Första behandling

PLENUM den 3 januari 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: vtm Viveka Eriksson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller vtm Viveka Eriksson på grund av sjukdom. Beviljas.

 

Herr landshövdingen:

Herr talman!

Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents framställning om godkännande av avtalet om ekonomisk samverkan, politisk samordning och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Mexikos förenta stater, å den andra. (RP nr 3/2000-2001).

 

TALMANNEN: Herr landshövding! Lagtinget kommer i föreskriven ordning att behandla föreliggande framställning.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 4/2000-2001 om adressvägvisare i glesbygden. (HM nr 22/1999-2000).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 8.1. Godkänt.

 

Föredras för första behandling efter bordläggning ärende nr 1:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/2000-2001 angående landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om studiestöd. (FR nr 17/1999-2000).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 18.12. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Senast vi diskuterade kulturutskottets betänkande om bostadstillägget för studerande blev diskussionen ganska så kaotisk, vill jag säga, och jag vill inte på något sätt frånta mig ansvaret, jag bidrog säkert till förvirringen. Jag tror inte att vi löser alla de frågor som då väcktes till liv, men det är en sak som jag åtminstone vill ta upp. Flera av oss som har varit med i kulturutskottet och tittat över framställlningen och bestämmelsen framhöll att en gällande förordning som tagits av landskapsstyrelsen stred mot gällande lag. Den debatten blev ganska intensiv och från landskapsstyrelsen hävdade man nödvändigheten av att göra på det här sättet för att trygga de åländska studerandena samma rättigheter i fråga om bostadstillägget som studerande i riket. Vid den tidpunkten ställde jag mig faktiskt lite frågande till om det var på det viset, om det alltså är så att de bestämmelser och de förmåner som landskapsstyrelsen tydligen beviljar är desamma som i riket. Jag hoppas att någon från landskapsstyrelsen kan en gång för alla göra detta klart. Som jag ser det är den rätt som landskapsstyrelsen i förordning har tagit och som man föreslår i lag betydligt mera utvidgad än den man har i riket. I riket förstår jag att man beviljar bostadstillägg till studerande som bor i hyresbostad eller i bostadsrättsbostad, medan man här också kan bevilja bostadstillägg till studerande som bor i ägarbostad. Det måste väl ändå innebära en ganska så stor utvidgning. Sedan finns det flera detaljbestämmelser som inte finns reglerade i vår lag som man har i rikslagen. Om man är studerande på fastalandet och bor i föräldrarnas eller i en bostad ägd av föräldrarna kan man få ett bostadstillägg, men det uppgår då bara till 350 mark i månaden. Här förstår jag att man inte gör någon skillnad på studerande som bor i hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägarbostad, alla skall ha samma rätt till bostadstillägg och lika stort bostadstillägg. Sedan finns det speciella med studerande som bor med eget eller sin makes eller makas barn och då skall man få det allmänna bostadsbidraget, och det är samma som i rikslagen.

 

Jag skulle alltså en gång för alla vilja få klart för mig: är den rätt som landskapsstyrelsen föreslår utvidgad jämfört med den man har i riket? I så fall tycker jag att landskapsstyrelsens motivering inte var tillräcklig när man sade att man måste ta den förordning som man tog senaste sommar för att garantera åländska studerande samma förmåner som i riket.

 

Det andra är att själva bostadstilläggsbeloppet på Åland har varit 80 procent av boendekostnaderna, högst 1.275 mark. Om jag förstår landskapsstyrelsen rätt höjer man bostadstilläggets belopp. Det skall baseras på högst 1.400 mark. Vad som egentligen har skett skulle jag vilja veta. Har alltså landskapsstyrelsen via förordning utvidgat rätten betydligt och har själva bostadstilläggets belopp också ökat jämfört med det man har i riket? 

 

Herr talman!

Det är mycket bra att de åländska studerandena har så stora förmåner som landskapsstyrelsen föreslår, men det känns på något vis som om fördelningspolitiken inte alltid beaktar alla ålänningar lika. Det allmänna bostadsbidraget på Åland har inte justerats alls i samma mån som det här. Vi vet att levnadskostnaderna på Åland är höga, både vad gäller bostäder och mat. Nu finns det väldigt lite uppgifter om det allmänna bostadsbidraget, men om man tittar på årets budget finns det anslaget 8 miljoner för studerandes bostadstillägg och 4 miljoner för det allmänna bostadsbidraget. Det säger väldigt lite. Det är ett grovt mått och det viktiga är hur många som får bidrag av olika slag här, men sådana uppgifter har jag inte heller och det kan man inte avläsa ur budgeten, så det är svårt att se på vilket sätt lagtinget och landskapsstyrelsen stöder boendet för olika grupper i vårt samhälle.

 

Frågan om förordningsmakten – landskapsstyrelsens rätt att närmare reglera förmånerna i förordning – är en komplicerad sak och jag hade inte tänkt i det här skedet säga någonting om det, utan jag vill avvakta diskussionen, men det kunde kanske vara idé att föra förslaget till stora utskottet om man vill diskutera speciellt den sidan av saken.

 

Ltl Svensson:

Herr talman! 

I förslaget till första tilläggsbudget för år 2000 äskade landskapsstyrelsen 1,33 miljoner mk för bostadsbidrag genom studiestödet. Av dessa pengar ville landskapsstyrelsen använda uppskattningsvis 30 000 mk för ett tillfälligt arrangemang 1 maj‑1 augusti, för att kompensera de åländska studerande som  ”med anledning av ändrad rikslagstiftning”, skulle bli utan bostadsstöd efter  första maj 2000 tills ändrad landskapslag skulle träda i kraft.

 

I den  första tilläggsbudgeten för 2000 aviserade landskapsstyrelsen en framställning om lagändring ”så att ovan nämnda studerande i fortsättningen kan erhålla bostadsbidrag genom studiestödet”.  Den beräknades alltså träda i kraft till 1 augusti.

 

Finansutskottet framhöll i slutet av april förra året i sitt betänkande om detta äskande i tilläggsbudgeten att det ”med tanke på rättssäkerheten är viktigt att det finns en lag till grund för fördelningen av bidraget”.

 

Lagtinget fällde dock senare lagförslaget om studiestöd, just med hänvisning till rättssäkerheten, eftersom landskapsstyrelsen ville hänföra den närmare utformningen av studiestöden till förordning, alltså en beslutsform där lagtinget inte medverkar.

 

Herr talman!

I stället för att omgående inkomma med ett justerat lagförslag, som lagtinget omgående kunnat ta ställning till, valde landskapsstyrelsen att den 15 juni, på föredragning av landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, besluta att ”rätten till bostadstillägg enligt landskapslagen om studiestöd (94/1995) SKULLE UTVIDGAS till att gälla alla studerande som bor i hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägarbostad”. Det var utmanande, eftersom den ännu gällande landskapslagen i paragraf 9 stadgar att bostadstillägg kan ges för ”hyresbostad eller liknande bostad som inte anses vara en ägarbostad”.  Det var alltså emot landskapslagen att besluta om bostadstillägg för studerande som bor i ägarbostad, vilket kulturutskottet helt korrekt har påpekat.

 

Det är naturligtvis omöjligt för lagtinget att låtsas som om detta inte har hänt och för kulturutskottet att inte påpeka detta. Skrivningen i tilläggsbudgeten motiverar inte landskapsstyrelsens tolkning att den kunde besluta utöver innehållet i landskapslagen. Landskapsstyrelsen pekar naturligtvis på att det skulle ha inneburit en orättvisa gentemot åländska studerande om de inte skulle få del av sådant bostadsstöd som genom ändring av rikslagen tillerkänns studerande i riket. Men en sådan orättvisa borde alltså ha motverkats genom en omgående ny, justerad lagframställning, som lagtinget kunde antagit i brådskande ordning och på alla sätt försökt påskynda granskningen av hos Ålandsdelegationen, vid behov till Högsta domstolen, och hos Republikens president. Detta underlät landskapsstyrelsen sedan hela ärendet också dragit ut på tiden i lagtinget, inte minst genom regeringsgruppernas försorg. Hos dessa märktes inte mycket av ansvaret för att studenternas studiestöd skulle säkras, eftersom de fann det viktigt att blockera en rättssäkerhetsfråga angående landskapsborgen för studiebidrag, en blockering som till sist röstades ner i lagtinget, dessbättre. Då hade det redan framgått att landskapsstyrelsen skulle ordna saken på annat sätt, utan att behöva blanda in lagtinget.

 

Det är inte korrekt om man nu försöker stryka eller förändra kulturutskottets i enighet gjorda anmärkning om att landskapsstyrelsen i ett avseende fattade beslut i direkt strid med gällande landskapslag om studiestöd. Ärendet kan dock sändas vidare till stora utskottet för ytterligare begrundan, om det anses behövas.

 

Herr talman!

Under första delen av debatten om kulturutskottets betänkande om studiestödslagen framhölls bland annat att kulturutskottet skulle ha lyft fram en tolkning av landskapsstyrelsens förordningsmakt i ett utlåtande från Ålandsdelegationen angående en annan aktuell lag framom tolkningen i det utlåtande kulturutskottet bad att få av lagutskottet i samma fråga. Det sades bland annat att lagtinget inte kan ha två olika tolkningar av självstyrelselagens förhållande till grundlagens nya bestämmelser om individens rättigheter och skyldigheter. Jag kan inte läsa in något sådant i kulturutskottets betänkande, där lagutskottets principiella hållning konstateras, nämligen att allmänna rättssäkerhetsprinciper visar att bestämmelser som gäller grundläggande rättigheter och skyldigheter i allmänhet bör ges i landskapslag och inte i förordning. I betänkandet nämns också ett aktuellt utlåtande från Ålandsdelegationen, som har beröringspunkter med diskussionen om studiestödslagen. Men utlåtandet berörs bara som ett faktum, inte som en värdering av dokumentet, eftersom det ärendet veterligen inte ännu behandlats i högsta domstolen och av Republikens president.

 

Kulturutskottet har alltså inte gått emot lagutskottet utan bara konstaterat att ett beslut inom förordningsmaktens område av prejudicerande betydelse kan vara på kommande ganska snart. I övrigt vill också jag uttrycka tillfredsställelse över att kulturutskottet angående ett i lagtinget mycket diskuterat ärende kunde komma fram till ett enhälligt betänkande. Det bör kunna medverka till att lagtingets ställning i självstyrelsens beslutssystem stärks och att utskottens betydelse som producenter av rimliga politiska kompromisser och gemensamma ställningstaganden ökar.

