stenografiskt protokoll från plenum den 18 januari 2002 kl. 0945.

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 18 januari 2002 kl. 9.45.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Talmannen konstaterar samma närvaro som vid föregående plenum.

 

Frågestund enligt bestämmelserna i 48  3 mom. lagtingsordningen.

 

Vid i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund behandlas de frågor talmanskonferensen beslutat tillställa landskapsstyrelsen för besvarande. Enligt talmanskonferensens beslut upptas vid denna frågestund sammanlagt fem frågor, vilka har inlämnats av ledamöterna Dennis Jansson,  Olof Salmén, Lasse Wiklöf, Ronlad Boman och Danne Sundman.

 

Frågorna har på förhand överlämnats till landskapsstyrelsen. Ordet ges först till lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen, varefter frågeställaren bereds tillfälle att yttra sig. Talmannen kan härefter tillåta övriga lagtingsmän samt annan medlem av landskapsstyrelsen rätt att yttra sig. Frågeställaren får yttra sig  sammanlagt högst tre gånger och övriga talare endast en gång, dock så att den medlem av landskapsstyrelsen som besvarat frågan får yttra sig efter varje annat anförande. Replikrätt tillämpas inte vid frågestunden. Svaret på frågan får räcka högst fem minuter, alla övriga anföranden högst två minuter. Talmannen har rätt att avbryta diskussionen, när han anser att den ställda frågan är tillräckligt belyst.

 

Först upptas följande av ltl Dennis Jansson ställda fråga:

 

Var ligger ärendet om en egen landskod (AX) i dag och när kan vi förvänta oss att ha en fungerande landskod fullt ut för post, biltrafik, körkort och Internet?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Frågan om AX-koden ställdes ungefär samma dag som det blev klart att postkoden kunde användas fullt ut, alltså inte bara i Sverigetrafiken. Att UPU har gått med på att vi får använda AX-koden har stor betydelse också för de andra användningsområdena för AX. Strategin från landskapsstyrelsens sida har varit att vi skall försöka gå ett steg fram och få ett genombrott när det gäller AX, och det kom när AX-koden i postala hänseenden får användas fullt ut. Därför finns det nu bättre möjligheter att gå vidare också på de andra områdena när det gäller biltrafikkörkort och Internet. Det är framför allt Internetområdet som kommer att ha högsta möjliga prioritet från landskapsstyrelsens sida, men det är heller inte någon lätt fråga. Som lagtingsledamöterna säkert har noterat har det tagit väldigt lång tid att komma framåt i ärendet, över tio år har processen hållit på. Det är komplicerade beslutssystem, det är både nationella processer som vi måste arbeta med och internationella organisationer som måste bearbetas. Det är inte alltid lätt att hitta rätt i djungeln, men vi har lyckats när det gäller den postala biten och nu har vi bättre möjligheter att komma vidare på de andra områdena tack vare det.

 

När det gäller landskoden har det tagits initiativ från landskapsstyrelsens sida till tullen på Åland och sedan har initiativet förts vidare till tullstyrelsen så där finns en pågående diskussion om den saken. Jag kan inte ge någon tidtabell i den frågan eller i de andra frågorna för det är faktorer som vi inte kan påverka enbart från den åländska sidan. Jag kan bara säga att vi försöker göra vårt bästa för att också föra den frågan framåt.

 

Vad gäller toppdomän i Internetsammanhang regleras den av två organisationer, den ena är The Maintenance Agency to The Internet Assigned Numbers Authority (IANA), jag ber om ursäkt att det blir engelska och förkortningar här, men det är så verkligheten ser ut som vi arbetar med för att komma framåt, och den andra organisationen är The Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN). Organisationerna har inte haft klara bestämmelser för vilka regler som skall gälla för tilldelarna av Internetkoder. Efter långvariga diskussioner med ISO3166MA i Genève beslöt ISO den 23 januari 2001 att rekommendera IANA och ICANN att tillämpa ISO3166MA två bokstavskoder. Men IANA och ICANN har beslutat att tillsvidare inte tilldela några områden nya landskoder i väntan på att de beslutar vilka regler de skall följa. Dessa två organisationer kommer att mötas under första halvåret 2002 och försöka slå fast regler för detta och då finns det kanske möjlighet att komma fram där, även om det är en ganska svår väg.

 

Ett annat sätt att komma fram när det gäller toppdomänen är att försöka få Åland klassificerat som ett statistikområde enligt FNs bestämmelser och det skulle automatiskt ge en toppdomänidentifikation. Här har strategin varit den att Ålands statistik- och utredningsbyrå, som jobbar med frågan, har förberett detta, men inväntat UPUs beslut när det gäller det postala för det ger dem bättre grund att gå vidare i förverkligandet. Nu när det beslutet finns kan man gå den vägen. Här finns det troligen större sannolikhet att vi kan vara framgångsrika på det området. Det är svårt att ge en tidtabell även här, men vi försöker föra det framåt så gott det går. Det ligger naturligtvis i landskapsstyrelsens intresse och vi upplever att vi har det som ett uppdrag att försöka förverkliga att vi får AX-koden använd inom så många områden och så fort som möjligt.

 

Ltl Dennis Jansson:

Fru talman! Jag vill passa på att gratulera den här landskapsstyrelsen och den tidigare landskapsstyrelsen för framgången med speciellt den postala sidan som har fått en egen landskod, AX. Jag ställde frågan för jag anser det mycket viktigt för den egna åländska identiteten och självstyrelseutvecklingen att man ligger i ordentligt med frågorna. Varje gång en utomstående ser en ny kod av det här slaget ställer de sig frågan var den kommer ifrån och då får de svaret Åland. Det gör stor skillnad i världen speciellt om man t.ex. kommer körande med en bil med AX inom ett EU-märke reagerar man. Därför hoppas jag, vilket jag också fick svar på nu, att man fortsätter att jobba hårt, precis som tidigare i självstyrelsefrågan, att man även lyckas få ut både biltrafikkörkort och Internet och att man gör sitt bästa för det.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

När det våren 2001 blev klart att ISO hade reserverat koden AX för Åland var min kommentar att det här kanske är den största symbolfrågan sedan vi fick vår egen flagga. Det är väldigt viktigt att värna om självstyrelsens symboler, de ger inte vårt dagliga bröd men de ökar Ålands folks sammanhållning och uppslutning kring kampen för det dagliga brödet. Den viktigaste saken i detta sammanhang är en toppdomän på Internet, anser jag. I dagens informationssamhälle gäller devisen: "Syns du inte finns du inte". I framtiden kommer kartan inte längre att ritas av nationsgränser utan i stor utsträckning av andra strukturer. Närvaro i form av landskod på Internet är livsviktigt för det självstyrda Åland i detta sammanhang.

 

När det gäller statistikområdet, som lantrådet nämnde, är det väldigt viktigt att den processen också drivs vidare. Det är listan på statistikområdena som alltid används på Internet när man skall ange sin härkomst i form av adress eller när man skall installera ett program och man skall väljer region. Då finns Grönland och Färöarna med men inte Åland och andra statistikområden. Statistikområdeslistan är också en väldigt viktig symbol. När det gäller Färöarna och Grönland har man sedan länge haft en landskod och även en toppdomän på Internet så här har vi inte hängt med tyvärr från åländsk sida. Jag önskar landskapsstyrelsen all framgång i det fortsatta arbetet och ser fram emot när jag får registrera en domän under .ax.

 

Lantrådet:

Fru talman! Det fanns inte någon direkt fråga från ltl Sundman, men jag kan säga att arbetet har gått ganska trögt ibland. Det har tagit många år, ända från början av 90-talet, men nu har vi kommit in i en fas när det har lossat lite grann när det gäller den postala biten och jag tror att det kan ge bättre förutsättningar också för de andra bitarna. Från min och landskapsstyrelsens sida är toppdomänen viktig, för som ltl Sundman sade, är det det som i framtiden ökar i betydelse och också sprider kunskapen om Åland. Vi kommer att göra så gott vi kan och jag hoppas verkligen att vi under den närmaste tiden kan lösa den frågeställningen att vi också får en egen toppdomän. Jag är realist och tror att de andra bitarna tar längre tid så kommande landskapsstyrelser kommer också att få bita i och arbeta med de här frågorna. Det är ett ganska segt arbete, men det gäller att visa att vi också är sega från åländsk sida och till slut så når vi fram.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan tillräckligt belyst.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Olof Salmén ställda fråga:

 

Varför har landskapsstyrelsen beslutat att upphöra med mammografiundersökningar på Åland?

