PLENUM den 8 april 2002 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Dennis Jansson och ltl A-H Sjöblom).

28 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Sjöblom på grund av sjukdom och ltl Dennis Jansson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angående förlängning av lånetiden i 16 § landskapslagen om bostadsproduktion. (FR nr 13/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 15.4. Godkänt.

 

 

Föredras för fortsatt första behandling efter bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2001-2002 angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Ärendet bordlades den 3.4.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Perämaa:

Fru talman!

Lagutskottets betänkande gällande den föreslagna landskapslagen om fritidsbåtar är till stora delar ett välgenomtänkt betänkande där utskottet enligt min uppfattning har bemödat sig om att korrigera de tekniska brister som finns i lagframställningen. Utskottet har visat en stor vilja att korrigera de juridiska tveksamheter som finns i den ursprungliga framställningen.

 

Tyvärr anser jag att utskottets majoritet har misslyckats fatalt i både den politiska och juridiska behandlingen av i första hand frågan om förbjudandet av trafik för fritidsbåtar. Detta är förstås den politiskt heta potatisen i denna lagframställning och i detta utskottsbetänkande. Här ställs två politiska synsätt mot varandra. För det första den linjen som landskapsstyrelsen har fört fram i sin lagframställning där ett tillstånd för användning av vattenskoter krävs. Kommunerna kan alltså på begäran ange på vilka områden användning av vattenskotrar är tillåtet. Detta är verklig närdemokrati eftersom kommunerna, som naturligtvis äger den bästa kännedomen om de lokala vattenförhållandena, på det här sättet får engagera sig i frågan om tillstånd i stället för förbud.

 

Så har vi då det andra synsättet, i detta fall representerat i första hand av Frisinnad Samverkan och de obundna, där man inte alls nöjer sig med att begränsa trafiken för vattenskotrarna, utan man föreslår att landskapsstyrelsen skall kunna förbjuda trafik av alla eller vissa kategorier av fritidsbåtar på vissa områden eller på begäran av t.ex. en vattenägare. Var och en kan tänka sig vart det leder när den ena vattenägaren efter den andra får sina vattenområden förbjudna för trafik med fritidsbåtar. Till slut når vi då det ultimata förbudssamhället utan dess motsvarighet. Åland, som är som skapt för sjöfart och med starka traditioner i ett båtliv omfattande hela familjen, skall då med sin lagstiftningsbehörighet sätta stopp för det som närmast måste beskrivas som själen i Ålands historia.

 

Lagutskottets majoritet ger i sitt förslag även möjligheten för landskapsstyrelsen att förbjuda trafik med fritidsbåtar av miljöskäl. Man kan säkert hävda att även vanliga fritidsbåtar har en viss miljöpåverkan, och det är säkert sant, men att gå in för ett förbud utan att närmare analysera hur ålänningarnas liv påverkas av detta är för mig helt orimligt.

 

Jag har då utnyttjat mina rättigheter i lagutskottet och reserverat mig mot lagutskottets förslag. Jag föreslår i min reservation att lagtinget inte skall omfatta den paragraf som anger att landskapsstyrelsen får rätt att förbjuda trafik med fritidsbåtar. I stället föreslår jag att lagtinget omfattar en paragraf gällande tillståndsplikt för vattenskotrar som följer det ursprungliga budskapet som föreslogs i landskapsstyrelsens framställning.

 

De problem som vattenskotrarna förorsakar miljön och samtidigt det störningsmoment de kan betyda för övriga användare av vår skärgårdsmiljö är någonting som har uppmärksammats väldigt tydligt i våra närområden. I Sverige infördes ett generellt förbud mot vattenskotrarna redan 1993, i Danmark 1995 och i Norge så sent som år 2000. I Finland kan lokala miljöcentraler utfärda motsvarande förbud. Den som har följt med och läst rikstidningarna har säkert märkt att vattenskotrarna mer och mer uppfattas som ett miljöproblem även i Finland, så en tydligare lagstiftning torde vara aktuell även där.

 

Fru talman!

Lagutskottet anger inte heller i sitt betänkande hur man avser att uppmärksamma fritidsbåtägare då ett beslut om förbud för fritidsbåtar på ett visst område har tagits. Man ger inte landskapsstyrelsen någon möjlighet att skylta i det berörda området. Möjligheterna att uppmärksamma ett förbud i sjöfartsstyrelsens sjökort är inte heller möjligt i detalj så att det i själva sjökortet skulle anges var ett förbud mot trafik föreligger. Inom överskådlig framtid torde detta ej heller vara möjligt. Allt detta enligt sjöfartsstyrelsens utsago.  Däremot kan sjöfartsstyrelsen i båtsportskortets allmänna del på första sidan infoga en skrivelse som anger att tillståndsplikt för vattenskotrar gäller och att kommunerna ger närmare information om var dessa får användas. Men att vanliga fritidsbåtägare skall förväntas läsa landskapets officiella kungörelser eller eventuellt läsa Ålands författningssamling för att kunna avgöra var man lagligen kan färdas är för mig helt otänkbart.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa tycker att majoriteten har misslyckats totalt med betänkandet. Det tycker jag nog att är en mycket felaktig uppfattning. Som jag ser det har vi gått från en ganska snäv syn på miljöproblematiken till en mycket vidare helhetssyn på frågan. Majoriteten vill inte stämpla förare av en viss typ av båt på det här viset i lag, särskilt då det inte har påvisats under vår behandling att problemen skulle vara så väldigt stora. Jag får också säga att jag tycker att ltl Perämaas anförande vittnar om ett väldigt dåligt förtroende för landskapsstyrelsen. Mitt förtroende för landskapsstyrelsen är nog så stort att jag inte tror att man kommer att utfärda förbud med stöd av lagstiftningen, om det inte är motiverat av skyddet för människor, djur och natur, som vi anger i förslaget. Jag tror inte att förvaltningen och landskapsstyrelsens politiker kommer att gå in för förbud i någon orimlig omfattning, om det inte finns verkliga motiv för det. Det får stå för ltl Perämaa att han tror på den utvecklingen. Han talade om att man nu går in för förbud utan analys. Det kan jag inte heller hålla med om. Det tycker jag att man kanske gör genom det lagförslag som landskapsstyrelsen lade fram, där man föreslog  ett totaltförbud utan någon mera genomgripande analys i framställning. De förbud som däremot kan komma ifråga med stöd av lagutskottets majoritets förslag till skrivning skall noga prövas av förvaltningen och politikerna i varje enskilt fall, i samarbete med kommuner och andra berörda. Det kan man inte kalla förbud utan analys.

 

Vad gäller upplysningarna tror jag säkert att det finns kreativa lösningar av alla sorter, bl.a. kan man ha tilläggsblad till sjökorten och så kan man använda gästhamnarnas informationstavlor, informationsbroschyrer, annonser – det finns många sätt.

TALMANNEN: Tiden är ute!

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

För det första har jag inte sagt att betänkandet är ett misslyckande i sin helhet. Det var närmast fråga om 12 § som ger landskapsstyrelsen möjlighet att förbjuda fritidsbåttrafik i allmänhet som jag anser att är misslyckad. Det var många frågor men en sak gällde hur man har gjort analysen om förbud av fritidsbåtar. Jag anser att lagutskottet analyserade eventuella påverkningar av vattenskotrarna men inte av fritidsbåtarna i sin helhet och det är en viktig sak. Vad gäller förtroendet för landskapsstyrelsen sade jag redan förra onsdagen att jag har fullt förtroende för att den här landskapsstyrelsen inte går in för omfattande förbud, men ingenting varar för evigt – tiderna kan ändras. (Från salen, ltl Wiklöf: det är riktigt!)

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Ltl Perämaa tog upp vår analys av vattenskotrar och fritidsbåtar. Men faktum är att från lagutskottets sida går vi inte in för något förbud alls. Situationen nu då lagen träder i kraft är att vi inte har några förbud. Sedan kan landskapsstyrelsen, efter en noggrann analys, införa förbud, medan ltl Perämaa vill införa förbudet nu utan någon noggrann analys, som jag ser det.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag vill inte införa förbud för fritidsbåtar utan jag vill införa tillståndsplikt för vattenskotrar. Jag vill upprepa att en närmare analys av fritidsbåtarnas helhetspåverkan på miljön inte gjorts i lagutskottet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är något märkligt när ledamoten lagutskottet Mats Perämaa säger att juristerna ltl Wickström-Johansson och Christer Jansson samt politikern Ragnar Erlandsson totalt har misslyckats politiskt och juridiskt genom att ge möjlighet till förbud i lagförslaget. Jag förstår taktiken, ltl Perämaa, men den är för enkel för ålänningarna, inte går ålänningarna på sådant att man skall försöka förklara för folk att när man övergår från förbudslagstiftning till att ta bort förbuden skulle man därmed införa förbud, eftersom det säkert ges en massa förbud av de  landskapsstyrelser som sitter. Det här klingar otroligt falskt, måste jag säga och jag är helt övertygad om att ingen kommer att låta sig luras av ltl Perämaas resonemang. Ltl Perämaa föreslår förbud mot vattenskotrar med möjlighet till tillstånd på vissa områden. Majoriteten föreslår att alla förbud tas bort, men att landskapsstyrelsen ges möjlighet att skydda miljön och människor, badande barn, känsliga miljöer, om det någon gång mot förmodan skulle uppstå en sådan situation att någon kommun eller någon samfällighet begär det någonstans. Ltl Perämaa föreslog ett obligatoriskt förbud i sin lagstiftning; i majoritetens förslag finns inget sådant. Inte tror jag att någon ens i lagtinget kan gå på den här….

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Man kan läsa i framställningen att konsekvensen av tillståndsplikt blir att man inte får köra med sin vattenskoter på något annat område än där kommunen uttryckligen har gett sitt tillstånd. Det är enkel svenska, så var och en kan läsa, inte försöker vi hymla om någonting. Texten i lagparagrafen är ”tillståndsplikt”, så därför bör jag i min reservation använda den ordalydelsen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag tackar för den ärlighet som ltl Perämaa nu plötsligt visade, att hans förslag faktiskt är förbudsmentalitet och förbudslagstiftning, men att han har valt att haka upp sig på själva uttrycket ”tillståndsplikt”. Jo, när man har förbud fordras det tillstånd för att få tillstånd! Jag måste ytterligare bygga på när det gäller misstroendet mot de mycket duktiga och tunga ledamöterna som majoriteten har i utskottet, också i social- och miljöutskottet fanns det samma tunga majoritet. Jag kan inte tänka mig för en sekund att jag och Olof Salmén skulle kunna styra dessa ledamöter som majoriteten har i utskottet, utan de agerar synnerligen självständigt. Men enligt ltl Perämaa, som då skulle vara betydligt duktigare, så har de totalt misslyckats med den politiska och juridiska bedömningen!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Om vi här i lagtinget skall diskutera övriga ledamöters lämplighet och duktighet tycker jag att det är fel organ, men jag måste få ha min politiska uppfattning. Den kommer jag att ha ända från första stund här i lagtinget och den kommer jag att ha fortsättningsvis. Min uppfattning i den här frågan är att vattenskotrarna är ett miljöproblem och därför bör det införas en tillståndsplikt, medan jag inte på något vis kan vara med om att ge landskapsstyrelsen möjlighet att förbjuda för vanliga fritidsbåtar.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

När förbudsivraren Perämaa vill förbjuda några enstaka vattenskotrar och tillåta vilka muskelbåtar och liknande som helst så anser jag att ledamoten silar mygg men sväljer kameler. Då kan man fråga sig: Vad är syftet med detta? Själv anser jag att lagutskottet har lyckats. Man har tagit ett bra grepp i frågan, man har med den stora sakkunskap som finns i utskottet fått till stånd en bra lagstiftning. Då kan man fråga sig: vad är förbudsivaren Perämaas syfte? Enligt uppgift lär det vara dessa två vattenskotrar i hemmaviken som styr det. Jag tycker att man borde ta ett större ansvar som lagtingsman och se till helheten för Åland, vad är bra för Åland och inte bara hemmaviken!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Strand pratade om ett bra grepp i frågan - och om ett bra grepp är att man förbjuder för vanliga fritidsbåtar, så vill jag inte alls vara med om det! För övrigt vill jag säga att det är fråga om en framsynt lagstiftning att man reglerar användningen av vattenskotrar innan det har blivit ett stort problem. Då behöver man inte lura ålänningar och införskaffa dessa rätt så dyra farkoster, utan man talar ärligen om för dem vad som gäller i framtiden.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det är en märklig retorik ltl Perämaa framför. Förbudsivraren Perämaa pratar om att man vill förbjuda fritidsbåtar. Det finns ingenstans stipulerat i lagstiftning där man vill förbjuda fritidsbåtar. Däremot ger man nu sittande landskapsstyrelse och kommande landskapsstyrelse möjlighet att skydda våra barn på badplatser eller möjligen fåglar på naturskyddsområden. Det är det det handlar om, men det finns inget förbud i den lagframställning som kommer från lagutskottet, så ltl Perämaa måste läsa innantill och sätta sig in i frågan innan han debatterar!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag har läst lagparagrafen många gånger och förundrats över den. Det står ingenting om vad en kommande landskapsstyrelse skall och inte skall förbjuda, utan paragrafen ger den sittande landskapsstyrelsen och förstås även kommande att när som helst på eget initiativ – nog för att man skall höra kommuner och andra berörda – ta ett beslut om förbud mot fritidsbåtar på vilket åländskt vattenområde som helst.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Man kan undra varifrån ltl Perämaa har fått så mycket luft som han hade här i talarstolen, men det finns väl i skärgården! Föreliggande förslag innehåller inget generellt förbud, men det gjorde landskapsstyrelsens förslag. Det förslag som föreligger i dag är en politisk kompromiss mellan många olika viljor. Därför berömde jag i mitt anförande före bordläggningen att många olika viljor har kunnat enas. Det går inte att, som ltl Perämaa vill, korsfästa en typ av farkoster och så är alla andra förlåtna. Så funkar det inte! Skall vi ha en reglering, så skall det vara oavsett farkost. Men jag ser förstås gärna, och det sade jag också i mitt anförande, att man tar bort förbudet helt och hållet. Vi får väl ta framställningen till stora utskottet och stryka paragraferna; om det finns ett stöd för det i lagtinget är ingen gladare än jag! Jag delar inte ltl Perämaas syn på båtförare, att de på något vis skulle vara dumma och inte veta vad som gäller, var de får köra osv., om det skulle finnas sådana här begränsningar. Det står i 2 §: ”Den som framför en fritidsbåt skall följa sjövägsreglerna och det påbud, förbud och begränsningar som sjötrafikmärke eller ljussignaler anger.” Vidare står det att man skall anpassa sin färdväg och hastighet så att människor och djur inte utsätts för faraw eller störs osv. Det här räcker bra för en förnuftig båtförare. Jag är med på en sådan lösning att vi tar bort förbuden, men jag är inte med på en korsfästning av vattenskotrar.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!  Det är inte fråga om någon korsfästelse utan landskapsstyrelsen vill bara införa samma reglering som i våra omgivande regioner, eftersom vattenskotrarna har visat sig vara ett problem. Märkningen av ett eventuellt förbud för fritidsbåtar i allmänhet är inte så enkelt genomförbart som ltl Sundman vill hävda.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Det är ofta snack om omgivande regioner, att vi skall göra precis som de alltid gör. Så är det med den här lagen också till stora delar. Till vissa delar är det förstås positivt, men inte alltid. När man pratar om omgivande regioner finns det en utredning som jag hänvisade till som kommer från en närliggande region, där vattenskotrar inte är något problem. Det framgår tydligt av en vetenskaplig undersökning. Den borde falla ltl Perämaa och hans gelikar i smaken, för den kommer faktiskt från Finland. Läser man den ser man att det som ltl Perämaa inte stämmer. Man behöver inte ha ett generellt förbud för vattenskotrar. Däremot rekommenderar utredningen i stort sett samma som lagutskottet nu har gjort att vissa områden behöver skyddas från båttrafik under vissa tider av vissa orsaker. Inte är det som ltl Perämaa säger att man kan få ett vattenområde skyddat bara som i Vilda Västern utan det måste vara noggranna utredningar och skäl för det i så fall. Jag tror också tvärtemot ltl Perämaa att nog respekterar båtförare det här; de båtförare vi har på Åland vill framföra sin båt med hänsyn till natur och miljö.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Vad gäller vanliga fritidsbåtägares hänsynstagande anser jag, liksom tidigare, att 2 § i utskottets betänkande mer än väl räcker till för att reglera dessa saker. Att sedan införa ett helt klart ställningstagande där man ger landskapsstyrelsen möjlighet att helt förbjuda vissa vattenområden för fritidsbåtar kan jag inte överhuvudtaget omfatta. Vad gäller lagstiftning på miljöområdet vore det dumt om vi inte utnyttjade våra omgivande regioners större resurser i dessa frågor och lite grann tar efter dem i dessa saker. Våra omgivande regioner har infört olika former av förbud för vattenskotrar och därför tycker jag att det är lämpligt att vi går in för ungefär samma sak.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman! Det är mycket som har sagts av det jag tänkte säga, så jag behöver inte upprepa det. Det står väl klart för alla här att ltl Perämaa har ett litet korståg mot vattenskotrar, som vi har fått höra mer än tillräckligt av i lagutskottet. En sak är jag tack för under replikdebatten här, nämligen att få höra att ltl Perämaa inte tror att den här landskapsstyrelsen blir långvarig, och det är ju skönt det!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Oppositionen pratar att det är mitt korståg mot vattenskotrarna. Så är det inte alls. Det finns en uppsjö av människor som tycker så här. Landskapsstyrelsens framställning har samma innebörd från början. Att man nu försöker få det till att det är mitt eget korståg är helt felaktigt. Jag vet inte huruvida ltl Salmén hörde på mitt anförande och mina tidigare repliker, men jag har fullt förtroende för att den här landskapsstyrelsen kan sitta på sina platser länge.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

I så fall är det inget problem. Om han litar på att landskapsstyrelsen säkert sköter det här, även om det skulle komma in någon som skulle vilja skydda någonting av miljön och vattnen så skulle det inte vara något bekymmer. Men jag tycker inte att ltl Perämaa skall tala så rysligt mycket om framställningen, för om det var någonting som var verkligen av lågt betygsvärde så var det den här framställningen! Egentligen borde vi inte alls ha suttit och jobbat med den på det här viset, utan vi borde ha skickat den tillbaka, även paragrafen om vattenskotrar!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Vad gäller det sista som ltl Salmén sade om den ursprungliga framställningen var av en rätt så låg kvalitet håller jag med om det och jag antydde det också i mitt anförande. Men det andra om att man skulle från lagutskottet komma med ett sådant lagstiftningsförslag som det inte är någon mening med och som ingen tror att man kommer att följa är för mig helt främmande. Stiftar man lagar skall det vara för att man har en verklig användning av dem, att de behövs i samhället.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Jag måste börja med och säga att jag som relativt ny politiker förvånas över vilka frågor som väcker mycket debatt och att det ibland är en liten detalj i ett omfattande lagförslag som dominerar hela debatten. Jag läste för ett tag sedan de stenografiska protokollen från behandlingen av barnomsorgslagen 1995. Lagen var omfattande men debatten handlade om språkbad eller inte. Den subjektiva rätten som var den stora frågan fick ingen nämnvärd uppmärksamhet. Så tycker jag också att det har blivit med lagen om fritidsbåtar. Den har mest handlat om förbud mot vattenskotrar eller inte.

 

Lagen om fritidsbåtar kommer att medföra stora miljö- och säkerhetsvinster i och med att ägare och brukare av fritidsbåtar beläggs med bestämmelser och krav. Det är bra. Det är viktigt att alla tar ansvar för miljön.

 

I vår lagtingsgrupp finns det delade åsikter om detta lagförslag så när jag uttalar mig, vill jag påpeka,  talar jag för mig själv.

 

Eftersom debatten i det här ärendet redan varit lång så skall jag försöka koncentrera mitt framförande till konkreta punkter där jag har särskilda åsikter eller reflektioner.

 

Det första jag reagerar över är åldersgränsen 15 år för båtförare vilket jag understöder och vilket även fungerar om lagutskottets förslag vinner dvs att man inte undantar vattenskotern på något sätt, men om ltl Perämaas förslag vinner så behöver lagen kompletteras med en åldersgräns för vattenskoterförare också.

Lagutskottet har verkligen grundligt arbetat med lagförslaget och föreslår klarare uttryck, förtydligande bestämmelser om avgifter i lag osv. vilket är mycket bra. Förslaget har vunnit mycket i kvalitet av lagutskottets behandling.

 

Så till miljökraven. Det är väldigt bra att man inför förbud mot utsläpp av toa-avfallsvatten och att det skall finnas platser att avgiftsfritt avlämna detta.  Jag håller med utskotten i kritiken mot landskapsstyrelsen att miljöbyrån borde ha varit med i utarbetandet av lagen.  Det här är ju en viktig miljölag. Vi måste bli bättre på att tänka och arbeta över olika avdelningsgränserna.

 

Så över till vattenskotrarna. Jag erkänner att jag har haft många dubier för att komma till ett avgörande. Jag uppfattar nu att det finns två förslag. Ett, som är lagutskottets betänkande, där man föreslår att det skall kunna utfärdas regionala begränsningar i fråga om färd med fritidsbåtar och sedan, låt mig kalla det ltl  Perämaas förslag, som i stort sett är lagutskottets men med undantag för vattenskotrarna som skulle förbjudas generellt men där kommunerna kan anvisa områden där vatterskoteråkning är tillåten.

 

Som sagt så är ingenting svart eller vitt och det finns fördelar med båda förslagen. Jag har därför lagt pannan i djupa veck och försökt utreda vilka konsekvenserna är av de båda förslagen och bilda mig en uppfattning för att kunna ta beslut.

 

Om man inför ett generellt förbud mot vattenskotrar kan man motivera det med att man hänvisar till miljöskäl, dvs. att man tänker på rent vatten, rikt fågelliv och livsmiljö osv. Nåja, när det gäller rent vatten är det inte bevisat att vattenskotern förorenar mer än en aktersnurra. Men om man då säger att man vill skydda bottenfaunan eftersom vattenskotern kan köra på nästan hur grunt vatten som helst, trots att den mår bäst av att hålla sig på minst 60 cm djupt vatten, har vi lärt oss här tidigare, och att jetstrålemotorn dödar plankton och annat småliv i vattnen,  så finns det även båtar som kan gå på grunt vatten. Även fiskebåtar lär kunna ha jetstrålemotor för att kunna gå in på grunda vatten.

 

Så det är nog livsmiljön som har gjort att den ena vågskålen har fått övervikt för min del. Jag har nämligen tänkt så här. Ponera att lagen blir så som lagutskottet föreslår, dvs att det är tillåtet att föra vattenskoter överallt utom på de områden, som landskapsstyrelsen ansett att skall fredas. Låt då säga att  jag äger en sommarstuga och har en granne som äger en vattenskoter och denne granne ägnar sig  åt vattenskoteråkning så att det stör mig. Jag utsätts för buller och får inte den lugn och ro som jag säkert hoppats på vid min sommartuga när jag är ledig och vill koppla av.  För att komma till rätta med problemet så anhåller jag hos landskapsstyrelsen om att området skall fredas från vattenskoteråkning. Landskapsstyrelsen hör andra vattenägare om det är ok, men vattenskoterägaren motsätter sig. Då får jag leva med det buller och omak som grannen utsätter mig för. Jag kan självklart hänvisa till paragrafen om hyfs och hänsyn osv., men den är både tänj- och tolkningsbar.

 

För mig är det lite som med den oskrivna regeln om fönstret i tågkupén. Om en vill ha fönstret öppet och en stängt, så är det den som vill ha fönstret stängt som drar det längsta strået, dvs den som vill ha lugn och ro borde få det framom den som orsakar buller.

 

Jag kan också tänka mig eftersom  vattenskoterkörning är förbjuden i Norge, Danmark och Sverige att vi på Åland blir en fristad för turister som lever i länder där vattenskoterkörning är förbjuden, så blir det väl så att om man äger en vattenskoter tar man den säkert med sig hit under sin semerstervecka och då gäller det att passa på att åka!  Däremot så tror jag inte, även om lagutskottets förslag vinner, att detta blir något stort problem.

 

Jag är medveten om att antalet vattenskotrar på Åland är litet men eftersom jag anser att det är min skyldighet att ta ställning så har jag dock valt att ställa mig på den sidan som vill ha kupefönstret stängt. Jag kommer alltså att stöda lagtingsledamot  Mats Perämaas förslag.

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

För det första kan jag hålla med ltl Lundberg om debattens fokusering på en liten fråga. Jag försökte tona ner vattenskoterfrågan i min presentation genom att peka på allt annat vi har gjort med lagen, som är väldigt mycket. Det är en innehållsrik lag med bl.a. åldersgränser, sjöfylleriregler och annat som är betydligt viktigare än den här frågan, så att debatten fokuseras på vattenskoterfrågan beklagar jag också.

