Plenum den 26 april 2000 kl. 13:00
Protokoll
-
PLENUM den 26 april 2000 kl. 13.00.
TALMANNEN:
Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Britt Lundberg och ltl G-M Lindholm).
28 lagtingsledamöter närvarande.
Om befrielse från lagtingsarbetet i dag den 26.4 anhåller ltl Lundberg på grund av uppdrag för jämställdhetsdelegationen: besök av riksdagsledamoten Gudrun Schyman och ltl Lindholm för tiden 26-28.4 på grund av privata angelägenheter. Beviljas.
Föredras för bordläggning ärende nr 1:
Lagutskottets betänkande nr 9/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet. (LM nr 3/1999-2000).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 28.4. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 2:
Näringsutskottets betänkande nr 6/1999-2000 om viltvårdspremier för mårdhund och vildmink. (HM nr 9/1999-2000).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 15.5. Godkänt.
Föredras för bordläggning ärende nr 3:
Näringsutskottets betänkande nr 7/1999-2000 angående en vitbok för vårjakten. (HM nr 32/1999-2000).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordlägs till lagtingets plenum den 15.5. Godkänt.
Föredras ärende nr 4:
Fyllnadsval av två ordinarie medlemmar och en ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden.
Inom föreskriven tid och i behörig ordning har inlämnats endast en kandidatlista. Listan upptar som ordinarie medlemmar lagtingsledamöterna Britt Lundberg och Olof Erland och som ersättare ltl Ronald Boman.
Enligt 51 § AO tillåts vid val endast diskussion om kandidaternas valbarhet och valets laglighet i övrigt. Diskussion. Ingen diskussion. Eftersom endast en kandidatlista har inlämnats verkställs enligt 68 § AO ingen särskild valförrättning. Lagtingsledamöterna Britt Lundberg och Olof Erland förklaras därför valda till ordinarie ledamöter i självstyrelsepolitiska nänden och ltl Ronald Boman som ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden för återstoden av innevarande valperiod.
Antecknas.
Föredras för tredje behandling ärende nr 5:
Näringsutskottets betänkande nr 4/1999-2000 om sänkning av kommunalskatten för samfund. (FR nr 12/1999-2000).
I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.
Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.
Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.
Ärendet är slutbehandlat.
Föredras för tredje behandling ärende nr 6:
Näringsutskottets betänkande nr 5/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om stöd för skogbruksåtgärder. (FR nr 9/1999-2000).
I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.
Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.
Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen godkänd i enda behandling.
Ärendet är slutbehandlat.
Föredras för fortsatt första behandling efter bordläggning ärende nr 7:
Lagutskottets betänkande nr 8/1999-2000 angående ändring av 2 § landskapslagen om arvode för medlem av Ålands landskapsstyrelse. (FR nr 11/1999-2000).
Ärendet bordlades den 17.4.2000. Först tillåtes allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöda av tillräckligt många ledamöter, förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion.
Ltl Boman:
Herr talman!
I detta ärende är det tydligen svårt att nå samförstånd och uppenbarligen är landskapsstyrelsen inte heller så intresserad av det heller eftersom de inte orkar vara här och åhöra mitt anförande! De partier och lagtingsmän som anser att de har en chans att få landskapsstyrelseuppdrag vill naturligtvis ha så hög lön som möjligt, och det är väl på något sätt ganska naturligt. För att hålla dessa löneökningar på en någorlunda vettig nivå borde, som lagutskottet framhåller i sitt betänkande, ett opartiskt organ skapas för att ta hand om politikernas löner.
Eftersom jag är den enda i denna församling som klart deklarerat att jag inte är det minsta intresserad av att ingå i en landskapsstyrelse är jag också den enda som kan värdera dessa löneökningar någorlunda opartiskt. (Välkommen herr näringsministern!) Och min åsikt är klar: 24.300 mark per månad är tillräckligt, oavsett om den utvalde varit postiljon eller något annat i sitt tidigare värv. Ett löneärende som detta borde tas av ett enigt lagting; i annat fall måste det kännas förmätet att ta emot en löneförhöjning som inte alla lagtingsmän anser att landskapsstyrelsen är förtjänt av.
För att få sådana här ärenden att gå vidare borde landskapsstyrelsen och dess stödpartier utse någon annan talesman än den ledamot som fört majoritetens talan den senaste tiden. Det för ingalunda känsliga löneärenden framåt och främjar inte heller samarbetet i lagtinget om majoritetens talesman framför okvädningsord till dem inom oppositionen som har annan åsikt än landskapsstyrelsen och dess stödpartier.
Herr talman!
Detta sagt med tanke på det som framfördes av majoritetens talesman senast detta ärende behandlades.
Herr talman!
Ytterligare i detta ärende, som i grunden gäller landskapsstyrelsens löneförhöjning, vill jag framföra att om det är så att det språkbruk och de åsikter som framförts av - den tydligen självutnämnde - talesmannen för majoriteten är förankrat hos och godkänt av majoriteten, då är Ålands folk att beklaga. I så fall anser jag att Ålands folk är värda en bättre majoritet och en annan landskapsstyrelse, oavsett löneförmåner.
Herr talman!
För övrigt anser jag att eftersom även liberalerna tydligen stöder denna förhöjning av lönerna från 24.000 mark per månad till närmare 30.000 mark är det endast för mig att beklaga att, som jag vill kalla det, missbruket av samhällsmedel fortsätter. Jag kommer naturligtvis även i fortsättningen att kämpa emot sådana här missbruk av samhällsmedel, oavsett påhopp av mindre insatta politiker eller inte (Från salen: hoppsan, hoppsan!) - mina väljare kan lita på mig, jag viker mig inte!
Ltl J-E Mattsson:
Herr talman och värderade ledamoten Boman!
Efter en period i lagtinget vet ltl Boman, tillika som alla andra i den här salen, vem som för partiernas gruppanföranden här i salen. Om en enskild ledamot, som åsyftas i hans anförande och som heter Fredrik Lindqvist, åsyftas som majoritetens talesman, också i det här fallet förespeglande liberalernas talesman i salen, så tycker jag att det skönjer en dålig medvetandegrad av hur lagtingsarbetet går till.
Ltl Boman, replik:
Herr talman!
När jag nämner majoriteten anser jag naturligtvis landskapsstyrelsen med dess stödpartier och jag tror inte att liberalerna stöder den här landskapsstyrelsen. En sådan tanke vore mig främmande. Men eftersom det enbart är en ledamot som har uttalat sig i frågan har jag naturligtvis utgått från att de s.k. tregruppsmötena valt ut någon som skulle föra majoritetens talan i känsliga ärenden, som majoriteten gjorde åtminstone hade på den tiden då jag av olyckliga omständigheter var med i denna tregrupp, så utgående från det har jag tagit mig friheten att tro att denna Fredrik Lindqvist har utvalts. Till ltl J-E Mattsson ber jag naturligtvis om ursäkt om det är på det fatala sättet att ltl Lindqvist har uttalat sig på hela majoritetens vägnar utan att ha tillstånd av majoriteten.
Ltl A-H Sjöblom:
Herr talman!
Detta ärende och ändringen av 2 § i landskapslagen om arvode för medlem av Ålands landskapsstyrelse har naturligtvis väckt mycket debatt och från begynnelsen var jag väldigt kritisk till landskapsstyrelsens framställning på grund av att landskapsstyrelsen hänvisade till formell kompetens. Det här tycker jag ändå att lagutskottet har rättat till och utskottet betonar att uppdraget som medlem av landskapsstyrelsen skall ses som ett renodlat politiskt förtroendeuppdrag. Lagutskottet har också lyft bort överenskommelsen mellan arbetsmarknadens parter om semesterpremie, och det tycker jag att är bra.
Det som jag blev något fundersam över är skrivningen om semesterersättning för landskapsstyrelseledamot. Det är inte av den anledningen att jag anser att inte ledamot av landskapsstyrelsen skall ha en semesterersättning, utan jag har reagerat på att det inte finns någon proportionalitetsprincip. Den dagen en landskapsstyrelseledamot tillträder sitt förtroendeuppdrag uppstår rätten till semester: 24 vardagar under semesterperioden 1 juni – 30 september och 6 vardagar under annan tid efter semesterperioden. ”Förekommande fall” kan vara precis vad som helst. En landskapsstyrelseledamot kan avgå på grund av sjukdom, en landskapsstyrelseledamot kan avlida. Det kan finnas politiska överenskommelser om att en landskapsstyrelseledamot inte skall sitta den stipulerade perioden om fyra år osv. Som lagen nu är skriven, att landskapsstyrelseledamot äger rätt till sammanlagt 30 semesterdagar, är det inte bundet på något sätt till kalenderår eller någonting annat, utan den här rätten uppstår den dagen man träder till som landskapsstyrelseledamot. Avgår man ett halvår senare, ett och ett halvt år senare skall, enligt den här lagen, full semesterersättning betalas ut för 30 dagar. Det här tycker jag att är en oproportionerlig bestämmelse. Det betyder att har man inte tagit ut sin semester utan har den kvar den dagen man slutar i landskapsstyrelsen betalas det ut en semesterersättning som är 1/25 av månadslönen; det betyder att det handlar om ungefär 30.000 mark för full semester. Sådana här ekonomiska förmåner anses rent generellt sett vara lite omoraliska. Jag skulle vilja att det skulle komma in ett proportionalitetstänkande här: är det halva semesterersättningen man skall ha eller skall man hitta någon annan divisor? Det är också så att om en landskapsstyrelseledamot avgår och får semesterersättningen och en ny landskapsstyrelseledamot träder till uppstår samma rätt en gång till för den ledamot som träder till.
Jag har ingenting emot att landskapsstyrelsen har en egen semesterbestämmelse för förtroendeuppdraget. Det tycker jag att är helt rimligt. Det kan också vara rimligt att man får en ersättning för semester som man inte har hunnit ta ut. Det har under årens lopp förekommit någon form av brandkårsutryckningar när det har hänt någonting. Det finns ett direktiv från 1988 och ett litet direktiv från 1992 samt ett från 1995. Trots att lagen i dag säger att semesterersättning skall utgå när man inte har hunnit ta ut sin semester har detta inte tillämpats, utan det finns ett litet direktiv som säger att ”då mandatperioden upphör i normal ordning skall landskapsstyrelseleda-möterna ej erhålla semesterersättning”, alltså det året när valperioden normalt sett är slut. Har man innestående semester då har man fått lämna den kvar. Jag tycker att det skulle vara väldigt viktigt att reglerna är sådana att sådana här brandkårsutryckningar inte behöver äga rum, utan uppstår rätten till semester och den av någon outgrundlig anledning inte går att ta ut skall den ersätta. Det måste också finnas en proportionalitetsprincip, för det finns ingen intjäningsperiod. Man har i direktiven pratat om kalenderår och så vidare bortåt, men det finns ingen sådan bestämmelse att landskapsstyrelseledamöternas semester skall bindas till kalenderåret heller, utan det har man bara hittat på för att ha en regel att följa.
Jag tycker alltså att detta med semesterersättning fortfarande är för luddigt. Vi måste få en noggrannare bestämmelse så att också den som skall utbetala den vet hur man skall förfara.
Landskapssstyrelseledamoten Roger Jansson:
Herr talman
Med hänvisning till ltl Ronald Bomans inlägg tidigare kan vi konstatera att talmannen i lagtinget tillåter diskussion om annat än ärendets innehåll i samband med det här ärendet åtminstone, dvs. att någon annan än gruppernas talesmän skulle ha företrätt andra lagtingsmän i en tidigare diskussion. Därmed lämnar talmannen fältet öppet för övriga debattörer i lagtinget, alltså lagtingsledamöter och landskapsstyrelseledamöter, att vidga ärendet på detta sätt i lagtinget, med de konsekvenser det kan få för olika diskussioner i olika ärenden.
Jag har upplevt den diskussion som har förekommit efter ltl Lindqvists inlägg som ytterst märklig - någonting som jag inte under min över tjugoåriga tid här i lagtinget har upplevt tidigare: efterhandskonstruktioner av vad som har förevarit i lagtinget. En gång tidigare har jag varit med om en näpst från talmannens sida och då gällde det onykterhet i lagtinget, och det jämförs nu då med detta. Det är inte alls jämförbart. Jag skall inte ytterligare diskutera talmannens agerande, utan det har vi från Frisinnad Samverkan begärt en överläggning med talmannen och lagtingets sekreterare om, och den kommer förhoppningsvis att kunna hållas. Men vi har i Frisinnad Samverkan samlat på oss från stenografiska protokollet de otidigheter som lagtingsmän, kanske i det här skedet ingen nämnd och ingen glömd, har levererat gentemot kolleger och gentemot landskapsstyrelseledamöter. Jag förutsätter att man i fortsättningen här i lagtinget alltid kommer att vidta disciplinära åtgärder när sådant upprepas. Situationen är nu klargjord av talmannen till den delen. Detta sagt om den diskussion i det här ärendet som förs här i lagtinget om yttranderätten.
När det gäller själva sakfrågan kan jag säga för min del att den nettolön jag lyfter för mitt uppdrag i landskapsstyrelsen, som tar huvuddelen av min tid – det rör sig säkert om 60-70 timmar i veckan – får jag klara mig på den 9.200 mark som jag lyfter netto per månad. Men det är fullständigt klart att jag i det privata näringslivet skulle kunna lyfta långt, långt mycket mera. När ltl Boman säger att à priori landskapsstyrelseledamöterna har alldeles tillräckligt betalat, så måste han ju ha den rätten att säga och tycka det, men då måste också allmänheten ges möjlighet att bedöma vad är egentligen lönerna. Ltl Boman är ofta inte den talesman för lagtinget som anger de riktiga uppgifterna, de riktiga siffrorna, så det är skäl att de kommer fram i olika sammanhang. Nu får jag naturligtvis skylla mig själv eftersom jag har åtskilliga andra möjligheter att försörja mig på, vilket kanske inte ltl Boman heller känner till, men därför blir skatten väldigt stor. Men 9.200 mark för det arbete som utförs i landskapsstyrelsen är en låg lön kan man säga; den blir inte särskilt mycket högre om man höjer det enligt utskottets förslag.
Ltl Boman, replik:
Herr talman!
Jag vet inte riktigt vad landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson menar när han säger att jag framför oriktiga uppgifter här i lagtinget. Jag har hela tiden deklarerat att landskapsstyrelseledamö-ternas löner är 24.3000 mark. Detta inklusive semesterersättning. Om det är oriktigt, så jag väl ta denna oriktighet. Jag förstår inte riktigt när före detta lantrådet går upp och menar att det jag framförde inte hör till ärendet. Det som ledamoten Roger Jansson framförde hörde garanterat inte alls till ärendet – när han började prata om yttranderätter och grejer. Jag står nog för vad jag har sagt. Jag tror att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson har lite svårare att försvara säg när det gäller att uttala sig i detta ärende.
Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:
Herr talman! Efter landskapsstyrelseledamoten Bomans också här i plenum anförda angrepp mot frisinnade ungpolitikern Fredrik Lindqvist tyckte jag att det var skäl av mig, som något av en ålderman i partiet, att bemöta Boman i det ärende han själv anhängiggjorde i lagtinget. Det torde vara vår rätt att göra på det sättet.
Ltl Boman, replik:
Herr talman!
Jag skulle då vilja påpeka för den ärade landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson – det var ett missförstånd att ni kallade mig för landskapsstyrelseledamot, det vore mig synnerligen främmande att tillträda en sådan post – att jag har i mitt anförande ingenstans nämnt namnet Fredrik Lindqvist, så det är ett påhitt igen från Frisinnad Samverkans grupp för att på något sätt komma åt mig, och det är ju dem förmätet, vi vet ju resultatet av deras påhopp!
Landskapstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman! Kanske ltl Boman skulle ha vänligheten att anföra inför lagtinget och allmänheten vilken lagtingsledamot som avsågs om det inte var Fredrik Lindqvist!
Vtm Häggblom:
Herr talman!
Under den tid jag har suttit i lagtinget har det varit kutym att lagtingets arbetsformer berör lagtinget. Landskapsstyrelsen skall icke kritisera på det sättet lagtinget för diskussionerna. Att kritisera talmän och annat från landskapsstyrelsens sida tycker jag inte är värdigt Ålands landskapsstyrelse. Jag hoppas också vi i framtiden skulle ha den kutymen att var och en sköter sina arbetssätt enligt reglerna och är det något som inte passar där, finns det i varje organ hur man går vidare med sådant.
Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
Som alla känner till har jag ett lika stabilt mandat i Ålands lagting som ledamoten Häggblom har. Jag förbehåller mig alltså rätten att både som tidigare lagtingsman, tidigare talman, tidigare lantråd och nuvarande landskapsstyrelseledamot få delta i den öppna debatt som förekommer i Ålands lagting. Det skall inte ledamoten Häggblom förmäta mig.
