För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 2 april 2001 kl. 13.00.

    FÖRSTA VICE TALMANNEN: 

    Plenum börjar.

     

    Enligt valresultatet för lagtingsvalet den 17 oktober 1999 har diplomekonomen Roger Jansson, hälsovårdaren Harriet Lindeman, studeranden Danne Sundman och direktören Olof Salmén erhållit var sitt mandat i lagtinget. På grund av bestämmelserna i 6 § 2 mom. lagtingsordningen har de emellertid frånträtt sina uppdrag som ledamöter av lagtinget under den tid de innehaft uppdrag som medlemmar i landskapsstyrelsen. Då deras mandat i landskapsstyrelsen nu har upphört till följd av att ny landskapsstyrelse tillsatts den 28 mars 2001 är de berättigade att inta sina platser i lagtinget. Roger Jansson och Harriet Lindeman har därför i enlighet med 18 § 3 mom. LO för talmannen uppvisat av centralnämnden för lagtingsvalet utfärdade och i föreskriven ordning granskade fullmakter. Fullmakterna för Danne Sundman och Olof Salmén har granskats och befunnits behöriga i anslutning till att de intog sina platser i lagtinget vid mandatperiodens början den 1 november 1999. Eftersom Roger Jansson, Harriet Lindeman, Danne Sundman och Olof Salmén på nämnda grunder är berättigade att inta sina platser i lagtinget, har samtidigt studeranden Fredrik Lindqvists, diplomekonomen K-G Erikssons, skepparen Harry Erikssons och företagaren Fredrik Karlströms uppdrag som deras respektive  ersättare i lagtinget upphört.

    Antecknas.

     

    Lagtinget har den 28mars2001 utsett lagtingsledamöterna Olof Erland, Ritva Sarin Grufberg och Sune Eriksson till medlemmar i landskapsstyrelsen. Enligt 6 § 2 mom. lagtingsordningen skall dessa därför frånträda sina uppdrag som ledamöter av lagtinget för den tid uppdraget i landskapsstyrelsen varar, varvid deras respektive ersättare inträder i deras ställe. I enlighet med 18 § 3 mom. lagtingsordningen har därför politices magistern Folke Sjölund, pensionären Lisbeth Eriksson och företagaren Mats Perämaa för talmannen uppvisat av centralnämnden för lagtingsval utfärdade och i behörig ordning granskade fullmakter för dem att inträda som ersättare i lagtinget. Antecknas.

     

    Jag ber att få hälsa lagtingsledamöterna Roger Jansson, Lindeman, Sundman, Salmén, Sjölund, Lisbeth Eriksson och Perämaavälkomna till lagtinget och ber dem inta sina platser i plenisalen.

     

    Namnupprop. (Frånvarande: talman Ragnar Erlandsson, ltl Holmberg, ltl Svensson, ltl Wickström-Johansson och  ltl Pehrsson).

    24 lagtingsledamöter närvarande.

    Om ledighet från lagtingsarbetet anhåller talman Ragnar Erlandsson, ltl Holmberg, ltl Pehrsson, ltl Svensson och ltl Wickström-Johansson på grund av Nordiska rådets temamöte i Oslo. Beviljat.

     

    Meddelas vidare att fyllnadsval skall förrättas till de uppdrag i lagtinget som innehas av de nu avgångna lagtingsledamöterna Lindqvist, K-G Eriksson, Harry Eriksson, Karlström, Erland, Sarin Grufberg och Sune Eriksson. Fyllnadsvalet avser  tre ordinarie medlemmar i lagutskottet, en ordinarie medlem och två ersättare i finansutskottet, två ersättare i näringsutskottet, en ordinarie medlem i kulturutskottet, en ersättare i social- och miljöutskottet, två ordinarie medlemmar och två ersättare i stora utskottet, en ersättare i justeringsutskottet, tre ordinarie medlemmar och en ersättare i självstyrelsepolitiska nämnden samt två ordinarie medlemmar i Nordiska rådet. Eftersom personliga ersättare utsetts för medlemmarna i Nordiska rådet avser fyllnadsvalet enligt 68a ' arbetsordningen även ersättarna. Fyllnadsvalen kommer att förrättas vid lagtingets  plenum onsdagen den 4 april. Kandidatlistor för fyllnadsvalen skall inlämnas till lagtingets kansli senast tisdagen den 3 april klockan 15.00.

     

    Talmannen meddelar vidare att lagtinget vid ett andra plenum idag till behandling upptar talmanskonferensens framställning angående vissa lagtingsledamöters anhållan om befrielse från utskottsuppdrag. Under förutsättning att lagtinget beviljar de begärda befrielserna kommer också fyllnadsvalen till dessa uppdrag att förrättas vid plenum den 4 april, varvid kandidatlistor skall vara inlämnade senast den 3 april kl. 15.00.

    Antecknas.

     

     

    Herr landshövdingen: Fru talman! Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents framställning om godkännande av bestämmelserna i Förenta Nationernas havsrättskonvention avseende bevarande och förvaltning av gränsöverskridande och långt vandrande fiskbestånd…..

     

    TALMANNEN:   Lagtinget skall i föreskriven ordning behandla framställningen.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 5/2000-2001 angående landskapslag om ändring av kommunalskattelagen för landskapet Åland. (FR nr 4/2000-2001).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet upptas till behandling onsdagen den 4.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 2:

     

    Ltl Sune Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående vattennivån i insjöar och våtmarker. (HM nr 4/2000-2001).

     

    Beslut om remiss till social- och miljöutskottet är redan fattat. Ärendet bordlades den 26.3. Diskussion.

     

    Ltl Sune Mattsson:

    Fru talman!

    Denna motion är som jag ser det ett steg i den riktningen att vi skall försöka återställa vad vi en gång hade behov att ta. Då tänker jag på de torrläggningsprojekt som har skett på Åland i en tid för att överleva. Vi behövde åkermark. Vi behövde dika ut myrar och mossar, men framför allt har jag inriktat mig på de sjöar där vi har sänkt vattennivån för att få – oftast – mera åkermark. I dag är situationen en annan än i början på sextio- och slutet på femtiotalet. I dag är jordbrukarna många gånger mot sin vilja tvungna att hålla markerna i träda och får då bidrag för att bearbeta marken men inte odla någonting.

     

    På den tiden när detta infördes, då man utdikade vissa sjöar som låg högre än havsnivån, fanns det också skeptiska personer som var motståndare till dem. De som i min födelsekommun  var mycket omdiskuterade är t.ex. Storträsk, Bjärströms träsk osv. Rektorn för Ålands folkhögskola, Jan-Erik Eriksson, var mycket negativ till detta. Jag menar att i dag har vi det så bra ställt i samhället att det kanske är dags att återställa vissa eller åtminstone utreda möjligheten att återställa dem.

     

    Dessa träsk och sjöar är filter för det vatten som rinner ut i havet. Det motioneras mycket från många håll om vikten av att utsläppen i havet minskar. Där har insjöar och våtmarker en avgörande betydelse. Träsken är  också viktiga för fortplantning av fiskar. Förr i tiden fanns det mycket fisk i träsken som förökade sig, for upp och lekte där. De fungerar, som sagt, som kvävefälla för det vatten som sedan kommer ut i havet.

     

    Många av de våtmarker som ligger i nivå med havet växer nu igen. Det har att göra med landhöjning osv., men i de sjöar, där vi inte bara har dikat utan faktiskt sprängt – det gick inte att dika för då kom det bara lite vatten ut – och fördjupat, där naturliga trösklar såg till att vattnet hölls kvar, har man enligt normal uträkning med landhöjning påskyndat igenväxningen med mellan 300 och 500 år genom att sänka sjöarna med en och en halv meter och i den stilen.

     

    För att återställa dem och få upp vattennivån är billigt, det kostar inte mycket. Det är bara att lägga igen de utsprängda dikena. Däremot får det konsekvenser för de människor som en gång har vunnit på utdikningen, man har alltså fått torrare marker, man har fått möjlighet att odla där det inte tidigare har gått. De personerna måste ersättas. Utredningen som vi föreslår syftar också till att utreda vilken kostnadsnivå det ligger på att återställa dem. Vilka förluster blir det av åkermark, kanske i vissa fall försämrad skogsmark. Men EU är väldigt positiv till detta. I Sverige håller man på med stora projekt. I bl.a. Bohuslän håller man på med ett projekt som berör 1,5 miljoner invånare, där EU är väldigt positivt inställd. Jag tycker faktiskt att om man kommer fram till att detta går att genomföra skall man vara generös mot de personer som drabbas av en nivåhöjning. Det är nödvändigt, för om vi tar Bjärströms träsk, som kanske några känner till, så ser ni där att gyttjan sticker upp mitt i träsket. Det är syrefattiga bottnar. Fisken dör av syrebrist på vintern. Det blir i det närmaste bottenis. Det är en sjö som man tidigare kunde bo ro och fiska i och det finns säkert någon lagtingsman här som har haft det som sina fickpengar att fiska i den sjön.

