Plenum den 18 december 2000 kl. 13:00

Protokoll

  • PLENUM den 18 december 2000 kl. 13.00.                                     

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl G-M Lindholm och Dennis Jansson).

    28 lagtingsledamöter närvarande.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 3/2000-2001 angående landskapsstyrelsens berättelse 1999.

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 3 januari. Godkänt.

     

     

    Föredras ärende nr 2:

     

    Val av fyra ordinarie landskapsrevisorer och personliga ersättare för dem för finansåret 2001.

     

    Enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ landskapslagen om landskapsrevisionen skall före finansårets ingång 2001 väljas fyra landskapsrevisorer jämte två ersättare för dem. Inom föreskriven tid och i behörig ordning har till kansliet inlämnats endast en kandidatlista för valet och listan upptar följande namn: ordinarie revisorer: Tuula Mattsson, Eva Törnroos, Johan Ehn och Magnus Lundberg. Ersättare: Folke Karlsson och Marie Löfström.

     

    Enligt 51 § arbetsordningen tillåts vid val diskussion endast om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion. Eftersom endast en kandidatlista inlämnats verkställs enligt 68 § arbetsordningen ingen särskild valförrättning. Talmannen förklarar därför de på kandidatlistan upptagna fyra kandidaterna valda till landskapsrevisorer för finansåret 2001, nämligen Tuula Mattsson, Eva Törnroos, Johan Ehn och Magnus Lundberg. Till ersättare för dem förklaras de två följande på listan upptagna kandidaterna, nämligen Folke Karlsson och Marie Löfström.

     

    Antecknas.

     

     

    Föredras för andra behandling ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 2/2000-2001 om godkännande av avtalet med Österrike för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst och på förmögenhet. (RP nr 1/2000-2001).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagförslaget är bifallet. Ärendets andra behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 4:

     

    Kulturutskottets betänkande nr 1/2000-2001 angående landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om studiestöd. (FR nr 17/1999-2000).

     

    Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion.

    Ltl Strand:

    Herr talman! 

    Kulturutskottet har behandlat landskapsstyrelsens förslag om ändring av 9 § i landskapslagen om studiestöd. Förslaget innebär att alla studerande som bor i en hyresbostad, bostadsrätt eller egen bostad skall ha rätt till bostadstillägg enligt lagen om studiestöd, om de inte delar bostad med eget eller makes barn. I framställningen föreslås att närmare bestämmelser om rätten till bostadstillägg kan ges i landskapsförordning. Denna lydelse föreslår dock utskottet att skall utgå. I övrigt föreslås att lagen skall antas.

     

    Utskottet begärde lagutskottets utlåtande huruvida ändringen av 9 § i landskapslagen om studiestöd är förenlig med Finlands grundlag och då särskilt dess 80 § rörande grunderna för individens rättigheter. Lagutskottet framhåller i sitt utlåtande att självstyrelselagens 21 § enligt utskottets åsikt utgör grunden för landskapsstyrelsens förordningsmakt, eftersom självstyrelselagen betraktas som en lag på samma hierarkiska nivå som grundlagen, varvid självstyrelselagens bestämmelse om förordningsmakt utgör en lex specialis. Lagutskottet drar därav slutsatsen att lagförslagets 9 § 4 mom. faller under den förordningsmakt som självstyrelselagen medger. Lagutskottet konstaterar dock samtidigt att det utgående från allmänna rättssäkerhetsprinciper och den utveckling av synen på förordningsmakt som bl.a. återspeglas i den nya grundlagen finns orsak att närmare precisera hur förordningsfullmakter utformas i landskapslagstiftningen.

     

    Lagutskottet konstaterar även att det redan i lagförslagets 9 § 1-3 mom. finns bestämmelser som på olika sätt reglerar rätten till bostadstillägg, varför det kan ifrågasättas om något förordningsbehov till denna del föreligger.

     

    Enligt vad kulturutskottet erfarit vid behandlingen föreligger inga andra behov än bestämmelser om bostadstilläggets belopp. Eftersom landskapsstyrelsen redan enligt gällande lags 12 § 1 mom. skall inta bestämmelser om storleken på bostadstilläggets belopp, anser utskottet att 9 § 4 mom. kan utgå.

     

    Herr talman!

    Utskottet har även tagit del av Ålandsdelegationens utlåtande över landskapslagen om arbetsmarknadspolitisk verksamhet, där förhållandet mellan självstyrelselagens 21 § och den nya grundlagens 80 § för första gången behandlas. Ålandsdelegationen är inte inne på samma linje som lagutskottet utan anser att självstyrelselagen är att betrakta som lex specialis bara i det fall att syftet med självstyrelselagen uttryckligen är att grundlagen skall åsidosättas. ÅD:s tolkning har ännu inte behandlats i högsta domstolen. Slås ÅD:s tolkning fast i högsta domstolen kan man dock konstatera att utövningen inom självstyrelsesystemet av landskapets på det aktuella området självständiga lagstiftnings- och förvaltningsbehörighet i sådana fall begränsas till att följa enahanda grundrättighetsnormer som är gällande i riket. Därutöver blir lagtingets lagstiftningsmakt långt mer begränsad än riksdagen, där riksdagen själv har att bedöma lagstiftningen i förhållande till grundlagen, medan lagtingets motsvarande bedömningar underställs domstol, nämligen HD och förvaltningsorganet ÅD.

     

    Till sist vill jag säga, att blir denna tolkning gällande i HD vore det skäl för landskapsstyrelsen att företa en översyn av hela landskapslagen om studiestöd så att den står i konformitet med den nya synen på normering i fråga om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter.

     

    Jag vill också framföra att utskottet i arbetet har skett i konstruktiv anda och till övriga delar på ett bra sätt.

     

     

     

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Vi har en intressant siutation med två utskott i lagtinget som ser lite olika på en så viktig fråga som handlar om grundlagens företräde framom självstyrelselagen. Från lagutskottet har vi hävdat den principen att självstyrelselagen skall ha företräde framom grundlagen i de här frågorna, medan man i kulturutskottet – får jag tolka det – har gått in för en linje som Ålandsdelegationens ordförande har varit inne på. Det här var ju en diskussion som vi hade under våren då det anordnades ett seminarium kring denna fråga och vi hörde också i lagutskottet en professor i ärendet. Jag tycker att det skulle vara väldigt viktigt att vi diskuterar frågan i lagtinget och har en gemensam syn på frågan. Det är onekligen en väldigt viktig fråga.

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman! 

