PLENUM den 7 maj 2003 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. ((Frånvarande: ltl Häggblom, ltl Lundberg och ltl Svensson).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Britt Lundberg på grund av privat uppdrag. Beviljas.

 

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2002-2003 angående utarbetande av en förvaltningslag och rätt till motiverade beslut inom landskapsförvaltningen. (HM nr 23/2000-2001 och 34/2001-2002).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande fredag. Godkänt.

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändrad lagstiftning om behandling av rörliga arbetsplatser vid fördelningen av samfundsskatten mellan kommunerna. (FR 25/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Framställning nr 14/2000-2001 avsåg en ny fördelningsnyckel för samfundskatten och en kompensation för utebliven kapitalskatt. När det gällde fördelningen av samfundskatten eftersträvade vi en så renodlad modell som möjligt och också en fördelningsnyckel som skulle motsvara den verkliga samfundskatten så mycket som möjligt.

 

Tidigare hade man haft en bindning till ett visst år, medan det nuvarande systemet innebär en successiv uppdatering av samfundskattens faktiska utfall. När man skall göra en sådan fördelningsnyckel stöter man ändå alltid på problem och det finns vissa områden där det är svårt att ha en helt renodlad fördelningsnyckel. Det gäller allmänt sätt företagens lokalisering i olika kommuner när man har en koncernbildning eller man har huvudkontor på ett ställe och verksamhet på ett annat ställe. I den framställningen, åtminstone i beredningsarbetet, diskuterade vi väldigt mycket det här med rörliga arbetsplatser, dvs. personer som jobbar ombord på fartyg som inte har ett fast driftsställe av naturliga skäl.

 

I behandlingen i lagtinget tog man fasta på den här problematiken, som vi då avsåg att återkomma till och i stora utskottets betänkande infördes en kläm där man ville ”att landskapsstyrelsen utreder möjligheterna att i fördelningen av skatteinkomsten ta hänsyn till rörliga sjöarbetsplatser”. Det har vi också gjort i föreliggande framställning nr 25 för det här lagtingsåret. Det är så med den här typen av fördelning att man måste hitta en schablon som är så rättvis som möjligt och vårt förslag i det här fallet är att de rörliga sjöarbetsplatserna skall räknas till hemkommunen om det finns verksamhet i hemkommunen. Konkret betyder detta att det berör ett företag och tre kommuner. Det berör samfundskatten från Eckerölinjen, som har huvudkontor i Mariehamn och koncernen har då verksamhet i Eckerö som är hemkommun, liksom i Mariehamn och i Jomala. Med det här förslaget skulle de rörliga arbetsplatserna räknas till hemkommunen, vilket naturligtvis betyder att Eckerö sannolikt får mera samfundskatt. ”Sannolikt” säger jag därför att det förutsätter att det företag det är fråga om betalar samfundskatt de kommande åren, och det skall vi väl räkna med.

 

När man gör denna omfördelning är det från Mariehamn i förhållande till tidigare fördelningsnyckel, eftersom de rörliga arbetsplatserna tidigare hänfördes till verksamheten för landanställda, dvs. de fördelades på Eckerö, Mariehamn och Jomala. Mariehamn får mindre, Jomala får mindre och Eckerö får mer och det är alltså enligt schablonen. När man då räknar på effekterna av det här, som jag utgår från att vissa lagtingsledamöter mycket ingående gör, så skall man komma ihåg att när den senaste fördelningen gjordes kan man också säga att både Mariehamn och Jomala fick ta del av de rörliga arbetsplatserna, där verksamheten egentligen till stor del har genererats i Eckerö kommun och försiggår inom ramen för hamnverksamheten i den kommunen. Det här är mycket en värderingsfråga. Den tekniska lösningen är den som landskapsstyrelsen har funnit mest ändamålsenligt. Det kan finnas andra lösningar, men alla har samma effekt om det skall vara någon mening med fördelningen, att vissa kommuner får mindre än tidigare fördelningsnyckel och någon eller några kommuner får mer. I det här sammanhanget är det en fråga om hur man kan ha vinnlägga sig om ett helhetsperspektiv i den här frågan, dvs. se på vad som är rättvist och skäligt när det gäller fördelningen.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

För mig är det här en mycket välkommen framställning och jag får verkligen tacka stora utskottet för sin behandling, att man såg till att författa en sådan kläm att landskapsstyrelsen har kommit till lagtinget med framställningen för att skapa rättvisa i vårt skatteutdelningssystem. Samfundskatten är den skatt som företag på Åland betalar till kommunerna och alla kommuner utgår från att man skall gynna och ha ett bra företagsklimat; alla kommuner kan inte ha ett rederi placerat i Eckerö, men av geografiska och andra skäl har Eckerö haft den stora fördelen att få ett rederi med namn Eckerölinjen stationerat och registrerat i kommunen. När den senaste omändringen av fördelningsnyckeln för samfundskatten genomfördes rörde diskussionen betydligt mera än bara ett enskilt rederi. Vi vet att det fanns en kommun i landskapet som fr.o.m. 1993, när den nya samfundskattefördelningen helt var utestängd - man hade en koefficient med åtta decimaler på noll- dvs. man fick inte ett penni, inte ett cent. Den nyckeln var också statisk, då gick vi över till en dynamisk nyckel som beaktar det verkliga utfallet från olika företag, men det som också hände var att Eckerölinjens konkreta verksamhet också kom fram till fullo. Den hade förändrats från 1993 till år 2000 sålunda att ett flertal av företagets dotterbolag numera ingår i det som kallas koncernen. Dessa dotterbolag är belägna på olika ställen; ett av dem är beläget i Jomala -  Williams buss - och därmed skulle en del av samfundskatten tillfalla Jomala, och det kan väl anses helt skäligt. Det är som jag betraktar det också rörliga arbetsplatser att vara busschaufför; ett fåtal av Williams buss bussar befinner sig i Jomala per dygn och de flesta av dem rör sig runt Åland och även många av dem långt utanför Åland. Varför de rörliga sjöarbetsplatserna inte togs med i den ursprungliga framställningen har olika orsaker, men eftersom en fast verksamhetspunkt för Eckerölinjen i rederiverksamheten är Eckerö med hemmahamnen och bolagets registrering är där, så bör också dessa rörliga arbetsplatser få räknas in i fördelningen.

 

Efter att ha tagit del av de olika kommunernas utlåtanden vid remissomgången är jag lite förvånad över den ändrade fördelningen. Man har tydligen inte fullt ut förstått hela framställningen. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om vad den syftar till. För min del syftar den till rättvisa. Det som har blandats in i den är skattekompletteringen som de olika kommunerna åtnjuter. Det finns två kommuner på Åland som inte erhåller någon skattekomplettering: Mariehamns stad och Saltviks kommun. Från Mariehamns stad har man påpekat att 13 av de åländska kommunerna skulle drabbas negativt av förändringen genom skattekompletteringen. Det måste vara ett missförstånd; det är nämligen så att skattekompletteringen räknas ut från ett genomsnitt av alla åländska skatters utslag per capita och sedan jämför man det med den kommunala skattekraften. Det är vid denna jämförelse som det är bara två kommuner som placerar sig ovanför medeltalet för hela Åland. Dessa två kommuner är Mariehamn och Saltvik och det är dessa två kommuner som inte kommer att erhålla någon skattekomplettering, varken före det här förslaget eller efter. En kommun kommer att få en minskad skattekomplettering och det är Eckerö kommun. Vi får våra rättmätiga egna skatter och därför får vi också en mindre skattekomplettering. Det här är en direkt inbesparing för landskapets kassa faktiskt. Det här måste ha varit ett missförstånd i de remissvar som vissa kommuner har lämnat. Sedan har ett flertal kommuner också blandat in det som inte den här framställningen handlar om, som vi har många åsikter om, nämligen tilldelning av samfundskatt till kommunerna som har krympt under många år och antagligen kommer att krympa ytterligare. Det är en svårare del som vi kanske inte själva här kan påverka så mycket eftersom besluten fattas i riket.

 

För att göra en jämförelse av utfallet såsom det skulle ha varit när det gäller Eckerölinjens koncernverksamhet har jag i dag fått ta del av Eckerölinjens bokslut för 2002. Det har blivit offentliggjort i dag. Då är det intressant att jämföra de verkliga siffrorna i skatteintäkter, som, om man inte hade haft koncern skulle ha getts till Mariehamn respektive Jomala. Ålandsresor lämnar ett överskott på 33.000 euro. Det är ganska många anställda där som får räknas in Mariehamn till godo. Williams buss kan påvisa ett resultat om 41.000 euro. Om jag inte minns fel fanns det 39 chaufförer som räknades Jomala kommun till godo. Algots Varv Ab gör en förlust på 263.000 euro med ganska många arbetsplatser som räknar Mariehamns stad till godo, medan vinsten för hela Eckerölinjen är över 8 miljoner euro. Därmed betalar man en samfundskatt på över 2 miljoner. Det här tycker jag att man kan ställa lite i relation till den rättvisa som jag anser att Eckerö kommun bör tillförsäkras.

 

Ltl Lindqvist:

Fru talman, bästa ledamöter!

Tänka sig att vi återigen har en framställning på bordet som råkar missgynna Mariehamn! Det har hänt förut.

 

Fru talman! Det står så här i det utlåtande som Mariehamns stad har givit med anledning av framställningen: ”Landskapsstyrelsens förslag innebär att rörliga arbetsplatser, i vissa fall sjöarbetsplatser på Eckerölinjen, skall beaktas vid beräkningen av kommunernas andel av skatteintäkterna från samfund och samfällda förmåner, den s.k. fördelningsnyckeln.” Förslaget innebär att landskapsstyrelsen redan efter 19 månader kommer med ett reviderat förslag av redan förändrad fördelningsnyckel som gynnar en kommun: Eckerö kommun plus 169.389 euro på bekostnad av andra kommuners ekonomiska förutsättningar. Jomala minus 15.531 euro och – hör och häpna – Mariehamn minus 153.858 euro, så nästan en miljon mark!

 

Det kan måhända finnas en försvarbar och en godtagbar förklaring, ett syfte till framställningen. Men konsekvenserna har inte beaktats. Jag frågar landskapsstyrelsen: Var är kompensationerna? Var är Mariehamns stads och Jomala kommuns kompensation för detta? Vi har ett landskapsandelssystem som bygger på en robinhoodmodell, där man inte fördelar landskapets resurser jämnt mellan kommunerna utan Mariehamn får alltid bära det tyngsta lasset. Det finns alltså en möjlighet att justera de andelarna så att den här förändringen inte skulle innebära några ekonomiska förändringar för kommunerna. Men någonting sådant nämns inte i framställningen.

 

Det förvånar mig faktiskt att landskapsstyrelsen med liberalerna i spetsen, som ändå är det näststörsta partiet också i Mariehamn, kan godta och acceptera dylika framställningar som ger nya pålagor, nya belastningar för Mariehamns stad utan några som helst kompensationer. Är kakburken i regeringsmakten så mycket värd att Mariehamns stad skall ta hur mycket pålagor som helst?

 

Om man adderar förändringarna i fördelningen av samfundskatten – vissa förändringar är inte enbart landskapets, utan de stora är riksdagens beslut – så under åren 1997-2004 har Mariehamns stad förlorat 3,8 miljoner euro i samfundskatter. Det är över 100 arbetsplatser i Mariehamns stad utan några kompensationer.

 

Jag frågar mig också, fru talman, om detta med sjöarbetsplatser skall räknas på det här sättet. Lumparlands kommun är en kommun som dagligen besöks av stora rederier och många arbetande sjömän. Skall inte då Lumparlands kommun också tillgodoräknas dessa sjöarbetsplatser och de skatter som dessa genererar? Antalet fartygsbesök i Lumparlands kommun är i volym räknat säkert tiofalt mot Eckerös. Det skulle vara mycket pengar för Lumparland om man skulle behandla Lumparland och Eckerö likadant i landskapsstyrelsen.

 

Fru talman!

Det vore tacksamt om finansminister Erland kunde åtminstone motivera varför det inte finns med i framställningen någonting om kompensation till Mariehamns stad för denna extra pålaga på 150.000 euro. Vi i Mariehamn börjar faktiskt snart få nog. Vi tänker inte acceptera hur stora pålagor som helst utan vi vill snart se en regional rättvisa på Åland där vi alla är med och tar itu med landskapets ekonomi och inte bara Mariehamns stad. Hela Åland skall leva, brukar det heta och jag hoppas att Mariehamn också innefattas av det i framtiden.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

När man skall fördela offentliga medel mellan kommunerna är vår utgångspunkt att man skall göra det så rättvist som möjligt. När ltl Lindqvist säger att Mariehamn nu missgynnas och borde kompenseras kan man också säga att när vi gjorde fördelningsnyckeln 2001, så gynnades Mariehamn och Jomala medan Eckerö är förfördelat. Men det här är en politisk värderingssak. Om vi skall ha en fördelningspolitik överhuvudtaget på Åland när det gäller regional rättvisa och möjligheterna för olika regioner att utvecklas, där det finns en kommun där man kan ta upp hamnavgifter, där man bygger kk-hus, där förvaltningen finns, där eventuellt en IT-by skall lokaliseras, där många verksamheter stöds osv., blir det nödvändigt att någon kommun måste få en mindre tilldelning. Skall man dessutom kompensera alla förändringar i fördelningen blir det högre kostnader för samhället och den vägen vill inte vi i landskapsstyrelsen slå in på, utan vi måste ha en samhällsekonomisk balans som utgångspunkt och sedan är det en värdering hur man ser på den regionala rättvisan. Det här är vårt förslag för att få en fördelning så att Eckerös faktiska verksamhet ger utslag, medan Lumparland är i en annan situation; där finns det en hamn som landskapsstyrelsen har bekostat och det är alltså inte jämförbart. Men värderingen kan vara den att man vill centralisera allt och alla skall hålla sina pengar; då är det slut med fördelningspolitiken.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

När vi diskuterar regional fördelning och regionalpolitiken kan vi diskutera i all oändlighet och väga in hur många faktorer som helst. Vi skulle kunna väga in faktorer att Mariehamns stad kanske borde uppbära avgifter på bibban för icke-mariehamnare, vi borde kanske ha vägtullar, vi borde kanske prissätta avgifterna på äldreomsorgen utgående från om man har bott hela sitt liv i Mariehamn och skatta i Mariehamn eller har man inte. Jag vill i alla fall att vi inte skall gå så långt. Jag vill ha en sund fördelning. Jag anser också att Mariehamn skall vara med och hjälpa till och hålla hela Åland levande och vara med och dela med till de kommuner som har sämre förutsättningar, som inte har hamnar osv., men någonstans går gränsen. De pålagor som Mariehamn har fått gång på gång på sistone börjar komma till den gränsen. Det är precis som vicelantrådet säger att det är en politisk prioritering och jag har full respekt för den prioritering som landskapet gör, men jag hävdar samtidigt den prioritering som vi inom Frisinnad Samverkan anser att bör beaktas, att man inte enbart kan låta Mariehamn finansiera allting så fort det skall ske förändringar. Det förvånar mig också att liberalerna som ändå är ett stort parti i Mariehamn tycker att, som jag vill kalla den, slakten av Mariehamns stads ekonomi tillåts.

 

 

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Framställningen bygger på en kläm som lagtinget, om jag minns rätt, enhälligt står bakom, dvs. Frisinnad Samverkan, liberalerna och centern samt obundna. Det är fråga om, som jag ser det, en grundläggande solidaritet. Ser vi på Mariehamns stad tror jag inte man förblöder på grund av 100.000 euro i omfördelning, där man kan säga att en del har man kanske fått lite för mycket av tidigare. Däremot tror jag att det har stor betydelse för Eckerö kommun, som har ekonomiska problem. Visst finns det alternativ till framställningen. Vi kan ta upp stöd enligt prövning över landskapsbudgeten, men utgångspunkten här är att lagtinget har efterlyst en justering av den fördelning som tidigare gjordes. Den tidigare fördelningen gav kanske för mycket åt Jomala och för mycket åt Mariehamn och för lite åt Eckerö, det är i alla fall den utgångspunkt som vi har här. Som jag sade, det är en politisk värdering; vill Mariehamn ta avgifter för biltullar och andra saker som försiggår i Mariehamn så är det en politisk värdering som man gör i Mariehamns stad, men jag tror att också mariehamnare i allmänhet ser vikten av att vi har en regional fördelning. Det är alltså helhetsperspektivet på Åland som är utgångspunkten. (Från salen: finns det någon utredning på det?) Som jag sade i början är det fråga om schabloner; någon total rättvisa kan vi inte får förrän vi är en enda kommun och slipper fördelningsproblemen. Det här är ett förslag som jag tycker att förbättrar den fördelningsnyckel som ligger i grunden. Det handlar ändå om små belopp relativt sett: landskapsandelarna på 20 miljoner och fördelningen av samfundskatten i övrigt.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Jag skulle inte vilja påstå att Eckerö kommun är den av randkommunerna som blöder på Åland. Det finns andra kommuner som faktiskt har det mycket besvärligare om man skall tala om vilka kommuner som bör hjälpa vilka kommuner. Jag sade tidigare att jag anser Mariehamn har vissa förutsättningar som gör att Mariehamn skall vara med mer än någon annan också och hjälpa till att hålla hela Åland livskraftigt så länge som möjligt. Men jag säger att någonstans går också gränsen och jag vill slippa se vägtullar i Mariehamn och segregerade avgifter beroende på var man har skattat tidigare i sitt liv. Men med den politik som liberalerna nu för med nya pålagor på Mariehamn gång på gång är vi snart där kanske, och det skulle jag vilja slippa se, men jag har full respekt för att finansminister Erland och övriga liberaler anser att det är den rätta regionala fördelningen. Ta lite mera av Mariehamn, för det finns hamnar och det finns förutsättningar, men jag anser som Mariehamnspolitiker att nu börjar gränsen vara nådd. Men det är min åsikt och jag har full respekt för liberalernas åsikt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Jag tycker att det är ett lite märkligt resonemang som ltl Lindqvist har att Mariehamns stad blir av med någonting nu. För 19 månader sedan fick man någonting, man tog det här av Eckerö och nu är det här en återgång till det som var före 2001, men bara nästan. Det är nämligen så att det räknas betydligt högre del till Mariehamn enligt den nya fördelningsnyckeln än förut. Jag hörde inte att ltl Lindqvist klagade över den utvecklingen då. Resonemanget om hur staden blöder är också märkligt och att Eckerö kommun eventuellt inte gör det. Skattekraften i Mariehamn är dubbelt högre per capita än i Eckerö och skatteöret i Mariehamn ligger på 16 penni. Det ligger på 17,5 i Eckerö. Sedan uppfattade jag inte heller om ltl Lindqvist var för eller emot att sjöarbetsplatserna skulle räknas in. Han kastade ut det som en boll. Det skulle vara intressant att veta om man värderar sjöarbetsplatser speciellt eller om han tycker att de inte skall räknas i sammanhanget. Det är en väsentlig fråga, för det är den som ligger till grund för framställningen: skall vi räkna sjöarbetsplatser eller skall vi inte räkna dem? Han blandade också in Lumparlands kommun; jag har läst alla kommunala utlåtanden och jag instämmer i det som Lumparlands kommun har skrivit: finns det arbetsplatser i anslutning till rederiverksamhet så bör dessa räknas in som fördelningsgrund även för Lumparlands kommun. Det finns också i Jomala rederiarbetsplatser till Vikinglinjen, som har ett stort lager där. Jag hoppas att de också räknas in i Jomala kommuns fördelning av samfundskatten. Det var också intressant med den regionalpolitiska fördelningen av samfundskatten. 82 procent av den totala samfundskatten på Åland går till Mariehamn i dag.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Jag skall börja med det sista. Den största delen av samfundskatten på Åland kommer till Mariehamn ja, men det kanske också har att göra med att samfunden finns i Mariehamn. Det är inte heller helt gratis för en kommun att ordna rum och plats samt underhåll för ett samfund. Vi har en kommunal infrastruktur i Mariehamn som antagligen kostar lika mycket på en vecka som den kostar i Eckerö på ett år. Jag beundrar ltl J-E Mattsson som i landskapsstyrelsen lyckats driva igenom en framställning som gynnar hans hemkommun under ett valår – det måste vara alldeles underbart. Jag beundrar också att ltl J-E Mattsson har fått med sig sina kolleger i regeringsblocket. Jag beundrar inte de liberala kollegerna eftersom jag hade hoppats på ett större stöd för Mariehamns intressen där.

