. i tillsynslagen, enligt vilken Ålands energimyndighet i egenskap av självständig och oberoende myndighet sköter tillsyns- och övervakningsuppgifter samt beslutar i de ärenden som avses i elmarknadslagen. Ålands energimyndighet ska också ha rätt att inom sex månader från det att den mottagit utvecklingsplanen kräva att distributionsnätsinnehavaren gör ändringar i planen, om den uppvisar brister avseende de krav som anges i paragrafen.
5a § Avvikelser från rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal. Paragrafens 1 mom. utgör en ytterligare precisering av de s.k. grundbestämmelserna i 2 §, som fastslår att Ålands energimyndighet ska upprätthålla en webbplats med vars hjälp slutkunder kan göra jämförelser mellan de elleveransavtal som erbjuds på Åland. Utgångspunkten är att Ålands energimyndighet ska, inom ramen för landskapets lagstiftningsbehörighet, sköta de förvaltningsuppgifter som finns i anslutning till det åländska jämförelseverktyget och som enligt rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ankommer på rikets energimyndighet. De uppgifter som rikets energimyndighet sköter i anslutning till jämförelseverktyget sahkonhinta.fi är uteslutande sådana som även hänför sig till landskapets behörighetsområden. I frågor som rör konsumentskydd och främjande av konkurrens ska den behörighetsfördelning som gäller mellan rikets energimyndighet och konsument- och konkurrensverket också definiera den yttersta gränsen för Ålands energimyndighets behörighetsområde (se även detaljmotiveringen till 1 §).
I paragrafens 2 mom. föreskrivs om vissa avvikelser från de förfaranderegler för registrering och hantering av ändringsbegäran som tillämpas i riket. Den rent tekniska frågan om hur uppgifter ska lämnas till jämförelseverktyget ska dock kunna regleras på förordningsnivå med stöd av 7 § 2 mom. i elmarknadslagen. Förfarandet för registrering i det åländska jämförelseverktyget kan snarare liknas vid en enkel anmälan, då den består av färre administrativt betungande moment än vad som förutsätts i 4 § i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveranser. I jämförelseverktyget får endast publiceras elleveransavtal som erbjuds av aktörer som har rätt att verka som detaljförsäljare på elmarknaden. Det bör emellertid framhållas att kravet på registrering i jämförelseverktyget inte utgör ett nödvändigt villkor för att elbolagen ska få bedriva detaljförsäljning av el. Eftersom webbplatsen för jämförelseverktyget tillika utgör en effektiv marknadsföringskanal, torde det finnas ett starkt intresse hos detaljförsäljarna att lämna uppgifter om sina erbjudanden till systemet.
Paragrafens 3 mom. grundar sig på den rätts- och förvaltningspraxis som råder på Åland vad avser sökande av ändring i ett förvaltningsbeslut. I stället för det omprövningsförfarande som gäller enligt 6 § 2 mom. i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveranser ska på Åland tillämpas vad som i paragrafen regleras om rättelseyrkande. Ett beslut som Ålands energimyndighet fattat med anledning av ett rättelseyrkande kan överklagas genom förvaltningsbesvär hos Ålands förvaltningsdomstol i enlighet med vad som föreskrivs i 25 § 1 mom. i självstyrelselagen för Åland.
7 § Förordning. Eftersom katalogen i 1 § 1 mom. utökats med ytterligare en rikslag som gjorts tillämplig på Åland, behöver vissa tekniska justeringar göras i paragrafens 1 mom. Enligt den nya ordalydelsen ska det vara möjligt för landskapsregeringen att inom landskapets behörighet besluta att författningar som utfärdats med stöd av rikets elmarknadslag och lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen beslutar.
Av paragrafens 2 mom. framgår att landskapsregeringens befogenhet att utfärda närmare bestämmelser genom landskapsförordning är begränsad till att endast omfatta frågor som rör det tekniska gränssnittet, dvs. hur de uppgifter som avses i 5 § i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska lämnas till jämförelseverktyget. Förordningsfullmakten kan således anses vara tillräckligt noga avgränsad och exakt definierad för att uppfylla de krav på delegering av normgivningskompetens som ställs i grundlagens 80 § och självstyrelselagens 21 §.
Ikraftträdandebestämmelse. Eftersom lagförslaget innebär ett genomförande av elmarknadsdirektivet, RED II-direktivet och energieffektivitetsdirektivet, är det angeläget att lagarna kan träda i kraft så snart som möjligt. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland föreslås därför att datumet för lagens ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
I 2 mom. föreslås att webbplatsen för jämförelseverktyget ska tas i bruk inom 12 månader efter att lagen träder i kraft. Vid bestämmandet av längden på övergångsperioden har hänsyn tagits till de förberedelser som krävs för att ta i bruk webbplatsen.
2. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden
2 § Definitioner. Utvidgningen av tvistenämndens uppgiftsområde enligt 3 § föranleder vissa terminologiska tillägg och ändringar i lagens 2 §. Definitionen av begreppet slutkund i paragrafens 1 punkt breddas till att även omfatta kunder som köper värme eller kyla för eget bruk. Vidare fogas till paragrafen en ny 4 punkt innehållande en definition av begreppet energidetaljist. Med energidetaljist avses en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt säljer energi till slutkunder. I praktiken avser definitionen försäljare av fjärrvärme eller fjärrkyla. De ovannämnda definitionerna motsvarar 2 § 5 punkten och 3 § 7 punkten i energieffektivitetslagen (FFS 1429/2014), som tillämpliggjorts på Åland genom landskapslagen om energieffektivitet.