 

Vad gäller ltl Lundbergs exempel skulle jag vilja säga att 2 § som utdömdes av ltl Lundberg har för oss varit förstahandsalternativet vid sådana här situationer. Vi har därför skärpt bestämmelsen. Vi har straffbelagt brott mot den och vår avsikt har verkligen varit att andra paragrafen skall bli mer än en död bokstav, det skall bli någonting som en vanlig medborgare skall kunna ta på och också hänvisa till och få ändringar till stånd med, i första hand, så att man på grund av att en förare kör vårdslöst med sin vattenskoter inte skall behöva förbjuda varenda vattenskoter på hela Åland. Det tycker vi är ganska orimligt. Man kan vara lite mera flexibel i bedömningen av situationen.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Ltl Lundberg exemplifierar sitt ställningstagande med att säga att jo, det kan vara någon som kör vattenskoter som gör att jag inte kan få lugn och ro. Jag respekterar att man vill ha lugn och ro vissa stunder, men det har också hänt många gånger ute på min stuga att det har funnits barn och ungdomar som har suttit och kört runt med snurrebåtar och liknande och det skulle aldrig falla mig in att jag, för den skull att bli störd av ungdomarna några gånger, att jag skulle vilja ha ett generellt förbud mot båtar. Det är det resonemanget som ltl Lundberg för att om dessa två-tre vattenskotrar eller om det skulle bli 20-30 jämfört med våra 3000 fritidsbåtar på något sätt skulle störa henne, ja, då skall man förbjuda det! I stället tycker jag att man borde ta tag i okynneskörandet, oberoende om det är vattenskoter eller båt och därför kan jag inte köpa det här att bara för att det någon gång kan störa någon så skall det vara förbud! Motorcyklarna som kör förbi hemma stör mig också någon gång ibland, men jag har så hög toleransnivå att jag inte vill förbjuda dem!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag vill börja med att påpeka, att jag tror inte, oavsett vilket av förslagen som vinner, att det här blir ett stort problem, för jag tycker, som sagt, fortsättningsvis att det här är en liten detalj i hela den stora lagstiftningen. Jag har faktiskt haft svårt att ta ställning i detta ärende, men jag tycker att det är min skyldighet att göra det och detta var det avgörande som gjorde att jag tog ställning på det här sättet. Men det som jag tycker att skiljer vattenskotrarna från fritidsbåtarna är att vattenskotrarna är förbjudna på andra ställen, dvs. därför blir vi mer en fristad. Fritidsbåtarna är tillåtna på alla andra ställen.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman! Jag respekterar att ltl Lundberg tar ställning och jag kan bara konstatera att det är en skillnad i ideologi hos ltl Lundberg och mig. Jag tror på människor och deras omdömen medan ltl Lundberg anser att man måste lagstifta om ett förbud. Jag respekterar dock att ltl Lundberg har tagit denna ställning. Med vår självstyrelse och med vår rätt att lagstifta på olika områden måste vi inte titta blint på andra områden utan vi kan ha en självständig åsikt, särskilt som ålänningen är uppfödd på vatten och genom åren har visat att man klarar av att hantera frihetsfrågorna.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Min förhoppning är också att det skulle räcka med 2 §. Visst skulle det vara helt underbart om vi skulle veta att människor alltid tar stor hänsyn till varandra, men jag behöver bara gå ut i trafiken för att se att det räcker tyvärr inte till. Skulle vi veta att det skulle räcka till så skulle vi inte heller behöva ha så väldigt stor ordningsmakt.

 

När det gäller uttalandet att vi inte behöver göra likadant som andra så menar jag inte att vi måste ha förbud för att andra har förbud, men det kan bli konsekvenser om vi är en fristad här när det är förbjudet på andra ställen eftersom vi lever på turism. Jag tror fortsättningsvis att oavsett vilket av förslagen som vinner kommer det inte att bli ett stort problem.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att det är bra om det är en viss ny stil som vi får se från majoritetens sida att man nu går upp och förklarar sitt politiska beteende. Jag tyckte att det var bra av ltl Lundberg att så ingående redogöra för sina våndor för att komma till ett beslut i frågan. Däremot förstod jag inte logiken i slutändan därför att ltl Lundberg talade så bra om miljöfrågorna och säkerhetsfrågorna, som vi också har gjort i majoriteten i lagutskottet. Det är så att vi ålänningar är så lyckligt lottade här i världen att antingen bor vi vid sjöns strand eller också har vi en sommarstuga och då vet vi hur verkligheten är, att inte ens av 100 farkoster som stör oss är en vattenskoter, men möjligen kan det vara 5-6 av 1000 som är det. Det vi störs av är alltså båtar med stora motorer och båtar som kör fort, lite på fel ställen ur vår synpunkt. Sällan är det vattenskotrar, så att utpeka en viss typ av båt och förbjuda det när man har problem med många båtar, så är fel, alldeles särskilt när vi vill värna om miljön, vilket vi vill göra nu. Är det ställen som är olämpliga för100, 200 och 300 hästars snurror? Det kan finnas det. Närsamhället och lokalsamhället kommer att notera, att här är det inte bra att de kör med dessa 50 och 150 hästars snurrorna eller vattenjetarna, som kan ha precis samma effekt, det är bara att i stället för propeller är det en jetstråle, men det är ungefär samma maskineri och samma miljökonsekvenser. Logiken på slutet blev hemskt svår att förstå!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! Jag tyckte att jag redogjorde för precis just det att det var det här som har givit mig våndor, att man kan säga att vattenskotrarna är ett miljöproblem, men då kan man också säga att båtarna med jetstrålemotorer också är ett lika stort miljöproblem eftersom de kan gå lika grunt och kan säga samma sak om botten. Jag sade att det är därför det har varit så svårt för mig att ta beslut i ärendet. Det sista jag har hakat upp mitt beslut på är i princip att om det är generellt förbjudet med vattenskoter är det säkrare att man kan få lugn och ro vid sin stuga än om det finns en allmän tillåtelse och man själv som enskild stugägare skall kämpa för att bli av med vattenskotern. Det är helt enkelt ”kupéfönstret” som avgjort mitt beslut. I övrigt håller jag helt med när det gäller miljöfrågorna.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman! 

Jag hör vad ltl Lundberg säger och jag förstår att det är en kamp för att hitta en logik i det som ledamoten resonerar ikring. Men förklaringen blir inte särskilt tydlig och lätt att förstå. Jag vet att ltl Lundberg är en logiskt tänkande och förståndig person. Därför blir detta så hemskt konstigt. Jag har själv haft en vattenskoter med 15 hästars snurra. Det finns massor med vattenskotrar med snurra. Jag har haft en massa båtar och den svagaste motorn hade trettio hästar; de flesta har legat på 70-80 hästar, t.o.m. en på 215 hästar. Jag vet att när jag rör mig på sjön med dessa farkoster, så är de de värsta miljömarodörerna, det är de som slår upp de värsta svallen. Det är de som är största risken för miljön på grunda vatten där man också kör med dem. Logiken är fortfarande väldigt obegriplig!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag skall försöka att inte vara elak. Jag tycker att det är bra att ltl Jansson engagerar sig i miljöfrågor, för jag föredrar att ro!

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Till en början tyckte jag att ltl Lundbergs anförande var konstruktivt, och det vill jag tacka för. Men sedan kom en mycket, vill jag påstå, krystad och flummig förklaring till att ltl Lundberg inte gillar vattenskotrar och stöder ltl Perämaas ändringsförslag. Den grannen som ltl Lundberg omnämnde i sitt exempel kan lika gärna ha en båt som stör och det är troligtvis mer sannolikt eftersom det finns två vattenskotrar och tusentals båtar. Det var för mycket ”å ena sidan men å andra sidan”, det var inget argument för ställningstagandet.

 

Ltl Lundberg pratar också om de närliggande regionerna. Inser inte ltl Lundberg att vi har självstyrelse på Åland. Vi bestämmer själva hur vi gör här. När man pratar om närliggande regioner så har en närliggande region gjort den utredning som jag har här som visar att vattenskotrar inte är de mest störande, enligt testpanelen, är inte de som drar upp mest svall och inte de som låter mest. Varför skall man då korsfästa vattenskotrarna för att förlåta alla andra farkosttyper? Jag får inte resonemanget att gå ihop.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag vill igen påpeka att jag är verkligen mycket ”å ena sidan och å andra sidan” i detta ärende och det är definitivt inte svartvitt. Men är det så att det skulle vara en muskelbåt som min granne har som stör mig, så har jag nog svårt att tänka mig att vi skall kunna förbjuda dem på just de vatten där jag bor om jag inte har några andra argument än att det stör mig, för mig då kan vi inte åka med några fritidsbåtar överhuvudtaget någonstans mera. Det är helt självklart så att vi har självstyrelse och vi kan göra som vi vill. Jag tycker fortsättningsvis att detta är en väldigt liten fråga och jag tycker att den tar alldeles för stort utrymme, men jag tycker fortfarande att om det är så att vattenskotrar blir så här stora som vi i Ålands lagting åtminstone vill ha det till, så borde det finnas en ganska stor risk att man tar sina vattenskotrar med sig hit när man semestrar här och kör på utav sjutton när man har tillfälle. Det är i alla fall ett speciellt beteende som man har med vattenskotrar och framför allt, för all del, också med muskelbåtar. Men jag vill påpeka, att jag tycker inte att vattenskoterfrågan är stor för mig, men det var som sagt kupéfönstret som fick mig att avgöra.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Det viktiga är inte vattenskotrarna utan det viktiga är ideologin i debatten: varför man vill förbjuda vattenskotrar. Jag har inte fått det förklarat för mig mot bakgrund av att sakkunskapen säger annorlunda. Ltl Lundberg har sin rätt enligt 9 § LO att tycka som hon vill, men i social- och miljöutskottet och i lagutskottet har man noggrant analyserat detta och kommit fram till att det är orimligt att förbjuda vattenskotrar med hänvisning till de av ltl Perämaa och ltl Lundberg angivna motiven, enligt den här utredningen, bl.a. Om man är så mycket å ena sida och å andra sidan borde man lyssna på sakkunskapen och ta till sig av beredningen i utskotten, som jag har berömt, även om den är ett avsteg från min åsikt från början, då jag inte vill ha något förbud alls. Jag tycker att detta är en konstruktiv kompromiss som borde kunna ena lagtinget i stället för att vi nu igen skall börja slita upp det och ta en reservation som lämnar en massa frågor öppna. Det blir ingen bra lösning om vi gör så här, utan vi borde ha en sådan arbetsordning här i lagtinget att vi lyssnar på utskotten. Jag har gjort det och följaktligen delvis ändrat åsikt. Jag vill inte ha något förbud utan tycker att det räcker med 2 §.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag kan inte säga någonting annat än att jag respekterar fullt och fast ltl Sundmans åsikt och jag anser mig ha rätt att ha min åsikt. Jag har redogjort för den så gott jag har kunnat. Jag tror fortsättningsvis att för den enskilda personen är det lättare att i så fall vara med och påverka om det är någon som vill ha ett tillstånd för vattenskoter än ”att lyckas” mot alla andra att få ett förbud för att man skall få lugn och ro på sitt sommarviste.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Boman:

Fru talman!

Av yviga framställningar brukar det ofta bli en tumme. I detta aktuella fall är det tvärtom, en hovsam framställning från landskapsstyrelsen  innehållande bland annat det  omtalade vattenscooterförbudet slutade efter utskottsbehandling med att det ges möjlighet att förbjuda all småbåtstrafik i  den åländska skärgården.  Med andra ord, landskapsstyrelsen ges rätt att förbjuda våra ca 10.000 fritidsbåtar att fritt och obehindrat vistas i skärgården. En förbudslag i ordets rätta bemärkelse.

 

Det finns nog ingen annan plats i världen där fritidsbåtsflottan är så  stor i förhållande till befolkningsunderlaget och det finns ingen annan plats i världen där havets frihet värderas så högt. Rättigheten att obehindrat få ta sig fram per båt i vår underbara skärgård är för de flesta av oss helig.

 

Tyvärr tycks det i denna församling finnas ledamöter som vill stoppa denna uråldriga rätt vi i alla tider haft när det gäller rätten att fritt och obehindrat få röra oss på vattnet.

 

Social och miljöutskottet säger i sitt utlåtande till lagutskottet följande:” Utskottet finner däremot att regionala förbud ibland kan vara berättigade på vissa vattenområden oberoende av vilken farkosttyp det är fråga om och att det likaså kan finnas behov av att utfärda regionala begränsningar för en viss motordriven farkosttyp. Förbud skulle utfärdas med hänsyn till lokala behov av särskilt skydd för miljön, trafiken eller fisket eller med hänsyn till något annat allmänt intresse.

 

De personer i utskottet som biträdde denna förbudsparagraf som på sikt kan begränsa rätten till att vistas på vattnet med båt var följande: ordförande Ulf Andersson, vice ordförande Lasse Wiklöf samt ledamoten Danne Sundman. Ledamöterna Raija –Lisa Eklöw och Sune Matsson biträdde hedersamt nog inte beslutet.

 

Lagutskottet omfattar naturligtvis social och miljöutskottets åsikter samt tillägger dessutom att landskapsstyrelsen skulle ges rätt att utfärda sådana förbudsbeslut på eget iniativ eller på framställning från en kommun, en berörd myndighet, någon sammanslutning eller vattenägare.  När det gäller dessa paragrafer ser jag en stor fara i att någon pamp med bra kontakter till landskapsstyrelsen kan, som exempel, få området framför sin stuga fredat. Han kan ju hota med att flytta fabriken till annan ort om han inte får som han vill. Som bekant brukar det vara svårt att behandla innevånarna likvärdigt.  Risken för missbruk är stor när det gäller denna förbudslag.

 

 Jag anser att havets frihet är något heligt klåfingriga politiker inte skall få  fingra på.  Därför anser jag att paragraferna 12 och 13 skall utgå ur lagutskottets betänkande.

 

En annan parentes gäller de personer som deltagit i lagutskottets behandling och därigenom godkänt dessa förbudsparagrafer, personer som brukar framhålla att vi skall lita på ålänningarnas  sunda förnuft och förmåga att själva avgöra vad som är rätt och fel.

De som godkänt lagutskottets betänkande är följande: ordförande Lotta Wickström-Johansson, viceordförande Roger Jansson samt ledamöterna Christer Jansson och Olof Salmén.

 

Det är alltså dessa personer som vill förbjuda vår hävdvunna rätt att röra oss fritt på vattnet. Riktiga förbudspolitiker med andra ord.

 

Förutom våra egna ca 10.000 fritidsbåtar av varierande storlek så rör sig ytterligare 100.000 fritidsbåtar i vår skärgård sommartid.  Hur skall man informera dessa båtägare om  förbudszonerna?  Skall det bli en massa stora förbudsskyltar på holmarna eller hur har lagutskottet tänkt sig att det skall gå till, kanske annonser i alla nordiska tidningar om att nu får ni inte röra er fritt på de åländska vattnen i fortsättningen.

Efter detta betänkande från lagutskottet blev jag inte förvånad över att de tänker resa till Island för att studera dioxin.

 

Fru talman!

Jag är övertygad om att detta lagförslag kommer att väcka stor bestörtning bland alla fritidsbåtsinnehavare på Åland.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag skall avhålla mig från kommentarer, men en sak vill jag säga att då jag lyssnar på det som ltl Boman säger och när jag också lyssnade på det som ltl Perämaa sade, som var delvis i  samma stil, så slås jag av tanken att vad är det man är rädd för. Kan det vara så att man kör så vårdslöst, farligt och störande i de områden som ltl Boman känner till att man är rädd för att ett förbud skulle vara motiverat! Är det det som är bakgrunden till att man har det här väldigt heta motståndet mot en möjlighet att begränsa viss trafik? Jag har inte känt till att situationen är så illa på våra vatten, det måste jag ärligt säga och jag hoppas att jag har fel i min undran och i min tanke. Men är det verkligen så här illa är det faktiskt bra att vi äntligen får en sådan här lagstiftning och kommer till rätta med de här sakerna. Nog skulle jag säga att lagutskottets förslag på intet sätt stoppar den uråldriga rätten att färdas på vattnen, som ltl Boman talade om. Däremot vill utskottet att den uråldriga rätten också skall åtföljas av en skyldighet att faktiskt visa hänsyn och omsorg på vattnen. Jag kan inte förstå hur ltl Boman själv kör och hur de i hans omgivning kör om de tycker att det är för mycket krävt att man skall visa hänsyn och omsorg på vattnen.

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Jag vill börja med att säga att landskapsstyrelsen ges rätt. Ingalunda är det lagutskottet som tar lagen, utan man ger landskapsstyrelsen en rätt att förbjuda, men redan det är för mycket. Vi har en jättebra landskapsstyrelse i dag. Jag skulle aldrig ens kunna tänka mig att det skulle kunna komma med ett sådant här förbud, men den tidigare kunde jag mycket väl tänka mig att skulle ha gått på det här. Sedan kan följande landskapsstyrelse bestå av s.k. gröna flummare som inte vill se några motorbåtar alls på vattnet. Då har de redskapet färdigt i sin hand. De sätter en begränsning på båttrafiken och där sitter vi alla, vi som har små båtar, större båtar, jag som har muskelbåt t.ex., en mycket trevlig båt, så jag tycker nog att ltl Wickström-Johansson är lite naiv i den här frågan.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Det är faktiskt så att den landskapsstyrelse som sitter nu har redan föreslagit ett förbud, men ändock har jag det förtroendet att man nog alltid kommer att fatta sina beslut och göra sina prövningar med omsorg och ha dem välmotiverade. Det är faktiskt så att inte styr landskapsstyrelsen riktigt som den vill. Den sitter ändå på vårt förtroende. Är det så att man börjar förbjuda hundratusentals fritidsbåtar, som ltl Boman talade om, så nog misstänker jag att det kommer ett misstroende från lagtinget! ((Från salen, ltl Wiklöf inom kort tid!)

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman! Jag förstår inte riktigt var i landskapsstyrelsens framställning ltl Wickström-Johansson hittar att man kan förbjuda tiotusen fritidsbåtar plus dessa hundratusen som rör sig ytterligare här på somrarna. Jag finner inte den siffran någonstans i landskapsstyrelsens framställning, (från salen: ltl Wickström-Johansson: men det var ju du om sa det!) men kanske jag har läst den slarvigt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Vi hörde att ltl Boman själv kör muskelbåt och vi vet att ltl Boman säljer muskelbåtar, så i viss mån kan jag förstå hans agerande ur den synpunkten att det är någon slags själviska intressen i hans resonemang där miljön inte överhuvudtaget tycks spela någon roll. Men det som är allvarligare med ltl Bomans inlägg är att han för Ålands folk bakom ljuset, de radiolyssnare som hör på den här diskussionen, där han säger att lagutskottets majoritet har kommit med ett förslag som kan förbjuda all fritidsbåttrafik i hela landskapet. I 12 §, som diskussionen nu gäller, lyder det: ”Begränsningar för färd med fritidsbåtar”. Där föreslår lagutskottets majoritet: ”Landskapsstyrelsen kan för viss tid eller tillsvidare förbjuda färd med fritidsbåtar på ett bestämt vattenområde eller vissa slag av vattenområden om detta är motiverat av skyddet för miljön, fisket eller någon annan näring, för att säkerställa ett allmänt nyttjande av naturen för rekreation eller av något annat allmänt intresse.” Här lär vi oss alltså att 99,9 procent av Ålands vatten inte kan beröras av sådana motiv, ifall att det till någon del skulle vara miljö- eller säkerhetsmässigt problematiskt.  Finns det någon form av ärlighet i ett agerande där man far fram med den här typen av lögn att lagutskottets majoritet skulle ha föreslagit en regel som kan totalförbjuda fritidsbåtar i landskapet Åland?

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

För det första är det ur lagutskottets betänkande som jag har tagit mina uppgifter och där är ltl Roger Jansson viceordförande. Han har uppenbarligen inte förstått själv vad han har skrivit. Här står det under ”Begränsningar för färd med fritidsbåtar”: på  ett bestämt vattenområde. Detta bestämda vattenområde kan i värsta fall vara hela Ålands vattenområde. När han sedan pratar om skydd för miljö och fiske eller något annat, så vill jag påpeka att lagparagrafen avslutas med: ”eller av något annat allmänt intresse”. Blir det en massa flummare som tar hand om makten så anser de att det är i ett allmänt intresse att förbjuda det här. Sedan passerar nog viceordföranden i lagutskottet ett lågvatttenmärke när han menade att det skulle vara på grund av några själviska motiveringar för att jag säljer båtar som jag går åt det här. Nej, Roger Jansson, jag värnar om tiotusen fritidsbåtägares rätt att fritt få röra sig på de åländska vattnen! Jag är ingen förbudspolitiker!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!  

Av oss bägge är det ltl Boman som föreslår en lagstiftning som innehåller förbud mot en sjöfarkost, fritidsbåt, som lagutskottet kallar det i sitt betänkande. Jag läste upp 12 § såsom den lyder i lagutskottets förslag, där det anges vilka motiven skall vara för att få införa ett eventuellt förbud på begränsade vattenområden och i motiveringen till 12 § i lagutskottets betänkande kan även ltl Boman läsa om den ytterst restriktiva linje som varje landskapsstyrelse måste ha om man avser att införa någon form av begränsningar.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

I första hand gäller nog lagtexten för mig, precis som jag läste upp tidigare: ”eller av något annat allmänt intresse”, och det kan i princip betyda vad som helst. Det kan betyda att klåfingriga landskapsstyrelsepolitiker kan förbjuda fritidsbåttrafik. Jag har inte godkänt någon förbudsparagraf. Jag säger att jag tycker inte om dem, jag vill ha bort 12 och §§, men jag har inte uttalat mig överhuvudtaget om vattenskotrar. Jag sade att det omtalade vattenskoterförbudet fanns med i landskapsstyrelsens framställning. Någonting annat har jag inte sagt.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag har tidigare sagt, och jag upprepar det igen, att det nu föreliggande förslaget är en kompromiss, där jag också har fått ge bort delar av min åsikt. Jag håller med ltl Boman att man helt kunde ta bort möjligheten till reglering, om man så anser, om lagtinget omprövar sin åsikt igen och vill ta bort det. Det märkliga vi har sett under ärendets behandling i lagtinget är att alla i majoriteten verkar bara tala för sig själva och inte för Ålands folk. Båtförsäljaren Boman är givetvis orolig nu för att hans levebröd skall hotas av att landskapsstyrelsen förbjuder båtar, men det är som vi har hört helt horribelt. Och det ironiska är att förbudsförslaget – den fadäs som vi har fått reda upp här i lagtinget – kommer ursprungligen från den landskapsstyrelse som ltl Boman stöder, som är så bra på alla sätt och vis, bred och stark och fin! Sedan har lagtingets utskott fått reda upp det och vi har kommit till en kompromiss, så det är i det skedet som ltl Boman borde fundera efter om man har gjort rätt, men jag kan vara med på att vi tar ärendet till stora utskottet och tar bort paragraferna i fråga. Det är helt okej för mig och det verkar finnas flera talare som har uttalat sin vilja för det och vi kanske kommer att få höra ännu flera, så vi får återkomma till det i så fall.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Det där tycker jag också att var ett lågvattenmärke. Inte har det att göra med om jag säljer båtar. Jag säger som jag tidigare sade till ltl Roger Jansson, att jag värnar om de åländska fritidsbåtägarnas rätt att vistas på havet. Det är det som har röstat emot här. Den ursprungliga förbudsparagrafen kommer från social- och miljöutskottet, där ltl Sundman har varit med, men han vinglar ju så himmelens och på något sätt påminner han om prästens lilla kråka: än slank han dit och än slank hit och nu har han slintat ner i diket – och hur han skall komma därifrån vet jag inte. Jag tänker inte hjälpa honom i alla fall!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var dumt av ltl Boman att inte hjälpa mig om jag sträcker upp en hand och vill upp ur diket, så att jag även i den här frågan kommer till klokskap! Han kan ompröva det säger han nu. Det är alltså en kompromiss från min sida och jag är beredd att återgå till min ursprungliga åsikt, men i ett politiskt arbete i ett parlament måste man kunna kompromissa och komma fram till en vettig lösning där alla ger lite. Ett ordspråk som jag brukar använda är att en klok man ändrar åsikt och en dåre aldrig. Nu ser vi här igen hur det delas in i de grupperna, tyvärr!

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag skulle vilja avsluta med Byfälts: ”mot dumheten finns int na bot, men det hjälper lite att håll tyst”!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Jag tänkte passa på att säga några vackra ord till ltl Boman, för det har jag så sällan tillfälle till. Att plocka fram allemansrätten var en viktig poäng i lagutskottets förslag. Det finns, som jag ser det också, en stor risk att en som äger väldigt mycket vatten och har väldigt stora vattenägor skulle kunna ta sig stora friheter och begränsa alla andras möjlighet att ta sig fram.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Lagutskottets majoritet hävdar på fyra ställen i sin text att landskapsstyrelsen skulle föreslagit förbud mot användning av vattenskoter. Det riktiga begreppet är att landskapsstyrelsen anser att användningen av vattenskoter ska vara beroende av tillstånd.

