Remissdebatt

PLENUM den 9 april 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN: 

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Roger Jansson).

29 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Roger Jansson på grund av kommittémöte inom Baltic Sea Commission”. Beviljat.

 

Fördras för andra behandling ärende nr 1:

 

Näringsutskottets betänkande nr 5/2000-2001 angående landskapslag om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland. (FR nr 4/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

 

Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt. Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för remiss ärende nr  2:

 

Republikens presidents framställning till Ålands lagting om regeringens proposition till riksdagen om godkännande av avtalet om genomförande av bestämmelser i Förenta Nationernas havsrättskonvention. (RP nr 5/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt.  Diskussion.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Avtalet om att bevara och förvalta de rörliga fiskbestånden i världen går ut på internationellt samarbete inom ramen för regionala fiskeorganisationer. Fiskefartygens flaggstater får möjlighet att effektivt genomföra att avtalet verkligen efterlevs. Allvarliga överträdelser kan beläggas med tillräckligt stränga straff också i Finland. För Finlands del uppges att konsekvenserna av avtalet inte är stora, eftersom finländska fiskefartyg inte bedriver det fiske som avses i avtalet. Främst är det frågan om sådant havsfiske som u-länderna är beroende av.

 

Här kan tilläggas att de nordiska regeringarna gått in för att bidra till att det globala skyddet för havet förbättras inom ramen för en rad avtal. De nordiska regeringarna  ska också ska stödja miljösamarbetet i Östersjöregionen och Nordsjösamarbetet. Fiske ska ske på ett hållbart sätt, så att både fiskbestånd och havsdäggdjur beskyddas och bevaras. I den nordiska miljöstrategin framhålls att hänsyn ska tas till beståndens möjlighet att fylla sin funktion i den ekologiska sammanhangen. Ja, Norden ska gå i täten för att skydda havsmiljön och också peka på de gemensamma globala ansvaret. De nordiska länderna och de självstyrande områdena har genom deklaration bundit sig för en hållbar utveckling, vilket innebär  att förnybara resurser måste nyttjas och vårdas effektivt inom ramen för sin återskapande förmåga.

 

Herr talman,

Bland de nordiska målen för perioden 2001-2004 märks att fiskeflottornas energiförbrukning ska minskas. Det nordiska samarbetet betonar också att man måste fortsätta att utveckla selektiva fångstredskap, för att undvika bifångster av för unga fiskar och oönskade fångster av till exempel fåglar och havsdäggdjur. Här är användningen av de många kilometer långa drivgarnen i Östersjön ett problem. I EUs övriga vatten är dessa drivgarn förbjudna.

Vid Nordiska rådets temakonferens i Oslo nyligen om hållbar utveckling kritiserades vad som betecknades som rätt omfattande tjuvfiske som bedrivs av trålare från Danmark. Frågan ställdes varför inga egentliga åtgärder vidtagits mot detta.

 

Uppenbarligen blir den allmänna övervakningen av fiskeresurserna allt viktigare. En stor internationell katastrof var när de enorma torskbestånden utanför Kanada, bestånd som livnärt också europeiska folk sedan medeltiden, plötsligt var totalt utfiskade för inte så länge sedan. Frågan är om de någonsin kan återuppbyggas till sin forna omfattning. Insikten kom,  att inte ens oceanerna har oändliga resurser.

 

Herr talman,

I Östersjön har den mycket viktiga matfisken torsken länge haft svårt att föröka sig. I Oslo sa jordbruksminister Margareta Winberg att situationen för fisket i Nordsjön är allvarlig. I Östersjön stärks glädjande nog torskbeståndet nu med vad ministern betecknade som viss framgång. Hon betonade dock att särskilt garnfisket i Östersjön måste bli mera selektivt.

 

Allmänt taget går Nordens miljösträvandena tillsvidare längre än EUs och EU vill gå längre än FN. Vi kan hoppas på ökat skydd för fiskstammarna också i Östersjön, till gagn för konsumenterna, som behöver nyttig fisk i kosten. Miljömärkning av fisk och fiske är på gång.

 

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman! 

Det är ganska intressant när ltl Svensson säger att drivgarnsfisket i Östersjön måste bli mera selektivt! Det intressanta är när han tar upp detta i Ålands lagting. För närvarande torde drivgarnsfisket i Östersjön så till den milda grad vara selektivt att det kan bedrivas i stort under en vecka per år, under förutsättning att då råder vackert väder, annars blir det knappt något fiske alls. Kan vi vidta ytterligare åtgärder kommer vi att ta livet av det ännu i någon mån befintliga laxfisket, som vi i åratal har kämpat för att kunna utvidga från en till flera veckor.

 

TALMANNEN:   Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning om ny plan- och bygglag för landskapet Åland. (FR nr 9/2000-2001). (Bordlagd 19.3.2001).

 

Landskapsstyrelsen har i skrivelse den 9 april 2001 meddelat att den beslutat återkalla landskapsstyrelsens framställning nr 9/2000-2001 med förslag till ny plan- och bygglag för landskapet Åland. Talmannen meddelar med anledning härav att ärendets behandling med anledning av 42a § AO omedelbart avbryts. Det på föredragningslistan upptagna ärende nr 3 avförs därför från listan. Antecknas.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 4:

 

Ltl Lotta Wickström-Johanssons m.fl. hemställningsmotion om utarbetande och förslag till avgiftsfri förundervisning från år 2001. (HM nr 12/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 2.4. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

I motionen föreslår vi att förundervisningen i landskapets daghem skall bli kostnadsfri för föräldrarna fr.o.m. nästa år. Det står 2001 på föredragningslistan, men det är fr.o.m. nästa år det gäller.

 

Enligt barnomsorgslagen har varje barn rätt till 20 timmar förundervisning per vecka året före skolstarten. Det här är en del av daghemsverksamheten och den ordnas på olika sätt i olika daghem och föräldrarna betalar precis enligt samma taxa som för övrig barnomsorg. I riket är förundervisningen kostnadsfri för föräldrarna sedan  förra hösten och en av utgångspunkterna för motionen är självstyrelselagens bestämmelse att lagtinget skall sträva efter att de sociala förmånerna för befolkningen skall vara minst desamma som i riket. Vi tycker att det är rätt och riktigt att också föräldrar på Åland skall ha denna förmån och inte på grund av självstyrelsen sättas i en sämre ekonomisk situation, särskilt som Åland är en välmående del och levnadskostnaderna är relativt höga här.

 

Vi tycker också att förundervisningen är en viktig förberedelse för skolstarten och det är viktigt att så många barn som möjligt deltar i den, i alla fall skall inte ekonomiska orsaker få vara ett hinder för att barnen skall delta i undervisningen.

 

Motionen tar inte ställning till det som diskuterades i samband med den motion som liberalerna förde fram förra våren om en utvärdering av förundervisningen; då diskuterades det om förundervisningen skall vara en del av skolundervisningen i stället för som i dag en del av daghemsverksamheten. För man över verksamheten till skolan är kostnadsfrihet helt naturligt eftersom skolan ju också är kostnadsfri, men personligen ställer jag mig i alla fall tveksam till att föra över förundervisningen till skolan. På det viset sänker man i praktiken åldern för när barnen börjar skolan och det tycker jag absolut inte att det finns något behov av i dag. I stället är det så i dag att kraven på att barnen skall bli stora är alldeles för höga och tidiga redan i dag. Man tar bort leken och det blir mera allvar, konkurrens och krav allt tidigare.

 

Men, som sagt, detta ingår egentligen inte i motionen trots att det finns klara kopplingar.

 

Herr talman!

För att förskolundervisningen skall kunna bli kostnadsfri, eller att landskapet skall bli besluta om det i lag, bör kommunerna kompenseras ekonomiskt. Jag vet inte riktigt vad det kan röra sig om för summor; i Mariehamn diskuterar vi att eventuellt frivilligt införa en kostnadsfri förskolundervisning och jag har fått uppgifter om att det skulle röra sig om 30.000-40.000 mark per månad för Mariehamn. Hur som helst, det viktiga är att om man går in för det här så bör kommunerna kompenseras ekonomiskt.

 

Herr talman!

Jag hoppas att lagtinget kan ge en signal till landskapsstyrelsen om att man önskar den här utvecklingen. Jag är medveten om att det pågår en översyn av barnomsorgslagen och det är ytterst lämpligt att man diskuterar den här frågan också i det sammanhanget.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!  

När vi tog den gällande barnomsorgslagen 1996 fanns just en bestämmelse om förundervisning med och under tidens gång har förundervisningen utvecklats i kommunerna. Den har varit så populär och omtyckt att åtminstone de uppgifter vi fick för en tid sedan i kulturutskottet är att så gott som alla barn i den här åldern får någon form av förundervisning.

 

En av motionärernas huvudargument för att det här skall bli avgiftsfritt är att man har gjort så i riket. Motivet för det är att man i Finland inte alls har haft samma omfattning av förundervisningen, och för att se till att alla barn skulle komma in i förundervisningen införde man avgiftsfrihet. Det argumentet finns alltså inte hos oss. Det andra som man kunde lyfta fram är att förundervisningen  tydligen har utvecklats rätt olika i olika länder och i Sverige har man gått mera mot en kontinental utveckling, dvs. att barnen rätt tidigt börjar tränas i olika färdigheter som är bra i skolan. Det här är väl en skillnad i tradition i Europa och i Norden, där man starkt betonar mogenhetsbegreppet och att barnen skall på något vis växa inifrån och man får inte störa deras utveckling med alltför strukturerad undervisning så att det på något vis skadas, om man drillar dem och vad det brukar kallas. Här råder en ganska stor skillnad mellan Norden och övriga Europa. Förundervisning är sedan någonting mitt emellan. I Sverige har man som sagt gått mera över till att helt enkelt införa skolundervisning för sexåringarna och det är väl någonting  som också kommer i Finland så småningom. Principiellt är det så att är det skolundervisning är det avgiftsfritt och är det barnomsorg skall det vara avgift på det. Nu har man i Finland gjort ett avsteg från detta. Men jag tycker, som sagt, att det inte finns motiv för det hos oss. Inte tycker jag att man har hört någon större föräldraopinion över höga avgifter för förundervisningen och det skulle vara intressant om motionärerna kunde dokumentera det som anförs som ett motiv för att gå in för avgiftsfri förundervisning, nämligen att ekonomiska orsaker får inte vara ett hinder för att låta barnen delta i förundervisningen. Finns det faktiskt några fakta för att så skulle vara fallet på Åland eller är det någonting som man tror att kommer att ske? I så fall på vilka grunder?