     

    Därför föreslår jag att lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om en utredning angående möjligheten att återställa eller delvis höja vattennivån i en del av våra nivåsänkta eller utdikade insjöar och våtmarker. Vi har också våtmarker som vi har sprängt ut. Jag känner till flera stycken och alla som är väl bevandrade i naturen i sin hemkommun på landet vet hur det har gått till.

     

    Ltl Ronald Boman:

    Fru talman!

    Hemställningsmotion nr 4 med ltl Sune Mattsson som första tecknare ligger väl i tiden. Under de senaste 50 åren har vi, ofta med samhällets stöd, dikat ut ett stort antal träsk och övriga våtmarker. Nu borde det vara på tiden att tänka i andra banor. Som ltl Sune Mattsson helt riktigt påpekat finns det i dag möjlighet att få extern finansiering för att återställa dessa träsk och våtmarker samt naturligtvis ersättning åt de jordbrukare som får sin mark lagd under vatten.

     

    Ett skräckexempel när det gäller förstöring värdefulla fågelmarker samt fiskleksplatser är när man på femtiotalet dikade ut Bjärströms träsk. Vid den tidpunkten var Bjärströms träsk en av Finlands artrikaste fågelträsk enligt utredning av Societas Pro Fanua & Flora Fennica. Bjärströms träsk har även kallats en av Ålands största barnkammare för bl.a. gädda, abborre och lake. Denna vattensänkning lyckades grannbyarna driva igenom mot bjärströmsbornas eniga vilja. ”Sänkarna” vann med en rösts övervikt på grund av att en person gick till fel röstningsställe, så förtäljer åtminstone historien.

     

    Men nu har lagtinget och landskapsstyrelsen möjlighet att reparera denna fadäs. Det torde i så fall vara första gången i lagtingets historia som man återställer ett träsk genom att höja vattennivån. Låt oss hoppas att det inte tar så lång tid som det brukar göra i förvaltningen! Som exempel vill jag visa på att Bjärströms bys samfällighet tillskrev landskapsstyrelsen angående en höjning av vattennivån i träsket redan den 11.9.1997, alltså för tre och ett halvt år sedan. I detta brev framhöll man bl.a. att vattenkvaliteten förbättras genom en större bassäng, den utökade fria vattenytan är till gagn för fågel och fauna, det stoppar eller förhindrar igenväxningen, ökar den biologiska mångfalden avseende växter, djur och fåglar, ökar och tillhandahåller tillgången på vatten avseende konstbevattning och – ganska viktigt – bidrar till ökad rening av tillflödet till Öviken, Vargsundet. Ytterligare förskönar det naturligtvis landskapsbilden eftersom träsket är beläget invid en livligt trafikerad lands- och cykelväg.

    Men till dags dato har de inte fått någon form av svar från förvaltningen. Så här får det inte gå till. Jag har full förståelse för att miljövårdsbyrån har fullt upp, men att lämna ett brev obesvarat så här lång tid är nog oförsvarligt. Ingen skugga må dock falla på personalen, som gör ett bra arbete. Det är den ansvarige ministern som bör tillse att tillräckliga personalresurser ställs till förfogande, då helst i form av inköpta konsulttjänster.

     

    Jag föreslår att utskottet tar del av brevet från Bjärströms samfällighet och beaktar de synpunkter som där framkommer samt rekommenderar att förvaltningen i framtiden svarar på inkomna brev.

     

    För övrigt har jag fullt förtroende för den nya miljöministern. Jag tror och hoppas att vi inom en snar framtid kommer att få se den första våtmarksrestaureringen.

     

    Ltl Wiklöf:

    Fru talman! 

    Säkert är det så att det finns synpunkter på och önskemål om att en och annan våtmark kunde återställas, att en och annan sjö kunde få nivån höjd etc. Jag dristar mig ändå att tro att det här är en ganska problemfylld fråga och att den är ganska kontroversiell.

     

    Jag vill i det här sammanhanget säga att lika angeläget som det är som ltl Sune Mattsson här yrkar på är det att få stopp på utsläppen i dessa sjöar. Det är det som är vårt stora problem i dag. Vi har många gånger från den här talarstolen predikat och talat om hur viktigt det skulle vara att förfara på enahanda sätt runt alla våra vattendrag som vi gjorde med Markusböle Långsjön, som vi gjorde med Kyrksundet. Det finns ett mycket centralt beläget träsk som varje sommar när det är lite varmt visar sin botten och det är Torpfjärden. Från särskilt socialdemokratisk sida har vi önskat se vattennivån höjd där. Det vore viktigt därför att det är en viktig fågelsjö och det är en pärla i landskapsbilden, om inte träsket bara blottar några dyiga bottnar. Ett sätt att klara ut detta, som miljöministern också kunde titta på i det här sammanhanget, är det förslag vi har riktat gång efter gång efter gång, nämligen att vi skulle få till stånd från Mariehamns stads reningsverk, eventuellt med en påkopplad ledning norrifrån, ett totalt stopp på utsläppen av vårt avloppsvatten, renat avloppsvatten, som fortfarande skulle innehålla vissa fosfor- och kvävemängder, men vilka kunde tillgodotas för konstbevattning i en mycket, mycket stor del av hela Jomala kommun. Det vore en miljövårdsåtgärd av stora mått.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag är glad för ltl Wiklöfs stöd för att åtminstone återställa våtmarker. Torpfjärden är säkert också ett exempel, men jag tänker på de sjöar som har haft mellan en och två meter vatten som i dag är tomma och som ligger högt över havsnivån, där man med modern teknik kom på att man kunde både spränga och gräva. De sjöarna borde man återställa till det de tidigare var. Det är självklart att man bör begränsa utsläppen i alla sjöar. Där stöder jag ltl Wiklöf till fullo. Det jag pratar om har också med fiskvandringen att göra; man har helt enkelt torrlagt vissa träsk precis. Ltl Boman nämnde också Bjärströms träsk. Brinkträsk och de små träsk som ligger intill är nästan helt tomma på grund av samma utdikning. De är i alla fall enligt utredningar väldigt viktiga filter för att rena våra vatten. Skulle det inte vara så skulle man knappast i Bohuslän, ändå från Göteborg till norska gränsen, hålla på med samma projekt för att återställa våtmarker. Det är helt klart att det ligger helt rätt i tiden.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman! 

    Då ligger säkert en stor omtanke om miljön bakom motionen och säkert också en stor dos nostalgi. Man vill förstås att det skall bli som när man var barn eller när det förr var så pass rena insjöar som det ändå var på Åland. Det är inte så länge sedan, så många kommer ihåg hur det var. Det är med stor sorg som man ser hur träsken och sjöarna har förändrats; både flora och fauna har naturligtvis också då förändrats. Men oklart för mig  är varifrån man skall få det rena vattnet till dessa sjöar! Landskapsstyrelsen har alldeles bara för någon vecka sedan presenterat en rapport av en kretsloppsutredare som är en ganska nedslående läsning. Det visar att de flesta vattendrag eller diken som vi har är övergödda och det är tydligen inte några små mängder utan det ser ganska dåligt ut på många platser på Åland. Jag vet inte hur motionären har tänkt sig att det skulle gå till att få de rena sjöarna tillbaka. I rapporten står det om det läckage av fosfor och kväve som uppstår på grund av  många avloppssystem på landsbygden, dåligt fungerande reningsverk, vi har gödselläckage från jordbruket och det finns också gödselanläggningar vid djurgårdar som smutsar ner.

     

    Hur det där skall gå till skulle vara intressant att höra, om ltl Sune Mattsson har något förslag på det? På något vis känns det lite lösryckt ur sitt sammanhang om man bara tänker sig att man vill restaurera sjöarna, men i övrigt förblir vattendragen och vattentäkterna lika nedsmutsade och fulla av näringssalter som vi redan har i dag.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Det är helt klart att vi också måste minska utsläppen, men de stora insjöarna är enorma kvävefällor. Genom att dika ut sjöarna rätt ut till havet – ltl Boman talade om Bjärströms träsk, som rinner ner till Öviken och sedan rinner Öviken ut till Ivarskärsfjärden – far alla näringsämnen ut. De allra bästa kvävefällorna är naturliga våtmarker, träskområden runt. Det säger all expertis. Svenska naturvårdsverket rekommenderar att man återställer dem för att minska utsläppen, men självfallet är det också bra om man skall få ett bra vatten i insjön att minska utsläppet där. Min motion syftar till att värna om den i vissa partier så omdebatterade Östersjön, som jag tycker är så förnämligt och att vi inte släpper ut smuts och näringsämnen direkt ut i Östersjön. Det är billigt att återställa ett utdikat träsk och få upp vattennivån igen  samt få den att fungera med vassar och sidovassar på våren. Det är ingen dyr process.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Fru talman! 

