Remissdebatt

PLENUM den 4 april 2005 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Raija-Liisa Eklöw, ltl Carina Aaltonen, ltl Dennis Jansson, ltl Brage Eklund, ltl Anne-Helena Sjöblom, ltl Anders Englund och ltl Fredrik Karlström).

23 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet för tiden 4-6.4 anhåller ltl Anders Englund, ltl Carina Aaltonen, ltl Brage Eklund och ltl Raija-Liisa Eklöw på grund av näringsutskottets besök i Bryssel samt från dagens plenum ltl Anne-Helena Sjöblom på grund av gårdsbrukskommissionens möte. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Mats Perämaas m.fl. spörsmål angående miljölagstiftning och miljötillstånd. (S 4/2004-2005).

 

Enligt 38 § arbetsordningen skall då svaret eller meddelandet att svar inte ges första gången föredras ärendet bordläggas till ett plenum som hålls tidigast följande dag. Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 6.4. Godkänt.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2004-2005 angående avtalet mellan de nordiska länderna om nordisk utbildningsgemenskap på gymnasienivå. (RP 4/2004-2005).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Detaljbehandlingen vidtar.  Det i framställningen ingående förordningsförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Förordningsförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsregeringens framställning angående lagstiftning mot diskriminering. (FR 10/2004-2005).

 

Ärende nr 4:

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. lagmotion angående förslag till blankettlagstiftning om likabehandling. (LM 5/2004-2005).

 

Ärende nr 5:

Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. lagmotion angående förslag till ändring av 13 § tjänstemannalagen för landskapet Åland. (LM 6/2004-2005).

 

 

Ärende nr 6:

Ltl Danne Sundmans m.fl. lagmotion angående lagstiftning mot diskriminering. (LM 7/2004-2005).

 

Beslut om gemensam behandling av ärendena är tidigare fattat och också beslut om att ärendena remitteras till lagutskottet är tidigare fattat. Ärendena är bordlagda från den 30.3. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Landskapslagen om diskriminering och diskrimineringsombudsman är så försenad att kommissionen har inlett talan mot Finland om förhållandena på Åland. Det är så att när det gäller brister från Ålands sida handlar det ofta om förseningar i lagstiftningsärenden och det är oftast, nästan alltid, så att det är lagberedningen som inte har tillräckligt med resurser. Man måste komma ihåg att det är lika mycket arbete för Åland att implementera ett direktiv eller en lagändring som det är för vilken annan stor nation som helst som har stora resurser att ta till. Det här tror jag att vi får leva med, att vi ofta hamnar i förseningar.

 

Landskapslagen om diskriminering handlar också om att införa bestämmelser i direktiven om arbetsliv och en bestämmelse som anges i direktivet mot etnisk tillhörighet samt att vidta åtgärder med anledning av direktiven, dvs. i det här fallet diskrimineringsombudsman och myndigheten i sig själv.

 

Centern stöder resonemanget som bl.a. lantrådet Roger Nordlund och landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg förde om blankettlagstiftning kontra egna lagar. Just den här lagen berör nästan alla våra behörighetsområden: varor, tjänster, utbildning, vård, socialvård, näringslivsfrågor, och därför känns det mest ändamålsenligt att vi nu i det här fallet för fram en egen lag. Vi skall komma ihåg att genom vår självstyrelse fick vi får lagstiftningsbehörighet.  I och med det fick vi ett verktyg som vi faktiskt skall använda. Och när vi beslutar om egen lagstiftning kontra blankettlag måste man göra olika ändamålsenlighetsbedömningar.

 

Centern ser bättre möjligheter till rättssäkerhet. Vi kan ge råd och information på svenska med egen lag, med egen ombudsman. Vi ser flera närdemokratiska fördelar med egen lagstiftning och egen myndighet. Vi tror tillsvidare att de ekonomiska fördelarna kommer att åtminstone inte vara till vår nackdel och vi tror framför allt att om diskrimineringslagen skall fungera, så bör diskrimineringsombudsmannen ha god kännedom om de åländska särförhållandena. Vi ser flera risker med att Åland blir diskriminerat av rikets myndigheter ifall vi har en blankettlag. Jag tycker att vi har sett ett bra exempel på det när vi såg hur Finland diskriminerade Åland när det gällde PAF-ärenden t.ex. Det här är en viktig framtidsfråga.

 

Jag vill göra några kommentarer till lagframställningen i landskapslagen om diskriminering. I 3 § talar man om språket och kan konstatera att det i lagen inte kommer att finnas hinder för att vi fortsättningsvis kan ställa krav på svenska enligt dagens system. Vi har också tolkat det så att inte heller hembygdsrätten, jordförvärvsrätten eller näringsrätten berörs. Det här är viktiga frågor. Det har också diskuterats i en av lagmotionerna att man nästan skulle straffas för att man kan flera språk, dvs. att man inte skulle anställas ifall man kan flera språk än nödvändigt. Det tycker vi väl ändå är att gå lite långt; det kan aldrig bli ett straff om man kan flera språk. Det är alltid bra. Men man får inte diskrimineras, det är inte meriterande i sig självt om man inte har begärt det. Det är en liten skillnad.

 

När det gäller huruvida man skulle föra in barnombudsman, jämställdhetsombudsman och patientombudsman i samma myndighet som diskrimineringsombudsmannen gäller det här förslaget tillsvidare bara diskrimineringsombudsman, men man ger möjlighet att införa de här myndighetsuppgifterna ifall man bedömer så. Och det är väl ett klokt beslut att man tar det lite försiktigt.

 

Jag har ytterligare en fundering som vi kanske inte får svar på i dag eftersom vi ser att landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg inte är närvarande. Det är att man föreslår att landskapsregeringen skall utse diskrimineringsombudsmannen, men ifall det blir fråga om uppsägning skall beslutet underställas lagtinget på diskrimineringsombudsmannens begäran. Det här är såvitt jag vet en nyhet, men jag är inte säker på det. Jag tycker att det är värt att lagutskottet funderar på den frågan. Jag vill också att utskottet funderar på huruvida det inte finns några andra möjligheter för diskrimineringsombudsmannen att vara någonting annat än jurist, om man kan se någon annan motsvarande möjlighet som skulle kunna klara av det här.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Frågan är om man borde införa en grund för diskriminering när ens kollegor här i lagtinget missförstår ens initiativ. Det är så att det har man gjort från centerns sida och det förvånar mig också att ltl Gun Carlson, som annars brukar förstå sig på sådana här frågor, inte förstår vad jag menar i min lagmotion. Jag menar inte att man skulle kunna straffa någon för att den har kunskaper i språk eller någon annan färdighet, utan jag menar med lagmotionen det som egentligen finns i självstyrelsen i dag, att man inte får kräva kunskaper i finska. Om man tillsätter en tjänst och en person som inte kan finska inte får en tjänst med hänvisning till det är man diskriminerad. Det är inte på något sätt några bestämmelser mot kunskap så att folk måste gå och utradera sin kunskap, det skulle vara förkastligt att föreslå någonting sådant. Men däremot anser jag att man är diskriminerad om man som ålänning utan kunskaper i finska inte får ett jobb med hänvisning till det. Jag vill säga att det är viktigt att göra skillnad på det.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag är glad över det tillrättaläggande av ltl Danne Sundman, att man inte skall straffas. Men jag håller med om att det inte är speciellt meriterande om man kan flera språk än vad tjänsten kräver; där är vi tydligen helt överens. Det var bra att jag fick den här förklaringen.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag förvånar mig lite över den reaktion jag har fått på förslaget, särskilt från Åländsk Center hade jag nog förväntat mig lite stöd eftersom det finns konkreta fall där man har diskriminerat sökande till tjänster som inte har kunnat finska, trots att man för tjänsten uttryckligen inte skall kunna kräva finska. Då tycker jag att man borde passa på att införa den här diskrimineringsgrunden när man har lagstiftningen på bordet. Som jag sade i anförandet måste man också fundera på hur man kan öka nationalitetsskyddet, till de delar det finns behov. Det måste vara så att självstyrelsen skall följa sin tid och ser man brister i självstyrelsesystemet skall man förbättra det och inte försämra.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman! Frågan om att man skulle ha låtit bli att anställa någon på grund av de inte kan finska är mycket beklagligt, ifall det är sant. Men jag har inte varit med om det under min tid i landskapsstyrelsen. Har det hänt, så är det beklagligt. Dagens lagstiftning säger också att man inte skall behöva kunna något annat språk än svenska eftersom ämbetsspråket i förvaltningen är svenska, och det borde vara tydligt ändå.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Gun Carlson var inne på en diskussion om närdemokrati och att det skulle vara viktigt för ålänningarna att man har en åländska diskrimineringsombudsman att vända sig till. Det är ett resonemang som jag kan förstå. Faktum är ändå att riket har behörighet på det mesta vad gäller arbetsmarknadsfrågor, och det troligen är där som det mest kan tänkas bli diskrimineringsfrågor och -ärenden att behandla, det privaträttsliga styrs av rikets lagstiftning, arbetsavtalsfrågan, också kommunala tjänstemän skyddas av rikets lagstiftning, har det visat sig; då blir det en konstig situation om vi har en diskrimineringsombudsman i det här huset och ålänningar försöker vända sig till den när man troligen får svaret att det här är inte åländsk behörighet, nu skall ni vända er till någon annan. Det är den här dubbla situationen som vi försöker motverka genom vårt förslag. Har vi två system blir det otydligt för ålänningarna, det är helt självklart och vi kan inte komma ifrån att riket har behörighet på de flesta områden vad gäller de här frågorna. Jag tror att vi bara sår en osäkerhet. Den lag som nu framställs och föreslås skulle skydda landskapets tjänstemän enbart som jag ser det i arbetslivsfrågor. Då blir det en konstig situation att det är just här i huset man skall vända sig till ombudsman för att få hjälp och råd i en situation där man eventuellt har blivit diskriminerad just här av landskapet som myndighet! Då kan man också ställa sig frågan huruvida det blir särskilt oberoende.

 

Vad gäller de ekonomiska fördelarna med det här förslaget gentemot en blankettlagstiftning ifrågasätter vi det starkt. Vi är övertygade om att den dyraste lösningen är en egen myndighet. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är så med hela vårt system att vi har vissa dubbla behörigheter. Det är en sak som vi får lära oss leva med och som vi försöker lära oss leva med; i vissa frågor har riket har behörighet, men i vissa frågor har vi behörighet. Men eftersom vi har fått vår lagstiftningsbehörighet som ett led i självstyrelsearbetet måste vi, anser vi i centern, använda det verktyget där vi kan göra det. Att det ibland kanske blir problem i stil med det som ltl Mats Perämaa talade om är möjligt, men jag tror ändå att fördelarna är betydligt fler. Det är alltid en fråga om att välja. Skulle vi alltid välja blankettlag eller rikets lag gör vi det enkelt för oss, men vad gör vi då med vår självstyrelse! Det är grundfrågorna som är så viktiga och därför tror vi inom centern bestämt på att det här just en sådan lag där det är ändamålsenlig att ha en egen lagstiftning.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är en skillnad i hur man ser på självstyrelsen. Vi har fört fram det i den här debatten, och jag för fram det igen, att vi ser det som så att självstyrelsen är till för ålänningen, inte tvärtom att ålänningen t.o.m. skall kunna ha det sämre förspänt bara för att vi skall självstyrelsen. Självstyrelsen är till för ålänningen, det tål att sägas hur många gånger som helst. Det är inte fråga om att ge ifrån sig behörigheten; behörigheten har vi ändå kvar, men det är nog en styrka att man i en sådan här situation kan välja att utnyttja sin behörighet på det viset att man gör det som är bäst för ålänningen. Vi ser det som så att för att vi inte skall ha dubbla system, att det skall vara klart och entydigt, så är det bäst med bara ett system. Därför är vi villiga att i den här frågan anta en blankettlag.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag förstår att liberalerna säger och tycker det här, och det är väl en del av skillnaden mellan partierna. Det skall väl finnas någon skillnad om vi skall ha olika partier, det är väl rimligt att det finns skiljelinjer oss emellan. Här är vi nog klara och tydliga och anser att det är en typisk fråga där Åland bör utnyttja sin lagstiftningsbehörighet. Och som jag sade, så har vi sett exempel hur Finland diskriminerade Åland när det gällde PAF:s lotterifråga. Där var det ganska typiskt vad som kan hända om det här blir en blankettlag. Det kommer att dyka upp många liknande frågor.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Vid plenum förra onsdagen diskuterades frågan om diskrimineringsombudsman och likabehandlingslagstiftningen ingående. Det är ändå på sin plats att komma med några klargöranden. Jag tycker att tonen i landskapsregeringens framställning stundvis var märklig. Rollfördelningen är väl ändå sådan att landskapsregeringen framlägger en framställning för lagtinget, som skall debattera fördelar och nackdelar med själva framställningen, komma med konstruktiv kritik som vägkost till utskotten, i det här fallet lagutskottet, som sedan skall ge ett utlåtande tillbaka till lagtinget.

 

Det är angeläget att Åland får en adekvat och modern lagstiftning när det gäller likabehandling. Men för att det brinner i busken finns det ingen orsak att göra någonting överilat.

 

Som det framkom i tidigare liberala anföranden anser vi att det enklaste och tydligaste skulle vara en blankettlag med en överenskommelseförordning med garanterad service på svenska. Samma sak kan man läsa i remissvaren att Eckerö och Kumlinge kommun anser och också Akava och TCÅ på Åland.

 

Det finns tveksamheter och frågetecken i framställningen som inte bara liberalerna reagerat och funderat på. Där kan säkert landskapsregeringen komma med någon slags förklaring eller tydliggörande. Det understryks bl.a. att diskrimineringsombudsmannen skall vara oberoende samtidigt som den underställs landskapsregeringen, blir utsedd och skall kunna sägas upp av landskapsregeringen. I remissvaren framkommer det att bl.a. förtroendetrådet anser att det är oacceptabelt att landskapsregeringen inte lyckats skapa ett system där diskrimineringsombudsmannens oberoende garanteras. Uppsägningen av diskrimineringsombudsmannen skall kunna underställas lagtinget eller annat organ som är oberoende av landskapsregeringen.

 

Förtroenderådet anser också att det är viktigt att diskrimineringsombudsmannen inte av allmänheten uppfattas som en del av landskapsförvaltningen.

 

När jag läste de stenografiska protokollen från onsdagens plenum blev jag konfunderad. Det är verkligen syn att ansvarige landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg inte finns på plats, för hon sade nämligen så här under förra plenum, men kanske det finns andra i regeringen som kan komma med någon kommentar. ”Diskrimineringsombudsmannen skall kunna uppträda som part i domstol. Om en klagan förs mot landskapsregeringen är det diskrimineringsombudsmannen som företräder landskapsregeringen i domstol. Självklart kan också diskrimineringsombudsmannen inkallas och vittna. Diskrimineringsombudsmannen är oberoende.” Det här får jag absolut inte att gå ihop, så det skulle vara bra om jag skulle kunna få ett klargörande på den punkten.

 

I framställningen saknas också skrivningar om själva bevisbördan. Utan klara ställningstaganden kan lagstiftningen riskera att bli tandlös. Är det den som blivit diskriminerad eller den som diskriminerar som skall ha bevisbördan? Både svensk och finsk lagstiftning är klara på den punkten.

 

Landskapsregeringen föreslår vidare att diskrimineringsombudsmannen skall vara en jurist eftersom frågor om diskriminering kan vara oerhört komplicerade juridiskt. Vid den nya myndigheten kan det finnas flera tjänstemän, t.ex. olika utredare och en kontorist, fortsätter framställningen. Samtidigt som är juridiken är synnerligen komplicerad är den centrala uppgiften att verka mot allmänheten, att informera, kartlägga, sammanställa rapporter och statistik. Dessa uppgifter kunde kanske med fördel innehas av en diskrimineringsinspektör eller –informatör. Som jag ser det är det här ett linjeval på väg mot en s.k. supermyndighet. Här delar liberalerna samma farhågor som Rädda Barnen och jämställdhetsinspektören. Det ställs oerhörda krav på diskrimineringsombudsmannens kompetens inom flera ämnesområden. Den stora mängden uppgifter som läggs på diskrimineringsombudsmannen kan leda till prioriteringsåtgärder som i sig kan vara diskriminerande, anser bl.a. Rädda Barnen.

 

Fru talman!

Det finns otaliga frågetecken att räta ut och jag hoppas att man tar det i beaktande i lagutskottet.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det här är en viktig framställning och jag tänkte dela upp mitt anförande i tre punkter: för det första framställningens innehåll, för det andra Ålands Framtids synpunkter i ärendet och för det tredje framställningens förslag i relation till självstyrelsesystemet.

 

Tittar vi på framställningen sägs det enligt artikel 13 i direktivet mot etnisk diskriminering skall det finnas ett fristående organ som skall ha behörighet att bistå personer som utsätts för etnisk diskriminering. Det är det första som nämns och jag tycker att det är intressant att notera det som står, att det skall finnas ett fristående organ. För det andra skall den genomföra oberoende undersökningar om etnisk diskriminering och för det tredje lämna rekommendationer i frågor som rör etnisk diskriminering. Men det som är intressant och som också nämns i framställningen är att den här fristående myndigheten behöver inte ha arbete mot etnisk diskriminering som enda uppgift, och det tror jag är viktigt att ta fasta på.

 

Det sägs under punkten 5.1 Förslag om inrättande av ny myndighet: ”Det skulle kunna vara tänkbart att senare överföra ytterligare uppgifter…” och det är någonting som regeringen kommer att överväga; då räknar man bl.a. upp möjligheten att företräda barns och ungas rättigheter och intressen, bistå patienter inom hälso- och sjukvården och främja jämställdheten mellan kvinnor och män.  Allt tyder på att framställningen kommer att gå igenom, och vi stöder den också från Ålands Framtids sida, men jag hoppas att regeringen innan man sjösätter projektet har verkligt klart för sig vilka arbetsuppgifter som man kommer att lägga på myndigheten. Inrättar man den med 50 procent arbetsuppgifter och sedan räknar med att man skall fylla på lite vad man hittar på, så kan den lätt bli att leva sitt eget liv. Mitt råd är: var väldigt tydliga med arbetsbeskrivningen från första början!

 

Det sägs också under ekonomiska och administrativa konsekvenser att landskapsregeringen har för avsikt att täcka kostnaden för inrättandet av den nya tjänsten med besparingar inom någon annan del av förvaltningen. Också det stöder vi. Ett litet påpekande: glöm nu inte detta heller när ni sjösätter det här projektet!

 

När det gäller Ålands Framtids synpunkter är det så att vi är ett litet parti men ett parti med mycket idéer. Journalisten Lasse Karlsson, som kandiderade för oss, lanserade i oktober ifjol ett förslag om en ombudsman mot etnisk diskriminering på Åland. Tyvärr hade vi aldrig möjligheter att ta tag i förslaget. Jag vill citera en hel del av hans förslag och jag tror att det finns en hel del tips också till lagutskottet. Det som är det intressanta med Karlssons förslag är att det sammanfaller ganska långt med regeringens förslag.

 

”Bakgrunden. Kännetecknande för vår tid är inte endast en lokalt utan en globalt ökad migration. På grund av förändrade politiska förhållanden, teknisk utveckling och inte minst en internationalisering av företagande och ekonomisk utveckling flyttar människor i ökad grad till andra länder och in i nya kulturer. Också Åland har glädjen att se ett ökat intresse för inflyttning till Åland, vilket naturligtvis berikar det åländska samhället. Emellertid har från vissa håll emellanåt uttrycks åsikten om att det på Åland eventuellt skulle förekomma diskriminering och avoghet mot inflyttade till Åland av annan härkomst och språk. Vi inom Ålands Framtid vill tro och hoppas att Åland både av tradition och intresse har uppvisat och fortsättningsvis kommer att hysa en välkomnande inställning till inflyttade till Åland. Inte desto mindre eller kanske just därför vill vi bidra till att inflyttade till Åland skall erbjudas ökade praktiska möjligheter att bevaka sina rättigheter och vid behov erbjudas allmän hjälp att integreras i det åländska samhället. Det här, menar vi, kunde åstadkommas genom att ett särskilt institut inrättas, förslagsvis preliminärt benämnt ombudsman mot etnisk diskriminering på Åland.

 

Enligt gällande både inhemsk och internationell lag i anslutning till ett flertal konventioner rörande mänskliga rättigheter åtnjuter varje person ett rättsligt skydd mot olika former av diskriminering. Det främsta syftet med en sådan här tjänst vore att tjäna som inflyttades ombud och representant i fall där eventuell diskriminering kan ifrågasättas.

 

Vår uppriktiga tro – och det har också varit uppe i debatten – är att rent rättsliga diskrimineringsfall med viss sannolikhet inte behöver befaras bli mångtaliga, varför vi föreslår att ombudsmannens tjänsteuppgifter kan föreslås att utvidgas utöver det rent rättsliga ombudsmannaskapet.

 

Förutom att uppta och vidarebefordra rättsliga anspråk skall ombudsmannen med den klagandes samtycke sammanställa och till regeringen rapportera övriga klagomål och synpunkter rörande inflyttades bemötande på Åland i syfte och förhoppning att åländska myndigheter, företag och allmänhet därigenom kan erhålla större förståelse för och ges möjligheter att underlätta de inflyttades integration i det åländska samhället.”

 

Som en alternativ arbetsuppgift vill jag nämna följande. ”Ombudsmannen skall också aktivt bedriva en upplysningsverksamhet om Ålands självstyrelse, dess bakgrund och de specialregler till ålänningarnas nationella skydd som självstyrelsen omfattar. Den här verksamheten kan dels riktas direkt till nyinflyttade i informationsmaterial som utdelas vid lämplig myndighet samt göras tillgänglig i kommunerna, dels framföras vid särskilt inbjudna informationstillfällen.” Det här är någonting som man kan göra i samarbete med den svenskundervisning som t.ex. bedrivs vid medborgarinstitutet.

 

Med tanke på det som har sagts från regeringens sida om utredningar och utvärderingar borde ombudsmannen i samarbete med ÅSUB och kanske lämpliga instanser i Sverige och Finland initiera ett forskningsprojekt omfattande tidigare och nuvarande inflyttades erfarenheter och upplevelser av inflyttningen till Åland.

 

Punkt 3 när det gäller arbetsuppgifterna framkommer också i förslaget: ”Landskapsregeringen bör förslagsvis i samarbete med Ålands handelskammare, Ålands köpmannaförening, fackföreningar samt eventuella andra marknadsaktörer initiera ett frivilligt välkomstprojekt, där intresserade företag på frivillig väg kan ansluta sig till vissa grundläggande praktiska och etniska principer rörande inflyttad arbetskraft, sålunda att företaget anmäler sig villigt att följa vissa ömsesidigt överenskomna välkomnande rutiner och integrationsfrämjande åtgärder. Här kan man tänka sig lättare rutiner i en checklista som säkert också företagen skulle vara tacksamma för. Om problem uppstår på en arbetsplats är det som bekant värt mycket att ha något konkret att följa och förhoppningsvis lösa problemet så smidigt och snabbt som möjligt. Deltagande företag i skulle i gengäld kunna erhålla en välkomstmärkning, kanske ett diskrimineringscertifikat, om vi kallar det för det.”

 

Det här vill jag nämna mot bakgrunden av att det är alltflera branscher som inte klarar sig utan att man har inflyttad arbetskraft.

 

Detta förslag bottnar mycket i det som jag nämnde redan tidigare att Lasse Karlsson har skissat ner och jag tror faktiskt att lagutskottet skulle ha ganska mycket att vinna på att höra just honom, för han har funderat oerhört mycket på dessa frågor.

