Stenografiskt protokoll från plenum den 28 april 2000 kl 12.15

Ljudinspelningen saknas.

PLENUM den 28 april 2000 kl. 12.15.

TALMANNEN:

Eftersom frågestunden skall hållas vid ett särskilt plenum börjar härmed nästa plenum med frågestund enligt bestämmelserna i 48 § LO.

Talmannen konstaterar samma närvaro som vid tidigare plenum.

 

Vid i 48 § 3 mom. LO avsedd frågestund behandlas de frågor talmanskonferensen beslutat tillställa landskapsstyrelsen för besvarande. Enligt talmanskonferensens beslut upptas vid denna frågestund sammanlagt fem frågor, vilka har inlämnats av ledamöterna Leo Sjöstrand, Lasse Wiklöf, Fredrik Karlström, Olof Erland och Ritva Sarin Grufberg.

 

Ordet ges först till lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen, varefter frågans första undertecknare bereds tillfälle att yttra sig. Talmannen kan härefter tillåta övriga lagtingsmän samt annan medlem av landskapsstyrelsen rätt att yttra sig. Frågeställaren får yttra sig  sammanlagt högst tre gånger och övriga talare endast en gång, dock så att den medlem av landskapsstyrelsen som besvarat frågan får yttra sig efter varje annat anförande. Replikrätt tillämpas inte vid frågestunden. Svaret på frågan får räcka högst fem minuter, alla övriga anföranden högst två minuter. Talmannen har rätt att avbryta diskussionen, när han anser att den ställda frågan är tillräckligt belyst.

 

Först upptas följande av ltl Sarin Grufberg ställda fråga:

 

Varför tas på Åland det s.k. papaprovet på kvinnor, till skillnad från vad fallet är i riket, endast t.o.m. 50-års ålder?

 

Landskapsstyrelseledamot Harriet Lindeman:

Herr talman!

När det gäller papaprov som tas på Åland vill jag först säga att det faktiskt tas till och med 55 år. I år kommer det att skickas ut kallelse där den äldsta gruppen är till dem som är födda 1945.  Sedan kan man konstatera, när man gör jämförelse mellan Åland och Finland, att i Finland är det vanligt att man börjar senare, vid 25-års ålder till och med vid 30-års ålder och ganska vanligt att man fortsätter upp till 60-års åldern. På Åland har det valts att börja tidigare, redan vid 20-års ålder inleder man papaundersökningarna. Jag har diskuterat detta med personer som hanterar frågorna på ÅHS och där har man kommit fram till att när man har gjort undersökningarna har det visat sig att den unga gruppen också är nödvändig. Det är inte så mycket cancer, men det finns andra infektionssjukdomar som kommer tydligt i dagen på det här sättet. Hittilldags har bedömningen varit att man gärna börjar tidigare än vad som är vanligt på annat håll och slutar vid 55-års ålder. Naturligtvis kan man diskutera att förskjuta det, börja senare och hålla på längre. En annan av orsakerna som har framkommit varför man kanske inte fortsätter upp till 60-års åldern är att cancerformerna förändras så att mellan 50- och 60-års åldern är inte livmodermuncancer lika vanlig som tidigare år, medan livmoderkroppscancern är vanligare. Då finns det en liten risk, resoneras det hos en del, att man är trygg i och med att man har tagit papaprovet och tror att man är säker och inte behöver vara orolig, medan det är oerhört viktigt att man har regelbundna kontroller hos gynekolog årligen eftersom man inte kan via papaprov konstatera cancer i livmoderkroppen utan bara i livmodermunnen. Men som sagt, det finns olika variationer med detta, för Ålands del har man hittills valt att börja tidigare och sluta vid 55-års ålder.

 

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman!

Tack för upplysningarna. Det är tydligen första gången som provtagningarna sker vid 55-års ålder. Tidigare har gränsen varit 50-års ålder. När det gäller provtagningarna kan man konstatera att vi börjar tidigare här på Åland än i riket där man i regel börjar vid 25-års ålder. Samtidigt kan man konstatera att åldersgruppen 20-åringar ofta är på bland annat preventivmedelsmottagningar och kan fångas upp den vägen när det gäller det som landskapsstyrelseledamoten Lindeman sade att det finns många andra saker som man vill fånga upp, infektionssjukdomar och så vidare. Det är viktigt att den här åldersgruppen på ett eller annat sätt kontrolleras, det vill jag inte alls invända mot, men i riket har man en ålder på i regel minst 60 år när det gäller kontroller och i Helsingfors, som har en oerhört stor invånargrupp har man till och med 65-års ålder. Jag tycker att vi här på rika Åland kan sträcka oss något längre. Det är synnerligen aktuellt och antagligen medicinskt relevant så vitt jag förstår att göra dessa undersökningar. Att man skulle vara trygg om man får besked beträffande just en cancerform tror jag inte, den invändningen hör man också när det gäller bland annat mammografi. Information beträffande en cancerform kan inte skada att man får och att man fråntar ens möjligheter att undersöka något annat. Det handlar hela tiden om information och information kan aldrig vara negativ.

 

Landskapsstyrelseledamot Harriet Lindeman:

Herr talman!

När jag bad om information om vilka åldersgrupper som fick den här möjligheten fick inte jag den informationen att det var första gången som 55-åringar får komma på den här undersökningen. Det är möjligt att det är så, jag kan inte gå emot det, man sade bara att det är 55 år. Sedan kan man naturligtvis, och det vill jag understryka, förändra det här. Vi skall alltid ha en diskussion om vad man anser att är mest ändamålsenligt. Här har vi hittilldags ansett att den unga gruppen är så pass viktig, det är möjligt att man behåller det och kan fortsätta upp i åldrarna. Det är någonting som man från år till år kan ta beslut om.

 

 

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman!

Jag tycker att man skall undersöka om inte möjligheter finns att på Åland, som har en god ekonomi, gå upp i åldrarna eftersom det är relevant, det är oerhört viktigt. Det gäller ändå halva befolkningen.

 

Landskapsstyrelseledamot Harriet Lindeman:

Herr talman!

Den här frågan är, som alla andra frågor, naturligtvis en prioriteringsfråga där man skall diskutera i förhållande till allt som görs inom hälso- och sjukvården, vilka frågor är viktiga, vilka frågor skall prioriteras. Den dialogen förs naturligtvis hela tiden och dit hör dessa frågor.

 

Ltl Sarin Grufberg:

Herr talman! 