    Då tycker jag att motionens kläm inte till fullo tar upp problemet, åtminstone förstod jag den så att det finns ett mål att i och för sig höja nivån i insjöarna och våtmarkerna. Om de sedan skall fungera som effektiva och naturliga kvävefällor för vatten som skall vidare ut i Östersjön blir det ett utvidgat uppdrag, men det tycker jag i och för sig är bra. Vi får väl se vad utskottet kommer fram till i den här frågan.

     

    Ltl Wiklöf:

    Fru talman!

    Jag vill förtydliga mig lite. Från liberalt håll säger man nu att det är viktigt att vi höjer nivåerna, att vi försöker återställa det som en gång har dikats ut. Det är måhända bra. Samtidigt säger man att insjöarna är naturliga fina kvävefällor och allt sådant här, och visst fungerar det så, de är kvävefällor, men vår hypotes att det skall åtgärdas redan på land, vid källan. Så lite kväve och fosfor som möjligt skall överhuvdtaget ut i vattendragen. Om de sedan i någon mån få ta emot någonting är en sak, men vi menar att man skall handla i båda fallen: man måste också åtgärda på land om man skall komma till rätta med de här tingen långsiktigt. All miljöpolitik skall ta sikte på att föroreningen skall åtgärdas vid källan.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Fru talman!

    Jag är helt överens med ltl Wiklöf. Det är väldigt viktigt att stävja föroreningen redan vid källan. Det är ett viktigt projekt men det projekt som jag föreslår utesluter inte det andra. Våtmarkerna har alltid varit en kvävefälla automatiskt, men när man tog bort dem och dikade ut dem har de inte den funktionen längre. Dessutom är de väldigt viktiga för mångfalden, som ltl Boman var inne på, för fiskens lek och vandring. T.ex. Bjärströms träsk har så lite vatten nu att det fryser på vintern och alla fiskar dör som håller på och leker, så att det är en katastrof i sig. Fågellivet har minskat enormt; det har tidigare varit ett viktigt fortplantningsområde i synnerhet för sjöfåglar.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Fru talman! 

    Det är bara det att de fungerar inte som kvävefällor om vattnet är så förorenat att det är mättat. Det är det vi menar med att man måste åtgärda det på land så att det som kommer ut är absolut ett minimu.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 3:

     

    Ltl Anne-Helena Sjöbloms m.fl. hemställningsmotion om rätten till ekonomiska ersättningar för personer med celiaki. (HM nr 9/2000-2001).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion. Godkänt.

     

    Ltl Sjöblom:

    Fru talman!

    När man är överkänslig mot ett livsmedel är det mot proteinerna, äggviteämnena, som kroppen reagerar med allt från en liten röd prick på kinden till livshotande situationer. Celiaki är en mycket komplicerad sjukdom och det betyder att man inte tål gluten eller de fyra inhemska sädesslagen. Det är svårt att få någon uppfattning om hur många personer som är drabbade av celiaki. Det finns forskningar som säger att det är tre-fyra personer på 1000. Det finns andra uppgifter som säger att det kan vara så mycket som sex-sju personer på 1000 osv. På Åland finns ingen bra statistik, men här räknar man med att det berör mellan 100 och 150 personer. Man kan säga att det har ökat markant under de senaste åren och det är jag ganska övertygad om att har med livsstilen att göra, framför allt det bröd som vi äter. Förr bakade man sitt eget matbröd i mycket större utsträckning än vad man gör i dag. I dag bakas det på stora bagerier och industrier och man tillsätter då extra vetegluten. Enligt min uppfattning är det en produkt som helt och hållet borde förbjudas. Om man tänker att 100 gr vetemjöl innehåller 2 gr proteiner innehåller 100 gr vetegluten 70 gr proteiner. Det är skillnad det! Och man tillsätter vetegluten i brödet bara för att förtjäna pengar. Det gör man för att av en så liten degklump som möjligt få ett så stort bröd som möjligt. När vi pratar om säkra livsmedel borde vi städa framför vår egen dörr först. 

     

    Ålands lagting kan inte göra så mycket när det gäller att förbjuda vetegluten i bröd utan det måste kanske upp på nordisk eller europeisk nivå. Men det utgör en risk för hälsan, eftersom celikai – glutenintolerans – kan ligga latent i kroppen ganska länge.

     

    Man kan naturligtvis få uppfattningen att celiaki är någon ny åkomma, men redan de gamla grekerna beskrev åkomman under andra århundradet efter Kristus. En avgörande händelse inträffade på 1950-talet och det var när den holländske barnläkaren Dicke i en doktorsavhandling kunde rapportera att barn med celiaki snabbt förbättrades när vetemjöl uteslöts ur kosten. Man trodde tidigare att det var en åkomma som bara drabbade barn. Mycket talar för att det var genom att han lyssnade på mammorna och noggrant följde barnens hälsotillstånd som tanken på ett samband med vetemjöl började växa fram redan i mitten på trettiotalet. Doktor Dicke har berättat att den avgörande upptäckten ägde rum strax efter kriget. Han lade märke till att celiakibarnen på hans klinik växlade i humör och allmäntillstånd på ett mycket oförklarligt sätt. De kunde växa och må bra under en period för att åter bli sämre, passiva och ledsna samtidigt som vikten minskade och avföringarna blev lösare. Barnen i Holland brukade få ett slags stuvning till lunch; han efterhörde noga med kökspersonalen vad stuvningen innehöll och då fick han veta att stuvningen ibland var baserad på vetemjöl och andra perioder på ris eller potatismjöl i det krigsdrabbade Holland. Barnens allmäntillstånd varierad med stvuningarnas vetemjölsinnehåll och doktor Dickes medarbetare kunde snart påvisa att barn med celiaki var känsliga för proteinet gluten i vetemjöl eller snarare den del av gluten som kallas gliadin. Det var ämnet gliadin som ledde till bristande matsmältning och ökande av fettmängden i avföringen. Den glutenfria kosten fick till mångas lycka en spridning över hela världen, men det innebar också att man uteslöt andra ceralier ur maten, som råg, korn, havre och vete. Det dröjde inte länge förrän man fann att även vuxna med celiaki inte tålde gluten och att även de måste äta glutenfri kost. Genom undersökningar fann man senare i Englund att tunntarmen vid obehandlad celiaki var kraftigt inflammerad och saknade tarmludd. Man kunde också påvisa att tarmen läckte när man inte innehöll gluten och åter blev inflammerad och utan tarmludd när maten innehöll gluten. Iakttagelser av det här slaget under 40-, 50- och 60-talen kom att bli grunden för diagnostiken och behandlingen av celiaki våra dagar. Utvecklingen inom celiakiområdet har varit intensiv under de senaste decennierna. Kunskapen har fördjupats och tillkomsten av allt bättre provtagning och analyser har skapat möjligheter att lättare och tidigare upptäcka både barn och vuxna med misstänkt celiaki.

     

    Vad är då egentligen celiaki och varför drabbas bara somliga människor? Orsaken är inte fastställd men man vet att ärftligheten spelar roll. Ett exempel är att ungefär 10 procent av nära släktingar till en person med celiaki också brukar vara glutenintoleranta jämfört med 0,3-0,4 procent i den övriga befolkningen. Men det är inte allt. Man vet också att det finns enäggstvillingpar av vilka bara den ena har celiaki. Det finns därför teorier om att en eller flera yttre faktorer ligger bakom uppkomsten av celiaki. Man vet också numera att celiaki inte alls behöver bryta ut vid den första kontakten med gluten, utan celiaki kan finnas latent i kroppen och bryta ut senare i livet.

     

    Fru talman!

    För den som har fått diagnosen celiaki innebär det ett livslångt handikapp, en bestående överkänslighet mot proteinet gluten som finns i vete, råg, korn och havre. Den som vill bli symptomfri och undvika tarmslemhinneförändringar och näringsbrist måste hålla sig till en glutenfri kost hela livet. Glutenintolerans kallas ibland också ett socialt handikapp eftersom restauranger, födelsedagskalas, pizzakvällar och resor inte går lika lätt som för dem som tål gluten. Det är dessutom ett i allra högsta grad dolt handikapp som inte syns utanpå. Vi människor äter inte bara för att bli mätta. Måltider i hemmet, i skolan, på jobbet och på restauranger har också en social funktion. Familj och vänner träffas och pratas över en god måltid. Varje högtid som vi firar tillsammans har sin egen uppsättning maträtter. Att leva med celiaki kan också innebära sociala påfrestningar som upplevs som synnerligen jobbiga. På restauranger, caféer och hemma hos vänner måste man alltid fråga vad maten innehåller och förklara sin intolerans. Ibland finns det inget glutenfritt; då får man sitta och titta på när andra äter. Många gånger får man dessutom ta med sitt eget bakade glutenfria bröd eller pasta. Det kan vara svårt att få andra att förstå hur det känns att leva med celiaki eftersom symptomen sällan märks av människor runt omkring. Det tål att upprepas att den som har fått diagnosen celiaki skall äta helt glutenfri kost hela livet. Celiaki kan av olika anledningar också leda till att man mår psykiskt dåligt. Det kan bero på brist på vissa näringsämnen och svårigheter att anpassa sig till den glutenfria kosten. Det känns tungt att inte kunna äta allt det goda som ens vänner äter och att behöva lägga ner så mycket extra tid på t.ex. bakning av sitt eget matbröd.