 

Det andra, herr talman, som jag tycker är något förvånande när det gäller liberalernas uppfattning om barnomsorgsavgifter är att i staden drev liberalerna på att vi måste införa en minimiavgift som vi inte har haft förut för att det skulle skapas ett rejält kundförhållande mellan föräldrarna och barnomsorgen. Men i det här fallet resonerar man tydligen helt tvärtom, att här skall avgiften tas bort och antagligen för alla? Det skall inte vara någon social prövning, utan när det gäller förundervisningen skall alla föräldrar befrias från avgiften, men när det gäller barnomsorgen, åtminstone i staden, skall det finnas en minimiavgift för att de som har det sämst ställt skall känna att det här är fråga om någonting som de skall betala. Vi har fått höra att det är viktigt att man betalar för servicen, för annars upplevs den inte ha något värde! Det är alltså så här argumentationen har gått i fråga om andra avgifter inom barnomsorgen. Jag tycker att detta är väldigt inkonsekvent från liberalernas sida att nu skall man ge alla avgiftsfri förundervisning.

 

Som sagt, inte lär vi ställa oss emot förslaget, men jag undrar riktigt på vilka grunder som man har tänkt att man skall genomföra det, eftersom åtminstone inte jag har hört att någon av ekonomiska orsaker skulle ha avstått från förundervisningen.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker nog att det finns en skillnad mellan den vanliga barnomsorgen och förskolan. Meningen med den vanliga barnomsorgen är att den skall bereda föräldrarna möjlighet att kunna arbeta, studera osv. Men för mig är förskolan inte riktigt det, utan förskolan är viktig för barnet, för att barnet skall förberedas inför skolstarten, oavsett om föräldrarna arbetar. Det är inte fråga om ett rent vårdbehov utan det är mera ett behov för barnet att förbereda sig. Jag tycker att vi i det här sammanhanget kan diskutera frågan: bör vi införa ett obligatorium för förskolan. Blir det någonting som är meningen att skall vara för alla barn, som det är redan i dag, tycker jag inte att det är så konstigt att man diskturerar frågan om det också skall vara kostnadsfritt, eftersom samhället vill att alla barn skall in i den här undervisningen. Jag tycker alltså att det finns en logik här. Vad gäller dagisavgiften kan jag inte riktigt förstå att ltl Sundback tycker att detta är ett lämpligt forum för att diskutera den. Jag står fast vid att minimiavgifter skall finnas på all samhällsservice.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Den centrala frågan är då att om vi tycker att det är så viktigt med förundervisningen att den skall göras obligatorisk är det fråga om avgiftsfrihet, men det är inte så motionen är upplagd, utan det är fortfarande en rätt som föräldrarna har, men det skall inte kosta dem, om jag förstår motionen rätt. I det avseendet är det faktiskt ingen skillnad på övrig barnomsorg; det är också ett frivilligt val som föräldrarna gör för sina barns del.

 

Jag håller med om principen att all samhällsservice helst skall ha en avgift. Men då tycker jag att det blir ännu mera obegripligt varför liberalerna har tagit initiativet till motionen!

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!  

Jag tycker nog att det finns en skillnad från lagstiftarens sida. Vi skulle inte ha infört förundervisningen och tagit in rättigheten för barnen om vi inte tyckte att det var viktigt att barnen skall gå här. Jag tycker att detta kan vara ett första steg. Jag välkomnar absolut att man diskuterar vad förundervisningens ställning skall vara i samhället: skall det vara obligatoriskt eller vad skall det vara. Vad gäller minimiavgifter tycker jag att det skall vara kostnadsfritt för alla.. Det har inget att göra med en minimiavgift; minimiavgiften gäller där det finns kostnader.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag tycker ändå att det är oklart vad liberalerna har för uppfattning i denna fråga.  Är det så att man anser att förundervisningen skall vara obligatorisk? Är det som man vill ha sagt eller är det att man skall göra den kostnadsfri för dem som utnyttjar servicen?

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman! 

Motionen tar egentligen upp frågor som inte är några större problem på Åland överhuvudtaget eftersom vi har det så bra ställt att nästan hundra procent, om man vill ta till lite, men drygt 90 procent redan har möjlighet till förundervisning. Som redan har nämnts är situationen betydligt annorlunda på rikssidan där man på det här sättet försöker locka in barnen i förundervisning; där är det inte alls lika stor procent som har valt förundervisning som hos. Utgående från det är problemet egentligen för det enskilda barnet, för familjen, inte speciellt stor.

 

Jag vill passa på att säga, eftersom det ändå kom upp här under diskussionen, att låt nu barnen leka tills de är sex år; vi blir alltför snabbt vuxna, strukturerade och skolbarn, så jag hör till den gruppen som tycker att det är bra om förskolan finns kvar, med den kunskapen och vetskapen vi har i dag i dagisverksamheten. Det är inte det som är det primära här, men eftersom det har nämnts vill jag ändå säga det.

 

Det är som sagt aktuellt med lagstiftning och det är här naturligtvis som frågan kommer att diskuteras och tas beslut om, så det är på det sättet ganska lätt för utskottet att ge förord eller inte.

 

Jag håller ganska långt med ltl Barbro Sundback i hennes diskussioner, men när det gäller frågan om det skall vara avgiftsfritt eller inte handlar det hemskt mycket om att det skall vara som i riket. Eftersom man har det i riket skall vi ha det här oberoende om vi behöver det eller inte. Jag skulle önska att vi så småningom lite mera skulle våga ta ett eget ställningstagande på Åland. Inte är det sagt att de alltid är på rätt där i sina slutsatser. Skall vi inte våga bestämma själva! Det är klart att det står i självstyrelselagen att vi skall ha samma förmåner och samma rättigheter som i riket, men inte är det så kategoriskt att det är absolut på mark och penni utan det är mera utgående från att den sociala ställningen i stort ändå inte skall vara sämre här än i riket – och det är den nog inte om man ser det i ett litet större sammanhang och inte så konkret och i varje detalj.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman! 

Som jag sade i min presentation var en av utgångspunkterna självstyrelselagens bestämmelse, som åtminstone jag tar allvarligare på än ltl Lindeman, att de sociala förmånerna skall vara minst desamma här som de är i riket. Jag tycker att självstyrelsen inte skall betyda sämre ekonomiska möjligheter för oss här. Och, visst, vi har det bra, men samhället har det också bra och då finns det ännu mindre orsak för oss att ha högre kostnaderna här för föräldrarna. Vi vet alla att vi har en hög levnadsnivå här; det är dyrt för barnföräldrar att bo på Åland.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman! 

Jag vill påpeka att jag i mitt anförande absolut inte har tagit ställning för att det absolut inte skall vara avgiftsfritt, men jag hör till dem som tycker att vi kan inte i absolut mark och penni ha hänvisningen till ”som i riket”.  Jag brukar ibland säga att vår självstyrelselag får inte bli ”som i riket och lite till”! Vi måste våga fundera: är det andra ställen, kanske inom barnomsorgen eller inom den sociala sektorn, som vi prioriterar lite annorlunda, men totalt sett har vi det minst lika bra som i riket. Jag vet att det förs diskussioner om tolkningen, men jag håller med om att totalt sett skall vi inte ha det sämre – och det har vi inte i dag.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Herr talman!  

Detta handlar inte om mark och penni utan det är fråga om en princip. Det handlar inte om några avgifter som skall justeras, så jag tycker att det är en litet större sak. Totalt sett kan vi fråga oss hur det är för småbarnsföräldrar: det är dyrt att bo på Åland, det är dyrt att bygga på Åland, det är dyrt med maten på Åland. Vi har det bra, men det är olika för olika samhällsgrupper och samhället är som sagt välmående och då tycker jag att samhället också skall se om sina medborgare.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Egentligen är en replik för kort att diskutera en sak som ltl Lindeman tog upp, som jag tycker är väldigt intressant, nämligen frågan om lek och att hon tycker att barnen skall få leka så länge som helst. Problemet är inte att barnen leker utan att de vuxna leker för lite, att vi slutar att leka. Ofta uppfattar man att när skolan kommer, då är leken förbi och då börjar allvaret! Det är kanske är på det sättet, men just när det gäller pedagogik tror jag inte att det finns en motsättning att lära sig och att leka. Ibland får man det intrycket att när man leker lär man sig inte någonting och tvärtom. Jag tror att det egentligen är så att det är fel på pedagogiken i skolan mera än vad det är fråga om i barnomsorgen. Ett sätt, vilket man tydligen inte har lyckats med i Sverige, är att föra in mera lek i grundskolan via förundervisningen eller att man tar in sexorna, och det är säkert svårt för skolan bär på ett så tungt arv i det här avseendet. Det är faktiskt en disciplinär institution i många avseenden. Det är inte lätt, men problemet är nog faktiskt mera att vuxna och ungdomar slutar att leka. Det blir för mycket tävling, supande och allt sådant här som inte är särskilt roligt utan mera destruktivt för personernas utveckling.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion om införande av en allmän regelmässig prostataundersökning för män. (HM nr 17/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman! 

Cancer i prostata är lika vanligt bland män som bröstcancer är bland kvinnor. Det är en sjukdom med många skepnader. Inte sällan är det inledningsvis en ganska snäll tumör som växer långsamt, en ganska lömsk och smygande och inte ställer till alltför mycket problem. Likväl löper varje man en risk på ca 10 procent att drabbas av den här cancerformen, och den risken är, som jag sade, ungefär lika stor som det är risk för kvinnor att erhålla bröstcancer.

