PLENUM den 31 mars 2008 kl. 1300.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

 

 

Landskapsregeringens framställning om kontroll av beräkningsgrunderna för fördelningen av samfundsskatten. (FR 18/2007-2008).

 

Talmanskonferensen föreslår remiss till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa:

Herr talman!

Det här är inte en fråga om att ändra grunderna för fördelning av samfundsskatter till kommunerna. Det här är enkelt en fråga om att i efterhand på ett bättre sätt kunna kontrollera att de statistiska uppgifter som finns är korrekta. Men något om problemet som har förorsakat förändringen.

 

Den skattelagstiftning som lagtinget antog  reglerade det på det sättet att enligt den nyckel som skatten skall fördelas till kommunerna angav man en väldigt exakt tid så att de facto de statistiska uppgifter som finns i januari månad skall ligga till grund för landskapsregeringen att fatta beslut om enligt den nyckel som finns i lagstiftningen och fördela pengarna till kommunerna. I riket har man ett annat system där man kan ha en efterkontroll, vilket jag skall återkomma till.

 

År 2005 uppmärksammade Saltviks kommun att det fanns statistiska felaktigheter som hade lett till att bl.a. Saltvik hade fått lite mindre samfundskatter till sig än vad den kontrollerade statistiken skulle ha gett upphov till. Jomala kommun har hamnat i en motsvarande situation där beloppen var betydligt högre. Det vi vill åstadkomma är att vi skall ha ett motsvarande system där skatteförvaltningen kan med kommunernas hjälp kan kontrollera statistiken så att landskapsregeringen, om det har visat sig finnas felaktigheter skall kunna fatta ett nytt beslut om fastställande av fördelning, vilket sedan retroaktivt skall kompenseras för de kommuner som kanske har blivit förfördelade.

 

Det här är pragmatiskt sätt att hantera kontrollen av fördelningen av samfundsskatten. Sedan kan man fråga sig om detta leder till högre kostnader och de facto betyder det här att skatteförvaltningen skall genomföra kontrollfunktionen med de åländska kommunerna också. Men vi argumenterar på så sätt att det här knappast borde leda till några avsevärda kostnadsökningar eftersom skatteförvaltningen genomförde motsvarande med rikets alla kommuner. De orättvisor som tidigare fördelning har lett till så skall kunna kontrolleras och hanteras på det här sättet.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman! Jag vill understryka att det är bra att framställningen kommer så att man kommer till rätta med detta problem. Eftersom kommer med framställningen måste man ju ha ansett att det har funnits fel i beräkningsgrunderna. Min fråga till landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa är: Var anser han att de juridiska grunderna har varit fel tidigare när fördelningen har gått snett? Vems har ansvaret varit?

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är förstås en intressant frågeställning och jag kan anta att orsaken till frågan ligger i det att Jomala kommun har ett aktuellt ärende hos landskapsförvaltningen där man vill att landskapet skall kompensera Jomala kommun för ett belopp på grund av att lagtinget eventuellt skulle ha agerat fel i den lagstiftning vi nu skall ändra. Jag vill gärna sätta mig in i den frågeställningen innan jag uttalar de exakta legala grunderna för ett beslut i den frågan.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Min fråga hade ingenting med Jomala kommun att göra utan den är mera principiell. Vi hade denna fråga på landskapsregeringens bord redan under min tid och då sade vi att man måste reda ut vem som bär det juridiska ansvaret för det här, så att kommunerna inte blir drabbade. Jag tror det var fråga om Brändö, Jomala, Saltvik osv. Jag trodde att när man nu kommer med framställningen skulle man ha rett ut det juridiska ansvaret för vi kunde inte på den enda överläggning som vi hade i frågan reda ut den juridiska frågan. Den är intressant för alla kommuner som drabbats, inte enbart för Jomala, också för framtiden.

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Det är korrekt så att den frågeställningen kommer vi att få ta ställning till, men jag hade inte kännedom om att den föregående landskapsregeringen hade för sig själv och under överläggning diskuterat att man skulle utreda detta. När jag fick ärendet att hantera såg jag det som viktigt att vi fick lagframställningen till lagtinget för att komma till ett bättre kontrollsystem, men vi skall i landskapsregeringen självklart ta ställning till den frågan i samband med att vi hanterar det ärende som är väckt av Jomala kommun.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Minister Perämaa rekapitulerar det som har hänt. Vi välkomnar den nya lagstiftningen vad gäller de olyckliga händelserna 2002-2005, som för bl.a. Jomala kommuns del innebar ett minus på 160.000 euro, inte småpengar, ungefär en tredjedels skatteöre. Den förra landskapsregeringen hade en beredskap att medverka till en lösning där Jomala-Mariehamn kom överens om merparten av pengarna, men landskapsregeringen skulle sedan tillskjuta resterande del. Är det någonting som minister Perämaa är beredd att vidhålla på den nya regeringens vägnar, att man kan medverka till en lösning så att pengarna kommer rätt, även kom det kommer mycket i efterhand?

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag har förstås inte kunnat utläsa det ur något beslut att den förra landskapsregeringen skulle ha gått in för någonting sådant, men som det framgick av det tidigare replikskiftet är det förmodligen en diskussion som har funnits under överläggningar och säkert i samband med kontakter med Jomala kommun. Det som jag kan utlova är att den här landskapsregeringen skall fördjupa sig i ärendet och behandla Jomala kommun på det sätt som det anstår att hantera en seriös kommun.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Tack för det! Jag tror att man hittar tidigare beslut där landskapsregeringen har gjort utfästelsen om att skulle ställa upp med de ca 30.000 euro som inte kunde spåras, man kunde spåra ungefär 130.000 euro som hade gått till Mariehamns stad. Därmed skulle kommunernas sinsemellan kunna komma överens om merparten medan landskapsregeringen skulle ta på sig resterande del och jag hoppas att den sittande landskapsregeringen kan ikläda sig det ansvaret i efterhand.

 

 

Landskapsregeringsledamoten Mats Perämaa, replik:

Herr talman!

Jag skall i varje fall säkerställa att vi har ett så brett och bra beslutsunderlag som möjligt. Finns det sådana här beslut fattade skall dessa finnas med vid behandlingen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Om det uppstår fel i beskattningen finns det väl några principer som man bör tänka på och det enda är att om fördelningen har blivit fel så rättar man till den och det betyder att en del vinner och andra förlorar. Det kanske i praktiken är något svårt så här långt efteråt att göra på det sättet. Men om det gäller 30.000 euro som någon har landskommun har förlorat på det hela så tror jag säkert att det kan regleras. Det andra är att man rent juridiskt fastställer en tidpunkt när skatterna är beslutade, man fastställer fördelningen och sedan är saken klar, om man inte kan tänka sig en ren rättegångsprocess där det är uppenbarligen har gjorts misstag och fel.

 

När den här lagen tillkom 2001 minns jag mycket väl problematiken med fördelningen mellan kommunerna när det gäller koncerner, företag som t.ex. som då var aktuellt var Eckerölinjen, som hade ett verksamhetsställe i Jomala, Williams Buss. Det ledde till att vi rättade till lagen en gång efter behandling i stora utskottet. Det som man nu föreslår från landskapsregeringen uppfattar jag som en korrigering och en reglering juridiskt sett så att man i efterhand skall kunna göra jämkningen, som man också gör i vanlig beskattning. Det här borde förhoppningsvis lösa problemen. Men när det gäller diskussionen om Jomala kommun är detta en ren förhandlingssak, inte en lagstiftningsfråga.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Ltl Olof Erlands redogörelse är riktig när det gäller koncerner. Det reddes ut i samband med den tidigare lagstiftningen. Men de problem som finns nu har ingenting med det koncernförhållandet att göra utan det är fråga om felaktiga uppgifter från någon part, om det sedan är ÅSUB eller någon annan, det kan inte jag säga, och det var den frågan vi i förra landskapsregeringen sade att måste redas ut så att en enskild kommun skall kunna veta vart den skall rikta skadeståndskrav och liknande, eftersom man inte vill reda upp det med nuvarande lagstiftning som grund.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

När det gäller den här typen av skattesystem och register överhuvudtaget – det kan också gälla fornminnen – så måste man räkna med att det finns felaktiga uppgifter utan att någon medvetet har försökt lämna in sådana. Därför måste man ha ett förfaringssätt som ger möjligheter till rättelse, till jämkning och i värsta fall domstolsprövning. Den här lagen har sett till de praktiska omständigheterna och torde lösa problemen så långt tills nya uppstår. I praktiken är det alltså en förhandlingsfråga mellan någon kommun och landskapsregeringen om belopp som tydligen rör sig i storleksordningen 30.000 euro, vilket borde vara överkomligt.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Herr talman!

Jag tror absolut att ingen medvetet har gjort något fel utan det har varit fel på systemet. Det handlar inte om en summa på 30.000 euro, det var den summan som man inte kunde härröra, det handlade om betydligt större summor. Precis som ltl Harry Jansson sade var det närmare 170.000 euro och ännu mer om man tar in alla kommuner i det här, så jag tycker att man borde ha rett ut de juridiska grunderna: vem bär ansvaret. Praxis i skatteärenden är nämligen att man kan rätta till fem år bakåt i tiden och då borde man kunna rätta till det här också.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Den första grunden är att man följer lagen och om lagen inte fyller alla krav ändrar man den, och det är det som landskapsregeringen nu gör. Om det sedan anledning att fördela om mellan kommunerna utgår jag från att man gör det. Det finns väl ingen anledning att desto mer upprepa det. Det här är en framställning som rättar till ett problem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 5/2007-2008 om godkännande av avtalet med Vitryssland för att undvika dubbelbeskattning och förhindra kringgående av skatt beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP 3/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 3:

 

Lagutskottets betänkande nr 6/2007-2008 om godkännande av ändringen av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringen som hör till området för lagstiftningen. (RP 4/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 7/2007-2008 om ändring av trafikbrottslagen. (FR 15/2007-2008).

 

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådant det godkänts vid andra behandling eller att förkasta försalget. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslaget för antagande. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs betänkandets motivering för enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 5:

 

Ltl Anders Erikssons förslag till hemställningskläm med anledning av landskapsregeringens svar med anledning av ltl Anders Erikssons m.fl. spörsmål om registrering av fornminnen. (S 2/2007-2008-s).

 

Under överläggningen i ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 28 mars, har ltl Anders Eriksson, av  ltl Danne Sundman, föreslagit att lagtinget skulle godkänna en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att en arbetsordning som reglerar vilka uppgifter om fornlämningar som skall ingå i fornminnesregistret måtte fastställas. Samtidigt uppmanar lagtinget landskapsregeringen tillse att registreringen av fornminnen och övriga åtgärder beträffande fornminnesvården framöver följer lagens anda och mening.”

 

Detta kallas ltl Anders Erikssons förslag.  Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar för att landskapsregeringens svar med anledning av spörsmålet antecknas till kännedom röstar ja; de som röstar för ltl Anders Erikssons förslag till hemställan röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Ltl Anders Eriksson: Herr talman! Jag önskar öppen omröstning.

 

Ltl Danne Sundman: Herr talman! Jag understöder förslaget om öppen omröstning.

 

TALMANNEN: Under diskussion har ltl Anders Eriksson, understödd av ltl Danne Sundman, föreslagit att öppen omröstning skall genomföras. Öppen omröstning kommer därför att verkställas. Jag ber ltl Raija-Liisa Eklöw och ltl Carina Aaltonen att biträda vid rösträkningen.

Omröstning verkställs efter upprop. Upprop.

 

Talmannen: ja, Eklöw: ja, Dahl: ja, Sjölund: ja, Carlson: ja, Englund: ja, Aaltonen: avstår, Winé: avstår, Sundback: avstår, Anders Eriksson: nej, Ehn: nej, Roger Jansson: nej, Strand: nej, Lindström: ja, Eliasson: ja, Erland: ja,  vtm Gunnar Jansson borta, Åke Mattsson: ja, Sirpa Eriksson: ja, Lundberg: ja, Sjöstrand: ja, Sundblom: ja, Salmén: ja, Slotte: ja, Thörnroos: ja, Karlström: nej, vtm Lindholm: nej, ltl Nordberg: nej, Sundman: nej, Harry Jansson: nej.

 

Omröstningen har utfallit så att 17 ledamöter har röstat ja, 9 ledamöter nej, tre ledamöter har avstått från att rösta och en har varit frånvarande.

 

Lagtinget har därmed omfattat landskapsregeringens svar.

 

Ärendets enda behandling är därmed avslutad.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Finansutskottets redogörelse om behandling av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 2007. (FUR 1/2007-2008).

 

Enligt 36 § 4 mom. lagtingsordningen skall finansutskottet för varje år till lagtinget avge en skriftlig redogörelse beträffande handläggningen av ärenden rörande tjänstekollektivavtal. Först tillåts diskussion, därefter antecknar sig lagtinget redogörelsen till kännedom. Diskussion

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman!

Som herr talman själv sade skall finansutskottet enligt 36a § 4 mom. lagtingsordningen för landskapet Åland avge en årlig redogörelse till lagtinget över de ärenden rörande tjänstekollektivavtal som utskottet har behandlat. Utskottet meddelar härmed att landskapsregeringen under 2007 inte har ingått några nya tjänstekollektivavtal som på lagtingets vägnar skall godkännas av finansutskottet. De avtal som utskottet antecknat sig till kännedom finns uppräknade i redogörelsen och finansutskottets förslag är alltså att lagtinget antecknar sig finansutskottets redogörelse angående behandlingen av ärenden rörande landskapets tjänstekollektivavtal för år 2007 till kännedom.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

 

Lagtinget antecknar sig redogörelsen till kännedom. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras ärende nr 7:

 

Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål om språkpolitik. (S 1/2007-2008-s).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsregeringen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar.  Diskussion.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Språkfrågan är viktig. Språket är en del av vår identitet och av vår kulturella plattform. Språkfrågan var och är central för vår konstitutionella grund. Därför försvarar vi också och skall fortsätta försvara samt trygga vår svenskspråkiga status.

 

Det finns många aktörer och vi har ett gemensamt ansvar i det här arbetet. Vad är då landskapsregeringens roll i arbetet? Landskapsregeringen har fått ett ganska tydligt uppdrag av ett enigt lagting för mindre än ett halvår sedan. Då behandlade lagtinget ett språkpolitiskt program; självstyrelsepolitiska nämnden gjorde vissa markeringar och ett enhälligt lagting antog meddelandet. Vi har alltså fått ett uppdrag som vi i nuvarande landskapsregering har konstaterat att vi kommer att fortsätta att arbeta med enligt de riktlinjer som föregående lagting och landskapsregering drog upp, på en bas av en parlamentarisk arbetsgrupps rapport, där det alltså fanns en bred enighet.

 

Det är väldigt viktigt i så här stora viktiga frågor att det finns en linje, att man inte kastar om alltför mycket utan man följer systematiskt arbetet och för vår del tycker jag att uppdraget är väldigt klart. Det som sades var fyra punkter:

 

1. Landskapsregeringen skulle tillsätta en språknämnd.
2. Landskapsregeringen skulle göra undersökningar om språksituationens utveckling på Åland.
3. Landskapsregeringen skulle arbeta för en effektiverad information och ett ökat samarbete om språksituationen med finlandssvenska organisationer.
4. Landskapsregeringen skulle främja utökade kontakter inom handel, vård, utbildning och kultur till det svenska samhället.

 

1. Tillsättandet av en språknämnd, som blev ett språkråd.

Bakgrunden till att språknämnden ändrade namn var att självstyrelsepolitiska nämnden poängterade att det inte var ett riktigt bra namn, det kunde lätt förväxlas med andra nämnder och deras uppdrag. Därför har språknämnden blivit ett språkråd. Nuvarande landskapsregeringen har tillsatt ett språkråd och vi har antagit ett reglemente för språkrådet. Ur reglementet kan läsas vad språkrådets uppdrag är. Språkrådet skall följa utvecklingen, svara för en kontinuerlig information om Ålands enspråkiga status. Språkrådet skall behandla språkproblem med utgångspunkt i det svenska språkets ställning som ett officiellt språk i Finland, nationalspråk. Språkrådet skall övervaka att den lagstiftning som berör Ålands språkliga status följs. Man skall vidare följa den språkliga utvecklingen inom utbildning, handel och andra samhällsområden. Man skall initiera språkutredningar och ge förslag till åtgärder på basis av dem. Språkrådet skall också vara en informatör för enskilda personer och hjälpa enskilda personer på rätt vart man kan vända sig då det anses att man har blivit språkligt felbehandlad.

 

Det är som alla hör och som man har kunnat konstatera när man har tittat på reglementet ett omfattande arbete som förväntas av språkrådet. Det är vidsträckta uppgifter och det som vi redan har erfarit i landskapsregeringen är att det här kommer att kräva resurser. I årets budget finns en lägre summa vikt för språkrådets verksamhet, men det är alldeles klart att här behövs alldeles särskilt sekreterarresurser för att kunna sköta arbetet på ett bra sätt.

 

Lagtinget sade vidare genom självstyrelsepolitiska nämndens betänkande, förutom ändringen av namnet, att språkrådet skulle vara ett sakkunnigorgan, där det skulle finnas representation för myndigheter, för utbildning, för förvaltning, för näringsliv och andra organisationer. Det lagtinget också skrev i sitt betänkande var att landskapsregeringen borde överväga om språkrådets verksamhet borde regleras i en lag. Så här långt har inte den bedömningen gjorts att man skulle gå till lagstiftning utan vår åsikt är att vi först bygger arbetet på ett reglemente och följer den utvecklingen och gör en utvärdering och därmed också en analys av huruvida det behövs särskild lag för språkrådet.

 

Det som landskapsregeringen också skrev i sitt meddelande om språknämnden, som sedan blev ett språkråd, var att organet skulle ha en självständig ställning, vilket är väldigt viktigt att man verkligen kan agera självständigt. Tidigare har ofta språkfrågan sorterat under kulturbyrån. Nu har landskapsregeringen valt att lyfta upp frågan på högsta nivå så att språkrådet kommer att vara underställt förvaltningschefen och att lantrådet direkt kommer att ansvara för språkfrågorna härefter. Vi har också i reglementet skrivit in att förvaltningschefen har närvarorätt vid språkrådets sammanträden.

 

2. Landskapsregeringen skall genomföra olika utredningar.

Den första utredningen, ÅSUB:s rapport om finska språkets ställning inom åländsk näringsliv, har nyligen kommit och det är förstås också den som har givit upphov till den här diskussionen. Men det är också flera andra utredningar på kommande. En utredning som AMS har beställt från ÅSUB handlar om de åländska flyttningsrörelserna sedda ur ett arbetsmarknadsperspektiv och där skall man också titta på eventuella skillnader mellan arbetsgivarnas och de enskilda arbetstagarnas syn på behovet av kunskaper i finska för att erhålla arbete på Åland. Ytterligare en tredje utredning är beställd som också bygger på det språkpolitiska programmet. Den utredningen tar fasta på enskilda ålänningarnas syn på finska språkets roll i vardagslivet och i vilka situationer som man upplever ett behov av att kunna finska, i vilka sammanhang som information och service på svenska saknas eller är bristfällig. Det är alltså ytterligare två utredningar som vi väntar från landskapsregeringens sida på att skall komma.