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag är en av dem som i debatten tidigare undrade över de två nyansskillnader som jag uppfattade i kulturutskottets betänkande om förordningsfullmakten. Det står att lagutskottet säger att på grund av allmänna rättssäkerhetsprinciper bör man i allmänhet inte ge anvisningarna i förordning utan i lag, medan sedan kulturutskottet finner att det är synnerligen tveksamt att i lagen inta en bestämmelse. Man kan diskutera huruvida det är en skild tolkning eller inte. Jag tycker att det är ett bra förslag som har nämnts här, som ltl Svensson nämnde, att ärendet går till stora utskottet och där blir det, utgår jag från, en enhetlig skrivning och det är väl också lämpligt att där avvakta HD:s utslag när det gäller lagen om arbetsmarknadspolitisk lagstiftning. Det viktiga för mig i den tidigare debatten var att det inte går ut ett dokument där det finns möjlighet att tolka att lagtinget skulle ha två olika meningar utan det bör vara en enhetlig och det kan antingen ske genom remiss till kulturutskottet eller genom stora utskottet. Det senare kanske är det mest lämpliga.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Jag skall inte gå in i några detaljer, diskussionen har pågått länge nog. Det finns en del frågeställningar som behöver justeras och efter ingående diskussioner i vår lagtingsgrupp har vi kommit fram till, som så många andra har konstaterat, att stora utskottet förmodligen är den bästa platsen för betänkandet, så man kan göra de nödvändiga justeringarna där och man kan också då avvakta, precis som ltl Erland sade,  det utslag som kommer i sinom tid. Jag vill bara konstatera att det väsentliga i varje fall, med det som landskapsstyrelsen hittills har gjort, är att man har sett till att garantera våra studerande deras studiesociala förmåner. Det är kanske det viktigaste och det glöms ofta bort i debatten här.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har i arbetet med studiestödslagen och förmånerna för våra studerande hela tiden i tankarna att vi skall ge bästa möjliga möjligheter för våra ungdomar att studera. En av de viktiga möjligheterna är naturligtvis studiestöden som vi nu har anledning att diskutera. Studiestödslagen som vi nu diskuterar har varit två gånger i kulturutskottet. Det finns två betänkanden och båda säger egentligen samma sak, dvs. att man föreslår i utskottet båda gånger att lagen skall antas, dvs. den del som gäller hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägarbostad. Två gånger har kulturutskottet diskuterat frågan om ägarbostad; ingen gång har man haft några frågor och funderingar, men nu kommer det vissa frågeställningar runt ägarbostad. Det tycker jag är lite underligt.

 

Jag vill ändå för klarhetens skull repetera lite kring ägarbostad. För det första är det så angående det allmänna bostadsbidraget enligt den finska lagen, som gäller oss alla, att  där får man också stöd för ägarbostad. Enligt det gamla systemet, som vi nu försöker byta ut, kunde man få stöd för ägarbostad när man delade bostad, alltså ägarbostad har funnits med som en stödberättigad form och finns det än i dag när det gäller det generella bostadsbidraget. Nu har vi flyttat över det också till studiestödslagen och det här betyder också att om vi inte hade tagit med ägarbostad i det tidiga beslutet, som vi tog i juni, helt enligt den lagtext som kulturutskottet har behandlat två gånger, hade det betytt en försämring. Vi skriver i tilläggsbudgeten att vi vill kompensera försämrade villkor. Det anser vi att vi har gjort i och med  det här. Ägarbostadsbidraget beräknas så att man får max 80 procent av de godtagbara redovisade kostnaderna, dvs. bolagsvederlag och eventuella räntekostnader som  man kan redovisa. Summan får dock aldrig överskrida maxbeloppet för bostadsbidrag, som enligt den nya förordningen är 1.120 mark per månad.

 

Det som vi nu också kritiseras för i landskapsstyrelsen är att vi skulle ha gjort ett lagstridigt beslut. Det motsätter jag mig. Jag vet att vi har tagit ett beslut ”utöver lag”. Det är riktigt, men det är lite skillnad på det. Vi anser att vi fick fullmakt till det i och med tilläggsbudgetbehandlingen, som ltl Hasse Svensson redan läste upp, där vi fick tillstånd att kompensera studerande ”tills ändrad lagstiftning träder i kraft”.  I finansutskottets betänkande skriver man, mycket riktigt, att ”Med tanke på rättssäkerheten är det viktigt att det finns en lag till grund för fördelningen av bidraget. I likhet med landskapsstyrelsen anser utskottet att de åländska studerandena skall ges samma ekonomiska möjligheter att studera som rikets studerande.” Det här anser vi att gav landskapsstyrelsen fullmakt att ta det beslut, som vi tog i juni 2000. Denna medvetna risk har landskapsstyrelsen tagit för att garantera att våra ungdomar skulle få ut sina studiestöd också under hösten 2000. Skulle vi inte ha gjort det och med tanke på den långsamma behandlingen, som ännu inte är klar, hade våra studerande varit utan studiestöd hela hösten och förmodligen hela vårterminen. Jag anser nog att det här måste landskapsstyrelsen våga, för det är en så viktig sak för våra studerande att de har sina fulla och berättigade studeistöd.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman! 

Här talar vår utbildningsminister om ”medveten risk” och ”måste våga”. I mitt anförande var jag inne på att man kanske skulle ha kunnat göra på något annat sätt. Man kanske kunde ha kommit med en ny lagframställning, som jag vet att det fanns tekniska möjligheter att göra och att få den mycket snabbt behandlad i lagtinget. Men när kulturministern säger att man tog en medveten risk och måste våga var det ett risktagande inte bara gentemot de studerande utan också mot lagtinget i självstyrelsesystemet och det är det vi nu diskuterar utan alltför stor dramatik. Men just frågan om varför man inte kunde återkomma med en lagframställning tycker jag är oklar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!  Landskapsstyrelsen har mycket att göra och det var inte så lätt att i en hast göra förändringen, men mest handlar det om att vi ansåg att skrivningen i såväl tilläggsbudgeten som finansutskottets betänkande gav oss en fullmakt att agera. Det är landskapsstyrelsens svar på frågan.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!  Jag tycker att man kan ifrågasätta om den motiveringen tar tillräcklig hänsyn till lagtingets intressen i saken.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Ï en sådan här fråga är det naturligtvis de studerandes intressen som kommer först men icke desto mindre måste man se på metoderna att fatta beslut överhuvudtaget i landskapsstyrelsen. Syftet var gott och ändamålet helgar medlen, men vi lever ändå i ett rättssamhälle där man åtminstone i efterhand, när ett ärende har gått till så här, måste överväga: kan vi dra någon lärdom av det? Jag begärde ordet därför att jag noterar hos landskapsstyrelseledamoten Carlson ett slags rättfärdigande, att här kan man göra så, man måste våga, man måste ta risker och man måste ta hänsyn till att vi har så mycket att göra och kanske det också var att lagtinget kunde inte kallas in på sommaren i den här frågan osv. Personligen har jag en ganska pragmatisk hållning också till det här, att ibland måste man göra vissa saker och när jag kom som ny till landskapsförvaltningen var det ett lantråd som sade att skulle man följa lagen alla gånger skulle ingenting fungera! Det var naturligtvis sagt på skämt, men jag tycker ändå att lagtingets roll är att se till att lagstiftningen är sådan att landskapsstyrelsen kan fatta beslut i rätt ordning, att lagstiftningen är sådan att man tillgodoser de rättigheter som bör finnas, i det här fallet hos de studerande.

 

Jag skulle därför vilja fråga att när ett enigt utskott, såvitt jag förstår, skriver att det är ”anmärkningsvärt att landskapsstyrelsen samtidigt beslöt att i direkt strid med landskapslagen om studiestöd bevilja den som bor i ägarbostad rätt till bostadstillägg”, är det då utskottet som är ute och cyklar här? Är utskottet på vils? Har de inte sett till de studerandes intressen eller vad drar landskapsstyrelsen för slutsatser av det här? Jag menar inte att någon här, vad jag vet, klagar på själva beslutet och de förmåner som man ville ge rätt till, utan det är fråga om att i efterhand konstatera att skall det också i fortsättningen vara så att när man anser sig själv ha bråttom, när man anser att det är mycket att göra, så kan man med en förordning fatta ett beslut som går utöver lag. Hur mycket risker skall en landskapsstyrelse ta gentemot den lagstiftande församlingen. Hur mycket skall man våga? Det är klart att det är tufft och bra att våga, men jag tror att vi också kan föra en debatt här om så mycket annat där landskapsstyrelsen inte vågar.

 

Helt enkelt för att sammanfatta, herr talman, vad skall landskapsstyrelsen dra för slutsatser av det här? Det vore bra som vägkost till stora utskottet därför att där bör man naturligtvis ta och bedöma motiveringen att ”i direkt strid med landskapslag” som är ganska, skulle jag vilja uttrycka det, häftigt formulerad och någon mening har det säkert funnits bakom den formuleringen.

 

Ltl Lundberg, replik:

Herr talman!

Det är svårt att kort sammanfatta vad vi i utskottet har tänkt. Vi har formulerat oss ganska hårt, att förfarandet står i strid med lag och detta just på grund av att det i den gällande lagen står att det skall vara bostad som inte anses vara ägarbostad. I det föregående lagförslaget, som inte gick igenom, fanns ägarbostad med och det har inte tidigare kritiserats. Det som jag alltså har funderat på är att är det i strid med lag och är det ett hot mot rättssäkerheten om man utökar en rättighet. Vi har inte tagit bort någonting, utan vi har utökat. Vi har låtit en grupp till få bostadsbidrag och det tycker jag är en fråga som skall bli intressant att diskutera i stora utskottet.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Detta är den tolkning som jag själv har gjort när jag läste betänkandet, men frågan är om man har utvidgat rättigheter, där det står uttryckligen i lagstiftningen att man inte skall ge stöd till ägarbostäder. Utskottet har gjort sitt arbete och det som är intressant i det här skedet är väl hur landskapsstyrelsen tolkar det när man  faktiskt säger att man ”vågar ta risken”. Då är det inte en vanlig utökning som är s.a.s. inom de riskfria ramarna utan på något sätt har man själv påpekat att vi måste våga ta risken, och att ta risker när det gäller lagen är det många medborgare som gör, men kanske det inte är landskapsstyrelsens roll att ta risker på det sättet. Det är klart att här är det också fråga om nyansskillnad också. Risktagning kan ses på många olika sätt. Det är en risk att gå emot lagen, men det är också en risk att låta bli att handla, ta beslut osv., så frågan är nog inte så enkel.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Man brukar tala om att göra en höna av en fjäder, och det tycker jag att det börjar likna. Landskapsstyrelsen tvingades handla till de studerandes förmån för att de studerande inte skulle lida skada. Jag måste säga att jag beklagar om liberalerna hellre skulle föredragit att landskapsstyrelsen skulle ha agerat på ett sådant sätt att de studerande skulle ha lidit skada och blivit utan studiestöd. Det tycker jag är synd.