 

Ltl J-E Mattsson, vi kan tala fördelningspolitik i all evighet, som jag sade tidigare, men skall vi ta och räkna ut åt vilket håll pengarna strömmar, västerut eller österut i ett lokalt perspektiv, så tror jag nog att ltl J-E Mattsson tvingas inse att jag har rätt.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Först måste jag återigen konstatera att jag fick inte något besked om huruvida sjöarbetsplatser skall räknas in eller inte, om ltl Lindqvist anser dem vara någonting värda, de som genererar den stora vinst som Mariehamns stad vill ha så här stor del av. Men arbetsplatserna skall tydligen inte räknas.

Jag håller med ltl Lindqvist att visst är det så att infrastrukturen i form av företag och annat kostar någonting för placeringskommunen, och det är väl okej, det är ingen som har ifrågasatt att det inte skulle kosta och att kommunen skall ha utdelning. Jag understöder det varmt. Det är bara en sak som ltl Lindqvist glömmer bort. Eckerölinjens etablering i Eckerö kostar också Eckerö kommun någonting, faktiskt inte så oansenliga summor för en liten kommun.

 

I första repliken snackade ltl Lindqvist om anlöp i Lumparland och att dessa skulle vara tiofaldigt större än i Eckerö. Jag ber ltl Lindqvist ta en Ålandstidning och se på turlistorna och anlöpen; vem som helst som kan räkna till tio vet att han var ute och cyklade! Jag skulle vilja ha reda på om ltl Lindqvist anser att sjöarbetsplatserna är värda att räkna i en fördelning.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

När det gäller sjöarbetsplatserna och deras värdering återkommer jag efter utskottsbehandlingen av framställningen. Det jag nu reagerar mot är att vi har en framställning som återigen innebär en överföring från Mariehamns stad och Jomala till en annan kommun. Det är det jag nu har reagerat mot. När det gäller hamnen i Eckerö äger rederiet den; den kan väl inte kosta kommunen så fruktansvärt. Vi har en hamn i Mariehamn som vi har en god ekonomi i men med en hel del kringkostnader med räddningsväsendet osv. som inte beaktas i hamnens egen redovisning. Ltl J-E Mattsson måste bli bättre på att lyssna när andra talar. Jag sade när jag jämförde med Lumparlands kommun, att volymerna är säkert tio gånger större. Anlöp och volym är två skilda saker. Som en flitig resenär med Eckerölinjen vet jag när färjorna avgår, tre om dagen: 8.30, 13.30 och 18.30. Det vet ltl J-E Mattsson, men volymerna, antalet anställda som anlöper Långnäs hamn varje dygn är säkert tio gånger flera. TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

Ltl Ronald Boman:

Fru talman!

Den här framställningen kommer i slutändan att betyda rättvisare fördelning av samfundskatten och samtidigt mindre pengar till Mariehamn. Det här är uppenbarligen en hädisk tanke, men jag tycker att det skulle vara bra om staden fick mindre pengar att röra sig med, och det vill jag närmare motivera.

 

Med mindre pengar i staden skulle vi i fortsättningen slippa gigantiska felsatsningar som överstort och överdyrt badhus, daghem med tio olika takkonstruktioner, övertagande av konkursbon, typ Bolhalla och många andra toksatsningar som en överväldigande majoritet i stadsfullmäktige sysslar med. Skulle vi i staden ha mindre pengar att röra oss med skulle verksamheten drivas effektivare och vi slapp fadäser liknande den att badhuset skall drivas i kommunens regi. Mindre pengar kan betyda effektivare förvaltning och dessutom fordra kunnigare politiker. Som politiker är det nämligen lätt att gå med på alla toksatsningar; betydligt svårare är det att framlägga vettiga och billigare alternativ. I det ena fallet har förvaltningen och alla kommittér redan gjort beredningen av ärendet; har man annat förslag får man själv sköta beredningen och ta reda på alla uppgifter. Det känner jag till efter elva år som sparsam politiker i stadsfullmäktige.

 

Det är alldeles självklart att de politiker som i staden hejdlöst vräker ut skattebetalarnas pengar är samma personer som i denna sal inte kan acceptera en neddragning av penningflödet till staden.

 

Ltl Lindqvist:

Fru talman!

Mycket har sagts i denna församling i självstyrelsens 80-åriga historia, men att som Mariehamns-politiker ställa sig upp och lovorda ett förslag som ger Mariehamn mindre pengar förvånar mig oerhört! Ltl Boman kan tycka vad han vill om sina kommunala fullmäktigekollegers politik, åsikter och investeringar, men i en tid när Mariehamns stads kassa börjar bli tom samtidigt som behovet av äldreomsorgen bara växer och växer tycker jag att det är mycket, mycket anmärkningsvärt att ltl Boman går upp och lovordar förslag som ger mariehamnarna mindre pengar. Det stoppar inga badhusbyggen, det stoppar inga daghemsbyggen med 40 hörn och kanter. Man ger nu Mariehamn mindre pengar att ta hand om det som återstår att ta hand om, oavsett vad tycker eller inte tycker om olika satsningar. Det är skrämmande, ltl Boman!

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Ja, jag är ingen bypolitiker! Jag kan säga, på tal om den tomma kassan, att när vi tog badhusbeslutet var det personer från ltl Lindqvists parti som steg upp och talade om hur mycket pengar vi hade i kassan. En 85 miljoner marks satsning betydde ingenting för Mariehamn, för vi hade ju i princip hur mycket pengar som helst. Jag ser den här lagen och det här ärendet i ett vidare perspektiv, i ett allåländskt perspektiv och det kommer jag också att göra i framtiden. Jag är lagtingsman i den här församlingen och vill se Åland som en helhet – bypolitik får andra syssla med.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

I egenskap av liberalernas ordförande kunde jag naturligtvis ta åt mig av att ltl Lindqvist som mariehamnspolitiker inte beundrar liberalerna men däremot ltl J-E Mattsson! Det här är kanske ingen sak att hänga fast sig på, men jag tycker att det här visar på en väldigt viktig principiell fråga och en stor fara, som jag ser det i politiken, att man krymper sina revir och bevakar sina egna intressen till varje pris.

 

Vårt ansvar i landskapsstyrelsen, både i centern och liberalerna, är att följa ett program som är godkänt av lagtinget, det är att följa de uppmaningar och beslut som lagtinget gör, i det här fallet att komma med en bättre fördelning av samfundskatten som tar hänsyn till rörliga sjöarbetsplatser. Jag anser att vi i landskapsstyrelsen och lagtinget har ett ansvar för helheten och tar vi inte detta ansvar, så har vi starka krafter i samhället som leder till en ökande urbanisering och en koncentration till Mariehamn. Det är inte att missgynna Mariehamn att bedriva en fördelningspolitik utan det är att gynna det åländska levnadssättet och landskapet, spridd bosättning och öppet landskap, och det har mariehamnarna nytta av. Man flyttar ut från Mariehamn, man flyttar in till Mariehamn, de flesta ålänningar har en känsla för alla kommuner, alla områden, glesbygden, skärgården och Mariehamn. Som född och uppvuxen i Mariehamn ser jag naturligtvis känslomässigt på Mariehamn på ett visst sätt, men som politiker måste man ta ett ansvar för en hel befolkning. Lagtinget är folkrepresentation och jag tycker inte att det låter ansvarsfullt att tala som mariehamnspolitiker och säga att allting – som i vårt fall syftar till rättvisa – skall kompenseras. Det är faktiskt så, som jag sade tidigare, att när den tidigare samfundskattefördelningen gjordes blev det en sned fördelning, vilket lagtinget också bekräftar, nämligen att rörliga arbetsplatser inte fördelades på ett rimligt sätt. Det här är det förslag som vi och lagtinget har att ta ställning till det, men om varje kommun skall strida för sitt, så kommer vi aldrig att få någon rättvisa för hela Åland utan det blir enskilda politiker som drar åt sitt håll och jag har aldrig varit med om att det skulle leda till bra resultat utan det gäller att partierna samverkar med olika förslag, men med helheten i sikte. Jag tycker att det är tydligt från Frisinnad Samverkans sida att man nu för kommunpolitik för Mariehamn i lagtinget, men det är så tydligt att man skulle kunna kräva argument varför det skulle vara bra för hela Åland inklusive Mariehamn, som är en viktig region för Åland men inte den enda.

 

Ltl J-E Mattsson:

Fru talman!

Eftersom jag i replikskiftet med ltl Lindqvist inte hann ta upp alla de bollar han kastade ut måste jag begära ordet och ge mina synpunkter på dem. Det är tyvärr så nu att ltl Lindqvist har avlägsnat sig. Jag hoppas att han kan lyssna ändå. De är kanske relevanta för alla, men nu kommer han! Ltl Lindqvist tog upp de tunga kostnader som Mariehamn har för diverse verksamheter och framför allt för rederier och färjor, han sade att de har en hamn som kostar så mycket pengar, men enligt min uppfattning har denna hamn gått med vinst under de senaste åren och genererat ännu mera pengar i stadens kassa de facto på rederiernas bekostnad. Det är en extra beskattning som staden tar ut. Jag brukar säga att jag är glad att vi i Eckerö har ett rederi som själv råder utbyggnader och utbyggnadstakt i sin hamn och alltid har den i lämplig form för sina fartyg.

 

När det gäller trafiken på Långnäs, som ltl Lindqvist också var inne på och som jag kommenterade i mitt anförande, så tycker jag att det Lumparlands kommun har skrivit och som även debatterades för snart två år sedan i lagtinget när det gäller förändringen stämmer, att finns det arbetsplatser i en hamn för rederiverksamhet så bör dessa ligga till grund för fördelning av samfundskatten till den kommun där de finns. Det måste vara det rättvisa grundläggande systemet i det här. När det gäller Vikinglinjens anlöp till Långnäs, som är det enda åländska rederi som trafikerar där, är alla ombordanställda på Vikinglinjen räknade som om de vore anställda i Mariehamn. Då kommer min undran; när lagtinget för snart två år sedan tog den gamla samfundskattefördelningsnyckeln efter behandling i stora utskottet med en hemställan till landskapsstyrelsen om att komma med just det här, så var det ett enigt lagting som tog denna hemställan från stora utskottet,  så jag undrar: är det så att Frisinnad Samverkan har bytt linje nu och inte står bakom det man stod bakom vid hemställningssituationen? I så fall börjar man undrar om det inte är såsom ltl Boman sade, att Frisinnad Samverkan har börjat köra Mariehamns kommunalpolitik i lagtinget!

 

 

 

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Ltl J-E Mattsson frågar sig om jag har börjat föra Mariehamns kommunalpolitik i lagtinget. Nej, vi skall inte föra kommunalpolitiken här, men jag värnar om Mariehamns intresse i lagtings- och landskapsfrågorna. Det står jag för. När det gäller att föra hemkommunens intressen kanske ltl J-E Mattsson är lite fel person att nu står här och tala i de termerna i ett ärende som skulle flytta 150.000 euro från Mariehamn och Jomala till Eckerö – men det är kanske så det skall gå till!

När det gäller Mariehamns hamn, som egentligen inte hör till ärendet men eftersom ltl J-E Mattsson tog upp den frågan, så är hamnen i Mariehamns stads resultaträkning väldigt svår att fastställa. Det finns en hel del kostnader som inte är beaktade. Vi har en miljöbelastning som inte är prissatt. Vi har olika effekter utom hamnområdet som inte frisätts. Det sker ingen intern debitering inom Mariehamn så att man på det viset kan fastställa de kostnaderna. Men Mariehamns hamn hör inte till ärendet, så om vi skall hålla oss till den regionala fördelningen, som framställningen handlar om återkommer jag till att jag anser att oavsett vilka regleringar man gjorde för två år sedan, om det var Mariehamn till nytta eller inte, så har man under de senste åren påfört Mariehamn totalt sett mera belastningar från landskapsstyrelsens sida. Det är det jag reagerar mot.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Ltl Lindqvist vägrar ta upp frågan om sjöarbetsplatserna, så tydligen är de inte värda att kommentera. Det är intressant eftersom det frisinnade partiet har sagt sig vara ett väldigt sjöfartsvänligt parti och vilja värna om sjöfarten, men arbetsplatserna är tydligen inte värda att nämna.

 

Är det verkligen rättvisa när Mariehamns stad de facto tog de här pengarna från Eckerö? Nu vill Eckerö rättmätigt ha dem tillbaka genom framställningen; ett enigt lagting har de facto beslutat om denna framställning. Kanske det är så, om man utläser ltl Lindqvists uttalande, att Mariehamn egentligen inte vill ha någon fartygstrafik, man vill bara ha skatteintäkterna från fartyg som trafikerar på annat håll! Det är ju så tungt att bära den här fartygstrafiken, enligt ltl Lindqvist!

 

Ltl Lindqvist, replik:

Fru talman!

Jag förstår att det här ärendet är lite känsligt för ltl J-E Mattsson eftersom det berör honom så personligen. Det var han själv som valde att gå upp i talarstolen. Ltl J-E Mattsson påstod att jag inte skulle vilja ha någon färjtrafik till Mariehamn och det är faktiskt ett löjligt resonemang. Det jag angriper i framställningen är den regionala fördelningen. Om man återförde några slantar från Eckerö till Mariehamn för ett par år sedan var det kanske för att lite jämna ut den stora skillnaden, men då frågar jag mig: varför skall man då återgå till en sämre fördelning igen, som jag ser det? Men jag har full förståelse för ltl J-E Mattsson hemma i Eckerö som tycker att det här är en bra framställning, den ger hans hemkommun 150.000 euro! Jag anser att min uppgift i detta forum är inte bara att värna om en viss kommun utan att värna om helheten, om den totala fördelningen regionalt. Mariehamn har, som jag sade, förutsättningar som många andra kommuner saknar, men vi har också kostnader som många andra kommuner saknar. Som jag sade, ltl J-E Mattsson, jag vill inte att vi kommer så långt att Mariehamn måste uppbära olika avgifter av icke-mariehamnare för nyttjande av tjänster och service i Mariehamn. Jag hoppas vi kan ha en sådan sund diskussion och en sådan sund fördelning av våra gemensamma resurser även i framtiden. Jag förstår att ltl J-E Mattsson sitter här i salen och skrattar i dag för det måste vara en väldigt trevlig dag med en sådan här framställning. Skulle landskapsstyrelsen komma med en framställning som skulle gynna Mariehamn i samma riktning skulle jag också vara väldigt glad, men tyvärr får jag sällan orsak att vara så glad.

 

Ltl J-E Mattsson, replik:

Fru talman!

Våra åsikter går helt klart isär. Det är kanske inte att undra på när vi har så olika utgångspunkter när vi ser på rättvisan. Jag tog fasta på en intressant aspekt av det som ltl Lindqvist sade om hotet att införa vägtullar. Det är tydligen FS:s nya giv att utestänga landsbygden och börja ta betalt för att vi skall komma hit. Det skall bli intressant när ltl Strand skall in på sina  FS-möten och skall börja betala vägtull till Mariehamn.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Boman, replik:

Fru talman!