 

Medan bröstcancer debuterar tidigare i livet kan man konstatera att prostatacancer är ovanlig före 50-års ålder. Medan debatten är öppen och det skrivs mycket om bröstcancer omges männens vanligaste cancerform av betydligt större tystnad. Det torde förhålla sig så att män generellt är mindre benägna än kvinnor att diskutera hälsa och sjukdom. Prostatacancer är också främst de äldre männens sjukdom. Att cancer i prostata dessutom förknippas med nedsatt sexuell funktion, en vanlig biverkning vid behandlingen, är kanske också en omständighet som gör att man inte vitt och brett diskuterar den här cancerformen. Många män söker sig inte heller till läkare förrän de känner sig riktigt dåliga, och då kan sjukdomen bli väl sent upptäckt med tanke på en adekvat och framgångsrik behandling. Det kan noteras att prostatacancer i sin tidigare form knappast ger några symptom överhuvudtaget.

 

Det finns flera olika sätt att diagnostisera den här sjukdomen och det föreligger också flera adekvata behandlingsmetoder. Jag tycker, i vår tid av jämställdhet, att det nu är dags, vid sidan av de viktiga undersökningar för kvinnor för att så tidigt som möjligt för dem stävja bröst- och livmodercancer, att även männens allra vanligaste cancerform kunde bli föremål för en allmän regelmässig läkarundersökning. Jag tror att vi skulle spara rätt många liv och jag är säker på att många män efter 50 också skulle få ett etydligt trevligare åldrande om den här olägenheten kunde upptäckas i tid. Jag tror att bara just genom en regelmässig undersökning med jämna intervaller kan den här cancerformen upptäckas.

 

Herr talman!

Jag tvivlar inte en sekund på att alla i den här salen tycker att det är relevant att vi diskuterar också den här problematiken och jag hoppas, när jag själv också så småningom i utskottet skall få diskutera motionen, att vi kunde förena oss om en framställan till landskapsstyrelsen om att detta som något av ett obligatorium skulle införas i våra hälsokontroller.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman! 

Det här är en motion som jag tycker att det är viktigt att social- och miljöutskottet tittar noggrant på och kanske begär lite mera information. Det har diskuterats i många år: skall det vara eller skall det inte vara? Det viktiga när man går in för den här typen av screeningar är att man gör det på ett tillförlitligt sätt så att man faktiskt kan lita på dem. Det är inte bra om man gör undersökningar och går hem och tänker att nu är jag undersökt, nu kan jag lita på det här och så visar det sig att det ändå inte är så säkert. Det är en av de viktigaste frågorna. Sedan har vi just det här att det finns bra sätt att göra det på som inte är alltför invecklat och alltför svårt. Jag vet att det finns blodprov i dag som är ganska enkla men hur tillförlitliga de är vet jag inte. När det gäller kvinnosidan, både för mamma- och livmoderundersökningar,  har den diskussionen regelbundet förts att man inte får invagga dem i alltför stora säkerheter att i och med att man har gått undersökningen är man trygg utan man måste fortsätta att vara observant på symptom osv., men det är en angelägen fråga och i jämställdhetens namn är det dags att vi också tittar på den här frågan.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman! 

Vi vet att t.ex. när det gäller bröstcancer är det i dag otroligt många kvinnor som faktiskt utför vad man kallar självundersökningar och varesblir om man har fått knölar eller någonting annat som inte känns hemmahörande i bröstet. Jag tror att det gäller att skapa medvetenheten också hos männen på detta område. Det finns i dag, som jag sade, flera sätt att göra undersökningen på. Flera är också tämligen säkra. Det allra enklaste ehöver inte jag gå in på här, men det är verkligen vedertaget och för den läkare som ändå är proffs på området är det ganska lätt att känna och varsebli om det finns någonting som inte egentligen hör hemma i det här området.

 

Jag tror inte att vi behöver diskutera om sätten är adekvata eller inte utan jag tror att det är hög tid att vi på enahanda sätt som bröstcancerundersökningen är relevant för kvinnor skulle också prostataundersökningen med jämna intervaller bli tillämplig för män. Jag säger än en gång, att det är många som skulle få en betydligt bättre livsföring på ålderns höst än vad som nu många gånger är fallet.

 

TALMANNEN:   Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Lasse Wiklöfs m.fl. hemställningsmotion om tillämpning av långfristiga enhetslån i bostadslånegivningen. (HM nr 18/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman! 

I den här salen har det vid flera tillfällen framförts som utomordentligt angeläget att bostadsproduktionen har mycket hög prioritet, att vi får nya bostäder för att också kunna utöka antalet invånare på Åland. Det landskapet då kan göra är att på ett aktivt sätt bistå med bostadsproduktionsmedel enligt sådana former som också stimulerar till bostadsbyggande. I dag är det så att vi i allt väsentligt använder oss av räntestödslån. Räntestödslånemodellen kan vara en form som är möjlig att tillämpa, särskilt vid byggande av ägobostäder i större fastigheter där tanken för producenten i första hand är att de säljas. Under en högkonjunktur är det lätt att få kunder som köper och då är det inte heller så relevant hur bostadslånefinansieringen i detalj ser ut. Men om man som kommunerna, t.ex. Mariehamns stad, har ett allt annat översvallande intresse av att producera hyresbostäder som inte är till salu har bostadslånefinansieringen en väldigt stor betydelse när man diskuterar kvadratmeterpris på hyresnivåer. Och i samhällets intresse och i allas intresse ligger det då att vi kan pressa i stället för att stegra den här kostnadsbilden. Vi har kunnat se, framför allt i Mariehamns stad, på nära håll, hur det finns en osäkerhet, en rädsla för att t.ex. inom vårt projekt Marstad ta initiativ till den här utvecklingen därför att man inte tycker att bostadslånefinanseringen är den bästa. Särskilt liberaler och socialdemokrater har i Mariehamn yrkat på att man från landskapets sida skulle upprätta en gammal form, nämligen att ge långfristiga enhetslån – lån med långa avbetalningstider – och dessutom till låga räntor, inte till de räntesatser som man ofta tar fram för att jämföra och göra de här låneformerna identiska. Höjer man räntan och enhetslånen kan räntestödslånen och enhetslånen  ta ut varandra i det sammanhanget.

 

Det som vi har förstått är att man känner osäkerhet och tycker att det är ett instabilt system i takt med att vi får en ordentlig höjning av ränteläget och om inte landskapet då går in och i avgörande grad höjer räntestödet kommer det att slå väldigt hårt. Den här risken vill man eliminera. Jag tror att om landskapsstyrelsens tidigare uttalade intentioner till att stimulera till ökad bostadsproduktion skall bära syn för sägen måste man också titta på den här utvecklingen av bostadslånefinansieringen ännu mera i detalj. Det är inte så att situationen har underlättats, speciellt inte för de människor som har det sämre ställt. I och med att man också har möjliggjort för bostadsproducenter att också sälja sina bostadsbestånd – hyreslägenheter kan konverteras till ägobostäder – har detta ytterligare försvårat den delen av produktionen, som kanske är den mest angelägna av allihop.

 

Med den här lilla motionen vill vi uppmärksamgöra landskapsstyrelsen på den rädsla som faktiskt finns och den osäkerhet som det skapar, den försiktighet som det leder till, i ett läge när vi skulle behöva kanske fortsatt hög produktion. Jag hoppas att vi seriöst skall kunna titta på dessa möjligheter och bästa, som vi efterlyser i motionen, kunna återgå långfristiga enhetslån med lägsta möjliga ränta.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Socialdemokraterna  tar upp en väldigt viktig fråga i den här motionen. Lagtinget har från och till diskuterat frågan i flera olika sammanhang, bl.a. i samband med budgeten och allra senast i samband med årets budget. Lagtinget har faktiskt redan efterlyst från landskapsstyrelsen att man skall se över systemet och överväga andra stödsystem än detta med räntestödssystemet, så jag hoppas verkligen att det är, som vi brukar säga, ”på gång” i landskapsstyrelsen.

 

En aspekt i denna problematik glömde ltl Wiklöf bort, nämligen att räntestöslån tenderar att bli ganska kostsamt för landskapet och för vår budget eftersom det systemet innebär att kostnaderna för landskapet bara ökar. Man får aldrig tillbaka några pengar, men däremot blir man tvungen att betala och den summa man betalar blir bara högre och högre vartefter man använder systemet. Det är ytterligare en aspekt som man bör väga in i argumentationen.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att det som vtm Eriksson uttryckte var mycket glädjande. Så här tycker vi också. Om det sedan står skrivet i någon budgetmotivering har vi ändå lärt oss det, att det är inte alltid som det går in. Men nu har vi en ny regering igen och det är möjligt att det kan finnas förståelse för den här saken på ett annat sätt än vad som tidigare har varit fallet. Det återstår att se. I varje fall är det som jag sade: det råder en stor osäkerhet bland de seriösa bostadsproducenterna av hyreslägenheter, om man skall våga satsa eller inte. Jag tror att en återgång till enhetslån med långa amorteringstider och lägsta tänkbara ränta är det som skapar den säkerhet som producenterna av bostäder vill ha.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Erland:

Herr talman!

Motionen tar upp en väsentlig sak och det är värt att överväga de olika finansieringsystem som kan finnas för att få ett ökat bostadsbyggande och få det som vi säger i vårt handlingsprogram: ”alla skall få en bra bostad till en rimlig kostnad”.  Vi säger också där att vi skall se över finansieringsformerna för att se vilka som är ändamålsenliga.

 

När det gäller motionen är det fråga om s.k. enhetslån och vi har redan i landskapsstyrelsen beslutat se över detta tillsammans med trafikansvarige Runar Karlsson, jag själv och andra. När det gäller enhetslån kan jag bara påpeka att det finns olika alternativ. Det ena är det som sägs här i motionen, långfristiga enhetslån med låg fast ränta, men det finns också möjligheter att ha en fast annuitet där räntan kan variera och tiden i stället förkortas eller blir längre. Det här har vi som en del av de konkreta förslag  som vi skall försöka komma fram med till ordinarie budgeten i höst.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag tar detta som ett ytterligare positivt uttalande i den här, som jag tycker, mycket viktiga frågan och vi ser det närmast som ett löfte från vicelantrådets sida att den här saken är på gång och att vi tämligen snart skall ha de efterlängtade systemen i kraft igen!