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Jag vill först påpeka att det måste ha uppstått ett missförstånd om att landskapsstyrelsen har beslutat att upphöra med mammografiundersökningar. Landskapsstyrelsen har inte fattat något beslut i frågan. Screening av bröstcancer sker på rikshåll med stöd av folkhälsolagen och folkhälsoförordningen där man ordnar bröstcancerscreening som grundar sig på mammografi för kvinnor i åldern 50-59 år. På Åland finns motsvarande intaget i hälso- och sjukvårdsplanen, dock så att vi på Åland tidigare har utvidgat målgruppen så att den också omfattar kvinnor under 50 år.

 

I social- och hälsovårdsministeriets förordning om en medicinsk användning av strålning som tillämpats sedan den 1 juli 2001 bestäms att annan än ovan avsedd screening, dvs. i åldersgruppen 50-59 år, särskilt skall motiveras och framläggas för bedömning av Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården, Stakes. Screeningen kan godkännas om den bedöms vara berättigad, om den medför nytta för folkhälsan och om man uppnår det med screeningen och nyttan är större än skadan. Stakes har i ett utlåtande till Strålskyddscentralen 8 november 2001 konstaterat att screening för bröstcancer med mammografi hos kvinnor i åldern 50-69 år bedöms som berättigat och den nytta som uppnås med screeningen är större än de totala skador den kan orsaka samt att nyttan för folkhälsan med screening för bröstcancer med mammografi hos kvinnor under 50 och över 70 år inte entydigt har kunnat påvisats. Screening av dessa åldersgrupper kan inte i ljuset av de nu tillgängliga kunskaperna anses vara berättigad. På basen av detta har strålskyddscentralen förkastat alla planer, också den åländska, som framlagts för godkännande och som inneburit screening i åldersgrupper utanför intervallet 50-69 år. Regleringen av användningen av strålning ankommer på riket enligt självstyrelselagen § 27 p. 21 Arbetsrätt. Utan strålskyddscentralens medgivande kan mammografiverksamhet inte utföras. Strålskyddscentralens beslut påverkar inte den pågående screeningen för kvinnor i åldrarna 50-69 år. Detta ställningstagande, som man har gjort, har väckt debatt i riket och ett expertmöte har sammankallats i Helsingfors inkommande vecka, men tillsvidare kan landskapsstyrelsen inte påverka den här situationen som nu har uppkommit beträffande screeningsundersöknig med mammografi.

 

 

 

Ltl Salmén:

Fru talman! Jag vill påpeka att jag inte har ställt någon fråga om beslut att upphöra med mammografiundersökningar på rikshåll. Jag har enbart vänt mig till vad landskapsstyrelsen har medverkat till. Landskapsstyrelsen har översynen av sjukvården. Enligt självstyrelselagens § 18 p. 12 hör hälso- och sjukvården till landskapets behörighet med undantag av följande: "Administrativa ingrepp i den personliga friheten", torde knappast beröras av detta, "smittsamma sjukdomar hos människor", mig veterligt har cancer inte ännu räknats som smittsam sjukdom, "kastrering och sterilisering", hör väl knappast till detta, "avbrytande av havandeskap", inte heller, "konstbefruktning", knappast, "rättsmedicinska undersökningar" samt sedan har vi p. 30 som talar om rikets behörighet att ge tillstånd till den som skall vara verksam inom hälso- och sjukvården, apoteksväsendet, mediciner och produkter av läkemedelstyp, narkotiska ämnen och framställning av gifter. Det är en olycka om landskapsstyrelsen inte hävdar just dessa punkter utan istället accepterar att man använder den punkt som för över ärendet till riksmyndigheternas behörighet. För mig är frågan: Vad är viktigast, att det besluts i Helsingfors eller att det är viktigt för Åland.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Jag vidhåller att landskapsstyrelsen inte aktivt har fattat beslut i frågan utan ÅHS följer de regler som har ställts upp. Behörighetskatalogen som ltl Salmén läste upp stämmer, men det finns det oaktat undantag och det finns också delad behörighet inom sjukvårdsområdet och i det här fallet gäller det strålning. Vi vet också att strålning kan initiera cancer i sig och då har man synbarligen fattat det beslutet, och det ligger utan vidare, enligt min bedömning, inom ramen för arbetsrätt och arbetarskyddet, som inte är vår behörighet.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag hade förmånen att vara med när lagförslaget till självstyrelselagen gjordes och där gick man igenom mycket noga vilka undantag från hela hälso- och sjukvårdsdelen som skulle vara på rikets sida. Det är klart att landskapsstyrelseledamot Eriksson har rätt i att man inte har beslutat, men för mig är också icke beslut ett beslut. Då har man beslutat att inte agera. Det här skulle ha varit en synnerligen viktig fråga för Åland, att se till att man inte bara slaviskt följer beslut som också landskapsstyrelseledamot Eriksson säger har väckt stor uppmärksamhet även på rikssidan. I Sverige går det bra att fortsätta med mammografi, men här skall vi bara böja oss och inte använda oss av det som lantrådet just var uppe och sa i den föregående frågan, alltså symbolfrågor. Vi skall slå vakt om vår egen beslutanderätt.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Det här är lite samma diskussion som har pågått några dagar i lagtinget med anledning av en motion. Det finns de facto risker med användning av strålning och bedömningen har varit att i åldrarna 50-69 år är det försvarbart, men däremot inte i åldrarna under 50 år, med de risker det kan innebära. Ltl Salmén hänvisade till Sverige, men det har också där förekommit ganska massiv kritik mot dessa undersökningar i dagspressen. Det är inte entydigt någonstans. Kanske man så småningom kommer till en situation där det här kan accepteras och då är det givet att vi på Åland också kommer att erbjuda de här undersökningarna till andra åldersgrupper än de som nu är aktuella.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Jag har också följt med diskussionen i Sverige och jag har också följt med det som har hänt de sista dagarna där. Det har visat sig att de gärna fortsätter med den här typen av verksamhet, men jag har förståelse för landskapsstyrelseledamoten som är ansvarig för hälso- och sjukvården. Det är bäst att vara passiv, vi har hört det under de två dagarnas diskussion som nu hänvisades till, det är bättre att vänta och se, inte gör det så mycket om det stryker någon med under den tiden.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman! Jag vill bestämt ta avstånd från sådana vulgära uttryck som ltl Salmén kommer med, "att någon stryker med". Bedömningen är den att det finns risker med mammografi och man måste bedöma det mot nyttan, och det har man gjort. Jag är ingen sakkunnig på det området, jag här hänvisad till de experter som finns. Jag tvivlar på att ltl Salmén är någon större expert på det här området än vad jag är.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det har varit en intressant diskussion och det tycks fortsätta när det gäller screening. Vi vet att oberoende av vad det gäller så är just massundersökningar, screening, sållning eller vad man kallar det, alltid ifrågasatt av olika orsaker. Många säger att man aldrig borde screena någon, man mår bäst så länge man tror att man är frisk. Man skall inte söka sjukdomar och det är det man gör när man screenar så man får alltid räkna med ett visst ifrågasättande i samband med det. Nu har vi kvinnor på Åland fått det beskedet att man inte kommer att göra mammografi för den här åldersgruppen längre och fram till eventuella ändringar är min förhoppning och min fråga till ansvariga ledamoten: Kommer man att skapa sådana förutsättningar för de här kvinnorna att de utan större problem på eget initiativ kan få den här undersökningen. Det är många som funderar på hur de skall göra om de själva vill, måste jag beställa tid till doktorn, måste jag gå till specialist, hur går det till. Just sättet att få mammografin, om man själv väljer det för de kvinnor som förut har fått det automatiskt, borde göras så problemfritt som det bara är möjligt.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Bröstcancerundersökning innehåller inte enbart mammografi, det rekommenderas också självundersökning. Jag antar att det är väl känt bland kvinnor att man kan göra självundersökning. Jag förutsätter givetvis att om någon är osäker på sin situation beträffande bröstcancer, på ett ändamålsenligt sätt kan undersökas med mammografi fast man ligger utanför åldersgrupperna som nämns här.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

När man i diskussionen om mammografi talar om att man låter folk dö är vulgärt. Det är självklart att alla undersökningar precis som ltl Lindeman sade har vissa risker, men i det här fallet är risken alldeles speciellt framkallad utav undersökningen. Det är inte att man får fram för många eller inte utan det är strålningseffekten som framkallar ett visst antal bröstcancer, det har man alltid varit medveten om. Det är det man nu försöker stoppa. Det är klart att kanske förfinad metodik osv. i framtiden ger mindre strålning och då får man ta upp det igen.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan tillräckligt belyst.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Lasse Wiklöf ställda fråga:

 

Vilka åtgärder ämnar landskapsstyrelsen vidta för att på kort respektive lång sikt lösa den svåra arbetssituationen för vårdpersonalen vid ÅHS?