     

    Fru talman!

    För många livslånga handikapp, som allergier, finns det en medicin att ta till som gör att man kan klara sig symptomfri i olika sammanhang, men när det gäller personer som är glutenintoleranta finns det inget litet piller att ta till för att lindra symptomen. Det är endasts kosten som är medicin. Med rätt kost kan de flesta leva helt utan symptom av sin sjukdom. Det är dessutom oerhört viktigt att man aldrig avviker från den glutenfria kosten eftersom även små mängder gluten skadar tarmslemhinnan och tarmluddet. Det tar mellan sex-åtta månader för kroppen att återställa ett enda litet misstag med kosten.

     

    Det talas mycket om ”säkra livsmedel” i dag. För den som lever med diagnosen celiaki är det extra viktigt att just de livsmedlena är säkra, och det tycker jag inte att man kan säga att livsmedlen är i dag. Det spelar inte så stor roll i vilken livsmedelsbutik man går in, så ser det ungefär likadant ut: en hylla med glutenfria kex, pasta, knäckebröd, brödmix och mjöl. Men det finns glutenfria produkter som vi alla äter: socker, potatismjöl, ris m.m. Dessa livsmedel är alltid placerade bland livsmedel som vete, råg, korn och havreprodukter. Det innebär att mjöldamm sprider sig över socker, ris och potatismjöl, som då det används av en glutenintolerant kan innebära att all möda med att hålla en glutenfri kost är förgäves och man får börja om från början med att bygga upp hela tarmslemhinnan och tarmluddet på nytt. Generellt sett är kunskapen på det här speciella området alldeles för dålig. I livsmedelsbutikerna borde det se ut så att produkter som innehåller gluten är skilt placerade från produkter som inte innehåller gluten för att alla skall kunna få säkra livsmedel. För den som har detta speciella handikapp är varje dag ett risktagande med sin egen hälsa på grund av att man inte kan vara säker på att glutenfria produkter är säkra livsmedel. Livsmedel transporteras och uppbevaras tillsammans med livsmedel som innehåller gluten och mjöldammet är, som sagt, förödande för den som drabbas.

     

    Dessutom, fru talman, är de produkter som framställs som glutenfattiga eller glutenfria mycket dyrare än vanliga livsmedel. Ett exempel kan vara att ett kvart kilos knäckebrödspaket kostar ungefär 4,50 mark för den som tål gluten, medan det för den som inte tål gluten kostar upp emot 25 mark. Glutenfritt brödmix och –mjöl kostar omkring 20 mark kilo, medan vi andra betalar någonstans mellan 2 mark och 2,50 mark per kilo. Konsumentverket i Finland har i maj 1995 räknat ut att den som har celiaki och skall hålla en glutenfri kost har en matkostnad som är 354 mark dyrare per månad för kvinnor och 427 mark för män, än om de äter normal kost. Priset är baserat på det närings- och kaloribehov man har per dag. Två skärgårdskommuner på Åland betalar år 2001 ut ett ersättningsbelopp om 354 mark per månad åt den som ansöker om kostersättning för merkostnader i samband med konstaterad celiaki. Det är den ersättning som baserar sig på kvinnors merutgifter för kost. Ersättningen har alltså kvinnor som bas oberoende om man är man eller kvinna. Tre kommuner, en skärgårdskommun och två faståländska kommuner, betalar ingen ersättning för dyrare livsmedelskostnader i samband med konstaterad celiaki, medan elva kommuner betalar en ersättning om 150 mark per månad och person, och en kommun betalar 100 mark per månad och person. Hemkommunen är alltså avgörande för om något som helst ekonomiskt stöd kan sökas och betalas ut för merkostnader för livsmedel vid konstaterad celiaki. Så här anser jag att det inte kan vara.

     

    Fru talman och bästa lagtingsledamöter!

    Sjuk- och medicinkostnader är avdragsgilla i kommunalbeskattningen. Det finns ett avdrag i kommunalbeskattningen och statsbeskattningen som heter nedsatt skattebetalningsförmåga. Av personer med konstaterad celiaki har inte en enda beviljats ett sådant avdrag på grund av sina högre levnadskostnader. Det räcker inte med att spara kvitton på glutenfria produkter till deklarationen, utan det skall dessutom finnas med en prisjämförelse mellan produkter som innehåller gluten och sådana produkter som inte innehåller gluten. Det systemet är både byråkratiskt och jobbigt och det har ändå inte lett till avdrag i beskattningen, trots att kosten är den enda medicinen som finns för personer med diagnosen celiaki. Kostnaderna för glutenfri kost blir mellan 5.200-4.250 mark dyrare per år enligt konsumentverkets utredning, som gjordes i maj 1995 och då ingår ingen lyxmat och konsumtion. Det är kostsamt att leva när man måste äta specialkost eftersom specialprodukterna är mycket dyra. Bostadsorten är avgörande på Åland för om något ekonomiskt stöd utgår för merkostnaderna vid specialkost. Celiaki medför att matkostnaderna skjuter i höjden. Det förekommer aldrig extrapriser på specialprodukter och de ingår inte i butikernas lockvarusortiment. Utbudet av hel- och halvfärdig mat minskar och det är betydligt svårare att hitta tillåtna maträtter på restaurangmenyn. Dagens rätt, restaurangernas prisvärda luncherbjudanden, måste ofta ersättas med dyrare à la carte-rätter – som om det inte vore nog med att det blir merkostnader uppstår också mycket merarbete.

     

    Nu hoppas jag att social- och miljöutskottet behandlar motionen i positiv anda och hör sakkunniga för att förhoppningsvis underlätta ekonomiskt för alla ålänningar med konstaterad celiaki och framför allt att den handikappades hemkommun inte skall vara avgörande för om ersättning kan sökas och betalas ut för den enda medicinen som finns för den som har fått diagnosen celiaki.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Ltl Sjöblom tar upp ett viktigt ärende och jag bemöter inte själva saken i och med att jag sitter i social- och miljöutskottet och där har möjlighet att diskutera den där. När ltl Sjöblom säger, att Ålands lagting inte kan förbjuda tillsättande av gluten i brödet, och säkert är det så, men vi som lagtingsledamöter och konsumenter har ett stort ansvar och en jätteviktig uppgift att påverka bagerierna. Om vi frågar efter fluffigt och fint bröd tillsätter de gluten; är vi nöjda med mera kompakt och hälsosamt bröd tillsätter de inte gluten. All makt ligger alltså hos konsumenten. Jag tror inte att lagstiftningen här kan göra så jättemycket. Det är på det här sättet som många ohälsosamma saker kommer till. Kunden har stora fordringar på det som skall tillverkas och det är förstås tillverkarens sak att se till att vi får det vi begär.

     

    Ltl Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Det som ltl Eklöw tar upp är alldeles riktigt, men det är så att kunden i dag äter mera med ögonen än med förståndet, så därför har vi kommit in i den här situationen. När jag tog upp Ålands lagtings möjligheter att begränsa detta, kan vi säkert begränsa det för våra egna bagerier, men när man går omkring och tittar på bröddiskarna runtom i affärerna är det oerhört mycket bröd som importeras till Åland och allt det brödet innehåller vetegluten.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Jag ville verkligen ta upp detta från den positiva sidan och ta fram just konsumentens viktiga uppgift: börjar vi bojkotta de främmande bröden på hyllorna får vi hälsosammare bröd tillverkat av Ålands bagare. Var det reklam?!

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Jag kan upplysa ltl Eklöw om att 1998 var det två professorer som föreläste om glutenintolerans och det visade sig då kurvan på Åland stiger medan den planar ut i både Finland och Sverige. Det fanns personer med på föreläsningen som sade att det inte fanns vetegluten i det åländska brödet, för det stod faktiskt inte på innehållsförteckningen. Men vi var några stycken som började ringa upp bagerierna och fråga och inom två veckor så stod det på innehållsförteckningen. Även de åländska bagerierna tillsätter alltså vetegluten i brödet för att få ett så stort och pösigt bröd som möjligt av en så liten degklump som möjligt. Det handlar om pengar, inte om hälsa!

     

    Ltl Jan-Erik Mattson:

    Fru talman!