Då utgår jag från att detta prioriteras högt; det gäller kvinnornas hälsa.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

Det här är en fråga som kvinnor i den här åldern är mycket intresserade av och säkert också många äldre. Det som är viktigt är just det att det finns många kvinnor som oroar sig för cancer, både i livmodern och bröstcancer. Rådgivningsverksamheten borde överhuvudtaget utvecklas. Vi hade en diskussion för inte så hemskt länge sedan om gynekologmottagningen på sjukhuset, det är inte så lätt att komma dit och mera av dessa funktioner skulle läggas på hälsocentralen. Det upplevs av de flesta kvinnor som en försämring av servicen. Då har det funnits resonemang om att utvidga verksamheten vid hälsocentralen, att man skulle ha en speciell kvinnorådgivning. Men det har väl alltid strukits hittills. Jag skulle vilja höra ledamot Harriet Lindemans prioritering av den här verksamheten, jag tror att det finns ett stort intresse bland kvinnorna och en motivation för att besöka den. Många kvinnor månar mycket om sin hälsa, det är en fråga om livskvalitet helt enkelt.

 

Landskapssstyrelseledamot Harriet Lindeman:

Herr talman!

Dagens kvinnor är mycket observanta på just dessa frågor, de är intresserade och engagerade och vill ha god vård och god upplysning. Det i sig gör det något tryggare än om man nonchalerar det. Går man tillbaka några generationer i tiden så var det inte några regelbundna kontroller på det sätt som det är i dag. För min egen del tycker jag att det är ett viktigt område som är delvis prioriterat, kanske inte så högt som man skulle ha önskat, det handlar också här om fördelning av resurser och om tillgången till personal. Det börjar också bli en sådan diskussion i dag. Det här är en fråga som jag vet att kommer att diskuteras inför nästa års budgetering och för min del skulle jag gärna ytterligare förstärka den här delen.

 

Ltl Hasse Svensson:

Herr talman!

Det var synd att ledamoten Lindeman var så vag i sitt besked i den här frågan, alltså om sin personliga ambition som ansvarig på det här området. Den här vagheten kan inte döljas av att ledamoten Lindeman talar vänligt och förstående.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Wiklöf ställda fråga:

 

Anser landskapsstyrelsen att det var långsiktigt klokt att med samhällsbidrag stöda utbyggnaden av bredband enligt ADSL-tekniken som av experter redan i dag bedöms som föråldrad?

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Frågan berördes vid plenum i onsdags i samband med en motion. Jag valde att beskriva frågan väldigt ingående och nu har jag bara fem minuter på mig så jag kommer inte att gå så djupt in i tekniken. Jag hänvisar till stenografiska protokollen för dem som inte var och här och vill sätta sig vidare in i frågan.

 

Jag vill dock peka på två saker. För det första, som jag sade i onsdags, stöder landskapsstyrelsen inte ADSL-teknik. Landskapsstyrelsen stöder utbyggnad av grundnät, av nerläggande av fiberoptiska kablar. Till det nätet kan man koppla vilken teknik som helst. Däremot är det landskapsstyrelsens uppfattning att DSL-tekniken, det finns olika förbokstäver men man pratar om DSL-tekniken, är bra att satsa på eftersom man kan täcka hela Åland med redan befintligt telefonnät om man bygger grundnätet som landskapsstyrelsen stöder. Vilken DSL-teknik som man sedan använder är upp till marknaden, upp till kunder och leverantörer. Att den teknik som i frågan påstås vara omodern, alltså ADSL, vill jag opponera mig mot, däremot finns det redan på utvecklingsstadium nästa generations DSL-teknik, en ny utvecklad som man kallar för andra generationens DSL-teknik som räcker längre ut, telefonledningar med högre kapacitet. Det är en naturlig utveckling, men man kan inte i IT-branschen förvänta sig att när utvecklingsavdelningen släpper sina nyheter så finns de på marknaden. Eftersom den här branschen bygger mycket på att skapa förväntningar, släpper man väldigt tidigt vad man har om kanske tre-fyra år. Därför måste man börjar någonstans. Begreppet omodern får en helt ny betydelse i det här sammanhanget, man vet redan vad som händer tre-fyra år framåt. Fast man har vetat det förut också, men nu vet marknaden det också.

 

Jag vill alltså helt kort säga att landskapsstyrelsen inte stöder ADSL-teknik, men vi anser att det är klokt eftersom det täcker hela Åland. ADSL-tekniken är ännu inte omodern, särskilt inte om man avser  DSL-tekniken.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag tackar naturligtvis för det beskedet, men jag har väldigt svårt att värja mig för tanken att även om landskapsstyrelsen stöder ett fibernät, som blir grundnät, kommer ändå så vitt jag kan bedöma, detta att bli beroende av en föråldrad teknik när det skall ut till kunderna. Vi brukar tala om kopparparen och där vet vi alla att det är begränsat. Jag är inte den största specialisten, men man brukar tala om två megabit var väg i det avseendet och alla förståsigpåare säger att man borde åtminstone ligga på minst fem när man gör investeringar i dag. Det har jag läst mig till, det är alltså inte egen sakkunskap. Man kan i det här kopparparsresonemanget tala om en metodik, som resoneras kring split-speed, där man kan vara uppe ena vägen i åtta megabit, men då har man i returen bara en. Idag vet vi att den här tekniken är så föråldrad att man till exempel inom Mariehamns hank och stör redan måste ersätta den med fiberoptik. Jag talar alltså om kontakten ut till kunderna. Jag är orolig för att man inte har tänkt färdigt i det här avseendet och att man går ut med samhällsbidrag och synbarligen bygger upp något som ändå blir beroende av en föråldrad teknik. Jag skulle vilja ställa frågan, eftersom jag vet att landskapsstyrelsen inte har tänkt färdigt, det framgick alldeles klart när ledamoten Sundman senast uttalade sig här för någon dag sedan, men är landskapsstyrelsen de facto övertygad om att den linje som man nu ämnar slå in på och för vilken man klart har angett att samhällsstöd skall utgå, definitivt är den rätta eller är det inte så att det är fiberoptik generellt man borde satsa på när man talar om framtida lösningar, och särskilt med betydande samhällsanslag.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Man kommer lätt in på tekniska detaljer i det här resonemanget, men helt klart är att den så kallade DSL-tekniken kan bli omodern i framtiden i och med att behovet ökar på mer kapacitet, men det vi stöder och som jag har förklarat många gånger här är ett fibergrundnät på Åland. Visar det sig att det i framtiden måste byggas fiber till varje hushåll är vårt stöd inte till spillo, då finns grundnätet fortfarande, man bygger bara ända ut till hushållen. Det tror jag personligen att kommer i framtiden, man byter ut kopparparen också mot fiberoptik, men man kan inte vänta på det, det är ungefär som när man började bygga järnvägar skulle man vänta på att järnvägsnätet var helt färdigt innan man började bygga. Vi bygger nu först ett grundnät och så får man mycket snabbare internet genom kopparpar och sedan i framtiden drar man eventuellt nya fiberledningar till hushållen. Efter att nätet har kommit till telefonstationen är det ingenting som vi lägger oss i, det är bara vår uppfattning att det är viktigt att Åland täcks helt och hållet med bredband, att alla får tillgång till tekniken och det får man snabbt nu och relativt bra med DSL-tekniken, där man utnyttjar befintliga kopparkablar.