Eftersom mitt skötebarn Mariehamns hamn nämndes skulle jag vilja komma med lite information. Mariehamns hamn är stadens enda satsning som visar rejält överskott varje år och detta årliga överskott har funnits i minst de elva år som jag har suttit med i hamnnämnden.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Beträffande samfundskatten är jag glad att landskapsstyrelsen kommer med en framställan och alltså har varit lyhörda för den kläm som stora utskottet införde och som lagtinget gick in för. Det pratas om rättvisa här och jag vill hävda min käpphäst, att det aldrig blir rättvisa förrän vi ser Åland som en helhet, att samfundskatten delas lika i förhållande till invånarna. Då är det rättvisa; före det är det ingen rättvisa. Vad man nu försöker är att komma till den rättvisan. Jag vill säga att jag har stöd i mina tankegångar, åtminstone av tjänstemännen på finansministeriet; man håller på och tar bort samfundskatten från kommunerna därför att man tänker fördela den rakt av på varje medborgare i Finland. Eftersom det är det regelsystemet vi också har anammat här så kommer slutresultatet att bli det som jag hela tiden har hävdat, och det framgår också av den s.k. Arvela-utredningen. Jag tror att vi kommer dit. Alla landskapets medborgare bidrar till att Mariehamns stad har så stora samfundsintäkter. Alla banker, stora kontor och sådant är belägna i Mariehamn och till det bidrar hela Ålands befolkning och därför borde också alla få ta del av samfundskatten när den s.a.s. återförs och fördelas i samhället. Då tror jag att man kan få en rättvisa. Men det dröjer säkert länge utgående från den debatt vi har haft här i dag, hör var och en att det är en lång, lång väg, förrän vi når det. Jag hoppas att kommande lagting och landskapsstyrelse jobbar vidare på det här och kommer med framställningar som gör att vi får en helhet i landskapet och på det sättet kan få en rättvis fördelning som gör att skatteöret också utjämnas i landskapet. Tack vare att vi får så mycket återbäring på samfundskatten har vi ett lägre skatteöre i Mariehamn i dag.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Det är alltid svårt att hitta någon sorts rättviselinje när det gäller fördelning av företagsskatter mellan kommunerna. Som det verkar så kanske det inte tar så rysligt länge förrän vi här på Åland slipper fundera på att hitta nycklar för att fördela det så rättvist som möjligt när de försvinner bort och då lär vi nog inte få mycket för sedan kommer ju finansministeriet, som de säger, att börja fördela pengar åt kommuner som är har stora ekonomiska problem. När man i dagens finländska tidningar såg att det finns egentligen bara två riktigt duktiga områden i republiken Finland som betalar in pengar, Nyland och Åland, som är i jämnbredd, så förstår man att det finns nog andra ställen att betala samfundskatten, så jag tror att det kommer att bli betydligt kämpigare i framtiden om vi inte får en annan möjlighet att själva besluta om våra skatter inklusive företagsskatterna. Men när företagen betalar skatt till kommunerna så räknar man hos företagen med att få tillbaka någonting genom de åtgärder som kommunerna ger som gynnar företaget och underlättar för dem att driva sin verksamhet. Och när man ser på det så här lite från sidan, som jag gör i det här fallet, så hoppas jag verkligen att Eckerö kommun, när det här har gått igenom är betydligt mera tillvänd mot företaget Eckerölinjen än vad man har varit tillsvidare, för det har varit onödiga stridigheter där och småaktigheter och jag hoppas verkligen att nu använder man pengarna att också gynna företaget.

 

För mig känns det verkligen bra att veta att i stora utskottet var det juristerna Häggblom och Andersson som var verkligt pådrivande för att få igenom klämmen som nu har givit resultat.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Framställningen ansluter sig till den framställning, nr 14/2000-2001, som tog fram en ny fördelningsnyckel. Det här är en komplettering som vi då redan var medvetna om att borde göras, men det har faktiskt varit en del utredningsarbete för att hitta en schablon, dvs. problematiken är den att företagen kan ha hemort oberoende var de har verksamhet och de kan ha huvudkontor på ställen där de har viss verksamhet men inte den väsentligaste verksamheten och då gäller det att hitta en lämplig fördelning och det här är då vårt förslag.

 

Ltl Häggblom och vtm Salmén tog upp frågan om samfundskatten i sin helhet och det är en relevant diskussion; vi har faktiskt fört den i landskapsstyrelsen i flera olika sammanhang med riksmyndigheterna. Vi har en annan linje, vi har inte den linje som lagtingsledamot Bert Häggblom har här, att man skulle slå ihop samfundskatten och fördela den jämnt mellan kommunerna. Vi tror att det är ett steg till en kommunsammanslagning som inte har en politisk förankring på helt rationella grunder. Om man enbart ser till ekonomisk effektivitet kunde det vara en modell, men jag ser det som en teoretisk modell och jämför vi då  Åland och riket, varför gör man så i riket att man tar in kommunernas skatter till staten och fördelar dem, jo, det är därför att skillnaderna där är ännu större; där finns det Nokia kommunen och så finns det resten, där det är väldiga fluktuationer. Jag ser det som en risk att vi hamnar i samma läge på Åland, att vi hamnar i ett sådant läge där vi inte kan upprätthålla den regionala balansen, att vi inte kan låta hela Åland leva, att vi inte kan se till att alla kommuner får utvecklingsmöjligheter på sina villkor; då hamnar vi i den situationen att vi blir tvungna, om man hårdrar lite, att säga att allt är stöd enligt prövning eller att vi fördelar per capita eller någonting sådant.

 

Vtm Salmén tog också upp riskerna med samfundskatten. Det är landskapsstyrelsens linje, och den linjen är förankrad redan i förra lagtinget i en parlamentarisk grupp, dvs. vi bör försöka ta över behörigheten när det gäller samfunds- också kapitalskatten. Problemet där är att det går  helt stick i stäv med rikets intressen att ha ett annat system och att inte tillåta några skatteavvikelser överhuvudtaget, men det här är alltså ett tålamodsprövande arbete där vi hoppas i nästa steg av självstyrelselagsrevisionen få in det här på agendan. Det lyftes alltså ut i den senaste revisionen, man var inte mogen på rikssidan att ta upp det här problemet, men nästa självstyrelselagsrevision måste ha som uppgift att säkerställa beskattningen för de åländska kommunerna, dvs. samfunds- och kapitalskatten. Varför skulle man göra det? Är det ett självändamål eller ligger det något värde i att ha just den beskattningen? Ja, det är för att kommunerna själva skall kunna ta ett ansvar för näringspolitiken. Vi har fått improvisera, kunde man säga, i landskapsstyrelsen eftersom vi inte har behörigheten, vi har infört en kompensation för kapitalskatten; dessvärre har kapitalskattesumman gått ner de senaste åren, men för att i någon mån kompensera för det har vi bibehållit nivån på kapitalskatten trots att samfundskattenivån har sänkts; enligt lagen skulle de följa varandra. Det här är alltså ett instrument för kommunal näringspolitik, men inte ett tillräckligt instrument. Det är dock ett steg på vägen och vi har andra initiativ och förslag som vi bereder, men det här är alltså en linjedragning. Vi avser inte att ta all samfundsskatt och fördela den till kommunerna utan den kommunala självstyrelsen är grunden för hela systemet, och den väg som jag kan tänka mig att man går är om kommunerna frivilligt vill gå samman. Det måste vara en process underifrån s.a.s. Landskapsstyrelsen skall inte föreskriva att kommunerna skall ha behandlas som en enhet. Hela Åland är en enhet, det är landskapets ansvarsområde. Kommunerna är i dag 16 stycken och de skall ha sin självständighet och då måste det finnas en viss variation i beskattningen om det skall vara någon ekonomisk autonomi i kommunerna, dvs. man kan höja och sänka skatteöret, men man kan också påverka samfunds- och kapitalskatten. Även om det inte är tillräckligt i dag är det i alla fall en viktig principiell skiljelinje.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Jag kan hålla med om många saker som vicelantrådet förde fram här. En sak som jag själv har varit skeptisk till både när vi behandlade fördelningsnyckeln och även nu är att den regionalpolitiska fördelningen borde renodlas till landskapsandelssystemet medan man i samfundskattenyckeln borde i större utsträckning se resultatet av den näringspolitik man för i kommunen. Man borde renodla den regionalpolitiska fördelningen till landskapsandelssystemet och i ännu större utsträckning koppla det till den näringspolitik som man för. Vad händer nämligen den dagen staten har tagit över samfundskatten och vi inte har fått behörigheten? Då står vi där och har använt det här som ett instrument i regionalpolitik, vilket jag tycker att är fel.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Det är precis det den här samfundskattefördelningen bygger på, dvs. den faktiska utvecklingen av samfundskatten i kommunerna. Problemet är det att det finns vissa saker som inte enkelt och tydligt går att koppla till en viss kommun och det gäller just rörliga arbetsplatser. Där har vi försökt hitta en schablon som också skall vara enkel för att göra fördelningen och tänker man rent intuitivt på verksamheternas omfattning och lokalisering så är det en verksamhet i Eckerö, man upprätthåller en hamn som kommunen har vissa kostnader för, man har startat företaget i Eckerö, det har s.a.s. sin identitet i den kommunen. Jag tycker att det här förslaget är rättvist till den delen, men det är en liten del som kompletterar huvudsystemet. Sedan är det en annan problematik, som ltl Strand nämnde, att vad händer när staten tar över samfundskatten? Ja, staten tar över samfundskatten och kapitalskatten också från de åländska kommunerna, men den faktiska fördelningen kan göras utifrån vad man betalar i kapitalskatt och vad man betalar i samfundskatt. Sedan är det en politisk fråga om man skall fördela alla pengar eller om man skall fördela bara en del. Nu har vi tvingats med i statens sänkning av samfundskatten, men det finns olika alternativ och jag anser att företagsbeskattningen och landskapsandelarna skall vara skilda saker. Landskapsandelarna bygger på befolkningsstruktur, storlek, avstånd och sådana saker; näringsskatterna bör finnas kvar som ett instrument för landskapet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för andra behandling efter bordläggning ärende nr 3:

 

Stora utskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR 20/2001-2002 och HM 5/2000-2001).

 

Ärendet bordlades den 5.5.2003. Först tillåts diskussion; därefter vidtar detaljbehandlingen av lagförslaget. Den i betänkandet ingående motionen upptas till enda behandling vid ärendets tredje behandling. Diskussion.

 

Ltl Sundman:

Fru talman!

Som framgår av stora utskottets betänkande har jag lämnat en reservation till betänkandet, ur vilken jag önskar läsa upp motiveringen: 

 

”Utskottets majoritet föreslår för lagtinget i förslagets 4 § att personer utan åländsk hembygdsrätt och personer icke bosatta i landskapet genom ’förskott på arv’ skall kunna erhålla mark enligt trehektarsregeln helt oberoende av storleken och omfattningen av tidigare markinnehav. Detta betyder att person med även mycket svag anknytning till landskapet kan komma att äga omfattande områden produktiv mark i landskapet – någon övre gräns finns inte enligt utskottsmajoritetens förslag.

 

I Nationernas Folkförbunds Råds beslut den 24 juni 1921 stadgas i 3:dje punkten:

”De nya garantier som bör inflyta i självstyrelselagen böra särskilt avse att bibehålla det svenska språket i skolorna, att bevara jordegendomen i invånarnas händer, att …”

Målsättningen i Genève-beslutet avseende jorden var att de hemmavarande skulle äga, använda och bruka produktionsmedlet mark för sin egen utkomst. Avsikten var att förhindra att personer som inte är bosatta i landskapet skall äga den producerande marken och därmed ställa de lokala producenterna i hyres- eller arrendeförhållande avseende marken.”

 

En parentes här, fru talman, är att när bestämmelsen togs handlade det främst om jordbruksmark. I dag vet vi att marken är produktiv på många andra sätt, t.ex. genom turism, stuguthyrning samt därtill hörande anläggningar, såsom golfbanor osv., så ”produktion” har kommit att få en annan betydelse i det här sammanhanget.

 

”Denna målsättning har kommit i strid med arvsrättslagstiftningen i landet. För ärvd mark skall jordförvärvsrätt gälla. Därför är redan idag betydande delar av den åländska marken i annan ägo än invånarnas. I delar av Ålands skärgård är detta särskilt markant. Så t.ex. är enligt en redan gammal utredning över 50 procent av Kökars jordbruksmark externt ägd.

 

Förskott på arv motsvarar givande av gåva. För att följa skyddsbestämmelsen i Genève-beslutet från 1921 bör inte för stora avvikelser från målsättningen i beslutet tas om inte tvingande andra bestämmelser så erfordrar. Jag föreslår där i detaljbehandlingen att lagtinget begränsar jordförvärvsrätten vid förskott på arv till sammanlagt  tre hektar så att tidigare innehav också skall inräknas, precis såsom förslagen varit i tidigare förslag till lagstiftning i landskapet.”

 

4 § skulle alltså följande lydelse:

 

4 §

Bröstarvingar

(1 mom. lika som i framställningen)

2 mom.:

”En bröstarvinge som tidigare inte äger fast egendom i landskapet har jordförvärvsrätt till fast egendom som förvärvats som förskott på arv och som uppgår till sammanlagt högst tre hektar,  förutsatt att överlåtaren har lagfart på egendomen och har varit ägare till den under minst åtta år vid tidpunkten för överlåtelsen. Om förvärvaren tidigare äger fast egendom i landskapet gäller den i detta moment avsedda jordförvärvsrätten endast ett område av en sådan storlek att det uppgår till högst tre hektar tillsammans med den tidigare ägda egendomen.”

 

Fru talman!

I övrigt har detta varit en verklig långdans. Lagen har varit uppe på lagtingets dansgolv förut och blivit förkastad och nu har då ett nytt försök gjorts; det verkar som om man nu efter många steg skall komma i mål. Det är ingen liten fråga. Det är kanske den allra största frågan vi tar ur självstyrelsepolitiskt hänseende den här perioden. Under 80 år av självstyrelse har förutsättningarna ändrat radikalt för mycket, framför allt för det här. Men i grunden är det en väldigt viktig princip som Nationernas Förbund sade, att jorden skall vara i invånarnas händer. Vi har alltid att väga detta mot sådana saker som globalisering, integrering med Europa och övriga världen samt att folk inte längre bor bara på ett ställe, utan man bor på flera ställen, jobbar på flera ställen, man är väldigt mobil osv. Men i huvudsak är bestämmelserna och principerna fortsättningsvis av stor vikt för självstyrelsen och den åländska folkspillrans överlevnad, vill jag påstå. Från tid till annan innebär det, när vi ändrar de här bestämmelserna, olika saker och just en sådan här liten detalj när man får ärva kan vara av ganska stor betydelse, om man får ärva det som förskott eller när man får ärva s.a.s. Om man hårdrar det står arvsrättslagstiftningen, som jag konstaterar i reservationen, delvis i strid med självstyrelsens grundpelar, men man har ansett tidigare att arv är ändå så viktigt att det måste kunna ske oinskränkt från jordskyddet. Men om vi som i dag har en väldigt kraftig befolkningsrörelse innebär det att marken flyttar västerut. Det här nytt för Åland. Vi skall hoppas att trenden vänder, men ungdomar flyttar bort från Åland och bosätter sig och studerar i Sverige, ärver marken och äger den. Om man projicerar den trend vi har i dag och den koefficient på kurvan, så går det här ganska snabbt, om vi inte lyckas vända den. Då innebär det att snart kommer Åland att ägas av ättlingar som bor i Sverige, så det är ganska intressant att betänka de framtida konsekvenserna. Det här skulle snabbas på ytterligare om man tillåter hur mycket som helst förskott på arv, oavsett tidigare markinnehav i stället för att försöka vända trenden och försöka dämpa det här. Jag var inne på detta med producerande mark och efter EU-medlemskapet har jordbruksmarken minskat avsevärt i värde, även om jordbruket på Åland har varit som humlan: flugit fast man inte egentligen kan det. Fast vi har varit noga här med att behålla vårt småskaliga jordbruk och är det fortfarande, så är det andra saker som kommer in; jordbruksmark är en liten del av markanvändningen i framtiden, kanske golfbanor är den ekonomiskt dominerande eller några andra banor, vem vet – jag vill gärna ha en motorbana! Också sådana saker som turismen förespås få en ljus framtid i och med den stora generation som går i pension osv., då blir markanvändning av den arten väldigt viktig.

 

Jag skulle alltså se den här detaljen som väldigt viktig, även om det är en liten detalj i det stora sammanhanget och jag kommer alltså att föreslå förändringen.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag delar inte ltl Sundmans uppfattning att det här är en viktigt detalj. Som han själv sade handlar begränsningen om tre hektar, oberoende om man föreslår det såsom han gör eller som stora utskottet föreslår det, dvs. begränsningen att bröstarvingar har jordförvärvsrätt endast till markinnehav på tre hektar. Det spelar ingen roll egentligen om de tidigare har ägt någonting eller inte; eftersom de är bröstarvingar kommer de ändå att ärva allting efter sina föräldrar. Förskottet är ett sätt att få ut en del av det totala markinnehavet som de ändå senare kommer att få ärva, så jag måste säga att jag tror inte att det har den koppling till ursprungstanken om att man via begränsningar i den här bestämmelsen kan förhindra att åländsk jord ärvs av personer som bor utanför Åland eller bröstarvingar.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Visst är ltl Sundbacks redogörelse korrekt, men jag tror att när man talar om trender som jag gjorde i mitt anförande hur det kommer att bli 10-20-50-100 år framåt för Åland är det av väldigt stor vikt hur snabbt trenderna kan ske, alltså rörligheten i trenderna. Kan man då få förskott på arv innebär det att man får marken oftast mycket tidigare än när man måste vänta i ett normalt förhållande när man ärver sina föräldrar; då är man själv ganska gammal om det inte händer sjukdom eller olycksfall eller andra saker. Därför är det en bromsande inverkan på trenden som nu är ganska tydlig, men som jag verkligen hoppas att vi kan vända. Då får det också ekonomiska konsekvenser. Det enda som har slutats tillverka är mark; allt annat tillverkas och grävs upp, guld osv., men mark tillverkar man inte längre och det kapitalet försvinner nu ur våra händer snabbare än som att man kunde motverka det. Då blir detaljen en ganska viktig sak i helheten.

