PLENUM den 17 januari 2003 kl. 09.30.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Ulf Andersson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Roger Janssons m.fl. spörsmål angående sjöfarten. (S 1/2002-2003).

 

Enligt 38 § AO skall då svaret eller meddelandet om att svar inte avges första gången föredras skall det bordläggas till plenum som hålls tidigast påföljande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendena bordläggs till plenum den 20.1. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål angående yrkesträningsundervisningen. (S 2/2002-2003).

 

Enligt 38 § AO skall då svaret eller meddelandet om att svar inte avges första gången föredras skall det bordläggas till plenum som hålls tidigast påföljande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendena bordläggs till plenum den 20.1. Godkänt.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens kulturpolitik. (S 3/2002-2003).

 

 

Enligt 38 § AO skall då svaret eller meddelandet om att svar inte avges första gången föredras skall det bordläggas till plenum som hålls tidigast påföljande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendena bordläggs till plenum den 20.1. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändrad lagstiftning som rör landskapsandelarna för grundskola och socialvård samt betalningsansvaret för grundskolelärarnas pensionspremier.

(FR 10/2002-2003).

 

Beslut om remiss till finansutskottet har tidigare fattats. Ärendet bordlades den 15.1. Diskussionen fortsätter.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Efter förrgårdagens omröstning förstår jag att det här är ett sådant ärende som känns obehagligt för majoriteten att diskutera. Det skulle vara verkligt intressant att höra om lagtingsmännen tycker att det är en mycket bra sak att påföra kommunerna mera kostnader i dagens läge när vi ser vad som håller på att hända med ekonomin. Många kommuner har redan så pass ansträngd ekonomi att de har inte en chans att få driften att gå runt med nuvarande skatteuttag. Antagligen blir det så att man tyst och stilla sitter och tittar ner i bordet och funderar på att vad skall vi göra, men vi har ju en gång beslutat att detta skall läggas på kommunerna, så det är lite lömskt att höra dem och ännu mindre att höra den förhandlingspartner som man har, alltså kommunförbundet. Det är beklagligt att det är så här, men vad kan man annat göra. Jag har varit med länge, så jag vet att majoritetens beslut skall man acceptera. Vi får väl titta på det här och så småningom försöka hitta på andra inkomstkällor. Vi måste höja det belopp som används för prövning, att stöda kommunerna i deras ekonomi när vi nu i stället för att stöda dem ger dem pålagor. Det tycker jag är ett stort bekymmer. Jag kan inte säga att jag är förvånad, efter att ha kunnat följa den avsaknad av diskussion och förhandling som i princip skedde mellan kommunerna och landskapet senaste höst och sommar.

 

Ltl Holmberg, replik:

Fru talman!

Vtm Salmén är orolig över att kommunerna inte har blivit hörda och framför allt kommunförbundet. Men jag vill tala om för vtm Salmén att i finansutskottet kommer vi att höra både kommunförbundet och representanter för kommunerna.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det är tydligen en ny stil nu! Det har varit dåligt med hörandet i det finansutskottet som sitter nu åtminstone, i de flesta frågor.

 

Ltl Holmberg, replik:

Fru talman!

Jag tror att vtm Salmén har läst på dåligt. Man kan bara gå tillbaka till finansutskottets betänkande om ordinarie budgeten hur många vi hörde där.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Nu  tog verkligen ltl Holmberg fram det bästa: det hörande som var i finansutskottet i samband med senaste budgetbehandling är väl ett skolexempel på hur det inte borde ha skötts!

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Landskapsandelssystemet är till för att utjämna mellan kommunerna och är en av de viktigaste intäktskällorna för kommunerna tillsammans med skatter och övriga inkomster. Systemet är till för att utjämna mellan regioner. Nu har jag studerat sammanställningen. Det har tidigare sagts, åtminstone från liberalt håll, att man skall se över landskapsandelssystemet så att de verkliga kostnaderna ersätts från landskapsstyrelsens sida. Nu har man gjort så i lagförslaget att man lägger de verkliga kostnaderna som grund för socialen och skolan, men sedan ändrar man koefficienterna så att pengarna i stort sett blir desamma. Me det som oroar mig mest är att när man tittar på sammanställningen kan man inte läsa ut vad skillnaden är mellan 2002 och 2003 när det gäller skolor och sociala per kommun. Man har också blandat ihop reformen med indexjusteringar och även om jag satt ett par timmar igårkväll och försökte bena ut vad som egentligen har hänt på respektive område, så gick det inte att göra det, utan man måste titta på totalen. Där är det fråga om en rejäl neddragning till kommunerna. Åtminstone tidigare när liberalerna var i opposition sade man att det här var någonting som inte fick ske utan utvecklingen på grund av landskapets lagstiftning och liknande har gjort att kommunerna fått större kostnader. Jag tycker att en sådan här viktig lagframställning får man inte hasta fram med ett dåligt underlag så att man inte kan läsa ut vad som händer. När det gäller specifikt pensionspremierna har man de verkliga driftskostnaderna från tidigare, man lägger på pensionsavgifterna och det kommer att ligga till grund för de nya basbeloppen. Tittar man sedan på koefficienterna blir det, om vi tar Mariehamn och Jomala och alla andra kommuner, blir det specifikt för Mariehamn, Jomala och Finström, som har låga koefficienter, så att förut har man fått pensionspremierna till hundra procent betalda av landskapet, medan nu, när de bakas in i basbeloppet, blir koefficienten 0,24 för Mariehamn, 0,34 för Jomala, 0,34 för Finström, Lemland osv. Man får alltså bara en liten del ersatt. Det tycker jag är dåligt.

 

I remissdebatten och debatten efter finansutskottets betänkande sades det också att man har gjort en överenskommelse mellan två partier här i lagtinget om att det här skulle kompenseras. I lagframställningen finns ingen kompensation. Det här är för mig en stor besvikelse. De som drabbas hårdast av neddragningen är de kommuner som har de största utgifterna, det blir en omfördelning till andra kommuner. Jag tycker att det känns som om det här är någonting framhastat för att man måste få det till stånd snabbt osv. Jag vet inte om det går formellt att föreslå att det skall gå tillbaka till landskapsstyrelsen, men jag skulle vara beredd att göra ett sådant förslag.

 

Jag tycker att förslaget är ogenomtänkt och det rimmar mycket illa åtminstone med den politik som liberalerna och centern har förespråkat när man värnar om kommunerna. Här kunde t.ex. ltl Erlandsson hjälpa till. Kanske det här är någonting som är verkligt viktigt, inte bara för ett år, utan för hela framtiden när det gäller skola och sociala. Visa samma engagemang här som när det gällde att fixa pengar till annat!

 

Det finns en annan osäkerhetsfaktor som har dykt upp de senaste dagarna och det är just sjöfarten. Det kan innebära att vissa kommuner drabbas oskäligt hårt när det gäller den andra intäktskällan, skatteinkomsten. Då borde man kanske avvakta någon vecka och se vad händer i den frågan. Det kan innebära att för någon kommun som drabbas oskäligt hårt borde landskapsandelar borde justeras. Jag är inte alls nöjd med framställningen och det är ett ytterst dåligt underlag. Det känns som att underlaget, tabellen som visas här, är någonting som man sätter dit för att det måste vara där, men man kan inte läsa ut de verkliga intäkterna jämfört med vad de har varit för enskilda kommuner.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Fru talman!

Det är någonting som haltar i ltl Jörgen Strands argumentering. Han anför klart och tydligt att landskapsstyrelsen kommer med en framställning som inte är bra, och det får han ju själv stå för, men samtidigt vill han föra ärendet tillbaka till denna landskapsstyrelse, som synbarligen inte har klarat av den! Vore det då inte bättre att låta ärendet gå sin gilla gång, alltså till finansutskottet, där åtminstone Frisinnad Samverkan är representerad och låta finansutskottet titta på hur det ligger till med dessa svåra siffersammanställningarna, som enligt ltl Strand är ganska oöverskådliga och svårtydda. Låt nu finansutskottet reda ut det här och komma med sitt förslag innan vi börjar resonera kring en återremiss!

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med ltl Erlandsson, men jag väckte tanken på återtagande därför att jag har varit med själv i finansutskottsbehandlingar och de behandlingarna har visat att man inte går till botten med ärendena utan man stöder landskapsstyrelsens förslag för att det är det lättaste. Jag har inte fullt förtroende att finansutskottet vill gå till botten med dessa saker, men är man beredd att göra det och verkligen syna detta i sömmarna kommer vi att ställa upp på det och jag hoppas också att finansutskottet inte bara gör som vanligt att man tar landskapsstyrelsens förslag. Det här är nämligen någonting som är verkligt viktigt för kommunerna. Kompensationen för pensionerna saknas helt och hållet i framställningen.

 

Ltl Erlandsson, replik:

Fru talman! Ltl Strand har varken förtroende för landskapsstyrelsen eller finansutskottet. Finns det något förtroende överhuvudtaget i ltl Strands resonemang?

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Nej, jag har inte förtroende för majoritetens representanter i finansutskottet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Några synpunkter utöver dem som framförts här av ltl Strand och vtm Salmén. Framställningen är till övriga delar bra när det gäller stödsystemens förändring till kommunerna inom skol- och social sektor, men när det gäller frågan om grundskollärarnas pensionspremier, överförandet av det ekonomiska ansvaret på kommunerna, är den, som vi har hört här, inte bra; framställningen är direkt dålig. Framställningen resulterar i ganska stora ekonomiska åtaganden för kommunerna över tiden. Ingenting av detta finns tydligt redovisat. På vilket sätt drabbas respektive kommun? När drabbas respektive kommun? Det är en mycket oklar framställning till den delen. Det brukar vara en grundförutsättning för alla lagframställningar, särskilt lagframställningar, men även budgetframställningar, att effekterna på påverkad part tydligt skall redovisas. Här blir det ett ansvar på finansutskottet att tydligt redovisa detta, och då kommer naturligtvis finansutskottet först och sedan vi övriga i lagtinget att lära oss resultatet av den här framställningen, att få reda på det. I landskapsstyrelsens framställning får vi tyvärr inte reda på det. Detta kan vara ett förbiseende från landskapsstyrelsens sida – jag hoppas på det, i stället för att det skulle vara ett politiskt motiv för att inte redovisa det. Man kan nästan säga att det är ett närmast lagbrott att i en lagframställning inte redovisa konsekvenserna. Vi har krävt i parlamentet i alla tider att konsekvenserna skall redovisas.

 

I den situation, som nu har uppkommit där man avser att belasta kommunerna i en lagframställning för innevarande år 2003, så är det knappast möjligt tidsmässigt. Jag ber alltså finansutskottet noga reda ut de ekonomiska konsekvenserna, överväga det som ltl Strand sade: skicka tillbaka framställningen på grund av grundskollärarnas pensionspremiernas oklarhet när det gäller effekterna på kommunerna, men, om man inte vill göra det, ändra ikraftträdelsetiden till 1 januari 2004 och totalreformera landskapsstyrelsens förslag till den här delen. Vi har föreslagit det tidigare, vi föreslår det igen: dela upp reformens negativa effekter på kommunerna på fyra år. En fjärdedel 2004, en fjärdedel 2005, en fjärdedel 2006 och en fjärdedel 2007, möjligen så korrigerat att vi får sluteffekten fullt ut 2007.

 

Precis som ltl Strand sade har vi nu en smyg-robinhoodlagstiftning. Den är mycket allvarlig. Man kan gratulera de kommuner som tjänar på det här, men man måste definitivt beklaga de kommuner som förlorar. Störst förlorar Mariehamn. Det är fullständigt oacceptabelt att i samband med den här lagframställningen införa en ny robinhoodmetod. Det har aldrig varit politiskt meningen i de öppna diskussioner som har förts. Det är möjligt att det har varit politiskt meningen i de slutna diskussioner som förs mellan centern och liberalerna. I det här fallet har socialdemokraterna varit inblandade i något skede – jag antar att de till den delen är förda bakom ljuset, för de kan rimligen inte tycka att Mariehamns stad och de andra kommunerna skall drabbas på det sätt som nu föreslås, där staden alltså får en direkt ny kostnadsbelastning på 75 procent av pensionspremierna fr.o.m. senast 1 januari 2004 och sedan för all framtid framåt. Som Mariehamnspolitiker kan inte jag godkänna det här. Robinhoodsystem har vi i andra sammanhang, men inte när det gäller den här reformen om grundskollärarnas pensioner har det varit diskuterat att göra det på det sättet, att staden, Jomala och någon kommun till, Lemland, Finström, Hammarland, skall vara med och betala de övriga kommunernas grundskolepensioner. Dessutom är det så att enligt överenskommelsen som gjordes skall allting göras så att det slår fullt ut 2004. Det är vi från Frisinnad Samverkan inte med på. Vi tycker att det skall uppdelas över flera år.

 

 

Fru talman! Här ser vi alltså att finansutskottet har ett betydande beting sig förelagt.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Nej, ltl Roger Jansson, socialdemokraterna är inte förda bakom ljuset. I den uppgörelse vi har varit med och träffat fanns det två väsentliga incitament. Det första: halverade kostnader för kommunerna för 2003. Det beslutet har lagtinget redan tagit i linje med finansutskottets betänkande. Det andra: kompensation från 2004 och framåt i linje med ett meddelande som skall levereras hit till lagtinget i vår. Så var överenskommelsen. Det beslutet har även lagtinget tagit och omfattat, om inte jag missminner mig.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Det är då skäl att ltl Wiklöf, för de få månader det här eventuellt kan komma att gälla för 2003, skulle redovisa var i framställningen vi ser denna halvering av kostnaderna. För det andra är det så att ett meddelande i ett senare skede i den här frågan inte har någon betydelse för 2004 och framåt för Mariehamns och för de 15 andra kommunerna, utan det är i den här framställningen vi utläser resultatet av den kompromiss som ltl Wiklöf säger sig ha varit med och arbetat fram. Det är ett ytterst obetydligt resultat; det är fullständigt oacceptabelt, som vi ser det, för åtminstone huvuddelen av kommunerna och för oss som politiskt parti. Redovisa gärna exakt vad framställningen innehåller som resultat av överenskommelsen!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Först vill jag tacka ltl Roger Jansson för de konstruktiva åsikter han framförde om finansutskottets behov av arbete vid behandlingen av detta ärende. Det var mycket bra tankegångar när det gällde övergångstider. Jag har också noterat att det inte finns några ytterligare övergångstider än den förändring som finansutskottet skrev om i samband med ordinarie budgeten, att man får ändra ikraftträdelsetiden för den tänkta lagstiftningen från den 1 juli till den 1 oktober 2003. Där har man alltså halverat effekten för 2004. Jag vill också tacka för det förtroende som ltl Roger Jansson visade finansutskottets arbete och dess medlemmar, en åsikt som han tydligen inte delar med ltl Strand.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Preciseringen kom inte tidigare i replikskiftet beträffande den positiva effekten för 2004. Vi fick nu höra det, och det är alldeles riktigt att det är den det är fråga om, alltså att tre månader tas bort av den för åtskilliga kommuner så negativa reformen. Förut har sex månader tagits bort. Det var i offentligheten angivet att det här skulle träda i kraft från 1 januari 2003. Men vi påtalade då att det fordras lagstiftning för detta, och vi ger inte mycket för de där tre månaderna utan det är en betydligt längre övergångstid som vi är intresserade av. Jag hoppas att finansutskottet allvarligt skall över väga det. Jag förstod på ltl J-E Mattsson att man kommer att ta det uppdraget till sig. När det gäller förtroendet för finansutskottet är det på det sättet att det förslag som ltl Strand anförde om att lagtinget bör återföra framställningen till landskapsstyrelsen, så kan vi göra det rent tekniskt först efter genomgången i finansutskottet och ser gärna, om det behövs, ett förslag från finansutskottet till en sådan modell, sedan är det lagtinget som fattar beslut om återförande.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi talar väldigt mycket samma språk. Jag tycker att utskottsbehandlingen skall ha sin gång. Jag kan också säga att när det gäller de av ltl Roger Jansson efterlysta förändringarna för kommunerna kommer naturligtvis finansutskottet att ta fram dem och i mån av möjlighet redovisa dem i sitt betänkande när det kommer till lagtinget i vederbörlig ordning, kanske under mars månad.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Jag upplever i dag att vi har en landskapsstyrelse och en regering som kör med full fart in i dimman. Jag undrar vad som kommer att finnas kvar när dimman lättar. Vi har två skattehöjarpartier i Ålands lagting: centern och liberalerna. Framställningen innebär att kommunalskatten kommer att öka. Vi vet redan i år att flera kommuner har höjt sina skatteören, säkert på grund av att de vet vad den här framställningen kommer att innebära. Det är Finström, som också har finansministern och som också har talmannen som sitter i regeringsblocket och andra ledamöter från Finström. Det är Sunds kommun, som också har höjt skatteöret. Titta på kalkylen, vilka kommuner som också kommer att förlora på landskapsandelarna: Finström kommer att gå back, Kumlinge, med ledamoten Perämaa kommer att gå back, Sottunga kommer att gå back, också Sund. Finströms kommun, som har en likviditet på fem dagar i dag, kommer också att göra det här.

 

Jag tror att man inte kan inse konsekvenserna av sådana här framställningar som inte har förts till kommunerna. Vi har kommundirektörer och ekonomichefer ute i kommunerna som har enorm kunskap; varje kommunfullmäktigeledamot och –styrelseledamot har under de senaste åren hela tiden fått sig itutat om den kommunala ekonomin och vilka konsekvenser de och de reformerna kommer att få. Hux flux kommer man med en reform som inte har fått diskuteras och analyseras ute i kommunerna så att de kommunala politikerna kan ha en framförhållning och titta var man kan gå in och ändra, var man kan göra omstruktureringar osv. Det här visar också att man inte tänker på konsekvenserna. Nu har politiker i detta lagting diskuterat droger och vad som händer i samhället med ungdomarna osv., men konsekvenserna av denna framställning tänker man inte på, konsekvenser som onekligen kommer att innebära att klasserna i skolorna kommer att bli större. Ta och titta vad landskapsstyrelsen har skrivit i framställningen om det, så fattar ni vilka konsekvenser det får! 

 

”Det nuvarande systemet enligt vilket landskapsstyrelsen betalar pensionspremierna för grundskolelärarna leder dock ofrånkomligen till en oriktig kostnadsbelastning.” För vem? ”Dessutom befaras det vara kostnadsdrivande till följd av att den som fattar beslut om anställning av lärare inte behöver beakta hela den kostnad som orsakas därigenom. För att åstadkomma en riktigare kostnadsfördelning föreslår landskapsstyrelsen att systemet ändras så att respektive arbetsgivare betalar premierna till pensionsfonden.” 

 

Budskapet här är helt solklart, dvs. att kommunerna har anställt flera lärare än vad de borde. De har tagit det betalningsansvar som nuvarande landskapsstyrelse, med centern Roger Nordlund och liberalerna har gått in för. Det får som konsekvenser att kommunerna inte skall anställa lika många lärare eller alternativt dra ner på något annat och  ni som är kommunpolitiker, vad har ni för förhandlingsutrymme i dag? Svaret är noll! Pengarna går till skola, till socialvård och barndagvård. Det finns inget utrymme - jo, det finns ett utrymme mellan skatteöre från 18 till 100 procent. Men vi kan inte göra några sådana skattehöjningar.  Ett samhälle kan inte driva upp det på det sättet. Samtidigt som vårt åländska samhälle går för högkonjunktur har vi en regering som nedrustar och förstör ekonomin totalt. Vad har hänt och vad händer. Jag måste säga att jag har funderat de senaste dagarna, att jag tror aldrig att vi har haft ett så svagt parlament som vi har nu när det gäller att ta ansvar och sätta sig in i frågor. Det skall hastas fram. Hur många gånger har vi haft lagstiftning som faller som käglor, vi har båtlagen osv.! Alltihopa är ett hastverk.

 

Det har gått till överdrift med regeringsblock och opposition. Som vi har sett i dag har man så fruktansvärt bråttom att man inte kan sätta sig ner och diskutera det här. Det här är ekonomi som berör varenda en ålänning och man fortsätter med de kostnadsdrivande förhöjningarna. Vi vet också att man i landskapsbudgeten höjde på skatten, man höjde på avgifterna, man höjde på radioavgiften till 200 euro samtidigt som radion stänger ner sin verksamhet. Vad är det för sorts politik! Nej, vårt åländska samhälle kommer att bli tyst om vi drivs av en regering på det här viset. Vi får en nedrustning i vårt samhälle som vi inte kan acceptera.

 

Jag sade tidigare att jag hoppas att den åländska befolkningen i kommande val visar en revolution. Denna framställning visar ånyo att det måste ske. Vi kan inte som Finströms kommun ha en kommun som har fem dagar likviditet. Vi måste ta ett större ansvar också från Ålands parlaments sida och ge kommunerna möjligheter till ekonomiskt utrymme. Det viktigaste är att vi har bra skolor, vi har bra dagvård och vi har bra socialvård, också åldringsvård. Det är det som kommunerna står för i dag. Det är de sociala problemen kommit in i samhället. När jag för några år sedan tog upp frågan om drogproblemen var det ingen i detta lagting som överhuvudtaget reagerade, men uppenbarligen är det bra att diskutera de sociala problemen när det är valår. Men se nu i denna framställning vilka konsekvenser det kan få om vi gör så att klasserna blir större, dvs. att lärarna tappar kontrollen över eleverna i klassen, eftersom man kanske inte känner sina elever lika bra som man gör i mindre grupper. Jag vill påstå att vi har en bra grundskola i dag. Men det här innebär en total nedrustning av vårt samhälle på sikt. Det är inte den här landskapsstyrelsen som får se konsekvenserna av det utan det är någon annan som får se det, men låt oss stoppa det innan det är för sent och ta det lugnt med framställningen; det är ingenting som säger att det här måste genomföras i år. För ut förslaget till kommunerna, låt kommunerna - där kunskapen finns - diskutera det och komma med andra förslag. Men nu skall det hastas fram! När liberalerna var i opposition var det viktigt att alla framställningar, oberoende vad det var skulle ut till kommunerna på remiss, men när den största ekonomiska förändringen i kommunen sker, ja, då hör man inte ens kommunerna så att de i lugn och ro får titta på det.

 

Nej, bästa, regeringsblock, ni behöver inte bry er om oppositionen, men bry er i varje fall om Ålands befolkning!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Häggblom vet mer än väl att det är det allmänna ekonomiska läget här i landskapet som gör att vi också tvingas påföra kommunerna vissa kostnader. Vi har ett budgetunderskott för landskapet som vi måste parera och så småningom balansera. Man kan inte då göra som ltl Häggblom att man varannan gång går upp i talarstolen om att man måste spara, spara, spara mera och varannan gång går man upp och säger att nu skall vi fördela mera pengar! Nu råkar det vara en sådan gång när ltl Häggblom ville dela ut mera pengar åt kommunerna!

 

Till slut vill jag bara konstatera, eftersom ltl Häggblom förde in diskussionen på båtlagen, att orsaken till att den antagligen faller är de förbudsparagrafer i den som även ltl Häggblom var med och röstade för.

TALMANNEN:  Vi håller oss till framställningen.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Vi har ett samhälle som går för högkonjunktur, medan vi har en samhällsekonomi som håller på att gå på knä. Då är det någonting som inte går som det skall. Därför anser jag att man inte skall använda skattepengar till sådant som inte behövs just nu. Viktigt är skolor, socialvården och där inkluderar jag barndagvård och åldringsvården samt att vi har en fungerande sjukvård. Det är grundservicen som vi politiker skall värna och inte hålla på och ”jåka bort” pengar på både det ena och det andra. Titta på våra finansmotioner och begrunda dem, så finns det sådant som man inte måste göra, varken detta år eller nästa år utan att någon människa i det åländska samhället överhuvudtaget blir drabbad. Men denna framställning kommer att påverka skolorna, den kommer att påverka barndagvården, den kommer att påverka åldringsvården. Dessa förändringar som betyder ett halvt skatteöre för alla kommuner på Åland. Det är bara att läsa. Man har inte indexhöjt i kommunerna och därför anser jag att landskapet skall hålla ekonomin uppe och se till att kommunerna får det som man hittills har fått, dvs. det behöver inte ske någon skattehöjning ute i de åländska kommunerna. Men om man är som ltl Perämaa att man inte ens orkar titta på tabellen som landskapsstyrelsen har framställt, där Kumlinge också kommer att minska! Andra skärgårdsbor tidigare i detta lagting skulle ha hoppat högt om de skulle ha sett att de skulle ha fått mindre i en framställning!

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Häggblom om att det är vård, omsorg, utbildning och sådana delar av samhället som måste prioriteras. Att kommunerna påförs vissa kostnader betyder inte att det går direkt ut över de här verksamheterna i samhället utan kommunerna blir också tvungna att prioritera. Det är förstås inte roligt för någon att genomföra sådana här saker, men det här kommer att gälla även landskapet; vi kommer att bli tvungna att se över verksamheterna även i de landskapsfinansierade vårdgrenarna. Vi måste alla vara ense om att det gäller att få hela samhällets ekonomi i balans och där kommer kommunerna också att få vara med och dra sitt strå till stacken.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Vi fick ett klart besked från regeringsblocket! Man har så dålig koll på ekonomin att först skall kommunerna svältas ut och sedan skall vi börja svälta i landskapet, medan samhället går för full maskin, vi har full högkonjunktur! Vad skall landskapet Åland och kommunerna göra när vi får lågkonjunktur? (Från salen: just det!) Vi har givit riktningar, det finns pengar att spara, det finns sådant som landskapet inte behöver ägna sig åt överhuvudtaget. Varför inte ta bort sådant, varför hoppa på skolor, varför hoppa på barndagvård, varför hoppa på åldringsvård, varför hoppa på sjukvård? Det var det som ltl Perämaa sade och det är det som regeringsblocket står för i dag. Nej, titta i stället på sådant som ni inte behöver hålla på och bedriva och som privata gör mycket, mycket bättre!  Då kan vi också ha samma skatteören i kommunerna och ingen människa behöver drabbas.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Debatten är till stora delar en upprepning av budgetdebatten och det är skäl att påminna om att framställningen är en konsekvens av de beslut som lagtinget har tagit. Lagtinget tar ett beslut enligt de regler som lagtinget har för att ta beslut och när beslutet är taget är det förvaltningens sak att gå vidare med de besluten som grund. Om lagtinget bedömer att den här framställningen är dålig är det upp till finansutskottet och lagtinget att rätta till de felaktigheter som finns, men innehållet i framställningen bygger på de beslut som redan är tagna. Jag skall ändå göra en liten avvikning och sätta in det beslut som finns här i sitt sammanhang.

 

Det är så att under nittiotalet kunde vi expandera utgifterna kontinuerligt, ända fram till 2000, sedan uppstå ett budgetgap, ett underskott, som vi nu i landskapsstyrelsen försöker minska över en tidsperiod. Det är alltså väldigt svårt, anser vi, att skära i välfärden eller någonting annat i landskapet annat än på ett medvetet och planerat sätt, och då tar det tid. Vår absoluta målsättning är att trygga välfärden, samtidigt som vi vill stimulera samhällsekonomin så att den kan växa och vi får nya inkomster. I det här har vi tillsammans med representanter från kommunerna diskuterat ansvaret för samhällsekonomin. Vi har också gått in i landskapsandelssystemet, som är det grundläggande systemet för att fördela inkomster i samhället till kommunerna, och kommunerna har alltså ett ansvar för den grundläggande välfärden när det gäller skolor och socialtjänster. Den absoluta målsättningen för oss är att för att vi skall kunna trygga skolan, vården, omsorgen och samtidigt ha ett utrymme för investeringar för tillväxt måste vi spara. I landskapsbudgeten hade vi för ett par år sedan en prognos på ett underskott på 40 miljoner euro. I budgeten som togs av lagtinget har det underskottet pressats ner till ca 18 miljoner euro. Vi hoppas också att bokslutet för föregående år skall kunna närma sig noll, trots ett underskott i budgeten på ca drygt 20 miljoner.

 

I dessa diskussioner vill jag påstå att de kommunala representanterna, dels kommunförbundet, men vi har också olika uppvaktningar från olika kommuner, Mariehamns stad, är medvetna om de samhällsekonomiska problemen och att man är villig att påta sig ett ansvar också i reda pengar s.a.s. Det betyder att vi har fört en diskussion om landskapsandelarna, där vi faktiskt har varit eniga om det som står i framställningen och som lagtinget också har godkänt i budgeten, dvs. vi har gjort en genomgång av de faktiska kostnaderna för 1998 till 2000 och justerat andelarna utifrån det. Vi har också från landskapsstyrelsens sida gått med på att dessa skall indexjusteras, såsom man har gjort tidigare. Det här har varit förhandlingar som också har inneburit vissa förenklingar i landskapsandelssystemet.

 

När det gäller grundskolelärarnas pensioner kan man säga att nivån på dem går att utläsa också ur den här framställningen, men om man inte kan multiplicera det kvartal som finns här med fyra, så tycker jag att finansutskottet skall be om ett förtydligande i tabellen. För min del tycker jag inte att tabellen är svårläst, men å andra sidan sysslade jag hela förra året med tabellerna, så jag kan förstå om det är svårt att utläsa direkt.

 

Men när det gäller att se på de framtida konsekvenserna skall man komma ihåg att vi har haft en diskussion här med en talesman och –kvinna för det socialdemokratiska partiet, där vi har diskuterat grundskolelärarpensionerna. Jag tror att de flesta som har varit med och diskuterat detta inser att det är ett systemfel när landskapet betalar pensionerna för dem som kommunerna och kommunalförbunden egentligen skall göra, eftersom de är arbetsgivare för grundskolorna. Det finns ingenstans i Finland eller i något system någonting liknande. Det är alltså en kvarleva från tidigare.

 

Den diskussion vi också har fört är: hur skall vi då se till att detta inte får så stora effekter. Personligen ville jag införa det här från årsskiftet, eftersom jag anser att det är ett fel som bör rättas till. I landskapsstyrelsen föreslog vi i budgeten 1.7.2003. Diskussionerna med socialdemokraterna ledde till att vi reducerade effekten för det här året, till kommunernas fördel. Det är klart att det är en komplicerad fråga för landskapsstyrelsen och för mig som finansansvarig att förhandla om de här sakerna eftersom alla naturligtvis vill ha allting kvar, men om underskottet i samhällsekonomin är runt 20 miljoner för nästa år måste vi vända på allt och se hur vi kan rätta till systemen, få en tydligare ansvarsfördelning på litet längre sikt och hur vi skall kunna fördela inkomsterna i den totala samhällsekonomin så att vi kan bevara välfärden. Det är därför vi gnetar, det är därför vi sparar, det är därför vi måste pressa på i de olika systemen för att få större effektivitet.

 

Ltl Roger Jansson efterlyste en mera långsiktig kalkyl på grundskolelärarpensionerna. Den är enkel att göra; det kan finansutskottet självt göra eller be någon tjänsteman i förvaltningen att visa. Däremot vet vi inte i dag hur landskapsandelssystemet som helhet kommer att se ut därför att det är en förhandlingsfråga. Vi har på nytt redan börjat diskussionerna med kommunförbundet för att se vad vi kan göra för att få samhällsekonomin i balans och där gäller det både landskapets ekonomi och kommunernas ekonomi, att vi använder pengarna på ett så effektivt sätt som möjligt för att trygga välfärden. Det är vår absoluta målsättning, samtidigt som vi måste, för att trygga välfärden i fortsättningen, skapa tillväxt, få näringslivet att bli dynamiskt, mera nyföretagande, utveckling osv.

Både kommunerna och landskapet är viktiga aktörer för att trygga välfärden och åstadkomma tillväxt.

 

Pensionspremierna kommer s.a.s. på rätt i systemet genom att man lägger dem på kommunerna. Det blir kommunernas ansvar.