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Det här är en mycket angelägen fråga och jag kommer att få svårt att hålla mig inom de fem minuter som jag är tilldelad, men jag skall göra ett försök. Om jag börjar med arbetssituationen för läkarna är läget under kontroll just nu, hur det blir från hösten är något oklart. Det finns tre stycken vakanta läkartjänster om jag är rätt underrättad, en på barn, en på röntgen och en på öron-, näsa- och hals. Den senare har det inte gått att få någon sökande till, men landskapsstyrelsen har löst frågan genom extra insatser så att öron-, näsa- och halsenheten har läkare det här året och likaså en hörselvårdsassistent, två veckor i månaden. Det är löst på det sättet.

 

Vad gäller sjukskötarna, som frågan kanske mera tar sikte på, är situationen inte lika ljus. I detta nu finns ca 20 ordinarie tjänster som är obesatta, men som också är besatta med vikarier. Det är allmän brist på vårdpersonal och det är inte någon lokal åländsk företeelse, det förekommer i hela Norden. Vad beträffar den ordinarie personalen och de tjänsterna är det kanske inte så alarmerande, men problemet är att det är svårt att få tag på vikarier både på kort och längre sikt. Ett annat problem är nyrekryteringen av vårdpersonalen. Som vi känner till så flyttar vårdpersonal till både Sverige och Norge. Vi kunde nyligen läsa i Hufvudstadsbladet att Norge mer eller mindre köper upp vårdpersonal från övriga Norden, från Finland och naturligtvis också från Åland.

 

Vad skall vi då göra när den ordinarie vårdpersonalen skall ha sina ledigheter, semestrar eller är sjuka? Det är ett problem att få tag i folk just nu. En överbelastning av den ordinarie personalen leder på sikt till att de också drabbas av mera sjukskrivningar och ekorrhjulet snurrar allt snabbare. Orsakerna är tydligen löneförmåner, vi kan inte mäta oss med Sverige och Norge. Lönerna har ändå under 2000 och 2001 stigit med 7,75 procent plus övriga löneförmåner. Andra orsaker är skatterna, vi har här en mycket hög källskatteprocent som man tvingas betala om man kommer hit och arbetar och det är inte bra.

 

Vad kan vi då göra? Det som landskapsstyrelsen aktivt kan arbeta för och stöda är att man kunde överväga att öka antalet sjukskötarkurser i Vårdinstitutet, man kunde stöda studier för vårdpersonalen genom att utbildning i större utsträckning skulle få ske på arbetstid, att de studerande skulle få lön under utbildningen. Flera närvårdare kunde ges möjlighet att utbilda sig till sjukskötare, kompetenshöjande kurser kunde ordnas på Åland i större utsträckning eller som distansundervisning. Vissa forskningsuppgifter som utvecklar vårdarbetet kunde uppmuntras och stödas ekonomiskt.

 

Inom ÅHS kommer man i månadsskiftet att anordna ett personalrekryteringsseminarium som underlag för en målinriktad personalrekrytering. Det finns planer på att ordna svenskspråksundervisning i den mån det behövs, man utarbetar för närvarande en informationsfolder för att höja intresset att komma till ÅHS och arbeta där. Det planeras också ett system för bättre introduktion på alla avdelningar för att hjälpa nyanställda till rätta. Man ger också startbidrag för folk som flyttar hit. Personalvårdsåtgärderna utvecklas hela tiden.

 

Landskapsstyrelsen har flera gånger ställt upp på senare tid och gett extra pengar, men det är inte tillfredsställande. Man borde kunna lösa sina akuta problem inom ÅHS. Vi har på gång ett nytt ramavtal, det kan finnas lösningar att diskutera inom det. ÅHS-utredningen som har startat kan också bidra till att vi får mera kunskap om vad vi skall göra för att förbättra situationen inom ÅHS.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Tillsammans med utbildningen och våra olika former av omsorger, som samhället tillhandahåller genom solidarisk skattefinansiering, tror jag att så gott som alla politiker likaväl som medborgarna ute i vårt samhälle, mycket högt värdesätter vår hälso- och sjukvård. Hälso- och sjukvården är till och med kanske framom allt annat det område vi politiker vill prioritera högst, ett område som vi inte ens i dåliga tider är beredda att göra inbesparingar och åtstramningar på. Men dagens situation inom hälso- och sjukvården är allvarlig på många sätt och verkligen oroande. Även om vi inom ÅHS har en särskild styrelse och en verkställande ledning har ändå landskapsstyrelsen, som jag ser det, en övergripande skyldighet att tillse att ÅHS, med en budget större än hela Mariehamns stad, verkligen klarar ut sina verksamheter enligt uppställda mål.

 

När fackorganisationer inom den här sektorn desperat vädjar om politikernas hjälp för att vi skall bistå dem och trygga den åländska hälso- och sjukvården, man gör det nästan på ett alarmerande sätt, då tycker jag att det känns som om det inte står rätt till. När vi i vädjande brev får läsa om otillräcklig bemanning, inhyrda rekryteringsbolag, personal som flyr utomlands, sjukskrivningar, utbrändhet och brist på vikarier och en vädjan om att göra allt vi bara kan för att stoppa denna utveckling för att inte åländsk hälso- och sjukvård skall kollapsa ger det naturligtvis incitament till allvarlig oro. Från socialdemokraternas sida är vi beredda att med all vår förmåga försöka bistå och hjälpa till, men det som ändå först infinner sig är frågan: Har landskapsstyrelsen verkligen insett hur allvarligt läget är och har landskapsstyrelsen beredskap till flera extraordinära åtgärder för att klara ut, i dag och på sikt, det mycket dystra personalläget.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Vi vet också att sjukvården på Åland är dyrast i landet. Det skrämmer inte landskapsstyrelsen på något sätt. Vi gav vidare till lagtinget utan gravering det budgetförslag som kom från ÅHS den här gången och där fanns också ett antal tjänster med för att underlätta situationen. Det är inte frågan om några åtstramningar eller inbesparingar för 2002. Landskapsstyrelsen har verkligen insett problemen. Vi har jobbat för att man skall få bostäder, det är en mycket viktig fråga för att rekrytera folk. Vi har på den senaste tiden, som jag hastigt sade i slutet av mitt anförande, flera gånger givit extra pengar för jourverksamhet under helger för att betala extra, ordinarie, akuta insatser beträffande intensivvård eller liknande och andra sådana frågor, det finns fyra-fem fall under den senaste tiden där vi har ställt upp med extra pengar för att lösa kriserna och de akuta frågorna. Vi är givetvis medvetna om det här, men som jag sade så är det brandkårsutryckningar. Man borde få ett system där man kan sköta detta inom ÅHS utan att varje gång komma till landskapsstyrelsen. Jag hoppas att vi skall kunna lösa detta framöver.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Ledamoten Eriksson talar om pengar och akuta utryckningar. Jag tror att det pekuniära inslaget inte är oväsentligt, men jag är ganska så övertygad om att det här också handlar om mera saker än så. Jag tror att mycket av den uppkomna situationen också bottnar i avsaknad av en klok, konstruktiv, löfteshållande, personalnära personalpolitik. Det synes som om problemen inte är speciellt akuta inom primärvården, tvärtom där förefaller bemanningen god och de anställda i allt väsentligt betygar sin positiva syn på tingens ordning. Det ser inte heller ut som om problemet skulle vara påtagligt inom mentalvården och Grelsby sjukhus som i många avseenden får mycket goda betyg av både fast anställda och praktiserande. Nej, bekymret förefaller i allt väsentligt finnas inom den specialistledda sjukvården vid vårt centralsjukhus. Det är här krisen synbarligen verkligen gör sig gällande och det är mycket allvarligt. Min fråga är alltså: Är landskapsstyrelsen beredd att i linje med sitt handlingsprogram också se över de personalpolitiska strategierna samtidigt som man tillsammans med ÅHS:s verkställande ledning och dess anställda försöker forma en hållbar strategi för rekrytering, som också innehåller incitament av det slag som våra konkurrentländer praktiserar och som hittills är det vinnande konceptet framom vårt.