3 § Behörighet. Till paragrafens 1 mom. fogas nya bestämmelser, varigenom tvistenämnden tillskrivs behörighet att utfärda rekommendationer även i sådana enskilda tvister mellan energidetaljister och andra slutkunder än konsumenter som gäller rättigheter och skyldigheter enligt landskapslagen om energieffektivitet. Bestämmelser om energidetaljisters och slutkunders rättigheter och skyldigheter vid ingående av avtal om detaljförsäljning av värme och kyla finns i 3 a kap. i energieffektivitetslagen, som gäller på Åland genom landskapslagen om energieffektivitet. Till nämnden kan således hänskjutas tvister som rör bl.a. energidetaljisters prekontraktuella upplysningsskyldighet gentemot slutkunder samt förutsättningar för ändring av avtalsvillkoren.
4 § Medlemmar och föredragande. För att säkerställa nämndledamöternas, ersättarnas och föredragandens oavhängighet och självständighet när de utför sina uppgifter enligt landskapslagen, fastställs i paragrafens 5 mom. att det krävs vägande skäl för att kunna skilja nämnda befattningshavare från sitt uppdrag. Att en ledamot, ersättare eller föredragande inte längre uppfyller villkoren i landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden, t.ex. i fråga om sakkunskap och kompetens enligt lagens 4 § 3 mom., eller väsentligt bryter mot eller försummar sina skyldigheter enligt lagen, kan utgöra tillräckligt vägande skäl för att skilja denne från sitt uppdrag.[40] I sistnämnda fall kan det exempelvis handla om att röja sekretessbelagd information eller låta sig påverkas av ovidkommande hänsyn eller intressen. En ledamot eller ersättare som döms för brott till fängelse på viss tid eller på livstid kan samtidigt även dömas till avsättning i enlighet med vad som föreskrivs i 2 kap. 10 § 1 och 2 mom. i strafflagen (FFS 39/1889).
Bestämmelserna grundar sig på Högsta domstolens utlåtande i HD/1379 ̶ 2023, där domstolen bl.a. konstaterade att tvistenämndens oavhängiga ställning och rätten att få motiverade beslut enligt grundlagens 21 § 2 mom. förutsätter att det i lagen tydligt anges under vilka förutsättningar ett beslut om skiljande från uppdraget kan fattas (se även den allmänna motiveringen, s. 19).
14 § Ersättning till landskapet för utredningskostnader. I och med att energidetaljister kan uppträda som svarandepart i ett ärende som inletts vid tvistenämnden, ska de också omnämnas bland de aktörsgrupper som kan bli ersättningsskyldiga gentemot landskapet för de utredningskostnader som tvistenämnden ådragit sig. Dessa omnämnanden fogas både till paragrafens 1 och 2 mom.
Ikraftträdandebestämmelse. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland föreslås att datumet för lagens ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
3. Landskapslag om ändring av landskapslagen om Ålands energimyndighet
1 § Uppgifter. Paragrafens 3 mom. struktureras om i och med att det införs nya 1 ̶ 3 punkter. Genom de nya bestämmelserna tilldelas Ålands energimyndighet behörighet att hantera även sådana tvister som avses i artikel 6.2 och 17 i elmarknadsdirektivet och som gäller nekat tillgång till elnätet. De nya bestämmelserna grundar sig på rådande rättspraxis, enligt vilken det krävs uttryckliga bestämmelser i lag för att en tillsynsmyndighet även ska kunna fungera som ett alternativt tvistlösningsorgan. Att avgöra meningsskiljaktigheter som hänför sig till ett enskilt avtalsförhållande mellan två elmarknadsaktörer kan m.a.o. inte per automatik anses ingå i energimyndighetens allmänna roll som tillsynsmyndighet. I likhet med vad som gäller för Ålands tvistenämnd för energimarknaden ska inte heller Ålands energimyndighet pröva tvister som anhängiggjorts av en konsument, dvs. en fysisk person som skaffar el för något annat syfte än för sin näringsverksamhet. Avtalstvister som uppstår mellan myndighetens tillsynsobjekt och deras avtalsparter ska avgöras av de allmänna domstolarna.[41] Utanför myndighetens behörighetsområde faller även sådana tvister som rör rätten till ersättning för den el som slutkunden matat in i nätet och som denna själv producerat med hjälp av förnybar energi.
Om inte annat anges i myndighetens arbetsordning (8 § 4 punkten i myndighetslagen) eller delegeringsordningen (8 § 6 punkten i myndighetslagen), ska styrelsen för Ålands energimyndighet fatta beslut i tvistefrågor som anhängiggjorts vid myndigheten. En styrelsemedlem i Ålands energimyndighet ska i enlighet med vad som föreskrivs i 7 § 3 mom. i myndighetslagen vara oberoende av det energiföretag vars rättigheter eller intressen tvisten rör.