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

För socialdemokraterna är detta en idelogiskt mycket viktig fråga. Vi har länge efterlyst långfristiga enhetslån med låg fast ränta. Det är klart att man kanske kan komma fram till resultat också med räntestödslån, men det är ändå inte riktigt samma sak. Som vtm Viveka Eriksson sade är ytterligare en part med i räntestödslån, nämligen bankerna, som gör pengar på räntestödslånen. Jag vet inte om jag tycker att det är riktigt etiskt korrekt – för att bygga bostäder som egentligen är producerade med samhällsmedel skall bankerna tjäna rätt så bra på det! Det må väl vara hänt för de privata som satsar i syfte att få avkastning, att det inte är fråga om att ens bibehålla de eventuella hyresbostäder som produceras, men när det gäller samhällets ansvar för hyresbostadsproduktionen tycker jag att det är på sin plats att det finns en samhällsfinansiering som tryggar produktionen på så vis att hyrorna är tillräckligt låga. Nu har vi haft sådana förutsättningar i staden att hyrorna har blivit för höga. När det går över 50 mark kvadratmetern har inte folk med låga inkomster råd att bo i husen, i all synnerhet som vi inte justerar bostadsbidraget. Det kanske inte är någon bra metod att justera bostadsbidraget för man får ännu mera rundgång på skattemedlen utan det viktigaste är naturligtvis att hålla ner kapitalkostnaderna för t.ex. stadens bostadsbolag när det gäller att producera hyresbostäder. Bolagets avsikt är inte att göra vinst eller att på något sätt sälja ut bostäderna utan det är ett bostadspolitiskt mål som är det primära, dvs. att tillgodose behovet av hyresbostäder för dem som inte har andra möjligheter. Det händer allt som ofta att det ringer personer som är desparata och frågar: varför gör ni ingenting åt bostadssituationen? När man försöker förklara vad det beror på tycker de flesta att man bara försöker komma undan. Jag försöker inte komma undan i den här frågan, utan jag tycker nog att det finns klara motiv för samhället att trygga bostadsfinansieringen för hyresbostäder med rimliga hyror och med tryggt boende, och det är bara samhället i dag som kan garantera detta.

 

Sedan är det så att också de som har låga löner betalar skatt. De pengar som vi har i budgeten är lika mycket deras som alla andras – jordbrukare, fiskare, lärare osv.  – men de som har de låga inkomsterna får minsann inte många bidrag. Ett minimum är att samhället skall kunna trygga en hyresbostad också för den här gruppen, om de inte själva kan köpa sig en bostad. Här var alltså ett samhällsansvar som försvann i och med att vi ändrade bostadsproduktionslagen. Samhällsansvaret borde tas in igen när vi har en ny landskapsstyrelse och där liberalerna åtminstone i långa stycken har varit av samma uppfattning som socialdemokraterna; vi borde få in ett samhällsansvar som innebär att de bolag som får stora förmånliga lån för att producera hyresbostäder måste på något sätt svara med att bostäderna förblir hyresbostäder, åtminstone över en rimlig tid. Det kan inte ligga i lagtingets intresse att hjälpa till och finansiera bostäder som man sedan spekulerar i för egen vinnings skull.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Liberalerna och socialdemokraterna brukar ofta tala om att alla skall behandlas lika. Menar socialdemokraterna och liberalerna att enskilda medborgare skall kunna komma till landskapsstyrelsen och landskapsstyrelsen skall agera bank åt dessa personer när de vill investera i hyresbostäder?

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Det förekommer ju redan. Om ltl Strand skulle läsa landskapsstyrelsens beslut är det flera sidor med räntestödslån och alla möjliga lån som beviljas åt enskilda personer som bygger hus, installerar värmeanläggningar osv. Det måste vara en vanföreställning här för det att man behandlas lika innebär att man har lagstiftning och enligt den behandlas alla lika. Det är inte så att alla skall få precis lika stora bidrag eller någonting sådant, utan likhet inför lagen gäller. Sedan kan lagarna ha olika syften; den lag vi önskar är att den tar sikte på att trygga tillgången på hyresbostäder till rimliga hyresnivåer och att de som får pengarna i gengäld skall förbinda sig att hålla bostäderna som hyresbostäderen viss tid och inte tjäna pengar på dem i tid och otid. Att sko sig på andras bekostnad, som ltl Strand tycker, är väl bra, alltså att marknadskrafterna får spela in så mycket som möjligt!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! 

Vad jag förstod av tidigare redogörelse skulle lånetiderna vara längre än bankernas, räntorna skulle vara lägre än bankernas och då måste man fråga sig om landskapsstyrelsen skall börja konkurrera med bankera!

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Så där är det med alla investeringar inom jordbruket och överallt, alla bidrag till näringslivet konkurrerar i så fall med bankerna. Ltl Strand var med här och godkände miljoner till något slags riskkapitalbolag som Frisinnad Samverkans ordförande skulle sköta. Det var nog den värsta konkurrensen man kan tänka sig med bankerna. I det här fallet är det inte fråga om konkurrens utan det är fråga om att säkerställa ett bostadspolitiskt mål som inte på något annat sätt uppfylls - eller hur tänker ltl Strand se till att det finns billiga hyresbostäder? Kom inte med att marknaden skall lösa det för det gör den inte, det ser vi i dag, priserna går upp i stället för att gå ner!

 

TALMANNEN:   Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Vtm Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om inrättande av kvinnomottagning vid ÅHS. (HM nr 19/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman! 

Det här är en fråga som är av ett gemensamt intresse för alla kvinnor, oberoende av vilket parti vi tillhör. Jag kan också konstatera att alla olika politiska partier på ett sätt eller annat har agerat i den här frågan. Jag kan säga att det här är ingens fråga utan det är allas vårt gemensamma mål att vi skulle få en kvinnomottagning.

 

Orsaken till att jag tog initiativ till motionen var, även om jag visste att många saker var på gång, att jag ändå såg att det behövs en påtryckare ytterligare i frågan. Tanken var att alla kvinnor i lagtinget skulle ges möjlighet att skriva under motionen. Det blev inte så att alla skrev under utan det är endast liberalernas och sossarnas kvinnor som har skrivit på motionen, men jag kunde tolka när jag diskuteade med centerns och de obundnas kvinnor här i lagtinget att man ändå stöder förslaget. Man såg ändå att man hade sin plats i ÅHS:s och kunde agera därifrån. I det läget fanns ingen kvinna i FS-gruppen så därför var inte FS tillfrågade. Jag vet att FS-kvinnorna i flera olika omgångar har i offentligheten och också genom partimotioner agerat i frågan. I media var det en diskussion kring motionen mellan ltl Anne-Helena Sjöblom och ltl Harriet Lindeman. Ltl Sjöblom sade en väldigt bra sak; hon citerade från ett tidigare betänkande här i lagtinget. Social- och miljöutskottet har nämligen vid ett tidigare tillfälle behandlat samma frågeställning med anledning av en motion av ltl Sjöblom.  Från utskottets sida hade man ett väldigt klokt påpekade när man sade att man borde bredda det och föra ner det på en sådan nivå så att t.ex. gynekologer och sköterskor kunde sköta dessa uppgifter. Ltl Sjöblom sade i tidningen: ”För att vi skall komma vidare med det här behöver vi alla, också männen, jobba för det”, och så är det, vi behöver tillsammans dra frågan vidare.

 

Som vi ofta brukar säga när vi skriver motioner är det ”på gång” och vi kan konstatera att den här frågan är faktiskt ganska långt ”på gång”. Jag vet att man i ÅHS har diskuterat frågan. Man har t.ex. utrett möjligheterna att tillsätta en fjärde gynekologtjänst och hittills har rekommenderna från ledningsgruppens sida varit att man inte i det här läget skulle göra det utan snarare gå in på en annan nivå, såsom vi också efterlyser i motionen, att man har en kvinnoklinik där gynekologer och sköterskor kunde bära upp mycket av verksamheten.

 

Det finns också ett projekt som heter Sammanhållen mödra- och preventivmedelsrådgivning som också skall avge ett utlåtande till ÅHS-styrelsen; i avvaktan på det har man inte desto mera beslutat i ÅHS-styrelsen.

 

Varför är då denna fråga så angelägen och varför väcks den gång efter annan av kvinnor och av kvinnliga politiker? Jag tror att det är så att många kvinnor upplever detta som ett ganska stort problem, dels att det finns få gynekologer på Åland, men också det system, som vi har i dag via en allmänpraktiserande läkare för att få remiss, är ett väldigt trögt system. Man väntar i det längsta innan man tar det här steget. Man söker sig också gärna till en kvinnlig läkare. Det är kanske någonting som man inte alltid kan uppnå, men ändå finns det där att frågorna och de problem som ger anledning till att söka läkare eller skötarhjälp ofta är av en väldigt känslig karaktär. Därför känns det kanske tryggare att kunna diskutera problematiken med andra kvinnor.

 

Det finns också möjligheter att söka sig till privata läkare, men det är ett litet dyrare alternativ även om man får en viss del av det ersatt från folkpensionsanstalten. För många kan det vara ett hinder. Det är också så att det finns inte så många av dem heller.

 

Målet med motionen är, som jag redan sade, att trycka på ytterligare och vi vill att man skulle sammanföra resurser som finns redan i dag; det finns olika rådgivning, preventivmedels- och mödrarådgivning och man skulle sammanföra både de personella och ekonomiska resurserna till en enhet, där man skulle kunna jobba mera effektivt och ta tillvara kunskapen och kompetensen på ett annat sätt samt också göra det lättare för den enskilda kvinnan att söka hjälp.

 

Jag är inte så säker på att detta bör bygga på flera gynekologtjänster. Jag tror att man måste ha ett system där barnmorskor kan t.ex. remittera vidare till gynekologer eller att man har ett system där gynekologer ibland har en viss verksamhet på mottagningen. Jag tycker också att det är viktigt att olika åldrar skulle komma in under samma tak. Det finns på gång ungdomsrådgivning och det finns preventivmedelsrådgivning. Som kvinna har man lite olika problem i olika åldrar. Jag tycker att det skulle vara bra om man hade den kompetensen samlad på ett ställe och oberoende av ålder skulle man kunna söka sig till mottagningen.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman!