 

 

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Ltl Wiklöf hävdade att lönen inte var hela sanningen, men ofta framförs det i alla fall som den största biten och den kan vi tyvärr inte i dag konkurrera med t.ex. Norge, där man köper folk direkt. Så är situationen i dag. Jag håller med om iakttagelsen att problemen kanske är störst inom specialsjukvården. Det pågår hela tiden personalpolitiska åtgärder för att kunna komma till rätta med eventuella problem. Inom ÅHS jobbar man med dessa frågor intensivt och inom landskapsstyrelsen är vi väl medvetna om detta och det har också diskuterats. Vi kommer naturligtvis framöver också att följa med detta och hålla oss underrättade om hur situationen är inom ÅHS på allt sätt som vi bara kan stöda åtgärder. Landskapsstyrelsen har begränsade möjligheter, annat än att försöka påverka den styrelse för ÅHS som finns tillsatt, men vi skall göra vad vi kan för att den här situationen skall förbättras.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Jag kan förstå att vi kanske inte kan hänga med på alla former av konkurrensmedel som vår omgivning i dag iscensätter. Vi vet att t.ex. i Nordnorge går man till och med på arbetsgivarsidan så långt att man aktivt deltar i avbetalningen av sjukskötarnas studielån, det är mycket remarkabla åtgärder man vidtar, blott man stannar en viss tid. Personalpolitiken är också ett utomordentligt viktigt incitament och det är någonting som jag sannolikt delar med landskapsstyrelsen eftersom landskapsstyrelsen i sitt handlingsprogram under rubriken Personal skriver följande: "Personalen utgör basen för all verksamhet i den offentliga sektorn. Landskapsstyrelsen skall verka för att de anställda känner motivation, engagemang för sitt arbete". Är det så på alla håll i dag inom ÅHS? "Landskapsstyrelsen eftersträvar en flexibel och dynamisk förvaltning som verkar i en god arbetsmiljö med möjlighet att påverka den egna arbetssituationen". Är det så inom ÅHS, kan man påverka den egna arbetssituationen i någon högra grad? "Landskapsstyrelsen skall följa upp och utvärdera personalsituationen årligen. Det personalpolitiska programmet skall utvärderas och revideras. Ledarskap är av stor betydelse för personalens tillfredsställelse och för goda arbetsresultat. Landskapsstyrelsen avser att analysera och utvärdera ansvarsfördelningen i förvaltningen och förstärka och utveckla ledarskapsfunktionerna". Är det här någonting som landskapsstyrelsen också anser att det finns angelägenhet i att applicera även i resonemanget inom ÅHS?

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Vi har antagit en utredare för att göra en utredning om ÅHS:s organisation och allt vad därtill hör förutom de rent medicinska frågorna, där går gränsen för utredningen. Jag hoppas och förutsätter att utredningen skall kunna ge svar på och peka på åtgärder, som vi skall kunna vidta för att arbetssituationen skall bli så bra som möjligt. Framför allt förutsätter jag att vi kommer att få en kartläggning av grundbemanningsbehov inom avdelningar så att vi utgående från det också i budgetsammanhang kan diskutera och avväga hur en ändamålsenlig bemanning på olika avdelningar skall finnas. Jag vill också påpeka att en mera långsiktig åtgärd som man nu har börjat jobba med inom ÅHS är att man har startat ett projekt som rör arbetsklimatet. Ett företag har kontaktats för att kartlägga arbetssituationen och utgående från det kommer det att ordnas utbildning och vidtas andra åtgärder för att arbetsklimatet och arbetssituationen skall hållas på en maximal hög nivå.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Frågan om vårdpersonalen, framför allt sjuksköterskor och närvårdare, har diskuterats mycket och är en fråga för framtiden att också diskutera. Det som jag tror att skulle vara oerhört viktigt och som skulle vara intressant att höra om jag har medhåll, är att skapa en modern organisation där alla känner sig lika viktiga, om jag får uttrycka mig så, i situationen. Det finns kvar gamla strukturer som är oerhört svåra att slå sönder. Det talas om att hålla ett seminarium, det är bra. Det utdimitteras sjuksköterskor hela tiden både härifrån, från Sverige och från andra håll och någonting som jag tror att skulle vara värdefullt är att lyssna på  lyssna på dem, vad har de för förväntningar på den nya arbetsplatsen. Det var en insändare bl.a. i Ålandstidningen för ett par veckor sedan som tog upp väsentliga frågor. Det upplevs som ganska krångligt att komma in och få ett vikariat, det är rysligt märkvärdigt mot vad det är på andra ställen och sådana saker. Jag tror att man skulle ha en hel del att lära av de unga sjuksköterskorna som, naturligtvis, när de kommer till ÅHS inte vill börja med att krångla utan de känner att de vill vara en del av organisationen, de är tysta, och i stället för att stanna kvar och slåss väljer de att stiga av. Jag tror att vi där har mycket att lära. Vi måste ta tag i just den biten, att skapa den nya moderna organisationen där alla känner delaktighet på lika villkor.

 

Nu nämner jag ingenting om lönen, för den är så självklar, vi vet att lönen måste upp och den kommer att komma upp oberoende om det tar kortare eller längre tid, men det är ingenting som ifrågasätts. Men de andra frågorna kan vi jobba med och vi måste jobba med dem mycket mera än vad vi har gjorts hittills. På den tiden jag själv hade ansvar hade jag regelbunden kontakt med översköterskorna och tog upp dessa frågor, men nog är det svårt, otroligt svårt att ändra strukturen, men jobba på med det.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Av de åtgärder som har nämnts här i svaren till ltl Wiklöf finns en hel massa framtidssyn, det är naturligtvis akuta frågor men det är också fråga om framtiden och det är vi väl medvetna om i landskapsstyrelsen. När det gäller att skapa en modern organisation sätter jag stor tillit till att utredningen skall kunna komma med någon form av idéer om hur man kan omforma organisationen om det befinns att den inte fungerar bra i dag. Det finns en klar tendens till skiktningar inom organisationen och jag är inte alls säker på att det är det bästa, men vi får se vad utredningen kommer till.

 

Det görs också mycket uppsökande verksamhet bland de sjukvårdsstuderande för att berätta om ÅHS och för att rekrytera dem till jobb inom ÅHS. Det jag nämnde om mentorssystemet som man möjligen kommer att införa på olika  avdelningar för att alla skall komma tillrätta med sina arbetsuppgifter och känna trivsel och att man är en del av helheten tror jag också att är ett bra initiativ.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Jag har en fråga här. Jag är lite osäker, kanske det är ryktesspridning, men det sägs att den person som skall utreda ÅHS-organisationen endast har sju dagars arbetstid på sig. Stämmer det så verkar det lite. Kanske frågetecknet kan rätas ut.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Det är taget ur luften. Vi har ett rätt vidlyftigt avtal med personen om vad som skall utredas, vad som skall göras och vad som förhoppningsvis också skall bli resultatet. Det här med sju dagar måste vara någon form av ett delprojekt i så fall som skulle utföras, men det äger ingen grund, det är betydligt längre tid. Jag förutsätter, och jag kommer att kräva att de avtal vi har ingått uppfylls.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

 

Härefter upptas följande av ltl Ronald Boman ställda fråga:

 

Avser landskapsstyrelsen medverka till att de vårdanställdas fackavdelningar Tehy och SuPer ges möjlighet att teckna egna branschavtal för Åland?

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

I ett brev till åländska beslutsfattare skriver företrädare för Tehys fackavdelning på Åland och SuPers fackavdelning på Åland följande: "I dagens situation med otillräcklig bemanning, inhyrda rekryteringsbolag, personal som flyr fältet utomlands, sjukskrivningar, utbrändhet samt brist på vikarier är alla medel att få stopp på denna utveckling av högsta vikt." Det tror jag att vi alla kan hålla med om. Den fråga som ltl Boman ställt här: "Avser landskapsstyrelsen medverka till att de vårdanställdas fackavdelning Tehy och SuPer ges möjlighet att teckna egna branschavtal för Åland" är relevant, men ändå kanske inte så enkel att man kan ge ett svar ja eller nej. Det hänger ganska mycket på vad man menar med egna branschavtal. Därför skall jag föra frågan in i ett bredare perspektiv. Det det gäller är precis de problem som beskrivs till åländska beslutsfattare.