En stamnätsinnehavare eller distributionsnätsinnehavare kan neka tillträde till nätet med hänvisning till anslutningsvillkoren i 19 § (nätinnehavarens skyldighet att utveckla nätet), 20 § (nätinnehavarens anslutningsskyldighet), 21 § (nätinnehavarens överföringsskyldighet) och 41 § (anslutning av kraftverk och energilagringsanläggningar). Vidare kan en nätinnehavares vägran att utveckla sitt nät på de grunder som anges i 51 a § 2 mom. i rikets elmarknadslag under vissa omständigheter betraktas som ett sådant nekande av tillträde till nätet som avses i 21 b § 3 mom. i nämnda lag. Om nätinnehavarens vägran att utveckla nätet inte de facto hindrar nätanvändaren från att få tillträde till nätet, kan Ålands energimyndighet antingen med utgångspunkt i nätanvändarens begäran eller på eget initiativ undersöka om nätinnehavaren genom vägran har brutit mot sin utvecklingsskyldighet.
Utöver de uppgifter som anges i paragrafens 2 och 3 mom. ska Ålands energimyndighet även lösa sådana tvister som avses i 31 § 4 mom. i rikets elmarknadslag och som uppstått mellan stamnätsinnehavaren och den som är avtalspart i fråga om dennes nättjänst i anledning av den förstnämndes beslut om fastställande. På tvistlösningsförfarandet ska bestämmelserna i 11b § tillämpas.
11b § Förfaranden vid behandling av tvister. I paragrafens 1 mom. föreskrivs i informativt syfte att bestämmelser om tvistlösningsförfarandet i sådana ärenden som avses i 1 § 3 mom. 1 punkten, dvs. samnyttjande av nätinfrastruktur och samordning av byggprojekt, finns i 9 och 12 §§ i landskapslagen (2017:78) om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät.
Bestämmelserna i paragrafens 2 mom. om förfarandet för prövning av en ansökan om tvistlösning i sådana fall som avses i 1 § 3 mom. 2 och 3 punkten motsvarar i sak innehållet i artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet.
I paragrafens 3 mom. fastställs att parterna i en tvist som prövas av Ålands energimyndighet har rätt att anföra besvär över ett beslut som myndigheten fattat i tvistlösningsförfarandet.
Ikraftträdandebestämmelse. I enlighet med 20 § 2 mom. i självstyrelselagen för Åland föreslås att datumet för lagens ikraftträdelse lämnas öppen för landskapsregeringen att fatta beslut om.
Lagtext
Landskapsregeringen föreslår att följande lagar antas.
1.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 1 § 1 mom. 1 och 2 punkterna, 4 § 1 mom. 2 och 5 punkterna, 5 § 3 mom. och 7 § 1 och 2 mom. landskapslagen (2015:102) om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden, samt
fogas till lagens 1 § 1 mom. en ny 3 punkt, till 2 § ett nytt 3 mom., till 4 § nya 1a, 4a, 11, 12, 13 och 16 punkter, varvid de nuvarande 11 ̶ 14 punkterna blir nya 14, 15, 17 och 18 punkter, och till lagen en ny 5a §, av dessa bestämmelser 4 § sådan den lyder i landskapslagen 2024/11, som följer:
1 §
Inledande bestämmelse
Med de avvikelser som anges i denna lag tillämpas rikets bestämmelser om elenergi i
1) elmarknadslagen (FFS 588/2013), nedan kallad rikets elmarknadslag,
2) 3 och 4 kap. lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (FFS 590/2013), nedan kallad rikets tillsynslag, till den del bestämmelserna gäller elenergi, samt
3) lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal (FFS 498/2023).
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
2 §
Förvaltning
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ålands energimyndighet ska för uppfyllande av den åländska elmarknadens behov upprätthålla en sådan webbplats som avses i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal och som möjliggör jämförandet av detaljförsäljarnas erbjudanden om elleveransavtal, inklusive elleveransavtal med dynamiska priser, och de köpeanbud som ges för den el som slutkunderna själva producerar.