Vtm Häggblom, replik:
Herr talman!
Vare det mig förbjudet att försöka få stopp på någon landskapsstyrelse. Jag bara sade vilken kutym som har varit och att jag sedan 1979 aldrig upplevt att man från landskapsstyrelsen skulle ha blandat sig i lagtingets interna arbete. Problem i lagtinget mellan arbetsformerna och talmannen kan föras till lagutskottet. Det kan icke en landskapsstyrelseledamot göra. Och om man har mandat eller inte, så är det de trettio som sitter i lagtinget som har mandat. Den som sitter i landskapsstyrelsen har icke mandat i lagtinget. Det omöjliggjorde lagen Lex Gunnar.
Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
För den som brydde sig om att lyssna på vad jag sade noterade jag talmannens tillstånd att låta debatten något utvidgas i detta sammanhang, utgående från ltl Bomans inlägg. Jag kritiserade alltså ltl Bomans anfall, kritik, mot en frisinnad ledamot, en kollega till mig. Det var det jag gjorde och jag anförde inte något generalangrepp på talmannen, som här framförs av vtm Häggblom!
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Lindqvist:
Herr talman bästa kolleger!
Eftersom jag återigen får agera slagpåse för ltl Bomans ilska kan jag inte låta bli att dementera vissa saker. Jag är inte utsedd av någon till talesman. Jag har en egen fri vilja, ltl Boman, en egen fri åsikt, vilket är en rättighet som inte ens ltl Boman kan ta ifrån mig.
Ltl Boman, replik:
Herr talman!
Som den snälla och timida person jag är har jag ingalunda riktat någon ilska gentemot ltl Fredrik Lindqvist.
Ltl Wickström-Johansson:
Herr talman!
Det har under bordläggningstiden, också i den förra debatten och i debatten i dag, kommit fram vissa frågor kring semesterersättningen, som har visat sig att inte är helt klara och genomtänkta. Det är väl kännetecknande för framställningen – den var kanske inte riktigt så genomtänkt beredd då den kom till oss. Men jag har diskuterat med medlemmarna i lagutskottet och vi kan ta på oss att se över förslaget ytterligare så att vi har full klarhet i frågan. Jag skulle därför föreslå att lagtinget skulle återremittera ärendet till lagutskottet, så skall vi se över frågan så att allting är helt klart.
Ltl Erland:
Herr talman!
Som vi tidigare har redovisat från liberalerna har vi i lagutskottet tagit ett politiskt beslut som gäller nivåerna på lönerna och det kan vara skäl att poängtera att det är med endast det motivet att det är ett viktigt förtroendeupdrag och att vi därmed har rätt att förvänta oss ett bra arbete från landskapsstyrelsens sida.
När ärendet var uppe för remiss hade jag tagit fram lite siffror på löner på andra håll som väckte ett visst intresse och jag har också kompletterat dem. Jag tyckte att det var intressant att redovisa kanske också det, trots att vi då har gjort överenskommelsen. Det är nämligen så att senaste gång kunde jag hänvisas till Färöarna och Gibraltar, där lönerna för motsvarande landskapsstyrelse och lagting var högre än här på Åland. Senare har jag också fått fram siffror för Isle of Man och Jersey och det visar sig faktiskt att det är lite lägre. Det som är intressant när vi talar om parlament och landskapsstyrelse är att på Isle of Man är lagtingets, Tynwald, löner högre än i landskapsstyrelsen. Jag skall inte dra alltför mycket slutsatser av detta därför att lönesättningen är komplicerad. Det är expenser, och det är också intressant att det är relaterat till vilka andra inkomster man har; av t.ex. kapitalinkomster, aktier och eventuella sidojobb som kan finnas blir det avdrag på lönerna. På Jersey ligger man alltså på ungefär en inkomst på lite över 20.000 mark, men där har parlamentsledamöterna lägre löner. På Isle of Man har vanliga ministrar ganska låga löner. De ligger betydligt under vad man har här och betydligt under parlamentets löner.
Herr talman!
Hur man än vrider och vänder på det här är det bara en sak det handlar om: hur mycket vi värderar det politiska arbetet här i pengar. Jag tror inte att man som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson här kommer så mycket längre genom att räkna om det är 60 eller 70 timmar. Jag har varit på insidan i landskapsstyrelsen, i förvaltningen och jag har följt landskapsstyrelserna de två senaste perioderna från lagtinget. En generell slutsats är den att de som jobbar hårdast kanske inte alltid åstadkommer mest. Jag skulle vilja rekommendera ltl Lindqvist, som uttalade sig i tidningen om att han ringde någon minister åtta-nio på kvällen och då satt landskapsstyrelseledamoten kvar på jobbet, att kontakta sin vän och säga att gå hem vid femtiden och koppla av, då gör du ett bättre jobb under arbetstid! Klarar man inte av att prioritera och delegera till de kunniga tjänstemän vi har så skall inte det kompenseras med hög lön. Politiskt ansvar betyder att man utnyttjar den sakkunskap som finns.
Ltl J-E Mattsson:
Herr talman!
Den upprördhet och de lite fräna ord som växlas i den här debatten tycker jag att egentligen inte hör hemma i detaljdiskussionerna om landskapsstyrelsens arvode. Däremot tycker jag att de synpunkter som lagutskottet har kommit fram till och den överenskommelse som där har gjorts och som har en väldigt bred förankring i salen är helt i linje med den förhoppning som jag i mitt anförande vid den fortsatta remissen den 15.3 framförde som centerns åsikt. Med det vill jag lite poängtera det jag tidigare i replik vände mig till ltl Boman om, som för det mesta brukar vara väldigt påläst i frågor som han har intresse av, och det borde egentligen ha varit hans intresse att se vad de olika grupperna hade för åsikter, för de framfördes vid de anföranden som gjordes vid remissen den 13 och den 15 mars.
Det har egentligen gått såsom vi inom centern hade hoppats på. Tyvärr konstaterade jag då, och kan konstatera det nu, att Ålands Framstegsgrupp och det socialdemokratiska partiet har tyvärr inte haft några ledamöter i lagutskottet som har kunnat påverka de synpunkter som har vägts in i betänkandet. Nu har då ltl Sjöblom framfört några synpunkter som är värda att beakta när det t.ex. gäller semesterersättningen.
Av den orsaken vill jag framföra ett stöd för en återremiss till lagutskottet, som framfördes av ltl Wickström-Johansson från liberalerna.
Ltl Boman, replik:
Herr talman!
Eftersom jag är synnerligen påläst i detta ärende vill jag till ltl J-E Mattsson framföra att de hårda orden och upprördheten har nog kommit från majoritetens sida, den majoritet som inte innefattar liberalerna utan landskapsstyrelsepartierna. Jag tycker att vi har varit ytterst snälla och timida från oppositionens sida, och det kommer vi naturligtvis att fortsätta att vara – vi är sådana helt enkelt!
Ltl J-E Mattsson, replik:
Herr talman!
Den upprördhet som jag har hört har inte yttrats av någon av centerns lagtingsgrup. Jag ville poängtera det med anledning av att ltl Boman har utnämnt ltl Fredrik Lindqvist som talesman för vår grupp i denna fråga.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Under diskussionen har ltl Wickström-Johansson, understödd av ltl J-E Mattsson, föreslagit att lagtinget enligt 53 § 2 mom. LO inhämtar nytt betänkande av lagutskottet. Den sakliga behandlingen av ärendet avbryts därför för fattande av beslut om ltl Wickström-Johanssons förslag. Önskar någon yttra sig om förslaget? Ingen begär ordet. Omröstning kommer att verkställas. Den som röstar för fortsatt behandling röstar ja; den som röstar för ltl Wickström-Johanssons förslag om återremiss till lagutskottet röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.
Jag ber ja-röstarna resa sig. Jag ber nej-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Majoritet för nej.
Lagtinget har beslutat att inhämta nytt betänkande i ärendet av lagutskottet.
Ärendets behandling avbryts i avvaktan på det nya betänkandet.
Föredras ärende nr 8:
Landskapsstyrelsens meddelande om målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer. (M nr 3/1999-2000).
Talmanskonferensen har beslutat att fatta beslut om huruvida ärendet remitteras till utskott efter det diskussionen har avslutats. Diskussion.
Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:
Herr talman!
Tillsammans med budgeterna är detta meddelande landskapsstyrelsens redogörelse inför lagtinget för de näringspolitiska ramarna under den kommande sjuårsperioden. Detta är alltså ett dokument som har synnerligen lång och avgörande påverkan på landskapets Ålands möjligheter att bedriva en aktiv och funktionerande näringspolitik inom lantbruk, inom fiske, inom övriga näringar, förutom sjöfarten, inom regionalpolitiken och sysselsättningspolitiken. Detta är måhända det bredaste näringspolitiska dokument som vi kan förelägga lagtinget under en mycket lång period, kanske två mandatperioder.
Meddelandet avser att ge en samlad bild av hur Åland skall delta i de olika programmen. Vår förhoppning är att synpunkterna från lagtinget skall kunna användas av landskapsstyrelsen i de förhandlingar som nu förestår med kommissionen via regeringen i Helsingfors och delvis direkt med kommissionen inför fastställande av programmen och inför landskapsstyrelsens uppgörande av regler för genomförande och verkställigheten av programmen. Naturligtvis kommer den möjligheten att återfinnas i samband med behandlingen av de ordinarie budgeterna, men då är nog gränserna i huvudsak redan dragna i och med dessa programdokument.
Vi har också velat ta med i meddelandet en sammanfattning av den redogörelse som vi har gjort inför kommissionen avseende den verklighet som vi på Åland lever i i dag när det gäller näringslivet och näringsförutsättningarna. Vi skriver i meddelandet att den här beskrivningen kan, om lagtinget så önskar, utgöra underlag för en närings- och regionalpolitisk utvecklingsdebatt i lagtinget, för det är en s.a.s. heltäckande sammanställning av dagsverkligheten.
Meddelandet klargör också att landskapsstyrelsen inte har fria händer att med nationella stöd, landskapsstöd, driva näringspolitik, såvida det inte är godkänt av unionen och anpassat till unionens politik. De synpunkter som häromdagen framfördes här i lagtinget om att man kanske skulle lämna EU-programmen och driva en egen politik är alltså inte möjligt; på grund av vårt medlemskap i Europeiska unionen måste vi alltså lämna in program även på sådant för att få det godkänt, i huvudsak åtminstone. I princip allt som stöder näringslivet är olika former av statsstöd, och delar av det är helt förbjudet att använda sig av, som vi tycker att här på Åland skulle vara väldigt förnuftigt, som t.ex. transportstöden, men de stöden är a priori förbjudna och därför inte möjliga och det är väldigt negativt för genomförandet av en åländsk näringspolitik. Det är alltså viktigt att man går igenom och ser vilka ramar som ges för möjligheterna att på andra sätt ersätta kostnaderna som vi har i näringslivet för transporterna och för olika gränsöverskridande kostnader som uppstår i det sammanhanget.
Vi hade hoppats i landskapsstyrelsen att detta meddelande, som vi lämnade 4 april, skulle ha hunnit behandlas ganska långt inför de förestående förhandlingarna med Europeiska kommissionen, men vi får naturligtvis anpassa oss till tidtabellen i lagtinget och nu i dagens diskussion få en del synpunkter förhoppningsvis och sedan i den vidare behandlingen i lagtinget få ytterligare synpunkter så att vi har mera underlag, särskilt också från oppositionens sida eftersom underlagsmaterial och diskussioner från regeringspartiernas sida har vi möjlighet att få på annat sätt än direkt i alla sammanhang via lagtingsbehandlingen.
Den kommande unionspolitiken under ramen för Agenda 2000 har tidigare redogjorts för till det förra lagtinget 1998 i meddelande nr 1 och där gav man s.a.s. ramarna för det hela och detta är nu ett meddelande om innehållet, som ännu inte är slutligt fastställt men som skall bli det. Vi har haft möjlighet att ha samrådsförfarande med näringsutskottet i alla dessa program och avser ännu att försöka ha det när det gäller den slutliga formuleringen om fiskeristödsprogrammet och Interreg-programmet, det gränsöverskridande samarbetet. Vi hade ett visst samråd med kulturutskottet eftersom mål 3-programmet, kompetensutvecklingsprogrammet, är mycket centralt för den kommande perioden.
Tidtabellen för de olika programmen är olika. En del av dem kommer tyvärr att bli faststlagna först till hösten, vilket är ytterst negativt, särskilt för primärnäringarna, särskilt för jordbruket och fisket, men det är vi inte på Åland till någon del ensamma om utan det gäller i hela unionen att man har den här problematiken, som naturligtvis är helt oacceptabel. Men okej när man nu går in för en sjuårspolitik kunde det tänkas vara acceptabelt att man är lite sen i början. Men när det gäller jordbruket är detta inte sant eftersom programmen ger ett underlag för politiken bara för två år framåt, sedan är det igen öppet; man skall ha en kontrollpunkt och då skall man förhandla igen från Finlands sida med kommissionen om innehållet i programmen. Det är absolut att betrakta som en oacceptabel situation för den här delen av näringslivet.
Vi ger på sidan 4 i tabellen en samlad bild av programmen rubricerad EU-program 2000-2006. På sidan 5 finns den samlade bilden av den ekonomiska verkligheten där man ser fördelningen mellan landskapet, unionen och företagarnas egna insatser. Vi ser att landskapsstyrelsens insatser sammanlagt per år i EU-programmen är betydligt större än vad unionens insatser är, men ändå brukar man i dagligt tal tala om att det är EU-finansierade projekt. Det är det naturligtvis till en mindre del; det är huvudsakligen finansierat på annat sätt. Det finns något undantag som vi ser; miljöstödet är fifty/fifty, startstödet och Interregstödet. För övrigt är det större andelar som landskapsstyrelsen har på sig. Som det framgår också på sidan 5, där vi har velat ge den totala bilden av verkligheten i näringsstödspolitiken för de kommande sju åren, ser vi att landskapsstyrelsen utöver dessa program på knappt 90 miljoner per år ytterligare kan stöda med 30 miljoner primärnäringarna och staten därutöver med 40 miljoner och unionen i CAP-stödet med 10 miljoner. Sammanlagt blir det alltså 150 miljoner, som innehåller en fjärdedel av finansieringen i fråga från unionens sida.
Jag skall bara kort ännu hänvisa till sammanställningen av dagens näringsliv i landskapet och de problem det innebär. Det är kända siffror för oss alla så jag behöver inte upprepa sjöfartens närmast extrema betydelse och som nu successivt antagligen kommer att nedgå i absoluta tal, vilket gör att vi måste kunna ha möjlighet att driva en politik att få flera ben att stå på för vårt näringsliv så att välfärden inte skall naggas i kanterna i landskapet, vilket annars blir fallet.
På sidan 8 finns det några intressanta bitar i redovisningen som inte ofta kommer fram i den allmänna debatten. När vi ser den totala andelen av sysselsättningen på Åland ser vi att 75 procent av sysselsättningen sammanlagt ungefär är inom tjänstesektorn och bara 25 procent inom varuproduktionssektorn: primärnäringar, industri och byggverksamhet. Denna fördelning med 75 procent tjänsteproduktion, inklusive offentlig sektor, är skäl att hålla i minnet när man utvecklar näringslivet överhuvudtaget på Åland, att också tjänstesektorn måste ingå likaväl som varuproduktionssektorn i politiken.
Det andra intressanta i den tabellen tycker jag ändå att är skärgårdens näringsliv, där det väldigt tydligt syns ännu sysselsättningen 21,1 procent inom primärnäringarna; i vissa kommuner i skärgården är det ännu mycket mera, så där har man antagligen att se fram emot strukturrationaliseringar i näringslivet som kan vara ganska förödande och betungande för kommunerna. Vi ser också att samfärdseln är klart störst just i skärgården och då är det inte specifikt våra skärgårdsfärjor som står för den sysselsättningen utan det är faktiskt den kommersiella sjöfarten. Vi ser också att offentlig sektor har sämre sysselsättning i skärgården men kanske inte så mycket som man i allmänhet tror, utan vi ligger på 26,2 procent inom offentlig sektor i skärgården mot 33,8 procent på hela Åland.
Vi ser också på sidan 12 tabellen om Sysselsättning per närinsggren enligt arbetsplatserna lokalisering 1997; arbetsplatsernas fördelning är ett problem för oss och särskilt ett regionalpolitiskt problem, dvs. att arbetsplatserna är så centraliserade i landskapet som det framgår av den tabellen, när nästan 60 procent av befolkningen bor i mål 2-regionområdet, på landsbygden och i skärgården, så är det bara 31 procent av arbetsplatserna som finns där – varannan arbetsplats för landsbygdens folk är i staden. Detta är också en lite ljugande bild eftersom centralortsområdet i dag är så mycket mera än staden, dit man pendlar. Det är alltså en del av Lemland och det är en del av Jomala; man kan t.o.m. utsträcka det till Godby-axeln när man talar om centraliseringen som har skett på Åland. Centraliseringen har dessvärre varit särskilt stark under nittiotalet.