 

Slutligen, herr talman, vi är väl ändå rätt eniga om att den här frågan skall diskuteras vidare i stora utskottet, så jag ser ingen större orsak till att diskutera vidare här, utan vi låter frågan gå dit och så tar vi diskussionen där.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Om jag förstod ltl Lindqvist rätt så ville han ha en replik för att säga att han inte vill diskutera frågan vidare, samtidigt som han påstod att liberalerna inte hade intresse i saken! Jag skall upprepa ungefär vad jag sade i mitt anförande, att ibland får ändamålet helga medlen och syftet med det här var att man skulle ge samma studiemöjligheter, och det är väl ingen här i lagtinget som kan vara emot det. Jag sade att efter man har gjort en så här enhälligt omfattad skrivelse i utskottet, där det står ”i direkt strid med landskapslag”, måste vi väl ändå, både vi och landskapsstyrelsen, dra vissa slutsatser av det här. Ltl Lindqvist kanske har någonting att anföra i sakfrågan och då skall jag naturligtvis replikera på det, men att gå in i en replik där man helt medvetet missuppfattar – det kan inte vara något annat – tycker jag inte att för debatten framåt.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag menar att jag ser mer till verkligheten än till rena formaliteter och för mig är verkligheten att göra det som är det bästa för det åländska folket och i det här fallet de åländska studerandena. Sedan kan man alltid strida om formaliteter. Det är upp till var och en att göra. Att jag inte ser någon orsak till att diskutera det här vidare här i salen är att vi är rätt överens om att vi skall diskutera detta i stora utskottet och då ser inte jag någon annan orsak till att debattera vidare här i dag än att massmedia finns på plats – men det kan förstås finnas en poäng i det!

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Inom Frisinnad Samverkan finns det uppenbarligen väldigt olika verkligheter. Ltl Lindqvist vill inte bry sig om lagen  utan hans verklighet är att man känner sig för hur man skall göra, och det är väl många som fungerar på det sättet och många som vill avskaffa alla lagar och förordningar, lagboken, lagtinget osv.  Jag vill bara påpeka detta enkla faktum att ordföranden för kulturutskottet är den frisinnade gruppkamraten Strand, som i direkt strid med landskapslag, enligt utskottets betänkande, har haft en annan verklighetssyn!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Herr talman!

Jag vill verkligen säga, att landskapsstyrelsen anser inte att det är det bästa sättet att göra någonting utöver lag, men vi skall komma ihåg att som grund för beslutet som vi tog i landskapsstyrelsen hade vi den godkända tilläggsbudgeten, där det sägs – jag måste upprepa igen – att ”anslaget kan användas för att kompensera de studerande som med anledning av ändrad rikslagstiftning blir utan bostadsstöd efter 1.5.2000 tills ändrad lagstiftning träder i kraft”. Vi håller helt med finansutskottet som säger att det med tanke på rättssäkerheten är bra att ha en lag. Vi är helt överens. Jag tror att vi också är överens med ltl Olof Erland. Men här stod vi inför det faktum att våra ungdomar inte kunde få studiestöd enligt nya regler och då måste vi agera och då gjorde vi på det här sättet. Jag tycker fortfarande att vi inte hade andra val. Även om vi hade valt att föra en ny framställning till lagtinget i juni vet vi att det hade tagit hela hösten i alla fall innan vi hade haft en godkänd lag. Jag vidhåller att vi såg inga andra utvägar för att garantera de studerandes möjligheter att få sina studiestöd.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är klart att det går att rättfärdiga beslutet på många sätt och det finns kanske ingen heller som har sagt att vi skall gå tillbaka i tiden och göra ett annat beslut utan här var det de studerandes intressen som måste tillgodoses. I mitt tidigare anförande menade jag att nu, så här i efterhand när vi ser att det har gått till på det här sättet och kulturutskottet faktiskt har gjort en viktig politisk markering, som de helt klart står bakom, som man måste tolka det, är det viktiga att komma fram till: hur skall man se på lagstiftningen och beslutsfattandet framöver. Då ser jag att den viktiga lärdomen som jag skulle dra är att det här med förordningar ofta är en lätt utväg, därför att då gör man beslutet omedelbart och man behöver alltså inte föra det till någon överrock, som lagtinget är i lagstiftningen och då finns det en liten risk i det här. Jag har absolut ingen anledning att krångla med landskapsstyrelseledamöterna i den här frågan utan jag vill se vad man drar för slutsatser av lagstiftning och beslutsfattande i framtida situationer av det här slaget.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag tror att landskapsstyrelsen också drar samma slutsatser, som vi också har gjort förut, att det skall naturligtvis ligga lag till grund för de beslut man tar. Men som jag har sagt i det här fallet hade vi ett budgetbeslut, som i många fall anses vara minst lika viktiga. Det är ändå ett enhälligt lagting som beslöt att man skulle kompensera det. Om vi sedan gjorde det på fel sätt, det må vara, det är säkert så, men vi hade i alla fall inga alternativ just då när det begav sig och vi behövde fatta beslutet. Det är klart att det också skulle vara bra om vi kunde ha alla våra beslut i lag och inte i förordning, men så länge vi lever med den tröga lagstiftningen och den långsamma lagstiftningen med den kontroll vi har skulle det bli ohållbart. Alla människor skulle få vänta alldeles för länge på olika beslut. Det kan vara stöd eller andra beslut, så det skulle inte heller fungera praktiskt.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det ligger mycket i det som landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson säger, men samtidigt vill jag säga att mitt syfte är, och säkert många andras, att påpeka att här är det någonting som inte stämmer med det system vi har. Det är klart att man kan diskutera detta med att budgeten blir ett viktigare och viktigare instrument, att man där ger ramarna, men det är inte heller så där alldeles okomplicerat därför att budgeten behandlas inte på samma sätt, den är inte lika precis, den är inte lika mycket kontrollerad osv. När man ger ramar enligt budgetsystem finns det alltså ett handlingsutrymme där  som kan stå i strid med andra styrdokument, såsom lagar. Oberoende om man har den uppfattningen som landskapsstyrelseledamoten Carlson här har om att det är ett budgetbeslut som i det här fallet har legat till grund är det också någonting som borde diskuteras. Jag hoppas att stora utskottet kan ta upp en diskussion kring just den här passusen i kulturutskottet därför att den är inte någon ”fjäder av en höna”, utan det är en viktig principiell sak som i och för sig ligger på sidan om rättigheterna för de studerande. Det har att göra med vår framtida lagstiftning, förordningsfullmakten och budgetens roll i systemet, så det är stora komplicerade frågor.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Nordlund:

Herr talman!

Ltl Erland frågade vad landskapsstyrelsen har lärt sig av det här ärendet och jag vill för min del säga att jag har lärt mig åtminstone några saker. För det första att vi skall försöka ha så god framförhållning som möjligt när det gäller lagstiftning och att vi också skall ha våra ärenden så väl beredda att vi hoppeligen kan få dem godkända i den ordning som är tänkt samt att vi har dem förankrade i våra lagtingsgrupper på ett sådant sätt och sedermera i hela lagtinget. Diskussionen som nu har uppstått kring det formella i det sätt som landskapsstyrelsen har handlat på är också intressant och jag vill ltl Erland och jag kan inför hela lagtinget medge att jag har lärt mig det att det skulle ha varit klokare om vi i stället för en förordning skulle ha tagit ett landskapsstyrelsebeslut, eftersom en förordning skall i sig bygga på gällande lagstiftning. Där har landskapsstyrelsen inte gått tillväga på det mest korrekta sättet, utan skulle vi ha byggt vårt beslut på budgeten och tagit ett landskapsstyrelsebeslut hade den här diskussionen varit lite överflödig. Men verkligheten är den att så här har vi nu gjort och vi har gjort det utgående från att vi ville trygga åländska studerandes möjligheter till sina studiesociala förmåner och också i akt och mening att uppfylla det som vi har uppfattat att Ålands lagting enhälligt har gått in för, nämligen att de skulle få alla de här studiestödsformerna eftersom de har funnits med i de bägge framställningar som har kommit till lagtinget och i de behandlingar som har varit här har de inte ifrågasatts i sig. Det som nu har ifrågasatts är vårt formella handläggande av det hela och jag hoppas att vi inte skall hamna i en liknande situation igen att vi skall behöva göra den här typen av beslut, utan att vi i stället skulle kunna ha lag som ligger till grund för de beslut vi tar.

 

Vtm Häggblom:

Herr talman!

Jag förvånar mig över tongångarna om att ärendet skall föras till stora utskottet. Jag begriper inte vad ärendet skall göra till stora utskottet, för ingen har överhuvudtaget ifrågasatt lagstiftningen. Alla är eniga om den. Att man sedan har olika åsikter om vad landskapsstyrelsen har gjort i andra beslut hör inte hit. Det är lagförslaget vi behandlar och vad kulturutskottet skriver i sin motivering står utskottet för. Tycker man att kulturutskottet har fel, skall man väl begära återremiss till kulturutskottet. Men ingen har fört den debatten. Jag förstår inte varför man skall fördröja lagstiftningen med att föra den till stora utskottet. Följdriktigt är att vi antar lagförslaget i dag och låter det vara.

 