 

I debatten här i lagtinget har detta påpekats flera gånger. Men det har lagutskottets majoritet inte tagit intryck av, utan använder systematiskt det känsloladdade ordet förbud. Gjort är gjort och kan bara beklagas. Varför lagutskottets majoritet motsätter sig att vi här på Åland ska kunna förhålla oss restriktiva till vattenskotrar när man gjort så i Sverige, Norge och Danmark är otillfredsställande motiverat. Man hänvisar till att vattenskoteråkandet ”i de åländska vattnen”, som man skriver — och utelämnar våra badstränder, grunda vikar och på platser där små barn leker vid vattnet — jag citerar ”vattenskoteråkning i de åländska vattnen inte är av den omfattningen att ett generellt förbud mot användningen av vattenskoter från miljöskyddssynpunkt skulle vara berättigat”. Jaså inte! Detta betyder väl att vattenskoteråkning ska kunna begränsas först när deras miljöpåverkan, alltså miljöförstörelsen, är så svår att den är uppenbar för alla.

 

Talman,

Vi vet alla — innerst inne — redan i dag, nu, att Östersjöns tillstånd är bokstavligen fruktansvärt dåligt. Övergödningen av innanhavet har enligt forskare blivit närmast självgående. Fisken har problem med reproduktion. Det pågår upprörande, systematisk utfiskning. Allt större delar av havsbottnarna är syrefria och därmed dödliga för havets organismer. Men lagutskottets majoritet anser sig behöva mera bevis för olägenheterna med vattenskotrarna, som gör att uppspelta och tanklösa människor kan böka om bland rom och fiskyngel i tidigare skyddade vikar, leksaker som slår sönder spirande liv i den kraftiga vattenstråle som ger denna tuffa apparat fart och extremt grundgående.

Lekande barn och badande diskuteras inte närmare i betänkandet. Det krävs dock inte mycket inlevelseförmåga för att inse att frihet för vattenskoteråkare kan bli motsatsen för barnfamiljer och de som vill ha trygg avkoppling vid vattnet.  Men lagutskottets majoritet är kanske med på vissa risker för människor som önskar en smula frid och trygghet på stranden. Jag efterlyser mer av argumentativ briljans från utskottsmajoriteten.

 

Talman,

Att göra användningen av vattenskoter beroende av tillstånd, så att den får användas endast på av kommun anvisade områden, är en administrativt rimlig åtgärd för att öka friheten och tryggheten vid stränderna och medverkar samtidigt till att naturskyddet inte ytterligare försämras.

 

Landskapsstyrelsens framställning visar mycket tydligt vad det är frågan om, att bromsa en störande, oroande och farlig vattenlek innan den hunnit breda ut sig . Det är så dags att gå till reglering när många redan skaffat sig de dyra leksakerna. Landskapsstyrelsens modell gör det fullt möjligt att anvisa särskilda lekplatser för vattenskotrar. Den modell lagutskottets majoritet går in för, att man efter framställningar från olika håll genom beslut i landskapsstyrelsen kan freda vissa  områden från de omstridda apparaterna, är krånglig och svår att överblicka.

 

Talman,

I inledningen av debatten om det här betänkandet talades det om en helhetssyn från utskottsmajoritetens sida. Man inordnar flytetyg i tillsvidare obestämda kategorier och inför en allmän paragraf om att man ska köra förnuftigt och hänsynsfullt på sjön.

Kör förnuftigt gör ju också de allra flesta på sjön. De oförnuftiga och hänsynslösa lär inte låta sig bekomma av en allmän paragraf. Det finns en sådan också när det gäller vägtrafik. Man ska alltid köra så försiktigt att ingen olycka inträffar. Tyvärr inträffar olyckor ändå. En helhetssyn av det slaget förändrar i praktiken ingenting. Men hur de olika kategorierna av båtar ska avgränsas juridiskt återstår att se. Detta luddiga begrepp tyder inte på god lagstiftning från utskottsmajoritetens sida.

 

Det var intressant att i debattens första skede höra beskrivningar om att det bara är ett slags vattenskotrar som är besvärliga och att det till och med finns vattenskotrar som egentligen inte är vattenskotrar. Uppenbarligen bör begreppet vattenskoter preciseras så att inte alla fritidsbåtar hänförs dit — något som utskottsmajoriteten redan ägnat sig åt.

Definitioner är viktiga.

 

Talman,

I debattens inledningsskede fick vi också nästan salvelsefulla beskrivningar av hur tystgående och miljöskonande vattenskotrar är numera.

Det sägs då gälla de allra senaste modellerna. Men de tidigare modellerna försvinner ju inte av sig själva. Sådana illjudande leksaker finns kvar i användning och på begagnat-marknaden många år ännu . De hör till dem som utskottsmajoriteten vill släppa loss i åländska vatten.

Utskottsmajoritetens hänvisning till att endast två vattenskotrar är registrerade på Åland just nu är rätt ointressant  i förhållande till den konkreta verkligheten. Man kan fråga sig hur många vattenskotrar som inte är registrerade på Åland som kan sättas in vid våra stränder i sommar.

 

Talman,

Låt mig få anföra ett praktiskt exempel, visserligen utanför självstyrelsens förvaltningsområde. Det är intressant att Vasa förvaltningsrätt genom ett färskt beslut åtminstone temporärt har satt stopp för körande med vattenskotrar i Nordsjö i östra Helsingfors. Detta trots att stadens miljönämnd hade gett grönt ljus för den bullriga aktiviteten genom lov för en vattenskoterbana. Personer som bor drygt en kilometer från skoterbanan besvärade sig med hänvisning till rikets miljöskyddslag. Miljönämnden prickades för att ha godtagit en bristfällig och rentav ensidig bullerutredning. Mätningar av den faktiska ljudnivån på stränderna visade att bullret överskred de riktvärden som statsrådet fastställt för områden med fritidsbostäder. En erkänd bullerexpert påpekade att man i underlaget för lovet till banan nöjt sig med att mäta bullret från en enda, relativt tyst vattenskotermodell. Man hade också negligerat det faktum att buller fortplantar sig mycket effektivt över vatten.

 

Talman,

Tyvärr finner jag ingenting som talar för utskottsmajoritetens syn på frågan om vattenskoterns införande på Åland.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Först vill jag säga att det landskapsstyrelsen och ltl Perämaa föreslår är ett förbud. Det är kompletterat med en möjlighet till tillstånd, helt beroende av kommunens vilja, men hur vi än vänder och vrider på det är det ett förbud.

 

Jag vill än en gång påpeka att vi i utskottet har försökt se på situationen som en helhet vad gäller trygghet och miljöbelastning i våra vatten. Det viktiga, åtminstone för mig, är absolut inte vilken typ av båt det är som är störande på våra vatten, men finns det störningar så skall det finnas medel att komma åt dem. Därför har vi skärpt 2 §, som skall vara en första hands åtgärd och dessutom har vi infört möjlighet att utfärda begränsningar. Jag tycker att det är ett felaktigt resonemang som ltl Svensson och övriga anhängare av det resonemanget har då man vill förbjuda någonting som man tror att kan bli ett problem i framtiden, samtidigt som man blundar för allting annat som pågår runt omkring en.

 

Ltl Svensson tog upp fallet i Helsingforsregionen som jag också har läst om. Där kan man egentligen se vad som faktiskt har hänt då man har försökt skapa vissa skoteroaser, alltså banor. Då koncentrerar man bullret till en plats, och det bor alltid någon i närheten av de platserna. Hur lämpligt är det? Det kommer alltid att vara någon som störs av den här fruktansvärt koncentrerade mängden buller. Då är det väl bättre att låta våra 2-10 skotrar köra på varsitt håll. Jag tror att det blir mindre buller då.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Problemet med ltl Wickström-Johanssons resonemang är att man kan inte göra någonting på något enskilt ställe därför att det finns så mycket annat man skulle kunna göra. Den filosofin bakom lagstiftning omöjliggör egentligen lagstiftning för att åstadkomma vissa resultat. Det finns så många andra resultat som man skulle kunna åstadkomma som skulle vara bättre, kanske t.o.m. på helt andra områden, så det tycker jag inte var så väldigt fiffigt. Att vi har olika åsikter kan man godta. Man behöver inte respektera allt som sägs i den här debatten, men man måste godta det.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Nu måste jag säga att jag inte förstår. Det vi gör i vårt betänkande är att vi skapar möjlighet att komma åt all trafik. I stället för att snäva till det och bara komma åt vattenskotrarna öppnar vi upp det genom att säga att varenda farkost skall köra på ett vettigt sätt med hänsyn till 2 §. Finns det områden som är särskilt känsliga, oavsett båttyp, så skall det finnas möjlighet till begränsningar på ett ansvarsfullt sätt, så jag kan inte förstå det där resonemanget.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Flera andra talare i den här debatten har framhållit, att inte blir det något förbud mot någonting annat, annat än under oerhört specifika omständigheter, så tron på den här generella paragrafen att man skall vara anständig tror jag inte räcker till.  Jag tror t.ex. att det skulle vara bättre att visa i ett fall, där det drabbar oerhört få människor, att här går gränsen och den gränsen kommer naturligtvis att bli stilbildande för uppfattningen också i fortsättningen. Men om man säger, att här finns inga gränser, här är det bara att köra på tills det verkligen är ett stort problem, då drar vi på oss problem - och det är problemet med lagutskottets majoritets inställning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Per-Erik Eriksson:

Herr talman!

Det var ett rysligt liv det blev om vattenskotrarna, som vi dessutom sägs ha bara två av på hela Åland.

 

Ärade lagtingsledamöter!

Ett bättre tillfälle att reglera användningen av vattenskoter på Åland kan vi väl inte få än det som vi har nu. Det vore säkert många gånger svårare om vi hade 2000 vattenskotrar och nu insåg att något måste göras för att begränsa miljöskador och olägenheter som vattenskotrarna förorsakar i våra vikar och vattendrag.

 

Vi vet också att man i våra grannländer har reglerat användningen av vattenskoter. Man har också där insett problemen som uppstår med en fri användning av dessa skotrar. Därför har man också infört begränsningar och förbud mot användande av vattenskoter. Jag har nog svårt att tro att tre konungariken infört förbud för förbudets egen skull. Nej, nog har man också där insett problemen och anpassat sin lagstiftning därefter.

 

Herr talman!

Det förslag som lagts i det här ärendet att vattenskotrar får användas på särskilt därtill upplåtna områden är ett väldigt bra förslag och bör kunna antas av lagtinget.

 

Om nu intresset för vattenskotrar mot förmodan skulle bli så stort att särskilda områden bör upplåtas, finns den möjligheten att sådana områden kan upplåtas där miljöpåverkan och störningar är minimala. Då kan vattenskoterentusiasterna utöva sin sport med gott samvete på de upplåtna områdena medvetna om att störningarna är minimala. Då har man goda möjligheter att accepteras också av allmänheten. Lagstiftningen har då inte lagt locket på för vattenskoter.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det vore bra om ltl Per-Erik Eriksson kunde förklara varför det är en minoritet av de maritima länderna i Europa som har förbud. Det är Sverige och det är Danmark som har förbud. Man har gjort det under socialdemokratiskt styrda regeringar, men jag tror inte att det har med ideologin att göra utan det har med känslan att förbjuda, som tycks vara väsentligare i vissa länder än i andra. I Norge har man inget generellt förbud utan där finns det tillstånd för vattenskoteråkning, men med vissa begränsningar. I Finland har man inte några begränsningar. I Storbritannien, som är ett mycket maritimt land, på Island som är ett mycket maritimt land, har man inte några sådana förbud. Tyskland har vissa regionala förbud av den typ som lagutskottet föreslår och vissa andra kontinentala stater. Hur kommer det sig att vi skulle så slaviskt behöva följa en minoritet av Europas stater i den här frågan? Är det så fantastiskt fint allting i Sverige att ledamoten Eriksson tycker att det skall vara linjen i vår politik när det gäller maritima frihetsfrågor?

 

Ltl Per-Erik Eriksson, replik:

Herr talman!

Att Sverige, Norge och Danmark skulle vara en minoritet i Norden har jag lite svårt att tro; i Europa kan det möjligen vara något mindre i det förhållandet. Men nu pratar vi väl om våra regioner, de skiljer ganska mycket om vi jämför med nere i Europa. Då måste man väl ändå inse att Finland är förmodligen också på väg att införa begränsningar. Det kommer så småningom även om någon ruskar på huvudet här! Man har inte infört förbud för förbudens skull; det finns säkert en anledning till att man vill begränsa. Man vill begränsa vattenskoteranvändningen, och jag tror att man har anledning att göra det.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr  talman! 

Jag vet inte hur mycket ltl Eriksson läser båttidningar i Finland och Sverige, men där förs det en väldigt intensiv debatt om just den här frågan. Där är den större än i lagtinget. I Sverige för man nu en mycket aktiv diskussion om att luckra upp bestämmelsen. Det blev inte bra med ett generellt förbud, utan det borde vara så att det skulle vara regionala begränsningsmöjligheter, där det finns motiv för det. Men den begränsningen skulle också i så fall gälla muskelbåtar. Den diskussionen för man aktivt i Sverige och i Finland har man, som ltl Sundman har varit inne på redan, gjort utredningar och kommit till att det inte behövs. Den närmaste skärgården vi har, de som är våra mesta grannar, det är Åboland och där har man inte detta förbud. Men när man sedan passerar gränsen från Åboland hit till Åland skall man enligt ltl Eriksson segla in i ett förbudslandskap. Det känns inte riktigt bra för oss sjöfarande ålänningar.

 

Ltl Per-Erik Eriksson, replik:

Herr talman!

Om man i Sverige har kommit på att man bör justera bestämmelsen har man därför inte tänkt ta bort förbudet utan man har tänkt göra ungefär som Åland, så vi kommer att vara en föregångare, att man kommer att hänvisa till särskilt anvisade områden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

Ärendet har fått en grundlig behandling i lagutskottet, som jag tycker att har gjort ett digert och säkert genomtänkt betänkande. Som vi kommer ihåg när ärendet remitterades till lagutskottet var det två frågeställningar som var högaktuella: promillegränsen för sjöfylleri och också den omtalade vattenskoterverksamheten.

 

För min del tycker jag att det är bra att lagutskottet har omfattat promillegränsen. Vi bör komma ihåg vilken trafik vi har i våra allmänna farleder i dag. Det är snabba båtar och allting talar för att vi bör ha en nykter trafik i våra farleder, inte minst med tanke på alla våra gästbesökare som nyttjar våra farleder.

 

Däremot kan jag inte heller omfatta utskottets formulering av nu lydande 12 §. Jag har samma uppfattning som min partikamrat Britt Lundberg framförde. Det hon framförde var mycket väsentligt ur fritidsbebyggelsehänseende. Jag vill också framföra en aspekt som är värd att

beakta vad beträffar vattenskoterverksamheten. Det är så att vad jag kan förstå utgår säkert den vattenskoterverksamheten till stora delar från allmänna hamnar. Jag kan ta Västra hamnen som ett exempel. Där är det en fartbegränsning från det centrala området ut till fiskehamnen Korrvik. Inte är det intressant att utföra vattenskoterverksamheten där, utan det kommer givetvis att belasta de kommuner som har vattenområde runt omkring de allmänna hamnområdena. Det är väsentligt att veta och jag frågar mig om lagutskottet har tagit till sig den aspekten. Jag tror att det är en sådan aspekt som man bör ta sig en noga funderare på och jag utgår från att ärendet säkert kommer att föras till stora utskottet, där man givetvis måste se på dessa aspekter.

 

För min del kommer jag  i de fortsatta behandlingen av detta ärende att omfatta landskapsstyrelsens framställning, som jag hela tiden har talat för och som mycket sammanfaller med ltl Perämaas åsikt i den här frågan. Jag tycker att vi alltid hävdar att vi skall vara på samma nivå som våra nordiska grannar. Det har sagts förut, men jag vill också vid detta tillfälle påpeka att vi skall ställa oss också med den här verksamheten inom de lagar och förordningar som gäller i våra övriga nordiska länder, så att vi inte inbjuder den här verksamheten att växa i landskapet.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag kan bara notera att en  efter en nu sällar sig till förbudsivrarna. Jag måste vara ärlig och säga att jag känner inte igen centerideologin här. Jag har trott att det har varit ett parti som har trott på människorna och deras förnuft att det inte behövs lagstiftning, men här verkar det vara tvärtom. När det gäller hörande av kommunerna står det här, om ltl Holmberg bemödar sig om att läsa, att man har hört kommunförbundet. Kommunernas åsikter borde vara beaktade.

 

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Ltl Strand säger att ärendet skulle ha varit förankrat i kommunförbundet via lagutskottets betänkande. Det har jag svårt att förstå, för som kommunalpolitiker har jag inte haft möjlighet att ge utlåtande i den här frågan. För övrigt är det så att det är lagstiftaren som stiftar lagarna och det bör väl den här församlingen ta fasta på.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag kan upplysa ltl Holmberg, att inte jag heller som enskild kommunpolitiker har blivit hörd, men vi utser tillsammans våra representanter, vilket i det här fallet är Ålands kommunförbund och de har fått föra fram sina åsikter. Det är en annan sak om ltl Holmberg inte har fått gehör hos kommunförbundet. Jag tycker som sagt att man har jobbat ett halvår med det här lagförslaget, centerns representanter har kört en linje, ltl Erlandsson och ltl Roger Jansson och nu ploppar det tydligen upp en annan majoritet.

Ltl Holmberg, replik:

Herr talman!

Ltl Strand får göra vilka personliga bedömningar han vill om var centern står i den här frågan. Men jag tror att den här frågan är så väsentlig för respektive vattenägare och kommunerna hur man vill sköta trivseln ute i våra byar och bland skärgårdsbefolkningen, så jag vill avslutningsvis säga att var och en, som också har framförts här tidigare, får ta sin egen ställning i den här frågan vad man anser att är rätt och riktigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Det vore enklare om lagtingsledamöterna kunde läsa de anföranden som jag redan har hållit i det här ärendet, för det är ungefär det jag igen kommer att säga, om jag skall vara ärlig. Men så funkar det inte här i Ålands lagting utan det är många som säger samma sak flera gånger, så jag kan väl göra det jag också!

 

Herr talman!

Vi ser nu att det verkar finnas ett stöd för ltl Perämaas ändringsförslag, men jag hoppas att det inte finns en majoritet för det. Det har inte framgått ännu för alla har inte uttalat sig. Det skulle vara horribelt om vi återgick till landskapsstyrelsens förslag och frångick kompromissen som vi har fått fram här i lagtinget i utskottsarbetet. Det måste jag verkligen säga, men det är tydligen så att centerns ledamöter helt har kastat ideologin överbord när det gäller människors frihet att själva kunna röra sig i vatten och när det gäller att man litar på ålänningens förmåga att ta ansvar för båttrafiken och på att ålänningarna också kunde ta så mycket ansvar att de kunde låta bli att köra en viss båttyp på ett visst område under en viss tid med hänvisning till ett visst natur- eller miljöskyddsändamål. Men tror man inte på ålänningarna så gör man det inte!

 

Herr talman!

Det jag retar mig på är alltså korsfästningsprincipen; eftersom det finns bara ett litet antal vattenskotrar och det är ett litet antal ålänningar som äger dem så kan man förbjuda dem och korsfästa dem, så är allt annat förlåtet! Sedan är det helt okej att köra hur som helst med vilken båttyp som helst var som helst när som helst men inte med vattenskotrar. Det här är det absolut horribla i den här saken. Om man tar en sådan sak som en av våra viktigaste näringar, färjtrafiken och så tar vi ett exempel den största färjan som rör sig i våra skärgårdsvatten – ni vet alla vilken det är – den väger 57.000 ton, alltså tränger den undan 57.000 kubikmeter vatten när den flyter på vattnet. Den tillryggalägger sin längd när den kör i toppfart på under 20 sekunder och på under 20 sekunder skall 57.000 kubikmeter vatten bort och tid igen. Det här ger verkligen miljöeffekter. Sedan kommer det en vattenskoter och krusar på ytan, så det märks inte heller. Sätter man detta i proportion till varandra inser man hur horribelt det är att förbjuda vattenskotrar rakt av, ett generellt förbud. Jag vill inte heller förbjuda färjtrafik, för den är väldigt värdefull för oss och en viktig näring, men om man ser explicit till miljön så måste man fundera om.

 

Enligt min mening handlar det om politisk feghet. Bara för att det 10.000 båtar och så kommer det 100.000 till på sommaren så vågar man inte göra någonting åt dem!

 

Folk som har pratat med mig som kör båt och som är erfarna båtförare har själva sagt att nog kunde man, om man skall förbjuda vattenskotrar, så nog är det annat som borde förbjudas före. Muskelbåtsägare har själva sagt åt mig: hur kan jag få köra var och hur som  helst med min båt? Det får jag ju! Man måste som politiker vara lite ansvarsfull och inte bara se till sin hemmavik, sin butik eller vad man ser till, utan man måste se till Ålands bästa. Det har jag gjort när jag har kompromissat i den här frågan och det har lagutskottet gjort, så nog tycker jag att det är lite olustigt när vi är så ytliga och skådar oss i naveln så djupt som man gör här från visst håll. Nog måste vi kunna ta lite ansvar som ledamöter i Ålands lagting.

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag måste protestera mot att vi inte vågar säga någonting om fritidsbåtarna. Jag tycker att det är det som fritidsbåtlagen handlar om att vi har höjt säkerhetskraven och miljökraven på fritidsbåtarna. Det är den stora och glädjande delen av lagen.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman! 

Visst tycker jag också att det är glädjande att man inför i lagstiftningen EU-direktiv. Vi har inga alternativ, vi är med i EU, vi måste införa dem. Det finns inte några andra båtar att köpa än sådana här båtar och sådana här snurror och sådana här motorer som vi nu lagstiftar om, så egentligen gör det ingen skillnad från dagens verklighet. Det som är lite progressivt är att vi inför ett totalförbud av utsläpp av toavatten från båtar, men i övrigt är det båtarnas framfart och hur vi reglerar dem som är den stora frågan. Att bara förbjuda vattenskotrar rakt av kan jag inte se någon logik i.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Debatten handlar i huvudsak om vattenskoter och eventuella förbud av den eller nyttjande av den. I remissen av detta ärende till utskottet hade jag ett anförande där jag påtalade ett behov av ett visst förbud. Det gällde en egen upplevelse som jag hade haft där man i en fritidsanläggning hade fått tillstånd att använda vattenskoter i nöjessyfte, vilket föranledde de övriga gästerna som inte körde vattenskoter att klaga mycket högljutt. Det har också framkommit i debatten som har varit att alla är överens om att en form av förbud skall finnas när det gäller ”nöjesfarkoster” till havs. I den ursprungliga debatten och i motiveringarna till framställningen från landskapsstyrelsen har man anfört miljöskäl som huvudorsak, miljöskäl mot mänskliga  hänsyn kan man väl säga. Lagtinget är troligen helt överens om att en inskränkning av vissa skäl, miljö eller mänskliga skäl, är av nöden. Hur skall vi då finna en lösning för att få det så att alla skulle bli nöjda? Å ena sidan ett fullt förbud med möjligheter att ge tillstånd, å andra sidan ett fullt tillstånd med möjlighet att ge förbud???

 

I lagutskottets betänkande saknar jag lite av motiveringen och kopplingen till naturvård eller miljöskydd för att det skall vara fullständigt ändamålsenligt, ett mera klart definierat begrepp om vilka farkoster som kan förbjudas var och när är också av nöden. Jag tycker att frågan är principiellt mycket viktig på Åland därför att det har pratats om förbudszon å ena sidan i förhållande till vår omgivning, men det har också framförts en fristad i förhållande till vår omgivning. Ingetdera är knappast det som vi vill ha. Därför vore det bra om något forum, exempelvis stora utskottet skulle kunna sammanjämka de olika åsikterna till det som verkligen lagtinget vill, att ha ett ändamålsenligt regelverk som kan minska problemen med olika nöjesfarkoster.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Jag vill bara kommentera det som ltl J-E Mattsson sade här om att det skulle behövas ytterligare definitioner i lagtexten vad gällde farkosttyperna. Där har vårt resonemang varit det att lagstiftningen skall vara så flexibel som möjligt så att man möjliggör begränsningar för vilken typ av farkost det vara må som det finns motiv för och vilken typ av vatten som det finns motiv för. Det är nog avsiktligt från utskottet att inte ytterligare snäva möjligheten i lagstiftningen.

 

 

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag kan bara konstatera att det som ltl J-E Mattsson efterlyser nu och som han också efterlyste i sitt anförande i remissdebatten är just det vi har fått från lagutskottet! Då finns det en möjlighet att få en balansgång mellan de ytterligheter som ltl J-E Mattsson nämnde: fristad och förbudszon. Det gläder mig att se att det verkar som om ltl J-E Mattsson inte är en av dessa centerpartister som har kastat idealen överbord utan vill ha en balanserad lagstiftning. Tack för det!