Detta är en av de regionalpolitiska utmaningarna som vi skall använda programmen till för att decentralisera också arbetsplatserna, där pendlandet är miljömässigt och samhällsekonomiskt negativt. Ofta är det nödvändigt men det är någonting som vi borde motverka i vår politik. Programmen borde då h jälpa oss i det arbetet.
Jag skall inte förlänga debatten mera. Jag kunde rimligen säga någonting kort om statsstöden. Alla är naturligtvis medvetna om att när det gäller stödkartan är Mariehamn exkluderad från den; däremot får vi ge fortsatt investeringsbidrag för mervärdesproducerande produktion i Mariehamn också, alltså inom tjänste- och varusektorn till små- och medelstora företag, och vi har inte större företag än små och medelstora, så detta inkluderar också mikroföretag. Det är en möjlighet som inte har försämrats.
Fiskeriprogrammet på sidan 18 och framåt är mycket intressant. Det är en näring som är väldigt beroende av samhällsstöd för att kunna fortleva. Vi ser på tabellen på sidan 18 det närmast extrema beroende som vår fiskförädlingsindustri har av den odlade regnbågen. Strömmingen är ett litet viktigt komplement till det, men tyvärr alltför liten. Laxen har nästan försvunnit i vår förädling. Siken är den enda som har ökat. Abborre och gös har hållit sig vid lag ungefär. Det är ett väldigt problem hur vi skall kunna fortsätta att ha en lönsam fiskförädlingsindustri i landskapet och kanske också en utvecklad fiskförädlingsindustri. Vi är omgivna av vatten och har produktionsfaktorerna liggande ikring oss och kan inte riktigt bra utnyttja dem utan att använda sig av extremt höga samhällsstöd. T.ex. när det gäller havsfiskeflottan har vi nästan blivit utkonkurrerade av Finland inom den sektorn genom att våra företagare inte har satsat på funktionellt tonnage som kan gå ut i princip alla väder och som på ett kvalitativt sätt kan ta hand om den råvara man drar upp ur sjön. Därmed kan inte vår fiskindustri dra nytta av vår egen premsumtiva fiskeflotta alls i tillräcklig omfattning.
Jag tror att man nog kan öka uttaget av fjällfisk i de kustnära vattnen och de inre vattnen, men det fordrar i inledningsskedet ganska stora samhällsinsatser för att. få ”barnkamrarna”, reproduktionen, att fungera väl och också sedan fiskarna att verkligen fiska upp fisken och leverera den till handel och till förädling. Det här är alltså stora utmaningar.
När det gäller det regionalpolitiska mål 2-programmet är det indelat i fyra sektorer som alla ges samma finansieringsförutsättningar: företagsutveckling och rådgivning som punkt 1, skärgårdsutvecklingen som en egen fjärdedel - det är viktigt att framhålla – informationssamhället, IT-samhället, som är en egen fjärdedel samt miljöanpassning i näringslivoch samhälle, som är en egen fjärdedel. Detta är ganska stora program och det är viktiga satsningar som görs.
När det gäller kompetensutvecklingsprogrammet ser vi på sidan 25 att det är indelat i tre huvudområden: system för kompetenshöjningen på 16 miljoner, utbildningsinsatserna inom arbetslivet – Life long learning – som är den stora delen, hälften och sedan arbetsmarknadsintegrering, som är en lite konstig rubrik, men det framgår av texten i detalj vad det är.
Jag skall inte säga mera om Interreg III för skärgården och Interreg III för Östersjön.
När det gäller lantbrukets del är de två stora delarna miljöstödet, som innehåller ett basstöd och ett specialstöd och där ser vi den ganska starka satsningen på ekologisk produktion, specialisering och animalieproduktion, som är ett enormt problem på Åland att få att fungera. Dessa program gör ytterligare begränsningar, unionens politik ger ytterligare begränsning vad avser möjligheterna att hålla djur för köttproduktion och mjölkproduktion på Åland. Det är ett väldigt pusslande att få det här att fungera och det är delvis oöverstigliga hinder. Målsättningen för landskapsstyrelsen är att övergå till integrerad produktion och ekologisk produktion mer och mer och vi har nyligen sammanställt ett färdigt program för det, förutom att det har funnits tidigare program också, så det jobbas hårt på den biten, men det är en långsiktig åtgärd, det är ingenting som kan ske väldigt snabbt över några år utan det är ett långsiktigt arbete som fordrar ganska stora samhällsinsatser.
LFA-stödet har vi diskuterat ganska långt i samband med tilläggsbudgeten, så det finns relativt kort redogjort för det.
Herr talman!
Utöver dessa texter här i meddelandet finns naturligtvis de fullständiga porgrammen, som har relaterats för och delvis levererats, i den mån de har varit färdiga, till vederbörande utskott, så jag förstår att lagtingsledamöter som vill gå på djupet i de här frågorna absolut måste ha tillgång till de programmen, och det finns alltså tillgång till dem så det är inget problem. Det sista programmet, Interreg III: det gränsöverskridande programmet, som går ner fattar regeringen i Stockholm, regeringen i Helsingfors och ”regeringen” på Åland samtidiga likalydande beslut om och skickar ner det till Bryssel. Där har vi faktiskt haft förmånen att fungera som beredande instans inför regeringen i Stockholm och regeringen i Helsingfors samt deras behandlingar, så det är en god åländsk touch på Interreg-programmet avseende skärgården.
Ltl Harry Eriksson, replik:
Herr talman!
Det var mycket vackra ord och det står mycket vackert i programmet, men att genomföra det i verkligheten är nog en helt annan sak. När det gäller fisket ser det mest mörkt ut av allting, för det är ett faktum att vi har två havsfiskebåtar kvar som fiskar strömming. Kanske vi har två inomskärstrålare som drar någon gång också. Så har vi ett par torskfiskebåtar nere vid Öland. Problemet är inte båtarna, utan problemet är att det inte finns folk som vill, unga människor, som vill fortsätta med fisket och det är mycket svårt att göra något åt det. Det är inte så attraktivt. Visserligen talade landskapsstyrelseledamoten Jansson om att vi blir utkonkurrerade av finska båtar som är mycket större och modernare, men de håller också på att få ett stort problem, nämligen att det inte finns tillräckligt med fisk med tanke på de enorma mängder de behöver för att överleva genom att de är så dyra. Om det lilla fjällfisket inomskärs kan bli av betydelse är jag väldigt glad, men några många fasta arbetsplatser blir det inte. Jag tror fortfarande att den här delen av Åland måste vara väldigt bred och se på alla möjligheter samt vara väldigt egoistisk i sin litenhet, att vi måste få ta hand om det vi kan göra i stället för att fara bort och söka arbetsplatser, för då blir det ytterligare fart på glesbygdens avbefolkning, som nu har stått ganska stilla ett tag, men det ser illa ut på många områden.
Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
Jag håller med om ledamoten Harry Erikssons problembeskrivning att programmen ger en bas. De ger också alltför stora begränsningar inom många sektorer inom vårt näringslivsutveckling, men det är den verklighet vi har att leva med och sedan blir genomförandet ytterst svårt för att få det att fungera inom åtskilliga delar av näringssektorerna.
Jag håller också med om situationen inom havsfiskeflottan, att generationsväxlingen på Åland har inte klarats av. Det är på grund av, precis som ltl Harry Eriksson sade, brist på entreprenörer. Det skulle vara väldigt viktigt att vi också inom fisket tvättar bort denna alldeles svarta bild av förutsättningarna, för den är inte helt och hållet så, utan de som har håg till fisket borde fås faktiskt att bli intresserade att ställa upp som entreprenörer. Det går inte att beställa nya trålfiskebåtar för 40 miljoner mark, man får aldrig någon lönsamhet i dem, men däremot måste det finnas möjlighet att fiska med större trålfiskebåtar än dem vi har i dag. Det finns ännu åtminstone fisk i vattnena för våra fiskare att dra upp och det skulle vara nödvändigt också för vår förädlingsindustri att betydligt mera strömming skulle landas i landskapet.
Ltl Harry Eriksson, replik:
Herr talman!
Jag vill inte heller svartmåla allting, men man är tvungen att se fakta. Det finns dock ibland några nya entusiaster och även yngre som vill börja inom olika branscher. Det är så ytterst viktigt att det måste sägas gång på gång, att ta vara på de få eldsjälar som finns och som fortsättningsvis vill försöka, särskilt de unga som kommer. Det måste landskapsstyrelsen alltid tänka på. Det uppmuntrar också om det går bra för någon och den åländska avundsjukan i sig är en enormt fin drivkraft, för går det bra för någon så vill andra göra likadant!
Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
Ja, det är riktigt, att det måste landskapsstyrelsen alltid tänka på! – men också lagtinget, också kommunerna, också företagens organisationer. Man kan säga att så där genomgående har det varit en uppgivenhet när det gäller särskilt havsfisket under en längre följd av år. Riktigt underlag för en sådan uppgivenhet finns inte i fortsättningen, tycker jag åtminstone.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Erland:
Herr talman!
Europeiska unionen stöder regionerna på många olika sätt. Genom strukturfonderna bekämpar den arbetslöshet och stöder yrkesutbildning. Vidare stöder unionen utvecklingen av landsbygden och deltar i finansieringen av forskning och utbytesprogram för ungdomar. EU deltar också i planeringen och anläggningen av framtidens stora kommunikationsleder, även miljövården främjas på många sätt, t.ex. genom jordbrukspolitiken. Allt detta sker på regional nivå, nära medborgarna och i deras tjänst. Europeiska unionens regional- och strukturpolitik bygger på förslag som kommissionen lägger fram efter brett samråd med olika grupper osv. Detta är ett citat från en broschyr som heter Regionernas Europa – Åland, som redogör för stödet. Det där låter väldigt bra, men är det någon som känner igen sig i verkligheten? Det breda stödet ute i bygderna för en regional- och strukturpolitik, som skulle leda till att vi har ett spritt boende och ett livligt företagande i en miljövänlig lokal by osv.? Verkligehten är en annan och det är det som vi kanske borde diskutera här.
Jag skall ställa några frågor till landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson. För det första uppfattade jag det så som att det var bråttom med behandlingen. För det andra har jag försökt gå igenom programmet och tycker att det finns mycket intressanta redogörelser och statistik, där det finns väldigt mycket att analysera, men jag skulle vilja fråga: Vad är det för valmöjligheter, vad är det för strategiska överväganden som landskapsstyrelsen har gjort i det här? När jag har läst har jag sett samma dokument som jag ser på Internet från andra regioner och länder i Norden, att det finns en förordning om strukturfonderna, denna förordning skrivs ner i olika nationella och regionala dokument och trots alla dessa fina syften och höga ambitioner får man en känsla av att det här är ändå det som näringspolitiken egentligen handlar om. Min fråga var för det första hur bråttom är det med detta och sedan i vilken utsträckning är det här en teknisk redogörelse? Det är alltså ingen kritik, men poängen är: Vad har vi egentligen för handlingsramar? Det är klart att skulle man ta en strategisk utgångspunkt från Åland när det gäller näringarna och den här bilden är det två saker som jag skulle rikta in mig på. Det ena är kust – kostnadsutjämningsstöd, som inkluderar många olika former av regional utjämning inom regionen. Det är där EU s.a.s. missar att man måste fullfölja politiken ända ner till kommunal nivå, sockennivå, kan vi säga på Åland. Det andra är naturligtvis transporterna, där vi egentligen, från början i alla fall till den del liberalerna tog initiativ när det gäller skatteundantaget, ville ha det som ett regionalt transportstöd, dvs. när skattefriheten försvinner eller blir mindre betydelsefull skall vi kunna hävda att protokoll 2 var till för att transporterna som sådana skulle stödas för regionen.
Kanske landskapsstyrelseledamoten noterar här att jag sonderar för en bordläggning därför att det är en så pass viktig fråga som borde diskuteras i samband med tilläggsbudgeten som kommer upp här i vecka 20.
Jag skall i alla fall ta upp några saker här. En näringspolitisk debatt borde föras med ett lite bredare underlag; jag ser det ungefär så här att vi har den samhällsekonomiska problematiken. Det första är att vi har ett högt inflöde av medel i den offentliga sektorn och vi har ett problem att fördela det mellan landskapet, mellan kommunerna och privatpersoner för att få en balanserad utveckling på lång sikt. Det andra är näringspolitiska strategier och där har vi nu, tydligen ett vägval i näringspolitiken, därför att landskapsstyrelsen allt mer och mer går in för att man skall återgå till bidrag; i tilläggsbudgeten har vi stora bidrag till energisektorn, vi har bidrag till kontorsbyggande i Mariehamn, vi har bidrag till riskkapital osv., så vi är inne på sextiotalets och sjuttiotalets politik, som vi en tid försökte komma ifrån, där den majoritet som kallar sig borgerlig bedriver en ålderdomlig nästan socialistisk politik. Där har vi strategin för näringspolitiken framöver. Sedan kommer vi till det tredje: det är EU:s ramprogram, där har vi pengar från EU. Vi har ganska strikta kriterier och där tror jag problemet är: hur skall vi kunna föra ut informationen till dem som har möjlighet att söka pengarna och hur skall vi hjälpa till att göra projektansökningar, att få in detta på rätt bog? Då har vi sådana saker som näringslivsutvecklarna i kommunerna som kan ha en viktig roll. Vi har också möjlighet att utnyttja de organisationer som finns på Åland. Företagarföreningen och handelskammaren, som har spelat en viktig roll tidigare och som jag har tänkt mig att skulle fortsätta att spela en viktig roll som förmedlare mellan det offentliga och näringslivet. Jag har fått det intrycket och t.o.m .sådana signaler att landskapsstyrelsen vill själv ta över en hel del av detta, dvs. centralisera informationen och rådgivningen.
När det gäller EU-programmen är det alltså viktigt att informera och aktivera för att man skall kunna utnyttja dem. Vad man än tycker om EU-stöden, så när de finns skall de utnyttjas.
Det som jag saknar i programmet just när det gäller EU-stöden är de olika programmen och jag undrar varför Liederprogrammet för glesbygden inte finns med i den åländska politiken. Det andra jag saknar, med hänvisning till landskapsstyrelsens äskande i budget, om tio miljoner till riskkapital, där man också i ett brev har gått ut till Ålands Utvecklings Ab:s intressenter, olika banker och försäkringsbolag och säger att man har tänkt sig att satsa flera tiotalsmiljoner i ytterligare riskkapital. Vad är det för strategi som ligger bakom detta? I EU finns det ett program som heter Asap, Amstersdams speciella handlingsprogram, där kommissionen via Europeiska investeringsbanken har anslagit stora belopp för riskkapital, särskilt inriktade på företag under 100 anställda, ett minibelopp på 120.000 mark och där de förmedlas via regionala, nationella och lokala enheter. I Finland skulle jag tro att det är handels- och industriministeriet; i Sverige är det Sveriges exportkredit, medan på Åland har jag aldrig hört talas om att det skulle finnas någon enhet för detta. Dessa riskkrediter genomgår en mycket kvalificerad bedömningsprocess och där har vi just frågan om vilken strategi landskapsstyrelsen har när man går ut med 10 miljoner i riskkapital utan någon strategi vad jag har kunnat utröna och där man utlovar flera tiotals miljoner ytterligare i kapital, från de egna pengarna, när det å andra sidan kommer från EU i en mycket kvalificerad och genomtänkt strategi motsvarande riskkapital. Har vi verkligen så bra ekonomi på lång sikt att vi kan låta kulorna rulla, som det heter?
Herr talman!
Jag tycker att det här dokumentet skulle kunna vara en viktig del i en näringspolitisk debatt, men det räcker inte till. Det är alltså ett underlag som behöver kompletteras. Om vi då här tänker oss en bordläggning till vecka 20, finns det då möjligheter för landskapsstyrelsen att lite mera utförligt ta fram de övergripande strategierna eller förväntar man sig att lagtinget utifrån det här skall ge vägkost åt landskapsstyrelsen? Jag förmodar att det kan vi naturligtvis göra i en debatt, men landskapsstyrelsen har väl ändå större resurser att komma till lagtinget med ett dokument. Alternativet är då att meddelandet går till utskottsbehandling och då får förmodligen näringsutskottet och kulturutskottet på utbildningssidan göra ett grundläggande arbete, men då går tiden och det kan knappast bli aktuellt förrän i höst, så jag återkommer till min ursprungliga fråga om behandlingsordningen och vad innebär just det här dokumentet för valmöjligheter, vad har landskapsstyrelsen gjort för överväganden?
Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:
Herr talman!
Jag skall svara på ltl Erlands frågor och jag skall kommentera hans avslutande kommentarer också. När det gäller tidtabellen är det så att flera av programmen nu är under förhandling mellan Finland, Åland och kommissionen. Det gäller miljöstöden, LFA-stöden och startstöden, alltså allt som har med lantbruket att göra. Om fiskeristrukturplanen har ännu inte inletts förhandlingar, så där har vi lite mera tid. De torde komma ihåg här i medlet av maj och i början på juni. När det gäller mål 2-programmen, det regionalpolitiska programmet och kompetenshöjningsprogrammet mål 3, så är de också under förhandlingsskede nu. När det gäller Interreg-programmen kommer de senare, troligen först under hösten till överläggningar inför det fastställande som skall ske i unionen, vilket till någon del kan komma före EU-semestrarna, men tyvärr blir nog de flesta besluten tagna i september-oktober. Men förhandlingarna kommer i huvudsak att ske nu före midsommar och i huvudsak också, eftersom de pågår redan då, inom april-maj. Därav får man bedöma brådskan, att vissa saker är mera bråttom än andra.
När det gäller den stora frågan om landskapsstyrelsens totala långsiktiga näringsprogram finns detta redogjort för noggrant i landskapsstyrelsens handlingsprogram och har också i budgeten för år 2000, från den gamla landskapsstyrelsens sida, redogjorts noga för och det har väl inte blivit så många förändringar i den nya landskapsstyrelsen, men de förändringar som har blivit är redogjorda för i tilläggsbudgeten, som ligger i lagtingets finansutskott.
EU:s regelverk och Finlands förhandlingsresultat ger starka begränsningar för näringspolitiken, ja. Det är riktigt som ltl Erland konstaterar. Men man kan säga att det utgående från förhandlingsresultatet i inledningsskedet ger taket för våra möjligheter att med stödpolitik förbättra företagsförhållandena i landskapet. Nog ger programmen, såsom de är utformade, ganska hyfsat handlingsutrymme för landskapsstyrelsen, särskilt vad gäller regionalpolitiken, men också delvis näringsutvecklingspolitiken och sysselsättningspolitiken. Det måste man nog säga. Därför är det väldigt viktigt för landsbygdens och skärgårdens utveckling att diskutera innehållet i programmen och de prioriteringar som man avser att göra framöver i sammanhanget. Också den tyngdpunkt i förhandlingarna med kommissionen som landskapsstyrelsen har orsak att ägna sig åt utgående från lagtingets uppfattning vore värdefull att få ta del av.
När det gäller skatteundantagets användning i framtiden i vår regionalpolitik, om vi bortser från taxfree-försäljningen, är skatteinstrumentet naturligtvis intressant näringspolitiskt om det kunde utnyttjas i den åländska regional- och näringspolitiken. Tillsvidare har vi inte haft några möjligheter till det genom att regering och riksdag kontinuerligt säger att skattepolitiken i landet skall vara lika överallt – några särskilda förmåner eller Ålandsförmåner får icke förekomma. Problemen med att använda skatteundantaget, att göra program för hur man skall använda skatteundantaget i framtiden är inte alldeles enkelt, eftersom vi inte själva har styrinstrumenten i vår hand.
När det gäller det efterlysta bredare underlaget för en näringspoiltisk diskussion i lagtinget tycker jag ändå, när vi samlar ihop programmen och lägger dem i en hög och det blir en hög som är en halv meter hög nästan – kanske 25 centimeter – så är det nästan för mycket material! Det kan då kritiseras med att det är för allmänt hållet, att det inte innehåller de specifika åländska regelverken. Jo, det gör det delvis och delvis innehåller det det som är så viktigt: Vilka begränsningar sätter unionspolitiken på vår näringspolitik och hur tar vi ställning till det? Vad försöker vi göra för att komma runt eller för att utnyttja de möjligheter som finns? Detta redogörs för i bunten på 25 centimeters höjd som får betraktas som ett sidodokument till detta dokument, som blott innehåller en sammanställning, en någorlunda kortfattad redogörelse över den totala bilden.
Ltl Erland avslutade med ett mera politiskt inlägg om landskapsstyrelsens bristande och felaktiga näringspolitik, och det kanske jag inte skall kommentera så hemskt mycket, men det är inte sant att den här landskapsstyrelsen strävar efter återgång till mera bidrag. Det kom två exempel: att vi skulle ge bidrag till kontorsbyggnader i Mariehamn. Det är ingenting som jag känner till att finns överhuvudtaget i tilläggsbudgeten; det finns en rad om att ett sådant projekt är på gång, men de tilläggspengar som finns i budgeten är inte alls avsedda för det och det är finansutskottet informerad om, också lagtinget tidigare. Det är inte sant och meningen är att kontorsbyggnader i Mariehamn skall självfinansiera sig, de skall alltså genom hyror vara självfinansierade bolag. Ålands Industrihus är ett exempel på det. Norra Ålands Industrihus verkar inte i Mariehamn, men det är också självfinansierat.
Att sedan eventuellt 40 procent stöd från kansliavdelningen för en mobil flistugg skulle användas som bevis för att den här landskapsstyrelsen vill återgå till bidragssamhället tycker jag att inte var riktigt korrekt.
Nej, den här landskapsstyrelsens näringspolitik innehåller mindre bidrag än tidigare och det kommer bokslutet för år 2000 att visa. Den som inte tror på det kan läsa bokslutet för år 2000 när det kommer, så har man svart på vitt att så gick det! Redan nu kan vi gå in i näringsavdelningen och jämföra bidragen med de tidigare åren. Vi har en kraftig nedgång i bidragbeviljningen på näringsavdelningen. Så är det! Det är alltså inte sant att vi skulle gå mot mera bidrag utan det är sant att vi går mot mindre bidrag.
När det gäller att stöda näringsutvecklingen har vi ungefär 30 tjänster i allmänt näringsfrämjande verksamhet och 30 tjänster i jordbruksfrämjande verksamhet som ligger utanför landskapsstyrelsen och som aktivt till stor del har förts ut från landskapsstyrelsen. Den processen fortsätter vi med, att föra ut särskilt rådgivningen från landskapsstyrelsen – precis mot vad ltl Erland hade hört någonstans att skulle vara fallet! Vi har alltså inget återförande av rådgivningstjänster till landskapsstyrelsen utan tvärtom fortsätter vi på att försöka få ut dem. Vad vi däremot har begärt från alla organisationer, både på primärproduktionssidan och allmänna företagssidan, är att för de pengar de får av skattebetalarna skall de redovisa ett resultat av sitt arbete. Vad gör de för de 100.000 markor eller de miljoner som vi ger för att de skall utföra rådgivningstjänster, utbildningstjänster, näringsfrämjande uppgifter? Detta har företagsorganisationerna genomgående mottagit mycket positivt. Man tycker inte att det är bra med den här typen av generella stöd för ofta administrativa kostnader osv. Det är någonting som medlemmarna själva betalar, men däremot när det åländska näringslivet skall utvecklas, alla till fromma, och när åländska regionalpolitiken skall utvecklas är det bra att man då får föreslå för landskapsstyrelsen att nu utför vi det här uppdraget åt skattebetalarna och så får vi betalt för det. Det är den linje vi väljer. Antalet tjänster, uppemot 60 stycken, som helt eller delvis finansieras av landskapsstyrelsen, i organisationer, på landsbygdscentrum, ute i skärgårdskommunerna osv. är det avsikten att bibehålla och att ytterligare flytta ut rådgivningsverksamhet från landskapsstyrelsens sida så att vi mera, såsom regeringar och ministerier normalt, kan syssla med huvudsakligen myndighetsutövning. Men vår näringsfrämjande politik är naturligtvis mycket central i detta sammanhang och vill också utnyttja personerna och organisationerna som jobbar utanför huset för den politiken så långt som möjligt. Vi fortsätter alltså decentraliseringen av näringsutvecklingstjänsterna.
När det gäller detaljfrågan om Leader-programmet har vi noggrant gått igenom det. Skärgårdskom-munerna har redan en önskan om att vi skulle gå in i Leader-programmet, men det visade sig att det blev ett så väldigt litet EU-program att administrationskostnaderna för implementeringen av det, för genomförandet av det, alldeles särskilt för kontrollen av det, skulle överstiga unionens stöd inom ramen för Leader. Då inser naturligtvis var och en att varför skulle vi behöva det. Vi har alltså åtgärder i ganska stora mängder som väl täcker in det som Leader-programmet i sin litenhet kunde hjälpa oss med. Det var svaret på den frågan.
När det gäller riskkapitalsstrategin förstår jag inte överhuvudtaget resonemanget. Herr talman, med förlov sagt, hör det väl inte till detta ärende, utan till den budget som ligger i finansutskottet, men tanken är alltså att kunna utnyttja riskkapitalkunskapen i det finska Tekes, i det svenska Nutek; vi avser att med båda göra samarbetsavtal, också med rena riskkapitalföretag utanför Åland. Finns det inom unionen och inom Nordiska investeringsbanken intresse för detta är det också sådant som vi gör avtal om, men vad vet nu dessa stora elefanter om förhållandena på Kökar, i Sottunga och ute på holmarna här, utan nog är den lokala bedömningen också mycket central. Tanken är att Ålands Utvecklings Ab skall utvecklas – för att kort gå in på det. Det finns det inga andra riskkapitalleverantörer i det åländska samhället och utanför Åland än landskapsstyrelsen. Om det finns efterfrågan på ett antal tio miljoner för att starta intressanta företag inom den maritima konsultingbranschen, inom högteknologibranschen och inom IT-branschen, för att nu nämna de mest progressiva branscherna i dag, så tror jag att det är bra om vi har ett sådant kapital tillgängligt som vi går in med för att gå ut så fort som möjligt, när företagarna själva vill överta ägandet. Strategin och meningen är inte att förlora pengar. Detta är alltså inget bidragssystem utan det är ett sätt att stöda allt fler och fler entreprenörer, som vi har lite för få av i vårt samhälle.
Ltl Erland:
Herr talman!
Jag ställde två frågor till landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson. Det var tidpunkten för behandlingen, om det var brådskande och den andra frågan gällde de strategiska överväganden man har gjort när man har tagit fram ramprogrammen. Jag fick många svar på frågor som jag inte hade ställt och det är säkert intressant, men jag skulle ändå vilja föreslå att detta ärende bordläggs till onsdagen den 17 maj detta år.
Det var några intressanta saker som jag skall kommentera inför den debatten. Det var mycket som inte finns med i underlaget som kanske kunde dokumenteras fram till den tidpunkten. Ledamoten Jansson sade att när det gäller riskkapital är strategin att inte förlora pengar. Jag tror inte att lagtinget motsätter sig det, men det är väl ändå en lite tunn strategi när man går in med 10 miljoner i första skedet och sedan flera tiotals miljoner i andra skedet. Riskkapital har man inte med strategin att inte förlora pengar att göra; i strategin att inte förlora pengar går man in med kapital där det finns säkerhet; i försäkringsbranschen och i bankerna så satsar man på fastigheterna, och det kanske landskapsstyrelsen kunde göra. Meningen med riskkapital är att man skall stöda satsningar som är lite djärva, lite vågade, där det finns förutsättningar att tjäna pengar, men där det också finns en kalkylerad risk att förlora pengarna. Det viktiga med riskkapital är att man utnyttjar den kompetens som finns. Det finns alltså de som har en viss begåvning att göra affärer och förmera kapitalet, som det heter. Nu säger landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, att det finns ingen annan än landskapsstyrelsen som kan ställa upp med riskkapital och alternativet skulle vara ”de stora elefanterna” i Bryssel och på den europeiska kontintenten som inte känner till lokala förhållanden på Kökar! EU-riskkapitalfonderna via investeringsbanken går via lokala representanter. Men jag tror att om vi anknyter till bidragsdiskussionen tidigare, så visar det här precis vad det handlar om, nämligen att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson och landskapsstyrelsen har glömt den absolut viktigaste komponenten i näringspolitiken, till 95-99 procent! Vad kan detta vara? Bidrag, lån, riskkapital, nej, det är de privata intressenterna. Det är de som har ett intresse av att göra affärer, att skapa någonting. Det är deras förmåga vårt näringsliv bygger på. Det är de som kan ställa upp med riskkapital. Tycker man att riskkapitalmarknaden inte fungerar skall landskapsstyrelsen se sig om och se: vad beror det på. Är det lagstiftning, krångliga regler, är det byråkrati, tar inte bankerna sitt ansvar, tar inte försäkringsbolaget sitt ansvar? Har vi inte tillräckligt med privata företagare som vill bo på Åland? Har vi inte tillräckligt bra utbildning? Har vi inte tillräckligt bra bostäder? Har vi inte barnomsorg så att företagarna trivs här? Är det miljön det är fel på? Vi kan konstatera att vi har alla möjligheter att bedriva en näringspolitik som gör det intressant för privatkapitalet att ta risker. Det ser vi exempel på hela tiden. Rederierna, IT-bolagen osv. Det är klart att ingen företagare säger nej om landskapsstyrelsen sätter till 10 miljoner i riskkapital och sedan sätter ytterligare flertals tio miljoner, om de får en del av bidraget. Men de flesta inser, att det är inte det här affärslivet handlar om, det är inte så här som näringspolitiken skall bedrivas, utan det är de personer som gör bedömningarna och det finns säkert någon riskkapitalist också på Kökar, även om det kanske är i mindre skala, som vet hur förhållandena är där och då kan landskapsstyrelsen komma in och underlätta, stöda, samordna, men kapitalet, där strategin är att man inte skall bli av med pengarna, det kapitalet skal användas på ett säkrare sätt och inte för risker.
Herr talman!
Jag skall inte förlänga debatten. Jag tror att mycket av detta handlar om att försöka se vad som är det absolut viktigaste i en näringspolitisk strategi och har man 25 centimeter med handlingar och ca en och en halv sida i handlingsprogrammet, skrivningar i budgeten, så är det kanske inte det det handlar om, det är inte i detaljerna som strategin ligger, utan i det viktiga övervägandet att den offentliga sektorns roll måste vara klar och drivkraften som finns hos enskilda personer är motorn i utvecklingen på Åland. Och kan landskapsstyrelsen vara med och smörja lite, så är det säkert bra, men när man går in och skall bedöma var stöden skall användas, hur de skall användas, hur det skall regleras och man bygger ut apparaten, även om den decentraliseras till viss del, tror jag att det är viktigt att vi diskuterar detta och jag ser fram emot en bordläggning av ärendet till 17 maj.
Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:
Herr talman!
Inte är det lätt att delta i debatter i lagtinget. Det har det väl aldrig varit, men hur man nu kan vrida till saker och ting till alldeles oigenkännlighet har jag väldigt svårt att acceptera och förstå. Landskapsstyrelsens strategi har jag så klart framhållit när det gäller detta med riskkapital: att det är att stöda entreprenörers goda idéer, där de inte stöds tillräckligt på annat sätt. De flesta entreprenörer kan själva skaffa fram kapital och det finns sådana som är intresserade att ställa upp med kapital. Där skall inte samhället komma in i bilden. Men sedan finns det ett antal fall också bland stora investorer, där man även vill ha ytterligare riskkapital med som inte finns att ragga upp på marknaden eftersom risken är så stor. Strategin är alltså inte att förlora pengar, men man kan ibland kanske förlora någon peng för att förhoppningsvis senare vinna när man går ur företag och värdet har stigit i dem och så täcker man de förlusterna, men det är inte alldeles säkert att man kan göra det helt och fullt ut. Vi har ingående diskuterat med alla Ålands bankchefer och försäkringsbolagschefer och de större investorerna i landskapet, och alla är överens om att detta är en klok strategi för utveckling av nytt åländskt näringsliv, innovativa satsningar hos nya entreprenörer och gamla entreprenörer. Själva vill investorerna, bankerna och försäkringsbolagen, gärna ha en avkastning på sitt kapital som överstiger 10 procent redan från första åren. Det gäller inte riktigt alla, men det finns undantag där man själv är beredd att gå in och nöja sig med lite mindre. Det här är ganska enkel ekonomi, inte sant, ltl Erland?
Lyckligtvis är det så att kanske bara 20 procent av företagen utanför primärnäringssektorn är inte alls inblandade med samhällspolitiken utan de sköter själva sina företag. Förhoppningsvis skall det bli en ännu större procent än denna 80 procent som sköter sig själv i framtiden. Men ibland kan det finnas skäl för samhället att gå in och hjälpa entreprenörer utan egen kapitalbas, sådana som inte heller får andra investorer med sig. Ltl Erland har varit inblandad i några sådana försök. Man måste också vara beredd att förlora, men man måste vara beredd att satsa för att vinna och för att utveckla det åländska näringslivet. Det är bra om vi inte alls behöver använda den här typen av pengar – det vore det bästa – men jag tror att skatteundantagets minskade betydelse för den åländska basstrukturen framöver kommer att kräva att vi får fler och fler ben att stå på. Då måste vi skattebetalare antagligen i marginalerna vara med också och stötta och hjälpa till. Men det är klart att om företagarna själva har resurser och själva ställer upp med pengarna, så behövs inte skattebetalarnas pengar, det är fullständigt klart!