 

Ltl Wiklöf var inne på några exempel på hastighet och som jag redan på onsdagen sade kan man göra väldigt mycket med låg hastighet. Att man delar upp ADSL, som betyder Asymmetrical digital subscriber line, att man har snabbare hem än bort, är en anpassning till behovet för den som använder internet ofta. Man behöver oftast mer kapacitet hem än bort och där kan man justera tekniken. Som jag gav exempel på i mitt svar är det samma hastighet åt båda håll. Är det ett företag kan man skräddarsy för då kanske man har ett behov att kommunicera utåt också eller en person som jobbar hemma och har samma behov åt båda håll så kan man anpassa. Kontentan är att för att komma någon vart och få igång bredbandsutbyggnad måste vi börja någonstans och vi börjar med ett grundnät och så använder man kopparparen. I framtiden får vi se hur det utvecklar sig. Helt klart är att fiberoptiska ledningar blir inte omoderna, inom överskådlig framtid är det ingen som säger att de blir omoderna. Däremot kan man byta ändutrustning, man kan påta in mer och mer i ledningarna. Redan i dag kan man i ett fiberpar köra 100 gigabit, 100.000 megabit alltså, så det finns en otrolig kapacitet i ett fiberpar. Det är därför vi vågar satsa så här stort på det här grundnätet.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Att det är fiberoptiken som är det saliggörande för framtiden tror jag inte att någon som har satt sig in i frågorna behöver tvivla på. Därför kan jag som en liten information säga att vi i Mariehamns stad och mellan förvaltningarna går man helt in för den saken. Man tänker inte köra några dubbla kopparpar och tro att det skall hålla i framtiden; det kommer inte alls att räcka.

 

Min sista fråga, herr talman, skulle handla om huruvida landskapsstyrelsen har tänkt färdigt när det gäller de strävanden man synbarligen nu har att permanenta och förstärka de monopol vi för dagen har dels i staden, dels på landsbygden och dels i skärgården. Hade det inte varit riktigare att påverka i positiv mening konkurrenssituationen och kanske därmed också prisbilden att landskapsstyrelsen hade gått in för att i egen regi bygga ut några av vägarna som vi pratar om och genom anbudsförfarande kunna upplåta dem till dem som vill vara med och räkna visavi distributionen i framtiden?

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Vad gäller vem som skall äga nätet berörde jag ganska mycket i onsdags och det är min absoluta uppfattning att det inte är sunt om landskapsstyrelsen skulle börja gräva ner fiberkablar mellan telefonbolagens telefonstationer och hyra ut kapaciteten eftersom man inte får panta på sitt nät. Man måste hyra ut ledig kapacitet, och eftersom det finns så mycket kapacitet i dessa nät är det otvivelaktigt så att alla har tillgång till dem. Det gör då att det här är en sundare politik, marknaden sköter det, vi stöder det bara. Stödet vi ger är till för att ge tillgång till detta snabbare och få en bättre regional fördelning. Däremot har ltl Wiklöf med flera, framkom det i onsdags, sett nödvändigheten av att linan ut från Åland, Sverigekabeln, och den datakapacitet som finns där skall ägas av samhället. Det är viktigt annars kan det bli en osund konkurrenssituation om någon pantar på kapaciteten ut från Åland. Det är landskapsstyrelsens absoluta uppfattning att så är fallet, marknaden skall sköta så mycket som möjligt. Det kan ändå finnas vissa politiska och ideologiska nyanser i det här och det måste man kunna tillåta.

 

Ltl Hasse Svensson:

Herr talman!

Det är väl ganska klart att vi inte vet vilken teknik som är den rätta att satsa på, vilken teknik som kanske är den enda om tio år. Det gör att sådana här satsningar innebär vissa risker. Det är också här fråga  om att snabba på en IT-utveckling som redan är ultrasnabb, så snabb så att inte ens Bill Gates hänger med mera. Jag skulle vilja fråga IT-ministern om han har någon uppfattning om eller om det finns någon uppskattning om vad IT som teknik i dag kostar konsumenter och användare på Åland varje timme och hur mycket kostnaderna ökar varje månad. Det vore också bra att veta något om hur mycket den nya tekniken har ökat det åländska näringslivets intjäningsförmåga i procent och absoluta tal under olika perioder. Det kanske låter svårt, men man skall väl ha någon sorts uppfattning om vad saker och ting kan ge om man skall satsa många tiotals miljoner, speciellt om det sker på ett ganska smygande sätt.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Om nu mycket är omöjligt att svara på men att svara på var IT och informationssamhället slutligen landar kan ingen expert oavsett vem som har utsett experten, svara på. Däremot kan man säga att vi nu snart ser startlinjen på den här utvecklingen på Åland. Vi har inte den här tekniken ännu utan meningen är att vi skall få infrastrukturen förhoppningsvis före utgången av 2001. Vad vi har i dag är vanligt internet via modem, men när tekniken kommer och framför allt mobilinternet kommer öppnar sig helt nya världar. Alla har vi åsikter om var det landar, men jag anser att Åland har bra förutsättningar att göra en inbrytning här om man snabbt tar det till sig. Det här med intjäningsförmåga kan många åländska företag svara på redan idag att modern teknik har hjälpt dem långt, man kan bara ta en sådan liten detalj som e-post och vad det har hjälpt alla företag att göra snabbare och smidigare affärer. På alla sätt och vis.

 

Jag vill dock opponera mig mot det här smygande, man kan inte informera mer om en satsning än vad landskapsstyrelsen har gjort i det här fallet. Jag har redogjort här i lagtinget i onsdags och vi har redogjort i massmedia flera gånger och vi har redogjort på IT-frukostar och min dörr står alltid öppen så det är bara att komma in och fråga om man undrar över något. Ltl Svensson är hjärtligt välkommen.