 

TALMANNEN: Replikskiftena  är avslutade.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Till först tycker jag att det är bra att vi får ett regelverk som förhindrar att latrin töms till sjöss från våra småbåtar. Det är en oerhört viktig fråga. Men det är ändå, tyvärr, när man ser det i Östersjösammanhanget, att sila mygg och svälja kameler så länge som praktiskt taget all internationell fartygsverksamhet i Östersjön ograverat släpper sitt latrin ut till havs, liksom också sitt gråvatten. Vi vet att vi har tusentals stora fartyg varje dag i Östersjön. Det är naturligtvis det andra steget som vi också från Ålands lagting mycket, mycket hårdare än hittills borde arbeta för för att få internationell förståelse och få stopp på. Men det här med småbåtstrafiken tycker jag är ett bra första steg.

 

Vad sedan gäller diskussionen - om man lägger en miljöaspekt på småbåtstrafiken – så är det klart att ålänningarna själva har mycket småbåtar och det är naturligt att vi besöks av väldigt många turistande småbåtsägare också. Om man menar att det finns vattendrag som av olika skäl, vikar, smala sund eller andra områden, som av speciella skäl vad gäller både flora och fauna, borde få existera i en större ostördhet än vad fallet är i dag, så tycker jag inte att man kan se på den frågan allenast utifrån vattenskoterperspektivet. Jag bor själv vid den småbåtsfarled genom vilken det stora flertalet besökare från Finland kommer, de kommer 50 meter utanför min brygga och jag kan försäkra er, kära vänner, att bekymret ligger inte på vattenskoternivån, utan bekymret ligger på muskelbåtssidan, då man kommer med fartyg med höga deplacement i hög fart som tränger undan enorma vattenmassor och verkligen skapar en sådan svallbildning att man får vara rädd för att båtarna överhuvudtaget inte finns i hamnbassängen utan sköljs upp på land. De förstör de känsliga och produktiva starndzoner som vi har utefter farleder och vid våra kuststränder. Det är det värsta av alltihopa. Och en vattenskoter, kära vänner, är ingenting annat än en inkapslad aktersnurra; det finns också propeller i den, såväl som i andra, det beror på vilka konstruktioner man talar om. Jag tycker nog att man överdramatiserar vattenskoterns roll när man ser allt det andra.

 

Jag tycker att ltl Hasse Svensson var inne på just vikten av att ha en naturskyddsaspekt och då tycker jag att lagutskottet verkligen har fångat det rätta, som också är lite av det finländska perspektivet på lagstiftningen, där man, om det är så att olägenheter uppstår, skall kunna tona ner en verksamhet. Det tycker jag är ett riktigt perspektiv och inte att man isolerat bara skjuter in sig på kanske den allra minsta av de farkoster som vi har. Kära vänner! De stora båtarna är de stora problemen. Jag brukar skämtsamt ibland säga, utan att för den skull vara emot sjöräddningens och sjöbevakningens enheter, att de är de allra värsta när de kommer med sina utryckningar, då om aldrig förr spelar det i stränderna!

 

Det som man här har fångat från lagutskottets sida är alltså bra. Det oaktat kan det säkert vara så att det förekommer ett och annat problem också med vattenskotrar. Det vill inte jag förneka. Men även det skall man kunna reglera på det här sättet, om det visar sig nödvändigt.

 

Ett annat ganska allmänt förekommande fenomen som vi borde kunna diskutera är om vi skall tillåta vattenskidåkning inomskärs eller i våra skyddade vikar? Man håller rätt bra fart och man kommer rätt nära vassar och annat när man åker vattenskidor. Jag dristar mig att tro att inte heller det är så mycket mindre lämpligt än vad vattenskoterverksamheten är, men jag vill inte gå så långt. Däremot tycker jag att har vi skyddsvärda områden som av en eller annan viktig orsak, inte minst ur miljösynpunkt, behöver skyddas, så tycker jag att man skulle kunna freda dem från praktiskt taget all möjlig verksamhet, om det är nödvändigt.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Stora båtar lika med stora problem, anförde ltl Wiklöf. Det är precis som han säger, att stora båtar ger stora svallvågor. Men ändå måste man ha ett litet annat grepp på det. Om man tittar strikt ur miljöhänsyn tror jag inte att de stora båtarna ändå trafikerar omkring i vår skärgård på de mest miljökänsliga områdena. Jag är rädd för att det är precis som ltl Wiklöf sade att de passerar 50 meter från hans strand och det uppfattar han som ett stort problem. Naturligtvis är det ett stort problem för honom, men om man tittar på det strikt ur miljöhänsyn så är det nog ändå bra att de stora båtarna trafikerar efter sina farleder och detta med miljön är en helt annan fråga när det är fråga om fågelreproduktionsområden och fisklekplatser.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag försökte illustrera hur man kan uppleva det. Det är inget större problem för mig. Jag klarar mig nog. Jag har själv valt att bo vid en farled, så det står mig fritt att flytta om jag vantrivs där. Men jag kan föreställa mig att dessa många gånger enorma svallbildningar nog säkerligen också gör en hel del skada i strandvegetationen. Det skulle inte alls förvåna mig om en massa fiskyngel varje gång det kommer en muskelbåt förbi sköljs upp på land, förutom att det naturligtvis river sönder en massa av den biomassa som ligger vid stränderna. Det är självklart att där händer saker och ting.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Förut var stora båtar ett stort problem och nu efter andra repliken är stora båtar inget större problem mera, enligt ltl Wiklöf. Analysen som ltl Wiklöf gjorde i all hast med biomassa och lekande fiskar som sköljs ner från hans strand tror jag är lite hastigt påkommen och jag uppfattar ingen djupare analys där.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det känns inte gagneligt att överhuvudtaget diskutera dessa frågor med ltl Perämaa. Jag är ledsen att behöva säga det. Men jag försökte illustrera att jag tror att stora båtar med ett större deplacement i hög fart är ett betydligt större problem för både flora och fauna i våra strandområden, åtminstone i trånga sund och om man kommer in i vikar, än vad en liten båt eller i det här fallet än vad en skoter är. Det är min absoluta tro.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Perämaa:

Herr talman!

Jag avser i detta anförande att lite närmare analysera hur lagutskottets majoritet har formulerat sig i frågan om förbud för vanliga fritidsbåtar. Jag vill alltså försöka tolka det budskap som ges i denna fråga.

 

Utöver en allmän skyldighet för båtförare att anpassa färdväg och hastighet så att människor och djur inte utsätts för fara eller störningar, vilket beskrivs i lagutskottets betänkande i 2 §, vill lagutskottets majoritet ge landskapsstyrelsen möjlighet att förbjuda trafik för fritisbåtar.

 

Jag tänker här beskriva de områden och de båttyper som lagutskottets majoritet vill förbjuda för båttrafik samt på vilka grunder. För det första båttyper. Förutom att lagutskottets majoritet använder ordet ”fritidsbåtar” och då avser samtliga fritidsbåtar, så ges en möjlighet att förbjuda trafik med vissa kategorier av båtar eller särskilt miljöskadliga, störande eller annars olämpliga farkoster. Då frågar man sig först: Vad är en kategori av fritidsbåtar? Ja, jag vet inte! Det har inte framkommit under utskottsbehandlingen. Det torde då vara de som beskrivs som olämpliga. De olämpliga farkosterna bör väl då vara alla farkoster som inte är lämpliga, och det leder förstås till följdfrågan om vad som är en lämplig farkost.

 

Då denna fråga debatterades här i lagtinget senaste onsdag gav dels det obundna partiet genom ledamoten Danne Sundman och Frisinnad Samverkan genom ledamoten Roger Jansson sin syn på vilka farkoster som här kunde tänkas avses. Ltl Danne Sundman anförde att vattenskotrarna är ett problem och därför bör förbjudas på vissa områden. Ltl Roger Jansson anförde att i våtmarker bör alla fritidsfarkoster förbjudas, förutom möjligen den gamla klassiska snipan. För övrigt ansåg ltl Roger Jansson att fritidsbåtarnas miljöpåverkan är direkt relaterad till deras storlek så att större påverkar mera.

 

Detta kan, såsom tidigare i debatten i dag framkom, i viss mån vara sant, men jag tror inte att de största fritidsbåtarna trafikerar våra känsligaste fisklekplatser eller fågelreproduktionsområden särskilt mycket. För mig är det helt uppenbart att lagutskottets majoritet med denna formulering i denna fråga har gjort det möjligt att förbjuda trafik för samtliga fritidsbåtar och ingenting annat.

 

För det andra gäller det vilka områden som skall förbjudas för båttrafik. Här använder lagutskottets majoritet sig av begreppet ”begränsning av trafik för särskilda områden” i sin motivering. I lagtexten preciserar sig lagutskottets majoritet med att använda begreppet ”ett bestämt vattenområde eller vissa slag av vattenområden” och klargör detta i motiveringarna genom att skriva att med detta avses exempelvis gästhamnar, badplatser eller dylikt.

 

Lagutskottets majoritet vill alltså förbjuda trafik av fritidsbåtar till våra gästhamnar. Jag avundas inte våra turistföretagare i denna bransch ifall lagtinget avser att omfatta lagutskottets betänkande.

 

Till slut. Ifall lagutskottets betänkande godkänns till blivande lagstiftning får vi en reaktion vars konsekvenser svårligen kan bedömas. Våra historiskt viktiga sjöfartstraditioner kommer utan tvekan att påverkas.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Jag måste konstatera att ltl Perämaa läser lagförslaget som fan läser Bibeln. Förbudsivrande ledamoten Perämaa pratar gång på gång om att lagutskottet vill förbjuda fritdsbåtar. Det står ingenstans. Däremot tycker jag - det kan inte få stå oemotsagt – att lagutskottet på ett mycket ansvarsfullt sätt säger att man kan undanta badplatser som vill skydda miljön, typ fågelskyddsområden och liknande. Det tycker jag är en mycket ansvarsfull politik. Att sedan gång på gång försöka trumfa i människor att lagutskottet vill förbjuda fritidsbåtar kan bara vara för att legalisera ltl Perämaas privata syfte. Jag finner inga andra motiv. Jag tycker att ltl Perämaa måste hålla sig till sanningen, till föreliggande lagförslag och ingenting annat.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag måste replikera det sista som ltl Strand sade. Han sade att jag måste hålla mig till ett lagförslag som har skrivits i det här ärendet. Jag uppfattar ändå att det är en fri debatt och här kan sägas det mesta som hör till det här området. Jag skulle inte vilja, men jag borde lämpligen läsa ur lagutskottets 12 §. Här används ordet ”begränsning” och ”förbud”. Det kan hända att det har varit något kopieringsproblem med det exemplar som ltl Strand har fått, men han kan gärna få låna mitt exemplar om han behöver få låna det!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det börjar kännas meningslöst och det börjar gå på tomgång, men det finns inget förbud i lagutskottets betänkande. Däremot ger man landskapsstyrelsen möjlighet att skydda våra barn och vissa känsliga miljöer. Det motsätter sig ltl Perämaa och det är det jag ifrågasätter. Den enda förbudsivraren i den här församlingen är ltl Perämaa och hans gelikar som vill ha generella förbud mot vattenskotrar.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag håller med ltl Strand att det börjar gå på tomgång, men jag måste ytterligare en gång replikera. Det är helt klart på det viset att om lagutskottet föreslår i sitt betänkande att man skall ge möjlighet åt landskapsstyrelsen att förbjuda trafik för fritidsbåtar, så finns det faktiskt en tanke bakom att det skall kunna ske också. Man skriver väl inte en lagstiftning bara ut i luften s.a.s. och det inte skall finnas någon verkställighet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag måste ställa mig frågan var ltl Perämaa har varit i utskottsbehandlingen med tanke på de frågor han nu ställer! Jag har sett honom där rent fysiskt, men tydligen har han inte mentalt deltagit i våra diskussioner. De frågor han tar upp och vill ha svar på har vi diskuterat mycket nogsamt. Vad gäller kategorier, typer, sorter, vad man vill kalla dem, har vi diskuterat dem många gånger och fastnat för begreppet kategorier bl.a. på ltl ltl Perämaas förslag!

 

Ltl Perämaa har helt rätt i att genom det här förslaget ger vi möjligheter till begränsningar och förbud för alla kategorier av båtar. Men det ltl Perämaa nogsamt avhåller sig från att ta upp är andra halvan av paragrafen, dvs. att det här skall vara motiverat, och det skall vara motiverat av de skäl vi räknar upp. Det här är ingenting som kan göras helt godtyckligt. Det är fullkomligt absurt att ens diskutera att vi skulle börja förbjuda alla båtar på hela Åland på alla vatten. Vad är det ni pratar om! Jag måste faktiskt säga att jag tycker att en allmän skärpning i den här diskussionen skulle vara på sin plats.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag tänker inte i övrigt bemöta detta annat än att säga att jag finner det nästan lite stötande att ordföranden i lagutskottet på det viset gör en bedömning av min mentala kapacitet då vi har behandlat frågan.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Det här handlar överhuvudtaget inte om ltl Perämaas mentala kapacitet. Jag sade bara att jag har sett ltl Perämaa på våra utskottsmöten, men nu tar han upp frågor och undrar och vill ha svar på frågor som vi har diskuterat så ingående på utskottsmötena. Då undrar jag om inte ltl Perämaa har hört vad vi har diskuterat. Jag kan inte förstå!

 

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Som också framgår av betänkandet har jag hela tiden haft en avvikande åsikt i denna fråga och fört fram den skriftligen och för nu fram samma avvikande åsikt här i debatten.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Perämaa sade att debatten går på tomgång, men jag vill påstå att när det gäller ltl Perämaa är det full gas men tyvärr ingen växel i, så vi ligger mot varvtalsregulatorn!  När argumenten tryter tar ltl Perämaa fram helt horribla tolkningar och läser uttalanden och betänkanden som, som redan sades här, en viss potentat läser en viss skrift och hänvisar till vad jag har sagt och vad ltl Roger Jansson har sagt osv., så pusslar han ihop det så att det blir någon slags argument för hans ståndpunkt! I likhet med lagutskottets ordförande ltl Wickström-Johansson vädjar till ltl Perämaa att sansa sig lite. Min åsikt har jag redogjort för hundra gånger här och jag har också redogjort för att det är en kompromiss från min sida. Jag har redogjort vad den baserar sig på. Den baserar sig på sakkunskap, vetenskapliga undersökningar och bl.a. den sakkunskap vi har hört i utskottet! Det är så vi skall jobba i det politiska och inte hålla på och driva politik efter vad de säger på byastämmorna, vad man har för problem i sin egen vik, utan man måste, som jag sade i mitt anförande, kunna ta lite ansvar. Jag finner det ytterst märkligt att man inte kan komma till sans i frågan.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är ändå någonting om jag har fått igång motorn och sitter och gasar, men ltl Sundman har uppenbarligen startproblem i sin argumentation. Han hävdar återigen – och det har andra gjort här tidigare – att jag för någon slags byapolitik, och det är helt horribelt. Inte är det på de grunderna vi lagstiftar här och det vägrar jag acceptera att jag skulle göra. Jag försöker se på problematiken närmast ur ett miljöhänseende och det är grunden till mina ställningstaganden.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag har inte några problem med min argumentation. Den är klar och den baserar sig på fakta jämfört med vissa andras argumentation.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Debatten har verkligen pågått länge och som jag sade förut när jag diskuterade lagutskottets betänkande borde det ha varit så med hela framställningen om fritidsbåtar att den nödvändigt skulle ha skickats tillbaka. Den var så undermålig som någonting kunde vara. Nu verkar det som om en del inte skulle ha riktigt klart för sig att det inte är förbjudet att köra vattenskoter i Sverige. Det verkar som om lobbyinginformationen har gått lite snett, så att man inte har fört fram allt. Det brukar vara så när man argumenterar. Samma sak är det med det rysliga bullret. När vi diskuterade detta i utskottet och det var sånt rysligt buller från de få vattenskotrar som finns här så frågade jag att är det verkligen så att det nästa förbud som kommer är att använda motorsåg! De bullrar lika mycket och då blir man ju störd, som ltl Britt Lundberg talade om här att hon röstade för ltl Perämaas förslag därför att hon inte ville bli störd, hon ville vara ifred! Jag kan förvänta mig vad som händer om hon får vara med och ge några tips till nya lagstiftningar och nya förbud.

 

Om ärendet går till stora utskottet så hoppas jag verkligen att man tar reda på lite mera. Vattenskoterförordningen på svenska sidan säger: ”Länsstyrelsen får meddela föreskrifter om att vattenskotrar får användas inom vattenområden där de inte medför olägenheter för allmänheten genom buller eller andra störningar och inte heller medför risk för skador av betydelse för djur eller växtlivet eller spridande av smittosamma sjukdomar.” I samma förordning sägs det också att man skall veta att i sjötrafikförordningen, som jag tror att det kan vara hemskt bra att läsa, sägs att ”länsstyreslen har också rätt att fatta beslut i frågor om begränsningar och förbud”. Folk har bibringats uppfattning här att det är fråga om ett totalt förbud, att det lönar sig inte ens att köpa sig en vattenskoter. Jag började fundera på det här för jag har ju hört hur man får köra med snöskotrar i fjällvärlden, också turister och de far dit bara för att de har rätt att köra. Det här är en helt annan grej. Jag skall inte berätta vad var och en har sagt i utskottet, men jag hoppas att ltl Perämaa berättar vad han berättade om var det stora problemet fanns!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag skall bemöta det sista allra först. Det som jag kommer bäst ihåg var att det fråga om en badvik i Saltvik som ltl Salmén gärna ville ha så skyddad för båttrafik i allmänhet som möjligt – tydligen var det så att han ämnade simma där även kommande sommar.

 

Vad gäller det svenska förbudet har jag ett pressmeddelande från naturvårdsverket i Sverige och det är helt riktigt som ltl Salmén säger att kommunerna har en möjlighet att påverka beslutet. Faktum är att det har blivit väldigt få vattenskoterområden i Sverige därför att kommunerna nästan alltid när länsstyrelsen föreslår något område lämnar in sitt veto och vill förhindra att det skall bli ett vattenskoterområde.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag måste verkligen säga att jag hoppas att ltl Perämaa vet att när man skall ringa till Sverige så är det 81 som man börjar med. Ring till några länsstyrelser och fråga, så kommer det nog snabbt fram! Jag har sysslat med lite s.k. undersökande journalistisk under mellantiden! Jag berättade inte vad ltl Perämaa har sagt, men han berättade vad jag har sagt i utskottet och jag ville ingalunda ha något förbud, för jag simmar inte i de vikar som eventuellt skulle behöva skyddas där det är allmän simstrand. Jag hoppas verkligen att vi i fortsättningen med det föreliggande förslaget som bakgrund kan sätta förbud i de vikar där barnen simmar så att vi kan få stopp på sådan körning.

 

TALMANNEN: Begärs ordet?

 

Ltl Strand: Fru talman! Jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Beslut om remiss till stora utskottet fattas efter diskussionen.

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Fru talman!

Jag hade inte tänkt förlänga debatten, men jag har en viktig fråga som jag undrar över. Det har visat sig nu att förbudsmotståndarna i Frisinnad Samverkan och obundna åtminstone vill ha förbud. Detta förbud skall utfärdas av landskapsstyrelsen på begäran av t.ex. vattenägare. Det finns massor av vattenägare, berörda kommuner osv. som kommer att anhålla om förbud hos landskapsstyrelsen. Då hoppas jag verkligen, innan vi tar beslutet i lagtinget, att lagtinget noga tänker över vilken enorm byråkrati som kommer att bli följden av lagutskottets förslag därför att många kommer att anhålla till landskapsstyrelsen och landskapsstyrelsen måste undersöka om det finns en reell grund för att utfärda ett förbud. Det är landskapsstyrelseförvaltningen som måste göra det. Det kan bli hur många ställen som helst där man skall börja undersöka om det är skäl att förbjuda just där. Tänk nu efter, lagtinget! Om det är så att lagtingets majoritet vill ha förbud för fritidsbåtar, så säg det då, men lägg inte över det på landskapsstyrelsen, för landskapsstyrelsen har annat att göra! Det har ingenting alls att göra med vilken landskapsstyrelse vi har; oberoende vilken landskapsstyrelse vi har kommer det att bli ett enormt arbete om vi tar en lagstiftning såsom lagutskottets betänkande ser ut.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Nu har vi då i dag fått höra vad som blir resultatet av lagutskottets betänkande och det är förbud för fritidsbåtar! Vi har hört det från ltl Perämaa så jag tror att alla har det uppe i halsen, men nu får vi höra det också av ltl Lisbeth Eriksson från Föglö. Jag trodde att hon säkert kände fögelborna bra åtminstone! Jag är ganska säker på att inte blir det många vattenägare som kommer att besvära landskapsstyrelsen så att de skulle bli oförmögna att göra någonting, få fram lagförslag eller någonting sådant, som inte händer så ofta, så det borde ju finnas tid att undersöka det här i lugn och ro! Jag måste säga att i motsats till ltl Lisbeth Eriksson tror jag att åländska vattenägare inte kommer att anhålla, om de inte har grundade skäl, så de som kommer in till landskapsstyrelsen blir nog lätt räknade!

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Fru talman!

Jag är själv vattenägare i Föglö och jag känner föglöborna bättre än ltl Salmén, men det hör inte hit. Det är klart att man kan anhålla om ett förbud för fritidsbåtar bara på den grund att man vill vara i fred. Sedan får landskapsstyrelsen undersöka vilka skador fritidsbåtarna gör. Det kommer att bli oerhört svårt att bestämma det  här. Jag är säker på att det tar inte länge så kommer landskapsstyrelsen att ha en massa ansökningar på sitt bord. Vi kunde ha lagt bort detta med vattenskoter och låtit kommunerna ringa in ett område där vattenskotrarna får köra; då hade det problemet för fritidsbebyggelse och andra privata varit borta. Men så icke! Det här kommer att bli en stor arbetsbörda för landskapsstyrelsen, det lovar jag.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

För det första sade jag att ltl Lisbeth Eriksson känner säkert till vattenägarna bättre i Föglö, men jag talade om de övriga utanför Föglö. Nu fick jag höra att t.o.m. ltl Lisbeth Eriksson inte bryr sig om att läsa som det står i lagförslaget utan kommer att vänta på att det här blir verklighet och sedan lämnar hon in anhållan om förbud mot att köra på hennes vatten! Jag är ganska säker på att de övriga vattenägarna på Åland har mycket bättre tankar bakom.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag vet inte om jag förmår gjuta olja på vågorna efter den här diskussionen! Det slog mig när jag lyssnade på debatten att den fråga som ltl Britt Lundberg ställde i början inte riktigt har besvarats. Jag är inte säker på att jag har det rätta svaret, men jag tror att jag har ett svar på den frågan: Hur kommer det sig att vissa lagar debatteras men andra inte och hur kommer det sig att särskilt vissa detaljer i stora lagframställningar väcker så starka känslor? Hon jämförde barnomsorgslagen och lagen om vi har fritidsbåtar. Ett sätt att få ett svar på det är att föra in könsaspekten. Skillnaden är den att när vi diskuterar t.ex. barnomsorgslagen deltar kvinnorna och då går männen ut. I den här frågan har det varit en väldigt stark manlig dominans i debatten, men kvinnorna sitter kvar och lyssnar faktiskt på debatten och deltar också delvis. Men man känner ändå ganska starkt att det här är en manlig diskurs, som det heter, när alla här med darr på stämman talar om förbud, för och mot, så det är på något sätt ett system att upprätthålla något slags manlighet beroende på var man står i den här frågan. Jag tycker att det är intressant för nästan inga frågor som vi behandlar uppfattar jag vara könsneutrala, utan de är alla på något sätt färgade av något slags manlig eller kvinnlig preferens. Frågan handlar väldigt mycket om konstruktion av manlighet. Jag kommer ihåg när debatten kom upp så fick man se två präktiga unga män sitta på en skoter här nere i hamnen och tala mot det förskräckliga förbudet! Min tanke var att de faktiskt borde cykla lite mera och åka skoter mindre. Det skulle vara bättre för deras fysisk, men det har inte med saken att göra utan det har att göra med konstruktionen av manlighet. Då är förbudet ett väldigt centralt tema i att begränsa den manliga friheten att röra sig, det är lite av ett cowboy-ideal som ligger i grunden. Då brukar det vara så att i varje lag som vi har står det om det har några konsekvenser för miljön eller om det har några konsekvenser för jämställdhet mellan män och kvinnor. I den här lagen kunde åtminstone inte jag se att det överhuvudtaget fanns den här slitna meningen som alltid står: ”att lagen torde inte ha några konsekvenser för jämställdhet mellan män och kvinnor” och det är för att man antagligen på lagberedningen överhuvudtaget inte kan tänka sig att det finns en skillnad i hur kvinnor och män traditionellt förhåller sig till sådana här frågor som det här gäller. Det kvinnliga perspektivet är faktiskt att försöka ta mera hänsyn till alla parter, alltså till miljön, till barnen och man försöker alltså söka en balans och då är det så att för att inte någon skall komma till skada så kräver det ofta att någon annans frihet beskärs, den som eventuellt kan hota barn, växtlighet, natur och sådana intressen som inte kan försvara sig själva. Det verkar som om den ena lagen och den andra har sina för- och nackdelar i det här avseendet, men det är en förklaring till att den debatt som nu pgår handlar om konstruktion av manlighet och inte så mycket hur vi skall lösa problemet med skotrarnas eventuella skadliga inverkan på miljön.