Det här är någonting som vi har diskuterat nästan lika många gånger som språkfrågan som diskuterades förra veckan här i lagtinget. Inom ÅHS har denna fråga funnits dels som ett budgetmoment från min sida där jag ville föra in ett extra anslag för att möjliggöra ytterligare en gynekologtjänst. Förslaget fick tyvärr inget understöd och vid senaste möte för en månad sedan var denna diskussion också uppe. Liberalerna har två representanter, den ena är en kvinna,  och jag undrar om det i så fall är någon slags könsuppdelning runt den här frågan. Jag tycker att det skulle vara bra om man för ut frågan till de olika partierna, så kan vi säkert sköta den på det konkreta planet. Då behöver vi inte göra det här i lagtinget. Jag tror också att för man ut frågan till de olika partierna, så kan verkligheten komma tidigare än motionen.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag tycker inte att man skall lägga så mycket prestige i frågan, för det väsentliga är inte var man jobbar si eller så utan det viktiga är att man på olika håll väcker frågan, knuffar på den, försöker få till stånd resultat. Därför finns metoden att i lagtinget motionera om man ser att saker och ting brister. På det sättet ger man ytterligare signaler till ÅHS att här behöver man kanske ta i ännu mera för att se till att problemet löses.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! 

Det är inte alls fråga om prestige utan det är fråga om resultat. Hade den här viljan funnits tidigare hade vi i dag varken behövt prata om det ena eller det andra, för då hade vi nått ett resultat redan.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag kan då konstatera att ltl Lindholm och jag på våra olika håll kan jobba nu, eftersom vi båda har viljan. Det är bara att konstatera och vi skall göra vad vi kan för att vi skall få ett praktiskt resultat!

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Herr talman!

Att motionen och dess intentioner förverkligas är minst lika viktigt som obligatoriska prostataundersökningar för män. Under den förra perioden, närmare bestämt den 11 mars 1999, gick motionstiden ut här i Ålands lagting och då lämnade jag in en motion på grund av att jag ständigt träffade kvinnor ute på staden, bland butikshyllorna, på biblioteket, på färjor osv. som var så fruktansvärt upprörda över att de inte längre kunde beställa tid inom ÅHS direkt till specialist inom gynekologi. Detta hade naturligtvis att göra med uppdelningen inom ÅHS, där man satte gränser mellan primärvård och specialistvård, och gynekologitjänsterna ägnades inte någon större uppmärksamhet i samband med ÅHS-reformen. Sedan uppstod det en brist på gynekologer och man måste på något sätt ändå sätta gränser; principen var den att för att komma till specialist skulle man ha en remiss. Många kvinnor hade emellertid väldigt svårt att acceptera att man först måste gå till en allmänpraktiserande läkare på hälsocentralen och förklara sina problem, som ingen läkare förstod, och därmed blev man utan remiss. Sedan fanns det ett par stycken privata specialister på detta område, men för många blev det för dyrt att gå till en privatpraktiserande läkare; dessutom var provtagningarna dyra. Det kostade extra. Det var inte bara taxan för kontrollbesöket utan skulle man ta prov kostade det extra. Då avstod man helt enkelt från att gå på gynekologiska kontroller och provtagningar.

 

Social- och miljöutskottet behandlade min motion ganska snabbt och där sade man att det fanns en stor brist på gynekologer i hela Norden. Frågan i sig var en viktig fråga, men utskottet diskuterade helt andra modeller för att förbättra möjligheterna att erbjuda kvinnor hälsokontroller och provtagningar.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm säger att hon har diskuterat frågan inom ÅHS:s styrelse och hon har föreslagit ytterligare en gynekologtjänst och hon vill se resultat. Jag vill också se resultat. Nu har kvinnorna väntat i närmare fyra år på att få komma till en gynekolog eller en särskild kvinnomottagning som har förståelse, kunskap och kompetens för de speciella problem som enskilda kvinnor vill ha kontrollerade och diskutera. Efter att motionen behandlades här i lagtinget förra gången förekom det ganska mycket i media att FS-kvinnorna agerade aktivt i offentligheten, via partimotioner osv. Då tänkte jag, att det här går ganska bra det, det här kommer att ordnas snabbt i och med att FS satt i landskapsstyrelsen och FS-kvinnorna drev på frågan ganska mycket, men det har som sagt inte hänt någonting och därför håller jag mycket med vtm Viveka Eriksson som säger att i det här fallet behövs det nog en extra påtryckning! Det hjälper inte att säga att det är ”på gång”. Nu måste det förverkligas. Jag tror inte att det här är någonting som man behöver förverkliga genom att anställa fler gynekologer  utan just att det finns en särskild kvinnomottagning eller –rådgivning som har kunskap och kompetens på kvinnosjukdomar samt att man utgående från det kan göra precis som barnmorskorna när man går på moderskapskontroller, i tveksamma fall får skicka gravida mödrar på remiss till gynekolog. Själva det praktiska systemet kan inte vara svårt att lösa. Det måste till ekonomiska resurser och lite personella, men det här måste förverkligas, för så här kan det inte fortsätta. Då blir det lika illa som för männen och deras prostata, om det är så att man avstår på hälsokontroller för att det är för dyrt.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Herr talman! 

Det här är väl i alla fall en fråga som det borde gå att få igenom utan några större bekymmer. Jag tänker inte ägna mig åt att stå här och fundera på vem som var först ut och vem som är bäst på detta osv., utan jag tänker i dag konstatera att alla vill och då borde det också gå att genomföra Jag tror att en av orsakerna till varför det ändå inte är så enkelt som vi kanske tycker att det borde vara har lite att göra med strukturerna inom ÅHS. När ÅHS bildades i tiden var en av orsakerna att nu skall vi kunna se praktiskt på det här, nu skall vi kunna använda de resurser som finns på ett smidigt sätt över gränser osv. Det här är ett typexempel på det;  vi har primärvård, som skulle vara den naturliga att bygga på, men vi har ändå specialsjukvården, där gynekologerna som finns och som skall ingå i en kvinnomottagning. Då frågar man sig: Vem är det som skall vara huvudman? För den åländska kvinnan har det ingen betydelse vem som är huvudman, bara vi får denna kvinnomottagning, men för dem som planerar och organiserar är det fortfarande rysligt viktigt vem som är huvudman. Det tror jag faktiskt är en springande punkt, fastän det inte borde få vara det, för att det har tagit så länge som det har tagit. Det är precis som ltl Gun-Mari Lindholm ”på gång” – som man kanske inte får säga i den här frågan snart – diskussioner i styrelsen om hur en kvinnomottagning skulle kunna förverkligas och jag tycker att ÅHS:s styrelse och ledningsgruppen inom ÅHS inte kan låta bli, utgående från allt det som har sagts och skrivits, att visa på i budgeten för nästa år hur man också tänker förverkliga det. Jag tror att det måste finnas vissa tilläggsresurser, men vi måste också lära oss att noga se på de resurser, den kunskap, vi har i dag för att utnyttja dem på ett bra och riktigt sätt. Vi kan inte varje gång vi vill ha någonting nytt alltid bara plussa på och begära mera ekonomiska resurser utan vi måste också noggrant se över: utnyttjar vi det som finns på ett korrekt och riktigt sätt. Men, som sagt, i nästa års budget måste det bara finnas ett förslag till hur detta skall förverkligas.

 

Vtm Viveka Eriksson, replik:

Herr talman! 

Först till det sista som ltl Lindeman tog upp om resurserna, att vi inte alltid bara kan plussa på. Tanken är delvis att man skall samordna också de resurser som finns; nu finns de lite här och där och varför då inte sätta dem under samma tak så att de verkligen utnyttjas till max.

 

Jag tyckte att det var intressant med påpekandet att det finns en strukturell problematik i detta. Så är det förstås! Jag har inte tänkt på det så mycket ur den synvinkeln. Tanken med ÅHS en gång i tiden var just att man skulle få en smidigare organisation och ett samarbete mellan de olika enheterna samt att just sådana här frågor skulle kunna lösas mycket bättre. Problemet är att det kanske har blivit tvärtom; svårigheterna är i alla fall kvar. Jag ser väldigt mycket fram emot organisationsutredningen, som också är på gång eller åtminstone skall bli på gång, som åtmisntone lagtinget har efterlyst och där det är väldigt viktigt att man ser över hela ÅHS-organisationen och försöker komma till rätta med sådan här problematik. Jag antar att det inte är det enda området där denna problematik finns utan den finns säkert inom andra områden också.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman! 

Jag tror inte att det har blivit värre, men tidigare fanns aldrig den här diskussionen. Då var det Ålands folkhälsoförbund eller Ålands centralsjukhus och var och en skötte sitt s.a.s. Nu är det ÅHS och diskussionen är så levande och möjligheterna finns och då blir det som om kampen skulle bli större tack vare att egentligen går det. Men man vill ändå inte riktigt acceptera att det inte behöver finnas gränser. Budgettekniskt finns det gränser, men, som sagt, för den åländska kvinnan betyder det ingenting.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Fru talman!

Ltl Harriet Lindeman säger att för den åländska kvinnan betyder det inte någonting vem som sköter detta praktiskt, om det är specialistvården eller om det är primärvården. Det håller jag med om. En av de springande punkterna i samband med ÅHS-reformen var att patienterna inte skulle märka någon skillnad. Men nu har man kommit till att det finns en skillnad efter ÅHS-reformen för de kvinnor som vill besöka en gynekolog. Ltl Harriet Lindeman säger att det beror på strukturerna inom ÅHS. Det är säkert på det sättet, men då måste jag faktiskt säga att det är fel på den politiska styrningen. Den politiska styrningen saknas om inte sådana här saker går att lösa, om det bara handlar om patriarkatet och de gamla hierarkierna; då saknas faktiskt den politiska styrningen.

 

TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Det här är förvisso en angelägen fråga som tas upp igen och jag har stor förståelse för att den tas upp och att kvinnorna här i lagtinget vill ha en förändring på det system som finns i dag. Jag har bekantat mig med det någorlunda och håller helt med om att det bör ske en förändring.