 

När det gäller ltl Häggbloms farhågor att det här skulle leda till färre lärare, sämre kontroll och mera drogproblematik är det ganska halsbrytande slutsatser. Det är klart att i kommunerna kommer man att tänka efter när man dimensionerar sin budget, om man skall nyanställa och hur man skall disponera sina medel. I den budgetprocessen kommer kommunerna att ta sitt ansvar. Det är faktiskt flera kommunala företrädare som har sagt åt mig att det är egentligen ganska nyttigt för kommunerna att någon också ställer ett ekonomiskt ansvar därför att man har på många håll gått igenom sina budgeter, gått igenom sina styrsystem, sin ekonomistyrning, och sett att det går att göra saker och ting bättre. Vi hade t.o.m en uppvaktning från stadens representanter där vi diskuterade de här frågorna på ett konstruktivt sätt och jag tror att de flesta kommuner och kommunalpolitiker är beredda att medverka för att ta ansvar för ekonomin så att vi kan trygga välfärden. Det är ju för medborgarnas skull vi gör det här. Inte är vi ute för att pina kommuner eller någon, utan framtiden kan bli väldigt dyster om vi inte lyckas hålla ekonomin under kontroll och få samhällsekonomin i balans under de närmaste åren. Det är det vi gör.

 

Jag tillät mig den här utvikningen eftersom budgetdebatten har återuppstått och jag ville klargöra landskapsstyrelsens strategi och målsättning. Vi är inte främmande för att diskutera med andra partier om det finns konstruktiva förslag, och det gjorde vi med socialdemokraterna. Vi har den öppenheten hela tiden, men det är en sak för framtiden.

 

Den här framställningen är enligt landskapsstyrelsens mening en direkt konsekvens av de som har tagits. Det här är alltså någonting som vi i förvaltningen behöver för att kunna sköta våra åtaganden gentemot kommunerna. Det är alltså inte en politisk framställning; även om den påstås av ltl Strand vara dålig och han inte förstår vad det står där, så är det från vår sida en genomarbetad framställning där vi tar upp det som vi anser är en konsekvens av lagtinget. Jag uppfattar det också som så att ltl Roger Jansson ansåg att förslaget var bra till den delen det gällde landskapsandelarna. Om det inte skulle vara en bra framställning när det gäller grundskolelärarpensionerna har finansutskottet ett jobb där, men det politiska beslutet är taget. Det blir ett väldigt svårhanterligt system om de politiska besluten skall tas upp på nytt varje gång.

 

Om talmannen tillåter skall jag göra en kort, kort utvikning. Vi i liberalerna har fått kritik för att vi inte står för vårt löfte från senaste val att reducera eller ta bort avgifterna i skärgårdstrafiken och jag har sagt flera gånger att lagtinget har tagit beslut, då går vi vidare. Och det är samma sak här: lagtinget har tagit beslut. Det finns ingen budget som ligger på bordet, utan budgeten och budgetbeslutet ligger till grund. Förvaltningen måste få möjligheter att sätta det här i verket därför att det är också till kommunernas fördel om man följer budgeten och att man har lagstiftningen i konformitet med budgeten. Det är det det handlar om. Jag förstår inte varför man inte redan i dag skulle låta finansutskottet komma i arbete med detta, om det är så att det skall rättas till och korrigeras i själva framställningen, i lagparagraferna eller någonting, men det politiska beslutet kan vi inte ta på nytt, inte i det här sammanhanget, i det här sammanhanget har vi en budget (Från salen:     en lag!) och vi har en lag som skall hjälpa förvaltningen. Om vi inte får en lag, blir det merarbete, mera kostnader, mera penningströmmar fram och tillbaka, större osäkerhet för kommunerna. Om man vill sätta käppar i hjulet är det naturligtvis ett utmärkt tillfälle. Men är det inte så att vi alla ändå har ett ansvar för att förvaltningen och kommunerna skall kunna få något sorts förutsägbarhet och stadga i sitt arbete – det är faktiskt det det handlar om.

 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Fyra punkter. För det första: besparingar i kommunerna gör man utan tvång från landskapsstyrelsen, så någon hjälp behöver inte kommunerna av landskapsstyrelsen för att göra besparingar. För det andra: vicelantrådet säger att det här är en direkt konsekvens av budgetbesluten. Har han rätt i det? Jo, när det gäller majoritetens beslut om att allt, hela belastningen, skall läggas på kommunerna fr.o.m. 1.10.2003, så tog majoriteten det beslutet i samband med budgeten. Men han har fel till den delen när det gäller övriga delar av framställningen visavi pensionspremierna. Det är alltså robinhood-effekten. Innehållet i systemet har lagtinget inte tagit i samband med budgeten, utan det föreslår man att skall tas i samband med i den här framställningen. Godkänner inte lagtinget det måste budgeten till den här delen göras om. För det tredje: vicelantrådet säger att man efter 2000 har tvingats spara i landskapets ekonomi. Det är riktigt, men däremot har man inte gjort det eftersom de procentuella höjningarna av driftskostnaderna är mycket stora varje år efter 2000. Det är ett misslyckande. För det fjärde: man sanerar inte samhällsekonomin – ekonomin i landskapet och kommunerna – genom att omfördela kostnaderna inom samhällssektorn, mellan parterna i samhällssektorn, utan man sanerar genom att minska kostnaderna. Det gör man först på de lägre prioriterade områdena, före man går in på de högst prioriterade områdena. Men om man omfördelar någonting i offentlig sektor, vilket inte är en sanering av ekonomin, bör man ta hänsyn till bägge parter. Nu kom det här alltför abrupt för kommunerna och därför har vi ett förslag om en övergångsperiod.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det var en punkt som handlade om framställningen; den skall jag besvara. Det gäller att i budget-beslutet tog man ett beslut om att detta skulle gälla från den 1.10.2003. Ltl Roger Jansson ifrågasatte också innehållet i framställningen. Det är upp till finansutskottet att tolka om vi har gått på sidan om lagtingets beslut när det gäller innehållet; som jag uppfattar det rättas pensionerna/systemfelet till från den 1.10.2003, dvs. betalningsansvaret skall då ligga där det egentligen bör ligga.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Alla mina fyra punkter var replik till vicelantrådets anförande. Att han sedan utvidgade sig betydligt från framställningen var hans ansvar och inte mitt. Det budgetbeslut som togs i lagtinget gällde alltså att den som beslutar om kostnaden, i det här fallet kommunerna när det gäller pensionspremierna för grundskolelärarna, så skall betala det. Den principen har Frisinnad Samverkan accepterat, men vi menar att effekterna av det skall läggas ut över fyra år för att inte för hårt drabba kommunerna, som redan har en tuff ekonomi. Under perioden skall det alltså kompenseras, under år 1, år 2, år 3 och eventuellt också år 4 till någon del. Nu föreslår landskapsstyrelsen att vissa kommuner skall drabbas betydligt hårdare än andra – det ingick inte i lagtingets beslut. Det har inte landskapsstyrelsen redogjort för i sin framställning, vilket är ett avsteg från lagstiftnings- och lagberedningsprinciper från tidigare. Man skall noga redovisa alla konsekvenser. I den tabell som finns med är hela socialsektorn och hela grundskolsektorn med, så man kan inte utläsa vad effekterna av pensionspremierna exakt blir. Ltl Strand har räknat ut det; det är en uträkning som inte behöver vara korrekt och den finns alltså inte redovisad i landskapsstyrelsens framställning. Finansutskottet har naturligtvis sig pålagt att göra den exakta uträkningen och jämföra landskapsstyrelsens framställning med lagtingets budgetbeslut, om det är det som skall gälla till hundra procent.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman! Till den del det behövs teknisk assistans för Frisinnad Samverkan att tolka siffror kan jag hänvisa till budgetframställningen, men jag kan också överlåta till finansutskottet att ta fram de siffror, som naturligtvis finns i huset; säkert är förvaltningen beredd att med kort varsel överlämna det som behövs. Det är alltså inga hemligheter eller försök att dölja någonting. Det här har diskuterats i många olika sammanhang. Det finns ett digert siffermaterial i budgeten, så ingenting torde vara obekant till den delen. Men när det däremot gäller de framtida konsekvenserna är skatteutfallet osäkert, skattepolitiken i landet är osäker, utfallet till de enskilda kommunerna är osäkert och dessutom är det fråga om en förhandling när vi nu går in i en ny fas för att bereda budgeten för 2004. Framtiden är spekulation, men sifferunderlaget som berör den här framställningen utgör inget problem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

Landskapsstyrelseledamoten Olof Erland säger i inledningen av sitt anförande någonting som jag uppfattar som att han försöker svära sig fri från förslaget, eftersom han säger att det är lagtingets beslut. Vi vet alla här att det är och det var landskapsstyrelsens förslag till budget som kom till lagtinget och, förstås sin vana trogen, tar majoriteten det förslaget som kom från landskapsstyrelsen, alltså kan man säga att det är landskapsstyrelsens förslag ända från början och någonting annat är det inte. Jag tycker att Olof Erlands resonemang inte håller när han försöker vilseleda eventuella lyssnare här. Det är en direkt felsägning av ledamoten Olof Erland när han säger att man har varit enig om det här beslutet. Det har man inte alls varit – det står t.o.m. i framställningen. På sidan 3 säger man under Budgetberedningen, att ”oenighet rådde dessutom om vem som skulle bära betalningsansvaret för grundskolelärarnas pensionspremier”. Det är sanningen och ingenting annat.

 

Sedan säger man att det har varit ett systemfel att landskapet har betalat pensionerna. Men det är ett system som har varit och som kommunerna har räknat med. ”Systemfelet” är i så fall att landskapsstyrelsen inte har hört kommunerna, de som blir drabbade, utan står i stället här och säger att det är säkert nyttigt för kommunpolitikerna och tjänstemännen att gå igenom detta! Men, snälla, söta, man har ju i många år gått igenom sin ekonomi!

TALMANNEN: Tiden är ute1

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Att stå här och säga ”snälla, söta”. Bästa lyssnare! Landskapsstyrelsen försöker inte på något sätt vilseleda genom att säga att lagtinget har tagit ett beslut. Det är väl en självklarhet att lagtinget tar beslut efter en beredning tillsammans med kommunförbundet, där vi har varit oeniga och eniga på olika punkter, i landskapsstyrelsen, där vi möjligen har varit oeniga men blivit eniga. Vi har lagt fram ett förslag. Min uppfattning var att det här är ett systemfel som om möjligt borde rättas till från den 1.1.2003. Landskapsstyrelsens förslag var att det skulle gälla från 30.6.2003. Lagtingets beslut blev, oberoende vad de trettio olika eller lika åsikterna, att man skulle godkänna finansutskottets betänkande. Om då de som hade en annan åsikt fortfarande har en annan åsikt, är det ingenting att säga om det, men den här framställningen följer alla stegen upp till lagtingets beslut, vår tolkning av detta och vår framställning som vi lägger till lagtinget. Det är inte fråga om vilseledande, det är inte fråga om att undanhålla sanningen, utan det är helt enkelt politiska beslut och ett försök att få förvaltningen att fungera enligt de beslut som har tagits. Det är ingenting märkligt med det här, som jag ser det, och jag kan inte heller se att ltl G-M Lindholm skulle sätta fingret på någonting…

TALMANNEN:  Tiden är ute!

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Fru talman!

 Landskapsstyrelseledamoten Olof Erland säger fortsättningsvis att ”de har varit eniga”. Jag kan inte läsa mig till att landskapsstyrelsen och kommunerna har varit eniga på den här punkten. Man kanske har varit det på andra punkter. Det har inte heller framkommit i den kommun som jag själv kommer från, under vår budgetbehandling, att man hade blivit enig med landskapsstyrelsen på den här punkten. Här står tydligen ord mot ord, men det är åtminstone den information som jag har tillhanda.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag sade, när det gäller kommunförbundet, när det gäller landskapsstyrelsen och när det gäller lagtinget, att man har varit eniga, man har varit oeniga och när man har tagit beslut finns det fortfarande de som är oeniga. Det är inte fråga om att vi i det här lagtinget skulle vara eniga om allt, utan frågan är att man går igenom en process där man förhandlar och kommer fram till ett förhandsresultat. Vi går igenom en budgeteringsprocess i landskapsstyrelsen, där vi har olika åsikter, men kommer fram till en enad åsikt, eftersom vi måste ha ett förslag till lagtinget. Vårt förslag var 30.6.2003 för grundskolelärarnas pensionspremier. Vi förhandlade med en del av de övriga representanterna här i lagtinget och kom fram till att vi skulle justera det hela till kommunernas fördel. Vi lyckades alltså enas om ett förslag och finansutskottet lade fram det för lagtinget och lagtinget tog ett beslut. Jag minns faktiskt inte vilka reservationer som gjordes i lagtingets beslut, om man antecknade avvikande mening till protokollet, vilket man har möjlighet att göra. Men när beslutet är taget kan inte landskapsstyrelsen gå runt till dem som hade en annan åsikt och säga: vad skall vi nu göra? utan vi måste förlita oss på en majoritet i lagtinget. Parlamentarismen bygger på att landskapsstyrelsen skall ha lagtingets förtroende och nu skall vi försöka förverkliga lagtingets beslut. Det är det det handlar om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet hade ett ganska omfattande resonemang i anledning av framställningen och jag uppfattade honom som så att landskapets och kommunernas dåliga ekonomi skall förbättras dels genom att man sparar på utgifterna och sedan skall man ha ett utrymme för investeringar. Sparandet kommer att drabba kommunerna och vård, skola och omsorg och vi har då varit med och bidragit till att lindra dessa effekter. Vi hoppas nu få ett meddelande under våren där uppgörelsen närmare preciseras för kommande år. Men jag ville gärna höra mera om vicelantrådets syn på frågan om utrymme för investeringar. Vi har påtalat att landskapsstyrelsen inte skall investera i bolag och själv vara företagare. Här skulle det vara bra med ett närmare principiellt ställningstagande, för åtminstone har inte jag kunnat se vad det är för sorts principer som landskapsstyrelsen följer när det gäller att stimulera näringslivet, som man säger. Vi har nämligen ett väldigt aktivt näringsliv redan. På vilket sätt förbättrar t.ex. det landskapets ekonomi att man går in i IT-byn eller att man skall bygga golfbanor, alltså sådant som det privata näringslivet i första hand skall sköta?

TALMANNEN: Vi kommer ihåg framställningen!

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Till den delen framställningen påverkar näringspolitiken är det så att det är fördelningen via landskapsandelar; det är beräknat på kommunernas verksamhet när det gäller skolan och socialtjänster, alltså socialvården. Indirekt kan man säga att om vi har ett fördelningssystem med landskapsandelar jämnar vi ut förhållandet mellan kommunerna så att t.ex. skärgårdskommunerna får bättre ekonomi och därmed kan driva näringspolitik. Men landskapsstyrelsen kan inte gå in och tala om vilka principer kommunerna skall ha för satsningar i bolag och annat, så jag har svårt att se hur den här framställningen på ett direkt sätt skulle påverka näringspolitiken – det har jag faktiskt svårt att förstå.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag kanske uttryckte mig oklart, men i sin presentation om den ekonomiska kontexten till hela framställningen framförde vicelantrådet flera gånger att landskapsstyrelsen strävar efter att förbättra ekonomin genom att dels spara och dels att stöda näringslivet. Det är den här andra delen som jag tycker att är väldigt oklar. Det var redan under budgetbehandlingen och fortsättningsvis i det här anförandet: Vad är det för näringspolitik som skall stimulera nya företag? Är det det att landskapsstyrelsen själv är med och bildar företag eller uppträder som företagare på den privata marknaden? Det är nämligen en sådan utveckling vi fortsättningsvis ser. Jag tycker att det naturliga skulle vara att i en sådan högkonjunktur som vi har borde landskapsstyrelsen avstå från att gå in och rubba marknadskrafterna. Genom IT-byn finns ett marknadsintresse som delvis stöds av landskapsstyrelsens och lagtingets investeringsvilja.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det här är inget budgetförslag. Inte har vi tagit upp några synpunkter på IT-byn i den här framställningen. I IT-byn står Ålands industrihus bakom det hela och där är kommunerna delägare, men jag kan inte se att framställningen skulle påverka kommunerna till den delen. Det här är en framställning om landskapsandelarna. Att jag gick tillbaka till budgeten var för att visa att det här är en konsekvens av budgeten, men i budgetdebatten presenterade vi budgeten och näringspolitiken och det måste vi återkomma till i ett annat sammanhang.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Erland, samtidigt finansansvarig, säger att jag inte skulle förstå det här. Jag har satt mig in i det och förstår det mycket väl. Däremot tycker jag att landskapsstyrelsen inte visar konsekvenserna på olika sätt, t.ex. hur det slår för kommunerna. I sammanställningen gömmer man bort konsekvensen för lärarpensionerna i den högre kolumnen; skulle man lägga inkonsekvenserna för kommunerna fullt ut – i sammanställningen finns bara en fjärdedel – skulle i stort sett alla kommuner vara på minus. Det allvarliga är alltså att man inte visar konsekvenserna av lagförslaget när man lägger in lärarpensionerna fullt ut. Indexjusteringarna gör också att det ser lite bättre ut och därför borde man ha visat det på ett mycket bredare sätt och det är det jag efterlyste. Jag tycker att när man försöker på det här viset är man inte ärlig i sin lagstiftning. Vad beträffar Frisinnad Samverkan prioriterar vi kommunernas skolor, socialvård, eftermiddagshem och liknande, men vi var i budgetbehandlingen beredda att ta bort icke-prioriterade områden, men landskapsstyrelsen med liberalerna och centern ville socialisera: svinavelsstationen, IT-byn; vissa icke-prioriterade områden får kosta hur mycket som helst. Däremot vill man gå in och spara på skolorna och socialvården. Jag tycker att vicelantrådet skulle gå ut i skolorna och fråga rektorerna.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Jag upprepar, att det finns ingen som helst tanke, inte heller någon orsak, vad jag kan se att vi skulle vilseleda, gömma undan eller inte vara ärliga när det gäller siffertabellen. Det är klart att i en framställning försöker man vara koncentrerad och ta fram det som är det viktiga, eftersom vi nyligen har haft en budgetdebatt som presenterar ganska mycket detaljer till den delen. Jag har själv sett alla tänkbara tabeller med analyser på detaljnivå, men jag tycker att om ltl Strand efterlyser mera underlag för att bättre förstå det här, så är det en naturlig sak för finansutskottet att ta fram det hela.

 

När det gäller budgeten och att vi skall spara är det en nödvändighet att få ner utgifterna både i kommunerna och i landskapet. Det gäller hela samhällsekonomin. Men vi tror fortfarande att man kan upprätthålla den grundläggande välfärden, som betyder att kommunerna kan stå för social-tjänsterna och skolorna och att landskapet har råd med en hälso- och sjukvård med hög kvalitet, också eftergymnasialutbildning. Landskapet tar det ansvaret, men vi måste också ha en förhandling med kommunerna därför att det är en betydande del av ekonomin som finns ute i kommunerna. Som jag sade tidigare är målsättningen inte att man skall skära ned i den grundläggande välfärden utan vi skall trygga den genom att få ekonomin i balans.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Olof Erland fortsätter att krypa bakom sin lagtingsmajoritet och vill inte ansvar för siffrorna som framställs. Tittar man på nettot är det totalt sett för kommunerna en minskning med 1,2 miljoner euro, trots att indexjusteringarna har gjorts, trots att man inte visar lärarpensionerna annat än till en fjärdedel och detta är en politik som centern och liberalerna står bakom i dag. Det är det som landskapsstyrelseledamoten Erland säger; han säger att lagtingsmajoriteten har tagit beslutet och därför driver man det. Men vi reserverade oss mot beslutet därför att vi vill ha mera utrymme för skolor, socialvård och liknande, medan centern och liberalerna accepterar det. I så fall får finansutskottet visa någonting annat och då skall jag också ta tillbaka de ord jag sade om finansutskottet tidigare, om man har kurage att gå emot finansansvariges dåliga förslag. 

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Jag tycker att den här diskussionen för väldigt långt. Om detta enligt ltl Strand och Frisinnad Samverkan, så är det det enligt deras uppfattning. Det är meningslöst för mig att i replik efter replik säga att jag har en annan uppfattning, det här är det bästa vi kan åstadkomma, vi anser att vi tar ansvar för välfärden och samhällsekonomin. Men jag vill bestämt avvisa, att vi försöker inte krypa undan någonting genom tabellen som finns i framställningen, utan det är en överblick över de ekonomiska konsekvenserna för landskapet och det finns alla möjligheter i finansutskottet att gå in på detaljnivå för enskilda kommuner, för enskilda skolområden och socialtjänstområden. Allt är möjligt, men jag tycker att man i en framställning skall ta in alla detaljer som redan borde vara kända. Vi har haft en budgetdebatt och det beslutet, oberoende vilka partier som står bakom, måste landskapsstyrelsen utgå från. Liberalerna och centern tar ansvar för det här, det är vår uppgift, det vore att gå emot lagtinget om vi skulle göra någonting annat; oberoende om lagtinget höll med vår framställning till största delen är det lagtingets beslut som gäller.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Kommunerna skall föra en lagreglerad verksamhet. Kommunerna och enskilda medborgare i landskapet Åland är skyldiga att följa lagen. När kommunerna gjorde upp sina budgetförslag är de också skyldiga att följa lag. Enligt gällande lag är det landskapet som skall betala pensionspremien. När kommunerna gjorde upp sina budgeter gällde lagen att landskapet skall stå för pensionspremierna för hela år 2003. Någon annan lag fanns inte. Ni har själva hört hur finansministern ansåg att det skulle börja gälla från 1.1.2003, fast ingen lagstiftning fanns. Vad är det för samhälle vi börjar komma till? – ett samhälle där inga lagar gäller längre, där Vilda västern gäller. Det är en sådan landskapsstyrelse vi har i dag. Hur skall våra medborgare göra? Skall man få gå ut i samhället och härja och spela hur man vill och säga, att, ja, men, landskapsstyrelsen bryr sig inte heller om lagar, varför skulle vi som enskilda medborgare! Som skattebetalare har man rätt att ställa krav mot samhället. Man kan gå till domstol och kräva att detta är fel, och det är ju det som det är! Vem har inte stått i detta parlament och sagt att alla skall följa lag, om inte dåvarande ledamoten i lagtinget Olof Erland! Men när man är finansminister och har makten får man göra precis hur man vill, men så är det inte! Landskapsstyrelse och lagting har förbundit sig att följa lag. Det fanns ingen lag. Sedan spelar det ingen roll fast han i dag försöker korsfästa sina kompisar i regeringsblocket i Ålands lagting och säger att det är ert fel. Så är det inte! Kryp inte undan så lätt!

Det fanns ingen lag den 1.1 det här året och det finns fortfarande ingen lag. Varför ha så fruktansvärt brått? TALMANNEN: Tiden är ute! Tack herr talman Christer Jansson!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det är kanske skäl att konstatera att ingen pension behöver betalas av kommunerna den 1.1 när det gäller grundskolelärarpensionerna. Ingen pension behöver betalas av kommunerna när det gäller grundskolelärarpensionerna förrän vi har en lag. Det är precis därför vi följer upp lagtingets beslut i anslutning till budgeten om att grundskolelärarpensionerna skall föras över på kommunerna och man där enligt min uppfattning rättar till ett systemfel. Om det här leder till kaos i samhället och maktmissbruk och det ena och det andra som ltl Häggblom nu ropar ut här, det får väl var och en bedöma, men för min del och i mitt uppdrag ingår att förverkliga budgetbeslutet: föra framställningar till lagtinget. Budgeten har beretts efter många diskussioner och förhandlingar och nu går vidare. Jag tror att om man skulle följa ltl Häggbloms råd skulle vi få leva under mycket svårare omständigheter och närmast anarki i det politiska systemet.

 

Ltl Häggblom, replik:

Herr talman!

Det sista var ett fruktansvärt klavertramp från finansministern Olof Erland. Det råder anarki när en lagstiftning inte gäller på någonting, och det är det som landskapsstyrelsens framställning har gått ut på. Det har inte funnits någon lag! Man budgeterade felaktigt trots att lagstiftningen inte ändrade, precis som finansministern sade ansåg man att det skulle föras in från 1.1.2003. Det fanns ingen möjlighet att komma med en sådan lagstiftning överhuvudtaget. Det är då man uppnår anarki. För att kommunerna skall kunna göra något gentemot medborgarna skall de följa lagen; det är det kommunerna har gjort och skall budgetera därefter. Men landskapsstyrelsen har försökt att via e-mail skicka meddelande och bett kommunerna budgetera i strid med gällande lag. Ett sådant samhälle skall vi inte ha. Det måste finnas en framförhållning i vårt samhälle, men man försöker svälta ut kommunerna för att man som politiker inför ett valår inte vågar spara i den egna verksamheten! Skolor, åldringsvård, barndagvård skall däremot få lida. Det är det som centern med Roger Nordlund i spetsen står för. Det är det som finansministern Olof Erland för liberalerna står för. Det är det ni försöker nedrusta. Skyll inte på några andra! Försök inte korsfästa era lagtingsledamöter i lagtinget och skyll på dem, det är ni som har kommit med förslagen, det är ni som är ansvariga, det är ni som står bakom förvaltningen. Det är ni som står bakom allt detta, vilket på sikt kommer att leda till ett försämrat Åland, och det vill åtminstone inte jag uppleva.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det finns säkert olika vägar att trygga välfärden och den här landskapsstyrelsen har sin politik. Vi har fört en budget till lagtinget och det vi faktiskt försöker göra med framställningen är att ta konsekvenserna av beslutet i lagstiftning; det vi har på vårt bord i dag är just en lagstiftning för att kunna förverkliga det som lagtinget har sagt och som landskapsstyrelsen vill göra. Om jag säger att jag personligen hade tyckt att man skulle rätta till systemfelet så fort som möjligt, så skulle det också behöva göras med lag, men eftersom vi nu har en lag på bordet är det den som skall vara utgångspunkten för de ekonomiska transaktioner som görs i landskapsandelssystemet och den systemförändring som också lagtinget har ställt sig bakom. Det är precis det det handlar om. Land skall med lag byggas, men land kan inte med bordläggningar byggas genom att förhala och krångla till, utan behandla framställningen! Även om den är dålig, vill jag påstå att den är behandlingsbar och den ingår i ett ordnat lagbundet samhälle. Själva framställningen är det materiella beviset för det. Ta tag i framställningen, ltl Häggblom, känn på den och läs och konstatera att det här bygger vidare på politiska beslut! Det är ett led i att ordna upp i förvaltningen, till kommunernas och därmed medborgarnas fördel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Jag skall ta fasta på det som nyss sades, att det här är ett behandlingsbart lagstiftningsärende. Då kan jag samtidigt säga till finansutskottet att jag kommer att ha möjlighet att visa förtroende för finansutskottet när de nu lovar att de skall se efter och de skall höra, de skall ta i det här och då också se efter hur ekonomin har utvecklats i de olika kommunerna och vilken sits man har. Det blir ett fantastiskt stort arbete, som inte egentligen hör till finansutskottet.

 

Men har man lovat inför landskapsstyrelsen att man skall göra det, så hoppas jag att man sliter med det, för det finns många frågor och många oklara saker i framställningens motivering. Man talar om vissa omfördelningar. Jag hoppas att finansutskottet i lugn och ro och med god hjälp av andra tar itu med den saken. Först då kan vi visa förtroende för finansutskottet när vi kommer tillbaka i höst. Så länge kommer det att ta. Jag hoppas då att ni engagerar ÅSUB för att hjälpa er, för där finns det kunnande när det gäller att hjälpa till och reda ut de här sakerna så att varje kommun vet. Det är ett val – jag kommer inte att delta i det valet i höst – och det kommer att vara många frågor som kommer att ställas just då, om konsekvenserna av det här sättet att föra över kostnader från landskapet till kommunerna inte kan få ett tillfredsställande svar.

 

Det tycks ha blivit så att det är en ny arbetsform som har börjat användas i det här lagtinget. Man slänger fram någonting sådant här som är ”behandlingsbart” och sedan skall utskotten jobba med det och försöka få någon rätsida på de sakerna, trots att det inte finns tillräckligt med personella resurser i utskotten. Vi behöver bara se på fritidsbåtlagen, som nämndes här tidigare: det var fantastiskt många timmar som har slösats bort på den – och så faller den! Bygglagen tog man tillbaka.

 

Jag måste säga att det som jag kan hålla med om i lagframställningen är det systemfel som finansansvarige tar upp. Jag sade redan när vi diskuterade den första dagen, att jag har också varit inne på att vi borde föra över kostnaderna  till kommunerna för pensionerna för lärarna – men efter att ha lovat att kompensera det till hundra procent genom att vi nu har en kostnadsfördelning.

 

Det var en sak som jag inte hade tänkt ta upp, men när det tilläts landskapsstyrelseledamoten Erland att flamma ut ytterme här vill jag också passa på att göra det. Jag har också tillsammans med lantrådet Roger Nordlund diskuterat kommunal ekonomi och landskapsekonomi ute i kommunerna. Jag hoppas att lantrådet fortfarande kommer ihåg den angenäma diskussion vi hade på Breidablick med Finströms kommun och kommunala förtroendemän i Finström, när man ropade: ”Det är alldeles fel att Salmén sitter på kassakistan och inte släpper ut pengarna!” ”Det är våra pengar”, sade man, ”pengarna ska ut, dom ska inte ligga kvar i landskapet”! Nu är det tydligen en helt ny politik, nu tar man in, nu ids man inte betala de kostnader man ha haft utan man försöker skuffa dem på kommunerna. Nog må vi väl säga att det är en synnerligen föränderlig värld vi lever i när vi skall diskutera sådant! Det är samma sak som när man här står och hör ltl Perämaa tala om det allmänna ekonomiska läget i landskapet med darr på stämman, att nu skall kommunerna vara med och betala! Som ltl Häggblom sade, det går ju för fullt det här landskapet! Men det kan hända att vi satsar pengar på saker som vi inte borde göra och därför har vi problem att få balans. Vi från oppositionens sida kan inte hjälpa att man inte vill försöka balansera budgeten, utan man sparkar igång en massa kostnadskrävande objekt samtidigt och lovar. Jag vet att när vi höll på ännu till i mars år 2000, att det var mycket kritik för att vi försökte att kommunerna skulle tänka efter sin ekonomiska situation. Men att man nu börjar säga att det här har man diskuterat med kommunerna!

Jag kan säga er, att jag läste protokollen från förhandlingarna mellan landskapsstyrelsen och kommunförbundet och de visade att det inte fanns någon överenskommelse, sedan var vi kallade till en kommunalekonomisk dag här i huset. Jag satt tillsammans med representanter från Mariehamns stad, från Jomala kommun med flera och diskuterade och man hade inte kommit överens! Man var emot, man sade direkt att man var emot att godkänna det här. Men lagtingets majoritet godkände överföringen av dessa kostnader.

 

Jag hoppas verkligen att finansutskottet – det är det viktigaste åtminstone för mig – tar tid på sig, går igenom det här och reder ut de frågetecken vi har haft. Jag tycker inte att vi skall behöva diskutera så mycket att skära i välfärden, utan se nu till att de som verkligen har bekymmer, alltså kommunerna – många kommuner har det verkligt kämpigt – inte får mera; skall kommunerna dessutom få de här pengarna på halsen, så blir det problem. Men det kan hända att det är ett led i utvecklingen att vi får en sammanslagning av kommuner på det är viset.