 

Det som är viktigt i det här sammanhanget är att språkrådet förstås kommer att få en väldigt viktig uppgift när det handlar om att ta del av de rapporter som presenteras. Språkrådet kommer att analysera rapporterna och också komma med konkreta förslag till landskapsregeringen om tänkbara åtgärder. I den nu aktuella ÅSUB-rapporten kan man konstatera att framkommer vissa klara indikationer. För det första är det så att det finns stora kunskaper i finska inom det åländska näringslivet. Det finns också stora behov av finska kunskaper inom näringslivet men dock fördelat lite olika på olika branscher. Det som vid första skedet gör en litet fundersam är att det också framkommer att det inom den offentliga sektorn och tredje sektorn finns ett stort behov av finska kunskaper, men när man granskar rapporten närmare visar det sig att det är främst inom de statliga myndigheterna, medan inom landskapet och kommuner dessa krav inte är lika utbredda. Av ÅSUB-rapporten kan utläsas vissa problem. Det första problemet: svenskan viker undan i landet i övrigt. Det är så att i kontakterna till myndigheter, instruktioner, avtal, vidareutbildning, i sådana frågor upplever man i näringslivet att det finns problem. Och här har vi från landskapsregeringens sida ett alldeles särskilt ansvar att se till att försvara det svenska språkets ställning, försvara att myndighetsspråket skall vara svenska, att kommunikationer med finska myndigheter skall ske på svenska. Det andra problemet som jag särskilt vill understryka är det som vi redan i den tidigare debatten lyfte fram från olika håll: problemet för ungdomar som studerar i Sverige eller på anan ort och som kommer tillbaka till den åländska arbetsmarknaden med bristfälliga kunskaper i finska; det finns en risk att man blir utslagen från den åländska arbetsmarknaden. Det är ett problem som vi har att möta på olika sätt.

 

3. Information och samarbete.

Landskapsregeringen har, som jag redan sade, ett stort ansvar att se till att information till landet i övrigt, till regering och riksdag är korrekt och att man hela tiden hävdar det svenska språkets status. Vi jobbar på en kommunikationsstrategi där vi avser att stärka resurserna när det gäller information och externa frågor. Då tänker vi oss att främst rikta särskilda informationspaket mot regering och riksdag; efter varje riksdagsval kommer en ny riksdag, det kommer en ny regering; då är det viktigt att vi har bra och adekvat information till de nya politikerna. Det är ett informationspaket som vi tänker ta fram tillsammans med den åländska riksdagsledamoten. Men vi har också i vår kommunikationsstrategi ritat upp möjligheterna att på ett bättre sätt och i ett tidigt skede delta i beredningen i de olika ministerierna. Därför kommer vi att stärka våra resurser. Vi följer också upp det principdokument som antagits av EU-kommittén som handlar om EU-hanteringen och svenska språket inom ministerierna. Justitieministeriet har nyligen tillsatt en ny tjänst som en åländsk handläggare och den personen kommer att jobba mycket som en samordnande funktion och just stärka Ålands möjligheter att ha kontakter till de olika ministerierna. Man kommer att intensifiera kontakterna, man kommer att förbättra informationen.

 

Så finns det en punkt som också framkommer av det språkpolitiska programmet, att vi skall jobba tillsammans med finlandssvenska organisationer eftersom vi har ett gemensamt intresse att bevara t.ex. att språklagen efterlevs i landet som helhet.

 

Den fjärde punkten är utökade kontakter, särskilda områden, ”strategier”, som det står i spörsmålssvaret. Vi arbetar tillsammans med främst svenska myndigheter genom generalkonsulatet i Mariehamn där vi har gemensamma projekt som vi driver. Det allra senaste är att försöka hitta olika projekt med anledning av märkesåret 1809 då Finland blev en del av Ryssland och Finland skildes åt från Sverige. Både i Finland och i Sverige jobbar man med märkesåret och vi har ett projekt där vi försöker få en överbryggande roll i dessa sammanhang och söker hitta olika evenemang och möjligheter att förlägga möten hit till Åland.

 

Vi jobbar vidare med vårt Ålandskontor, marknadsföring till det svenska samhället och till svenskt näringsliv.

 

Handelshinder som förhindrar kontakterna mellan Åland och Sverige, källskatteproblematiken, skattegränsen, alla de frågorna jobbar vi vidare med. När det gäller specifikt källskatten har vi lyft upp den frågan redan i flera olika sammanhang. Vi har fört fram den till finansministeriet. Det finns en dubbelbeskattningsgrupp inom regeringen där vi hävdar vår möjlighet att delta. Vi har fört in det i en nordisk gränshinderarbetsgrupp som leds av Ole Norrback; där har vi en representant med.

 

I svaret lyfter vi också fram vården därför att självstyrelsepolitiska nämndens skrev ett alldeles särskilt avsnitt om vården och språksituationen när vi behandlade det språkpolitiska programmet. ÅHS jobbade med att genomföra avtal med sjukhus i riket i övrigt och i Sverige och det är nu genomfört, avtal finns och det som är väldigt viktigt i det här sammanhanget är att man också följer upp hur avtalen efterlevs. Det finns skäl att noga följa den utvecklingen.

 

Landskapsregeringen lyfter också fram ideella organisationers möjlighet att kunna ha samverkan med sina systerorganisationer på svenska i det svenska samhället. Det finns också en beredskap att man skulle kunna stöda de extra kostnader som uppstår på grund av sådana samarbetsformer. Alldeles särskilt vill vi understryka och fokusera på ungdomarna, de studerande, som väljer Sverige som studieort och vi understryker vikten av att på olika sätt locka dem att komma tillbaka till Åland och bli en del av det åländska samhället, dels för att vi behöver deras arbetsinsatser men också för att de är en viktig kontaktlänk till det svenska samhället i övrigt. Man bidrar med viktiga nätverk, man bli länkar till olika kontaktpersoner i det svenska samhället, studiekontakter som man får under studietiden osv.

 

Slutligen kan jag bara konstatera att frågan om språket och språkdiskussionen definitivt är mångfasetterad, det är en mycket komplex problematik. Från landskapsregeringens sida är vi beredda att satsa på att jobba hårt med den här frågan. Därför är vi också beredda att satsa på att språkrådet skall få bra verksamhetsförutsättningar. Det har aldrig förr funnits ett sådant organ som så här uttryckligen är tillsatt för att följa utvecklingen och komma med  konkreta förslag. Jag tycker också att det är väldigt bra att lagtinget har möjlighet att föra den här diskussionen; det är någonting som vi också säger i vårt svar: vi vill ha en regelbunden kontakt och diskussion med lagtinget, främst med självstyrelsepolitiska nämnden och göra avstämningar under arbetets gång.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Som lantrådet har noterat har jag inte skrivit under spörsmålet och detta av en enda orsak: jag tycker att oberoende av vem som sitter i landskapsregeringen behöver man få rimlig tid på sig att genomföra de åtgärder som vi har varit överens i lagtinget. Jag tycker att de utredningar som lantrådet hänvisade till som inte har kommit ännu bör ligga till grund för de åtgärder som vidtas i framtiden. Det är bakgrunden till varför jag inte har skrivit under spörsmålet; det borde inte vara en partipolitisk fråga. Skall vi ha en debatt varje gång det kommer en utredning? Jag tycker också att svaret är bra, förutom på ett ställe där man kunde ha varit mer konkret; när det gäller tullkodex och källskatterna initierade vi det jobbet i den förra landskapsregeringen och jag tycker att man kunde ha redogjort för var frågan ligger och när man kommer till lösningar. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är självklart så att det arbetet har pågått under en väldigt lång tidsperiod och det är många olika landskapsregeringar som har brottats med frågan om skattegränsen. Specifikt när det gäller källskattefrågan har vi fört den vidare genom att vi också har fört in den i den nordiska diskussionen och vi har alldeles särskilt följt upp det som man initierade i den tidigare landskapsregeringen, att vi borde finnas med i dubbelbeskattningsgruppen i riket. Det är en stor brist och vi har fört fram det vid flera tillfällen och det kommer vi att fortsätta att jobba med.

 

Ltl Jörgen Strand, replik:

Fru talman!

Det är bra att frågorna följs upp, men när det specifikt gäller källskattefrågan fick vi löfte att vi skulle få ha en person med i beredningen. Har det gått på det viset att man får ha en med i beredningen eller har man stött på patrull där? Det intressanta med tullkodexen är att efter att den är tagen skall man komma vidare med förhandlingar om bilaterala överenskommelser med t.ex. Sverige. Hur långt har man kommit i de här frågorna och inom vilken tidsram kan man förvänta sig en lösning? Det skulle jag vilja ha klarlagt.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Tyvärr, ltl Jörgen Strand, får ledamoten inte den exakta tidsplanen av mig,  möjligen kan finansansvariga ge några datum. Frågan har varit uppe i flera olika sammanhang, vi har diskuterat den med finansministern, vi har uppgjort olika PM som vi har skickat över till finansministeriet, särskilt när det gäller dubbelbeskattningsgruppen. Vi håller alltså i frågan och driver på den, men några exakta datum kan jag tyvärr inte ge.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Lantrådet tog upp problematiken med de studerande i Sverige och hon sade att de har svårt att hävda sig på den åländska arbetsmarknaden utan kunskaper i finska. Här har vi ett problem, sade lantrådet. Jag tycker att det är bra att man kan erkänna att det är på det sättet. Men det vi efterlyser i spörsmålet är faktiskt konkreta åtgärder för att motverka de problem vi har. Därför vore det intressant att höra hur man tänker från landskapsregeringen riktigt när det gäller den här problematiken? Vilken strategi har man för att nå en lösning? Vi är överens om att vi har ett problem, men det bör också lösas.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Alla de olika åtgärderna som jag just har redogjort för och som står i svaret i spörsmålet är förstås en samlad aktion för att komma till rätta med problematiken. Det är inte bara det att ålänningar som studerar i Sverige  kommer tillbaka och får problem, utan problemet är också det att det finska samhället blir alltmer finskt och att det blir allt svårare att sköta sina myndighetskontakter på svenska. Därför är också väldigt viktigt att vi hela tiden håller igång diskussionen och hävdar ålänningars, enskilda personers, företagares och myndigheters möjlighet att föra sina ärenden till finska myndigheter på svenska. Det är en del av strategin. Vi har också särskilt fokuserat på att vi vill undersöka och ta reda på vilka problemen är så att vi mera konkret har fakta om hinder och problem för ungdomarna som studerar i Sverige. Det är också en utredning som vi vill genomföra.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag håller givetvis med om det som lantrådet Viveka Eriksson säger att samhället blir alltmera finskt och att det krävs många åtgärder för att motverka det. Tar vi fasta på problematiken med dem som studerar i Sverige anser jag att det krävs speciella åtgärder för där är situationen extra knepig i och med det att vi sakta men säkert håller på att byta ut vår befolkning. Jag skulle vilja höra: Vilken strategi väljer landskapsregeringen? Är det den ena vägen, dvs. att alla lär sig finska för att man skall få en plats på den åländska arbetsmarknaden eller är det den andra vägen, dvs. att tillse att alla får en plats på den åländska arbetsmarknaden utan kunskaper i finska. Vilken väg är det landskapsregeringen tittar på?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Landskapsregeringen menar definitivt inte att vi skall gå in och börja styra företagen och de krav som företagarna ställer på sina anställda. Det måste ändå företagarna själva ta ställning till. Det vi däremot kan göra från myndighetens sida är att stöda upp med stärka svenskspråkigheten i landet i övrigt och vi kan stöda upp med utbildningsinsatser. Vidare har vi kartläggningen/utredningen om de upplevda problemen som vi ännu inte har sett.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har frågor i samma anda som ltl Anders Erikssons om just de studerande som vill återvända till den åländska arbetsmarknaden och som saknar tillräckliga kunskaper i finska i den bemärkelsen att näringslivet efterfrågar sådan arbetskraft. Lantrådet talade om att landskapet möjligen har ett ansvar här och näringslivet har, men har de studerande något ansvar? På de allra flesta jobb är det ytterst den studerande som skall se till att man är så meriterad att man kan konkurrera om ett arbete. Jag undrar hur ansvaret egentligen skall fördelas och vilken syn har lantrådet på de studerandes ansvar? Har de inget eget ansvar!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Ltl Barbro Sundback tar upp en viktig aspekt och jag sade också inledningsvis att vi alla har ett ansvar och vi är alla medansvariga. Man måste fundera noga på vad som är myndighetens roll, vad är enskilda personers roll och vad är enskilda företagares roll. Företaget ställer de krav som man gör på sina anställda för att det skall kunna sköta sin verksamhet, det kan man inte från myndighetshåll göra någonting åt. Man kan inte heller styra enskilda personers studieval, men från utbildningsväsendet kan man förstås uppmuntra till en så bred baskunskap som möjligt så att man också har möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden, så självfallet har alla ett gemensamt ansvar, ur lite olika vinklar.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

En annan sak som jag gärna skulle höra lantrådets åsikt om är det ständiga påståendet att Finland blir alltmera finskt. Den åsikten upprepas som ett mantra, och det har gjorts ända sedan slutet av 1800-talet. Lantrådet tycks också ha den uppfattningen att de statliga myndigheterna och organisationerna i Finland blir alltmera finska. Det är möjligt att det är så. Vilka exempel kan lantrådet ta fram, så att det inte bara blir en allmän generalisering och att man målar upp ett hot som kanske finns, men man har inte riktigt någon konkret uppfattning om hur situationen ser ut i verkligheten?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

I ÅSUB-rapporten finns vissa indikationer på att det också för företagare finns behov av att kunna finska för att man skall kunna sköta t.ex. vidareutbildning men också olika avtal och andra regelverk som inte alltid finns översatta till svenska, och det är en problematik. Ser man det ur ett myndighetsperspektiv är det kontakterna t.ex. med regeringen, med ministerierna – det har alldeles särskilt framkommit när det handlar om EU-beredningen – när vi säger att vi skall vara med i ett tidigt skede i EU-beredningen är det oftast så att den sker på finska; då blir det alltid behovet att få översatta texter, tolk och detta gör det mera svårarbetet. Det är ett konkret exempel.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Fru talman!

Jag vill ge lantrådet rätt i att landskapsregeringen har levererat ett svar på spörsmålet som mycket väl rimmar överens med de förväntningar som det dåvarande lagtinget ställde på språkpolitikens innehåll. I svaret saknar jag trots allt själva tyngdpunkten i ÅSUB-utredningen, dvs. att det är de institutionella faktorerna som driver på en urholkning av svenskheten i och med att det bara ”i vissa fall finns material att tillgå på finska språket”. Det är inte så att landskapsregeringen kan tänka sig att man skulle företa en översyn av kompetensområdet inom självstyrelsen i ljuset av den språkliga utvecklingen och se hur en förstärkt autonomi de facto kunde stärka svenska språket och inte som nu bidra till en urholkning tillsammans med den kommersiellal utvecklingen?

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Av den här rapporten kan man utläsa vissa saker. Vi avvaktar ytterligare rapporter och vi avvaktar också de analyser och de åtgärdsförslag som språkrådet skall komma med. Detta är en del. Jag tycker att det är viktigt att man får mera faktabakgrund. Det är inte så att den här landskapsregeringen har tänkt sig att man löser språkfrågan genom att föra över behörigheter. Skall vi överföra behörigheter är det för att vi skall göra någonting som är ännu bättre för ålänningarna, inte för att vi skall lösa språkfrågan.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag blir lite bekymrad när jag hör lantrådets konklusion att vi skulle överta behörighet bara om det hjälper ålänningarna. Tar man den språkliga vardagen vi har i dag är det de facto så att skulle vi kunna ta över behörighet gällande ekonomi, juridik etc. kunde vi tillsammans med svenska samhällsprocessen i väster kunna ha egna regler och få företagen att fungera mindre på finska än vad det gör i dag. Vi måste komma ihåg att det är inte länge sedan som de åländska revisorerna tvingades JK-anmäla revideringen av den finska revisionslagen – som ett exempel på hur svår den här tillvaron är för dem som inte är komplett tvåspråkiga. Jag hoppas verkligen att landskapsregeringen kan tänka sig att göra en språklig analys av självstyrelsesystemet.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är självfallet så att skall vi göra överföringar av olika behörighetsområden är det för att vi är ute efter någonting i substans. Jag förstod att ltl Harry Jansson avsåg beskattningsfrågor; då är det väl själva substansen i behörighetsöverföringen som är det viktiga och av det kan följa att man har ett eget regelverk som därmed blir på svenska. Men det kan ändå inte vara själva huvudorsaken till behörighetsöverföringar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag skall återkomma i mitt ordinarie anförande till ros för landskapsregeringen men även något eventuellt ris. Det är väl nog rimligt, lantrådet, att om behörighetsöverföringar kan rädda svenskheten i landskapet inom väsentliga sektorer måste behörigheten även där kunna diskuteras, som språkskydd. Orsaken till min fråga är den formulering som finns på sidan i svaret: ”Riksmyndigheterna kan även i sin tur hjälpa till med information om landskapet via sina egna kanaler, såsom hemsidor och Intranät.” Den frågan skulle jag vilja utveckla lite på det sättet att det har funnits en skola att vi här på Åland ansvarar för informationen om självstyrelsen etc. gentemot Finlands folk, gentemot myndigheter, gentemot massmedia osv., medan jag alltid har haft uppfattningen att det är statsrådet som ansvarar för det. Jag hoppas att den här skrivningen inte skall tolkas på något annat sätt än att det är inom statsrådet som den här uppgiften gäller. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det blev lite oklart hur ltl Roger Jansson resonerade. Jag tycker att regeringen också har ett ansvar att informera också utåt om den åländska självstyrelsen och vår språkliga status. Det är ett ansvar som ligger på regeringsnivå. Men jag tycker också att vi har ett ansvar från Ålands sida att hela tiden följa upp detta, se till att det blir rätt information och också i vissa fall själva också gå ut med information samt framför allt trycka på så att det kommer ut mycket information. Jag tror att den biten bör vi koncentrera oss extra mycket på, dels ute i samhället, men också internt inom regering och inom ministerierna. Där kommer högst antagligen den nya tjänstemannen som finns på justitieministeriet och som har den samordnande funktionen att se till att knyta ihop trådarna plus att vi också själva gör en resursförstärkning uttryckligen för att stärka kontaktnätet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Tack för det svaret, det tillfredställer mig. Däremot tror jag att vi från åländsk sida och från landskapsregeringens sida ständigt måste pressa på statsrådet/ regeringen i Helsingfors för att undanröja felaktig information som cirkulerar i riket, i massmedia och i andra sammanhang om självstyrelsen, om demilitariseringen och neutraliseringen och lägga hundra procent av ansvaret för den korrigeringen på dem. Ibland tar de inte det ansvaret och då kanske vi måste göra extra insatser, men jag hoppas att vi kan vara överens om att vi ständigt måste pressa på för att de har huvudansvaret mot de 5 miljoner finskspråkiga invånarna i landet.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Arbetet med att pressa på kommer vi att fortsätta och jag har också god tillförsikt om det blir ännu bättre nu när man faktiskt har satsat på resursförstärkningen på justitieministeriet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Igår för 200 år sedan den 30 mars 1808, dagen som för övrigt firas som demilitariseringens och neutraliseringens högtid, kom det s.k. finska kriget till Åland och Brändö by försattes med ryskt kavalleri. Under 1808-09 års krig, som kriget också kallas, gjorde många ålänningar mycket tappert motstånd, men utgången blev ändå som alla vet att Åland skiljdes från moderlandet Sverige och kom att tillsammans med Finland tillhöra Ryssland. Resten av historien känner ni till och när vi står här i dag 200 år senare har vi 85 års tid av självstyrelse bakom oss som vi fick som ett substitut för den återförening med Sverige som ålänningarna kämpade för under lång tid. Självstyrelsen skulle som bekant garantera vårt svenska språk, kultur och lokala sedvänjor.

 

Fru talman!

Har den då gjort det? Har självstyrelsen fungerat? Fungerar den i dag, kommer den att fungera i morgon avseende ursprungsmålet att bevara Åland enspråkigt svenskt? Svaret kommer jag att leverera under mitt anförande.

 

Förra gången jag stod här i egenskap av första undertecknare på ett spörsmål om språkpolitik var för snart sex år sedan i juni 2002, vars behandling slutade med att lagtinget med s.k. fullständig majoritet, alltså enhälligt, beslöt att godkänna en kläm där landskapsstyrelsen uppmanades att ”i samråd med självstyrelsepolitiska nämnd utarbeta en vitbok om språkpolitik”. Efter en enligt mig alltför utdragen process fick lagtinget till slut ta ställning till ett s.k. språkpolitiskt program som var en tunn, urvattnad variant av en parlamentarisk kommittés mycket goda arbete. Hur som helst, det var bättre än ingenting – och man får nöja sig med det lilla och på lång sikt i den här frågan, verkar det, även om jag och många med mig skulle ha prioriterat den betydligt högre.