 

Problemet hittills har varit, om jag har förstått saken rätt, att det inte klart har framgått hur man egentligen vill ha det. Så sent som förra veckan var jag på ett styrelsemöte i ÅHS, där denna fråga togs upp och där rådde det stor osäkerhet hur man ville ha det. Trots att ärendet en gång har varit via social- och miljöutskottet – jag får erkänna att jag nu inte läst betänkandet just nu och det satte inte några djupa spår när jag tidigare läste det – tycker jag att det är bra att det igen går till social- och miljöutskottet och att man tar fram klara politiska riktlinjer för hur verksamheten skall skötas. En utökning av en läkartjänst kanske inte löser problemen. Det tror jag att det inte gör. Vad skall det finnas på kvinnomottagningen: Skall det vara en separat enhet, skall det finnas rådgivning, skall det finns sjukvård, skall det finnas behandlingar, provtagningar och liknande? Sannolikt skall allt detta finnas på en kvinnomottagning. Om man i social- och miljöutskottet behandlar frågan på ett bra sätt och kommer med hyggliga politiska intentioner om hur verksamheten egentligen skall bedrivas är det nog inte så svårt att i praktiken kunna göra förändringar och verkställa dem. Det är det som jag uppfattar att åtminstone hittills har fattats; det har inte varit klart hur det totalt sett skall organiseras och skötas utan det har varit olika initiativ och var och en har kanske hållit på sitt och sin idé, men om man skulle få ett samfällt betänkande från social- och miljöutskottet skulle det säkert vara en bra grund för att gå vidare och lösa den här frågan.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson frågade hur man vill ha det. Nu är det så att det är kvinnorna som vill ha det och det här är inget ärende där man behöver osynliggöra kvinnor. Det här är ett allvarligt problem för kvinnor. Svaret på hur det här skall gå till i stora drag är väl formulerat och det kan inte vara något problem för ÅHS att lösa det, och det svaret finns i social- och miljöutskottets betänkande nr 7 med anledning av hemställningsmotion nr 49 av den 13 april 1999.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Ltl Sjöblom säger att det är kvinnorna som vill ha mottagningen. Jag vill nog påstå att jag vill också vara med och lösa den här frågan. Det är inte bara en kvinnofråga utan det är en fråga för samtliga här i lagtinget och landskapsstyrelsen, så att någon enskild kvinnofråga tycker jag inte att det är.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

Herr talman!

Hittills är det bara kvinnor som har tagit initiativ i frågan. Det handlar om att männen måste vara med på att lösa den. Det var landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson själv som sade ”hur man vill ha det”! Det är fråga om hur kvinnorna vill ha det. Kvinnorna vill ha en kvinnomottagning där man kan få hjälp med speciella frågor och kvinnorelaterade åkommor och sjukdomar. Det är inget tvivel om den saken, och det är precis vad motionen 1999 gick ut på och som också den här motionen går ut på.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Jag har inte haft möjligheter att desto mera engagera mig i frågan och den tidigare motionen på det sätt som jag har i dag och därför vill jag hävda att jag är mycket positivt inställd till att lösa frågan på allra bästa sätt.

 

Ltl Harriet Lindeman, replik:

Herr talman! 

När det gäller vem som skall göra beställning och vem som skall komma med förslag är jag övertygad om att man inom ÅHS-ledningen är medveten om önskemålen, men jag vill fortfarande hävda att det är svårt att komma fram med ett konkret förslag till hur man skall genomföra det just på grund av att man inte är riktigt överens inom förvaltningen vem som skall ha huvudansvaret osv. Kommer man överens där tror jag också att lösningen finns. Inte är det meningen att utskotten eller ens styrelsen skall bereda ärenden, så beställningen finns, men det har inte kommit ett klart förslag från ledningen hur man skall genomföra den hittills och det förväntar jag mig att finns i nästa budget.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Under den korta tid jag har innehaft uppdraget har jag bildat mig den uppfattningen i alla fall att det är oklart hur det egentligen är tänkt att man vill ha det. Det är min uppfattning och andra får naturligtivs ha en annan uppfattning, men utgående från diskussionen för en vecka sedan och de frågor som ställdes då fick jag helt klart för mig att det inte är entydigt vad som avses i denna fråga och jag hoppas nu att de eventuella frågetecken som finns skall kunna rätas ut och att lagtinget säger sitt och ”beställer” kvinnomottagningen, så tror jag nog att det finns rätt goda förutsättningar att ordna den.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson framhärdar i påståendet att det är så oklart vad motionen handlar om! Han framförde också i diskussionen att han inte hade läst det tidigare betänkandet och knappt motionen i detta ärende och den hade inte lagt några djupare spår i hans minne och inom ÅHS har man inte någon uppfattning om vad kvinnorna vill. Det här är ett praktexempel på härskarteori: osynliggörande av kvinnor! Det kan hända att det inte är medvetet, men det fungerar perfekt! Nu skall lagtingets kvinnor, än en gång, försöka bevisa behovet av detta och sedan kanske igen vänta tills det blir motionstid eller ställa enkla frågor eller hålla på och försöka synliggöra problematiken. Det är ingenting svårt med detta. Det är så att inom primärvården finns det inte tillräckligt med resurser för kvinnor som har behov av gynekologisk medicinsk diagnostik. Det är en massa med duktiga läkare på primärvården men de som är där har knappast expertis inom detta område och de nya unga verkar inte stanna så hemskt länge. Eftersom vi har många duktiga sköterskor i den här branschen,  har det alternativa förslaget uppkommit att de skulle kunna stå till tjänst med information och rådgivning åt kvinnorna hur de skall gå vidare. Men det är precis som ltl Harriet Lindeman säger, och det är jag glad över att hon nu tar fram, för det har varit min syn hela tiden på ÅHS, att vi skall inte ha två basenheter. Då får vi två hierakier där toppen vill permanenta systemet, för det innebär fördelar att vara i toppen – har vi bara en basenhet blir det trängre uppe i spetsen och det är färre som ryms där och då får vi revir. Vi ser hur de växer! Det skall inte bara vara en överläkare, det skall vara flera och det blir fler och fler på toppen! Det funkar inte till patientens bästa. Vi hade för några år sedan en ung ambitiös barnläkare som ville göra ett samarbete med primärvården, nej, det gick absolut inte! Det finns flera sådana praktiska bra lösningar där man skulle använda resurserna effektivt för patientens bästa, minska på avstånden mellan experter och de som jobbar inom primärvården samt jobba mera i team. Men varför skulle läkarna, med det system vi har i dag, gå in för det? De tjänar mycket mera pengar på det här sättet. Vi måste någon gång se den bittra sanningen i ögonen: huvudet bara växer inom organisationen. Det här är precis samma problematik som barnsjukvårdsverksamheten, att man på något sätt skulle integrera primärvårdens resurser och sjukhusets resurser,  men då kommer reviret emot och då kan de inte samarbeta! Det är inte vårdpersonalens fel. Det finns hur mycket duktiga sköterskor som helst som skulle klara av det här, men de har inte beslutandemakten. I toppen sitter tre manliga läkare, och vilket intresse har de av det här? – inte mycket verkar det.

 

Nu är det dags för landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson att läsa över betänkandena, och om det ändå är ovisst för honom vad han önskar föreslår jag att han tar kontakt med Viveka Eriksson, Harriet Lindeman, Anne-Helena Sjöblom och jag tror säkert att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson också kan vara till tjänst om det är så svårt att förstå vad saken gäller!

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Herr talman!

Ltl Sundback säger att lagtingets kvinnor åter skall säga sitt om den här frågan. Jag förutsätter att också männen kommer att säga sitt i den här frågan och att lagtinget tillsammans har en gemensam uppfattning. Varför har denna diskussion kommit upp? Jo, vi har en motion som behandlas här i lagtinget och jag har vissa synpunkter på varför det kanske inte har hänt någonting tidigare i den här frågan. Jag förstår problemen som har förts fram här och jag vill vara med och lösa dem. Jag har inte haft ansvar för det här området tidigare, men det har jag nu och vill sköta det på bästa möjliga sätt. Att jag på något sätt med mitt uttalande eller agerande skulle vara någon form av härskartyp kan jag inte begripa! Det får i så fall ltl Sundback förklara lite närmare.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Härskarteknikerna finns både bland män och kvinnor. Men det betecknande för åtminstone den manligt dominanta politiska eliten är att när kvinnor kommer upp osynliggörs de. Det händer ofta här: salen töms på män, män börjar att prata med varandra eller män börjar ifrågasätta om det här överhuvudtaget är en viktig fråga. Det är första formen av osynliggörande. Sedan finns det andra teorier. När landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson uttryckligen säger att han inte har läst betänkandet, att det inte har gjort något djupare intryck på honom, då uppfattar jag att han inte har tyckt att det här har varit någon viktig fråga. Han vet inte vad det rör sig om! Det var så diskussionen började. Nu har det, gudskelov,  ändrats  och landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger sig vara villig att lösa frågan. Det är det som alla har talat för här, att vi vill se en lösning, inte hålla på och tramsa fram och tillbaka mellan utskottet och kammaren om den här frågan. Nu tycker jag att vi är överens om att detta är en fråga som med det snaraste får sin lösning. Jag kommer i likhet med ltl Harriet Lindeman att granska nästa års budget: pengarna för det här och lösningen! Att det finns motstånd i sjukhusets ledning är jag alldeles övertygad om, men det är inte de som skall bestämma över det här, utan det är vi.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman! 

Ltl Sundback hade inte något speciellt slående argument varför mina uttalanden och mitt agerande var någon form av härskarteknik eller –taktik här i lagtinget. Jag sade från allra första början att det är en angelägen fråga och att jag förstår problemen. Jag är inte dummare än det och jag har också andra kontakter som kan berätta för mig hur det går till och hur man önskar att det inte skall gå till i dessa frågor. För att misstänkliggöra  mig säger ltl Sundback naturligtvis som hon gör, och det må hon göra. Det kommer jag inte att ta speciellt hårt. Jag kommer i alla fall att jobba för den här frågan och då är det jättebra om de politiska riktlinjerna är klara hur det skall ordnas.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sjöblom: Avstår.

 

Ltl J-E Mattsson:

Herr talman!