 

Jag tycker ändå av det lilla jag har följt med det här att lagutskottet har satt sig in i frågan och att man har gjort en ganska balanserad slutsats av hela frågan och försökt sätta in detta med vilka skadliga effekter som skotrarna kan ha i ett större perspektiv. Men det är klart, och det tycker jag att de män som diskuterar detta med en sådan energi och iver ändå inte noterar, att det här är en fullkomligt onödig verksamhet i grunden. Det är inte någonting som vi behöver för att överleva i skärgården eller för att upprätthålla några vitala samhällsfunktioner, ja, inte ens för vårjaktens skull! Det enda det är till för är framför allt att män i olika åldrar får en stor leksak som de får köra omkring med i skärgården. Inte missunnar jag stora män att leka, men att det skulle vara så där fruktansvärt viktigt håller jag med ltl Britt Lundberg om att det tycker jag inte. Därför verkar lagutskottet enligt min uppfattning ha greppat detta på ett lite mera vettigt sätt så jag tycker att det i det här skedet av debatten åtminstone är det förnuftigaste att stödja.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

För det första när det gäller att delta i en barnomsorgsdebatt har åtminstone jag varje gång det har varit debatt om det suttit inne och deltagit så gott jag har kunnat, precis som jag har deltagit i den här debatten.

 

När det gäller ltl Sundbacks lustighet över att jag är trind och rund kan jag bara hålla med att jag borde cykla, men jag vet inte om det hör till debatten och vill inte rekommendera, utgående från hur ltl Sundback ser ut, vad hon skall vidta för åtgärder, för jag vet inte vad det finns för åtgärder att vidta.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Nu pratar inte jag om det enskilda fallet när det gäller att vara med i vissa debatter och avstå från andra, utan jag tycker att det intressanta är att när vi debatterar frågor som står kvinnor traditionellt nära, som hälso- och sjukvård, barnomsorg eller liknande, då är kvinnorna mycket aktiva, men männen går i stort sett ut, inte hela tiden, men från och till. Det är sant att ltl Jörgen Strand oftast deltar i debatten, så det var inte riktat mot honom, utan generellt om man ser hur kvinnor och män reagerar på debatten så sitter kvinnorna kvar också under de s.k. manliga debatterna.

 

Jag tar gärna emot råd hur jag kan förbättra min kondition och eventuellt också andra egenskaper, men jag tycker själv att jag är i ganska bra form och jag både cyklar och promenerar och någon vattenskoter kommer jag absolut inte att skaffa mig, för den är helt onyttig och jag kan inte se någon mening i att man skulle förstöra miljön ytterligare med den. Det är i alla fall var och ens sak att göra. I grunden tycker jag att det är en helt onödig leksak, men inte kan vi förbjuda vuxna män att leka om de vill göra det.

 

Ltl Lisbeth Eriksson:

Fru talman!

Jag brukar ofta, för att inte säga, oftast vara enig med ltl Sundback i kvinnofrågor och nu är jag också enig med henne om att vattenskotern är en onödig leksak som vi nu har hållit på och pratat om här i lagtinget i två och en halv timme.

 

Men sedan är det en sak till som jag ville replikera till ltl Sundback: hon håller på och halkar efter i kill- och tjejfrågorna. Fritidsbåtar är faktiskt lika mycket en tjejfråga som en killfråga.Tjejer tar över alltmer i det sammanhanget; de kör skoter, de kör också båtar på sjön. När vi nu vill beskära friheten för vanliga normala fritidsbåtar, så är det lika mycket tjejer det drabbar som det drabbar killar.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är möjligt att det är så att unga flickor, och kanske också äldre flickor, tar över intresset att sköta fritidsbåtar, det känner jag inte till i detalj och det är oftast tyvärr så att i de frågorna är det en massa tyckanden, men vi har väldigt lite statistiska uppgifter. Det är klart att lagstiftningen är inte primärt till varken att gynna män eller att gynna kvinnor och inte ett förbud heller, utan det är framför allt båtarnas och skotrarnas framfart som sådana som man vill begränsa. Min synpunkt kom sig av den ursprungliga frågan: Varför väcker en sådan här fråga så stort gensvar i debatten här i lagtinget? Det är ofta så att det som man själv är mest intresserad av pratar man mest om.

 

Ltl Salmén, replik:

Fru talman!

Jag tror att ltl Sundback hade helt rätt i sin bedömning. Nu var det så tokigt för mig att jag hade uppfattat att ltl Lundbergs uppfattning gick mest ut på det här bullrandet och det var därför som jag var livrädd för att hon i fortsättningen skulle komma att föreslå att det skulle också bli förbud mot motorsågar för att hon skulle få vara i fred. Men jag anser nog att det är en riktig bedömning att det kan vara så att det finns vissa saker fortfarande, trots all jämställdhetsdiskussion, som är mera kvinnligt intressanta och andra manligt intressanta. Jag anser också att där har ltl Sundback gjort en helt riktig bedömning att vattenskoter är en leksak som är helt onödig – jag kommer inte heller att skaffa mig en, lika litet som jag vill skaffa mig en muskelbåt. Jag har inget behov av någon muskelbåt utan jag far ut till vår stuga och punkt och slut. Att sedan säga att en muskelbåt är en vanlig fritidsbåt är inte riktigt.

 

Jag vill avsluta med att säga att i alla fall har det blivit lite mera avvikning från den manliga sidan till den kvinnliga genom att under behandlingen, där jag ville att vi skulle ha kvar 1,5 promille för att kallas för sjöfylleri, medan de övriga ville ha 1 promille och jag böjde mig för det.  Här kan man väl säga då att nu får kvinnorna en liten större chans att ta över rodret när karlarna eventuellt har gått och passerat 1 promille!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vad som är nyttigt och onyttigt kan man säkert ha mycket olika uppfattningar om. Jag tycker inte att jämförelsen är vattenskoter kontra muskelbåtar, utan vattenskotrar kontra fritidsbåtar överhuvudtaget. Med båtar skall man ändå kunna forsla människor och det är ett transportfordon som en bil. Det är väl närmast att vattenskotrar är något slags sjöns motorcyklar och då kommer man kanske mera in på det då om motorcyklar är nödvändiga, och där finns det säkert väldigt mycket åsikter och då är knappast nödvändiga heller för att ta sig fram utan det är landsvägarnas leksaker för stora pojkar – och flickor. Det har blivit väldigt populär också för äldre ungdom i min ålder att köra motorcykel! Det äger säkert sin riktighet att man bör fundera över om man inte skall begränsa också muskelbåtarnas framfart.

 

Det var intressant att ltl Salmén tog upp frågan om alkoholen, för det visar igen på en skillnad i manlig och kvinnlig diskurs att om man dricker rejält så är man en riktig karl, medan en kvinna förutsätts dricka åtminstone lite mindre! Vi får väl tacka lagutskottets ordförande då för dessa framgångar åtminstone att stävja missbruket till sjöss. Det är inte bara bra för naturen och allt annat utan det är också bra för männen själva som på den här punkten tycks ha väldigt svårt att åtminstone på egen hand alltid klara av konsumtionen!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?

 

Ltl Strand: Fru talman!  Jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskotett.

 

Ltl J-E Mattsson: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Strands förslag.

 

TALMANNEN: Ltl Strand, understödd av ltl J-E Mattsson, har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Jag ber de ledamöter som omfattar ltl Strands förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att förslaget har omfattats av minst åtta ersättare. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 5/2001-2002 angående euroanpassning av vissa landskapslagar. (FR nr 10/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman

Landskapslagen om euroanpassning av vissa landskapslagar berör 6 olika lagar. Det är lagen om offentliga nöjestillställningar, ellagen, lagen om befrielse från användnings- och överlåtelserestriktioner för hyresfastigheter, lagen om parkeringsbot, lagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser och lagen om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelser.

 

Lagutskottet har behandlat förslagen och vi kan allmänt konstatera att utskottet inte kan omfatta landskapsstyrelsen förslag att höja vissa bötesbelopp med upp till 75 procent. Utskottet anser inte detta motiverat med hänsyn till inflationen. Utskottet tillstyrker inte  heller en allmän höjning av bötesbelopp bara med anledning av valutaövergången. Privata företagare har fått noggranna regler om hur priser skall omvandlas till euro och uppmanats att inte göra smyghöjningar i samband med valutaövergången. Då är det skäl även för lagtinget att avhålla sig från omotiverade höjningar.

Utskottet har därför genomgående justerat landskapsstyrelsens förslag till höjningar neråt.

 

Utskottet har inget att invända mot framställningen till den del den berör de tre första lagförslagen.

 

I den första lagen, lagen om offentliga nöjestillställningar, tas minimigränsen för de försäkringsbelopp som krävs för vissa typer av nöjestillställningar bort och beloppen lämnas till polisens prövning. Utskottet kan konstatera att polisen redan i dag prövar beloppen utgående från försäkringsbolagens krav. Utskottet vill i det här sammanhanget påpeka att hela lagen om offentliga nöjestillställningar är kraftigt föråldrad och att landskapsstyrelsen bör göra en översyn av hela lagen.

 

I andra och tredje, ellagen och lagen om befrielse från användnings- och överlåtelserestriktioner för hyresfastigheter, motsvarar de nya eurobeloppen beloppsmässigt direkt de gamla markbeloppen och utskottet har intet att orda om detta.

 

Vad gäller de övriga lagförslagen föreslår utskottet en del förändringar vad gäller beloppen och dessutom föreslår utskottet två hemställningsklämmar med anledning av de lagarna.

 

Jag skall redogöra för våra ändringar och det är tyvärr en hel del siffror och belopp. För den som inte följer med finns de även i betänkandet.

 

I den fjärde lagen, lagen om parkeringsbot, föreslår landskapsstyrelsen att minimibeloppet för parkeringsboten skall höjas från 50 mark till 10 euro, vilket motsvarar ca 60 mark. Maximibeloppet för parkeringsboten föreslås höjt från 150 mark till 30 euro, vilket motsvarar ca 180 mark.

Utskottet anser inte att höjningen av maximibeloppet är motiverad och föreslår att parkeringsboten beloppsmässigt skall vara oförändrad men avrundad till jämna euro, vilket innebär att det nya beloppet skulle vara 25 euro i stället för 25,23 euro.

 

I den femte lagen, lagen om föreläggande av ordningsbot vid vissa trafikförseelser, föreslår utskottet för det första att ordningsboten för förseelser vid gångtrafik skall vara 7 euro istället för landskapstyrelsens förslag om 10 euro. Idag är boten  motsvarande 6,73 euro.

 

För det andra föreslår utskottet att ordningsboten för förseelser vid trafik med motorlöst  fordon samt förseelser som gäller uppvisande av körkort och andra handlingar skall vara 15 euro istället för landskapsstyrelsens förslag om 20 euro. Idag är boten motsvarande 11,77 euro. Vad gäller uppvisande av körkort och andra handlingar föreslår utskottet även en ändring av brottsbeskrivningen tillbaka till dagens skrivning istället för den strängering av skyldigheten att ha med sig vissa papper som landskapsstyrelsen har föreslagit och som utskottet inte har funnit några skäl för.

 

För det tredje föreslår utskottet att ordningsboten för förseelser som gäller ett motordrivet fordons konstruktion, utrustning eller skick skall vara 25 euro istället för landskapsstyrelsens förslag om 35 euro. Idag är boten motsvarande 23,55 euro.

 

För det fjärde föreslår vi att ordningsboten för försummelse att använda skyddsutrustning skall vara 30 euro istället för landskapsstyrelsens förslag om 35 euro. Idag motsvarar boten 23,55 euro.

 

För det femte föreslår vi att ordningsboten för förseelser vid trafik med motordrivet fordon skall vara 35 euro samt 70 euro vid hastighetsöverskridningar med högst 20 km i timmen. Landskapstyrelsens förslag var 50 respektive 100 euro. Idag är ordningsboten 200 respektive 33,64 euro respektive 67,28 euro.

 

Vad gäller boten för hastighetsöverskridningar har utskottet erfarit att man i riket har ett differentierat system för ordningsböter för hastighetsförseelser. Det systemet tar hänsyn till hastighetsbegränsningar på platsen och med hur mycket begränsningarna överskrids. Utskottet anser att det finns anledning att överväga ett motsvarande system på Åland eftersom det mera tar hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och till trafiksäkerheten. Utskottet har därför fogat en kläm till betänkandet med en uppmaning till landskapstyrelsen om att bereda och återkomma till lagtinget med förslag till ett differentierat system för ordningsbot för överskridning av högsta tillåtna hastighet.

 

För det sjätte föreslår utskottet att ordningsboten för störande eller onödig körning, för onödig tomgångskörning samt för användning av obesiktigat eller oregistrerat fordon skall vara 25 euro istället för landskapsstyrelsens förslag om 35 euro. Idag motsvarar beloppet 23,55 euro.

 

För det sjunde föreslår utskottet att ordningsboten för otillåten personbefordran med motordrivet fordon skall vara 35 euro istället för landskapsstyrelsens förslag om 50 euro. Idag motsvarar ordningsboten 33,64 euro.

 

Utskottets förslag innebär att de nya ordningsbotsbeloppen i 2 § skulle vara 7,15,25,30,35 och 70 euro.

 

I den sjätte och sista lagen i framställningen, lagen om minsta penningbelopp av böter vid trafikförseelse, föreslår utskottet att beloppet skall vara 70 euro så att det är lika stort som den högsta ordningsboten, vilket är fallet också idag. Landskapsstyrelsens förslag vara att beloppet skulle ha varit 100 euro.

 

Talman!

Utskottet har fogat ytterligare en kläm till betänkandet, utom den jag redan berörde.

Klämmen rör ett högsta tak för det sammanlagda beloppet av dagsböter som kan dömas ut. Idag finns inget sådant tak. Det gör att bötesbeloppet i vissa fall beroende på den bötfälldes höga inkomster kan till stiga till mycket höga belopp som inte kan anses stå i proportion till det brott som har begåtts. Lagtingets behörighet att lagstifta om ett tak har inte övervägts tidigare.

Lagtingets behörighet att stadga om straff utvidgades 1993 då den nya självstyrelselagen kom så att lagtinget kan bestämma om straffbeläggande och om straffens storlek inom de områden vi har lagstiftningsbehörighet. Däremot är lagtinget bundet av de allmänna stadgandena i strafflagen dit bland annat bestämmelser om sättet att beräkna dagsboten hör. Men redan tidigare har lagtinget ansetts ha rätt att besluta om ett minsta penningbelopp som skall dömas ut. Men, som sagt, behörighet att lagstifta om ett tak är inte utredd. Personligen tycker jag mycket talar för att landskapet skulle ha rätten att lagstifta om ett tak. Åtminstone skulle det logiska vara att vi hade den rätten. Eftersom vi har rätt att inom våra behörighetsområden besluta om vilka handlingar som skall vara straffbelagda och besluta om straffen, vad gäller fängelsestraffens längd och dagsböternas antal, bör vi även ha rätten att sätta ett beloppsmässigt tak för våra straff. Konstateras kan att man i riket inte har lagstiftat om ett tak även om diskussioner förts om behovet. Den här frågan berörs ju inte direkt av framställningen även om den tangerar vissa delar, så utskottet har inte i det här sammanhanget sett det möjligt att fördjupa sig i frågan. Men vi anser att också den här frågan är angelägen och föreslår därför en kläm om att landskapsstyrelsen skulle utreda gränserna för landskapets behörighet vad gäller möjligheten att lagstifta om högsta penningbelopp av utdömda dagsböter och återkomma till lagtinget med de förslag utredningen föranleder.

 

Slutligen talman kan jag konstatera att utskottets betänkande är fullständigt enigt.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Bulgarien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 3/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Polen och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 4/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 6:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Rumänien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 5/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Slovakien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 6/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 8:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Tjeckien och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 7/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 9:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2001-2002 angående godkännande av Europaavtalet med Ungern och av anpassningsprotokollet som hör samman därmed samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet och protokollet. (RP nr 8/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 10:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2001-2002 angående godkännande av avtalet om handel, utveckling och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Sydafrika, å andra sidan, samt med förslag  till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 9/2001-2002).

 

Först tillåts allmän diskussion. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 11:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans m.fl. spörsmål angående arrende av Jan-Karlsgårdens värdshus. (S nr 6/2001-2002).

 

Ärendet bordlades den 3.4.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Boman:

Fru talman!

Eftersom jag kritiserat den vildvuxna floran av spörsmål som förekommit på senare tid och även framhållit att spörsmålens betydelse minskar om de förekommer alltför ofta så finns det säkert någon som undrar varför jag nu är initiativtagare och förste undertecknare till detta spörsmål.

 

Svaret är ganska enkelt: behandlingen av detta ärende strider mot  de värderingar och principer som jag kämpat för i mitt politiska arbete.

Där kan bland annat följande  nämnas:

-att man skall värdera kunskap och kompetens och erfarenhet på det aktuella området,

-att utbildning skall löna sig ,

-att det för landskapet förmånligaste anbudet skall antas.

 

Dessutom bör landskapsstyrelsen följa de anbudshandlingar som finns i det aktuella ärendet.

 

Landskapsstyrelsens svar på mitt spörsmål betraktar jag närmast som svammel eftersom landskapsstyrelsen i sitt svar hänvisar till fullständigt irrelevanta parametrar i anbudsförfrågan . Alla är ju medvetna om att Kastelholm är ett av Ålands främsta turistmål och att det där försiggår en massa aktiviteter som det är fullständigt ointressant att räkna upp i svaret. I svaret på spörsmålet hade landskapsstyrelsen kunnat lämna bort följande stycken Bakgrund samt konceptet Jan Karlsgården, förutom raderna ” beslutade landskapsstyrelsen om att ange ett antal kriterier som särskilt viktiga”. Resten av texten är enbart missbruk med papper. Under rubriken ”Utbildning och erfarenhet ” försöker landskapsstyrelsen förklara varför man godkände de enda som var utan utbildning och erfarenhet i det aktuella ämnet. Jag betraktar även denna del av svaret som svammel.

 

Under rubriken ”Anbudssumman” framgår den viktigaste punkten, nämligen följande: ”Bedömningen av vilket anbud som skall antas bör enligt direktiven  ske utgående från de kriterier som angivits i anbudsförfrågan.. Skulle landskapsstyrelsen följt dessa kriterier skulle aldrig detta spörsmål blivit aktuellt. I svaret på mitt spörsmål återkommer landskapsstyrelsen på flertal ställen till att det är just dessa kriterier som är viktiga vid val av arrendator.  Dessa kriterier finns i punkt 7 i anbudshandlingarna. Jag vill betona att enligt anbudsförfrågan är det endast dessa kriterier som skall bedömas – inget annat!

 

Jag skall därför börja min detaljgranskning utgående från punkt 7 i anbudshandlingarna. Där står det följande:” Val av arrendetagare bedöms utifrån:”

Tidigare erfarenhet av restaurang och turistbranschen.  Av anbuden framgår att fem av anbudsgivarna har tidigare erfarenhet, de valda har inte någon erfarenhet av restaurangverksamhet.

Utbildning inom restaurang- och eller turistbranschen.  Här uppger tre sökande att de har den aktuella utbildningen. Dock icke de utvalda.

Redogörelse för den tilltänkta inriktningen av verksamheten. I denna punkt skiljer sig de antagna från de övriga genom att de tänker ägna sig åt pepparkaksbakning för barn i juni och juli alla dagar. Och det är naturligtvis avvikande. Följande torde vara bindning av midsommarkronor på julafton.

Referenser.  Också gällande denna punkt får man konstatera att de  av landskapsstyrelsen utvalda inte kan påvisa några referenser.

Anbudssumman.  Den femte och sista punkten är en av de viktigaste. I denna punkt finns även de största differenserna. De avgivna anbuden är på årsbasis följande: 60.000 mk/år, 65.403 mk/år, 80.000 mk/år, 84.000 mk/år samt 120.000 mk år. DE här var de 5 anbud som inte blev antagna. Det anbud som antogs var på 2000 euro eller 12.000 mk/år.  Eller med andra ord, 10% av det högsta anbudet.

 

Så här får det naturligtvis inte gå till.  Av de fem punkter som skulle ligga som underlag vid bedömningen är det endast på 1 punkt som de antagna skiljer sig markant från de ratade. Och det gäller pepparkaksbaket.  När det gäller de övriga fyra punkterna så måste man konstatera att de antagna ligger på sista plats.

 

När det gäller punkt 4 , anbudssumman, så bör man känna  till att det investerats stora summor i Jan Karlsgårdens värdshus under senare år. Enbart i inventarier har det investerats ca 1 miljon mark, pengar som skulle komma landskapets kassa tillgodo vid följande upphandling.

 

Ytterligare när det gäller punkt 2, utbildning inom restaurang- och eller turistbranschen  så är det är ingalunda mitt påhitt att de skulle sakna den aktuella utbildningen. Det är näringsavdelningen som i sin sammanställning av kriterierna, i denna ruta antecknat nej för de aktuella personerna.

 

När man antar arrendetagare på så här lösa boliner bör naturligtvis besvärsundervisning följa med när man meddelar övriga att de icke blivit antagna. Så har icke skett, men på grund av den turbulens som uppstått har en av de sökande erhållit besvärsundervisning måndagen den 18 mars eller med andra ord , dryga 3 månader efter att beslutet om arrendator tagits.

 

De åsikter som de antagna framfört i insändarform betraktar jag som så naiva att de icke förtjänar att omnämnas i detta ärende. Jag ser enbart principiellt på behandlingen av detta ärende..

Den enda sättet att komma till rätta med problemet är att riva upp beslutet. Eventuella skadestånd skall naturligtvis ersättas av den ledamot som tagit detta beslut. Den turbulens som under de senaste åren förekommit kring arrendet av detta wärdshus visar att kompetensen att sköta sådana här ärenden uppenbarligen inte finns i detta hus. Därför var det en intressant tanke som ledamoten Sundback presenterade, nämligen att uthyrningen av landskapets fastigheter skall skötas av ett skilt bolag, vars drift jag anser skall vara privatiserad.

 

Till sist vill jag visa en overhead som visar den sammanställning näringsavdelningen och dess chef Carin Holmqvist gjort upp utgående från de kriterier som angavs i anbudsförfrågan. Till saken hör att näringsavdelningen skötte detta ärende  till den 4 december senaste år då det överfördes till museibyrån.

Denna uppställning visar klart och tydligt vad jag just sagt, nämligen de som erhöll arrendet ligger på sista plats på fyra punkter och något avvikande när det gäller den framtida inriktningen på verksamheten

 

Här kan vi klart och tydligt se att i rutorna utbildning i branschen samt erfarenhet för de aktuella personerna står ett NEJ:

 

Jag hävdar dessutom att näringsavdelningen inte varit objektiv i sina bedömningar. I kolumnen inriktning på verksamheten finns i princip allt de antagna damerna framfört med på sammanställningen. När det  gäller exempelvis Bengt-Christer Sundblom så finns det i hans kolumn antecknat enbart  Husmanskost och Buffé ,trots att herr Sundblom i sin ansökan anfört följande under rubriken inriktning på verksamheten, nämligen :

traditionell åländsk husmanskost till ” humana priser.”

smörgåsbord med inriktning på fisk och åländska specialiteter

enklare à la carte mat i restaurangen

vanlig cafeförsäljning

samarbete med småbåtshamnens ägare med möjlighet till eventuellt morgonmål eller enklare lunch för båtgäster på värdshuset

mindre försäljningsvagn på gårdstunet (kaffe, läsk, glass, bulla m.m.)

Anordna sommardanser vid dansbanan samt ha grillmat, sallad, lättare alkoholförsäljning i partytältet

Konditori och bageriverksamhet

I samarbete med arrendegivaren flytta biljettförsäljningen till exempelvis grindstugan. Många gäster besöker idag enbart slottet och värdshuset går därför miste om många gäster.

 

Det här var  vettiga synpunkter som dock näringsavdelningen beslöt att inte ta med i sammanställningen. Personligen anser jag herr Sundbloms koncept mera relevant än de pepparkaksbakande damernas koncept.

 

Med såna här partiska uppläggningar av ett ärende får man lätt misstanken om att det var uppgjort i förväg vem som skulle få arrendet.

 

Det här ärendet är ett skolexempel på hur det inte får gå till och därför upprepar jag att beslutet bör beslutet rivas upp  och eventuella skadestånd betalas av ansvarig ledamot.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

När man som jag under en tid har haft ansvar för landskapets ekonomi och i samband med den senaste årsstaten märkte hur lättvindigt det gick att sprida ut stora belopp runt i landskapet så att vi fick ett ordentligt underskott blev jag verkligen ännu mera skrämd att hur kan det här gå till.