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Man kan möjligen resonera som så att om man inte har jordförvärvsrätten i form av förskott på arv skulle omsättningen av den åländska jorden något fördröjas, om man är rädd att den skall övergå i sådana människors händer som inte bor på Åland, men trots allt är också deras möjligheter att avyttra den mark de har fått i form av förskott på arv begränsade. Jag tror nog att om vi med iakttagande av arvsrättslagstiftningen och grundlagslagstiftningen om allas lika rätt inför lagen, om vi skall kunna leva upp till sådana kriterier för lagstiftningen kan vi inte gå längre än så här. Jag har också den invändningen mot det sundmanska förslaget att det blir svårt att behandla bröstarvingar lika inför lagen eftersom detta med vilket markinnehav man har haft innan man får förskott eller flera förskott på arv egentligen inte har med saken att göra, som jag ser det, inte åtminstone strikt formellt.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag går gärna de s.k. ålänningarna ute i världen till mötes och låter dem ha den möjligheten att ärva en bit mark för att kunna ha ett smultronställe på Åland, att komma hit till Åland och hälsa på sina släktingar osv. Men det har räckt med den tidigare bestämmelsen att man får 4.000 kvadratmeter. Tre hektar redan är enligt min mening på tok för mycket för att bara bygga en sommarstuga. Vad skall man ha tre hektar till? Nu är det i princip inget tak alls, så man kan skaffa sig hur mycket som helst och sedan ytterligare genom förskott på arv få tre hektar. Man kan få dessa tre hektar också som tio små tomter. Jag har varit med och kompromissat mig fram till detta, men jag steg av före därför att jag tycker att min åsikt från början var 4.000 kvadratmeter och nu är man uppe i tre hektar plus hur mycket som helst tidigare. Varför skall man äga den här marken om det inte vore för någon typ av spekulation eller för att dra nytta av den s.a.s. ekonomiskt. När man är yngre, i min ålder, så har man större nytta av dra nytta ekonomiskt av marken eftersom man kanske har skulder på hus osv., familj och ont om pengar jämfört med när man är i den åldern när man normalt ärver, då man kanske inte behöver ha så mycket inkomster. Det är också en faktor som påverkar beteendet hos dem som får ärva tidigare, alltför mycket mark enligt min mening. Vi skall komma ihåg att vi är valda hit till Ålands lagting av Ålands folk, de som har åländsk hembygdsrätt enligt 1 § i lagtingsordningen, det är Ålands folk och det är i första hand deras intressen vi skall värna. Därför ser jag den här principen som viktig.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

vtm Salmén:

Fru talman!

Jag har genom detta ärendes behandling varit upp här flera gånger och diskuterat olika synpunkter. Nu ser jag och kan konstatera att representanter för nästan hela lagtinget har beslutat att man omfattar en skrivning som ger möjlighet att med jordförvärvsrätt äga ett flertal markområden, visserligen omfattande högst tre hektar tillsammans, utöver de markområden personen redan äger. Det är resultatet av det här. Jag vet inte hur många gånger jag har ställt den här frågan: inte en enda har sagt vad tror ni att de skall använda den här marken till? Vad är det som är meningen med det? Jag har inte fått något klart svar och jag räknat med att jag antagligen aldrig kommer att få ett svar på vad de här människorna som inte är bosatta på Åland skall göra med dessa områden!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Lagstiftarens uppgift är inte att i första hand via den här lagen styra användningen av olika markområden. Om vtm Salmén genom politiska beslut vill få till stånd markeringar hur mark skall användas måste han använda sig av planläggning. Det är det instrument vi politiker har för att bestämma hur marken skall användas, inte misstänkliggöra enskilda människors rätt att göra vad de vill med den mark de har, förstås med de begränsningar som kommunens planläggning innebär. Jag tycker själv att det är det instrument som man borde använda om man vill slå vakt om värdefull kultur- och naturmark på Åland. Det är alltså planläggning, inte att blanda ihop med det här som handlar om människors arvsrätt i fråga om marken. Det är alltså två skilda saker. Inte kan vi i lagstiftningen börja räkna upp att ni kan få ha så och så många om ni använder det till att bygga hus eller så och så många hektar om ni gör en racebana eller så och så många om ni odlar marken. Det reglerar inte den här lagstiftningen utan det gör man på annat sätt.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det här trodde jag aldrig att jag skulle få höra från ltl Sundback, som brukar vara insatt och försöka åtminstone tala logiskt. Jag talade om sådana som inte är bosatta på Åland och ända tills nu har det gått bra att begära tillstånd att besitta 4.000 kvadratmeter. Det har fungerat bra. Nu behöver man inte ens fråga mera om det här förfarandet. Men, som jag sade förut, jag räknade inte med att få något svar – och det fick jag ju inte heller!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag vill påstå att det var ett svar, men det kanske inte var ett svar som vtm Salmén ville ha och därför vill han inte heller uppfatta det som ett svar. Markanvändning regleras via planläggning, inte via jordförvärvslagen. Jag har tidigt i debatten framhållit att man skall använda sig av planläggningsinstrumentet och jag tror också att det hade varit en kompromiss i paragrafen, men det har inte någon riktigt hakat på, så då har vi fått lämna hela det resonemanget och nu är det trots allt så att bröstarvingarna får ärva obegränsat med mark, oberoende om vi i form av förskott på arv ger dem rätt till 4.000, 8.000, 10.000 eller 30.000 kvadratmeter. Själv hade jag önskat att man inte skulle ha haft några begränsningar, eftersom de här människorna ändå skall få marken. Jag har inte upplevt det här som så hotfullt som andra gör. Där har vi tydligen olika syn på den här problematiken.

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Planläggning har ingenting med det här att göra. Det här är fråga om icke-ålänningars rätt att äga och besitta mark på Åland som är i avsaknad av åländsk hembygdsrätt. Det är klart att de har den här möjligheten, men normalt, som det har varit förut, när det inte har gällt något förskott på arv som det heter i dag och som vi lagstiftar om, faller arvet ut när arvsgivaren har lämnat det jordiska och då finns det andra lagar som styr hur man då skall förfara och redan upp mellan arvstagare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindeman:

Fru talman!

Det här är en lag som har följt oss i många lagting och i många landskapsstyrelser. Jag tycker att det är en oerhört viktig lag som har diskuterats mycket. Jag har själv råkat ut för problemet vid sommarålänningarnas möte; just i den här salen fick jag höra att nu är det dags att landskapsstyrelsen kommer med en lag och det var en ganska hätsk stämning, vill jag påstå, den gången. Jag lovade också den gången att det skulle komma en lag till nästa sommarmöte. Det löftet kunde jag inte hålla, utan det kom en lag som förkastades av lagtinget.

 

Vi har funderat mycket på de här frågorna i Frisinnad Samverkan. Jag själv skulle ha önskat, och jag tror jag vågar säga för hela Frisinnad Samverkan, att det skulle ha funnits en annan majoritet, en majoritet för mindre markområden, en majoritet för lite flera år. Vi skulle gärna ha sett åtminstone tio år innan man får ta över.

 

Diskussionen har gått i utskott, de har gått här i parlamentet och vi har fört den i stora utskottet. Samtidigt som jag skulle ha önskat den här majoriteten, som jag nu har förstått att inte finns, särskilt från majoritetsblocket, så inser vi att det behöver komma en lag; det är ändå dags att få denna efterfrågade lag efter alla dessa år. Detta har gjort, vill jag påstå, att vi med ganska långa tänder ändå har kommit till att vi kommer att godkänna och vara med på lagen som vi nu står inför att ta. Men, som sagt, inte har det varit lätt och jag stöder långt ut det som ltl Sundman framförde. Jag är också övertygad om det som vtm Salmén sade, att man behöver egentligen inte så mycket mer. Efterfrågan är framför allt på sommarstugtomten, det är den man vill ha. När det gäller den andra marken kan man naturligtvis bygga mera stugor, det kommer barnbarn osv. som på olika sätt har glädje och nytta av det, men jag beklagar att det inte fanns en majoritet för lite större strängering.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Diskussionen om jordförvärv har varit lång under många år och ser man tillbaka – jag har faktiskt tagit mig tid under behandlingen i stora utskottet att gå tillbaka – när vi fick den jordförvärvslag som gick som lagmotion på den tiden till riksdagen var det nog andra tongångar i detta lagting och man slog mycket hårt vakt om vårt innehav av jorden, den som bor och lever på Åland, att man har produktionsmöjligheterna kvar. Det lagförslag vi nu har går stick i stäv med de riktlinjerna. Detta gör att vi på ett sätt accepterar att våra ungdomar far och bosätter sig utomlands. Vi reagerar inte för det, vi försöker inte få dem i tillräcklig utsträckning utan vi accepterar att Åland i framtiden kommer att bli ett semesterparadis för den som jobbar och bor på annat ställe. Det är en utveckling som visar att politikerna någonstans har tappat gnistan hur man tänker jobba. Därför avfolkas vår skärgård, många landsbygskommuner och många byar gör det också. Vi kommer att få mark som kommer att ligga i träda på det här sättet, passivt ägd av folk som bor utanför Åland. Jag tror inte att det är någon bra utveckling. De sverige-ålänningar som närmast berörs av det här har många gånger missuppfattat jordförvärvsreglerna. För det första tror de att man inte får ärva överhuvudtaget. Hur detta har kommit till tror jag att har att göra med självstyrelselagsändringen senast, där de föreningar som förde den här debatten förde ut en felaktig information. Man har alltid fått ärva mark och man har också fått ärva, som stora utskottets ordförande sade, hur mycket som helst, men där skall man komma ihåg att där kommer ärvdabalken emot. Jordbruksfastigheter kan inte ärvas om en som bor kvar på fastigheten vill ha det. Det finns begränsningar till den delen. Det är ett påstående men en viss modifikation. De som har flyttat från Åland har trott att vi på något viss skulle bromsa dem. Själv är jag ett exempel på den som har bott i Sverige och är väl den enda som varit skriven i Sverige när jag blev invald i Ålands lagting och det finns flera här som har bott i Sverige och flyttat hem. När man sedan berättar för dem att ni får ärva, så säger de att 3.000 kvadrat är tillräckligt, inte behöver de mera!  Jag vet inte varifrån förslaget om 3.000 hektar härstammar. Det är fråga om 15 stugtomter á 2.000 kvadratmeter eftersom vår byggnadslag säger 2.000 kvadrat i dag. Vilken person behöver 15 stugtomter, knappast någon! Den som har ett bostadshus i Mariehamn har tomter på 500 kvadrat. Jag förstår egentligen inte varför man har kommit in på den här diskussionen, som jag tror att vi inte vet konsekvenserna av. Visst kan man fatta politiska beslut. Jag tror faktiskt att det kan bli svårt att gå tillbaka, om man nu ser att man har fattat ett felaktigt beslut. När det gäller våra grundbultar i vår självstyrelse borde man ha gjort det stegvis och tagit det sakta och försiktigt i så fall, om man har den här politiska åsikten. Man har försökt nå kompromisser. I och för sig var man kanske inte så långt från kompromissen. Jag tror att stora utskottets ordförande också hade lyckats med det om det inte hade funnits andra politiska kompromisser som gäller annan lagstiftning som inte har att göra med grundbultarna i självstyrelsen.

 

Jag tror faktiskt att det inte är en bra lagstiftning. Jag tycker att det är synd att centerledamoten Anders Englund inte kan närvara och framföra sin åsikt och därför vill jag ha ärendet bordlagt till i morgon, för jag tror att det skulle vara synpunkter som alla och envar borde ta till sig. Han har också hörts i stora utskottet som Ålands producentförbunds ordförande. Det är intressanta synpunkter som kommit fram och som jag tycker att inte har beaktats i beredningen av detta ärende. Det är ingen bra lagstiftning utan det är någonting politiskt frammanat som under alla omständigheter skall genomföras under den här mandatperioden. Det är därför framställningen har hamnat här på vårt bord. Det tycker jag är beklagligt och jag kommer också i detaljbehandlingen att understöda det som ltl Sundman framförde. Jag tycker att det är en kompromiss som inte i sig är bra, det är en kompromiss som man skulle ha kunnat tänka sig, men den är långtifrån bra. Jag har haft en mycket restriktivare syn på det här och jag har det fortfarande. Jag tror inte att det missgynnar någon. Det är ingen som överhuvudtaget skulle ha reagerat på det. Jag vet inte vem man vill tillmötesgå i det här ärendet, för det är faktiskt så att all mark skall vara i den bofasta befolkningens produktion. I Englund, USA osv. har man gått in för ett annat sätt, en viss jordförvärvslagstiftning, där det gäller att man har en hög skatt på ägande av mark och bostäder, medan man har låga löneskatter. Det visade sig att de som inte bor på orten får delta i samhällets underhåll: vägar, skolor och allt annat. Det behöver man inte göra nu om man äger en liten markbit, utan det är marginellt det man åker på i fastighetsskatt. Vår lagstiftning står inte i konformitet. Det framgår inte heller av framställningen att man kommer att höja på fastighetsskatten och det tror jag inte är politiskt gångbart i vårt landskap i dag, men det är någonting man måste ta i beaktande om detta slår snett i så fall. Men då måste vi också ha så starka politiker att de kan sänka löneskatterna, men sådana politiker har inte jag sett några många av för att få majoritet för sådana beslut, tyvärr! Jag tror inte att man har den tillräckliga kunskapen att se konsekvenserna av politiskt handlande.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Ltl Häggblom påstod att förslaget var på något sätt politiskt frammanat under den här mandatperioden. Jag kan konstatera att under nästan varje mandatperiod har det kommit ett förslag om jordförvärvslag till lagtinget, så någon gång måste man i alla fall fatta beslut om de här frågorna. Det är i alla fall mer eller mindre tvingande i 3 § jordförvärvslagen, den lag som kom till i samband med självstyrelslagen, att lagstifta om t.ex. makars rätt osv., så åtminstone till den delen borde lagtinget sannolikt för länge sedan ha antagit regler. Det som nu diskuteras om bröstarvingars rätt är mera en politisk fråga hur man ställer sig till det, men jag vill i alla fall tillbakavisa att det skulle vara någon form av enbart politisk bekvämlighet att komma fram med det här just nu, utan det finns sagt att lagtinget skall lagstifta om vissa frågor. Det har inte blivit gjort på tio år och då tycker jag och landskapsstyrelsen att det är dags nu, majoriteten tycker naturligtvis likaså.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Jag fick ju svar på det att man vill få fram lagen och få den igenom i den form den är. Man har inte använt det som vi diskuterade förra gången den behandlades i lagtinget, att varför inte använda minsta gemensamma nämnare; då förkasta liberalerna den eftersom man inte var med om att godkänna lagen i den formen. Därför blev det inte tillräcklig majoritet den gången. Man borde ha sett vad är minst gemensamma nämnare för hela lagtinget och så skulle man ha tagit den, då hade vi haft lagstiftning redan och då hade man också sett hur den hade fungerat. Då hade vi inte behövt ha den här diskussionen i dag och då hade man kunnat förbättra där om man hade sett att det hade funnits några brister, men jag tror att den utveckling som man eftersträvar inte är bra för det åländska samhället på sikt utan att någon bör förfördelas.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Fru talman!

Under beredningen av föreliggande lagförslag inbjöds samtliga partier till diskussioner och till det förberedande arbetet. Den enda grupp som avvisade ett samarbete och diskussioner i den här frågan var Obunden Samling. (Från salen, ltl Sundman: det är inte så konstigt).

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Det här är en viktig fråga för oss som bor här på Åland. Det är också en viktig fråga för dem som inte längre bor här. Jag måste säga att jag tycker att ltl Sundback hade ett bra anförande och jag omfattar många saker av det hon sade.

 

Man frågar sig vad de utflyttade skall göra med marken. För det första är det så att det är många utflyttade som redan äger mark, sådana som har flyttat från Åland och tappat sin hembygdsrätt, bor i t.ex. Sverige men äger mark, de har ofta barn och om de som redan bor i t.ex. Sverige vill ge sin mark till sina barn när de blir gamla, så tycker jag att det är rimligt att det har möjlighet att få göra det. Jag undrar också över varför man har kommit till just tre hektar. Jag tycker att det skulle ha varit ganska fritt, för det kan ställa till ganska stora problem. Den som sysslar med fastigheter, som ltl Häggblom gör, vet att om någon t.ex. har 3,1 hektar, om man skall tolka detta strikt, så kan man inte stycka bort 1.000 kvadratmeter utan man får antagligen ge 2,900 kvadratmeter, om jag förstår det här rätt; man kan inte ge 3.000 för då blir det bara 1.000 kvadratmeter kvar och då fungerar det inte. De ofta gamla människor som ger bort sin mark på Åland till sina barn som har flyttat ut och som inte har hembygdsrätt undrar man vad de skall göra med marken. Jag tror att när föräldrar överlåter till sina barn är deras målsättning att deras hem, den ägodel och byggnader som de har, skall skötas vidare och då tror jag att barnen kommer att göra det. Det är för att få sitt hem och sin mark omskött som man ger bort det. Jag känner till flera fall där det i verkligheten fungerar så, t.ex. i skärgården, att man rustar upp båthus, bryggor osv. när föräldrarna inte längre orkar och kanske intresset då blir större för den personen om man äger det. Jag kan alltså inte förstå varför det här på något sätt skulle drabba någon. Det är ofta så att de som bor utanför Åland i dag, som har jordbruksmark, har den ofta utarrenderad till ålänningar; när de säljer skog går den till åländska skogsföretag och åländska arbetare tar bort den osv. Det är ytterst sällan man säljer någonting till någon som bor utanför Åland. Så fungerar det i verkligheten. Sedan får nog den som vill skratta åt det, men den som känner till och inte har elaka avsikter, så förstår nog det här!

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman! Jag skrattade åt att det lämnades bort en liten sak: vart går kapitalet?

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Kapitalet går alltid till den som äger marken. Det är ganska klart. Jag kan också tänka mig att man med det kapitalet ibland kanske hjälper sina föräldrar osv. Det är ändå ofrånkomligt att den som äger någonting utanför Åland äger det och gör vad man vill med det.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Det var det jag har försökt säga hela tiden, att det går så här, men ingen har kunnat säga vad man gör med mera än det normala 4.000 kvadratmeter, som har gällt i alla tider. Jag kan inte förstå vad det är som nu på förhand måste vara större och då måste man också diskutera vad man gör med kapitalet. Ids inte kom och säga att man hjälper sina föräldrar med de pengarna! Föräldrarna har pengar och i annat fall har de kapital att sälja.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Jag förmodar att om de har kapital, så får också arvingarna ärva det så småningom. Det är alltså ganska enkelt. Men som det fungerar i dag tror jag att många föräldrar hellre ser att barnen sköter om det som de inte själva orkar sköta om än att de säljer det för att få kapital till någon annan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

Ltl Sundman:

Fru talman!