 

Som sagt, de sammanfaller ganska långt med landskapsstyrelsens framställning, som jag redan tidigare har sagt att vi stöder. Men det finns ett litet men här. Och när vi diskuterar en lagstiftning mot diskriminering tror jag att det är viktigt attt stanna upp och notera att hela självstyrelsesystemet i sig innebär ”en diskriminering av den finska majoriteten”. Det finns en konflikt inbyggd här och jag tror att det är viktigt att vi är vaksamma att man inte går så långt att självstyrelsens grunder rubbas. Jag tror också att vi alla är medvetna att den här framställningen har tillkommit under ganska stor stress, skulle jag kunna tänka mig, mycket bottnande i den kritik som EU har riktat mot Åland – det är onödigt att gå in på det dessmera. Men just med tanke på det anser jag att det är synnerligen viktigt att lagutskottet noggrant sätter sig in i det här ärendet, att man hör sakkunniga.

 

Jag ställer stor tilltro till förre talmannen, lantrådet osv. ltl Ragnar Erlandsson som sitter i lagutskottet. Jag vet att det finns mycket erfarenhet där. Men min vädjan är, med tanke på att det finns flera lagmotioner som lämnats till lagutskottet i detta ärende, där man har olika åsikter, att det är viktigt att man går in på det här riktigt på djupet; annars kommer antagligen stora utskottet att bli tvunget att titta på den här saken.

 

Men, som sagt, det finns en inbyggd konflikt här och är vi riktigt ärliga så de diskrimineringsproblem som vi har här på Åland har vi de facto ofta i relation till riksintressen.

Det förslag som finns om att en riksmyndighet skulle avgöra vad som är diskriminering eller inte här på Åland det måste jag säga att jag tycker att är helt fel. Ltl Mats Perämaa nämnde - tyvärr på grund av lillkillens sjukdom hann jag inte höra på hela debatten i onsdags – att det var lätt att komma fram och prata svenska med myndigheterna i Helsingfors. Den finska minoritetsombudsmannen skickar runt sin årsberättelse, bl.a. till de åländska kommunerna och det tror jag också att ltl Mats Perämaa kan kolla med sin hemkommun Kumlinge – det fanns inte ett ord svenska i den verksamhetsberättelsen, den var enbart på finska. Jag tror att det blir oerhört svårt om en inflyttad från Iran, USA, Tyskland, vara vilket land det vara må, skall försöka börja driva sina intressen, sina frågor via en myndighet i Helsingfors, för är vi riktigt ärliga så har vi ålänningar dagligdags oerhört stora problem att klara oss på vårt modersmål när finska myndigheter är inblandade. Så ser jag det i varje fall. Men när det gäller den här myndigheten tror jag att det som är det viktigaste, som också har varit framme flera gånger i debatten, att skall man överhuvudtaget ha någon nytta av den här verksamheten bör den vara belägen här så att känselsprötena på Åland finns och man kan på något sätt känna av att har vi ett problem eller har vi inte. Jag tror överhuvudtaget inte att det här kommer att fungera om vi skall sköta det via den finska minoritetsombudsmannen.

 

Jag vill till sist, fru talman, uttala Ålands Framtids stöd för den motion som Obunden Samling har lämnat. Det enda negativa egentligen med den motionen är att inte Ålands Framtid kom på det här! Men å andra sidan är det roligt att också någon annan driver de här frågorna. Jag tycker att det är en intressant infallsvinkel och jag är faktiskt lite förvånad över ltl Gun Carlson, som jag i alla sammanhang har stor respekt för, men jag tror att hon hade lite fel infallsvinkel. Ta nu i lagutskottet och titta på detta synnerligen konstruktiva förslag med oförstörda glasögon. Om inte vi här hemma på Åland kan börja ställa krav på att det är diskriminering om man skall kunna finska – märk väl, det är tjänster i förvaltningen vi pratar om – är vi verkligen ute på sju famnars vatten eller att det på något sätt skulle vara diskriminerande att man har kännedom om Åland när man skall jobba inom förvaltningen här på Åland! Det här hoppas jag verkligen att lagutskottet tittar på.

 

Jag har som sagt uttalat mitt fulla stöd för Obunden Samlings motion och hoppas att lagutskottet verkligen tar förslaget på allvar och lägger bort partiprestigen.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag delar en av ltl Anders Erikssons uppfattningar, nämligen den att det borde vara glasklart för landskapsregeringen hur det skall se ut i framtiden. Är det så att informationen, statistiken, rapporterna, projekten skall skötas av förvaltningen? Bara att skriva likabehandlingsplaner inom förvaltningen är ett omfattande arbete. Kanske det är så att juridiken skall vara en köptjänst, att man har jämställdhetsombudsmannen och diskrimineringsombudsmannen i ryggen, eftersom lagstiftningen är så pass komplicerad?

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag uppfattade ltl Katrin Sjögrens anförande på det sättet att vi börjar närma oss varandra. Vi skall alltså ha en åländsk myndighet, och det tycker jag är bra, men däremot återstår det en hel del att diskutera när det gäller vilka arbetsuppgifter myndigheten sist och slutligen skall ha. Det håller jag också med om och det var det som jag uppmanade regeringen att titta noggrant på så att man inte kör igång det här projektet utan att man har tänkt färdigt. Vi är ganska långt eniga, förstår jag, ltl Katrin Sjögren?

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Om man t.ex. inrättar en tjänst som diskrimineringsinspektör eller –informatör så lämnar man bort juridiken och koncentrerar sig på informationsbiten. Liberalerna tror alltså inte på en ny myndighet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Bara ett litet tillrättaläggande till ltl Anders Erikssons anförande. Jag sade inte under debatten senaste onsdag att det så där allmänt sett är lätt att på svenska få service hos de finska myndigheterna. Även om det inte är alltför svårt, så var det inte det jag sade i varje fall, utan jag sade specifikt att jag vid kontakt med det ministerium under vilket minoritetsombudsmannen lyder och verkar fick perfekt service i växeln på svenska och likaledes hos minoritetsombudsmannen på kansliet perfekt service på svenska utav en överinspektör som verkar där. Det är inte ens förvånande att Ålands Framtid har en annan syn på de här frågorna än vad vi liberaler har, de stora skillnaderna i våra partier ligger just i självstyrelsefrågorna, där vi ser mera pragmatiskt på hur självstyrelsen skall utvecklas medan Ålands Framtid biter sig fast i alltihopa för att så småningom sträva mot det ultimata målet där framme vid horisonten – självständighet. Vi ser inte så på de här sakerna, så det är ingenting förvånande, men jag ville göra det här tillrättaläggandet om servicen på svenska.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är alltid vanskligt att hänvisa till ett anförande. Jag hann inte höra allt, men tack vare ltl Fredrik Karlström hade jag möjlighet att höra en stor del i radion i varje fall och det är jag tacksam för. Jag sade faktiskt inte att ltl Mats Perämaa sade att det var lätt att generellt klara sig på svenska i Helsingfors utan jag sade faktiskt att jag noterade att ltl Mats Perämaa sade att det var lätt att få service när han hade kontakt med den här myndigheten. Men då ville jag exemplifiera att i den årsberättelse som den berörda myndigheten har distribuerat bl.a. till alla åländska kommuner finns det inte ett ord svenska i. Jag tror ändå att det hörde till undantagen att ltl Mats Perämaa för en gångs skull klarade sig på svenska i kontakt med finska myndigheter. Det är klart att vi har olika syn på självstyrelseutvecklingen. Ltl Mats Perämaa sade att liberalerna har en mera pragmatisk syn på hur självstyrelsen skall utvecklas. Det vore intressant att få exempel någon gång vad inom självstyrelsen som överhuvudtaget skall utvecklas! Jag förstår inte riktigt detta pragmatiska.

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är rädd för att talmannen kommer att avbryta mig om jag utvecklar den självstyrelsepolitiska diskussionen ytterligare i det här sammanhanget, så jag avstår från det! Ännu vad gäller service på svenska och just den specifika myndigheten minoritetsombudsmannen så oberoende av att vi fick service på en perfekt klingande svenska när vi ringde dit för att efterhöra statistik och andra uppgifter, så har vi ändå i vårt förslag betonat att man skall, om man går in för en blankettlag och köper myndighetsservicen av minoritetsombudsmannen, i en överenskommelseförordning också avtala om just de här sakerna. Vi är helt på samma linje vad gäller servicen, vi kräver också och vill ha service på svenska.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var finurligt av ltl Mats Perämaa att avstå från att räkna upp de exempel liberalerna har när det gäller att utveckla självstyrelsen. Vi kanske får höra dem någon annan gång, man vet aldrig! I vilket fall som helst har vi en överenskommelseförordning. Vi har de facto någonting som vi alltid håller oss fast vid, dvs. självstyrelselagen; där sägs det också att kommunikationsspråket mellan de finska myndigheterna och de åländska myndigheterna skall vara svenska. Både ltl Mats Perämaa, jag och de övriga 28 lagtingsledamöterna här i salen vet nog att det bryts mot den lagen varje dag, så illa är det. Med all respekt, man kan skriva in vad som helst i olika avtal, men om inte den andra avtalsparten klarar av att leva upp till sina språkliga förpliktelser, så blir hela självstyrelsen i gungning, som den är i dag.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Vi har nu på vårt bord landskapsregeringens framställning om lagstiftning mot diskriminering sam även liberalernas lagmotion om förslag till blankettlagstiftning om likabehandling. Ärendet har debatterats ganska mycket här och inleddes redan förra veckan, mycket har sagts, så det kan bli lite upprepningar här, men jag tänkte gå igenom det och ge min syn på det som jag har kunnat konstatera här.

 

Inledningsvis kan jag nämna att landskapsregeringens lagförslag använder gammaldags uttryck såsom diskriminering då utvecklingen i Europa går mot ett annat uttryck som heter likabehandling, vilket ger positivare associationer. Det upplevs som positivare och mera pedagogiskt riktigt att säga i vilken riktning utvecklingen bör gå i stället för att peka med pekfingret och förbjuda. Vi bör alltså gå mot ett mera tolerant samhälle.

 

Dagsläget

I dagsläget gäller rikets lagstiftning på flera områden här på Åland. Den gäller på de områden där landskapet av olika orsaker sköter rikets uppgifter, närmast överenskommelseförordningarna, alla privatanställda, alla under arbetslagstiftningen, alla inom sjömanslagen.

 

De enda som saknar skydd mot diskriminering är de som ligger under landskapets lagstiftningsområde, nämligen landskapets tjänstemän. Många tjänstemän är också medvetna om det, men om man tar det över hela Ålands befolkning blir det inte så hemskt många i alla fall. Vi har även här behörigheten för de kommunala tjänstemännen och enligt lagtingets beslut trädde rikets diskrimineringsförbud i kraft den 1 oktober 2004, om jag minns rätt. Varför inte detta har nämnts i landskapsregeringens framställning, om det beror på ett medvetet politiskt beslut eller på ett förbiseende, men lika illa är det i alla fall.

 

Jag kan inte se något förnuft i att vi skall ha två parallella system även under vår behörighet, beroende på om man är landskaps- eller kommunalanställd, vilket de facto råder i dagsläget.

 

Vi har m.a.o. ett utarbetat system med sina egna organ och myndigheter och vårt eget åländska eller egentligen brist på lagstadgat skydd mot diskriminering för de landskapets tjänstemän. Det är dagsläget.

 

Det torde vara bekant för de flesta att Finland har fällts i Europadomstolen på grund av vi på Åland släpar efter med denna lagstiftning, så det brinner lite i knutarna.

 

Förslaget

Landskapsregeringens förslag innebär grundande av en helt ny myndighet. En jurist skall vara chef och det skall finnas flera tjänstemän anställda, det framgår av detaljmotiveringen i lagförslaget. I landskapsförordning kan man besluta om att grunda ett konsultativt råd. Vår lagmotion innebär att vi får direkt tillgång till de befintliga myndigheterna och hela deras kompetens, dvs. minoritetsombudsmannen, diskrimineringsnämnden och i sista  hand domstolarna.

 

Finansieringen

Det framgår av framställningen att landskapsregeringen avser att finansiera denna myndighet med ”besparingar inom någon annan del av förvaltningen”. Jag har tagit del av utlåtandena och där framgår bl.a. att de åländska facken har varit mycket kritiska till skrivningen.

 

Summa summarum, om det tidigare har varit oroligt ute i landskapsförvaltningen på grund av av luddiga sparkrav, så inte lär det bli bättre av detta i alla fall.

 

Lagmotionen som vi förespråkar innebär, som sagt, en blankettlagstiftning och en dithörande överenskommelseförordning, där man förstås skall sätta in kravet på svensk service. Det innebär också att befintlig personal klarar av det här på Åland. Vi har redan barnombudsman och jämställdhetsinspektör och en ansvarig landskapsregeringsledamot för det här. De här informationsuppgifterna kan också skötas. Vårt förslag innebär ingen utökad offentlig förvaltning.

 

Varför skall vi ha blankettlagstiftning?

 

Fru talman!

Som jag inledningsvis nämnde har vi redan rikets system gällande på Åland inom många områden. Vi ser inte något förnuft i att skapa ett eget avvikande på Åland för vissa personer här på Åland, dvs. landskapets tjänstemän och inte de andra. Detta kan i förlängningen leda till olika beslut beroende på vilken instans man går till. Tar vi ett exempel att någon anser sig diskriminerad inom det privata näringslivet eller av statens myndigheter, så har man hela arsenalen till sitt förfogande med minoritetsombudsman, diskrimineringsnämnd osv. Men om diskriminering har skett t.ex. inom ÅHS är situationen en annan. Då finns det vår planerade minoritetsombudsman samt eventuellt i framtiden det kommande konsultativa rådet. Det är i varje fall inte helt osannolikt att de här instanserna kan komma till olika beslut i liknande fall, åtminstone i teorin kan det gå så. Då förstår man att så här kan man inte ha det, det är inte riktigt klokt helt enkelt.

 

Med lagmotionen som vi förespråkar får man alla de nämnda organen på köpet och, som jag redan nämnde, kan man i överenskommelseförordningen inta språkkrav och även andra villkor. Det kan också nämnas att lagstiftningen på inget sätt kränker vårt språkskydd och krav på svenska i olika anställningsförhållanden. Vi har Ålandsprotokollet och självstyrelselagen som är helt orörda av det här förslaget. Det enda som jag kan se här är att rikets myndigheter får ökade språkkrav på sig.

 

Man kan också med fog fråga sig om det är förnuftigt att grunda en egen myndighet, då statistiken, som vi såg senast, visar på ca 0,9 fall per år. Landskapsregeringen framförde också att antalet ärenden troligen kommer att öka. Så kan också vara fallet, om det ökar med 5-20 procent, det vet jag inte, men om vi tar osannolik ökning på 100 procent har vi bara ett-två fall per år samt ett fall per 45 år för det konsultativa rådet. Och det här skulle då bara gälla för landskapets tjänstemän!

 

Annat som har framkommit i debatten också som jag själv har reagerat på är förslaget i framställningen att en uppsägning av ombudsmannen skall underställas lagtinget för fastställelse. Jag förstår inte riktigt vad man har tänkt här. Det är verkligen att politisera att en tjänstemans uppsägning skall debatteras i lagtinget. Vi har det normala domstolsförfarandet vid tvister om en uppsägning har varit laglig eller icke. Det systemet finns kvar, så det skulle bli väldigt mycket politik i det hela. Ombudsmannen kan inte vara befrämjad av ett sådant system.

 

Vidare detaljer som framkommer i landskapsregeringens framställning var att förbudet mot repressalier saknas i rikets lagstiftning. Det stämmer inte. I 8 § lagen om likabehandling står det klart sagt om detta.

 

Annat som jag kan kommentera är t.ex. att ltl Gun Carlson sade att vår lagberedning är liten och att samma arbete ligger till grund för oss som för alla andra stora länder. Det är ofta nuförtiden i alla fall ett eller flera EU-direktiv i botten. Det är riktigt som hon säger. Då anser vi i liberalerna i varje fall att man skall använda lagberedningen till sådana ärenden som vi anser att är viktiga för självstyrelsen, kärnämnena, och det här är en laglighetsövervakning och information som jag överhuvudtaget inte ser några stora självstyrelsepolitiska saker i. Vi skall satsa våra trots allt begränsade resurser på det som verkligen behövs och inte bara skapa egna myndigheter för myndigheternas skull när man kan göra det på ett, som vi ser det i alla fall, mycket förnuftigare sätt.

 

Med dessa ord, fru talman, vill jag avsluta mitt inlägg i debatten.

.

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Jag skulle först vilja säga några om blankettlagstiftning kontra egen lagstiftning, sedan skulle jag vilja säga några ord om det förslaget till egen lag som landskapsregeringen har gett oss och sedan vill jag avsluta med några politiska kommentarer för socialdemokraternas del.

 

Frågan om blankettlag och egen lag är väl en evighetsfråga. Man kan försöka bedöma det enligt någon slags ändamålsenlighet eller kanske någon slags värdering av vilka typer av lagstiftningar som är särskilt värdefulla för Åland för att förstärka självstyrelsen och medborgarnas ställning, ekonomiska ting som är viktiga för Åland. Jag tycker att det finns inte någon riktig klar bedömning från landskapsregeringens sida. Den nuvarande har kanske diskuterat frågan en hel del, men den är ganska ung ännu och har inte haft så lång erfarenhet bakom sig. Däremot har vissa som sitter i landskapsregeringen varit med och tagit en rad blankettlagar, också jag i lagtinget tillsammans med flera andra som sitter här, inom lagstiftningsområden som är väldigt snarlika det här. Det första var jämställdhetslagen, som berör mäns och kvinnors ställning i arbetslivet. Redan i slutet av åttiotalet tog vi den lagen som blankettlag. Där finns jämställdhetsombudsmannen i riket och de myndigheter som man i första hand skall vända sig till om man anser sig ha blivit diskriminerad på grund av kön i arbetslivet. Den lagstiftningen föreslår landskapsregeringen att fortsättningsvis skall gälla som blankettlag. Vi har också som blankettlag tagit lagen om klienters och patienters ställning, dvs. personer som tycker sig ha blivit illa behandlade inom socialförvaltningen eller socialtjänsten i kommunerna, och det finns också en viss social förvaltning inom ÅHS, skall i stöd blankettlag vända sig till myndigheten. Då har vi anställt en patient- och klientombudsman och detsamma gäller om man anser sig ha blivit på något vis illa behandlad inom hälso- och sjukvården; då vänder man sig i första hand till vår patient- och klientombudsman. Hon har dock inga maktmedel utan vill man verkligen försöka få rätt eller på något sätt bli kompenserad måste man gå till myndigheter i riket.

 

Sedan beslöt man i en tidigare landskapsstyrelse att man skulle gå in för lagen om personuppgifter och det sattes ner ett kolossalt arbete på den och den ligger fortfarande i lagutskottet. Då skall man tillsätta en åländsk dataombudsman. Det är ett kvalificerat arbete, det är inte något som någon kan göra så där på sidan om och det kräver naturligtvis en hel del förvaltningsförfarande, så man kan inte heller tänka sig att en så här högt kvalificerad person skall göra allt från att svara i telefon, kopiera osv., utan det blir säkert en myndighet med eget kontor och egen kanslipersonal. Det här är då ett likadant förfarande. Vi har förespråkat blankettlagstiftning både i det här fallet och när det gäller personuppgifter. När vi kom med i den sittande landskapsregeringen har vi ärvt en hel del, som vi, tycker besvärliga ärenden som man inte på åratal har lyckats få ifrån sig. Och den här lagstiftningen borde ha varit implementerad redan 2003, dvs. likabehandling och icke-diskriminering på etnisk grund borde ha varit implementerat 19 juli 2003. Direktivet som gäller arbetslivet 2 december 2003.

 

De förarbeten som nu ligger till grund för framställningen har man tydligen hållit på med länge i tidigare landskapsstyrelser. För oss har man sagt att det här är oerhört brått och att antar man inte den här lagstiftningen får man problem med hänvisningar till andra lagar som vi har, bl.a. lagen om personuppgifter och eventuellt andra. Jag vet inte hur allvarlig den invändningen, men det är det vi har fått information om.

 

Jag tycker att lagutskottet väl kan pröva dessa argument. Ett argument som jag också har hört är att det tar så kolossalt lång tid att göra blankettlagar. Det förvånar mig något; i så fall borde man aldrig ta blankettlagar utan alltid ta egen lagstiftning. Jag tvivlar på att argumentet håller rakt av så där kategoriskt, utan någon slags bedömningar måste man nog göra från fall till fall om det är rent lagtekniskt och arbetsmässigt så krävande. Det gör mig också lite konfunderad med den liberala lagmotionen, som tydligen på ett rätt så enkelt sätt säger hur man kunde göra en blanekttlag i det här avseendet. Jag vill faktiskt veta om lagen uppfyller kraven på blankettlag eller är det bara en politisk produkt, och det tycker jag att lagutskottet kan testa. Oberoende om vi har egna lagar eller blankettlagar lider vi hela tiden av att vi har för gammal lagstiftning, och det är för vårt samhälle ett hinder för utvecklingen. Vi har egna lagar som är vitala för hela samhällsutvecklingen, särskilt plan- och bygglagstiftningen. Nu får vi äntligen en ny räddningslag osv. osv.

 

Men problemet med den egna lagstiftningen är att det aldrig finns tillämpningsanvisningar. Myndigheten kan sällan rådge i någon högre grad lägre myndigheter hur lagen skall tillämpas och det är inte alls ovanligt att fast vi har egen lagstiftning finns det tjänstemän som använder sig av rikets ministeriers anvisningar för att på något sätt veta hur de skall bete sig. Det är alltså ett stort och komplicerat problem detta med lagstiftning men också valet av blankettlagstiftning eller egen lagstiftning.

 

Fru talman!

Så någonting om lagförslaget. Liberalerna har nu fört ett resonemang där man väldigt klart och tydligt talar för blankettlagstiftning i detta avseende. Det förvånar något. Man tycker att man borde ha drivit på den här lagstiftning när man har suttit i regeringen i två perioder, men jag tycker att det trots allt är bra att man gör det så att vi får en belysning av åtminstone den här lagstiftningen, vad som kan tänkas vara bättre eller vad som är att föredra.

 

Det som har nämnts här är 2 § i landskapslagen om diskrimineringsombudsman. Det är alldeles klart att om den myndigheten skall fylla sin primära funktion måste den vara helt oberoende av landskapsregeringen. Nu står det att den är en oberoende myndighet administrativt underställd landskapsregeringen. Det är en tulipanaros det!

Det står i 4 § att ”Diskrimineringsombudsmannen kärar och svarar för landskapet samt bevakar landskapets intressen vid domstolar och myndigheter i angelägenheter som hör samman med den verksamhet som diskrimineringsombudsmannen bedriver.” Denna person skall i domstolar t.ex. bevaka landskapets intressen! Det är svårt att tänka sig att en sådan anställd tjänstemän skulle bete sig oberoende. Lagen säger ju att den i vissa situationer är skyldig att tillvarata landskapsregeringens intressen. Om man tänker sig, vilket är lagens syfte, att man utgår från arbetsdirektivet gäller den enbart, som här har sagts av ltl Roger Eriksson, landskapets tjänstemän; det är inte en stor grupp, det kanske rör sig runt 1000 personer. Skall vi säga att det är en läkare från Tyskland vid ÅHS; han eller hon tycker sig av någon anledning ha blivit diskriminerad i anställningsskedet på grund av olika skäl. Läkaren går till diskrimineringsombudsmannen som har som skyldighet att rådgiva med personen och försöka lösa problemet. Från ÅHS säger man, att det är inte något problem, så har vi kommit överens! Den här personen tycker med tiden att han/hon ekonomiskt förlorar på det här. Enligt den här lagen skall personen då kräva skadestånd. Då kan inte diskrimineringsombudsmannen mera fungera oberoende eller stödja läkaren, för då skall den personen i domstolen bistå landskapsregeringen. Så läser jag lagen. Jag säger inte att det är så, men om man som tjänsteman administrativt underställd landskapsregeringen skall kära och svara för landskapet i domstolar så förefaller det nog svårt att vara en helt oberoende myndighet och det är ett av ramdirektiven förutsättningar för lagstiftningen.