4 §
Avvikelser från rikets elmarknadslag
Med avvikelse från bestämmelserna i rikets elmarknadslag
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
1a) 3 § 3 punkten är högspänningsdistributionsnät lokala elnät eller elledningar med en märkspänning på minst 45 kilovolt som inte är anslutningsnät för elproduktion eller anslutningsledningar och som inte sträcker sig över landskapets gränser,
2) 3 § 14 punkten avses med småskalig elproduktion en kraftverkshelhet med en effekt på högst 500 kilovoltampere,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4a) 20 § 3 mom. gäller i landskapet att en skälig anslutningstid får överskrida 12 månader i distributionsnätet endast om det behövs på grund av anslutningens omfattning och tekniska genomförande eller om det finns andra särskilda skäl till det,
5) 31 § är ett stamnät ett landskapsomfattande enhetligt elöverföringsnät som består av elledningar med en nominell spänning på 45 kilovolt eller mer, transformator- och kopplingsstationer och andra anläggningar, med undantag för högspänningsdistributionsnät, vilka är under kontroll av den systemansvariga för stamnätet samt en sammanlänkning för en nominell spänning på 45 kilovolt eller mer som är i en stamnätsinnehavares besittning,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
11) 53 a § 2 mom. andra meningen får distributionsnätsinnehavaren inom en månad från anmälan avslå en begäran om nätanslutning eller föreslå en alternativ anslutningspunkt av motiverade skäl rörande säkerhet eller systemkomponenternas tekniska oförenlighet,
12) 54 b § är skyldigheten att offentliggöra uppgifter om den kapacitet som finns tillgänglig i distributionsnät och högspänningsdistributionsnät för nya begäranden om anslutning samt grunderna för hur denna kapacitet beräknas inte tillämplig i landskapet på distributionsnätsinnehavare som uppfyller kännetecknen för ett integrerat elföretag enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU,
13) 65 b § ska bestämmelserna om marknadsbaserad styrning av belastningen inte tillämpas i landskapet. Distributionsnätsinnehavaren har rätt att vid behov styra slutförbrukarens belastning via en reläkontakt i fjärrmätningsapparaturen i situationer med elbrist, vid störningar i elnätet under normala förhållanden eller under i beredskapslagen (FFS 1552/2011) avsedda undantagsförhållanden,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
16) 105 e § 1 mom. 3 punkten ska slutförbrukaren i fakturan ges uppgifter om den webbplats som Ålands energimyndighet förvaltar enligt denna lags 2 § 3 mom. och med hjälp av vilken slutförbrukare kan jämföra de elleveransavtal detaljförsäljare tillhandahåller,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
5 §
Avvikelser från rikets elmarknadslag som rör kvalitetskrav i fråga om distributionsnätets funktion
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Med avvikelse från bestämmelserna i 52 § i rikets elmarknadslag om utvecklingsplan för distributionsnät ska en utvecklingsplan innehålla uppgifter om distributionsnätsinnehavarens geografiska verksamhetsområde, befintliga och planerade ellinjer samt om planerade åtgärder som förbättrar nätets driftsäkerhet och tillförlitlighet, i syfte att tillgodose kraven enligt denna paragraf. Till planen ska fogas en karta över verksamhetsområdet med översiktlig information om var ellinjer och andra elinstallationer finns eller planeras. Landskapsregeringen kan genom landskapsförordning utfärda närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ges i utvecklingsplanen samt om hur planen ska lämnas till Ålands energimyndighet. Ålands energimyndighet har rätt att inom sex månader från det att den mottagit utvecklingsplanen kräva att distributionsnätsinnehavaren gör ändringar i planen, om den inte uppfyller de krav som anges i denna paragraf.
5a §
Avvikelser från rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal
Hänvisningar i rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal till Energimyndigheten ska inom landskapets behörighet avse Ålands energimyndighet.
Med avvikelse från vad som föreskrivs i 4 § i rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska registrering för det jämförelseverktyg som täcker den åländska elmarknaden ske hos Ålands energimyndighet. Av registreringsanmälan ska framgå de uppgifter och kontaktuppgifter som behövs för att identifiera detaljförsäljaren. Ålands energimyndighet kan neka registrering eller återkalla registreringen, om detaljförsäljaren inte lämnar tillräckliga identifieringsuppgifter eller om detaljförsäljaren inte uppfyller de krav som ställs på balansansvar i enlighet med denna lag och annan relevant landskapslagstiftning.
Med avvikelse från vad som föreskrivs i 6 § 2 mom. i rikets lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal kan detaljförsäljaren begära rättelse hos Ålands energimyndighet av ett beslut som myndigheten fattat om avförande av uppgifter ur jämförelseverktyget. Besvär över lagligheten av ett beslut som Ålands energimyndighet fattat med anledning av rättelseyrkandet får anföras hos Ålands förvaltningsdomstol.
7 §
Förordning
Landskapsregeringen kan inom landskapets behörighet genom landskapsförordning besluta att författningar som utfärdats med stöd av rikets elmarknadslag och lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska tillämpas i landskapet oförändrade eller med de ändringar landskapsregeringen beslutar.
Landskapsregeringen kan i landskapsförordning besluta närmare om hur schablonvärden ska beräknas samt hur de av en distributionsnätsinnehavare ska meddelas till stamnätsinnehavaren. I landskapsförordning kan också intas närmare bestämmelser om hur de uppgifter som avses i 5 § i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska lämnas till jämförelseverktyget.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Denna lag träder i kraft den
Webbplatsen för jämförelseverktyget ska vara tillgänglig för slutkunder och detaljförsäljare inom 12 månader efter att lagen har trätt i kraft.
2.
L A N D S K A P S L AG
om ändring av landskapslagen om Ålands tvistenämnd för energimarknaden
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 2 § 1 punkten, 3 § 1 mom. och 14 § landskapslagen (2024:13) om Ålands tvistenämnd för energimarknaden, samt
fogas till lagens 2 § en ny 4 punkt och till 4 § ett nytt 5 mom., som följer:
2 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) slutkund en kund som köper el, värme eller kyla för eget bruk,
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4) energidetaljist en fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt säljer energi till slutkunder.
3 §
Behörighet
Nämndens uppgift är att ge rekommendationer om hur sådana enskilda tvister mellan elföretag och slutkunder som inte är konsumenter bör lösas enligt upprättat elavtal. Avtalet ska vara upprättat i enlighet med vad som avses i landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden. Nämnden har även till uppgift att ge rekommendationer om hur sådana enskilda tvister mellan energidetaljister och andra slutkunder än konsumenter bör lösas när det gäller rättigheter och skyldigheter enligt landskapslagen (2016:20) om energieffektivitet.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
4 §
Medlemmar och föredragande
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Nämndmedlemmar, ersättare och föredragande får inte skiljas från sitt uppdrag utan vägande skäl.