 

Fru talman!

Jag kommer att utdela ett klämförslag med anledning av spörsmålet som lyder: ”Landskapsstyrelsen bör vid  all upphandling anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet.” Är det så att man ändrar och vill ha något annorlunda koncept så bör man gå ut på nytt, om det avviker från den förfrågan som man har ställt. Det är, som sagt, från min sida ingen kritik av dem som ltl Boman räknade upp. Jag kritiserar ingen av dem som är anbudsgivare. De har förstås gjort efter sitt huvdud, men däremot bör landskapsstyrelsen tänka efter att landskapets kassa är i behov av intäkter och det blir ett stort sjabbel när man går in för att anta ett så här lågt anbud. Det skulle ha varit skilt om det inte hade funnits flera, då hade man inte kunnat göra så mycket. Men i det här fallet har man kanske gjort en missbedömning; annars måste det vara så att man trodde att ingen av de övriga som har lämnat in hade möjligheter att stå för sina anbud. Då är det en helt annan sak och därför är det skrivet att det som är ”ekonomiskt mest förmånligt för landskapet”. I det vill jag räkna in alla sådana bedömningar som landskapsstyrelsen kan göra, att om det visar sig att av dem som har lämnat in som inte kan svara upp med garantier för att de kan betala den summa som de har angivit i sitt anbud, då är det en helt annan sak. Men åtminstone har jag inte fått klart för mig att det skulle ha varit någonting sådant som ligger bakom, så därför, herr talman, ligger detta klämförslag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill säga att jag har viss förståelse för att man förundrar sig över upphandlingsgången. Jag har redan svarat, men jag vill svara ytterligare på ltl Salméns diskussion om att man skall ta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet. Det säger vi faktiskt i vårt svar när vi beskriver anbudssumman och beskriver EU:s upphandlingsregler att man alltid skall eftersträva det totalekonomiskt förmånligaste anbudet. Vi fortsätter med: ”Bedömningen av vilket anbud som skall antas bör enligt direktiven ske utgående från de kriterier som angivits i anbudsförfrågan.” Det torde vara klart enligt vårt svar att andra kriterier än högsta anbudssumman när man bjöd ut värdshuset. Det framkommer nog klart i vårt svar.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Jag fäste mig vid och tyckte att det var bra att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson tog fram just det ord som jag anser att är det viktigaste: ”totalekonomiskt förmånligast”. Jag vill inte göra någon bedömning av det skriftliga svaret, men när det gäller det skulle jag säga att jag mycket lutar åt ltl Bomans håll.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Beträffande Jan Karlsgården och området däromkring har det satsat hundratals miljoner av skattepengar runt slottet. Landskapsstyrelsen har gått in med en anbudstävlan i detta fall. En anbudstävlan, såsom man tolkar lagstiftningen på detta område är att man begär in högsta anbud. Och vad gör landskapsstyrelsen? Jo, man antar det lägsta anbudet! Uppenbarligen har man satt lagboken upp och ner. Man har redan erfarenhet när man fick back från konkurrensverket beträffande upphandling av färjor. Det här är identiskt med det fallet. Man har inte tagit det som är mest förmånligt för landskapet. Vad lever vi på? Varifrån får dessa lagtingsledamöter här i lagtinget sina pengar? Jo, av skattemedel! Skattemedel kommer till samhällets kassa genom att man uppbär skatter av folk. Skulle en privatägare äga detta hus och ha gjort de investeringar som har gjorts, som är miljonbelopp och påvisat att man har 12.000 mark i inkomster från detta hus, så vet ni vad det innebär? Jo, den här personen skulle åka på en skattegranskning och ingen skulle tro på honom av skattemyndigheterna, han skulle också få vara med om en förundersökning, en polisundersökning. Det är nämligen inte möjligt att bedriva en verksamhet och få 12.000 mark när man investerar flera miljoner i en anläggning. Det går absolut inte ihop. Det är så våra företagare ute i det åländska samhället lever. Man måste kunna påvisa inkomster om man har en dylik anläggning. Här kan man påvisa att det var någon som ville ge 120.000 mark i året! Så tar man för ett år som det motsvarar den här tioårsperioden som man skall arrendera ut det på! Hur ställer sig andra företagare i omgivningen här? Hur skall vi kunna motivera från politiskt håll att vi skall få ett näringsliv på landsbygden och i skärgården när landskapet gör så här? Det finns andra som betalar räntor och amorteringar och som nu ser hur landskapet gör och snedvrider konkurrensen på detta sätt. Det är inte de som har givit anbud och som har fått det som har gjort fel, utan det är landskapsstyrelsen och ingen skugga skall falla över det aktiebolag som fick det billigaste anbudet. Observera att det är fråga om ett under bildning varande aktiebolag och inte några enskilda personer. De kan sälja kontraktet åt vem som helst, när som helst, utan att landskapsstyrelsen kan göra någonting.

 

I anbudstävlan har man sagt att det skall vara en högklassig restaurang. Vad menar landskapsstyrelsen med högklassig restaurang? Skall man ha A-rättigheter eller skall man inte ha det? Tidigare har man från politiskt håll ansett att högklassig restaurangverksamhet är det. Landskapet äger via aktier en annat hotell och restaurang. Där har man ställt de kraven. Har man ställt de kraven i detta fall? Vad menar man med högklassig restaurang när det gäller Jan Karlsgården?

 

Nog finns det många frågor här och det skulle vara intressant att höra liberalernas synpunkt, liberalerna som har kritiserat landskapsstyrelsens upphandling genom åren och också ansett att det skall finnas en lagstiftning. Är detta någonting man har godkänt eller är detta någonting som centern i landskapsstyrelsen helt själsvådligt står för?  Ltl Perämaa har varit ganska rak i sin diskussion till den här delen och hela den liberala gruppen har haft en rak åsikt samt också inlämnat en motion om att vi måste få lagstiftning på detta område då det är under EU:s tröskelvärden. Var står man i dag? Är det förfarande som landskapsstyrelsen nu gjort någonting som man hejar på och tycker att det var bra gjort? 

 

Är alltså ltl Bomans farhågor besannade?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Ärendet har redan i ett par tre arrendeomgångar beretts på näringsavdelningen. Det har bedömts att näringsavdelningen har bättre vana och kunskaper att göra upp bra arrendeavtal. Så började man också den här upphandlingen men bytte, precis som vi hörde redan, i december så att vi återförde ärendet till museibyrån eftersom det ändå är inom museibyråns ansvar. Denna kinkiga fråga som har vållat mycket huvudbry i landskapsstyrelsen har diskuterats i hela landskapsstyrelsen på överläggningar, alltså är alla samtliga överens om att det här var det bästa alternativet, enligt de nya tankar vi har fört fram här, som jag presenterade i mitt svar och som också kommer fram i det skriftliga svaret, dvs. att vi vill bredda verksamheten, vi vill ändra den och man kan om man vill jämföra det lite grann med andra satsningar som vi gör för att få infrastrukturen väl utbyggd. Som jag redan sade i mitt svar har vi satsat mycket; vi har alla med om att vi har satsat många, många miljoner i Kastelholmsområdet och vi vill bredda verksamheten för att ta tillvara den stora potential som finns där både när det gäller kultur, museum, arkeologiska upplevelser liksom också de kulinariska. Vi säger ingenstans i anbudsförfrågan om högklassig restaurangverksamhet. Det var i de tidigare upphandlingarna. Vi har tagit bort det eftersom vi anser att det blir ingenting; vi har gjort många försök som har misslyckats mer och mindre under åren. Vi har inte fått in något arrende utan vi har fått lov att återskänka och rabattera arrendesummorna.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

För att börja med det första så mycket av det som anfördes av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson hade ingenting med mitt anförande att göra beträffande överföringen från näringsavdelningen till museibyrån. Jag tog inte upp den frågan överhuvudtaget i mitt anförande, så den repliken måste ha varit missriktad.

 

Det senaste hon sade stämmer inte. Man har fått in hyrorna, men man har betalat tillbaka för den utrustning som har införskaffats. Det där stämmer inte! Det är inte överensstämmande med verkligheten. Det är ett hån mot dem som har betalat hyror i så fall. Tvärtom har man fått in hyrorna, men man har gjort vissa eftergifter för att landskapsstyrelsen som avtalspart inte har kunnat hålla sitt avtal. Men det är en helt annan sak. Det intressanta och bästa i anförandet var att hela landskapsstyrelsen står bakom det här, oaktat att beslutet är taget på enskild föredragning! Det betyder att också liberalerna i lagtinget är ansvariga för detta, vilket jag ville ha svar på, så till den delen tackar jag för klargörandet!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är faktiskt så att det har varit problem att få in arrendesummorna. Jag har några siffror. T.ex. 1997 och 1998 var minimiarrendet 175.000 mark och det sänktes till 115.000 mark; man fick alltså inte in allting. Under den senaste avtalsperioden sänkte man det årliga arrendet på 100.000 mark till 56.099 mark och till 50.000 år 2000. Vi har alltså inte fått in de avtalsenliga summorna och det beror på att man inte har fått verksamheten att gå igenom. Det har varit problem och det är därför som landskapsstyrelsen försöker, som jag har sagt nu flera gånger, bredda och utveckla verksamheten och få området till någonting annat.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Uppenbarligen är vi oense om hur man har fått in hyrorna. Men 150.000 och 100.000 mark samt 50.000 mark är väl mera än de 12.000 mark som landskapsstyrelsen nu har skrivit kontrakt på i varje fall! Det understiger väsentligt det högsta anbud som gavs och som uppenbarligen de personerna ansåg att man skulle kunna driva det med. Jag har inte fått svar på hur man ser från landskapsstyrelsens sida på framtida framställningar ur skattesynpunkt när man gör stora investeringar och inte måste visa på några avkastningar överhuvudtaget på gjorda investeringar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Perämaa, replik:

Herr talman!

Utan att ta ställning till det här enskilda fallet i detta skede vill jag kommentera det som vtm Häggblom sade om lagstiftning om upphandling under EU:s gränsvärden. Det är sant att jag har drivit den frågan tidigare och jag tänker fortsätta att driva den frågan, att vi lyckas åstadkomma den här lagstiftningen, som då skall bli som ett rättsskydd för våra företagare. Det är av oerhört stor vikt att vi har ett redskap som kan reglera dessa frågor och det är en brist att vi inte har den lagstiftningen ännu.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag tackar för klarläggandet från ltl Perämaa och hoppas också att han har framgång i det regeringsamarbetet. Uppenbarligen är det centern som motverkar detta på alla sätt och vis, vilket också gett upphov till spörsmålet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

För dem som under de senaste åren har besökt Jan Karlsgården och tänkt sig att äta en god söndagslunch på värdshuset så är det en välkommen förändring om det blir nya arrendetagare. Det som under en blomstringsperiod var mycket populärt, dvs. att åka ut, dricka kaffe och äta hembakta bullar och pannkaka, som gjordes på ett väldigt personligt sätt, det försvann faktiskt ungefär samtidigt som det nya värdshuset kom till. Sedan gick det egentligen bara nerför. Jag tror att det som var ett populärt utfärdsmål vad gäller värdshuset också för många ålänningar med åren har försvunnit. Det är nog mycket viktigt att en uppryckning fås till stånd.

 

Det som har sagts här tror jag inte är ovidkommande, dvs. att näringsavdelningen skötte utarrenderingen; där såg man väl enbart till ekonomiska villkor och inte till själva caféets centrala placering i besöksområdet. Jag kan alltså ha en viss förståelse för att man förde över ärendet till museibyrån och att när det nu sedan skulle tas beslut var andra kriterier än rent ekonomiska av stor betydelse. Det beskrivs här i svaret vad man har tänkt sig att betona från landskapsstyrelsen, att verksamheten vid värdshuset skall ta tillvara platsens historiska potential och om man vill att man skall servera mat och annat som är gjort av högklassiga genuia åländska råvaror och man vill ha aktiviteter, program osv. Det här har man tagit beslut om och den idé som har presenterats åtminstone i massmedia låter positiv och jag tror att det är någonting som vi alla vill att skall utvecklas på Jan Karlsgårdens värdshus och i friluftsmuseets hägn.

 

När man sedan kommer till frågan om själva arrende- och anbudsförfarandet så är det fortfarande så att rättssäkerheten i systemet saknas. Jag har från den här talarstolen i tio år, faktiskt som den första, försökt göra lagtinget uppmärksamt på att vi måste ha en lag om offentlig upphandling under EU:s tröskelvärde. Revisorerna har påpekat det flera gånger, lagtinget har tagit flera beslut att vi skall få en sådan lagstiftning, men av någon anledning tycks varken den förra eller den förrförra eller den nuvarande landskapsstyrelsen få sin ädla del ur vagnen när det gäller den här frågan. Och jag börjar faktiskt tro att man inte vill ha den. Man bedriver hellre svågerpolitik än att man ordnar att rättssäkhetsfrågan blir skött så att företagare som är missnöjda kan, som alla andra, anföra besvär och få sin fråga prövad i domstol. Varför skall åländska företagare ha ett sämre rättsskydd än företagare i övriga Norden? Jag tycker att frågan blir ännu tydligare efter det som ltl Boman presenterade. Han visade på en sökande vars anbud tydligen i beredningen inte var korrekt. Åtminstone finns det nu två uppgifter här som står helt mot varandra, dvs. den som näringsavdelningen lade som som grund för sin prövning och sedan den som tydligen den sökande hade framfört i sitt anbud. Det är helt rättsvidrigt! Det kan inte vara så att den ena sökanden får alla sina pepparkakor och pannkakor inbäddade i anbudet, men för en annan skärs pepparkakorna och pannkakorna bort! Det är att inte behandla folk på lika sätt och det är allvarligt. Det här kan man inte komma åt om det inte finns lagskydd för sökandena.

 

Det finns inget skäl för oss här i lagtinget att stå och spekulera i varför landskapsstyrelsen favoriserar en sökande, om det inte finns beslut som grundar sig på lag som man kan pröva. Vi kan ingenting göra här åt det som har skett. Det är politik som landskapsstyrelsen måste svara för. Vi kan påtala bristerna, men vi kan inte ändra på beslutet, vi kan inte heller påverka framtiden i dessa ärenden om vi inte får en lagstiftning.

 

Ltl Perämaa sällar sig nu, och det har han gjort redan från första dagen han kom hit till lagtinget, för jag har förstått att han är själv ett offer för det här – och hur många offer måste vi ha innan landskapsstyrelsen kommer med en landskapslag om offentlig upphandling!

 

Det är bra ju fler som förstår allvaret och bristen i vårt rättsstatsystem i detta avseende, men det hjälper inte med att bara tycka och tro utan det måste bli en förändring. Jag skulle helst se att vi hade en kläm som sade att inom det här året skall vi ha en sådan lagstiftning på bordet, för nu är det dags.

 

Ltl Salmén har kommit med ett klämförslag och det står att ”Landskapsstyrelsen bör vid all upphanding anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet.” Ledamoten Gun Carlson i landskapsstyrelsen säger att man har tagit det anbud som är totalekonomiskt mest förmånligt. Uttrycket ”totalekonomiskt mest förmånligt” är det som ingår rikslagstiftningen om upphandling. Man kan inte exakt säga vad det kan betyda, men det betyder i alla fall det att man inte i alla situationer måste ta det högsta eller det lägsta anbudet, utan beslutsfattaren kan ta hänsyn till andra omständigheter som man har annonserat ut och vill beakta vid själva beslutet. Det kan också ha att göra med företagets allmänna anseende, deras ekonomiska ställning. Vi kan åtminstone föreställa oss att företag som har det illa ställt för att få jobb kommer med för låga anbud och sådana situationer kan man på olika sätt beakta i en bedömning om det totalekonomiskt mest förmånliga anbudet. Då förstår jag att landskapsstyrelsen har resonerat just så här att man vill garantera att det sker en utveckling på värdshuset och i detta område som innebär att det blir mera attraktivt. Man har utgående från de kunskaper man har bedömt att det anbud som man har antagit just totalekonomiskt uppfyller det. Då har det inte spelat någon roll att anbudet har varit det lägsta. Det sägs också här att det är inte arrendesumman som skall vara det avgörande kriteriet. Man kan väl säga att det är mera intressen som museibyrån fäster vikt vid som har varit avgörande än om ärendet hade legat helt på näringsavdelningens bord.

 

Om man har ett sådant uttryck som ”totalekonomiskt mest förmånligt”, så är det goda med det att man har en rättspraxis, vi har alltså rättsfall på rikssidan som man i vissa fall kan luta sig mot om man är osäker. Men eftersom vi varken har en lagstiftning, egen eller rikslag, så är det här ändå sist och slutligen mest tomma ord och politik.

 

Jag vet inte om ltl Salmén avser detsamma: ekonomiskt eller totalekonomiskt mest förmånligt. Jag uppfattar att det ändå är en skillnad. Begreppet totalekonomiskt inrymmer mera prövning än om säger bara ekonomiskt mest förmånligt. Om man menar att det är det högsta eller lägsta som skall antas under alla villkor borde, så borde man kanske precisera det på det sättet.

 

Men, herr talman, grundproblematiken är att vi saknar en lag om offentlig upphandling. Till dess kommer ltl Ronald Boman att ha fullt upp med att granska anbud som landskapsstyrelsen antar och han kommer att hela tiden kunna påvisa saker som framstår som lite mystiska, oklara och otydliga. Det är bra i och för sig, för det visar på behovet av en lagstiftning. Det är klart att en lagstiftning inte heller undanröjer alla hinder på den här vägen, men det skulle ge de enskilda anbudsgivarna möjlighet att i lag pröva sin sak om de tycker att de har blivit orättvist behandlade. Det kan de inte i dag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är mycket som jag kan hålla med ltl Sundback om när det gäller många av frågorna. Vi håller med från landskapsstyrelsen om att det är viktigt med en lag om upphandling. Det är ingen tvekan om det. Jag har inte någon bra förklaring varför det har varit trögt, men det har det varit i många år för vi har diskuterat det i många år. Jag vill ändå påpeka när det gäller rättssäkerheten hos de sökande att det är väl att observera att i anbudshandlingarna står det, utom allt annat, tydligt och klart att arrendegivaren förbehåller sig rätten till fri prövning och val av arrendetagare bedöms utifrån; så är det uppräknat hur det skall bedömas och där har vi jämställt utbildning och erfarenhet av restaurang- och turistbranschen, vilket man inte gjorde i första hand från näringsavdelningen.

 

När det gäller rättssäkerheten för sökande och den uppställning vi såg just på overhead-bilden vill jag säga att alla handlingar har funnits tillgängliga i landskapsstyrelsens behandling, så vi har nog fått se alla skrivningar och alla förslag, även om det inte var i det allra första utkastet till en sammanställning som näringsavdelningen gjorde. Vi har nog känt till alla frågor här. Vi säger också i vårt svar, förutom det jag redan har relaterat, att  ”För hela området bör på lång sikt den totalekonomiskt förmånligaste vinsten bestå i att på området behålla nöjda besökare samt en hög nivå på servicen.” Vi skall komma ihåg att anledningen till att vi gjorde det radikala beslut, som vi naturligtvis själva insåg att var lite ovanligt, så var att vi har fått så mycket påstötar från researrangörerna om att det har skötts så dåligt att vi måste göra några förändringar och stora förändringar.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tror inte att landskapsstyrelseledamoten Carlson och jag talar om samma sak när vi pratar om rättssäkerhet. Det jag avser är sökandens rätt att pröva om det politiska beslutet är förenligt med den lagstiftning som finns på detta område och eftersom vi inte har någon lagstiftning så har vi inte den rättssäkerheten. Det landskapsstyrelseledamoten Carlson pratar om är mera någon form av insyn i själva beredningen, men det är någonting annat. Det är inte den rättssäkerhet som jag avser med att man i lag skall kunna pröva den rätt man har.

Går man vidare i den här frågan och utgår från landskapsstyrelsens motiv, dvs. att man har valt det anbud man har valt för att man vill att området skall ha nöjda beslut och hög nivå på servicen, då inställer sig genast frågan: Vad skiljde det här anbudet från det s.k. sundblomska? Hur kan landskapsstyrelsen veta att det här är bättre? Det har vi inte fått svar på.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är ganska lätt att svara på. Det beror på att de som fick det har stor och god kännedom om områdets museala karaktär, de kan ge den service som vi vet att de andra sökandena definitivt inte har någon utbildning i och inte heller erfarenhet av. Vi har vägt erfarenheterna och utbildningen, den ena har på merkantil/turistbransch och museikunnande och de andra har sin matlagningskunskap. Vi har sagt att det inte enbart handlar om matlagning, utan som jag har sagt flera gånger skall det breddas. Den skillnaden är det och det svaret kan jag ge.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var bra att vi fick det klargjort, för då uppfattar jag det som så att det som har varit avgörande för landskapsstyrelsen har inte primärt varit branschkunnandet i fråga om restaurang och sådant utan det har varit den museala kompetensen. Då frågar man sig om annonsen var utformad så att det skulle vara det avgörande kriteriet. Då finns det en sorts logik i det här resonemanget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Sundback höll ett bra anförande. När hon talade om att avvika om det är totalekonomiskt förmånligare skulle jag bara vilja komplettera med att säga det som stod i anbudshandlingarna, att bedömningen av vilka anbud som skall antas bör enligt direktiven ske utgående från de kriterier som angivits i anbudsfrågan och då är dessa kriterier ”val av arrendetagare bedöms utifrån” och där är just dessa fem punkter: erfarenheter av restaurang och turism, utbildning inom restaurang eller turism, redogörelse för den tilltänkta inriktningen, referenser och anbudssumma. Jag kan mycket väl tänka mig att man kan avvika på en eller två punkter, men om man avviker på fyra punkter tycker jag nog att de som inte fick har blivit lurade. Landskapsstyrelsen har uppenbarligen inte bedömt det enligt det som de annonserade om i alla fall.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Beträffande lagstiftningen om offentlig upphandling vill jag upplysningsvis säga att när landskapsstyrelsen diskuterade budgetens förverkligande för år 2002 förde vi fram att det måste bli tydligare regler för offentlig upphandling; de bör också brytas ut ur budgeten och offentliggöras. Det har tillsatts en arbetsgrupp som under det här året skall ta fram regler för offentlig upphandling och landskapsstyrelsen får sedan bedöma hur man behandlar reglerna, om det skall bli lag eller om man på annat sätt i författning skall offentliggöra reglerna. Reglerna för offentlig upphandling skall också ta hänsyn till miljöaspekter.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag ser det nog lite som en tillbakagång gentemot vad ledamoten Sune Eriksson sade när han var i opposition; då var det nog helt klart, som jag kommer ihåg det, att han företrädde en legalistisk linje i denna fråga. Det är inte så att landskapsstyrelsen saknar regler i dag. Man kan däremot fråga sig hur de tillämpas, hur konsekvent på de olika avdelningarna, men det är närmast en sak för revisorerna. Men om det inte blir lagstiftning så tycker jag nog att liberalerna här har svikit sina tidigare ambitioner, för har vi inte lag så kan inte en enskild sökande få sin sak prövad i domstol och det hör nog en gång till alla för rättsprinciperna att politiska beslut, som åtminstone gäller ekonomiska förmåner och som är underkastade prövning, skall kunna prövas i oberoende domstolar för att man skall kunna tala om en rättsstat. På den här punkten kommer nog åtminstone inte jag att vika mig en tum förrän vi har lagen här i lagtinget.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Den information jag gav och det arbete som har påbörjats utesluter inte på något sätt att det blir en lag.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det kan jag faktiskt räkna ut själv! Men det intressanta är om och när vi i så fall får lagen, för den är faktiskt en av hörnstenarna i ett fungerande rättsstatssystem. Jag förstår inte att man skulle behöva ha så mycket kommittér. De allra bästa i det här läget vore att vi hade en blankettlag så att vi kan luta oss mot rättspraxis. Det är en komplicerad lag att tillämpa och om vi sedan skall börja ha egna åländska hemlagade paragrafer som inte fullföljs genom direktiv och anvisningar till förvaltningarna så går det som med mycket annat att det blir på hälft. När det gäller rättssäkerhet och en enskilda människors rättsskydd kan inte självstyrelsen fungera så att ålänningarna skall ha sämre rättsskydd än människor som lever i övriga Norden och i rättsstater. Det är åtminstone ett sådant krav som jag ställer på självstyrelsen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Till först vill jag säga att ingen skugga skall falla över de personer och olika bolag som har bjudit på Jan Karlsgården. De har gjort det i god tro.

 

Det har varit min åsikt sedan 1999 då jag kom in i lagtinget att vi bör få en lagstiftning om offentlig upphandling. Min goda vän revisorn Tom Pussinen har i många sammanhang påpekat nödvändigheten av det och det kommer jag att driva. Jag hoppas att liberalerna inte backar från det som man motionerade om med ledamoten Sune Eriksson som första undertecknare i oppositionen. Där skall vi hjälpas åt.