    Jag tror nog att vi i stort sett har samma syn. Vi tog bort förordningsfullmakten därför att det helt enkelt inte fanns något behov av den. Formuleringen i betänkandet kan man förstås tolka på olika sätt.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Då det gäller strykandet av punkten var lagutskottet också inne på den saken, men frågan är närmast med vilken motivering man gör det. Där måste jag nog säga att jag uppfattar betänkandet så att man inte är inne på samma linje som vi har i lagutskottet, alltså  att självstyrelselagen har företräde i de här frågorna, utan att man har strukit den med hänvisning till att det skulle följa direkt av grundlagen, vilket vi inte ansåg i lagutskottet. Jag ser nog en skillnad här som jag tycker att man inte riktigt kan förbigå så där enkelt, utan vi behöver diskutera vilken syn vi har här i lagtinget på denna fråga.

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman! 

    Vill ltl Wickström-Johansson se skillnad, så får hon väl göra det! Jag är inne på i stort sett samma linje som ltl Wickström-Johansson.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sune Eriksson:

    Herr talman!

    Det är en annan sak som jag har fäst mig vid i kulturutskottets betänkande. Under ”Utskottets synpunkter” skriver kulturutskottet: ”Utskottet konstaterar att de studerande dock i praktiken inte gått miste om bostadstillägget eftersom landskapsstyrelsen i syfte att kompensera de åländska studerande, som i och med den ändrade rikslagstiftningen inte längre hade rätt till bostadsbidrg, beslöt att rätten till bostadstillägg enligt landskapslagen skall utvidgas.” Sedan kommer det som jag verkligen undrar över: ”Utskotter finner det anmärkningsvärt att landskapsstyrelsen samtidigt beslöt att i direkt strid med landskapslagen om studiestöd bevilja den som bor i ägarbostad rätt till bostadstillägg.” Jag skulle vilja ha en ytterligare förklaring till detta av utskottets ordförande. Det är en mycket allvarlig sak om man i ett utskottsbetänkande skriver att landskapsstyrelsen har handlat ”direkt i strid med lag” och lagtinget sedan godkänner det. Det kan inte vara speciellt upplyftande för landskapsstyrelsen och det fortsatta arbetet där. Jag skulle vilja veta vad det handlar om. Om lagtinget godkänner den skrivningen är det närmast ett misstroende mot hanteringen av de här frågorna.

     

     

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman! 

    Det står i betänkandet precis så som vi menar. Det är därför vi tar upp det också. Vi har åtminstone fått den förklaringen, att man ville inte att människor skulle hamna i kläm.

     

    Ltl Sune Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror säkert att landskapsstyrelsens intention till den delen är god, att inte människor skall hamna i kläm, men det är inte så man hanterar en förvaltning att man med enkla beslut delar ut pengar hit och dit i olika sammanhang utan man måste ha någon form av lagstiftning eller andra beslut i grunden för att kunna göra det. Delar man ut pengar direkt i strid med landskapslagen om studiestöd ser jag det nog som verkligt allvarligt!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Som framgick av replikskiftet mellan lagtingsledamöterna Strand och ltl Wickström-Johansson finns det ett tolkningsutrymme i betänkandet som i och för sig kan synas vara ganska marginellt, men som ändå har mycket allvarliga konstitutionella konsekvenser, som i så fall borde redas upp, därför att om det är så att man här kan uppfatta det att lagtinget har två linjer i den här frågan är det inte bra utåt sett.

     

    För det första har vi en restriktiv tolkning som Ålandsdelegationen har gjort av förordningsmakten hos landskapsstyrelsen enligt självstyrelselagens 21 §. Det finns ingen anledning för mig eller någon annan att påstå att ÅD har fel annat än att man kan argumentera emot Ålandsdelegationens uppfattning. Det är så att processen är den att den som s.a.s. får rätt i högsta domstolen har rätt, enligt rättvisan. Det är också viktigt att vi som skall försvara självstyrelsen och därmed självstyrelselagen gör det på ett sådant sätt att vi upprätthåller den status som vi anser att Åland skall ha när det gäller lagstiftningen, nämligen att självstyrelselagen står på samma nivå som rikslagarna och att vårt system är s.a.s. hierarkiskt likställt. Lagutskottet har gjort en prövning av det här och jag tycker att man borde se lagutskottets roll i lagtinget på ett motsvarande sätt som grundlagsutskottet i riksdagen, dvs. när lagutskottet gör en tolkning borde den kunna anses vara auktoritativ. Därmed är det inte sagt heller att det är den rätta tolkningen; det prövas i det prövningssystem som vi har. Men om det är så att lagtingets tolkning är på ett sätt och ett specialutskotts på ett annat sätt skapas det oklarheter.

     

    Nyansskillnaderna framgår i betänkandet helt kortfattat på det här sättet, att kulturutskottet anser ”det synnerligen tveksamt att i lagen inta en bestämmelse”, medan lagutskottet säger att det är möjligt att göra det därför att det handlar inte om de absoluta subjektiva rättigheterna som skall skyddas i alla sammanhang utan det är en annan form av rättighet. Då är det så att enligt självstyrelselagens förordningsmakt kan det ges. Däremot säger lagutskottet att i det här fallet bör det inte ges, av olika skäl. Nyansskillnaden är alltså väsentlig om man säger att självstyrelselagens förordningsmakt är på samma nivå eller att den inte är på samma nivå. Det är alltså den nyansskillnaden som vi nog faktiskt borde klara ut här i lagtinget på ett eller annat sätt genom t.ex. återremiss till kulturutskottet.

     

    En annan sak som också undergräver lite av vår argumentation i en process där högsta domstolen skall avgöra saken är att man här föregriper beslutet och säger att om högsta domstolen skulle ansluta sig till Ålandsdelegationens tolkning skall landskapsstyrelsen förfara på ett visst sätt. Det är en självklarhet att om det blir så kommer landskapsstyrelsen att vara tvungen att förfara på ett visst sätt, men jag tycker inte att man borde föregripa det här i lagtinget eftersom jag utgår jag från att alla i lagutskottet och partierna bakom  står för den tolkningen.

     

    Herr talman!