 

Ltl Barbro Sundback:

Herr talman!

På något sätt har hela den här frågan blivit som en personlig angelägenhet för Danne Sundman, man får ringa till honom och hans dörr står alltid öppen även om det tycks vara svårt att komma in på grund av alla möbler, men det är liksom inte en fråga om en allmän diskussion om hur det anslag på 2,5 miljoner som vi har i budgeten, hur det skall verkställas. Vi skall helt ha tilltro till ledamot Danne Sundmans tekniska kunnande och hans ekonomiska bedömningar och så vidare, men det har vi inte när vi inte får ett dokument till lagtinget där vi kan ta ställning till vad landskapsstyrelsen de facto tänker göra, både med miljonerna och långsiktigt vad det här kommer att innebära. Det inser alla att 2,5 miljoner bara är början. I nästa års budget kommer det säkert mera. Det står bara lite allmänt att man skall stöda utvecklingen så att skärgårsborna och landsbygden också skall få tillgång till det. Jag har varit på IT-frukost och jag har läst bilagan till tidning och det finns många som är betydligt mer sakkunniga än jag, som är kritiska till det som ledamot Sundman håller på med. Det kan inte vara så att en så här viktig samhällsfråga, är en privat angelägenhet för en medlem i landskapsstyrelsen så jag förväntar mig helst redan till den 15:e att vi får ett meddelande i den här saken. Vi måste få på våra bord en beskrivning av vad det är landskapsstyrelsen tänker och tycker. Ledamot Danne Sundman pratar om att vi bygger ut, vem är vi som bygger ut, är det landskapsstyrelsen som bygger ut det här fiberoptiknätet eller vem är vi. Det är ett sammelsurium av åsikter och tyckanden som kanske är bra, men vi måste få hela saken på bordet.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Ltl Sundback säger att det här är min personliga angelägenhet. Det skulle jag vilja beklaga i så fall, jag vill gärna att flera politiker tar tag i den här utvecklingen och kommer med. Jag hoppas att det ökande intresset bidrar till att flera intresserar sig för tekniken. Jag vet att flera lagtingsledamöter har samma om inte bättre tekniska kunskaper än jag i de här frågorna. Det här är ingenting som jag pantar på, snarare tvärtom, jag vill gärna få konstruktiv kritik. Det är snarare så att det är svårt att hålla i en så här stor fråga alldeles själv, om det skulle vara så som ltl Sundback påstår. Däremot har jag valt att vara väldigt aktiv inom IT och missionerat och pratat mycket med folk och fört ihop olika företag som kanske kan göra slag i saken och prata med folk utanför Åland och berätta om Åland och ungefär som Ansgar gjorde när han införde sin religion. Jag har försökt berätta att det finns en stor möjlighet för IT-företag som är på Åland.

 

Vad gäller anslaget är det så att lagtinget har i budgeten beslutat att landskapsstyrelsen får besluta om hur man fördelar och vilka regelverk som fastställts. Lagtinget har delegerat makt till landskapsstyrelsen. Den verkställande makten har landskapsstyrelsen innanför budgetramarna. Inte skall vi behöva komma med minsta lilla detalj till lagtinget, däremot hör jag till dem som gärna vill meddela lagtinget om vad utvecklingen innebär. Det har jag sagt tidigare att det kommer att komma ett IT-politiskt program till lagtinget i höst och då kommer vi att berätta om vad vi precis sysslar med, mer detaljerat än vad som är nödvändigt. Då får man också veta vad det här innebär långsiktigt och man får också säga vad man tycker att det här skall innebära långsiktigt. IT-politiska programmet skall inte var något färdigt utan man måste ha möjlighet att påverka. Slutligen, som svar på frågan vem är vi, när jag säger vi menar jag vi här på Åland.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Jag är inte insatt i dessa frågor, däremot hade jag fördelen att i går kväll vara på telefonandelslagets fullmäktigemöte och där sade man att man håller på att planera de närmaste fyra åren att lägga ner 160 km fiberoptisk kabel i första hand mellan AXE-stationerna, alltså telefonstationerna på landsbygden och att det är det första steget och att man tänker gå vidare och dra det närmare och närmare abonnenten, eller konsumenten. De tar emot stöden, de har räknat med 25 procent från landsbygden, som har sagts här och 50 procent från skärgården. Jag fick nästan reda på mera på det mötet än vad jag har fått i den här salen, det måste jag erkänna.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Ja, det vore väl konstigt om inte företagen i branschen är längre fram i utvecklingen än landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen är ju i den del av utvecklingen som vi är säkra på att är gångbar. I det här skedet är vi på en praktisk nivå och stöder grundnätet fram till telefonstationerna. Jag vet att bedömare tror att i framtiden fortsätter man att bygga från telefonstationerna ut till bykärnorna och sedan från bykärnorna in till hushållen och sedan runt till hushållen också, runt i alla rum, kanske till varenda glödlampa och så vidare. Landskapsstyrelsen kan inte vara så långt fram i utvecklingen, även om man har det som vision efter de konkreta målen, som nu är att först täcka Åland med ett grundnät under 2001, vilket i sig är en mycket snäv tidsmarginal i den här utvecklingen.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

IT-utvecklingen försiggår inte bara i lagtinget och i landskapsstyrelsen, utan det är på många olika håll där man kan säga att Ansgar när han missionerade hade en klar strategi och organisation bakom sig. Det är en viss skillnad.  Vad gäller öppenheten så har vi på eget initiativ sett till att vi blir inbjudna till ett seminarium. Ett annat seminarium som vi skulle ha varit med på blev inställt och jag vet att man har diskuterat hur man skall hantera den liberala oppositionen och de övriga. Tydligen är det någonting besvärligt där. Vi hade den dyrbara konsulten på vårt vårmöte och då fick vi veta precis samma sak som vi har fått veta i lagtinget och det var med kaffe och bulle till så det var en trevlig tillställning. Vi borde väl få en redogörelse på vad konsulterna kan redogöra själva för oss utan att ta det till lagtinget, men ett politiskt dokument, det vore väl någonting att föra hit tycker jag. Kommer det i höst är det väl bra, men processen är i gång och den här öppenheten att flera kommer med då det skall vara som en enda stor familj förstår jag. Vi har inte sett någonting av det utan vi håller på med vår egen lilla IT-grupp.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Ltl Erland sade att Ansgar hade en organisation bakom sig och det hoppas jag att jag har i den här saken!