 

När det gäller Jan Karlsgårdens värdshus har mycket sagts och av det det som ltl Boman och ltl Sundback var inne på kan jag skriva under mycket. När jag har läst på handlingarna är det precis som landskapsstyrelseledamoten Carlson säger att man har gått ut och sagt att det här är en fri prövning bland inkomna anbud och val av arrendetagare bedöms utifrån de fem nämnda kriterierna, även om jag reagerade på det första, att hur kan man i dessa budgetunderskottstider kasta bort en miljon. Men sedan när jag läste finns det lite relevans, dels i det som ltl Sundback säger och det som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson säger. När jag läser vidare i avtalet som man har upprättat med det under bildning varande bolaget är att det enda man har tagit med från landskapsstyrelsebeslutet är summan pengar. Hur skall man veta att de uppfyller det som de fick avtalet för? Enligt min mening borde det stå i avtalet vilka aktiviteter och vilka evenemang skall vara på Jan Karlsgårdens värdshus för att de skall uppfylla kontraktet. Hur många pepparkaksbak skall det vara och under vilka tidpunkter skall verksamheten pågå? Det borde stå i avtalet. Det står också programaftnar. Hur många programaftnar skall man ha? Är det fem eller tio för att uppfylla avtalet? Det står konstutställning. Det är säkert bra. Vad skall det vara för typ av utställning? Skall det vara en eller två eller tio under året? Det skall vara delikatessbod. Då borde det stå i avtalet att det skall vara en delikatesbod under perioden första maj – sista september. Varför har man lämnat bort alla dessa viktiga kriterier som man säger att ha varit grunden för att bolaget i fråga har fått avtalet? Det enda som finns är allmänna beskrivningar om verksamheten på Kastelholmsområdet och liknande. Sedan finns pengen, sedan finns det lite om uppehållningstiden, men allt det som har varit grunden för att de har fått avtalet finns inte. Det tycker jag är orimligt, så jag skulle nästan vara beredd att föreslå att det skall bjudas ut, åtminstone efter prövotidens utgång. Jag kan förstå att man vill förnya verksamheten, men då måste man också sätta in kriterierna i det avtal man upprättar.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson gav på min fråga om vad som var högklassig restaurangservice att man har tagit bort det kriteriet. Kan det faktiskt stämma? Enligt det avtal man har skrivit har det varit en av de premisser som funnits med. Är det så att man får fel handlingar när man begär ut dem från landskapsstyrelsen eller vad beror detta på? Jag vill få ett svar på vad man menar med högklassig restaugangservice? Jag tror att det är viktigt att vi får reda på det i lagtinget. Vad avser landskapsstyrelsen med det? Skall det vara A-rättigheter? Det ställs också vissa krav på sådant. Vad avser landskapsstyrelsen? I allmänt språkbruk är högklassig restaurangverksamhet en femstjärnig restaurang. Till den här delen bör landskapsstyrelsen komma med ett svar. Som jag uppfattade landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson hade man tagit bort det.

 

När det gäller kriterierna som fanns i anbudsförfrågan uppfattar jag det inte som någon skillnad i en vanlig anbudstävlan. På vilket sätt avviker det? Precis som ltl Strand säger är en viktig aspekt i avtalet arrendesumman och inte det övriga. Det är fråga om ett tioårigt avtal och inte fråga om några månader eller någonting sådant som har varit vanligt med sjötrafiken som gäller 30-40 miljoners objekt. Där skriver man ettåriga avtal! Men här gäller det ett tioårigt avtal som kommer att vara giltigt över flera landskapsstyrelser, också lagtingsmandatperioder, där landskapet är bundet vid avtalet. Nog är det alltså viktigt att vi diskuterar aspekterna. Man har avvikit väsentligt från tidigare upphandlingar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När det gäller det jag sade om att vi skulle ha tagit bort högklassig service stämde det och stämde inte därför att i bakgrunden till anbudshandlingarna säger vi, vilket jag inte kom ihåg, att målet är att kunna ta emot och erbjuda områdets besökare en högklassig kaffe- och restaurangservice. Så långt hade jag fel. Däremot har vi diskuterat – som vi har gjort upprepade gånger i hela landskapsstyrelsen – att det är mindre viktigt i dag att ha en restaurangverksamhet, dvs. att servera något slags gourmémat. Det är inte heller så viktigt i dag att ha rättigheter. Nu vet jag att de som har arrenderat har skaffat sig utbildning och har alkoholrättigheter, men vi bedömer inte att alkoholen på Jan Karlsgården är det allra viktigaste i dag, om det var det som vtm Häggblom frågade. Men, som sagt, jag uttryckte mig fel när jag sade att vi har tagit bort högklassig eftersom vi nämner det att det hör till målet. Jag tror själv att det är mycket viktigare att vi i dag har den breddade verksamheten som gör att folk faktiskt vill komma dit igen, precis som jag själv sade i min presentation av svaret och som ltl Sundback var inne på i dag, att man vill ha tillbaka lite av den forna stämningen runt Jan Karlsgården så att folk faktiskt vill åka dit igen. Det är det mest grundläggande målet i hela upphandlingen.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag förstår svaret som landskapsstyrelseledamoten Carlson ger. Man säger att man skall ha en högklassig restaurangverksamhet och i det svar som gavs nu är inte det så viktigt! Det avtal som man har gjort från landskapsstyrelsen är inte heller viktigt? Vad är det som man skall göra för att få dessa nöjda kunder, som nu var så viktigt? På vilket sätt skall det uppfyllas, om det inte var viktigt med maten utan det var någonting annat, så vad är det man är ute efter i så fall? Det är inte att undra på att området har tappat kunder. Det är bara att titta i landskapsstyrelsens berättelse bakåt i tiden. Mycket berodde på att museet stängde och det har varit stängt under långa tider på grund av renoveringen. Man har kringgärdat mycket och turisterna har inte fått tillgång till slottet osv. Det skall väl inte skyllas på tidigare arrendatorer att de skulle ha gjort att området har fått mindre besöksantal, utan där tror jag att landskapsstyrelsen själv får titta sig i backspegeln. Men det är nog viktigt att veta vad man menar med kaffe- och restaurangservice. Vad avser landskapsstyrelseledamoten Carlson till den delen? Jag fick det inte klart för mig.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag säger, att det vi vanligen menar med restaurangservice är att vi skall kunna äta en gourmémåltid är inte huvudsaken, utan huvudsaken är att de besökare som kommer till Jan Karlsgården skall bli väl mottagna, få lite upplysning om det som finns runt omkring, delta i de eventuella aktiviteter som finns och naturligtvis kunna äta det man vill äta. Nog förväntar vi oss naturligtvis att det skall vara en god lunchmat, men det som vi normalt menar med restaurangservice tror jag inte att är huvudsaken. Nog tror jag att man förstår det här om man vill förstå det. När man skapade Jan Karlsgårdens värdshus tänkte man sig att det skulle vara ett matställe dit man skulle fara och äta en fin och god måltid; nu vill vi inte fokusera på det utan på andra saker runt omkring, som kanske betyder lite enklare mat, kanske bara en smörgås och kaffe.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag vill ställa en tilläggsfråga till den ansvariga landskapsstyrelseledamoten. Kom det fram tydligt i offertförfrågan att det inte var så noga med maten osv., som nu har framförts här och att man skall ansvara för den övriga verksamheten på området och inte bara för café- och restaurangrörelsen, som det står i upphandlingsdirektivet? På vilket sätt har det framgått till allmänheten utgående från annonsen och det prospekt som har givits ut?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Jag försökte förklara vad det här med ekonomiskt mest förmånligt betyder, att man kan lämna bort sådana anbudsgivare som eventuellt inte kan ge säkerhet för inbetalning av arrendesumma. Den saken är helt klar. Har man sådana misstankar vid förhandlingen skall man lämna bort det. Är uppfyllande av övriga målsättningar någorlunda likvärdiga måste man väl i alla fall enligt mitt förslag välja den som är mest ekonomiskt fördelaktig för landskapet. Är det så nu att landskapsstyrelsen i dessa diskussioner har känt till, efter diskussioner förstås med de övriga som har lämnat in anbud, att de inte har några möjligheter att uppfylla landskapsstyrelsens målsättning totalekonomiskt sett eller att landskapsstyrelsen har ändrat på villkoren borde man i så fall antingen ha sagt åt de fyra-fem andra att tyvärr fyller ni inte de krav som vi ställer på er. Är det så nu att man har haft den här bedömningen och inte ordentligt gått igenom det men var tveksam och kanske tyckte att det var det här som kriterierna egentligen borde ha rört sig om, då skulle man nödvändigt ha bjudit ut det på nytt. Det hade varit det enda raka och då hade man sluppit den här kritiken.

 

På tal om lagstiftning på det här området kan jag säga att vi diskuterade det när jag satt i landskapsstyrelsen och på finansavdelningen påbörjade man arbetet om en lagstiftning för upphandling för de värden som understiger EU:s gränser. Där borde det utan vidare vara så långt redan att det kan inte ta några många dagar att lägga fram det papperet på bordet till en ny lag.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag vill påstå att man i upphandlingen när man lämnade ut villkoren och förutsättningarna för arrendet av Jan Karlsgårdens värdshus gav alla dessa signaler. Först hade man en kort annons där man bad eventuella arrendetagare att anmäla och få uppgifter från landskapsstyrelsen. I dessa uppgifter ingick vilkor och förutsättningar för arrende av Jan Karlsgårdens värdshus. Där kan vi bl.a. läsa när det gäller bakgrunden vad Jan Karlsgården är, vad det skall vara till och varför man är där. Så säger man, utom det jag redan har sagt att landskapsstyrelsens mål är att Jan Karlsgården skall ge en högklassig kaffe- och restaurangservice, att man förutsätter att värdshuset tar tillvara platsens historiska potential och genom att samarbeta med de museala intressena skapa förutsättningar för en unik helhetsupplevelse av den åländska kulturen, historien och mattraditionerna, så jag anser nog att uppdraget var tydligt beskrivet. Kriterierna anges i samma papper. Jag vill fortfarande hävda att vi säger att man skall ha tidigare erfarenhet av restaurang- och turistbranschen. De som sökte och fick det hade just erfarenhet och utbildning inom turistbranschen. Man säger och/eller turistbranschen. Jag hävdar att jag tror att det här var nog så tydligt som det kunde vara.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Tydligen måste jag förstå det här så att den här Sundblom bedömdes av landskapsstyrelsen att vara helt omöjlig att kunna uppfylla dessa villkor, alltså att turistiskt sköta den här sidan, för på något annat vis kan man ju inte förstå svaret. Alla de övriga var duktiga kockar och de kunde laga bra mat, men de begrep sig inte på turism och kunde inte heller tänkas diskutera med museibyrån att få klara av det som man sade i punkterna som landskapstyrelseledamoten Gun Carlson nu läste upp. Det kan inte vara på något annat sätt som jag ser det. I stället litar man på att de som hade det turistiska kunnandet antagligen skulle lära sig att laga mat under de här tio åren!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Likaväl som många kockar och duktiga restaurangmänniskor måste anlita experter på redovisning, bokföring, upphandlingar och allt möjligt i sin verksamhet, så kommer naturligtvis dessa att ta till sig sådana som har kunskaper i matlagning. De kommer naturligtvis att behöva anställa folk. Säkert tar de en som kan laga mat. Det var inte det jag egentligen tänkte säga utan jag vill säga att i all verksamhet i vet ni att landskapsstyrelsen har fått förtroendet från lagtinget att sköta förvaltningsärendena

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Det visar sig tydligen att det fanns sådana som gallrades bort på grund av att de inte klarade av de ekonomiska sakerna, men de här lovar då att de kommer att anlita kockar som kan laga mat! Men kockarna lovade inte att anlita sådana experter som kunde turism och museala saker och tillvarata dessa intressen. I så fall skulle det som jag har försökt föra fram här i både kläm och alltihopa, alltså att man skulle ha tagit dem som skulle ha givit allt det här som landskapsstyrelsen ville, dessutom mera pengar i kassan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Strand:

Herr talman! 

Jag fick inte svar på mina tidigare frågor, så jag upprepar lite ur en annan synvinkel. I arrendeavatalet för Jan Karlsgårdens värdshus står följande: ”Under prövotiden kan arrendeavtalet sägs upp med sex månaders uppsägningstid, om verksamheten inte bedrivs i överensstämmelse med villkoren i detta avtal.” Vad är villkoren? Jo, att man betalar arrendesumman och så finns det lite om öppethållningstiderna. Men man har fått arrendet på grund av att man har presenterat en helhetsidé. Varför har man lämnat bort det i arrendekontraktet? Det står också i anbudsförfrågan om arrendetiden: ”Under prövotiden löper avtalet hela avtalstiden ut. Efter avtalstiden äger arrendetagaren förtur på förlängning av arrendekontraktet.” Då är naturligtvis min fråga: På vilka villkor? Blir det någon form av godtycke eller det samma kriterier som var tidigare eller vad är det som gäller?

 

Till sist. Jan Karlsgården verkar bli en följetong här i lagtinget. Jag undrar om man inte har övervägt att sälja hela restaurangverksamheten?

 

TALMANNEN: Begärs ordet?

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Det skulle vara intressant att veta liberalernas inställning. Tidigare sade nuvarande vicelantrådet i debatt angående Jan Karlsgården att han kunde tänka sig att det skulle säljas ut och att verksamheten helt och hållet skulle privatiseras. Hur långt har landskapsstyrelsen kommit i debatt angående Jan Karlsgården att han kunde tänka sig att det skulle säljas ut och att verksamheten skulle privatiseras helt och hållet? Hur långt har landskapsstyrelsen kommit i de tankegångarna eller är man kvar vid centerns cementpolitik att allt skall vara i landskapets ägo, dvs. att det sköts som det gör och att vi alltid får debatter utgående från det här? När det gäller tillgängligheten för människor. Enligt det här skulle Jan Karlsgården vara öppet bara mellan tio och sjutton. Kommer detta att förbättra områdets tillgänglighet för alla?

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Under överläggningen i ärendet har ltl Salmén föreslagit att lagtinget godkänner en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse: ”Landskapsstyrelsen bör vid all upphandling anta det anbud som är ekonomiskt mest förmånligt för landskapet.”

 

Detta förslag har dock icke vunnit understöd och förfaller därför. Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 12:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om förhöjda ersättningsnivåer till vårdanställda. (S nr 8/2001-2002).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång, om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Svaret på de frågeställningar som lyfts fram i spörsmålet tas upp och redovisas rätt noggrant i det skriftliga svaret, så det kanske inte skulle kräva så mycket kommentarer till den delen. Men jag har lite funderat över vad spörsmålet egentligen syftar till, eftersom det inte innehåller någon direkt sakfråga som man bör diskutera utan riktar sig mot en person. Det som spörsmålet tydligen avser och som kanske inte finns med i det skriftliga svar som landskapsstyrelsen har givit, under en tid av två veckor från den 30.10-13.11.2001, i inledningsskedet av specialarrangemanget inom ÅHS, då det har påståtts att någon skulle ha lovat en högre ersättning än den som verkligen har betalats ut. I ett brev från daterat den 11 december 2001 anhåller ÅHS om att för dessa två veckor få betala samma bruttotimersättning till ÅHS:s personal, om jag har fattat skrivelsen rätt, som man betalar till bemanningsföretaget.

 

Landskapsstyrelsen har, som framgår av svaret, fattat beslut som går ut över gällande avtal till en nivå som också överstiger den ersättning bemanningsföretagets anställda får. För att lite klargöra nivån på den ersättning som landskapsstyrelsen har godkänt har jag gjort ett räkneexempel som inte på något sätt är anslutet till någons lön eller till någon person. Men om man tar en normal sjukskötarlön i högsta intervallet med tre erfarenhetstillägg slutar den på 12.648 mark. Det enklare att hålla sig till mark ännu. Om man ser till timdivisorn, som nu är 163 timmar per månad, och den timersättning på 140 mark per timme, som landskapsstyrelsen har godkänt för extra arbete, så slutar det på 22.820 mark. Grundlönen blir då 22.820 mark plus tre erfarenhetstillägg och den slutar på 26.243 mark; till det kan vi lägga 500 mark i det s.k. Ålandstillägget. En normal sjukskötarlön utgår med 12.648 mark, att jämföra med det som landskapsstyrelsen har beviljat ÅHS att betala på 26.243 mark. Då är ännu inte ersättning för obekväm arbetstid med, vilket också ger någon tusenlapp, är jag säker på. Den nivån ligger man alltså på. Det är samma förhöjning bara att andra siffror gäller för primärskötare, där en normal lön ligger på 10.228 mark och enligt de här möjligheterna ligger den på 18.745 mark.

 

Spörsmålet är, som jag uppfattar det, att på något sätt utse en syndabock därför att det har varit ett visst missnöje med den högre ersättningen som någon anser sig ha blivit lovad. Jag kan säga, att jag har inte lovat den. Om det skulle vara så att man skulle lova någonting, så skulle det väl vara samma lön som bemanningsföretagets anställda får och den lönen har landskapsstyrelsen beviljat och den sträcker sig fram till sista maj, om jag kommer ihåg rätt.

 

Jag är alltså lite förvånad över att första undertecknarna av spörsmålet ltl Gun-Mari Lindholm, som själv sitter med ÅHS:s styrelse inte där har utrett dessa frågor och försökt komma till rätta med dem utan använder lagtinget och lagtingets spörsmålsinstitut som redskap för att, såsom spörsmålet är skrivet och som jag förstår det, försöka peka ut någon viss person.

 

I övrigt, herr talman, hänvisar jag till det skriftliga svaret.

 

 

Ltl G-M Lindholm: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

Vtm Häggblom: Fru talman! Jag ber att få understöda förslaget om bordläggning.

 

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl G-M Lindholm, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 10.4.  Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 13 och nr 14:

 

Ltl Dennis Janssons m.fl. hemställningsmotion angående förutsättningar för övertagande av flygfältet. (HM nr 10/2001-2002).

 

Ltl Anders Englunds hemställningsmotion angående övertagande av flygfältet på Åland. (HM nr 42/2001-2002).

 

Beslut om gemensam behandling av ärendena samt om remiss till finansutskottet är redan fattat. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Den 27.3 höll ltl Dennis Jansson ett mycket bra anförande om förutsättningarna för att kunna överta flygfältet och vad man kunde uträtta för flygtrafiken som helhet, så jag tänkte inte mera beröra det i dag.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 15:

 

Ltl Anders Englunds m.fl. hemställningsmotion angående långsiktig hållbar flygtrafik på Åland. (HM nr 33/2001-2002).

 

Beslut om remiss till finansutskottet är redan fattat. Ärendet bordlades den 27.3.2002. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Anders Englund:

Fru talman!

Vi står återigen på Åland inför ett vägskäl när det gäller den långsiktigt garanterade flygtrafiken till och från Åland. Flygförbindelserna är en sak som diskuteras mycket bland oss ålänningar och även bland resenärer som skall besöka Åland.  Resenärer som skall besöka Åland. Åtminstone under de senaste tio åren har diskussioner förts om vi skall sköta det själva eller om marknadskrafterna skall göra det med en övervikt politiskt för att det skall vara i stort sett att utomåländska intressenter lägger upp riktlinjerna för vårt flygbehov till sin egen fördel. Anser vi i lagtinget att det fortsättningsvis skall så vara, varför skall vi se till allmän företagsamhet runt hela världen? Vi skall se till det vi ålänningar bäst behöver för vår region. Vi känner säkert till att olika organisationer: ÅHS, FPA, enskilda, näringslivet osv., betalar betydande summor i kostnader för flygbiljetter som vi från landskapet är med och betalar ut olika stöd och marknadsbidrag till. T.ex. många åländska cancerpatienter åker dagligen för strålbehandling till Åbo Universitetssjukhus; en strålbehandling varar fem-sju veckor, fem dagar i veckan. En behandling varar endast några minuter. Patienterna mår också dåligt av sin sjukdom och strålbehandling. De flesta av strålbehandlingspatienterna föredrar att flyga dagligen till sin behandling för att kunna vara resten av dygnet med sin familj, anhöriga och vänner. För många kan också ekonomin rasa i och med att de utökade kostnaderna och minskade inkomster på grund av sjukdomen, sjukdagpenningen är i bästa fall 70 procent av lönen. Många kan få problem med att förskottera flygbiljetterna för en längre tid och kanske inte heller bryr sig om eller orkar ansöka dagligen hos FPA. Här har också cancerföreningen ordnat med seriebiljetter för patienterna, någonting som har varit mycket bra för många. Även patienter för utredning, diagnos, prover och läkarbesök behöver dagliga turer till Åbo; provtagning, läkarbesök och strålbehandling sker ofta på förmiddagarna. Skall vi acceptera att alla dessa skall vara mer eller mindre tvungna att flyga till de priser, som har förekommit i massmedia?

 

Sammantaget uppskattar Folkpensionsanstalten att man har betalat reseersättningar till ca 25 procent i veckan för besök och behandling i december 1999. Vi har sjukhusapoteket som också beställer medicinförsändelser. Vi har blodpåsar som också kommer från Åbo och som behöver beställas ganska snabbt.

 

Ett utomstående bolag med den prissättning som det har refererats till i massmedia blir kanske inte ett flygbolag för oss ålänningar. Prisstrukturen utformas så att den ger full kostnadstäckning för flygoperatören och antagligen också för aktieägarna. Helheten för oss ålänningar, enskilda, samt för näringslivet saknas.

 

Vad jag har förstått diskuteras i dag olika alternativ ute bland näringslivet hur man skall kunna ordna att vi ålänningar får mera att säga till om, hur flygtrafiken enligt ålänningarnas behov skall skötas. Detta är en mycket viktig sak att diskutera med näringslivet och också kanske tillsätta en grupp för att komma framåt i flygfrågorna. Det är så att vi säkert alla här i lagtinget tillhör dem som anser att vi i näringslivet skall kunna sköta detta, att ett privat bolag skall kunna gå med vinst utan att man behöver gå in med samhällsmedel, men kanske vi till en början, i starten, behöver gå in med en del samhällsmedel. Näringslivet satsar också en del medel i ett bolag, men man vill förstås inte satsa alltför mycket om man inte har bestämmanderätten i ett bolag.

 

Det är av otrolig vikt för det åländska samhället att veta hur flygtrafiken blir långsiktigt. Om vi tänker på de satsningar som landskapet skall göra på turistnäringen, på det kk-hus som vi kanske har står framför oss, hur vi skall ordna besökare till det och andra anläggningar som drivs på Åland. Vi har många organisationer, jag tänker t.ex. på Ålands handelskammare, på andra förbund osv. som behöver mycket resor till de omkringliggande regionerna. Där är det nog mycket viktigt att det finns flygförbindelser till ett någorlunda vettigt pris. Det är prisstrukturen som utgör ett mycket hårt tryck på flygbolagen och det är en svår bransch. Det är säkert den svåraste branschen, om någonting, att driva härifrån landskapet Åland att få det att gå med plus. Skulle man ha Stockholms-trafiken Arlanda – Åbo, kanske även kunna diskutera fortsättning till Helsingfors, så tror jag att det finns möjligheter att få det att gå någorlunda runt inom det här området också med en mycket bra marknadsföring. Jag vet att näringslivet från olika håll för flera år sedan också gjorde undersökningar och de kanske inte var så tilltalade av att starta detta i privat regi i och med de hårda kraven som fanns, och de kraven skärps nog hela tiden. Jag har också förstått i massmedia att man har sett över prisstrukturen från det tilltänkta bolaget som skall trafikera till Åbo och där velat avsätta platser till lite lägre pris. Kanske trafikminister Runar Karlsson kan svara på hur många stolar det gäller och vad man kommer att gå in för från deras sida. Gäller priset två eller flera stolar och att resten är till fullt pris? Vi vet att nog slår det lite snett om man har ett visst antal stolar till ett lågt pris och sedan kanske näringsliv, företag som reser många gånger i veckan får betala fullt pris och man sitter bredvid varandra i flygplanet. Nog är det lite ojämlikt för oss ålänningar om det fungerar på ett sådant sätt. Vi vet att till New York kan vi flyga med SAS från Finland för 330 euro tur och retur som billigast, men den dyraste platsen i samma plan kostar kanske 2.500 euro. Där har vi också skillnaden hur man bygger upp systemen. Billigaste flyg till London i dag är nästan billigare än vad vi flyger till Åbo tur/retur.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

Fru talman!

Jag kan svara kort på frågan om avgifterna. Jag antar att det var Åbotrafiken som ltl Englund avsåg. Det är så att man gick ut från bolagets sida och sade att man skulle ta samma pris som Stockholmstaxan, 320 euro tur/retur plus skatt, så det rörde sig om 360-370 euro inklusive skatt. Efter det tog vi kontakt med bolaget och klargjorde att vi inte trodde på att prissättningen skulle fördubblas, utan vi bad dem se över prissättningen. Detta har man gjort och man har infört vissa rabatter, men tyvärr inte fullt ut såsom vi önskade utan man har några stolar per tur till reducerat pris för vissa kategorier.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Min avsikt att verkligen be utskottet att fundera ordentligt. Här gäller det stora pengar. Jag har en viss erfarenhet efter 18 år i Finnair och vet hur man gör sådant här. Jag talade med Finnair nu. Det är inte utskottet som skall föra förhandlingar och diskussioner med flygbolag som trafikerar på Åland utan det är landskapets sak och jag hoppas verkligen att man sköter förhandlingar och genomgångar ordentligt och försöker anlita sådana som har trafikerfarenhet. Och gudskevlov har vi det här på Åland genom våra färjor. Att tro att näringslivet hoppar in och satsar pengar om man på förhand vet att det inte finns en chans att få en avkastning på sina pengar, då gör man nog några andra investeringar. Det är så det fungerar. Det är lite samma sak med flygfältet, att kan vi där få grepp på att vi eventuellt får in i vår klumpsumma tills vi får ta över ekonomin själva, att vi kan få in s.a.s. att man satsar från statens sida det man förlorar på flygfältet i dag, så då kan jag tänka mig att vara med om det.