    Det här är fråga om juridik på högsta politiska nivå, kan man säga, och just därför är det viktigt att lagtinget skulle ha en entydig inställning utåt. Har vi två inställningar har vi sagt att det här är frågor där vi inte klarar av att vara tydliga – och det tycker jag skulle vara en liten plump i protokollet för lagtingets status.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland har helt rätt i att här har vi ett konstitutionellt problem därför att å ena sidan har vi vår regel i självstyrelselagen, som är ganska tydlig och ger oss vida fullmakter och å andra sidan finns den bestämmelse i grundlagen, som säger att när det är fråga om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter skall det ges i lag. Man må ha vilken åsikt man vill om vad som går före; jag håller med ltl Olof Erland att jag anser, i likhet med ställningstagandet som vi tog i lagutskottet, att det är självstyrelselagen som i första hand gäller och jag minns alldeles tydligt att i det hade vi faktiskt stöd av riksdagsmannen. Men om man går in på den andra linjen, som Ålandsdelegationen har gjort, kommer man genast på ett ganska svårt problem: Vem åtar sig att säga vad grunderna är? Det är alltså en otydlig regel i grundlagen som man jämför vår lagstiftning mot, men däremot prövas aldrig rikslagstiftningen på samma sätt. Det är alltså en mycket olycklig situation som vi har hamnat i och jag ser egentligen ingen annan möjlighet att lösa den på ett vettigt sätt, om man vill ha oss på samma nivå s.a.s. som riksdagen, än att man tar bort efterhandskontrollen av lagar och i stället nöjer sig med den kontroll som också gäller för rikslagarna, den som domstolarna har, dvs. att om de uppfattar att en bestämmelse är uppenbart i strid med grundlagen fäller man den. I praktiken kommer domstolarna mycket få gånger att anse att det uppkommer en konflikt mellan denna otydliga grundlagsregel och en bestämmelse i en vanlig lag. Jag håller med om det som ltl Erland säger att vi bör gå på lagutskottets linje, och håller inte den, när vi kommer till högsta domstolen måste vi försöka lösa det konstitutionella problemet på något annat sätt, helst genom att ta bort efterhandskontrollen.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    När det gäller efterhandskontrollen har jag faktiskt samma uppfattning, att vi bör eftersträva att på samma sätt som riksdagen inte kontrolleras, skall lagtinget inte kontrolleras. Det har att göra med självstyrelsens politiska status, men frågan är, i det här läget, vad vi gör. Jag fick ingen uppfattning om ltl Jansson anser att detta kunde vara föremål för återremiss eller hur man från lagtingets sida skall uttala en entydig linje, för det tycker jag faktiskt att vi borde ha – vad den än är, höll jag på att säga! Min linje är klar och jag uppfattar som att ltl Christer Jansson har samma uppfattning, dvs. lagutskottets tolkning har en grund, det finns argument, det finns skäl för den.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag håller helt med det som ltl Erland säger – det är inte så svårt eftersom jag själv har varit med om tolkningen i lagutskottet – att lagutskottets tolkning bör vi upprätthålla. Sedan är frågan den hur man förfar praktiskt. Det är klart att när man får ett besked av högsta domstolen hur de ser på  frågan – man vet ju inte riktigt exakt vad HD kommer att säga, det kan hända att den använder motiveringar som inte är användbara åt ena eller andra hållet – så vet vi, eftersom det är HD som bestämmer, oavsett om vi tycker att det är fel eller rätt vet vi vad vi har att hålla oss till. Den praktiska frågan är den om man skulle bordlägga ärendet eventuellt för att avvakta och se vad HD säger eller om man vill återremittera ärendet till kulturutskottet för att ytterligare fundera på den här saken. Jag är i och för sig öppen för båda möjligheterna därför att jag tycker inte att i det här skedet behöver det inte vara någon anledning att vi skulle gå emot lagutskottets syn.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

    Herr talman!

    Jag vill först kommentera första stycket i utskottets betänkande under ”Utskottets synpunkter”, där utskottet talar om att vi har fattat beslut ”i direkt strid med landskapslagen om studiestöd”. Jag vill säga att beslutet som man hänvisar till var det beslut som landskapsstyrelsen tog i juni för att se till att de studerande inte skulle bli i en sämre situation än studerande i riket, eftersom man i rikets lag hade infört systemet med ett förändrat bostadstillägg som skulle administreras enbart via studiestödslagen. Det vi ytterligare har gjort är att ändra i förordningen, där man säger att man ger utvidgade förmåner i enlighet med gällande landskapslag om studiestöd. Vi har tolkat det så att i den gällande studiestödslagen finns inget direkt förbud mot att införa bostadstillägg för ägobostad; den säger naturligtivs inte att man kan göra det, men den säger inte heller att man inte kan göra det. Därför ansåg landskapsstyrelsen att det är i enlighet med alla våra principer. Det grundar sig också på den diskussion som var i samband med tilläggsbudgeten för snart ett år sedan i mars då lagtinget beviljade medel för detta.

     

    Huruvida det är i enlighet med den nya grundlagen om individens rättigheter och skyldigheter anser landskapsstyrelsen nog egentligen som lagutskottet att det borde vara lagtingets möjlighet att besluta om de här frågorna. När det gäller detaljen att man har lyft ut fjärde momentet ur 9 § i föreliggande förslag tycker landskapsstyrelsen att det inte är någon försämring eftersom det viktiga är bostadstilläggets belopp och det finns redan i den gällande landskapslagens 12 § sagt att det skall anges i förordning. Jag vill ännu tillägga att är det så att det görs ett annat beslut måste hela studiestödslagen göras om eftersom alla andra belopp i gällande studiestödslag är angivna i förordning. Det kräver alltså en större översyn.

     

    Ltl Sune Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Om jag läser gällande lydelse av 9 § i studiestödslagen rätt ingår inte ägarbostad i de bostadsformer som man kan beviljas stödet för. Det för man nu in i förslaget till ändring av 9 §. Det betyder, precis som utskottet skriver, att landskapsstyrelsen har fattat sitt beslut i strid med lagen! Det ges alltså inte möjligheter till det. Då hänvisar landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson till principer. Vad är det för principer som man åsidosätter lag med! Det skulle jag verkligen vilja veta. Det tyder på mycket dålig förvaltning om man börjar gå den här vägen – då behöver vi inte några lagar utan då sköter man allting i landskapsstyrelsen efter principer!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill i alla fall ännu påminna om att diskussionen som gick i lagtinget när man tog tilläggsbudgeten, när vi ännu trodde att vi skulle få igenom den studiestödslag, som sedan förföll; då fanns alla de här frågorna med  när man omfattade tilläggsbudgetens slutsumma och det här var väl underförstått.  Vi skriver att vi ger utvidgade förmåner i enlighet med gällande studiestödslag. Så har uppfattningen varit.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Jag tycker för min del att det är två olika problem som aktualiseras, nämligen problem som gäller förordningsmakten. De är s.a.s. på två olika nivåer; det första är den konstitutionella problematiken, om det är grundlagen eller självstyrelselagen som skall vara normen för hur förordningsmakten kan delegeras till landskapsstyrelsen och det finns olika synpunkter i kulturutskottet och i lagutskottet. Den frågan kanske får en ny aspekt när högsta domstolen har avgjort frågan om arbetsmarknadslagen. Om vi skall ytterligare behandla den saken här i lagtinget är nog min uppfattning att det är en typisk fråga för stora utskottet; dessutom är alla partier representerade där och eftersom det är en sådan konstitutionell fråga där man bör eftersträva konsensus borde stora utskottet behandla ärendet.

     

    Det andra är den förordningsmakt som landskapsstyrelsen tar sig. Det är så med förordningar att de inte kan utvidga rättigheter som inte finns i lagstiftningen. Hur gärna man än vill politiskt att de åländska studerandena skall ha samma bostadstillägg som i riket eller att man vill att också ägobostad skall ge möjlighet till bostadstillägg kan inte landskapsstyrelsen med förordning besluta om detta eftersom det innebär en utvidgning av den rätt man har i stöd av gällande lag.