 

Ett av förslagen i programmet var att låta ÅSUB undersöka språksituationen på arbetsmarknaden, vilket man nu har gjort och publicerat i en rapport med namnet Det finska språkets ställning inom det åländska arbetslivet. Som vi skriver i spörsmålet var resultatet i rapporten väntat men ändå nedslående utgående från de intentioner som ligger till grund för den skyddsmekanism för det svenska språket som självstyrelsen är satt att utgöra. Självstyrelsen har inte fungerat tillfredsställande till denna del, vilket är svaret på frågan som ställdes tidigare.

 

Fru talman!

Problemområdet språkpolitik är så pass omfattande att ett spörsmål och en lagtingsdebatt är motiverad om dess skilda delar, varav vi i dag fokuserar på just arbetslivets förmåga att fungera på svenska. Likaså är det berättigat att ha en skild diskussion om den kommande ÅSUB-rapporten om ålänningarnas språksituation i vardagen i privatlivet som konsumenter. Bedömningen att det är motiverat med lagtingsdebatt delas även av regeringspartierna, som också har anhållit om att lagtinget måtte diskutera ämnet vid ett särskilt tillfälle.

 

Tillbaka till ÅSUB:s rapport. När man läser den så blir man lätt uppgiven och drar djupa suckar, man skrapar sig över skäggstubben och funderar hur tusan kunde det bli så här! I rapporten, som för övrigt varje lagtingsledamot absolut bör läsa från pärm till pärm, konstateras bl.a. i sammanfattningen:

”Kunskaper i finska väger tungt som meriteringsfaktor vid nyrekrytering inom näringslivet. Det gäller även, om än i varierande grad, inom betydande delar av den offentliga arbetsmarknaden. Behovet av finska inom företagen, den offentliga sektorn och föreningslivet, är ofta kopplat till s.k. institutionellt drivna språklag, dvs. Ålands statstillhörighet i kombination med begränsad självstyrelse inom det ekonomisk-juridiska området. Behovet av kunskaper i finska begränsar i viss mån företagens och den offentliga arbetsgivarens rekryteringsmöjligheter inom Åland. Efterfrågan på arbetskraft med goda kunskaper i finska har medverkat till en rätt omfattande arbetskraftsrekrytering i Finland utanför Åland. De finska kunskapskraven minskar näringslivets och de offentliga arbetsgivarnas möjlighet att rekrytera ålänningar med utbildning från Sverige eller andra delar av världen utanför Finland. Det finns en strukturell motsättning mellan å ena sidan det åländska civilsamhällets svenska karaktär och de svaga kunskaperna i finska som detta innebär och å andra sidan arbetslivets rätt starka orientering mot Finland med det finska språkkrav som detta ofta medför.”

 

Fru talman!

Vad innebär då denna situation förutom den rent språkliga situationen? Några intressanta saker bör nämnas och som rapporten också berör. Det åländska näringslivet hamnar i en svår sits när det gäller rekrytering; man kan inte alltid rekrytera på hemmaplan där man känner ”råvaran”, man kan inte heller rekrytera från Sverige där det finns en stor kompetensresurs, utan man är till stora delar hänvisad till att anställa tvåspråkiga finlandssvenskar, vilket inte heller alltid är så lätt, dessa är attraktiv kompetens på sin hemmaplan och har hela Finland och delar av Sverige som arbetsmarknad. Näringslivet kan framför allt inte erbjuda en framtid i den utsträckning som skulle behövas för de unga ålänningar som studerar i Sverige, över 70 procent av den unga generationen. Detta utgör ett betydande kompetensförsörjningsproblem som accentueras ytterligare av den demografiska utvecklingen, vilket också gör att det generellt blir allt större arbetskraftsbrist i de regioner från vilka Åland tidigare hämtat sin befolkningstillväxt. Att unga ålänningar inte kan komma hem tillbaka gör att befolkningen, schematiskt uttryckt, på sikt kommer att se ut som om det skulle ha varit krig, med den skillnaden att även kvinnor i produktiv ålder saknas. Språksituationen kan alltså verka tillväxthämmande för Åland på sikt.

 

En parentes i sammanhanget, fru talman,  när man i språkdebatten diskuterar näringslivets situation har det antytts att vi som uppmärksammar problematiken vill gå in och styra näringslivet avseende språket. Men det skall sägas att så är det inte. Vi vill tvärtom verka för att näringslivet får större valfrihet och möjligheter att få en större rekryteringsbas för sin personal och en miljö där de kan fungera på svenska. Vi vill riva de hinder och murar som näringslivet begränsas av.

 

Denna situation att de unga flyttar bort blir, vad man kunde kalla, en etnisk tvättmaskin, som, om vi inte ändrar på programmet, kommer att fortsätta att skicka den unga generationen, som växt upp i ett svenskt civilsamhälle men som skall jobba i ett finskt arbetsliv, till Sverige. Den strukturella motsättningen som omtalas i ÅSUB.s rapport blir ett allt större problem med tiden för Åland som står kvar vid sin svenskhet i ett alltmer finskt Finland.

 

Fru talman!

Just den yttre faktorn att svenska språket försvagas i allt snabbare takt i Finland är en av de viktigaste faktorerna bakom problematiken för Åland. Det har ändå gått ganska bra att fungera som självstyrt landskap inom Finlands gränser, trots en relativt lågt utvecklad självstyrelse tack vare att stora delar av det finländska samhället, både inom offentlig och privat sektor, verkligen fungerat på två språk. Nu, när man dels reformerar förvaltning och slaktar svenskspråkiga enheter på löpande band samtidigt som näringslivet blir alltmer storskaligt, försvinner denna situation, vilket gör att Åland måste söka andra vägar. Självstyrelsen har hittills förmått fungera som en utslätande faktor när det gäller språket, men nu stupar utvecklingskurvan eller rättare sagt avvecklingskurvan för starkt för att självstyrelsesystemet skall hålla greppet om situationen. Vi skall dock inte uppehålla oss vid att förarga språksituationen i Finland utan aktivt söka våra egna vägar för att lösa problemen.

 

Fru talman!

Vad skall vi då göra åt situationen? Först måste vi bestämma oss om det här är ett problem, vad problemet i så fall är och hur det skall lösas. Om man inte ser utvecklingen som ett problem utan förespråkar status quo är man också aktiv i utvecklingen, en utveckling mot ett tvåspråkigt Åland där självstyrelsen inte längre har någon roll. I denna verklighet bör vi utan dröjsmål införa obligatorisk undervisning i finska på dagis och i skolor, aktivt verka för att civilsamhället blir mer finskspråkigt så att ålänningen redan i unga år blir tvåspråkig. Detta är det finlandssvenska svaret på frågorna, som Ålandstidningens chefredaktör också konstaterade i en ledare. Ser man däremot utvecklingen som ett problem kan man till en början konstatera att problemet till stora delar beror på bundenheten till Finland, vilket skapar ”institutionellt drivna språkkrav”, som det heter i ÅSUB:s rapport. Som en lösning på detta finns ett antal möjligheter på ritbordet: utökad självstyrelse, självständighet eller återförening med Sverige. Den enda möjliga ritningen att förverkliga är den förstnämnda, nämligen utökad självstyrelse. Utökad självstyrelse kryddad med samarbete med Sverige är bästa receptet.

 

Fru talman!

Vi måste börja tänka tanken att göra det som självstyrelsen ursprungligen kom till för: att ha självstyrelse bara för språkets skull, trots att det är samma regler och inriktning på det vi gör. Ett bra exempel på det här är byggbestämmelserna. Inte handlar det om att vi vill bygga på ett annat sätt än i Finland med andra material eller med andra metoder. Det handlar om att branschfolk som är enbart svenskspråkiga skall kunna tillgodogöra sig regelverk och tillämpningsanvisningar samt utbilda och kompetensutveckla sig i branschen på svenska. Denna situation är och kommer att bli verklighet i många andra branscher, både inom det som i dag är självstyrelsens behörighet och inom det som är riksbehörighet. Byggbestämmelserna är också ett bra exempel på sättet att det är klokt att vi inte själva bygger upp och underhåller stora regelverk och system utan, om möjligt, använder oss av motsvarande i Sverige. På grund av det här bör hela den här frågan lyftas på regeringsnivå mellan Finland, Sverige och Åland. Man borde få till stånd en diskussion som resulterar i en ny uppdaterad och utvidgad Ålandsöverenskommelse, där parterna kommer överens om hur det gemensamma ansvaret för Ålands språkliga situation skall hanteras i framtiden. Mycket har hänt sedan den ursprungliga överenskommelsen kom till som ändrat de yttre förhållandena. Det här är ett av mina förslag till lösning av problemen. I den språkpolitiska kommittén, som jag nämnde tidigare, finns också många bra förslag.

 

Landskapsregeringens svar spörsmålet tycker jag är verkligt tunt. Det innehåller få nya åtgärder och ambitionsnivån är på tok för låg. Det handlar om att gå djupare in i de felaktiga strukturerna och göra genomgripande förändringar, inte bara lindra symptomen utan bota sjukdomen, inte bara måla på rosten utan skrapa bort den, inte bara hantera de befintliga krutsorterna utan uppfinna nya. Jag föreslår därför i en kläm som är utdelad att regeringen ges detta i uppdrag med en generös tidsram:

 

”Att landskapsregeringen ges i uppdrag att komma till lagtinget inom detta lagtingsår med en redogörelse över konkreta och verkningsfulla åtgärder för att komma till rätta med språksituationen inom arbetslivet.” Härmed föreslagen, och den har också utdelats på era bord.

 

Fru talman!

Det handlar om att vi måste börja tänka på ett nytt sätt: självstyrelse och inte bara självförvaltning. Självstyrelsen heter itsehallinto, direkt översatt ”självförvaltning”. Det är tyvärr en kanske mer verklighetsbeskrivande benämning i dag på det vi för det mesta sysslar med. Landskapsregeringens svar andas alltför mycket självförvaltning och de få punkter som det förra lagtinget lyckades enas kring är också för mycket självförvaltning. Detta är något av pudelns kärna, det krävs helt enkelt ett nytt sätt att tänka för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka förorsakade, som Einstein sade, och det är bråttom, lagårn brinner, skeppet sjunker, bråttom! Man måste göra en djuplodande vetenskaplig analys för att ta reda på inom vilka områden självstyrelsens kompetens kunde utökas för att skapa en omgivning och miljö där arbetslivet i större utsträckning kunde fungera på svenska, hur man med hjälp av mer självstyrelse kunde riva de hinder som finns för det åländska samhället, i detta fall arbetslivet, företag och förvaltning att i större utsträckning vända sig till och ha utbyte med Sverige. När man har omfattningen klar för sig gäller det att visa på det här och få förståelse hos styvärmor i Helsingfors att det är dags att flytta hemifrån en aning mer på grund av att vi inte kan språket kring köksbordet. Enligt självstyrelselagen 47 § 2) punkten kan klumpsumman justeras ”om uppnående av självstyrelsens syften orsakar väsentligt ökade kostnader”. Staten har onekligen iklätt sig ett ekonomiskt ansvar för detta – oklart är hur långt det bär. Vidare borde en översättnings- och tolkbyrå inrättas där förvaltningen kan få snabb och tillräcklig hjälp med tolkning och översättning av dokument. T.ex. deltagandet i EU-arbetet i Helsingfors sker så gott som uteslutande på finska och enda möjligheten för en svenskspråkig tjänsteman att kunna delta är att få hjälp av en simultantolk, vilket också kan vara lösningen vid telefonkontakter. Översättning av dokument måste kunna ske omedelbart och inte två veckor senare, varför förvaltningen måste ha tillgång till egna översättare vars tid man själv prioriterar. Också detta skulle givetvis bekostas av staten, med hänvisning till självstyrelselagen.

 

Det finns också skäl att titta över språkbestämmelserna, kanske strängera vissa av dem och samla dem i en gemensam lag, en åländsk språklag. Detta är framför allt aktuellt när det gäller den kommande delen: ålänningarnas språkliga situation i vardagen.

 

Fru talman!

Dessa förslag är några i raden och mer kraftfulla konkreta åtgärder som bör vidtas. Vi måste ta vara på de möjligheter som det gränslösa samhälle vi lever i kan erbjuda, om man griper och begriper möjligheterna. Endast på det sättet kan vi på lång sikt komma ur situationen, om vi upplever den problematisk; att sitta stilla och vänta på att den stora generationen unga ålänningar i exil i Sverige skall komma hem och rädda oss hjälper inte. De kan bara hjälpa oss om vi hjälper dem att ha någonting att komma hem till. Och visst är det så som landskapsregeringen skriver i sitt svar: ”Dessa ungdomar utgör en viktig resurs för landskapet och det svenska språket. Genom deras kontakter skapas värdefulla nätverk som stärker kulturutbytet, näringslivskontakter och övrigt samröre med Sverige.” Men, fru talman, den potentialen kan inte utnyttjas på Åland om den aldrig får fotfäste.

 

Till sist, fru talman, jag sade att det finns ett finlandssvenskt svar på frågan. Jag är medveten om att det finns ålänningar, också högt uppsatta inom näringslivet, som ger det här svaret. En tredjedel av ålänningarna är födda utanför landskapet, till allra största delen i Svenskfinland. De flesta av dem är också fullständigt tvåspråkiga och lider inte på samma sätt av språksituationen, utan tvärtom gynnas de av den, de får en fördel som de inte har någon annanstans, de är ofta efterfrågade just tack vare sin tvåspråkighet. De kan finska så att de kan fungera i arbetslivet, de kan svenska så att de kan bo i det åländska/svenska civilsamhället. Det är naturligt att de här personerna har det här svaret och att diskussionen om att Åland skall vara enspråkigt svenskt är jobbig för dem, dels för att den utmålar dem som ett slags bovar i dramat och dels för att debatten i sig kan leda till att systemet ändras så att fördelen som tvåspråkig inte längre är lika tydlig. När det gäller det sistnämnda kan jag bara beklaga, men jag anser att självstyrelsens ursprungsintressen måste gå före förändringsintressena. När det gäller skuldbelägga de inflyttade för språksituationen vill jag här och nu ta avstånd från det. Det är inte de inflyttades fel att situationen ser ut som den gör. Det är bristen på självstyrelse och bundenheten till Finland i kombination med språkutvecklingen där. De som har flyttat till Åland har gjort det av fri vilja för att t.ex. deras språkliga kunnande har efterfrågats, de har hittat sin livskamrat här eller andra orsaker. De är lika mycket ålänningar som de som fanns här när de kom. Det finns inget vi och dom, det finns bara vi som tillsammans måste ta oss an denna problematik. Det här vill jag vara tydlig med, likaväl som jag vill vara tydlig med att alla ålänningar har ett ansvar för att upprätthålla det som en gång var meningen med självstyrelsen, ett enspråkigt svenskt Åland, där man skall klara sig lika bra på svenska som om man bodde på ett Åland som den där dagen för 200 år sedan inte skulle ha fått besöka kriget och erövrats bort från moderlandet.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag blir lite brydd när jag hör ltl Danne Sundmans utlägg om det svenska språkets bevarande. Det är snarare fråga om det är de åländska generna som skall bevaras. För min del ser jag inget problem med att det flyttar mycket folk hit från Österbotten och från Nyland, finlandssvenskar. Jag tycker att de är en stor tillgång i vårt samhälle och det får gärna flytta hit flera för mig. Samtidigt kan också mina barn få flytta tillbaka från Sverige som studerar där för närvarande. När det gäller att komma framåt kan det vara lite som med judo, att lär man sig lite finska och man lär sig det i skolan och förbereder barnen på det så kanske vi också kan vara med på tåget. Det är viktigt att vi har arbetsplatser här och arbetstillfällen samt att vi tar vara på Ålands unika ställning mellan två länder, att vi kan sälja både till Finland och till Sverige och plocka russinen ur bägge kakor. Det är en stor tillgång, så jag ser att en fördel och ett sätt att komma till rätta med detta är att våra barn lär sig lite mera finska, att vi satsar på den biten.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag är både överens och icke med ltl Åke Mattsson. När det gäller synen på inflyttade har vi samma syn, att det är någonting som berikar det åländska samhället. Om man skulle räkna bort alla som har flyttat till Åland under de senaste 30-50 åren är det för det första inte många ålänningar kvar, för det andra var min slutkläm just denna. När det gäller synen på hur vi skall lösa problematiken har ltl Åke Mattsson det s.k. finlandssvenska svaret. Där håller jag inte med. Vi skall tvärtom – det som samtidigt och lustigt nog ltl Åke Mattsson tycker – öppna gränserna mot Sverige och ge möjligheten att utnyttja den marknaden. Där är vi överens – det är 1 x 2 i raden mellan oss!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är överens om att man bra kan öppna upp det, men jag tror att vi är beroende av folk som flyttar in. Jag tror att vi är unika på Åland, vi säger att det är fel sort som flyttar in hit när de kommer från Finland; kommer de från någon annanstans är det okej. Efteråt kan man förstås säga att det är bra att det flyttar in folk hit osv., men man står gång på gång här i lagtinget och ifrågasätter människorna som flyttar in från Finland, så det känner sig nog inte så välkomna hit med de signaler som kommer härifrån. Jag tycker att vi skall ta vara på det här och lyfta fram att vad bra att det en sådan plats dit folk verkligen vill flytta och inte stå och gråta oss förtvivlade över att våra barn inte får arbetstillfällen och att de inte kan vara med och konkurrera. Tänk vilket unikt samhälle vi har som är så attraktivt att folk flyttar hit så att det är svårt att få arbete, på andra ställen kan det vara det omvända att det är stor arbetslöshet!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Återigen, jag sade att i mitt anförande att jag vill här och nu ta avstånd från det att man skuldbelägger de inflyttade för utvecklingen. Det är en av de vktigaste punkterna i mitt anförande att man måste komma bort från det och inse att alla har ett lika stort ansvar för utvecklingen samt att de som flyttar hit på grund av att de är tvåspråkiga inte är orsaken till att problemet finns, utan problemet är de strukturer vi upprätthåller när självstyrelsen är underutvecklad och när vi är för starkt bundna till ett finskspråkigt samhälle. De inflyttade som kommer hit på grund av de kan två språk är en följd av det. De skall inte lastas för själva grundproblematiken. Det är en mycket viktig punkt i mitt anförande, så ltl Åke Mattsson och jag är helt överens, förutom när det gäller att gråta över barnens oförmåga att komma hem; där jag lite mera ledsen för det tycker jag är ett stort bekymmer när 70 procent av ungdomarna flyttar till Sverige och en stor del av dem inte kommer hem, då blir det som om det skulle ha varit krig på riktigt här.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Fru talman!