    Motionen handlar om ett problem inom vår kost. Jag tänkte främst säga vad centern tycker i den här frågan. När man kommer till klämmen, att man skulle få samma ekonomiska ersättning oberoende av hemkommun, är det en sak som vi inom centern har haft åsikt om tidigare när det gäller ersättningar som kommunerna har hand om. Det är fråga om cancervården som olika kommuner ersätter olika. Den frågan har varit på tal här vid olika tillfällen och där är det så att landskapsstyrelsen också betalar ut en ersättning till de kommuner som ersätter för cancervården. Det finns ganska stora variationer i de ersättningarna. Vi stöder att detta borde förenhetligas så långt det är möjligt. Det borde då vara genom en rekommendation. I motionen är det inte några landskapspengar inblandade hittills. Man kan förvänta sig att det kommer i en senare budgetbehandling, men jag stöder tanken att det borde vara skäligt att oavsett var man bor, när man drabbas av celiaki, skulle man ha rätt till samma ersättning, om det skall utgå någon ersättning.

     

    Jag tänkte också lyfta fram en annan bit. I våra skolor i dag är kosten en kostsam historia. Det finns flera olika typer av problem med mat i skolorna. Jag tror att vi har i Eckerö skola åtminstone fyra olika typer av mat som skall tillredas varje dag. Det här är en ökad kostnad för skolornas kök och även för daghemmens kök, sjukhusets kök, all vårdinstitutioner, där kommunerna står för kosthållet. Det kanske vore skäl att titta över helheten, om man skall göra en utredning eller ta till några åtgärder över detta också. Jag är lite förvånad att inte socialdemokraterna har en helhetssyn i den här motionen när man efterlyste det när det gällde vattenvården.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Det var intressant att höra vad centern tyhcker i det här fallet och jag kan hålla med om att det finns olika grupper i vårt samhälle som behöver olika former av stöd och att cancervården ersätts på olika sätt. Men det finns ändå vissa delar i cancervården som är avdragsgilla i deklarationen som direkt härrör sig till medcin och sjukkostnader. Men för den som har drabbats av celiaki har man att endast äta rätt kost till ett högre pris och för det får man i vissa fall inte överhuvudtaget någon ersättning. Ltl J-E Mattsson tog ocskå upp att kosten i skolorna kostar. Det är inte bara kostnaderna utan det går enormt mycket tid till att tillreda dieter och, om det inte tilldelas mera resurser till skolor och daghem,  blir den som kan äta normalkost s.a.s. nummer två eftersom dieterna i dag får större och större betydelse.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman! 

    Jag tycker att det är en uppenbar skillnad mellan Sverige och Finland samt resten av Euorpa, åtminstone de länder jag har varit i, att hos oss  och i Sverige är det ganska vanligt nuförtiden när man går ut och äter att de flesta rätter som är gluten- och laktosfri är på något vis angivna. Men det här finns inte i någon högre grad i Frankrike eller Tyskland. Jag har inte varit i alla EU-länder, men det förefaller vara mycket mera uppmärksammat i Sverige och Finland och då börjar man fråga sig: beror det på att det är mera allmänt här eller att vi känner bättre till frågan och beaktar den i högre grad i samband med matlagningen? En fråga i detta sammanhang som jag tycker att det skulle vara intressant, om utskottet har tid, att undersöka är att jag har hört att t.ex. i Frankrike är det förbjudet att lägga till extra gluten i brödet. När man tänker på argumentet att det läggs till hos oss för att man av en liten degklump skall få en stor bulle undrar man hur de klarar av detta i Frankrike - nog verkar bullarna där lika pösiga som någon annanstans! Kanske det också har att göra med själva sädesslagen eller vad är det som egentligen skiljer? Det är på ett vis förvånande om man lyckas förbjuda det i Frankrike eftersom vi allmänt har den synen att vi är betydligt mera restriktiva i Norden när det gäller tillsatsämnen i livsmedel osv., medan man i andra europeiska länder skulle vara betydligt liberalare. Jag hoppas att utskottet ägnar den frågan en del uppmärksamhet. Det finns i både Finland och Sverige samt på Åland ganska välorganiserade intresseföreningar som säkert har uppgifter om också den här frågan.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Utskottet har naturligtvis fritt upp att ägna det eventuella förbudet i Frankrike den uppmärksamhet som man vill, men en förklaring kan vara att vetemjöl som odlas i Mellan- och Sydeuropa innehåller naturligt mer proteiner än det vete som vi odlar här uppe i Norden.

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Fru talman!

    Det är en angelägen fråga som tas upp i motionen och celiaki berör snart alla ålänningar på ett eller annat sätt. Drabbas man inte själv har man någon i familjen eller bekantskapskretsen. Man kan snart inte ha en gemensam bjudning hemma utan att ha en hel del olika dieter, så vi vet att det ligger oss nära på många sätt.  Jag tänkte be utskottet fundera på om man inte ändå kunde ta ett litet större grepp på frågan; nu kommer celiaki upp, men vi vet att t.ex. laktos är nästan lika stor i dag på Åland, kanske det här är något större. Det är också problem med inhandlande och uppköpande och det är vissa kostnader också på det området. Det finns andra sjukdomar som också direkt kanske påverkar inköpskostnaderna för den enskilda. Det vanligaste är just gluten och laktos. Vi har diabetes, som jag också bedömer att är dyrare i dag och det kan finnas andra diagnoser som kan leda till det, så jag tycker att när man en gång i ett utskott börjar jobba med de här frågorna kunde man lite bredda ramarna för det.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Det som skiljer celiaki från både diabetes och laktos är att det finns medicin. Är man laktosintolerant kan man vid vissa speciella tillfällen inta ett litet piller som gör att man inte reagerar på laktos. Men det finns inget sådant litet piller för den som har celiaki. För den som har diabetes finns det insulin och tabletter, och allt detta är avdragsgillt i deklarationen, men det gäller inte för den som har fått diagnosen celiaki. Det är bara kosten som är medicinen.

     

    Ltl Harriet Lindeman, replik:

    Fru talman! 

    Det stämmer att det lilla pillret finns, men jag tror att ingen som har laktos använder det regelbundet utan man försöker ha en diet som är lämplig och samma sak gäller naturligtvis diabetes också. Fastän man har möjligheter med medicin som är avdragbara, har man också kostnader för speciella livsmedel. Därför tycker jag ändå att det finns en orsak till att man kan bredda diskussionen i utskottet.

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att man kan bredda motionen i utskottet. Det finns många olika allergier. Men i de allra flesta fall finns det ändå en medicin att ta. Den laktosintoleranta har betydligt mindre livsmedelskostnader än den som har celiaki.

     

    Vtm Häggblom:

    Fru talman!

    För att underlätta och försnabba behandlingen i social- och miljöutskottet skulle det vara intressant att veta vad finansansvariga landskapsstyrelseledamoten anser om de ekonomiska möjligheterna att redan i årets budget tillmötesgå motionärernas krav.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 4:

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående landskapsanställdas rätt till deltidspension. (HM nr 10/2000-2001).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Raija-Liisa  Eklöw:

    Fru talman!

    Motionen om landskapsanställdas rätt till deltidspension tar upp en orättvisa som har uppstått när landskapets och rikets pensionslagar inte harmoniserar med varandra. Enligt det gällande pensionssystemet i landskapet lyder de kommunalt anställda och privatanställda under rikets pensionslagar, medan de landskapsanställda i princip lyder under landskapslagen om pensioner.

     

    I riket antogs 1998 en speciallag, nämligen lagen om deltidsarbets- och deltidspensionsarrangemang för äldre arbetstagare. I första skedet gällde lagen till slutet på år 2000, men den har nu förlängts att gälla till slutet på 2002. Enligt denna lag har man rätt att få deltidspension vid 56 års ålder. Således kan man jobba en del och ha pension för en del, enligt överenskommelse med arbetsgivaren. Motiveringen till deltidspension har i första hand varit den stora arbetslöshet som rådde i riket på den tiden och den kom också till på grund av en inkomstpolitisk uppgörelse.

     

    Den andra stora och betydande orsaken till att denna pensionsmöjlighet gavs till arbetstagarna var att den åldrande arbetstagaren kunde stanna kvar i sitt arbete längre tid om man via en halvtidspension kunde ordna den ekonomiska delen. Att gå ner i arbetstid och således få en minskad inkomst är inte en lösning som passar alla, speciellt inte ensamstående personer. Detta gjorde, och gör ännu, att presumtiva invalid- eller sjukpensionstagare nu kunde fortsätta sitt arbete och jobba den del det orkade och för att helt enkelt kunna visa att man ännu har en betydelse i arbetslivet. Det är av stor betydelse för ens psyke att man inte blir utkastad från arbetslivet så här abrupt, fastän man börjar känna att man inte orkar längre.

     

    Rikslagen om deltidspensionsarrangemang gäller således på Åland för de kommunalt anställda och privatanställda, medan de landskapsanställda är utanför. Således har denna möjlighet aldrig funnits för de anställda inom centralförvaltningen och ÅHS. Det mindre roliga i detta är att en del av de ÅHS-anställda har rätt till pensionen i och med att de har jobbat inom folkhälsoförbundet, varifrån de fick ta med sig förmånen.