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Karlström ställda fråga:

 

Har landskapsstyrelsen för avsikt att ändra namnet på ”Avgift för innehav av televisionsmottagare” till något annat namn eftersom avgiften går till driften av Ålands radio och, om inte, varför?

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

På Åland har man betalat radiolicens för innehav av radio mellan 1926 och 1976. Från och med 1958 betalade man både radio- och TV-licens, men efterhand som de flesta skaffade sig TV tyckte man i både Sverige och Finland och därmed Åland också på den tiden, att det var enklast att ha enbart en TV-licens. Det är dessutom svårare att övervaka innehav av radio jämfört med TV. De så kallade  public service-kanalerna som sänds ut på Åland i dag, Sveriges P1, P2, P3 och P4 finansieras med TV-licens, likaså Radio Vega och Radio Extrem som kommer från Finland. Man kan säga att vår lokala radiostation kostar mindre än någon annan public service-radiokanal i Norden. Jämför vi utanför våra gränser kan man säga att i Danmark och på Färöarna har man kvar två olika licenser, en radiolicens och en TV-licens. På Färöarna betalar man både radio- och TV-licens om man har både och. Båda licenserna är lika stora som vår TV-licens, alltså betalar man dubbelt mer på Färöarna än här på Åland. Nackdelen med radiolicensen är att det är svårt att kontrollera vem som har radio, det har man också upplevt i de andra regionerna. Ändrar man TV-licensen till radio- och TV-licens innebär det att lagen skall ändras, andra blanketter skall fram och informationsblad och så vidare och det blir ett merarbete för den som bär upp.

 

Kort om fakta. De totala budgeterade licensinkomsterna för år 2000 är 8.470.000 mk. Momentet i budgeten heter faktiskt 33.05.60 och namnet är Inkomster av radio- och TV-verksamhet. Av dessa medel går i utgiftsdelen i budgeten ca två miljoner till TV-återutsändning. Det här framgår inte riktigt tydligt av budgeten, lite säljs direkt och lite är inbakat i radio- och TV-bolaget, men ungefär en fjärdedel av licensen som betalas går till TV-återutsändning. Visst kan man döpa om avgiften men i princip har det ingen praktisk betydelse, det ändrar inte på användningen. Vill man ändra på användningen och finansiera radion på annat sätt är det en annan politisk diskussion.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Jag har valt att ge en liten rubrik på den här frågan och det är att kalla en banan för en banan. Enligt lag är det som vi fick höra så att man är skyldig att betala en TV-avgift och som i folkmun kallas TV-licens, avgift för innehav av televisionsmottagare. De flesta som jag har pratat med runt om på Åland säger att det är värt 868 mk per år, alltså 2,40 mk per dag för att se svensk och finsk TV. Vad de flesta dock inte vet är det som  landskapsstyrelseledamoten Sundman lite kom in på nu, att 2 miljoner går för driften av TV, i budgeten står det 490.000 mk, är licensmedel för att återsända svensk och finsk TV och radio. Det är ungefär 50 mk per familj på Åland. Jag skulle vilja se det här så att man skall gå tillbaka och ha en radiolicens och en TV-licens som man hade på vissa ställen, som jag tyvärr inte visste om, men som jag fick veta nu - tack för det! Då skulle man kunna ha en TV-licens på 50 mk för att se svensk och finsk TV och så har man en radiolicens på 816 mark för att lyssna på Ålands Radio eftersom dessa pengar går till driften av Ålands Radio. Detta ger en möjlighet att splittra upp summan och så får folk veta vad de betalar för. Folk är i regel villiga att betala för det de använder. Jag betalar med glädje 50-60 mk, jag kan betala upp till 200 mk, för svensk TV, som jag ser på. Sedan är frågan om jag vill betala 800 mk för att lyssna på Ålands Radio, som jag kanske inte använder så ofta. Det är en ärlighet som kommer fram om man säger att man  betalar 50 mk för TVn och 816 mk för radion, det är ett ärligt sätt att se på det.  Fortsätter man att fundera och sondera lite runt detta är avgiften lite ologisk för det står i Ålands författningssamling 3/95 6 § att om man innehar en svartvit TV betalar man 400 mk.  Jag ber att få återkomma till detta.

 

 

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det är viktigt att kalla banan för banan annars är det säkert EU-stridigt. I princip håller jag med ltl Karlström att benämningen TV-licens är delvis felvisande om man ser till kostnaderna eftersom tre fjärdedelar används för radion och en fjärdedel för TVn. Men det här är, som jag redogjorde för, ett sätt att kontrollera vem som lyssnar på radio och TV. Jag kan tänka mig en sådan bakgrund att den som har en TV har också en radio och det är överensstämmande. Som jag sade i mitt svar är namnet en sak, man kan säkert ändra namnet till radio- och TV-licens och ha samma sak kvar, men skall vi ändra på finansieringen är det en stor politisk diskussion.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Om man tar författningssamlingen som jag nämnde står det att man har en billigare avgift för televisionsmottagare om man har en svartvit TV. Det betyder alltså att en person som tittar på färg TV och lyssar på Ålands Radio betalar 868 mk och den som har en svartvit TV och lyssnar på Ålands Radio betalar 468 mk. Det är inte riktigt rättvist. Det är klart att jag håller med om att det skall finansieras på något sätt, men det finansieras lika bra om man sätter 50 mk på TV och 816 på radion, då vet i alla fall folk vad de betalar för. I dag är det så att går man ut och frågar så tänker folk att det är bra med TV, jag vill se svenska Rapport och jag vill se TV4s nyheter, men det är inte det folk betalar för utan folk betalar för driften av Ålands Radio. Anser vi politiskt att vi skall ha en sådan radio skall vi också betala för den på något sätt. Frågan är sedan, om vi tar nästa steg, den som använder betalar. Det är lite ologiskt i lagen att det handlar om svartvit TV och färg-TV. Jag går tillbaka till detta att det inte är rätt att ta en avgift och använda pengarna till någonting annat, utan man borde vara ärlig och berätta vad det är och som sagt kalla en banan för en banan.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