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Ja, vi har hört från liberalerna, dels från företrädaren ltl Perämaa och också från finansministern Olof Erland att kommunerna skall ha det kärvt. Man lägger upp framställningen ganska skickligt och det är också ganska skickligt, vilket är politiskt mycket brukligt när man vill försöka dölja sina kort, att man tar en kostnad ett år bara för ett visst antal månader, för det ser ju mindre ut och när det sedan kommer nästföljande år, så märker man inte att förhöjningen är så stor! Därför hoppas jag att alla i lagtinget, också i regeringsblocket eftersom det är de som bestämmer, tittar på den preliminära beräkningen av landskapsandelarna för år 2003 och där är bara en tredjedel av pensionspremierna överförda på kommunerna; skulle ni ha fört alla kostnader på kommunerna för pensionspremierna det året skulle minustecknen ha blivit flera än de jag tidigare nämnde. Är det detta som kommunerna har begärt? Kommunerna skall också leva efter 2003. Om verksamheten för 2004 skall bibehållas på samma nivå, samma storlekar på grupperna i skolorna, samma storlek på barndaggrupperna i daghemmen och också samma service inom övrig socialvård och åldringsvård, så betyder det skattehöjningar i kommunerna. Framställningen innebär skattehöjningar; förutom de höjningar som bla. Finström, Sund och Sottunga har gjort i år kommer det att bli skattehöjningar nästa år. Bakom dessa skattehöjningar står centern och liberalerna och är orsaken till dem. I stället bygger man badhus på Åland så det brakar om det. Det är viktigare att få fina byggnader så att man sedan politiskt på sin ålderdom kan säga, att den där var jag med och genomförde! Det är väl inte det som är det viktigaste. Jag har alltid sagt att det är verksamheten som är det viktigaste, att man kan hålla kvaliteten på skola, på barndagvård och på åldringsvård och inte hålla på med allt annat, hålla på och hyra ut lokaler för hotellverksamhet och sådant. Det är inte det som är det väsentliga för politikerna, utan se till att basservicen hålls uppe och att vi också har en bra sjukvård. Men det här förslaget försöker man mörka korten, vilket innebär ytterligare försämringar.

 

Man hänvisar till ett systemfel när det gäller pensionerna. Vi har haft det här systemet på Åland. Jag anser inte att det är revolutionerande att landskapet står för pensionerna. För man över dem till kommunerna och totalkompenserar, som alltid har varit avsikten förut, så hade det väl varit okej. På sikt skall skolorna ligga helt under landskapet så att föräldrarna kan välja vilken skola man sätter sina barn i. Vi kommer till det, det kommer att bli kommunsammanslagningar och det är väl därför man försöker svälta ut kommunerna för att tvinga dem till det här. Vi kommer inte att ha den nuvarande kommunala strukturen med det arbete som nu utförs. Det är precis som ltl Perämaa sade, att man måste börja spara ute i kommunerna, men det betyder försämrad service eller höjda skatter. Uppenbarligen är avsikten från regeringsblocket både och, både försämringar och skattehöjningar, precis som man gjorde med radioavgiften!

Nu är det ett nytt system: först kommer man med beslut och sedan skall man komma med lagstiftning! Det är en ny företeelse i landskapet. Alla måste utgå från gällande lagstiftning. Så har kommunerna gjort. Som jag har sagt, varför köra över det enorma kunskapen som faktiskt finns ute i kommunerna? Jag tycker att det är ett hån mot alla kommunpolitiker som faktiskt har suttit och vänt på varje cent som finns för att få budgeten att gå ihop det här året. Man har haft ekonomi-seminarier, man sätter sin fritid, man får inte en cent för de möten man går på, där folk sitter och jobbar. Med ett budgetbeslut kastar sedan lagtinget om det och kommer med en lagstiftning som omkullkastar allting. Framtiden, planeringen i kommunerna slås sönder, allting slås sönder! Det är så här man jobbar i dag. Det är inte en ansvarsfull politik. Man måste vara långsiktig. Det är landskapet självt som först måste sanera sin ekonomi. Jag upplever att kommunerna i dag faktiskt har trimmat sina organisationer och sparar in. Det finns inte utrymme för någonting extra. T.ex. Kökars kommun har dragit in sina arvoden, såsom en i Kökars kommun sade, att de inte ens har arbetskläder inom åldringsvården utan de får köpa dem själva. Det är det det här lagförslaget går ut på, det blir bara sämre!

 

Nog bör man fundera i regeringsblocket vad man egentligen håller på med. Det här är också en risk för hela demokratin i vårt samhälle. Vem vill jobba kommunalt? Vem vill överhuvudtaget ställa upp och jobba om det skall skötas på det här sättet? Det fungerar inte snälla vänner!

 

Bästa lantrådet Roger Nordlund, ta ansvar för det åländska samhället och avgå!

 

Anders Englund:

Herr talman!

Det här är en diskussion som omspänner det mesta i samhället och det kanske det också är, därför att tar man de preliminära landskapsandelarna och förslaget och lägger på bordet ute i kommunerna med styrelse och fullmäktige kommer man säkert också till en sådan här diskussion som har varit i salen i dag. Vi kan säkert alla vara överens om att det är svårt material att riktigt kunna få klarhet i. I detta sammanhang vill jag uppmana finansutskottet att noga sätta sig in i ärendet; annars kanske lagtinget i det här fallet måste göra vissa kompletteringar. Tar finansutskottet detta rakt av och lagtinget skulle göra sammalunda, betyder det att vi påskyndar indragningen också av de små skolor som man har en diskussion om. Det tycker jag är lite oroväckande. Det blir fallet; det är de kommuner som drabbas redan första året av ett minus här. Vi har hört här i debatten att det kanske påverkar så att alla kommuner kommer att få minus år 2004.

 

Vi har i de flesta partier diskuterat att man behöver se till att kunna hålla de mindre skolorna vid liv, i Finström, i Kumlinge och vi har en diskussion i Sund, som just har passerat över 1.000 invånare och där man tänker bygga ut skolan.

 

Det här är nog ett ärende som finansutskottet behöver titta mycket noggrant på. Även om man bara tittar på pensionerna till lärarna, så är det riktigt att de skall påföras kommunerna, men detta kan göras på ett annat sätt, för det är också kommunen som bestämmer en stor del av det i alla fall. De flesta här har varit med och antagit lagframställningar under åren som har påfört kommunerna mycket administrativ verksamhet, och det gör vi fortfarande, och fortfarande kommer vi nästan att gå minus på landskapsandelarna. Det här går inte i längden. Nu och då kommer vi med lagförslag som påför kommunerna mer och mer byråkrati.

 

Det var någon talare tidigare som sade att man har börjat slimma sin verksamhet ute i kommunerna ganska mycket, och det stämmer nog. Till viss del håller jag med Olof Erland att det är nyttigt ibland att kunna gå igenom sina egna kommuner och se vad man kan spara, men efter det här året tror jag att det är många kommuner som redan har slimmat sin verkamhet mycket noggrant och man har inte mera utrymme för så stora investeringar på kommunal nivå. Det kommer att bli ett bekymmer i framtiden.

Det här är nog en mycket, mycket viktig sak för finansutskottet. Tar man framställningen ograverad är jag beredd att lägga ett förbättringsförslag i ärendet.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag är glad att ltl Englund har satt sig in i det här ärendet och ser på det med ett ovanifrån-perspektiv samt ser konsekvenserna av det. Ltl Englund nämnde att en del kommuner har slimmat. Efter att ha pratat med olika representanter från många kommuner vet jag att man har slimmat. Det är skattehöjningar och det är budgetunderskott som gäller i år och då kan vi inte ta den här lagframställningen, så jag är mycket glad att ltl Englund har satt sig in i den här frågan och jag hoppas han kan föra de åsikterna vidare i sitt parti.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Jag skulle bara vilja upplysa ltl Englund att i samband med budgetdiskussionerna har vi sagt att vi skall gå igenom lagstiftningen och se över huruvida den är kostnadsdrivande för kommunerna. Under första mötet med kommunförbundet har vi beslutat att vi skall tillsätta den gruppen. Det betyder att man kommer direkt in på de små kommunernas läroplaner när det gäller t.ex. språkprogrammet; det kan vara för öppet i lagstiftningen och därmed kostnadsdrivande. En annan sak som är viktig för de små kommunerna är att i budgeten stödet enligt prövning till kommunerna har ökat. Det är också de små kommuner som har problem som kommer att kunna få ett sådant stöd. Det finns också en diskussion som jag har fört i olika sammanhang om att när det gäller de små skolorna skall man se över om det är särskilda kostnader. I och för sig kommer det in i de faktiska kostnaderna nu när man har reformerat landskapsandelarna, men det är någonting som också skärgårdsnämnden har sysslat med, så det finns en hel rad faktorer i kommunernas ekonomi som vi från landskapsstyrelsen kan se över och hjälpa till med. Men jag skulle också vilja säga att om man inte går framåt i reformerna av landskapsandelarna och grundskolelärarpensionerna kommer vi alla att få lida för det, så jag hoppas att finansutskottet har som utgångspunkt det samhällsekonomiska ansvaret. Det är mycket viktigt för samhällsekonomin.

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Det är mycket bra att vicelantrådet tar initiativ till diskussion med kommunerna om de kostnadsdrivande effekter  som de lagförslag vi antar här i lagtinget medför. Det som är lite negativt är om kommunerna måste ansöka om extra finansiering enligt prövning. Det förfarandet borde man komma bort från så mycket som möjligt, för det är en osäkerhetsfaktor som kommunen i så fall lever med. Verksamheten kan bli lidande om man kommer i det läget nästan varje år.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Stöd enligt prövning har många kommuner ansett att är bra. Det är väl också möjligt att finansutskottet, om inte nu, men i samband med ordinarie eller tilläggsbudgetering, kan ta upp det. Inte är det någonting som landskapsstyrelsen i sig anser att är bra, men det är så i den kommunala verksamheten att beroende på inflyttning och utflyttning och skatteunderlaget kan det inträffa exceptionella omständigheter som gör att prövningsmöjligheten är en räddningsmöjlighet. Min personliga uppfattning är den att jag tror att vi aldrig kan göra ett landskapsandelssystem som kan förutse alla sådana här omständigheter som gör att man kan gå in och pröva. Jag tycker att det är ett slags försäkring för särskilt de små kommunerna.

 

 

Ltl Englund, replik:

Herr talman!

Som jag tidigare sade är det säkert bra att kunna ha en viss summa för ”enligt prövning” i olika situationer, men det viktiga är att den inte är årligt återkommande för de flesta åländska kommuner. Det är det som är min point.

(Från salen, vtm Salmén: precis!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Debatten har pågått i två timmar och mycket har sagts som är väldigt värdefullt. Det här är en mycket stor fråga för lagtinget och för landskapet samt dess kommuner, eftersom det är fråga om mellan 20-25 miljoner euro som fördelas från landskapet till kommunerna i enlighet med det här systemet och det förslag, som nu innebär vissa förändringar och som innebär för 2003, om det skulle gå igenom i den här formen, vilket nu gud förbjude, minus 5 procent för kommunerna, ungefär 1,2 miljoner euro. Det börjar närma sig 10 miljoner mark. Men den verkliga effekten är betydligt högre. Debatten har till den delen varit klargörande; mycket av det som inte redovisas i framställningen har framkommit här under debatten och bör därför i finansutskottet tas med största allvar och även bland regeringspartiets lagtingsledamöter.

 

Framställningen är uppenbart oklar och jag har under debattens gång här försökt göra ytterligare kalkyler utöver dem som vi tidigare har gjort. Då kan jag notera följande, att när det här slår ut fullt, år 1, vilket blir 2004, innebär det att ytterligare 1,7 miljoner euro skall läggas på det som kommunerna har belastats med, så det blir sammanlagt 2,9 miljoner euro år 1; här finns osäkerhetsfaktorer i kalkylen, men inte när det gäller pensionspremierna utan när det gäller det övriga. Det är ungefär 17 miljoner mark som landskapet belastar de redan i dag överbelastade kommunerna med. Hur fördelar sig då det totala resultatet år 2004? Där visar det sig så att robinhoodeffekten slår delvis lite åt andra hållet; när det gäller pensionspremierna var det så att den drabbar de starkaste kommunerna, vilket inte ingick i lagtingets beslut att den skulle göra, utan att de verkliga beloppen skulle drabba: det som är kommunens pensionsavgifter, det skall i förlängningen kommunerna betala. Så var det sagt och så var det redovisat då. Nu är det av landskapsstyrelsen Roger Nordlund redovisat på ett annat sätt så att pensionspremierna skall belastas ojämnt enligt landskapsandelssystemet så att det blir en robinhoodeffekt. Det är inte i enlighet med lagtingets beslut. Men när man ser hur det här slår ut för 2004 blir det faktiskt så att staden belastas med ungefär 4 miljoner mark ytterligare, 650.000 euro av 3 miljoner euro. Förstår ni, då belastas de övriga 15 kommunerna på Åland med 2.350.000 euro, alltså ungefär 15 miljoner mark! T.ex. Finström, som har en väldigt besvärlig ekonomisk situation, belastas med ytterligare

1-1,5 miljoner mark osv. osv. 

 

Nog har finansutskottet verkligen någonting att bita i och titta på här! Skall vi sanera samhällets ekonomi så gör vi inte det genom att flytta över pengar från högra fickan till vänstra fickan, absolut inte, utan då måste vi vidta besparingsåtgärder. I budgeten för 2003 anförde oppositionspartierna åtskilliga sådana andra besparingsförslag som inte drabbade de högst prioriterade sektorerna. Det blev tummen ner på allilhopa, så ansvaret för kommunernas och för samhällets ekonomi ligger naturligtvis därmed helt i regeringspartiernas famn.

 

Nu när ni är mera informerade om vad det här förslaget de facto innebär för kommunerna som är oredvisat i framställningen, så hoppas jag att vi tillsammans skall kunna hitta någon slags rimlig lösning i alla fall, precis i enlighet med det som ltl Englund just efterlyste. Som det nu ligger är det fullständigt oacceptabelt.

 

Ltl Häggblom:

Herr talman!

Jag vill ta tillfället i akt och tacka ltl Englund för att han gav framställningen ett ansikte. Annars får man alltid den uppfattningen från regeringsblocket att man inte tar våra synpunkter på allvar, man nonchalerar dem, man ids inte ens bry sig om vad vi har sagt. Ltl Englund gav, som sagt, framställningen det ansikte den har och de siffror som har kommit här.

 

Det viktiga är vad detta kommer att innebära för kommunerna. Precis som ltl Roger Jansson sade är det fråga om 2,9 miljoner euro motsvarande 17 miljoner mark per år. Det betyder ett skatteöre, ett skatteöre på Åland är 17 miljoner mark. Det är det som kostnadsöverföringen på kommunerna kommer att innebära, samtidigt som vi inte har fått någon redogörelse av landskapsstyrelsen om samfundsskattereformens konsekvenser. Där drabbas också kommunerna. Hur skall man kompenseras för det? Uppenbarligen inte genom landskapsandelar. I samfunds- och kapitalskattefrågan finns det en direkt beställning från Ålands lagting. Vart har den hemställningsklämmen försvunnit? Ltl J-M Mattsson från Eckerö har inte brytt sig om att följa upp den, fast Eckerö kommun berördes speciellt. Den beställningen har inte kommit till lagtinget, dvs. lagtingets beslut skall följas ibland, men ibland inte! Skulle det inte ha varit bra att den hade kommit i samband med detta? När skall den komma? Varför skall landskapet fara iväg med samfundsskattepengarna, som kommer att hamna i landskapets ficka? Är det med dem man bygger stora badhus på Åland samtidigt, samma år? Byggraseriet borde minska och man borde tänka på verksamheterna i stället.

 

Tidigare har det alltid varit viktigt med förhandlingar. Finansministern säger att kalkylerna har legat ett helt år i hans låda. Fanns det inte då tid att föra ut dem till kommunerna? Varför är det inte intressant att den här gången förhandla med facket när det gäller grundskolelärarna? Har de godkänt överföringen och vilka konsekvenser det får i förlängningen? Tidigare har det alltid varit angeläget att alla parter skall höras när man gör stora förändringar. Detta är en stor förändring som man håller på och gör. Det är en stor förändring för den enskilde medborgaren i landskapet Åland. Hur många tusenlappar mindre får varje människa i disponibel inkomst per år på grund av det här?

 

Har finansutskottet resurserna att reda ut detta? Mitt svar på den frågan är nej. Det finns inte en möjlighet för finansutskottet att göra det här. Tvärtom försöker man hasta det ifrån sig; eftersom det är regeringen som har kommit med det skall det igenom. Vad oppositionen säger är av noll och intet värde. Därför tackar jag återigen, och vill sluta med det, ltl Anders Englund för att han tog fram det här och eftersom det är en från regeringsblocket hoppas jag att ni tar det till er, ser på konsekvenserna och gör en konsekvensanalys av framställningen samt gör eventuella ändringar. Man behöver inte känna något fel i att komma fram till att det här kanske inte var en så bra framställning, utan gör som med byggnadslagen: ta den tillbaka och fundera på den lite till, så får vi en bra lag som vi alla kan vara med om och som är baserad på förhandlingar med kommunerna samt på den kunskap som finns ute bland alla som är finansansvariga i kommunerna.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till finansutskottet

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående utveckling av regelverket om parlamentarism. (FR 11/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Föreliggande framställning nr 11 är ett sätt att förverkliga det uppdrag som den s.k. parlamentarism-kommittén har givit landskapsstyrelsen genom att avge sitt delbetänkande för ungefär en månad sedan. Tanken är att ändringsförslagen som finns i framställningen skall kunna godkännas så att man när nästa landskapsstyrelse tillsätts efter nästa val arbeta på det sätt som föreslås här.

 

Det huvudsakliga innehållet i förslaget till utveckling av regelverket om parlamentarism är närmast möjligheten att i framtiden kunna bilda s.k. minoritetslandskapsstyrelser. I dag fungerar systemet så att en majoritet av lagtinget, 16 ledamöter, utser en lantrådskandidat och den får då tid på sig att försöka bilda en landskapsstyrelse. Misslyckas han eller hon kan en andra kandidat utses och misslyckas också den kandidaten kommer en proportionell landskapsstyrelse att bildas, en s.k. samlingsregering. Det här förslaget går ut på att det systemet skulle ändras så att nu kan också en lantrådskandidat föreslå en landskapsstyrelse, om han eller hon har en majoritet av de avgivna rösterna i lagtinget bakom sig, dvs. det behöver inte vara den absoluta majoriteten att det skall vara 16 ledamöter som aktivt stöder en landskapsstyrelse, men det måste vara en majoritet av de avgivna rösterna. Det betyder i praktiken att någon eller några grupper kan ge sitt passiva stöd i form av nedläggning av sina röster när en landskapsstyrelse bildas.

 

Jag har förstått kommittén på det sättet att det är naturligtvis inte meningen att det här skall bli någon huvudregel, utan det är närmast att ses som en utveckling av systemet, att den möjliggör i de situationer när det visar sig svårt att bilda en fungerande majoritetslandskapsstyrelse. Jag tror också själv att det här är ett sätt att göra vårt system mera dynamiskt och skapa ett annat förhandlingsklimat i och mellan lagting och landskapsstyrelse, varför jag också personligen ser det här som ett framsteg i utvecklandet av det parlamentariska systemet här på Åland.

 

I framställningen föreslås också att tiden 28 dagar skall minskas ned till 21 dagar som lantrådskandidaten har på sig, och det torde också i praktiken vara fullt möjligt att bilda en landskapsstyrelse på tre veckor.

 

Vi har gjort en liten ändring i landskapsstyrelsen i förhållande till det förslag som kommittén avlämnade till oss och den ändringen gäller antalet ledamöter i landskapsstyrelsen. Kommitténs förslag gick ut på att det skulle vara upp till lantrådskandidaten och dem som bildar landskapsstyrelse att bestämma hur många ledamöter som kan ingå i landskapsstyrelsen. I landskapsstyrelsen har vi funderat på förslaget; möjligheten i dag är mellan fem och sju ledamöter inklusive lantrådet och landskapsstyrelsen har haft fem, vi har haft sju och för tillfället är vi sex stycken i den nuvarande landskapsstyrelsen. Vi har sett att utvecklingen kan innebära att det behövs utrymme att eventuellt ha någon ledamot till och därför har vi föreslagit att taket skulle kunna vara åtta ledamöter inklusive ledamöter. Vi har inte, åtminstone med vår erfarenhet, kunnat se att det skulle behövas flera, men samtidigt är det naturligtvis upp till lagtinget och lagutskottet att också värdera den saken, om man vill ha det öppet som kommittén föreslog eller om man vill ha ett tak, såsom landskapsstyrelsen föreslår i sin framställning.

 

En annan sak, herr talman, som föreslås förändrad i framställningen är landskapsstyrelsens redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden och tanken och förslaget är att innan den behandlas i nämnden kommer det också att bli en remissbehandling här i lagtinget. Detta ger naturligtvis en större demokratisk öppenhet och också möjlighet för alla trettio ledamöter att ge sina synpunkter innan ärendet behandlas i självstyrelsepolitiska nämnden.

 

Det förtjänar också att sägas att framställningen är, som jag sade inledningsvis, resultatet av ett delbetänkande från parlamentarismkommittén och det finns naturligtvis många ytterligare steg att ta när det gäller utvecklingen av parlamentarismen här på Åland, men vi ville nu föra fram förslaget till lagtinget så att man skulle, om en tillräcklig majoritet omfattar det, kunna arbeta efter det här regelverket fr.o.m. kommande val i höst.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag blev förvånad när jag såg att man skall behöva ha så många i landskapsstyrelsen i fortsättningen att man t.o.m. måste ha eventuellt åtta stycken att hålla på och styra 26.000 människor. För mig verkar det att verkligen ta i. Blir det såsom vi diskuterade i samband med ändringen av kommunallagen att man dessutom får sitta kvar i lagtinget efter att man har blivit vald till landskapsstyrelsen, så får man erfarna och sådana som är med s.a.s. i det hela och i och med det kommer det att bli ännu mindre behov av att öka ut det här. Jag hoppas verkligen att jag får höra nu redan lantrådets motiv för att öka ut besättningen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag vill poängtera att landskapsstyrelsen har de facto satt ett tak. Det förslag som kom från kommittén var öppet, att man kunde ha ännu flera än åtta. Vi har från landskapsstyrelsen sett att det kunde vara möjligt att ha en landskapsstyrelse på åtta, speciellt med tanke på EU-ärendena och också med sikte på att vi förhoppningsvis skall få en större behörighet på vissa områden, inte minst på det ekonomiska området, så det gäller, när man genomför en reform, att man också skall kunna ha en viss framförhållning i sitt arbete. Därmed inte sagt, herr talman, att det med någon automatik skall vara åtta eller sju, det kan mycket väl vara sex som det är i dag, men jag tror personligen, med min erfarenhet från landskapsstyrelsearbetet, att någonstans mellan sex och sju är det idealiska antalet med den situation som vi har i dag.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Men nog måste väl lantrådet hålla med om att i framtiden är det bättre att man ser till att man får både kunniga och arbetsamma människor med i landskapsstyrelsen, i ett sådant värv, än att bara ha en trupp som springer bakom och verkligen få det här att fungera - med kunnigt folk och framför allt arbetsamt folk, det är det viktiga.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag håller naturligtvis med vtm Salmén i allra högsta grad i den här frågan, att det gäller att välja kunnigt folk till kommande landskapsstyrelse och det gäller att man inte skall ha flera än nödvändigt. Landskapsstyrelsen skall här föregå med gott exempel, tycker jag.

(Från salen, vtm Salmén: bra det litar vi på!)

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det har suttit en lagtings- och parlamentarisk kommitté, som lantrådet sade och kommit med det här förslaget, så det är mera lagtingets eget förslag än vad det är landskapsstyrelsens, så det skulle egentligen inte behöva sägas så hemskt mycket i det här ärendet annat än det man behöver förmedla till offentligheten. Jag vill för min del gärna återkomma till en del detaljsynpunkter i alla fall.

 

Vi har i dag på föredragningslistan flera tunga ärenden kvar och det är så att vissa av oss här i lagtinget vill delta och åtminstone lyssna på debatten i alla ärenden och då är det inte rimligt att vissa som på grund av blodsocker och annat är beroende av att äta lunch på dagarna skall tvingas att sitta här utan att ha en liten lunchpaus. Det är s.a.s. att inte tillåta dem som vill vara med i plenum att vara det om man använder sig av en sådan metod, så jag antar att eftermiddagen kommer att bli ganska lång och därför föreslår jag att ärendet bordläggs till måndagens plenum den 20 januari, så kan vi sedan skicka det till lagutskottet för vidare behandling. Men före det har jag en fråga till lantrådet.

 

I samband med den här lagframställningen har det sagts att det i processen ingår en ingrediens där man ytterligare avser att förbättra en medborgargrupps möjligheter att vara politiker/lagtingsledamöter framom en stor annan grupps och det är alltså de offentligt anställda som skulle ges ytterligare förmåner framom de privatanställda. I offentligheten har det framgått att det skulle vara en del av reformen. Min fråga till lantrådet är alltså: Kommer det en särskild lagframställning om att man skall förlänga perioden när offentligt anställda skall bestämma sig om man skall vara tjänstlediga eller icke-tjänstlediga när man sitter som politiker före man väljer, att man skulle ändra den perioden från en period till två perioder, från fyra år, som är en mycket lång tid, till åtta år? Jag vill alltså att det i offentligheten kan klargöras att det åtminstone inte är en del av den här reformen och det här paketet som vi nu har, som man felaktigt har fått uppfattningen om. Men vad är s.a.s. landskapsstyrelsens planer till den delen?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har för några dagar sedan skickat ett lagförslag på remiss till kommunerna, till fackförbunden och till de politiska partierna som går i den riktning som ltl Roger Jansson redogjorde för, nämligen en förändring av det nu gällande systemet, där man har rätt till en mandatperiods tjänstledighet och att det skulle förlängas till två mandatperioder. Det kommer naturligtvis att bli en separat diskussion när det förslaget kommer hit till lagtinget, men före det kommer det också att bli diskussioner med lagtingspartierna eftersom vi har skickat ut det för att efterhöra också lagtingspartiernas åsikter i det här ärendet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar för det preciserandet. Det var en väldigt stor skillnad på den uppgiften jämfört med det som har meddelats från landskapsstyrelsen i offentligheten. Det har tydligen blivit felskrivningar och fel information, eftersom det har framkommit att landskapsstyrelsen skulle ha fattat ett sådant beslut om att den här reformen skall genomföras. Men uppenbarligen är det nu en remissomgång man startar och det är någonting helt annat. Tack för den preciseringen!

 

TALMANNEN: Plenum avbryts nu för lunch och fortsätter kl. 13.00. (Kl. 11.58).

 

 (Kl. 13.00.). Plenum fortsätter. Diskussionen fortsätter. Ltl Sundback: Avstår.

 

Ltl Lindeman: Fru talman! Jag ber att få understöda ltl Roger Janssons förslag om bordläggning av ärendet till plenum den 20.1.

 

TALMANNEN:  Förslag om bordläggning till plenum den 20.1. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 20.1. På talarlistan finns ännu ltl Häggblom, som bereds tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Det finns mycket som man har möjlighet att återkomma till i den här frågan. Men att man skall utöka landskapsstyrelsen till åtta utan att ta bort möjligheten att sitta i landskapsstyrelse och lagting samtidigt betyder att man försöker skapa någon sorts politikerskrå att man försöker utöka hela tiden. Frågan är om man inte borde ta bort den paragrafen som säger att man inte kan sitta i båda, både landskapsstyrelse och lagting, för det skulle vara en besparande åtgärd i dessa tider när det skall sparas. Då skulle det inte vara dubbla löner för landskapsstyrelse och lagting utan halverar man lönen eller tar bort en summa. På så sätt skulle man också spara ex-antal miljoner, så jag hoppas att alla börjar fundera i de banorna också. Det system vi har nu är bara för att få in flera i parlamentet som sedan kanske inte har ett så stort röstunderlag. Jag undrar om det är riktigt alla gånger. I stället kan vi spara pengar, precis som man gjorde i kommunallagen och ta bort den paragrafen här. Det är någonting som alla bör diskutera. Samma sak är det i Finland, finska regeringsmedlemmarna sitter i riksdagen, så varför skulle vi inte kunna ha det här samtidigt som vi kan föra över pengarna till skolor och socialvård.

 

TALMANNEN:  Ärendet bordläggs till måndagen den 20.1.

 

 

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2002-2003 angående ändring av vallagstiftningen. (FR  6/2002-2003).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkändes i andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 7:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2002-2003 angående godkännande av avtalet med Singapore för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2002-2003).

 

 

Först tillåts allmän diskussion allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Förelägges lagförslaget för lagtingets bifall.

 

Lagtinget har i tredje behandling lämnat sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Förelägges motiveringen för godkännande i enda behandling. Motiveringen godkänd i enda behandling.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 8:

 

Näringsutskottets betänkande nr 1/2002-2003 angående ändring av viss skattelagstiftning. (FR 4/2002-2003).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes i andra behandling eller att förkasta dem. Först tillåts allmän diskussion och därefter föreläggs lagförslagen för beslut var för sig, slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om skattelättnader för främjande av produktions- och turistföretagsverksamhet för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 4 § landskapslagen om tillämpning vid kommunalbeskattningen av lagen om skattelättnader för sjöfarten för antagande i tredje behandling. Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 9:

 

Finansutskottets betänkande nr 2/2002-2003 angående förslag till andra tilläggsbudget för år 2002. (FR 7/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion, därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Sjölund:

Fru talman!

Den andra tilläggsbudgeten för år 2002 innehåller ett antal smärre justeringar och överföring av budgetmedel mellan olika anslag i budgeten. Den stora saken egentligen i tilläggsbudget är den överskridning som ÅHS har gjort under år 2002. Det är alltså en överskridning som netto utgör 4,1 miljoner euro.

 

Finansutskottet har inte funnit anledning att kommentera andra saker i tilläggsbudgeten än just ÅHS och sedan ytterligare närmast en rättelse av ett moment under trafikavdelningen, nämligen sjötrafiken, där det i tilläggsbudgeten står i motiveringen att landskapsstyrelsen skulle ha utökat trafiken på vissa sträckor. Enligt vad utskottet har erfarit har någon utökning av trafiken inte skett och därför anförs det närmast som en rättelse i texten i finansutskottets betänkande.

 

Fru talman!

I övrigt har finansutskottet faktiskt mycket grundligt och noggrant gått igenom ÅHS och orsakerna till den överskridning av anslaget som har skett, särskilt på kostnadssidan, där kostnadssidans överskridning är 5 miljoner euro. Orsakerna till överskridningen finns schematiskt redogjorda för i tilläggsbudgeten, men finansutskottet har ytterligare gått igenom och har då förklaringar till orsakerna till överskridningen.

 

Det som man kan säga är att de ökade kostnaderna har gått till vård av patienter inom ÅHS och särskilt inom specialsjukvården .Det är där de stora kostnadsöverskridningarna har skett. Då är det så att alla de stora kostnadsanslagen inom ÅHS har drabbats av högre kostnader. Det är för det första personalkostnaderna som har stigit på grund av effekterna av tjänstekollektivavtalet som trädde i kraft under året, dvs. uppgörelsen på arbetsmarknaden blev avsevärt dyrare än vad som hade räknats med när budgeten för 2002 gjordes upp. Konsumtionsutgifterna, alltså material, förnödenheter, inköp av tjänster osv. har stigit avsevärt samt också kostnaderna för vård utom Åland har överskridit det budgeterade anslaget. Orsakerna till det här att är det pågår en allmän kostnadsstegring inom hälso- också sjukvården och det är inte bara på Åland utan också inom vår omvärld. Vården blir alltså dyrare, dvs. varje enskild vårdåtgärd som görs stiger i pris. Som ett exempel på det kan man nämna att för vården utom Åland har räkningarna för varje enskild åtgärd stigit ganska kraftigt, också kostnadsnivån i t.ex. Åbo och Helsingfors universitetscentralsjukhus har också stigit och det betyder att vården utom Åland blir dyrare.