     

    Därför tycker vi att det skulle vara viktigt att harmonisera pensionslagstiftningen att gälla också de landskapsanställda och vi hoppas att lagutskottet har en positiv syn på förslaget i motionen och tittar på möjligheten att föra in lagen här.

     

    Ltl Strand, replik:

    Fru talman!

    Det här är en fråga som ltl Raija-Liisa Eklöw skulle kunna ta och diskutera med finansansvarige, som tillhör samma parti. Finner man förslaget intressant kan man komma med en framställning till lagtinget, så får vi behandla det. Men det är väl så att finansansvarige inte har intresse av frågan då han inte finns på plats.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    Som lagtingsledamot använder jag de möjligheter och vägar jag har att komma till lagtinget med vissa framställningar. Hemställningsmotionen skrev jag innan den nuvarande landskapsstyrelsen kom till. Jag tänker köra vidare den här vägen, men om det behövs berätta för den nya landskapsstyrelsen att det är en viktig uppgift. Till saken hör att den gamla landskapsstyrelsen faktiskt behandlade detta ärende på uppdrag av fackavdelningarna, där man konstaterade att det inte fanns behov för de landskapsanställda att få förmånen i och med att vi inte hade någon arbetslöshet i landskapet. Således har den gamla landskapsstyrelsen en gång förkastat detta.

     

    Ltl Sundback:

    Fru talman!  

    Det var intressant att höra, speciellt det som framkom senast, dvs. att den förra landskapsstyrelsen ansåg att det inte fanns behov av en förmån för de landskapsanställda för att vi inte har någon arbetslöshet. Jag uppfattar inte att detta är ett sätt att eventeullt lösa frågor som har med arbetslöshet att göra utan det är fråga om enskilda löntagares möjligheter att trappa ner och fortfarande vara med i arbetslivet utan att behöva tvingas jobba full tid när man börjar känna att krafterna sinar. Att det således är fråga om ett politiskt ställningstagande är tydligt. Jag är en varm anhängare av förslaget därför att jag tycker att det är viktigt att de äldre arbetstagarna skall kunna ha valfriheten om de vill jobba mindre, eftersom vi vet att många av de sjukdomar som vi har i dag är relaterade just till arbetsplatsen. Arbetsplatsdepressioner, burnt-out och stressjukdomar av olika slag är någonting som vi har diskuterat för inte alls så länge sedan här i lagtinget; då framkom just möjligheten att kunna i högre grad individuellt välja arbetstid. Jag ser alltså detta som en del av en modernisering av arbetslivet och möjligheter för enskilda människor att med bibehållen hälsa arbeta tills de har uppnått pensionsåldern.

     

    Fru talman!

    Sedan har vi den politiska aspekten av det hela. Det här är tydligen ett resultat av en inkomstpolitisk uppgörelse och jag eftersom de landskapsanställda, som de kommunalt anställda och de statliga berörs av den, krävs det egen åländsk lagstiftning eller egna åländska beslut för att motsvarande förmåner skall tillkomma löntagarna inom landskapsförvaltningen. I allmänhet har vi tyckt att alla på Åland skall ha minst samma förmåner som i riket, men man måste väl konstatera att den förra landskapsstyrelsen åtminstone inte tyckte att rätt till deltidspension när man fyllt 56 år är en förmån som ålänningarna inom landskapsförvaltningen skall ha. Detta i sin tur leder till det andra politiska ställningstagandet: Varför skall man inte ge denna rätt? Om vi tänker på en annan grupp – de åländska jordbrukarna – är det inte länge sedan vi hade en lag här om avbytarservice och det var så viktigt att vi genomförde den lagstiftningen här på Åland så att de åländska jordbrukarna skulle få minst samma semesterförmåner som jordbrukarna i riket! Det rådde full enighet om det!

     

    Men, fru talman, det kan ju inte alltid vara så att jordbrukarna skall få minst samma förmåner och ännu mera därtill för att de skall ha det så bra som möjligt. Det måste också gälla de åländska löntagarna.

     

    Här tycker jag nog att lagutskottet har en delikat politisk uppgift att se till att vi får till stånd en lagstiftning och att de åländska löntagarna, som är anställda inom landskapsförvaltningen, får minst samma förmåner; helst skulle man se att denna möjlighet utvecklades, men det kräver att man är mera kunnig i detaljerna och det är åtminstone inte jag. Men utskottet har alla möjligheter att gå in och titta närmare på frågan.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Fru talman!

    För att inte någon skugga skall falla över fel personer måste jag rätta till det så att det var inte den föregående landskapsstyrelsen utan det var därpå föregående landskapsstyrelse med likaledes en obunden landskapsstyrelseledamot på kansliavdelningen som förkastade initiativet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Britt Lundberg:

    Herr talman!

    Utan att direkt ta ställning i sak vill jag klargöra och diskutera kring några frågor när det gäller deltidspensionen.

     

    För det första skulle jag vilja säga att rikslagen är en tillfällig lag som har varit på försök till år 2000 och som man valde att inte permanenta utan man förlängde försöksverksamheten till 2002. Syftet med pensionslagen var faktiskt arbetsmarknadspolitiskt. Det var nämligen så att man ville i riket pensionera de äldsta arbetstagarna för att lämna utrymme till flera unga på arbetsmarknaden, helt enkelt för att få loss arbetsplatser. Precis som ltl Eklöw talade om här vände sig facket 1998 till landskapsstyrelsen och föreslog ungefär samma fråga som ltl Eklöw anger i sin motion. Svaret man fick var just på grund av arbetsmarknadsläget. Då frågar jag mig: Är det så att arbetsmarknadsläget verkligen har ändrats nu? Vi har fortfarande brist på folk.  Om man är deltidspensionär inom ÅHS har man en  inkomstgräns som man inte får överskrida för då förlorar man sin deltidspension och det gör att jag tror att det blir svårt att genomföra en sådan här lagstiftning på Åland.

     

    Med den deltidspension som man i dag beviljas vid 58 år är det så att arbetsgivaren och arbetstagaren skall komma överens om ett arrangemang för att den skall genomförs, men såsom försökslagen är skriven i riket förpliktigar den arbetsgivaren att plocka fram arbetsplatserna.

     

    På rikssidan är det, som sagt, en tillfällig lag som nu kommer att vara i kraft till 2002. När jag ser sådana här frågor och lagar brukar jag fråga mig: Vem blir glad av att vi genomför en sådan här lag? Det är kanske så, åtminstone enligt omsorgsminister Soininvaara, att det är antagligen de som ändå skulle orka jobba till 65 år som blir glada, de som har råd att gå i deltidspension. Det visar också på hur det kanske kommer att gå år 2002 när försöksperioden för lagen är slut. Jag citerar Soininvaara ur en tidning från år 2000: ”Jag förutspår att man i något skede blir tvungen att ingripa. Deltidspensionen är en givmild pensionsfond. Staten betalar över sex månaders semester för arbetstagare som är över 56 år. När deltidspensionen kom med in i bilden förutspådde jag att den skulle bli en pensionsform för personer som med stor sannolikhet annars kunde ha arbetat fram till 65 års ålder. Under den tid systemet har varit i kraft har jag inte fått någon anledning att ändra uppfattning.” Det kan hända att försökslagstiftningen bara blir i kraft till 2002.

     

    I varje fall vill ge den vägkosten till lagutskottet, som skall behandla motionen, att fundera på: Vilka är det som kommer att gynnas om vi skulle gå in för denna pensionsform? Det tycker jag är en mycket viktig fråga att fundera på: Vilka är det som blir glada?

     

    Ltl Anne-Helena Sjöblom, replik:

    Fru talman!

    Att lagstiftningen i tiden kom till när arbetsmarknadsläget såg lite annorlunda ut i riket känner vi nog alla väl till, men att man dessutom har förlängt tiden måste visa på att lagen har haft en ganska god effekt. Som jag ser den här typen av pensionslagstiftning är det för att man skall orka fram till pensionen. I dag är medelåldern för den som går i pension i Finland 59 år och pensionsåldern är 65 år, så det är alldeles för många som inte orkar till slutet. När sedan ltl Lundberg frågar sig vem som gynnas, vill jag säga att det är så i dag att de gamla tjänsteinnehavare, som har följt med från Grelsby sjukhus och från Ålands folkhälsoförbund och som i dag jobbar inom ÅHS, de är berättigade till den här typen av förtidspension, men de personer som alltid har jobbat inom ÅCS och landskapet är inte berättigade till förtidspensionen. Man kan jobba sida vid sida, på samma arbetsplats och ha samma arbetsgivare och ha olika förmåner, och det är inte rättvist.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!  Jag vill betona, att jag definitivt inte har tagit ställning i sak i den här frågan och det har inte mitt parti heller gjort. Jag ville bara ge som vägkost till lagutskottet att titta på att det verkligen är de som är utslitna som skulle behöva få deltiden som också har råd att ta den. Att det inte blir som minister Soininvaara säger: ”en lyxsemester för vissa”.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman! 