     

    Visst är det alltså så som kulturutskottet säger och som flera ledamöter här i salen har påpekat att landskapsstyrelsen när man tog sitt beslut i somras beslöt i strid med lag. I normala parlament skulle det nog vara dags för lantrådet att kasta in handduken, men hos oss spelar det tydligen ingen roll mer att landskapsstyrelsen fattar beslut som inte har stöd i lag! Det är på något vis fullt möjligt och det har hänt flera gånger nu; man säger att man följer praxis eller man eftersträvar något annat politiskt mål som likabehandling. Det kan dock inte göras utan stöd i lag eller det som också kallas Rule of Law.

     

    För att beskriva hur landskapsstyrelsen har  tagit sig rätt att utvidga bostadstillägget utan att ha stöd i lag, så säger man själv i sitt beslut från 15.6 : ”skall utvidgas”. Det står alltså uttryckligen att det bostadstillägg som enligt landskapslagen om studiestöd för 1995 skall utvidgas till att gälla alla studerande som bor i hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägobostad. Landskapsstyrelsen kan helt enkelt inte utvidga denna rätt, om den inte ryms inom gällande lagrum. Man kan inte heller resonera så, som sades här, att det som inte är förbjudet i lag är tillåtet att ta fram i förordning! Det är inte så som förordningsmakten fungerar, utan vi har först lag, så kommer förordning, så kommer anvisningar och direktiv, och ju längre ner man kommer i hierarkin desto  mer begränsad blir rätten för den som har ansvaret att fatta beslut; annars sätt hela lagtinget ur spel, dvs. vår rätt och skyldighet att stifta lagar blir en tom bokstav. Det börjar mer och mer likna parlament utanför Norden och EU, om vi fortsätter på den här linjen.

     

    Det känns, herr talman, som att trampa vatten i de här frågorna och det känns också som att de inte upplevs som så allvarliga som de faktiskt är, utan som att ”vi behöver inte följa de regler som gäller för rättsstater och lagstiftning inom rättsstaten” och det betyder att det politiska utrymmet för godtyckliga beslut ökar och att rättssäkerheten ytterligare försvagas. Det här är en sak som berör ganska många och det kan ha avgörande betydelse för enskilda människor vilka beslut som fattas i stöd av förordningarna och besluten. Eftersom de inte har något stöd i lag är det också ett väldigt bräckligt rättsskydd som individerna har om man av någon anledning vill besvära sig eller söka rätt i domstol över ett myndighetsbeslut.

     

    Situationen är ännu ett exempel på att Ålands lagting tyvärr inte utvecklats positivt som en rättsstat utan tvärtom att det går bakåt.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag skulle vilja kommentera det som ltl Sundback berörde om hur man från oppositionens sida upplever att lagtinget tappar makt. Det kan lagtinget aldrig göra. Det är lagtinget som har den avgörande makten på Åland och det är en majoritet i lagtinget som fattar besluten. Om ltl Sundback upplever det som så att lagtingsarbetet är på väg i fel riktning vill jag bara säg att hon behöver kanske titta sig i spegeln och inte bara  anklaga landskapsstyrelsepartierna för hur lagtingsarbetet fungerar.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Detta är inte en politisk fråga utan det är en fråga om rättssäkerhet och om vårt förvaltningssystem skall regleras via lagar och förordningar på det sätt som konstitutionen förutsätter eller skall det inte. Det gör inte det nu. Efter 20 år i den här salen tror jag faktiskt att jag har ganska mycket erfarenhet av lagstiftning – däremot är nog inte ltl Lindqvist torr bakom öronen när det gäller de här frågorna, eftersom han tydligen inte vet vad rättsstatssystemet innebär utan han tror bara att det är en fråga om att allting kan beslutas via en majoritet, men t.o.m. majoriteten kan fatta lagstridiga beslut. Förordningsmakten kan inte gå utöver lag. Man kann inte utvidga den. Jag vet inte om ltl Lindqvist överhuvudtaget förstår det, men jag skulle hoppas det för då skulle vi få en annan diskussion här i lagtinget.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Om jag är torr bakom öronen eller inte får ltl Sundback ta reda på! Kanske jag inte har 20 års erfarenhet i lagtingsarbetet, som ltl Sundback har, men däremot har jag en kortare tid tillbaka till studielivet än vad ltl Sundback har och därför tycker jag att landskapsstyrelsens välvilja till de åländska studerandena och en rättvisa bland åländska studenter anses viktigare hos allmänheten än ett politiskt dräbbel här i lagtinget. Därför ifrågasätter inte jag agerandet i frågan på samma sätt som ltl Sundback gör. Man kan här visa sina goda juridiska kunskaper och man kan visa sin långa erfarenhet här i lagtingsarbetet, men nu handlar det om rättvisa bland de studerande och jag tycker nog att det är mycket viktigare – och det skäms jag inte för att jag tycker heller!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Den diskussion som nu förs handlar inte om själva bostadstillägget, utan det politiska innehållet handlar om själva lagstiftningsarbetet och vilka grunder det skall följa, vilka konstitutionella grunder det skall följa. Det tycker jag faktiskt inte att ltl Lindqvist riktigt har fattat ännu. Det är kanske inte så intressant, om man inte förstår det, men det är desto allvarligare när man förstår det: när den verkställande myndigheten börjar bevilja förmåner till enskilda individer på grunder som inte finns stadgade i lag. I Litauen, där jag brukar vistas, där är det mycket sådant, men att det skall behöva gå så här i Ålands lagting tycker jag inte vi skall vara med och aktivt arbeta för.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Det är väl så att rättvisa för de enskilda kräver lagstiftning och därför är det viktigt med den frågan. När det gäller detta ärende har vi fört en diskussion här och det finns kanske olika utvägar för hur man skall förtydliga lagtingets mening och därför är det kanske viktigt att det ges lite tid för diskussion. Vi föreslår att ärendet bordläggs till den 3 januari 2001. Jag utgår från att det är plenum bestämt till detta datum.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman!

    I denna fråga är det kanske, som några har varit inne på, två frågor det gäller, om jag bortser från själva sakfrågan med studiestödet. Dels är det förhållandet mellan lag och förordning och dels är det förhållandet mellan självstyrelselagen och grundlagen. Då det gäller förhållandet mellan lag och förordning vill jag nog till viss del stöda ltl Sundback – och det var vi inne på också under vår diskussion kring frågan i lagutskottet – att vi bör fundera över vilka förordningsfullmakter vi ger i lagstiftningen. Vi har i dag ett system för lagstiftning som är ganska trögt och oflexibelt i och med den efterkontroll vi har. Detta gör att det kanske är lätt gjort att man skjuter över frågor till förordning eftersom man på det viset får en mycket mer flexibel lagstiftning. Men då man gör det måste man nog fundera på vad det är man gör, för driver man ut det här till sin spets får vi en väldig rättsosäkerhet i samhället i och med att mer och mer frågor skjuts över till förordning. Vårt resonemang, som nog delvis kommer fram tycker i vår utlåtande till kulturutskottet är att vi verkligen bör fundera på hur vi gör förordningsfullmakterna, att vi inte gör dem för lättvindiga, utan att förordningsfullmakter skall finnas där det finns ett verkligt behov av att precisera mindre frågor i lagstiftningen; de stora frågorna skall alltid slås fast i lag. Det är alltså en väldigt viktig fråga för lagtinget att ta ställning till. Problemet är efterhandskontrollen och det är den vi måste försöka få en ändring av och få en lagstiftningsmodell som är mera flexibel för oss och som andra parlament har där vi inte behöver vänta så länge innan vår lagstiftning kan träda i kraft och att det är lättare att ändra.