 

En sak som jag har märkt, om man läser rikets lag, är att på samma sätt som med jämställdhetslagen kan en person som har fått rätt i ett fall av diskriminering kräva av myndigheten eller företaget gottgörelse. Det är alltså en rätt som man har när man har blivit diskriminerad, och det finns i jämställdhetslagen, men det finns inte i det här åländska lagförslaget. Här talas bara om skadestånd. I rikslagen är det så att först har man rätt till gottgörelse – det avgörs av domstol hur stort beloppet skall bli – sedan kan man ytterligare kräva skadestånd. Jag tycker nog att är en allvarlig brist i den här lagstiftningen att den enskilda människan har sämre möjligheter att få kompensation när man har varit utsatt för diskriminering och man har fått rätt.

 

Det är inte så lätt att förstå lagstiftningen. Jag undrar om någon har gjort klart för sig att det gäller två olika direktiv. Diskriminering i arbetslivet regleras för alla andra än landskapets tjänstemän av rikets lag. Det är arbetskraftsmyndigheterna som man skall vända sig till om man anser sig bli diskriminerad. Sedan finns det då olika vägar till minoritetsombudsmannen och nämnden och så kan man gå vidare. Men sedan finns det diskriminering på etnisk grund och som jag läser lagen kan personer i riket med annan etnisk grund än den som majoriteten har och som tycker sig ha blivit diskriminerad på etnisk grund, så kan man få möjlighet att få sin sak prövad och det gäller det just sådant som sociala frågor, socialskyddet. Men i vår lag är det så att det som icke gäller arbetslivet kan alla pröva sin sak om man anser sig ha blivit diskriminerad. Det gäller ganska mycket: hälso- och sjukvård, socialvård, varor och tjänster, bl.a. bostäder och man kan säga att det positiva med det här lagförslaget är att det utvidgar de verksamheter som kan pröva om man har blivit utsatt för diskriminering. De olika myndigheterna som är berörda är alltså fler, men det motverkas sedan i sin tur av att i rikslagen är det på fler grunder än i vår lag; i vår lag räknas det upp att man måste försöka förhindra diskriminering som sker på grund av etnisk tillhörighet, religion, annan övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. I riket tillkommer dessutom nationellt ursprung, nationalitet, språk, åsikt, hälsotillstånd ”eller någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”. Det sista påståendet är väldigt viktigt för det gör det möjligt att tillämpa lagen väldigt brett, för det uppkommer tydligen också nya diskrimineringsgrunder i ett samhälle som är utsatt för stark konkurrens. Men den här lagstiftningen, den är låst, där gäller det specifikt för etnisk tillhörighet, religion, övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Åsikt och nationalitet kanske man kan få inrymt på något sätt i det här.

 

Att man har ett så här vitt begrepp i rikslagen beror på att det går tillbaka till grundlagen, och finländsk grundlag torde fortfarande gälla också på Åland. Det är alltså den kopplingen man har gjort där.

 

Detta med språk är speciellt för Åland och det är intressant också att i direktivet talar man inte om språk, för det är en så oerhört känslig fråga inom EU, så det finns faktiskt inte där. Att det finns i rikslagen är för att det går tillbaka till grundlagen. Nu har landskapsregeringen utelämnat språk också här. Det där kan man diskutera på olika sätt. Jag tycker faktiskt inte att det är en så stor fråga, utan det är värre att det inte står: ”eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”.

 

En mycket bättre lagstiftning har vi i 4 § om personer med funktionshinder. På den punkten är den åländska lagen betydligt mera progressiv än rikslagstiftningen.

 

Det är, som sagt, ingen lätt fråga och socialdemokraterna har inte bestämt sig hur vi kommer att göra. Det här är lite för allvarliga frågor för att köra någon slags politiskt spel med viktiga värderingar som gäller mänskliga rättigheter  utan vi avvaktar och ser vad som händer i lagutskottet.

 

Fru talman!

Det finns en väldigt stor problematik med just tillsynsmyndigheten. Här sägs också att diskrimineringsombudsmannen kan anmäla saker till allmänna åklagaren. Motsvarande finns inte i riket. Det finns också en nämnd som har en ganska viktig betydelse i den finska lagstiftningen, men här finns det inte någon sådan utan det är en ren tjänstemannafunktion och tjänstemannen är, som sagt, mest kopplad till landskapsregeringen. En viss balans i oberoendet skulle det alltså vara om man hade ett sakkunnigorgan, ett expertorgan, som verkligen kunde titta på de här frågorna.

 

Det brådskar med lagen och det finns mycket att diskutera, det är bara att beklaga för alla parter att den kommer hit så här sent.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var bra för debatten och för hela behandlingen av detta ärende att socialdemokraterna gick upp här och kanske inte formellt tog ställning till hur man kommer att göra i slutändan med ärendet, men i varje fall ifrågasatte den framställningen som landskapsregeringen har lagt. Argumenten som vtm Barbro Sundback anförde överensstämmer väldigt mycket med det som vi också har pratat om, så jag behöver inte gå in på detaljerna. Jag tänker inte heller desto mera gå in på det som blev en ödesmättad stämning, får jag väl ändå säga här, när vtm Barbro Sundback anförde att man inte har bestämt sig i den här frågan nu när man med den övriga majoriteten ger en framställning! Som vtm Barbro Sundback själv sade är det en så pass viktig fråga att vi kanske bör lämna det politiska spelet åt sidan och fokusera på själva saken, men vi för vår del kommer med intresse att fortsätta diskussionen i lagutskottet och vår målsättning är att de personer som berörs av detta skall få en så bra lagstiftning som möjligt som skyddar.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag delar också vtm Barbro Sundbacks uppfattning att detta är ytterst komplicerat. Jag har verkligen försökt sätta mig in i den här frågeställningen. Jag har en ryggmärgskänsla att det är viktigt och på sin plats att inte göra någonting överilat i de här frågorna nu. Tack för klargörandena, vtm Barbro Sundback!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det var riktigt tur att jag satt när jag hörde vtm Barbro Sundback, för jag blev riktigt svag i knäna när jag hörde att socialdemokraterna kanske inte står bakom lagframställningen! Det är fullkomligt sensationellt att efter att regeringen har suttit i ännu inte 100 dagar så finns det en framställning på lagtingets bord som man inte har förvissat sig om från regeringens sida att det finns en majoritet som stöder här i lagtinget! Det är direkt oansvarigt och direkt förkastligt att man upptar lagtingets tid med en framställning som eventuellt kommer tjänstledighet förfalla. Det här har jag påpekat tidigare: vår tid är begränsad och lagberedningens tid är begränsad, så vi skall se till att vi har majoritet för lagarna. Nu finns det en majoritet, vi har åtminstone 16 ledamöter bakom framställningen och med vissa ändringar kan lagtinget godkänna den. Nog är det märkligt. Det förefaller som om den nya landskapsregeringen har samma problem som den tidigare, att vissa ledamöter inte har stöd av sina lagtingsgrupper eftersom lagframställningen ju har avgivits av en enig fulltalig landskapsregering vid beslutsmötet, enligt protokolllet. Jag ber att vtm Barbro Sundback redogör för hur man har kommit fram till den här ståndpunkten. Det är illa för parlamentarismen om man har en sådan här oenighet. Majoriteten skall stå för stabilitet och veta vad man sysslar med och vi skall inte behöva reda upp sådant här i lagtinget. Det är ytterst allvarlig, fru talman!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det är en ytterst allvarlig fråga och vi är alla här för att ta ställning enligt vårt samvete. Det här är inget spel.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Nej, det tycker inte jag heller. Jag sade i mitt anförande att det här är en allvarlig sak. Man kan tycka att det här är ett rutinärende och att det är ännu en EU-bestämmelse som skall införas, sade jag, men jag har samma uppfattning att det är ytterst allvarligt och då skall man inte från regeringens sida förfara på det här viset och ge en framställning som det inte finns stöd för. Att frågan är allvarlig gör agerandet ännu mera allvarligt, fru talman. I så här allvarliga frågor bör majoriteten ha koll på sina ledamöter och man bör diskutera före man avger framställningen och inte efter. Det handlar sist och slutligen om stabiliteten inom åländsk politik och ytterst handlar det om att vi är värdiga den position vi har i självstyrelsesystemet som varande representanter för Ålands folk.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det skulle vara skönt om ltl Danne Sundman var lite mindre pretentiös.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback m.fl. ledamöter har tagit upp frågeställningen och förundrat sig över det som står i 4 § om företrädarna för landskapet och ifrågasatt hur det här skall gå ihop, hur skall det kunna vara en oberoende myndighet om den samtidigt skall företräda landskapet och hur skall den då kunna förhålla sig till de personer som eventuellt  har blivit diskriminerade. Jag tror att det finns anledning för lagutskottet att förtydliga motiveringarna till 4 § eftersom så många har misstolkat dem. Det som står här betyder att personen i fråga har rätt och skyldighet att företräda landskapet t.ex. om det gäller hyresavtal där myndigheten har hyrt upp en lokal och så blir det ett problem och då företräder man landskapet precis på samma sätt som ÅHS eller någon annan fristående myndighet företräder sig själv. Det skall absolut inte förväxlas med att diskrimineringsombudsmannen skall företräda landskapet när det gäller diskrimineringsärenden. Kan man läsa det på det sättet så krävs det ett förtydligande i lagutskottet och det hoppas jag att man i sådana fall gör. Det handlar helt om administrativa åtgärder, t.ex. ett hyresavtal som man inte är överens eller liknande saker.

 

Fru talman!

Man skall också komma ihåg att diskrimineringsombudsmannen skall heller inte företräda någon klient i domstol utan diskrimineringsombudsmannen ger råd och sedan har den som har ansett sig ha blivit diskriminerad ett annat juridiskt ombud när det kommer till själva domstolsbehandlingen.

 

Fru talman!

Jag hoppas att den här saken är någorlunda utredd och hoppas som sagt att lagutskottet kanske kan förtydliga motiveringen i sitt betänkande.

 

Vtm Barbro Sundback tog upp flera saker i sitt anförande. För det första vill jag understryka att vi har varit helt eniga när vi har lämnat framställningen från landskapsregeringens sida. Vi har haft en lång diskussion och flera diskussioner om vi skulle ha blankettlag eller om vi skulle gå fram med det här, men efter att ha sakligt och väl genomgånget diskuterat förslaget kom vi gemensamt fram till att det var bäst att gå fram på det här sättet i och med att den här typen av lagstiftning är så som den är plus att vi har den här tidsaspekten som vi måste beakta.

 

Vtm Barbro Sundback tog upp frågan om blankettlagstiftning eller egen lagstiftning. Det finns inget enkelt svar på den frågan. Det tror jag vi alla kan vara överens om därför att när det gäller vissa lagar kan det vara helt enkelt att man i stort sett kopierar och så saken färdig i och med det, medan andra lagar kan vara precis tvärtemot. Polislagstiftningen, som nu är aktuell här i lagtinget, är ett exempel på det; där finns det delade behörigheter och det finns kopplingar till många andra lagstiftningar som gör att man måste ändra och det blir hänvisningar osv. Det beror precis på vilken lagstiftning det är och därför måste man också göra en in casu-bedömning vad som är bäst: egen lagstiftning eller blankettlagstiftning. Det finns nog ingen entydig regel i det sammanhanget.

 

Fru talman!

Jag vill för min egen och landskapsregeringens del ändå argumentera för varför vi har gått in för egen lagstiftning och nu tänker jag lägga in en ganska stor dos personlig känsla i  det här sammanhanget. Diskrimineringslagstiftningen handlar sist och slutligen i stor utsträckning om personer som troligtvis är i en svagare ställning i vårt samhälle, som skall agera utgående från en svag position. Då tror jag nog att närheten till den myndighet som skall hjälpa en har ganska stor betydelse, att man känner att den finns i ens närhet och man vet hur man skall ta sig fram till denna myndighet för att kunna få hjälp. Att ha en myndighet i riket som, vill jag understryka för alla dem som har pekat på det ekonomiska i sammanhanget, också skulle kosta pengar, dvs. vi skulle köpa en tjänst från riket och på det sättet få verksamheten att fungera. Det är inte gratis, det måste man komma ihåg. Jag tror att har man det i riket är det svårare för de svagare personerna att komma dit och det blir en större tröskel att ta sig över. Jag måste ge ett litet exempel. Jag reser ganska ofta till Helsingfors och besöker olika ministerier. För något år sedan besökte jag på samma dag fyra stycken ministerier tillsammans med kanslichefen och vi gjorde ett litet experiment. Vi började på svenska, som man alltid skall göra; på tre av ministerierna fick vi svar på finska och på det fjärde ministeriet fick vi svar på engelska. Det är den verklighet som man de facto möts av när man kommer till Helsingfors. Det var som en svensk medborgare sade, en som ganska långt har berett den här lagstiftningen, att nog är det är väl märkligt om jag som svensk medborgare flyttar till enspråkigt svenska Åland, av någon blir diskriminerad här på Åland, då skall jag söka hjälp hos en riksmyndighet i Finland där jag inte vet om jag kan ta mig fram via byråkratin ens till rätt person! Nog är det en litet märklig situation vi försätter människor i som har valt att bo på Åland. Det är säkert lättare för dem som har finska som modersmål, då är det lättförståeligt, men när det gäller alla andra som kommer från någon annanstans eller är födda och uppvuxna på Åland och inte kan finska, de hamnar i en svagare situation på det här sättet.

 

Fru talman!

Det är med den här lagstiftningen precis som med den andra som nämndes,  lagen om personuppgifter, att jag tycker att det har en betydelse för vårt samhälle om vi tänker på att vi håller på och bygger ett åländskt samhälle, att vi också skaffar oss kompetens på olika områden, att vi kan säga att det här är saker som vi klarar av som vi har kompetens för och kan sköta själva här på Åland. När det gäller att bygga ett autonomt samhälle som det åländska, som handlar mycket om minoritetsskydd, så tycker jag att det känns väldigt naturligt att just på det här området borde vi också ha den allra största kompetensen själva och det är nästan vår skyldighet att bygga upp den, tycker jag och inte att vi skall köpa den från någon riksmyndighet. Det har för mig varit en viktig ingrediens när jag har gjort mitt avgörande. Jag tycker alltså att det är bättre att vi håller s.a.s. pengarna och kunskapen här på Åland; i ett längre perspektiv är det klokare.

 

Man har också frågat sig hur oberoende blir myndigheten i och med att den är administrativt underställd landskapet, men det är på det sättet vi måste hantera det här för att kunna budgetera pengar helt enkelt. Jag tycker att man borde ställa samma fråga också när det gäller riksmyndigheten: hur oberoende är den egentligen i de här sammanhangen? Det måste alltid finnas något sätt att administrera olika saker på. Vi har alltid lätt för att vara kritiska mot våra egna sätt att bygga upp saker, medan man själv har lättare att köpa andra bara för att de råkar vara i ett större sammanhang.

 

Jag hoppas, fru talman, att lagutskottet behandlar framställningen med stor noggranhet och jag hoppas också att man kommer att kunna godkänna lagstiftningen med stor majoritet här i lagtinget eftersom det är en väldigt viktig lag; eftersom självstyrelsen bygger på minoritetsskydd hoppas jag verkligen att vi skall kunna klara av att leva upp till detta.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har full respekt för det synsätt som lantrådet gör sig till tolk för, dvs. att han vill ha kunskapen och han vill s.a.s. ta hand om diskrimineringsfrågor bland den egna befolkningen. Men självstyrelsesystemet gör det inte möjligt. I fråga om arbetsdirektivet blir lagen gällande för 1000 personer. Det är antagligen mindre än 10 procent av dem som jobbar på Åland. Det blir liksom en tio procents självstyrelse! Det är en fin ambition och jag kan t.o.m. omfatta den, men verkligheten ser helt annorlunda ut så det blir inte så där som lantrådet vill ändå. Om man tar blankettlag behöver man inte ta den rakt av. När vi tog jämställdhetslagen införde vi bl.a. förbud mot diskriminerande annonsering, vilket var väldigt progressivt; det hade man inte i Finland. Vi kan alltså ta blankettlagar där vi t.ex. använder oss av den paragraf som landskapsregeringen föreslår om funktionshindrade, så det finns andra möjligheter och inte bara det där rakt av eller helt och hållet egen lagstiftning. Man bör nog tänka ännu. När det gäller hur det är i riket med underordningen av myndigheten har man löst det så att myndigheten ligger i anslutning till arbetsministeriet och sedan har man diskrimineringsnämnden som alltså garanterar sakkunskapen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Ja, vad skall man säga! Jag tänkte att lantrådet skulle ha gått upp här och för majoritetens del nu ha sagt hur det är, vad som gäller: är det framställningen som skall tas eller är det inte. Vi fick besked om vissa preciseringar som kanske borde göras i framställningen, samtidigt som ett av majoritetspartierna säger att de kanske inte är för det här överhuvudtaget.  (Från salen, vtm Barbro Sundback: det har jag inte sagt). Nu är det meningen att lagtinget och lagutskottet skall börja bearbeta den här saken som i ett så ovisst läge som nu råder här. Det kan inte vara bra för det här lagtinget, absolut inte. Vi måste ta diskrimineringslagstiftningen i en eller annan form. Vi kan inte sätta ner en massa arbete på att utreda hur det skall vara och utreda vilka majoriteter som verkligen gäller i det här lagtinget. Nu tycker jag nog att lantrådet borde försöka reda ut vilken lagstiftning man vill driva igenom här; annars har vi ett sådant läge som är svårt att förutspå framför oss.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Om man på något sätt kan tveka om vilken lagstiftning som jag anser att skall gå igenom i lagtinget har jag svårt att förstå. Det är klart och entydigt att landskapsregeringen har lagt fram en framställning, vi har lagt fram den framställningen enhälligt efter diskussioner i landskapsregeringen och när det gäller vissa preciseringar är det ett förtydligande till 4 § som eventuellt behövs, eftersom tydligen flera av ledamöterna i lagtinget har missförstått vad som där står och det är klart att all lagstiftning skall vara tydlig, men det betyder inte att det är någon ändring i sak utan tvärtom bara ett förtydligande. När det gäller socialdemokraternas agerande i den här frågan får de naturligtvis föra sina egna interna diskussioner, men jag har lärt mig att socialdemokraterna är ett parti som försöker följa de parlamentariska principerna så långt som det bara är möjligt och jag tror säkert att det här kommer att bli en konstruktiv behandling i slutländan också.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman! Det kan hända att lantrådet tycker så och tror så om socialdemokraterna. Det kanske är på det viset, men nog måste vi ändå säga att diskussionen här i dag visar på att lantrådet inte har den relationen kanske med socialdemokraterna heller. Nu är det fråga om en lagstiftning som en av de första stora lagframställningarna från den nya och det visar sig direkt att man kanske inte har majoritet för den. Det är ett uppseendeväckande förfarande. Det är meningen att lagutskottet skall behandla en lagmotion och en framställning parallellt och man vet inte vilken majoritet som finns bakom varken det ena eller det andra. Det verkar som om lagtinget mer och mer får ta över landskapsregeringens arbete!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Mats Perämaa drar lite väl långtgående slutsatser. Naturligtvis förstår jag att det är gefundenes fressen eftersom det visade sig att det fanns lite varierande åsikter här mellan socialdemokraterna och de övriga lagtingsgrupperna som står bakom landskapsregeringen! Men jag upprepar att jag har fullt förtroende för att vi också i den här frågan skall kunna diskutera ihop oss och att den framställningen skall kunna komma till ett lyckligt slut här i lagtinget. Jag gläds verkligen över det stora stöd som den de facto har fått här i lagtinget från de övriga partierna, dock inte från liberalerna, tyvärr, som verkar ha en annan politisk inriktning när det gäller lagstiftningen och hur vi skall bygga det åländska samhället. På det sättet tycker jag faktiskt att den här debatten som har varit i dag och framför allt den som var första dagen är ganska klargörande för den åländska befolkningen hur de olika partierna ser på hur vi skall bygga det åländska samhället.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det var onekligen bra talat av lantrådet i sak. Jag stöder absolut de funderingar som lantrådet hade. Däremot vill jag också ha ett förtydligande hur lantrådet avser agera när det gäller att det parlamentariska underlaget redan sviktar, framför allt för den här framställningen. Det är inte lagutskottets roll  att fundera ut en lag som har lagtingets förtroende bakom sig, utan det skall redan ske före klubbslaget i landskapsregeringen; då skall lantrådet som lagledare veta att alla hans spelare avser att skjuta bollen i samma mål före klubban faller. Sedan går framställningen igenom här i huvudsak; sedan kan det bli lite små ändringar och då kommer lagtinget in och lagutskottet och ändrar tillägg i motiveringen eller kanske ändrar någon paragraf osv. Men en så grundläggande skillnad om det skall vara blankettlag eller egen lag får inte föreligga när det kommer till lagtinget. Jag må kallas pretentiös, men jag tycker att lite måste man få kräva från lagtingets sida, det är ingen dagisverksamhet vi håller på med utan det är fullt allvar, ett lagstiftningsarbete som pågår här i Ålands lagting. Som jag ser det har lantrådet nu två alternativ: dra tillbaka framställningen omedelbart eller ta en diskussion med vart och ett av oppositionspartierna om man kan tänka sig att stöda lagen, vilket vi har sagt att vi kan, och förvissa sig om det finns ett parlamentariskt underlag för framställningen. För vår del sade vi när regeringen bildades, trots att vissa var glada, andra var ledsna, att vi är beredda att vara konstruktiva och det är vi också i den här frågan, vi är beredda att för Ålands folks bästa understöda framställningen med vissa ändringar, som framgår av vår lagmotion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

I sak delar jag helt och hållet ltl Danne Sundmans åsikt om hur det parlamentariska systemet skall fungera. Däremot är det knappast första gången i historien, och knappast den sista gången heller, när någon ledamot eller någon representant för ett parti går upp och säger att man har tveksamheter kring någon lagstiftning. Att för den skull dra slutsatsen att det inte skulle finnas ett parlamentariskt underlag för den kanske är lite väl långtgående slutsatser i det här sammanhanget. Jag har fullt förtroende för att ärendet går vidare till lagutskottet nu och att lagutskottet kommer att behandla det på ett korrekt sätt. Visar det sig där att det inte skulle finnas en parlamentarisk majoritet för framställningen, då medger jag att det är bekymmersamt, men jag vill nu se det först.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller det parlamentariska underlaget framgår det uttryckligen att i så fall att det finns, vilket är väldigt knappt, det är 16 eller 17 ledamöter för framställningen, oavsett hur det utformas, så är det helt okej att delar av det underlaget, enskilda ledamöter eller t.o.m. partier säger att vi hade en litet annan åsikt men vi har kompromissat osv., det är det arbetet som måste ske före klubban faller i landskapsregeringen. Sedan är det säkert upp till var och en att ge sina nyanser. Det gjorde Obunden Samling och jag också i de regeringar som vi har varit underlag för, men man måste förvissa sig om när man avger en framställning att det finns stöd för att den framställningen skall tas. En så här stor nyansskillnad kan man inte tillåta; då fungerar det inte, då bör lantrådet i så fall ta den konsekvensen att han ställer förtroendefråga: har lantrådet Roger Nordlund förtroende hos sina ledamöter. Det är grundläggande verktyg i parlamentarismen som måste fungera att en framställning måste ha stöd; annars sitter vi här i onödan. Tänk om framställningen faller: all debatt vi har haft, allt som lagutskottet kommer att göra, höra folk osv. och så faller den! Det är helt förkastligt att slösa med både lagberedningens, landskapsregeringens och lagtingets tid på detta sätt. Man måste som lagledare tala om för sina spelare vilket mål man skall skjuta i, så att det inte blir sådana här självmål!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag önskar understryka för lantrådet att det viktigaste för liberalerna har varit ålänningarnas rättssäkerhet. Det skall vara fullständigt glasklart vart man skall vända sig, glasklart att personen i fråga har kompetens, glasklart att den har erfarenhet och glasklart att det skall finnas resurser. Beträffande 4 § anfördes från landskapsregeringen förra onsdagen: ”Diskrimineringsombudsmannen skall kunna uppträda som part i domstol. Om en klagan förs mot landskapsregeringen är det diskrimineringsombudsmannen som företräder landskapsregeringen i domstol. Självklart kan också diskrimineringsombudsmannen inkallas och vittna. Diskrimineringsombudsmannen är oberoende.” Jag får inte detta att gå ihop, jag är ledsen!