 

Organisatoriskt har det funnits en del brister inom ÅHS-organisationen, bl.a. administrativt när det gäller budgetuppföljning och rapportering av budgetutfall. Det har bl.a. varit en hel del problem med de dataprogram och den datautrustning som finns inom ÅHS; det har alltså inte fungerat såsom avsetts. Det sägs att uppföljningen av den ekonomiska situationen har inte alls fungerat eller varit kraftigt fördröjd och det är klart att då är det naturligtvis ganska svårt att kunna följa med den ekonomiska utvecklingen i en så mångfasetterad och splittrad organisation som ÅHS. Däremot har styrelsen och organisationen vidtagit en hel del åtgärder under senare hälften av år 2002 och nu har man då åtminstone lyckats komma så långt att man har fått budgetuppföljningen och rapporteringen att fungera betydligt bättre, även om det fortsättningsvis finns utrymme för ytterligare förbättringar på den punkten. Men bl.a. är det så att man inom organisationen från ledningens sida har genomgång med basenhetscheferna en gång per månad för att gå igenom och följa upp hur den ekonomiska utvecklingen ser ut inom varje basenhet skilt för sig. Då är det naturligtvis lättare att kunna vidta korrigerande åtgärder, där behov av det finns.

 

Det är också en annan sak. Inom ÅHS har det varit vanligt under de gångna åren att det har varit svårt att få tag på personal till alla de tjänster och vikariatsbehov som har funnis. Det betyder att det har funnits lediga vakanser och blivit luckor på personalsidan och samtidigt har det inneburit att alla budgeterade personalkostnader, lönekostnader, inte har gått åt. Där har det uppstått ett överskott, medan det inom konsumtionsutgifterna regelmässigt har varit överskridningar. Detta överskott på personalkostnadssidan har kunnat användas för att balansera upp underskotten på konsumtionsutgifter och också ibland när det gäller vård utom Åland så att ÅHS:s bokslut ändå har visat en någorlunda balans över ett antal års tid. En del år har det varit totalt sett ett underskott, visserligen, men det finns också exempel på år där det har varit överskott i ÅHS: s bokslut. Nu 2002 hade man genomfört en personalrekryteringskampanj, vilket ledde till att ÅHS under 2002 faktiskt har haft alla tjänster besatta och inte har lidit av personalbrist. Det betyder samtidigt att därmed har man använt alla budgeterade personal- och lönekostnader. Eftersom det dessutom var så att arbetsmarknadsuppgörelsen ledde till högre lönekostnader än budgeterat uppstod därav ett underskott bland personalkostnaderna, så det fanns alltså inga marginaler eller reserver att ta till för att balansera upp överskridningarna inom konsumtionsutgifterna och vård utom Åland. Därför blev överskridningen och underskottet uppenbarligen avsevärt mycket större än vad man inom ÅHS kunde förutse. Men det är klart att det finns ett systemfel eller i varje fall en brist i hanteringen av den totala ekonomin inom ÅHS i relation till den budget som lagtinget har spikat. Det är det att det är oerhört svårt att under löpande budgetår kunna komma åt just sådana här ökade personalkostnader eller annars ökande kostnader för vård som är väldigt svåra att åtgärda därför att som grund ligger en medicinsk bedömning av vilken vård som respektive patient behöver. Visar det sig då att man har patienter som blir väldigt dyra därför att de har svåra sjukdomar är det oerhört svårt att se var man skall dra in på andra håll därför att där finns också patienter som behöver vård. Det här har också ÅHS-organisationen under 2002 råkat ut för. Däremot är det också lite svårt att härleda var det ekonomiska ansvaret riktigt ligger inom ÅHS:s organisation. Det beror bl.a. på att det är styrelsen för ÅHS som enligt lagstiftningen har ansvaret för ÅHS:s operativa verksamhet och det åligger styrelsen i första hand att vidta korrigeringsåtgärder i den mån det behövs. Är det så att det visar sig vara svårt eller omöjligt att klara budgeten är det också styrelsens skyldighet, när man ser att ÅHS-organisationen är i farozonen när det gäller ekonomin, att omedelbart anmäla om det till landskapsstyrelsen för en bedömning om skall man gå och begära tilläggsanslag, mera pengar från lagtinget, eller vad skall man vidta för åtgärder. Men det är helt klart att just den biten enligt gällande lagstiftning är styrelsens ansvar.

 

När det gäller överskridningen blev landskapsstyrelsen uppmärksamgjord på den väldigt sent. Ansökan från ÅHS kom in först den 1 november till landskapsstyrelsen.

 

Fru talman!

Rent allmänt sett har vi en god hälso- och sjukvård på Åland och det allra viktigaste när det gäller måttet på en god hälso- och sjukvård är att vi har inga köer egentligen. Undersökningar som har gjorts om de samhällsekonomiska effekterna av köer till hälso- och sjukvården visar entydigt att de är oerhört dyra, bland de dyraste som finns är improduktiviteten i att man har folk i köer till hälso- och sjukvården, Detta naturligtvis både i ekonomisk bemärkelse men också i form av mänskligt lidande. Frånvaron av köer här på Åland innebär en stor samhällsekonomisk inbesparing som naturligtvis är svår att uppskatta men som säkerligen betyder flera miljoner euro på årsnivå.

 

Man kan också säga att nu har vi ett perspektiv på ÅHS. ÅHS som organisation har fungerat i åtta år och reformen betydde säkerligen en mera rationell skötsel av hälso- och sjukvården än om vi skulle ha fortsatt med tre olika organisationer. Det är åtminstone jag tämligen övertygad om. Ingen kan veta i dag heller hur mycket mera det skulle ha kostat ifall vi hade haft kvar dessa tre olika organisationer.

 

Min uppfattning är den att genomförandet av reformen gjordes med för stor brådska, det gick lite för snabbt (Från salen:det gick ju för långsamt), man borde ha givit organisationen lite mera tid på sig att anpassa sig till den nya verkligheten som skulle komma. En tredje sak är delegeringen, som var väldigt långtgående av ansvaret ner i organisationen, men delegeringsansvaret blev oklart när det gäller det ekonomiska ansvaret och hur det har hanterats. Det blev ganska splittrat och därmed svåröverskådligt och det är nog det vi lite ser effekter av än i dag. Det finns ett uppenbart behov av att strama upp den ekonomiska delegeringen (Från salen, ltl Sundback: gör det då!) och hanteringen av ekonomin i ÅHS. Jag vill påminna om det jag nämnde tidigare, att det är de facto så att enligt gällande lagstiftning är det styrelsens för ÅHS uppgift att göra detta.

 

Slutsatsen av det här resonemanget är också att om vi vill bibehålla hälso- och sjukvården på nuvarande nivå måste vi vara beredda på att det antaligen kommer att kosta i stor sett lika mycket som vi har budgeterat i dag. De finns inga väldigt stora inbesparingar att göra, och det har många olika förklaringar. En förklaring är att vi har en hälso- och sjukvård för 26.000 människor som antagligen med mycket små tilläggsmedel skulle klara en befolkning som är ungefär dubbelt så stor. Men det är vårt insulära läge som gör att vi behöver ha en hälso- och sjukvård som är uppbyggd så att den är relativt heltäckande inom de specialiteter som vi har.

 

Samtidigt är det naturligtvis så att de krav vi kan ställa på ÅHS är att de resurser som ställs till ÅHS:s förfogande används så effektivt och rationellt som möjligt så att medborgarna får en god hälso- och sjukvård såväl kvalitativt som kvantitativt. Vi har i dag på Åland en god hälso- och sjukvård och vi måste naturligtvis vara medvetna om att den har vi inte gratis, den kostar en hel del och mot den bakgrunden föreslår också utskottet att tilläggsbudgeten skall antas utan förändringar.

 

Till slut, fru talman, vill jag säga att utskottsledamoten Dennis Jansson har bifogat en reservation till betänkandet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det var ett långt anförande och det mesta kunde nog åtminstone jag känna igen. Det var om det insulära läget och den goda hälso- och sjukvården och om behovet av bättre kontroll, speciellt den ekonomiska kontrollen. Det är för mig obegripligt att landskapsstyrelse efter landskapsstyrelse, lagting efter lagting, konstaterar just detta, att ÅHS:s styrelsen har det formella ansvaret men kan i realiteten inte ta ekonomiskt ansvar eftersom budgetansvaret är delegerat till säkert 10-15. Varför gör inte någon någonting så att det här ändras när vi alla känner till det? Varför föreslår inte utskottsordföranden att reglementet ändras för att bli i paritet med den lagstiftning vi har eller tvärtom. Nu flyter ansvaret. Det behöver inte upprepas. Vi vet det alla. Varför föreslår inte de ansvariga åtgärder för att korrigera detta? Jag vill inte höra en floskel till om detta! Det har pågått i åratal hur det är tillställt med ÅHS och att delegeringen gick för långt! Gör någonting!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Vi har en lagstiftning som styr verksamheten på det sättet att ansvaret ligger hos ÅHS:s styrelse, men naturligtvis finns det möjlighet att föreslå ändringar i gällande lagstiftning. Det kan landskapsstyrelsen göra, det kan också göras här i lagtinget naturligtvis. Det är klart att en diskussion behöver säkerligen föras, och kommer också att föras, om man skall göra en radikal omläggning av hela styrsystemet för ÅHS. Det kan göras på flera olika sätt. Jag tänker inte gå in på alternativ och detaljer när det gäller sådant; att ltl Sundback dömer ut det som sägs må vara hennes rätt, men samtidigt har åtminstone inte jag hört att ltl Sundback har kommit med några konkreta förslag till förändringar.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Från socialdemokratiskt håll har vi vid upprepade tillfällen tagit initiativ till att reglementet måste ändras så att det anpassas just till styrelsens möjlighet att kontrollera ekonomin. Men av någon anledning gör de övriga partierna ingenting och så får tjänstemännen hand om det. Och varför skulle de ge ifrån sig makt! De tycker naturligtvis att det här är ganska bra för deras del. De använder de pengar de tycker att de behöver och så får styrelsen ta ansvaret och så kommer man hit med en tilläggsbudget. Så där rullar det på år efter år efter år. Ändra reglementet till att börja med så att styrelsen får en möjlighet att kontrollera ekonomin. Då måste rätten att bevilja pengar minska. Det kan inte hållas på så många händer. Någon måste ta ansvaret inom förvaltningen.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Reglementet hanteras också helt och hållet och uteslutande av ÅHS:s styrelse. Det är ÅHS:s styrelse, där också socialdemokraterna är representerade, som har full möjlighet att göra om ÅHS:s reglemente så att man t.ex. stramar upp, som jag sade i mitt anförande. Om ltl Sundback skulle ha lyssnat på vad jag sade i mitt anförande, där jag faktiskt sade att det finns ett uppenbart behov av att strama upp just den ekonomiska delegeringen och ekonomiska hanteringen inom organisationen ÅHS. Det är uttryckligen en sak när det gäller reglementet för ÅHS. Det reglementet sitter ÅHS:s styrelse på suveränt, enligt gällande lagstiftning.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Det borde egentligen inte finnas så mycket att säga om en tilläggsbudget som vi behandlar när vi har kommit in på ett nytt år, men i samband med remissen hade jag en del frågor som man antagligen inte hade hunnit behandla när det gällde den ordinarie budgeten och jag sade att nu har man tid då när man har så här pass långt uppehåll att finansutskottet verkligen har tid att gå igenom allt. Men inte ett ord nu heller om den fråga jag ställde: hur det kan komma sig att man inte bryr sig om att följa den målsättning man har och har kommit överens om vid investeringar i framtiden, där man har gått in för och skriver vackert från ÅHS:s sida att man skall följa ett enklare utbyggnadsoprogram, men sedan när man tar arkitekt donar man ihop med ett betydligt större, som kommer att kosta mycket, mycket mera pengar. Jag bad att finansutskottet verkligen skulle reda ut det här, men okej jag ser att man inte bryr sig om det, så för mig som är pensionär och inte behöver ha någon landskapstjänst att sköta emellan går det att sköta det på min egen tid och i egenskap av lagtingsman, så länge jag är det, börja ställa fräna frågor till dem som nu tjänstemannamässigt styr organisationen.

 

Jag hörde att utskottsordföranden sade att kostnaderna stiger överallt, så det skulle vara en ursäkt för att driftskostnaderna också får stiga här! Jag läste just en fin artikel om Karolinska sjukhuset i Sverige där det visade sig att det var bara så mycket, mycket att det var, men de hade förstås en budget som var många, många gånger större, men de klarade sig ändå bara med en marginell överskridning. Inte har man heller gjort någon analys vad det kan bero på att vi har den här sitsen.

Jag håller med ltl Sundback att det talas om att så och så skall man göra och man måste strama upp och man måste ta i det och man har folk. Okej, jag har också suttit som ordförande i ÅHS-organisationen – jag fick knalla iväg jag när jag tog i med hårda handskar, att nu finns det en budget och den här skall hållas! Då passade det inte! Jag har sagt det flera gånger förut, att ordföranden och ansvariga ledamoten är de som har ansvaret. Ordföranden skall följa med och titta efter, men då gäller det att man har kunnandet och framför allt mod.

 

Jag har själv funderat på vad det kan bero på och jag har kommit fram till att problemet för oss är här på Åland att vi har bara en arbetsgivare när det gäller sjukvården. Min kära hustru ringde till en privatläkare igår på eftermiddagen; klockan åtta på morgonen fick hon komma till läkare därför att hon ansåg att hon inte kunde vänta. Att sedan stå och säga att vi inte har några köer! Man borde verkligen först titta efter hur det verkligen fungerar samt analysera vad det kan bero på att driftskostnaderna inte hålls.

 

Nyligen presenterade man i Sverige en rapport som hette den offentliga lönefällan. Det var enligt mitt sätt att se en verkligt intressant läsning. Den visade klart att de kvinnor som övergått till arbete i privat sektor har vunnit ungefär 1300 kronor mera i månaden jämfört med den tid då de jobbade i liknande arbete i offentlig sektor, men samtidigt visade det att det inte förelåg någon skillnad mellan mäns löner. Om man analyserar det här kommer man fram till att det är egentligen kanske inte diskriminering utan det är det att kvinnor som jobbar i offentlig sektor har några yrken där kvinnorna är många men arbetsgivarna få. Genom att det finns lite att välja på så håller man lönerna låga. Det fungerar så! Man konstaterade i utredningen också att anställda inte är nöjda och man kan fundera hur länge ungdomar skall söka sig till yrken där man vet att lönen kommer att bli låg. Då kommer frågan: Vad skall vi ta oss till om det kommer fram till det att man inte söker sig till yrkena? Skillnaden mellan offentlig och privat sektor är att lönespridningen är betydligt större i den privata sektorn och medellönen högre. Man kan också konstatera att en större lönespridning ger chansen att få högre lön för den som arbetar längre tid, utbildar sig och utvecklar sig för sin insats i jobbet. Det skall löna sig att vidareutbilda sig och utvecklas i arbetet och samtidigt få bevis i lönekuvertet. Vården är så pass viktig att vi måste se över vad som skall göras framöver. Hur skall vi ge chansen till flera arbetsgivare i de här sektorerna? Det är en stor fråga. Om vi skulle ge möjligheter att ha en del av vården i privata händer, kan vi få fler arbetsgivare att välja på och vi som skattebetalare och finansiärer mår absolut bäst av att inte hantera det här och driva det, utan vi skall tala om vad vi önskar och sedan skall vi utöva tillsyn, de som är valda till det. De anställda inom vården är absolut värda att få ha goda arbetsgivare som förstår att löneutveckling är viktigt för att få ett bra resultat. Blir det fler arbetsgivare att välja mellan kommer också konkurrens in och då blir löneutvecklingen gynnad utan att samhällsekonomin skall förstöras, som vi nu håller på med.

Jag håller helt med ltl Sundback när hon säger att nu har finansutskottet flera gånger talat om samma sak, men inte en enda åtgärd till vad man skall göra utan bara att det här är resultatet, det har blivit så här, punkt och slut!

 

Jag måste också säga att jag skrattade till riktigt när jag läste den sista biten i utskottsbetänkandet som gällde trafiken, som jag höll på och kämpade med ansvarige ledamoten Runar Karlsson och han kunde ju inte svara när jag frågade varför, som man nu svarar, att om man ökar på ena stället så minskar man på någonting annat, men nu visar det sig att det inte har varit så. Landskapsstyrelsen kände inte ens till att det är så det har gått till, utan man säger att det har blivit ett misstag, att egentligen har det bara blivit dyrare och ingen utökning. Jag hoppas verkligen att när utskottet hörde trafikansvarige Runar Karlsson att man då sade åt honom, att ta nu den tjänsteman ordentligt i öra och rusk om – det borde inte ens räcka med det – att nu har du igen lurat mig! Skall han få gå utan det, så förstår jag mig inte på, att vad skall vi då tro att vi skall kunna hålla styrning på även den sektorn. Den kommer utan vidare, om man inte ser till att om man ökar ut trafiken, då finns det möjligen en orsak till en överskridning men inte annars. Jag hoppas verkligen att utskottet stärkte landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson i hans bekymmer att ta itu med de anställda!

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Vtm Salmén anser att finansutskottet borde ha gått in i ÅHS:s investeringsbudget. Det är faktiskt så att de anslagen är överhuvudtaget inte öppnade och det betyder att med gällande regelverk kan inte finansutskottet behandla någonting annat än det som faktiskt finns upptaget i tilläggsbudgeten. Den biten tycker jag att vtm Salmén kan reda ut med Obunden Samlings styrelserepresentant i ÅHS:s styrelse Gun-Mari Lindholm. (Från salen, ltl Lindholm tror du inte han har försökt!) Jag kan peka på det som finns i finansutskottets betänkande på sidan 2, där det i nästsista stycket står en del om vissa åtgärder som utskottet anser att behöver vidtas. Det här baserar sig till vissa delar på Sonkin-rapporten bl.a. och också på höranden av andra sakkunniga. Jag tror nog att vi kan säga att finansutskottet och dess medlemmar har en ganska god uppfattning efter den här grundliga genomgången hur det är tillställt i organisationen, men det är fortfarande på det sättet att när det gäller den operativa verksamheten är det ÅHS:s styrelse som förfogar över den.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jo, utskottsordförande Sjölund, jag har nog försökt. Vi vet hur det är i en sådan här styrelse. Jag har varit ordförande själv och om det är någon som skall säga till där och ta reda på de här sakerna, så är det oftast ordföranden som skall jobba med det. Jag frågade flera gånger från talarstolen: kan utskottet hjälpa till att ta reda på varför man är överens om en målsättning men sedan bjuder ut arkitektuppdrag på en annan? Det har ingenting att göra med de belopp som skall till när det skall byggas och bjudas ut. Då är jag guskelov inte med här, men därför tänkte att jag skulle kunna få reda på det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vtm Salmén tog upp en mycket viktig sak när han berörde detta med kvinnolönerna inom vårdsektorn. Det är precis som han säger att eftersom det finns så få arbetsgivare och grupperna är stora, de är också ganska få, så blir löneläget ganska så svårt att förändra. Att privata arbetsgivare inom vård och omsorg här på Åland skulle kunna förbättra lönesituationen för kvinnorna är ändå ganska orealistiskt. Det kan säkert finnas små privata företag inom branschen, men de kommer inte att vara stora eftersom marknaden är liten och, som det redan sägs, skulle sjukhusets resurser räcka för befolkningsunderlag på 200.000. Det som sker är väl att bemanningsföretag också har tagit sig in på den åländska marknaden och förmedlar sjukskötare som har betydligt högre löner än den ordinarie anställda personalen. Det är väldigt illa att den personal som har jobbat länge och kämpat på har en väldigt långsam löneförändring. Det är inte så många år sedan vi hade en demonstration t.o.m. här inne i salen som många applåderade och lovade att nu skulle det nog bli fart på löneförhöjningarna för vårdpersonalen. Den diskussionen är helt tyst nu. Det som skedde var att i det ganska strama läget lyckades läkarna höja sina löner ganska betydligt, vilket naturligtvis försvårade ytterligare för sjuksköterskorna.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det är alldeles riktigt. Jag tror att det är en lösning, men som jag sade är det inte alls sagt att det går här på Åland att göra den här saken. Tyvärr är det bara så att man genom den konstruktion av fack som vi har här kan man tyvärr inte få det resultat som gör att effektivt och duktigt arbete premieras. Arbetsgivaren i det här fallet är Ålands landskapsstyrelse och ingen annan!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det är klart att politiskt skulle arbetsgivaren kunna höja också vårdarnas löner. Men det tycks inte vara så utan man lyckas alltid på något vis undgå det kravet, utom inför val, då man lovar andra saker. Då blir just resultatet att antingen jobbar den ordinarie personalen på med dålig avlöning och det kommer in mera personal genom bemanningsföretag eller man söker sig inte till Åland utan man söker sig till andra ställen och då blir bristsituationen med personal säkert mer och mer besvärlig i framtiden eftersom yrkena inte förefaller att vara så attraktiva för de unga i dag. Men det är klart att den stora ekonomiska belastningen kommer att komma när vårdpersonalens löner skall höjas, vilket det antagligen blir först när vi får tillräckligt stor brist på personal, vilket inte är någon situation som man önskar.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag är beredd att hålla helt med ltl Sundback, att jag tror t.o.m. att vi kommer att få det här problemet inom en mycket kort tid. Ålänningar och åländska flickor är nog så smarta att inte håller de på i längden och hör lovorden över att vi har en bra sjukvård. De tror de att det är en bra arbetsplats också. Men får man ingen ersättning för det arbete man lägger ner, så är det nog så att då söker man sig andra yrken. Vi har tyvärr att välja på sådana saker, fast vi inte har att välja på arbetsgivare, men vi kan välja på ett annat yrke och då få en annan arbetsgivare som gör att mitt arbete blir ordentligt värderat.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

När det gäller ÅHS-budgeten vet vi alla och är ganska överens om att det är bekymmersamt med den ram som nu finns för den verksamhet som i dagsläget bedrivs inom ÅHS. Den är helt enkelt inte anpassad till den verksamhet som finns utan man måste börja lägga ner verksamheter. Det är tillsatt en arbetsgrupp som skall se över hela organisationen. Jag vet inte om den har sammanträtt ännu. Jag hoppas att man skall hitta möjligheter att göra inbesparingar utan att direkt lägga ner verksamheter;  är det så att man måste lägga ner betyder det att skall vi hålla en god vård är vi tvungna att köpa tjänster utifrån och de kostar tyvärr också. Det är svårt att få den ekvationen att gå ihop.

 

När det gäller utbyggnadsprogrammet som vtm Salmén talade om har vi för det första anställt den arkitekt som hade det billigaste anbudet och där sitter det också en byggnadskommitté vars uppgift hittills har varit att banta ner det förslag som finns, så det arbetet är inte färdigt ännu utan jag hoppas att vi skall komma till en sådan utbyggnad och tillbyggnad som skall hållas inom ramarna för utbyggnaden. Det är främst etapp1 när det gäller köket och konferensutrymmen, så det är arbete som pågår.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det jag har frågat efter är den målsättning som gjordes upp. Jag var själv med i den arbetsgrupp som skulle försöka ta fram hur det skulle se ut och vi hade valt ut tre arktitektbyråer som gjorde förslag till hur utbyggnaden skulle se ut och vi var alla överens om att det som var billigast skulle vi försöka ta, alltså det som var billigast när det gäller investeringarna. Man skriver att det är det som man följer, men när den arkitektbyrån läser det, så stämmer det inte alls utan man följer med endasts marginellt. Ledningen för ÅHS skissar upp någonting helt annat! Det sades att det är bekymmersamt att hålla budgeten – det vet alla som har budgeter att göra att det är bekymmersamt, men det är därför man är vald som ordförande och ledare samt som förvaltningschef, dvs. att följa budgeten.

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag vet att det är så att man skall följa budgeten, men som jag sade tidigare verkar ramen som vi fick av landskapsstyrelsen för trång för den befintliga verksamheten. Vtm Salmén talade om att man håller budgeten ungefär vid Karolinska institutet, men kanske den är anpassad till verksamheten på ett annat sätt där. Här har vi en verksamhet som är större än vad budgetramen är. Det gäller förstås att hitta var det eventuellt finns någonting att skära bort. När det gäller löneutvecklingen tänkte jag också säga att Ålands centralsjukhus uppfattas nog inte av alla som en så väldigt dålig arbetsplats; jag har t.o.m. hört sådana som har varit i Sverige och jobbat och som tycker när de kommer hem att det är en mycket bra arbetsplats. När det gäller lönehöjningar gick de utöver vad som fanns budgeterat. Vi hade för läkarna budgeterat 8 procent och där steg lönehöjningarna enligt avtal till 10,5 procent. För vårdpersonalen blev det också högre: 3 procent räckte inte, utan det blev högre plus erfarenhetstillägg. Ålandstillägget blev förhöjt från 84 euro till 118 euro, som inte var budgeterat, så löneutvecklingen har nog varit positiv på det sättet att man har fått större löneökningar än vad som har varit budgeterat, även löneglidningar på grund av rekryteringssvårigheter, tyvärr. Man måste många gånger betala överlöner just för att få folk.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag har hört det här många herrans gånger, att det är bekymmersamt, man måste skära osv. Det är effektiviteten i ledningen. Det alltid så att det finns sådana som är ansvariga och som minsann inte har några dåliga löner, utan som håller sig med en hygglig lön och skall av styrelsen avtvingas. Kom inte och säg att den inte är anpassad till verksamheten, för den har växt betydligt mer än allt annat har växt i budgetsammanhang på Åland. Då kan man väl inte säga att den inte är anpassad, för den gick ju att hålla tidigare, så det måste gå att hålla den också nu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att finansutskottet har tagit sig tid för sin del att gå igenom ÅHS-verksamheten lite noggrannare. Som här tidigare sades är det i samband med budgeterna som man naturligtvis bör göra det. Den här verksamheten slukar mellan 25 och 30 procent av landskapets resurser och man har i finansutskottet, senast med sina tio minuters höranden, naturligtvis inte alls kunnat sätta sig in i frågorna. Jag har förut varit ledsen över att man inte har gjort en aktiv uppföljning av hälso- och sjukvårdsplanen.

 

Jag har några synpunkter ikring det arbete som utskottet för övrigt har gjort här och de synpunkter man har kommit fram till. När det gäller den ekonomiska rapporteringen har den nu under året kunnat återföras till samma kvalitet och samma information ut i organisationen som den hade för sex-sju år sedan. Det är mycket illa att det under en treårsperiod har varit så dåligt som det har varit med den ekonomiska rapporteringen. Det har också inneburit att ute i organisationen intresse för rapporteringen helt har försvunnit eftersom all rapportering som har kommit har varit våldsamt föråldrad. Sådant här måste komma någorlunda omedelbart efter att varje månad är slut. Nu är vi i en situation i ÅHS där vi fick siffrorna för november i december och det är fullt tillfredsställande, så till den delen finns det inte utrymme för förbättringar, utan det är på en alldeles acceptabel nivå, som man också följer inom näringslivet och andra delar av offentlig sektor. Inom månaden efter skall man veta hur det gick förra månaden. Där är vi nu.

 

Sedan finns det ett tekniskt fel här. Ordföranden Sjölund var också inne på resonemanget om att det skulle vara som det står i här texten beträffande rekryteringen av personal som nu under 2002 har lyckats väl. Det står att de oanvända löneanslagen tidigare har använts till konsumtionsutgifter. Det är en felskrivning som utskottet har kommit med, och jag förstår det – det här med ekonomi är inte alltid så lätt och budgetering är inte alltid så lätt. Det är nämligen så att konsumtionsutgifterna har kraftigt överskridits tidigare och sedan har löneanslagen underskridits och detta har gjort att man sedan i bokslutsbudgeten, korrigeringsbudgeten, den sista tilläggsbudgeten här i lagtinget, har förändrat fördelningen på dessa fem anslagsmoment som finns i lagtingets budget när det gäller ÅHS. I praktiken har det gått till så att löneanslagen har överskridits genom att man har fått vikariesituationen helt och hållet tillfredsställande ordnad under 2002, medan tillsättande av ordinarie tjänster inte mycket har förändrats. Den har alltid varit mera bra, man kommer aldrig till en hundraprocentig täckning av ordinarie tjänster; man har genom åren legat högt när det gäller den biten. Det är vikariedelen både för sommaren och för resten av året som nästan till 100 procent har lyckats under 2002 som har resulterat i det här.

 

Sedan har vi frågan om ansvaret som jag också i remissen hade lite synpunkter på sent om sider samt problemet med budgetdisciplinen och landskapsstyrelsens intresse för styrelsens arbete. Det är så att ansvaret för budgeten inom ÅHS är fullständigt klart, som jag ser det. Det finns inga oklarheter alls. Reglementet är fullständigt klart. Det finns inga oklarheter överhuvudtaget. Sedan kan man tänka sig att man justerar antalet ansvariga när det gäller lönesättning osv. Det är s.a.s. en detalj i sammanhanget. Men att börja plocka bort ekonomiskt ansvar från enhetscheferna vore förödande. Det finns ingen del av offentlig sektor där man inte har det ekonomiska och budgetansvaret nere på enheternas chefer. Det vore en tillbakagång till 1800-talet, tänkte jag säga, men till 1950-talet åtminstone! Ansvaret är väldigt tydligt: lagtinget har ett ansvar för sin beställning till sjukvårdsorganisationen genom att behandla budgeten, de fem nivåerna inom budgeten och hälso- och sjukvårdsplanen. Där gör vi vår beställning av hälso- och sjukvården. Sedan är det landskapsstyrelsen som är följande nivå: fullständigt klart ansvarsbärande också där. Det är naturligtvis betydligt större än lagtingets eftersom landskapsstyrelsen är vår exekutiv. Ur lagtingets synpunkt – det är det som ltl Dennis Jansson i sin reservation har understrukit att utskottet har missat – är det alltså landskapsstyrelsen som har ansvaret. Sedan har landskapsstyrelsen underordnade organ och ansvarsnivåer, som landskapsstyrelsen ansvarar för , men att här i lagtinget börja hoppa över dem som egentligen har ansvaret är lite barnsligt. Det har väl att göra med orsaker som här i tidigare debatter under dagen har anförts, men det är ju palleralla det! Landskapsstyrelsen är alltså följande nivå under lagtinget; sedan kommer styrelsen under landskapsstyrelsen, som är ansvarig för verksamheten. Fullständigt klart! Under styrelsen är det förvaltningschefen och ledningsgruppen och dess medlemmar. Fullständigt klart! Under förvaltningschefen och ledningsgruppen är det alla enhetschefer, också det fullständigt klart.

Vi har noterat i samband med det som har hänt att det dels är sen rapportering från ekonomiavdelningen på grund av, vill jag säga, misslyckade inköp av datasystem eller dåliga leveranser av datasystem och det kan sedan ha sina orsaker. När man upphandlar sådant måste man ha en beskrivning av vad man vill ha levererat som är tydligare än den som har varit. Det är en delorsak till att det har gått som det har gått, men det finns många andra också.

 

Vad som alltså har saknats i organisationen under styrelsenivå är det som heter budgetdisciplin. En budget skall hållas. T.ex. när det gäller vikarieanslagen har man anställt personal efter att vikarieanslaget är förbrukat. Därav överskridningen på den punkten. Budgetdisciplin har saknats i organisationen och särskilt höstens process inom ÅHS har varit revolutionerande för många av de ansvariga personerna. De har insett, att jaha, nu kräver politikerna budgetdisciplin av oss, nu måste vi börja ta ansvar för våra pengar, förut har vi alltid fått tilläggsmedel, så det har varit lätt!

 

Förutom kanske under en period efter att ÅHS bildades, när vi tittar på siffrorna bakåt i tiden, så var det en nedgång i kostnaderna först och sedan en lätt uppgång. Sedan kom det en period när kostnaderna steg betydligt kraftigare. Jag tror att vtm Salmén kommer ihåg den tiden. Sedan kom det en period när man fick stopp på det igen. Då var det visst någon annan som var där. Så kom det en period här för några år sedan när det började stiga väldigt kraftigt; jag tror det var 2000 och sedan har det fortsatt att stiga väldigt kraftigt. Det politiska ansvaret är alltså ganska lätt att följa i den historiska redovisningen.