    Jag baxnar över den människosyn på landskapets anställda som ltl Britt Lundberg gör sig till tolk för. Hon säger att de måste vara verkligt utslitna för att få den här rätten! Hon säger att de skulle ändå arbeta fullt ut tills de fick pension, att det är en lyxsemester och hon hänvisar – hör och häpna - till en helt finsk minister som sitter i Helsingfors och har åsikter om det här! Jag förvånar mig över att en så pass ändå ung människa som ltl Britt Lundberg för fram så auktoritära åsikter och synpunkter på landskapets anställda. Det här är ju en överenskommelse där fackliga representanter har varit med och det är alltså ett beslut som har tillkommit i demokratisk ordning där de anställdas representanter har tyckt att det här har varit en rätt som man skall kämpa för. Jag tycker att det är alldeles uppenbart att om människor vill gå ner i arbetstid när de har fyllt 56 skall de också ha den möjligheten inom landskapsförvaltningen utan att någon enskild ledamot i lagtinget skall komma med pekpinnar och kritisera dem för att de ungefär smiter från sitt arbete och skall ha samhället att betala ett slags lyxsemester!

     

    Ltl Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Jag beklagar om jag är så dålig förmedlare av min egen människosyn att jag kan uppfattas på det där sättet! De citat jag gjorde är omsorgsminister Soininvaaras, där han har talat om sitt försök, om sin lagstiftning som han har gjort på rikssidan. Det är den lagstiftningen man har efterfrågat här. Jag påpekar igen, att jag på inget sätt har tagit ställning till detta, utan jag tycker också att det är de unga, friska människorna som skall få arbeta. I dag har vi möjlighet att gå i deltidspension vid 58 år, men jag vet att det inte är många som har råd att gå i pension vid 58 års ålder. Jag har absolut inte sagt att man måste vara utsliten för att gå i pension, utan jag har däremot sagt att om de månntro ens har råd att gå i deltidspension och att det är sådana som har höga löner och kanske inte så slitsamma jobb som ändå är de som blir glada över den är lagstiftningen och som har möjlighet att gå, medan de som har de låga inkomsterna måste ha hela sin inkomst; man får inte hela sin inkomst när man går i deltidspension. Jag frågar mig alltså om det kommer att slå ut rätt. Jag hoppas verkligen att det där har rättat till sig nu!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker fortfarande att ltl Britt Lundberg tar sig väldig ton över löntagarna. Nu skall de int själva bedöma om de har ekonomiska förutsättningar att utnyttja en rätt till deltidspension! Hon tycker att det finns kanske sådana som nog har pengar att ta deltidspensionen, att det är inte det att de egentligen behöver den! Inte kan vi hålla på och spekulera i sådana här överväganden om enskilda människor. Har man en laglig rätt, så har man rätt att utnyttja den. Punkt slut! Sedan behöver inte någon annan lägga sin näsa i blöt om vilka grunder som skall gälla!

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Jag har inga ambitioner att börja lägga mig i vem som skall få deltidspension eller inte. Jag tror inte att någon inom landskapsstyrelsen eller lagtinget har tänkt göra det. Inför vi en rätt, så är det allas rätt. Punkt och slut! Det enda jag säger är att det skall bli intressant att se hur det faller ut.

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    I samband med förlängningen av lagen i riket talade man mer om att  genom pensionssystemvägen försöka förbättra för folk att orka arbeta, så att det inte skulle vara den slutliga punkten att i dag slutar du arbeta och sedan har du ingenting här på arbetsplatsen att göra!  Från kommunernas sida har jag förstått att man sett förlängningen på så sätt att man skulle vilja hjälpa dem som ännu behöver orka 9-10 år i arbetet. Jag tror alltså att speciallagen mera och mera har fått inriktningen att orka i arbetet från att i  början mera ha varit en arbetsmarknadsåtgärd i syfte att förbättra arbetslöshetssiffrorna. Lagen är inte absolut. 1 § säger att om en arbetstagare för att övergå till deltidspension vill arbeta kortare tid än den ordinarie skall arbetsgivaren försöka ordna arbete så att arbetstagaren kan utföra deltidsarbete. Det är således ett samförståndsförfarande.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman! 

    Om man får detta att fungera är det ett väldigt bra system. Jag tycker att det är jättebra, om man har möjlighet, att vara med en fot i arbetslivet och en fot hemma. Skulle vi komma så långt att vi även skulle kunna gå in för deltidssjukskrivningarna för de landskapsanställda skulle det också vara en väldigt bra reform.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman! 

    Vi konstaterar att ltl Lundberg nu har representerat en hel del olika synpunkter i detta ärende så länge vi har diskuterat det! Jag tycker primärt att det är på det sättet att om vi har ett löntagarskrå som har en önskan och vill att vi behandlar dem på ett visst sätt och ger möjligheten, så är inte det centrala vad riket har skrivit, utan det är vi här i Ålands lagting som har att ta ställning till det. För mig känns det, som någon tidigare talare sade, rätt konstigt att åländska centern appellerar till minister Soininvaara i Helsingfors när vi vet vad de åländska löntagarnas önskemål de facto är.  Han är definitivt ingen representant för det åländska löntagarskrået! Jag stöder motionen som ltl Eklöw har lagt. Jag tycker den är riktig.

     

    Som en liten kort distinktion vill jag konstatera att nu har allvaret börjat för regeringspartierna liberaler och center. Lycka till!

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman! 

    Det var tydligen eldfängt att citera en finsk minister! Motivet i motionen är faktiskt att man efterfrågar en förmån som finns i riket och då tycker jag att det är på sin plats att man kollar upp vad det är som gäller i riket och vad har man sagt därikring. Det tycker inte jag att är något märkvärdigt. Visst har jag gett olika ståndpunkter, men jag har förstått att vitsen med debatten före ett ärende går till utskott är att man skall ha en öppen debatt som skall ge olika infallsvinklar till utskottet att sedan debattera. Det är min uppgift här att ge olika synpunkter som vägkost till utskottet utan att på något sätt vara låst till någonting.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman! 

    Vi har detta inom den privata sektorn. Vi har det här inom den kommuala sektorn. Är det så märkvärdigt om också den del som representerar den landskapsmässiga sidan skulle vilja samararbeta? Vi behöver inte hålla på och dividera om någonting som majoriteten löntagare i princip redan har.

     

    Ltl Britt Lundberg, replik:

    Herr talman! 

    Jag vill påpeka, att jag inte på något sätt har gått emot motionen. Jag tycker att det är väldigt viktigt att det kommer fram. Jag deltar i en diskussion kring de här frågorna som skall utskottsbehandlas och vill inte på något sätt föregå utskottet, utan nu skall utskottet ta reda på fakta och diskutera de olika sakerna; efter utskottsbehandlingen skall vi bestämma oss för vad vi skall rösta för. Det gör vi inte i dag.

     

    TALMANNEN:   Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Fru talman! 

    Vi vet att det är svårt med pensionsfrågor. Man tänker kanske inte på dem förrän man själv börjar närma sig pensionen! Jag har själv suttit i den landskapsstyrelse som i tiden avslog den här möjligheten, för den var väldigt inriktad på arbetslösheten just då. Nu är det en motion som ligger till grund och jag tycker att det är viktigt att utskottet jobbar mycket med frågan. Det är svåra och angelägna frågor. Jag skulle speciellt vilja lyfta fram dem som jobbar inom vården och framför allt de som jobbar inom äldreomsorgen, eftersom vi vet att pensionsåldern har höjts; i dag har alla 65 år. För ett antal år sedan var det olika pensionsåldrar. Man kunde t.o.m. gå vid 58, vid 60 och 61 år, men nu skall alla gå vid 65 år. Det kommer att resultera i att alltfler kommer att gå i sjukpension, för man orkar inte till 65 år. Då kunde det här antagligen vara en hjälp på vägen, att man orkar till 65 om man får trappa ner.  Vi kommer, som sagt, att ganska snart inom långvården och äldreomsorgen råka ut för sjukpensioneringar, runt 58- och 60-års ålder. Naturligtvis skall alla ha den rätten, men jag tillåter mig ändå att lyfta fram denna sektor som speciellt angelägen.