14 §
Ersättning till landskapet för utredningskostnader
Om nämndens rekommendation till viktigaste del är ofördelaktig för ett elföretag, en energidetaljist eller någon annan part på energimarknaden som är svarande, ska nämnden i rekommendationen ange hur stora kostnader landskapet har orsakats genom att utlåtanden och utredningar har inhämtats i ärendet och syn förrättats.
Om ett elföretag, en energidetaljist eller någon annan part på energimarknaden som är svarande för vilken en rekommendation varit ofördelaktig inte följt rekommendationen och förlorar en rättegång i samma ärende ska domstolen, om den fått kännedom om rekommendationen, ålägga företaget eller parten att ersätta landskapet för de kostnader som avses i 1 mom. Ersättning behöver inte dömas ut eller får dömas till ett lägre belopp, om ersättningsskyldigheten med hänsyn till de omständigheter som har kommit fram i ärendet vore oskälig eller om det har funnits grundad anledning till rättegången.
Denna lag träder i kraft den
3.
L A N D S K A P S L A G
om ändring av landskapslagen om Ålands energimyndighet
I enlighet med lagtingets beslut
ändras 1 § 3 mom. landskapslagen (2015:103) om Ålands energimyndighet, sådant det lyder i landskapslagen 2017/79, samt
fogas till lagen en ny 11b §, som följer:
1 §
Uppgifter
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Ålands energimyndighet ansvarar för skötseln av uppgifter som rör tvistlösning
1) vid samordning av byggprojekt och samnyttjande av nätinfrastruktur som avses i landskapslagen (2017:78) om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät,
2) i enskilda ärenden som nätanvändare, innehavare av en energilagringsanläggning eller kunder som inte är konsumenter har fört till myndigheten för avgörande sedan en stamnätsinnehavare eller en distributionsnätsinnehavare nekat tillgång till elnätet, samt
3) vid oenigheter mellan marknadsaktörer som bedriver aggregering och andra marknadsaktörer, exklusive konsumenter, som är verksamma på den åländska elmarknaden, inbegripet frågor som berör ansvaret för balansavvikelser.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
11b §
Förfaranden vid behandling av tvister
Bestämmelser om tvistlösningsförfarandet i ärenden som rör samnyttjande av nätinfrastruktur och samordning av byggprojekt finns i 9 och 12 §§ i landskapslagen om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät.
Ålands energimyndighet ska fatta beslut i ärenden som avses i 1 § 3 mom. 2 och 3 punkten inom två månader från det att ansökan om tvistlösning mottagits. Myndigheten kan förlänga fristen för behandlingen av ett ärende med högst två månader, om behandlingen av ärendet kräver att ytterligare uppgifter behöver inhämtas. Behandlingstiden kan därefter förlängas ytterligare, om den som framställt ansökan samtycker till detta.
Parterna i ett tvistlösningsförfarande har rätt att anföra besvär hos Ålands förvaltningsdomstol över ett tvistlösningsbeslut som Ålands energimyndighet har fattat.
Denna lag träder i kraft den
| Mariehamn den 12 juni 2026 | |
|
L a n t r å d |
Katrin Sjögren |
|
Föredragande minister |
Camilla Gunell |
Bilaga ̶ lag om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal
LAG
om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal
(FFS 498/2023)
I enlighet med riksdagens beslut föreskrivs:
1 §
Jämförelseverktyg för elleveransavtal
Energimyndigheten ska upprätthålla en webbplats med vars hjälp slutkunder kan jämföra de elleveransavtal detaljförsäljare erbjuder, inklusive elleveransavtal med dynamiska priser, och detaljförsäljares köpeanbud för den el som slutkunderna själva producerar.
2 §
Definitioner
I denna lag avses med
1) slutkund en kund som köper el för eget bruk,
2) detaljförsäljare en elleverantör som levererar el via en distributionsnätsinnehavares distributionsnät direkt till slutkunden,
3) elleveransavtal ett avtal mellan en detaljförsäljare och en slutkund om elleverans till slutkunden,
4) avtal med dynamiska elpriser ett avtal om leverans av el mellan en detaljförsäljare och en slutkund som återspeglar prisförändringar på spotmarknaderna, inbegripet dagen före- och intradagsmarknaderna, med intervall som minst motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden,
5) slutkund som använder egenproducerad förnybar energi en slutkund som är verksam inom den egna på ett avgränsat område belägna fastigheten och som producerar förnybar el för egen användning och som får lagra eller sälja egenproducerad förnybar el, förutsatt att denna verksamhet för andra slutkunder än konsumenter som använder egenproducerad förnybar energi inte är slutkundens primära kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet.