     

    Då det gäller förhållandet självstyrelselagen-grundlagen och vilka begränsningar grundlagen kan göra av vår självstyrelselag hävdar lagutskottet, och jag själv också vill hävda det, att vi bör så långt det går hävda att självstyrelselagen har företräde i dessa frågor. Jag tycker att det är mycket viktigt att lagtinget är enig i dessa strävanden. Om sedan högsta domstolen fattar ett annat beslut får vi anpassa oss till det, men jag tycker nog att det är viktigt att vi från Ålands sida är eniga och hävdar självstyrelselagen här.

     

    Det är alltså bra att vi diskuterar dessa frågor. Ltl Erland föreslog bordläggning och det kan vara på sin plats. En återremiss kunde också ha varit bra, men jag kan stöda en bordläggning också.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det var en klar och tydlig sammanfattning av den problematik som råder. Det som för mig känns väldigt svårt är att samtidigt diskutera att vi skall ta bort efterkontroll, öka förordningsmakten inom ramen för självstyrelsen, när vi just ser precis i den här lagen att förordningsmakten missbrukas. Konstitutionellt håller jag helt med ltl Wickström-Johansson att naturligtvis skall självstyrelselagen hävdas, att vi borde ha en mera flexibel lagstiftning, men vi kan inte ha en lagstiftning om inte parlamentet självt ser till att den fungerar på ett sätt som tryggar rättssäkerhetenför medborgarna. Det är alltså ett väldigt dilemma som vi befinner oss i och tyvärr tycker jag att intresset från majoritetens sida att lösa problemet är minimalt. Det är som vanligt liberaler och socialdemokrater som tar det moraliska ansvaret medan majoriteten gärna vill avgöra allting rent politiskt och mer eller mindre struntar i vedertagna lagstiftningsprinciper. Det här kräver nog att alla parter tar sitt ansvar, om vi skall kunna lösa detta dilemma.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Jag kan tänka mig att man från rikssidan har uppfattat det att man från Ålands sida vill ha möjligheter att på något vis att avvika från grundrättigheterna genom att på det här viset hävda självstyrelselagen, men det är är ett väldigt problem om man uppfattar det så, utan vi hävdar självstyrelselagen eftersom vi kan se vilken väg det skulle vara inne på om man kan på det viset från rikssidan lagstifta i grundlagen och göra totala ingrepp i vår självstyrelselag. Det är det vi måste undvika. Problem uppstår om det är så att man har strävanden i lagtinget som verkligen vill frångå grundrättigheterna. På något vis har det inte existerat i mitt huvud att sådana tankegångar skall finnas i lagtinget, men möjligheten finns och det är där vi måste se till att vi från lagtingets sida verkligen inte ger intryck av att på något vis ha strävanden i den riktningen att vi vill inskränka grundrättigheterna på Åland.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Under diskussionen har ltl Erland, understödd av ltl Wickström-Johansson, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 3 januari. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 3 januari. På talarlistan finns ännu lantrådet, som bereds tillfälle att yttra sig.

     

    Ltl Roger Nordlund:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen och framför allt undertecknad fick en ganska grov kritik från ltl Barbro Sundback. Ssocialdemokraterna tycker att vi skulle kasta in handduken. Ingen i landskapsstyrelsen var och är lycklig över den situation som uppstod när den förra studiestödslagen föll. Det uppstod ett dilemma, kan jag lugnt säga, eftersom det inte fanns någon möjlighet på den tid som förelåg att få fram en ny framställlning till lagtinget och få den godkänd i vederbörlig ordning. Då hade vi att välja mellan att försätta de åländska studerandena i en sämre situation – och jag tror att alla här kan föreställa sig vilken kritik vi då skulle ha fått i landskapsstyrelsen om vi skulle ha försatt åländska studerande i en sämre situation än motsvarande i riket och i ett sådant läge skulle det kanske ha varit större orsak för lantrådet att kasta in handduken. Då diskuterade vi vad det fanns för möjliga lösningar och den information som vi då fick i landskapsstyrelsen var den att när det finns pengar budgeterade i budgeten, så finns det möjligheter för landskapsstyrelsen att med ett landskapsstyrelsebeslut komplettera den lagstiftning som vi har. På det sättet kunde vi försätta de åländska studerandena i samma situation som övriga studerande. Det här var ett helt korrekt sätt att lösa situationen på; det var den information vi fick i landskapsstyrelsen.

     

    Däremot kan jag förstå att man ur lagtingets synvinkel tycker att det här är en för låg nivå att fatta beslut på. Sitter man i lagtinget utgår jag från  att man har intresse av att det skall vara lagtinget som beslutar om så mycket som möjligt och att det skall vara på den höga nivån som besluten fattas. Men det sätt på vilket landskapsstyrelsen gick tillväga är också korrekt. Däremot är det kanske inte det bästa sättet, det är jag absolut den första att hålla med om, därför att även om vi nu rimligen har behandlat alla åländska studerande på ett rättvist och korrekt sätt genom detta tillvägagångssätt finns ändå den svagheten naturligtvis att de kanske inte har samma möjligheter att överklaga besluten på ett juridiskt sätt som om det skulle ha funnits en lagstadgad rätt när det nu blev ett landskapsstyrelsebeslut som grund för utdelningen till de studerande, som nog är i behov av de här pengarna eftersom det ligger i landskapets allmänna intresse  att stimulera till studier.

     

    Herr talman!