När det gäller billigare avgift för svartvit TV är det något som snart borde ändras eftersom det inte finns svartvita TVn kvar; man kanske borde titta på lagen och anpassa den till nutid. Vad gäller diskussionen att den som använder betalar är det i princip så att den som använder TV och radio betalar dock mest för radio och en liten del för TV, men det är alltså mera än om vi skulle ta det från skattemedel. Man kan ändå alltid som jag sade tidigare, diskutera vad man säger att licensen går till. Det är viktigt att informera. Det är närmast landskapsstyrelsens skyldighet att säga vad budgeten används till och hur den fördelas, så där har ltl Karlström helt rätt.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman! Det var kul att höra, att jag fick det bekräftat att det går en liten del till TVn och en stor del till radion, för det är faktiskt så det är. Det kostar 490.000 mk i upphovspengar att vidaresända svensk och finsk radio och TV på Åland. Det finns ett gammalt avtal, som ligger någonstans, att svensk TV och radio har skyldighet att sända ut över Åland just med tanke på svenska språket och den situationen vi är i. Det är fel att säga att det kostar 2 miljoner mark att se TV, det är inte 2 miljoner mk, utan det är 490.000 mark plus vissa driftskostnader. Jag har personligen erfarenhet av hur det är att sköta en sändare och känner följaktligen till driftskostnaderna. Det kostar  490.000 mark i avgifter. Det är just för tillverkningen av program som människor i Finland och Sverige betalar TV-licens. Vi på Åland har ett avtal som säger att de får sända ut program och vi skall betala för upphovsmannarättskostnaderna.Det var kul att höra i alla fall att det faktiskt är så, att det är en liten del till TVn och en stor del till radion.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman! Enligt uppgift från Ålands radio och TV är det ca 2 miljoner mark per år som  går till TV och återutsändning, alltså det är dels licensavgifter och sedan är det också drift av sändare, avlöning av personal, nyinvesteringar och så vidare. Det innebär att det är ungefär en fjärdedel av licenserna som används till TVn och tre fjärdedelar till radion. Det är fakta.

 

Ltl Sune Mattsson:

Herr talman!

Det är klart att man kan dela upp dem i två olika räkningar, men det är åter byråkrati. Vi måste ändå ha både och. Man kan lika bra ändra på titeln på lappen och skriva radio- och TV-innehav, som ledamoten Sundman var inne på. Vad gäller radio är det självklart att vi behöver en fristående radio. Det är någonting som vi måste ha; vad den sedan kostar kan man alltid diskutera. Vi kan inte ha bara kommersiella radiokanaler, det skulle gå på tok.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Den här frågan har växt här i lagtinget. Jag får intrycket av att man diskuterar som om detta skulle vara något enligt lag. Om jag minns rätt har lagtinget givit landskapsstyrelsen fullständiga möjligheter att ta ut en avgift för mottagare och sedan har landskapsstyrelsen bestämt att det skall vara TV-mottagare. Den bestämmelsen har att göra med kontrollen av TVn. Det är ogörligt att kontrollera vem som har en radiomottagare, och man har sett det som rimligt att det har nästan alla, t.o.m. flera stycken. Jag förstår inte diskussionen om det inte är så att man vill ifrågasätta landskapsstyrelsens mandat eller lagtingets uppgift till landskapsstyrelsen att stå för public service. Det är ett beslut som finns i lagen. Kanske landskapsstyrelseledamoten kan svara på den frågan, att är  den här debatten kanske helt på fel eftersom det i lagen står att man tar upp en avgift för mottagaren? Landskapsstyrelsen kan i morgondag ta ett beslut om att svartvit TV skall undantas - om man vill. Det skall lagtinget inte blanda sig i! Däremot skall  det beslutet naturligtvis publiceras och informeras om. Jag vill fråga ledamoten Sundman om vi är helt inne på fel debatt eller om det är jag som har fel.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Nej, ltl Erland har nog inte fel. Vad jag förstår står det i lagen att det skall uppbäras en avgift och avgiften är, som ltl Erland konstaterade, knuten till kontrollen och då kommer man in på det här med att man har en färg TV eller en svartvit TV. Landskapsstyrelsen kan inte i morgon ta beslut om att ta bort svartvit TV för det är stadgat i lag, men vi kan ju komma med en lagändring givetvis. Vad avgiften konkret kallas i de blanketter och räkningar som skickas ut kan jag tänka mig att inte är fastställt i lag, kanske i någon förordning eller landskapsstyrelsebeslut. Det heter också i budgeten Inkomster från radio och TV-verksamhet, så i budgeten säger vi vad det egentligen är om man skall vara korrekt. Däremot säger man: ”Jag fick igår en räkning för TV-avgift”. Jag håller också med ltl Erland om att det är en helt annan diskussion om hur radion skall finansieras. Den här diskussionen handlar enligt min uppfattning om vad namnet är på avgiften. Det var så frågan ställdes.

 

Ltl Fredrik Lindqvist:

Herr talman! Det som ltl Karlström efterlysr verkar rätt rimligt, att man skulle separera dessa två helt skilda begrepp. Om det verkligen förhåller sig så att det kostar 50 mk per år att se på TV och 816 mk att lyssna på Ålands Radio så tror jag inte att det står i proportion till hur ålänningarna utnyttjar dessa två instrument. Detta om inte annat skulle tala för att det skulle vara mycket ärligare att redovisa dem skilt. Det vore också på sin plats att vi i nästa års budget skulle separera inkomsterna för TV-licens  och radiolicens. I motsats till ltl Sune Mattsson tror jag inte att byråkratin är så våldsamt ansträngande att det skulle vara ett hinder.

 

Vicetalman Bert Häggblom:

Herr talman! Man ställer sig osökt frågan, efter att ha hört på frågestunden, om inte avgiften helt och hållet skulle tas bort eftersom det idag kostar en hel del att bland annat driva in den och vi redan i dag via budgeten, rätta mig om jag har fel, också får in skattepengar till radion, att man på det viset skulle tillmötesgå frågeställaren. Kanske den här avgiften kan tas bort och den kanske kan tas bort helt och hållet genom att ta bort lagstiftningen. Det har vi råd med med det budgetläge vi har i dag. Då skulle de  som idag tittar inte behöver betala.

 

Landskapsstyrelseledamot Danne Sundman:

Herr talman!

Det är mycket riktigt så att utöver licensmedel kommer det också en bit skattemedel på. Som jag sade tidigare är det en politisk diskussion om användarna skall betala eller om man skall ta det från samtliga skattebetalare. Den diskussionen kan gå vidare. Det kan hända att utvecklingen har sprungit ifrån det här systemet, att man betalar för vissa saker, eftersom vi har fått mycket mer TV och radioutbud, kommersiellt. Det är någonting vi kan fundera på i landskapsstyrelsen

 

TALMANNEN: Enligt talmannens bedömning är den ställda frågan vid det här laget tillräckligt belyst. Diskussionen i den här angelägenheten förklaras därför avslutad.