Denna fråga är väldigt angelägen, i synnerhet för motionsställarna och den är säkert också lika angelägen för många andra berörda personer, men det var inte den jag tänkte ta upp till diskussion. Jag tänkte behandla det som händer här i salen, nämligen att det kommer initiativ i olika former, hemställningsmotioner, finansmotioner och många har under årens lopp berört ÅHS:s verksamhet. Få av dem har egentligen påverkat ÅHS:s verksamhet. Det var det som jag ville komma till. Jag relaterar också till det betänkande som social- och miljöutskottet kom med i anledning av en liknande fråga för ungefär två år sedan. Det som står där berör denna fråga ganska ingående. Det var ett enigt utskott som stod bakom betänkandet. Det som står där är ganska välformulerat. Problematiken är att det finns ingen direkt beslutsgång direkt från lagtinget till ÅHS. Då kommer vi till vilken form av upphandling vi gör från lagtinget och landskapsstyrelsen till ÅHS. Vi godkänner ÅHS:s verksamhetsplan och vi förväntar oss att ÅHS-styrelsen skall följa upp den och göra det som står i den. På det sättet har det skett hittills. Men någon formell beställning av lagting och landskapsstyrelse har hitintills inte skett. Detta var en fråga som vi diskuterade i finansutskottet vid senaste ordinarie budgetbehandling, då vi påtalade och diskuterade behovet av en riktig ÅHS-debatt i lagtinget och att återkomma till den vid något tillfälle. Ingen är betjänt av att det uppstår en massa åsikter i lagtinget med en ”frisk diskussion” men som inte leder till någonting.

 

I detta fall finns motionsundertecknare från både opposition och majoritet och precis som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson säger är detta en angelägen fråga för alla, inte bara för kvinnorna. Vi behöver inte ta just den här frågan; vi hade tidigare en åsikt om undersökning av mäns problem vid prostacancer och det kommer hela tiden en massa initiativ. Vi borde alltså ställa frågan: Hur skall vi ventilera dem och få ut en effekt som påverkar framtiden? I finansutskottet hade vi en diskussion om att sådana här frågor borde tas upp i en ÅHS-debatt.

 

Ltl A-H Sjöblom, replik:

Herr talman!

Man måste ändå komma ihåg att social- och miljöutskottet med anledning av min motion om att kvinnor skulle ges rätt att beställa tid direkt till gynekolog förkastade motionen och därför har den aldrig kommit till ÅHS:s lednings kännedom. Däremot var det så att social- och miljöutskottet förde andra diskussioner och modeller för att förbättra möjligheterna för kvinnor genom att erbjuda kvinnorna hälsokontroller och provtagningar. Jag tyckte att resonemanget i utskottets betänkande var jättebra och det skulle säkert fungera väldigt bra i praktiken. Sedan hände det att FS:s kvinnogrupp tog tag i frågan och eftersom jag satt i opposition och FS i regeringsställning så var jag övertygad om att det här skulle komma att lösas, men frågan har som sagt ännu inte fått sin lösning.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman! 

Jag tycker att det är en viktig fråga som ltl J-E Mattsson tar upp här: Hur kan Ålands lagting som företrädare för Ålands folk få förändringar till stånd inom ÅHS, om det är en politisk önskan att så sker? Då måste det naturligtvis vara på det sättet att eftersom detta parlament beviljar alla pengar till hälso- och sjukvården på Åland och det upptar det i särklass största anslaget av alla våra budgetanslag är det självklart så att om lagtinget enas eller en majoritet ställer sig bakom en hemställan till landskapsstyrelsen är det landskapsstyrelsens sak att inför kommande budget sörja för att direktiv utgår så att denna önskan fullföljes. Det kan inte vara så att sjukhusledning och sjukhusstyrelsen lever i sin egen värld och sysslar med alla de frågeställningarna  men inte tar hänsyn till vad som sägs i detta parlament.  Det är självklart så att om inte den kanalen i dag inte fungerar så måste den omgående bringas att fungera. Jag anser nämligen att sjukhusstyrelsen har rätt att göra vad den kan för att utveckla verksamheten vid ÅHS, men nog måste önskemål från parlamentet också tas på fullaste allvar och man måste sörja för att de verkställs så att det verkligen händer någonting; annars är det förfärligt. Jag tar för givet att kommer det i den här frågan en positiv hemställan till landskapsstyrelsen skall det vara landskapsstyrelsens skyldighet att omsätta den i verkligheten och ge direktiv i samband med nästa budgetering, för sannolikt kostar det här också lite pengar!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Jag nämnde redan den diskussion som fördes i finansutskottet och jag var inte helt på det klara med vad den ledde till, men jag skall citera det som hela lagtinget har omfattat och det som finansutskottet skrev i en kläm: ”Utskottet föreslår vidare att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om en utvärdering av ÅHS och att landskapsstyrelsen därefter återkommer till lagtinget med ett meddelande som presenterar de långsiktiga planerna för utvecklingen av hälso- och sjukvården.” Den klämmen antog vi just före jul 2000. Hur långt det arbetet har kommit kanske ingen i det här skedet kan svara på. Men jag skulle vilja göra det tillägget att man också bör ta ställning till hur upphandlingen i framtiden skall gå till och hur beslutsgången från lagtinget till ÅHS kan se ut. Jag tror att det finns ett brett stöd för den modellen här i salen.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Jag uppskattar faktiskt ltl J-E Mattssons inlägg. Vi återkommer ofta till frågan om att det politiska ansvaret och styrningen av ÅHS:s verksamhet är väldigt svagt. När det gäller lagtingets beslut är det klart att visst har den ansvariga ministern ett politiskt ansvar att se till att det på något vis fullföljs i ÅHS:s styrelse. Men sedan är nog förhållandet mellan ÅHS:s styrelse, landskapsstyrelsen och lagtinget något komplicerad. Vi märker att det haltar på många plan. Detta har ändå att göra med att den svagaste länken är ÅHS:s styrelse, som inte har politisk möjlighet att ta det ansvar som man skall ha. Reglementet, som det ventileras så mycket om, har givit läkarna en oerhörd makt. Det är svårt att ta det tillbaka, men det är det man borde göra och det har vi också diskuterat för några år sedan, men det som om ingen landskapsstyrelse skulle ha politisk kraft att rå på den här situationen. Det är nog väldigt otillfredsställande och det märks också i revisorernas berättelse. Ett nästan stående kapitel är ÅHS och där igen synar man institutionen ur ett ekonomiskt perspektiv, och den fungerar inte bra heller ur den synvinkeln. Om ltl J-E Mattsson efterlyser ett meddelande om ÅHS och dess utveckling ser jag fram emot det; där finns det strukturella problemet, styrelsens ekonomiska ansvar och sedan hur lagtingets beslut skall implementeras i verksamheten.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det är bra att jag får medhåll av ltl Sundback i en fråga. Hon var ganska kritisk i sin tidigare åsikt, men det är skönt att hon tycker på samma sätt som mig! ÅHS:s roll, ja, det är vårt viktigaste organ som lagtinget och landskapsstyrelsen beviljar pengar till. Det är antagligen av den orsaken som ÅHS också varje år granskas av både revisorer och av lagtinget och får så mycket påpekanden om sin verksamhet. Samtidigt måste vi också vara medvetna om att ÅHS i sin nuvarande verksamhetsform är en relativt ung verksamhet där det säkert finns problem som behöver redas upp och där styrelsens roll kanske inte är självklar, såsom den ser ut i dag. Jag tror att det här är sådana frågor som meddelandet som efterlystes i finansutskottets betänkande skulle kunna skapa klarhet kring. Den debatten får vi väl ta när den kommer; det kan hända att den kommer i samband med ordinarie budget för 2002.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Problemet är det politiska ansvaret. De flesta politiker tycker ändå att alla de medicinska frågorna och bedömningarna är kolossalt svåra att göra och ingen av oss kan göra dem. Då blir vi lätt i händerna på läkarna eller de får ett övertag, hur jag nu skall uttrycka det. Men vi kommer inte ifrån vårt politiska ansvar och jag har alltmer börjat fundera i de termerna att de som sitter i ÅHS:s styrelse borde vara politiker på halvtid eller någonting sådant, att man borde jämföra sig med landstingen i Sverige. Det kräver alltså mycket kunskap att verkligen ta politiskt ansvar i ÅHS eller så får vi nöja oss med att ha politiker som i vissa fall ryter till i enstaka utnämningar och sådant, men i de stora frågorna vad gäller investeringar, verksamhetens utveckling och begränsningar följer politikerna i stort vad den läkare som har mest att säga till om just i den frågan säger. Jag tror alltså att det krävs mycket större engagemang och kunskap, och det enda sättet att verkligen få politiker att ställa upp här är att diskutera någon form av kanske halvtidspolitiker. Det är i alla fall fråga om en budget på över 300 miljoner i dag. Det är ett stort företag. Att tro att man genom att sitta några fredagförmiddagar klarar av att ta sitt politiska ansvar skulle aldrig gälla för ett företag.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Herr talman!

Det politiska ansvaret, som ltl Sundback är inne på, tror jag är ganska olika hos oss och inställningen till vad vi vill göra visavi det politiska ansvaret. Jag vill inte ta ställning till hur mycket ÅHS-styrelsen skall jobba och hur mycket de skall sitta; det tror jag att måste växa fram hos dem själva så att de känner att de har en kontroll över det som händer och sker. Det medicinska kunnandet är definitivt inte politikernas roll. Det vill jag ta avstånd från. Jag har väldigt dåliga kunskaper om medicinen på den nivån och mig veterligen finns det ingen annan i den här salen som har bättre kunskap. Vi skall ta på oss ansvaret för att kunna formulera en beställning som tillgodoser Ålands folk och oss själva, alltså det uppdrag som ÅHS skall utföra för vår räkning.

 

TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

Ltl J-E Mattsson talar om att vi skall göra en beställning, men så är det nog inte riktigt. Det var så i början när vi diskuterade ÅHS-sammanslagningen att man skulle ha en beställarroll och en utövarroll. Det var då när nyliberalismen var på sin topp och vi hade en utredare som tog intryck från Amerika osv. Då skulle lagtinget ytterst vara beställaren och landskapsstyrelsen och den medicinska expertis som man har här skulle upphandla av ÅHS. Detta förändrades dock här i lagtinget och man gick in för en traditionell förvaltningsmodell, men vissa delar av utförar-beställar-modellen blev klar, så därför är fortfarande reglementet sådant att det ger just de sakkunniga en väldigt stark position i organisationen. Det må vara så att ltl J-E Mattsson och jag har olika uppfattning om innehållet i det politiska ansvaret och hur det skall utövas, men det kan inte skilja sig i uppfattning om vilket det är, utan det politiska ansvaret är hundra procent när man sitter i styrelsen, oberoende om man är sosse eller center. Man har det politiska ansvaret. Jag tycker att det är väldigt dåligt att tvingas ta politiskt ansvar om man inte riktigt är kunnig eller ens insatt i frågorna. Tar man t.ex. de byggnadsinvesteringar som skall göras i ÅHS – jag såg att i den nuvarande landskapsstyrelsens handlingsprogram – är det upptaget på nytt att man skall få en total översyn av investeringsbehovet. Det är tokigt att inte styrelsen har det! Det borde vara en av de grundläggande frågorna för en styrelse: hur skall investeringarna se ut på kort sikt, på mellanlång sikt och på lång sikt.