 

För övrigt delar jag lantrådets uppfattning till fullo att självklart skall man få service på svenska, man skall också kunna ha tillgång till legitimerad tolk om man har ett annat modersmål än svenska. Men kanske är det så att vi kan komma till någon slags mellanväg, vi kanske inte behöver ha en myndighet utan det räcker med en informatör eller en diskrimineringsinspektör som påtar sig ansvaret att informera allmänheten, sammanställa statistik, rapporter och projekt samt att implementera likabehandlingsplaner i hela förvaltningen.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Jag upprepar det jag sade att det är oftast svagare personer som har en svagare ställning i samhället som blir diskriminerade och då är det väldigt viktigt att man har en närhet till den myndighet som man skall få stöd och råd och dåd ifrån. Jag tror att det är bättre för de ålänningar som bor här och för dem som har flyttat till Åland om denna myndighet finns på Åland för det innebär en större trygghet. Det upprepar jag. Jag hoppas verkligen att lagutskottet när man går igenom lagframställningen förvissar sig om att rättssäkerheten är fullständig, det litar jag på att lagutskottet med dess ordförande i spetsen gör. Jag för min del är övertygad om att det här är det bästa vi kan göra i den här situationen. Jag är säkrare på att vi har en bra rättssäkerhet med den här framställningen än vad jag är säker på att vi skulle kunna få en bra svensk service om vi skulle ta en blankettlag och köpa servicen från riket därför att då blir vi beroende av andra myndigheter och andra personers agerande på ett sätt som jag tycker att inte är berättigat i ett sådant här sammanhang när det gäller diskriminering och minoritetsskydd. Jag tycker att vi som de facto får leva i en av världens finaste autonomier och har det minoritetsskydd vi själva har faktiskt skall leva upp till att kunna ge också dem som flyttar till Åland eller bor här på Åland ett bra och välfungerande minoritetsskydd.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Om det är så att man tar en blankettlag kan man ändå inte avsäga sig ansvaret från landskapsförvaltningen. Det här är frågor som man skall implementera genom mainstreaming, det skall i landskapets alla förvaltningar finnas rätten att alla skall få en likvärdig behandling. Det spelar ingen roll. Den här insikten fick jag faktiskt genom debatten förra onsdagen, att det går inte att ha ett nummer i katalogen, utan det måste finnas ansvarspersoner inom förvaltningen och det skall finnas på alla plan. Det skall finnas i landskapets skolor, det skall finnas inom ÅHS. Jag vill klargöra att man skall inte enbart ha kontakt med myndigheterna på fastlandet.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Fru talman!

Det sista som ltl Katrin Sjögren sade gläder mig faktiskt för det visar att ltl Katrin Sjögren väldigt långt tänker ganska lika som landskapsregeringen. Jag är övertygad om att det blir lättare för skolorna och myndigheterna inom landskapsförvaltningen och kommunalförvaltningen att få den här servicen, hjälpen och stödet som diskrimineringsombudsmannafunktionen skall ge, om den finns här på Åland än om man skulle ha det stödet från en riksmyndighet där det kan finnas språkproblem, avvikelser när det gäller lagstiftning osv. osv. Ltl Sjögren, fundera en gång till så kanske vi hittar varandra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Fru talman!

När det gäller den här lagframställningen tycker jag att det är en bra debatt som har försiggått här i dag och också om en väldigt viktig fråga. Det här är också en fråga som vi har mycket livligt diskuterat inom landskapsregeringen och framför allt också i belysningen av: på vilka lagstiftningsområden skall vi välja blankettlagar och på vilka skall vi försöka satsa på egna?

 

Det är som tidigare har sagts att det är väldigt viktigt att man i det inledande skedet av en lagstiftningsprocess bestämmer sig för vilken väg man skall gå och att det är då man skall den här diskussionen, vägvalet. Jag måste säga att den här lagframställningen var rätt långt klar när den nya regeringen tillträdde. Den hade processats i den förra, det fanns ett förslag och utgående från det förslaget med EU-domstolen flåsande i nacken har förslaget gått på remiss till olika instanser. Det är ingenting att göra någon hemlighet av det, utan vi har varit i den socialdemokratiska gruppen tveksamma till det här lagförslaget, och det på grund av många liknande åsikter som har framförts här i lagtinget. Men vi har ställt oss bakom det här förslaget som nu har gått till lagtinget i den form som nu föreligger. Jag tror också att det är viktigt att lagutskottet tittar på de frågeställningar som nu har kommit upp här och behandlar lagen väldigt noga, framför allt just när det gäller rättssäkerhetsaspekten.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag skulle önska ett förtydligande av ledamoten Camilla Gunell; när det gäller landskapsregeringens beslut att avge framställningen till lagtinget framgår det inte av protokollet att de socialdemokratiska ministrarna på något vis är emot, röstade emot eller reserverade sig. Situationen blir ytterst märklig och det är nästan så att jag kan tycka lite synd om de två ledamöter som nu inte har den socialdemokratiska gruppens förtroende i den här frågan. Vad det sedan beror på får ledamoten Camilla Gunell redogöra för om hon vill. Men kan det bero på det att det är så långt till det socialdemokratiska partikansliet? – i så fall är jag beredd att upplåta Obunden Samlings ena rum för socialdemokraterna så att man hinner diskutera sådana här framställningar innan man avger dem till lagtinget. Nr 614 står till förfogande!

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman drar på med alldeles för höga växlar i den här frågan. Sedan den här regeringen satte sig har vi kommit med ett tiotal lagframställningar till lagtinget. En av dem har föregåtts av en stor diskussion och en tveksamhet från vår sida. Men det har kommit en uppsjö av lagframställningar som det inte råder någon som helst tveksamhet om och jag tycker att det är fullt naturligt i ett samarbete att man har olika diskussioner och olika uppfattningar. Och det här har varit en fråga som har varit svår, men vi har kommit till en lösning och som ltl Danne Sundman säkert vet, så är det så att man får ge och ta – och i det här fallet har vi lite fått ge.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag har full respekt för att man får ge och ta när man bildar en regering av ytterligheterna som finns i åländsk politik, men anser att detta givande och tagande skall ske före klubban faller i landskapsregeringen. Då skall man ha kompromissat färdigt. Det är likadant med handlingsprogrammet, man skall veta vad man har kommit överens om. I det här fallet vet man inte vad man har kommit överens om. De socialdemokratiska ministrarna hade inte stöd för sitt agerande i landskapsregeringen. Jag måste faktiskt kasta bollen tillbaka; jag blir kallad pretentiös, att jag kör på för höga växlar osv. när jag bara kräver en så enkel sak att som att en framställning som kommer från landskapsregeringen skall ha ett underlag i form av en majoritet som inte skall bero på oppositionen. Det kan inte vara för höga växlar att kräva, det måste man väl ändå få kräva, eller hur ledamoten Camilla Gunell?

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det är en enig regering som står bakom lagförslaget, men det finns tveksamheter och jag hoppas att lagutskottet noga tittar på dem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Lagutskottet har ett digert arbete framför sig, det finns tveksamheter, preciseringar, blankettlag och framställning som man skall ta ställning till samtidigt, så det blir ett digert arbete och det lär väl ta lång tid. Det som jag egentligen tänkte säga till landskapsregeringsledamoten Gunell var att det är förvisso på det viset att det har kommit ett antal lagframställningar nu från landskapsregeringen och de allra flesta torde ha haft sin inledning i den förra landskapsregeringen, men ändå blir det inte politiskt trovärdigt att säga på det viset gång på gång – ledamoten Lasse Wiklöf gjorde det i samband med förra debatten i onsdags – att det är initialskedet man väljer spår och efter det kan man s.a.s. inte göra någonting, då har man gjort valet och då kan man uppenbarligen mot sin övertygelse tvinga sig själv att gå med på vad som helst. Det är inte så enkelt. Socialdemokraterna försöker få det här till liberalernas fel, men det är en sanning med mycket stor modifikation, för vi har aldrig accepterat en lag i den form som den kommer nu till lagtinget utan vi har hela tiden talat för att man skulle upphandla detta. Det var därför som lagen inte togs i den förra landskapsregeringen. Men nu socialdemokraterna satt sig i samma situation, men man är tydligen beredd att svälja sin egen övertygelse – för att få vara med.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det är inte riktigt så enkelt som ltl Mats Perämaa försöker framställa frågan. Det är nämligen så att den här lagen borde ha varit klar under 2003 och kanske före det. Vi vet att EG-domstolen snart kommer att ge oss ett vite om vi inte kommer till något resultat. Det beror på att tidigare regeringar kanske helt enkelt inte har kommit överens om hur man skall lägga fram förslaget. Vi har ändå sett tidsaspekten som en väsentlig del av det hela. Det har tyvärr varit mycket bråttom.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det är förvisso så att det har varit svårt att komma fram till en lagstiftning på detta område. Det är därför som den är så här sen. Det ansvaret ligger förstås på den högsta politiska ledningen i landskapsregeringen att man inte har kunnat enas i de här frågorna. Men detta gör inte socialdemokraternas situation något bättre, att man inte kan gömma sig bakom det skälet att det är bråttom och EU har kritiserat oss. Man måste ändå försöka komma fram till det som man är övertygad om att är det bästa, och det har vi liberaler kontinuerligt gjort i den förra landskapsregeringen och det gör vi nu fortsättningsvis. Vi kunde önska att alla skulle vara lika konsekventa.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag får upprepa det jag sade, att det är många lagframställningar som regeringen är fullständigt enig om och lägger fram helt enigt. Den här har föregåtts av en viss debatt. Det har varit med svårigheter som vi har accepterat det här förslaget. Men nu har vi ställt oss bakom det, det är en enig regering som har gett det till lagtinget och därmed är det den som gäller och skall behandlas i regelmässig ordning i lagutskottet.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag måste villigt erkänna att jag blev lite tagen av situationens allvar när den nya regeringen som ännu inte har suttit i 100 dagar – det torde vara drygt 90 – så kör man rakt på grund med dunder och brak1 Det framgår här att det inte finns majoritet för en framställning som har avgivits enhälligt av landskapsregeringen. Mot bakgrund av de erfarenheter jag har från den förra regeringen ser jag ingen annan ände på det här eländet och jag skulle inte orka sitta i regeringsförhandlingar när det är så här vackert väder, men har man skrivit på att man ställer upp i val är man nödd och tvungen att följa den underskriften, så att ja, jag har beredskap!

 

Man kan skämta om en så här allvarlig sak, men jag tycker inte att det är för höga krav jag ställer när jag ställer kraven att landskapsregeringen skall förvissa sig om att man har stöd för framställningen i sin helhet. Parlamentarismen måste fungera så att de partier som står bakom landskapsregeringen måste ha ett system där man diskuterar och kommer överens, och det kan sedan vara så att man kompromissar hejvilt, det är helt naturligt att man bildar breda regeringar osv., det har jag ingenting emot, men det måste ske, fru talman, före klubban faller.

 

När det gäller påståendet att jag är pretentiös och att jag kör på för höga växlar osv. måste jag säga att det måhända är så att jag är väldigt engagerad osv., men det får jag väl ta att folk klagar på det! När det gäller det har jag under mina ganska få år här i lagtinget trots allt sett upp till de ledamöter som under årtionden har hävdat de här principerna som jag nu hävdar, och en av de ledamöterna är vtm Barbro Sundback, som alltid har stått upp för demokratin och för lagtingets roll, allt det här i parlamentarismen sedan den infördes 1987. Och när man nu har samma åsikt så skall man bli kallad pretentiös! När man kommer till maktens grytor ändrar ens uppfattning om lagtingets roll, också de grundläggande demokratiska uppfattningarna.

 

Jag tänker inte närmare gå in på den diskussionen med vtm Barbro Sundback eftersom hon nu sitter talman, men jag ville i alla fall nämna den.

 

När det gäller engagemanget för självstyrelsen har jag också sett upp till de ledamöter, flera av dem har tyvärr slutat, som har haft ett stort engagemang för självstyrelsen och inte vill jag säga att jag på något vis är någon expert, jag är ingen jurist osv., men jag har haft ett stort intresse att lära mig självstyrelsesystemet och det är grunden för firman som vi jobbar inom. Det kanske låter lite kaxigt, men jag ser ett bristande engagemang från vissa lagtingsledamöter från vissa partier i att sätta sig in självstyrelsesystemet, hur det är uppbyggt och vilka verktyg som ingår i det. Hela diskussionen om vi skall ha blankettlag, som ständigt återkommer, hör hemma i det att man inte är tillräckligt engagerad i självstyrelsen, man har inte tillräcklig kännedom om de fina verktyg som ingår i självstyrelsesystemet. Vi har berört några av dem, den möjligheten att vi kan ta blankettlag, möjligheten att vi kan ta s.k. följa-Johan-lag där vi kopierar in riksbehörighet i våra lagar för att få enhetlighet osv.  Jag vill säga att jag har stor respekt för de ledamöter som hävdar rättssäkerhet, en annan sak som jag också har hävdat och att vi skall ha lagstiftning som är up-to-date osv. Det här såg man tidigt i självstyrelsens utveckling att kan bli ett problem, långt före man på andra håll egentligen pratade om rättssäkerhet togs det till ära i självstyrelselagen och vad man då tänkte på var hur detta med själva förvaltningen skall fungera. Det är en sak med lagstiftning, en annan sak med förvaltning när lagstiftningen skall implementeras och användas av myndigheter; då såg man ett potentiellt problem med förvaltningen och det är det som liberalerna har som ett av sina huvudargument för blankettlagstiftning, nämligen att för vissa individer, för vissa ålänningar blir man hänvisad inte bara till en annan lag utan till en annan myndighet, man blir hänvisad till riksmyndigheterna när det gäller privata arbetstagare t.ex. Det har jag full respekt för att ses som ett problem, för det skall ses som ett problem för den enskilda individen att det är flera dimensioner som är oklara om man har svårt att röra sig bland myndigheterna. Då är inte lösningen enligt min mening att man tar blankettlag och ger upp, utan då finns det i 32 § självstyrelselagen med rubriken Överenskommelseförordning ”Genom förordning och med landskapsregeringens samtycke kan uppgifter som hör till riksförvaltningen för viss tid eller tillsvidare överföras på en landskapsmyndighet eller uppgifter som hör till landskapsförvaltningen överföras på en riksmyndighet.”

 

Detta verktyg, fru talman, har kommit till just för att lösa sådana problem och i det här fallet konkret torde man från landskapsregeringens sida vara betjänt av att också överta förvaltningen av de s.a.s. potentiella kunder som skall komma att anlita rikets diskrimineringsombudsman. Detta för att även för dessa garantera rättssäkerhet i form av att de får service på sitt språk och de har nära till sin myndighet. Jag tycker att man i lagutskottet borde fundera på att göra en sådan rekommendation att landskapsregeringen när lagen är antagen, vilket vi skall hoppas att den blir, inleder förhandlingar med riksmyndigheterna att också överta förvaltningen av de fall där det förekommer diskriminering innanför det rättsläge där det råder riksbehörighet. Då skulle man som ålänning ha, visserligen en annan lag i botten, men en myndighet på Åland. Det skulle göra att myndigheten kan förklara, att jo, det är så att du är diskriminerad för det står så och så i den lagen, och då skapar man ett användarvänligt gränssnitt mot medborgaren; medborgaren behöver bara ta telefonnumret och ringa och få veta vad som gäller. Och i huvudsak gäller samma sak i de båda lagarna; det bygger på gemenskapsrätt, så det är inte fråga om några stora skillnader, men det blir jobbigt för den enskilde om man först måste veta vilken lag man skall följa, sedan leta upp den och ringa till något nummer i Finland och eventuellt få betjäning på svenska, kanske inte eller knagglig sådan.

 

När det gäller service på svenska var jag häromdagen i kontakt med en myndighet i riket och den personen som jag var i kontakt med var uppenbart finskspråkig från början men kunde bra svenska och efter att vi hade pokulerat en stund sade hon att det var trevligt att prata med ålänning. Varför det då, frågade jag. Jo, för att jag får öva mina kunskaper i svenska, det får jag aldrig när jag pratar med finlandssvenskar. Passligare uttalande kunde inte komma i min telefonlur! Det är nämligen så att det finns bara en befolkningsgrupp kvar i Finland i de här sammanhangen som hävdar svenskan, som pratar den och det är ålänningarna som inte kan finska, alla andra kan finska och använder finska. Fastän myndigheterna, i form av kejsarens nya kläder, har fina regelverk att språklagen skall gälla osv., så är det finska som gäller. Man tar minsta motståndets lag och så pratar man finska, man ids inte börja bråka på svenska. Det är ändå imponerande av de kontakter jag har med riksmyndigheter hur många som ändå kan svenska och hur välvilligt inställd man är att leva upp till det här,  det skall säga, men övningen kommer endast när man får prata med en ålänningen och det visar vart vi är på väg och vilken utveckling vi skall ta oss an att förhindra.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

En del av anförandet som ltl Danne Sundman hade var intressant och det var till den delen där han också beskrev problemet med att vi får dubbla system, om vi antar lagstiftningen som delar av landskapsregeringen för fram här. Problemet skulle vara mindre med en egen lagstiftning, det är helt klart det, om vi skulle ha behörigheten på hela området, för då skulle vi omvänt ha hela problematiken att hantera med en diskrimineringsombudsman och alla ålänningar skulle veta att det är den man vänder sig till om man har problem. Jag kan inte säga att vi är för att man skall begära och få hela den behörigheten att hanteras här under självstyrelsen; det vore en bättre situation ifall vi själva skulle ha en diskrimineringsombudsman. Diskussionen är intressant, men jag kan inte säga att vi är för det i varje fall. Men när man nu föreslår dubbla system tycker vi att det är helt fel, vi anser att det inte är klokt. Då är det bättre att man går till ett system, tar den finska lagen om likabehandling och har Finlands myndigheter att sköta om de här sakerna. Jag måste ändå lite säga emot det som ltl Danne Sundman säger om kontakter på svenska i riket. Det beskrivs alltid av vissa personer här som att det är ett problem. Man lyfter fram problemen när man vill diskutera om hur och på vilket sätt man har kontakter med riksmyndigheter. Jag tror ändå att det är på det viset som ltl Danne Sundman senare förde fram, att de försöker verkligen prata svenska och de allra flesta gör det mycket gärna. Jag har samma uppfattning där, så jag tror inte att vi skall förstora de problemen utan snarare försöka hitta sätt att sköta våra kontakter så bra som möjligt på svenska. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vill säga det som sades tidigare i debatten att det kan stundtals vara svårt med självstyrelsen. Det är en utmaning att driva självstyrelsen både framåt och i de dagliga ärendena och därför har självstyrelselagen ganska genialiskt utrustats med vissa verktyg och vissa möjligheter. När det uppstår sådana här situationer skall vi utnyttja dem och ta dem till heders och inte bara ge upp och ta det som är lättast att göra. Det är alltid lättas att ta blankettlagstiftning för då har någon annan tänkt åt oss och stavfelen är korrigerade osv. Men vi är inte här för att visa lättja, vi är här för att arbeta i vårt anletes svett för att få ett bra självstyrelsesystem för Ålands folk. I det här fallet är det angeläget med de problem som man framför från liberalernas sida, men det finns andra lösningar, vill jag påstå, än blankettlagstiftning och det är i det här fallet att ta överenskommelseförordning; i andra fall kan det vara att ta s.k. följa-John-lagstiftning delvis för att det skall bli lätt för våra myndigheter att följa lagen. Detta i ett syfte som jag varmt understöder. När det gäller den här lagstiftningen har den tillkommit under stor press och det är helt naturligt att landskapsregeringen till den här delen inte har tänkt så långt, men det är någonting som lagutskottet kan utreda och rekommendera landskapsregeringen, som sedan kan förhandla om det med riksmyndigheterna.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Att anta blankettlagar är inte att ge upp utan det blankettlagar är ett vedertaget sätt i vårt självstyrelsesystem för att idka lagstiftning och föra samhället vidare, så det är inte att ge upp. Det är ett pragmatiskt sätt i en situation med för små resurser på lagstiftningsområdet och som i det här fallet, när man konstaterar att en egen lagstiftning bara komplicerar saken – vi får parallella system – så vi ser inte på det viset att en blankettlag är att ge upp utan det är en del av vårt system. Behörigheten finns alltid kvar, så den ger vi inte ifrån oss i och med att vi antar en blankettlag. Lagtinget kan alltid stifta en lag på det området när som helst sedermera. Det är inte att ge upp.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är förvisso så att blankettlagstiftning också är ett av verktygen som ges i självstyrelselagen,  men när det gäller lagstiftning där det är angeläget att vi utnyttjar vår behörighet, vilket det är i det här fallet – det är en majoritet överens om här i lagtinget – så är det att ge upp, då är det att låta de problem som det sedan förorsakar vara överhängande i stället för att ta sig an dem och lösa dem, vilket jag visar på i mitt resonemang med överenskommelseförordning när det gäller rikets behörighet. Det kan vara helt vettigt någon gång, vi har många sådana lagar, men i det här fallet skall vi köra självstyrelseskutan och inte hoppa över och åka med någon annan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Att den här lagen verkar ha stor betydelse för det åländska samhället är det ingenting att ta miste på när man hör den debatt som har försiggått här i salen under två plena. En del av den diskussion som har varit mycket intressant och synnerligen givande vad gäller dels sakfrågan, dvs. diskrimineringen och det att vi inte vill ha en diskriminering i vårt samhälle men också till vissa delar den diskussion som har varit kring huruvida man skall använda sig av blankettlagstiftning, egen lagstiftning eller hur man vill ha det. Den frågan tänker jag lämna.

 

Jag kan för Frisinnad Samverkans del säga som så att vad gäller den här lagen är vi helt på det klara med att det är egen lagstiftning som skall gälla. Vi tycker att det är den bästa modellen och motivet för det finns också i framställningen. Ledamoten Britt Lundberg lyfte i presentationen fram de motiv som finns med där; de har ytterligare i dag förtydligats av lantrådet och från vår sida kan vi inte annat göra än att understöda den typen av argument. Samtidigt har jag förståelse för de farhågor som lyfts fram, just utgående från att i det här fallet har vi en delad behörighet; vissa områden kan vi icke styra över.

 

På samma sätt som ltl Danne Sundman just var uppe och lyfte fram olika möjligheter för att lösa de här problemen hade jag tänkt lyfta fram och just peka på möjligheten till överenskommelseförordning som finns, men också den möjligheten att man på sikt funderar kring om de områden som nu ligger utanför kunde vara områden som vore bra för Åland att använda för att ytterligare utveckla självstyrelsen.

 

För vår del är jag inne för att lagen är bra. Vi hade också synpunkter tidigare på att vi ville se ett mera effektivt system vad gällde inrättandet av myndigheten, där vi ville se ett större samarbete mellan olika typer av myndigheter, sådant som också har diskuterats här i salen nu. Där har vi fått mer eller mindre ge efter också därför att där har funnits andra åsikter i det regeringssamarbete som nu finns, också i det förra samarbetet. Vi såg framför allt ekonomiska fördelar att göra ett samarbete och göra ett ombudsmannakontor som kunde ha resurser och kunskaper som kunde användas på flera områden. Vi såg de möjligheterna och tyvärr har vi inte kommit så långt, men den här lagen sätter inte heller stopp för den biten. Ser man i framtiden att det här är någonting som kan göras och som man vinner på, så kan man också lyfta fram de här bitarna.