Ltl Erland, replik:
Herr talman!
De satsningar på riskkapital som landskapsstyrelsen har gjort tidigare på den tiden jag var med, så var mycket begränsade till visst aktiekapital och det var alltid så att det var en stor majoritet av andra finansiärer som skulle vara med. Jag håller med om att detta är enkel ekonomi, men det är i alla fall också enkelt rent politiskt därför att vi har olika åsikter. Ledamoten Roger Jansson säger att en del vill ha ytterligare riskkapital och det finns inte att få på marknaden för att risken är för stor. Om risken är för stor och marknaden bedömer att risken är för stor, skall då landskapsstyrelsen också sätta sig över marknaden och säga att marknaden har fel! Det är inte min ideologi, utan min ideologi är att marknaden kan ha fel för att marknaden inte fungerar och då kan man behöva informera, samordna, ta bort hinder, som skattegränsen, och se till att marknaden fungerar bättre. I stället för att satsa riskkapital så ger man garantier åt de privata entreprenörerna, som satsar riskkapital, då hjälper samhället till att ta lite av stötarna och kan också vinna på det. Här är det alltså fråga om strategin att inte förlora pengar men ändå skall man gå in när någon företagare har tömt ut alla sina möjligheter, disktuera med experterna på banken, diskutera med andra företag och företagare och entreprenörer, då kommer landskapsstyrelsen in. Vad finns det då för kompetens? Det finns naturligtvis ingen särkild politisk kompetens som gör att man är lämpad att göra affärer, och jag menar att man måste se på vilken strategi man har, vilka metoder man skall använda, om man skall utveckla den här typen av riskkapital. Att man har rådgivare inom jordbruk och fiske, det kan jag förstå, för där finns en särskild kompetens och ett behov, men att landskapsstyrelsen nu går in på ett nytt område med riskkapital är åtminstone mot mina principer.
Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:
Herr talman!
När jag sade att privata investorer tycker att risken blir för stor betyder det att inte tycker att avkastningen är säkrad tillräckligt snabbt i tillräckligt stora procenttal. Det är lättare att ligga på börsen. Det är lättare att satsa på någonting annat, låta bli att satsa i innovationer. På det sättet bedömer man att risken för stor. Man bedömer kanske inte att risken till framtida konkurser behöver vara särskilt stor, men man orkar inte vänta så länge på att kapitalet skall ge den avkastning, som man är van med att få på annat håll för kapitalet. Också detta är enkel ekonomi, inte sant? Jag trodde att vi i detta sammanhang, när det gäller riskkapital och satsningar på näringslivet, skulle vara eniga med liberalerna, för vi har tagit del av liberalernas valprogram och av de skisser till regeringsprogram som liberalerna också förde pennan till, vad vi har förstått. Vi är ganska lika i våra formuleringar just när det gäller de näringspolitiska insatserna. Jag kan också hålla med om detta med garantier och andra typer av riskkapital, att det är ett bra instrument, men garantier är i allmänhet ett rent riskkapital eller ett rent bidrag, beroende på vad utvecklingen blir. Skillnaden är alltså inte särskilt stor. Tanken från landskapsstyrelsens sida är att riskkapitalbedömningen skall ligga utanför landskapsstyrelsen huvudsakligen hos professionella bedömare, medan garantierna skulle ligga kvar på näringsavdelningen, som kanske inte är lika professionella bedömare men har faktiskt en tjänstemannakår, ltl Erland, som är ganska duktig och som med åren har lärt sig också att bedöma åländska företags möjligheter att klara av sina egna garantiåtaganden så att landskapsstyrelsen inte skall behöva gå in med miljoner efteråt; det finns några fall där man inte har lyckats, men i allmänhet har de varit relativt duktiga.
Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Jag tänkte bara kommentera att det grundläggande i det näringspolitiska program som vi har utarbetat under senare år är principen att kompetensen finns på marknaden. Om landskapsstyrelsen anlitar privat kompetens för att göra riskbedömningar, så är det väl en lite annan sak. Det viktiga är att landskapsstyrelsen inte skall åta sig rollen att gå in med riskkapital, där andra har bedömt att risken är för stor. Det var det som ledamoten Roger Jansson sade. Det viktiga för oss är att utgångspunkten är att aktörerna finns på marknaden och landskapsstyrelsen skall se till att det fungerar när det gäller samordning, information och kapitalet som den offentliga sektorn disponerar är medborgarnas kapital, och med detta skall man inte spekulera; även om syftet är så högt att man inte skall bli av med pengarna kan man ändå läsa in här att tanken finns att pengarna kan försvinna, eftersom det är fråga om risker som är större än att den ordinarie marknaden kan ta hand om det.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Förslag om bordläggning till plenum den 17 maj har väckts. Ärendet kommer att bordlägga. Vill någon uttala sig om bordläggningstiden?
Ltl Viveka Eriksson: Herr talman! Jag vill understöda förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.
TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 17 maj.
Föredras för enda behandling ärende nr 9:
Talmanskonferensens framställning om talmannens representationsersättning. (TMK nr 3/1999-2000).
Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Talmannen föreslår att framställningen i dess helhet föreläggs för godkännande. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.
Framställningen i dess helhet föreläggs för godkännande. Godkänd.
Ärendets enda behandling är avslutad.
Ärendet är slutbehandlat.
Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 10:
Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om en utredning av förundervisningen i landskapet. (HM nr 23/1999-2000).
Beslut om remiss till kulturutskottet har redan fattats. Diskussionen fortsätter.
Ltl Viveka Eriksson:
Herr talman!
Motionen skall, som framgår av föredragningslistan, behandlas av kulturskottet. Det tycker jag är bra. Den kunde lika gärna ha remitterats till social- och miljöutskottet, men jag ser det nog som så att förundervisning borde behandlas som undervisning och inte som barnomsorg.
Förundervisning stadgas i barnomsorgslagen. Enligt barnomsorgslagen har en vårdnadshavare rätt att för sitt barn erhålla kommunal förundervisning under minst 20 veckotimmar under året före barnet börjar i grundskolan. Föräldrarna betalar avgifter för sina barn som erhåller barnomsorg, vilket innebär att de, eftersom förundervisningen ordnas som en del av dagverksamheten, också betalar avgift för förundervisningen. Det är ändringar på gång i gällande rikslagstiftning, där man kommer att från hösten ordna förundervisningen så att den är avgiftsfri för föräldrarna; barn kommer då att ha rätt till fyra timmar fri förundervisning. Enligt vår lag har barn rätt till 20 timmar förundervisning, men den är alltså inte avgiftsfri för den enskilda föräldern. Det här med 20 timmar förundervisning är dessutom lite missvisande. Redan i samband med att förra lagtinget tog barnomsorgslagen diskuterades just detta med 20 timmar förundervisning. I praktiken innebär det att aktiv undervisning är betydligt färre timmar än 20 timmar. Jag kan tänka mig att det kan handla om just fyra timmar. Övirga av de 20 timmarna är lekverksamhet.
Enligt lagen kan dagverksamheten skötas av antingen skol- eller socialnämnden i kommunen. Men de allra vanligaste i kommunerna på Åland är att socialnämnden handhar dagverksamheten som helhet och har också därmed förundervisningen. Det blir dock allt vanligare med samarbete mellan skolan och dagis året före barnet börjar skolan på så sätt att några timmar kommer barnen in och skolan får så småningom vänja sig med skolmiljön. Inom dagis är det förskolläraren som ansvarar för förundervisningen och detta ställer också krav på att kompetensen skall kunna upprätthållas i kommunerna. Det är också ganska svårt för alla kommuner att leva upp till kravet att ha förskollärare som kan ha förundervisningen.
I Sverige har man alltmer börjat ordna skolverksamhet fr.o.m. att barnet fyllt sex år. Där blandas undervisning med lekverksamhet. Jag har med anledning av den alltid aktuella skolfrågan i Finströms kommun deltagit i ett par studiebesök i skolor i Sverige och intressantast är ett besök i Norrtälje, där all barnverksamhet sorterar under en barn- och ungdomsnämnd. Vi besökte en skola som hette Svanbergaskolan, där rektorn var ansvarig för all barnomsorg, skolverksamhet och ungdomsverksamhet i sitt distrikt. Skolbyggnaden var byggd så att den kunde anpassas till många olika behov och den användes i princip dygnet runt med början tidigt på morgonen då eftermiddagsverksamheten inleddes, tidigt på morgonen då föräldrarna förde dit sina barn; när sedan skolan började flyttade eleverna över till sina klassrum. Undervisningen var uppbyggd enligt modellen med årskurslösa system så att sexåringar också ingick i undervisningsenheter tillsammans med ettor, tvåor och treor. Sexåringarna hade, beroende på sin mognadsgrad och vad de själva önskade möjlighet att ta del i undervisningen, som varvades med lekverksamhet. Ettorna, tvåorna och treorna hade också möjlighet att å andra sidan delta i lekverksamheten i den s.k. förundervisningen, som vi kallar den. Eftersom barn mognar i olika takt fanns det här möjlighet för barnen att ha verksamhet på rätt nivå i förhållande till mognaden. För barnomsorgen i distriktet var det så att alla barn under sex år sköttes med s.k. dagmammor i föräldradagvård. När skolan slutade fortsatte eftis för dem som hade det behovet; då flyttade barnen tillbaka till sina eftislokaler tills de blev hämtade av föräldrarna. På kvällen fungerade utrymmena i skolan som en ungdomsgård, också mycket som en kursgård, så skolbyggnaden togs verkligen tillvara. Här på Åland är det väldigt vanligt att skolbyggnaderna står tomma en stor del av dygnet; de är väldigt underutnyttjade. Jag tror att vi alltmer måste se på det här att man öppnar upp skolbyggnaderna för olika aktiviteter. I dag är det i princip endast skolverksamhet och sedan någon enstaka mediskurs. Där ser jag speciellt detta med eftermiddagsvård och förundervisning och också ungdomsverksamhet som kunde komma in i skolorna och som säkert också på sikt kommer att alltmer inrymmas i byggnaderna. Det är upp till kommunerna att organisera sin skol- och barnomsorgsverksamhet enligt eget gottfinnande. Ramarna är rätt vida så det finns goda möjligheter för kommuner att utveckla förundervisningen inom gällande lagstiftning. Men problemet är förstås som alltid kostnaderna och att de flesta kommuner redan i dag brottas med stora ekonomiska svårigheter. Den lagstadgade verksamheten ställer höga krav på kommunal service, vilket gör det svårt för kommunerna att ytterligare utöka någon verksamhetsform som inte subventioneras via landskapsandelarna.
Vi lyfter fram motionen och föreslår att man skulle se över förundervisningen. Bakgrunden till det är förstås de reformer som är på gång i riket om förundervisningen. Där ser vi det som så att ålänningar enligt självstyrelselagen skall ha minst lika god service som riksmedborgare och här borde man se på föräldrarnas rätt att faktiskt ha förundervisningen fri. Landskapsstyrelsen, som har det övergripande ansvaret av utvecklingen av både barnomsorg och skola, har ett ansvar även om detta annars är en kommunal angelägenhet. Därför föreslår vi att man skulle se över hur det fungerar i dag och se vilka åtgärder som eventuellt kunde vidtas. Det betyder också att man borde se på i vilken mån landskapsstyrelsen kan gå in och stöda upp kommunerna, om man finner skäl att genomföra samma reformer här som man nu genomför i riket.
Ltl Sundback:
Herr talman!
Frågan om förundervisning aktualiserar administrationen av barnomsorgen. Som framgår mycket bra av motionen är barnomsorgen i dag under socialväsendet och så har vi grundskolan, som är under skolförvaltningen samt förundervisning som också ligger under socialnämnden eftersom den är en del av barnomsorgslagstiftningen.
Jag tror att vi har svårt att komma någon vart i den här utvecklingen ifall man inte överväger att föra barnomsorgen helt under skolförvaltningen. Jag tror att det är hög tid; om man ser tillbaka på barnomsorgen började den framför allt som ett socialt stödsystem för de föräldrar, särskilt mammor, som inte på grund av arbete kunde stanna hemma med sina barn. Det var länge så att man från medelklasshåll ansåg det vara ett nödvändigt ont med barnomsorg. I dag när kvinnorna i hög grad är utbildade och går ut i arbetslivet ställer de krav på samhället för att få omsorg för barnen, också att kvinnorna kan välja både arbete och familj, någonting som män alltid har haft rätt till. Barnomsorgen är i hög grad en fråga om jämställdhet mellan könen. Men om man ser på barnomsorgens innehåll i dag är det inte primärt en social verksamhet, utan det har mera att göra med barns utveckling, gruppkänsla, samarbete, att vara i grupp osv. Det är alltså en form av träning närmast som kanske inte hör ihop med skolundervisningen, men det är inte fråga om något slags sociala insatser för att stödja en grupp som har svårt att på något vis klara sig. Jag tycker att det är alldeles nödvändigt att diskutera att barnomsorgen och skolförvaltningen skulle bli under samma hatt. Det skulle lösa många andra systemfrågor som vi har, t.ex. eftis och förundervinsingen, om det skulle vara inom en och samma förvaltning.
Sedan är det detta med terminologin. Vi har en lag som heter lag om barnomsorg, medan man i riket fortfarande håller på med det mycket otidsenliga dagvård, dagmammor, barnträdgårdslärare osv. I Sverige däremot talar man om förskola och förskollärare. När man talar om förundervisning på Åland talar man i riket om förskola och förskollärare, man märker att det blir helt tokiga jämförelser ibland därför att begreppsförvirringen är så stor. Jag för min del tycker att den svenska terminologin och systemet är ett par hästlängder före den diskussion som man har i Finland i dess sammanhang. På finlandssvenska har man en väldigt brokig terminologi som ofta gör det svårt att diskutera detta, men också på finlandssvenskt håll har man i vissa kommuner nu experiment med att integrera barnomsorgen i skolförvaltningen. Detta borde diskuteras i vidare cirklar. Det är också så att skulle förvaltningen vara en och samma skulle det vara ganska naturligt att förundervisningen skulle vara avgiftsfri. Jag tror att man ändå måste se det mera som en del av grundskolsystemet. Detta är barnomsorgspersonalen emot, liksom många föräldrar, därför att man talar om det här att barnen skall mogna osv., men det är en fråga om vad man sätter in i verksamheten. Men om man vill att alla sexåringar skall få del av förundervisningen, som alla ändå är överens om att är bra för att underlätta övergången till grundskolan, skulle det här också bli betydligt mera naturligt om vi hade en enda förvaltning för skola och barnomsorg.
Det blir en intressant sak att diskutera detta i kulturutskottet och huvudfrågan ligger egentligen i vilken kommunal förvaltning som skall ha hand om förundervisningen.
Ltl Viveka Eriksson, replik:
Herr talman!
Det var också den utgångspunkten jag hade i mitt anförande att möjligheten redan finns; om man ser det lagstiftningsmässigt kan man redan i dag föra över barnomsorgsverksamheten på skolnämnden, men det är en väldigt svår sak att göra, som ltl Sundback också var inne på, eftersom det finns problem inom personalgrupper och också föräldrar som tycker att det känns fel och svårt och att barnen skall få vara barn så länge som möjligt innan man hamnar i skolan. Men det är viktiga är hur man organiserar det i praktiken. Jag tycker att det system man har i skolan i Norrtälje-distriktet, där det finns en nämnd som ansvarar för barnen ända från det de är småbarn tills de kommer upp i ungdomsåren och där fritidsverksamheten är under samma nämnd och det är samma politiker som ansvarar för barnen, verkar vara ett ganska bra fungerande system.
Det skulle lösa många problem, sade ltl Sundback, om det skulle vara samma administration eller samma kommunala förvaltning som hade hand om barnomsorg och skola. Ett annat problem som finns är stadieövergångarna, som åtminstone för många barn kan vara problematiskt. Det är först mellan barnomsorgen till skolan, men det är också problematiskt att flytta från ett stadium till ett annat inom skolverksamheten, mellan låg- och mellanstadiet, upp till högstadiet osv. Om det är samma administration som sköter det tror jag att man kan göra stadieövergångarna mjukare och mera anpassade till barnens behov.
Ltl Sundback, replik:
Herr talman!