     

    När jag ändå diskuterar pensionsfrågor, med risk för att jag går utanför motionen, är det en fråga som jag har försökt att få ändring på utgående från min landskapsstyrelsepost  men inte lyckats nämnvärt bra och som fortfarande ligger för utredning i landskapsstyrelsen,  nämligen möjligheterna för dem som har varit s.k. inhoppare inom Ålands hälso- och sjukvård på den tiden när man inte fick någon pension överhuvudtaget om man inte hade sammanhängande arbetstider. Nu har vi en del kvinnor i dag som går i pension nästan utan någon pension alls för att de aldrig hade tillräcklig sammanhängande tid. Jag tycker att man aboslut borde en gång för alla också se på den gruppen, för det är oresonligt hur vi har utnyttjat en grupp kvinnor som inte vården skulle ha klarat sig utan och som i dag straffas med att nästan inte få någon pension alls. Jag vet att man säger så här, att de borde ha tagit reda på och veta vad som gäller, men man gör inte det, man tänker inte på pensionsåldern när man är i 30-40-års åldern utan man inbillar sig ”att det där ordnar sig nog sen”!  Med risk för att man utvidgar motionen lite skulle man också kunna se på den frågan.

     

    ANDRA VICETALMANNEN:  Jag upplyser ledamöterna att hålla sig till motionen.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman! 

    Det är väl viktigt att vi håller oss till motionen, men jag har en viss uppfattning att det här ofta sägs när det är kvinnofrågor på gång. Ltl Harriet Lindeman säger att hon är för den här reformen också inom offentlig sektor, landskapets förvaltning. Det är bra. Det skulle ha varit viktigt att hon hade jobbat för det långt före, för hon har ju haft möjligheter som minister. Sedan blir jag lite tveksam, och jag tycker nästan att det är skenheligt, när hon lyfter fram den grupp av kvinnor som har de tyngsta vårdjobben och de sämst betalda, att de skall åtminstone få gå i deltidspension när de är utslitna för att det skall lindra deras nöd! Jag tycker inte att det är tillräckligt, utan då borde ltl Lindeman ha tänkt mera på sex timmars arbetsdag och betydligt bättre betalt för de här kvinnorna. Jag tycker att de skall ha den här rätten, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Herr talman! 

    Naturligtvis är det inte tillräckligt, men det är en del av det som i alla fall lättar något. Jag är övertygad om att vi kommer att få väldigt många sjukpensioneringar, men det löser naturligtvis inte alla problem för vården. Naturligtvis måste det också komma till andra förbättringar.

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Det som ltl Lindeman tog fram är mycket viktigt, dvs. frågan om sjukvårdspersonalen, men lika viktigt är det att man tar ett helhetsgrepp så att det inte igen blir en grupp utanför, utan att man tittar på om man vill gå på samma linje som rikslagen eller om man vidtar egna åtgärder.

     

    Ursäkta, herr talman, att jag bemöter det som ltl Lindeman tog upp om de korttidsanställdas pension. Den frågan har också pendlat i olika instanser, så där finns det att göra, men jag har inte så stor åsikt om det i dag utan det kommer säkert att behandlas på många håll ännu och den frågan kommer säkert att få in lösning den också. Det drabbar tyvärr kvinnor; det finns inte så många män som har haft sådana anställningsförhållanden under sitt liv.

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Herr talman! 

    Jag menade ingalunda att man skulle lyfta ut hälso- och sjukvårdsgruppen i pensionsfrågan. Men jag ville lyfta fram den här gruppen som en av orsakerna till att det är viktigt att vi går in för detta.

     

    TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sjöblom:

    Herr talman!

    Ltl Lindeman tog upp frågan om äldreomsorgen. Det är en kommunal angelägenhet, och de kommunalt anställda har redan rätt att få deltidspension vid 56 års ålder.

     

    Ltl Lindeman tog också upp en annan intressant fråga, och talmannen må nu ursäkta, men när det gäller frågan om inhoppare, speciellt inom hälso- och sjukvården – det gäller naturligtvis överallt – har kvinnor alltid blivit väldigt drabbade på grund av att man måste jobba 30 dagar sammanhängande för att vara berättigad till pension och man måste dessutom tjäna en viss inkomst för att få arbetstiden pensionsberättigad. Vi har speciellt inom landskapet under lång tid inom hälso- och sjukvården haft oerhört många inhoppare och de har hoppat in för rädda liv – och deras belöning är att de blir utan pension, så jag hoppas att uredningen skall leda till någonting positivt. ’

     

    Ltl Harriet Lindeman:

    Herr talman! 

    Det stämmer att det är en kommunal angelägenhet när det gäller äldreomsorgen på ålderdomshem, serviceboende osv., men vi har det stora Gullåsen, som också är långvård och tungt, som jag tänkte på när jag nämnde långvården.

     

    Ltl Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Om jag inte minns alldeles fel hörde Gullåsen till Ålands folkhälsoförbund och de personer som var anställda där övergick till ÅHS och är berättigade till deltidspension vid 56 års ålder!

     

    TALMANNEN:   Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 5:

     

    Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om regler för ordningsvakters rättigheter och skyldigheter. (HM nr 11/2000-2001).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!  

    Motionen har innehållsmässigt inte så mycket med den förra att göra, men den har en utgångspunkt som liknar den förra motionen, dvs. bristande åländsk lagstiftning – om man upplever det som en brist, och det gör vi. Det är alltså fråga om lagstiftning som gäller det arbete som ordningsvakter i olika former utför. Vi har en viss lagstiftning på Åland, men det gäller närmast tillfälliga ordningsvakter vid nöjestillställningar osv. Men för ordningsvakter som jobbar inom turistservicen, främst på restauranger och på färjorna finns det ingen lagstiftning, och det efterlyser man från deras håll, eftersom det – igen – handlar om rättssäkerhet, dvs. både ordningsvakterna och de som tycker att de har råkat illa ut på grund av ordningsvakternas sätt att sköta sitt arbete, behöver vid fall av rättsprövning något slags lagstiftning att falla tillbaka på. Det gäller lika mycket ordningsvakternas som passagerarnas rättsskydd.

     

    Jag hoppas nu att lagutskottet skulle ge landskapsstyrelsen i uppdrag att ta en sådan här lagstiftning. Det allra bästa skulle vara att vi fick en blankettlag eftersom vi inte kan tänka oss att vi skall ha olika lagar för åländska vaktmän, andra för finska osv., så med tanke på rättssäkerheten hoppas jag att vi får en blankettlag för ordningsvakter som också kan gälla på Åland och på åländska fartyg.

     

    Ltl Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det skulle vara intressant att få ordningsväktarnas status och krav fastställda. Jag har förstått att det finns en behörighetsproblematik som jag vill skicka med till lagutskottet när det gäller arbetet som ordningsvakt på färjorna. Det finns en oklarhet vilka lagar det är som skall gälla ombord.

     

    Jag hoppas att med det här också skall följa en bättre utbildning för dem som skall vara ordningsvakter. Det är ganska intressant detta med ordningsvakter: som nämndes i presentationen kan det vara allt från att man rycker in någon vid en tillställning, någon utedans eller  liknande, men det kan också vara ett yrke. Någon särskild utbildning finns dock inte, så någon form av kursverksamhet som skulle göra att ordningsvakterna skulle få klart för sig sina befogenheter och att också allmänheten skulle veta mera vad som gäller skulle vara bra.

     

    Ltl Danne Sundman:

    Fru talman!

    Motionen lyfter fram en angelägen fråga och jag tycker att det är viktigt att man löser problemet. Som redan sades finns det både professionella och amatörer inom gebitet ordningsvakt eller ”väktare”, som det kallas när man är professionell. Det är viktigt att de får sin situation klargjord i lagstiftning. Jag hade som kansliminister det i röret s.a.s. att föra fram en sådan här lagstiftning och titta på behörighetsfrågan. Det skulle vara intressant att höra vad den nya landskapsstyrelsen anser om det här, men tyvärr är ingen av dem närvarande här i dag; annars kanske vi kunde ha fått höra landskapsstyrelsens åsikt.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 6:

     

    Ltl Lotta Wickström-Johanssons m.fl. hemställningsmotion om utarbetande och förslag till avgiftsfri förundervisning från år 2001. (HM nr 12/2000-2001).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet.

    Ltl Lundberg: Fru talman! Jag vill uppmärksamgöra lagtinget på att förundervisningen hör hemma under social- och miljöavdelningen. Nu sätter man det antagligen under kulturutskottet. Jag kan gärna gå med på att den här motionen går till kulturutskottet eftersom vi tidigare har haft en liknande motion, som handlade om en utvärderingsplan och som gick till kulturutskottet. Men jag är rädd för att vi automatiskt börjar sätta förundervisningen  under skolväsendet och det kan jag inte omfatta.

     

    TALMANNEN:   Kan lagtinget omfatta förslaget om att remittera motionen till kulturutskottet? Diskussion.

     

    Ltl Eklöw: Fru talman! Jag ber om att ärendet bordläggs till måndagen den 9 april.

     

    TALMANNEN:   Förslag om bordläggning till plenum den 9.4 har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 9.4.

     

    Antecknas från tilläggslista till kännedom att till lagtinget överlämnats:

     

    Talmanskonferensens framställning om befrielse från uppdrag som medlem och ersättare i utskott. (TMK nr 4/2000-2001).

     

     

    Lagtingets nästa plenum hålls i dag kl. 15.10. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 14.58).