 

Jag kan avsluta med att säga som så att man blir aldrig förvånad över hur debatten här i salen kan ta sig formen och på något sätt känns det i dagsläget som att oppositionen på något slags krampaktigt sätt försöker att i det klimat som vi har mellan dagens landskapsregeringspartier, ett öppet diskussionsklimat, försöker få det till att så fort vi ens yppar att det finns minsta lilla differentierad syn på en fråga, ja, då är det regeringskris! Den kommer framför allt från de kamrater som fanns med i den förra landskapsregeringen och jag kan väl hälsa att det klimat som vi i dagsläget lever i den landskapsregering vi har nu är betydligt mycket mera öppet. Det finns en möjlighet att kunna diskutera frågorna. Vad gäller den här framställningen är det på det sättet att en enig landskapsregering har gett den ifrån sig och då finns det också ett stöd för den.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Med risk för att upprepa det jag redan har sagt, så jag har full respekt för att man i ett regeringssamarbete diskuterar. Jag har aldrig ännu varit med i en regering där man inte har diskuterat och haft olika åsikter. I så fall måste man klassificera de enskilda partierna som menlösa. Jag har också full respekt för att man har vissa nyanser i sina åsikter även här i lagtinget, men jag har inte respekt för jag kallar det inte ”för minsta lilla sak” när en framställning visar sig inte ha stöd här i lagtinget; när hela framställningen riskerar att falla sätter man lagberedningen för det första i arbete, i andra hand lagtinget och i tredje hand lagutskottet i onödigt arbete om vi inte vet om det finns parlamentariskt understöd för lagen. Därför sade jag att lagledaren – lantrådet – måste ta sitt ansvar och se till att stödet finns innan vi fortsätter. Jag tycker inte att lagutskottet överhuvudtaget skall befatta sig med den innan man är säker på att man inte jobbar i onödan. Det är inte något minsta lilla problem utan det är faktiskt ett stort problem.

 

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag förstår inte riktigt problemformuleringen. Landskapsregeringen har gett ifrån sig ett enigt förslag. Det finns ingen från regeringspartierna som har aviserat att man inte stöder liggande förslag rakt ut. Man har lyft fram de diskussioner som man också förde i regeringen för att här öppet redovisas och diskuteras på ett sådant sätt att också ni här i salen plus de övriga som deltar i vår samhällsdiskussion kan ta del av de synpunkterna så att man kan gå vidare.  Den enda som i dag har sagt att man är emot det förslag som ligger det är en lagmotion från oppositionen, som klart och tydligt säger att det här är fel, men i övrigt har jag inte hört från regeringspartierna att man skulle säga nej till det här.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Åländsk Center ingående i regeringen har sagt att man stöder framställningen,  Frisinnad Samverkan, ingående i regeringen har sagt att man stöder framställningen, socialdemokraterna har sagt, i form av sin partiordförande, vtm Ehn, att man inte har bestämt sig att stöda denna framställning. Det betyder att i det här läget har regeringen inte beslutat i sin helhet att stöda framställningen. Om det sedan är något slags förtäckt hot mot att man vill ha vissa saker ändrade skulle det vara en sak, men när det handlar om en så grundläggande fråga om vi skall ha blankettlag eller egen lag, så är det inte längre minsta lilla sak utan då är det ett stort problem och därför manade jag lantrådet att förhandla med oppositionen om man vill ha igenom framställningen från den del av regeringen som tar ansvar för självstyrelsen, alltså centern och Frisinnad Samverkan i det här fallet. Man måste då förvissa sig om att det finns stöd hos oppositionen. Det kan hända att vi i oppositionen ibland är fartblinda och opponerar oss mot löjliga saker, men det här är ingen löjlig sak.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det är klart att man kan diskutera nyanser på vad som sägs. Det räknades från socialdemokratisk sida upp frågor som man ville att man skall titta närmare på därför att man vill ha analysen också här i lagtinget. Om jag inte minns helt fel brukar just poängtera att man inte skall tro att lagtingets roll enbart är att sitta och klubba saker och ting utan vi skall också föra en levande diskussion och debatt. I det här fallet tycker jag att det är precis just det man gör. Det finns inte, som jag upplevde det i vtm Barbro Sundbacks anförande ett hot om att man inte skulle anta lagen, utan det finns vissa frågor som man vill diskutera vidare kring. Det var också ledamoten Camilla Gunells anförande en försäkran om.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var väldigt lite sakinnehåll i anförandet, men vtm Johan Ehn kände sig uppenbarligen manad att för landskapsregeringens del gå upp och beskriva det goda klimat som där finns, och det kanske finns där, och i så fall gratulerar jag bara! Men det vore trovärdigare om det goda samarbetsklimatet skulle visa sig i den här allmänna debatten här och inte bara utifrån att vtm Johan Ehn går upp och beskriver det. Att krampaktigt gripa tag i de sprickor som kommer fram i debatten sade vtm Johan Ehn att vi i oppositionen försöker göra. Det tycker jag inte alls, utan det blir av sig självt klart att sådana här saker lyfts upp till diskussion när det så uppenbart visar sig att det finns så radikalt olika åsikter. Man lägger fram framställningar som man inte har förankrade. Det har beskrivit som så att det nu kanske finns en hårfin spricka i regeringssamarbetet – för mig börjar det se ut som att man står på kanten av Grand Canyon och tittar ut över till nästa sida!

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Då är vi där igen! Ltl Mats Perämaa säger att jag i mitt anförande hade lite sakinnehåll. Det må stå för honom och att jag enbart riktade in mig på att beskriva det goda klimatet. Rätt intressant var att det var det sista jag gick in och beskrev i mitt anförande. Det var liksom en mindre del av detta. Jag såg mig inte speciellt nödgad att gå in och ytterligare förlänga debatten på annat sätt än att visa på att från Frisinnad Samverkan stöder vi det förslag som ligger. Vi tycker att det är ett bra förslag. Det finns ett antal fördelar med att ha egen lagstiftning och nu är det upp till lagutskottet att fundera vidare på om det finns eventuella brister som behöver rättas till i den fortsatta behandlingen, men jag och Frisinnad Samverkan stöder den här biten. – Detta med klimatet i landskapsregeringen var en ytterst liten del av mitt anförande, om ltl Mats Perämaa hade brytt sig om att lyssna!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendena nr 3, nr 4, nr 5 och nr 6 remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens framställning angående ändring av landskapslag om avbytarservice för lantbrukare. (FR 9/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand:

Fru talman!

Det här är en framställning som uppföljning av den budget som vi tog för år 2005 där det redogjordes klart och tydligt om de förändringar som kommer att ske på detta område. Eftersom lagtinget har tagit ett enhälligt beslut i frågan ser jag det här som en expeditionslagstiftning.

 

Landskapsregeringen föreslår att landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukas ändras så att semesterledigheten - i fortsättningen kallad årsledighet – för de lantbrukare som anlitar landskapets avbytarservice kopplas till lantbruket, dvs. till gårdarna i stället för till lantbrukarna själva, vilket betyder att gårdens samtliga avbytarhjälpsberättigade skall ta ut sin årsledighet samtidigt. Antalet lediga dagar beror på hur många djurenheter gården har. Ett lantbruk med minst fyra men med mer än tolv enheter har rätt enligt framställningen till avbytarhjälp i 24 dagar, medan lantbruk med 12 eller flera enheter har rätt till 33 dagar.

 

Lantbrukaren kan också fortsättningsvis välja att anlita privata avbytare; för att stimulera lantbrukarna att fortsätta välja föreslås samtidigt här i allmänna motiveringen att en ändring i förordningen om avbytarverksamhet skall till så att ersättningen till privata avbytare är densamma som de landskapsanställdas löner. Så har inte varit fallet tidigare. Det har varit en skillnad på nästan en euro per timme.

 

Förändringarna i förslaget innebär också att högre krav och större ansvar läggs på avbytarna, varför det också har sagts att lönerna skall ses över.

 

Av förslaget framgår också att gårdens lantbrukare skall närvara under avbytarnas första arbetspass för att instruera om rutinerna på gården när lantbrukarna anlitar landskapets avbytare. Man kan också anlita privata.

 

I framställningen finns också ett förslag om jour. Med det föreslagna systemet skall fyra dagar om året av lantbrukarnas ledighet öronmärkas som jourdagar.

Förslaget om gårdsvisa ledigheter har varit ute på remiss till producentförbundet och facken. I remissvaren fördes fram speciellt från producentförbundet en viss oro över att avbytarna kommer att jobba ensamma på gårdarna och att kompetensen inte hos alla avbytare var tillräcklig. Vidare framfördes en oro över att vissa gårdar inte skulle klara sig med en avbytare.

 

Landskapsregeringen har tagit åt sig av remissvaren och skjutit fram ikraftträdandet till den 1 januari 2006 för att möjliggöra utbildningar i olika former; det skriver vi om i den allmänna motiveringen. Främst bör utbildningen ske individuellt på gårdarna i samråd med lantbrukarna eftersom den ena gården inte är den andra lik. Dessutom kommer vid behov att anordnas mera allmänna utbildningstillfällen. Även om det står i producentförbundets remissvar – i princip kan man säga att det finns lika många åsikter om framställningen som det finns gårdar – är det också en sak som vi har beaktat från de lokala och det är oron att inte en avbytare skall kunna sköta en gård ensam. Då har vi sagt att det är en administrationsfråga och att det är upp till ledande avbytaren. Vi har också kollat att det är praktiskt möjligt att se till att det i så fall skall kunna finnas två tillgängliga för att sköta gården under lantbrukarnas ledighet.

 

Fördelarna med gårdsvisa ledigheter är att kontrollen om att båda företagarna arbetar 20 timmar per vecka med djuren försvinner. Man får ett bättre utnyttjande av avbytarnas arbetsdag, samma antal lediga dagar för gårdar i samma storleksklass och det ger också en budgetmässig aspekt på så sätt att vi kan hantera detta inom ramen för en billigare penning än vad som varit tidigare.

 

Sammanfattningsvis kan man säga att det här är ett förslag där man kan spara en peng men ändå möjliggöra för gårdarna att få sin avbytarverksamhet tillgodosedd.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tänkte ställa en fråga med anledning av 12 § 4 mom. Där står det så här: ”Om lantbrukaren utan godtagbara skäl vägrar ta ut årsledigheten eller veckoledigheten eller en del därav då den ledande lantbruksavbytaren har anvisat en lantbruksavbytare går lantbrukaren till denna del miste om sin rätt till den sökta avbytartjänsten. Detsamma gäller om lantbrukaren utan godtagbar orsak vägrar ta emot den lantbruksavbytare som reserverats för dennes räkning.” Detta är i och för sig inget nytt stadgande, men det finns alltid folk som är bättre och sämre och det handlar mycket om personkemi också. Det är ett väldigt stort ansvar man som lantbrukare överlåter på en annan person och då gäller det att man har fullt förtroende och kan lita på varandra. Om inte det förtroendet finns, hur ser då jordbruksminister Strand på det här stadgandet? Det betyder att har man inte förtroende för den avbytare man blir anvisad, så mistar man helt och hållet sin rätt till semester eller finns det några möjligheter till andra arrangemang?

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Vår målsättning är naturligtvis att alla skall vara så duktiga och kompetenta att inte den här frågan skall uppstå. Men om den skulle uppstå är det den ledande avbytarens sak att se till att det här fungerar rent praktiskt.

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är väl allas förhoppning att inte en sådan situation skall uppstå att det blir problem, men om det blir det förstår jag på jordbruksminister Strand att då är det den ledande avbytaren som skall lösa problemen. På vilket sätt skall den personen lösa detta? Betyder det att om den ledande avbytaren hänvisar till en avbytare och man inte tar den så går man miste om sin rätt till semester, är det så Strand?

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Rent formellt är det så enligt lagstiftningen, men det kan ju vara många olika orsaker som gör att lantbrukaren inte vill ha en viss avbytare och att här i debatten stå och säga att jo, om den inte kan köra traktor som jag vill eller om den inte kan mjölka som jag vill, då kommer vi att göra si eller så, utan jag ser detta mera som en praktisk sak för arbetsledningen att lösa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Det här är en av de lagframställningar som den tidigare regeringen påbörjade och nästan, kan jag säga, slutförde. Det sades tidigare att det kommer väldigt många lagar, och det är helt i sin ordning eftersom den tidigare landskapsregeringen jobbade väldigt mycket på att få fram framställningar. Framställningen är i enlighet med det som näringsutskottet framförde, när lagen tidigare ändrades, om att man skulle ha gårdsvisa ledigheter i stället för nuvarande system; man upplevde att det här var ett mera rättvist system. Jag har en fundering här. Man talade i ett visst skede om att själva avbytarverksamheten skulle bolagiseras, men det framkommer inte här och inte i presentationen av jordbruksansvariga Strand. Man kanske kunde ha fått en liten information om var det ligger just nu.

 

Vicelantrådet Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Vi har inte i det här skedet för avsikt att sätta verksamheten i något bolag. Däremot finns det många privata som sysslar med avbytarverksamheten som lantbrukarna kan anlita.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Henry Lindström, replik:

Fru talman!

Avbytarsystemet är en väldigt viktig sak för husdjursgårdarna och ursprungligen kom avbytarsystemet till i de lantbruksinkomstpolitiska förhandlingarna; när jordbrukarna inte kunde få högre priser införde man i stället som en social förmån att man skulle få avbytare. Systemet har nu funnits i många år och utvecklats vartefter.

 

Nu har man då kommit till en situation där man gör en större förändring; man går från att ha beviljat semester för lantbrukar till att införa årsledighet för lantbruket. Det är alltid så när det kommer sådana här förändringar att det föranleder oro ute bland dem som nyttjar systemet.

 

När vi nu står inför att göra en förändring av systemet är det viktigt att vi får det så bra som möjligt. Vi vet att husdjursproducenterna är väldigt bundna av sitt arbete, som det nämns i framställningen, det är 365 dagar i året som man har att sköta dessa sysslor. Det är viktigt att vi har husdjursproduktion på Åland och därför bör vi också hitta ett bra system. Det är svårt att hitta ett yrke som är så pass krävande som att vara avbytare eftersom alla gårdar ser olika ut och det handlar om att sköta djur, och de som någon gång har hållit på med djur vet att det kan se helt olika ut från dag till dag, det kan vara sjukdomar i besättningen, det kan vara problem med utrustningen på gården osv. Det är väldigt krävande och ett mycket stort ansvar. Det ser också olika ut på gårdarna med mjölkningsutrustning, utfodringsutrustning och utgödsling. Därför är det mycket bra att man har tagit till sig i landskapsregeringen av det utlåtande som vi gav från producentförbundet att lagen skulle träda i kraft från årsskiftet.

 

Jag tycker att framställningen är bra, men jag vill ändå, fru talman, skicka några hälsningar till näringsutskottet. Det gäller närmast hur man får det att fungera ute i skärgården, i de skärgårdskommuner som icke ligger s.a.s. på pendlingsavstånd från fasta Åland. Det är därifrån vi har hört de mesta frågetecken och där man har varit mest orolig för vad som kommer att hända. Jag ser gärna att utskottet tittar på hur man kan få en fungerande avbytarverksamhet även i fortsättningen med det nya systemet.

 

En annan viktig sak som berördes lite tidigare är att vi ser i systemet att anlitande av privata avbytare är billigare än att anlita landskapsanställda avbytare. Det skulle vara intressant om näringsutskottet kunde hitta på hur man skulle kunna stimulera de privata avbytarföretagen, dvs. företagare som säljer tjänster till många olika på entreprenad och det har visat sig vara en lyckad verksamhet, men jag tror att den skulle behöva stimuleras på något sätt.

 

Ytterligare en sak som näringsutskottet skulle kunna titta på är att det finns både i den nuvarande lagen och i framställningen nämnt om veckoledighet. Det är alltså en sådan ledighet där man kan köpa extra ledighetsdagar, som man betalar för, men detta under förutsättning att det finns tillräckligt med avbytare och hittills har det varit så att det inte har funnits tillräckligt med avbytare. Egentligen är alltså veckoledigheten bara en skrivbordsprodukt. Det är många husdjursproducenter som tycker att det är viktigt att man skulle ha möjlighet att förutom årsledigheten kunna komplettera med veckoledighet.

 

Det är dessa saker som jag vill skicka med som hälsning till näringsutskottet. I övrigt tycker jag att det är bra att vi får en modernisering av lagstiftningen på detta område och att det kan gynna husdjursproduktionen på Åland.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

 

 

Näringsutskottets betänkande nr 2/2004-2005 angående investeringsstöd till lantbruket. (HM 29/2003-2004).

Detta ärende avförs från listan omständigheten upptas till behandling måndagen den 11.4.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 9:

 

Kulturutskottets betänkande nr 6/2004-2005 angående övervakning av de åländska hushållens betalning av TV-licens. (HM 23/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Det är tre ärenden som är på listan på dag från kulturutskottet och det är de tre sista motionerna som vi har behandlat. Vi är, ja, man kunde kalla oss pretentiösa, som har en princip i kulturutskottet att behandla alla ärenden och när det gäller motionerna har vi sagt att vi skall behandla dem senast när det kommer nya. Det har vi uppfyllt. Jag är dock medveten om att andra utskott kanske har en annan ärendesituation.

 

Dessa tre motioner har vi hållit lite på därför att vi ville bekanta oss lite närmare med dem. Det har varit mycket intressanta höranden med anledning av dem.

 

Fru talman!

Den första motionen är en motion av ltl Anders Eriksson m.fl. som föreslår att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om en utredning över möjligheten att på ett smidigt sätt indriva TV-licensavgifter via kommunernas faktureringssystem. Utskottets synpunkter är följande.

 

I motionen föreslås att lagtinget skall hemställa om en utredning av möjligheterna till en ny form av indrivning av TV-avgifterna. Utskottet konstaterar dock att en sådan hemställan inte är nödvändig eftersom det i landskapsregeringens handlingsprogram anges att verksamheten och finansiering av public service-bolaget Ålands radio och TV bör utvärderas och att eventuella strukturella förändringar bör läggas fram för diskussion och beslut. Vi har tagit risken att hänvisa till landskapsregeringens handlingsprogram trots att det inte verkar väga så tungt i andra sammanhang eller att man inte verkar vara ense om vad det innebär. Därför vill vi från utskottet säga lite i motiveringen. Vi tycker att det här är en viktig sak och vi påpekar några saker här i vår motivering som man bör beakta vid en sådan eventuell behandling i regeringen och en sådan behandling i lagtinget.

 

När det gäller granskarna som i motionen nämns att är fyra. Det är också pretentiöst – nu när jag har lärt mig ett nytt ord kan jag använda det många gånger, fru talman! Vi kan upplysa om att det nu är två granskare, alltså bara hälften kvar.

 

Slutligen vill utskottet framhålla att begreppet TV-licens inte längre används utan har ändrats till TV-avgift, en nog så viktig detalj, har det framkommit.

 

Fru talman!

Utskottet föreslår att motionen förkastas.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

I den här motionen nämner vi bl.a. att ett nytt sätt att finansiera och uppbära avgift för public service-uppdraget bör införas. Det skall inte vara kopplat till innehav av TV eftersom denna public service i dag inte har någon konkret teknisk anknytning till möjligheten att se TV eller höra radio. Det här har utskottet tagit fasta på och fört ett resonemang om och man har också hört en utredare som Sveriges regering har haft tillsatt och det tycker jag är bra. Däremot tycker jag att utskottets ordförande ltl Danne Sundman kanske inte skall framhålla hur oerhört pretentiöst utskottet är när man behandlar alla motioner! Det som vi tar upp i klämmen, att man kunde utreda möjligheterna att se om man kunde använda kommunernas faktureringssystem för att uppbära TV-avgift, det behandlar man nämligen inte med ett ord överhuvudtaget! Så där hemskt pretentiöst tycker jag inte att det är därvidlag.

 

Jag tror att ordföranden Danne Sundman har glömt – det var hans favorituttryck på den tiden när han stod bakom regeringen, att det här står i regeringens handlingsprogram, så det var ingenting att diskutera – men det borde ju inte vara så viktigt för Sundman nuförtiden. Man tar alltså fasta på det att det krävs ingen hemställan i och med att detta står i regeringens handlingsprogram – och det där måste vara någonting som bara gått av gammal vana i utskottet.

 

Utskottet säger att man bör ytterligare utreda huruvida Ålands radio och TV skall finnas helt med avgiftsmedel eller som i dag delvis med budget tycker jag är intressant och det kommer väl också att finnas med, kan man tänka sig, i den utredning som regeringen aviserar.

 

Till sist, fru talman, tänker jag inte driva denna oerhört viktiga fråga till omröstning eller någonting sådant, utan jag vill bara konstatera att kulturutskottet, som också har hand om utbildnings- och skolfrågor, nämner lite skolmässigt att ”Utskottet vill slutligen framhålla att begreppet TV-licens inte längre används utan har ändrats till TV-avgift.” Vi tackar för den oerhört viktiga upplysningen!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 10:

 

Kulturutskottets betänkande nr 7/2004-2005 angående införande av kombinationsstudier och läroplansgrunder för gymnasialstadiet. (HM 39/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

I den här motionen föreslår dåvarande lagtingsledamoten Camilla Gunell m.fl. att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att man i samband med pågående utredning och reformarbete inför möjligheten till kombinationsstudier och att fungerande läroplansgrunder för kärnämnena omgående fastställs inom gymnasialstadiet.

 

Kulturutskottet konstaterar inledningsvis att landskapsregeringen under år 2004 fattat beslut om de allmänna målen och grunderna för landskapets gymnasialstadieskolor och vidare fattades under året beslut om att läroplansgrunderna för kärnämnen inom yrkesutbildningen och om kursinnehållet inom den studieförberedande utbildningen. Utskottet har inte närmare granskat läroplansgrunderna men har vid behandlingen av ärendet kunnat konstatera att en formulering som motverkar möjligheterna till kombinationsstudier förefaller ha insmugit sig i läroplansgrunderna för kärnämnena inom yrkesutbildningen, vilket snarast bör åtgärdas enligt utskottets mening.

 

Beträffande möjligheten till kombinationsstudier konstaterar utskottet att det förefaller som om behovet av sådana kombinationsstudier som leder till studentexamen inte är så stort i landskapet. Orsaken är att de flesta åländska studerande fortsätter sina studier i Sverige, där studentexamen inte förbättrar möjligheten till inträde i högskolor. Däremot kan det finnas ett behov bland studerande som genomgår yrkesutbildning att i vissa ämnen inhämta ytterligare kunskaper och därmed särskild behörighet för närmast yrkeshögskolestudier. Möjligheterna till sådana kombinationsstudier bör därför enligt utskottets mening övervägas.

 

Utskottet konstaterar att en utredning med uppdrag att utforma en gemensam organisation för utbildningen på gymnasialstadienivå nyligen har tillsatts av landskapsregeringen, varför utskottet föreslår att motionen förkastas. Utskottet föreslår dock att betänkandet bringas till landskapsregeringens kännedom.

 

Fru talman!

Jag vill anföra en rättelse under ärendets behandling, sista momentet där de närvarande räknas upp. Det är så att ledamoten Raija-Liisa Eklöw har ramlat bort där som ersättare i utskottet, hon var med under ärendets avgörande behandling.

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Fru talman!

Jag vill börja med att tacka kulturutskottet. Jag tycker att det är en god ambition att försöka behandla de hemställningsmotioner som kommer i den mån hinner och eftersom kulturutskottet kanske inte har haft så där otroligt mycket ärenden gällande lagstiftning hittills har man haft möjlighet att ta hand om motionerna i stället.

 

Det här är för mig en litet speciell situation eftersom jag lämnade in motionen under fjolåret och nu tycker jag att det finns alla möjligheter att jobba vidare just med kombinationsmodellen även inom den kommande gymnasialskolan. Här tycker jag också att kulturutskottet har en positiv inställning till den möjligheten.

 

Utskottet påpekar att en formulering i läroplansgrunderna insmugit sig som på något sätt skulle motverka möjligheten till kombinationsstudier måste vi givetvis se över. Det skulle förstås vara enklare om utskottet närmare kunde precisera detta, men jag tror nog att vi skall komma vidare i frågan.