Jag tänkte på det som ltl Viveka Eriksson sade om stadieväxlingarna som ett problem för många elever. Det finns också en sådan opinion som tycker att man skall ha ganska betonade stadieväxlingar, att detta upplevs för barnet som verkligen en process, att man går från det ena utvecklingstrappsteget till det andra ungefär och det betonar något slags rite de passage, att man blir vuxnare och äldre. Jag tror inte så mycket på det där och det kan man kanske göra ändå, men den debatten finns också. Jag tycker att den är mycket konservativ. Det är lite samma som det här att tro att barn inte får vara barn om de går i förundervisningen eller i grundskolan, att då vidtar det trista, tråkiga vuxenlivet! Det har väl mera att göra med innehållet i verksamheten – och barn skall man väl egentligen vara hela livet, så det borde inte få sluta vid grundskolan!
Ltl Viveka Eriksson, replik:
Herr talman! Jag tror att just stadieövergångarna upplevs problematiskt speciellt för elever som kanske är svaga och har speciella svårigheter. För dem kunde det vara en trygghet att det finns en kontinuitet i verksamheterna så att övergången inte blir så abrupt. Jag tycker att det blir ännu tydligare mellan mellanstadiet och högstadiet där man i många fall t.o.m. byter skola. Det här finns också mellan barnomsorg och skola, så det är nog bra om man kan göra övergångarna smidigare.
Ltl Pehrsson:
Herr talman!
Jag tycker att det är en mycket intressant motion, som allting som handlar om våra barn, deras framtid och deras möjligheter att redan som barn få en bra omsorg och en bra undervisning. Däremot är inte förundervisningen direkt någon utbildning, om man säger så, som hör till själva skolundervisningen utan det är mera en social träning, som här sades, just för att förbereda barnen rent socialt för att börja sin skolgång. Som har framkommit av diskussionen visar det sig att det är en ganska stor fråga. Det finns väldigt mycket kring detta. Som vi vet ligger förundervisningen i barnomsorgslagen och det har redan sagts här att man kan visserligen utveckla den inom barnomsorgslagen, men jag vet också att det har dykt upp en hel del andra problem också när det gäller lagen om barnomsorg. Vi vet att t.ex. den känner inte till något annat än daghem och familjedagvård och redan det börjar bli problematiskt på landsbygden eftersom det visar sig svårt att få tag i barndagvårdare som sköter barnen i hemmet. Man har tagit till nödlösningar och fått dispenser för de s.k. minidagisarna, men det är inte heller någon gångbar lösning på sikt utan det är daghem som är alternativet till familjedagvården, om det inte går att få tag i familjedagvårdare. Jag tror att det här är en fråga som behöver behandlas i ett större perspektiv. Jag vet också att landskapsstyrelsen har just dessa frågor i sitt handlingsprogram. Jag vet inte hur långt utredningen är på gång, men jag vet att det är frågor som man är mycket medveten om i landskapsstyrelsen och som man kommer att börja jobba på inom kort. Jag tycker också att det skulle vara viktigt att den ansvariga ministern skulle vara närvarande. Nu råkar det sig så att även våra medlemmar i kulturutskottet har förhinder i dag, så därför tror jag att även de skulle vara intresserade av att vara med om en debatt här och föreslår bordläggning motionen till måndagen den 15 maj.
Ltl Holmberg: Herr talman! Jag understöder bordläggningsförslaget och –tiden.
TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Pehrsson föreslagit att ärendet skulle bordläggas till lagtingets plenum den 15 maj. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Ärendet har varit bordlagt en gång och kräver lagtingets beslut om bordlägnging. Kan lagtinget omfatta en bordläggning? Svaret är ja. Lagtinget har enhälligt omfattat förslaget om bordläggning till den 15 maj. Ingen finns ytterligare anmäld på talarlistan.
Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 11:
Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om en utvärdering av åldersintegrerad undervisning. (HM nr 24/1999-2000).
Beslut har redan fattats om remiss till kulturutskottet. Ärendet bordlades den 10.4.2000. Diskussionen fortsätter.
Ltl Viveka Eriksson:
Herr talman!
Först två begrepp som används i diskussionen om ålderintregrering som gör att det ibland blir en viss begreppsförvirring. För det första är det åldersintegrering som inte är en pedagogisk metod utan det är en organisationsmodell. Det handlar om hur skolan väljer att organisera klassundervisningen, alltså hur man sätter ihop grupperna i skolan. När det däremot gäller individualiserad undervisning innebär det att eleverna arbetar självständigt med eget arbete; det är ofta så att man blandar ihop begreppen. När det gäller det individualiserade arbetet planerar eleverna sitt veckoarbete själva tillsammans med läraren och följer sedan sin egen takt; under en vecka planeras att eleven skall hinna gå igenom en viss mängd inom de olika skolämnena. Sedan kan den individualisereade undervisningen ske i de åldersintegrerade grupperna. Individualisering var redan då grundskolan infördes ett mål; man ville komma bort från den traditionella katederundervisningen eller, som man brukar kalla det, korvstoppningsmetodiken och ge individerna utrymme att utvecklas utifrån sin egen förutsättning. I den åländska läroplanen betonas särskilt att undervisningen skall indiviualiseras utifrån varje barns enskilda behov och förutsättning. Jag har uppfattat att när man pratar om åldersintegrering och är kritisk till systemet är det ofta ihopblandat med begreppet individualisering.
I åldersintegreringen är det däremot flera årskullar som blandas ihop. Då är det elever från ettan, tvåan och trean som utgör en undervisningsgrupp. Fördelen med systemet är att barn mognar i väldigt olika takt och då gruppen är organiserad på det här sättet kan eleverna arbeta på sin egen nivå, oavsett vilken årskurs som man hör till. Det betyder att den som går snabbt fram inte behöver begränsas av årskursens program och att den som behöver mer tid inte behöver känna sig lika stressad av dem som vill gå fortare fram. Det är också en fördel att elever i olika åldrar lär sig att arbeta ihop och ta hänsyn till varandra. Att dela in grupper över klassgränserna är ingen ny företeelse. Jag tror säkert att många av oss har gått igenom ett sådant skolsystem. I de små skolorna var man förr av praktiska orsaker tvungen – det är man fortfarande – att indela barnen i grupper oberoende av klassgränserna, men man hade ändå inte åldersintegrering och individanpassad undervisning; åtminstone var det så i den skola jag gick att vi var många klasser i ett rum, men vi följdes alltid åt i våra egna klasser i alla fall i undervisningen.
När man kommer till själva undervisningssituationen är det sist och slutligen så att för att uppnå den bästa undervisningssituationen är det nog gruppstorlekarna, oberoende av hur de är sammansatta och oberoende vilken metod man använder, som är det avgörande. I en utredning som jag har tagit del av hävdar man att det optimala för undervisningsgrupper är någonstans mellan 13 och 16 elever. Då finns det mycket andra aspekter också som man måste ta hänsyn till, vilka elever som ingår i undervisningen, vilka speciella behov som kan finnas inom de grupperna.
För- och nackdelarna med åldersintegrering, såsom det upplevs av många, är att man tycker att systemet är rörigt eftersom eleverna jobbar självständigt och själva planerar sitt arbete. Det finns också en risk att de svaga eleverna, som ofta behöver väldigt tydliga ramar, blir osäkra och får svårigheter med systemet. Barn behöver tydliga gränser och det är extra viktigt för en del barn. Det är då risk för att den som inte klarar gränslösheten kommer i kläm i systemen.
Det finns, som sagt, olika synpunkter på detta med åldersintegrering. Man uppfattar det både positivt och negativt och åsikterna är olika inom grupper i olika yrkeskategorier. En del föräldrar tycker att det här är positivt; andra tycker inte att det är bra och likaså är det med eleverna. Det är därför som vi har gjort motionen. Vi tycker att det finns skäl att man borde göra en ordentlig utvärdering av de försök som har gjorts. I dag är det så på Åland att åtminstone tre skolor har infört systemet på försök: i Lemland, i Godby och i Övernässkolan. Det har gjorts utvärderingar inom den egna verksamheten. Jag vet att Lemland har gjort en väldigt bra utvärdering. Också många andra skolor är intresserade av att pröva på systemet och då är det väl bra om man skulle göra en mer övergripande utvärdering och ta in alla tre försök i utvärderingen. Liksom i den förra motionen är det så att landskapsstyrelsen har utvecklingsansvaret för skolan och borde därför göra en genomgående utvärdering och ta med representanter för olika intressen och kunskapsområden, yrkeskategorier. Här menar jag att föräldrar, elever, lärare och annan skolpersonal bör vara med. T.ex. kuratorer, psykologer och speciallärare har nog många synpunkter på detta i positiv men också negativ riktning. Man borde ta in alla olika synpunkter i utvärderingen.
Vi föreslår alltså att landskapsstyrelsen skulle initiera en utvärdering så att det skulle finnas lite mera faktaunderlag. Som jag har uppfattat det finns det väldigt mycket känslor kring detta och det är bra om man försöker göra utvärderinge mera faktabaserad.
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturskottet.
Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 12:
Ltl Leo Sjöstrands m.fl. hemställningsmotion om en översyn av kommunallagen. (HM nr 30/1999-2000).
Beslut om remiss till lagutskottet har redan fattats. Diskussion.
Ltl Sjöstrand:
Herr talman!
När den nya kommunallagen diskuterades i lagtinget 1996-97 fanns det en del olika åsikter i en del frågor. Lagen godkändes och man pratade om att en utvärdering av lagen skulle ske. Nu har ett nyval varit och man har för första gången använt lagen fullt ut, men någon utvärdering av lagen har mig veterligen inte gjorts.
Vi vet nu av erfarenhet att vissa punkter i lagen tolkas lite olika, eller snarare sagt är lite diffusa och borde ses över.
För en del kommuner har problem uppstått, kanske mest i de små kommunerna. Som exempel på oklarheter kan nämnas: 36 § punkt 3, där det rått oklarheter om vem som är anställd i ledande uppgifter inom kommunstyrelsen eller nämnds uppgiftsområde och således inte är valbar till fullmäktige.
Likaså har 54 § punkt 5 vållat bekymmer och varit föremål för olika tolkningar om ersättare i kommunstyrelsen är valbar till medlem eller inte. Detta är kanske ett bekymmer som mer rör de mindre kommunerna och frågan är om man inte borde ha en möjlighet att åtminstone i de mindre kommunerna ge möjlighet att vara valbar både till styrelse och nämnd.
I 93 §, som berör kommunalförbund, finns hänvisning till olika paragrafer och kapitel i kommunallagen som skall tillämpas i kommunalförbunden, men det saknas även där bestämmelser om huruvida samma person kan sitta i både kommunalförbundets fullmäktige och styrelse.
I 67 § hänvisas beträffande kommunernas bokföring till bokföringslagen. Denna föreskriver att bokslut skall uppgöras inom tre månader efter räkenskapsperiodens utgång. I 68 § bestäms när kommunstyrelsen skall överlämna bokslutet till fullmäktige. Det kan av olika orsaker vålla kommunerna problem att i fråga om bokslutets uppgörande strikt följa bokföringslagens bestämmelser, varför en möjlighet att utöka tiden borde övervägas.
De av mig angivna exemplen har under senare tid diskuterats ute i kommunerna och erfarenheterna av kommunallagen ger säkert flera frågor som uppfattas som oklara eller bristfälliga och därför är en översyn av lagen nödvändig.
Vi föreslår att lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen i samarbete med kommunerna låter göra en översyn av kommunallagen och till lagtinget överlämnar förslag till nödiga ändringar av densamma.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman:
Herr talman, ärade närvarande lagtingsledamöter!
Det är en bra motion som ltl Leo Sjöstrand för fram och det är en viktig sak att man följer upp lagstiftningen. Som motionären sade är det första gången den har använts fullt ut vad gäller bestämmelser om valbarhet i lagtings- och kommunalvalet, som skedde senaste höst. Det har varit mycket diskussion om främst frågan om valbarheten, som också nämns i motionens motivering och vad gäller den politiska åsikten är jag på det klara med att lagens anda och mening är korrekt; så här skall det vara, tycker jag i likhet med det förra lagtinget, som ju stiftade lagen.
Sedan är det så vad gäller tolkningar, som det är med alla lagar, att om man läser lagen som en viss potentat läser en viss bok kan man alltid tolka ut olika saker och det är mycket möjligt att man borde klargöra vissa saker i lagen; dels finns det politiska bedömningar som kan göras i och med att lagen kanske är för tolkningsbenägen, dels finns det tekniska saker som motionären pekar på. Det är alltså bra om utskottet tar sig en titt på ärendet och hör berörda parter så att vi kan få lite kött på benen, så kan vi nog komma med en justering av vissa saker i kommunallagen.
Ltl Sjöstrand, replik:
Herr talman!
Jag tackar för detta inlägg från landskapsstyrelsen och jag förstår att de också ser det som bara positivt att man gör en genomgång av lagen. Som jag framhöll i mitt inlägg, att när den nu har varit i kraft och man har sett de bekymmer som är, finns det säkert flera saker som kommer fram.
TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.
Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 13:
Ltl Ritva Sarin Grufbergs hemställningsmotion om stöd för utbyggnaden av bredbandsnät i Mariehamn. (HM nr 34/1999-2000).
Ärendet har tidigare remitterats till finansutskottet. Diskussion.
Ltl Sarin Grufberg:
Herr talman!
I budgeten finns upptaget 2,5 miljoner mark till stöd för investeringar i s.k. bredbandsteknik. Avsikten är dels att underlätta en snabb utbyggnad av bredbandsnät med tillräcklig kapacitet, dels att främja utbyggnaden i perifera områden. Stödet är därför graderat till 50 procent vad gäller skärgårdsområden och 25 procent när det gäller landsbygden. Det är också sagt i budgeten att närmare regler och villkor kommer att fastställas av landskapsstyrelsen. Dessutom kräver stödet en notifiering till kommissionen.
Bredband är ett samlingsnamn för olika tekniker att överföra data med hög hastighet och för att kallas bredband bör överföringen ligga på minst två megabit/sekund.
Det framgår inte vidare av budgeten när det gäller utbyggnaden hur det skall byggas ut, vem som skall bygga ut det, vem som skall äga nätet, skall det vara en aktör, hur skall upphandlingen ske, skall det vara konkurrens? Den information som finns vad gäller den närmare utbyggnaden och satsningarna har vi fått genom en temabilaga till Ålandstidningen och där framgår bl.a. att 10 miljoner skall fördelas på de närmaste åren från landskapets sida. Fördelningen står mellan tre som skall bygga, men den närmare fördelningen är inte klar än. Det är intresssant att veta hur man skall stödja detta och hur konkurrensen är avsedd att tänkas bli samt också hur nätet skall ägas.
Om det är så att ett stöd skall ske från det offentligas sida skall stödet ske på lika villkor när det gäller fasta Åland. Staden har flertalet invånare och också flertalet företag, så det borde vara intressant att se till att det sker en total utbyggnad i Mariehamn. Om det står det, som sagt, ingenting i budgeten och eftersom vi inte heller har fått någon särskild information utöver det som står i temabilagan hemställer vi i motionen om att stödet skall ske på lika villkor. Om det inte görs ett direkt stöd för en särskild utbyggnad kan det också vara en konkurrensfördel när det gäller konsumenternas avgifter för IT-verksamhet; det kan alltså också påverka avgifterna.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman:
Herr talman!
Jag vill ta tillfället i akt att informera lite bredare om den här ack så viktiga saken för framtidens informationssamhälle och också dagens. Bredband har blivit ett modeord som används vitt och brett, men konkret handlar det om vägar för datatrafik. Det handlar alltså om att distribuera åt olika håll ettor och nollor; det kan bra jämföras med hur viktigt vårt landsvägsnät och våra skärgårdsfärjor är för industrisamhället eller för befolkningen i allmänhet. Lika viktigt kommer bredband att bli i framtiden.
Om vi först tar definitionen på bredband finns det en uppsjö av olika tekniker och möjligheter att distribuera datatrafik. Det finns dels markbundna tekniker, mobila tekniker och utvecklingen går i en rasande takt. Det är nästan så att teknikerna hinner inte komma på marknaden förrän någon säger att de omoderna. Det är alltså en stor utmaning att veta vad man skall satsa på som konsument och också som samhällsbyggare, vad man skall göra och inte göra för att inte göra bort sig i något skede.