Jag ser texten i förslaget till kläm som ltl Danne Sundman har producerat och jag har lyssnat på vad han har sagt också. I klämmen står det: ”Att landskapsregeringen ges i uppdrag att komma till lagtinget inom detta lagtingsår med en redogörelse över konkreta och verkningsfulla åtgärder för att komma till rätta med språksituationen inom arbetslivet.” Jag har hört hemskt lite av ltl Danne Sundman om just sådana konkreta åtgärder. Vad finns det för konkreta åtgärder? Jag ser det som rysligt svårt att börja gå in och styra näringslivet och förbjuda dem exempelvis att anställa folk som kan finska. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det verkar som om ltl Folke Sjölund ”knäck i lurarna” för jag sade uttryckligen att det handlar inte om att styra näringslivet, utan det handlar tvärtom om att skapa en miljö och riva de hinder som gör att de kan i större utsträckning rikta sig till Sverige. Vidare var mitt anförande inte fullt av, men det innehöll dock konkreta åtgärder, t.ex. att man skall göra en grundlig analys av vilka självstyrelsens kompetensområden som bör utökas för att man skall kunna skapa den mer svenskspråkiga miljön samt en väldigt konkret sak för förvaltningen att man skulle skapa en översättnings- och toklbyrå som gör att man skapar ett gränssnitt till det finska Finland osv. Jag kan räkna upp många andra. Jag hänvisade också till den parlamentariska språkkommitténs arbete där många förslag finns att läsa innantill. Tyvärr skalades det arbetet av rejält före det koma via landskapsregeringen hit till lagtinget.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman talade om översättningsbyrå för förvaltningens behov, men här var det uttryckligen tal om näringslivets språkliga situation. På något sätt får jag en känsla av att det igen handlar om egentligen att syftet är antingen att inbilla ålänningarna att ett självständigt Åland skulle klara sig helt utan finska, dvs. en konsekvens skulle var att dra ner en järnridå i Skiftet ungefär, lite tillspetsat. Ltl Danne Sundman inte vill skuldbelägga dem som har flyttat hit, det är bra, men på något sätt skuldbelägger ltl Danne Sundman ålänningarna.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Jag skuldbelägger ingen utan jag vill säga att nu måste man ta tag i problematiken, annars begår vi någonting som blir en framtida skuld. Jag säger att det är så bråttom som det är när lagårn brinner eller skeppet sjunker. Debatten handlar inte bara om näringslivet, den handlar om arbetslivet och därför tog jag också upp ett exempel på en grundläggande problematik i offentlig förvaltning, alltså landskapsförvaltningen, där vi i självstyrelsens hjärta måste ha tjänstemän som kan finska, det fungerar inte annars, det är vi alla mycket väl medvetna om. När man rekryterar nya tjänstemän, så visst, inte står det i annonsen att man måste kunna finska men man tar en som kan så löser det sig. Det borde inte vara så, det borde kunna komma en enspråkigt svensk ålänning, svensk eller vem som helst och få jobbet och fungera på svenska. Så är självstyrelsen utformad. Det är viktigt att ltl Folke Sjölund läser och hör vad jag säger och läser de rapporter som ligger till grund för debatten, för det är nog ett stort bekymmer som vi alla bör ta tag i.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Danne Sundman talade om de inflyttade finlandssvenskarna och han påstod att de var fullständigt tvåspråkiga. Det är ännu ett exempel på myterna som man älskar att kasta runt sig för att få hotbilden att se tillräckligt allvarlig ut och på det sättet själv kunna framstå som en väldigt stor försvarare av det svenska språket. Nå, det tror jag att vi alla här är. Men kan jag få ett förtydligande: Vad grundar ltl Danne Sundman sin uppgift på och hur många av finlandssvenskarna som bor på Åland är fullständigt tvåspråkiga? Det skulle jag gärna vilja veta.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är inte bara en utan tydligen två ledamöter som har ”knäck i lurarna”! Jag sade att de flesta av dem är tvåspråkiga och jag sade att många av dem har just rekryterats tack vare sitt språkkunnande. Jag sade inte alla. Jag vet många finlandssvenskar ur framför allt den äldre generationen som är enspråkigt svenska som vilken ålänning som helst och jag vet många ålänningar som har lärt sig en alldeles utmärkt finska och kan fungera på arbetsplatserna. Världen är inte svart och vit och det finns inte en procentsats att så här många är exakt tvåspråkiga, så här många är enspråkiga, utan det enda det finns statistik på är egentligen hur många som har svenska som modersmål och finska som modersmål eller övriga språk. Jag kan inte ge ltl Barbro Sundback något svar på den frågan.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ja, det var alltså så att det inte fanns någon grund för påståendet! Det var nämligen att merparten av de inflyttade finlandssvenskarna är fullständigt tvåspråkiga. Det visade sig att ltl Danne Sundman inte hade torrt på fötterna för det påståendet. Jag bara noterar det!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Om man nu skall spekulera i hur stor del av de inflyttade finlandssvenskarna som kan två språk så tror jag det är alla, eftersom de flesta kan engelska och svenska, men sedan är det många av dem, och jag tror att det är över hälften, som kan mer eller mindre finska. Många av dem har just rekryterats till Åland tack vare den kunskapen, att de kan leva i ett svenskt samhälle, bo och verka och ha sin familj här, samtidigt som de kan finska och kan fungera på arbetsplatserna, som är finskspråkiga på grund av att vi lever i ett system som gör att de blir det. Återigen, de skall inte skuldbeläggas för det här, de har ju varit kloka som har sett att de har en möjlighet tack vare sitt språkkunnande att komma till ett samhälle där de efterfrågas. Det är det jag försökte säga i mitt anförande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Det var många olika saker som ltl Danne Sundman sade som jag skulle kunna tänka mig att kommentera, men jag vill alldeles särskilt ta fasta på en enda punkt i det här skedet. Jag kommer säkert att återkomma senare. Det var när ltl Danne Sundman sade att självstyrelsen inte fungerar. Det vill jag verkligen invända mot. Vi lever i ett samhälle som är så välutvecklat, en av de rikaste regionerna i världen, där självstyrelsen just har lagt grunden till möjligheten att kunna utveckla ett livskraftigt samhälle. Vi har ett näringsliv som är kreativt, mångfasetterat och världsomspännande; åländska företag för sina företag på många olika språk dessutom, just för att man har byggt upp kompetenser och kunskaper. Självstyrelsesystemet har verkligen fungerat till den delen att man har varit en bra plattform för alla dessa olika utvecklingar som har skett inom det åländska samhället. Jag tycker därför att ltl Danne Sundmans påstående är lite väl starkt. Jag sätter också ett stort frågetecken för ltl Danne Sundmans påstående att ursprungsintressen när det gäller självstyrelsen måste gå före utvecklingsintressena. Jag tycker att det är väldigt viktigt att vi fortsätter att utveckla vårt åländska samhälle inom vårt självstyrelsesystem, självklart också vidgar ramarna för självstyrelsen, men nog är det ändå det inre arbetet i vårt samhälle som är det som bär framåt och som gör att Åland är en attraktiv boningsort.

 

Det blir ofta så i diskussionerna om språket att det målas upp olika bilder, också hotbilder. Jag kan inte hålla med om man skall prata om språkfrågan som att det är en sjukdom som nu måste botas och att skeppet sjunker. Jag delar inte den problemställningen med ltl Danne Sundman. Jag ser att det finns vissa problem med språksituationen och att vi skall jobba för att tackla och möta de problemen.

 

Ltl Danne Sundman efterlyste mera konkret från landskapsregeringen och det är självklart att det kommer att komma; vartefter vi får utredningarna kommer vi att göra analyser och söka olika sätt att möta de problem som framkommer av utredningarna. Jag skulle vilja ta fasta på en sak som ltl Danne Sundman sade, nämligen tolknings- och översättningstjänster. Där behöver man verkligen fundera på hur vi på ett bättre sätt skall få texter översatta, hur vi skall få tolkningsmöjligheter så att vi mera aktivt kan vara delaktiga i arbetet i ministeriet och gentemot myndigheter. Det är förstås resurskrävande men vi måste se till att begära att få det bättre utbyggt. Det var en bra, positiv och konkret sak som jag skall ta fasta på.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

När jag säger i mitt anförande att självstyrelsen inte har fungerat är det uttryckligen – det säger jag också – avseende ursprungsmålet att bevara Åland enspråkigt svenskt, inte annars, annars har självstyrelsen gjort Åland till ett fantastiskt välmående samhälle. Det är inte väl starkt att påstå det; om man läser ÅSUB:s rapport får man tyvärr, vare sig man vill eller inte, svart på vitt att självstyrelsen inte har lyckats när det gäller arbetslivet åtminstone hålla Åland så enspråkigt svenskt som det var meningen från början. Det är det jag menar med ursprungs- och förändringsintresset att man har det finlandssvenska svaret på språkfrågan. Det är förändringsintresset. Jag har det ursprungliga, jag står på folkrättslig grund och hävdar ålänningarnas rätt till en självstyrelse som bevarar Åland enspråkigt svenskt, men om man vill förändra prioriterar jag ursprungsintressena. När det gäller att kalla det för en sjukdom skulle jag säga att politisk-retoriskt är vi överens om att det är en sjukdom. Jag vill bota sjukdomen. Lantrådet vill bota symptomen. Jag vill helt enkelt gå längre och göra patienten frisk.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Fortsättningsvis är det så att självstyrelsen ändå har lyckats. Man kan inte påstå att när det handlar om näringslivet att skeppet är sjunkande för att man inom näringslivet ställer olika kompetenskrav på sina anställda. Jag skulle också hävda att när det gäller skyddsmekanismerna så har vi dem fortsättningsvis kvar. Det är alldeles uttryckligen så att svenska språket är myndighetsspråket, det officiella språket. Om man sedan för att kunna sköta sina affärer också behöver använda andra språk är det någonting som man inte från myndighetshåll kan komma med pekpinnnar och säga att så där kan man inte göra.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Man kan inte komma med pekpinnar till näringslivet, men man kan komma med pekpinnar vad gäller de hinder och gränser som finns för näringslivet att rikta sig västerut till det land där man pratar det språk som vi eftersträvar. När det sedan gäller påståendet om skeppet sjunker eller inte så om man sätter namnet Ålands självstyrelse på skeppet och inte bara åländsk näringsliv – näringslivet flyter nog vidare fast man skulle införa helt finskspråkiga regelverk, ålänningarna att duktiga på att göra affärer och anpassa sig – så säger jag att man måste vidta åtgärder för att verka för att verkligheten i ÅSUB:s rapporten ändrar till att man i större utsträckning klarar sig på svenska. Då tenderar skeppet att verka sjunkande. Det är ett sätt att visa på hurudan brådska det är. Ålänningarna som är i exil i Sverige kommer inte tillbaka om vi inte ändrar verkligheten för dem.

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

För mig är självstyrelsen hela samhället; också näringslivet, företagarna, affärsidkarna är en del av självstyrelsen. Jag vill fortsättningsvis hävda att vi har ett livskraftigt blomstrande samhälle inom självstyrelsesystemets ram. Att riva murar, ta bort hinder i möjligheterna att rikta sig mot Sverige är självklart ett arbete som har inletts, som fortgår, men ändå är det så att väldigt mycket av vårt näringsliv ändå riktar sig till den finska marknaden och väljer att göra affärer med finländska regioner, andra företag, organisationer och det är också en aspekt som vi som politiker måste respektera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Herr talman!

Den liberala lagtingsgruppen anser att landskapsregeringen har tagit problematiken med svenska språkets ställning med stort ansvar, som också framgick av lantrådets presentation av svaret på spörsmålet.

 

De påstötar som har kommit från lagtinget har resulterat i t.ex. språkrådet som nu är tillsatt och som kommer att få en viktig roll som både pekpinne men även som informationskälla vad gäller svenska språket.

 

Enligt svaret i spörsmålet har landskapsregeringen även ambitionen att öka informationen i riket vad gäller Ålands status och särförhållanden och inte minst om det svenska språkets status i landskapet. Detta arbete stöder vi till hundra procent. Den okunskap som råder i riket kan bara åtgärdas med ett gediget informationsarbete och här måste man ta till alla möjliga metoder, man informerar i riket, man informerar i pressen, man informerar bland riksdagsledamöterna och inte minst på regeringsnivå.

 

Vi måste ta varje tillfälle i akt för att sprida Ålands kunskap. Ett gott exempel på detta är t.ex. Finlands delegation i Nordiska rådet som varje år gör ett besök till Åland och blir då informerad om våra speciella förhållanden och aktuella ärenden. Det här uppskattas både av oss och av dem.

 

Herr talman!

Spörsmålsställarna har haft ÅSUB:s utredning ”Det finska språkets ställning inom det åländska arbetslivet” som grund. Eftersom det finns flera utredningar i röret i akt och mening att belysa arbetskraftens rörlighet på Åland är det svårt att dra slutsatser om orsak och verkan. Ofta använder man uttryck som att våra ungdomar inte kan komma tillbaka till Åland eftersom de inte kan finska. Men hur stor är den gruppen? Jag anser att denna statistik inte ger klara och tydliga svar. Om man t.ex. frågar i utredningen hur många anställda som i ett företag kan finska och får svaret att det är 50 procent, anser jag att det inte ger ett så klart svar eftersom man inte frågar hur många av dem som hade fordringen att kunna finska. Därför kunde utredningen ha ställt frågorna på ett annat sätt, t.ex. om man anställer tio personer, hur många av dessa tio personer har företaget krav på att de skulle kunna finska. Att det sedan finns folk som kan finska bland de tillfrågade kan väl inte belasta själva systemet.

 

Jag tvivlar inte på att det finns ungdomar som inte får jobb på Åland på grund av språket, men jag tar mig modet att tvivla om det är fråga om så stora massor. Vi borde granska övriga saker. Är t.ex. lönesättningen på Åland så attraktiv att en ungdom eller en äldre återflyttar på den grunden väljer att komma tillbaka eller till annan studieort? Är möjligheten till karriärbyggande och avancemang tilltalande? Är vidareutbildningsmöjligheterna goda? Finns det överhuvudtaget jobb som man kan tänka sig på Åland? Finns det jobb för ens partner om man har hunnit hitta en sådan på studieorten? Det finns massor av frågetecken och också problem som vi måste se till att sköta här på Åland före vi kan säga att det är bara språket som är ett hinder.

 

Sedan finns den motsatta problematiken; det finns ungdomar från Åland som studerar i Sverige och får goda arbetsplatser i Sverige tack vare att de kan finska, eftersom arbetsmarknaden i Sverige är globaliserad och de också har mycket att göra med finska storföretag. Det är inte så enkelt att det är bara fråga om åländska ungdomar som inte kan komma tillbaka.

 

Herr talman!

Åland är enspråkigt svenskt och liberalerna har ingen annan uppfattning om det. Vi anser att administrativa tjänster och service absolut bör finnas på svenska. Landskapsregeringen bör göra allt för att lyfta fram språkets betydelse i kontakter med både riket, officiellt men även i icke-officiella sammanhang. Regeringen har uttalat en stor ambitionsnivå när det gäller att informera i riket och även i Sverige i kontakterna där.

 

Mycket kritik har framförts om svårigheterna att ordna specialistvård utanför Åland på svenska inom sjukvården. Men den problematiken har skötts väl av ÅHS och en stor del av patienterna är nöjda i dag. Där måste vi också ta varje speciellt fall på största allvar.

 

Vi har också en allmän uppfattning att ålänningen i gemen inte har stora problem i sitt vardagsliv med språket och detta kommer landskapsregeringen att klargöra i en undersökning senare under mandatperioden med frågeställningar just om människornas vardagsliv och var problemen finns. Inte heller här vill vi förringa de problem som uppstår, men hur stora är problemen eller är det bara retorik när man påstår att Åland förfinskas.

 

För att minska problemen för näringslivet finns det mycket att göra. De problem som finns i administration på företagen samt varuhanteringen fordrar aktivt politiskt arbete. Vi kan inte belasta bara den sittande landskapsregeringen med detta. Mycket har gjorts förut och mycket finns att göra. Lösningar är inte enkla. ”Business is business”;  så länge marknaden finns i Finland är språkfrågan olöst, kan man påstå.

 

Herr talman!

Så några ord om själva utredningen, om talmannen tillåter. Till fördel för undersökningen skulle det ha varit om man hade beskrivit svaren även i tabeller och siffror i ÅSUB-utredningen. Nu är förklaringarna bara verbala och svåra att tolka. Jag vet inte vilka principer ÅSUB har när man presenterar sina utredningar och jag kanske inte ens borde ställa den frågan här, eftersom de inte kan vara här och svara, men jag vill ändå lyfta upp detta. Finansutskottet kommer så småningom att besöka ÅSUB, så då kan jag ställa frågan till dem, men jag ville ändå lyfta upp den här för att få veta vad de övriga lagtingsledamöterna anser om detta.

 

 

 

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är intressant när ltl Raija-Liisa Eklöw berörde frågan om flyttningsrörelsen till Sverige. Visst är det precis så som ltl Raija-Liisa Eklöw säger att det är många faktorer som spelar in huruvida åländska ungdomar kommer hem igen eller inte. Det är mycket som skall passa ihop. Det finns både för- och nackdelar med att komma till Åland s.a.s. Hur som helst, statistiken visar tydligt på ett begynnande underskott i flyttningsrörelsen mot Sverige och det är just detta som är lite oroväckande. Efter vad jag kan förstå efter att ha pratat med många som studerar i Sverige är det just detta med språket som är ett av faktorerna, annars vill de hemskt gärna komma hem, men det kan också vara andra saker. Om det är så, vilket också kommer att framgå av en undersökning som AMS gör, är det ytterst allvarligt att vi jagar bort ack så viktig kompetens från Åland genom att ha felaktiga system. Det är därför jag prioriterar det så högt i mitt anförande och som en del av problematiken.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag ville ta fram också den andra sidan av problematiken därför det kom fram av ltl Danne Sundmans anförande att ungefär alla stannar i Sverige och det är språket som är den stora orsaken. Och må så vara, vi får väl reda på det av utredningen, men jag vill också föra fram att det finns många andra faktorer som vi måste jobba med här på hemmaplan och då är lönefrågan förstås en stor fråga och utbildningsmöjligheter, vidareutbildningsmöjligheter är en annan stor fråga.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det där är just en ganska intressant bieffekt av språkutvecklingen. Det är onekligen så att många av dem som inte kommer hem kommer inte hem på grund av språket. Det kan helt klart säga att utan att se någon närmare statistik, för så mycket har den åsikten förekommit i diskussionen när de drabbade ungdomarna själva har uttryckt sin åsikt. Men som jag sade i mitt anförande kommer arbetsmarknaden i framtiden att stå inför många fler utmaningar när det gäller rekrytering av folk, eftersom den arbetsföra delen av befolkningen minskar hela tiden och åländsk näringsliv, också förvaltning, kommer att få allt större problem att rekrytera personer eftersom man har en väldigt smal bas att rekrytera från, däribland inte ens de egna ålänningarna s.a.s. ingår, samtidigt som de personer vi rekryterar på är väldigt efterfrågade också på sin hemmaplan och det här blir en övermäktig problemsituation om vi inte tar tag i situationen.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Det kommer att bli väldigt intressant att se den ÅSUB-undersökningen, som jag innerligt hoppas att kommer att visa mera siffror på hur många människor det är fråga om därför att nu talar vi om många, om alla, man talar i väldigt allmänna termer. Men om vi tänker att man i utredningen har 47 företagsledare och man säger att 10 procent av dem har sagt att i deras företag behövs det finska, så är det fråga om fyra stycken. Det är inga massor och kanske inte ens dessa fyra behöver finska kunskaper, så jag skulle vilja ha en bättre numerär statistik.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Det förefaller väl vara tydlig taktik att man skall försöka nedvärdera de utredningar som har gjorts om finska språkets allt utökade betydelse på Åland. Jag kan inte tolka ltl Raija-Liisa Eklöws inlägg på annat sätt. ltl Danne Sundman tog upp frågan om återflyttningsproblemet för åländska ungdomar. Jag skulle vilja kommentera detta med information; man blir lätt trött på det evinnerliga mantrat om att vi skall informera övriga Finland. Det är säkert trevligt med möten inom ramen för Finlands Nordiska råds delegation, det är säkert trevligt att träffa ledamöter från riksdagen och prata olika saker med dem, men det är trots allt delar av ministerierna och delar av ämbetsverken, t.o.m. underlydande myndigheter där som är vårt bekymmer, dvs. att man nonchalerar Ålands status i skriftväxling, i kontakter osv. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag vill inte på något sätt nedvärdera ÅSUB:s utredning, men som jag sade är den inte lättläst. På ena stället säger man att det är 10 procent, på andra ställen talar man om en tredjedel. Skulle det inte ha varit mycket bättre att ha figurer som en som jag t.ex. skulle ha förstått mig bättre på och som kanske skulle ha varit lite mera neutrala än de skriftliga termerna, som här i uttalandena svänger lite, det finns inte någon klar tendens. Jag anser att den är svårläst. Skulle man få klara siffror skulle det vara mycket bättre.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Vi kan väl tillsammans efter plenum läsa konklusionerna från ÅSUB:s sida så skall vi ge vägledning om utvecklingen på det språkliga området. Jag tror att ltl Raija-Liisa Eklöw måste försöka förstå att vi är inte ute för att korsfästa den sittande landskapsregeringen på något vis. Det är som ltl Jörgen Strand sade tidigare, att landskapsregeringen har suttit en kort tid, så vi försöker diskutera de fundamentala sakerna som ligger till grund för det ökade behovet av finska även på de sektorer där det inte handlar om att ge service åt besökare eller exportera, utan det handlar om att försöka fungera på svenska i vardagen. Jag tycker inte att mittenregeringen behöver ta det här som en personlig kritik utan det handlar om att diskutera vart vårt samhälle är på väg.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Jag tar inte det här personligt. Jag sitter inte ens i landskapsregeringen. Jag tycker att landskapsregeringen har tagit väl itu med problemställningarna på de några månader de har suttit och har klara linjer för hur de skall arbeta vidare. När det gäller informationsbiten håller jag med om att det på rikets ansvar informationen ligger, men vad är det som hindrar att också vi ställer upp och bjuder på oss själva. Det är inte fråga om något kafferep; när Finlands delegation i Nordiska rådet var här tog vi dem till PAF och där var hårda diskussioner. Att prata i så nedvärderande termer om möten vi har med olika politiska samarbetsmedlemmar tycker jag inte är trevligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman!