 

Man kan se de åtgärder man kan göra ur tre olika perspektiv. Det första är det personalpolitiska och organisatoriska som nyss diskuterades, det andra är det ekonomiska och det tredje är avtalsfrågan. Först vill jag säga när det gäller avtalsfrågan, att det är en lite delikat ställning att dels representera den politiska delen av landskapsstyrelsen och också landskapsstyrelsen som arbetsgivare. Det begränsar, som jag ser det, diskussionen något ur landskapsstyrelsens synvinkel. Det är å ena sidan en politisk fråga och å andra sidan en facklig förhandlingsfråga.

 

Om vi tar personalpolitiken kan man säga att den påverkas av avtalet, men när det gäller personalpolitiken finns det, som ltl Wiklöf uttryckte sig nyss, mycket att applicera i resonemanget. Det gäller alltså de mjuka och de hårda sidorna. Det gäller ledarskapsutbildning, utvärdering och revidering av personalpolitiska programmet och där pågår det på bred front olika åtgärder från olika tjänstemän och arbetsgrupper. Det är också viktigt att komma ihåg när det gäller ÅHS, där vårdpersonalen finns, att det är en myndighet som underlyder landskapsstyrelsen. Det förutsätts att organisationen i sig vidtar åtgärder utan att landskapsstyrelsen skall ingripa, men å andra sidan kan man konstatera att ÅHS-organisationen inte är den mest ideala. Konstruktionen från början tillkom efter många om och men, det fanns det som då var modernt utförar-beställar-modellen, förvaltningsmodellen osv.

 

Ur mitt perspektiv kan jag konstatera att jag har haft mera att göra med ÅHS än jag hade tänkt mig. Om man uttrycker det lite tillspetsat så har det blivit så att många av lönefrågorna har kommit till föredragning på mitt bord för att kunna klara av situationen ur ÅHS-perspektiv, man har varit tvungen att gå utanför avtalet med olika jourlösningar, schablonlösningar osv. och så skall det inte vara. Det här hänger samman med att lönesättningen är ganska decentraliserad vid ÅHS, det är 29 personer som har möjlighet att besluta om löner. Det finns ett behov av samordning och en organisatorisk översyn och där har ÅHS-ledningen ett stort ansvar men det har också landskapsstyrelsen, det är helt klart. När det gäller vårdfackets problem är den personalpolitiska delen av absolut avgörande betydelse.

 

När det gäller den andra punkten, ekonomin, måste vi skapa utrymme för att kunna dels ge löner men också fördela lönerna. Slutligen, fru talman, avtalsfrågan, formen och strukturen hindrar inte att vårdfacket ges möjligheter till egna avgöranden i avtalsprocessen, men jag skall återkomma till det om jag får förmånen att få en tilläggsfråga.

 

 

 

Ltl Boman:

Fru talman!

När det gäller rätten för vårdfacken Tehy och SuPer att teckna egna branschavtal anade jag att det största motståndet skulle komma från de andra fackorganisationerna. Det märktes klart då vi under hösten 2000 diskuterade olika sätt att höja lönen för vårdpersonalen, ett klart motstånd märktes redan då och detta motstånd kan vi i dag utläsa från det utlåtande som Akava och FOA-Å inkommit med. Liberalernas och mitt förslag till ett extra påslag för vårdpersonalen utmynnade den gången i ett Ålandstillägg som idag uppgår till minst 500 mark per månad för hela den offentliga sektorn. Det har vi inget emot, men avsikten den gången var att premiera vårdpersonalen. Vid vårdpersonalens uppvaktning av lagtinget och vid de debatter som följde detta friska initiativ, uttryckte flera politiker sin vilja att medverka till att vårdpersonalen skulle få teckna egna branschavtal. Utgående från att liberalerna besätter posten som hälso- och sjukvårdsansvarig trodde jag att saken var klar. Döm om min förvåning när landskapsstyrelsens representanter Jörgen Erlund och Dan E. Eriksson vid förhandlingar senaste tisdag avslog vårdpersonalens berättigade anhållan. Dessa herrar har naturligtvis handlat på uppdrag av landskapsstyrelsen och därmed inställer sig naturligtvis frågan: Har då främst liberalerna ändrat ståndpunkt efter sitt inträde i regeringen? Tidigare har liberalerna varit synnerligen positiva till vårdpersonalens anspråkslösa krav. Det har inte kostat landskapsstyrelsen någonting att ge dem den efterfrågade rätten, men det hade varit en fin gest att visa att även landskapsstyrelsen uppskattar det krävande och tunga arbete som vårdpersonalen utför.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Som jag sade tidigare är avtalsfrågan inte så enkel, den är inte heller så enkel att besvara eftersom jag också representerar arbetsgivaren. Det är en annan sak om man som politiker är med och bidrar till ett Ålandstillägg. När det gäller avtalsstrukturen är målsättningen att få ett bra och rättvist resultat som möjligt och då är fackföreningarnas roll absolut avgörande. Landskapsstyrelsen har under många år utgått ifrån att försöka få samordnade förhandlingar för då får man en bättre helhetsbild. Det är målsättningen. Att man skall ha ett ramavtal. Ett ramavtal är ett ganska enkelt papper som sätter just ramen.

 

Tar vi vårdavtalet finns det en pärm, här är ÅHS:s anställningsvillkor. I den här pärmen finns många bilagor som man egentligen kunde beteckna som olika branschavtal och till den delen det finns en grupp som har specifika förslag, bör organisationen ta fram dem. Så mycket kan jag säga utan att föregripa vad man gör i förhandlingarna, att det är klart att de som förhandlar för landskapsstyrelsen måste utgå från att det finns ett handlingsprogram, att landskapsstyrelsen har målsättningar osv. men i förhandlingarna måste man ge en frihet åt arbetsgivaren och facken att just förhandla. Vi har inte ett system där vi har ett politisk styrning på arbetsmarknaden så långt att vi i förhandlingarna skulle ha politiska direktiv som vi t.ex. skulle diskutera här. Vår bedömning i landskapsstyrelsen är att avtalsstrukturen inte sätter hinder för att t.ex. i den här pärmen få branschbilagor som utgör avtal för de anställda. Till den delen kan branschavtal ingå i det här.

 

Ltl Boman:

Fru talman!

Först vill jag börja med att säga att vårdpersonalens huvudfack TCÅ stödde ju de sina, de ansåg att de kunde få rätt till branschavtal. Dagens fråga gäller som bekant vårdpersonalens rätt att teckna egna branschavtal. Ett ärende som jag trodde att skulle lösas med lätthet av den sittande landskapsstyrelsen, men de har tydligen ändrat åsikt i frågan, eller åtminstone vissa ledamöter. Men det är ingalunda enbart landskapsstyrelsen som har ändrat åsikt. När vi hösten 2000 i samband med budgetdebatten röstade om en finansmotion som skulle ge vårdsektorn ett lönelyft, röstade sju ledamöter för denna viktiga finansmotion, det var sex liberaler och undertecknad som den gången tog ansvar för vårdpersonalens berättigade lönekrav. Övriga partier röstade emot eller avstod från att rösta. Det är därför med synnerligen stor glädje jag idag kan konstatera att frågan om vårdpersonalens väl och ve vunnit respons även hos övriga ledamöter i lagtinget. Ltl Wiklöf ställde en fråga om vad landskapsstyrelsen tänker göra för att hjälpa upp vårdpersonalens bekymmersamma läge. Tidigare hälsovårdsansvariga Harriet Lindeman var också intresserad av om landskapsstyrelsen tänkte medverka till att vårdpersonalen får teckna egna avtal. Detta ser jag som en stor framgång för vårdpersonalen i synnerhet med tanke på att dessa personer inte var med och röstade för den aktuella finansmotionen hösten 2000. Utgående från detta vill jag för landskapsstyrelsen peka på att det är ett massivt stöd här i Ålands lagting och det har ökat på senaste tid. Utgående från det här stora stödet bör landskapsstyrelsen ompröva sitt beslut om att förkasta vårdpersonalens önskemål.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har inte ändrat någon åsikt och vi har inte beslutat någonting om förhandlingarna. Vi diskuterar naturligtvis vårdpersonalens situation och andra personalgrupper och försöker på olika sätt, personalpolitiskt när det gäller ekonomin och handlingsutrymmet och fördelningen, men sedan också i avtalen som är fria förhandlingar. I vår västerländska demokrati är förhandlingsrätten oerhört viktig. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle gå in och styra förhandlingarna genom att med direktiv tala om hur man skall lägga upp förhandlingarna och vad man skall åstadkomma. Förhandlingar gör man just för att det finns olika intressen. Det är klart att landskapsstyrelsen som arbetsgivare har intresse av, särskilt i dagens budgetläge, att hålla en balans i samhällsekonomin. Mitt svar är inte på liberalernas vägnar. Den bild som ltl Boman ger är att det finns ett stort intresse för vårdfrågan och det är helt klart, men jag måste svara ur landskapsstyrelsens synvinkel och då är ramen, när det gäller avtalsfrågorna, att det är fria förhandlingar och det finns inget hinder i avtalsstrukturen i de former man har, vad man lägger in i den blå pärmen. Det kallar jag branschavtal, sektoravtal eller personalkategoriavtal när det berör just personalkategorierna och där är det upp till förhandlingarna att bestämma hur man vill ha formen och hur man vill gå vidare i förhandlingarna. Den saken är klar att landskapsstyrelsens åsikt är att man skall lyssna väldigt noga på de olika sektorerna och branscherna.