Jag skall inte gå desto mera in på teknikerna i samband med motionen. Jag kommer att kort redogöra för dem på fredag i samband med frågestunden. Motionären var inne på definitionen av bredband vad gäller hastighet och ltl Sarin Grufberg sade att det skall vara 2 megabit/sekund. Därom tvistar väl de lärde. Det senaste som en framgångsrik bredbandsbyggare i Sverige har sagt är att det skall vara minst 10 megabit/sekund i båda riktningar, medan man säljer bredbandsanslutningar i Sverige som är en halv megabit per sekund i båda riktningar. Jag brukar göra så att jag pratar inte om bredband, utan jag pratar om bredare band. Man kan jämföra det med miljödebatten när man säger att någonting är miljövänligt fastän det egentligen är miljövänligare än någonting annat. Vi skall alltså tala i de termerna att vi behöver ”bredare band” så att man inte låser upp sig vid definitionen. Just före motionen kom upp fick jag en presentation på mitt rum över vad tekniken erbjuder och det var väldigt intressant att se vad man egentligen kan göra med väldigt lite bandbredd. Det är ofta så att det går överstyr och man tävlar om vem som kan säga det högsta talet. Man kan, som sagt, göra väldigt mycket med lite och det är intressant att se.
Motionären hemställer om att landskapsstyrelsen skall stöda utbyggnaden av bredbandsnät i Mariehamn på lika villkor som övriga fasta Åland. För att ta det från början har lagtinget godkänt en budget för år 2000 på förslag av landskapsstyrelsen där man skriver: ”Diskussionen har på senare tid handlat mycket om bredband och fibernät. Landskapsstyrelsen ämnar inte i egen regi bygga upp en teknisk infrastruktur utan anser det vara en uppgift som det privata näringslivet bör sköta. Landskapsstyrelsen är beredd att ekonomiskt stödja en sådan satsning, dels för att försnabba uppbyggnaden och dels för att trygga att även glesbygd och skärgård får tillgång till denna teknik. För ändamålet har i föreliggande budgetförslag intagits 2,5 miljoner mark. Stödet förutsätter dock att formerna och förutsättningar klargörs tillsammans med de i branschen verksamma företagen och i förhållande till EG-rätten innan konkreta beviljningsbeslut kan fattas. Det totala behovet av investeringar i bredbandsteknik kan uppskattas belöpa sig till 25 miljoner mark. Det totala stödetbeloppet fördelat över några år uppskattas utgående från detta till ca 10 miljoner mark.” Siffrorna är cirka och kan ”uppskattas till” och de vet man inte förrän man har utrett det i detalj. Som jag sade kommer det nya tekniker och tekniken blir mycket billigare vartefter.
Herr talman!
Vad är det då som landskapsstyrelsen ämnar göra med dessa 2,5 miljoner? Som landskapsstyrelsen och lagtinget skriver: ”Landskapsstyrelsen anser det samtidigt vara viktigt att nätet också fylls med innehåll, varför även den typen av satsningar är av strategisk betydelse. fortsätter. Landskapsstyrelsens målsättning är därför att utvidga sin egen informationsverksamhet även på Internet samt att tillhandahålla olika former av blanketter och ansökningar via detta medium”, där jag kommer in på lite annat. Det står också att landskapsstyrelsen skall fastställa vidare regler för hur stöden skall fördelas.
Jag skall kort redogöra hur landskapsstyrelsen avser att göra. Vi har funderat inom landskapsstyrelsen hur vi rättvist kan fördela stödet så att det uppfyller lagtingets önskemål om att det skall försnabba och trygga att glesbygden får bredband på samma gång som Mariehamn och övriga Åland. Vi har det klassiska med Ålands geografi, att vi har Mariehamn och så har vi landsbygden, fasta Åland, och sedan har vi skärgården. Ju längre ut mot skärgården vi kommer desto större blir ofta utmaningen när det gäller näringspolitik. Så även i detta fall eftersom det är väldigt få konsumenter på långa avstånd osv. Därför har lagtinget sagt inne i budgeten att stödet kunde fördelas så att i skärgården kan 50 procent av investeringen stödas och på fasta Åland 25 procent. Fasta Åland inkluderar då Mariehamn. Landskapsstyrelsen har som sagt funderat mycket på detta och enligt lagtingets budget kontaktat de i branschen verksamma tre telefonbolagen på Åland, två på fasta Åland och två i skärgården. Landskapsstyrelsens uppfattning är att vi i detta skede bör stöda byggandet av ett grundnät på Åland. Vi bör inte ge oss in i enskilda tekniker och rekommendera användning av dessa och stöda en viss teknik mot en annan utan vi bör vara opartiska, men, hur som helst, vad alla tekniker behöver och vad utvecklingen behöver är ett starkt grundnät, ett starkt fibernät på fasta Åland – i skärgården kan man också tänka sig vissa mobila lösningar - för framtidens mobiltelefoni, som ni alla vet att kommer väldigt snabbt till Åland med anledning av ett avtal mellan ett privatföretag och en stor leverantör. Därför har vi valt den linjen att stöda byggandet av ett fibernät på Åland. Stödet kommer att fördelas enligt lagtingets beslut så att vi kan stöda en större del i skärgården och en lite mindre del på fasta Åland.
Nu är verkligheten den att det nät som behövs för bredbandstjänster, grundnätet på Åland, är redan utbyggt i Mariehamn och det finns också linor till Jomala och Godby, så de centrala delarna av Åland har redan nätet. Vårt stöd kommer att bidra till att även de perifera delarna av fasta Åland, randkommunerna, skärgården och således också Mariehamn, får tillgång till grundnätet, tillgång till möjligheter att bygga bredbandsanslutningar.
Konkret har landskapsstyrelsen i brevväxling skickat ut en förfrågan hur de tre lokala bolagen tycker om förslaget och vad de anser samt vad det kostar för dem att täcka sitt verksamhetsområde osv. Landskapsstyrelsens uppfattning är – som vi har redogjort för i brevet – att i detta skede lönar det sig att rikta in sig på den s.k. DSL-tekniken, en teknik som utnyttjar det befintliga kablaget i form av kopparpar, telefonledningar. Det är det enda sättet som finns nu för att snabbt nå alla hushåll med fast bredband. Det finns olika typer av DSL-tekniker: en teknik är ADSL som redan erbjuds i Mariehamn och vissa delar av Åland. Enligt de på marknaden verkande bolagen kommer tekniken att i princip täcka hela Åland före utgången av 2001. Det har därigenom blivit landskapsstyrelsens målsättning med stödpengarna.
Landskapsstyrelsen avser alltså inte, även om vi har en uppfattning om vilken teknik som snabbt kommer att kunna täcka hela Åland, att ge sig in i den utrustning, som är rent tekniskt och praktiskt efter telefonstationen, utan det är helt upp till konsumenterna och marknaden. Men tack vare att vi stöder byggandet av grundnätet börjar det också märkas på konsumentpriserna. Där förs det en diskussion. Vi måste också besluta oss för hur mycket vi kan kräva för stödpengarna osv., men det är inte tänkt att stödpengarna skall gå i fickan på något företag utan det skall direkt synas på konsumentpriserna. En annan utmaning är att notifiera stöden. Det är en sak när man pratar om 25 procents stöd, men skall man stöda en investering ända upp till 50 procent blir det en utmaning jämfört med EU och det blir också en utmaning när vi skall stöda så stora företag som Sonera, som är en aktör här. Men vi har fört diskussioner med samtliga bolag och de går i väldigt positiv anda och man förstår våra behov; det är särskilt i skärgården som det här är extra viktigt och det kan vara en utmaning att motivera privata företag att verka.
Herr talman!
Om jag går tillbaka till motionen, så i och med att Mariehamn i princip har grundnätet stöder vi inte egentligen, förutom en väldigt liten del, Mariehamn i detta skede eftersom nätet redan finns s.a.s. i Mariehamn och alla mariehamnare har i princip tillgång till tekniken redan. För tillfället pågår ett pilotprojekt och här under året kommer flera möjligheter att släppas. Hur man än beter sig har man ofta ”ändan bak” och i det här fallet kommer de facto Mariehamn och den centrala delen av Åland att få bredband först, men inom detta tidsperspektiv – utgången av 2001 – borde stora delar av Åland täckas. Om man jämför med Finland och Sverige, är vi långt före med utbyggnaden av den här infrastrukturen, om man tänker sig att vi täcker också de perifera delarna med tekniken. Man har problem i Norrland och i Lappland med att nå ända ut, men så icke på Åland, utan på Åland får alla tillgång till tekniken.
Vad gäller diskussionen om vem som skall äga och driva näten så vad gäller grundnätet på Åland blir det så att det ägs av dessa tre bolag som bygger och drivs rent tekniskt av dem. Men EU-direktiv och lagstiftning säger att fastän du äger nätet får du inte panta på kapacitet, utan du måste dela med dig åt en konkurrent och det får inte heller ske på oskälig prisnivå att man stänger ute konkurrenter på det viset. Enligt ett lagförslag som min kollega i Finlands regering Olli-Pekka Heinonen har på gång blir det t.o.m. så att den sista biten, fram till kunden, om man pratar i DSL-termer, kopparparet, kommer att avregleras, så i princip kan de på marknaden verkande bolagen fara till varandras telefonstationer och de måste låsa upp åt varandra och få plugga in utrustning – till fullo avreglerat alltså. Det är någonting väldigt positivt. Åland och Finland har varit väldigt framme med att avreglera telemarknaden. Det har gett oss väldigt billiga telefonpriser, särskilt på Åland har vi bland de billigaste telefonpriserna i världen och det tyder på att det är rätt att avreglera på det här viset. Vi har sett samma utveckling vad gäller Internet-abonnemang hittills; de har varit väldigt billiga abonnemang på grund av att vi har haft flera aktörer närvarande på marknaden, även om en aktör i det fallet är betydligt större än den andra gör bara närvaron av flera aktörer att det blir god konkurrens. I framtiden tror jag att det kan komma ännu flera leverantörer. Det är flera leverantörer som visar intresse och det borgar också för en konkurrens. Jag tror också på en sådan utveckling att de som äger näten koncentrerar sig på att äga nät medan någon annan levererar tjänsterna. T.ex. Sonera har splittat upp sig i fyra olika delar för att kunna koncentrera sig på olika saker. Det borgar för att man kan ge sig in på sådana marknader som Åland och konkurrera. Det är en förutsättning för att man skall kunna stöda en så här stor del av en investering att man måste kunna garantera att det blir konkurrensbilliga priser, att utbyggnaden kommer konsumenten till gagn.
Herr talman!
Detta är i stort vad gäller grundnätet på Åland. Inte minst lika viktigt är att man kommer ut från Åland. Om man tänker sig i praktiska termer att vi har en massa motorvägar på Åland som slutar i Mariehamn och sedan blir det stopp och så är det en liten kostig som går vidare och så blir det otroliga köer. Men där har man varit förutseende inom landskapsstyrelsens bolag Kraftnät Ab; när man har beställt den nya Sverigekabeln har man samtidigt lagt ner en fiberoptisk kabel med 18 fiberpar. Det kanske inte säger så mycket vad 18 fiberpar är, men det är väldigt mycket och räcker gott och väl för hela Ålands Internet-trafik. I princip kan man för all överskådlig framtid köra all Ålands Internet-trafik på några fiberpar, men vi har alltså en bra marginal där. Den kabel är i offentlig ägo, i landskapet Ålands ägo, eftersom vi äger Kraftnät tillsammans med vissa andra aktörer. Den skall givetvis hyras ut till rätt pris åt dem som vill hyra kapacitet och att den utnyttjas. Det råkar sig så, rent praktiskt, att där kabeln kommer upp kommer det på samma ställe många andra betydelsefulla ”linor”, så att vi ålänningar får tillgång till en rak, bred motorväg rakt i Stockholm där man i framtiden kommer att handla med Internet-kapacitet. Det är Stockholm som kommer att bli mittpunkten för Internet-kapacitet, där det finns billig kapacitet att köpa. Det är ytterst värdefullt att man var så förutseende att redan från början planera in detta.
Här kommer jag in på diskussionen med offentligt kontra privat ägande och jag anser att en bra lösning är att man från samhällets sida äger det absoluta stamnätet i sådana här situationer som Åland befinner sig i, så att det inte blir ett stopp utanför Åland, att ett bolag kan utesluta ett annat. Det har visat sig vara någonting som bedömare också håller med om att om det inte finns kapacitet som lätt kan upplåtas så blir det lätt flaskhalsar på Internet.
Herr talman!
Detta är i stort vad jag hade tänkt säga om utvecklingen. Det har varit en närmast frapperande utveckling i branschen sedan; landskapsstyrelsen tillträdde den 2 december har det hänt väldigt mycket. Som jag sade i början är det viktigt att vi följer med utvecklingen och försöker få en så bra infrastruktur som möjligt, men det är bara den absoluta början. Det här är som att vi bygger vägarna utan att ha bilar, lastbilar och bussar. Nu gäller det att skaffa ”fordonen” som skall köra; där kommer nästa utmaning att dels visa åt ålänningarna vad man kan göra med anslutningen. Det tror jag att är väldigt viktigt, för jag tror att den infrastruktur som vi bygger nu kommer att bli en generell informationsbärare för mycket av den information som når oss i framtiden. I dag har vi väldigt många kanaler som kommer till oss, men jag tror att det kommer att koncentreras och den information som flödar mellan människor och samhällen kommer att koncentreras till Internet och till den här infrastrukturen. Vi har också en väldigt gynnsam utveckling vad gäller mobilt Internet, den tredje generationens mobiltelefoni, som man förkortar UMTS. Alla de olika teknikerna – trådbundna och luftburna – kommer att komplettera varandra. Personligen tror jag att det som kommer att bli det verkliga lyftet för Internet och för utvecklingen mot att det blir en informationsbärare är när Internet blir mobilt, när jag snabbt har Internet i min mobiltelefon, för då har jag verkligen tillgång till det överallt. Men, som sagt, är inte stödet bortkastat i och med det eftersom ett starkt nät behövs för att transportera datasignaler från mobiltelefonimasterna också. Vilken teknik man än går in för ut till konsumenten behövs ett starkt grundnät, dels till och från Åland, men också ut till kunden över hela Åland. Där är det viktigt att framför allt ett stabilt grundnät byggs i skärgården så att man inte kommer mot en massa ”tak” i utvecklingen. Om detta tar en otroligt fart och säg att 80 procent av skärgårdshushållen skaffar sig anslutning, så måste man ha beredskap att kunna transportera det vidare från skärgården in till Åland och sedan utifrån Åland också. Det beror precis på hur utvecklingen tar fäste, men man måste räkna med att den kan ta väldigt bra fäste. Det finns stora möjligheter för skärgården också att använda tekniken, men, som sagt, är nästa utmaning att fylla nätet med ett innehåll.
Herr talman!
Som jag sade i början bredde jag ut mig lite extra, men kontentan är att det är precis som det står i motionen att vi stöder investeringar i Mariehamn, precis som vi stöder investeringar på övriga fasta Åland. Det är endast i skärgården som vi kan stöda till större del. Motionen är redan uppfylld s.a.s. och det är väl bra att man som motionär får igenom sina idéer innan den föredras! Skämt åsido, men så är det alltså.
Ltl Wiklöf, replik:
Herr talman!
För det första var ledamoten Danne Sundman kanske något snusförnumstig när han antydde att det inte sade så mycket till lagtingets ledamöter vad det innebar att man hade förberett sig i det här avseendet också när det gäller snabbnät Åland och kabeln över till Åland. Jag vill för egen del säga att för mig betydde det mycket, eftersom jag var med och fattade beslutet om det. Vi är nog ändå några som är informerade om det, om nu inte alla är det.
Landskapsstyrelsens stödpolitik, om den var helt fastlaget ännu fick man inte klarlagt, men det hette att det här i princip skulle komma konsumenterna tillgodo och då är min frågeställning: På vilket sätt kommer landskapsstyrelsen att kunna kontrollera det?
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
Som jag sade i mitt anförande är jag tacksam å hela Ålands vägnar till att de personer som tog beslutet om Sverigekabeln var så framsynta att man valde att ta med den fiberoptiska kabeln. Är ltl Wiklöf en bland dem, så framför jag mitt tack. Det var mycket framsynt!
Vad gäller stödpolitiken i detalj kommer enligt budgeten landskapsstyrelsen att fastställa regler för den när vi vet exakt alla detaljer efter diskussion med bolagen. Vi måste också göra en politisk bedömning hur vi gör i detalj. En bedömning är hur vi kan garantera att stödet kommer konsumenten till godo. Vi har vissa möjligheter, men det är på många sätt också svårt att tvinga. Man kan moraliskt säga att det borde kosta så och så, men vi håller på och undersöker möjligheterna hur vi kan stöda på så vis att det kommer konsumenterna till godo rent ekonomiskt. Vad som i huvudsak styr priset är tillgång och efterfrågan och ser man på marknaden runt om oss har priserna rasat med hälften per år. Så har det varit med Internet-trafiken hittills för den vanliga ålänningen via modem. Om man tar hela den kapacitet som vi har med den nya tekniken och skall ha den runt hela världen skulle det kosta 5,7 miljarder i året för Åland. Internationell trafik är alltså fortfarande väldigt dyr, men den kommer ner vartefter och till slut har man för en billig penning tillgång till en viss trafik runt hela jorden. Det läggs ner fibernät runt hela världen hela tiden. Det viktigt för landskapsstyrelsen att stödet kommer konsumenterna tillgodo. Det kommer hur som helst konsumenten tillgodo på det viset att samtliga regioner på Åland får det och att det går snabbare än om vi inte skulle stöda.