3 §
Krav på jämförelseverktyget
Webbplatsen för jämförelseverktyget ska uppfylla åtminstone följande krav:
1) webbplatsen ska innehålla alla de erbjudanden om elleveransavtal som detaljförsäljare erbjuder allmänt till konsumenter och andra slutkunder, vilkas förväntade årsförbrukning underskrider 100 000 kilowattimmar,
2) webbplatsen ska uttömmande omfatta den del av elmarknaden där de slutkunder som avses i 1 punkten agerar,
3) webbplatsen ska vara oberoende och bemöta detaljförsäljare jämlikt i sökresultaten,
4) webbplatsen ska vara avgiftsfri för konsumenter och slutkunder,
5) webbplatsen ska främja en sund och fungerande konkurrens på detaljmarknaden samt en hög nivå på konsumentskyddet,
6) på webbplatsen ska det ställas upp tydliga och opartiska kriterier enligt vilka jämförelsen kommer att ske, inklusive tjänster, och kriterierna ska publiceras,
7) på webbplatsen ska det lämnas exakta och uppdaterade uppgifter samt meddelas den senaste uppdateringstidpunkten för de uppgifter som lämnas,
8) webbplatsen ska erbjuda ett effektivt förfarande för rättelse av felaktiga uppgifter som publicerats,
9) webbplatsens sökresultat ska innehålla uppgifter om erbjudandenas viktigaste innehåll och om de villkor som är viktigast för kunderna,
10) på webbplatsen ska det lämnas uppgifter om dess upprätthållare och om hur webbplatsen finansieras.
På webbplatsen får det dessutom ges allmän och aktuell information om elmarknaden och detaljförsäljare samt om de myndigheter som utövar tillsyn över elmarknaden och konsumentskyddet och om deras tillsynsåtgärder i fråga om detaljförsäljning.
Närmare bestämmelser om de uppgifter webbplatsen ska ge i sökresultaten i fråga om erbjudandenas viktigaste innehåll och de villkor som är viktigast för kunderna får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
4 §
Registreringsskyldighet för detaljförsäljare
En detaljförsäljare som i jämförelseverktyget önskar publicera elleveransavtal som detaljförsäljaren marknadsför till konsumenter och slutkunder med en förväntad årsförbrukning under 100 000 kilowattimmar ska registrera sig för jämförelseverktyget hos Energimyndigheten. I anmälan för registrering ska uppges
1) de uppgifter och kontaktuppgifter som behövs för att identifiera detaljförsäljaren,
2) en utredning över att detaljförsäljaren har fullgjort balansansvaret i enlighet med 73 § i elmarknadslagen,
3) en utredning över att detaljförsäljaren i enlighet med 75 a § i elmarknadslagen har registrerat sig hos enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln för ordnande av marknadsprocesserna för detaljförsäljning.
Registreringen är en förutsättning för att de elleveransavtal detaljförsäljaren anmäler ska publiceras i jämförelseverktyget. Energimyndigheten kan neka registrering eller återkalla registreringen, om detaljförsäljaren inte har uppvisat utredningar enligt 1 mom. eller om detaljförsäljaren inte längre uppfyller förutsättningarna för registrering.
5 §
Anmälningsplikt för detaljförsäljare
En detaljförsäljare som registrerat sig för jämförelseverktyget ska meddela Energimyndigheten de priser och villkor för detaljförsäljning, eller om det är fråga om ett elleveransavtal med dynamiska priser eller något annat elförsäljningsavtal som bygger på en variabel storhet, de grunder för hur priserna bestäms enligt vilka detaljförsäljaren säljer eller tillhandahåller el till konsumenter och slutkunder med en förväntad årsförbrukning under 100 000 kilowattimmar.
En i 1 mom. avsedd detaljförsäljare ska meddela Energimyndigheten inköpspriserna eller grunderna för fastställandet av inköpspriset samt andra villkor utifrån vilka detaljförsäljaren erbjuder sig att köpa el som matats in i nätet av en slutkund som använder egenproducerad förnybar energi.
Anmälan får inte innehålla någon sådan osann eller vilseledande information som avses i 2 kap. 6 § i konsumentskyddslagen (38/1978), som kan leda till att konsumenten eller slutkunden fattar ett sådant köpbeslut som han eller hon annars inte skulle ha fattat.
Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter om vilka uppgifter om priser för detaljförsäljning och inköpspriser eller grunderna för hur priserna bestäms samt om andra villkor för avtalen som ska ges in till myndigheten, hur uppgifterna ska specificeras och hur de ska lämnas.
6 §
Korrigering och komplettering av uppgifter
En detaljförsäljare ska utan dröjsmål korrigera felaktiga eller komplettera bristfälliga uppgifter som detaljförsäljaren i enlighet med 5 § har lämnat Energimyndigheten. Om Energimyndigheten upptäcker att en detaljförsäljare har lämnat felaktiga eller bristfälliga uppgifter, ska myndigheten kräva att detaljförsäljaren korrigerar eller kompletterar uppgifterna. Om detaljförsäljaren inte har korrigerat uppgifterna inom den frist Energimyndigheten sätter ut, får Energimyndigheten avföra uppgifterna om erbjudandet i fråga ur jämförelseverktyget. Energimyndigheten ska meddela detaljförsäljaren att uppgifterna avförts.
Detaljförsäljaren får begära omprövning av Energimyndighetens beslut om avförande av uppgifter om ett erbjudande ur jämförelseverktyget. Bestämmelser om omprövningsförfarandet finns i 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2003).
7 §
Tillsyn
Energimyndigheten övervakar iakttagandet av denna lag och de författningar och myndighetsföreskrifter som utfärdas med stöd av den. Bestämmelser om tillsyn finns i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden (590/2013)
8 §
Publiceringsförbud för viss tid
Energimyndigheten kan besluta om publiceringsförbud i jämförelseverktyget för en viss tid om högst sex månader för elleveransavtal som en detaljförsäljare erbjuder eller för köpeanbud som avses i 5 § 2 mom. En förutsättning för publiceringsförbud är att detaljförsäljaren upprepade gånger till jämförelseverktyget har lämnat sådana osanna eller vilseledande uppgifter som avses i 5 § 3 mom. om elleveransavtal som detaljförsäljaren erbjuder. Energimyndigheten ska innan ett publiceringsförbud meddelas varna detaljförsäljaren för att dess verksamhet kan leda till att ett publiceringsförbud meddelas om detaljförsäljaren fortsätter med sådan verksamhet som utgör en förutsättning för ett publiceringsförbud för viss tid.