    Från landskapsstyrelsens sida vill jag säga att det ligger i vårt intresse att försöka få sakerna i ordning och att man skall få den föreliggande framställningen som nu behandlas här i lagtinget godkänd och då torde den här saken vara tillbaka i fas med det som också lagtinget önskade. Men för den skull, herr talman, förstår jag mycket väl att man här i lagtinget också vill avvakta HD:s utlåtande för att få den andra frågan klarlagd, för det ligger också i landskapsstyrelsens intresse att veta vilken linje som skall gälla. Som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson redan har sagt är det den linje som lagutskottet har företrätt som landskapsstyrelsen vill företräda.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Lantrådet säger flera gånger att man har handlat korrekt. Det är ovanligt att någonting som är korrekt kan strida mot lagen, som kulturutskottet enhälligt har sagt. Det är ett faktum att om landskapsstyrelsen i förordning utvidgar en norm jämfört med lagen är det i strid med de principer vi har för lagstiftning. Det är själva principen som jag tycker att det är lagtingets sak att diskutera också i det här skedet. Det kan inte vara så politiken endast förs av ändamålet – som sedan helgar medlen. Det finns naturligtvis förklaringar till att man har gjort det på det sätt som man har gjort i landskapsstyrelsen, men detta gör det varken korrekt eller lagenligt. Som jag uppfattar det är det alltså en parlamentarisk kris som det här också återspeglar. I alla andra parlament, om en regering skulle bli anklagad av parlamentet för att fatta beslut som inte ligger inom den behörighet som regeringen har, skulle nog regeringschefen vara tvungen att kalla till möte och förklara att man inte mera har parlamentetes förtroende. – Men vi är tydligen inte så parlamentariskt utvecklade ännu utan man drar till med det klassiska att ändamålen helgar medlen. I det här fallet kanske ingen större praktisk politisk skada är skedd, men det försvagar vårt parlamentariska system. Nästa gång kanske landskapsstyrelsen måste avvika igen från lagstiftningen och utvidga rättigheter eller förmåner och det finns igen en förklaring som enligt lantrådet är korrekt, så visst undergräver det hela vårt system att sådana här beslut fattas.

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Herr talman!

    Personligen tycker jag att skrivningen ”i strid med lag” är för stark i detta sammanhang. Jag tycker att en mera korrrekt beskrivning av situationen skulle ha varit ”utöver vad som är stadgat i lag har landskapsstyrelsen också beslutat om”.  Det är såsom jag och vi i landskapsstyrelsen upplever verkligheten. Till saken hör också att lagtinget har i budgeten godkänt pengar för ändamålet, t.o.m. enhälligt, och därför uppfattade vi också att det fanns en total politisk enighet om att de åländska studerande skulle ha samma förmåner som övriga studerande i det här landet.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är lite pinsamt om inte lantrådet själv känner till sina maktbefogenheter. I förordning kan man inte som beslutet lyder utvidga en rätt om den inte har stöd i lag. Lagstiftningen blir en fullständig nullitet om landskapsstyrelsen kan utfärda förordningar som utvidgar alla möjliga rättigheter och förmåner eller inskränkningar som inte har stöd i lag. Nog måste lantrådet vara medveten om det. Inte kan vi ha det på det viset att vi lagstiftar och sedan beslutar landskapsstyrelsen i förordning, att, nej, det skall inte vara på det här sättet, utan vi skall också ta med det och det och det! Det är inte förenligt med vårt konstitutionella system att besluta såsom landskapsstyrelsen har gjort i den här frågan.

     

    Lantrådet Nordlund:

    Herr talman!

    Som jag försökte beskriva i mitt inledningsanförande är den här situationen ett undantagsfall eftersom den tänkta lagstiftningen föll här i lagtinget under våren. Då var det en mycket svår situation för oss i landskapsstyrelsen som vi måste lösa på något sätt för att åländska studerande, åländska ungdomar, skulle ha samma möjligheter att studera som andra ungdomar i Finland. Det som jag har lärt mig är att individen har laglig rätt till det som lagtinget här beslutar om och om inte vi från landskapsstyrelsen uppfyller det kan vi anklaga oss och man kan kräva den rätten av oss på juridisk väg. Men om det tas upp pengar i budgeten, så kan vi utöver detta också fatta beslut i landskapsstyrelsen att dela ut dessa pengar på ett sätt som skall vara tydligt och korrekt och jämlikt mellan alla som erhåller det. Den möjligheten finns, så jag beklagar själv att den här situationen uppstod, men den uppstod av omständigheter och orsaker som vi kanske inte helt kunde styra över i landskapsstyrelsen och vi försökte göra det bästa möjliga av situationen för de åländska ungdomarna. Vi får ta kritiken till oss, men vi vill ändå säga det att vårt uppsåt har inte varit negativt i det här fallet, utan tvärtom har vi försökt göra det bästa möjliga för de åländska studerandena.

     

    Ltl Sune Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag är lite förvånad över lantrådets resonemang i den här frågan. Jag förstår mycket väl att man försökte diskutera sig fram till hur man skulle kunna lösa detta till de studerandes bästa. Men att man anser sig fatta ett ändamålsenligt beslut behöver inte betyda att det var ett lagligt beslut. Det är det som kulturutskottet har påpekat. Att det fanns pengar i budgeten är en sak, men finns det inte stöd för hur man delar ut pengarna blir det problem. Nu anser lantrådet att det fanns pengar i budgeten och landskapsstyrelsen fattade ett beslut om hur man skulle dela ut pengarna – och i och med det skulle förfarandet vara korrekt!  Det betyder att lantrådet anser att kulturutskottet har fel i sin skrivning, att kulturutskottet är ute och cyklar totalt när utskottet beskriver hur det har gått till. Det är jag nog inte beredd att hålla med lantrådet om. Det här är en fråga om hur man grundar sina beslut, fattar beslut och sedan verkställer dem. Då måste man nog se till att man har en grund som håller också.

     

    Lantrådet Nordlund:

    Herr talman!

    Jag kan naturligtvis inte hålla med om det som står i betänkandet att det är ”i strid med lag” därför att en landskapsstyrelse kan inte handla i strid med lag. Då går det helt fel. Däremot kan vi, som jag sade, utöver det som lagen ger rätt till kan vi också ge tilläggsstöd med landskapsstyrelsebeslut till alla dessa studerande. Det är det som vi har gjort i landskapsstyrelsen och är det ett helt felaktigt förfarande skall vi naturligtvis ta ansvaret för det, men hittills lever jag i den tron att vi har gjort korrekt.