 

 

Härefter upptas följande av ltl Leo Sjöstrand ställda fråga:

 

Vad avser landskapsstyrelsen att göra för att förbättra informationen till personer om ärenden de aktualiserat i landskapsstyrelsen?

 

Lantrådet:

Herr talman!

Det som ltl Sjöstrand lyfter fram är en ständigt aktuell frågeställning inom landskapsförvaltningen: hur vi kan förbättra informationen till personer om de ärenden som är aktuella inom förvaltningen. Vi har kontinuerligt diskuterat frågeställningen på ledningsgruppsmöten och tillsammans med dem som är ansvariga ute på de olika avdelningarna. För att försöka få så enhetliga rutiner och också eventuellt se över lagstiftningen tillsatte landskapsstyrelsen den 21 december 1999 en arbetsgrupp som har till uppgift att se över offentlighetslagstiftningen samt att vid behov utarbeta förslag till interna handläggningsregler. I det arbetet finns också det här projektet med. Den arbetsgruppen har mandat på sig till augusti detta år, men jag kommer själv att, inte på nästa föredragandemöte för det är redan inkommande vecka, men på det därpå följande föredragandemötet att återigen ta upp som en av punkterna hur vi så snabbt som möjligt kan informera dem som har aktuella ärenden inom förvaltningen, framför allt de som har ärenden som av sin natur är sådan att det kommer att ta längre tid för behandling. Ingen skall behöva leva i ovetskap om var i beslutsprocessen ett ärende finns eller ungefär hur lång tid det kan ta för att det skall bli behandlat. Sedan måste man också vara medveten om att olika ärenden kan under ärendets beredningsprocess få olika infallsvinklar som gör att beredningen på något sätt förlängs eller att  det kommer nya ingredienser in, så samtidigt bör vi också kontrollera att de som har aktualiserat ärendet inom förvaltningen är informerade. Vi skall göra vårt bästa för att det skall bli så bra som möjligt så att medborgarna skall känna att de lever med i processen. Vi har i dag, har jag märkt nu när jag har börjat sätta mig in i sakerna, kanske lite olika rutiner mellan olika avdelningar; det fungerar relativt bra på vissa t.o.m., andra kanske vi kan göra ytterligare förbättringar på. Jag ser det själv som en prioriterad fråga att försöka få bra rutiner där medborgarna kan känna att de har fullgod information om hur deras ärende behandlas och var i beredningsprocessen de finns.

 

Ltl Leo Sjöstrand:

Herr talman!

Det är bra att landskapsstyrelsen har aktualiserat frågan för det är ganska viktigt, det är rätt många det berör. Det är väldigt många människor som saknar besked från landskapsstyrelsen var deras ärenden ligger. Det är precis som lantrådet sade att i olika ärenden är det olika behandlingstider, men när de som man kommunicerar med upplever kommunikationen med landskapsstyrelsen som väldigt dålig är det inte bra. Det är naturligtvis så att med sådana ärenden som det blir längre behandling på borde de få ett meddelande under tiden var ärendena ligger. Oberoende om det behandlas positivt eller negativt är det precis lika viktigt att informationen sprids från landskapsstyrelsen.

 

Ltl Hasse Svensson:

Herr talman!

Det har anslagits medel i budgeten för att landskapsstyrelsen skall kunna genomföra en kommunikationsplan som i väsentlig grad gäller just det problem som ledamoten Sjöstrand aktualiserar här. Då frågar jag om den process som kommunikationsplanen förutsätter är i gång och när börjar både förvaltningsanställda och allmänhet få känning av en allmän förbättring av kommunikationen som planen har skapats för, eller är det någon annan process som nu är i gång i stället.

 

Lantrådet:

Herr talman!

Den process som jag hänvisar till och den arbetsgrupp som blev tillsatt i december 1999 är en separat process i sig som behandlar offentlighetslagstiftning och våra behandlingsrutiner. Men den anknyter till kommunikationsplanen och hela det stora utvecklingsprojektet. En viktig faktor i det här sammanhanget när det gäller den sidan av saken är anställandet av en person. Vi har haft ansökningstid där och när första tiden gick ut förlängde vi den så nu skall vi se om vi har fått flera sökande till tjänsten. Projektet får återigen ta ny kraft och ny fart. Men det måste vi också komma ihåg att det är fråga om en resursperson i det här sammanhanget. Det är också upp till oss alla politiker och tjänstemän i förvaltningen att faktiskt leva upp till tankarna och hela filosofin bakom informationstänkandet.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Det finns naturligtvis många enskilda exempel av det som frågan gäller. Jag råkar ha ett konkret exempel. På lagtingsgruppens vägnar skrev jag ett brev, jag tror att det var den 17 januari, till landskapsstyrelsen, alltså över tre månader sedan, om vad man tänker göra med det nya tingshuset som finns med som ett moment i budgeten - lagtinget har alltså sagt att här skall någonting hända. Såvitt jag vet har vi inte fått något svar ännu och i landskapslagen om centrala ämbetsverket står det i 19a § att man skall behandla saker inom tre månader om det inte finns särskilda skäl och man skall också redogöra för orsaken till skälen. Vilka särskilda skäl det skulle vara i det här fallet vet jag inte. Det här kan tyckas som en enkel fråga för oss att stövla över och ta reda på saken, men det är ändå ganska frustrerande när man gör sig besvär att ställa en fråga, på ett korrekt sätt via registratorn. Här skall det kunna finnas ett svar, antingen ingenting eller vad man tänker göra, för att vi skall kunna gå vidare i vår politiska process. Jag kan förstå frustrationen hos allmänheten. I ett sådant här ärende går det enkelt att med någon sorts rutinmässighet säga att svar kommer då och då, eller svar kan inte ges av den och anledningen. Landskapsstyrelsen kunde till och med ha en blankett där det står att man inte riktigt vet vad man tänker göra; det är också ett svar.

 

Lantrådet:

Herr talman! Det finns säkert många situationer som uppstår i de här sammanhangen. Jag håller med om att tre månaders regeln är någonting som vi bör sträva till att försöka hålla inom landskapsstyrelsen både på tjänstemannasidan och för oss politiker. Om det har fallerat i det här fallet beklagar jag och vi måste förstås åtgärda det så snart som möjligt.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

Härefter upptas följande av ltl Olof Erland ställda fråga:

 

När avser landskapsstyrelsen att tillse att den så kallade klumpsumman höjs i enlighet med ändringar i grunderna för statsbokslutet?