Energimyndigheten kan begära ett utlåtande av konsumentombudsmannen över en detaljförsäljares verksamhet innan detaljförsäljaren meddelas en varning eller ett publiceringsförbud.
9 §
Ändringssökande
Ändring i beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av 4, 6 och 8 § och i beslut om avvisning av ett ärende som avses i de paragraferna får sökas genom besvär hos marknadsdomstolen. Bestämmelser om marknadsdomstolens behandling av ärendet finns i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013).
Ändring i marknadsdomstolens beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.
På sökande av ändring tillämpas i övrigt lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
10 §
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 juni 2023.
Parallelltexter
· Parallelltexter till landskapsregeringens lagförslag nr 23/2025-2026
[1] Se FFS 266/2017, FFS 590/2017, FFS 287/2018, FFS 108/2019, FFS 236/2019, FFS 849/2019, FFS 1021/2020, FFS 730/2021, FFS 891/2021, FFS 695/2022, FFS 497/2023, FFS 133/2025, FFS 201/2025, FFS 933/2025 och FFS 1383/2025.
[2] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU.
[3] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor.
[4] Elmarknadslagen har sedan dess ikraftträdande år 2015 ändrats endast en gång (se fotnot 5), medan rikets elmarknadslag blivit föremål för revidering vid 17 tillfällen under perioden 2014 ̶ 2026.
[5] Se Ålands landskapsregering, lagförslag nr 28/2022 ̶ 2023 Ändring av elmarknadslagstiftningen, den 17 maj 2023.
[6] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955. Frågor som rör införlivandet av direktivets övriga delar i den åländska energilagstiftningen utreds inom ramen för ett separat lagberedningsprojekt som för närvarande pågår inom landskapsregeringen.
[7] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1711 om ändring av direktiven (EU) 2018/2001 och (EU) 2019/944 vad gäller förbättring av utformningen av unionens elmarknad.
[8] I artikel 19.6 i elmarknadsdirektivet fastslås att smarta mätarsystem ska uppfylla kraven i direktivets artikel 20 och bilaga II senast den 5 juli 2031.
[9] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1747 om ändring av förordningarna (EU) 2019/942 och (EU) 2019/943 vad gäller förbättring av utformningen av unionens elmarknad.
[10] En ny aktörsgrupp på elmarknaden, som självständigt och oberoende av den öppna leveranskedjan för el tillhandahåller flexibilitetstjänster genom att styra kundens elförbrukning, elproduktion och energilagringsanläggningar.
[11] Se 3 § i lagen om tvistenämnden för energimarknaden (FFS 502/2023).
[12] Elmarknadsdirektivet förutsätter att stamnätet för el definieras på ett sådant sätt att det tydligt går att särskilja från andra typer av elnät.
[13] Med anslutningsledning avses ledningar som byggts för anslutning av ett eldriftsobjekt, en kraftverkshelhet eller en eller flera till varandra kopplade energilagringsanläggningar till elnätet. Tillstånd för nätverksamhet kan fordras för driften av en anslutningsledning i sådana fall då innehavaren ansluter en tredje part till sin ledning.
[14] Ett elnät med vilket två eller flera separata kraftverkshelheter ansluter sig till elnätet genom en gemensam anslutning och eventuell reservmatningsförbindelse, och som innehas av en eller flera elproducenter eller innehavare av energilagringsanläggningar som använder elnätet, eller av ett företag som dessa har bestämmande inflytande över. Om ett anslutningsnät för elproduktion används för att leverera el till grossister eller slutförbrukare, är det dock fråga om tillståndspliktig nätverksamhet. Tillstånd krävs även i sådana fall då nätet är i någon annans besittning än abonnentens eller abonnenternas. I oklara fall kan förhandsbesked begäras hos Energimyndigheten om huruvida elnätsverksamheten är tillståndspliktig.
[15] C-439/06, EU:C:2008:298, Citiworks, dom av den 22 maj 2008. I domen fastslås bl.a. att en tredje part ska få tillträde till nät i fastigheter och industrier, oavsett om det rör sig om distributionsnät, högspänningsdistributionsnät eller stamnät.
[16] Ett avtal om leverans av el mellan en leverantör och en slutförbrukare som återspeglar prisförändringarna på spotmarknaderna, inbegripet dagen före- och intradagsmarknaderna med intervall som minst motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden.
[17] Med gränssnitt för belastningsstyrning avses en teknisk plattform varigenom belastningsstyrningsmeddelanden överförs från en tillhandahållare av flexibilitetstjänster för att genomföras av distributionsnätinnehavaren. I statsrådets förordning om utredning och mätning av elleveranser (FFS 767/2021), som är tillämplig på Åland med de avvikelser som anges i elmarknadsförordningen, finns närmare bestämmelser om egenskaperna hos nästa generationens smarta mätare.