Man kan ordna länge om den här saken och också om dess konsekvenser framför allt. Som alltid när vi lagstiftar har våra lagar konsekvenser åt ena eller andra hållet. För en tid sedan var det en lagtingsledamot som enligt min mening blev gravt feltolkad och lite övertolkad när han spekulerade i om skärgården kunde riskera att bli ett rekreationsområde. Vad vi riskerar här är att hela Åland blir ett rekreationsområde! Det kanske är det främsta hotet mot Åland och det hotet har vi hittills lyckats undvika genom framför allt framgångsrika förhandlingar när EU-medlemskapet togs och tidigare också på basen av självstyrelsen; annars kanske vi redan före EU-medlemskapets aktualisering skulle ha varit ett rekreationsområde. Det är alltså ett verkligt stort hot mot Åland; det är inte bara ett hot mot oss här boende utan mot Åland som helhet och i förlängningen också hela självstyrelsen. Jag påstår alltså att när man släpper till den här lilla detaljen gör det att man kanske i spekulativt syfte, vilket jag i grunden inte motsätter mig, jag motsätter mig inte att man förtjänar pengar på mark, men när detta står i konflikt med Ålands sak går Ålands sak före. Så är det för mig, så är min ideologi. Får man mera mark när man är i den åldern att man kanske vill spekulera för att förtjäna pengar, så gör man det säkert i större utsträckning och då blir det så, som sades här tidigare, att avkastningen på kapitalet går Åland förbi. Som jag sade i en replik här: det enda som har slutat tillverkas är mark, allt annat tillverkas fortfarande. Den absolut största resursen vi har här på Åland är mark, det näststörsta är vatten, den har brukat framgångsrikt i många år genom vattenbruk och framför allt genom sjöfart. Om vi ger bort äganderätten till det här kapitalet – det är kapital som är fast i berg och markområden – eller ger möjlighet att det ägs på annan ort kommer avkastningen på kapitalet dit, fast marken är kvar här. I en alltmer ekonomiskt styrd värld blir det här allt viktigare: vart avkastningen på kapitalet går. Jag tycker att man borde göra en noggrann studie, en avhandling eller någonting sådant som en studerande kunde göra, av konsekvenserna av detta och väga dem mot de i dag rådande trenderna med en befolkningsflykt, kan man nästan kalla det, till Sverige samt vad det innebär för kommande generationer. Det som gläder mig i stora utskottets behandling är att jag har haft fel i en sak och det är vad standstill-principen innebär som vi är pådyvlade i och med EU-medlemskapet. Jag trodde att det var så att så fort vi tar ett steg framåt är det som en backventil, vi kan inte backa, men standstill innebär att vi inte kan backa från situationen som vi hade 1.1.1994. Vi kan alltså backa från det här; tar vi den här lagen nu så kan vi backa tillbaka till en restriktivare lag. Det gläder mig att jag har haft fel. Detta har lagutskottet tidigare rett ut och när jag såg förklaringen såg jag det också som helt naturligt.

 

En ledamot önskade en annan majoritet och jag har samma önskan, men tyvärr, får jag säga, politiskt är man en av 30 ledamöter; ibland räcker det med bara hälften och ibland, som i det här fallet, måste det vara två tredjedelar.

 

Om jag gör en  historisk tillbakablick så när centern bytte regeringspartner trodde man att man skulle få liberalerna på andra tankar och det här var en lag som nämnde då, att man skulle få lite styr på liberalerna. Men det gick helt tvärtemot! Grunden till lagen som vi tar har ändrats – den har ändrats på väldigt många väsentliga punkter – och har mer eller mindre dikterats av liberalerna medan centern har suttit i famnen. Som tur är, vill jag säga, har lagtinget fått lite bättre kurs på skutan; det har varit ganska mycket uppredningar och utredningar. Det har alltså kommit lite närmare den önskade majoriteten. Jag och Obunden Samlings lagtingsgrupp har också kompromissat, bl.a. i den här bestämmelsen, som jag sade tidigare, var jag för 4.000 kvadratmeter, men nu har vi sträckt oss till tre hektar, men ytterligare kompromisser går jag inte med på, för de är meningslösa. Som jag sade tidigare, så unnar jag gärna ålänningar ute i världen en stugtomt på 4.000 kvadratmeter, det unnar jag alla, men skall de ha mera – 30.000 kvadratmeter – så är det bara för spekulation eller så blir marken oanvänd i stället för att den är i åländsk ägo. Jag går inte med på det här, jag kan inte kompromissa vidare. Jag anser mig ha gått tillräckligt långt redan.

Jag tycker i alla fall att det är bra att ärendet bordläggs, så det understöder jag.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Ltl Sundman nämnde marken och vattnet som våra två stora resurser här på Åland. Det stämmer också delvis, men jag uppfattar det ändå som att det är befolkningen som är den stora resursen. De ålänningar som har bott här i generationer och nyligen flyttat och eventuellt också nytillkommande inflyttade är alla vår stora resurs. Så måste man ändå se det. Att på det här viset, genom de tankar, funderingar och förslag som ltl Sundman för fram, försöka hänga upp en järnridå runt Åland för att skydda den åländska jorden, som man säger i ålänningarnas händer, innebär att gå på en helt annan linje än vad man globalt, internationellt gör. Vi har nyligen fått läsa och höra om att vi lider brist på arbetskraft på Åland och om man försöker motarbeta eventuell inflyttning genom att sätta så många hinder som möjligt för jordförvärv så felar det ju de strävandena som man har om att vi måste ha folk till alla arbeten. Vi måste komma ihåg att motsvarande med järnridån som jag nämnde var Berlinmuren och även den raserades på sin tid. Det tror jag är någonting som ingen ångrar i dag.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Nu borde jag ha haft den där nattmössan som jag brukar ha här i lådan! Det här handlar inte om att bygga någon järnridå! Det här handlar om icke-ålänningar, personer icke boende på Åland utan åländsk hembygdsrätt att förvärva mark. Det handlar inte om inflyttade. Det är en helt annan diskussion som jag gärna också kan ta vid tillfälle, men det är så irrelevant i samband med stora utskottets betänkande, som ligger till grund, att talmannen borde överväga om vi får diskutera det. Det här handlar som sagt om ålänningar som har bott här eller som aldrig har bott här som är bröstarvingar till ålänningar som äger mark, så man måste hålla diskussionerna isär. Som jag sade i mitt anförande är ärendet som helhet ofta en balansgång mellan trenderna: globalisering, integration och de försvarsmekanismer vi har för att hålla Åland enspråkigt svenskt. Vi ser också där trender och tydliga hot mot vår svenskspråkighet. Det är en viktig diskussion, men samtidigt får det inte bli så att det gör att vi blir utan arbetskraft, så där jag håller med ltl Perämaa att vi måste alltid ha en framförhållning, men vi får inte släppa på alla tyglar och låta hästarna rida fritt utan vi måste se varför vi har det här huset, varför vi har parlamentet, varför vi har självstyrelsen. Det är inte för att vi skall få vår utkomst, vi har ett arv att förvalta och det skall vi göra, både ltl Sundman och ltl Perämaa.

 

Ltl Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag är inte så helt säker på att inte ltl Sundman har nattmössan på sig redan! Alla som vill bo på Åland är en resurs, de som har bott här i generationer med sina föräldrar och de som vill flytta in och bo här framdeles, också de personer som har varit tvungna att flytta ut av den ena eller den andra orsaken och kanske tappat sin hembygdsrätt; de kan också bli en resurs, om de får möjligheter att komma tillbaka. Att de har större möjligheter genom förskott på arv att kunna etablera sig här på Åland måste åtminstone på något vis underlätta deras möjligheter att de kanske flyttar tillbaka. Vi måste göra det lättare för folk att bo och leva på Åland så långt det är möjligt.

 

Ltl Sundman, replik:

Fru talman!

Jag håller med ltl Perämaa att de ålänningar som bor här oavsett härkomst och födelseort är en stor resurs, även de som vill flytta hit är absolut välkomna på premisserna för självstyrelsens grundvalar.

Det här ärendet handlar inte om dem utan det handlar om dem som inte bor här. När det gäller de icke-boende här ser jag dem också som en resurs och därför var jag med och drog igång projektet Arbeta och bo på Åland, för det är de personerna som vi i första hand skall dra tillbaka, de ålänningar vi har lånat ut i världen, för att lösa arbetskraftsbristen. Men nog måste det vara rysligt ”utbredda” personer om de måste ha tre hektar för att kunna etablera sig här! De flesta är ju etablerade med 4.000 kvadratmeter och nu måste de dessutom ha mer än tre hektar för att kunna etablera sig här. Jag har en stor tomt på min gård i Lemland, den är en hektar och den räcker gott och väl till när det skall röjas och så där; jag ryms bra där, min bil ryms där, motorcykel, hunden kan springa, har en egen del av tomten osv., så nog räcker det med tre hektar – det räcker med 4.000 kvadratmeter. Jag välkomnar alla ålänningar ute i världen att flytta hem igen för det finns mycket jobb att få här på Åland, som konstaterades tidigare.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Under diskussionen har ltl Häggblom, understödd av ltl Sundman, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum den 8.5. Ärendet har tidigare varit bordlagt. Enligt  52 § lagtingsordningen kan ärendet bordläggas ytterligare en gång om lagtinget så beslutar. Önskar någon yttra sig med anledning av bordläggningsförslaget eller bordläggningstiden?

 

Ltl Sjölund: Fru talman! Jag föreslår att ärendets behandling fortsätter.

 

Ltl Perämaa: Fru talman! Jag understöder ltl Sjölunds förslag.

 

Ltl Häggblom: Fru talman! Jag tror att man missförstod mig i mitt anförande. Jag föreslog bordläggning tidigare för att en viss ledamot skulle vara närvarande, men jag blev nedröstad den gången till dagens datum, så för att göra saken klar tar jag tillbaka förslaget, om det uppfattas som ett förslag,  så behöver vi inte ha någon omröstning.

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag tar också tillbaka mitt förslag.

 

TALMANNEN: Ärendets behandling fortgår. På talarlistan finns ltl Häggblom.

 

Ltl Häggblom:

Fru talman!

Förutom denna aktivitet som jag lyckades skapa med mitt förra anförande, som har missförståtts därför att det skulle det vara intressant att höra producentförbundets ordförande, som också hördes i utskottet, föreslog jag bordläggning till i morgon men det var inte ett förslag.

 

Jag begärde ordet på grund av förslaget i de första behandlingsrundorna i stora utskottet om att skärgårdsbefolkningen skulle beaktas, en beställning som finns sedan 1975, när den här lagstiftningen gick till riksdagen. Då uppdrog man att landskapsstyrelsen skulle komma med ett lagförslag om hur man skulle kompensera folk vars marker är mycket lite värda. Vi vet att skärgårdsområdena är otroligt lite värda, en tiondedel jämfört med områden runt omkring oss. Där hade landskapsstyrelsen ingenting gjort; jag fick inte något gehör för det i stora utskottet. Jag har också lagt en motion som ligger i ett utskott, men jag hoppas verkligen att man tar det här till sig, för jordförvärvslagen är ett problem i skärgårdskommunerna; den har pressat ner markpriserna. Skulle vi släppa allt fritt så skulle vi ha helt andra markpriser. Det skulle göra att ålänningarna skulle bo kvar och leva här. Vi måste se till att förutsättningar finns att leva i rand- och skärgårdskommunerna. För att ha det måste man ha en kapitalsäkerhet som finns i mark, så att man kan inteckna den och få lån  hos banken. Detta är ett problem i dag och är en bidragande orsak till att skärgården avfolkas liksom också randkommunerna. Man får inte det kapitalet. Under många år har ingenting hänt och jag tycker att den här frågan bör aktualiseras. Tidigare var ett enigt lagting inne för det och det fanns en kommitté tillsatt med Ulf Andersson som sekreterare, numera lagtingsledamot, som kom med ett bra förslag i den här frågan, men landskapsstyrelsen har under åren inte lagt fram något förslag till lagtinget. Den här saken borde också diskuteras i samband med denna framställning. 

 

Jag hoppas att den på ett eller annat sätt kommer att beaktas av landskapsstyrelsen också i fortsättningen. Eftersom ltl Perämaa tog upp att alla är en resurs, att det skall vara lättare att leva och bo på Åland skall vi komma ihåg att våra skyddsbestämmelser är inte något skydd för de människor som vill leva och bo på Åland. Det är också en total missuppfattning. Tyvärr företräder han den landskapsstyrelse som har nekat ett par t.ex..  Högsta förvaltningsdomstolen har skickat ärendet tillbaka, där ett par som har flyttat tillbaka till Åland , varav den ena har hembygdsrätt och den andra inte har; där har man bara beviljat den ena rätt att äga och besitta, och det är fel, det strider också mot bestämmelserna. Den som vill leva och bo på Åland enligt Nationernas förbunds beslut och kan svenska skall inte på något sätt drabbas av sanktionerna. Men man har tillämpat detta strikt för alla många gånger, inte alla landskapsstyrelser, men nu har det funnits fall då man har gjort det och det är en helt felaktig tolkning enligt mitt sätt att se. Där tror jag att ltl Perämaa bör uppmärksamma sin egen landskapsstyrelse om att sådant här inte skall få förekomma. Det skall inte vara så att man jagar ut folk som vill leva och bo på Åland.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tror att jag sade detta för en kort tid sedan här i lagtinget i ett sammanhang när ltl Häggblom tog upp markvärdesdiskussionen och talade om att skärgårdsnämnden har aktualiserat denna fråga och fört den till landskapsstyrelsen, så den är alltså aktualiserad på nytt. Jag tror inte att det beror på att någon skulle ha sölat eller inte brytt sig om, utan det är alldeles säkert en väldigt svår fråga att lösa. Det är nog orsaken till att ingenting har blivit gjort. Det kommer vi antagligen att få se framöver också, att det inte är så lätt att få en klar lösning på markvärdesfrågan i skärgården, men vi kan ju hoppas – både ltl Häggblom och jag.

 

Ltl Häggblom, replik:

Fru talman!

Ltl Lisbeth Eriksson visade själv att nuvarande landskapsstyrelse inte har den kapaciteten att man tänker lösa detta, vilket är en begäran om att man vill ha en förändring i valet detta år.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Den här landskapsstyrelsen och förra och förrförra och jag vet inte hur många har inte löst den här frågan. Därför säger jag att det är en svårlöst fråga. Nog måste man någon gång här i lagtinget också komma överens om att det inte är så lätt att lösa alla frågor som man vill lösa.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Erlandsson:

Fru talman!

Det här är en långdragen fråga som nu borde föras till sin lösning, dvs. det som vi har jobbat med i lagtinget under många år och inte lyckats med. Man kan ha många åsikter om lagförslaget som sådant och det beror ofta på att jordförvärvsärenden är väldigt individuella och det är sällan man kan lägga en mall på dem och säga att så och så är de förskaffade. Men att genom en sådan här lag försöka vrida klockan tillbaka tror jag blir svårt och därför är lagen ganska nära det principdokument som tos fram för ett antal år sedan.

 

Den paragraf som vi nu diskuterar, 4 §, kan man givetvis ha olika åsikter om, men man kan också säga att trehektarsregeln möjligen är bra om man vill underlätta en framtida arvsuppgörelse mellan flera arvtagare där den ena är bosatt utom Åland och den andra är hemma på Åland och vill förvärva marken också innan det blir dags för ett regelrätt arv. Jag har under min tid i landskapsstyrelsen någon gång haft glädjen av att man vill ordna upp arvsförhållandena och då har det visat sig att det har underlättat om den bortavarande har kunnat få en större bit som förskott. Då har det förstås skett genom landskapsstyrelsens tillstånd men betydligt avvikande från principerna. Jag tror att den här lagen ändå kommer att ge åtminstone den trygghet som finns bland dem som är bosatta utom Åland och saknar och hembygdsrätt och jag tror att det kan tona ner den ibland t.o.m. hätska diskussion som råder mellan blivande arvtagare i sådana här frågor. Det är en diskussion som vi inte i övrigt skall befatta oss med här i lagtinget; den är av privat natur.

 

För min del är nog den här frågan så långt diskuterat att det är dags att ta ett beslut här, och det skall lagtinget förhoppningsvis göra på ett sådant sätt att man nu äntligen får en lag som reglerar också landskapsstyrelsens handlande när det gäller tillståndsgivning och också bröstarvingars rätt till markförvärv.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs de i framställningen ingående två lagförslagen var för sig i sin helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Begärs ordet?

 

Föreläggs först förslaget till landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd för godkännande i dess  helhet. Begärs ordet?

 

Ltl Sundman: Fru talman! Jag föreslår att 4 § får den lydelse som den har i min till betänkandet fogade reservationen.

 

Vtm Salmén: Fru talman! Jag stöder ltl Sundmans förslag.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundman, understödd av vtm Salmén, föreslagit att 4 § godkänns i enlighet med ltl Sundmans till betänkandet fogade reservation. Omröstning kommer därför att verkställas. Den som omfattar stora utskottets betänkande röstar ja; den som omfattar ltl Sundmans ändringsförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja. Lagtinget har sålunda godkänt lagförslaget enligt stora utskottets betänkande. Lagförslagets andra behandling är avslutad.

 

Föreläggs härefter förslaget till landskapslag om ändring av 2 § hyreslagen för godkännande i dess helhet. Begärs ordet? Lagförslaget är godkänt. Lagförslagets andra behandling är avslutad.

 

Ärendets andra behandling är härmed avslutad.

 

 

Ärende nr 4 och nr 5 på föredragningslistan byter plats.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/2002-2003 angående lagstiftning om klientens ställning och rättigheter inom socialvården. (FR nr 8/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Ulf Andersson:

Herr talman!

Utskottet har stannat för att omfatta landskapsstyrelsens framställning att rikets lag om klientens ställning och rättigheter som gäller i riket från den 1 januari 2001 och rikets lag om tillsyn över privat socialservice som gäller i riket från den 1 januari 1997 skall äga tillämpning i landskapet.

 

Antagandet av tillsynslagen som blankettlag har inte vållat utskottet några svårigheter. Däremot har frågan om att anta rikets lag om klientens ställning och rättigheter som blankettlag varit problemfylld. Utskottets majoritet har i varje fall stannat för att omfatta landskapsstyrelsens förslag om att anta rikslagen som blankettlag. Vägande synpunkter kan anföras också för den motsatta ståndpunkten, dvs. att vi borde ha en egen landskapslag om klientens ställning och rättigheter.

 

Ledamöterna Wiklöf och Sundman har reserverat sig mot majoritetens beslut och kan säkert tala för sig själva.

 

Jag återkommer till problematiken med egen lagstiftning kontra blankettlagstiftning.