     

    Ltl Sune Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Såvida lagtinget godkänner kulturutskottets betänkande i föreliggande form har landskapsstyrelsen handlat i strid med lag – tyvärr blir det så.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Enligt mitt sätt att se är det inget tvivel om att lantrådet har rätt i det han säger. Principen har varit den, och detta är ingenting nytt utan det har tillämpats mycket länge, både i finländsk och åländsk rätt, kan man säga, att när det gäller förmåner räcker det med ett budgetbeslut att ge ut dem. Det behöver inte vara någon lag till stöd för att ge ut förmånerna. Sedan är det en annan sak att vi t.ex. under många år har haft en sådan princip att där vi inte har haft egen lagstiftning har vi följt rikslagstiftningen; landskapsstyrelsen har beslutat på basen av budgeten som lagtinget har antagit att man ger ut bidrag enligt de regler som gäller t.ex. i en rikslag. Sedan är det en annan sak att man givetvis måste, när man ger ut dessa förmåner på grund av det budgetbeslut, som vi har tagit och som jag uppfattar att innefattar den här fullmakten – innefattar den inte den föreställer jag mig att det kommer ett misstroendeförslag ganska så kvickt här från oppositionens sida, polisanmälan eller någonting åt det hållet – att man måste följa grundlagen, man får icke behandla folk på olika sätt. Det har jag förstått att det har landskapsstyrelsen inte gjort, man har varit korrekt i det avseendet. Jag kan ta exempel från riksdagen och regeringen. När det gäller det s.k. tidningsstödet, som säkert många känner till att det också finns en åländsk tidning som får del av det stödet, finns det ingen lag, utan det finns i riksbudgeten utan närmare anvisningar hur det skall delas ut; därefter har statsrådet, regeringen, tagit beslut hur man skall använda pengarna och sedan delar man förhoppningsvis ut dem i enlighet med det beslutet. Det är ett helt analogt fall. Jag har inte hört ännu att det har föranlett att någon har ansett att regeringen har begått ett lagbrott eller någonting sådant utan så har det varit i många år, så det är ingenting märkvärdigt med det. Däremot är det en helt annan sak att man inte kan lägga på folk skyldigheter annat än genom lag. Det är vi alldeles på det klara med. Men det är hemskt att nu börja påstå, som tydligen sägs från visst håll, att man inte ens på grund av budgetbeslut skall kunna ge ut förmåner till medborgana. Då är vi verkligen ute på sju famnars vatten!

    TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Replikskiftena är avslutade. Ärendet bordläggs till plenum den 3 januari.

     

     

     

    Föredras för fortsatt behandling ärende nr 5:

     

    Landskapsstyrelsens meddelande om regionalpolitiken på Åland. (M nr 1/2000-2001).

     

    Diskussionen i ärendet förklarades avslutad vid lagtingets pelnum den 13 december. Lagtinget har nu att fatta beslut om eventuell utskottsbehandling av meddelandet. Enligt 51 § 2 mom. LO kan lagtinget, om ärendet prövas vara av synnerlig vikt, hänskjuta  ärendet till utskott. Talmanskonferensen föreslår i stöd av 9 § AO att ärendet remitteras till näringsutskottet. Kan förslaget godkännas? Godkänt.  Ärendet remitteras till näringsutskottet.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 6:

     

    Lagutskottets betänkande nr 1/2000-2001 om översyn av kommunallagen.  (HM nr 30/1999-2000).

     

    Förs tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman!

    Lagutskottet har behandlat den här motionen, där motionärerna efterlyser att landskapsstyrelsen i samarbete med kommunerna skall göra en översyn av kommunallagen. Vi kan konstatera i lagutskottet att vi har en kommunallag som har varit i kraft knappt tre år. Den har tillämpats över ett kommunalval med efterföljande tillsättande av styrelse och nämnder. Efter vad vi har erfarit har kommunerna haft en del synpunkter på lagen och man har också efterlyst vissa förändringar som åtminstone delvis sammanfaller med dem som motionärerna för fram.

     

    Med anledning av reaktionerna från kommunerna har Ålands kommunförbund begärt kommunernas synpunkter till och med mitten av mars 2001 och kommunförbundet kommer sedan, om man bedömer att det finns behov, att vända sig till landskapsstyrelsen med förslag till ändringar av lagen. Vi har därför i utskottet bedömt att det motionärerna efterlyser har igångsatts redan av kommunförbundet och vi förutsätter nu att landskapsstyrelsen tar fasta på eventuella ändringsförslag som kommer fram från kommunerna och kommunförbundet och sedan kommer med förslag till lagtinget om detta och i och med det har vi funnit att vi kan förkasta motionen, eftersom saken redan är igångsatt.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussion är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs betänkandes kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.  Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras ärende nr 7:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga om lagstiftningen gällande bullerbekämpning. (EF nr 4/2000-2001).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart  härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga tre minuter.

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. LO ber jag att till vederbörande medlem i landskapsstyrelsen få ställa följande fråga:

     

    Under den debatt som förekommit angående förekomsten av buller och dess nivåer har det framkommit att det i landskapet inte finns någon egentlig lagstiftning om skydd mot buller som skulle motsvara rikets bullerbekämpningslag (FFS 382/1987) och statsrådets beslut om riktvärden för bullernivå (FFS 993/1992). Den enda bestämmelse som tangerar bullerbekämpning är 20 § landskapslagen om hälsovården (ä. 99/1997).

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ber jag att till vederbörande medlem i landskapsstyrelsen få ställa följande fråga: Avser landskapsstyrelsen vidta åtgärder på grund av de brister som finns i vår lagstiftning gällande bullerbekämpning?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Beträffande bullerlagstiftning och bullerövervakning från myndighetshåll vill jag börja med att konstatera  att det finns flera myndigheter som har övervakningsskyldighet vad gäller buller i vårt landskapet. När det gäller sanitär olägenhet är det hälsonämnden som i dag har det ansvaret. Arbetarskyddet handhas av en statlig myndighet och utgående  från det följer arbetarskyddsinspektören rikslagstiftningen. Också kommunallagen ger fullmäktige i respektive kommun möjlighet att via sin ordningsstadga reglera bullernivån. Landskapsstyrelsens social- och miljöavdelning har naturligtvis det övergripande tillsyns- och övervakningsansvaret.

     

    På Åland har vi i detta nu ingen särskild bullerlagstiftning. Orsaken till det beror till viss del på att behovet inte hittills bedömts som speciellt stort. Vi är ingen större fabriksort med den typen av buller och i det fallet hör det till arbetarskyddsfrågorna om det handlar om dem som arbetar i företagen eller i fabriken, men till hälsonämnden om det kan anses vara en sanitär olägenhet för dem som bor i närheten av fabrikerna. Störande trafik, såsom flyg och tåg, kan också medföra bullerstörningar. Också där har vi på Åland varit relativt förskonade.

     

    Frågan gällde om landskapsstyrelsen avser att vidta åtgärder på grund av de brister som finns i vår lagstiftning gällande bullerlagstiftningen. Förslaget till lagstiftning om samordnad miljötillståndsprövning som nu ligger i social- och miljöutskottet tar på flera punkter upp buller.

     

    I 3 § Definitioner nämns buller som en av flera uppräknade miljöföroreningar. I 4 § Allmänna miljöskydddsprinciper sägs att det ankommer på envar att iaktta sådan omsorg och försiktighet som verksamhetens art förutsätter för att miljöförorening skall kunna förebyggas. I 5 § talar man om verksamhetsutövarens ansvar och i 8 § behandlas val av plats för verksamheten så att minsta möjliga fara för miljön åstadkoms. 63 och 64 §§ ger landskapsstyrelsen möjligheter att i förordning utfärda närmare bestämmelser genom enhetliga grunder och genom att fastställa riktvärden och gränsvärden.