 

Ltl Boman:

Fru talman!

De åländska avdelningarna av vårdpersonalens fackföreningar, Tehy och SuPer pekar i ett brev riktat till de åländska beslutsfattarna på den katastrofala situation som vårdbranschen befinner sig i. De talar om otillräcklig bemanning, inhyrda rekryteringsbolag, personal som flyr fältet och flyttar utomlands, sjukskrivningar, utbrändhet samt brist på vikarier. De skriver vidare att om denna utveckling fortskrider kommer hela den åländska sjukvården att kollapsa både ekonomiskt och personalmässigt. Det här är signaler som vi politiker måste ta på största allvar. Personalen är sjukhusets och vårdens viktigaste resurs och är det så att pengarna inte räcker till kan jag mycket väl tänka mig att slopa någon utbyggnad eller nybyggnad för att istället ge personalen en vettig lön, men alla politiker tänker uppenbarligen inte som jag. Denna gång gäller det dock en åtgärd som inte kostar det åländska samhället ett enda penni, nämligen att ge de vårdanställda rätt att teckna egna branschavtal. Genom denna gest skulle vi visa att vi respekterar deras åsikter och uppskattar deras arbete, men istället fick de ett kallt och känslolöst nej från landskapsstyrelsens förhandlare. Bästa landskapsstyrelse: Ta vårdpersonalens krav på allvar och ge dem rätten att teckna egna branschavtal.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Jag citerade tidigare samma sak och det är någonting som vi lever med, bemanningsproblem, inhyrda rekryteringsbolag, personal som flyr fältet osv., men det finns också andra arenor än avtalsförhandlingarna där de har problemen kommer upp, det är också någonting som tidigare har berört mig i min befattning när det gäller lönestrukturen. Frågan är mycket komplicerad. När det gäller respekten för åsikter och att uppskatta arbetet är det helt klart att landskapsstyrelsen sätter stort värde på personalen, de är hela vårt arbete, det är via personalen samhället skall utvecklas. Vi måste också hitta formerna, strukturerna för hur man skall komma fram till lösningar, som är bra för de olika personalkategorierna och jag upprepar igen att den fria förhandlingsrätten är grunden. Om man med bilagor eller särskilda avtalsavsnitt menar branschavtal, så finns den möjligheten inom avtalsstrukturen. Det skall inte vara lagtingets eller landskapsstyrelsens roll att säga hur förhandlingarna skall föras utan organisationerna består av medlemmar och de representerar sina medlemmar och vi representerar från landskapsstyrelsens sida arbetsgivarna. I förhandlingarna mellan takorganisationerna och landskapsstyrelsen har man bedömt, i diskussioner så vitt jag vet, att det är lämpligt att göra ett ramavtal och därunder ha olika särintressen. Jag tror fortfarande på ramavtalskonstruktionen för det blir en samordning, men det hindrar inte att frågans syften tillgodoses.

 

Ltl Sjöblom:

Fru talman!

Tjänstekollektivavtal och avtal överhuvudtaget är inte speciellt lätta frågor om man inte är väl insatt i det. Jag har åtminstone läst mig till att 7.12.1999 kom avtalsparterna Akava Åland, TCÅ och FOA-Å och landskapsstyrelsen överens i ett huvudavtal att förhandlingarna skall vara samfällda eller så att landskapsstyrelsen och en tjänstemannaorganisation kan överenskomma om att en underförening till en fackorganisationer driver förhandlingar på egna vägar. Den möjligheten finns således även om det är huvudavtalsorganisationen som tecknar avtalet. Det har varit bra information som vicelantrådet har gett, men en fråga skulle jag vilja ha svar på: Om man kommer fram till att vårdpersonalen skall ha ett skilt branschavtal hur skall det i så fall avskiljas från nuvarande tjänstekollektivavtal och hur anställningsvillkoren skulle befrämjas? Går det att uppnå något annat med ett skilt branschavtal än det som man uppnår nu inom ramavtalet?

 

Vicelantrådet:

Fru talman

Den frågan kan jag inte ge ett entydigt svar på för jag har inte den kompetensen om avtalssystemet annat än att jag förstår att det kan finnas avvägningar mellan att vara del av en organisation i ett samordnad avtalsprocess och att ha säravtal, men det här måste man göra. Det är på något sätt en förhandlingsbedömning, man måste alltid se på vilket sätt man får sin röst hörd, får man det om man är ensam eller får man det tillsammans med andra i en samordnad avtalsförhandling. Det är lite som de politiska partierna, man kan bedöma skall man vara med en grupp eller skall man gå ur och gå till en annan eller skall man vara ensam. Det är en typisk förhandlingsfråga. Det är frågan om förhandlingstaktik och strategier, men för min del kan jag inte ge ett svar på vad som är bäst och hur man uppnår bästa resultat.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Jag ställde exakt samma fråga och jag har fått svar på mycket av det jag också själv skulle ha frågat, men det har framkommit i dag att man har överenskommit om att inte ge dem förhandlingsrätt, eller möjlighet till branschavtal. Man frågar sig varför man vill ha branschavtal. Det är klart, det är två stora fackföreningar som har anhållit om det, det är drygt 500 personer sammantaget, kanske närmare 550, så redan antalet personer gör naturligtvis att när de sätter sig tillsammans så känner de sig starka, många är fler än få. Via ett branschavtal skulle kunna föra fram sina frågor på ett tydligare sätt än del av en större organisation, som precis som har nämnts här, då skall man ännu mera ta och ge och försöka samlas. När det gäller branschavtal för övrigt kan vi konstatera att det är vanligt inom den kommunala sektorn, där finns det många som har branschavtal. Så någon nytta måste det ändå finnas med branschavtalen.

 