 

När det gäller läroplansgrunderna antogs ett sådant utkast under december, så det finns nu ett förslag och vi skall nu titta över när implementering och eventuella förändringar skall göras, men det finns alltså i dagsläget.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 11:

 

Kulturutskottets betänkande nr 8/2004-2005 angående lärlingsplatser för arbetslösa ungdomar. (HM 30/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson m.fl. föreslår i den här motionen att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att en utredning av möjligheten att utöka antalet lärlingsplatser i syfte att placera ungdomar på arbetsmarknaden och minska utgifterna för utkomststöd.

 

Före jag går in på utskottets synpunkter får jag på förhand be om ursäkt, för här kommer vi ånyo med en liten pekpinne och undervisning till motionärerna om vissa begrepp. Utskottet vill nämligen inledningsvis klargöra skillnaden mellan lärlingsutbildning och praktikplatser. Lärlingsutbildning eller läroavtalsutbildning, som det benämns i landskapslagen, motsvarar en treårig yrkesutbildning som dels bedrivs genom arbete, dels genom teoretiska studier. Arbetet utförs mot ersättning med stöd av ett arbetsavtal enligt vilken arbetsgivaren tillhandahåller handledning. Den teoretiska utbildningen köper landskapet in på basen av ett anbudsförfarande. Efter genomgången läroavtalsutbildning får lärlingen en yrkesexamen på gymnasialstadienivå. Praktikplatser däremot är sådana tillfälliga och oavlönade arbetsplatser som arbetsförmedlingen kan erbjuda för att arbetssökande skall få möjlighet att under en kortare tid prova på ett yrke.

 

I motionen föreslås att möjligheten att utöka antalet lärlingsplatser skall utredas eftersom det i budgeten för 2004 finns upptaget medel som endast räcker till tre nya läroavtal. Utskottet konstaterar här att det i budgeten för innevarande år finns upptaget ett anslag för läroavtalsutbildning som bedöms motsvara behovet av utbildning. I motionen sägs vidare att syftet med utökningen av antalet lärlingsplatser är att minska utgifterna för utkomststöd. Enligt utskottets uppfattning utgör läroavtalsutbildningen i första hand ett alternativ för dem som exempelvis av familjeförsörjarskäl inte har möjlighet att skaffa sig en yrkesutbildning som kräver tre års skolgång. Dessutom kan det konstateras att läroavtalsutbildningen inte alltid är det bästa alternativet för ungdomar med sociala problem. Läroavtalsutbildning kräver ganska mycket ansvar av den som går ett läroavtal.

 

Enligt vad utskottet har fått erfara ingås ca 30 nya läroavtal per år och av dem berör uppskattningsvis fem-sex avtal personer under 25 år. Avtal gällande utbildningar till närvårdare samt utbildning inom byggbranschen utgör det vanligast förekommande. Den direkta kopplingen mellan ett ökat antal läroavtal och en minskning av utkomststöd till ungdomar finner utskottet således lite oklar, särskilt som ett läroavtal också innebär en kostnad för samhället. Däremot konstaterar utskottet att motionärerna pekar på ett allvarligt problem med ungdomar som lyfter utskomststöd. Utskottet har inte under behandlingen av ärendet fördjupat sig i den problematiken eftersom det direkt inte ingår i utskottets behörighet, men anser generellt att kraftfulla åtgärder bör vidtas mot de underliggande problemen.

 

Utskottet vill avslutningsvis fästa uppmärksamheten vid det faktum att den teoretiska delen av läroavtalsutbildningen genomförs utanför landskapet eftersom ett anbudsförfarande, i vilket också skolor i landskapet deltog, utvisade att det trots kostnader för resor och boende är förmånligare att sända de studerande till skolor utanför landskapet. Enligt utskottets mening bör landskapsregeringen här vidta åtgärder.

 

Fru talman!

Personligen tycker jag att motionärerna i motionen visar på en bra idé, att man skulle kräva motprestationer för de utkomststöd som utbetalats. Det är dock kanske inte riktigt kulturutskottets behörighetsområde och har att göra med den socialpolitik som vi för. Motionären kanske kan återkomma i andra sammanhang i själva sakfrågan.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Man får lite uppfattningen att kulturutskottet har haft så pass bråttom när man har behandlat den här motionen att man kanske lite har missat poängen. Det gör mig lite förvånad – det är klart att jag är part i målet – men jag tycker att detta är ett viktigt ärende. Orsaken till att vi lade motionen var att vi fick alltfler signaler om att antalet ungdomar som inte funnit sin plats inom utbildningsväsendet eller på arbetsmarknaden ökar kraftigt. Jag nämnde också när motionen presenterades att enligt uppgift lyfter bara i Mariehamns stad ca 60 stycken ungdomar utkomststöd.

Vi som lade motionen tycker att det ger felaktiga signaler att det inte ställs några krav på eget ansvar eller engagemang för att erhålla stöd från samhället. Följden blir att ungdomarna blir passiva och känner att de inte behövs i samhället. Dessa ungdomar borde i stället beredas möjlighet att få prova på olika yrken. Det är kanske med tanke på den här skrivningen som kulturutskottet igen lite skolmässigt menar att det är skillnad på lärlingsplatser och praktikplatser. Visst är det så! Det har vi aldrig ifrågasatt, men den här motionen tar de facto fasta på lärlingsplatser. När vi lämnade in motionen år 2004 fanns det medel som räckte till bara tre läroavtal, men i och med att det tar tid – och det har jag förståelse för – i utskotten så har synbarligen medlen ökat nu så att det skall motsvara efterfrågan. Däremot är det litet förvånande just det som sägs beträffande den saken därför att från arbetsförmedlingens sida har jag fått uppfattningen att det finns lite olika uppfattningar om den saken.

 

Vi tyckte att samhället i stället borde betala ut en summa till de arbetsgivare som anställer ungdomar i stället för att ge ungdomarna pengar varje månad så att de mer eller mindre skall överleva, om man säger så. Det är det som är pudelns kärna och som jag tycker att utskottet har missat.

 

När vi i klämmen skrev att man utreder möjligheterna att utöka antalet lärlingsplatser i syfte att placera ungdomar på arbetsmarknaden och minska utgifterna för utkomststöd så är det klart att man kan säga att det är skilda moment, ja, man kan säga att det är skilda regelverk, ja, men det är trots allt samma kassa det kommer från, det är samma landskapsregering och det är samma ungdomar vi pratar om. Med det här resonemanget att det är skilda medel, skilda moment och skilda regelverk går det inte att ändra någonting överhuvudtaget utan då är det som det är och vi får aldrig till stånd en förbättring!

 

Utskottet säger att läroavtalsutbildningen är i första hand ett alternativ för dem som av familjeförsörjarskäl inte har möjlighet att skaffa sig en yrkesutbildning och man säger också att läroavtalsutbildning inte alltid är det bästa alternativet för ungdomar med sociala problem. Då utgår man igen från att så här är regelverket i dag, det här förslaget passar inte in här! Det här är någonting som jag tycker att utskottets ordförande kunde vidareutveckla vad man riktigt menar från utskottets sida. Det sägs också så här: ”Den direkta kopplingen mellan ett ökat antal läroavtal och en minskning av utkomststöd till ungdomar finner utskottet således oklar, särskilt som ett läroavtal också innebär en kostnad för samhället.” Så långt är det rätt att det innebär en kostnad för samhället, men det innebär ju en kostnad som medför en hel del nytta, vi får trots allt ut ungdomar på arbetsmarknaden, om man kan titta på det här lite mera kreativt än vad kulturutskottet har gjort.

 

Utskottet avslutade med att säga : ”Däremot konstaterar utskottet att motionärerna pekar på ett allvarligt problem med ungdomar som lyfter utkomststöd. Utskottet har inte under behandlingen i ärendet fördjupat sig i den här problematiken men anser generellt att kraftfulla åtgärder bör vidtas mot de underliggande problemen.” Det är precis det här som är pudelns kärna och det snuddar man bara vid. Utskottets ordförande ltl Danne Sundman är en erfaren politiker vid det här laget och förstår att det säkert kommer att ställas frågor om detta, så därför hänvisade han till att det här hör inte till utskottets behörighet! Nog har man ändå möjlighet, när det har remitterats till ett utskott, att faktiskt sätta sig in i saker och ting ordentligt, oavsett om man upplever att det inte specifikt faller inom det berörda utskottets arbetsområde. Om man skulle ha velat hänga upp sig på det resonemanget bara för att slippa undan och ta ställning sak hade man kunnat begära ett utlåtande från social- och miljöutskottet i så fall.

 

Som sagt, fru talman, jag är lite förvånad över behandlingen av ett viktigt ärende, men även här är jag räknekunnig och vet hur det slutar, så jag kommer inte att föreslå att ärendet går till omröstning.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag vill påpeka att vi tydligt i kulturutskottets betänkande säger att detta är ett viktigt ärende. Som jag sade tycker jag att idén är god, men i kulturutskottet har vi ett ganska strikt regelverk att ta ställning till klämmen och vi har redan brett ut oss utöver det i våra betänkanden, vilket egentligen formellt är inkorrekt. När det gäller själva sakfrågan har vi under hörandet erfarit att läroavtalet inte är en lämplig lösning i den form som läroavtalet föreligger i dag för att lösa problemen. Vi konstaterar vidare att medlen i nuvarande budget är tillräckliga för läroavtalsutbildning. Vi har inte missat något eller behandlat motionen slentrianmässigt utan vi har formalia att hålla oss till en enligt lagtingsordningen och jag tycker, som sagt, att kräva att vi skulle vara ännu mer kreativa är att kräva att vi går utanför våra ramar.

 

När det gäller kopplingen till att minska utgifterna för utkomststöd, som det står i klämmen, har detta befunnits oklart eftersom klämmen säger att man skall s.a.s. minska utgifterna för utkomststöd, alltstå att kostnaden skall bli lägre; den blir inte lägre och vi har påpekat att det blir en överföring och kostnaden kvarstår. Jag vill ta utskottet i försvar, som de facto består av en majoritet av regeringstrogna, så om man vill ha ett enigt betänkande måste man också kompromissa som varande oppositionspolitiker i utskottet. Den rollen är lite dubbel för mig som ordförande och jag tycker ändå att vi har väldigt konstruktiva diskussioner kring motionerna i kulturutskottet.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag är givetvis tacksam över att motionerna behandlas överhuvudtaget om vi skall börja på den ödmjuka sidan! Med tanke på den oerhörda klokskap som finns i kulturutskottet skulle man ha förväntat sig att man hade sett på de här frågorna i ett vidare perspektiv. Ordföranden Sundman sade att man hade att strikt hålla sig till klämmen, men i det föregående ärendet vi pratade om tog man de facto inte ställning till klämmen överhuvudtaget, så jag tror att det där följer man inte riktigt så där slaviskt varje gång!  När det gäller kostnaderna så visst är det så att det är fråga om kostnader också för läroavtalsutbildningen, men då är det kostnader som åtminstone jag tycker att är till nytta för samhället för då får vi ut ungdomar på arbetsmarknaden, vi får ungdomar som lär sig någonting i stället för att man bara passivt tar emot understöd.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

När det gäller själva sakfrågan att ställa motkrav på prestationer på utbetalning av utkomststöd tror jag att jag kan tala för hela kulturutskottet, att den diskussionen är vi säkert som varande politiker positiva till, men det är som sagt en fråga som inte är inom kulturutskottets behörighet. Som ett litet tips, eftersom jag är rysligt artig, sade jag i mitt anförande att motionären skulle återkomma och omformulera sin motion lite, så kanske social- och miljöutskottet kan visa på en lika positiv behandling och idén kanske skulle kunna förverkligas. I sak tror jag att vi är helt överens, men det är också viktigt att hålla på formalia.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det blir lite märkligt om vi är helt eniga i sak, men ändå avslår man ett väl genomtänkt förslag på grund av formalia. Jag känner inte riktigt igen ltl Danne Sundman i det resonemanget, men jag får väl köpa förklaringen!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson säger att det inte ställs krav på de ungdomar som lyfter utkomststöd och att de lyfter stöd alltför lätt samt att de borde gå läroavtalsutbildningen. Jag tror inte att man får de ungdomar som går på utkomststöd att gå läroavtalsutbildning eftersom det är en ganska krävande utbildning. De ungdomar som i dag ansöker om utkomststöd och får det har ganska svårt att få det, det ställs ganska hårda krav på dem. Det är också så att de måste gå på Katapult om de skall få några pengar osv. Det är inte bara så att man går till socialen och så får man pengar, ligga hemma och hemma och ha det jätteskönt och sova på morgonen! Det är betydligt hårdare än så.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sista stämmer det inte med de uppgifter som vi fick i varje fall. När vi fick höra signalerna om hur antalet ungdomar som lyfter utkomststöd ökade började vi forska i det och då såg vi att det hängde ihop att när det gäller de s.k. arbetslöshetsersättningarna ställs det krav och i stället har man sökt sig till den sociala luckan, om vi kallar det så. Jag undrar om det kan vara så att ltl Göte Winé blandar med arbetslöshetsersättningen när det gäller kraven.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Nej, jag blandar inte med arbetslöshetsersättningen på grund av att jag själv har suttit med ungdomar som har varit på socialkansliet, trott att det bara har varit att fara dit och lyfta pengar. Det ställs krav på dem, de måste börja i Katapult, de får inte bara gå och driva, utan det är sådana som har avbrutit sina studier, avbrutit studieplatsen och skall sedan försöka få pengar osv. Det är svårt att få utkomststöd om du har fyllt 18 år. Det är egentligen ganska svårt i dag och de undviker nog, men om man bor borta osv. måste man kunna leva på en viss miniminivå, men det ställs också krav på dem.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller arbetslöshetsersättningen är det så att man skall ha en treårig gymnasialstadieutbildning eller arbetslivserfarenhet före stöd beviljas. När det gällde det sociala utkomststödet gick jag faktiskt till botten; jag pratade med socialchefen i Mariehamns stad, jag pratade också med dem i Jomala kommun för att få reda på: ställs det några krav eller ställs det inte några krav? De svar jag fick – det kan jag intyga ltl Göte Winé – var att man har inte möjlighet att ställa desto mera krav när det gäller den här typen av sociala förmåner. Ltl Göte Winé och jag har tydligen fått olika uppgifter. Det kan också vara så att vi har olika syn på om det skall ställas krav överhuvudtaget och vad är ett krav, men det var de svaren jag fick från de sociala myndigheterna i Mariehamn och Jomala, som är de största utbetalarkommunerna – tyvärr, man har inte möjlighet att ställa desto mera krav.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

När man lyssnar på ltl Anders Eriksson känner man igen tongångarna! Egentligen kanske den här motionen borde ha varit remitterad till social- och miljöutskottet. Hans syn på utkomststödet har vi hört många gånger om, det skall ställas krav och det är lata människor som går och driver och lyfter de här pengarna lätt osv. Egentligen verkar han inte alls så särskilt mån om att lärlingsplatserna blir flera osv. Det är också omöjligt att använda ett utbildningssystem för att på något vis tvinga till motprestation för att man skall få utkomststöd. I båda fallen gäller det att individen har en rätt under vissa förhållanden som lagen tillåter och utkomststödet är till oberoende av ålder, alltså från 18 år och uppåt för att bistå människor som har svårt att klara sin ekonomiska utkomst. Tyvärr är det så att i dag är det rätt många unga människor som hamnar i den här situationen på grund av olika orsaker, inte minst på grund av svaga familjeförhållanden. I Mariehamns stad har vi en fortgående diskussion om detta och det är inte så enkelt att lösa det att man skall komma med något anbud om lärlingsplatser, inte kan man heller ställa motkrav, lära någon någonting eller att komma med någon piska på ryggen, utan det är fråga om ett stöd i en svår situation. Jag skulle vilja säga, när vi talar om diskriminering, att den här lagen är åldersdiskriminering. Då skall väl också vuxna människor gå lärlingsutbildning!

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback och jag har debatterat de här frågorna så många gånger under årens lopp, så hon känner säkert igen mina tongångar likaväl som jag känner igen hennes. Jag är ändå tacksam för det stöd vtm Barbro Sundback gav mig i det tidigare replikskiftet. Det är så att man inte har möjligheter att ställa krav, och det var precis det som jag sade till ltl Göte Winé tidigare. Däremot tror jag inte, till skillnad från vtm Barbro Sundback – och detta säger jag faktiskt med all respekt –  att det är bra att man har rätt till stöd utan att det ställs krav på eget ansvar. Passiva stöd som bara betalas ut ger fel signaler till ungdomarna. Det är min absoluta övertygelse, men jag är helt övertygad om en sak till att jag kommer aldrig att få vtm Barbro Sundback att dela min uppfattning – vi kan bar sakligt konstatera att vi ser olika på frågan.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Anders Eriksson blandar ihop krav och förutsättningar. Lagen ställer vissa krav eller förutsättningar för att man skall få utkomststöd, och det är inte några enkla krav. Man skall faktiskt ha behov, så visst finns det krav, men inte i den bemärkelsen att man måste prestera något arbete. Det är just den här klassiska kombinationen som sådana här pampar och andra arrendatorer älskar att göra, att folk som inte klarar sig, de skall åtminstone arbeta i sitt anletes svett! Och det är bra om folk kan arbeta, men om man har inte har utbildning och ingen arbetsplats och är ung samt har ganska svag uppbackning hemifrån, så är det inte så lätt, det har vi stor erfarenhet av i Mariehamn. Jag tror inte på den människosyn som ltl Anders Eriksson ger sig till tolk för. Det är betydligt mera komplicerat än så. Bidrag lyfts av många här i samhället, av många olika orsaker! Jag tror att vi skall hålla oss till lagen och inte göra så mycket moraliska bedömningar av det hela.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill säga riktigt ärligt, att de argument jag för fram därför att jag tror att de är det bästa man kan göra för ungdomar som har hamnat på glid. Jag anser också att det resonemang som vtm Barbro Sundback för är helt felaktigt, men jag kan respektera det. Jag behöver inte sätta någon stämpel på henne att hon är pamp och det ena med det andra, men jag vet sedan gammalt när vi har argumenterat att när vtm Barbro Sundbacks sakargument är slut kommer hon med tillmälen och det är väldigt onödigt. Man kan bara respektera att vi har olika åsikter. Jag för fram de argument som jag tror är bäst för de utsatta ungdomarna och jag tror att jag månar om dem minst lika mycket som vtm Barbro Sundback!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag kan bara understöda det som kulturutskottets ordförande ltl Danne Sundman sade tidigare, att det som utskottet har att ta ställning till är de facto klämmen i en hemställningsmotion. I denna motion och i många andra motioner har vi ett intresse att behandla dem så sakligt och så brett som möjligt; också för att det har varit intressanta frågor har vi utvidgat diskussionen i detta ärende. Men för utskottets del fanns det nog ingen annan möjlighet än att göra på det här sättet än att föreslå att motionen skulle förkastas, av de två skäl som ltl Danne Sundman förde fram. Det viktigaste var att av de hörande vi hade i utskottet framkom det ganska tydligt att läroavtal i de allra flesta fall för dessa 60 personer som relateras till i motionen är inte en lämplig form att komma vidare med för att lösa deras problem, för att få dem in i arbetet, som jag uppfattar att huvudsyftet med motionen är. I övrigt vad gäller läroavtalsplatser kunde vi konstatera, också vid hörandet, att de medel som i dagsläget finns anslagna för läroavtalsplatser, de är tillräckliga, man har inte mera efterfrågan på platser än vad man i dagsläget har pengar till.

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det sistnämnda kan det de facto var så att motionen redan därvidlag har lett till att det finns mera medel, och det tycker jag är bra.

 

När det gäller klämmen, vtm Johan Ehn, står det så här: ”vi hemställer om att landskapsstyrelsen utreder möjligheten att utöka antalet lärlingsplatser i syfte att placera ungdomar på arbetsmarknaden och minska utgifterna för utkomststöd.” Kanske det med herrar byråkraters sätt att resonera hade varit korrekt om man skulle ha lagt in ordet ”och därmed minska utgifterna för utkomststöd”. Det måste vara en automatik, att om man får bort ungdomar som lyfter stöd utan att göra desto mera, så minskar den skalan om man får dem att skaffa sig en läroavtalsutbildning, eller hur? När det gäller läroavtalssystemet ja, det har jag också sagt, och jag tror att jag sade det i samband med presentationen av motionen, att systemet såsom det är uppbyggt i dag är för stelt för att det skall kunna passa. Men utskottet har alla möjligheter, när man hör sakkunniga, att peka på alternativa utformningar om man vill göra någonting åt det, om man tycker att det här är ett problem som man tar på allvar!