Ltl Raija-Liisa Eklöw hade ett intressant anförande och flera av hennes exempel tog upp just hur mångfasetterad frågan är. Paradoxen som faktiskt finns att åländska ungdomar har lättare att få jobb i Sverige för att de har läst finska är en intressant aspekt. Den är egentligen naturlig när man ser hur globaliseringsrörelsen ser ut men också på de företagsfusioner som har gjorts: TeliaSonera och Skanska t.ex. Det är intressanta men mångfasetterade frågor.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

När jag hörde ltl Raija-Liisa Eklöws anförande började jag tänka på den finlandssvenska debattören Leif Höckerstedt som ofta brukar prata om den finlandssvenska förnekelseprocessen när man hävdar att finskan inte försvinner i Finland. Lite samma tyckte jag att det var här. Ltl Raija-Liisa Eklöw sade att det är bara retorik när man säger att Åland förfinskas. Hon pratade också om att man odlar myten om att det är så svårt för dem som studerar i Sverige att få plats på den åländska arbetsmarknaden, det är inte så stora massor, det kan eventuellt vara någon. Tack och lov noterade jag att lantrådet sade att här har vi ett problem och jag tackar det liberala lantrådet för att man erkänner det. I förnekelseprocessen har man tidigare sagt från liberalt håll, att det här är inte något stort problem, men det är ett problem och jag är glad att lantrådet konstaterade det i varje fall – fast det inte framkom i det liberala gruppanförandet.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

”Retorik” säger ltl Anders Eriksson. Jag frågade om det är retorik därför att utredningarna ger inte svar på hur många det gäller och hur stort besvär gemene ålänning har av det här. Det var också därför jag sade att spörsmålet på sätt och vis kom för tidigt eftersom det finns så många andra intressanta utredningar i röret som ger svar. Inte förnekar jag någonting om jag till pappers ser att så här lider ålänningen, men jag tycker inte att man i vardagslivet eller på gatan hör att folk har så mycket bekymmer med språkfrågan.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var för det första inte jag som förde in resonemangeet om retorik utan det var ltl Raija-Liisa Eklöw själv som nämnde det. Hon säger också att utredningarna inte ger tillräckliga svar. Det är en del av förnekelseprocessen. Jag tror att för många av oss är det ingenting överraskande överhuvudtaget i utredningen, utan det här har vi vetat. Jag har respekt och förståelse för att t.ex. alla som studerar i Sverige som har tagit kontakt med mig kanske inte har tagit kontakt med ledamoten Eklöw därför att man uppfattar vem som engagerar sig i dessa frågor. Jag tror att engagemanget från det liberala partiet och t.ex. från Ålands Framtid är lite olika. Men det viktiga är ändå att vi kommer vidare från utredningsfasen och faktiskt börjar föreslå konkreta åtgärder. Det var precis det som vi efterlyste i spörsmålet, men de konkreta åtgärderna är fortfarande borta.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson talar om ”alla” som har tagit kontakt med honom. Det skulle vara roligt att höra om det är hundra, fem eller femton! Vad gäller påståendet att vi redan har tillräcklig kunskap anser jag att vi inte har det, och den rätten tar jag mig. Jag vill i samband med språkfrågan veta: hur många ungdomar väljer att stanna i Sverige bara på grund av språket eller är det de andra sakerna jag tog upp i mitt anförande som också förorsakar det? Hur många av dem får inte jobb på grund av att de kanske har fel utbildning, kanske de är överkvalificerade och inte därför vill komma? Enligt min uppfattning finns det mycket att utreda. Har vi någonsin utrett hur gemene ålänning upplever språkfrågan?   

(Från salen, ltl Anders Eriksson; det är på gång. Ltl Raija-Liisa Eklöw: jo, men ledamoten Eriksson sade att det var färdigt undersökt!)

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Herr talman!

Min föräldrageneration och mina föräldrars föräldrageneration och far- och morföräldrar levde under ryska tiden med ryskan som ett inträngande språk. Vi vet att det fanns idéer om att man skulle förryska hela Finland. Vi minns – eller har lärt oss – att t.ex. gatuskyltarna i Mariehamn ett tag fanns på tre språk: svenska, finska och ryska. Vi minns också eller har lärt oss minnas händelserna som ledde fram till självständighet för Finland och i förlängningen till Ålands självstyrelse. Av historien kan vi lära oss t.ex. att Finlands förvaltning sköttes enbart på svenska. All undervisning vid läroverk och på universitet skedde enbart på svenska. Finskan var helt enkelt inte tillåten. Efter en språkförordning som kom 1863 skulle finskan jämställas med svenskan vid domstolar och ämbetsverk, efter en tjugoårig övergångsperiod. Denna övergångstid varade till början av 1900-talet; då blev finskan och svenskan jämställda i förvaltningarna. Vi vet att under den här tiden växte en finsk nationalism fram. Det finska språket lyftes och stärktes. Många familjer förfinskade sina namn för att passa in i den nya nationen som efterträdde storfurstendömet. Allt det här var en naturlig följd av utvecklingen av den nya staten. Det var självklart och förståeligt. Samtidigt vaknade folket på Åland och kände oro för sitt fortsatta liv och leverne på svenska. Trots den påverkan som säkert fanns under ryska tiden bibehöll Åland sin flerhundraåriga svenska tillhörighet i själ och hjärta. Det var historien.

 

I dag vet vi hur utvecklingen inom det officiellt tvåspråkiga Finland ser ut. Det finns otaliga exempel på svenskas tillbakagång i Finland. Vi har kunnat läsa en insändare av nyssnämnda Leif Höckerstedt i våra tidningar, en insändare med rubriken ”Svenska språket i Finland mår dåligt” som på ett tydligt sätt beskriver verkligheten i det tvåspråkiga Finland. Han påstår bl.a. att för att kunna få jobb på svenska i södra Finland måste man snarare kunna finska än svenska. Jag rekommenderar dem som inte har läst insändaren att göra det.

 

Det föreslås många olika strukturförändringar i Finland som ytterligare kommer att påverka svenskans tillbakagång. Kommunreformen kommer att skapa fler två- eller enspråkiga finska kommuner, många kommuner som i dag har svensk majoritet kommer så småningom att hamna i en tvåspråkig eller finsk majoritet. Nya språklagen i Finland som stadgar att alla skall kunna bemötas av myndigheter på svenska eller finska ruckar man på i och med att man tog beslut om att polisverksamheten inte behöver följa språklagen i Finland helt och hållet. Man slår ihop alarmcentraler i Finland med mycket osäker garanti för kunskaperna i svenska och det är lätt att förstå alla problem som kommer att uppstå för dem som faktiskt är enspråkigt svenska i Finland. De kommande omstruktureringarna i länen i Finland kommer naturligtvis inte heller att öka möjligheterna att sköta sina ärenden på svenska i riket. Vi kommer också att beröras av det. I övningsskolan i Vasa skall man inleda en försöksverksamhet genom att barnen i svenska grundskolan redan från första klass skall lära sig finska för att uppnå bättre kunskaper i finska.

 

Stadgandena i kyrkoordningens 8 § innebär att det krävs av en kyrkoherde i en församling på Åland nöjaktiga kunskaper i finska, trots att Åland enligt internationella avtal, främst Nationernas Förbunds beslut från 1921, Finlands grundlag och självstyrelselagen för Åland skall vara enspråkigt svenskt och trots att varje reglering som eftersträvar två nationalspråk på Åland står i direkt strid med Ålands nationellt och internationellt garanterade språkliga särställning.

 

Vi har också helt nyligen kunnat läsa i brister i vädertjänstens svenskspråkiga service. Inom näringslivet i Finland ser vi samma utveckling. Finska blir alltmer dominerande i alla slag av företag, tidigare svenska företag blir finska. De stora företagen med kopplingar utomlands arbetar mer och mer på engelska medan småföretagen inte kan använda engelskan på samma sätt, åtminstone inte tillsvidare. Det här är en generationsfråga. Vi kan upprepa det faktum som alla känner till: i Finland är det svårt att sälja på finska, det går egentligen inte, men om man däremot vill köpa någon kapitalvara går det nog att köpa på svenska – det är alltid kundens språk som gäller.

 

Jag anser att den utveckling som jag här har beskrivit och som ingalunda alls är fullständig utan bara en liten del är den stora anledningen till att vi på Åland nu upplever ett större tryck än tidigare på kunskaper i finska, inom vissa företag och av vissa företrädare för näringslivet.  Detta enligt ÅSUB:s rapport. Vi vet att det verkliga behovet av finska naturligtvis är selektivt. Vissa tjänster behöver finska, andra behöver inte. Det gäller bara att man utreder och tänker efter det verkliga behovet.

I landskapsregeringens svar på spörsmålet, som vi nu diskuterar, finns de fyra punkterna beskrivna, de punkter som fastslogs i meddelandet om det antagna språkpolitiska programmet som byggde på den parlamentariska kommitténs rapport. Vi har hört lantrådet beskriva dem och andra har också varit inne på dem, så jag ägnar ingen tid åt det.

 

Centerns lagtingsgrupp stöder landskapsregeringens svar till ungefär 95 procent och anser att de åtgärder som landskapsregeringen avser genomföra är det man från självstyrelsemyndigheten kan göra. Vi från centern anser inte att vi skall förändra utbildningen, att vi skall återinföra finskan som ett obligatoriskt språk i våra skolor, och det gör ju inte landskapsregeringen heller. Det har talats mycket om sjukdomar och medicin och jag vill säga att vi tror inte från centern att medicinen att utvidga finska undervisningen skulle vara en garanti att bevara Åland svenskt. Jag tror att det blir nog som att ge ricinolja åt en patient som håller på att förgås av vätskebrist – undergången kommer bara snabbare.

 

Våra ungdomar skall själva få välja var de vill studera och jag tror inte heller att det är hemskt många som inte kan återvända, men det finns säkert någon och det här måste vi tillsammans med företagen fundera på: kan man/vill man hitta någon form av kompletterande utbildning? Det gör vi i många andra fall när man skall komplettera en utbildning som man har fått någon annanstans än på Åland.

 

Centerns lagtingsgrupp anser däremot att landskapsregeringen borde ha tagit med en utökad självstyrelse som en åtgärd, eftersom vi anser att ju mer man kan reglera vår egen självstyrelse desto lättare kan vi också förhindra att beslut i riket kan påverka oss när det gäller språket. Jag stöder ltl Danne Sundmans resonemang här ganska helt och hållet.

 

Det nya verktyget i landskapsregeringen blir språkrådet. Det skall bli intressant och spännande att få följa med verksamheten som språkrådet skall bedriva. Uppdragsbeskrivningen antyder att verksamheten blir omfattande, den kommer också att bli grannlaga och vi har all anledning att önska språkrådet lycka till. Enligt svaret från landskapsregeringen skall språkrådet följa med utvecklingen inom bl.a. utbildningen och jag hoppas att man också där ägnar lite tid åt språkvård och tar upp diskussion med skolorna eller utbildningsavdelningen kontra vården av svenska språket.

 

Språken förändras naturligtvis hela tiden. Det är inte bara finlandssvenskan som förändras och innehåller alltmer finska ord och konstruktioner som ändras; också svenskan på Åland, åländskan, förändras. Det är ungdomarna som naturligt nog förändrar mest. Vi kunde nyligen läsa om ett flertal nya ord som ungdomarna använder och när ungdomar kommunicerar via mobiltelefoner och datorer är det faktiskt på ett helt nytt språk många gånger. ”Vgd” betyder ”Vad gör du?” ”Sj-d” betyder ”Själv då?” osv. Det finns många ”ceppar”, datorn eller andra saker kan ”ceppa”, dvs. de krånglar eller går sönder, en person kan ”ceppa”; då blir man arg på någon osv. Det här är inget fel, jag menar inte att det här behöver rättas till. Men det som jag tycker att bör rättas till är det system som man i vissa skolor i dag följer, ganska många skolor förresten, eleverna behöver inte följa rättskrivningsregler, de får stava som de vill, bara sakinnehållet är rätt! Frågan man måste ställa sig här är: Ger detta rätt känsla för språket? Svaret från skolor är att man inte vill att barnen skall behöva koncentrera sig på språket utan på frågans sakinnehåll. Jag tycker att lärarna borde markera felstavningar och grova grammatikaliska fel utan att för den skull räkna bort poäng för sakinnehåll. Det här tycker jag just är sådant som språkrådet kan ta itu med. Jag tycker att man alltför många gånger upplever att väldigt duktiga yrkesmän och yrkeskvinnor skriver mycket, mycket dåligt i dag, har en mycket dålig språkkänsla. Det här är också någonting som är viktigt.

 

I en av våra tidningar kunde vi också för ett tag sedan läsa om skolelevers sätt att uttala sje-ljudet. Det är också en ny ungdomsföreteelse. Artikeln föranledde ingen debatt, men jag tycker man ändå borde fråga sig hur skolorna och daghemmen undervisar i den här frågan. Det finns en historia om pojken som kom hem gråtande från dagis och berättade att dagistanterna skrattade ut honom: dagistanterna bad barnen rita en *, han ritade en ”kärna”, kanske en plommonkärna eller en äppelkärna och han var nöjd med sin ”kärna”, men då skrattade tanterna ut honom – för han skulle ju ha ritat en ”stjärna”! Varför blir det så här?

 

Språkrådet bör också följa upp den finska förordningen, som egentligen heter Statrådets förordning om de språkkunskaper som krävs av statsanställda i landskapet Åland och framför allt konstatera hur man följer upp den och hur man tillämpar den samt jämföra det med vilka krav man i Finland i motsvarande myndigheter har på kunskaper i svenska. Det här är någonting som jag tycker att språkrådet kan testa hur myndigheterna i t.ex. Ilomans eller Suomossalmi följer upp det här.

 

Det talas också om planerade förändringar i grundlagen för presidentämbetet och man kan fundera över, och det kanske språkrådet skall göra, vilka konsekvenser får det här för Åland? I landskapsregeringens svar sägs att språkrådet skall rapportera en gång årligen. Jag tror att språkrådet borde rapportera oftare om man upptäcker någonting som är fel.

 

Åland behöver mod, vilja och uthållighet för att bevara Åland svenskt.

 

Det som kan kallas den finlandssvenska bekvämlighetsfaktorn måste vi arbeta bort, och med bekvämlighetsfaktorn menar jag den finlandssvenska vägen, som ÅSUB kallar det eller den finlandssvenska hukarmentaliteten, dvs. det är så enkelt att inte ens försöka tala svenska med kontakter till riket. Man tar för givet att ingen kan svenska. Och man får fråga sig att finns det någon slags rädsla eller en överdriven respekt för det finlandssvenska, för överhögheten? Är det så att det fortfarande är mössan i handen redan vi Åttkanten som gäller?

 

I landskapsregeringens svar på spörsmålet nämns också information som en viktig punkt. Det är riktigt att vi måste informera hela tiden, överallt, åter och åter igen, men vi eller landskapsregeringen får inte glömma informationen hemmavid, till skolorna, till företag, till organisationerna, till de egna myndigheterna, till ÅHS, till polisen osv. Vi har nämligen många anställda inom dessa nyssnämnda, på alla nivåer, både chefer och folket på golvet, som inte känner till hur viktigt vårt språk är. Och jag vill påstå att den informationen t.o.m. kan vara viktigare än informationen till riket, för det är ändå vi själva som skall ändra. Men varför i all världen skriver landskapsregeringen att man i turistbroschyrer skall informera om att finska turister kan få service på finska på Åland! Är inte det att undervärdera våra turister som kommer hit? Vi ålänningar reser minsann jorden runt och köper glass och öl på alla möjliga språk, och det gör också många finländare. Tror man inte då att de kan köpa glass och öl här på Åland också för inte kan det vara så att vi ålänningar är så mycket fiffigare än folk från Finland så att vi klarar det som inte de klarar! Nej, det där var en överdrift från landskapsregeringen.

 

Landskapsregeringen skriver att Åland bör följa de nordiska överenskommelser som inverkar på landskapets enspråkiga status. Jag vet inte vad man menar med det. Under mina år i Nordiska rådet stred jag för många frågor för Ålands del och mest fick jag kämpa för att vi själva och inte Finland skulle sköta våra språkfrågor. Finland ansåg att eftersom Finland är tvåspråkigt så kan de företräda Åland i frågor som rör svenskan på Åland. Det krävdes många rundor t.ex. innan vi fick egen plats i Nordiska ministerrådets språkråd. Vi har länge diskuterat Ålands möjligheter att nominera kandidater till Nordiska rådets litteraturpris. Den frågan är ännu inte klar. Motiveringarna till att det troligen inte kommer att bli möjligt för Åland är att dels finns redan det svenska språket representerat genom Sverige, alltså Åland skall icke göra sig besvär den vägen och i övrigt säger man att Finland kan nominera om de nödvändigtvis vill ha någon som skriver på svenska i Finland, då får de nominera någon från Åland; det här är alltså inte klart ännu.

 

Centerns devis inför valet ”Våga vara ålänning” behöver upprepas. Ett gott bevis på mod i fråga om svenskan blev valet till årets ålänning 2007, dvs. den unga prästen Jon Lindeman som vågade gå emot sin arbetsgivare i Borgå stift och påpeka det orimliga i ställningstagandet om språkkraven för prästerna på Åland. Han vågade vara ålänning! Det mest positiva i det här var att så stor del av ålänningarna ansåg att Jon Lindemans agerande var så betydelsefullt för oss på Åland så de valde att rösta på honom. Det visar på en vilja hos folk att bevara det svenska Åland och detta i sin tur ställer stora krav på oss politiker. Vi får inte släppa taget; om inte vi själva försvarar vår särställning gör ingen annan det heller. Vi behöver alltså mod, vilja och uthållighet för att svenskan på Åland skall förbli hållbar.

 

I TV häromkvällen var det en gammal kvinna från Litauen – hon representerade en turkisk folkspillra på ett språk som jag inte kommer ihåg vad det var – som sade att ”utan språket inget folk” och ”utan folk inget språk” – det gäller också för Åland.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Det var ett långt och mycket personligt hållet anförande. Man förstår från tidigare att ltl Gun Carlson sätter själ och hjärta i den här frågan. Hon började långt bak i tiden hos sina mor- och farföräldrar och jag tror t.o.m. en generation ytterligare bakåt i tiden. Jag håller inte riktigt med om hennes historieskrivning, om jag förstod den rätt, när hon sade att det fanns en aktiv förryskningspolitik redan vid övergången till rysk regim för Ålands del 1808-1809. Det som var typiskt för imperierna, både det ryska och det ungersk-österrikiska, var att man tillät alla språk. Det enda som avkrävdes var en sorts trofasthet gentemot imperatorn eller kejsaren. Förryskningen kom i slutet av 1800-talet och varade egentligen en ganska kort period. Jag tycker inte att jag riktigt kan hålla med om den där historieskrivningen. Då framställer man det nog igen som att allting är så hemskt, Åland drabbas alltid!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag gick mycket snabbt förbi det där och jag vet också att det var en kort period som sedan resulterade i att den finska nationalismen vaknade. Jag gjorde det bara för att vi skall få lite perspektiv på hur utvecklingen har gått. Det är ingalunda så att det var det viktiga i mitt anförande, men jag är ändå glad om ltl Barbro Sundback håller med om allt övrigt jag sade i mitt anförande; då är jag mycket nöjd, får jag lov att säga!