När jag ställde frågan var jag närmast intresserad av, jag visste inte att det var tecknat ännu, om landskapsstyrelsen går till förhandlingar med målet att man vill skapa, eller är man emot det. Jag är medveten om, och jag vidhåller fortfarande det jag har tyckt tidigare, att vi inte kan föra förhandlingar i den här salen. Innehåll av vad man kommer fram till i förhandlingar är en förhandlingsfråga mellan två parter och den parten har vi givit bort från den här salen. Jag tyckte ändå att jag kunde ställa frågan utgående från att landskapsstyrelsen i ganska stor utsträckning tar ställning till vem man vill förhandla med, inte om innehållet i avtalet. Förutom de här tre har faktiskt ÅTF, en mycket liten organisation, förhandlingsrätt fortfarande och utgående från det skulle väldigt många ha rätt till förhandlingar om man skulle ta den modellen. Det rekommenderar inte jag, men de vill ha det här och vill vi jobba med att förbättra för den stora gruppen som föregående fråga handlade om så varför skulle vi inte från landskapsstyrelsens sida väldigt nära jobba för det.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Det är väl lite samma svar som i föregående fråga. Det är en avvägning. Tar man de två ytterligheterna att man har en enda organisation för alla anställda, kan den organisationen ha en oerhörd styrka. Å andra sidan försvinner de enskilda frågorna, särintressena, särförhållandena i en sådan organisation. Tar vi det andra extrema läget, ytterligheten skulle alla förhandla för sig själva för jobben blir mer och mer individuella. Det ser man på sätt och vis i utvecklingen. Man har löneavtal som är personliga för många arbetsplatser inom företagen, man förhandlar om sin egen lön och anställningsvillkor. Här hamnar vi i praktiken i en offentlig förvaltning i en mellanställning, det finns organisationer som representerar sina intressen. Det är akademisk utbildning, låglönegrupper osv. och det är en tradition, man kan inte gå in och säga att nu har vi från landskapsstyrelsens sida en idealmodell som vi nu skall arbeta efter. Det är alltså avvägningar som är svåra. Om en liten organisation skall förhandla för sig kan man fråga sig om det är bra för helheten och om det är bra för deras medlemmar. Det svaret är inte entydigt och det är precis det som är typiskt för förhandlingar, olika intressen kommer samman och de bestämmer ganska mycket själva om processen, formen och de bestämmer helt klart själva om innehållet.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Jag tror att alla i det här lagtinget känner väldigt starkt för att uttala sig positivt för att villkoren för vår sjukvårdspersonal skulle förbättras. Jag tror också att många känner för att delaktigheten i beslut på arbetsplatsen, överhuvudtaget en större delaktighet i processen som påverkar ens egen tillvaro i jobbet är något som vi vill vara tillskyndare för, också lönevillkor tror jag inte att någon aktiv vill gå emot att förbättra med tanke på hur konkurrensläget ser ut och med tanke på det jobb som görs. Vad jag tror är att vi skall akta på den förhandlingsordning som vi har och som är en rättmätig rätt som vår kader av anställda har tillskansat sig och som jag tror att är det allra viktigaste instrumentet som löntagarskrået har. Att vi här skall stiga upp och beroende på konjunkturer, eller närheten av val, uttalar oss om lönenivåer på ett absolut bestämt sätt, det är att föregripa just denna rättsordning som vi har när det gäller avtalsförhandlingar och som innehåller så oerhört mycket mer än enbart en lönefråga. Fru talman, jag vill att lagtinget skall akta på den ordningen.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Om jag formulerar en fråga utgående från det där så tar jag det som så att ltl Wiklöf undrar om jag håller med honom. Det gör jag, för frågan var mycket bra, för den grundar sig på problem inom en organisation som är reella för de anställda och som vi också känner av att här finns det mycket att göra personalpolitiskt, ekonomiskt, organisatoriskt osv., men till just den här grunden vill jag också ansluta mig, det som ltl Wiklöf sade att vi har en västerländsk demokrati, här är en komponent, alltså rättsordning och de fria avtalsförhandlingarna. Det är viktigt att påpeka detta för det finns alltid en klåfingrighet hos oss politiker, det ligger i sakens natur att man vill gå in och lösa problemen och vara hygglig och snäll osv. och då blir det en helhet som inte balanserar. Förhandlingssystemet är något som vi skall slå vakt om, precis som demokratin i övrigt.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Finansministern beskriver det här till många delar på ett bra sätt och själv tycker jag att det var på samma sätt som föra landskapsstyrelsen beskrev de här problemställningarna. Det är märkligt för jag kommer ihåg demonstrationen när de vårdanställda var här inne och nuvarande finansministern, som idag har de här åsikterna här, satt närmast och häcklade förra landskapsstyrelsen. Det är förstås bra att han har kommit till insikt. Det jag vill fråga är varför finansministern nu har ändrat inställning? Det står inte att landskapsstyrelsen skall förhandla utan det står varför man inte kan medverka till och min fråga är varför man inte kan medverka till, men inte lägga sig i förhandlingarna. Det här är någonting som inte kostar heller, så varför har finansministern ändrat åsikt så här radikalt i denna fråga.

 

Vicelantrådet:

Fru talman!

Jag har inte ändrat åsikt, jag har inget minne av att jag skulle ha häcklat den tidigare landskapsstyrelsen för den var i precis i samma situation som den nuvarande och som landskapstyrelsen alltid är så länge vi behåller det här systemet, dvs. man har en roll som arbetsgivare i förhandlingarna. När de vårdanställda demonstrerade senast, tog jag med intresse del av det hela och jag tyckte att problemen med förhandlingar kvarstår naturligtvis för olika grupper av medborgare, det är bara det att i den roll jag har i dag kan jag inte som arbetsgivare gå ut och ta ställning på samma sätt.

 

När det gäller att någon har ändrat inställning till det här med branschavtal, frågan om att medverka till. Jag sade tidigare att till den del det gäller att lösa problemen i förhandlingarna utgår jag från att arbetsgivaren har intresse av att lösa problem och att om det är frågan om formen finns det möjligheter att i samband med avtalstexten föra in vad jag skulle kunna kalla ett sorts branschavtal, dvs. de särskilda frågor som en grupp vill föra fram. Där skall man också naturligtvis ta in dem i förhandlingarna, i diskussionen, men det kan också göras i olika protokoll, texter och bilagor osv. Det är någonting som förhandlarna skall komma överens om. Jag ser ingen motsättning i de olika rollerna utan det finns en politikerroll och en arbetsgivarroll och det finns en rättsordning som möjliggör dessa fria förhandlingar och som jag sade tidigare skall vi vara rädda om dem.

 

TALMANNEN:  Begäres ordet? Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan tillräckligt belyst. Diskussionen i den angelägenheten förklaras därför avslutad.

 

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Härefter upptas följande av ltl Danne Sundman ställda fråga:

 

Vilka upplysningar kan landskapsstyrelsen meddela angående etablerandet av ett djurskyddshem på Åland?

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Behovet av ett djurskyddshem på Åland finns i djurskyddslagen för landskapet Åland där det bestäms om att djur skall tas tillvara och skyddas på ett ändamålsenligt sätt. Det bestäms också att förvaring och tillfällig skötsel skall ordnas av polisen i samråd med djurskyddsansvarig tjänstemän inom ÅHS. Det finns också regler och beslut om försäljning, överlåtelse och avlivning osv. Frågan har till och från diskuterats och varit aktuell i ganska jämnt ett år. Den 30.1.2001 annonserades det i tidningarna, lokalpressen, om intresse för att sköta frågan. Det kom sex svar från privata personer och ett från ÅHS om hur man kunde sköta dessa frågor. De privata intressenternas svar var mycket varierande och förutsättningarna olika och på något sätt föll de bort mot bakgrund av att det har bedömts och diskuterats att man inom ÅHS kunde sköta det på ett bättre sätt. Det finns inom ÅHS smådjursmottagningar, en i Mariehamn och en i Jomala, men de har idag inte ändamålsenliga utrymmen.

 

Frågan om ett djurskyddshem måste kunna erbjuda högsta möjliga nivå både på själva djurskyddet, skötsel, vård och helheten. Man kan förutse att man ständigt kommer att utsättas för kritik och granskning och då skall det skötas på ett oklanderligt sätt. Det bästa sättet måste övervägas om det inte skulle kunna skötas inom ÅHS och den här smådjursmottagningen. Jag kan informera om att på ÅHS föredragningslista idag finns det ett ärende om fastighetsplanering och där finns det en idé om att ett djurskyddshem skulle kunna inrymmas. Frågan är aktuell och om ÅHS fattar beslut och går vidare med fastighetsplaneringen kunde man inrymma smådjursmottagningarna och djurskyddshemmet i samma. Det finns i varje fall två veterinärer och ett veterinärbiträde som kunde ställa upp som sakkunniga. Det måste finnas och det kunde kanske på det sättet inte heller bli alltför dyrt att ordna detta. Idag är det en utrymmesfråga, men det är på gång.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Denna fråga har från tid till annan aktualiserats och främst i valtider vad det verkar och främst i form av en animalisk-politisk skepnad, nämligen valfläsk. Därför vill jag aktualisera den mitt i valperioden så att den kunde få en lösning. Den förra landskapsstyrelsen gjorde en intresseanmälan där man efterhörde intresset från privata att driva detta djurskyddshemmet. Tyvärr ville inte lagtingets majoritet att vi skulle slutföra det arbetet eftersom man bytte regering. Det var en bra redogörelse vi fick från hälsovårdsministern, men jag fick inte riktigt klart för mig vad man har för funderingar kring detta i landskapsstyrelsen. Var är de aktuella placeringarna? Vem har man tänkt sig vara huvudman? Gör man det i ÅHS:s regi kan det bli ett väldigt dyrt projekt om man skall börja, som ministern sade, med att bygga skilda lokaler, jag tycker att det kunde göras av en privat landsbygdsföretagare t.ex. Vilken inriktning skall det vara, enbart mot smådjur eller skall det också vara mot andra husdjur och hur skall innehållet se ut? Skall det bara vara ett djurskyddshem, som ett pensionat eller skall man ha djurakut och djursjukhus där? Vilken tidsplan har man för att förverkliga detta och vad tror man att det kommer att kosta?