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Tidpunkten för när den så kallade klumpsumman kan förändras är beroende av de diskussioner som förs mellan finansministeriet och landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen meddelade i tilläggsbudgeten att man i samband med övertagandet av LFA-stödet inleder förhandlingar om förändring av klumpsumman också genom denna åtgärd. Inom maj detta år genomförs en av flera diskussioner i ärendet. När diskussionerna mellan finansministeriet och landskapsstyrelsen är slutförda överlämnas ärendet till justitieministeriet och en ändring av avräkningsgrunden kommer att stadgas i riksdag med lagtingets bifall. Jag får samtidigt, herr talman, meddela att justitieministern också efterlyste gemensam utvärdering av det ekonomiska systemet.

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

I lagen sägs det klart och tydligt att man skall kunna ändra på klumpsumman  om grunderna i statsbudgeten ändras. Jag undrar om det inte är fel väg som landskapsstyrelsen är inne på när man för diskussionerna med finansministeriet. Det är alltså inte en förvaltningsfråga utan det är en självstyrelselagsfråga där det klart utvisar att om man ändrar, vilket man har gjort varje år mer eller mindre, skall man alltså från riksdagens sida på uppmaning av landskapsstyrelsen eller på annat sätt lagstifta om det här. Det här skall årligen prövas särskilt. Jag undrar om inte landskapsstyrelsen, när man för en budget till lagtinget, borde ta upp för sin egen del det som är förväntade inkomster och sedan föra frågan vidare. Är det inte så att det här är en fråga som skall föras på en annan nivå än som en diskussion mellan två förvaltningsenheter, alltså landskapsstyrelsen och finansministeriet.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Jo, det stadgas i 47 § Avräkningsgrunden och ändring av den. Avräkningsgrunden är 0,45 procent. Om grunderna för statsbokslutet genomgår ändringar som väsentligt inverkar på avräkningsbeloppets storlek skall avräkningsgrunden ändras. Avräkningsgrunden skall höjas

      1)   om landskapets utgifter har ökat genom att landskapet övertar förvaltningsuppgifter som ankommer på riket, efter överenskommelse med riket genom att landskapet svarar för verksamhet som helt eller till betydande del tjänar riksintresse

      2)   om uppnåendet av självstyrelsens syfte orsakar väsentligt ökade kostnader eller

      3)   om landskapets förvaltning annars belastas av betydande utgifter som inte hade förutsatts när denna lag stiftades.

 

Avräkningsgrunden skall sänkas om riket har övertagit förvaltningsuppgifter som ankommer på landskapet och landskapets utgifter därigenom har minskat. Om ändringen av avräkningsgrunden stadgas i riksdag med lagtingets bifall.

 

Nu har jag läst upp paragrafen och för att kunna riktigt tolka hur det här skall gå till anser vi att de diskussioner som nu förs mellan finansministeriet och landskapsstyrelsen är det riktiga tillvägagångssättet.

 

 

 

 

 

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Ja, den åsikten kan man ha, men jag tror i alla fall att landskapsstyrelsen bör pröva att gå ett steg vidare. Det som vicelantrådet Salmén nu räknade upp är en massa andra faktorer, men det är helt klart enligt självstyrelselagens 47 § och motiveringarna där att det gäller grunderna i statsbokslutet. Detta exemplifieras i motiveringen som  fondering och netto-bruttoprincipen. Hela det här systemet har successivt införts. För 1999 kan man räkna, jag vet inte exakt vad det kan bli, med tiotalet miljoner. Det här skall som det står i förarbetet prövas årligen särskilt och där är Ålandsdelegationen nämnd. Ålandsdelegationen har just den unika positionen att den skall kunna avgöra en sådan här fråga. Det är alltså fel nivå när vi har en självstyrelselag och vi har en laglig rätt att få ändringar i klumpsumman. Í det här fallet enligt punkten om grunderna i bokslutet skulle det ge oss mera pengar. Problemet är att om vi inte går in i processen som förutsätts i 47 § kan de säga att det här skall göras årligen. Då har vi missat en hel process. Det är inte så som en del vulgärt skulle säga att vi ändå har så mycket pengar. De pengarna rullar på ganska bra just nu; om några år kommer vi i en annan situation. Vi kommer att ha en annan position i näringslivet osv. De pengar som vi har rätt att få enligt självstyrelselagen skall lagtinget kunna disponera även om man kan säga att likviditeten är onödigt hög. Det är frågan om användning av pengarna.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Det sista är vi helt överens om. Jag har aldrig sagt att vi har så mycket pengar att vi inte har behov av mera, men i övrigt tackar jag för rådgivningen!

 

Ltl Olof Erland:

Herr talman!

Det bjuder vi så gärna på om det kan ge oss lite mera pengar att disponera. Det är frågan om att vi har den rätten. Jag vill  hänvisa till att Ålandsdelegationens roll i det här sammanhanget också finns preciserad i 56 §, som man kunde utnyttja, där det står att Ålandsdelegationen kan lämna utlåtande på begäran; det gäller avräkningen, skattegottgörelsen, extra anslag, bidrag och så vidare. Det är helt naturligt, om man försöker bedöma ÅDs roll och självstyrelselagen, att ÅD i det här fallet skulle vara den auktoritet som kan bestämma beloppet. ÅD skall också ha den faktiskta kompetensen, för de har till uppgift att räkna ut avräkningsgrunden, skattegottgörelsen och annat. Den här penniavrundningen som man förhandlar med finansministeriet om är något helt annat, det kan man hålla på med hur mycket som helst. Jag vet hur finansministeriet fungerar. Men det här är en lagfråga på Ålandsdelegationens och självstyrelsenivå. Det rådet skulle jag också vilja ge.

 

Vicelantrådet Salmén:

Herr talman!

Jag tackar också för det här rådet. Vi skall förstås ta det till oss, men jag kan också meddela att vi under åren har varit i kontakt med ÅD i den här frågan och vi har fått det rådet att för gärna först diskussion med finansministeriet.

 

TALMANNEN: Landskapsstyrelsens svar antecknas till kännedom. Frågan är slutbehandlad.

 

Frågestunden är härmed avslutad.

 

Lagtingets nästa plenum hålls den 15 maj kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 13.28).

Originalfil