 

Det är klart att budgetdisciplinen måste ut i organisationen och finnas på nivåerna som är under styrelsen. Den processen är väldigt stark och bra igång nu. Men hur är det då med ansvaret ovanför den exekutiv vi har ute på ÅHS? Styrelsens, landskapsstyrelsens och lagtingets? Vi har orsak att se oss själva i spegeln också här i lagtinget, sannerligen, och finansutskottet självt. Naturligtvis skriver man ingenting om detta. Men vad är det huvudsakligen som styr kostnaderna inom ÅHS? Jo, det är vår beställning, det är vår beställning av hälso- och sjukvård. Det är alltså innehållet i hälso- och sjukvårdsplanen för 2002. Okej! Hur mycket är den behandlad i lagtinget? Hur mycket är den behandlad i landskapsstyrelsen? Relativt legärt! Man har s.a.s. farit över den lite, noterat att den finns. Jag kommer ihåg att i finansutskottet ifjol i budgetbehandlingen behandlades den inte i stort sett alls. Skall ÅHS leverera det som finns angivet i hälso- och sjukvårdsplanen kostar det pengar. Det kostar mera pengar faktiskt än vad lagtinget har givit i budgetmedel. Det var det som ltl A-M Pehrsson var inne på; vill man ha att det skall gå åt mindre pengar måste man beställa mindre i hälso- och sjukvårdsplanen. Vi som står här kan inte bara skylla på tjänstemännen inom ÅHS utan vi måste samtidigt säga vilket vårt eget ansvar är. Där är jag lite besviken på finansutskottet, att man varken har resonerat kring sitt eget ansvar, kring lagtingets ansvar eller kring landskapsstyrelsens ansvar. Därför var det bra att Dennis Jansson hade en reservation till betänkandet så att alla får tänka till här, att finns det kanske också ansvar på högre nivå. Finns det kanske ansvar i det här rummet? Jo, det finns det.

 

Men det är naturligtvis väldigt jobbigt med beställningen, hälso- och sjukvårdsplanen, där man politiskt vill ge allt åt alla och så mycket som möjligt, vi skall ha bästa möjliga vård osv., som också finansutskottets ordförande anförde. Visst vill vi det, men vi måste dra gränserna någonstans, det är vi som skall dra gränserna. I Sverige och särskilt i Norge har man diskuterat samhällets ansvar för sjukvården och gränsdragningen väldigt ingående. Ytterst svår diskussion. Jerzy Einhorn var ledare för den utredning som senast gjordes i Sverige, en mycket stor utredning som vi har stor nytta av här på Åland också när vi diskuterar de här frågorna. Men det var bara en sida av problematiken. Det finns många andra sidor: det som vtm Salmén sade om ökade privata alternativ, en viss konkurrens inom sektorn är också väldigt viktigt för att uppnå kostnadseffektivitet inom åländsk hälso- och sjukvård. Litenheten är en black om foten för oss till den delen att skapa alternativ.

 

Det här kunde man, som ni hör, prata om hur mycket som helst, men det får vara klart där att det ekonomiska ansvaret ligger faktiskt också här i det här huset och sannerligen i landskapsstyrelsens hus. Jag är glad att den ansvariga hälso- och sjukvårdsministern nu har börjat visa sig på ÅHS:s styrelsemöten.

 

Fru talman!

Avslutningsvis en annan fråga och det gäller skärgårdstrafikens kostnader. Landskapsstyrelsen angav motivet till kostnadshöjningen med att man hade utökat trafiken på vissa sträckor. Utskottet skriver nu att man har ”erfarit att informationen var felaktig” och att den har tillkommit genom ett missförstånd. Så kommer man med förklaringen: att kostnaden, som var rätt stor, som vi kommer ihåg, några hundratusen euro,  beror på ”andra omständigheter”. Det är det som vi beslutsfattare nu i lagtinget och här i salen får veta! Jag satt ivrigt och väntade på att utskottsordföranden skulle komma till den här punkten och berätta vad som var orsaken till kostnadshöjningen. Men det kom ingenting sådant. Det var ”andra omständigheter”. Jag ber om en redovisning av varför kostnaderna hade stigit med det belopp som de hade stigit med. Inom ÅHS hade man gjort den utredningen, inom finansutskottet säkert också inom den här sektorn, och besked behöver vi få.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag kanske skulle börja med att framföra ett tack för lektionen. Vi börjar här i salen bli vana vid att få oss till livs den här typen av inbyggd och indirekt kritik mot alla andra och inte så mycket annat faktiskt. Jag ville också ha repliken därför att när det gäller ltl Roger Janssons resonemang om ansvarsfrågorna och sådant är det precis just detsamma som vi har diskuterat i utskottet. Det är inget avvikande. Jag tycker att ltl Dennis Janssons reservation är totalt överflödig. Tar vi ett perspektiv på ÅHS, under den tid som organisationen har funnits, har den nu i grunden samma struktur, samma struktur följs som när ÅHS infördes och bildades med ltl Roger Jansson som styrelseordförande, där jag själv ingick som styrelsemedlem, så jag har ganska bra minne av hur resonemangen gick. Med facit i hand kan vi säga att vi gjorde i styrelsen en del bedömningar som kunde ha varit bättre, det är helt klart. Men det är alltid lätt att säga det när man har facit i hand. När det gäller förbättringar i ekonomisystem osv. så baserar vi det resonemanget på sakkunnigas uttalanden.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Hur skall man kunna föra en saklig diskussion utgående från i mitt fall positionen också i ÅHS:s styrelse när man får höra att man har ”en lektion och man kritiserar alla andra” – det är det enda man har att komma med! Jag resonerade huvudsakligen ikring och det som jag sade att saknades, efter att jag hade berömt utskottet för att ha gjort genomgången, var ansvaret ovanför ÅHS. Det politiska ansvaret i det här rummet, i finansutskottet och i landskapsstyrelsen och på det fick jag inget svar nu i repliken av finansutskottets ordförande. Han säger bara att man har diskuterat samma sak i utskottet. Men det är ingenting skrivet! Hur ser ltl Sjölund på vårt ansvar, landskapsstyrelsens, lagtingets och finansutskottets ansvar när det gäller beställningen av hälso- och sjukvård i hälso- och sjukvårdsplanen för 2002 i förhållande till det ekonomiska utfallet för 2002 och de överskridningar som denna beställning har resulterat i? Hur ser utskottets ordförande på den ekvationen?

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Vi konstaterar i vårt betänkande att att ÅHS är en underlydande myndighet till landskapsstyrelsen. Eftersom ÅHS:s styrelse är ansvarig för hela ÅHS:s verksamhet är det två skilda saker: det ena är ansvaret inom ÅHS, som följer de regler som ÅHS har ställt upp. ÅHS:s styrelse är ansvarig inför landskapsstyrelsen och det följer av lagstiftningen. Landskapsstyrelsens ansvar inför lagtinget är också självklart: följer av konstitutionen. Lagtingets ansvar är också självklart: lagtinget ansvarar gentemot den åländska befolkningen. Det är ingenting märkvärdigt med det. Visst är det så att det är ganska besvärligt om det är så att man inom organisationen ÅHS har svårt att para ihop å ena sidan hälso- och sjukvårdsplanen, som är den verbala beställningen, med budgeten, som är pengarna och resurserna som ställs till förfogande. Det är klar men ansvarsgången är helt självklar.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag har för min del klargjort att det är den bristande budgetdisciplinen som är orsak till överskridningarna och den är klar; där är vi alla överens, inom ÅHS-organisationen och här i den här salen med finansutskottet, att där måste det fungera såsom det skall fungera enligt lagstiftningen. Men fortfarande vägrar ltl Sjölund att till någon del ta på sig ett eget ansvar för den beställning av hälso- och sjukvård han har gjort i hälso- och sjukvårdsplanen för 2002 för överskridningarna. Eller är det så att ltl Sjölund tycker att vi har ett gemensamt ansvar för den beställning vi har gjort? Bra! Då har jag fått klarhet i det att också här har vi ett ansvar för innehållet i hälso- och sjukvårdsplanen, i vårt styrinstrument gentemot ÅHS-organisationen och jag hoppas att den i framtiden skall behandlas mera ingående och seriöst än vad den har behandlats hittills.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det börjar bli lite svårt att sätta fingret på vad som egentligen är det väsentligaste i debatten, men efter ltl Roger Janssons inlägg tycker jag ändå att ordet ansvar är det centrala: vilka ansvarspersoner är det inom organisationen, ínklusive vi själva, som skall försöka förbättra den här ekonomiska uppföljningen och budgetdisciplinen inom ÅHS? Ltl Roger Jansson har varit med länge och jag kommer mycket bra ihåg när han t.o.m. hade förhoppningar om att man skulle kunna spara pengar inom organisationen, och ganska mycket. Men det visade sig ganska snabbt ändå att det var några krafter som inte åtminstone vi här i lagtinget ännu har kunnat behärska som har drivit fram allt mer och mer kostnader. Ltl Roger Jansson talade mycket om hälso- och sjukvårdsplanens betydelse för att driva upp kostnaderna. Det är möjligt att man kan se det så. Men å andra sidan är hälso- och sjukvårdsplanen helt outvecklad; från att ha varit en beskrivning över vad man gör och vad man tänker göra, vad som är önskvärt att göra har det inte blivit något mera. För att den verkligen skall fungera också ekonomiskt borde det finnas någon prislapp på de olika verksamheterna. Det får vi inte hit till lagtinget och inte sätter landskapsstyrelsen heller något pris på det hela. Jag tror att lagtinget skall ta budgetramar på basen av planen, men då måste den vara mycket mera konkret.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

När det gäller tiden bakåt är det lätt att läsa i redovisningarna vad som har hänt under de olika åren. Synpunkten att man inte lyckades spara någonting när ÅHS bildades är helt felaktig. Åtskilligt sparades, särskilt när det gäller ledande tjänster var det flera stycken som försvann. Men däremot fattade vi politiker beslut – och de var enhälliga – om att man skulle använda de pengarna man sparade till utökad service inom sektorn samt mycket mer än de belopp som sparades ytterligare, så det blev ganska kraftiga höjningar från ungefär 1995 och framåt när det gällde Ålands hälso- och sjukvårds kostnader. Men att man inte sparade någonting i samband med reformen är ett missförstånd. Det finns redovisat i långa listor från dåvarande förvaltningschef över de besparingar som gjordes i samband med reformen.

 

När det gäller vårt politiska styrinstrument hälso- och sjukvårdsplanen säger ltl Sundback att den är outvecklad. Jag kan hålla med om att den har varit rätt så outvecklad och likadan från år till år, men om ltl Sundback har läst 2002 års hälso- och sjukvårdsplan så blev det betydande förändringar och förbättringar såsom ett beställningsinstrument för lagtinget och 2003 års plan, som vi nu hade till behandling, var särskilt mycket utvecklad jämfört med tidigare, så nog har det skett en sådan utveckling att vi kan använda hälso- och sjukvårdsplanen just såsom den var tänkt i samband med att ÅHS bildades: såsom ett beställningsinstrument från lagtinget vad man vill ha levererat för hälso- och sjukvård från ÅHS.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det gjordes, som sagt, en del inbesparingar i början under de två första åren av ÅHS när socialdemokraterna hade finansministerposten. Sedan for det iväg långsamt och säkert! Diskussionen om hälso- och sjukvårdsplanen är viktig och det är säkert den som är det instrument som skall ligga till grund för den vård som skall bedrivas och också den som skall utvecklas, men jag tycker nog att det fortfarande är så att vi kan inte här i lagtinget t.ex. besluta att vi med de pengar som finns till förfogande prioriterar det ena eller det andra. Det kan vi inte, utan vi kan ha önskemål – det har vi också haft – vi har beslutat om utökad hälsovård i skärgården flera gånger, vi har beslutat om att krishanteringen skall förbättras osv. Men det sker ingenting. Det kan just ha att göra med att hälso- och sjukvårdsplanen inte fungerar på det sättet som ett verkligt instrument där man skulle kunna göra politiska prioriteringar. Det är i och för sig inte heller lätt eftersom det är verksamhet som är på en nivå som det krävs ganska stora kunskaper för att bedöma, så det kan hända att det inte är helt önskvärt utan det kanske ändå är bättre att planen är någorlunda övergripande men att ÅHS sedan skall göra de konkretiseringar som behövs, om man också skall ha det ekonomiska ansvaret och se till att budgetdisciplinen följs. Där tycker jag att det ännu finns fog för ändringar och diskussion. I Sonkin-rapporten tas det också upp mycket om planen, att den bör förbättras.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Nej, det är inte lätt för lagtinget att göra en beställning av hälso- och sjukvård och det är inte lätt för lagtinget att prioritera i hälso- och sjukvårdsplanen, men det är möjligt och det är meningen att det skall vara så att det är där som man gör prioriteringarna. Om finansutskottet, som är vårt redskap här i lagtinget för att få synpunkter till landskapsstyrelsen på hälso- och sjukvårdsplanen, tar i den och verkligen vill vara sjukvårdspolitiker, så har man all möjlighet till det därför att det går till så i praktiken att det är ÅHS:s styrelse som gör ett förslag till budget och till hälso- och sjukvårdsplan, som är den skriftliga beskrivningen av vad som skall levereras när det gäller att använda budgetmedel för kommande år. Sedan behandlar landskapsstyrelsen budgeten, kan göra vissa justeringar i den och också i hälso- och sjukvårdsplanen och skickar den till lagtinget såsom ett sammanhållet dokument och en beställning. Sedan är det här i lagtinget som vi behandlar dem; budgeten slår vi slutligt fast, men hälso- och sjukvårdsplanen ger vi bara direktiv om till landskapsstyrelsen, för landskapsstyrelsen skall sedan i januari fastställa hälso- och sjukvårdsplanen på basen av lagtingsbehandlingen. Har lagtinget då inte gjort några förändringar i hälso- och sjukvårdsplanen eller framfört önskemål om förändringar i prioriteringarna blir det naturligtvis ingenting. Det har under de olika åren blivit i stort sett så att det som ursprungsplanen har innehållit har också slutplanen innehållit. Det betyder att emellan att ÅHS-styrelsen har utarbetat det första förslaget och ÅHS-styrelsen får den tillbaka, så har det inte hänt någonting i prioriteringarna, utan de är desamma.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det var glädjande att höra att ltl Roger Jansson tyckte att finansutskottet hade gått in i ÅHS-problematiken på ett bra sätt den här gången. Jag vill påpeka att det är tredje gången inom en väldigt kort tid som finansutskottet har fördjupat sig ordenligt i ÅHS:s verksamhet. Vid de två tidigare gångerna har det inte blivit någon desto värre debatt i frågorna och de åsikter som finansutskottet återigen, för tredje gången, framför att det har funnits problem. Det är vi överens om allihopa.  Vi vet alla att ÅHS alltid har fått det som de har velat ha och behövt. Ingen har någonsin i lagtinget stått här och sagt, att vi kan inte ge dem det här. Tvärtom, varje gång frågan har varit uppe på bordet har lagtinget velat ge mera egentligen. Vad är det för signal? Helst plötsligt måste vi tvärnita nu. Ingen skall stå här och påstå att jag vet bättre eller att det var bättre vid ett annat tillfälle. Nästan alla politiska partier har varit med och ansvarat för ÅHS:s verksamhet. Vi skall ikläda oss det ansvaret. Jag tycker att det är bra att vi har fått reda på i finansutskottet och kunnat konstatera att ledningen för ÅHS har insett att man måste bromsa och se över verksamheten. Vi har förslag i vårt betänkande som vi erfar att man kan göra:  nolla budgeten, stanna upp, omvärdera, titta över alla verksamhet, ifrågasätta och kritiskt granska är någonting som vi kanske i nästa beställning bör sätta in. Det var några saker som det finns skäl att påpeka som ltl Roger Jansson inte hade uppfattat klart i vårt betänkande. Han var nöjd med att rapporteringen fungerar som den gör i dag, men det var inte den ekonomiska ledningen vid ÅHS. Där ansåg man att ytterligare förbättringar finns att göra. Det var glädjande att höra av dem. När det gäller att använda överskottet från den ena avdelningen till den andra står det klart och tydligt här.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Att inte ÅHS skulle ha debatterats i samband med årsbudgeterna och i samband med landskapsrevisorernas berättelse är dåligt minne från ltl J-E Mattssons sida, åtminstone har jag deltagit i det. Minns jag inte alldeles fel så har också åtskilliga andra deltagit i de debatterna, särskilt i samband med remissen av budgeten anfördes behovet härifrån talarstolen av att finansutskottet det här året verkligen skulle ägna sig åt den fjärdedel av budgeten som det här representerar. Det gjorde faktiskt finansutskottet på det sättet att man för första gången skickade hälso- och sjukvårdsplanen till specialutskott – kanske det har skett tidigare. Specialutskottet ägnade ganska mycket tid åt prioriteringarna i sitt resonemang, men det resulterade inte i några förändringar i beställningen för 2003, inte heller i beställningen för 2002. Det visar att hälso- och sjukvårdspolitik, när den ekonomiska stjärnan börjar lysa kallare, är jättesvår. Vi som sitter i ÅHS-styrelsen jobbar med det här närmare verksamheten än vad vi gör i det här huset och trots det är det otroligt svårt. Det blir lätt så att tjänstemännen då får ett övertag eftersom man inte kan jobba hemskt många timmar och dagar utöver det som styrelsearbetet tar i de här frågorna. Det finns inte några enkla lösningar här annat än att säga att budgeter kan man hålla om man har budgetdisciplin; annars kan man inte hålla dem. Inte ens om man har budgetdisciplin kan man alla gånger hålla dem.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är precis som ltl Roger Jansson erinrade att finansutskottet  för att få en djupare analys av ÅHS:s verksamhet vid senaste ordinarie budget inbegärde social- och miljöutskottets synpunkter och det kom också, men det har kommit redan tidigare. Men lagtinget vidtog ändå inte vid tillfället några som helst åtgärder, inga förslag ställdes, inte ett enda! Däremot föreslog finansutskottet att t.ex. av de styrmedel som finns inom ÅHS, reglementet, skulle godkännas av landskapsstyrelsen för att få en närmare kontakt med ÅHS:s verksamhet från landskapsstyrelsen. Men det tog inte någon i lagtinget hänsyn till. Det framfördes t.o.m. att det var olämpligt. Det är intressant att de olika styrmedel som finns tar ingen upp till debatt här.

 

När det gäller att rapportera  och att få saker och ting att hända i tid så att man vet om när det händer när man håller på och överskrider tycker jag är intressant att veta att alla tycker. Nu är det så att finansutskottet de facto redan har fått en mycket klar signal: 2003 års budget håller inte heller. Nu skall vi avvakta och se hur länge det tar innan det kommer ett meddelande från ÅHS till lagtinget att vi får reda på det här, så att vi kanske får en diskussion om ytterligare åtgärder eller skall vi bara slå fast en högre ram och säga att det här är som det skall vara?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag ber att få ge en komplimang till finansutskottet för att man har givit den här klara signalen att budgetdisciplin måste nu införas och följas fullt inom ÅHS-organisationen. När det gäller att klara av 2003 års budget, som vi nu har klarat av 17 dagar på snart, så delar jag inte uppfattningen om att den behöver överskridas. Med budgetdisciplin, åtgärder i tillräcklig tid, den diskussion vi har fört under hösten om inbesparingar och prioriteringar skall 2003 års budget klaras. Men jag är rätt säker på att signalerna från landskapsstyrelsen och de nu regerande partierna inte kommer att vara sådana, utan att det kommer att visa sig att tilläggsbudgetering kommer att erfordras 2003. Det är min övertygelse. Däremot har man möjlighet, om man går in för det, att klara 2003 års budget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson tog upp frågan om ansvaret över ÅHS:s styrelse och ledning. Det är faktiskt så att om man läser finansutskottets betänkande i anledning av tilläggsbudget hänvisar vi till social- och miljöutskottets utlåtande om den preliminära planen för hälso- och sjukvården 2003 för att understryka vikten av ansvaret. Det finns åtminstone fem ekonomiska stycken i det utlåtandet, som bl.a. säger att landskapsstyrelsen bör enligt utskottets mening i större utsträckning ta sitt ansvar som beställare av hälso- och sjukvården. Det är ett. Det andra säger, att landskapsstyrelsen bör överväga att i framtiden låta hälso- och sjukvårdsplanen omspänna en längre tidsperiod, som exempelvis tre år. Landskapsstyrelsen bör överväga möjligheten att införa sådana rutiner att lagtinget redan under våren kan ta ställning till ramarna för kommande års budget. Det tredje: ”Enligt social- och miljöutskottets mening föreligger starka skäl att se över hela organisationen i syfte att åstadkomma en klarare ansvarsfördelning med åtföljande tydligare ansvar för ledningen av ÅHS.” I det fjärde pratar man direkt om budgetsituationen och kostnadsmedvetenhet och där står det bl.a. att åtgärder har också vidtagits i syfte att åstadkomma en bättre budgetuppföljning. ”Utskottet vill här starkt betona vikten av en fortsatt kostnadsmedvetenhet i hela organisationen samt en effektiv ekonomistyrning och budgetuppföljning. Ansvaret för detta åligger såväl landskapsstyrelsen som styrelsen och ledningen för ÅHS…” Alldeles i slutet av social- och miljöutskottets utlåtande står det, att de ”slutligen vill framhålla vikten av satsningar på förebyggande hälsovård som på sikt bidrar till mindre ökning av sjukvårdskostnaderna”.  Det finns alltså en hel del saker i finansutskottets betänkande.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det var en bra inställning och ett bra resonemang som fördes i samband med budgeten från social- och miljöutskottets sida till den här delen om landskapsstyrelsens ansvar. Jag vill tacka ltl Sjöblom för att hon har fått in den sista meningen i finansutskottets betänkande, som hänvisar till detta tidigare utlåtande från social- och miljöutskottet. Men det är så, ltl Sjöblom, att inte är det någon som plockar fram det annat än ledamoten själv och läser vad det stod där. Några som var med i utskottet kommer ihåg det, men vissa sanningar behöver man upprepa. Man bör alltså berätta vad social- och miljöutskottet har sagt och nu var det bra att ltl Sjöblom läste upp för de få som är här och hör det. Nu vet vi att det var till den delen bra. Då vill jag spinna vidare till möjligheten att klara 2003 års budget utgående från det ltl Sjöblom sade, att social- och miljöutskottet har skrivit om landskapsstyrelsens ansvar. Jag säger som så att man kommer också att klara 2003 års budget, om man följer detta och landskapsstyrelsen tar i det och säger var omprioriteringarna skall göras för att man skall hålla budgeten. Men skall ÅHS-organisationen bara följa den av finansutskottet godkända hälso- och sjukvårdsplanen – vår beställning – kommer det att bli mycket svårt. Man måste få ytterligare besked från landskapsstyrelsen vilka prioriteringar som kan göras.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Jag håller helt med om det sista ltl Roger Jansson sade. Det går inte bara för landskapsstyrelsen att fastställa planen, utan att skicka finansutskottets betänkande och social- och miljöutskottet utlåtande om planen för att det här skall gå vägen. Jag håller också med om att det är en brist i lagtinget i utskottsbetänkandet när man hänvisar till tidigare betänkande, men det är en kultur som finns här  i lagtinget och den är inte bra. Man borde i princip upprepa det man vill säga i stället för att skriva det bara i en mening. 

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Vi debatterar nu tilläggsbudgeten. När vi tar upp frågan om ansvaret är det lite svårt att tala om ansvaret för landskapsstyrelsen och lagtinget. Vi kan tala om en beställning, men vem är det som har ansvaret för beställningen och dess genomförande? Ja, det är ÅHS-organisationen i det här fallet. Hur kan vi som är beslutsfattare och antecknar beställningen påverka t.ex. antalet patienter som kommer? Hur kan vi påverka sjukdomspanoraman? Hur kan vi påverka mediciner som används? När det gäller dessa punkter ligger ansvaret på själva organisationen och då är det ledningen och styrelsen som måste göra prioriteringarna. Vi kan inte här i lagtinget säga att ni skall använda den medicinen framom den medicinen även om det finns likvärdiga mediciner som är billigare eller dyrare. Visst har den diskussionen på senare tid också förts och jag vet att man inom ÅHS använder billigare mediciner, men det finns inom sjukvården så många oförutsedda faktorer att jag anser i alla fall att ansvaret för att utföra beställningen finns hos organisationen. Märker man att det inte finns medel kommer man i tid och begär extra medel. Att i det här skedet sätta skulden på landskapsstyrelse och lagting för att vi har gjort en dålig beställning, det resonemanget köper inte jag.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är värdefullt om man lyssnar på varandra i debatten. Jag har sagt att vi är helt överens om det ansvar som styrelsen har, det ansvar som ledningen inom ÅHS har, det ansvar som enhetscheferna har för att följa budgeten. Och har man fått x pengar så måste man i de pengarna, i den detaljbudgetering man har, inta tillräckliga reserver för oförutsedda händelser. Ibland kan man inte inta tillräckligt, för de kommer så mycket oförutsedda kostnader. Då blir det fråga om tilläggsbudgetering, men det skall i en detaljbudget inom ÅHS finnas pengar för oförutsedda händelser. Sedan är frågan hur mycket det skall finnas. Ltl Eklöw försöker nu säga, att vi inte skall försöka flytta över något ansvar på övriga aktörer än de här nämnda, som vi är överens om att har ett ansvar, alltså landskapsstyrelse och lagting. Jag vill faktiskt fördela ut ansvaret också på dem. Om det är så att man i ÅHS-planen beställer en sjukvård som vi benämner volym 100 och så ger man samtidigt från lagtinget en budget som är på 97; då gäller det för landskapsstyrelsen att gå in och berätta för organisationen att eftersom ni har fått en budget som är mindre än beställningen på 100 skall ni prioritera om på de här punkterna. Det är landskapsstyrelsens ansvar efter att lagtinget har gjort beställningen på 100 kombinerad med en budget på 97. Jag antar att jag är överens om detta med ltl Eklöw, för det är en ganska enkel logik och den är ganska självklart bunden också i lagstiftningen och angiven där.

 

 

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har ansvar för de medel som de lovar till ÅHS. Men om landskapsstyrelsen ger mindre begär de förslag på möjligheter till neddragningar. Jag talar nu helt generellt. Men det som vi i dag behandlar är finansutskottets betänkande över tilläggsbudgeten och där har Frisinnad Samverkan sagt att ansvaret för överskridningarna skall läggas på landskapsstyrelsen och t.o.m. lagtinget. I reservationen till betänkandet sägs: ”Undertecknad stöder också skrivningarna om styrelsens ansvar. Vad dock utskottet inte framhäver är landskapsstyrelsens och de ansvariga ledamöternas ansvar gentemot lagtinget.” Jag menar alltså att i en tilläggsbudget kan man inte längre ta upp frågan om vårt ansvar.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det här börjar bli onödigt mycket finlir! Vi har i den av ltl Dennis Jansson anförda reservationen hållit med om allt det som finansutskottet skriver om ansvaret i organisationen. Det står uttryckligen. Men vi vill dessutom peka på andras ansvar också, fördela ansvaret på alla som har det ansvaret. Det är ingen orsak för ltl Raija-Liisa Eklöw att gå emot det, eftersom utskottet självt enligt vad vi just hörde från ltl Anne-Helena Sjöblom har skrivit, genom hänvisningen till social- och miljöutskottets utlåtande, om landskapsstyrelsens stora ansvar. Nu försöker ltl Raija-Liisa Eklöw backa från det och säga, att nej, man skall inte tala om landskapsstyrelsens ansvar i det här sammanhanget. Tack och lov, har faktiskt utskottet hänvisat till det, så det är klart, men jag tror att vi, som sagt, är överens i ansvarsfrågan. Det gäller att försöka undvika sådana här kraftiga budgetöverskridningar i framtiden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl G-M Lindholm:

Herr talman!

Hälso- och sjukvårdsfrågor intresserar och engagerar väldigt många. Väldigt många upplever jag också att mer eller mindre utnämner sig själva och andra som experter. Det här är inte lätt. Det ena är inte mera rätt eller fel än något annat. Det här är svåra frågor och det är inte så lätt att säga den ena dagen att man skall spara och den andra dagen kommer man med förslag om ytterligare verksamheter inom det här området.

 

Med facit i hand vet vi att under de år som ÅHS har funnits och under alla ordförandeskap, om de sedan har varit från centern, Frisinnad Samverkan eller centern och obundna, får vi väl säga när Olof Salmén var ordförande, så har det alltid varit problem. Det har aldrig varit någon tid där det har gått smärtfritt tillväga utan det har alltid funnits problem och det har nästan alltid funnits för lite pengar. Så är det! När det inte har varit brist på pengar har det inte berott på att man har dragit in någon verksamhet utan det är så att det inte har funnits tillräckligt med personal och därför har det varit överskott i två år nu. Det är inte för att någon har varit speciellt duktig, varken som tjänsteman eller politiker, utan det är helt enkelt så att det inte har funnits tillräckligt med personal. Det är därför vi har ”sparat in” – om nu det är ett sätt att spara.

 

Jag tror att vi alla är lika bra eller lika dåliga på detta med beställning. Vi vet att Frisinnad Samverkan har pratat om en barnmorskekonsult. Jag tänker bara på den senaste perioden. Ta bara det senaste halvåret. Sossarna har pratat om hälsovårdarberedskap. Obundna har pratat om vård på svenska. Centern har pratat om ett regionalt tänkande. Liberalerna kan jag inte komma på just nu vad de har fört fram för önskemål när det gäller förbättringar eller ytterligare verksamhet inom hälso- och sjukvården, men säkert finns det någonting. Allt det här kostar pengar, inte får vi det här gratis. Jag vet att vi ålänningar är lite snåla. Vi håller i börsen så länge vi kan och vi prutar och vi försöker få allting billigare än vad det egentligen är. Men det funkar inte så inom hälso- och sjukvården. Det kostar pengar och också de enskilda kostnaderna stiger. Det går inte att komma med nya beställningar samtidigt som vi alla kritiserar den som s.a.s. skall ha hand om förståndet inom det här området. Om man dessutom, som flera av er har gjort här i dag, har sagt att lönerna borde stiga – jag tror att vi alla är överens om att sjukvårdspersonalen är underbetald – måste vi tänka på att det kostar ytterligare pengar. Då skall vi säga det, att det är okej, vi vill göra det här, men det betyder också att ramen höjs. Inte ryms det inom samma ram. Det är att lura sig själv och andra och tro att man skall få samma verksamhet för samma pengar och ytterligare verksamhet för samma pengar. Det går inte ihop. Det går säkert – det har vi sett – att till en del spara inom vissa områden men inte så mycket som ni tror. Gå bara till er själv, när det tar ont någonstans, nog sjutton vill vi alla ha vård med detsamma, helst samma dag! Så är det. Är man inte nöjd med vården, så vill man remitteras någon annanstans. Inte är det gratis och inte vill vi betala så rysligt mycket för det heller. Så är det!

 

Det som ltl Sjölund sade angående reglementet var intressant: om man inte inom ÅHS-styrelsen anser att det sköts på ett bra sätt av de tjänstemän som har till uppgift att sköta det, så kan ÅHS-styrelsen gå in i reglementet och, som jag uppfattade det i alla fall, återta delegeringsbeslut som man har gett ut till organisationen. Det har vi försökt med en gång. Vi lyckades med knapp majoritet. Det vill jag säga, att det var inte med hjälp från ltl Sjölund, som då var suppleant i ÅHS-styrelsen, tvärtom var han bland de få som inte ville att vi skulle återta delegeringsbeslut. Man skall inte komma och säga att man kan göra det ibland, när det i praktiken inte vill sig – jag tycker inte om sådant!