TALMANNEN:  Jag ber ltl Sundback att begränsa sig till motionen!

Ltl Sundback: Jovisst, herr talman! Jag skulle hoppas att det gäller alla när begränsningarna införs. Det politiska ansvaret tror jag att vi måste diskutera också vad gäller kvinnomottagningen; annars kommer inte heller den att bli genomförd utan det är upp till läkarna att bestämma hur de vill ha det och jag är alldeles säker på att med den nuvarande ledningen blir det absolut ingenting.

 

TALMANNEN:   Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Vtm Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om en arkitekturhistorisk skildring över Åland. (HM nr 20/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Idén till denna motion fick jag faktiskt från tidningen Ålands ledarsida. Det är så att jag ibland har en annan åsikt än tidningen Ålands ledarsida, men här tyckte jag att man förde fram en väldigt intressant sak, nämligen en arkitekturhistorisk skildring där man skulle lyfta fram de åländska arkitekter som har varit verksamma i vårt landskap.

 

Man kan tycka att det är viktigt att vi skall leva i nutid och inte hålla på så mycket med vad som har varit och farit, men jag tycker att det är väldigt viktigt med bevarandefrågor. Jag har tidigare motionerat om olika bevarande frågor; bl.a. har jag lyft fram detta med dialekter. Jag har motionerat om ett konsthistoriskt verk där åländska konstnärers verk och deras livsöden skulle lyftas fram och i det här fallet handlar det om arkitekter som har varit verksamma på Åland. Jag tycker att det är viktigt att vi, för att vi skall kunna förstå nuet och för att vi skall kunna planera för för framtiden, också skall ha mycket kunskap om den historia som har varit. Det är också viktigt att samla kunskap för efterkommande generationer, bära vidare traditioner och sedvänjor som format dagens Åland.

 

När det gäller de åländska arkitekterna har vi i motionen speciellt lyft fram Lars Sonck och Hilda Hongell. Det är kanske de två som också är de mest kända. Själv har jag ett alldeles speciellt intresse av Lars Sonck. Jag lever och bor mitt i en väldigt stark Sonck-miljö. Vi bor alltså i en by, Bartsgårda, där Lars Sonck var mycket verksam. Han var son till Finströms präst och återkom till Finström under hela sitt liv. Bl.a. ritade och byggde han en egen sommarstuga där han bodde från och till som äldre. I det hus där jag bor har faktiskt också Lars Sonck ritat verandan och vi har ett annat hus på gården som han ritade. Jag tycker att det finns väldigt mycket intressant och som är präglat av honom i min egen miljö.

 

En anekdot som jag vill berätta är att när en gammal torparstuga renoverades hittade vi mellan tapeten och väggen som en fyllnad – man använde förr i världen papper som fyllnad mellan tapet och vägg – en ritning som Sonck hade gjort som faktiskt var en första skiss över domkyrkan i Åbo. Den finns numera på Arkitekturhistoriska museet i Helsingfors. Det är rätt intressant.

 

Det är viktigt att lyfta fram arkitekterna nu för det finns fortfarande äldre människor som känner till deras verksamhet, både när det gäller Hilda Hongell och när det gäller Sonck, och man borde ta tillvara den muntliga traditionen och de kunskaper som finns hos de människorna.

 

En annan arkitekt som vi också lyfter fram i motionen är Hilda Hongell, som var dotter till Johan Sjöblom, som var verksam på 1800-talet. Han var en av de första arkitekterna i Mariehamn. Det som är väldigt intressant med Hilda Hongell är att hon är den första kvinnliga arkitekten; hon slog sig fram i en väldigt typisk manlig bransch. Hon blev först byggmästare och sedan blev hon arkitekt. Redan som ung flicka började hon jobba med sin pappa Johan Sjöblom och ritade sitt första hus redan på 1890-talet.

 

Jag vet att ltl Sundback har intresserat sig för Hilda Hongell och bl.a. i omsorgen har man byggt ett hus som man kallar för Hildas hus som just från Hilda Hongell givit namn. Jag tycker förstås att det är viktigt att lyfta fram de märkeskvinnor som finns i vår historia och ge dem ett ansikte för kommande generationer.

Det har gjorts en del saker när det gäller att titta på byggnader. Bl.a. finns det en skrift som Olle Falck har gjort som heter Byggare och byggnader i gamla Mariehamn. Det var ett beställningsverk och syftet var att man skulle bevara gamla bebyggelser.  Skriften utgavs 1979. Under den perioden hade det varit en trend att man rev de gamla husen och här ville man då motverka de tendenserna. Här tas upp en del om bebyggelsen i Mariehamn. I början av åttiotalet tillsatte landskapsstyrelsen en kommitté som hette Ålandskommittén, som tog fram en skrift som heter Att bygga i det åländska kulturlandskapet, lite med samma syfte att lyfta fram det traditionella sättet att bygga för att om möjligt ny bebyggelse skulle smälta in i den traditionsenliga bebyggelsen. Det kan vara bra att kulturutskottet vid behandlingen av motionen tittar på dessa verk.

 

Det vi efterlyser i motionen är alltså att man skulle göra en arkitekturhistorisk skildring. Jag är inne på att man mera skulle lyfta fram personerna, arkitekterna och deras verk samt gärna göra det i ett ganska fint bildverk, där bilderna på de byggnader, som de har ritat,  som finns kvar ingår. Man kan säkert göra detta som ett projektarbete, beställa det av någon studerande eller som ett avhandlingsarbete för någon konststuderande.

 

Jag hoppas nu att kulturutskottet tar till sig motionen och behandlar den i en positiv andra.

 

Ltl Sundback:

Herr talman! 

De flesta har väl sina hjärtefrågor och i likhet med vtm Viveka Eriksson är jag mycket intresserad av arkitektur och byggnadshistoria. Jag tycker att det här är ett fint initiativ. Det finns, som här har nämnts redan, en hel del dokumenterat och jag skulle särskilt vilja nämna stadsarkitekt Folke Wickström som har gjort omfattande studier av byggnadsskicket på Åland. Han har gjort fantastiska studier av Skarpans, som inte finns numera, men där han har gjort rekonstruktioner så att man ganska tydligt kan se den trähusbebyggelse som fanns i mitten av 1800-talet kring Bomarsund. Det är alldeles uppenbart att den traditionen och de intrycken sedan spred sig och det finns spår av den ryska trähustraditionen på Åland; sedan finns det inslag från andra håll och kanter.

 

Det som jag ändå ställer mig lite tveksam till är begreppet ”åländska arkitekter”. Hur skall vi bedöma vem som är åländsk och vem som inte är! Här nämns Lars Sonck och visst var han verksam rätt mycket på Åland och säkert kände han sig i många avseenden som en ålänning, men i huvudsak har han ändå jobbat som arkitekt utanför Åland.  Man kan förstås tänja på det begreppet; är det ändå inte arkitekturen som är det viktigaste, och kanske mannen eller kvinnan bakom verket också skall lyftas fram, men det är inte det avgörande för om man vill avläsa arkitekturens historia i landskaps- eller stadsbilden. Här tror jag att vi måste diskutera noga.

 

Sedan finns det många andra arkitekter som har varit verksamma på Åland och speciellt i staden finns det finländska arkitekter som har varit betydelsefulla på många sätt. En arkitekt eller byggnadshistoriker var Rudskog, som togs in från Sverige för att man särskilt skulle anpassa bebyggelsen på landsbygden till något slags traditionell stil. Det finns många sådana hus kvar som är modell, t.ex. dagiset i Jomala Överby och det finns liknande sådana. Det finns ett hus i Hammarland, som man i emellanåt skall riva och sedan skall det vara kvar igen, som också är en sådan kopia.

 

En sak som jag faktiskt inte tror att stämmer, men vtm Viveka Eriksson får rätta mig om jag har fel och det är att Hilda Hongell inte var arkitekt. Hon var Finlands första kvinnliga byggmästare. Hon ritade många hus, men det är inte ovanligt att byggmästare har ritat hus på Åland, utan det finns en hel del fortfarande som sysslar med det – med varierande framgång, får man väl tillägga. Men Hilda Hongells framgångar är odiskutabla och hon är säkert värd både en och flera arkitekturhistoriska skildringar.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det är glädjande att ltl Sundback också tycker att det här är en intressant motion. Jag har själv varit med och skrivit under den. Jag skulle vilja ta upp förslaget om bilder. Som också tidigare har sagts här skulle det vara oerhört värdefullt i ett sådant här verk  att det blev en mycket god bilddokumentation och  jag vill bara påminna om att vi har i huset s.a.s. en mycket bra fotograf som heter Augusto Mendes, som jag tycker skulle kunna kopplas in diskussionerna om hur ett sådant här verk kan se ut.

 

Vtm Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var så med Hilda Hongell eller Hilda Sundblom, som hon hette då, att hon utbildades till byggmästare från Helsingfors Industriskola, men sedan var det så att hon fortsatte sina studier vid Konstflitföreningens ritskola under arkitekt Magnus Schjerfbecks ledning. Hennes utbildning var alltså byggmästare, men sedan hade hon annan skolning också inom det arkitektoniska. Som jag sade i mitt anförande började hon redan som flicka rita hus, så hon var väldigt tidigt ute.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! 

Hon var en ytterst begåvad kvinna. Det som hon råkade ut för var typiskt för den tidens kvinnliga begåvade kvinnor att när hon sedan gifte sig var det slut med husritandet! – vilket var en stor förlust för samhället, dock icke för hennes barn.

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Lagtingets nästa plenum hålls inkommande onsdag den 11.4 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.13).