Det man kan konstatera och det landskapsstyrelsen skall lära sig av det här är att man har råkat i en politisk fälla som oppositionen skickligt har satt ut. Oppositionen fick lagförslaget förkastat i våras och då skulle landskapsstyrelsen följdriktigt ha sagt att det är oppositionen som har sett till att förmånerna inte kan betalas ut. Då skulle skuggan ha fallit på oppositionen, men i stället delar man ut förmånerna och får kritik från oppositionen för det! Där skulle man ha passat på och låtit bumerangen fara över oppositionen i stället för att  bumerangen och få den tillbaka här så det bara schvisar om det. Det här bör nog landskapsstyrelsen ta ad notam och konstatera i fortsättningen att man skall nog inte falla i politiska fällor.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det låter imponerande vilken makt oppositionen har som tydligen ordnade att de studerande fick sitt bostadsstöd och sina förmåner, om jag förstod vtm Häggblom rätt! När det gäller behandlingen i stora utskottet, återremiss eller direkta beslut, finns det olika uppfattningar om behovet av att justera i betänkandet eller klargöra vissa synpunkter, så det är inte färdigt ännu, utan vtm Häggblom har precis som alla andra både röst och stämma i lagtinget och förslaget att man skulla anta det kommer säkert att få understöd, om jag kan förstå partigrupperingarna rätt. Men oppositionens fälla bygger nog enbart på det, för liberalernas del, att vi ville så tidigt som möjligt säga att här behöver man komma med lagstiftning före man budgeterar. Det var så vi resonerade. Vårt intresse nu i det här skedet är att diskutera framöver: hur skall man undvika den här typen av situationer.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Det finns ingen anledning att föra ärendet till stora utskottet utgående från den diskussion och de beslut lagtinget fattade angående stora utskottets ställning i lagtinget. Om man är oense  om lagstiftningen bör man föra ärendet till stora utskottet och det är inte det som det gäller här, utan alla är eniga om det lagförslag kulturutskottet har föreslagit för lagtinget. Beträffande motiveringen kanske det finns lika många åsikter som antalet ledamöter i stora utskottet, så till den delen tror jag inte att vi för ärendet längre utan jag förstår att oppositionen vill föra en fortsatt debatt om ärendet och hålla det varmt. Men landskapsstyrelsen har också erkänt här att man inte har gjort allting riktigt i det här fallet och då är det i så fall upp till oppositionen att vidta de mått och steg det föranleder i så fall.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Stora utskottets roll är inte helt entydig utan där finns det en allmänt antagen princip om att större frågor där man behöver ytterligare politiska överväganden kan föras till stora utskottet. Men det enda man kan säga i det här fallet är – vi vet inte om det blir en återremiss  - att vi har diskuterat i vår grupp att vi kan tänka oss olika alternativ och vi har då fått erfara här att centern har diskuterat det mycket noggrant. Deras gruppordförande sade hur man skall förfara, att man ville föra det till stora utskottet för att justera vissa formuleringar. För egen del har jag sagt att det finns kanske en viss nyansskillnad mellan kulturutskottet och lagtinget, möjligen i alla fall, som jag tolkar det, och då kan det vara bra att ha ett betänkande från stora utskottet, som förhoppningsvis är enigt och där man kan ha klart att det här är lagtingets mening. Det finns ytterligare den aspekten att samhället lever faktiskt vidare med en viss dynamik och då kommer vi att få ett beslut från HD som kanske säger att lagutskottets tolkning i och för sig är förnämlig och riktig samt formellt godkänd, men vi har en annan tolkning. Vi kan inte påstå att HD har fel. Deras beslut är någonting som vi måste rätta oss efter, så det kan vara motiverat att stora utskottet, om ärendet går dit, avvaktar ett domstolsutlåtande.

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa kolleger!

Ltl Erland har uppenbarligen ätit för lite pepparkakor i jul när han är så elak att han säger att jag skulle anse att vi inte skulle bry oss om lagen. Det är precis som att säga åt en målare att han inte bryr sig om färg eller åt en äppelodlare att han inte bryr sig om äppel. Att säga åt en lagtingsledamot att han inte bryr sig om lag var mycket elakt sagt, ltl Erland. Däremot är det min uppfattning att lagen är till för det åländska folket och inte för oss i lagtinget utöver den del som vi också är vanliga ålänningar. Tillämpning av lag bör ske med sunt förnuft och på ett sätt som kan verka vettigt för dem som det berör, dvs. i det här fallet de åländska studerandena.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag vet inte om det skulle hjälpa med pepparkakor! Jag upprepade precis det som ltl Lindqvist sade – det han själv tolkade som elakt. Det är så när man i ett utskott säger att någonting är i direkt strid med lag så måste man som lagstiftare intressera sig för vad det kan betyda. Därför är det så viktigt, i det här fallet, att försöka diskutera vad man skall dra för slutsatser av det hela. Jag tycker inte att det är en oviktig sak om både landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson och lantrådet Roger Nordlund finner det viktigt att kommentera hur man ser på ärendet och att man kanske kan göra på ett annat sätt i framtiden, att man helt enkelt tar lärdom. Man kan tänka sig en verklighet utan lag, men i lagstiftningen måste man också tänka sig att man hela tiden försöker förbättra och ge bättre ramar för beslutsfattandet. Det är det den här debatten handlar om.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag har inte heller ifrågasatt att vi skulle diskutera det här och jag har inte heller sagt att det inte har begåtts några fel, men i mitt sista anförande sade jag att jag är mycket ledsen över att ltl Erland påstår att jag inte skulle bry mig om lag och gällande lagar.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag var tidigare också mycket ledsen över att ltl Lindqvist inte bryr sig om lag, som jag uppfattade det. Därför är jag glad att jag nu får höra att ltl Lindqvist bryr sig om lag och då kanske det också finns intresse av att se till att det blir en diskussion av de principiella frågorna i stora utskottet. Jag tror att vi alla här i lagtinget har mycket att vinna på det.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Jag undrar hur många här i salen som på basen av 9 § skulle kunna svara på frågan: hur stort blir en studerandes bostadstillägg under olika villkor, om man studerar i Finland, i Sverige, på Åland osv.?

Ett av mina grundläggande argument mot hela framställningen är att den inte är genomskinlig. Den är väldigt allmänt hållen. Vi har fått mer och mer ramlagstiftning och sedan skall landskapsstyrelsen i förordning närmare precisera allting. Här sades att det inte skulle ha funnits betänkligheter mot paragrafen överhuvudtaget och jag vill bara påminna om att redan första gången ärendet behandlades i kulturutskottet påpekade jag att beloppen och grunderna för bostadstillägget borde regleras i lag och inte i förordning. Det står helt enkelt bara att den och den som är studerande och bor i alla tänkbara bostäder skall få ett bostadstillägg, förutom de som har familj eller bor med make och makes barn.

 

Det är en väldigt schematisk lagstiftning om enskilda människors rättigheter. Jag tror att det inte är bra. Det verkar som om debatten här mera skulle röra sig om det politiska spelet än egentligen om hur stora bostadstilläggen skall vara för studerande. En orsak till det är att om man bara läser framställningen så är det nästan omöjligt att förstå den. Vi som sitter i kulturutskottet fick en utredning redan för rätt länge sedan om studiestödet, som alltså inkluderar andra former av stöd till de studerande, så man har kunnat läsa lite på. Men i det sägs ingenting, åtminstone har inte jag hittat någonting, om att bostadstillägget också skulle utsträcka sig till studerande som har ägarbostäder. För mig är det en moraliskt komplicerad situation, att studerande som har så mycket råd, eller deras föräldrar, att de kan köpa en bostad skall ha lika stort bostadstillägg, eller åtminstone i princip skall de möjlighet att få lika stort bostadstillägg,  som dem som bor på hyra. Jag ser inte att det finns någon fördelningspolitisk värdering i det hela. Det är mera fråga om att den som bor i ägarbostad skall också få inkludera räntekostnader osv., dvs. samhället skall vara med och finansiera köpet av den studerandes ägarbostad! Det är generöst, men inte är det så i riket och inte kan man med hänvisning till att åländska studerande skall ha samma rättigheter som i riket blunda för att vi utvidgar rätten så pass mycket som vi gör här. Den diskussionen har principiellt inte förts i kulturutskottet och den har inte heller förts här i lagtinget, utan vill bara de studerande väl och då skall safta på såsom landskapsstyrelsen föreslår, för annars kan man ju bli beskylld för att man missunnar någon ett bidrag. Men det som för mig gör det hela väldigt tveksamt är varför är landskapsstyrelsen inte lika aktiv när det gäller de allmänna bostadsbidragen, de som rör de små och svaga i vårt eget samhälle? De har inte justerats på åratal, utan då följer man förändringarna i riket – om man ens gör det. Det gör man ju inte med utkomststödet. Utkomststödet justeras igen i riket, men de som har de allra sämst hos oss går alltså miste om den justeringen. När landskapsstyrelsen säger att man vill de studerande väl tyder allt på det. Men det finns en politisk värdering i att man från landskapsstyrelsen inte är beredd att ta samma risker när det gäller dem som har rätt till utkomststöd och de som  har rätt till det allmänna bostadsbidraget.

 

För mig är nog detta ett moraliskt dilemma: skall vi faktiskt utvidga rätten så mycket som det nu är fråga om? Jag vill ännu en gång påpeka att jag har redan en gång tidigare sagt att jag tycker att man borde närmare granska det här. Jag förstår delvis landskapsstyrelsens dilemma när förändringen skedde att det allmänna bostadsbidraget skulle ges i stort sett till de grupper som inte är studerande, alla studerande skall få ett bostadstillägg utom de som har familj, de faller under det allmänna bostadsbidraget, hur man skulle göra på Åland för att hinna ifatt förändringen på rikssidan eftersom vi ändå har mycket studerande från Finland och tvärtom. Om man inte hade utvidgat rätten och om man inte hade höjt beloppet jämfört med i riket för det maximala hyresbidraget, så ser jag egentligen inte att det hade varit något hinder att ändra förordningen i stöd av gällande bestämmelse – med viss reservation, jag är inte lagstiftare, så jag kan inte säga att det hade varit möjligt – men det hade i alla fall varit betydligt lättare för lagtinget att förstå vad det är för ändring som vi nu står i beråd att ta. Det är nämligen inte bara fråga om en justering av bostadstillägget utan det är fråga om en rejäl utvidgning av rätten plus att vi höjer beloppet utan att, vill jag påstå, en majoritet här ens vet hur stort det är. Det är för lite sagt i framställningen. Det finns säkert många förklaringar till det. Det är EU-arbetet och allt möjligt som tar tid, men jag tycker att vi alla måste vara så ärliga att vi säger att det här är inte bra lagstiftning. Och fortfarande: lagtinget kan inte ge en fullmakt till landskapsstyrelsen att i förordning utvidga en rätt som är vidare i stöd av en laglig bestämmelse, Om det är möjligt är det något fel i vårt system. Vi saknar antagligen en funktion som inom förvaltningen kunde förhindra att detta sker. Tydligen har reforen av förvaltningslagstiftningen och ministrarnas ansvar bäddat för den här typen av bl.a. lagstiftning och förordningar, som inte var möjligt tidigare. Jag vill inte på något vis säga att det systemet var idealet, men rättssäkerheten var betydligt starkare då. Rättssäkerhet är inte någonting som man kan säga att är en moralisk värdering på det viset, som någon var inne på här, att om någon får mera så är det väl inte så otryggt, utan det kan man tolererar. Det är säkert alla med om, om någon får mera, men hur vet vi att alla får mer? Det kanske är så att landskapsstyrelsen besluter eller avstår att besluta så en del får mindre än vad de egentligen skulle ha rätt till, tycker andra.