 

Jag har en fråga till finansutskottet. Utskottet säger på sidan 2: ”Vidare anser utskottet att det finns skäl att med några års mellanrum uppgöra en s.k. nollbudget”.  Jag skulle vilja att man berättar vad man menar med det ordet. För mig är en nollbudget plus minus noll från föregående år. Vi vet att det alltid försiggår löneförhandlingar som gör att lönerna ökar. Det betyder i förlängningen att den s.k. ramen också måste höjas. Är det det man menar att man i motsvarande grad skall ändra på verksamheten? Då måste också landskapsstyrelsen ändra sin nuvarande policy, där man uttryckligen har sagt att ingen verksamhet skall ändras, ingen personal skall bli permitterad - trots att förbereder en permitteringslag, hur nu det går ihop – men i alla fall har man sagt så och då undrar jag vad man menar med det här? Det är, som sagt, väldigt lätt att komma med olika åsikter, men verkligheten kommer förr eller senare emot och då måste man också vara beredd att säga vad det är man menar med de olika formuleringarna.

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag vill bara säga att man kan använda ett ord som heter prioritera! Ordentlig organisation kan göra underverk. Det har bevisats på större och mera komplicerade organisationer än ÅHS. Man kan höja löner om man samtidigt ser till att man får effektivare jobb. Man kan stänga vissa avdelningar. Jag har själv varit med om det i tiden som ledamot av styrelsen för ÅHS. Men sätter man in snälla beslutsfattare som signalerar att nå, nog skall det väl ordna sig med en tilläggsbudget – då går det inte att få ordning på det!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag hade tänkt begära replik, men ltl G-M Lindholm ställde en fråga också. Jag förmodar att man får i replik besvara frågor i förtydligande syfte, fast man inte får ställa frågor. Jag var tidigare i en replik till ltl Roger Jansson inne på förslaget om att uppgöra en s.k. nollbudget. Det betyder att man skulle nolla verksamheten. Tanken är sådan att varje del av verksamheten kritiskt skulle granskas och prövas så att inte de regelmässiga förändringarna hela tiden slår snett och blåser upp en ekonomi som kanske innebär, såsom det sades här i vtm Salméns replik, att vi måste börja prioritera, välja bort eller söka annan finansieringsform. Det tror jag är bra och det här behöver man göra periodvis med några års mellanrum. Vi har erfarit i utskottet att det finns åsikter om det och det här tycker jag att är en skrivning som ÅHS:s ledning skall ta till sig. Det är nämligen så att när man tittar på ekonomin och utvecklingen av den, t.ex. när det gäller personalkostnader, så kan man konstatera att enligt budgeten skulle förändringen på personalkostnader ha varit en ökning med 29 procent budgetmässigt, men det verkliga utfallet är att personalkostnaderna har ökat med 41,34 procent från 1998 till 2002 – i det närmaste dubbelt upp mot den kalkylerade budgeten. Även kostnaderna för konsumtionen har haft en förväntad budgetökning på 44,85 procent från 1998 till 2002. Det verkliga utfallet är 67,74 procent. Varje år har det spätts på.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Det är intressanta siffror som ltl J-E Mattsson presenterar. Man kan bara konstatera att det är en väldigt stor ökning trots att inte sjukvårdspersonalen har fått speciellt stor löneförhöjning inom den procentuella totala ökningen.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

När det gäller löneutvecklingen har det konstaterats i en tidigare utredning som har presenterats här i lagtinget att vår sjukvårdspersonal har en högre lön än sjukvårdspersonalen i riket. Dessutom har personalantalet, har vi kunnat räkna fram, utökats med över 100 anställda. Det måste väl ändå ÅHS:s styrelse ha varit medveten om. De budgeterade ökningarna på lönenivån har mellan åren 2001 och 2002 kalkylerats till 8 procent, medan utfallet har blivit 12,58 procent. Dubbelt högre lönekostnadsökning.

 

Ltl G-M Lindholm, replik:

Herr talman!

Som en förklaring till de siffror angående de närmare 100 tjänsterna som man har utökat med, som ltl J-E Mattsson säger, är det inte så att det är nya personer utan det är så att vi har permanentat de ordinarie vikarier som tidigare har varit. Detta har vi gjort därför att det är personer som har suttit på de dessa tjänster som vikarier väldigt lång tid och vi tycker att det är dags att man permanentar så att personerna får ett ordinarie anställningsförhållande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman!

Det mesta har nog sagts, så det finns en risk att det blir lite tårta på tårta. Först vill jag hålla med om att vi tror oss nog i den här salen och många andra håll också att vara riktiga experter. Det måste vi väl få tro. Jag har också en känsla av att när det gäller ÅHS har vi någon form av hatkärlek till organisationen; samtidigt som vi vill att den skall prestera så mycket – i många sammanhang talar vi om vikten av att det skall finnas resurser till vård, omsorg och skola, och det här är verkligt vård där vi skall satsa våra pengar – men å andra sidan är ÅHS för dyrt. ÅHS kostar mycket pengar. Jag tror egentligen att problemet är, om ÅHS är dyrt eller inte, att vi är osäkra på om budgeten ligger rätt i förhållande till det som presteras där. Det känns osäkert på något sätt. Vi tror inte riktigt på den ekonomiska uppföljningen osv. Det blir tilläggsbudgeter så gott som alla år, de får det igen osv. osv. Jag har en känsla av att skulle vi komma till en budget och en budgetuppföljning som vi känner att vi kan förlita oss på, den är korrekt, då är vi också beredda att t.o.m. satsa mer pengar på verksamheten, tror jag, för den ligger oss nära och vi vill mycket, vi vill ha mycket hälso- och sjukvård, det vill vi ålänningarna och vi här representerar ålänningarna och då måste vi fullfölja deras önskemål ganska långt. Men det känns som om det skulle dragit iväg, vi har tappat kontrollen och det är därför jag tror att vi står här och diskuterar dessa frågor.

 

Någon sade i början av debatten att organisationen gick lite väl snabbt, att det kanske var lite fel på det, och det upplevdes nog som om det skulle gå lite snabbt, men jag måste säga eftersom jag själv var med mitt i allt det här att så länge jag har haft något slags medvetenhet om vad politik är har det varit diskussioner om bildande av en ÅHS-organisation eller att slå all hälso- och sjukvård. Jag minns mina första år på Trobergshemmet då man kom med frågeformulär och undrade vad jag tyckte om en sammanslagning osv., så det har varit en otroligt mångårig process som gick i trappsteg, den stannade, tog liv igen och så var det någon som kom med en ny infallsvinkel osv. När jag mera började arbeta med detta och var med i Folkhälsoförbundets styrelse pratade vi också om ”att när det blir sammanslagning”, men på något sätt tog man det inte till sig förrän man var ställd inför ett datum och ett fullbordat faktum. Då började man tänka med lite förvånande ögon, att sjutton det tänker bli en omorganisation här! Jag tror att hade vi hållit på ännu, så hade när datumet hade kommit, kommit ett förvåningens finger och då först tar man det till sig och börjar fundera: hur skall vi nu börja fungera. Jag är fortfarande övertygad om att man måste ta beslutet att nu skall vi bilda ÅHS och sedan jobba utgående från, fast det upplevdes lite jobbigt i övergången.

 

När det gäller sjukvårdsplanen tycker jag också att den har utvecklats och blivit bättre, men själv fick jag mig en funderare i samband med senaste budget, att det är nog inte så jäkla lätt att ändra på det här, för man får inte gå in och ändra i planen, man får inte komma med förslag osv. Vad gör man då?  Då har jag kommit till, precis som social- och miljöutskottet säger, att kanske planen med någon form av rambudget borde läggas på våren så att vi då faktiskt kunde diskutera vad vi vill ha för hälso- och sjukvård och vad vill prioritera. Sedan kan ÅHS:s styrelse utgående från det finslipa budgeten mera tydligt utgående från en beställning faktiskt från lagting och landskapsstyrelse. Jag tycker att det är skäl att börja fundera om det är det vi måste göra för att på något sätt få det värde som jag tycker att hälso- och sjukvårdsplanen borde ha. Den har blivit bättre, men jag har större krav på att den skall vara ett tydligare instrument än vad den är i dag, också ute i förvaltningen, inom ÅHS, tycker jag att det skall vara nästan en bibel för de anställda och då handlar det om i princip alla anställda. Det är många som aldrig har sett planen. Det finns sådana som inte vet att vi har en plan som jobbar inom ÅHS, beroende på var man finns s.a.s. i verksamheten. Jag tror att man måste också där mera tala om på respektive avdelning att planen finns och det är det här vi skall jobba med.

 

När det gäller delegeringen hör jag också till dem som tycker att det är viktigt att det skall delegeras, men man skall ge klara tydliga direktiv från styrelsen vad det är man delegerar, att den som har fått delegeringen vet vad den har att arbeta utifrån. När det gäller ÅHS är det viktigt att alla enheter har fått samma delegeringsprinciper och följer samma, så att det inte känns, att ja, gör de så där på den där enheten, så kan jag väl göra så här på den här osv. Det måste kännas att man har en gemensam linje för annars tappar de sugen, när de ser hur andra gör, att varför skall jag och inte dom! 

 

När det gäller delegering kan jag nämna som exempel att jag har en dotter som har arbetat på universitetssjukhuset i Uppsala. Hon har aldrig träffat någon annan än avdelningssköterskan. Hon travade upp på avdelningen, hon fick vikariat där, hon fick ordinarie anställning där, hon fick lönesättningen där, på stora universitetssjukhuset i Uppsala! Hon har aldrig sett någon i organisationens topp utan allt detta kunde göras på en vanlig avdelning, som om man skulle gå på medicinska eller kirurgiska avdelningen här och få alla dessa beslut. Nog kan man delegera om man vet vad man delegerar och gör det korrekt och rätt, så jag vill inte föra upp det till toppen igen, men jag vill ha tydligare delegeringsprinciper och att man tar sitt ansvar utgående från det när det gäller delegeringen.

 

Fredag eftermiddag börjar bli sen och jag tror att vi alla börjar bli trötta. Jag hade mycket ytterligare som jag kunde säga i den här frågan, men det har kommit fram och jag tycker att sist och slutligen har vi en väldigt bra vård på Åland och ÅHS är en bra organisation, men allting kan göras bättre.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag är stolt över att vara medlem i social- och miljöutskottet och jag tror att det är fler som känner samma stolthet här i salen just nu. Det är roligt att man tillmäter utskottets utlåtande till finansutskottet så stor betydelse som man faktiskt gör. Diskussionen visar att väldigt mycket av väsentligheterna i hela sjukvårdsdebatten emanerar från de påståenden som vi formulerade trots en mycket kort och knapp tid i utskottet. Jag tror att vi hade fyra effektiva dagar på oss att åstadkomma det vi gjorde. Nog varseblev vi också tidsnöden. Man behöver oerhört mycket mera tid på sig för att kunna nagelfara framför allt planen som vi talar om. Vi gjorde några invändningar mot den också; huruvida det röner ett hyggligt öde i framtiden återstår att se, men jag tror att det är riktigt som det har sagts att hela planen tillsammans med en ram skulle diskuteras vid en tidpunkt när hetsen är mindre påtaglig än vad den är just vid den här tidpunkten på året. Dessutom tror jag, som ltl Sundback var inne på tidigare, att om varje preciserad rad har en prislapp så vet man också hur man värderar saker och ting mot varandra och prioriterar. Det tror jag att skulle vara viktigt. Kan landskapsstyrelsen medverka till en sådan utveckling och kanske också de eminenta krafterna inom ÅHS:s styrelse så vore det ett jätteframsteg. Mera tid åt väsentligheter! ÅHS-budgeten är vår särklassigt största utgiftspost. Den behöver också få den mesta tiden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När det gäller att fastställa ÅHS-planen och därmed också ÅHS-budgeten i ett tidigare skede på våren vill jag höja ett varningens finger inför en sådan specialbehandling av hälso- och sjukvården. Det är ytterst viktigt att när vi behandlar budgeten för nästkommande år väger de olika verksamheterna mot varandra: skola, vård, omsorg, trafik, näringsutveckling osv. och får bästa möjliga balans mellan de olika sektorerna. Därför måste ÅHS-planen, den beställning vi gör av hälso- och sjukvård, med en ram som vi ger för verksamheten, finnas som en väsentlig del av budgetdebatten på hösten som vi hoppas att skall tidigareläggas nu efter tidigare diskussioner vi har haft här i lagtinget så att vi får ungefär samma tidtabell som i riksdagen till den delen, att vi alltså kan börja i september-oktober med budgetbehandlingen. En debatt på våren är säkert också bra för att ge mera tid åt ÅHS med tanke på dess storlek och betydelse av vår verksamhet, men den bör då vara riktgivande och frågan uppstår då: hur skall de riktgivande synpunkterna bindas till totalansvaret för ekonomin, den totala fördelningen. Det blir lätt så då att man ger väldigt mycket på våren till hälso- och sjukvården eftersom det är bara den man diskuterar. Det är på det sättet ett litet farligt sätt, (Från salen:hela budgeten) men tar man hela budgeten, alla delar även på våren, i en rambudget blir situationen mera likställd. Men själva beställningen av hälso- och sjukvård måste nog ske i samband med ordinarie budget.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Visserligen kan det finnas en risk att ÅHS åker en gräddfil när man på våren börjar diskutera bara deras verksamhet, men det finns ju redan en rambudget inom landskapsstyrelsen som ett arbetsredskap och det är möjligt att man kan ta hela den hit. Jag har ändå en känsla av att oberoende hur vi diskuterar ÅHS har den sin speciella plats hos oss på något sätt. Nu märker vi att vi passar på att debattera om ÅHS i tid och otid; så fort vi får ett tillfälle kommer den här debatten, det är i samband med tilläggsbudget, det är budget, det är olika enkla frågor, motioner osv. Jag tror att det skulle vara bättre om vi kunde samla den debatten till ett meddelande från landskapsstyrelsen om en rambudget och har planen; då kanske vi kunde ha en konstruktiv och bra budgetdiskussion årligen än att ha debatter som ploppar upp lite nu och då.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det har återigen sagts mycket i den här frågan och det finns ytterligare att säga, men det är intressant att konstatera att ltl Lindeman har läst det som står i finansutskottets betänkande, som är ganska omfattande och täcker upp mycket av problemen i ÅHS. Vi har inte i detalj plockat fram de problem som finns, men ett av de problem som ltl Lindeman nämner är delegeringen av uppgifter inom ÅHS. Jag stöder hennes åsikter om att det är bra att kunna delegera. Det behövs kunna delegera, men då måste man också kunna delegera ansvaret, och det är inte lika enkelt, om det fortfarande är landskapsstyrelsen eller ÅHS:s styrelse som har ansvaret, men när man har delegerat bort verkställigheten av de uppgifter som man skall utföra är det enligt min uppfattning ett av de stora problemen. Det har gett till resultat – som jag redogjorde för i siffror tidigare – att man hade en budget, den har levat ett liv, bokslutsmässigt har man levat ett annat liv. Det här har inte ÅHS:s styrelse och ledning, inte heller landskapsstyrelse och lagting tagit till sig och gjort någonting åt hittills. Det är nödvändigt att vi gör detta. Jag förstod nu att social- och miljöutskottet tar äran åt sig för att ha kommit på den fenomenala idén om en vårbudget, men jag vill säga att även finansutskottet har fört samma resonemang och skrivit det i sitt betänkande att man även där anser att ÅHS:s verksamhets plan är ett så omfattande instrument att den bör diskuteras vid något tillfälle. Vi kan ändå inte skriva om den, lika litet som landskapsstyrelsen kan skriva om den när den kommer. (Från salen:visst kan vi skriva om den) Det är klart att vi kan skriva in någonting annat i den, men om vi hamnar i den situationen att vi måste prioritera, så måste vi börja skriva om och ta bort. Jag tycker att en vårbudget – som den tidigare replikväxlingen handlade om – inte enbart får innehålla ÅHS. Vi måste diskutera hela landskapet Ålands ekonomiska ramar och fördelningen av dem; annars kan vi inte göra prioriteringar på något håll.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Vi är överens om det mesta, men det är just när det gäller delegeringen som man blir lite orolig för att man eventuellt har planer på att ta bort delegeringen. Jag tycker inte det. I en modern  och så här stor organisation måste det finnas delegering, men det är sättet hur man delegerar, vad man delegerar osv. som är det viktiga. Det är kanske det som styrelsen bör titta närmare på. I en delegering ingår det alltid ansvar. Man delegerar naturligtvis ansvar och man skall ta ansvaret om man en gång ger det. Det gäller förstås att följa upp det och se var man är i ett budgetår osv.  När det gäller en vårdiskussion utgående från planen i lagtinget är det faktiskt så att det är nästan bara ÅHS som har en helt separat plan för sin verksamhet som bilaga till budgeten. Redan där skiljer den sig från andra verksamhetsformer; eftersom det är en så stor verksamhetsdel som vi ändå har lyft ut från landskapsstyrelseförevaltningen konkret vidhåller jag fortfarande att det skulle vara bättre om vi kunde få möjlighet att debattera planen på ett annorlunda sätt än i dag och göra justeringar och förändringar. När landskapsstyrelsen fastställer planen efter att den har varit i lagtinget har de alla möjligheter att gå in i den och göra justeringar, åtminstone har det gjorts så tidigare; när finansutskottet har kommit med ändringsförslag osv. kan man inte via motioner, som jag försökte, gå in och göra justeringar. Då blir det svårt för en lagtingsledamot att kunna få ändringar till stånd.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Till först när det gäller ramdiskussionen. Det är klart att ÅHS har ett specifikt verksamhetsmål och en verksamhetsplan. Men för att kunna föra en diskussion om ÅHS:s ram vid en vårbudget måste vi ha hela lagtingets budget som totalram, för det blir en fördelning och en prioritering inom lagtingets budgetram, inom den totala ramen som skall göras och därför måste allt vara med i den diskussionen, man måste kunna väga för och emot. Det är en intressant diskussion om att delegera ansvaret därför att i den reservation som ltl Dennis Jansson har skrivit delar han inte den uppfattningen. Han vill nämligen vältra över hela ansvaret på landskapsstyrelsen med sitt resonemang.

(Från salen:nej, NB, läs reservationen!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Det har varit en lång och intressant diskussion, men jag vill ändå från min och landskapsstyrelsens sida komma med några kommentarer i det här ärendet. För det första vill jag säga att jag tycker att finansutskottet har ett bra betänkande beträffande ÅHS. Man har verkligen bemödat sig om att reda ut frågor och komma med förklaringar, de förklaringar som tjänstemän och landskapsstyrelsen har givit och också vissa förslag om framtiden, så jag har ingenting att erinra mot betänkandet utan det tycker jag är bra.

 

ÅHS tar en mycket stor del av budgeten, som har sagts här och det är därför naturligtvis viktigt hur verksamheten sköts. Ansvaret har diskuterats här och det är väl inte mycket att tillägga om det. Vi har alla ett ansvar, både lagting, landskapsstyrelse och ÅHS-styrelse samt de som får ärenden delegerade till sig inom ÅHS-organisationen. Ser man i backspegeln har de funnits en politisk kultur här i lagtinget, åtminstone i landskapsstyrelsen, att man har velat ÅHS väl i alla lägen och i och med det har man velat den åländska befolkningen väl, dvs. att hålla en bra hälso- och sjukvård och givit pengar. Det har egentligen inte varit någon brist på pengar tidigare. Nu är vi i en litet annan situation och måste börja vända på slantarna och då blir genast problemen större. Det var någon som tog upp lönebiten och sade att det var en viktig del, och det är det givetvis, men vi skall också komma ihåg att lönerna på alla nivåer inom ÅHS-organisationen ligger på topp, om man jämför med landet i övrigt. Vi kan inte mäta oss med övriga Norden, men i alla fall i detta land ligger lönerna definitivt i topp. Detta har också gjort att rekryteringen har lyckats för ÅHS, att man nu har så gott som alla tjänster besatta. Lönerna som betalas ut inom ÅHS har också i det här sammanhanget jämförts med bemanningsföretagens, men jag vill hävda att de människor som arbetar inom bemanningsföretagen har inte fått så speciellt mycket mera netto än de fastställda. Naturligtvis kostar en sådan tjänst mycket mera därför att bemanningsföretaget skall också ha en hel del euro i fickan för att få det här att fungera. Men för dem som det verkligen gäller och de som har utfört ett arbete är det ingen stor skillnad på nettolönerna. Privatiseringsdiskussionen har väl sitt berättigande, men till den här delen tror jag inte att det är så stora skillnader.

 

Även om landskapsstyrelse och lagting har varit generösa med pengar, så inte har ÅHS varje år överskridit budgeten utan det har kunnat vara mindre överskridningar. Nog har man ändå hållit budgeten hyggligt, men för det gångna året 2002 blev det en ordentlig puckel och det har finansutskottet rett ut på ett föredömligt sätt och kommer med förslag. Hur skall man då undvika detta framöver? Det har varit diskussion här om hälso- och sjukvårdsplanen i förhållande till budgeten. Jag är inte alldeles säker på att de går hand i hand, att vi har en budget som klarar av att förverkliga hela planen utan där måste vi, tror jag, såsom finansutskottet påpekade i sitt betänkande och som jag också har sagt till ansvariga i ÅHS-organisationen, att man borde gå in för en nollbudget. Man börjar från noll och ser vilka verksamheter har vi, vad kostar de och bygger upp planen med en prislapp på verksamheterna; då tror jag att vi kommer ganska nära så att planen och budgeten går hand i hand. I dag är det inte riktigt så, trots att planen har förbättrats år från år – det skall sägas – men en nollbudgetering, som jag faktiskt föreslog inför detta års budgetbehandling tror jag att man måste göra. Sedan kommer man aldrig, som det har sagts här, att det går precis jämnt ut, det kan bli över och lite under, för ingen kan på förhand säga vilka sjukdomar, vilka kostsamma vårdformer som måste till inom organisationen, men det kommer i så fall att bli bättre än det gångna året.

 

I ansvarsdiskussionen har det sagts att alla har ett ansvar, och det är sant samt att man måste börja prioritera mera. Då är det vi politiker som får stå för prioriteringarna. Vi får stå för: vilka vårdformer skall vi ha och till vilken nivå. Det får vi lov att bestämma, vi får lov att ta det ansvaret, för vi vet att hälso- och sjukvården i dag har snart sagt oändliga möjligheter att vårda människor och någonstans, om vi vill ha ner kostnaderna, får vi lov att säga stopp och ta det ansvaret. Det är bara så. Det har vi ett faktiskt ansvar.

 

Beträffande hälso- och sjukvårdsplanen har den ett par gånger diskuterats i utskott och något i lagtinget samt kommit med i betänkandet från finansutskottet och det tycker jag är jättebra. Social- och miljöutskottets utlåtande har lyfts fram och jag kan berätta att det har jag läst ett otal gånger. I går antog landskapsstyrelsen planen för hälso- och sjukvården. Landskapsstyrelsen kan inte ändra i planen, anser jag. Vi kan möjligen dra bort verksamheter, men vi kan inte lägga till verksamheter. Budgeten är fastställd av lagtinget och landskapsstyrelsen kan inte sätta in mera pengar om vi skulle vilja ha mera verksamhet. Vi kan möjligen ta bort tjänster och liknande; vi kan möjligen omfördela, men några större förändringar kan landskapsstyrelsen inte göra i det skedet. Utgående från lagtingets beslut i ordinarie budgeten så förutom att landskapsstyrelsen antog hälso- och sjukvårdsplanen igår fogade vi önskemål till den. Vi beslöt ytterligare att ge ÅHS i uppdrag att under det här året utreda möjligheterna till och kostnaderna för tandvårdsreformen så att den kan komma från 2004, om vi politiskt besluter så, att utreda kostnaderna för en utökad hälsovårdsberedskap i skärgårdskommunerna och ge förslag på hur den verksamheten skall organiseras; den utredningen skall vara klar inom mars månad. Avsikten med den är att vi kan ta upp pengar i en tilläggsbudget för den verksamheten. Jag anser att trots att lagtinget åtminstone två gånger har sagt att det här skall ordnas har det inte av ekonomiska orsaker gått att genomföra. Därför måste vi gå den här vägen. Jag tycker att det är rejälast att göra på det sättet. Dessutom beslöt landskapsstyrelsen att ge Ålands hälso- och sjukvård i uppdrag att utarbeta ett förslag på hur och till vilka kostnader en separat avgiftningsenhet för drogmissbrukare kan ordnas. Allt det här ingår i social- och miljöutskottets utlåtande, som fogas till finansutskottet betänkande för ordinarie budgeten för detta år och som lagtinget har omfattat.  Visst är alltså landskapsstyrelsen lyhörd för vad som sägs i lagtinget och försöker följa upp det.

 

Vi har i landskapsstyrelsen också, såväl som i finansutskottet, fått en rätt uttömmande beskrivning över hur man inom ledningen för ÅHS nu kommer att följa upp ekonomin kontinuerligt, månatligt, också genom uppsökande verksamhet till basenheterna för att hålla koll på hur ekonomin utvecklas, hur den kan hållas. I det sammanhanget kommer landskapsstyrelsen naturligtvis att få uppgifter om det så att vi från landskapsstyrelsens sida också kan hålla kolla på verksamheten.

 

Fru talman!

Detta var några korta kommentarer och synpunkter. Slutligen vill jag i alla fall säga, att utifrån kommande människor som har haft förmånen att få vård inom ÅHS säger så här, att ni har en otroligt bra hälso- och sjukvård på Åland, var rädda om den!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var ett bra inlägg och det var en sorts feed-back på allt som diskuteras om vad som har hänt inom ÅHS eller speciellt vad landskapsstyrelsen vill att skall hända inom ÅHS. Särskilt gläder vi oss över beskedet att hälsovårdarberedskapen i skärgården tycks kunna få sin lösning.  Det är också trevligt att höra om avgiftningsenheten, en fråga som vi har jobbat länge på eftersom flera av oss inom socialdemokraterna har varit engagerade inom missbrukarvården. Tandreformen är också någonting som länge har efterlysts. Det är en lagstadgad rättighet, så det gäller att skapa de resurser som behövs. Det är också så att de flesta av oss är väldigt nöjda med den vård som man får på ÅHS, men det gäller att långsiktigt kunna hålla den höga nivån utan att bara pengarna skall öka och då blir jag intresserad av den diskussion som landskapsstyrelseledamoten Eriksson tog upp om prioriteringen. Långsiktigt måste vi antagligen prioritera i högre grad vilka specialiteter som skall finnas på Åland och vilka man måste åka utomlands för att få behandling för. Där krävs nog ett annat dokument än planen. Det är inte någonting som man avgör från ett år till ett annat, utan det krävs ett långsiktigt resonemang. Nu är specialiteterna också definierade på grund av tjänsteinnehavarnas kompetens och de har ordinarie tjänst, så inte kan vi göra oss av med dem. Någon nämnde Norge tidigare i debatten och där har man gjort sådana här prioriteringar av hälso- och sjukvården, så jag tycker att om den här debatten leder till att landskapsstyrelsen startar en diskussion och för ett meddelande till lagtinget har man kommit en bra bit på väg.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var roligt att höra att ltl Sundback var nöjd med mina uttalanden och landskapsstyrelsens ansträngningar i det här fallet. Men när det gäller prioriteringarna är det så att om vi skall prioritera vilka vårdformer och vilken nivå vi skall ha på olika vårdformer inom ÅHS är det en debatt som vi måste föra inför framtiden. Vi har hittills inte behövt göra det, vi har haft tillräckligt med pengar, vi har alltid beviljat pengar och verksamheten har utökats. Man kan naturligtvis också fråga sig: är det billigare att vi har yrkeskunnig personal anställd här och sköter vissa saker eller skall vi köpa dem utifrån. Det är ingen enkel sak, varken politiskt, ekonomiskt eller etiskt att föra en sådan diskussion, men det kan bli nödvändigt på sikt.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

”Nödvändigt på sikt” tycker jag inte är riktigt tryggt. Vi borde redan börja diskussionen och det finns redan antydningar i något dokument att man borde satsa på förebyggande, på hälsovård, på sådana vårdformer som inte kräver stora specialiteter inom äldreomsorg, kroniker och långvård av olika slag. Nog är det ganska klart att där prioriteringarna i första hand måste göras, om det innebär att man skall skära bort någonting, är det inom specialsjukvården och det kräver långa övergångsperioder. Jag är nog för min del beredd att påbörja en sådan diskussion omgående just för att trygga den goda kvalitet som vi redan har. En annan sak som inte har kommit fram i diskussionen, men som jag gärna skulle vilja ha klargjord är att det speciellt inom centralsjukhuset bedrivs forskning av olika slag och vem är det som fattar beslut att man skall få ägna sig åt det? Det tar både personal och utrymmen i bruk. Det kanske finansieras utifrån. Är det sådant som vi skall syssla med inom ÅHS. Det har jag nog aldrig hört att vi i lagtinget har tagit ställning till. Det skulle vara bra att se prislappen på sådant också, för det är inte initierat av oss, inte av styrelsen, utan det är väl av enskilda läkare som vill specialisera sig eller meritera sig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl A-M Pehrsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker också att det var ett bra inlägg som sjukvårdsministern höll. När det gäller tanken på en s.k. nollbudgetering är det precis så man måste gå tillväga och gå från noll s.a.s., bygga upp sjukvårdsplanen och sätta pengarna därefter och i det sammanhanget försöka skala bort allt onödigt så att det blir kongruens. Jag tror t.o.m., som någon redan sade, att det skulle behöva finnas en buffert; annars måste man komma med tilläggsbudgeter i god tid därför att det är en sådan verksamhet att man vet inte i början på året vad som under året dyker upp. En enda respiratorpatient kan kosta miljoner under ett år, det är en sådan verksamhet man inte kan lägga ner när budgeten börja tryta utan den måste fortgå.

Jag tänkte säga några ord om prioriteringen. Det är svårt att prioritera vissa vårdformer. Om man beslutar om att dra in eller lägga ner en vårdform, så för den patient som drabbas av sådana sjukdomar som man  inte kan vårda här måste man i stället ordna en vård utom Åland. Detta kostar, men man måste ändå ha rätt att få vård. Om man inte får det här måste man få det någon annanstans. Det har nog diskuterats inom ÅHS:s styrelse och man har redan försökt se på vad det är som är lönsamt att ha här hemma. Jag tror att en prioritering är svår därför att man kan inte välja bort vård åt den som är sjuk.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tycker också att sjukvårdsansvariga Sune Eriksson gjorde en bra sammanfattning över grunderna i den diskussion som har förts här i lagtinget och jag delar hans uppfattning. Jag ville bara komma med en liten kommentar om det som finns med i vårt betänkande från finansutskottet om s.k. nollbudget att verkligen se över alla verksamheter som ÅHS har. Jag vill påminna om att i ordinarie budget hade även finansutskottet en något mildare skrivning med samma innebörd för hela Ålands ekonomi, som även den omfattar ÅHS. Vi talade inte där om en nollbudget, men vi talade om att man borde se över och prioritera vissa verksamheter och se om allting är nödvändigt. Det här är allomfattande med den ekonomiska situation som håller på att uppstå.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först utgifterna jämte detaljmotiveringar enligt huvudtitlar, därefter föreläggs inkomsterna i deras helhet jämte detaljmotiveringar, sedan  betänkandets kläm och allmänna motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

 

Föreläggs utgifterna i deras helhet jämte detaljmotiveringar enligt huvudtitlar. Utgifterna jämte detaljmotiveringar godkända.

 

Föreläggs inkomsterna i deras helhet jämte detaljmotiveringar för godkännande i dess helhet. Inkomsterna är godkända.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets allmänna motivering.

Motiveringen är godkänd.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras, fortsatt behandling efter bordläggning ärende nr 10:

 

Landskapsstyrelsens meddelande angående alkohol- och narkotikapolitiskt program för landskapet Åland för år 2002-2005. (M 1/2002-2003).

 

Ärendet bordlades den 15.1. Diskussionen fortsätter. Enligt 51 § 2 mom. LO kan lagtinget om ärendet prövas vara av synnerlig vikt hänskjuta meddelandet till utskott. Talmanskonferensen föreslår i stöd av 9 § AO att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Kan förslaget godkännas? Godkänt. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wiklöf:

Fru talman!