 

Rikets lag och den föreslagna landskapslagen om klientens ställning och rättigheter innebär i första hand en viktig kodifiering, sammanställning, av principerna och målsättningen inom socialvården. I lagen betonar man särskilt att syftet med lagstiftningen är att främja klientmedverkan och förtroendefulla klientrelationer i den sociala verksamheten. I lagförslagets 2 kap. regleras klientens rättigheter och skyldigheter. Klientens rättigheter har där formulerats utgående från grundlagens bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. I 8 § stadgas om klientens självbestämmanderätt och rätt att delta i och påverka planeringen av de tjänster klienten behöver. I det här lagförslaget beaktas också minderåriga klienters rätt till självbestämmande och barnens rätt att bli hörda och bemötta som självständiga individer.

 

En viktig nyhet i lagstiftningen är att landskapsstyrelsen skall tillsätta en klientombudsman som skall ha till uppgift att vara, vad man kan kalla, lagbestämd ombudsman för de personer som är i behov av socialservice. Klientombudsmannen skall ha en central roll för att främja klienternas rättsskydd.

 

Sammanfattningsvis, herr talman, finner utskottet, på samma sätt som landskapsstyrelsen, att lagstiftningen är angelägen och att rikets lag i sig är tillräcklig, också för personer i behov av socialservice på Åland. Utskottet har i beredningen särskilt beaktat riksdagens social- och hälsovårdsutskotts betänkande från år 2000, då regeringens framställning till den här lagstiftningen behandlades i riksdagen. I utskottet i riksdagen hördes 32 sakkunniga och utskottet ändrade till stora delar regeringens proposition. Det här lagförslaget är således grundligt utarbetat. De ändringar utskottet vidtagit i landskapsstyrelsens framställning har främst varit av teknisk natur eller, för att tala klarspråk, utskottet har rättat felaktiga och slarviga hänvisningar i framställningen.

 

Vad sedan gäller frågan om det misslyckade, som man kan kalla det, i att vi inte stiftar en egen landskapslag i form av s.k. fulltextform, dvs. att den kompletta lagtexten borde ha intagits i landskapslagen, så har social- och miljöutskottet försökt motverka detta genom att föreslå en kläm med uppmaning till landskapsstyrelsen att utforma lämpligt informationsmaterial som på ett enkelt sätt informerar om den här lagstiftningen då det är aktuellt att lagen skall träda i kraft eller gärna före det också. Utskottet föreslår också i en kläm att landskapsstyrelsen vid kommande ändringar av lagstiftningen inom socialförvaltningen byter ut begreppet ”socialvård” mot ”socialservice”.

 

Slutligen, herr talman, en rättelse till betänkandet. Utskottet har också hört avdelningschef Tomas Lundberg vid landskapets social- och miljöavdelning.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Jag är mycket tacksam mot utskottsordförande Andersson för det fantastiska sätt på vilket han belyste hur illa förberedd den här lagstiftningen i realiteten är. Han gjorde klart gällande att vi är överens om att det inte är riktigt bra som det är, men att utskottsmajoriteten ändå har valt att följa den linje som landskapsstyrelsen har slagit in på medan ltl Sundman och jag inte har kunnat göra det. Vi tycker precis som utskottsmajoriteten och landskapsstyrelsen att det är ytterst angeläget att klientens ställning klarläggs också på Åland både vad gäller rättigheter och skyldigheter, men vi tycker att det är elementärt att lagstiftningen utformas så att den kan läsas och förstås av medborgarna, som de facto är de presumtiva klienterna. Och det menar vi att nu inte går utan juristhjälp.

 

Det är därför vi har önskat i vår reservation, och inte kunnat biträda majoritetens linje, att vi skulle ha kunnat få en lag fullt ut skriven så att man inte behöver sitta med de kända båda blåa och röda böckerna och bara relatera till hänvisningar, bläddra och slå. Det är komplicerat; vi tycker att man missar mycket med den här viktiga lagen om den inte kan förstås av den som den är avsedd för. Vi hänvisar också i vår lilla reservation till förtroenderådets utlåtande över lagstiftningen som på en rad punkter faktiskt har vägande synpunkter. Förtroenderådet som i sex års tid har existerat nämns exempelvis överhuvudtaget inte i lagen, så dess roll är tämligen diskutabel i det här sammanhanget också.

 

Som sagt, vårt syfte är att medverka till att vi får en lag, att den blir tydlig så att den människor kan läsa den och det är för att vi anser att så inte är fallet som vi reserverar oss.

 

Herr talman!

Jag skulle föreslå att det här ärendet kunde bordläggas till plenum i morgon.

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

I samband med att vi hade remiss här i lagtinget lyfte jag fram just de frågor som bl.a. ltl Wiklöf framför i sin reservation, att det här skulle ha varit en lag som borde ha varit i fulltextform, som ordföranden i social- och miljöutskottet kallade det för. Det här är en lag som många behöver förstå. Det är inte bara jurister och tjänstemän utan det är också den vanliga klienten/patienten som måste förstå vad det står i lagen. Här tycker jag, som jag också sade tidigare, att det skulle ha varit lämpligt att börja en ny tradition – någon gång måste man börja  - och det här skulle ha varit en sådan lag. Jag vet att det är mycket arbete på lagberedningen och att det är svårt att få alla lagar formade på det här sättet och då måste man välja vilka som är mest prioriterade, och den här lagen är en sådan lag som jag tycker att skulle ha haft en hög prioritet.

 

Jag hade också gärna sett att förtroenderådet skulle ha fått en lagstadgad ställning, vilket jag påpekade i samband med remissen. Förtroenderådet har arbetat i många år redan och visat att det väl behövs, det har gjort ett bra arbete. Det är ändå så att har man en lagstadgad rätt till sin verksamhet har det en annan pondus på något sätt. Det skulle jag alltså gärna ha sett i samband med detta.

 

Ytterligare hade man kanske kunnat klämma in lagen om s.k. second opinion som hade gett möjligheten till en andra bedömning inom den medicinska världen. Men annars tycker jag att lagen är bra, det är viktigt att den kommer och den har ett bra innehåll. Det är mera hur man har fått lagen till stånd och vissa saker som jag saknar i den.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

När socialvårdslagen ändrades i riket och de bestämmelser som gäller klienterna lyftes ut borde man ha börjat jobba med de här frågorna, men det har man inte gjort. Vi har varit utan den här lagstiftningen i många år redan och landskapsstyrelsen bedömde att det snabbaste sättet att garantera klienterna deras rättmätiga rättigheter i lagstiftning var att göra just på det här sättet. Inte är jag heller nöjd med det här på det sättet att det är alltid bäst om man har en egen lag, men jag lovade i utskottet och man har en kläm i betänkandet att vi skall ta fram informationsmaterial till allmänheten, till dem som berörs. När man tittar på klientlagen så är det 11-12 paragrafer, 2 kap. och ett par paragrafer i andra kapitel som direkt rör klienterna och att ta fram informationsmaterial om just det är inte svårt; det kommer vi naturligtvis att vara tvungna att göra när lagtinget ber om det och det skulle vi ha gjort ändå, men det är bra nu att vi har lagtingets begäran också med där. Lagstiftningen i övrigt vänder sig mera till tjänstemännen inom den sociala förvaltningens område än till klienterna, men för att garantera att allmänheten skall få bästa möjliga kunskap om det här kommer vi att ta fram ett informationsmaterial.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag har samma uppfattning som landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson om att i det här fallet var det viktigare att prioritera att snabbt få fram lagen eftersom det handlar m skydd för klienterna i social verksamhet. Det är också så att lagförslaget var ute på remiss till kommunerna. Vi har behandlat det i socialnämnden i Mariehamn, så förvaltningen har ingenting att anmärka på; för dem är det inget problem att lagen inte är utskriven i sin helhet utan därför att de lagbestämmelser som hänvisas till är sådana lagbestämmelser som socialarbetarna, socialförvaltningen, sysslar med dagligdags och kan, så det är inget problem. Dessutom är det faktiskt så att det är mycket mera effektivt just när det gäller ett sådant här ärende att utarbeta en pedagogiskt riktigt upplagd informationsbroschyr som hjälper klienterna inom den sociala sektorn på vägen och upplyser dem om vilka deras rättigheter är.

 

Ltl Lindeman, replik:

Herr talman!

Jag tror säkert inte att tjänstemännen speciellt i Mariehamns stad där det finns många tjänstemän har problem att läsa lagen och använda sig av de lagböcker som behövs. Jag tror nog att det kan vara betydligt svårare också t.o.m. för tjänstemän i små kommuner osv. där man inte hinner sätta sig in i alla frågor på samma sätt. Jag vill påstå att det skulle vara trevligt om också tjänstemännen kunde använda sig av vår lagbok och inte hela tiden bli hänvisade till rikets lagbok. När jag satt i landskapsstyrelsen – om jag får referera direkt till ett samtal – var det en av tjänstemännen på Åland som ringde upp och diskuterade de här frågorna som sade, jo, men i den riktiga lagboken står det så här! Det tycker jag att var tråkigt att höra.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Tittar man på utlåtanden från övriga kommuner också så finns det där ingen socialförvaltning som har uttryckt några önskemål om att ha en fullt utskriven lag, utan det är faktiskt så att alla socialförvaltningar i alla kommuner hela tiden använder den här lagstiftningen så att de kan den ändå. Det är alltså inget problem.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Alla tycks vara överens om att detta inte är den bästa formen för lagstiftning eftersom den är svårläst av rent tekniska skäl. Det är en komplicerad lagstiftning och om den som skall tillämpa de materiella bestämmelserna enbart har hänvisningar till annan lagstiftning att följa blir det naturligtvis väldigt svårt. Orsaken till att man har gjort lagstiftningen hävdar man att är tidsbrist och att det skulle gå så fort. Jag ställer mig tveksam till om det är ett snabbt sätt att lagstifta på om man vill lagstifta i form av blankettlagstiftning. Jag tror tvärtom att det skulle gå precis lika fort, säkert snabbare, att skriva ut lagtexten i sin helhet. Vi har en sådan blankettlag: lagen om utkomstskydd. Den är tydlig och bra. Det var kanske en erfarenhet som landskapsstyrelsen gjorde efter att den här lagen remitterades till social- och miljöutskottet, men det är nog en bättre form av blankettlagstiftning. Jag tror inte heller att det sakligt sett är någon förlust för självstyrelsen att ha en blankettlag i det här avseendet, om det inte finns några särskilda skäl för att man skulle göra en särskild åländsk lag; när det nu i allmänhet är fråga om sociala rättigheter och skyldigheter är de av liknande karaktär åtminstone både i riket och i övriga Norden. Jag tror att det inte hade varit mera tidskrävande att göra en blankettlag av den typ som utkomstlagen är.

 

Det finns en sak som kanske utskottets ordförande kan klargöra, som är både erfaren och kunnig i juridiska frågor. Det är så att i framställningen hänvisas till en av de lagar som jag har tjatat om i åratal att vi saknar, nämligen lag om förvaltningsförfarande. Nu hänvisar landskapsstyrelsen och lagutskottet till den här rikslagen. Jag undrar faktiskt om det kan fungera behörighetsmässigt. Om man tittar i framställningen finns det en hänvisning i andra kapitlets 5 §, sista momentet, till en bestämmelse, till 22 § i lagen om förvaltningsförfarande FFS/598-1982. För mig som icke-jurist förefaller det att snudda vid en behörighetsöverskridning. Kan det faktiskt vara möjligt att vi på grund av att vi saknar motsvarande lagstiftning men för att uppfylla blankettlagens bestämmelser skall hänvisa till en bestämmelse i en rikslag som inte gäller på Åland?  I ett betänkande som vi har fått utdelat i dag har också lagutskottet menat att vi behöver inte en sådan här lag.

 

Nu blir ärendet bordlagt tills i morgon eftersom jag stöder bordläggningen, så social- och miljöutskottet får sova på saken, som det heter och vi får med spänning se fram emot följande diskussion.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Wiklöf, understödd av ltl Sundback, föreslagit att att ärendet skulle bordläggas till plenum den 8.5. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Då bordläggs ärendet till plenum den 8.5. På talarlistan finns ännu ltl Wiklöf, som avstår. Ärendet bordläggs således till plenum den 8.5.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 4:

 

Näringsutskottets betänkande nr 5/2002-2003 angående ny landskapslagstiftning om utkomstskydd för arbetslösa. (FR 16/2002-2003).

 

Först tillåts allmän diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens framställning angående ny  landskapslagstiftning om utkomstskydd för arbetslösa är, återigen, ett förslag till blankettlag som skall ersätta den tidigare blankettlagstiftningen. Man vill på det här sättet förenkla rent lagtekniskt de tidigare bestämmelserna och det är också angeläget att denna blankettlag tas nu eftersom det också förenklar arbetet på landskapets arbetsförmedlingsbyrå.

 

Såsom nu är fallet har byrån att arbeta efter två olika system för beviljande av arbetslöshetspenning eftersom rikslagen redan nu delvis är gällande här i landskapet och detta gör att beräkningssätten blir svåra och man önskar därför få enhetlighet i lagstiftningen.

 

Utskottet har erfarit att en ny genomgång av samma lagstiftning är på gång, alltså den s.k. etapp 2, som behandlar bl.a. sysselsättningen och utbildningsbiten samt arbetskraftens rörlighet, alltså den egentliga arbetskraftspolitiken. Den etappen är mera omfattande och kommer eventuellt också att leda till att man på nytt går in i den nu föreslagna lagen i viss mån och eventuellt öppnar vissa paragrafer där.

 

Några förändringar i lagförslaget är som exempel att granskningsperioden förlängs från 24 till 28 månader för att få arbetslöshetsersättning. Avgångsbidraget har tagits bort i rikslagstiftningen och kompenseras med ett arbetslöshetsskydd under 150 dagar. Enligt vad vi i utskottet erfarit har denna förmån som tidigare har funnits inte använts i praktiken. Enligt detta förslag skall tillsammans med arbetssökande uppgöras en handlingsplan om den arbetssökande varit utan arbete minst fem månader och denna handlingsplan kan vara mer eller mindre specificerad beroende på längden av arbetslöshet och innehåller såväl rättigheter som skyldigheter för den arbetssökande.

 

En ny bestämmelse i denna lag är för Ålands del att överklaganden av beslut som fattas av arbetskraftskommissionen nu skall sökas hos Ålands förvaltningsdomstol och inte som tidigare hos landskapsstyrelsen.

 

För övrigt har några små rättelser gjorts av utskottet; t.ex. i 14 § är ett datum felaktigt, det skall stå 14 juni 1994 och ingenting annat.

 

Som sagt, är det angeläget att denna lag träder i kraft med det snaraste för att underlätta arbetet på arbetskraftsförmedlingen och utskottet ser även fram emot att följande etapp, som vi ser som den viktigaste av denna lagstiftning så snart som möjligt kommer till lagtinget för behandling. Utskottet föreslår alltså att denna lag godkänns av lagtinget.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Ltl Barbro Sundbacks förslag till hemställningskläm i anslutning till stora utskottets betänkande nr 3/2002-2003 om godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP 1/2002-2003).

 

Ltl Sundback, understödd av ltl Wiklöf, har vid ärendets tredje behandling föreslagit antagande av en hemställningskläm av följande lydelse:

 

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att åtgärder vidtas för att examina och studieprestationer vid Högskolan på Åland ges giltighet i enlighet med bestämmelserna i konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen.”

 

Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att förrättas. Den som röstar för stora utskottets betänkande röstar ja; den som stöder ltl Sundbacks klämförslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja. Lagtinget har beslutat omfatta stora utskottets betänkande.

 

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Jörgen Strands m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens utbildnings- och skolpolitik. (S 4/2002-2003).

 

Först tillåts diskussion och därefter antecknas svaret till kännedom. Under diskussionen i ärendet kan väckas förslag om hemställan till landskapsstyrelsen. Förslaget skall samtidigt skriftligen överlämnas till talmannen. Har förslag till hemställan väckts bordläggs ärendet efter avslutad överläggning till en avgörande behandling vid ett plenum tidigast följande dag. Under överläggningen i ärendet kan det bordläggas första gången på begäran av två ledamöter och därefter en gång om lagtinget så beslutar. Diskussion.

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen har lämnat ett skriftligt svar på ett spörsmål om utbildningspolitiken. I svaret redogör landskapsstyrelsen för styrdokumenten, för de ekonomiska prioriteringarna och utbildningens utbud och verksamhet i landskapets skolor på gymnasialstadienivå och i högskolan på Åland, för kommunernas ekonomiska förutsättningar att upprätthålla den kommunala grundskolan samt för landskapsstyrelsens prioriteringar. I lednings- och utvecklingsansvaret som landskapsstyrelsen har ingår i dag en stor del målformulering och utvärdering av resultaten. Både målformulering och utvärdering av resultaten har under senaste år fått en allt större betydelse. Det är viktigt att kunna redogöra för målen och det är minst lika viktigt att kunna visa på i vilken grad målen har uppfyllts. Det är tyvärr inte självklart och säkert att målen nås automatiskt bara för att de är fastslagna i läroplansgrunden, i centrala anvisningar, i cirkulär etc., utan det har visat sig att det behövs en utvärdering också till pappers. Utbildningsavdelningen har under de senaste åren satsat en hel del på utvärdering, dels den ekonomiska utvärderingen av gymnasialstadieskolornas kostnader, som säkert lagtinget minns; denna utredning visade att våra skolor är mellan 25-45 procent dyrare än jämförbara skolor runt omkring oss. Det var en utvärdering som är mycket viktig och som säger någonting om fortsättningen av vårt arbete. En annan utvärdering som vi har satsat en del på och som ännu inte är färdig är utvärderingen av resultaten i grundskolorna, dvs. de mätbara kunskaperna i svenska och matematik. Om inte gymnasialstadieskolornas kostnadsredovisning/utvärdering var helt positiv för Åland, så är tyvärr inte heller kunskapsutvärderingen det. Den senaste matematikutvärderingens resultat kommer att redovisas 13 maj nästa vecka.

 

Som en följd av utvärderingen, bl.a. matematikutvärderingen, har utbildningsavdelningen satsat på en matematikkommitté som har arbetat fram ett förslag till hur man kunde få en bättre undervisning i matematik i grundskolan.

 

En viktig och för elevernas framtidsmöjligheter avgörande prioritering måste vara att efter genomgången grundskola skall eleverna ha uppnått goda inlärningsresultat i basfärdigheterna svenska och matematik. Med detta vill jag säga att landskapsstyrelsens prioriteringar utgår egentligen ur elevernas synpunkt, dvs. det är för eleverna vi skall bedriva vår utbildning så att de har en bra start i livet. Det här skriver vi också om i budgeten 2003.