 

Rättssäkerheten är alltså fråga om ett system som skall korrigera sig själv stå att inte sådana här övergrepp kan ske. För mig har detta ärende aktualiserat många andra saker som gäller vårt parlamentariska system. Det är en ganska allvarlig situation, som jag uppfattar det. I det här fallet får alla bara mera pengar, så okej, det är väl bra då och det är bra att vi har mycket pengar, men jag tycker inte att man kan blunda för att så här kan vi inte förfara. Ena dagen kan det gynna någon och andra dagen kan det missgynna någon och det går inte att korrigera via besvär. Domstolen har inte möjlighet att ingripa.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag har delvis varit med i behandlingen av detta ärende i lagutskottet, men där har vi inte på något sätt behandlat allmänna bostadsstöd. Vi har inte heller behandlat beloppen, utan här handlar det om i vilken utsträckning man kan bestämma i förordning över de belopp som det finns rätt till enligt lag och där har både lagutskottet och kulturutskottet markerat ganska tydligt att det bör tas in i lagstiftningen. Det är landskapsstyrelsen som bör göra det. Beloppen har lagtinget egentligen tagit ställning i budgetdebatten. Budgeten har i dess olika varianter, med tilläggsbudget, klubbats redan, så jag  måste vara dåligt informerad om vilket ärende vi behandlar här, för jag behandlar kulturutskottets betänkande om studiestöd.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det är väl ingen här som har den enda rätta uppfattningen om vad det är vi diskuterar eller vad vi behandlar och vad som är värt att behandla och vad som inte är värt att behandla. För mig är nog det centrala ändå själva det konkreta ärendet, dvs. bostadstillägget för studerande. Det finns en historisk bakgrund här i lagtinget som gäller hela förfarandet, där vi alla har olika delar och ansvar i processen. Men det som aldrig lagtinget eller någon annan har gått till botten med är: är det rätt fördelningspolitik att ge bostadstillägg till personer som äger sin bostad? Den diskussionen har inte jag varit med och fört någonstans. Jag ställer mig väldigt tveksam till det förfarandet. Jag har inte uppfattat att sociala bidrag och bidragssystem är till för att stödja den typen av ekonomiska köp.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är klart att lagutskottet hade ingen anledning att ta upp den frågan. Vi fick en specifik förfrågan, men jag förmodar att kulturutskottet har gjort en bedömning av vad det här handlar om. Jag kan tänka mig att också de här tänkt att i budgeten diskuterar vi fördelningspolitik och skulle det vara så att studiestödslagen innehåller uppenbara orättvisor, fördelningspolitiskt i 9 §, så skulle väl kulturutskottet ha tagit upp den diskussionen. Men såsom jag tolkar underlaget och framställningen handlar det ganska mycket om en fråga om beslutsfattandet i framtiden, dvs. skall det ske genom lagändring eller genom förordningar och där har utskotten tagit ställning på det sättet att landskapsstyrelsen bör ta in detta i lag, även om man inte behöver göra det enligt vår tolkning av självstyrelselagen. Frågan är alltså om man i varje fråga skall föra upp alla samhällsfrågor här i lagtinget. Det är jag lite tveksam till. Det blir lite okoncentrerat, skulle jag kunna förmoda.

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! Jag tycker inte att det är alla samhällsfrågor när vi har en paragraf som rör bostadstillägg för studerande. För mig och för mitt parti är det en ytterst viktig fördelningsfråga, som alla typer av bidrag som gäller enskilda människor. Vi är förvånade över att man i ena ändan, som den här,  är väldigt generös, medan när det gäller de allra svagaste grupperna i vårt samhälle då är det ingen här i lagtinget som reagerar, varken majoritet eller resten av oppositionen. Då ställer jag mig fortfarande frågande till: är det det som samhällsekonomiskt är det mest viktiga att ge bostadstillägg åt personer som äger sin studiebostad!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman! 

Jag får säga att jag blir mer och mer förvånad när jag hör ifrågasättandet av ägobostad, eftersom, som jag sade redan i mitt anförande, kulturutskottet två gånger har behandlat ärendet. I båda behandlingarna har ltl Barbro Sundback varit med som medlem i kulturutskottet. Ingen gång har hon sagt någonting om ägarbostad utan den saken har gått igenom, eftersom man i båda betänkandena föreslår att lagen skall antas; i den första omgången fanns en reservation från bl.a. ltl Sundback, men inte heller där står det någonting om ägarbostad. Det har tydligen inte förut varit ett problem, men nu är det det och det förbryllar mig, för vi anser att detta är en rätt som alla skall ha oberoende om de är unga eller gamla. Vi skall komma ihåg alla våra vuxenstuderande, som vi är så måna om att ge möjligheter att studera; de kanske äger sin bostad, skall de då sälja den för att kunna studera och för att få studiestöd!

 

Den andra frågan som har diskuterats är förordningsrätten. Jag vill bara hänvisa till den gällande studiestödslagen från 1995, som i 12 § stipulerar att i förordning skall anges belopp om studiestöd och bostadstillägg m.m. Det står ”skall anges”. Det är den lag som gäller och som har gällt sedan 1995 och som vi inte har föreslagit någon ändring i.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  Jag har nog i kulturutskottet försökt föra in diskussion om detta med ägarbostäder. Men det har inte varit något intresse för det från någon av de övriga representanterna. Jag tycker inte ännu att jag har fått riktigt klar information om vilka alla som skall ha rätt till bostadstillägget. Som jag ser det verkar det vara precis alla som är studerande, oberoende av inkomst, ålder och i vilken typ av bostad de bor. Ett sådant generellt stöd finns inte någon annanstans åtminstone. Fördelningspolitiskt tycker nog jag att sociala stöd på något vis borde relatera till en människas inkomster och övriga ekonomiska förutsättningar för att bedriva studier. Så har åtminstone jag uppfattat fördelnings- och transfereringssystemens roll: att göra det möjligt för alla att studera, inte så att alla skall ha lika bostadstillägg för att de studerar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Herr talman! 

I den lag, i 9 §, som vi nu behandlar säger man tydligt vilka som skall ha bostadstillägg. Det är studerande som bor i hyresbostad, bostadsrättsbostad eller ägarbostad, alla de har rätt till bostadstillägget. Summan av bostadstillägget är 80 procent av redovisade godtagbara kostnader - det må sedan gälla bostadsrättskostnader, hyreskostnader eller egen ägobostadskostnad – dock maximum 1.120 mark per månad. Man kan aldrig få ett högre belopp. Det här har fungerat bra och det är lätt när vi tittar tillbaka på den tiden när vi inte hade studiestöd på samma sätt; då var det ett fåtal ungdomar som studerade, nu har alla möjlighet att studera. Vi har från landskapet önskat på olika sätt höja utbildningsnivån, och det här är ett mycket gott verktyg i det arbetet.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!  För mig handlar inte den här frågan om att inte ge möjligheter för alla att studera. För mig är den centrala frågan den fördelningspolitiska rättvisan i det hela. Och om det är så att Åland utvidgar rätten mer än man t.ex. gör i rikslagen, tycker jag att det som landskapsstyrelsen säger är osannolikt: att det här inte skall ha några större ekonomiska konsekvenser för landskapets budget, utan att det ena tar ut det andra, dvs. de fastlänningar som studerar på Åland får sina stöd från riket och de ålänningar som studerar i riket skall få sina stöd på Åland och det går jämnt ut. Det kan inte stämma om det är så att den rätt som de åländska studerande har är mycket, mycket större. Som sagt, i den utredning som jag antar att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson själv har varit med i på något sätt sägs redan att bara en viss del av höjningen kostar 2 miljoner mark i året och man ser att det stiger betydligt. Då tycker jag att det är ännu viktigare att fråga sig: Är detta fördelningspolitiskt korrekt? Det handlar inte, som jag ser det, att inte alla skulle ha möjlighet att studera, utan är det så att de rika skall belönas speciellt för att de har köpt sig en bostad när de skall studera?

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag har tre kommentarer till Sundbacks anförande. För det första sade hon att ingen här i lagtinget eller landskapsstyrelsen bryr sig om att det skall bli en rättvisa för de svagaste. Jag vill framhålla att åtminstone för mig och för dem jag känner i politiken är den viktigaste delen av vår politik att se till att de svagaste har en dräglig situation. Det gör vi i andra sammanhang och de frågorna diskuterar vi också i andra sammanhang, som ltl Erland var inne på.

 

För det andra vill jag förena mig och för vårt partis del i landskapsstyrelseledamoten Gun Carlsons och lantrådets medgivande att landskapsstyrelsen i ett beslut i form av en förordning har utökat en studieförmån som inte är lagstadgad. Det hade i det fallet varit bättre om landskapsstyrelsen på basen av budgetbeslut och budgetfullmakt från lagtinget, som fanns, kan man gott säga, hade nöjt sig med ett beslut i väntan på att lagstiftningen skulle vara korrigerad, där en förordningsfullmakt hade varit medtagen.

 

För det tredje vill jag säga någonting om den ideologiska frågan som ltl Sundback tar upp och den orättvisa som i det socialdemokratiska Norden länge har förekommit mellan olika ägo- och hyresformer när det gäller bostadspolitiken och stödpolitiken till studerande. Jag har framför mig här tre familjer, alla med varsin studerande dotter. Familj A har sin dotter i Stockholm som bor i en hyresbostad, familjen har en årsinkomst på 500.000 mark och en förmögenhet på 10 miljoner. Enligt Sundback är naturligtvis den dottern berättigad till stöd. Den andra familjen har sin dotter i Helsingfors som bor i en aktielägenhet som de har köpt av olika orsaker, huvudsakligen på skuld. De har en årsinkomst på 200.000 mark och de har en förmögenhet på grund av skuldsättningen som är noll. Den dottern skulle inte ha rätt till stöd. I den tredje familjen studerar dottern i Uppsala, hon bor i en hyresrättsbostad enligt det svenska systemet som familjen har ett värde på som är värt 1 miljon kronor, men de har en beskattningsbar förmögenhet på bara 500.000 mark på grund av den totala situationen i familjen, som har en årsinkomst på 300.000 och är berättigad till stöd, enligt ltl Sundback. Det är klart att vi måste få en rättvisa i det här systemet.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var på många sätt ett stimulerande inlägg därför att det fick mig att tänka på en person en gång som skrev en insändare i en av våra tidningar och tyckte att det var så orättvist att det var bara de fattiga som fick sociala bidrag! Det tycker jag att den här diskussionen också handlar om. Det är någonting nytt i vårt samhälle att de som är ganska förmögna också måste få bidrag, annars är det orättvist. Man kan säkert diskutera så av något slags politiska skäl, att de som betalar mycket skatt på det viset känner att de får något tillbaka, men jag undrar ändå om det är långsiktigt riktigt klokt för att folk kommer ändå alltid att tycka att de borde få ännu mera på grund av det och det och det. För mig är det nog fortfarande så att välfärden innebär att man skall solidariskt försöka skapa sådana transfereringssystem att de som har små inkomster skall kunna få tillgång till utbildning, hälso- och sjukvård osv. osv. När det gäller det som har sagts här att man också för  ägobostad får bidrag så stämmer det att det allmänna bostadsbidraget får man, men då är det väldigt mycket bedömningar av bostadens yta, inkomster osv. Men i det här fallet för studerande faller det helt och hållet bort. Visst är det ett generöst bidrag som här föreslås.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

När jag här föredrog mitt exempel med de tre familjer blev det lite bråttom på slutet, så uppenbarligen hann inte ltl Sundback riktigt lyssna på vad jag sade. Det är faktiskt så i det exemplet att enligt ltl Sundbacks ideologi och det resonemang hon har fört här att man särskilt skall stöda dem som har det sämre ställt och som har större ekonomiska behov skulle dottern i den familj som hade det sämst ställt och som var ”fattigast” inte få något stöd för sitt boende. Förstod inte ltl Sundback det, så kan vi ta det efteråt och redogöra för de tre familjerna en gång till. Den som bodde i ägobostad, där familjen hade skuldsatt sig för att möjliggöra ett säkert boende för lång tid för sin dotter, skulle inte få stöd, medan de rika familjerna, enligt ltl Sundback vokabulär, skulle få stöd, inte sant?