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Det pågår som sagt en utredning om utrymmesbehoven inom ÅHS. Det finns planer på tillbyggnader, ombyggnader osv. och det finns också andra alternativ som har framgått i pressen. Inom ramen för de utredningarna och de diskussionerna föreställer jag mig att frågan lämpligast skulle kunna lösas. Ett sådant här djurskyddshem måste ha sakkunnig ledning och sakkunnig personal. Sedan är det en annan sak med de nyttodjur, kor och hästar som vanvårdas, det måste man nog lösa på ett annat sätt, jag tror inte att man kan ordna ett djurskyddshem för alla djur, det blir för vidlyftigt. Det fanns också ett initiativ där man utredda om Stiftelsehemmet i Lemland kunde ta hand om uppdraget, men det visade sig inte alls vara möjligt. Det finns inte den kompetens och de möjligheter där. Någon tidsplan kan jag inte ange i det här skedet, men jag tror att det skulle vara bäst att ordna detta inom ÅHS och då hänger det samman med fastighetsplaneringen som finns där.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

För att få en billig och effektiv lösning kunde det här göras i samband med någon annan verksamhet och av en företagare t.ex. på landsbygden som kanske sysslar med jordbruk redan. Det här skulle vara ett tillägg till verksamheten. Min fråga blir mot bakgrund av det ministern säger här: Är det inte längre aktuellt att anlita privata företagare för att lösa den här frågan?

 

Landskapstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Den frågan är inte helt avförd till den delen det gäller nyttodjur, men för att få den kvalitet och den sakkunskap för att sköta dessa frågor är jag inte säker på att det är det allra lämpligast att man som helhet löser det på det sättet. Man kunde kanske lösa det i samband med smådjursklinikerna som ändå finns och som sköts och är bemannade.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Jag är en stor djurvän och vi har haft många djur i familjen och har fortfarande. Min åsikt är att om man skaffar djur skall man ta vara på dem. Jag är ytterst skeptisk till att vi, i dagens läge med stora budgetunderskott, behov inom vården, behov på skola, skall försöka bygga och köpa in fastigheter för miljoner till en sådan här verksamhet. Jag är ytterst tveksam. Sedan beskriver ministern hur man skulle ha ansvariga personer ytterligare anställda, högt utbildade personer förstår jag. I Nyland har man löst det så att man har gett ut det till en privat jordbrukare som har det här i sin ladugård. Den vägen kunde jag tänka mig och betala för det, men absolut inte i offentlig sektor. Vi har för många andra behov för att gå in för det här.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Det är öppet hur man väljer att lösa frågan. Inte handlar det om att köpa fastigheter för detta behov, utan det handlar i så fall om att köpa fastighet för ÅHS:s behov. Ser man det i direkt anslutning till smådjursmottagningen, kan den sköta detta med annan tillfällig personal, så behöver det inte anställas några extra personer, som ltl Strand vill göra.

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det här var en fråga som var aktuell också under min tid så jag känner igen ärendet. Jag blev personligen besviken för att det inte gick att genomföra idén med att anlita någon som sysslar med djur på annat sätt och som kunde ha det här som en del av övrig verksamhet. Det var en modell som togs från Nyland, jag kommer inte ihåg exakt var det var. Vi måste komma ihåg att Åland har 25.000-26.000 invånare och vi kan inte ta modell från Stockholm eller Helsingfors och börja planera ett djursjukhus. Jag vet att det här inte är ett djursjukhus utan det är ett djurskyddshem. Varför det föll då, och det skall vara intressant att höra vad ministern anser om det, var ju för att vi inte fick någon uppbackning från de professionella hållet. Man ville ha det så att utbildad personal, veterinärer, djurskötare osv. skulle ta hand om det. Skulle man bygga på den modellen att man skulle låta någon ta hand om det i samband med någon annan verksamhet, skulle det bygga på ett gott samarbete med ÅHS:s veterinärer. De skulle vara tvungna att fara ut och titta på de här djuren. Har man inte dem med sig är det omöjligt att bygga upp detta. Där kände jag åtminstone innan det var dags att avsluta detta, att det var det som gjorde det omöjligt. Jag tycker att det var synd, vad tycker minister?

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Jag har inte samma uppfattning eller känsla att det på något sätt skulle motarbetas från yrkesfolk inom branschen utan initiativet som jag tror att är genomförbart, men kan förstås fundera på andra lösningar, kommer faktiskt från en av dem som arbetar inom veterinärvården. Jag har inte den känslan att det motarbetas. Eftersom detta är på utrednings- och diskussionsstadiet har det inte fattats något beslut ännu. Det är sist och slutligen en budgetfråga för det kommer att kosta lite pengar, det är jag övertygad om.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Ministern säger att det är viktigt att det här sker i offentlig regi för att man skall få ta del av den kvalitet och sakkunskap som finns inom ÅHS. Jag håller med om att det skall ske i samarbete med ÅHS, men visst finns det privat sakkunskap och kvalitet också, det finns många privata veterinärer och det finns också många privata företagare som har god sakkunskap om djur och som skulle kunna driva ett djurskyddshem. Jag vädjar till landskapsstyrelsen att ytterligare överväga initiativet att göra det i privat regi. Börjar man bygga upp en skild organisation inom offentliga sektorn för detta blir det mycket dyrare än om en privat företagare skulle göra det som ett komplement till redan befintlig verksamhet. Det är givetvis viktigt att det förankras hos ÅHS, de veterinärer och sakkunniga som finns där. Överlag är det väldigt viktigt att vi bryr oss om djuren på Åland. När det gäller husdjur och smådjur är de viktiga som familjemedlemmar. Jag har hund själv och att hunden kan få en bra vård när den blir sjuk är väldigt viktigt. Kanske det är bara djurägare som förstår sig på det, men man känner starkt för att det här skulle få en lösning.

 

Landskapsstyrelseledamot Sune Eriksson:

Fru talman!

Om inte någon känner till det kan jag upplysa om att jag i hela mitt liv har umgåtts med djur och gör det fortfarande eftersom jag också nu har en hund, men alla sorters djur som finns på en gård och som finns i vårt samhälle har jag umgåtts med och har god förtrogenhet med. Om man går in för detta, att sköta djuren på något sätt, antingen i privat regi eller inom ÅHS:s ram, måste man kunna garantera kvalitet, annars kommer vi och andra som skall besluta om det att få en grym kritik. Det är jag säker på och det är vi värda om vi inte sköter detta. Ltl Sundman, som kan mycket, säger att det finns privata, det är jag övertygad om, men när det kärvar till sig är de tvungna att ringa efter veterinär och få hjälp därifrån. Ett nära samarbete kan kanske lösa sig, jag är inte säker, men vi skall gå vidare med frågorna och se i slutändan hur man möjligen kan lösa det och vad det kommer att kosta.

 

Ltl Sune Mattsson:

Fru talman!

Det är viktigt att vi får till stånd ett djurskyddshem, om det sedan skall drivas privat eller i samhällets regi får utredas. Smådjur i en ladugård, om vi tänker på hundar och kattor, tror jag inte är möjligt, de måste skötas på ett personligare sätt, de måste vara inne bland folk någonstans. Att blanda ihop vård av djur, som en ledamot här gjorde, han ville att hans djur skulle få bra vård, skall de få i alla fall. När vi talar om ett djurskyddshem gäller det djur som missköts och det skall förmodligen inte blandas ihop med vård. När det gäller andra djur, s.k. nyttodjur, hästar, får har vi lärt oss att kan misskötas, grisar, t.o.m. fjäderfän och för att lösa den situationen bör man kanske ha kontakt med privata som har liknande verksamhet och som kan ta hand om dessa djur, preliminärt, tills man har bestämt om de skall avlivas eller leva vidare. Det går knappast att ha dem på ett djurskyddshem, åtminstone inte den typen av djurskyddshem som jag tänker mig. Jag har pratat litet med dem som har hand om kattor hemma, ur djurskyddssynpunkt, kattklubben egentligen. De anser att det inte är så enkelt att ha dem, de kan vara smittade, de skall hållas separat. Privat eller i samhällsregi är oväsentligt, det väsentliga är att vi så småningom får till stånd någonting, och så fort som möjligt.

 

TALMANNEN: Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan tillräckligt belyst.

Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Lagtingets nästa plenum är i dag kl. 11.40. Plenum är avslutat. (Plenum avslutades kl 11.30).

 

 

Originalfil