 

Jag vill nämna några utdrag ur budgeten som handlar om dels prioriteringar och målsättningar; de kommer inte i samma ordning som i budgeten. Vi säger alltså i budgeten för innevarande år att vi kommer att genomföra utvärdering av inlärningsresultat i grundskolan och Ålands lyceum. Vi kommer att utveckla grundskolans och gymnasiets undervisning i matematik. Vi kommer att i samråd med kommunerna granska och reformera språkprogrammen. Vi kommer att i samråd med kommunerna utveckla och revidera nu gällande centrala grunder och riktlinjer för dimensioneringen av utrymmesbehovet i grundskolor av olika storlek. Vi kommer att i samråd med kommunerna anta en förvaltningsmodell och centrala handlingsplaner för beslutsprocessen vid planeringen och förverkligandet av i landskapets och kommunernas finansieringsplaner avsedda anläggningsprojekt inom undervisnings- och kulturverksamheten, också byggande av nya lokaler. Landskapsstyrelsen kommer att utarbeta en långsiktig dimensionsplan för antalet studieplatser inom dels studieförberedande, dels yrkesinriktad utbildning på gymnasialstadienivå med beaktande av den åländska arbetsmarknadens behov, samhällets krav och de studerandes efterfrågan på utbildningsplatser. Landskapsstyrelsen kommer vidare att i samråd med kommunerna och landskapets skolor presentera relevant material och jämförelser hur befintliga skol- och biblioteksbyggnader används i syfte att nya lokaler och anskaffningar skall kunna dimensioneras ändamålsenligt, bl.a. så att lokalernas utformning och samverkansformer mellan olika skolverksamheter befrämjas. Det här är allt direkta citat ur budgeten som lagtinget har godkänt. Många av dessa saker nämns på olika ställen i budgeten och landskapsstyrelsen strävar verkligen i dag i alla våra skolbeslut till samordning och samutnyttjande. Och, till min glädje, får jag säga, börjar fler och fler skolor komma in på det spåret; man är inne på samma linje och tycker att så här måste vi göra.

 

När det gäller ekonomiska prioriteringar fastslår landskapsstyrelsen prioriteringar i samband med budgetbehandlingen och nu inför arbetet med 2004 års budget har vi att ta ställning till finansutskottets tydliga skrivningar där utskottet säger att man kräver en slutlig plan över vilka utbildningslinjer som skall finnas kvar och vilka som skall läggas ner i budgeten 2004. Landskapsstyrelsen kommer naturligtvis att uppfylla detta krav; vi kommer att lämna ett svar där vi kommer att ange eventuella förändringar inför den närmaste framtiden, vill jag påpeka; ingalunda för all framtid. Vi lever i ett så föränderligt samhälle att jag tror att det är svårt att förutse alla förändringar. För vem skulle ha trott för 20-30 år sedan att vi i dag skulle stå här i lagtinget och ifrågasätta om det behövs en lantbruksutbildning, vilket många gör i dag; det visar bara på hur snabbt förändringarna går.

 

Inför budgetberedningen 2004 har utbildningsavdelningen gått ut till våra gymnasieskolor och bett dem överväga hur man skulle kunna minska kostnaderna för skolorna utan att för den skull försämra utbildningen i respektive skola. Vi har fått svar från skolorna. Svaren bereds på utbildningsavdelningen för närvarande. Det är klart att ur svaren kan man utläsa en viss frustration över kraven på besparingar, men glädjande nog är också ett antal konkreta förslag som kommer att diskuteras vidare. Dessutom har jag i dag fått papper i min hand som jag kommer att redogöra för som visar att skolornas rektorer går ytterligare några steg i den här frågan. Men det är naturligtvis förutsägbart att skolornas önskan om att kunna utveckla sina verksamheter inte alltid stämmer överens med de resurser som finns i dag. Jag vill ändå påminna om att i spörsmålet påstås att ”också högprioriterade skolor, såsom Ålands lyceum m.fl. måste spara oskäligt mycket”. Då vill jag här påstå, att ingen skola ännu har behövt spara ”oskäligt”, men jag vill igen erinra om att utredningen om gymnasialstadiets kostnader talar för att vi här borde fundera över vad man kan göra.

 

En del av frågorna som landskapsstyrelsen ställde hör också samman med utredningen, t.ex. frågorna om lärarledda undervisningstimmar, eftersom utredningen kunde konstatera att det är en stor anledning till de höga gymnasialstadiekostnaderna. Jag vill också påstå att utbildningsavdelningen inte kommer att rangordna våra gymnasieskolor. Detta för att ge ett levande samhälle, som vi ändå vill vara, ett samhälle i utveckling, så kommer vi att behöva alla slags kompetenser. Det har ju funnits en trend att teoretiska studier har mycket högre dignitet än studier till praktiska yrken, vilket förstås är olyckligt för samhällets del. Vi har i dag ett utbildningsprogram och en lag som säger att alla gymnasieutbildningar ger högskolebehörighet och det här är någonting som vi kommer att överväga. Det är viktigt att man i ett samhälle har en rätt balans mellan teoretisk kompetens och praktisk kompetens. Därför kan vi inte tappa bort utbildningar som medför praktisk kompetens i ivern att ge en hög teoretisk kompetens. Vi behöver bådadera och därför kan jag inte så här utan vidare stå och säga t.ex. att Ålands lyceum kommer alltid att kunna bibehålla sina resurser ograverade på de andra skolornas bekostnad. Jag vet att det kräver inte heller Ålands lyceum – de är klokare än så. Men det är tydligen det som spörsmålsställarna efterlyser.

 

Utbildningsavdelningen förbereder, som jag var inne på redan, en strukturförändring inom den yrkesinriktade utbildningen som mera skulle betona en praktisk inriktning och förankring i det åländska näringslivet. Det här efterlyses bl.a. av sjöfartssidan där det finns en stor oro för att sjöfartsutbildningen blir för teoretisk eller för akademisk. Och vi ser samma skäl till att fundera på utbildningen inom lantbruket; det skall inte vara huvudsaken att man uppnår en högskolebehörighet utan det viktigaste är att man skall utföra de sysslor som respektive yrke kräver. Jag vill ändå påstå att det i kommande arbetet som har startat på avdelningen skall målsättningen alltid ändå vara den att efter en yrkesutbildning på Åland skall man kunna gå vidare till en högskoleutbildning. Vi måste fundera ut hur det skall vara utan att vi har det som i dag. Det kan hända att det är bra, men vi skall i alla fall utreda det. Det här kan man möjligen göra genom att skapa ett skilt kärnämneskompletteringsår som skulle ge högskolebehörigheten åt en som redan har skaffat sig sitt yrke. Det är det här som vi kommer att diskutera. Jag håller starkt för att ett samhälle måste alltid ha folk som kan göra olika praktiska sysslor; man skall kunna gräva, köra långtradare, städa, köra bil, baka, plöja, mjölka, svetsa, skruva osv. Det finns en massa viktiga uppgifter som man alltid måste kunna för att ha ett levande samhälle så att vi inte måste skaffa den kompetensen bortifrån, det vill vi inte heller.

 

Till min glädje fick jag i dag på vårt bord ett dokument från rektorsgruppen, som hade ett möte igår den 6.5 och där man kommer med olika konkreta förslag. Det här är mycket glädjande; dels visar det att skolorna har anammat våra diskussioner, dels visar det att de har egna initiativ. Viktiga förslag som de ställer i dokumentet, som ännu inte är noga behandlat, är dels konkreta förslag till inbesparingar för skolorna, dels har de ett förslag till en parlamentariskt tillsatt sakkunnigkommitté som skulle diskutera yrkesutbildningar och det är någonting som vi med glädje anammar och kommer att fullfölja. De är också inne på kvalificerad yrkesutbildning, en svensk benämning som egentligen är ett mellanting mellan gymnasieskola och högskola. Det är lite inne på vad jag just beskrev om att vi försöker titta på om vi kan ändra strukturen. Sådana här prioriteringar tycker jag att man i spörsmålet har frågat efter.

 

Vi kommer också att förbereda en revidering av landskapslagen om grundskolan och gymnasieskolan, där vi bl.a., speciellt när det gäller grundskolan, kommer att diskutera om den decentralisering vi har i dag är den rätta. Det handlar också om decentralisering kontra centralisering i gymnasieskolorna. Det här är någonting som man inom hela Norden diskuterar; det har diskuterats på Nordiska ministerrådsmöten att tanken med en stark decentralisering för olika skolor ändå inte var den rätta och man ifrågasätter om man ändå inte skall ändra detta på något sätt. Vi kommer naturligtvis, som jag redan nämnde, att i samband med budgeten titta på språkprogrammet i grundskolan. Det är viktigt att vi har tillräckligt med tid för de viktiga basfärdigheterna i grundskolan: läsa, skriva, räkna och inte släpper in alltför mycket annat som bara splittrar. Det här skall diskuteras i den revidering jag talar om. En annan sak som jag tycker att är viktig att diskutera är om vi kan ge möjligheter för kommunerna att bättre än i dag kunna organisera t.ex. barnomsorg, skola, enligt sina egna specifika förutsättningar, som kan vara väldigt olika i olika kommuner. Jag tror att det skulle vara en stor fördel om de enskilda kommunerna lättare skulle kunna bestämma om sina egna organisationslösningar helt utifrån sina egna förutsättningar och jag hoppas att man i det här arbetet kommer fram till mer tidsenliga lösningar, kommunerna och enskilda till fördel.

 

Det påpekades i spörsmålet också om bristen på tjänstekollektivavtal för högskolan, och det är riktigt; vi nämner i svaret att det skall föras en diskussion den 30.4, och detta har gjorts. Målsättningen är att det skulle bli ett snabbt hopkommet avtal, men ännu är inte det klart. Även om båda parter naturligtvis har ansvar och säkert en vilja att det skall bli ett avtal, är man ännu inte överens. De stora frågorna man diskuterar är att arbetsgivaren – landskapsstyrelsen – vill ha ett avtal som innefattar total arbetstid, medan arbetstagarna – lärarna – vill ha årsarbetstid, det är den stora frågan som man diskuterar.

 

När man läser spörsmålet och landskapsstyrelsens svar och om man dessutom läser den av lagtinget godkända budgeten med alla skrivningar, som tydliggör landskapsstyrelsens utbildningspolitik, kan man dra två alternativa slutsatser: antingen har spörsmålsställarna inte läst budgeten eller så har spörsmålsställarna ändrat sina åsikter sedan budgeten togs, dvs. för tre-fyra månader sedan. Jag vet inte vilken tolkning man skall göra. Jag vet bara att såväl lagen om gymnasialstadieutbildning och det utbildningspolitiska programmet togs av min företrädare på den här posten, ltl Harriet Lindeman och här har vi kanske ändå en som har ändrat åsikten om sin politik, jag vet inte, vi kanske får svar på det.

 

Landskapsstyrelsen,  inklusive utbildningsavdelningen, med skolorna, direktionerna, kommunerna, föräldrar och elever, står nog enade med texten i budgeten som lyder så här: ”Utbildningssystemet skall vara utformat så att de studerande då de lämnar den grundläggande utbildningen har utvecklat en god förmåga att ta del av samhällslivet och möta dess utmaningar i såväl arbetsliv som privat.” Med detta vill jag sluta med kompletteringen av det skriftliga svaret.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ansvariga ministern Gun Carlson tycker antagligen att spörsmålet är obefogat eftersom vi alla har godkänt de skrivningar som finns i budgeten. Men om ledamoten Gun Carlson har någon självkritik skulle jag be henne läsa de tre senaste årens budgetar och särskilt utbildningskapitlen. Då får vi nog göra en ganska lång lista över sådana beslut som inte har uppfyllts, sådana utredningar som inte har gjorts, sådana utredningar som har gjorts och som inte har lett till någonting. Själv framhöll hon att utbildningen på Åland – jag antar att det är gymnasialstadiet – är 20-40 procent dyrare än motsvarande skolor i våra närområden. Det står bl.a. i årets mål att man skall dra ner kostnaderna. Nu har vi bara hört att det är utredningar på gång igen. Vad har man fullföljt av detta, ledamoten Carlson? Vi skulle få en utredning om husmodersskolan och Tosarby i slutet av mars. Inte har vi ens i dag fått den på våra bord. När det gäller tricket med att stå och kritisera oss för att vi ifrågasätter att utbildningspolitiken inte är bra måste nog ledamoten Carlson se sig själv lite i spegeln.

 

Det var väldigt förvånande, och det kände jag faktiskt inte till, att utvärderingen av de inlärningsresultat som man har från grundskolan är visar att eleverna är så svaga i svenska och matematik. Det är en förödande kritik av den utbildningspolitik som ledamoten Carlson bär yttersta ansvaret för.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

När det gäller den första frågan om när lagtinget skall få besked nämnde jag redan att vi kommer att svara på finansutskottets begäran om att senast i budgeten år 2004 ange vilka utbildningslinjer som skall finnas kvar och vilka som skall bort. Där kommer också de olika skolorna att finnas med, så det svaret är enkelt att ge. När det gäller gymnasialstadieutredningen är det riktigt att våra skolor jämfördes med omgivande regioner, man försökte hitta jämförbara skolor både öster och väster om oss och gymnasialstadieskolorna var mellan 25 till 45 procent dyrare än sin omgivning. Detta berodde bl.a. på en stor del lärarledda undervisningstimmar. Därför ställde också landskapsstyrelsen denna fråga till respektive skola, som vi nu har fått in. Dessa svar kommer att beredas inför budgetberedningen och det är där vi kommer att kunna säga någonting, om vi kan dra några slutsatser av detta. Det finns också förklaringar till att våra skolor är dyrare. Vi försöker åtgärda det. När det gäller den sista frågan är det i så fall en långvarig process som har bidragit till att ”inlärningsresultaten” inte är riktigt till Ålands fördel och då talar jag om att utvärderingarna görs i samband med hela Finlands utvärderingar. Det är bara att beklaga att det är så. Det är ingenting som landskapsstyrelsen kan gå ut till kommunernas grundskolor och säga, när man upplevde det är ifjol, att nu skall vi göra så här, utan vi har gjort det vi anser att vi kan göra, dvs. vi har tillsatt en kommitté som har kommit med förslag hur vi skall förbättra undervisningen i matematiken, så jag anser att där har vi från landskapsstyrelsen gjort precis vad vi skall göra.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

 Jag tror inte att man kommer från sitt ansvar genom att beklaga, utan ansvaret kräver nog handling och resultat. Vi har ett småskaligt skolsystem och lärartätheten är hög, vilket borde borga för goda inlärningsresultat. Någonstans fungerar inte tillsynen och det är landskapsstyrelsens ansvar att se till att det där blir bättre. När det gäller kostnaderna på gymnasialstadienivå skall den frågan igen dras i långbänk och eventuellt i årets budget i höst kan vi få veta någonting. Det är alldeles uppenbart att vi inte kan driva skolor med några elever och här är naturbruksskolan det klassiska exemplet. Ledamoten Gun Carlson framhöll det som om ingen av oss skulle kunna tänka sig att utvecklingen skulle gå på det här sättet. Det är flera av oss som har tänkt att det skulle gå på det här sättet i åratal, men på grund av att centern antagligen har haft regeringsmakten har man ingenting gjort åt detta. Det är ju inte så att i alla skolor på gymnasialstadienivå är elevkostnaderna 20-40 procent högre, utan det är i vissa skolor, där bl.a. elevtätheten är väldigt låg. De rektorer, som nu har tagit på sig ansvaret att komma med konkreta förslag, de frågar sig: När skall landskapsstyrelsen ta till yxan och inte osthyvla bort bl.a. de resurser som behövs för att man skall kunna utnyttja Ålands lyceums tillbyggnad? Det är vansinne att investera i utbyggnader, ta in mera elever och sänka driftskostnaderna, utan här måste man göra skillnad på skola och skola.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag sade att jag beklagar det, för jag tycker att det är tråkigt att undervisningsresultaten inte är bättre än de är, men jag sade också vad vi har gjort. Vi har en kommitté och vi har tagit ett beslut i landskapsstyrelsen om att vi skall förtydliga läroplanen. Jag har en lång lista här som jag kan läsa upp och vi har gått ut nu till kommunerna så att grundskolans representanter får komma med synpunkter på de förslag vi har lämnat. Detta skall de göra inom september 2003; ändå kommer vi att tillämpa kommitténs förslag redan fr.o.m. höstterminen 2003, så vi gör verkligen allt. Vi har satsat mycket pengar på att få en bättre matematikundervisning och att matematikundervisningen är dålig beror ingalunda på min politik och inte på någon annans heller – jag har tyvärr ingen bra förklaring till det. Jag skulle gärna ha det, men jag vill inte lyfta fram någon syndabock utan det har kanske varit allmän kravlöshet eller det jag nämnde tidigare: att vi har fört in så mycket nya element i grundskolan att vi inte hinner med de grundläggande basfärdigheterna. Jag tror att där är största problemet och inte någon enskild person eller någonting sådant. De facto är det så här och gymnasialstadieskolorna har i flera år beklagat att ungdomarna som kommer från grundskolan från nionde klassen har för dåliga matematikkunskaper, så det var inte hemskt oväntat, men det är trots det beklagansvärt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Erlandsson, replik:

Fru talman!