 

Här gäller det verkligen att förstå att både flygoperatör och flygoperatörens aktieägare vill ha avkastning på sina pengar. Det är vanlig enkel företagsekonomi! Annars skall man bestämma sig att vi med skattemedel skall pumpa in en hel del för att vi vill att de som flyger – inte andra – får flyga billigare, så jag hoppas verkligen att finansutskottet ordentligt går igenom den här saken. Det här är nog en så pass viktig sak, att låt oss inte hoppa in och tro igen att vi själva är så duktiga att vi kan klara av det här. Vi vet redan att vi har en viss verksamhet på trafiksidan som vi minsann skulle må bra av om vi skulle kunna få den att gå billigare, i privat regi skulle det säkert gå. Försök nu låta det näringsliv som säger att de är intresserade att satsa och göra det och låt dem tjäna pengar!

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Att få säkra flygförbindelser till Åland är en relevant frågeställning. Det är många aspekter som ltl Anders Englund beträffande näringslivets behov, de sjuka, studerande osv. Det är viktigt att man får reda på hur frågan kommer att lösas långsiktigt. För några veckor sedan hade vi en bra diskussion med landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson och det fördes fram många synpunkter, för- och nackdelar med de olika alternativen och vi fick den bilden klar att någon form av beslut skulle tas inom mars. Det skulle nu vara intressant att höra om landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson kan redogöra för var frågan ligger i dag, på vilket plan och när kommer det slutligt att avgöras. Det är också så att en tredje part är inblandad, nämligen Skärgårdsflyg och den andra privata aktören, så det skulle också för dem vara bra att få reda på vad det är som gäller. Det är bra om landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson här kunde reda ut alla frågetecken som finns i denna fråga.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Vi är alla överens om att vi behöver ha en flygtrafik till Åland i någon form. Naturligtvis vill vi att den skall vara långsiktig och säker. Men det är min fasta övertygelse att ett privat bolag kan sköta det lika bra och lika ekonomiskt som ett eget landskapsägt bolag, om vi inte tänker skjuta in pengar till det privata bolaget och försöka konkurrera ut det. Då kanske det får stryka på foten. Just det här att vi har ett bolag som har kommit igång – jag tror att det just har börjat till Åbo t.o.m., om jag inte har läst deras annonsering fel – och att då försöka med samhällsmedel att konkurrera ut det är för mig helt främmande, oberoende vad andra säger och försöker anföra. Det är så här att har det privata bolaget  för höga priser håller jag med ltl Salmén att då kommer ett annat bolag antagligen att konkurrera med dem. Alltid när det finns pengar i någonting blir det konkurrens, så priset kommer av marknadsmässiga skäl att hållas på den nivån som man kan flyga på och jag kan inte för mitt sinne förstå hur ett litet landskapsägt bolag med ett eller två plan skall klara det. Jag förstår inte hur det skall gå till.  När det gäller behovet av transporter för ÅHS, FPA osv. håller jag med dem som säger att de transporterna behöver vi.  Vi behöver transporter till Åbo, men Folkpensionsanstalten betalar de flesta transporter som ÅHS gör åtminstone med en självkostnadsdel som är lika oberoende av priset, så det drabbar inte, som lite antyds här, de åländska patienterna på ett speciellt sätt. När det gäller förskotteringen kan både ÅHS ha gjort det och cancerföreningen ha gjort. FPA kan också ge förskott om man tycker att man inte har råd att ligga ute med pengarna, om man kan bevisa med remiss att man skall åka. När det gäller medicinförsändelser och sådant, som ltl Englund var inne på, är det egentligen en helt annan sak, för det går som all övrig flygfrakt till Åland och räknas inte med några euro per plats. Vi har överhuvudtaget inte nämnt till vilken del flygplanen skall ta frakt. Min syn är alltså, att försök inte konkurrera ut ett privat bolag som är igång.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag begärde en redogörelse från ansvarige landskapsstyrelseledamot, men där var det total tystnad. Skall man nu uppfatta ltl Sune Mattssons inlägg som landskapsstyrelsens linje eller hur skall man uppfatta det?

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det här är min egen  åsikt. Den ansvarige från landskapsstyrelsen får nog redogöra för varför han har det beslut han har, om han har någonting.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 16:

 

Ltl Roger Janssons m.fl. hemställningsmotion angående fartygsregisterbehörigheten. (HM nr 4/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman! 

Ärendet går till näringsutskottet, som jag har ett gott förtroende för när det gäller behandlingen av den här typen av ödesfrågor för landskapet, dess näringsliv och dess ekonomi. Jag skall bara nöja mig med att relativt kort redogöra för en bild som är ganska okänd i landskapet.

Inte de blåa kolumnerna som anger sysselsättningen, det som är okänt är naturligtvis det som är till höger. När man börjar fördela offentlig sektor på de olika sektorerna är det många som är förvånade över att  manschettyrkena är så små och det är hälso- och sjukvård, skola och socialvård som är de stora. Men det var inte det jag skulle tala om utan det ekonomiska bidrag till vår samhällsekonomi som de olika näringarna ger. Det är den röda kolumnen bruttonationalprodukt totalt sett från de olika sektorerna och sedan, kanske ännu intressantare, den gula kolumnen, som jag tror att överraskar nästan oss alla här i lagtinget, som är produktiviteten per anställd inom de olika sektorerna. Statistik ljuger alltid lite och när det gäller BPN på Åland ljuger den definitivt om sjöfarten, som är huvuddelen av den röda stapeln, som står för över 40 procent av vårt produktionsvärde. Men de finländare, huvudsakligen, som är anställda i åländsk sjöfart, lite över 2000 stycken, är med och producerar den röda stapeln. När vi räknar de anställda på Åland inom sjöfarten, som är ungefär 1.500 får de ett väldigt högt eget produktionsvärde. Men även om vi skulle korrigera siffrorna är det så att sjöfarten, bank och försäkring ger väldigt mycket bidrag per anställd till den åländska produktiviteten.

 

Vad jag ville visa med grafen är att det är jättesvårt att ersätta produktiviteten inom sjöfarten med någonting annat i våra traditionella näringar. Vi vet att primärnäringarna fortsätter att gå ner, även produktionsvärdet, så där kan vi inte hoppas på någonting. Småindustrin hoppas vi på, men vi ser hur liten den är, så även en fördubbling skulle inte ersätta hemskt mycket av bortfall inom sjöfarten. De andra är sedan egenproduktion för oss själva som inte ger oss några nya pengar, inte ens handeln gör det, om det inte är handel utanför Åland förstås. Men de här diverse företagstjänsterna är också produktiva och ger ett BNP-värde som är viktigt för vår produktion. Skulle vi fördubbla den så ersätter inte det heller mycket.

 

Den här bilden ger väldigt tydligt än de tidigare bilderna vi har sett av bara den totala produktiviteten  också bilden av hur svårt det är att ersätta sjöfarten med annat. Därför är det viktigt att vi tar till alla åtgärder vi kan för att bibehålla sjöfarten så stor som den är på Åland i dag. Relativt borde den bli mindre, men dess absoluta värde borde inte få minska, för det är så jättesvårt att ersätta den med annat. Då måste vi göra absolut allt som står i vår makt. Det är säkert det här lagtingets och kommande lagtings allra viktigaste fråga att se till att produktiviteten i det åländska näringslivet upprätthålls så att välfärden kan upprätthållas långsiktigt. Det är bara genom sådan hög produktion som vi kan säkerställa välfärden. Klumpsumman står för bara ungefär 15 procent av produktiviteten på Åland, så den håller inte igång det här samhället. Den är naturligtvis viktig för offentlig sektor, men inom privat sektor och den sysselsättning där, som är två tredjedelar av sysselsättningen på Åland, hjälper inte klumpsumman till just alls, utan det är de här siffrorna vi ser här på overhead-bilden.

 

Då måste man konstatera, när det gäller 80 procent av vår sjöfart, som är färj- och kryssningsfart, att den kan långsiktigt räddas under åländsk och finsk flagga bara om kostnaderna är konkurrenskraftiga med andra flaggor. Det har ingenting med taxfree att göra eller så. Det är bra att vi har det och det är nödvändigt för en långsiktig lönsamhet i verksamheten, men den kan drivas med vilka flaggor som helst: fast ferry-konceptet kommer nu upp i Östersjön och slår ut en del av det traditionella färjkonceptet, men faktiskt även flaggorna i aktern kommer att byta struktur och då är det livsfarligt för Åland, som då kan förlora en stor del av sysselsättningen där men också en stor del av produktiviteten och därför måste vi göra allt vad vi kan för att säkerställa att åländsk sjöfart och färjsjöfart kan fortsätta. Nu har vi sett att man i Finland har drivit en sjöfartspolitik som inte i allmänhet är så väldigt engagerad och intresserad för just den näringen, och det är naturligt. Av 200 riksdagsmän är det nästan inte en enda som är sjöfartsengagerad och så kommer det att förbli, och det kommer antagligen att bli sämre och värre för vår huvudnäring till den delen. När det gäller frakttonnaget var det en fyra års kamp att rädda det kvar under finsk flagg, men eftersom industriintressena i Finland var så starka som de var så gick man till slut med på att rädda det och skapade regelverket för parallellregistret för småtonnaget. Sedan när frågan om att rädda färjtrafiken under finsk flagga kom på bordet så var det betydligt trögare, men så trodde man att man hittade Pandoras ask, nämligen det svenska systemet och den svenska anpassningen till det europeiska systemet, som helt och hållet var en subventioneringsmodell via statsbudgeten. Nå, det visade sig att det passar inte finsk politisk kultur att använda sig av den modellen, inte numera åtminstone. Då återstår egentligen bara den normaleuropeiska registermodellen och den borde införas i landet så fort som möjligt.

 

Den här motionen, fru talman, berör inte det – huvudfrågan för räddande av sjöfarten – utan den berör möjligheterna att vi inom självstyrelsens ram skulle kunna vara med och styra någonting även inom den här politiksektorn. Vi är med och styr inom alla andra politiksektorer när det gäller näringslivet men inte den viktigaste och då är det en tvåstegsraket man borde ha: först få över registerbehörigheten till landskapet; vad vi sedan gör med den och vilken politik vi driver är någonting som kommande lagting får diskutera. Men man var ju så framsynt när man satte ihop gällande självstyrelselag från 1991 att man satte fartygsregisterbehörigheten på B-listan. Det är med enkel rikslagstiftning som man klarar av att föra över den biten till åländsk behörighet. Det må sägas att inte räddar vi sjöfarten med att ha registerbehörigheten och inte kan vi driva en sjöfartspolitik som är komplett utan att få över de andra bitarna också: beskattningen inom sektorn och avtalslagstiftningen inom sektorn. Då först har vi en komplett sjöfartspolitik som vi kan driva inom ramen för självstyrelsen. Men om man kan börja med B-listpunkten är det sedan möjligt att diskutera sig fram till andra lösningar. Det kan vara så att när det gäller beskattningsfrågor och avtalsfrågor så är det riksdagen som fattar beslut om det åländska registrets villkor, det behöver inte vara vi själva, utan kommer vi igång med det första steget så har vi fått in foten för att kunna driva också inom vår huvudnäring en näringspolitik inom landskapet. Det skulle inte behöva kosta självstyrelsen någonting att ha ett europeiskt register på Åland, men vi behöver inte prata om det nu, utan nu är det bara fråga om, beaktande sjöfartens betydelse på Åland, att kunna vara med och föra en näringspolitik inom sektorn.

 

Med dessa ord, fru talman, hoppas jag att näringsutskottet skall någorlunda snabbt kunna sätta sig in i den här frågeställningen och att vi kan enas om en hemställan om saken till landskapsstyrelsen.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag vill också uppmana näringsutskottet att ta sig an hemställningsmotionen på verkligt allvar. Det är ett stort hot som vi i dag upplever. Jag hoppas att man i näringsutskottet kan föreslå för landskapsstyrelsen att man med regering och riksdag försöker få över registerrätten till Åland. Man kan visserligen fråga sig hur vi då skall klara av att finansiera den här typen av verksamhet under en tid medan vi skall få ordning på det. Men jag har försökt säga till åt landskapsstyrelsen flera gånger att när man ser vilka jättestora belopp som vi nu för över till kommuner  utöver det normala att ge folk möjlighet att leka i vatten, så tror jag nog att vi kan säga att vi klarar av att under en tid sköta även det här så att de som verkligen ger avkastning av vistelse på vatten kan fortsätta att stöda Ålands välbefinnande även i framtiden. Jag hoppas verkligen att näringsutskottet tar sig an detta ärende fortast möjligt för tiden rinner hela tiden iväg för oss.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Jag hade tänkt föra en dialog med sjöfartsansvarige, men han är inte närvarande, så kanske den närvarande ledamoten kan svara på min fråga. Jag tror att det skall kunna finnas en samsyn i den här frågan. Jag hittade nämligen på liberalernas hemsida Aktuellt 5 januari, skrivet av ordförande Olof Erland följande: ”Lagtinget efterlyste för flera år sedan redogörelse för de ekonomiska konsekvenserna av ett åländskt sjöfartsregister före eventuella lagstiftningsåtgärder. Då konstaterade ordförande Erland att ingenting konkret har hänt och dåvarande landskapsstyrelsen ägnar sig numera åt rena skenmanövrar i regeringens bakvatten.” Nu har ansvaret för den här frågan legat på ledamoten Olof Erland själv och därför är det min förhoppning att han nu har jobbat fram det som han då var hemskt kritisk till. Kanske närvarande ledamoten kan redogöra för hur långt man har kommit med det här arbetet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 17:

 

 

Ltl Roger Janssons m.fl. hemställningsmotion angående behörigheten beträffande kapitalskatten och samfundsskatten. (HM nr 5/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

En av orsakerna till att jag i dag visar bilder är att jag är snabbare då. Det går  snabbare att förklara det jag tänker säga och jag skall försöka vara ganska kortfattad också i den här frågan, eftersom jag tror att vi politiker, varken vi politiker här i lagtinget eller alldeles fullt ut i landskapsstyrelsen och särskilt inte i kommunerna, riktigt har insett ännu den ganska eländiga situationen som håller på att uppstå när det gäller den kommunala självstyrelsen och förmågan att kunna bestämma i eget hus.

 

På Åland håller faktiskt den kommunala självstyrelsen på att erodera totalt med den här bilden som är på gång nu. Ltl Jörgen Strand har tidigare visat den här bilden i lagtinget

    

om hur samfundsskattens överförande till statsbehörighet urholkar kommunernas ekonomi. Jag hade faktiskt tänkt visa en annan bild, som jag  inte har med, över samma utveckling när det gäller kommunalskatterna. Men här ser vi att överföring av samfundsskatt till staten minskar kommunernas inkomster och planerna hos de stora rikspartierna är att den här skall bli noll efter valet. År 2004 får vi räkna med att kommunerna får noll av det här, med allt det innebär för de åländska kommunerna.

 

 

FINSTRÖM	tot.ink.tmk	statsskatt	komm.skatt
Rafael Mattsson	11 665	3 911	25
Axel Eriksson	5 047	1 272	12
Carita Blomsterlund	3 252	1 039	41
Robert Mattsson	2 389	844	27
Pia Rothberg	1 696	511	42
Alpo Mikkola	1 334	394	106
Diane Svenblad	1 300	361	37
Folke Lampen	1 242	383	37
Arla Carlstedt	1 135	424	23
Lars-Erik Mattsson	958	295	-
	30 018
	20 234	9 434	350
		31,40%	1,20%
FÖGLÖ
Harry Sjöblom	2 978	932	176
Pirjo Isaksson	1 410	387	37
Christer Eriksson	954	243	34
Märta Johansson	785	231	-
Edgar Helin	742	265	-
Marcus Eriksson	493	117	30
Kaj Nyroos	355	46	2
Bo Kuhlman	444	45	27
Tor Nordberg	411	95	14
Henry Jansson	410	104	8
	8 982
	6 189	2 465	328
		27,40%	3,60%

 

Den här motionen behandlar lika alarmerande eller nästan ännu mera alarmerande utvecklingen. Det är att alltflera av de beskattade har möjlighet att styra sin beskattning från kommunalskatt till statsskatt. Då har jag valt två kommuner som börjar på f så att det skulle bli jämställt: Finström och Föglö. De har ganska olika strukturer på sin inkomst och det som händer i Finström och Föglö händer nu i alla åländska kommuner, alldeles särskilt i landsbygdskommunerna, så det här borde vara någonting som intresserar de partier stort som är särskilt verksamma på landsbygden och i landsbygdskommunerna. Då är det så lustigt, om vi ser på bilden, att de tio största inkomsttagarna har 30 miljoner mark i totalinkomst redovisad i beskattningen. Av det betalar de 1 procent i kommunalskatt. Denna enda procent resulterar i att det är bara 1,4 procent av kommunens totala skatteinkomst som de tio största står för, trots att de står för 14 procent av inkomsterna i kommunerna. I Mariehamn har det åtminstone varit så att de stora inkomsttagarna också är de stora skattebetalarna i kommunen. I Finström är det precis tvärtom. Samma tenderar det också att vara i Föglö. Vi ser att den stora förmånstagaren är staten. Dessa pengar som egentligen borde vara till kommunen till hälften går till staten. I medeltal betalar man i Finström av sin totala inkomst 11,4 procent till kommunen. De här personerna betalar 1,2 procent och det är inte personernas fel utan det är systemets fel. Det är fullständigt förödande för den kommunala självstyrelsens utveckling på Åland om det här får fortsätta. På dessa inkomster måste man betala kommunalskatt betydligt mera än vad man gör i dag. Det är vi lagstiftare som har ansvaret för det och nu är vi bundna av rikssystemet och därför skulle det vara lika viktigt som att få över samfundsskatten att få över kapitalskatten, kanske t.o.m. viktigare av den här bilden att döma för alla landsbygdskommuner. Detta kommer inte att hålla i längden. 0,45 räcker inte under några förhållanden att stötta upp kommunerna när man tappar skatteintäkter på det här sättet. Därför måste vi med kraft försöka göra allt vad vi kan för att inte bara få över samfundsskatten utan också kapitalskatten och jag hoppas att näringsutskottet också här inser detta enorma problem som vi står inför och som har kommit rasande över oss, kan man säga, de fyra sista åren genom förändringar i skattelagstiftningen i riket.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

De siffror och farhågor som ltl Jansson här diskuterar är definitivt ingenting nytt för oss. Under tidigare plena den här sessionen har vi varit med och yrkat på att särskilt när det gäller kapitalskatten, som får en allt viktigare roll, så borde det vara ytterst angeläget att den övertogs till det åländska samhället. Samfundsskatten likaså. Jag kan säga att från Mariehamns stads sida, där jag har haft förmånen att sitta med i stadsstyrelsen, har vi också yrkat på sådana åtgärder, så här tror jag inte det blir några större problem med samstämmigheten.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 18:

 

Ltl Dennis Janssons m.fl. hemställningsmotion angående behörigheten om alkohollagstiftningen. (HM nr 11/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Lindeman: Fru talman! Eftersom första undertecknaren av motionen är frånvarande i dag föreslår jag att ärendet bordläggs till plenum inkommande onsdag den 10.4.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 10.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 19:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående registerskyltar för traktorer och släp samt provregisterskyltar. (HM nr 21/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Man kan tycka att den här motionen tar upp en detalj, men jag vill påstå att det är en viktig sådan. Som vi vet har vi sedan en tid tillbaka egna åländska nummerskyltar på bilar och motorcyklar, men dock inte på traktorer, släp och provnummerskyltar utan det är den gamla kopian av den finska modellen. Därför har jag lagt motionen att man skulle införa typ samma skyltar för dessa tre typer av skyltar. Det finns redan ett utkast till skyltar, så det är ingen stor sak att göra dem och det är en av de saker som jag hade på min ”att-göra-lista” i landskapsstyrelsen före ”landskapskuppen” genomfördes. Jag hann tyvärr inte göra det.

 

Det finns ganska många intressanta tillämpningsområden. Jag tror att det blir populärt med sådana här skyltar när man genomför dem, för jag kan inte se att man skulle kunna vara emot det här förslaget. T.ex. på traktorer kan jordbrukare ha gårdens namn och t.ex. på en släpvagn kan en orkester ha orkesterns namn, en bilfirma kan som provnummer ha sina egna skyltar. Jag tror alltså att det här skulle vara en uppskattad grej för många företag att kunna marknadsföra sig via sin registerskylt och således också kunna få en inkomst till den fond dit pengarna går för de personliga skyltarna.

 

Jag hoppas på en snabb och positiv behandling att vi kan få detta genomfört eller att landskapsstyrelsen redan nu genomför detta, som egentligen inte innebär annat än ett enkelt beslut.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 20:

 

Ltl Danne Sundmans m.fl. hemställningsmotion angående variabla hastighetsbegränsningar. (HM nr 23/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Den här idén har jag fått från en svensk utredning som vägverket har gjort; där kallar man det dynamiska hastighetsbegränsningar. Hastighetsbegränsningarna i dag på Åland är så gott som fasta; det är alltid 90 km/h på våra huvudvägar och det är alltid 70 km/h där det är 70 och det är alltid 50 km/h där det är 50 med några få undantag. Det är förstås av naturliga orsaker enkelt att ha det så här, men jag vill påstå att när man har samma hastighetsbegränsning i princip oavsett väderleksförhållanden och trafikbelastning blir den både hög och låg samtidigt, beroende på de olika förutsättningarna. Vad som då händer enligt den svenska utredningen, som jag kan delge utskottet, är att man tappar förtroendet för hastighetsbegränsningen. Jag har gett några exempel på det i motionen: att alltid ha 90 km/h på exempelvis Nya Godbyvägen. Vissa tider kan 90 km/h vara för mycket och då träder paragrafen i vägtrafiklagen in att man skall anpassa hastigheten efter omständigheterna. Men en fin dag när det är låg belastning är 90 ganska sakta med dagens bilar. Då kanske man kunde ha så att hastighetsbegränsningen varierar mellan 70 och 110 km/h  t.ex. Detta görs väldigt enkelt nuförtiden med elektronisk skyltning och en dator som håller koll på väderleksförhållandena. Man kunde också ha en anpassad hastighetsbegränsning vid övergångsställen så att när det står en person och skall gå över är det lägre hastighetsbegränsning än när det inte står en person där. Sådana saker kan också enkelt genomföras med dagens teknik. Det finns en uppsjö av olika exempel man kan ta för att öka folks förtroende för hastighetsbegränsningar och för att öka trafiksäkerheten i förlängningen. Som sagt har det gjorts en utredning som man bra kan titta på i utskottet och ur den framgår både problem och möjligheter med detta. Jag ser alltså fram emot en grundlig behandling i utskottet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 21:

 

Vtm Bert Häggbloms m.fl. hemställningsmotion angående konkurrensutsättning av bilbesiktningen. (HM nr 31/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Häggblom:

Fru talman!

Efter den långa debatt som har varit i dag tror jag inte att jag skall orda mera därför att uppmärksamheten avtar väl i lagtinget därefter. Motiveringarna till motionen framgår klart och eftersom man har gjort det i Finland så brukar ju detta parlament vilja följa efter vad man gör i Finland så därför borde det vara ganska enkelt att genomföra en konkurrensutsättning av bilbesiktningen. Vi måste se på vad vårt samhälle skall syssla med överhuvudtaget och vad man kan privatisera och konkurrensutsätta. Det här gäller bilbesiktningen och det har man gjort runt om oss, så varför skall vi inte följa efter i landskapet. Vi vet också att landskapets ekonomi blir bara sämre. Då finns det ingen anledning att ha dylikt kvar under offentlig förvaltning.

 

Jag hoppas alltså att lagutskottet, där det sitter förnuftiga medlemmar, skall godkänna motionen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Ärendet remittera still lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 22:

 

Ltl Barbro Sundbacks hemställningsmotion angående rätt till motiverade beslut inom landskapsförvaltningen. (HM nr 34/2001-2002).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag vill bordlägga motionen till inkommande onsdag den 10 april.

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till den 10 april har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 10.4.

 

 

Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ny blankettlag om underhållstrygghet. (FR nr 19/2001-2002).

 

Ärendet upptas till behandling måndagen den 15 april.

 

Lagtingets nästa plenum hålls onsdagen den 10 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 18.08).