Ltl Wiklöf, replik:
Herr talman!
De tär klart att utbyggnaden skall komma konsumenterna tillgodo – någonting hemskt vore det väl annars! Men min frågeställning är fortsättningsvis – och jag förstår att den frågan inte är klar för landskapsstyrelsen – Hur ämnar man gå tillväga för att sörja för att i första hand dessa 2,5 miljonerna och i förlängningen något tiotal miljoner de facto kommer konsumenten tillgodo? Då utgår jag från att det är i prisbilden det skall finnas. Jag tror inte att detta är en lätt uppgift, men eftersom landskapsstyrelseledamoten Sundman säger att det här är avsikten tar jag det som ett löfte och vi kommer nog att kontrollera landskapsstyrelsen på den här punkten, hur det verkligen kommer konsumenten tillgodo. Jag tror att ni har ett ganska styvt jobb innan det här är klart!
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
Som alltid i landskapsstyrelsen är det ett ganska styvt jobb att leva upp till alla målsättningar och önskningar. Som ltl Wiklöf säger är det även styvt att få stödet reglerat så att det kommer konsumenterna tillgodo,och det är absolut vår avsikt. Hur vi gör det beror för det första på hur vi stöder, vilken stödform och hur vi notifierar till EU. Men för att markera var vi vill sätta ribban från landskapsstyrelsens sida har vi skrivit i brevet till operatörerna att landskapsstyrelsens uppfattning är att en anslutning inte borde kosta mer än 300 mark per månad för en grundanslutning, så där har vi redan egentligen, kanske utan någon formell verkan men vi har i alla fall satt en ribba, att det här anser vi moraliskt. Där har vi klampat in ganska starkt på marknaden och blandat oss i prisbilden, men vi försöker få så stor del av stödet som möjligt att påverka prisbilden, men det är också en stor fördel för konsumenterna att man får detta tidigare och att man får det var man än bor.
Ltl Sarin Grufberg, replik:
Herr talman!
Det är en tolkningsfråga huruvida motionen är uppfylld eller inte, dvs. huruvida stödet ges på lika villkor på fasta Åland. När det gäller grundnätet är det också en definitionsfråga. Landskapsstyrel-seledamoten Danne Sundman konstaterar att grundnätet är nästan utbyggt i Mariehamn. Det är alltså frågan vad som avses här med grundnätet. Börjar man på ett visst stadium att stödja, kan man avvakta ytterligare och säga att det här är klart till vissa delar och så stöder man andra delar. Det intressanta är här, precis som ltl Wiklöf var inne på, hur detta kommer konsumenterna tillgodo. Det är oerhört viktigt att det också sker på lika villkor, att prisbilden verkligen är klar. Prisbilden blir mera klar om man har en konkurrensutsatt upphandling ånyo när det gäller utbyggnaden, aktörerna, och jag vet inte om det har varit tillräcklig konkurrens härvidlag, utan det har figurerat tre aktörer – punkt slut! Jag utgår ut från att nätet skall vara öppet för alla och då är det oerhört viktigt att man implementerar EU-lagstiftningen så snabbt det bara är möjligt. Ledamoten Sundman sade också att det är viktigt att samhället äger det absoluta stamnätet. Var går gränsen för det? Är det bara den fiberoptiska kabeln över havet eller är det någonting mer? När det gäller det samhällsägda kontra det vidare grundnätet är det som sagt viktigt att lagstiftningen genomförs.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Her talman!
Stödet har inte gjorts ännu, utan landskapsstyrelsen vill ha alla fakta före och bestämma sig exakt för hur man stöder innan man gör det. Grundnätet vill jag definiera så att det är det nät som i det här fallet går fram till telefonstationen, alltså täcker hela Åland. I DSL-tekniken definieras grundnätet som fibernät fram till telefonstationen och i Mariehamn finns det ett grundnät enligt definitionen redan i princip till samtliga telefonstationer. Det finns tre telefonstationer i Mariehamn. I Mariehamn finns också ett annat grundnät som delvis kan användas för dessa tjänster, nämligen kabel-tv-nätet. Det pågår en diskussion inom Mariehamns stad hur detta kan utnyttjas.
Vad gäller upphandlingen har vi enligt lagtingets beslut utfört en riktad upphandling. Vi har diskuterat med de på marknaden verkande aktörerna. Det är osannolikt att någon annan aktör skulle kunna komma i fråga och komma in här och bygga nät i det här fallet. Vad gäller lagstiftningen är det så att den mesta lagstiftningen är riksbehörighet. Som jag sade tidigare har man varit mycket framsynt med lagstiftningen och har avreglerat telemarknaden. Nu kommer Internet-trafiken också att avregleras ända ut till kund s.a.s. i och med en ändring i telemarknadslagen.
Vad gäller defintionen på absoluta stamnätet avser jag Sverigekabeln som går i princip från svenska kusten ända in till Mariehamn, så Mariehamn är där motorvägen börjar s.a.s. Mariehamn har bästa tillgången till kapacitet utåt, även om den skall via det andra grundnätet fördelas ut på Åland, men Sverigekabeln dras i princip ända in till Mariehamn och finns tillgänglig i Mariehamn.
Ltl Sarin Grufberg, replik:
Herr talman!
Det var bra att få informationen och även definitonerna. Jag är intresserad av vidare information när det gäller stöden och också att landskapsstyrelsen noga tittar på prisbilden och just den faktor att konsumenterna verkligen får sig tillgodo det stöd som landskapsstyrelsen är beredd att ge.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
Det är alltid en stor utmaning för landskapsstyrelsen att informera allt som sker och därför är det också viktigt att lagtingsledamöterna tar IT-frukosttillfällena i akt och är närvarande på dem. Där har det varit mycket information kring den här frågan. Det gäller också att följa med i massmedia och den allmänna debatten. Det är omöjligt för landskapsstyrelsen att informera om allt i realtid s.a.s. i lagtinget, men för att verkligen få en diskussion kring bredband och kring IT-utvecklingen i allmänhet avser landskapsstyrelsen att till hösten komma till lagtinget med ett meddelande i form av IT-politiskt program, där dels den här saken kan diskuteras och också framtida stöd. Det sades i budgeten att man uppskattar kostnaderna till totalt 25 miljoner, men det är någonting man bör diskutera innan man går vidare. Diskussionen om vem som skall äga och hur vi i framtiden skall stöda, skall vi dra ett fiber till varje hushåll, skall landskapsstyrelsen stöda det också, bör vi ta på bred politisk bas här i lagtinget i höst.
Ltl Erland, replik:
Herr talman!
Det är viktigt att lagtinget inte flyttar till Arkipelag på tisdagsfrukost utan att vi får informationen här.
Jag tänkte egentligen replikera på någonting som ledamoten Sundman inte sade, nämligen att tekniken kommer att byggas ut överallt och tekniken blir billigare, och det är den andra sidan som blir det viktiga, dvs. det var en som sade att med bredband får vi ingen ny intelligens utan vi får lite snabbare information och det viktiga är hur man använder informationen. Där har vi mycket att lära. Det är där som strategin skall inriktas. Det var också en kollega till mig som sade att datorn är ett alldeles utmärkt instrument att sortera information, men han hade aldrig lärt sig någon bättre förståelse med datorn; det går lite snabbare, ett internetår sägs i dag motsvara två månader, och det blir kortare och kortare. Och därmed blir det mycket viktigare att lära sig att information är inte kunskap utan kunskapen måste komma via de enskilda människorna. Det är det som är den strategiska utbyggnaden för IT. Det var som sagt inte en direkt replik, utan som tekniker själv inser jag hur begränsad tekniken är när det gäller mänsklig verksamhet.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
Jag tog tillfället i akt att informera här i dag just för att lagtinget skall få veta och inte vara tvungna att gå på IT-frukostar och läsa tidningar. Givetvis skall lagtinget vara i lagtingets plenisal. Därför tog jag som sagt tillfället i akt i dag att gå lite djupare in. Jag håller till fullo med ltl Erland om att det viktiga är innehållet, hur man använder nätverket och hur man använder datorer. Det är så att i kablarna och i alla datorer finns det ingenting från början, allt är genererat av människan. Datorn är egentligen en enda stor hög av strömbrytare, som antingen kan vara ett eller noll. Sedan är det människan som måste sätta strömbrytaren i viss ordning för att få ut någonting av det. Om jag får kommentera lite vidare brukar jag jämföra datorn med med skogshuggarens yxa och såg, sedan motorsåg och så skogsprocessor. Det är ett hjälpmedel för att kunna hantera information för människan. Det har utvidgats till att kunna hantera bilder, ljud, förutom text, så det är precis som ltl Erland säger att här är den verkliga utmaningen och det är här alla strategier skall inrikta sig på. Hur vi kan utnyttja nätet och möjligheterna kommer att var tyngdpunkten i det kommande IT-politiska programmet, dels för den vanliga ålänningen men också för att skapa företag som kan generera arbetsplatser i framtiden och där har vi en stor möjlighet att göra en inbrytning eftersom vi är så tidigt ute med infrastrukturen, som är i botten och är väldigt viktig fastän den egentligen inte har någon som helst betydelse rent praktiskt, utan det är lika självklart som att det för bussbolagen, lastbilsägarna, för bilisterna måste finnas vägar och för skärgårdsborna att det måste finnas skärgårdsfärjor.
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.
Ltl Sjöstrand:
Herr talman1
Det var en ganska mäktig information som vi fick, men jag måste säga att jag fick inte riktigt klart för mig ännu var man står i landskapsstyrelsen. Tydligen håller man på och försöker undersöka olika möjligheter med olika aktörer.
Principen är att ett bolag skall bygga ut bredband runt hela Åland. Man har gjort en riktad upphandling till vissa aktörer, antagligen de aktörer som redan finns på Åland: Mariehamns Telefon, Ålands Telefonandelslag och Sonera. Om man sätter ett historiskt perspektiv på när bolagen bildades, så bildades Mariehamns telefonbolag i Mariehamn, de har också Degerby i Föglö. Ålands Telefonandelslag tog övriga Åland. Kvar hade vi skärgården, som inget bolag var intresserat av. Det var alldeles för dyrt att dra ut ledningar och göra telefoner för några få anslutningar. Staten tog hand om det området och byggde ut med statliga medel. I dag är staten sålt till Sonera; vi får pengar därifrån och bygger ut bredband över hela Åland genom försäljningen till Sonera. Kvar står frågan: Räcker 50 procent t.ex. till Sonera för att bygga ut bredband i skärgården? Är Sonera intresserad av de få kunderna som ett affärsdrivande bolag att med 50 procent för kostnader bygga ut i skärgården? Vad jag förstår är andemeningen i alla fall att man skall lägga ut en penning i ett grundnät, som helst skall stå för fibernät till varje telestation. Andra sätt är att mobilt överföra och då är frågan om det blir samma kapacitet som fibernät; man har olika bredd på bredbanden, vi får väl bara ett ”hårband” till skärgården!
Konsumenterna skall vara med och betala kostnaderna och man har gått ut och lovat en anslutning för 300 mark i månaden, om jag har förstått det rätt. Som jag ser det skulle jag kunna tänka mig att i skärgården får man inte så där väldigt många anslutningar, och det skall i alla fall vara självbärande. Jag har också förstått det på det sättet att det inte är bara bredbandet, utan det är också uppdatering av system som skall göras ganska ofta och som kostar väldigt mycket pengar. Jag skulle gärna vilja veta hur man tänker sig. Kommer man fortfarande att ha Sonera kvar som sköter skärgården eller gör man en helhet av bolagen, slår man ihop alla aktörerna till en enhet och delar på kostnaderna? Det skulle vara roligt att höra kommentarer från ansvarig minister.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
Ltl Sjöstrand kommer in på frågan vad har vi egentligen gjort och var vi står. Ltl Sjöstrand kommer också in på varför ”vi står där vi står”. I upphandlingen har vi, som ltl Sjöstrand sade, riktat oss till de tre på Åland verkande bolagen och en konkret fråga som vi också stött på är om 50 procent räcker för de mest perifera områdena i skärgården. Det är fråga om Brändö, Kumlinge, Sottunga och Kökar, där Sonera verkar, som har speciella utmaningar. I dessa kommuner bor endast 1.405 invånare, varav säkert några är intresserade men långtifrån alla och långtifrån så många att det helt skulle löna sig på kommersiell basis. Konkret står vi att vi håller på och förhandlar med Sonera och helt enkelt frågar dem om 50 procent räcker. Jag skall inte mera gå in på detaljer vad gäller förhandlingarna med Sonera, utan jag kan säga att vi har valt att gå på en hög nivå inom Sonera; vi har gått direkt på regionschefsnivå därför att det är väldigt viktigt för oss att de inser behovet. Vi har haft väldigt positiva diskussioner med Sonera och jag ser ljust på framtiden. Vi väntar just nu på deras besked. Om man kommer till att detta inte lönar sig måste man fundera på andra lösningar för att uppfylla målsättningen, men det är en sak man tar då. Jag vill säga, att landskapsstyrelsen har inte lovat någon anslutning för 300 mark per månad, utan vi har skrivit i brevet att vår uppfattning är att det borde kosta 300 mark per månad för en grundanslutning. Vår uppfattning är också att kostnaderna borde fördelas lika över Åland. I Mariehamn skall inte en anslutning vara billigare än på t.ex. Kökar.
Ltl Sjöstrand kom också in på frågan vad det är för skillnad mellan radiolänk och fast byggnad av nät.
Ltl Sjöstrand, replik:
Herr talman!
Jag tog upp den frågan därför att man har gått ut och verkligen lovat att hela Åland skall få ett bredbandsnät. Därför anser jag att det är väldigt viktigt att landskapsstyrelsen gör det på ett sådant sätt att har man lovat skall man naturligtvis se till att man får det. Man kan väl knappast ålägga ett bolag som Sonera att bygga ut bredband, om det inte finns några ekonomiska vinster. Det är inget samhällsservicebolag utan det är ett affärsdrivande bolag.
Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:
Herr talman!
I den förra repliken var ltl Sjöstrand inne på vad det är för skillnad på fast förbindelse och radiolänk. Den stora skillnaden är att i radiolänksutrustning kommer man ofta mot ett tak och där måste man byta ut mycket utrustning. Det talade också ltl Sjöstrand om att man måste uppdatera och därför är det bättre att bygga ett ordentligt grundnät, även i skärgården, om det bara är möjligt. Det är större utmaning i skärgården att bygga eftersom man måste dra sjökabel osv. mellan öarna.
När det gäller den senaste repliken vill jag kommentera att landskapsstyrelsen har faktiskt lagt en rejäl piska på sin rygg när man har sagt att landskapsstyrelsens målsättning är att alla ålänningar skall ha tillgång till bredband före utgången av 2001. Det är mycket möjligt att vi får känna några piskrapp av piskan, eftersom det kan bli fråga om stora utmaningar desto längre ut i skärgården man kommer. Som ltl Sjöstrand konstaterade, kan man inte ålägga något privat företag att göra någonting, utan vi måste förhandla och försöka uppmuntra till att det byggs. Det är så stödet fungerar: det skall uppmuntra till att det byggs snabbare än på kommersiell basis och på flera platser över hela Åland än om man skulle göra det på kommersiell basis. Det är helt klart att de flesta skärgårdskommuner skulle bli helt utan teknik sett på lång sikt om man inte skulle ge stödet, medan fasta Åland och Mariehamn ändå skulle få den lika fort.
Ltl Sjöstrand, replik:
Herr talman!
Tack för det svaret. Men jag tycker nog att ledamoten Sundman tog fram det verkliga ordet: piskan på ryggen. Jag lovar att jag skall försöka hålla i ett av skaften om man inte får ut bredband till skärgården i samma utsträckning som på övriga Åland och som man har utlovat!
TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet.
Föredras för remiss ärende nr 14:
Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående en utredning om mobbing och utbrändhet inom arbetslivet. (HM nr 16/1999-2000).
Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.
Ltl Sjöblom: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 28.4.
Ltl Wiklöf: Herr talman! Eftersom det inte kan vara meningsfullt att tala inför detta rumphuggna auditorium vid denna sena tidpunkt understöder jag bordläggningsförslaget och bordläggningstiden.
TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sjöblom, understödd av Wiklöf, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till lagtingets plenum den 28.4. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Eftersom ingen är anmäld på talarlistan bordläggs ärendet till plenum den 28.4.
Lagtingets nästa plenum är den 28.4 klockan 9.30. Plenum är avslutat.
(Plenum avslutades kl. 16.31).