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Allt är relativt här i världen, men om man en gång är så pass förmögen att banken ger en lån och möjligheter att köpa en bostad lär man väl ha vissa möjligheter att klara av det. Att det skulle hänga på studiestödet i form av bostadstillägg kan jag ändå inte tro att är klok politik, varken från vår sida eller från någon enskilds sida. Nog bör det väl vara så att bostadstillägget riktas i första hand till den studerande och inte till familjens möjlighet att köpa en bostad.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Att hitta den abosluta rättvisan och en mycket klok balansgång när det gäller att bevilja bostadstillägg till dem som bor i ägarbostad eller inte är kanske inte så lätt, för den abosluta rättvisan finns väl inte. Vi har nog i kulturutskottet diskuterat frågan om ägarbostad. Vi har bl.a. diskuterat en sådan aspekt att om du har en ägarbostad i dag är det ingenting som hindrar att du hyr ut den åt ditt barn och att barnet i sin tur söker bostadsbidrag för det. Det är fullt möjligt i det allmänna systemet. Man kan också tänka sig när det gäller studenter att det är två personer som äger lägenheten och det är fullt okej att hyra ut den åt varandras barn men inte till eget barn. Det har vi också tyckt att har varit lite konstigt. En grundläggande ledstjärna för mig, åtminstone när jag har diskuterat lagstiftningen, har varit att vi skulle låta våra ungdomar få bli vuxna och självständiga och att det skulle vara möjligt att hyra upp sin bostad och att man inte skall vara beroende av sina eventuellt förmöga föräldrar utan att man skall stå på egna ben, för det är heller ingenting som säger att bara för att man är barn till en förmögen förälder har det något bättre ställt än andra, åtminstone inte förrän arvet kommer. Vi har också diskuterat att man kan bo i ägarbostad som vuxenstuderande och där tycker jag att vi har kommit in på jämställdhetsaspekten, att om man bor i ett egnahemshus och efter en viss period i livet vill börja studera skall man då vara beroende av den andra personen för att man skall få börja studera. Visst har vi alltså diskuterat ägarbostad och vad jag minns har vi gjort det även ganska ingående.

 

Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

Herr talman!

Efter det jag begärde ordet har mycket av det jag tänkte säga sagts redan, men jag vill ändå säga några saker utgående från att det nu har blivit mycket diskussion om ägarbostad och möjligheten att få bostadstillägg för det. Eftersom jag ledde den arbetsgrupp vars betänkande låg till grund för den förändrade lagstiftningen vet jag ganska hur det diskuterades. Vi hade många och långa diskussioner just om bl.a. möjligheten att få stöd för ägarbostäder. Med i arbetsgruppen fanns det också studerande. Det som gick som en röd tråd genom all diskussion var att det är viktigt att vi får ett system som är ganska enkelt, så att det inte blir en massa manipulerande, att man börjar hyra av varandra och man försöker kringgå på olika sätt. Det finns alltid möjligheter på olika sätt att ändå ordna det här, som en studerande sade. Då tyckte vi att eftersom man inte kan kontrollera det här med ägarbostad skulle vi ta det med. Det andra är att i dag talar vi om ”livslångt lärande”, man skall utbilda sig genom hela livet nästan, men åtminstone är det många vuxenstuderande i dag som när de studerar har bildat familj, man har åtminstone blivit sambo osv. Då man valt en ägarbostad, flyttat in i den och sedan kommer man i den situationen att man börjar studerar och borde inte de personerna hamna i en sämre ställning. I dag är det inte alls ett tecken på den egna ekonomin om man har valt att satsa mycket pengar, lån osv. men vill spara åt sig själv i form av att köpa en lägenhet t.ex., medan andra väljer att bo på hyra. Inte är det alltid bara för att man inte har råd som man fortsätter att bo på hyra. Det är ett sätt att bo helt enkelt. Man väljer att bo på hyra eller väljer att skaffa sig en ägarbostad. Där måste det vara lika för dem som studerar. Man skall inte behöva sälja sin ägarbostad för att sedan skaffa sig en hyreslägenhet och på det sättet komma åt bostadstillägg. Så här gick alltså diskussionerna. När man i tiden fick bostadstillägg kanske situationen var en annan, men i dag är boendet så olikt från fall till fall att man måste försöka jämställa alla, för det finns egentligen ingen ekonomi som direkt talar om hur den egna plånboken är.

 

Frågan om föräldrarna kom också tydligt fram; man vill vara vuxen i dag när man studerar från18-års ålder och det betyder att man inte längre vill vara beroende av föräldrarnas inkomster, utan det är den studerandes ekonomi som skall vara avgörande när man får olika former av bidrag.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Tack för det! Jag tycker att det var intressant att höra hur man har diskuterat i arbetsgruppen som har avgivit ett betänkande. Det jag inte finner någon slutsats om i betänkandet är att studerande med ägobostäder också skulle få bostadstillägg, men det är möjligt att jag inte har hittat det, utan vad man talar om är beloppen. Jag vill ändå säga att man måste göra en åtskillnad mellan dem som kan välja att bo på hyra eller att eventuellt köpa sig en bostad. Jag tror att det är så att det stora flertalet inte kan välja utan att de allra flesta ändå måste bo på hyra under sin studietid; varken de själva eller deras föräldrar har sådana pengar att de kan investera i en bostad under studietiden.

 

Ltl Svensson: Herr talman, jag avstår.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?  

 

Ltl J-E Mattsson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet remitteras till stora utskottet.

 

Ltl Sune Eriksson: Herr talman! Jag stöder ltl J-E Mattssons förslag om remiss till stora utskottet.

 

TALMANNEN: Ltl J-E Mattsson, understödd av ltl Sune Eriksson har föreslagit att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Lagtinget kan besluta om remiss till stora utskottet, dock så att ärendet alltid skall remitteras om minst åtta ledamöter omfattar förslaget. Jag ber därför de ledamöter som omfattar ltl J-E Mattssons förslag att resa sig. Talmannen konstaterar att förslaget har omfattats av minst åtta ledamöter. Ärendet överlämnas därför till stora utskottet.

 

Plenum avbryts nu och återupptas kl. 14.45. (Kl. 14.35).

 

(Kl. 14.45).

Plenum fortsätter.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 3:

 

Landskapsrevisorn Erik Tudeers anhållan om befrielse från sitt uppdrag.

 

Fil.mag. Erik Tudeer har i en skrivelse som utdelades på lagtingsledamöternas bord vid plenum den 21 december 2000 anhållit om befrielse från sitt uppdrag som landskapsrevisor för finansåret 2000. Talmanskonferensen föreslår att anhållan bifalles och att befrielsen gäller från den tidpunkt då fyllnadsval av en revisor verkställts. Kan förslaget omfattas? Förslaget omfattat. Lagtinget har därmed bifallit landskapsrevisor Erik Tudeers anhållan om befrielse från uppdraget.

 

Med anledning av beslutet meddelas att fyllnadsval av en ordinarie revisor för återstoden av den mandatperiod som avser finansåret 2000 kommer att förrättas vid plenum inkommande måndag den 8 januari 2001. Talmanskonferensen föreslår att fyllnadsvalet förrättas med kandidatlistor enligt arbetsordningens bestämmelser trots att fyllnadsval av revisorer med kandidatlistor inte särskilt omnämns i arbetsordningens 68a § 2 mom. Lagtinget kan enligt 74 § 1 mom. arbetsordningen enhälligt besluta om avvikelse från arbetsordningens bestämmelser. Kan talmanskonferensens förslag enhälligt godkännas? Godkänt.  Kandidatlistor för fyllnadsval skall då vara inlämnade till lagtingets kansli senast fredagen den 5 januari 15.00.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 3/2000-2001 angående landskapsstyrelsens berättelse 1999.

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Lagutskottet har studerat landskapsstyrelsens berättelse för 1999 och vi har dels sett på själva utformningen av berättelsen rent tekniskt och dels har vi vad gäller sakinnehållet specialstuderat det som gäller lagberedningen.

 

Då det gäller själva utformningen kan vi konstatera att kontrollmakten är en av lagtingets viktigaste uppgifter vid sidan av att lagstifta och besluta om budgeten. Ett av medlen för att kunna utöva kontrollmakten är att granska de berättelser landskapsstyrelsen avger. Den viktigaste berättelsen är då den ”årsberättelse” som vi i dag har här. Berättelsen kan behandlas av utskott; under senare år har så inte skett, av olika orsaker har man inte ansett det meningsfullt. I år har berättelsen behandlats därför att det har framkommit synpunkter just vad gäller den tekniska utformningen av berättelsen och det är det som vi främst har tittat på.

 

Man kan konstatera att det är ett väldigt omfattande material som till stora delar är väldigt detaljerat. Därför är den en väldigt viktig informationskälla för oss och för allmänheten och den är också viktig som ett historiskt dokument just för att den är så omfattande. Samtidigt kan man också konstatera att boken är väldigt svårläst, den är svåröverskådlig och den har inte en särskilt tydlig koppling till landskapets budget. Det vi har diskuterat i utskottet att skulle vara väldigt viktigt för framtiden är för det första att göra boken mera lättläst. Då kunde ett medel vara att dela upp den i två delar, varav en del är mera detaljerad och en mera berättande med en tydlig koppling till budgeten. Detta kräver också att budgeten utvecklas ännu mer än i dag beträffande målformuleringar så att berättelsen kan kopplas direkt till målformuleringarna så att man får ett tydligt sammanhang mellan budget och uppföljning.

En annan viktig sak som vi har sett på i utskottet är att de åtgärder som har vidtagits med anledning av revisorernas påpekanden skall redovisas tydligt. Det här har blivit bättre de senaste åren, men det finns ännu utrymme att förbättra detta ännu mer.

 

En annan viktig sak är att de åtgärder som har vidtagits med anledning av de beslut vi har fattat i lagtinget, bl.a. olika hemställningar, skall redovisas tydligt. Det här är i dag ytterst bristfälligt och här finns det stort utrymme att förbättra. Vi har jämfört med bl.a. material från riket och där finns det ett mycket bra sätt när det gäller att redovisa för vad som har vidtagits med anledning av det vi har hemställt om här i lagtinget.