Jag är glad över att lagtinget respekterade våra synpunkter på bordläggningen för att man också skulle kunna väga de speciella synpunkter som har diskuterats ganska omgående i Mariehamns stad och jag utgår från att stadens företrädare i dag också har uppvaktat styrelsen i det här ärendet. Det är inte så, som jag har märkt att någon har missuppfattat att staden håller på och formar ett eget alkohol- och narkotikapolitiskt program utan det är så att staden har diskuterat några väsentliga punkter som man särskilt vill betyga nödvändigheten av inför landskapsstyrelsen. Detta kanske framför allt därför att vi inte skall hamn i någon sorts ny utredningskarusell utan att vi omgående skall kunna gå till verket och börja få någonting att ske.

 

För landskapsstyrelsen är de här synpunkterna naturligtvis redan kända, men kanske inte alla här i lagtinget ändå inte riktigt vet vad det är som stadsstyrelsen har diskuterat och enats om. Jag vill säga först och främst att stadens vilja är uttryckligen att verkligt aktivt vara med och samarbeta med landskapsstyrelsen och övriga myndigheter och kommuner på det här området som vi tycker att är otroligt angeläget. Vi vill inte heller bara att man skall verka för, som man brukar säga, utan man skall besluta om att göra saker och ting.

 

En fråga som vi har ägnat ganska mycket tid åt efter det att berörda poliser, tull, sociala myndigheter och A-klinikrepresentanter har fört fram det är att vi har kunnat konstatera att de ekonomiska och personella resurser som finns på det här området, de resurserna utnyttjas inte fullt ut. Det är alldeles uppenbart att vi kan göra mycket mera med till buds stående resurser än vad vi gör i dag. Samordningen är inte den allra bästa. På det har vi bl.a. polismästarens egna ord. Här finns mycket mer att göra. Det är alltså en väsentlig sak att resurserna utnyttjas optimalt och att vi faktiskt får största möjliga utdelning för dessa.

 

Det drogförebyggande programmet som togs som hette Strategi för landskapets drogförebyggande arbete åren 2000-2001 vill vi sätta i sjön. Där finns allting klappat och klart. Det är att gå till verket omedelbart. Det behövs inga utredningar. Fragmentariskt har vissa saker gjorts, men mycket annat har lämnats därhän och vi tror att det är helheten som behöver fås till stånd. Vi har också sagt, och det av många olika skäl, att nya drogpolitiska program borde förankras på vetenskaplig grund. Vi tycker och tror och tänker en hel del, men det skall finnas vetenskapliga belägg för att de är verkningsfulla i botten. Det tror vi att är ett oerhört viktigt fundament att ställa oss på.

 

Vi har också sagt, och det tror jag inte heller att är oväsentligt, att det verkligen behövs en ansvarig person utsedd för att se till att godkända program blir genomförda. Någon måste få det optimala ansvaret för att det sker. För egen del skulle jag säga att man gärna också skulle kunna sätta tidsaspekter på när olika saker skall vara gjorda; då kan man också avstämma: hur löper arbetet så att det faktiskt går framåt.

 

Landskapsstyrelsen har också varit inne på att man skulle vara restriktiv med de offentliga miljöerna, där barn och ungdomar vistas. De skall vara alkoholfria och att utskänkningstillstånd inte skulle beviljas i det avseendet. Det tycke vi också. Lite rädd blir jag personligen när jag läser i landskapsstyrelsens senaste upplaga av program att den restriktiva politiken skall fortsätta på det här området. Ursäkta mig, men jag tycker inte att den har varit restriktiv, den har nog varit tämligen liberal! Där behövs nog ett nytänkande om vi skall komma framåt och verkligen lägga handling bakom orden.

 

Någonting som inte heller är oväsentligt är att faktiskt medverka till en kompetensutveckling för vår personal som på olika sätt är involverad i drogproblematiken. Det gäller verkligen att vara uppdaterad, kunnig och veta det mesta om det här. Då tror vi att det är oerhört viktigt att stärka deras fortbildning och kompetens.

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson var inne på behovet av en avgiftningsenhet. Från stadens sida har vi verkligen varit med och understrukit behovet av en sådan. Hur man förverkligar den kan alltid diskuteras, men den behöver komma till stånd och vi tror inte att Grelsby är bästa instans i det här avseendet. Här finns redan en plan för förverkligandet, en utredning som är gjord av Christian Beijar för flera år sedan.

När det gäller det förebyggande arbetet, som jag själv har varit inne på tidigare, så tror vi att det är väsentligt att tillföra resurser också vidareutveckla skolprogrammen, som t.ex. SANT och Power Club. Vi tror att den vägen kan man verkligen engagera och få upp ögonen på de unga.

 

Det har tidigare också diskuterats rätt mycket om förskrivningen av psykofarmaka, som synbarligen inte alltid tillskrivs patienter som behöver den och här vill vi verkligen att man med alla till buds stående medel gör vad man faktiskt förmår för att få ett stopp på det. Vi har kommit fram till att det skulle vara viktigt, förutom att narkotikapolisernas tjänster verkligen är besatta med kompetent, kunnig och engagerad personal, att man också i anslutning till den gruppen skulle ha en socialarbetare med. Vi har fått många tecken som tyder på att detta skulle vara oerhört viktigt.

 

Vi har också i Mariehamns stad diskuterat ganska mycket när det gäller den utvidgade färjtrafiken. Alla vill naturligtvis ha färjtrafik och det vill också Mariehamns stad, men det är inte utan att vi också känner ganska stor oro inför vad den etablerade direktlinjen på Tallinn kan komma att föra med sig. Vi tror inte att det enbart är av godo och här skulle det nog vara viktigt att optimera resurserna för att försöka stävja eventuell negativ utveckling redan från början.

 

Det har tidigare talats om att en värdediskussion borde initieras och verkligen fås igång och det tycker vi att är otroligt viktigt. I Mariehamn har vi också gått så långt att vi tycker att man borde inrätta en tipstelefon. Jag var tidigare själv inne på att man t.o.m. skulle kunna få honorar när man tipsar om saker och ting som leder till någonting meningsfullt, men kanske vi inte skall sträcka oss så långt; från stadens sida tycker man att det skall finnas ett nummer, en tipstelefon. Det tror vi också kan verka preventivt. Det finns en hel del till, men jag ids inte gå in på det här. Jag tror att det är de här huvudpunkterna i stort som stadens fäder i dag har fört fram för landskapsstyrelsen och jag hoppas verkligen att vi skall kunna förena oss om de här sakerna också. Våra synpunkter bottnar inte bara på eget tyckande och tänkande utan på en ganska seriös diskussion med människor som är ganska djupt involverade i den här hanteringen. Vi tror att det är rätt åtgärd.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag kan upplysa om att av praktiska skäl blev det ingen formell uppvaktning från staden i dag, utan det blir på tisdag, men vi har redan tagit del av stadens synpunkter. Jag tycker att det är väldigt välkommet. Det är kanske en sak som man skall tänka på: det är viktigt att alla kommuner och landskapsstyrelsen har en dialog därför att det finns många värdefulla synpunkter som behöver komma fram och jag skall bara nämna några saker här som jag tycker är viktiga i det som ltl Wiklöf tog fram, nämligen samverkan mellan polis, socialtjänsterna och den medicinska sidan. Där har man tidigare haft ganska strikta uppdelningar och ansvarsfrågan har diskuterats. Jag tror att det är en viktig sak att man får igång samordningen på det praktiska planet. Vi har diskuterat det i landskapsstyrelsen.

 

När det gäller tipstelefon kanske man skall vara lite försiktig och ta del av de utländska erfarenheterna, hur man skall lägga upp det hela, för det kan också leda till svårigheter när det gäller anonymitet, missbruk osv.

 

Skattefri försäljning är en oerhört svår fråga och den är också kopplad till värdegrunden. Vi har ett samhälle där normupplösningen är uppenbar och det blir mera individualiserat. Det betyder att all exponering, alkohol osv. blir problematisk och vi kommer att ta upp också den saken i samband med ett besök hos tullstyrelsen i Helsingfors: vad händer med kontrollsystem osv. Jag vill bara säga att landskapsstyrelsen är mycket medveten om den här problematiken och svårigheterna och vi kommer att fortsätta att ta fram faktaunderlag.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag skulle vara intresserad att höra hur stadsstyrelsen har tänkt och hur man ställer sig till socialnämndernas roll när det gäller bedömning av till vilken vård en missbrukare skall remitteras och vilken vård man går med på att ersätta. Det fungerar så i dag att det är en person som kanske har gått in i öppenvården och så långt är det inte några problem, men om man sedan behöver in på ett behandlingshem skall socialsekreteraren föredra för socialnämnden ett förslag att den här vården föreslår vi. Det är sedan helt upp till socialnämnden att ta socialsekreterarens förslag eller att hitta på ett eget, bestämma om man tänker gå med på ett ersätta det eller om man inte vill ersätta det. Det här är åtminstone jag väldigt kritisk till. Jag tycker att det här är inte i första hand en politisk fråga och kunskapen borde finnas samlad på ett och samma ställe, inte minst med tanke på tystnadsplikten i det här fallet. Man kan tänka sig att en person har gått på behandling hos A-kliniken för att sedan gå till kommunen via socialsekreteraren och ansöka om pengar och då kan det finnas problem för socialsekreteraren men framför allt för socialnämnden att få information om den här klienten och kan följaktligen bli vård eller beslut på fel grund. Hur har stadsstyrelsen diskuterat i det här fallet eftersom man inte helt och hållet vill överföra ungdomsmissbruket på landskapet?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

För det första är det så att jag kan inte uttala mig för någon annan kommun än Mariehamns stad och jag sitter naturligtvis inte i socialnämnden heller som har den specifika rollen att orientera i de här frågorna. Men vad vi har gjort i Mariehamns stad med kontinuitet är att varje år uppta pengar för rehabiliteringsprogram även utanför Åland som är mycket kostsamt. Här blev jag ganska glad när landskapsstyrelsen lät förstå att man också när det gäller mindre kommuner åtminstone kunde tänka sig att överta ett visst ekonomiskt ansvar för att klara ut den biten så att inte människor går och ramlar emellan på grund av att det inte finns resurser för att vårda dem, eftersom en liten kommun helt och hållet kan komma på obestånd, om det är så att man inte klarar av ekonomiskt att sända iväg en person som behöver vård exempelvis utanför Åland. Inte har vi gått in på några specifika saker eljest med tystnadsplikter och sådana saker,  utan vi har velat diskutera i det här skedet vad vi tror att man omedelbart utan utredningar kan tänka sig att sätta igång och förverkliga för att konkret börja bearbeta problematiken med människor som har hamnat i drogproblem. I övrigt är det kanske ltl Sjölund som kunde orientera hur man i socialnämnden ser på den typ av frågeställningar som ltl Lundberg hade vänligheten att ställa frågor kring!

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är också glad att landskapsstyrelsen har tagit ansvar för att det inte längre skall bli så att en kommun måste höja skatteöret för att man får en missbrukare på behandling. Däremot ställde jag frågan rakt till Lars Wiklöf hur stadsstyrelsen diskuterade kring frågan: Tycker du att det är rätt att det är socialnämnden som skall avgöra den här typen av frågor? Om man talar med föräldrar är det en mycket central fråga vem det är som skall avgöra vilken behandling som skall ersättas och vilken behandling klienten skall få. Är det de förtroendevalda i socialnämnden som skall av göra det? Tycker du att det är rätt?

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

I dagsläget är man tvungen att följa den lagstiftning som talar om hur man skall förfara. Det finns regler på det här området. Inte tror jag att någon social myndighet eller någon annan förfar fel gentemot det regelverk som finns. Själv känner jag det ganska naturligt att det också finns medicinska aspekter i botten på det här. Vi vet att varje enskild människa i allmänhet måste få ett personrelaterat program, skräddarsytt för just den individen, både vad gäller innehåll, tid, längd och allt sådant för att man skall få det att fungera. Jag kan inte gå in och börja diskutera och ifrågasätta lagstiftningen sådan den ligger i dag. Från stadens sida, upprepar jag än en gång, har vi velat komma igång i samarbete med landskapet så snabbt det är möjligt på de områden vi upplever mest meningsfulla och där vi utan tid för utredningar kan starta upp jobbet. Vi har nog på det är området haft ganska mycket illusioner. Det har pratats mycket och det finns människor som har försökt göra mycket, men vi kan samfällt göra mycket mer och jag delar polismästarens uppfattning, att vi har inte utnyttjat våra resurser till fullo.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman!

Det var intressant att höra vad stadsstyrelsen har diskuterat och vilka konkreta punkter man har kommit med. Det visar att lagtingsdebatten och diskussionen i stadsstyrelsen verkar vara överens. Det är samma punkter som stadsstyrelsen kommer med som faktiskt har tagits upp under den här debatten och det är glädjande. Det visar att vi ror åt samma håll och det är också bra att vi tillsammans kan ägna uppmärksamhet åt dessa frågor.

 

Programmet som landskapsstyrelsen har lagt fram har fått beröm, men det har också, som jag tidigare har sagt, framkommit många goda kompletterande förslag och många har varit engagerade, och det är viktigt. Bl.a. ett förslag som har tagits fram är att ungdomsmissbrukarvården helt och hållet skulle tas över av landskapsstyrelsen. Orsaken till att jag ville veta stadsstyrelsens inställning är att det är viktigt att vi alla hjälps, om vi tycker likadant att det är viktigt att det inte är socialnämnden och puffar på för att få lagändringen till stånd. (Från salen, ltl Wiklöf: menar du att landskapsstyrelsen skall ta över?) Jo.

 

Jag har i dag fört ett intressant samtal med en vuxen före detta alkoholmissbrukare som också ville framföra en aspekt till den här diskussionen och debatten, nämligen att det är en stor risk att man både som ungdom, när man har börjat gå på behandling, men också som familj blir isolerad, att omgivningen vänder familjen ryggen. Det är kanske en orsak till att man håller problemen inom familjen och är livrädd för att man skall bli utfryst och att ingen efter avgiftning och behandling vill umgås med en. Det är ju så att det är i nöden som vännen testas. En del av dem som har råkat ut för det här problemet är lyckligt lottad och har vänner och släktingar som stöttar, men andra är mycket ensamma. Den här personen tyckte också att det mera borde komma fram att missbruket visserligen inleds av att en person har gjort en stor dumhet, men missbruket som helhet är allas vårt ansvar. Då är det förstås viktigt med en avgiftning och den borde som sagt vara värdig och inte ges på det sätt som den ges i dag på Grelsby sjukhus. Behandlingen bör också innehålla mer än samtal. Man behöver en ersättning för drogerna, någonting nytt i livet.

 

När det gäller den tredje delen, eftervården, som vi kanske har pratat minst om, så framhävdes hur viktigt det är att de unga får komma ut och jobba men också i sitt arbete ha kontaktpersoner. Det finns exempel på hur personer har fått en dyr och bra behandling, kommit ut i arbetslivet, men sedan kanske efter ett halvt år trillat dit igen därför att motivationen har trutit. Som vi alla har lärt oss vid det här laget, och det är precis som ltl Wiklöf sade tidigare, bygger det här området mycket på att vi behöver mera kunskap för att också kunna komma med bra förslag, att lusten kan dra i kroppen många, många år efter det att man har avgiftats. Den här personen tyckte också att det är viktigt att man skulle framhålla att det i de allra flesta fall när det gäller ungdomarna som har gått på behandling handlar om duktiga tjejer och killar, men däremot är arbetsgivarna väldigt rädda för att anställa dem. I dag är det ofta så att det är föräldrars kontakter som gör om man kan få ett jobb i ett litet familjeföretag eller i någon kommunal syssla, som också har förekommit. Vi har ett litet samhälle och då är det viktigt att det finns en passlig intressant sysselsättning när man är på väg tillbaka i samhället. De som har erfarenhet av att ha arbetat med dessa tjejer och killar som har varit på behandling och som är på väg tillbaka i samhället vittnar om att det här är en väldigt, väldigt givande uppgift. Vill man som arbetsgivare ta ett ansvar i drogproblematiken skulle man kunna åta sig att anställa de här ungdomarna. Det finns ett stort behov att få någon sorts lista på sådana som skulle kunna tänka sig att ta sig an dessa ungdomar. Man kunde tänka sig att ta kontakt med en behandlare eller någon annan som arbetar med missbruk. Det är förstås så att ungdomarna har gjort ett misstag, men de måste få en chans och detta att man inte har en kontaktperson när man är ute i arbetslivet – om man är så lycklig att man har fått en arbetsplats – är, förutom att det är en ekonomisk katastrof för kommunerna att de åker ut för en behandling till en otroligt stor personlig tragedi.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Vi debatterar väldigt allvarliga saker och då är det förstås en fördel om man skaffar sig en viss baskunskap innan man börjar debattera väldigt ivrigt om dem. De är väldigt komplicerade. Jag skulle gärna ställa upp med information i den mån jag kan. Jag kan gärna föra diskussioner med respektive personer som vill ha informationen. Men en sak vill jag definitivt vända mig fullständigt och kategoriskt emot och det är alla tankar på att överföra hanterandet av frågorna när det gäller drogmissbruk från kommunernas socialförvaltningar till landskapsstyrelsenivå eller någonting sådant. Det är helt bisarrt att ens tänka sig något sådant. Det går inte. Det här beror väldigt mycket på att man inte kan bryta ut verksamheten som någon slags isolerad verksamhet och flytta den någon annanstans därför att där ingår så många andra delar av socialförvaltningen, inte minst barnskyddet. Det är helt omöjligt att tänka sig att förlägga verksamheten någon annanstans än hos den kommunala socialförvaltningen. Man kan inte bygga upp system på basen av vad enskilda föräldrar tycker och tänker utan man måste faktiskt ha ett perspektiv som utgår från, tyvärr ett myndighetsperspektiv, som är ett hållbart sätt.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag tror att det är viktigt att man har ett myndighetsperspektiv, men man skall definitivt inte nonchalera dem som har sett detta i praktiken och som verkligen har deltagit i det här nära och ser vad problemen är. Jag har fortfarande inte fått svar på frågan hur man skall lösa problemet att lekmän skall avgöra vilken vård missbrukare skall ha och om det skall ersättas eller inte.

 

Ltl Sjölund, replik:

Fru talman!

Det är inte så det går till överhuvudtaget. Allting baserar sig på den bedömning professionell personal inom socialförvaltningen gör. Det baserar sig på de åtgärder som den professionella personalen bedömer att behöver sättas in. Tar vi individen i det här sammanhanget, så är det helt nödvändigt att det som måste ingå i den fortsatta behandlingen av en drogmissbrukare, som ofta är en relativt ung person, är det närnätverk som ligger närmast till hands och det är med utgångspunkt i den egna familjen, släkt och vänner, arbetsplatser samt en lokal koordinator: den egna kommunens socialförvaltning. Det måste ske i ett samarbete med det närnätverk som varje individ har. Gäller det t.ex. omhändertaganden och sådana saker är det fråga om två saker: det kan vara ett barnskyddsärende, om det är en person under 18 år och då hanterar socialförvaltningen det helt och hållet med utgångspunkt i barnskyddslagstiftningen. När det gäller personer över 18 år är det lite andra bedömningar, men där ligger samma grunder i botten.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Det vi bör komma ihåg i sammanhanget är att det finns flera kommuner än Mariehamn. Det är Mariehamn som har hand om öppenvården och ansvarar för den för hela Åland och de andra kommunerna betalar till Mariehamn. Men i de mindre kommunerna finns inte den här enorma staben utan det är en socialsekreterare som får i uppgift att lösa det här, ofta alldeles ensam, därför att det finns tystnadspliktsregler som gör att man är förhindrad att ha kontakt med de myndigheter som har haft detta tidigare. Jag talar ur det praktiska livet och jag ser ett praktiskt problem här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag har precis samma uppfattning som ltl Sjölund till den del det gäller att eventuellt överföra frågeställningarna på landskapet från kommunerna. Varför bygga upp en helt ny kompetens igen när den finns på annat håll? Det tror jag inte på. Jag blir lite överraskad eftersom jag bibringas uppfattningen att Britt Lundberg tror att det här med missbruk är något nytt. Det är inte det. I Mariehamn har vi i många år sysslat med vad man skulle kunna benämna eftervård av missbrukare i kommunens regi. Dessutom har man gjort det inom ramen för Emmaus och A-kliniken och vi har också någonting som heter Katapult inom fredsinstitutet. I staden är det en mycket vanligt förekommande företeelse, men till den del det gäller landsbygden tycker jag att ltl Lundbergs synpunkter och diskussion är mycket relevant. Där tror jag faktiskt att det är jättestora bekymmer med just den här biten. När det gäller landskapets roll är den av finansierande och hjälpande karaktär, att ställa upp med pengar, dels för det vi tidigare har diskuterat och också när det gäller sådana här eftervårdsmöjligheter. Men jag tycker att kompetensen skall vi inte slå sönder, den som vi ändå har byggt upp; däremot skall vi fortbilda den och göra den ännu bättre. Det är min omedelbara synpunkt.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Det här är definitivt inget nytt problem, herr Wiklöf, men däremot är det så tråkigt att de ungdomar som åkte fast 1999 är fortfarande kvar i den här härvan. Vi måste försöka sätta in större insatser och försöka göra mera för att få slut på det här. Det är bara så. Det är klart att det finns en eftervård, men det är uppenbarligen många gånger som det inte lyckas, och varje gång det inte lyckas är det en katastrof, så vi måste försöka hitta de svaga länkarna och få dem att börja fungera mycket bättre. Jag är lagtingspolitiker, jag kan inte bara titta till Mariehamns bästa, utan det finns i de andra 15 kommunerna jättestora problem, med samordning, med att få det här att fungera och det måste vi utveckla och det tycker jag att vi skall hjälpas åt att göra i stället för att munhuggas. Vi är båda överens om att det finns ett stort problem utanför Mariehamn och vi måste tillsammans försöka lösa det. Det handlar inte om att plocka bort den kompetens vi har och börja bygga stora nya hierarkier, men däremot tror jag att just avgörande för vilken behandling man skall ha också skall vara under landskapsstyrelsen; sedan skall det fortsättningsvis finnas starka nätverk från personen ut till alla som samordnar. Samordnaren har en väldigt central roll.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Fru talman!

Nej, vi skall inte alls munhuggas. Jag är precis besjälad av samma vilja som ltl Lundberg att vi tillsamman skall försöka göra allt vi bara förmår för att göra det bättre. Jag ville säga att för oss i Mariehamns stad är missbrukarvården och eftervården ingenting specifikt och nytt. Det har vi sysslat med i väldigt många år, men jag vet att problemen är mycket, mycket större utanför stadens gränser och där är det särskilt svårt och finns särskilt mycket att göra. Det vill jag vara med och hjälpa till också. Jag ser inte alls bara till Mariehamns stad, tvärtom, vi skall se på hela Åland eftersom narkomanin förekommer i skärgården, på landsbygden och i Mariehamns stad. Vi har sannerligen en samfälld uppgift att gå till verket med full kraft allihopa, besjälade av en ärlig vilja, men att över- och omorganisera är jag inte säker på att man skall göra för organiserandets skull utan du skall kunna påvisa uppenbara fördelar om man skall vidta några andra mått och steg. Den kompetens vi har är kanske inte den allra högsta i världen, men den är i alla fall den bästa vi  har inom nuvarande struktur och jag skulle inte vilja vara med och slå sönder den.

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Visst finns det eftervård, men den är inte tillräckligt bra. Det är alltför många som åker dit igen därför att insatserna tas bort alldeles för tidigt. Det är ingen nyhet. Det är en väldig inbesparing att göra det här ordentligt och göra det färdigt, att man inte tar bort resurserna för tidigt. Det är också viktigt att hitta arbetsplatser och en vettig sysselsättning för dem. Det behöver också finnas kontaktpersoner under många, många år. Det räcker inte heller med att kontaktpersonerna finns måndag-fredag 08-1600, utan vi måste utveckla det, också sprida ut det över hela Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag har under mina 30 år i landskapspolitiken fått höra många råd hur vi på landsbygden är bakefter och hur dåliga vi är på det ena och det andra, men jag säger samma sak i dag som jag har sagt tidigare: låt oss nu med våra små resurser försöka sköta oss själva, gudbevare oss för mariehamnarna! Jag tror att varken ltl Lundberg eller jag är några specialister på missbrukarvård, men en sak förvånar mig, att här behövs tydligen varken lag eller budgetpengar för landskapsstyrelsen att ta över, det är hur enkelt som helst! Låt oss hålla oss till sak!

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag vet inte vem repliken är riktad till, för vem har sagt att det behövs ”varken budget eller lagar” för att ordna detta!

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det var egendomligt! Om jag inte hörde alldeles fel, sade åtminstone ltl Lundberg att landskapet skall ta över det här, och det är brått! Vi har haft den nya budgeten i 17 dagar och i den finns det ingenting om att landskapet skulle ha sådana här kostnader. Lag finns det – men det kanske inte behövs någon, om jag har förstått det rätt!

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Om jag förstår vtm Salmén rätt, så betyder det att när budgeten är klubbad får man inte fundera vidare vad man skall göra sedan!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det har varit en livlig debatt och en viktig debatt samt säkert också en nödvändig debatt. Det som jag funderar på efter kvällen tillsammans som anordnades av centern och efter förra debatten som var och det som fortsätter nu i dag är att jag är rädd för att vi nästan skapar för stora förväntningar. Jag har pratat med många om det här och jag får den känslan att ingenting har gjorts hittills, det är nu det skall börja hända någonting! Det vill jag lite ta fasta på, för det har gjorts mycket; många, många år tillbaka i tiden har det arbetats med det här på olika nivåer: stad, kommuner, landskap, olika frivilliga organisationer, fältare m.m., men det har inte gjorts tillräckligt. Det håller jag med om och vi måste fortsätta arbeta med det här och förbättra oss där det har varit dåligt och aktivera oss på olika områden. Jag vill ändå understryka, att man får inte låta den här debatten sluta med orimliga förväntningar som vi inte kan tillfredsställa och att det inte har hänt någonting tidigare. Det är ganska viktiga frågor att tänka på.

Ltl Lasse Wiklöf tog upp det drogförebyggande arbetet som togs fram av landskapsstyrelsen 2000-2001 och jag var själv i landskapsstyrelsen då och ville gärna ha riktlinjer för landskapsstyrelsens arbete så att det skulle bli mera konkret: vad skall vi syssla med de två närmaste åren så att vi inte håller på överallt s.a.s. utan försöker rikta in oss på ett område som vi tycker är väsentligt. Det tillsattes en arbetsgrupp, ledd av Christian Beijar, som tog fram just det drogförebyggande arbetet och i det arbetet riktade man sig väldigt mycket till de vuxna, de vuxnas skyldighet och ansvar gentemot ungdomarna, att lära dem mera, att ge mera kunskap åt oss alla på olika nivåer. Där  kom också utbildningen som kallas Prime for Life till som skulle ge oss kunskap om hur vi själva skall hantera vår syn på alkohol och droger för att sedan kunna hantera det i förhållande till ungdomar osv. när vi är ute i samhället på olika nivåer. Det är sant som det är sagt att allt är inte alls gjort och det finns mycket i det dokumentet som man kunde fullfölja, särskilt på utbildningsnivån till olika nivåer. Själv har jag gått av intresse och nyfikenhet på kursen Prime for Life och jag fick mig många tankeställare och jag tror att det skulle vara värdefullt om många hade tagit den här möjligheten; jag vet att den inte mottogs speciellt engagerat – har man inga problem, varför skall man då måsta lära sig, det här är ingenting för mig, jag har inga alkoholproblem! Det var inte därför kursen hölls utan det var mera för att få en kunskap om hur man hanterar sådana här frågor och jag hoppas att man kan blåsa liv i utbildningen igen och motivera olika grupper att gå i den; jag vill personligen rekommendera den.

 

Avgiftningsenheten har diskuterats mycket och där finns det också en utredning gjord hur man kunde förverkliga en sådan i anslutning till Ålands centralsjukhus. Det fanns inget direkt lämpligt utrymme. Det har nämnts en läkarvilla osv.  Problematiken när det gäller det är naturligtvis att vi är små i dessa sammanhang och, tack och lov, har vi inte hela tiden ett konstant behov och då blir det svårt att bygga upp en enskild enhet, som förhoppningsvis ibland är tom, medan man sedan en annan gång har en, två, kanske tre som behöver den. Att utnyttja personella resurser också när de inte behövs var en ganska svår fråga att lösa, men tanken i utredningen är att man skall ställa upp från befintliga verksamhetsområden och gå in i det här när det behövs, men i praktiken tror jag att det kan finnas svårigheter med detta. Man måste kanske svänga på det och anställa personal som gör andra saker också när inte behovet finns direkt för avgiftning av olika personer. Vi är i alla fall överens om att Grelsby sjukhus är ingen lämplig plats och naturligtvis är målet att man borde närma sig sjukhuset och hitta en mera avdramatiserad plats. Man brukar också kalla det för half way home, alltså att man får vara där i väntan på den permanenta platsen; om man i förlängningen anser att det behövs en behandling på ett hem – det finns många olika både i Sverige och Finland – borde man inte släppa ut dem efter några dagars avgiftning och så får man kanske vänta en månad eller några veckor på nästa, utan då skulle de faktiskt kunna få vara där och vänta på rätt plats i förlängningen, men det viktiga är att man faktiskt tar emot dem när de kommer från de olika behandlingshemmen. Det har betonats många  gånger, och det kan man göra hur många gånger som helst, för jag tror att det är den svagaste länken att kunna ta tillvara dem när de återvänder hem och skall ut i det praktiska livet, arbetet, skolor och bostad.

 

Frågan om mediciner har också varit på tapeten och särskilt nämndes de antidepressiva medicinerna. Jag tror inte att det bara är fråga om dem, utan det är många typer av mediciner, allt från smärtstillande till olika psykofarmaka av olika slag som är intressanta inom detta område. Åland är ett litet samhället, läkarna har nära kontakt med varandra och läkarna har gjort bra ifrån sig inom många områden; vi är stolta och skryter om att vi har mindre penicillin än i omkringliggande regioner, för man har inom läkarkåren bestämt sig för att här skall vi vara restriktiva. Det är deras image och det är ett lyckat sätt. På samma sätt tror jag faktiskt att läkarna inom det här området kunde komma samman, föra en etisk diskussion och utgående från det kanske man omedvetet tänker lite annorlunda nästa gång man har en ungdom framför sig som vill ha smärtstillande eller andra mediciner. Social- och hälsovårdsavdelningen och läkarna kunde alltså på lilla Åland jobba ganska mycket med arbetssättet och etiken.

 

Att tillsynen nu kommer tillbaka till Åland när det gäller att kunna se till läkarmottagningar osv. tror jag att är en viktig fråga och det har tagit alltför länge, för redan när jag satt i landskapsstyrelsen fördes den här diskussionen och den ansågs i princip vara klar. Jag trodde då att det handlade om månader, men nu är det fortfarande olöst, så det skall skyndas på, för det är omöjligt att det skall fungera från riket utan man behöver göra det på lokalt plan.

 

En sak som jag vill betona mycket är den förebyggande hälsovården. Oberoende hur mycket polisen gör, oberoende hur mycket tullen gör och andra, så är det ändå behovet som är problemet. Har vi ett samhälle där ungdomarna inte har detta behov är det inte några stora problem, så därför är det så lätt att glömma bort den förebyggande biten. Det är mycket mera handlingskraftigt att ta itu med när det har hänt redan. Jag skulle nog vilja satsa mera resurser just på den delen. Den gammaldags hälsovårdaren var nog bra på sitt sätt, det var så enkelt att gå in till henne, hon fanns där och man kunde sätta ett plåster på fingret, de kände sina elever väldigt bra på den tiden när det fanns nästan en i varje skola osv. Det är ett större steg att gå till en psykolog eller kurator, man kanske inte går till dem med ett litet sår eller diskuterar andra frågor. Jag tror alltså att en förtätning på hälsovårdarsidan skulle hjälpa en hel del. Det är nog där vi ändå har vinsten att göra om vi skall lyckas i samhället med att minska behovet av narkotika bland framför allt våra ungdomar.