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Vad gäller biten med klämmens ekonomiska analys så berörde jag den inte överhuvudtaget i mitt anförande utan jag berörde det faktum att på det sätt som man har utformat läroavtalssystemet, där syftet är att man skall ge en utbildning, fanns det inte möjlighet att i det här skedet komma med förslag från utskottet om att göra någonting vad gäller den här biten. Det som vi också skriver om i utskottets betänkande är faktiskt det att de platser som man egentligen pratar om är de olika typerna av praktikplatser som det också finns möjlighet till. Den biten kan man, som utskottets ordförande också var inne på, resonera vidare kring, men vi ansåg inte från utskottets sida att vi hade möjligheten i det här skedet att föra det resonemanget eftersom både klämmen och motiveringen plus rubriksättningen klart och tydligt var riktad mot läroavtal, som då har en annan betydelse i det system vi har i dag och som vi också tycker att är bra.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Vtm Johan Ehn säger som medlem i kulturutskottet att det fanns ingen möjlighet för utskottet att lägga några alternativa förslag om hur man skulle kunna omforma läroavtalen så att de skulle passa. Jag förstår inte varför inte den möjligheten skulle ha funnits. Pudelns kärna i motionen är att vi tror inte att det är bra för ungdomar att gå och lyfta utkomststöd utan någon typ av motprestation, utan vi tror att det är mycket bättre om man har en möjlighet att lära sig ett yrke, och jag ser att vtm Johan Ehn nickar och också tycker. Då är frågan: Lär man sig ett yrke genom att vara ute på praktik en eller två veckor? Knappast! Det är det s.k. lärlingssystemet som vi har pratat och därför är motionens rubrik ”Läringsplatser för arbetslösa ungdomar”; då kan man inte bita sig fast vid ett system som inte är up-to-date utan då måste kulturutskottet – jag har ju berömt er tidigare, ni är duktiga och kreativa ni som sitter där – använda den kreativiteten och försöka finna alternativa lösningar, man tycker att det är ett problem. Man kan bara säga att det är ett problem och skjuta det ifrån sig!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Mot bakgrund av det som vtm Barbro Sundback förde fram i en replikrunda vill jag uttrycka mig från en personlig synvinkel när det gäller själva sakfrågan, inte som kulturutskottets ordförande. Det är onekligen så att det är fantastiskt att vi kan ha ett sådant system att vi tar hand om våra medmänniskor när det kracklar. När man inte kan försörja sin familj, blir arbetslös, kanske sjuk eller en kombination av dessa och man mår dåligt på grund av det så kommer samhället och har ett skyddsnät i botten som samlar upp alla, det är ingen som motsätter sig eller vill avskaffa det. Däremot gör det – det finns forskning som tydligt påvisar detta – att tröskeln hos framför allt ungdomar att reda upp sin livssituation blir lägre, man struntar i allt för samhället tar ändå hand om en, lite krasst sagt. Det är långtifrån alla ungdomar som tänker så här, men om man hamnar lite på glid är det nästan så att samhället till vissa delar förstärker den utvecklingen i stället för att motarbeta den. Det beror på många olika saker, men en sak, fru talman, är att nuförtiden har ungdomar väldigt sällan sommarjobb. Det är en mycket olycklig utveckling. Bara en tid tillbaka när jag var i tonåren och före tonåren jobbade vi på somrarna, man hade jobb, saltade gurkor eller rensade något land åt någon bonde. Detta gjorde att man fick en arbetserfarenhet som var väldigt nyttig, man lärde sig arbeta redan i tidig ålder. Så tror jag alla här i lagtinget har upplevt. Man blev kanske jagad av någon tokig bonde med en skiftnyckel, men det var en viktig uppfostran att bli det – den bonden var inte i Jomala Ytterby! – man lärde sig vad arbete innebär. I dag är det t.o.m. förbjudet för ungdomar att arbeta, det kallas för barnarbete och det gör att man kan bli bra gammal innan man överhuvudtaget vet vad det innebär att arbeta. Då motverkar systemen sig själva: att skaffa kunder till sig själva, och det är en olycklig utveckling. Jag har tidigare använt begreppet att man kunde prata om ett slags välfärdsförgiftning när välfärden blir att användas på fel sätt och det skapar också en misstänksamhet mot systemet som är beklaglig för dem som verkligen behöver det, för det finns sådana som verkligen behöver det. När det gäller ungdomar i dag kan man säga att det daltas för mycket och det flyger stekta sparvar i munnen, som jag har fått mig tillsagt när jag skulle uppfostras. Visst är det så att systemen kan vara så. Därför tycker jag att själva sakfrågan i motionen, att man särkilt för ungdomar, skulle kräva någon typ av motprestation för stödpengarna. Det är inte alls omänskligt att behandla dem så utan det är med hänsyn till dem, så att man inte förstärker den negativa spiralen som de har hamnat i. Det är helt vanliga ungdomar och de allra flesta har inte några större sociala bakomliggande problem, de finns de som har trassliga hemförhållanden och drogproblem, men det finns också helt vanliga ungdomar som bara har hamnat utanför systemet. Då skulle det vara bra, när man de facto från samhällets sida har tagit över det som familjen har stått för, att också ta över det andra som familjen stod för förr. Det här är en ytterst angelägen fråga. Det kan tyckas vara en ideologisk fråga som vänstern och högern har stridit om i alla tider, men jag ser det inte så utan jag tror t.o.m. att vänsterpolitiker i dag inser det här och om vi ser t.ex. i Sverige har socialdemokraterna själva uppmärksammat det s.k. bidragsfusket på olika nivåer och vill motverka det för att det här systemet skall användas av dem som behöver det och det skall inte uppmuntras till att skaffa sig flera kunder självt s.a.s.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tycker att ltl Danne Sundman raljerar över vårt välfärdssystem. Det är uppbyggt sedan flera generationer och utgår ändå från att individen, i det här fallet ungdomarna, skall ha möjlighet till en minimiersättning ifall det är så att man är i behov av det. Diskussionen får prägeln av att vi har en masa lata ungdomar som samhället ungefär passiviserar. Jag delar överhuvudtaget inte den åsikten. Vi är naturligtvis alla väldigt angelägna om att alla skall ta sitt ansvar, men vi behöver inte raljera på det sätt som ltl Danne Sundman gör när det gäller ungdomar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag raljerar inte med den åländska ungdomen. Jag visar på hur ett välfärdssystem har vissa ingredienser som de facto uppmuntrar till att skapa de problem som det i sig självt vill motverka, lösa eller vara ett skydd för. Det är det som är pudelns kärna och då finns det vissa saker man kunde fundera på att införa och det som nämns i motionen är en viktig sak. Jag säger inte heller att alla ungdomar på något vis är slöa utan tvärtom måste man i alla tider beundra ungdomars framåtanda. Att det sedan är några få som har kommit på snett kan till viss del bero på att det finns möjligheter att komma på snett, vilket det inte fanns förr, men för den skull skall man inte avskaffa systemen som behövs för dem som verkligen är illa ute, utan man skall raffinera dem till att fungera bättre. Det här har socialdemokraterna i Sverige förstått och det är kanske för att man har haft en blåslampa på sig från den borgerliga alliansen. Det är viktigt att man från samhällets sida är tydlig med signalen att det här systemen har vi för att de svaga skall tas om hand och de skall inte utnyttjas.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Fru talman!

Jag delar inte ltl Danne Sundmans uppfattning att systemet skapar problem.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Om det finns möjligheter  att du klarar livhanken utan att bry dig om din situation, så är det klart att utbudet ökar för en som inte har tänkt ta hand om sin livssituation. Före välfärdssystemet infördes skulle det sluta att man till slut avlider av hunger om inte annat, men nu tar samhället hand om en. Det gör att när man funderar på hur man skall sköta sitt liv så kanske det alternativet kommer upp. Ungdomar pratar, ja, men, du får ju det här bidraget, va med mej nu, man samlar sina kompisar och så är problemet i Mariehamn att det har blivit lite av en livsstil lokalt i en kommun. Då är sådana här åtgärder ytterst viktiga. I likhet med ltl Christian Beijar, vars erfarenhet på området jag respekterar, har jag själv många bekanta ungdomar som jag vet att tänker på det här viset, att det här systemet kan man utnyttja, man behöver inte göra någonting! Det är väldigt frustrerande för det går inte heller att argumentera med dem, de vet vilka lagar som gäller och vilka bidrag man får, man behöver inte göra någonting, man kan spela dator hela natten och sova hela dagarna och man får pengar från samhället!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 12:

 

Ltl Brage Eklunds m.fl. hemställningsmotion angående obligatoriska skolmåltider i läroplanen. (HM 34/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det är olyckligtvis så att Ålands Framtids ”hälsominister” Brage Eklund råkar vara nere på den berömda resan i Bryssel och det är mycket Brage som har drivit frågorna om hälsa och motion. Jag är inte dummare än att jag förstår att det är viktigt, så jag får fösöka vikariera lite!

 

Bristen på kunskap och betydelsen av goda matvanor har lett till ett gigantiskt samhällsproblem som fortfarande inte har nått sin kulmen, tror jag. Den s.k. skräpmatskulturen har lett att t.o.m. barn och ungdomar lider av övervikt. Forskningen visar också att personer som är överviktiga i tonåren är ännu mera överviktiga i 30-årsåldern.

 

På Åland har en enkel kartläggning gjorts bland tolvåringar och denna visade att här förekommer det en något mindre viktökning än i övriga Norden, men vi vet att hälso- och sjukvården kommer att bli ännu dyrare i framtiden om ingenting görs för att förhindra den nya folksjukdomen övervikt, och det här har vi motionerat om tidigare.

 

Forskningen pekar på att viktökningen bland unga beror på felaktig mathållning. En undersökning bland 8.000 finländska ungdomar visade att endast 13 procent av pojkarna och 26 procent av flickorna dagligen åt frukt, bär och grönsaker. En majoritet svarade att de sällan äter fisk; däremot äter samma ungdomar gärna godis, karameller, chips och dricker läsk, och jag tror inte att någonting tyder på att de åländska ungdomarnas kosthållning på något sätt skulle vara annorlunda.

 

Vikten av god och nyttig kost bör uppmärksammas, och det uppmärksammas också glädjande nog alltmer bland den vuxna befolkningen. I tidningarna ser vi dagligen reportage och annonser om t.ex. levande yoghurt, GI index, nya gym slår upp dörrarna och man pratar även om att på Åland skall man satsa på må-bra-turismen. Kunskapen om vad felaktig kost kan leda till verkar öka bland en allt större del av den vuxna befolkningen och alltfler verkar vara mogna att försöka förbättra sin hälsa, och så långt är det bra.

 

I flera skolor har man satsat på flera lektionstimmar och dagar på projekt om hälsa och kost utöver vad läroplanen kräver. I t.ex. Kyrkby högstadieskola har man haft en terminslång satsning där man har varvat idrottsdagar med föreläsningar om kost och hälsa. Under idrottsdagarna har eleverna beretts möjlighet att prova på nya motionsformer och lärarna är säkert medvetna om kostens betydelse för att eleverna skall kunna koncentrera sig och ha möjlighet att inhämta kunskap under en hel skoldag. Därför har man ansett det också värt de undervisningstimmar som ”går förlorade” för de andra ämnena för att eleverna skall få möjlighet att lära sig mer om kost och hälsa.

 

I läroplanen för landskapets grundskolor finns under ämnena hemkunskap, biologi samt gymnastik och idrott kost och hälsa omnämnt. Under ämnet biologi sägs det så här: ”Hälsosamma levnadsvanor med speciellt beaktande av kostens och motionens positiva effekt samt tobakens, alkoholens och narkotikans skadliga effekt.” Under ämnet hemkunskap sägs det att eleverna skall lära sig grundläggande närings- och livsmedelslära och förstå betydelsen av en allsidig och näringsriktig kost, tillredd av fullgoda råvaror. Betydelsen av rätt kost finns redan med i läroplanen.

 

I varje skola på Åland serveras det en fullvärdig måltid. Alla skolor har eget bespisningskök eller del av kök med någon närbelägen skola och i all skolor finns det en matsal. Förutsättningar finns alltså för att göra skolmåltiden till ett tillfälle att lära barnen betydelsen av bra kostvanor. Matvanor är en viktig del i ungdomarnas uppfostran; dit hör bordsskick, umgänge och kostens innehåll samt råd om matlagning. Gott bordsskick och trevlig stämning vid bordet gör att matstunden blir avkopplande för eleverna. I praktiken sker det här naturligtvis redan i många skolor, men genom vårt motionsförslag att skolmåltiderna blir obligatoriska ger man även en pedagogisk innebörd åt skolmåltiden, och det hoppas jag att man noterar i utskottet.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det är ett behjärtansvärt ändamål som Ålands Framtid lyfter fram. Jag är lite osäker, är det inte så att måltiderna är obligatoriska redan? Jag är inte riktigt säker, men jag är däremot ganska säker på att ltl Anders Eriksson kan ge mig ett korrekt svar!

 

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

De är inte obligatoriska. Däremot sägs det i läroplanen att det skall serveras en hälsosam och nyttig måltid i skolorna. Den är inte obligatorisk. Den pedagogiska innebörden när det gäller kostlära, bordsskick osv. finns det ingenting om i läroplanen. Jag hoppas att ingen missförstår mig nu, men det går mera ut på ”utfodring” än att man skall lägga några pedagogiska aspekter på skolmåltiden. Därav vårt förslag.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag tycker nog att det är beklämmande om ltl Anders Eriksson anser att dagens läroplan grundar sig på ”utfodring” av våra elever. Det är stipulerat i lag att lunchmåltiden skall innehålla en tredjedel av det kaloribehov som man behöver under dagens lopp. Jag måste faktiskt säga att jag förstår andemeningen i motionen, men jag förstår inte hur det är tänkt att man obligatoriskt skall få barnen att äta! Är det någon form av tvångsmatning ni har tänkt – jag vet att jag raljerar, men jag tror inte att det är rätta sättet för att få sunda kostvanor att tvinga folk att äta, oberoende av ålder.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Med all respekt för ltl Veronica Thörnroos kunnande, så om man tar del av all vetenskaplig forskning kommer man ofta fram till vikten av just den här typen av förslag. Den hälsoutbildningsgrupp som vi har inom Ålands Framtid med bl.a. Birgitta H Eriksson håller sig verkligen på vågens framkant när det gäller de här frågorna, och det här debatteras i alla sammanhang. Likaväl som det raljerades när vi för ett år sedan lämnade en motion om övervikt så ledde det ganska snabbt till att det åländska samhället fick upp ögonen för att här har vi faktiskt ett problem och det blev en riktig Doku-såpa i Ålandstidningen efter vår motion. Jag kan nog försäkra ltl Veronica Thörnroos att vi är på rätt väg också här!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

Fru talman!

Jag tror att det finns väldigt få personer som inte tycker att det är en viktig sak att jobba med frågor som berör barn och kostvanor. Jag skulle vilja säga som så att skolmåltiden i den åländska lagstiftningen har en väldigt stark ställning eftersom det står i vår grundskollag, 29 §, att skolan skall servera barnen en näringsmässigt väl sammansatt och tillräcklig skolmåltid. På det sättet har vi på Åland, liksom i Finland och i Sverige, en mer eller mindre obligatorisk skolmåltid.

 

Jag tycker också att när man tittar på kommunerna så tar man det på stort allvar att barnen skall äta i skolan och den personal som också finns i våra kök runt omkring på Åland är välutbildade och lägger stor omsorg på att barn får i sig en näringsmässigt god kost.

 

Här har förstås skolan ett ansvar när det gäller vad barn kan och vet om näringslära, men också föräldrarna. Man har valt att t.o.m. i små annonser redogöra för skolornas del vad man har för måltider, så att föräldrarna efter det också kan anpassa och se till att barnen får en god kombination under dagens lopp.

 

Lärarna skall också sitta med och äta i elevmatsalarna och det här är nog som jag ser det i grundskolan väldigt långt tillämpat. Däremot kan det på högstadierna bli lite mera fria former. Det här är ett sätt att under skolmåltiden också lära det som ltl Anders Eriksson är inne på med vett och etikett och bordsskick osv.

 

Jag tycker att fler och fler kommuner också övergår till att köpa in och upphandla närproducerade råvaror till skolköken och också, i den mån det går, ekologiskt producerat. Det här tycker jag är ett bra sätt att stöda den lokala produktionen. I regeringens handlingsprogram står det också att man framdeles att skall försöka i högre grad satsa på att inköpa lokalt producerade jordbruksprodukter. Jag tycker att det vore skäl att i samband med rambudgeten diskutera om de åländska gymnasialskolorna framdeles också skall inhandla lokalt producerade åtminstone jordbruksprodukter.

 

Motionen är mycket angelägen, men jag tycker i dagsläget att Åland har det väldigt bra ställt när det gäller skolmåltiden och att den finns t.o.m. stadgad i lagen. Det är en större garant för att den finns där och att den är väl sammansatt än om det endast stod i läroplanen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill säga att jag är tacksam för stödet och jag är tacksam för det konstruktiva anförande som utbildningsministern höll. Jag noterar med tillfredsställelse hennes åsikter om lokal upphandling. Det är någonting som jag tycker att är bra också i andra sammanhang. Det är precis som ministern sade att det talas om att man skall servera en god och hälsosam skolmåltid. Det var det som jag lite dumt i ett tidigare replikskifte kallade för att utfodra, men med det menade jag att det är en rättighet och det är bra att den rättigheten är inskriven i läroplanen att barnen skall få en bra skolmåltid. Det vi mera försöker ta upp genom motionen är att man också skall lägga pedagogiska aspekter på skolmåltiden, ta upp kostvanor, kostlära, bordsskick osv. Som jag sade i min presentation, det är också sådant som sker många gånger, det är jag fullt medveten om, men det vi har noterat i andra sammanhang att det debatteras ofta att man skulle vinna mycket pedagogiskt på om man gjorde skolmåltiden obligatorisk. Men jag hoppas att man i kulturutskottet kan titta på frågan konstruktivt och inte komma med några desperata utspel bara för att få den i papperskorgen med allt våld som vi hörde i ett tidigare replikskifte!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

                             

 

Föredras för remiss ärende nr 13:

 

Ltl Anders Erikssons m.fl. hemställningsmotion angående effektivisering av skolornas studiehandledning. (HM 43/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det är så att för en elev i grundskolan och t.o.m. på gymnasialstadiet är det svårt att veta inom vilka yrkesområden man har möjlighet att få ett bra arbete framöver. Det är sant. Därför är det också viktigt att de personer, studiehandledarna i skolorna, är väl insatta i vilka krav det ställs framöver, vilken kompetens arbetslivet kommer att efterfråga.

 

Vi har fått den uppfattningen att studiehandledningen i våra skolor borde vara mera informerad om arbetslivets, inte bara näringslivets behov, som vi skriver i motionen, utan arbetslivets behov framöver. Det får inte i yrkesutbildningen vara något slags självändamål att få alla att gå vidare till högre utbildning samtidigt som näringslivet ropar efter arbetskraft.

 

Inledningsvis vill jag säga – kulturutskottets ordförande är inte närvarande – till kulturutskottet, som jag har lite uppfattat att kan hänga upp sig på terminologiska knoppigheter att när det står i klämmen att åtgärder vidtas för att studiehandledningen skall effektiveras och fungera mera efter arbetsmarknadens behov är jag fullt medveten om att i grundskolorna pratar man om elevhandledning och på gymnasialstadiet pratar man just om studiehandledning. Jag hoppas att utskottet inte avslår motionen bara på de här premisserna utan att man tar saker och ting för var det är. Det viktiga är att eleverna har kännedom om i vilka yrken, näringar, det finns möjligheter att få ett bra jobb framöver. Jag tror att vi alla är medvetna om att yrkesvägledningen har en viktig roll där, arbetsförmedlingen har en viktig roll och det som vi motionen har valt att kalla studiehandlare.

 

När vi har pratat med studiehandledare ute i skolorna säger vissa att man upplever att man lite svävar i luften, man tycker att det är dålig fortbildning när det gäller just de här frågorna: vilket behov har arbetslivet framöver. Sedan kan man alltid diskutera om det är studiehandledarens eget ansvar – det är det säkert – eller skall man kräva att man får det färdigt serverat. Jag tror att när det gäller arbetslivets önskemål framöver är det nog viktigt att man också får någon typ av koordinering av studiehandledningen; på den ena skolan är man väldigt insatt och på den andra är man mindre insatt i saker och ting och man blir lite att leva som isolerade öar. Om vi tittar på läroplanen, som det pratades om tidigare, kommer man ganska långt ner under rubriken ”Elevhandledning” innan man hittar någonting om de här frågorna. Det sägs bl.a. så här: ”Elevhandledningen skall även omfatta orientering i arbetslivet. Formerna och ramarna för hur arbetslivsorienteringen i praktiken genomförs skall slås fast i skolans arbetsplan.” Det finns alltså en ganska stor frihet i läroplanen om hur de olika skolorna lägger upp arbetet.

 

Sammanfattningsvis - timmen börjar bli sen - är vi i motionen ute efter att de som jobbar mot eleverna när det gäller studiehandledning/elevhandledning skall vara väl uppdaterade om hur arbetslivet kommer att se ut framöver, det tror vi att är viktigt och det verkar finnas en miss här.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Som medlem av kulturutskottet försäkrar jag att vi kommer att ta motionen på största allvar, precis som vi gör med samtliga motioner och försöker behandla dem i så snabb takt som möjligt och samtidigt ändå få tillräckligt med information om vad som ligger bakom och vad som behöver göras. Vad gäller den här motionen är det viktigt att man gör en behovsanalys eftersom motionen i sig lyfter fram ett angeläget område där man behöver se till att våra ungdomar får rätt upplysningar om hur det ser ut när man skall välja yrke. Men det är också viktigt att vi vet hur det är i dag. Det kanske vi inte får fram direkt ur den här motionen. Man kan också säga att ett av de förslag som finns i motiveringen är att man skall slå samman till en enda myndighet och därvid kan man konstatera att i det förslag till arbetsmarknadspolitisk lagstiftning som nu finns, så finns åtminstone delar av det här med och man kan säkert också titta på hur man kunde få ett effektivare samarbete mellan skolan och den nya myndigheten där för att se till att studiehandledarna faktiskt håller sig uppdaterade, så det skall bli mycket intressant att i utskottet ta sig an motionen.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill bara säga att jag är tacksam för vtm Johan Ehns intresse för motionen och jag ser med spänning fram mot kulturutskottets behandling. Så här långt låter det bra!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Med tanke på de pengar vi satsar i landskapet på utbildning är det viktigt att utbildningen faktiskt ger arbetsmöjligheter när studerandena blir färdiga. Jag vill ge budskapet till kulturutskottet om en utredning som vi gjorde det sista året jag var utbildningsansvarig, där vi undersökte intresset för olika utbildningar på högstadiet: vad skulle ni vilja göra? Förvånande nog kom det fram många fler yrken än dem som man söker till. Det stämde inte alls överens när det gällde resultatet av intresset och resultatet av de ansökningar som ungdomarna sedan i sinom tid valde att göra, det korrelerade inte riktigt. Då bestämde vi att vi skulle göra detta på nytt; nu vet jag inte om det är gjort, men det här är någonting som kulturutskottet kunde göra. Jag vill också erinra om att den nya arbetsmarknadslagstiftningen omfattar just det som efterlyses i motionen. Det är naturligtvis så när det gäller olika skolor och olika studiehandledare att det är olika personer med olika intressen och kunskaper som driver studiehandledning och därför kan det bli olika.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vill också tacka för ltl Gun Carlsons uttalande som jag upplever som ett stöd för motionen. När det gäller sammanslagningen och yrkesvägledningen, arbetsförmedlingen och studiehandledningen vill jag säga att vi lämna in motionerna före arbetsmarknadslagstiftningen kom – men vad är väl roligare än om vi från olika sidor kan komma fram till en gemensam ståndpunkt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Timmen börjar bli sen, men jag skall fatta mig ganska kort. Det är alltid bra att en sådan här fråga lyfts, det är någonting som förändras ganska snabbt, konjunkturer osv. Det här är egentligen en fråga om fortbildning av våra lärare och lärarhandledare. Men det här sammanfaller med någonting som är väldigt viktigt som vi kanske borde titta på och det är att man ser över hela läroplanen, det väcks hela tiden nya frågor angående planen som den har anslutning till och man kanske borde se på den. Den är tio år gammal i dag. Det är också en tendens att de som behandlar läroplanen och tittar på framtiden gärna associerar till sin egen skolgång, man tittar på nuläget, men man har svårt att titta framåt, så därför borde det vara en kontinuerlig uppgradering och genomgång av läroplanen i första hand innan man går in och plockar med de små bitarna, så kanske man skall satsa på planen i stället.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

När det gäller läroplanen är målsättningen att den skall revideras under mandatperioden och vi skall börja med det arbetet. I grundskolan handlar det framför allt om studiehandledning, hjälp och råd hur man som elev skall klara sin skolgång. På gymnasial- och högskolenivån handlar det mera om studiehandledning. Det som vi närmare behöver diskutera är: Vilket samhälle är det som Åland skall utbilda för, inom vilka branscher kommer vi att ha brist på arbetskraft, hur skall man förhålla sig till prognoser om pensionsavgångar och dylikt? Det är väl det som jag förstår att motionen också efterlyser: en närmare kontakt där. Det här tycker jag att vi kommer till, dels i samband med grundskolans läroplan men också framdeles när det gäller gymnasialskolan och dess framtid, som en kommitté nu jobbar med.

 

För övrigt vill jag säga att när det gäller elevhandledningen på Åland i dag generellt har vi just nu ett väldigt gott läge med mycket välutbildad personal och det är jag mycket glad för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 14:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående skolinternat. (HM 52/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Åke Mattsson:

Fru talman!

Min motion berör behovet av studiebostäder på Åland och det är någonting som jag har kommit i kontakt med i mitt tidigare jobb. Där har denna fråga väckt väldigt ofta från oroade föräldrar och andra som tycker att det är ett problem med studiebostäderna. Delvis kan det vara så att det inte finns bostäder att få tag i utan man får hyra lägenheter, vilket kan bli väldigt kostsamt och dessutom kan det vara väldigt oredigt hos dem som bor i lägenheterna och det här kan fortgå väldigt länge. Närmast är det ungdomar som söker sig till de här lägenheterna, så i dagens läge är man väldigt sofistikerad, man håller sig lugn s.a.s., man håller städat och snyggt där, men sedan kan ändå alkoholanvändningen och festandet fortgå ganska länge. Det är också så att droganvändningen som vi har sett när det gäller narkotika och liknande fortgår i de här lägenheterna i dag och där det får en början. Det här gäller inte bara sådana ungdomar som har sociala problem hemifrån och som har problem utan det är oftast barn från lugna skötsamma hem som hamnar ut för det här. Många har som sagt löst behovet av studiebostäder åt sina barn genom att köpa eller hyra upp lägenheter och det kan ju vara en fungerande lösning, men som sagt det finns många missbrukarsituationer som har uppstått i dem.

 

Ett övervakat lägenhetsinternat med små bostäder att hyra är både eftertraktat och ett stort behov för skärgårdsföräldrar. Det här skulle också kunna vara någonting som skulle användas under sommaren för sådana som behöver ha bostäder åt sina tillfälliga arbetare.