 

Herr talman!

Vad gäller sakinnehållet har vi sett på det avsnitt som gäller lagberedningen. Lagberedningens arbete har diskuterats i olika sammanhang här i lagtinget, främst med anledning av att antalet lagframställningar drastiskt har minskat från 34 stycken år 1995 till bara 13 år 1999. Vi ansåg i utskottet att det därför skulle vara viktigt att vi tittar lite närmare just på den frågan. Man kan konstatera att lagberedningen har haft en väldigt stor personalomsättning de senaste åren, vilket i sin tur också har medfört att man har haft en relativt oerfaren personal hela tiden. Detta har gjort att mycket av lagberedningens tid har gått till inläsning och inlärning av rutiner m.m. Samtidigt har antalet ärenden ökat på lagbredningen, bl.a. med anledning av EU, man har haft flera större arbetskrävande lagpaket och man har sedan ett antal år tillbaka ett nytt system vad gäller föredragning av ärenden i och med reformen av landskapsstyrelsemedlemmarnas ansvar så att föredragningen nu sker av landskapsstyrelsemedlemmar, vilket har förändrat arbetet vid lagberedningen. Sammantaget har detta medfört att man har haft en ganska svårt situation några år vid lagberedningen, vilket har lett till att man inte har hunnit med allt man borde hinna med och kvaliteten har kanske ibland fått ge vika på grund av tidsbristen. Enligt vad vi erfarit är situationen något bättre i dag. Personalomsättningen har stabiliserats även om detta är en typ av arbete där man alltid får räkna med en viss omsättning. Personalstyrkan har ökat under de senaste åren, så det finns i dag förutsättningar för ett bra arbete.

 

I utskottet tycker vi nu att det är det viktigt att man inom landskapsstyrelsen satsar dels på en ordentlig handledning för nya lagberedare, kanske någon typ av kurs, där man behandlar grunderna för självstyrelsen och det som är typiskt och särdragen för vår lagstiftning. Det är någonting som den som har studerat juridik inte har så stor kännedom om, även om man är färdig jurist. Det här skulle kunna vara en kurs som också andra inom förvaltningen skulle kunna ha god nytta av. I dag kommer allt fler inom förvaltningen i kontakt med lagberedning, inte bara själva lagberedarna. De resurser som man på det här viset satsar koncentrerat under en inledningstid för en ny lagberedare får man nog tillbaka senare i form av kvalitet och förmåga att kunna arbeta.

 

Det andra viktiga som vi vill peka på i utskottet är att granskningen av lagframställningarna bör förbättras. I dag finns det ingen egentlig granskning och det finns inte heller någon egentlig modell som skulle fungera för granskning. Vi anser att man bör kunna ställa mycket höga krav på lagstiftningens kvalitet, också om det ibland finns en tidsbrist. Lagstiftning skall hålla länge och man kan inte där prata om att spara veckor och på det viset ha en sämre kvalitet. I det långa loppet kan man väl säga att ingen tid som helst sparas på att man pressar igenom ett lagförslag till lagtinget, om sedan utskotten, vilket har förekommit de senaste åren, får sätta väldigt mycket arbete på att göra stora, både språkliga och lagtekniska ändringar i förslagen. Då kan lagförslaget t.o.m. ta längre tid innan det kan träda i kraft.

 

 

Herr talman!

Det finns uppenbara saker att göra vad gäller landskapsstyrelsens berättelse. Jag hoppas att landskapsstyrelsen tar till sig de åsikter som lagtinget har här och tar itu med frågan. Vi inser att det är digert arbete att ändra på berättelsen, men det är ett arbete som skulle betyda mycket för våra möjligheter att kunna granska landskapsstyrelsens arbete.

 

Vad gäller lagberedningen finns det också där saker som kan göras för att förbättra situationen och också här hoppas jag att landskapsstyrelsen tar till sig det som vi har haft synpunkter på och tar itu med de här frågorna.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller landskapsstyrelsens berättelse har landskapsstyrelsen redan tillsatt en arbetsgrupp som skall titta på vad man kan kalla lay-out av berättelsen, upplägget, och också den tekniska uppdelningen. I enlighet med utskottets förslag kunde man med fördel ändra på utseendet och få en sådan konstruktion att det är en mera berättande del och en teknisk del med en sifferstat. Landskapsstyrelsens berättelse, som egentligen är en årsberättelse för hela Åland, har blivit vid sin utformning sedan en lång tillbaka när det inte fanns en teknik för att uppgöra en fin berättelse med bilder, diagram osv. Det är alltså ett gediget arbete, men vi hoppas att under året få fram ett nytt utseende i enlighet med utskottets förslag.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!

Det var inte främst bilderna och en klatschig lay-out som vi var ute efter i lagutskottet utan det var nog mera själva utförandet, att texten går att ta till sig på ett bättre sätt. I dag finns det så otroligt mycket detaljer som den vanliga läsaren inte har någon användning för men som behövs i vissa sammanhang. Då kunde man samla det mera detaljerat på ett ställe men ha en mera berättande del som samtidigt är kopplad till budgeten på ett bättre sätt. Vi har tittat på Mariehamns stads motsvarande berättelse som är väldigt bra på det sättet att den är lätt att läsa och man får en lätt koppling tillbaka till vad man har beslutat i budgeten. Det var fråga om lite djupare än bara det klatschiga, som jag tyckte att landskapsstyrelseledamoten Sundman tog upp, men kanske vi ändå är eniga.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sundman, replik:

Herr talman!

Vi är nog ändå eniga. Jag tror inte att man behöver göra berättelsen ”grundare” för att man gör den mera lättläst, utan man kan ha samma detaljnivå, men i och med att man delar upp den i en berättande del som kanske är lite, som ltl Wickström-Johansson sade, klatschig och som är lättare att ta till sig kan man ändå ha detaljerna kvar i tabeller osv. i en annan del, som man som sagt har i t.ex. Mariehamns stads årsberättelse, men det finns också många andra bra exempel. Med en sådan lay-out blir årsberättelsen ett dokument som man fastnar i och läser igenom på ett annat sätt. I dag är den ganska tråkig – om man börjar läsa den kommer nog John Blund ganska hastigt!

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Det är lätt att hålla med lagutskottet; å andra sidan avundas jag inte landskapsstyrelsen som skall försöka leva upp till de förväntningar som betänkandet innehåller. Men om jag skulle få välja en utgångspunkt för ett resonemang utgår jag från den budgetjämförelse som finns på sidan 148, som visar att under åren 1998-99 var resultatet mellan budget 1999 och bokslut 1999 att utgifterna var 32 miljoner mindre än vi hade budgeterat. Då undrar jag: Vari består detta resultat? Beror det på att vi har blåst upp budgeten för mycket? Klarar förvaltningen och landskapsstyrelsen inte av att verkställa det vi har beslutat om? Vad beror denna stora differens på i fråga om budget och bokslut? Man försöker på de olika avdelningarna redovisa för mål och också sådant som inte i vissa fall har genomförts, men i mångt och mycket är det också sida upp och sida ner med text ganska så finstilt och texten relaterar egentligen inte till någonting utan den är så där allmänt hållen. Jag undrar om man inte helt enkelt borde se på det här med helt nya ögon och utgå från själva resultatet och försöka förklara vad det är som har hänt under året i relation till lagtingets beslut.

 

När jag läser årsberättelsen får jag en känsla av att det någon gång har kommit en prototyp och vartefter tiden har gått och den offentliga förvaltningen har utvecklats har det kommit en ny rubrik här och man har fyllt på med lite liknande text. På något vis förundrar man sig lite över bilagorna. Här handlar det om skolbil, vägar, arrenden, skogsdikning, havsörnar, färjtrafikens beläggning osv. Det är i och för sig säkert intressant för den som är intresserad av det, men man undrar varför just detta har en så stor betydelse att det måste redovisas på det här sättet. På något vis behövs det en bedömning: vad är det väsentliga och vad är oväsentligt och kan redovisas på ett annat sätt. Nu är det blandat stort och smått och sådant som är av mera övergripande natur och annat som är av ganska så begränsad betydelse, så jag tror nog att det är det svåra jobbet att bedöma vad det är man skall ta fasta på. Ur lagtingets synpunkt är det förstås så att alla motionerna och klämmarna som vi har fattat beslut om förväntar vi väl oss alla att vi skall få en redovisning över vad landskapsstyrelsen har gjort just i det avseendet.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Berättelsen har behandlats i flera omgångar här i lagtinget och framför allt i samband med finansutskottets betänkande. Det finns också ett utlåtande från finansutskottet. Jag skulle säga att det är egentligen den viktiga aspekten på det hela. Som vi har sagt i lagutskottets betänkande innehåller berättelsen flera delar. Det som tidigare diskuterades här av landskapsstyrelseledamoten Sundman var informationen utåt, att det finns ett behov av att redogöra för vad som har hänt i ord och bild. Det andra är själva dokumentationen, och det går tillbaka på en gammal tradition inom förvaltningen, ända från sjuttonhundratalet, om vi skall se på det historiskt. Enligt upplysningstidens tänkande skulle allt dokumenteras i handböcker, i encyklopedier osv. Berättelsen har den funktionen att varenda ett beslut, hur litet det än är, varenda en åtgärd, om det gäller fåglar, fiskar osv. finns i den. Det kan vara bra att ha till hands för många på hyllan. Så långt behöver man göra en uppdelning av berättelsen, men det allra viktigaste tar egentligen sin utgångspunkt i budgeten, för budgeten är det viktiga dokumentet för landskapsstyrelsens handlande. Det ger de ekonomiska ramarna för det kommande året.

 

Det som inte är i fas med berättelsen är bokslut, budgetuppföljning, målformulering och liknande. Det är där som hänvisningen som ltl Wickström- Johansson gjorde till Mariehamns stads verksamhetsberättelse har en poäng, dvs. att man tvingas ta fram nyckeltal, man tvingas formulera målsättningen med nyckeltalen och då blir uppföljningen det viktiga. Tidtabellen borde vara den att när vi nu har tagit budget för år 2001 borde det komma en utvärdering av föregående års bokslut. Det som ltl Sundback berörde om 30 miljoner som inte är förverkligat har varit vanligt under hela det nya systemet därför att landskapsstyrelsen har i princip inte verkställt de beslutade åtgärder som lagtinget har gjort. En del är utgiftsrester som kommer i ett senare skede, men alla budgetar, såvitt jag kommer ihåg, har denna diskrepans mellan budget och bokslut. På sidan 2 i betänkandet, som hänvisar till finansutskottet, poängteras den helhet som utgörs av landskapets budget, allmänna planer, målprogram och förvaltningsberättelser, alla dessa dokument är i dag helt skilda från varandra och ingår inte i ett tydligt system. Det här är någonting som vi har sagt tidigare, men jag tycker att det börjar bli dags för landskapsstyrelsen att se över hela budgeten. Jag måste erkänna att  budget för 2001 som dokument var, skulle jag vilja kalla det, en fruktansvärd upplevelse att läsa alla dessa moment uppradade på varandra utan egentlig analys. Jag frågade vid många tillfällen i budgetdebatten att få den finansansvarige ledamoten Salméns syn på vissa saker – med Salméns syn är det det att själv syns han inte här i lagtinget! Det har väl sina skäl det också, men diskussionen om de här frågorna borde faktiskt föras här i ett lite större sammanhang, alltså helheten när det gäller budgeten, besluten och målen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Kulturutskottets betänkande nr 4/2000-2001 om en utredning av förundervisningen i landskapet. (HM  nr 23/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Strand:

Herr talman! 