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Ja, om det gör ltl Gun Carlson nöjd så kan jag avstå från att ta upp saker som jag inte delar hennes uppfattning om, men den finska nationalismen började betydligt tydligare än vid förryskningsperioden. Precis som ltl Gun Carlson sade så redan 1863 blev finskan ett jämlikt språk med svenskan hos myndigheterna. Det där kanske man skall studera lite närmre.

 

Jag tror att det är viktigt att språkrådet inte blir någon språkpolis. Det är nog många som har blivit utsatta för sina sch- och sje-ljud ändå, så vi kanske skall vara lite mera toleranta mot varandra, både vad gäller dialekter och språk, så blir den här frågan mindre inflammerad.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Den finska nationalismen vaknade ungefär i mitten av 1800-talet. Den första språkförordningen som gav finskan möjlighet att jämställas med svenskan vid domstol kom 1863, men det tog ändå till 1900-talets början före detta var verklighet. Det är inte heller så viktigt för mitt anförande.

 

När det däremot gäller språkrådet sade jag inte att språkrådet skall blanda sig i dialekterna, ingalunda, utan jag sade att jag tycker att språkrådet kan studera utvecklingen – eftersom rådet har som uppdrag att också följa med utbildningen – och det jag sade om sättet att t.ex. lära barnen svenska i skolan handlade om rättsskrivningen. Det är en annan sak; jag har inte tänkt mig att språkrådet skall vara språkpolis.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är i stort sett lätt att hålla med analysen som ltl Gun Carlson gjorde om Ålands och också Finlands språksituation och den utveckling som är. Det är också glädjande att centern håller med om att självstyrelsens behörighetsinnehåll har med språksituationen i landskapet att göra nu och framöver. Men utgående från analysen som ltl Gun Carlson gjorde undrar jag varför vi i svaret har så legärt tunt beskrivet hur man skall komma åt situationen på arbetsmarknaden, alltså den strukturella situationen som spörsmålet talar om och det sade inte heller ltl Gun Carlson någonting om i sitt anförande. Det andra som saknades i anförandet, och saknas i svaret ganska långt, är möjligheterna för dem som studerar i Sverige att återvända till åländska arbetsplatser där akademisk utbildning är ett kriterium.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

När det gäller åtgärderna hur man kan göra så att näringslivet får mindre behov av finska är detta väldigt svårt, det inser vi alla, för vi måste öppna ögonen och se verkligheten som den är. Jag antydde i alla fall att jag tycker att vill man – jag sade vill man – så kan företagen se till att man ordnar någon typ av kompletteringsutbildningen om man vill ha åländska ungdomar. Men vi kan inte tvinga företagen, företagen måste leva enligt marknadsmässiga grunder, man köper och säljer på kundens språk, oberoende om kundens språk är finska, kinesiska eller ryska. Jag tror att ryskan igen kommer att komma starkt i Finland, så det är den ena saken. Den andra gäller ungdomarna från Sverige och jag tror att en stor del blir kvar. Jag tror inte att det är hemskt många som trots allt får nej från företagen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är orsak för mig att upprepa det ltl Danne Sundman sade tidigare, att vad vi ifrågasätter är inte hur företagen agerar till den verklighetssituation de har, utan hur vi som ansvariga för självstyrelsen skall kunna förändra den verklighetssituation som företagen har så att behoven av finska därmed kan minska på lång sikt. Det var det jag efterlyste mera svar på i spörsmålssvaret, som i och för sig ltl Gun Carlson nu har sagt att hon inte ansvarar för på många punkter, men jag tänkte att det kanske finns från centerns lagtingsgrupp en hel del synpunkter på den frågan.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Precis som jag sade ansåg centerns lagtingsgrupp – landskapsregeringen har givit sitt svar – att man genom att utöka självstyrelsens behörigheter på många sätt kunde göra någonting. Där finns ändå någonting, men inte ens med det kan vi förändra finskans utbredning i Finland. Om man är optimist eller inte, men jag tror att engelskans frammarsch som världsspråk är det som kommer att på något sätt minska problematiken. Som jag sade i mitt anförande är det kanske en generationsfråga ännu.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar ltl Gun Carlson för ett väl initierat inlägg. Samtidigt kan vi konstatera att de utredningar som är på gång är behövliga, särskilt vad AMS gör vad gäller arbetstagarnas respektive arbetsgivarnas syn på behovet av kunskaper i finska så att vi får ytterligare en utredning som slår fast dagens situation. I och med att det är svårt för många åländska ungdomar att t.o.m. få sommarjobb utan att kunna finska vet väl de flesta av oss att situationen är rätt alarmerande. Jag välkomnar också ltl Gun Carlsons analys av språkrådet och hennes konstaterande om att man inte skall slå ifrån sig vad gäller behovet av att utöka självstyrelsen med tanke på svenska språkets bevarande och utvecklande. Här tror jag att centern, med tanke på ltl Raija-Liisa Eklöws inlägg tidigare som liberalernas anförande, har ett stort ansvar att se till att i gemensamma överläggningar ha ett ständigt fokus på svenska språket.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

De kommande utredningar tycker jag också att är viktiga och intressanta. Jag håller nog där med ltl Raija-Liisa Eklöw att det är väldigt viktigt hur undersökningarna läggs upp. Vi vet, det har vi lärt oss, att som man ropar i skogen får man svar. Det är jättesvårt för dem att göra en bra utredning och också att man kan redovisa den så att man faktiskt inte bara som den nuvarande utredningen talar om många, alla och nästan alla, några fler och några färre. Det gör det hela lite osäkert. När det gäller de andra frågorna tycker jag, som jag sade redan, att behörighetsutvecklingen är väldigt viktig i dessa frågor.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tror att man kan tolka den diskussion som har förts om kyrkoordningens bestämmelse vad gäller åländska kyrkoämbetsmän att man kan ta det som intäkt för att det finns en medvetenhet om att vi måste slå vakt om svenska språket och möjliggöra för anställningar utan krav på kunskaper i finska för att vi skall klara framtida utmaningar vad gäller behovet av arbetskraft osv. Vad gäller ltl Gun Carlsons ifrågasättande om landskapsregeringens skrivningar om information om Åland i turistbroschyrer kan jag inte annat än hålla med. Det var lite förvånande att ta del av. Vi kan konstatera att i turistbroschyren för 2008 på engelska står det att Åland är en finsk stat – vi får tacka för det!

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Jag tror också att problematiken inom kyrkan när det gäller språket på något sätt väckte ganska många på Åland om det orimliga i vissa språkkrav. Dels såg man det i kyrkovalens omröstningar, dels såg man det, som jag redan sade, i valet av årets ålänning. Att det i turistbroschyren på engelska står att Åland är en finsk stat känner inte jag till, och det är väl lite onödigt om det står så, milt sagt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Ltl Gun Carlson nämnde Nordiska rådet och att det kan finnas en viss negativ inställning i den finska delegationen. Det kanske stämmer, men jag ville nog gärna i den här debatten, där så mycket är så sjukt och dåligt, nämna också de positiva inslagen. Vi ålänningar som på min tid hette Olof och var medlemmar i Nordiska rådet kunde vara ganska mycket av medlande länkar och Olof Salmén blev ju Nordiska rådets president genom finskt arbete, vi fick en ordinarie plats i kulturfonden, själv var jag medlem i kontrollkommittén, som var precis så hemsk som det låter, men mycket betydande! Det var den finska delegationen som ibland gav oss mandat att föra fram de finska åsikterna, dvs. det svenska språket ur en finsk synvinkel var viktigt i Nordiska rådet.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Allt det som ltl Olof Erland säger är helt riktigt. Det känner jag också till och jag har själv haft en ordinarie plats i kulturfondens styrelse i flera år, så det är helt riktigt. Men det jag konstaterade var att Finland anser att de kan företräda Åland när det gäller det svenska språket, och det anser jag inte är fallet, för det finlandssvenska språket och det åländska språket är ändå olika saker, vi har olika grund för vårt språk, vi har vår självstyrelselag, vi är en av Nordens tre självstyrande områden som alla får representera sig själva. Och när man säger det säger man ofta, jo, jo, men färiskan och grönländskan är egna språk men åländskan är då ett svenskt språk så vi behöver inte särskiljas för det. Det anser jag att är fel och jag har vunnit flera av ”striderna” i diskussionerna eftersom vi nu ganska långt har egen behörighet där. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

När det gäller språkbestämmelserna i Nordiska rådet håller jag också med där att det har varit ett problem, men det är så med vår ställning i Norden och i Finland att det är hela tiden någonting som man måste s.a.s. puffa på och kämpa för. När det gäller språket i Norden har det varit så. När det gäller språket i Finland kommer det också att vara så. Jag har ingen avvikande åsikt utan ville lyfta fram det lilla positiva som kan finnas.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är alltid viktigt att man lyfter det positiva och visst har jag upplevt mycket positivt också. Men jag ville ändå lyfta frågorna. Det som ännu är oklart är möjligheterna för Åland att få nominera en egen litteraturpristagare och den processen pågår; även om den inte just nu ser ljus ut så skall vi väl hoppas att det löser sig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé:

Herr talman

Vi har nu ett spörsmål framför oss och tur det för annars skulle vi väl inte ha så mycket att debattera om inte vi hade en energisk opposition som för debatt.

 

Spörsmålet gäller:

-         vilka åtgärder avser landskapsregeringen vidta för att åtgärda de strukturella fel i det åländska samhället som orsakar det oproportionella behovet av kunskaper i finska inom företag, organisationer och offentlig förvaltning i landskapet?

 

Spörmålet är nu på grund av ÅSUBs rapport ”Det finska språkets ställning inom det åländska arbetslivet” Och det var en intressant läsning och när jag läser den så inser jag att kontakterna till riket är betydligt flera än jag trodde och behovet av kontakter är också större.

 

Bekymret egentligen för dem som skrivit under spörsmålet så är att vi har en fri företagsamhet och att företagarna själva väljer var de vill ha sin kundkrets. Hur mycket man än väljer så kan vi inte bestämma för turistföretagarna vem de vill ge service åt. Vi kan inte heller förbjuda t.ex. fiskodlare samt frukt- och grönsaksodlare att sälja sina varor till Finland.

Och efter det så väljer man också sin personal.

 

Egentligen så om vi ser på det här ur turismögon så skall vi vara nöjda med att våra turister blir betjänta om möjligt på sitt eget språk. Det kan göra att man känner sig välkommen och gärna vill komma tillbaka hit.

 

Man borde vända på debatten och istället för att man hackar på dem med språkkunskaper så borde man bekymra sig över att svenskans betydelse som minskar i Finland. Det är ett stort bekymmer som vi har idag och kommer att dras med framledes. Men när jag läser ÅSUBs rapport ”Det finska språkets ställning inom det åländska arbetslivet” så framkommer det där att man kommunicerar mer och mer på engelska. Så i framtiden kommer vi väl istället förhoppningsvis att kunna kommunicera mer på engelskan än idag. För vi vet att det har varit svårt att göra sig förstådd på engelska i riket. Men ser vi på problemet nu med att kunna kommunicera med myndigheterna så är engelskan som sagt ett alternativ för framtiden om man inte kan finska. Visst, vi har svenska som krav och vi skall ha kontakter på svenska språket, men ibland går det inte alltid.

 

Skall vi få bort finskan från Åland så får man nog se på möjligheterna att försöka flytta alla Ålands öar och skär längre söderut, men då får man väl bekymmer med annat språk igen. Och inte skulle det hjälpa oss ändå för vi hör fortfarande till Finland och bör nog inse det. För vi måste tyvärr inse att de som använder svenskan i Finland blir tyvärr färre hela tiden.

 

När vi nu har haft vår EU-utbildning så har vi haft diskussionen om att vi måste komma tidigare in och påverka. Men skall vi då försöka anpassa oss eller skall vi sitta här på vår och ö och tjura över att vi är enspråkigt svenskt och Finland är tvåspråkigt och därför har vi rätt att göra oss förstådda på svenska. Skapar vi först en positiv relation till den tjänsteman som har frågan så är det nog lättare att få en förståelse både för ärendet och språket.

 

Jag måste säga att det är bra att vi har ett språkskydd och vi skall vara stolta över att fått det, vi får inte börja missbruka det, för frågan är om det inte börjar försvåra för oss ibland, både för våra kontakter utåt och även för inflyttade personer. Vi har en självstyrelse som vi är och skall vara stolta över, men vi måste också våga öppen för förändringar. Bra exempel på förändringar är t.ex. bygglagen. Den har lyft självstyrelsen i stället för att använda språkfrågorna som någonting provokativt.

 

Nu herr talman tänkte jag se på lite mer på landskapsregeringens svar på spörsmålet. Svaret kanske inte säger så mycket, men ändå så tror jag inte går att göra så mycket mer eftersom det kom ett meddelande så sent som för ett år sedan. På grund av det tillsätts det nu ett språkråd och det är ett bra initiativ och man har nu ett officiellt organ som kan vända sig till Finland och påminna dem om kapitel 6 i självstyrelselagen. Sen ser jag fram emot undersökningen och svaret i undersökning om ”de enskilda ålänningars syn på finska språkets roll i sitt vardagsliv”, om det är så att det finska språket är försvårande och hur många retar sig på det. För visst kan jag tycka ibland att det är svårt ibland om man inte hittar svenskan på ett paket i matvarubutiken, men jag retar mig inte på det och här kanske sånt kommer fram. Det skall bli intressant att se vad utredningen kommer att visa.

 

Under kapitlet ”Utökade kontakter och strategier” nämns det: ”Ideella organisationer som önskar ansluta sig till svenska moderorganisationer kan i större utsträckning beviljas understöd av landskapsregeringen för eventuella merkostnader som förorsakas av sådana åtgärder.” Det är nog tur att ”eventuella” finns med där,  för det här nämnde jag för ett år sen, men någon merkostnad att ansluta sig till svenska moderorganisationer ser inte jag om man räknar ihop allt. Visst kanske medlemsavgifter och sånt tillkommer men istället så får man väl billigare resor och eventuella övernattningar. Och framför allt väljer man det själv, så jag anser att man inte inte behöver kompenseras på det sättet. Vi kan inte heller styra föreningar om var man vill ha sin verksamhet eller vart företag riktar sin kundkrets. Däremot kan vi föra en sådan politik att alla känner sig välkomna till Åland oberoende av språk och religion.

 

Men nu tillbaka till funderingar kring spörmålet och då utredningen ”Det finska språkets ställning inom det åländska arbetslivet”. Eftersom näringslivet säger att språkkunskaper behövs skall vi väl uppmuntra till det vare sig det är finska, engelska eller franska. Och hur mycket vi än gör så kommer primärnäringen att vilja vända sig österut. Vi kan inte styra det privata näringslivet hur mycket vi än vill det. När det gäller myndighetskontakten så kan det öppna sig med engelskan i framtiden. Jag tycker alltså att den här debatten egentligen är en storm i ett vattenglas. Vi bör kanske istället se konkret vad vi kan göra för att ge den bästa service till våra turister. Turismstatistiken minskar och turismnäringen är stor här på Åland, så vi bör hjälpa företagarna så mycket vi kan.

 

Våra sjukvårdskostnader stiger på Åland och likaså vården utanför Åland hur kan vi göra där för att alla skall få sjukvård utanför Åland på sitt språk?

 

Som sagt, herr talman, utmaningarna är många och tillsammans kan vi försöka lösa dem med en konstruktiv debatt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När ltl Göte Winé säger att företagarna väljer själva vilken marknad och kunder man riktar sig till så är det tyvärr inte alltid så, framgår det av ÅSUB:s rapport. Man är ofta hänvisad till den finska marknaden, fast man skulle vilja verka, köpa och sälja och ha kunder på den svenska marknaden. Därav kommer krav på finska i oproportionellt stor omfattning jämfört med om man hade verklig valfrihet. Det är ett stort problem som tas upp i spörsmålet. När det gäller det som ltl Göte Winé sade att vi hör till Finland och bör inse, så, jo, vi bör inse det, men vi skall inte lägga oss platt för detta faktum utan vi bör inse att vi måste utveckla självstyrelsen för att få strukturer som är mer svenskspråkiga. Vi måste själva ta vår språkliga framtid i våra egna händer och jag hoppas att ltl Göte Winé kan vara med på det tåget.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det stämmer som ltl Danne Sundman sade att det står att man har blivit ombedd att man skall ha kontakter med riket, men det står också att det finns undantag, att det är sådana som har lyckats ha kontakt och diskuterat och fått det direkt från Sverige. Det är inte bara svart eller vitt. Det är också andra orsaker att man tar det från Finland. Det framkommer i rapporten att det också finns sådana som tar ifrån Sverige. Jag håller helt med ltl Danne Sundman att vi inte skall lägga oss platt. Däremot måste vi se vad vi kan göra, framför allt: sakfrågan får inte bli på bekostnad av språkfrågan.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det explicit gäller handel och ltl Göte Winé talar om ”tar”, alltså varifrån man handlar, så är det många åländska företag som har lyckats att få byta till att handla från Sverige, men långtifrån alla som skulle vilja kan det här för att man är fast i det faktum att Åland räknas till det finska handelsområdet och kunde man då lösgöra sig i större utsträckning där genom att självstyrelsen utvecklas skulle det betyda mycket för just handeln. I övrigt finns det många s.k. institutionellt driva språkkrav som beror på att man är fast i finska regelverk som i stället kunde vara självstyrelsens regelverk och på svenska med åtföljande utbildning och kompetensutbildning på svenska. Det är just många sådana faktorer som kommer fram i rapporten och som väcker behovet av att analysera: är självstyrelsen tillräcklig för att garantera en svenskspråkig miljö och ge möjligheter för åländska företag.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag anser att självstyrelsen är tillräcklig. Det viktiga kommer fram i landskapsregeringens svar hur man skall gå fram och informera för att komma vidare. Vi kommer att utveckla det genom språkrådet, det kommer flera saker som den förra landskapsregeringen tog fram. Samtidigt finns det andra saker också som man bör titta på. Fortsättningsvis, ltl Danne Sundman, kan vi inte styra näringslivet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

För det första är det för en språkdebatt i lagtinget bra att ha ett skriftligt underlag i form av landskapsregeringens svar, som vi har här och därför var det rimligt för två av oss i gruppen att skriva på spörsmålet, av det skälet att vi på det sättet skulle få ett underlag från landskapsregeringen när vi hörde att regeringspartierna hade planerat en särskild debatt för språkfrågan utan att ha ett annat underlag än ÅSUB:s rapport.

 

Det finns några ödesfrågor för Ålands självstyrelse inför framtiden. I det sammanhanget måste vi minnas att vår statstillhörighet, den som tillerkändes Finland i Genève 1921, baserar sig blott på språket och kulturen, så den dag Finland inte kan garantera enspråkigheten i form av svenskheten på Åland faller statstillhörighetsbeslutet från 1921 till marken.

 

De ödesfrågor som vi har framför oss är främst tre stycken, den första är utvecklingen för svenskan i riket. När det gäller statsförvaltningen kommer det att ske en stor negativ förändring de närmaste åren bakåt och de närmaste åren framåt. Det har visat sig i undersökningar att av statstjänstemännen är det proportionellt en mycket stor del av dem som är svenskspråkiga eller tvåspråkiga. Så kommer det inte att bli när tjänstemännen byts ut, utan det kommer att ske en kraftig försämring. Det här var man mycket medveten om i riksdagsdiskussionerna i de här frågorna. Frågan är alltså hur länge Finland skall kunna fungera tvåspråkigt i praktiken så att också självstyrelsens behov kan tillgodoses. Jag hör till dem som tror att det är länge, det är länge, men det kommer att bli sämre och sämre. För mig som studerade för 40 år sedan, fem och ett halvt år, och nu de senaste åren har varit ytterligare där fyra år, så var det ganska lätt att göra jämförelsen – och det är en enorm försämring som har skett när det gäller situationen i riket för det svenskspråkiga. Att ersätta det på något sätt inom offentlig sektor med engelska är inte möjligt i förhållande till självstyrelsesystemet utan det är svenska som erfordras. Jag hoppas att det skall ta över 100 år förrän vi får en situation när det inte mera fungerar på ett tillfredsställande sätt, för då kommer ju frågan upp om statstillhörigheten som en följd av utvecklingen i Finland. Eftersom jag och vi hör till dem som vill utveckla självstyrelsen vill vi vara med och kämpa för att Finland skall också i realiteten vara ett tvåspråkigt land och inte bara i lagstiftningen, dit utvecklingen har gått. Här har vi alltså en negativ utveckling.