 

En aspekt i det här sammanhanget är också att lägenheterna blir kvar i skärgårdsinnehavarnas ägo som övernattningslägenheter och det är flera som jag har pratat med som har sagt att det är mycket möjligt att de kommer att flytta in till staden efter att deras barn studerar på annan ort och det blir tomt därute. Det är också en risk med lägenheterna som man skaffar sig att man flyttar in till staden på grund av dem.

 

Det här gäller sådana som går i yrkesskolan eller lyceet. Sedan tidigare har vi sjömansskolan och andra där man redan nu hyr upp väldigt många studiebostäder. Det är upp till de enskilda hotellägarna i dag, som hyr ut kanske ett femtiotal rum och den dagen de säger nej kommer det att vara väldigt stora problem att reda upp det här. Med tanke på att vi har ett nära förestående kultur- och kongresshus finns det risk för att hotellen som ligger väldigt centralt i Mariehamn kommer att användas som hotellverksamhet i stället och då står vi där. Det rör sig också om stora pengar som vi årligen betalar ut i hyra och därför borde man göra någonting åt detta.

 

I dagens läge är det också så att man får studiestöd, det rör sig om ca 180 euro i månaden, så det finns s.a.s. pengar att hämta också på det här sättet. Lägenheterna som man har tänkt sig måste också ha en ganska hög komfort så att man har goda möjligheter att laga mat, man skall ha ett ordentligt kök, eventuellt ett eller två rum, sedan kan man variera om man bor två stycken tillsammans och delar på köket eller om man föredrar att ha ett studierum, ett sovrum osv., men man behöver ganska hög kvalitet på det.

 

För närvarande är det också så att utrymmena som hyrs är gratis för eleverna och det gör också att man kan ha ganska hårda restriktioner i lägenheten vad det är för regler. Det är framför allt alkoholen som man håller borta därifrån på det sättet. Ställer man däremot högre krav på hyra kan det vara lite problem framför allt med sådana som är över 18 år att gå in och ha restriktioner, så det är en sak som man bör fundera på, men det är egentligen ganska formfritt hur man lägger upp det.

 

Därför hemställer vi hos landskapsregeringen att undersöka möjligheten att bygga ett lägenhetsinternat i Mariehamn.

 

Landskapsregeringsledamoten Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Av replikerna att döma är det flera än jag som tycker att det här är ett angeläget tema. Jag har själv också talat varmt för denna fråga, kanske inte ett internat, men däremot att man skulle titta noga på hur skärgårdsungdomarna egentligen klarar övergången från grundskola till gymnasialstadiet. Därför har vi i samband med rambudgeten lyft den här frågan så att den kommer att finnas med i de medel som är avsatta för utvecklingsarbete. Den här frågan är alltså väl tillgodosedd och jag tycker att det är mycket angeläget. Däremot bör man kanske titta på detta med skolinternat. Där tycker jag det inte är helt klart vem som skall bygga och vem som skall driva utan det här är ännu en diskussion som återstår. Men frågan är mycket omhuldad och den har också en hög prioritet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag tackar för stödet. Naturligtvis är det helt formfritt vem som bygger det osv. Däremot kanske det är så att staden eller landskapet måste sätta ändamålsenlig tomtmark till förfogande. Det finns kanske i närheten av sjömansskolan ett område som skulle passa för det här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att den här korta motionen innehåller flera frågor, dels skärgårdsbornas integrering i Mariehamn, framför allt när de kommer hit och skall studera på gymnasialstadiet, dels att det förekommer sociala problem i vissa privata lägenheter där ungdomar samlas samt för det tredje behovet av ett internat eller skolhem för elever på gymnasialstadiet. Jag skulle vilja göra utskottet uppmärksamt på att SKUNK, organisationen för skärgårdsungdomar, har låtit göra en utredning som har utförts av sociologstuderande Nora Brandt där hon visar på tre olika strategier som skärgårdsungdomarna har. Den är mycket intressant och det är synd att den inte används och att man känner till den; den blev klar ifjol. När det gäller de sociala problemen som nämndes är det svårt att komma åt dem; det är privata lägenheter och samhället har väl inte så stora möjligheter att gå in där, förutom om det är direkta brott mot ordningsstadgor och regler som finns i husen, utan det har kanske att göra med det vi pratade om tidigare: ungdomar som inte har fortsatt sin utbildning utan som driver lite vind för våg. Vi har i Mariehamn byggt ett internat, Bikupan, men det har inte riktigt attraherat åländska ungdomar, så det här är inte riktigt lätt, jag vet inte hur vi skall gå tillväga.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det stämmer och jag är väl medveten om att vi inte har någon insikt i lägenheterna från myndigheternas sida. Det är ett stort problem i dag och därför tycker vi att vi skall ge föräldrar till skärgårdsungdomarna möjlighet att få in barnen på ett övervakat internat. Jag tror inte att det är det första förslag som barnen vill ha heller, men finns erbjudandet kanske det är så att föräldrarna gör valet också åt barnen. Det nämndes vem det är som missbrukar och använder; det är så att man söker upp skärgårdsungdomarna, man vet vem som har en egen lägenhet och man söker sig dit, det kan vara sådana som är lite på glid socialt osv. som söker kontakt med skärgårdsbarnen och på så sätt får de en lägenhet att vistas och festa i. Vi som har jobbat med de här frågorna är medvetna om att vi har inte några problem på Nygatan, vi har inget problem på Torggatan mera, ungdomarna är borta därifrån, men all utredning och alla undersökningar visar att man dricker lika mycket alkohol nu som man har gjort tidigare. Man dricker mera socialt och skaffar sig tidigt ett socialt drickande i dessa lägenheter.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Det ligger säkert mycket i det som ltl Åke Mattsson säger; han har ju direkt erfarenhet av detta från sin yrkeskarriär, men jag tycker ändå att man måste vara lite försiktig med att utpeka skärgårdsungdomarna och deras boende i staden som en förklaring. Det måste väl ändå finnas också andra ungdomar som inte har skärgårdsanknytning där de här samma företeelserna finns. Det är kanske att ge en lite för generaliserande och negativ bild av skärgårdsungdomarna. Jag skulle åtminstone råda till lite försiktighet med den slutsatsen.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Det var ett mycket riktigt påpekande från vtm Sundback, men jag försökte framhålla att det kanske inte är skärgårdsungdomarna som är problemet utan det är våra ungdomar här i Mariehamn som känner till lägenheterna och vet att här har man en fristad och här kan man vistas. Är man oförberedd på det, snäll och vänlig och social är det risk för att hamnar ut för problem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Ämnesområdet som sådant är mycket intressant och jag tror att det också kommer att bli en hel del diskussion om det här i utskottet om hur man skall lösa det. Det som jag fäste lite uppmärksamhet vid var att att ltl Åke Mattsson i sitt anförande avfärdade de privata alternativ som nu redan finns, det som landskapet redan hyr upp. Jag tycker att det är lite synd därför att det kan också finnas en möjlighet att fortsätta på dem och använda dem som en bas för det här. Det viktiga är att vi kan erbjuda just de ungdomar som är i behov av bostäder – ungdomar under 18 år – att få den här möjligheten, ungdomar som inte kan åka dagligen och det rör som jag ser det främst skärgårdsungdomar och man behöver faktiskt se till att man löser problematiken för dem. Jag förstod heller inte riktigt diskussionen kring att det här skulle spara studiestöd. Vad jag vet är summan om 180 euro, som ltl Åke Mattsson nämnde i sitt anförande, ett stöd för själva studierna. Sedan finns naturligtvis den del som rör bostadsbidraget, men det är en annan del. Att vi skulle spara studiestöd genom det här tror jag att är ett missförstånd.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman! Då uttalade jag mig fel här. Det var alltså bostadsstödet som det gällde, som i dag är på ca 180 euro i månaden. Skärgårdsungdomarna använder inte de möjligheter som finns, bostäderna som hyrs upp på staden, utan det är i stort sett bara för dem som kommer bortifrån och som vtm Barbro Sundback mycket riktigt sade, att det har inte varit attraktivt tidigare för våra åländska ungdomar att använda det här. Pratar man med Ålands lyceum svarar de där, att de förmedlar inga rum överhuvudtaget utan man ger bara bostadsbidraget till dem som meddelar att de bor i staden s.a.s. Samma sak torde det vara med yrkesskolan efter den information jag har.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

När det gäller ett internat eller ett ordnat boende för skärgårdsborna kan jag säga att det var en av de sakfrågor som jag bedrev före valet och som jag också försöker bedriva nu när jag sitter här i Ålands lagting. Anmärkningsvärt nog, så när jag på skärgårdskommunernas gemensamma möte förde fram den här talan att vi kanske borde försöka fundera på att ordna någonting gemensamt var understödet hos ledamöterna då åtminstone väldigt svagt, märkvärdigt nog. Vi fick i alla fall tillåtelse att göra en skrivning till landskapsregeringen och den tillställdes dåvarande utbildningsansvarige Lars Selander och därifrån fick vi sedan ett blankt nej. Det fanns inget som helst intresse hos den då sittande landskapsregeringen att bidra i den här sakfrågan. Jag är alltså glad att liberalerna har tänkt om här, faktiskt, och är också villiga att satsa på skärgårdsungdomarna.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Det är skönt att höra att vi har stöd i den här frågan. Det gäller inte bara skärgårdsungdomarna utan det är också sådana som har lång resväg överhuvudtaget som kan ha nytta av internatet. Det är i första hand skärgårdsungdomarna som har företräde till internatet men även de som har lång resväg skall naturligtvis få ta det i besittning, om det finns möjlighet till det; det blir förstås efter prövning.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman! Man skall förstås vara försiktig här i lagtinget och inte märka ord, men jag måste nog upplysa ltl Åke Mattsson om att ni inte har stöd i den här frågan. Det är nämligen inte ni som driver den, det är vi som har drivit den hela tiden och det är ni som nu kommer med oss, ni är välkomna med på tåget!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Oavsett vem som har kommit med den först eller i vilken ordning det är så är det i alla fall en angelägen fråga, och det tror jag att samtliga vi som jobbar mot droger är medvetna om. Det har varit problem i ett fåtal av lägenheterna där det har varit problem och där det har hänt saker och ting som inte borde få hända. I de flesta lägenheterna är det väldigt lugnt och städat, så det är några fåtal, men risken finns i alla fall med dem som är där. Jag ser fram emot att vi gemensamt skall arbeta med den här frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 15:

 

Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående elevvård i landskapets gymnasialstadieskolor.(HM 65/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Mats Perämaa: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till första plenum efter den första maj, beroende på hur lagtinget sammanträder.

 

Ltl Danne Sundman: Fru talman! Jag understöder bordläggning till första plenum .

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till första plenum efter första maj har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas.  Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet är bordlagt till lagtingets första plenum efter första maj.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 16:  

 

Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående valmöjligheter inom grundskolan. (HM 7/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Det här gäller hemställningsmotion nr 7 där jag föreslår att landskapsregeringen skulle komma med förslag till hur den åländska grundskolelagstiftningen kunde ändras så att elever i större utsträckning kan välja vilken skola de går i, hur högstadierna kunde ha en egen profil och om bestämmelserna kring ersättande skolor är lämpliga.

 

Vad menas med det här då? Att ha en egen profil är inte så svårt att förstå, och det beskrivs också i själva ärendebeskrivningen där man kunde ha olika profiler, som naturvetenskap, kultur och idrott och en med inriktning på humaniora.

 

När det gäller frågan att kunna välja vilket högstadium man skulle gå i vet vi i dag att man kan bo i flera kommuner; många kommuner är splittrade och man har s.a.s. hemadress på flera olika ställen. Där kunde det vara behjälpligt med möjligheten att välja vilken skola man skulle gå i.

 

Jag skulle önska att utskottet skulle titta på möjligheten. Det finns säkert många problem som man stöter på när man börjar penetrera frågan, men jag tycker att den är värd att tittas på eftersom det är väldigt många som har problem med det här i dag och som från skolnämnderna får ett ganska torftigt bemötande när det gäller val av högstadier.

 

När det gäller den sista delen att man skulle ha ersättande skolor tycker jag att det är intressant om utskottet tittar på den frågan. Vi har haft motionen tidigare, den föll i och med nyval och blev aldrig utskottsbehandlad 2002. Jag ställer nu min tilltro till det här kulturutskottet, som tydligen har behandlat motionerna med stor iver och inte på det sättet har negligerat motionerna, som man ibland har gjort i vissa utskott i alla fall.

 

Det här tycker jag är väldigt intressant eftersom frågan om ersättande skolor har varit på tapeten eller friskolor. Vi har haft en del mindre skärgårdsbyar och också landskommuner där skolorna har haft nedläggningshot över sig. Där har vissa föräldrar aktiverat sig och försökt få igång någon form av friskola, men eftersom lagstiftningen är ganska grumlig har man inte fått klart för sig hur man skulle gå tillväga och är man i den situationen att man står i beråd att göra det borde den formella delen vara väldigt klar så att man inte behöver komma över den tröskeln först för att sedan ta tag i själva grundproblemet. Trots att vi har lagstiftning på området har vi inom barnomsorgen erfarit detta; där har vi enskilda daghem och där finns det lagenlig rätt till det, men det har ändå stött på patrull och det här ser jag som en parallell.  Just det här med friskolor tycker jag att är en väldigt viktig och, skall vi säga, för dagen intressant fråga. Vi vet också att man – inte bara när det finns ett nedläggningshot – vill aktivera sig i de här frågorna och kanske ha en viss profil på den skola man vill bedriva. Det kan vara engelsk skola eller vad man sedan må ha för pedagogisk speciell inriktning, men att man kan möjliggöra det här och därför tycker jag att det är bra att kulturutskottet tittar på lagstiftningen, vad som är möjligt.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag har funderat lite grann om ltl Gun-Mari Lindholm närmare skulle kunna precisera på vilket sätt hon anser att lagen skulle kunna förändras så att den skulle ge valmöjligheterna och profileringen. Då det gäller högstadierna finns det ändå i dag en ganska stor frihet att profilera sig på olika sätt, men högstadiet – i en del mer och andra mindre – har ändå valt att utnyttja den möjligheten. Det skulle vara intressant att höra vad ltl Gun-Mari Lindholm har för uppfattning på vilket sätt lagstiftningen skulle kunna förändras.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag säger inte att lagstiftningen behöver ändras, men om det är så att man behöver ändra den vad gäller friskolor, eftersom den inte är prövad till den delen och det finns en osäkerhet i förvaltningen när man frågar. Vi har gjort studiebesök till friskolor i Sverige tillsammans med föräldrar från Emkarby skola för att man då stod att göra någonting just i det området. Då kunde man inte svara på de här frågorna och därför tycker jag att det är väldigt intressant att kulturutskottet skulle reda i det eftersom det finns en tveksamhet runt lagstiftningen. Men om det är så att man nu i regeringen har kommit på en tillämpning som man inte har haft tidigare, så är jag väldigt intresserad av att höra vilken inställning man har i dag från regeringens sida. Man har inte haft det tidigare, åtminstone inte från tjänstemannahåll, men man kanske har andra visioner i dag och i så fall är jag intresserad av att höra dem.

 

Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Motionen berör, vad jag kan se, inte direkt friskolor och möjligheten att bilda sådana, utan den handlar om valmöjligheter för eleverna att välja skoldistrikt, och den möjligheten finns också redan i dag efter att man anhåller hos förbundsstyrelsen om att få byta skola, och i dagsläget är det möjligt. Jag kan inte se att motionen handlar om friskolor.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Om man läser hela motionen ser man att det står: bestämmelserna kring ersättande skolor, om de är lämpliga, alltså om bestämmelserna i lag är lämpliga. Med ersättande skolor menar vi friskolor. Är den lag som finns s.a.s. lämplig för att möjliggöra ett uppstartande av friskolor. Man säger också från ansvarigt håll att det är möjligt att byta högstadieskolor. Jag har åtminstone den erfarenheten, efter att ha suttit i skolnämnden i tio år, att det är inte bara så att man meddelar att kan jag nu få börja i Strandnäs i högstadiet i stället för att göra det i Kyrkby, utan det finns någon slags betalningsförbindelse och det är mycket jox innan det där är färdigt och det finns ingen laglig grund för den enskilda. Jag menar att det är väldigt viktigt att man utreder om det är så. Är det så som den ansvariga säger i dag att man tillämpar lagen på det sättet, så är det bra; annars är det väldigt mycket upp till den sittande skolnämnden hur man förfar i dessa ärenden. Den uppfattningen och erfarenheten har jag i alla fall.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag funderade kring centraliseringen som det kan bli ett problem med, för jag tror knappast att det är några Mariehamns familjer som kommer att försöka få sina barn ut till Godby, så det här är en styrning ytterligare mot Mariehamn s.a.s. Skärgårds- och landsortsskolorna kommer att få ännu mindre och sämre resurser på det här sättet om det blir alltför lätt att bara byta. Normalt arbetar föräldrarna i staden och det är ganska lätt att köra in barnen. Där kommer nästa synpunkt: hur går det med skolkörningarna? I dag går närmare 15 procent av skolans åt till skolskjutsar. Hur skall man hantera den biten? Skall man kunna bli körd över hela Åland eller hur är det tänkt? En tredje aspekt är detta med olika stadier. Det största problemet vi har i dag är egentligen vid stadiebytena, när man börjar skolan, årskurs ett efter att ha kommit från dagis och sedan också mellan grundskolan och högstadiet är det ett problem. Skall man ha det kvar eller vore det inte viktigare att man tittar på och tar bort den biten?

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det här ett sätt från ltl Åke Mattsson att undervärdera sin egen hemkommun och de visioner man kunde ha inom det egna skoldistriktet. Jag tror inte alls man behöver se att alla vägar skall bära in till Mariehamn när man skall gå i skola. Det här är en väldigt viktig fråga för alla landskommuner framför allt att kunna profilera sin skola som något som eleverna faktiskt vill gå i. Ingenting säger att Mariehamns stads högstadieskolor behöver vara de bästa på Åland. Det är mycket möjligt att de bästa kan vara i Godby eller i Kyrkby, det beror på vilken profil man i så fall väljer att ha inom de olika kommunerna.

 

När det gäller skoltaxifrågan kanske man har olika system och upplägg runt om på Åland, men min egen erfarenhet från södra Ålands högstadiedistrikt är att det inte förekommer taxi i den utsträckningen längre utan man åker buss till skolan. Det kan vara på den ordinarie turen eller så kan det vara någon kortare väg, men inte är det på det sättet en taxiåkning till högstadieskolorna.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag borde ha gett det erkännandet från början att det ligger en hel del i motionen; tanken som finns är både eggande och stimulerande att man skall försöka spela ut skolorna mot varandra. Risken är nog ändå ganska stor att det är landsortsskolorna som kommer att få dra det kortaste strået. Jag vet sedan tidigare att just det här med skolkörningar osv. är ett stort problem, det är ett mycket tidsödande pusslande och det är ett stort problem redan med dagens skoldistrikt. Skall man börja plocka elever från hela Åland till en skola på landsorten kommer det att bli ganska stora problem i fortsättningen och vem betalar den kostnaden? Är det föräldrarna eller är det skolan som skall betala det här?

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det är bra att ltl Åke Mattsson ”drar sig tillbaka” när det gäller hans tidigare uttalande om att alla elever helt plötsligt skall börja gå i skolorna i Mariehamn. Jag åtminstone ser detta som en möjlighet snarare än någonting annat för just landskommunerna, att man faktiskt kan hålla sin skolor och hålla en hög profil i skolorna. Det gör man i dag, men man kan göra det ytterligare och ha vissa ämnen som man s.a.s. prioriterar mer än andra. Framför allt tycker jag att det är en viktig motion för dem som vill starta någon form av egen undervisning, vilket inte i dag har varit riktigt möjligt. Jag tycker att det är bra att man tar sig an den här hemställningsmotionen i kulturutskottet.  Jag tycker att det är en viktig motion.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Hemställningsmotionen är på många sätt speciell, den är kanske inte så lätt att förstå om man försöker tänka sig hur det här skulle gestalta sig i praktiken. Jag skulle säga att det kanske ändå är frågan om ett ideologiskt vägval som man gör om man går in för den här motionens syn på grundskolan. Det kom nämligen fram i ett replikskifte här att ltl Gun-Mari Lindholm  vill – så förstod jag henne åtminstone – att eleverna skall ha rätt att välja vilken skola som helst på Åland. Det är liksom en rätt som man skall ha. Det är mycket jox nu, som hon sade, nu när man anhåller om att få gå i en annan skola än i det skoldistrikt man bor i. Om man skapar en sådan rätt, samtidigt som man vill ha en sorts pedagogisk marknadsekonomi på något vis, att grundskolorna skall genom olika innovationer och metoder konkurrera om eleverna, så får vi en helt annan typ av grundskola än den vi har i dag. Den påminner ganska mycket om den marknadsliberalistiska syn som moderaterna  i Sverige har haft med friskolor, att på det där viset skulle de goda skolorna komma fram och de elever som söker till de här skolorna skulle vara starkt motiverade osv. Det är en intressant tanke, men om man tänker på hur det åländska samhället ser ut är jag nog lite benägen att hålla med ltl Åke Mattsson att det snarare leder till en centralisering av grundskolundervisningen. Vi ser nämligen redan i dag att det är hårt tryck både från Lemland och Jomala på stadens grundskolor. Det är inte nödvändigtvis av pedagogiska skäl utan det är väl ändå så att för de flesta familjer skall man ha grundskolan så nära intill som möjligt för att få familjelivet att fungera.

 

Om det ges ett fritt val åt eleverna, skall kommunen eller skolan då vara tvungen att tillhandahålla den plats som efterfrågas eller är det bara under vissa förutsättningar som man får välja eller skall det vara helt fritt? I så fall kommer vårt grundskolsystem att bli kolossalt kostsamt, åtminstone om samhället skall vara med och finansiera det. Om däremot tanken är att det skall vara några friskolor som privata organisationer vill starta och på det viset konkurrera med det kommunala systemet, då kanske alternativet är mera realistiskt, men en sådan tanke att eleverna skulle ha rätt att välja vilken grundskola de vill gå i och att det här skulle stimulera till en pedagogisk utveckling i alla grundskolor tror jag tyvärr är en teoretisk möjlighet och inte en realitet.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Det var alldeles rätt uppfattat från vtm Barbro Sundbacks sida när jag säger att man skulle ha rätt att välja. Det var avsikten med motionen. Jag sade också i mitt anförande, att jag tror inte att det här behöver vara lätt, men jag vill att man skall titta på den här saken. Har man gjort det och man har sett att det här är omöjligt, då ger jag mig, men jag vill att man skall titta på den här saken, för jag tycker att det skulle vara intressant. Om man säger att det här är en ideologisk fråga kan jag hålla med om det, men jag tror inte att vi har oliktänkande i den ideologin i så fall, för om inte jag missminner mig så har man åtminstone från ett visst socialdemokratisk håll profilerat sig i frågan om enskilda daghem som är helt lika som friskolor, men där man, anser jag i alla fall, har en mycket större laglig grund att göra det på än vad man har inom grundskolelagen. Det är den här biten som jag tycker att man skall titta på i utskottet: vad man ger för möjligheter till att starta friskolor. Det tycker jag är viktigt.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tycker att det var en bra precisering av tankar som ligger bakom förslaget. Men för att komma någon vart i den här frågan är det nog frågan om möjligheterna att starta privata skolor på Åland och rätten att välja skola tror jag nog måste gälla, antingen går man i kommunal skola eller så går man i privat skola. Tanken att man oberoende var man bor på Åland skulle få välja vilken kommunal grundskola man går i tror jag inte är realistisk, utan det är så att eleverna är skyldiga att gå i skola och kommunen är skyldig att upprätta utbildning för dem. Det går tillbaka ända till vår grundlag. Att samhället dessutom skulle kunna erbjuda en total valfrihet tror jag inte att vi har ekonomiska möjligheter att skapa.

 

TALMANNEN: Replikskiftena är avslutad. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsregeringens framställning angående ny räddningslagstiftning. (FR 11/2004-2005).

 

Ärendet upptas till behandling vid plenum den 18.4.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 6.4. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.17.35).