Kulturutskottet har behandlat hemställningsmotion nr 23 i vilken föreslås att landskapsstyrelsen utreder hur förundervisningen fungerar i landskapet med syfte att ge förslag på hur verksamheten kan utvecklas. Eftersom den i motionen efterlysta utredningen redan företas inom ramen för BUSS-projektet föreslår utskottet att motionen förkastas men att betänkandets motivering bringas landskapsstyrelsen till kännedom.

 

Som framhålls i motionen ger barnomsorgslagen alla barn på Åland rätt till förundervisning. Undervisningen är inte obligatorisk för barnen men i praktiken deltar nästan alla sexåringar i förundervisningen på Åland. I Finland har det däremot visat sig att deltagandet i förundervisningen har legat på en så låg nivå som 70 procent. Detta har varit en av huvudorsakerna till att man har lagstiftat om obligatorisk förskola fr.o.m. hösten 2001. Som jämförelse kan även sägas att man i Finland har gått in för en förundervisning som omfattar 700 timmar per år, medan vår barnomsorgslag förutsätter 800 timmar förundervisning per år.

 

Herr talman!

För förundervisningen i landskapet antogs i maj 1997 ett förundervisningsprogram som anger syftet med undervisningen samt verksamhetens innehåll. Programmet är avsett att ligga till grund för daghemmens arbetsplaner som skall uppgöras för att visa att varje daghem har tänkt förverkliga programmet. Enligt vad utskottet fått erfara fick varken förundervisningsprogrammet eller daghemmens arbetsplaner från början genomslag eftersom de inte aktivt lanserades i kommunerna. Frågan har nu tagits upp inom det s.k. BUSS-projektet där en arbetsgrupp bl.a. har till uppgift att stöda och utveckla förundervisningsprogrammets genomförande i kommunerna.

 

I våra omgivande regioner har man på många håll helt och hållet inlemmat förundervisningen i skolverksamheten. I utskottsbehandlingen har man dock erfarit att det i många fall resulterat i att betoningen på lek och lärande genom lek klart minskat. Skolans kultur tenderar m.a.o. att få ett övertag över kulturen i barnomsorgen. Det har även från professorshåll framförts sådana åsikter som att inget nordiskt land har lyckats med integreringen utan sexåringarna säljs ut till skolan. Utskottet ställer sig dock positivt till en ökad samordning samt ökat samarbete mellan skola och barnomsorg. Det gäller bara att hitta de rätta formerna för denna samordning.

 

Utskottet utgår även från att förundervisningen kontinuerligt utvärderas och att landskapsstyrelsen inkommer med förslag till nödvändiga förändringar.

 

Ltl Britt Lundberg:

Herr talman!

Vi har som sagt från kulturutskottets sida förkastat motionen just med den motivering som ordförande Strand framförde.

 

Jag tycker dock att motionen också ger anledning till att stanna upp och fundera kring några frågor som snart kommer att bli aktuella för oss att ta ställning till och det är om förundervisningen skall vara obligatorisk och gratis samt vem som skall vara huvudman. I dag finns det möjligheter redan på kommunalt håll att bestämma hur man skall göra, men jag tycker ändå att det skulle vara viktigt att här från lagtingshåll fundera på lite hur man har gjort i Sverige och Finland och hur vi då eventuellt skulle kunna göra.

 

Förundervisningen är obligatorisk i riket från inkommande höst. Det är obligatoriskt för kommunen att ordna förskola, men föräldrarna kan välja om de vill komma i åtnjutande av den eller inte. Förskolan är gratis. Huvudsyftet med reformen i riket är att ge alla barn jämbördiga förutsättningar. Flera kommuner har nämligen inte alls hitintills i riket erbjudit någon förskola. Därför är den procentsats som ltl Strand nämnde riktig, att 70 procent av skolbarnen i riket har gått i förskola. Det kan vi jämföra med åtminstone Mariehamn, som ligger på 100 procent, och jag tror att jag vågar höfta till med att vi på Åland ligger någonstans kring 98 procent. I riket är således sexåringarna överflyttade till undervisningssektorn. Däremot har man lämnat öppet för kommunen att avgöra var sexårsverksamheten skall bedrivas. Det kan vara i skolan och det kan vara på dagis. Man skall ta hänsyn till miljön, säger man och undvika att flytta på barnet i onödan, för sexårsundervisningen täcker inte alls hela dagarna utan de flesta barn behöver omsorg kanske både före och efter förundervisningen.

 

I Sverige har man sedan en längre tid haft sexåringarna integrerade i skolan. I fjol avgav skolverket en rapport till regeringen. Professor Ingrid Pramling-Samuelsson var hit till Åland och presenterade den i höstas. I skolverkets rapport sägs att inget nordiskt land har lyckats med det som var meningen med sexårsverksamheten; man säger t.o.m. att sexåringarna ”säljs ut” till skolan. Leken försvann. Och leken, det är allvarligt, för det är sexåringarnas sätt att lära. När man lär sig genom lek är det just själva leken, processen, som är det viktiga, inte om det kommer något resultat eller en produkt ut av den.

 

Huvudmannafrågan för sexåringarna kommer vi, som sagt, så småningom att vara tvungna  att ta ställning till. Jag är glad över att vi än så länge avvaktat och lär av erfarenheterna från både öst och väst. Att okritiskt föra in förundervisningen i skolan med risk för att den blir skolmässig ser jag allvarligt på.

 

Om det är avgiftsfriheten det hänger på så måste vi kunna lösa det ändå. Jag förstår att det kravet så småningom kommer att komma från föräldrarna eftersom det är gratis i riket och i Sverige. Ambitionerna i Sverige var goda; ändå gick det inte så bra. Jag tror att misslyckandet framför allt beror på två saker. Det ena är att man inte tillräckligt tydligt och konkret talat om hur man vill att sexårsverksamheten skall bedrivas. I många fall har skolsystemet tagit över. Barnträdgårdslärarna – förskolelärarna,  som de heter i Sverige - har inte lyckats hävda sin pedagogik utan har hamnat i underläge.

 

För sexåringarna är leken en nyckel till inlärning. Man våldför sig på barnet om läsordningar styr aktiviteter och inte det som just råkar vara aktuellt för stunden. Barnets lek skall vara spontan, lustfylld, inte styrd av utifrån ställda mål, social, frivillig, och det är medel som skall dominera över mål och barnet skall ha ett aktivt engagemang.

 

Barnträdgårdslärarna har mera kunskap om barn som är under sju år gamla. Det måste vi ta vara på.

Den andra orsaken till misslyckandet tror jag är miljön. Skolans miljö passar sällan in på sexåringarnas sätt att leka. En god lekmiljö är en god inlärningsmiljö. Jag tror att sexåringarnas behov kan tillvaratas bättre i daghemsmiljö. Jag tror de flesta som tagit del av barnens lek och låtsasvärldar skriver under detta. Barnen bygger upp ett fantasisamhälle i form av t.ex. ett läger och  där pågår rollekar och leken kan pågå i veckotal. Det här skulle inte var möjligt i skolan. Sexåringarna fungerar inte efter skolans 45/15.

 

Vi skall akta oss för att använda skolan som modell för förundervisningen. Vi skall undvika att utveckla stramare ramar. Barnen skall utvecklas efter sina egna behov och inte för att i första hand passa in i ett system som skolan, vilket risken är stor för, om vi inte är mycket tydliga vid en eventuell överföring. I skolan lär man sig tidigt vad som duger och vad som inte duger. Att prestera betyder mer än att delta i en process. Barnen får press på sig onödigt tidigt.

 

Herr talman!

För att ytterligare dröja en stund vid detta, som jag tycker, mycket intressanta ämne vill jag framföra att jag är också överraskad att ingen i större grad kritiserar skolstarten just för sexåringar. Vad jag har förstått är sexåringarna inne i en ofta både jobbig och känslig period. Personligen skulle jag inte vilja bara tala om sexåringar när det gäller barnpedagogik. Alla åldrar och utvecklingsskeden har sitt. De daghem jag har varit i kontakt med säger åtminstone att de vill ha barnen minst två år före de skall till skolan för att man skall få en bra bild över barnets behov och möjlighet att stimulera olika delar av utvecklingen. Naturligtvis behöver övergången från dagis till skola bli så mjuk som möjligt.

 

Kanske vi kan utveckla en egen modell där de är personalen som flyttar på sig och inte barnen, dvs. att se över möjligheterna att klasslärare kan jobba på dagis och barnträdgårdslärare i skolan. Åtminstone är det här tankar som jag fick del av vid en diskussion med förskolestuderande som  igår deltog i konferensen om skolans framtid.

 

Låt oss inte göra misstaget att okritiskt överföra förundervisningen på skolan, utan låt oss se titta noga på hur man gör i riket och hur man gör i Sverige och lära oss av deras misstag och ta del av deras erfarenheter.  Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi inte tar barndomen av våra barn.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Det var många intressanta tankegångar som kom fram i inlägget och jag vill bara säga att vi har alldeles nyss påbörjat arbetet med revideringen av barnomsorgslagen där förundervisningen är en viktig del. Jag håller med om att just detta att vi ibland har känt att vi har varit efter egentligen gör att vi har hoppat över misstag som har gjorts både öster och väster om oss och vi kan bli riktigt bra på det här. Vi skall inte köpa någonting direkt varken från öster eller väster, för båda har svagheter och naturligtvis också goda saker. Vi borde kunna hitta en egen modell för vår förskoleverksamhet.

 

Ltl Erland: Herr talman!  Jag ber att få föreslå att ärendet bordläggs till måndagen den 8.1.

 

Ltl Sune Mattsson: Herr talman!  Jag ber att få understöda bordläggningen och bordläggningstiden.

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Erland, understödd av ltl Sune Mattsson, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum den 8.1. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 8.1.

 

Lagtingets nästa plenum hålls i dag kl. 15.30. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.23).