 

Jag har tidigare nämnt om det som jag i mitt ordförråd brukar kalla ”vitbok”. Jag tycker att det skulle vara bra om landskapsstyrelsen skulle ta fram en enkel beskrivning av det samhälle vi har  och vem som står för tjänsterna; å ena sidan de sociala myndigheterna, det är landskapsstyrelsen, det är många som är inblandade i vården av narkotikamissbrukare.  Jag tyckte mig ofta höra, att man inte visste vart man skulle vända sig och ”det är nog egentligen inte jag, utan det är nog dom som borde göra det” osv., men får man klara besked, att det här och det här sker här, det är jag som har ansvaret. Också de som arbetar med dessa frågor tror jag att skulle dra nytta av det. Jag vet att det finns inom andra områden just en sådan enkel bok, eller vad man vill kalla det, som redogör för situationen och hur vi gör här på Åland i dessa frågor så att ingen kan undandra sig sitt ansvar samt att de drabbade, anhöriga osv. vet var ansvaret på olika nivåer ligger.

 

Jag skulle till slut vilja ta upp frågan om lagstiftningen, som inte är vår behörighet, men som har diskuterats i många sammanhang, nämligen frivilligheten. Tyvärr är det så att det finns gånger när man inte kan ta ansvar för sig själv och där frivilligheten blir ett problem. I Sverige finns det till en viss del, man kan kalla det tvångslagstiftning, men där de unga ändå tas omhand mot deras egen vilja. Jag förde i Nordiska rådssammanhang på ministerrådsnivå diskussioner i frågan och det var väldigt delade åsikter. För tjänstemännen från Finland betydde den personliga integriteten mera än i t.ex. Sverige, men i Sverige var man väldigt nöjd och tyckte att detta var ett gott redskap och att det hade räddat många ungdomar. Det har ungdomarna själv vittnat om många gånger: ”hade inte den här lagen funnits hade inte jag funnits”, som en ungdom sade i teven häromdagen. Vi har, som sagt, inte behörighet när det gäller den lagstiftningen, men vi har påverkningsmöjligheter, vi har möjligheter att vända oss till riket, vi har vår riksdagsman osv., om  det finns en gemensam viljeyttring från Åland och från landskapsstyrelsen osv.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Fru talman!

Nu har jag suttit och lyssnat på den här debatten i ett par dagar och det har handlat mycket om vård och rehabilitering. Vården är naturligtvis otroligt viktig i detta sammanhang. Det jag tycker att man inte så mycket har hört talas om är just det som ltl Lindeman tog upp om tillgången: hur begränsa inflödet av narkotika och dylika eländen till Åland? Vårt isolerade läge skulle i någon mån kunna göra det lite enklare genom att vi har vissa speciella punkter där det kommer in. Det är naturligtvis ingen lätt grej det heller, men jag tror att man också borde fokusera ganska mycket på det därför att där har man en liten chans. Det fordrar också mycket resurser och utbildning samt att kunna få stopp på det, åtminstone att göra det avsevärt mycket obekvämare att få in det tror jag är viktigt i det här sammanhanget.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Det är sant just när det gäller införseln att vi måste försöka göra det obekvämare för de s.k. langarna, det skall kännas besvärligt och man skall åtminstone uppleva att dit skall vi inte ens försöka komma, men vi är ändå medvetna om att vägarna till Åland är många och man kan göra det på olika sätt. Hur man än försöker kommer alltid en ganska stor procent att slinka igenom. Vi kan inte börja ta varje individ från olika håll och gå igenom. Naturligtvis skall tullen engagera sig i de här frågorna, samarbeta med polis osv., men det allra bästa är ju om det inte finns någon att sälja åt här på Åland, att det inte finns någon efterfrågan! Det är naturligtvis det absoluta målet vi skall ha. Det är också viktigt att de som brukar narkotika skall tycka att det är ett ganska obekvämt samhälle att vara narkotikaberoende på Åland – det är alltid någon som dyker upp och ställer till det, det skall inte vara ett behagligt liv på Åland att vara knarkare, om jag får uttrycka det så.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag är inte alls rädd att uppmärksamheten som har gjorts på narkotikaproblematiken väcker för stora förväntningar. Det här är ett problem som vi absolut inte kan sopa under mattan utan vi måste börja se hur stor den verkligen är och faktiskt också i de fall där den inte är så stor att man ändå ser den. Det är det som är så otroligt viktigt. Precis som ltl Lindeman sade är det besvärligt att det är mycket som har utretts väldigt, väldigt länge och det finns väldigt, väldigt många fina och goda insatser, men de fungerar inte riktigt tillsammans.  Det behövs samordningar. Jag tycker att det här sättet, att debattera här, att ha stormöten osv. är ett alternativ till att utreda, att ta reda på vad det är som fungerar och få fram var svagheter finns. Det som har varit lite skrämmande och annorlunda här är att föräldrar har engagerat sig så oerhört, och det betyder att det är ett ovant perspektiv för oss från myndigheter och politiker att ”verkligheten” har varit med och engagerat sig, men jag tror att det är väldigt värdefullt.

 

Ltl Lindeman, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens och jag sade också att det är bra att det har varit debatt, både här och häromkvällen. Jag sade att det finns en risk att man upplever, också de som arbetar med missbruk, att det har gjorts väldigt lite tidigare och det är nu först som det skall börja hända. Jag ville betona att det har gjorts och görs oerhört mycket men inte tillräckligt – och nu skall det börja hända ännu mer. Skulle jag vara förälder nu skulle jag vilja tro att nu skall det hända, nu skall alla problem lösas och vi vill lösa alla problem, men det kommer ändå att finnas problem som blir olösta. Jag skulle inte vilja säga det, men jag tror inte att vi klarar varenda sak, hur gärna vi än vill. Det är det som jag försökte säga, men samordningen, som har varit en av nyckelorden tror jag mycket på, dvs. att vi samordnar våra resurser; tystnadsplikten som har setts som ett hinder får inte ses som ett hinder, för den har aldrig kommit till för den sakens skull, utan den har kommit till för att skydda den enskilda, men inte för att skydda den från någonting som behöver tas om hand och som behöver diskuteras med andra. Då måste man engagera sig så att man får den som man har hand om med i möjligheten att gå vidare till andra instanser osv.

 

Ltl Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag har faktiskt inte hört någon säga, att ingenting görs, inte ens att man är genombesviken på hela systemet. Däremot har man lyft fram svaga länkar. Det är mycket viktigt att man medvetandegör, tar fram var de finns, men inte ens den mest desperata förälder har sagt att ingenting görs. Alla säger att någonting görs, men det är många som har förbättringsförslag och det tycker jag är viktigt att få fram. Det är verkligen så att missbrukarna är experter på att bedra och lura sig själva och andra. Det bara hör till bilden och därför måste man vara så otroligt fiffig och få det här samordnat för att det skall fungera optimalt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det framkommer av meddelandet att det har gjorts program tidigare och flera av oss har säkert också varit med och diskuterat program förut. Det här programmet avviker inte så mycket till sitt upplägg från tidigare program. Det som kanske nu är annorlunda är att just narkotikamissbruket har ökat på ett sätt som många upplever som väldigt farligt och att alkoholdrickandet också kontinuerligt ökar på Åland. Trots att det har gjorts program tidigare kan man nog konstatera att huvudmålsättningarna inte har uppfyllts, dvs. att minska  konsumtionen, att sänka debutåldrar, minska på berusningsdrickandet osv. Tvärtom kanske man kan säga att det ändå är, om inte betydligt sämre, så upplever de flesta att det är sämre.

 

När man diskuterar ett nytt program borde det först klargöras varför de tidigare programmen trots allt har varit ganska effektlösa när det gäller huvudmålsättningarna. Då skulle jag säga att det avgörande är nog att det politiska ansvaret för programmens genomförande har saknats. Vi kan tycka allt möjligt och vara överens, men om det inte finns politiskt ansvar kommer inte det här heller att fungera. Eftersom förväntningarna här är stora på landskapsstyrelsen, som ändå ytterst har ansvaret skulle jag vilja ta upp frågan om styrgruppen. Det är det ena. Det andra är att debatten alltid blir mest intensiv om de minderårigas missbruk, och det är ganska naturligt för då upplever man det som synnerligen tragiskt och man tycker förstås att det är stor risk för att en ung människas liv skall totalt förspillas eftersom missbruket har det förloppet att det nästan övertar människan mer och mer om man inte kan hejda det. Det är som ltl Lindeman sade, att vi vuxna vill helst prata om de ungas missbruk, inte om det som sker bland vuxna. Det är som om man på något vis skulle tycka att det inte heller finns någon koppling däremellan, men den är nog rätt så stor. Vi borde oftare tänka på vårt eget drickande; hur många av er kommer att dricka ett glas vin eller en eller två öl i kväll, på fredag? Kanske i morgonkväll också, eventuellt t.o.m. på söndag?  De flesta av oss använder antagligen alkohol flera gånger i veckan. Det finns vissa utredningar på det här, men det finns för lite och det finns också för lite utredningar över de ungas missbruk. Jag har flera gånger efterlyst att man som i Sverige skulle göra årliga statistiska utredningar bland barn och ungdomar; bland äldre kan man också göra det om det finns resurser, men där kan man ha mera sällan, för just statistiken över ungas drickande är viktig, dvs. att följa med de förändringar som sker på kort och på lång sikt. Man kunde överväga i social- och miljöutskottet att införa en sådan utredning.

 

Ingen är här från social- och miljöutskottet, så vem är det jag skall rikta mig till, viceordföranden? Kan jag få uppmärksamheten hos viceordföranden i social- och miljöutskottet eftersom jag inte annars vet vem jag skall rikta mig till med mina önskemål om styrgruppen. Jag tror nämligen att den föreslagna styrgruppen inte kommer att ta det politiska ansvar som behövs för programmet. Om man tänker på landskapsstyrelsen, så vem skall sitta i den därifrån? Är det någon tjänsteman? Från länsstyrelsen på Åland skall det väl vara en högre tjänsteman? Hälso- och sjukvården? För att ge tyngd åt det här lyfter man väl in rätt så höga tjänstemän, men vilket engagemang, vilken kunskap, vilken närhet har dessa till problematiken? Jag tror att det skulle vara värt att överväga att gruppen skall bestå av ansvariga ministern, men sedan borde man utgå från ungdomarna själva; det borde vara ungdomar med i styrgruppen. Det borde vara ungdomsledare, fältare, t.ex. Stig Lindholm, som troget har suttit här och hört på debatten som jobbar både i sitt dagliga arbete med ungdomar och på kvällar frivilligt med att just försöka stötta och hjälpa ungdomar, för att få den rätta kontakten till dem som åtgärderna riktar sig. Om det blir som styrgrupperna har sett ut tidigare med landshövdingar, lantråd och någon läkare från ÅHS osv., så tror inte jag att styrgruppen kommer att kunna förverkliga programmet eftersom man är alltför långt bort från missbrukaren och den vardag där missbruket sker.

 

Fokuseringen på unga är på det viset ganska tråkig därför att man får intrycket att den viktigaste uppgiften vi har här är att försöka få barn och ungdomar att inte använda droger, och det är naturligtvis en viktig uppgift, men de positiva åtgärderna att stötta ungdomar, att ha meningsfulla fritidsverksamheter borde programmet kompletteras med. Jag har själv en motion som ligger i social- och miljöutskottet om ekonomiska tillägg och stöd till organisationer för alkoholfria evenemang. De behöver nödvändigtvis inte rikta sig till unga, men jag kunde tänka mig att man hade en fri pott som ungdomarna själva kunde få söka. Det kunde vara grupper eller enskilda - det behöver inte vara så stora pengar – som de kunde använda för olika typer av fritidsverksamheter under förutsättning att verksamheterna är alkoholfria.

 

Det fanns i Sverige fria pengar för ungdomar att söka som gällde jämställdhetsarbetet och det kom ganska mycket intressanta projekt ut ur det. Där gav man också ungdomarna ansvaret för att skapa projekten. Det är några kommentarer som är lite utanför mainstreamingdebatten här.

 

Jag tycker nog att det ligger något i det som ltl Lindeman säger, att denna väldigt intensiva debatt ändå skapar rätt stora förväntningar ute bland allmänheten att det den här gången skall hända någonting, att vi inte igenom om några år står här och konstaterar att vi har samma målsättningar och att missbruket fortsätter att öka. Då är det nog viktigt med kompetensen och sakkunskapen som finns på A-kliniken. Det är i alla fall den institution som har mest erfarenhet och det är den som skall vara en central aktör i hela arbetet och den borde därför vara en av de ledande aktörerna i styrgruppen. Blir det för vitt och för brett känner ingen riktigt ansvar. Det är nog viktigt för utskottet att fundera på detta.

 

Vissa åtgärder som landskapsstyrelsen överväger borde de vidta omedelbart. Man säger att man skall ”överväga” att stänga krogarna tidigare. Varför inte besluta och göra det! Man har övervägt i många år nu. Det behöver kanske inte vara så att man har samma stängningstider på vinterhalvåret som på sommaren, men under vinterhalvåret kunde man börja med att stänga tidigare. Varför inför man inte restriktivare villkor för att bevilja serveringstillstånd? Det kan man göra redan nu. Om någon styrgrupp igen skall börja älta åtgärder med ett nytt papper, så händer inte heller någonting, så det är nog dags att alla som har makt och ansvar i den här frågan gör någonting.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det ställdes några frågor som var mer eller mindre riktade till landskapsstyrelsen. Vi har diskuterat de här frågorna och om vi först tar styrgruppen har vi fört fram meddelandet till lagtinget och mottar gärna synpunkter på styrgruppen. Jag tror att det är viktigt att man gör styrgruppen till en faktiskt verkande grupp som kan påverka arbetet, men det finns olika möjligheter och vi har inte tillsatt styrgruppen än. Jag tror också att det är viktigt att man involverar många som är verksamma inom det här fältet och då får man fundera på om styrgruppen skall vara sammansatt som i förslaget och om man skall ha kopplingar till andra verksamheter.  När jag har studerat de här frågorna - kulturutskottet hade i tiden ett program – kunde jag konstatera att man i vissa länder har infört en fristående enhet som dock står i nära samarbete med den centrala förvaltningen och i vårt fall t.ex. med kommunerna. Den enheten har ett ganska klart definierat uppdrag att övervaka allt som händer på alkohol- och drogområdet. Det ligger inte så långt från A-kliniken, som ltl Sundback nämnde, dvs. att man på det praktiska planet har en direkt verksam funktion. Mellan den övergripande styrgruppen och en fristående enhet finns det olika organisationsmöjligheter och där är det viktigt att vi tar del av de synpunkter som kommer fram här i lagtinget men också det som Mariehamns stad har lagt fram. Jag tror att vi alla kan vara överens om att samordningen behövs på ett eller annat sätt. I vårt samhälle finns det ingen given styrmodell för det här därför att det är en samverkan mellan olika sfärer: polisen är en sfär, sociala och kommunala ansvaret är en annan sfär, medicinska sidan är en tredje sfär.

 

 

När det gäller styrgruppen skall vi försöka se till att den blir verkningsfull och att den har all förankring som behövs i kommunerna, i ungdomskretsar osv. Det är ingenting som är färdigt, men vi tar emot synpunkterna.

 

När det gäller de positiva sidorna i ungdomsfrågorna har vi i landskapsstyrelsen ett ungdomspolitiskt program som precis avgränsar det som är positivt, att försöka hjälpa ungdomarna i deras självvalda aktiviteter, stimulera, samordna osv. Det programmet har vi i princip färdigt, men vi bedömde det som så att den här sessionen kanske snart är sluts, så vi kanske lägger fram det i början på mars. Jag tror att också där finns det möjlighet att se på ungdomsfrågorna i ett större perspektiv, både de positiva och de negativa. 

 

När det gäller restriktiva villkor i alkoholpolitiken är det också en viktig sak. Vi har en aktiv verksamhet när det gäller inspektioner och det händer också att vi förbjuder servering av alkohol under vissa perioder för restauranger som har varit för liberala i sin kontroll. Det är väl en del av detta att påpeka att man måste hålla sig till reglerna, men reglerna kan kanske bli strängare.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det sista tycker inte jag att är restriktiv alkoholpolitik utan det handlar mera om inspektion. Det är faktiskt bra att för första gången fungerar inspektionerna att det blir sanktioner. Vi har haft långa perioder när det aldrig har hänt någonting fastän man har överskridit sina rättigheter. Det är alltså en förbättring. Men det man måste fråga sig, och det har frågats här av ansvariga ledamoten,  och folk ställer sig upp och säger att måste vi ha krogarna öppna så länge, måste man alltid dricka! Landskapsstyrelsen måste bestämma sig. Det är inte någon man kan fråga. Man måste med den sakkunskap och det ansvar man har pröva det. Jag tycker att det skulle vara bra att ha kortare öppethållningstider vintertid.  Där uppmuntrar jag landskapsstyrelsen att vidta åtgärder, också när det gäller tillstånd. Det skall vara mer och mer sprit i det som för några år sedan var omöjligt: idrottsanläggningarna, men nu är det så hela tiden, vid olika evenemang skall det vara alkohol. Det tål nog att strama upp, om man verkligen vill nå sina huvudmålsättningar, om det bara är fromma förhoppningar vill man inte riktigt ta konsekvenserna av de uppsatta målsättningarna.

 

När det gäller styrgruppen är jag rädd för en sådan där det sitter auktoriteter på olika områden och för olika myndigheter, men som inte har den särskilda kompetensen inom missbrukarvården och som har massor med andra uppgifter och ansvar, att de alltså inte skulle kunna göra den fullödiga uppgift som behövs för att det här skall ge resultat.

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag hör också till dem som har suttit tyst, klistrad, vid den här debatten och noga också följt med den debatt som har hållits i offentligheten före vår debatt här i lagtinget. Jag vill säga att å ena sidan är det väldigt bra att särskilt nya politiker engagerar sig och flera personer, men å andra sidan blir det lätt patetiskt när dessa nya personer ger sken av att nu skall det ske, nu skall det ske, det som inte har skett förut, nu skall avgörande tankar och lösningar införas! Trots det patetiska är det bra med ett plötsligt intresse och ett genuint intresse, som jag också tror att det är när det är nytt, men det får inte resultera i en bild som bl.a. ltl Harriet Lindeman anförde, att det som har gjorts hittills har varit dåligt, att det till delar borde revolutioneras och göras om. Jag tror inte det utan det som har gjort hittills är mycket breda, intensiva insatser av många människor, mot andra människor, för andra människor. Under de år som jag har haft kontakt med drogproblematiken – inte om den gamla tusenåriga traditionen om att dricka lite alkohol någon gång – och dem som jag har träffat under de många år vi har fört den drogpolitiska debatten har jag varit mycket imponerad av dem som har jobbat och försökt hjälpa. Det är fantastiska enskilda insatser i det tysta som har gjorts frivilligt, som har gjorts i familjekretsar, som har gjorts i vänskapskretsar och som har gjorts av några människor som har varit enormt engagerade för andra utan släktskapsförhållanden och någonting. Insatsen från offentlig sektor är inte alls obetydlig, utan den är stor och den är väsentlig, men den är inte helheten.

När jag från 1995 blev polisminister kom jag ytterligare i kontakt med problematiken och just då fördes faktiskt också en väldigt intensiv politisk debatt, en kort stund, sådant som blossar upp som ”tomtebloss” och sedan dör det bort, medan detta dagliga arbete för drogmissbrukarna och mot langare och andra onda krafter pågår dagligdags, dygnen runt faktiskt.

 

Däremot är det naturligtvis så att den offentliga sektorns insatser alltid kan förändras och förbättras, och det är viktigt. Jag har kommit till, och som många andra också har kommit till, att de totala resurser vi under de senaste tio åren har givit när det gäller ekonomi och tjänster till drogförebyggande åtgärder och drogbekämpande åtgärder sammantaget egentligen har varit tilläckliga. Men det är så när vi anställer personer i offentlig sektor till att göra jobb att det är olika insatser som blir gjorda. Många är väldigt passliga för det, många jobbar hundrafemtio procent i sin offentliga tjänst för det; andra är mindre passliga och därför får man särskilt i ett litet samhälle med en liten organisation och relativt få offentligt anställda som jobbar med frågorna problemet mera synligt med att alla - varje tjänst som man tillsätter för att sköta det eller delvis under tjänsten – kanske inte är  så alldeles lämpliga för det. Det har då drabbat vårt samhälle på det sättet att samordningen inte har blivit alldeles bra till alla delar. Det är någon som har väldigt stark vilja som drar åt det hållet och några andra kanske inte kan stå upp mot den viljan och så blir det slitningar och så blir det mindre effekt av samhällsinsatsen. Därför är det som landskapsstyrelsen föreslår bra till den delen det gäller samordning och styrgruppen, men precis som ltl Sundback sade är jag lite bekymrad över hur styrgruppen kommer att bli sammansatt för att det här skall fås att fungera på bästa sätt.

 

Väldigt nära mig under de senaste åren har funnits några personer, dels i släktskapet och dels utanför, som jag har kunnat följa och tyvärr i ganska liten omfattning varit inblandad i, men t.o.m. också det. Detta tillsammans med de erfarenheter som jag hade som polisminister och i andra sammanhang som politiker, också som kommunalpolitiker, har lärt mig det att ju mera man lär sig om det här desto mindre säker är man på lösningen, ju mera övertygad om blir man att varje fall är individuellt, varje gång som en ungdom faller för den här frestelsen är det olika orsaker, varje gång en familj är inblandad i det är situationen helt annorlunda än den andra familjen, som också är inblandad. Det är ofta obegripligt att förstå att just den ungdomen trillar dit, som man säger. Därför tycker inte jag särskilt mycket om resonemanget när det gäller innehavet, åtminstone till den del det är måttligt och det är inte så ofta förekommande, att man tar upp straffbarheten i det sammanhanget och diskuterar den. Det är alltså viktigt att för det första, som många talare här har varit inne på, särskilt de som är insatta och det finns flera sådana här i lagtinget som har jobbat mycket med de här frågorna – ltl Sundback har gjort det, ltl Strand har gjort det, ltl Lindeman har gjort det och flera andra vet jag att har gjort det; några har också varit drabbade direkt av problematiken -  att man inser att det är inte svart eller vitt, det finns inte några generella lösningar utan huvudsaken är att vi använder de offentliga resurserna på bästa möjliga sätt, men att det måste kombineras och samordnas med de mänskliga hjälpinsatserna och insatserna överhuvudtaget. Där har många talat om familjen, och det är inte bara familjerna det gäller, utan det gäller alla andra frivilliga och intresserade som är beredda att hjälpa till. Jag bugar mig för alla de insatser som har gjorts.

 

Men problemet är i sig olösbart, och det är flera som har sagt det här, vi kommer aldrig ifrån droger, det gör vi inte. Däremot måste vi försöka göra alla insatser vi kan för att minimera det. Då är det ändå tillgängligheten, som landskapsstyrelsen har i sitt program, som är det allra viktigaste: tillgängligheten måste vi minska. Langare och sådana som är i närheten av att langa eller intressera, särskilt ungdomar och barn, för ett sådant här beroendeförhållande i drogvärlden måste veta att det är fullständigt oacceptabelt och det skall vara hårda straff på det. Då måste vi från samhällets sida ge tillräckliga resurser till tullen, till polisen, till åklagarmyndigheten, som är statlig, liksom tullen, till domstolarna och för att de skall kunna komma åt tillgängligheten på ett fullt fungerande sätt måste lagstiftningen skärpas när det gäller tillgängligheten. Man kan säga att lagstiftningen är tillräcklig när det gäller straffen för langare och de som skapar tillgängligheten, men tillämpningen av lagarna är såtillvida inte tillräcklig. Jag tror alltså att det erfordras en skärpning av lagstiftningen och det skall naturligtvis göras i Finlands riksdag, eftersom det är deras behörighet.

 

Det andra är sedan attityden till narkotika som går i vågar, likaväl som problemet går i vågor. Under mina år i politiken har det här funnits, särskilt från slutet av åttiotalet och kraftigt i början av nittiotalet och därefter har det gått i vågor, men några års mellanrum; nu är vi tydligen igen uppe på en vågtopp och då får vi lätt uppfattningen att nu skall de stora insatserna göras. De har gjorts hela tiden av en massa människor.

 

Attitydförändringarna som ingår i landskapsstyrelsens handlingsprogram är alltså mångfasetterade och viktiga och där bör 26.000 ålänningar delta. Det som ytterligare finns att säga är betydelsen av de mänskliga resurserna, de medmänskliga samtalen och engagemanget. De fall jag känner till närmare är det särskilt det som är det viktiga: medmänniskornas insatser. Detta sedan i kombination med myndighetsinsatser, men där man har lyckats väl är det ofta de privata, humana, insatserna som har varit jätteväsentliga. Offentlig sektor klarar inte av allt, men offentlig sektor är nödvändig tillsammans med det övriga.

 

Den debatt som nu har förts och de initiativ som har tagits är jättebra, men bilden stör mig och stöter mig, att det är plötsligt nu som man skall klara av allt det här och det ger lätt en bild av att det som tidigare har gjorts inte är tillräckligt värdefullt och det ligger i botten för när vi går vidare och förbättrar.

 

Jag vill också ta avstånd från tanken om att man skulle överföra ansvaret inom offentlig sektor igen från den ena fickan till den andra. Man skall överföra ansvaret från kommunerna till landskapet; när det gäller närheten till individen som råkar ut för detta ligger kommunen betydligt närmare individen, och gudbevare oss, vill jag säga, för att landskapsförvaltningen skulle bli den som skall läggas närmare individen! Landskapsstyrelsen skall här sköta de övergripande frågorna och kanske den samordnande funktionen samt ställa resurser till förfogande för alla dem som är beredda att göra sådana här insatser, är det sedan inom ÅHS, inom polisen, inom kommunerna eller inom frivilligorganisationerna, så är det landskapets sak att ta på sig det ansvaret.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har diskuterat de här sakerna under en längre tid och många av oss här har varit med i tidigare behandlingar av program. Jag håller med den syn som ltl Roger Jansson har att nu är det en massmediadebatt och det har kommit upp igen ungefär som en konjunkturcykel, men i landskapsstyrelsen är det enligt min uppfattning vår ambition att systematiskt försöka förbättra kunskaperna och faktiskt se till att vi har en riktig bild av problematiken. Vi har också anledning att se på de ideologiska frågorna, som jag uppfattar att ltl Roger Jansson tog upp: hur vi ser på de här situationerna och familjens betydelse/relationernas betydelse. Men jag vill också säga, att jag har inte deltagit i några diskussioner där vi från landskapets sida skulle ta över den kommunala verksamheten, som ändå på lokalplanet är i nära samarbete med medborgarna. Där finns en viktig plattform och vår roll är att försöka tillse att samordningen kommer till stånd, att använda resurserna effektivt osv. Då har vi myndigheterna på landskapsnivå, polisen, ÅHS, sedan har vi kommunerna, men jag nämnde också att vi bör se på de frivilliga organisationerna: Rädda barnen och andra, t.ex. A-kliniken. Jag tycker att den bild som ltl Roger Jansson gav är viktig att vi har med och diskuterar, att man inte har s.a.s. quick fix, att här har vi en lösning, nu satsar vi på den, utan problemet är så komplicerat att vi sakta och under diskussion med argument skall bygga upp en organisation som finns i dag. Det tycker jag är viktigt att poängtera: vi har en enorm verksamhet, hur kan den förbättras, hur kan vi stöda från lagtingets och landskapsstyrelsens sida?

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag vill ge en eloge åt landskapsstyrelsen för det här programmet. Det bygger på tidigare insatser, det förbättrar tidigare insatser och det bygger också ut den offentliga sektorns ansvar för både drog-och alkoholpolitiken, men särskilt drogpolitiken. I mitt anförande vill jag ge en bild av – som vicelantrådet korrekt uppfattade det – att vi på något sätt har fått två ärenden på bordet: vi har landskapsstyrelsens meddelande och sedan har vi något annat politiskt program från landskapsstyrelsen som kom till i den här salen genom löften av någon lagtingspolitiker och av lantrådet, att nu skulle det kastas om ordentligt och ansvaret skulle flyttas över på landskapsstyrelsen på ett nytt sätt. Jag hade trott när jag läste programmet och när jag hade hört tidigare på vad man jobbade med att det samordnande ansvaret skulle tas starkare av landskapsstyrelsen och man skulle tillsätta den nödvändiga styrgruppen och försöka få det att fungera bättre mellan alla inblandade parter. Det tyckte jag var jättebra, men när jag sedan har tagit del av ”sidoprogrammet”, som vi inte har fått till lagtinget ännu, men som vi hörde av ltl Lundberg att var på kommande, så tycker jag mindre bra om det därför att det på något sätt rycker undan fötterna på en del av de insatser som är gjorda hittills och som vi bör bygga på i stället för att riva ner.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Orsaken till att jag begärde ordet var den replikväxling jag hade med ltl Lundberg, där hon avslutade replikskiftet med att säga att tydligen tycker jag att man inte skall göra någonting när jag sade att hon behöver tydligen ha varken lagar eller budgetpengar, hon, för att skicka över detta till landskapsstyrelsen för att de skulle sköta det i fortsättningen! Därför är jag glad att jag hörde när vicelantrådet sade att man inte har diskuterat någonting sådant. Jag hade tänkt säga åt henne – hon är inte närvarande – men förhoppningsvis får hon läsa de här några raderna som jag tänkte säga, för hon är väl noga med det här. Ibland blir man ju lite misstänksam när man ser ett våldsamt engagemang och sedan ungefär att alla inte är lika hetlevrade och lika entusiastiska, men plötsligt tar entusiasmen slut för andra saker som är viktigare. Jag hade tänkt säga åt henne, om hon följde med debatten om landskapet och kommunerna, att det har från majoritetssidan hävdats, med all rätt, att nu har lagtinget beslutat om en budget och nu kommer de lagar som skall till. När hon då vill förändra och hör till majoritetsblocket, så skall hon väl vända sig dit och inte börja köra med några sådana här saker.

 

Det, fru talman, är jag verkligt rädd för – jag har varit med om liknande historier under min långa politiska tid – att när man söker lösningar, så är det verkligt viktigt att hålla sig till realistiska insatser. Om man bara slänger fram åsikter utan ordentlig uppbackning, så sprider man lätt förväntningar som inte kan uppfyllas, och det är, om någonting, verkligt farligt. Hon verkade verkligt hjälplös hur hon skulle bära sig åt och det var därför som jag, fru talman, föreslog att hon inför landskapsstyrelsen skulle föreslå att okej, för att få igenom detta så kan man väl byta, att när kommunerna skall ta över kostnaderna för pensioner, så kan väl i stället landskapsstyrelsen ta över kostnaderna för socialförvaltningarna ute i kommunerna.

 

Det allra sista, fru talman, som jag tänker säga i den här frågan är det, att jag tycker inte om den där typen av påståenden att föräldrar inte tar i sakerna när det gäller ungdomar. På landet är vi sannerligen vana med att göra så – men jag skall inte gå längre den här gången, det finns väl andra möjligheter i det här lagtinget innan det är slut. Men jag måste nog säga, att jag tycker inte om den typen av diskussion att påstå – när man fick höra att det fungerar rätt hyggligt i Mariehamn – att då är det vi på landsbygden som inte sköter oss. Jag har fullt förtroende för de sociala myndigheter vi har och för de föräldrar som fungerar på landsbygden också.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Bert Häggbloms enkla fråga angående byggnadshandlingar i finsk språkdräkt. (EF 5/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det att landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 20 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 17.20).