     

    Beträffande rikets bullerlagstiftning upphörde den att gälla den 1.3.2000. Nödvändig lagstiftning återfinns nu  i rikets lag om miljöskydd. Statsrådets beslut om riktvärden för bullernivå gäller fortsättningsvis.

     

    Landskapsstyrelsen har för avsikt att så snart lagtinget har godkänt lagen om miljötillstånd påbörja arbetet med förordningar innehållande bl.a. riktvärden för bullernivå. I samband med detta kommer landskapsstyrelsen att se om det är nödvändigt att också fastställa gränsvärden i stöd av hälsovårdslagstiftningen för att förebygga sanitär olägenhet.

     

    Ltl Boman, första tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Jag vill inleda mitt anförande med att konstatera, att det tydligen inte är ett så intressant ärende eftersom endast ett tiotal lagtingsledamöter orkar befinna sig i plenisalen!

     

    Till mitt anförande. Det var väntat att landskapsstyrelseledamoten Lindeman skulle komma med bortförklaringar om varför vi inte har en bullerlag. Lika väntat var det att få höra att nu är det på gång! Man förundrar sig över att landskapsstyrelseledamoten Lindeman, som varit länge i landskapsstyrelsen och även tidigare handhaft hälsofrågor inte tidigare reagerat. Redan 1987 antog man i riket en bullerbekämpningslag, som 1992 kompletterades med statsrådets beslut om riktvärden för bullernivå. Allt detta med tanke på den tilltagande bullerexponering som invånarna utsätts för. Uppenbarligen har landskapsstyrelsen ansett att det inte är så noga med ålänningarnas hörsel eftersom man totalt nonchalerat lagstiftningen på området. Det enda som jag finner är någorlunda i närheten av en bullerlag är 20 § landskapslagen om hälsovård, som stadgar följande: ”Om rök, sot, vattenånga, damm, lukt, för stark värme eller kyla  eller oskäligt störande buller eller annat sådant som medför sanitär olägenhet, tränger in i bostadslägenhet, arbetslokaler, samlingslokal eller på liknande sätt medför sanitär olägenhet, är den som vållar sådan olägenhet skyldig att vidta åtgärder för att avhjälpa eller begränsa missförhållandet.” Jag anser detta som något flummigt.

     

    Vidare sägs att landskapsstyrelsen kan fastställa gränsvärden för störningar som kan orsaka sanitär olägenhet osv. Men eftersom landskapsstyrelsen inte givit några gränsvärden kan man med fog konstgatera att de inte funnit saken viktig. Jag undrar vad de hörselskadades förening anser om det här. Rent allmänt förvånande att inte landskapsstyrelsen vidtagit några åtgärder i denna så viktiga fråga. Att de själva skulle komma på att det behövs en lag i något speciellt ärende eller sak kan jag förstå, men när man nu i riket redan 1987 uppmärksammade detta problem med en egen lag så är landskapsstyrelsens agerande, eller brist på agerande, mycket märkligt.

     

    Jag hoppas att den uteblivna lagen inte beror på politiska värderingar. Som vi alla känner till har arrangörerna av det evenemang som förorsakar den högsta ljudexponeringen kraftigt anknytning till lagtingets majoritetspartier. Men omtanken om folks hälsa borde gå före partipolitiska värderingar. Jag får i detta mitt första anförande hoppas att landskapsstyrelsens positiva inställning består!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Som jag sade i mitt huvudanförande bygger bristen – det är en brist i dag – helt och hållet på att bedömningen har varit att vi har haft så stora problem med just buller. Senaste tiden har de här frågorna kommit upp på olika sätt och då har vi inom landskapsstyrelsen diskuterat det långt före den här enkla frågan kom och vi har kommit fram till att vi har alla möjligheter i förordning så snart miljösamordningslagstiftningen är klar. Vi kommer naturligtvis att påbörja arbetet med det omgående när det är behandlat i lagtinget så förordningarna kan i princip tas och vara klara på samma gång som lagen kommer tillbaka från presidenten.

     

    Ltl Boman, andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Det här är ett ärende där det redan uppstått stora skador, till stor del på grund av utebliven lagstiftning på området. I massmedia har doktor Peter Darby ett flertal gånger pekat på bristen av ssamt även informerat om de skador som uppstått. Primärvårdschefen Mogens Linden har också uttalat sin oro över det antal ökade fall av hörselskador med hörselnedsättning och tinnitus som följd, och detta i allt yngre åldersgrupper. Medborgaren Jerker Örjans har i massmedia informerat om vilka regler som gäller vid utomhusevenemang i andra nordiska länder.  Hälsoinspektörerna finner sitt arbete frustrerande då deras bullermätningar inte leder någon vart på grund av utebliven lagstiftning. Ett aktuellt fall gäller hälsoinspektörerernas bullermätningar vid Algots varv. De som är mest drabbade, nämligen medlemmarna i Ålands hörselskadades förening följer också noggrant med utvecklingen av detta ärende och de hörselskadade är en stor grupp. På deras senaste möte var 67 personer närvarande. Som synes, ett stort antal medborgare som blivit utsatta för den kraftiga bullerexponeringen som förekommit – till stor del beroende på bristande lagstiftning.

     

    Jag hoppas att denna min enkla fråga har väckt landskapsstyrelsen så att vi kan få ett effektivt regelverk i fortsättningen, men saken brådskar, snart är det sommar i gen med nya kraftiga ljudvolymer. Stadsstyrelsen i Mariehamn har aviserat att den kan tänka sig att fastställa en decibelnivå vid utomhusevenemang i staden, men ärendet är så allvarligt att det nog är lagstiftning som erfordras. Fortsätter vi som hittills kommer en stor del av de ungdomar som i dag är i 15-20 års åldern att bära hörapparat om ca 30 år. Låt oss tillsammans medverka till att vi får en bra bullerbekämpningslag med tillhörande riktvärden!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Precis som ltl Boman säger har också vi följt med den debatt och den diskussion som har förts just om buller, som egentligen det sista halvåret har varit mycket aktualiserat, från sommaren och framåt, kan man närmast säga. När det gäller bullerbekämpningslag är landskapsstyrelsens bedömning i dag att det inte behövs en specifik lag utan att man kan bygga förordning utgående från lagen om  samordning av miljön. På samma sätt som man på rikshåll har slopat lagen om bullerbekämpning och bygger den på sin miljöskyddslagstiftning, medan de har vidblivit förordningen tillsvidare, har vi följt med och gjort den bedömningen att en specifik lagstiftning inte behövs. Man kan åstadkomma det ltl Boman efterfrågar och som vi också inom landskapsstyrelsen tycker på annan nivå.

     

    TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

     

    Landskapsstyrelsens framställning med förslag till tredje tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 3/2000-2001).

     

    Ärendet upptas till behandling vid plenum i morgon tisdag den 19.12.

     

    Lagtingets nästa plenum hålls i morgon tisdagen den 19.12 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 14.35).