 

Den andra ödesfrågan för självstyrelsen som system är utvecklingen av behovet av finska som språk i landskapet. Den hotbild vi har är naturligtvis den utveckling som har skett i svenskbygdernas kustområden i Finland, där det är en väldig skillnad på Helsingfors, på resten av Nyland, på delar av resten av Nyland, på Åboland och på Österbotten.  Men generellt kan man säga att de svenskspråkiga geografiska områdena har krympt i en ganska snabb takt och som flera talare tidigare har nämnt, senast ltl Gun Carlson, de förvaltningsreformer som har genomförts på 2000-talet i Finland gör att den här utvecklingen accelererar. Det här är en negativ utveckling också landskapet, som ÅSUB:s utredning ganska klart visar, och det skall jag återkomma till.

 

Den tredje ödesfrågan är våra ungdomars framtida arbetsplatser. Det står i svaret – det måste vara något missförstånd – att 70 procent av ungdomarna väljer sin eftergymnasialnivåutbildning i Sverige. Då bortser man alltså från Ålands högskolas verksamhet  helt och hållet. Jag har räknat den här procenten flera gånger och kommit till att den, när det gäller dem som är i Sverige av den eftergymnasiala utbildningen, så är det snarast mellan 40 och 50 procent. Av totala årsklasserna är det ändå 25 procent, alltså en fjärdedel, som gör det här när vi räknar inte bara de eftergymnasiala studierna utan alla 300 i en årsklass.

 

Ltl Barbro Sundback var i ett replikskifte inne på huruvida det var de studerandes ansvar att tillse att de kan de språk som erfordras i arbetslivet i landskapet. Självklart är det på det sättet, att kunskapen som vi behöver för att genomföra arbetet måste vi skaffa oss själva och ingen annan. Men det som spörsmålet lyfter upp är det som ltl Danne Sundman har talat om: strukturen i vårt samhälle, som ÅSUB nu lyfter upp att är bekymmersam. Därför kommer vi åtminstone en tid framöver att ur den här synpunkten ha en negativ utveckling. Sedan när de årliga 25 procenterna av våra ungdomar trycker på i vår arbetsmarknad för att komma hem tror jag att det så småningom kommer att bli en positiv utveckling, de kommer att igen försvenska det åländska arbetslivet, men jag antar att det kommer att ta decennier före vi är i en sådan positiv cirkel.

 

Här har ofta i den offentliga debatten förts en diskussion om vad vår roll som politiker är, vad är lagtingets och landskapsregeringens roll i den här utvecklingen? Det kan inte vara någonting annat än att skapa förutsättningar för att bibehålla Åland svenskspråkigt och mångspråkigt, men inte tvåspråkigt, det är grunden för vår språkpolitik. Med tvåspråkigt menas då att man inte som huvudspråk skall ha finska och svenska, så allt snack om att engelskan och andra språk trycker på har inte med självstyrelsen att göra, utan Åland skall gärna vara mångspråkigt men absolut inte tvåspråkigt. På det sättet märker man i debatten att självstyrelsens roll blir feltolkad. Vårt system är alltså inte mot finska språket utan det är för ett svenskspråkigt Åland. Den här situationen kan hotas av ett eventuellt framtida krav på tvåspråkighet, det som kallas den finlandssvenska situationen.

 

Herr talman!

Jag tycker att landskapsregeringen till stora delar har givit ett bra svar. Problemet är naturligtvis med svaren som kommer i sådana här sammanhang att uppföljningen blir problemet; man ger en hel del löften, men hur skall man klara uppföljningen så att den inte blir bristfällig. Svaret rör sig i huvudsak kring situationen i den offentliga sektorn, som är ungefär en tredjedel av vår verksamhet i landskapet, sysselsättningsmässigt lite mera, ekonomiskt bra mycket mindre. Men i alla fall har man när det gäller de fyra frågeställningarna som lagtinget tidigare hade upp agerat snabbt när det gäller den första punkten, tillsättande av språkrådet, och det skall landskapsregeringen ha kredit för.

 

När det gäller den andra frågan om återkommande undersökningar av språksituationen har vi fått ett resultat av den förra regeringens beställning hos ÅSUB, men lantrådet angav här att det är ytterligare utredningar på gång så att det kommer därför också att effektueras.

 

När det gäller den tredje frågan om effektiverad information och utökat samarbete med det svenskspråkiga Finland är det väl också okej, men där blir man lite mera otydlig i sitt svar. Man avser bl.a. vidta åtgärder för att tillrättalägga felaktiga uppgifter eller missförstånd om självstyrelsen i riket, men det framgår inte hur det här skall göras. Jag vet att det har varit väldigt svårt att få det att fungera i praktiken hittills därför att det är egentligen politikernas roll i landskapsregeringen att göra det plus statsrådets roll, som jag tidigare angav i ett replikskifte. Det framgår inte heller hur man skall klara av översättningsbehovet; det är väldigt stort och där måste man naturligtvis ha prioriteringar och hur det skall göras framgår inte av svaret, men det kommer naturligtvis efterhand att leveras säkert från landskapsregeringens sida.

 

I ett replikskifte med lantrådet var vi överens om regeringens och statsrådets ansvar när det gäller information till Finlands befolkning, specifikt den finskspråkiga men även den svenskspråkiga om självstyrelsen. I det liberala gruppanförandet var dock tonen en annan. Där var det återigen återfall till att det är vår uppgift att informera 5 miljoner finskspråkiga och statsapparaten överhuvudtaget, men jag hoppas att det var en brist på finess i det gruppanförandet och att lantrådets version i replikskiftet gäller. För övrigt tycker vi att det är ett bra svar i den frisinnade gruppen på den punkten också.

 

När det gäller den sista punkten, utökade kontakter och strategier, är det väl där som riset kommer. ÅSUB skriver på sidan 51 i sin utredning, där man ger slutsatser: ”Kunskaper i finska väger tungt som meriteringsfaktor vid nyrekrytering inom näringslivet. Detta gäller även, om än i varierande grad, inom betydande delar av den offentliga arbetsmarknaden. Behovet av finska inom företagen, den offentliga sektorn och föreningslivet är ofta kopplat till institutionellt drivna språkkrav, dvs. Ålands statstillhörighet i kombination med begränsad självstyrelse inom det ekonomisk-juridiska området.”  Det har här kritiserats att ÅSUB har ställt fel frågor, men ÅSUB har faktiskt ställt flera frågor och de har också ställt de rätta frågorna som har efterlysts när det gällde kraven vid rekrytering både i offentlig sektor, tredje sektor och privat sektor vid rekrytering av ny personal och de finns här som bilagor, så dem kan man läsa. Det här är då en utvärdering av svaren på de frågorna, och de är visserligen inte kvantifierade så att det är en brist i dem, men genom att man skriver så här menar man uppenbarligen att man har läst ur materialet att det är betydande problem i viss mån i alla fall. Det är också min erfarenhet efter 40 år i det åländska näringslivet att det har skett en förändring jämfört med vad det var när jag började i näringslivet på sextiotalet i fråga om kraven på finska kunskaper; visserligen var situationen lite annorlunda då eftersom många av oss hade studerat i Finland och det var inte så mycket snack om behovet av finska på arbetsplatserna då, utan det klarade man, så det kan vara lite svårt att göra jämförelser. Men eftersom det här är den första utredningen som är gjord finns det inget att jämföra med bakåt. Min uppfattning är att på huvudfråga ett som är ställd i spörsmålet, just om arbetslivet, så är den dåligt besvarad i svaret. Det är bara ett kort stycke på fyra rader på sidan 3. Då måste man fråga sig i den här debatten, att var är då näringsministern, näringsministern som har en roll i dessa sammanhang och borde vara här och diskutera med lagtinget när vi har ett spörsmål om de här frågorna, där det så tydligt i spörsmålet framgår problemen inom arbetslivet. Att det här har med självstyrelselagen och självstyrelsens behörighetsområden att göra är också klart; när nu gällande självstyrelselag från 1991 planerades här på Åland och gick till den s.k. blandade kommittén i början av åttiotalet var en punkt av våra önskemål i den nya självstyrelselagen att man skulle stadga att Åland är ett eget handelsområde. Det var tyvärr en av de första punkter som ströks i den blandade kommittén sedan i Helsingfors, så att den här frågan är gammal, den har varit uppe tidigare och det tycker jag var ett jättebra förslag i början på åttiotalet som vi väl kunde aktivera på nytt när vi så småningom skall komma igång med en ny revidering av självstyrelselagen.

 

Det sista som det också blir ett litet ris på är detta med de studerande ungdomarna, förutom att det är oklart med procenterna, som borde korrigeras i våra offentliga handlingar så är den lite dåligt besvarad. Eftersom den är så väsentlig i spörsmålets innehåll och bland problempunkterna som vi alla säkert är överens om, så kunde man förvänta sig lite mera idéer från landskapsregeringens sida, men jag hoppas att det kommer så småningom. Här redogörs närmast för problemet och man säger att man har en positiv inställning till att någonting skall göras, utan att sedan vara mera konkret.

 

Av dessa skäl kommer någon av oss i den frisinnade gruppen, kanske en liten majoritet, att stöda det klämförslag som här har lagts av de obundna för att markera just bristen i svaret på de två sista punkterna.

 

 

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Ltl Roger Jansson nämnde att utgångspunkten för Ålands ställning är språket och kulturen, och det är helt riktigt. Däremot om man vänder på perspektivet och ser på omvärldens syn på Åland så har Åland en geopolitisk position som är viktig. Det andra jag tänkte säga i den vägen gäller de ekonomiska intressena. Orsaken till att Åland inte är ett handelsområde – det är inte bara självstyrelselagen som kan reglera det – är omgivningens syn på att Åland är ett så litet område att man inte s.a.s. i realiteten gör det till ett eget handelsområde. Tar man in de praktiska ”restriktionerna” blir situationen en annan.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

I början av åttiotalet tror jag att vårt motiv bakom med att ta in i självstyrelselagen detta med handelsområde var att diskussionerna gick mycket höga och heta visavi generalagenturer. Det har fortsatt in på nittiotalet och tjugohundratalet, men inte alls lika intensivt som det var i början av åttiotalet, alltså de problem som generalagenturerna skapade. I dag tror man att det problemet inte mera finns; vissa tror det eftersom det är en fri marknad inom Europeiska unionen, men någon kontroll av prissättningen är omöjlig att göra och därför fortsätter generalagenturerna att omöjliggöra det här, att inte särskilt svenska industrivaror tar en tur via Finland och sedan kommer hit förfinskade. Det var vårt motiv, men jag tror att man i riket inte ville ha ett delat behörighetsområde och därför ville man stryka det.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Frågan om ett eget handelsområde är intressant och jag skall antagligen återkomma till den, men det anknyter lite till vad ltl Danne Sundman sade tidigare, att vi skall ha en bevarande strategi eller en förändringsstrategi. När det gäller handelsområdet är utvecklingen den att man tar bort så mycket gränser som möjligt och det betyder att kontakterna flyter ut över Europa eller världen. För mig betyder handelsområde lite att nu skall vi skydda oss på något sätt, också av språkliga skäl.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Nej, tvärtom var tankarna i början av åttiotalet att vi skulle öppna oss genom att skriva in i självstyrelselagen i den åländska konstitutionen att Åland var ett eget handelsområde, alltså ett från Finland skilt handelsområde, så skulle man ha framgång i förhandlingarna med de svenska tillverkarna och andra tillverkare för att generalagenturerna för Finland inte skulle gälla i landskapet Åland. Där kunde de höra under svenska försäljningsregioner eller att det skulle finnas generalagenturer på Åland skilda från dem i Finland. Det var tanken bakom förslaget.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

Herr talman!

Det där med ”brist på finess” får jag väl svälja, det är väl ingenting annat göra! Men det jag sade var att det är statens sak att informera plus att vi själva måste bjuda på oss själva i informationssyfte. Det står jag för och det tror jag inte står i strid på något sätt med det som lantrådet sade.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag ber att få tacka för den preciseringen och ber om ursäkt för mitt lilla ordval som kom här när jag inte hittade något bättre – men det var nog inte så farligt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Jag vill tacka fru lantrådet, som är en klok kvinna, som sade att det kan finnas anledning för henne att återkomma med ett anförande efter mitt anförande, och det kan det kanske ligga någonting i, sedan får jag se om tiden medger att jag hinner höra på det svaret.

 

När lantrådet presenterade landskapsregeringens svar sade hon inledningsvis att språkfrågan är viktig och att man har fätt klara riktlinjer av ett enigt lagting om de fyra åtgärderna. Jag är kanske inte helt enig om att lagtinget var så enigt. Det var ingen formell omröstning och jag hade ganska många invändningar då. När hon sade vidare att det är på basen av den parlamentariskt tillsatta kommittén håller jag inte med mera för det som den dåvarande landskapsregeringen levererade och det som den parlamentariska språkkommittén levererade var två ganska skilda saker.

 

Det har sagts tidigare att landskapsregeringen har gett ett bra svar på spörsmålet. Jag måste inledningsvis säga att jag delar inte riktigt den uppfattningen. Spörsmålet frågar: Vilka åtgärder avser landskapsregeringen vidta för att åtgärda de strukturella fel i det åländska samhället som orsakar det oproportionella behovet av kunskaper i finska inom företag och organisationer och offentlig förvaltning i landskapet? Det finns inte någonting som jag kan läsa i svaret om vilka åtgärder man tänker vidta för att åtgärda de strukturella problemen. Det är de fyra punkterna: tillsättande av ett språknämnd – jag tror det omdöptes till språkråd redan då den förra landskapsregeringens meddelande om språkpolitiken var upp till behandling – det har nu blivit ett språkråd och det har sagt att det tillsattes ganska snabbt. Mig veterligen lanserades språknämnden den 26.4 av en parlamentariska språkkommittén, alltså för två år sedan.

 

Den andra punkten är att man skall ha återkommande undersökningar om språksituationens utveckling på Åland. Det är, som har sagts, en komplex fråga, men jag ser det här lite som ett sätt att få tiden att gå att bara utreda.

 

I tredje punkten talar man om den gällande språksituationen och samarbetet med de finlandssvenska organisationerna. Det sades tidigare att man skulle rädda det svenska språket i Finland. Jag tror faktiskt att det är en fullständigt övermäktig uppgift för Åland. Av de punkter som räknas upp är det den sista: främjande av utökade kontakter med Sverige inom områden som handel, vård, utbildning och kultur som vi kan få ut någonting när det gäller att värna om vårt svenska språk.

 

Ett par korta kommentarer om utredningar. Alla tre utredningar som skall göras räknas upp. Vi har fått den första. Det sägs att den sista skall avrapporteras till uppdragsgivaren, dvs. landskapsregeringen våren 2009. Sedan står det landskapsregeringen kommer efter det att språkrådet har behandlat utredningen att noga analysera det i ljuset av språksituationens utveckling och följa upp resultaten av analyserna med konkreta åtgärdsförslag. Det var de konkreta åtgärdsförslagen som vi ville ha nu. Jag kan hålla med om att det kan vara väl tidigt att ge ett detaljerat svar på den frågan, men, ändå, tittar vi på den tidtabell som landskapsregeringen skissar upp så är vi framme vid nyvalet 2011 innan vi överhuvudtaget har någonting på vårt bord, och frågan är om vi har tid att vänta så länge. De som har varit med ett tag inom politiken vet också att ett år före valet börjar det mesta arbetet gå ut på politiskt dribblande för att man skall stå i så bra position som möjligt inför kommande val. Det blir inte så mycket konkreta åtgärder mera, så det här bekymrar mig faktiskt.

 

Det sägs: ”Landskapet har anledning att kontinuerligt samverka i språkfrågor med finlandssvenska organisationer.” Det har jag definitivt ingenting emot, men det sägs vidare ”för att bidra till att det svenska språket hålls levande i Finland”. Jag tror att det här är en helt orimlig arbetsmålsättning. Vi måste sätta fokus på vad vi kan göra för att bevara Åland svenskt, för redan det kommer att bli en ganska stor arbetsuppgift.

 

Lantrådet sade i ett replikskifte, när vi enades i samsynen om att vi har ett problem med dem som högskoleutbildar sig i Sverige i och med att det har så svårt att få en plats på den åländska arbetsmarknaden just på grund av de inte har tillräckligt med kunskaper i finska, att vi skulle stärka svenskan i Finland. Jag tror att det är fel väg att gå; vi måste fokusera på våra egna problem och för svenskan i Finland måste de finlandssvenska organisationerna och partierna absolut göra sitt bästa. Vi har olika verkligheter. Det blir lätt för oss att vi pekar finger åt finlandssvenskarna och de pekar finger åt oss, men vi måste konstatera att det är olika verkligheter vi lever i, vi bör koncentrera oss på vår.

 

Jag tänkte ta upp utredningen om finska språkets ställning inom arbetslivet, men i och med att ltl Danne Sundman redan räknade upp de huvudpunkter som finns i utredningen är det onödigt att jag återupprepar det; jag kan bara ta tillfället i akt och stöda hans förslag till kläm. Men en sak vill jag ta fasta på och det var också ltl Roger Jansson inne på: ”Behovet av finska inom företaget, den offentliga sektorn och föreningslivet är ofta kopplat till institutionellt driva språkkrav, dvs. Ålands statstillhörighet i kombination med begränsad självstyrelse inom det ekonomisk-juridiska området.” Det här är det intressant att stanna upp vid, dvs. förfinskningen av Åland, om man får kalla det för det, beror till liten del på kunder och klienter, utan det beror på statstillhörigheten, någonting som vi från Ålands Framtids sida har sagt länge. Vi har också sagt att det flyttar in finskspråkiga personer till Åland, de skall känna sig välkomna, det är inte de som förfinskar Åland, utan det är statstillhörigheten. Det man vidare kan utläsa i utredningen är att lagarna, ja, de är på svenska, men allt runtomkring, alla grundarbeten, all utbildning är på finska. Datasystemen är på finska, handelsregler är på finska, skatteregler osv. osv. Det är detta som menas när man pratar om institutionellt drivna språkkrav, och det kan inte nog understrykas.

 

Om vi tittar på det som sägs som avslutande kommentarer så skriver man i utredningen: ”Att det är föga överraskande att finskan är en meriteringsfaktor framför allt inom färjsjöfarten och turismen.” Man säger vidare, att  ”Mera anmärkningsvärt är emellertid att finska som merit vid nyanställningar är så pass utbredd inom näringslivet, som är helt inriktat på den åländska marknaden. Detsamma kan sägas om den offentliga sektorn, där ju finskspråkiga klienter med något enstaka undantag är rätt sparsamt förekommande.” Svaret på den frågan är att undersökningen visar att Åland betraktas som en integrerad del av det finländska marknadsområdet. Det sägs också att det här beror på att Åland kopplas till det ”finskspråkiga system” som det i realiteten är en del av. Åländska självstyrelsen saknar i stort sett all behörighet gällande branschregler. ”De arbetsmarknadslagar samt bolags- och skattelagstiftning m.m. som företagen har att verka inom innebär nämligen att den juridiska och ekonomiska specialistkompetensen inom företagen i längden inte kan upprätthållas utan goda kunskaper i finska.” Det som är remarkabelt i utredningen är ”Inom den statliga verksamheten, där detta är mest påtagligt, har det här också lett till att man numera gått in för att så långt som möjligt erbjuda alla personalgrupper fri undervisning i finska på arbetstid.”