[18] För en mer utförlig genomgång av vilka tekniska lösningar som utvecklats i vissa andra EU-medlemsstater, se Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av elmarknadslagen och lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal, RP 197/2024 rd.
[19] Energimyndigheten har den 10 oktober 2025 publicerat ett utkast till en ny föreskrift om en nationell harmonisering av strukturerna för elnätsavgifter. Remisstiden för utkastet gick ut den 24 november 2025.
[20] Inte heller kan bestämmelserna i 4 § 1 mom. 2 punkten i landskapslagen (2016:20) om energieffektivitet avseende energidetaljisternas skyldighet att på begäran lämna ut uppgifter om energiförsäljningen till Ålands energimyndighet anses uppfylla kriterierna i artikel 14 i elmarknadsdirektivet.
[21] Uppgifter om elförsäljningsverksamhetens omfattning, den genomsnittliga prisnivån på den levererade elen och sådana uppgifter om elförsäljningsverksamheten som beskriver elmarknadens funktion, dock inte t.ex. avtalsvillkor. Nyckeltalen används av tillsynsmyndigheten för att bevaka elnätsverksamhetens omfattning, ekonomi, prisnivå, effektivitet, lönsamhet och kvalitet.
[22] Samt Energimyndighetens föreskrift om nyckeltal för elnätsverksamheten och publicering av dem, dnr 143/000002/2024.
[23] Detta innefattar bl.a. elbolagens marknadsföring av el och den prisinformation som lämnas i samband därmed. Se även 54 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (FFS 917/2014), enligt vilken Transport- och kommunikationsverket kan, för att trygga en effektiv konkurrens på detaljistmarknaden, ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter avseende bl.a. prissättning.
[24] Se artikel 2 punkt 53 i elmarknadsdirektivet.
[25] Den vanligaste formen av elleveransavtal med dynamiska priser är avtal som följer priset på elbörsen. Enligt artikel 11 i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att slutkunder som har en smart elmätare installerad kan begära att ingå ett avtal med dynamiska elpriser med minst en leverantör.
[26] Enligt 12 § 3 mom. i elmarknadsförordningen ska detaljförsäljaren upplysa slutkunden om att det på landskapsregeringens hemsida finns länkar till övriga aktörer som erbjuder elleveranser.
[27] Jfr. t.ex. landskapslagen (1995:101) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård och landskapslagen (2009:31) om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om utsläppshandel.
[28] Se 9 § 3 punkten i landskapslagen (2025:67) om kontaktpunkt, tillståndsprocesser för förnybar energi och områden för främjande av förnybar energi.
[29] Se t.ex. Regeringens proposition till riksdagen med förslag till ändring av elmarknadslagen och till lagar som har samband med den, RP 318/2022 rd, s. 26 ̶ 27.
[30] Se även EU-domstolens dom av den 23 januari 2020 i mål C-578/18, EU:C:2020:35 (Energimyndigheten), där det fastslås att parter i en tvist som handläggs utanför domstol av en tillsynsmyndighet, som tillika utgör tvistlösningsorgan, har rätt att söka ändring i det beslut som myndigheten meddelat i tvistefrågan, om beslutet är oförmånligt för parterna.
[31] Högsta domstolen, utlåtande KKO-HD/1379/2023, givet den 11 januari 2024, s. 5 ̶ 6.
[32] De föreskrifter som rikets Energimyndighet får meddela med stöd av 5 § 4 mom. i lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal gäller redan på Åland enligt 1 § 11 punkten i elmarknadsförordningen. Det kan dock finnas behov av att avvika från riksbestämmelserna angående de tekniska och förfarandemässiga aspekterna av detaljförsäljarnas uppgiftsrapportering.
[33] Se även Ålands landskapsregering, Allmänna anvisningar för uppgörande av budgetförslag för år 2026, dnr ÅLR 2025/4019, s. 11.
[34] Medlemsstaterna ska bl.a. säkerställa att administrativa förfaranden inte diskriminerar leverantörer som redan är registrerade i en annan medlemsstat.
[35] Ålandsdelegationens utlåtande nr 40/23 över 1. Landskapslag om ändring av landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av rikslagstiftning om elmarknaden, 2. Landskapslagen om ändring av 4 § landskapslagen om Ålands energimyndighet, 3. Landskapslag om Ålands tvistenämnd för energimarknaden. Givet den 13 oktober 2023, s. 3. Högsta domstolen (HD) instämde i Ålandsdelegationens bedömning. Se HD:s utlåtande KKO-HD/1379/2023, givet den 11 januari 2024.
[36] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
[37] För den närmare motiveringen till bestämmelserna och den närmare innebörden av begreppet enhetlig funktionell helhet hänvisas till Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av elmarknadslagen och 12 och 96 § i naturgasmarknadslagen, RP 45/2025 rd, s. 58 ̶ 59.
[38] Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av elmarknadslagen och lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal, RP 197/2024 rd, s. 61 ̶ 62.
[39] Se t.ex. 7 och 8 §§ i landskapslagen (2017:78) om främjande av en utbyggnad av bredbandsnät.
[40] Jfr. även ledamöternas ställning i tillsynsmyndigheternas styrelse enligt artikel 57.5 i elmarknadsdirektivet.
[41] Se Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av energieffektivitetslagen och lagar som har samband med den, RP 85/2025 rd, s. 88.