 

Det som flera har varit inne på är att den högre utbildningen till största delen sker utanför Finland (främst, men inte långtifrån enbart i Sverige). Det här innebär det som vi har sagt tidigare, att sakta men säkert håller vi på och byter ut vår befolkning. Det som har förvånat mig många gånger är att morföräldrar, mammor, pappor, inte överhuvudtaget reagerar. Jag är förvånad över att det är en så pass liten debatt om detta, att det är ett så pass litet engagemang om det. En person och jag pratade under lunchen om det och den personens svar var att ålänningarna är så mättade, man har det så pass bra, klarar man av att byta bil vart fjärde år, så är allt frid och fröjd! Jag tror inte att det är det enda svaret på den frågan. Men jag konstaterar i varje fall att det har inte varit någon massmedial uppmärksamhet runt detta. Tidningen Ålands chefredaktör hade en enligt mitt förmenande förtjänstfull ledare där han skrev att Åland befinner sig i ett vägskäl. Men annars har det i stort sett varit tyst. Det är det jag också tycker att Åland befinner sig i ett vägskäl, jag håller med om det. Som det sades tidigare av ltl Danne Sundman, har man tre alternativ, men egentligen har man fyra alternativ. Det första är i så fall att ge upp, att vi slutar låtsas, att vi ser hur det är, att vi tillåter språkdagis, skolor, utbildning osv. i likhet med på länsstyrelsen, att vi verkligen ser till att ålänningarna lär sig finska för att de skall få en plats på arbetsmarknaden. Det andra är, som flera har varit inne på, att man tar över all behörighet så att vi blir ett eget handelsområde, dvs. att vi har full självstyrelse. Det här har flera talare, bl.a. ltl Gun Carlson varit inne på; hon saknade i svaret att vi behöver ta över mera behörighet. Jag är den första att understöda den vägen, om den är framkomlig. Det är tredje alternativet är, som ltl Danne Sundman, återförening med Sverige och det fjärde är självständighet. Jag kan säga att om man skulle lyckas med alternativ två, dvs. att vi har full självstyrelse, vi har full ekonomisk behörighet, då får vi så fall utvärdera om vi bör gå vidare med självständighet, men jag tror att det är en lång resa innan vi befinner oss där, och jag tror personligen att väg två är nästintill omöjlig att komma fram på. Därför driver vi den politik vi driver.

 

Herr talman!

Jag tycker ändå att pudelns kärna är vad vi skall göra för att åtgärda det strukturella problemet. Det är flera som har efterlyst åtgärder, dessa saknas från regeringens sida. Företrädare för regeringspartierna säger att det saknas förslag till åtgärder från oppositionens sida. Jag vill igen backa tillbaka till den parlamentarisk språkkommittén som jag faktiskt tycker att gjorde ett otroligt bra arbete. Man sade på sidan 11: ”Kommittén har kommit fram till att Ålands språkskydd, trots lagstiftningen, har urholkats och att det finns stora problem på arbetsmarknaden för den som inte kan finska.” Detta var samtliga partier ense om, exklusive socialdemokraterna, får jag säga för att pigga upp ltl Göte Winé!. Man föreslog tre åtgärder:

 

Att landskapsregeringen frågar Finlands regering vilka åtgärder regeringen avser att vidta för att självstyrelsen framdeles skall följas. Den minnesgode kommer ihåg när vi hade språkdebatten att jag försökte föra ett resonemang om: Vem äger problemet? Jag hävdade då, och jag hävdar nu, att det är den finländska statsmakten som äger problemet. Orsaken till att man fick överhögheten över Åland är just de garantier man gav för att det svenska språket skulle överleva på Åland. Den tillbakablick ltl Roger Jansson gav är synnerligen väsentlig när det gäller det.

 

Det andra jag vill ta fasta på är att landskapsregeringen informerar Sveriges regering om förhållandet samtidigt som landskapsregeringen begär hjälp för att vidmakthålla Åland svenskspråkigt framdeles. Det var den här typen av förslag som den parlamentariska språkkommittén gav, men allt detta i kompromissandets namn tuschades bort och det kom fyra ganska tandlösa åtgärdsförslag som vi upprepar i det oändliga.

 

Jag hade förmånen att träffa Sveriges utrikesminister Carl Bildt på Nordiska rådet i Oslo. Då förde jag ett resonemang med honom och påtalade vilken roll Sverige har när det gäller Ålandsöverenskommelsen. Jag nämnde hur stor del av de åländska högskolestuderande som utbildar sig i Sverige och hur svårt de hade att få en plats på den åländska arbetsmarknaden. Han var fullständigt oinformerad och resonemanget slutade med att ”men det är faktiskt er roll att informera”, så därför hoppas jag att landskapsregeringen blir mer aktiv när det gäller informationen också mot den svenska regeringen och framför allt ställer den finska mot väggen.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Ltl Anders Eriksson hade fyra olika vägar för att lösa det här, också ltl Danne Sundman. Ltl Anders Eriksson konstaterade att lösning nummer två, dvs. fullständig självstyrelse är nästintill omöjlig, så därför arbetar ni efter modell fyra: självständighet! Det skulle vara intressant att veta hur väg fyra kan vara lättare än väg två?

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag vet att det här är ltl Torbjörn Eliassons huvudintresse: hur skall vi lyckas få Åland självständigt för han har ställt så många frågor till mig under den senaste fyraårsperioden. Jag resonerar på det sättet att kommer vi att få ta över beskattningsrätten – jag tror inte det – men, tro mig ltl Torbjörn Eliasson, om jag har fel så ingen kommer att vara gladare än jag. Jag ser det på det sättet att hur länge skall vi hålla på och slå huvudet i väggen, skall vi försöka se om vi finner en alternativ väg? Det är självklart att det inte är lättare och ingen sådan där snabbfix heller att göra Åland självständigt. Men jag tror att om vi får en stark majoritet av Ålands befolkning att inse, vilket tyvärr inte ltl Torbjörn Eliasson har gjort ännu, men det kanske kommer, att det är den här vägen vi skall gå, då upptar vi förhandlingar med den finländska regeringen om frigörelse osv. Det här är bara en låtsasdebatt som inte leder någonvart.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Nej, jag är bara intresserad av hur ltl Anders Eriksson kan förklara att det är lättare med väg fyra än med väg två. Hur kan det vara lättare att bli självständig än att uppnå fullständig självstyrelse? Det är ett genuint intresse att få ett svar.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tror att det är ett ”genuint intresse”, men nu är det svårt att på två minuter förklara hur den processen skulle gå till. Det kortaste och bästa rådet jag kan ge är att ltl Torbjörn Eliasson läser den publikation som kom ut 2000: Ramverk för ett självständigt Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Lantrådet Viveka Eriksson:

Talman!

Jag begärde ordet efter ltl Roger Janssons anförande och tänkte börja med lite reflektioner utifrån det som han sade. Det var en rätt intressant vision som ltl Roger Jansson hade när han sade att följden av att vi har så många åländska studenter i Sverige kommer troligtvis att bli att det åländska arbetslivet kommer att försvenskas eftersom kraven kommer att bli annorlunda för de ungdomar som återvänder till Åland. Det var intressant och det ger en ljusnig i debatten, en positiv approach. Jag håller med ltl Roger Jansson att landskapsregeringens arbete skall handla om vilka förutsättningar vi från landskapsregeringens kan skapa för de aktörer som finns i samhället. I det här fallet, eftersom diskussionen mycket bygger på ÅSUB:s rapport om företagarnas verklighet och de som är aktörer inom arbetslivet i det åländska samhället. Ltl Roger Jansson säger att vi måste särskilt se till att inte kravet på tvåspråkighet breder ut sig. Jag ser faktiskt inte riktigt en fara i detta med tvåspråkigheten och risken för det så länge det som ltl Roger Jansson efterlyste samtidigt finns, nämligen en mångspråkighet i det åländska samhället. När man läser ÅSUB-rapporten kan man också ta del av att i många fall har man värderat engelskan och finskan lika inom arbetslivet, så man ställer krav på kunskaper i engelska, man ställer krav på kunskaper i finska. Det betyder att den mångspråkighet som ltl Roger Jansson underströk att vi behöver odla ändå verkar fungera. Jag tror också att det är andra språk som kommer att komma mera, bl.a. ryska som ett exempel som ett servicespråk.

 

Ltl Roger Jansson påstod också att vi inte var tillräckligt konkreta under de två sista huvudrubrikerna. Det är självfallet så att man kan säkert ha gått ännu längre, men jag vill understryka att hela det sammantagna svaret pekar på en massa olika åtgärder som skall vidtas och dessa tillsammans skall just motverka problematiken. Det har efterlysts vad vi tänker göra för att motverka att ungdomar har problem att komma tillbaka till den åländska arbetsmarknaden. Jag hävdar att de åtgärdsförslag som vi har fört fram samverkar för att motverka den situationen, så man kan inte säga att bara den åtgärden och bara den åtgärden, utan det måste vara sammantaget många olika. Språkrådet kommer förstås inte att göra massor med underverk, men det är ändå ett första steg i att verkligen mera sätta fingret på problemställningarna och genom att man konkretiserar problemen kan man också komma med närmare åtgärdsförslag. Det är så jag ser att landskapsregeringen skall jobba framöver. Vi skall utifrån de olika analyser och de olika utredningar som är på kommande kunna dra upp flera riktlinjer för våra konkreta åtgärder.

 

Det fanns också en efterfrågan hur vi rent konkret skall jobba med informationen och kontakterna till riket. Jag tyckte att vi redde ut det tidigare, men det är viktigt att vi här faktiskt skall förstärka resurserna, man måste ha mera resurser för att kunna jobba med dessa frågor. De kontakter som vi redan har haft med den nya tjänstemannen inom justitieministeriet är viktiga så att man kommer vidare den vägen samt att vi också skall ha en person från Ålands landskapsregering som har motsvarande uppdrag.

 

Ltl Anders Eriksson gick iväg, så jag kanske kan återkomma i debatten eftersom jag förstår att ärendet kommer att bordläggas och har då möjlighet att debattera med honom direkt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tackar lantrådet för det resonerande svar hon gav på mitt resonerande gruppanförande och ville egentligen bara kommentera en sak och det är det växande behovet av kontakter för landskapsregeringen gentemot ministerierna i anledning av EU-frågornas hantering, en process som vi nu noga studerar här i lagtinget och antagligen kan komma till en stor enighet om att behöver förbättras på flera plan. Efter 13 års erfarenhet bör det naturligtvis ske en ständig förbättring, och det har det ju gjort genom åren, ytterligare steg bör tas. Samma gäller självstyrelsens utveckling och språkfrågan gentemot riket och då har jag för min del förordat att man borde stärka Ålandskontoret med en tung tjänsteman som skulle hjälpa landskapsregeringen i de frågorna. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Lantrådet Viveka Eriksson, replik:

Talman!

Det är också det jag avser när jag beskriver att vi skall ha en resursförstärkning också från Ålands sida; det kan finnas olika upplägg för var den personen blir stationerad. Huvudsaken är dock att det skall förstärka kontakterna och framför allt förbättra informationssystemet men också svenskspråkigheten i beredning samt att våra tjänstemän på ett verkligt sätt skall kunna delta i beredning av framför allt EU-frågorna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

Det svenska språket är för oss en Arkimedespunkt, en fast punkt i tillvaron, vi har svårt att tänka oss samhället Åland utan svenska som kommunikationsspråk, men också svenska språket som ett socialt element. Jag tror att åtminstone den senaste tioårsperioden, som jag kan överblicka, har språket varit i fokus. I januari 2000 förde ltl Christer Jansson fram idén om en vitbok och fick stöd av liberalerna, trots att vi då hade lite olika syn på språkfrågan och språkutvecklingen; då var statens språk på Åland i fokus, ämbetsspråket, statsförvaltningens språk och kanske inte så mycket då näringslivets krav.

 

Nu har vi alltså fått en utredning, ytterligare fakta och ytterligare tolkning och analys, men jag tror att det finns anledning att vrida och vända på de uppgifter som finns i utredningen och de tolkningar som har gjorts. Det är klart att om man som ltl Danne Sundman säger att skeppet är på väg att gå i kvav eller förlisa måste man naturligtvis se vad som har hänt. För att försöka göra denna komplicerade sak kort, så ser jag tre olika nivåer på problemet. Det första är det som gäller staten. Det andra är det som vi för snart tio år sedan kallade språkparadoxen och det kallar jag i dag språkparadoxen nummer ett, sedan finns det en ny språkparadox. Men om vi tar detta med staten först så finns det en språklag och den språklagen räcker helt enkelt inte till, den är bra, den säger att alla offentliga beslut skall finnas på svenska och finska. Går man in på ministeriernas hemsidor står det språkversioner: finska, engelska, svenska; ofta är det bara finska. Det gäller särskilt utredningarna – jag tror att jag har nämnt det här i en debatt tidigare – och det är inte givet att ministeriernas viktiga utredningar som underlag för långsiktiga beslut finns på svenska. Där tycker jag att språklagen och kraven på staten borde kunna skärpas. Jag har inte heller hört någonting annat här i dag och ltl Roger Jansson, som har lång erfarenhet av detta från flera sidor s.a.s., nämnde väl också någonting i den riktningen.

 

Så har vi den s.k. språkparadoxen som går ut just på det som i dag är aktuellt. I våra språkpolitiska riktlinjer från 2000 sade vi det att för att kunna ge våra ungdomar möjlighet att konkurrera måste de kunna språk. Alla ungdomar i riket och i Sverige kan flera språk. I Sverige kan de svenska, engelska, tyska och franska, kanske t.o.m. spanska och portugisiska, på högskolenivå. Det är alltså ingenting ovanligt med tre, fyra, fem språk; EU har en målsättning om flerspråkighet att alla skall kunna minst två språk, och det kan många i Finland, men då är det finska och svenska, de behöver ytterligare ett språk engelska osv. Men språkparadoxen är den att om våra ungdomar som studerar i Sverige i stor utsträckning inte kan finska, inte lär sig finska eller inte upprätthåller sin finska, så tappar de i konkurrenskraft på hemmaplan. Och hur många fall det är lite svårt att utläsa från statistiken och utredningarna därför att det är självklart att om du går och frågar en företagare: anser du att finska är en merit, ja, säkerligen är det en merit, alla språk är en merit. Där är vi fortfarande i den situationen att vi måste diskutera språkparadoxen: skall vi ge den kompletterande utbildningen när ungdomarna kommer tillbaka, skall vi ge en mera praktiskt inriktad finska när de går i gymnasiet? Skall vi då ta fram studiematerial, distanskurser för dem som bor i Sverige och som har tecknat upp sig på Komhem.nu-listan, söker jobb, så att de får lära sig grundläggande finska eller skall vi ge arbetsgivarna ett stöd för att de skall ordna kurser? Det här är någonting som språkrådet och landskapsregeringen bör se över för det är klart att man skall göra någonting. Den situationen är inte ny, möjligen har den blivit något mera accentuerad och då kommer jag över till den tredje punkten: språkparadoxen, dilemmat som berör arbetslivet, det är det som ÅSUB-undersökningen handlar om.

 

Går man tillbaka i historien har många ålänningar, särskilt jordbrukare, fiskare, sjöfolk osv. lärt sig finska på någon sorts praktisk kommunikativ nivå. Man har handlat med Hankkija, man har handlat med Kemira, man har handlat med Suomen Sokeri, Kesko, SOK osv., under hela Ålands historia. Det är väl det som är vår strukturella situation. Om det sedan är ett strukturellt fel, det kan man diskutera, för Ålands självstyrelse är till för att balansera den, om vi nu kallar det, penibla strukturella situationen, att vi geografiskt är granne till ett land som till stor del har ett annat språk. Ser man på det sättet har vi varit en del av Finland, en del av marknadsområdet, verkligen inne i den finska marknaden. När vi första gången började analysera Finlands anslutning till EES var det med den utgångspunkten att nu lämnar man skyddet för jordbruket, nu lämnar man skyddet för den nyuppförda hundmatsfabriken i Mariehamn, nu öppnar man för internationell konkurrens, dvs. det skyddade handelsområdet Finland öppnades och därmed öppnades det för alla företag och vi som då var aktiva i näringspolitiken räknade med att företagen kommer att söka sig till andra länder, det kommer att balanseras upp. Det har det inte gjort ännu därför att vi har några dominerande branscher som är helt avgörande för Åland och som till stor del har finska kunder. För det första har vi Chips t.ex., den stora marknaden är Finland, sedan har vi Vikinglinjen och andra rederier som säljer kryssningsresor, egentligen säljer de också mat och förstås det man dricker till maten. Det är typiska konsumentinritade branscher och marknaden/konsumenterna finns i riket. Samma sak med Ålandsbanken, ”Private banking” heter det på finska i riket, en stor marknad, där man har expanderat. Med tanke på det kan vi säga att den finska dimensionen i undersökningen, skulle jag vilja våga påstå, sticka fram hakan och säga, att den är inte så dramatisk. Det gäller alltså att våra näringsidkare har en marknad i ett land där medelklassens ekonomi har s.a.s. förbättrats och man har blivit konsumenter som reser, dricker , äter och äter chips, om de inte orkar resa och sedan när de har rest färdigt sätter de sina överblivna pengar i Ålandsbanken. Kontakterna som den här undersökningen visar har ökat mest på mellannivå, kan man säga; på toppnivå i företagen har man sina behov av kontakter, på mellannivå har kontakterna ökat på grundval av den internationella, regionala och nationella specialiseringen. De som köper i åländska företag har mera kontakter med omvärlden nu än för tio år sedan.

 

Ser man det i det här perspektivet är det lite av en paradox det också att näringslivet utvecklas så blir det mera behov av finska, men det är inte finska som ett andra språk på Åland utan det är finska som ett arbetsspråk, ett verktyg. Ju mer vi öppnar upp Åland, ju mer förändringar vi har, ju mer dynamik vi har i näringslivet desto mer kommer näringslivets kontakter att vända sig till andra håll, till Sverige, Norge, Danmark, Finland, Tyskland; i dag har vi globala företag som har engelska som arbetsspråk också på Åland och det kommer alltså att växa.

 

Det är intressant om man skall förlita sig på det här eller om man skall göra någonting åt det. Frågorna som ställs här är: Skall vi gå in och reglera arbetslivet? Jo, på det sättet att man öppnar upp möjligheterna, man ger kunskaper i engelska och andra språk, så mycket kunskaper som möjligt, gör våra ungdomar konkurrenskraftiga och ger dem den informationen att visst är det en merit om ni kan finska, också om ni studerar i England eller i Sverige. På det sättet tror jag att det inte behöver vara så ödesmättat att det är larm, kris osv. Så länge vi har ett starkt näringsliv kommer vi att ha en stark självstyrelse. Självstyrelsen är beroende av näringslivet och det tror jag de flesta inser när man jämför oss med andra omgivande regioner.

 

Det som jag skulle förespråka är att öppenheten och dynamiken i näringslivet gör att det blir en bättre balans, det blir en breddning och att gynna företagen är att gynna svenska språket som den stabila faktorn i det åländska samhället. Kan man finska är det säkert en merit, men kan man flera språk är det ännu mera merit. Tvåspråkigheten har inte jag sett till under mina år i förvaltning och nära anslutning till näringsliv osv. När ÅSUB:s direktör tolkar utredningen som han sade i radion – jag hoppas att jag citerar Bjarne Lindström rätt – ”Den ekonomiska och politiska makten i dag på Åland är finskspråkig”, ungefär så sade han. Det stämmer inte utan på mellannivå, de som handlar med omvärlden, där är finska en merit. När det gäller självstyrelsens och statens problem finns det en hel del att göra och där tycker jag att landskapsregeringen har presenterat det som lagtinget egentligen har efterfrågat tidigare.

 

TALMANNEN: Diskussionen avbryts här och de på listan upptagna talarna kvarstår till plenum den 7 april, då diskussion återupptas.

 

Lagtingets nästa plenum är fredagen den 4 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.59).