När jag läste spörsmålet tyckte jag att det något onödigt, ja, t.o.m. ihåligt i de formuleringar som fanns. Men när jag nu har läst landskapsstyrelsens skriftliga svar här och framför allt hört utbildningsministern så tycker jag att hon har redogjort för problematiken på ett sådant sätt att hon har lyft både spörsmålet och debatten på en väsentlig nivå. Därmed kan jag också säga att kanske spörsmålet kan försvaras – tack vare vår utbildningsministers svar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Spörsmålet om landskapets utbildningspolitik har ställts för att vi ville få till stånd en bred utbildningsdebatt. Det är efter många påstötar om att allt inte står rätt till och att det finns en stor oro över bristen i den politiska ledningen som vi har tagit till spörsmålsinstrumentet. Vi har under senaste år sett flera exempel på hur saker kan gå snett då det saknas klara linjer om målsättningar i beslutsfattandet. Den s.k. Mattsson&Mattson-utredningen var ett sådant exempel. Velandet och de olika turerna med yrkesskolan och  Ålands lyceums utbyggnader är en annan. Det har även fördyrat projektet. Alla utredningar och osäkerheten om vad som skall hända med hantverksskolan, husmodersskolan. Hur finansiera och lösa restaurangskolans, vårdinstitutets och sjömansskolans behov av tilläggsutrymmen? Även av starten av högskolan har omgärdats av olika problem, allt från tllsättandet av rektorn, olösta tjänstekollektivavtal, stor administration, personal som slutat m.m. förstärker bara bilden av att det inte står rätt till. Vidare kan nämnas igångsättandet av en ny dyr verksamhet i form av Navigare – lärcentret på Åland. Otydlig upphandling av konsult. Prickning av personal. Direktionsordförande som går ut och beklagar sig i media, att man inte får gehör. Personal som inte vågar uttala sig. Detta är några andra faktorer som har bidragit till att förtroendet för den förda politiken sjunkit. Samtidigt har landskapets ekonomiska situation gjort att skolorna fått krav på sig att spara och bli kostnadseffektivare. Hittills har landskapsstyrelsen valt att använda den s.k. osthyvelsprincipen för att uppnå inbesparingar, samtidigt som man ställer krav på flera utbildningsplatser och en bibehållen kvalitet. Det här är någonting som inte går ihop.

 

Det säger sig självt att om man år efter år använder osthyveln blir kvaliteten lidande, även på de högprioriterade utbildningarna, oberoende om det är Ålands lyceum, yrkesskolan eller var de finns. Samtidigt sjunker kvaliteten på de utbildningar som redan har få sökande och gör dem ännu mindre attraktiva. Inte heller kommer det att finnas resurser för nyskapande och utveckling av nya idéer. I stället borde landskapsstyrelsen politiskt besluta vilka utbildningar och skolor vi skall ha på Åland. Man borde även se över vilka strukturella förändringar man kan göra för att öka flexibiliteten och nyttjandegraden i utbildningssystemet.

 

När jag skrev spörsmålet utgick jag från att landskapsstyrelsen i sitt svar skulle ge raka, klara besked över vad man prioriterar inom utbildningssektorn. Även en beskrivning över om och hur skolfastigheterna totalt sett kunde användas så flexibelt och optimalt som möjligt hade jag väntat mig. Min förhoppning var också att svaret skulle innehålla så klara besked att den oro som finns ute bland skolorna kunde minimeras.

 

I stället, fru talman, får vi levererat ett svar som beskriver vilka lagar, förordningar och läroplaner som styr utbildningen men inget om vad sittande landskapsstyrelse har för prioriteringar. Ja, när man läser svaret ger det faktiskt upphov till fler frågor än svar. Man skriver att på gymnasialstadiet har man vidtagit åtgärder för att kunna minska kostnaderna samtidigt som utbildningens omfattning och kvalitet bibehålls. Vilka åtgärder har man vidtagit som bibehåller kvaliteten och omfattningen samtidigt som man sparar pengar? När det gäller högskolan reglerar ett utbildningsavtal mellan landskapsstyrelsen och styrelsen för högskolan verksamheten. I svaret sägs att nuvarande avtal kommer att revideras sommaren 2003, men inget om vad landskapsstyrelsen vill med avtalet eller vad man prioriterar. Skall t.ex. alla program finnas kvar? Är administrationen för stor osv.? Det står inget i svaret. När det gäller ett enhetligt tjänstekollektivavtal för högskoleutbildningen är det precis som utbildningsansvarige sade att förhandlingar pågår och vi fick lite redogjort i det muntliga svaret vart man vill komma, att man diskuterar årsarbeten och total arbetstid, men i det skriftliga svaret fanns inget om det, så det skulle vara bra om utbildningsansvarige kunde utveckla det. Landskapsstyrelsen skriver vidare vackert att man i sin utbildningspolitik eftersträvar en samordning av landskapets skolors resurser beträffande både personal och utrymmen. Det är bra det! Men inte ett ord om hur eller vilken personal eller vilka utrymmen som skall samordnas. Undantaget i svaret var några få tillbyggnader.

 

Ytterligare sägs på sidan 3 att både den nuvarande grundskolelagen och lagen om gymnasialstadie-utbildningen syftar till en långtgående decentralisering av beslutsfattandet. Här sägs vidare att en revidering av dessa lagar kommer att aktualiseras. Då undrar jag förstås: Vad är målsättningen med denna revidering? Är det centralisering av beslutsfattandet, ett sätt att plocka makten från skolorna eller är det någonting annat? Det skulle vara bra att få en redogörelse.

 

Som sagt, fru talman, hade jag hoppats att få svar på vilka prioriteringar och åtgärder landskapsstyrelsen var beredd att vidta för att återskapa förtroendet för utbildningspolitiken. Så blev nu inte fallet utan frågetecknen har i stället blivit fler När jag skrev spörsmålet gjorde jag det, som sagt, utgående från de olika signaler jag fått från olika skolmänniskor samt utgående från det finansutskottet skrev i sitt betänkande i samband med senaste budget, att landskapsstyrelsen skulle ange vilka utbildningar som skall upprätthållas i landskapets regi. Jag hade utgått från att landskapsstyrelsen verkligen jobbar med detta och att man hade en vision över vad man ville med utbildningspolitiken. I svaret finns få tecken på att landskapsstyrelsen jobbar med dessa saker.

 

Däremot blev jag igår glad när jag fick höra att rektorerna hade tagit ett initiativ, rektorerna i våra gymnasialstadieskolor och just med hänvisning till finansutskottets skrivning i betänkandet hade man på egen hand, utan landskapsstyrelsens vetskap, jobbat fram en rapport om utbildning i framtiden. Denna rapport presenterades igår och i dag och innehåller många olika idéer över hur utbildningen på gymnasialstadiet kan utvecklas. Jag vet att det igår var ca 30 personer inbjudna till presentationstillfället från utbildningsavdelningen, finansavdelningen – noll personer kom och intresserade sig för det! Där märkligt. I dag står utbildningsansvarige här och vill ge en bild av att man har varit involverad i detta arbete. Det här är någonting som inte stämmer och det förstärker bara bilden av hur utbildningspolitiken sköts på Åland.

 

Min övertygelse är att just rektorerna, skolornas personal och direktioner måste vara med i ett förändringsarbete som strävar till att utveckla utbildningarna samt att göra dessa kostnadseffektiva. Min övertygelse är att ett reformarbete kommer att misslyckas om inte dessa grupper involveras i arbetet. Det verkar nu som om det är vi och dom, skolorna mot landskapsstyrelsen. Jag hoppas att vi kan få till stånd en ändring.

 

Rapporten som kallas Utbildning i framtiden och som har undertecknats av åtta rektorer kan mycket väl fungera som underlag för det fortsatta arbetet, vilket även utbildningsansvarige antydde här och det tycker jag är bra, speciellt då jag vet att det ytterligare finns ett stort bakgrundsmaterial till rapporten om ca 700 sidor. Rapporten ger en bakgrund till utbildningen på Åland samt beskriver vilka utbildningsreformer som genomförts mellan 1970 och 2000. Andra frågor som lyfts fram är: vilka kompetenser efterfrågas i framtiden, inom vilka branscher kommer behovet av arbetskraft att öka i framtiden, dimensioneringen av utbildningen, kompetens och specialutbildning samt kvalificerad yrkesutbildning. Jag tänker inte desto mer gå in på detaljerna i rapporten, eftersom det kommer att skickas till alla partier, utbildningsansvarige och andra berörda. Däremot hoppas jag att detta initiativ tas emot på ett positivt sätt av alla partier och att vi kan hitta någon sorts gemensam linje. I rapporten föreslås nämligen att en parlamentarisk sakkunnigkommitté tillsätts för att studera hur den åländska utbildningen på gymnasialstadiet kan anpassas till nya nordiska utbildningsstrukturer på sådant sätt att både pedagogiska och ekonomiska vinster uppnås. Det här tycker jag är bra. Jag tycker att partierna här i lagtinget skulle kunna enas; vi vet inte vem som sitter i landskapsstyrelsen efter valet. Vi vet att det måste göras svåra prioriteringar. Jag vet att man arbetade på det här sättet med Puck 1979 – det beskrivs också i rapporten – då man hade en parlamentarisk kommitté som jobbade fram hur utbildningen skulle fungera och det arbete som man lade ner då var vägledande i 10-15 år, så jag hoppas att man kunde släppa prestigen här. Jag vet att vi tidigare i vår grupp har föreslagit att vi skulle ha parlamentariska grupper om självstyrelseutvecklingen och ekonomin och då har vi inte fått gehör för det. Men jag tycker att läget är ett litet annat nu när fyraårsperioden snart är slut. Vi vet, som sagt, att oberoende av vilka partier som sitter i nästa landskapsstyrelse måste svåra prioriteringar göras och därför tycker jag att vi kunde enas om detta. Skulle utbildningsansvarige och regeringspartierna kunna uttala en sådan vilja skulle jag inte lägga ett klämförslag. Jag hade tänkt göra det men jag kan låta bli om vi kan enas och få en tydlig markering i de frågorna.

 

Jag vill bemöta en sak som ledamoten Gun Carlson tog upp i sitt anförande, nämligen att vi i spörsmålet skulle ha lyft fram bara den teoretiska utbildningen. Vi exemplifierar i spörsmålet med Ålands lyceum m.fl. Jag tycker att praktiska utbildningar och andra utbildningar är viktiga, men vi måste titta på helheten: vad är det vi vill och vad skall vi prioritera. Där tycker jag att ledamoten Gun Carlson har gjort en feltolkningen av skrivningen i spörsmålet.

 

Jag vill till slut säga, att jag tänker inte gå in på detaljer. Jag läste Utbildning i framtiden mycket noga igår och jag skulle säkert kunna stå  här en halvtimme och har overhead också, men eftersom min kollega Lindeman har jobbat mycket med utbildningsfrågorna kommer hon att ta upp en hel del detaljer i sitt anförande på fredag. Jag föreslår nämligen att ärendet bordläggs till fredagen den 9 maj.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag vill försöka svara på någonting. Det är alldeles tydligt att man med spörsmålet huvudsakligen vill kritisera mig –det är glad för – och inte utbildningsavdelningen. Det må vara om det är det det handlar om. Jag vill hävda att utbildningsavdelningen för en god politik och vi har absolut inte något ”vi-och-dom-förhållande” mellan skola och utbildningsavdelning utan vi försöker alla jobba åt samma håll. Det är just det senaste dokumentet från rektorerna ett bra bevis på, som jag inte har sagt någonting om att vi har varit med om, men jag har sagt att det syns tydligt att i dokumentet arbetar både skolans rektorer och utbildningsavdelningen med samma mål i sikte, dvs. att göra utbildningarna mer effektiva och mera kostnadssparande.

 

När det gäller kritiken mot Mattsson&Mattsson-utredningen tycker jag att spörsmålsställarna säger lite emot sig själva då man dels kritiserar oss för att inte ha samordnat någonting när just Mattsson&Mattsson-utredningen gick ut på att samordna på ett sätt som skulle ha blivit både effektivt och kostnadssparande. Men det var inte politiskt moget för det då. Det kanske skulle vara bättre om man skulle föra fram den här i dag.

 

När det gäller lagförändringarna redogjorde jag mycket tydligt för vilka förändringar vi planerar. Det behöver jag inte upprepa. När det gäller högskolans verksamhet måste vi ändå komma ihåg att högskolan är en ny inrättning, den har jobbat bara några månader, den har en stor omställningsprocess när det gäller att separera programmen från gymnasialstadieskolorna, med allt vad det innebär i personalbehov och resurser. Det är inte alls någon enkel verksamhet de håller på med. Men i övrigt är det meningen att högskolan skall så självständigt som möjligt få arrangera sin utbildning. Det är styrelsens uppdrag, så här vill jag påminna om det. Jag gissar att det blir bordläggning så jag har anledning att återkomma.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman! När det gäller det som berörde utbildningsavdelningen kontra rektorerna vet jag att utbildningsavdelningen inte har varit med i detta och det har inte kommit några politiska signaler från landskapsstyrelsen utan man har beaktat lagtingets skrivningar i finansutskottet i samband med budgeten. Där tycker jag att rektorerna har varit ansvarsfulla som har satt igång detta arbete utan i stort sett landskapsstyrelsens och utbildningsavdelningens vetskap. Däremot är det helt klart att när man pratar med utbildningsmänniskor på fältet fungerar inte samarbetet avdelning-skolor, utan det är mycket ”vi och dom” mot att tidigare har varit att man har fört en dialog och man har försökt hitta gemensamma lösningar. Det är bra nu om ledamoten Gun Carlson har kommit till insikt att det måste fungera på det sättet, så kan vi ha en stor förhoppning om att det blir bättre.

 

Jag tycker att ledamoten Gun Carlson glömmer bort det väsentliga i spörsmålet: Vilka är landskapsstyrelsens prioriteringar? Man nämner ingenting, utan allt skall leva på som vanligt. Eller är det nu dokumentet från rektorerna som gäller i framtiden och som kommer att vara vägledande?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag är inte riktigt säker på vad ltl Jörgen Strand avsåg, men för det första vill jag säga att jag har själv alltid varit på det klara med, och det är också utbildningsavdelningen, att det krävs samordning, samverkan och samarbete för att driva de stora utbildningsfrågorna. Om det sedan finns olika åsikter hos någon enskild, det kan bero på olika saker, men ingen behöver säga åt mig att jag skulle ha upptäckt nödvändigheten av samordning just nu. När det gäller rektorernas arbete skall vi komma ihåg att jag har inte hört ett enda ord om just det här arbetet förrän jag kom på jobb i morse, eftersom jag var bortrest igår och i förrgår; jag har inte fått någon kallelse till något möte. Troligen har man fått det på utbildningsavdelningen, men där har vi sjukskrivningar, där har vi semester, där har vi bortavaro av annan orsak, så det är säkert en sådan naturlig förklaring, men inte har de heller varit medvetna om det här arbetet. Svaret som landskapsstyrelsen gav på spörsmålet gjorde vi helt ovetande om att det finns ett sådant här dokument på gång. Jag sade från början, och jag vill gärna säga det igen, att det visar trots allt på att skolorna och landskapsstyrelsen arbetar på samma sätt med samma mål i sikte. De frågor vi ställde tidigt på vintern, som var mycket diskuterade och kritiserade, de tog just upp många av dem, som jag nu anser att man har bearbetat ytterligare i rektorsgruppen. Och jag är mycket glad för det, jag tycker att det här arbetet är mycket positivt och vi kommer definitivt att ta det till oss. Jag sade redan att den parlamentariska sakkunnigkommittén kommer säkert att fullföljas. Jag ser inga problem i det, tvärtom.

 

Ltl Strand, replik:

Fru talman!

Det är nästan skrattretande att höra hur ledamoten Gun Carlson pratar mot sig själv. Å ena sidan säger hon att det är ett utmärkt samarbete mellan skolorna och landskapsstyrelsen; å andra sidan säger hon att man har varit totalt ovetande om vad rektorerna sysslar med! Det är väl inget bra samarbete, om man inte vet om vad rektorerna och direktionerna gör som är de som driver den verkliga utbildningen om praktiska frågor. Att man inte känner till det tycker jag bekräftar att samarbetet har varit obefintligt eller rent ut sagt dåligt!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.   

 

Ltl Lindeman: Fru talman! Jag vill bara understöda förslaget om bordläggning till inkommande fredag.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Strand, understödd av ltl Lindeman, föreslagit att ärendet skall bordläggas till plenum fredagen den 9.5. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 9.5. På talarlistan finns upptagen ltl Sjöblom.

 

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

Det finns ett par saker som jag har fäst mig vid i diskussionen och i svaret. Det gäller bl.a. tjänstekollektivavtalsfrågorna för högskolan på Åland, där det förefaller som om man skulle vara bara oenig om en enda sak och det gäller total arbetstid eller årsarbetstid. Man får den uppfattningen att det här är någonting som snart skall lösas. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man inte har kommit överens om detta på fyra månader, efter det att lagen trädde i kraft. Man har liksom inte ens börjat avtala om det. Kommer man överhuvudtaget att komma överens om det där eller tänker landskapsstyrelsen driva sin fråga så att det skall vara årsarbetstid? Sedan finns det en annan sak som också har med tjänstekollektivavtal att göra och det är att landskapsstyrelsen eftersträvar i sin utbildningspolitik en samordning av landskapets skolresurser beträffande både personal och utrymme. Vad är det egentligen man menar med det?

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

När det gäller tjänstekollektivavtalet sade jag precis som det är, och det skrev vi också, att den nästa förhandlingen skulle vara den 30.4. Den har hållits. Jag är inte på något sätt med där; jag vet bara att där har dessa frågor diskuterats och det diskuteras säkert många andra frågor som jag inte känner till. Däremot vet jag att det ligger i landskapsstyrelsens intresse att få ett tjänstekollektivavtal. Det här är en gammal fråga som inte har varit löst förut heller under försöksverksamhetens tid och det är också beklagansvärt. Jag tycker också att det skulle vara bra att man skulle få ett avtal och jag kan inte tänka mig annat än att båda förhandlingsparter vill ha ett avtal. I och med det föreställer jag mig och åtminstone hoppas jag att man åstadkommer det. Inte säger jag här och nu vad som är vad, utan jag bara berättar vad som är en del av diskussionsfrågorna.

 

När det gäller samordningen av både personal och utrymmen är det så, t.ex. när det gäller utrymmen, att vi också nu försöker ta reda på hur stor del av våra utrymmen utnyttjas dagligen. Vi har utrymmen som används kanske 20 procent dagligen, kanske ännu mindre, vi har utrymmen som används nästan 100 procent, men man måste se på det här. Det här har skolorna svarat på, för det var också en fråga vi ställde inför budgetberedningen. När det gäller personliga resurser är det t.ex. att en svensklärare kunde ha svenska undervisning för annat än för en skola, för ett program, att flera program kunde omfattas av flera lärare, både när det gäller olika skolor inom gymnasiedelen och när det gäller olika program inom högskolan. Det är det vi talar om med samordning.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Det förvånar mig eftersom lärarna på gymnasialstadiet är anställda per skola. Skall en lärare t.ex. från yrkesskolan undervisa i svenska på naturbruksskolan så gör man det inte enligt tjänstekollektivavtalet i sin egen tjänst utan man gör det som bitjänst och förlorar rätten till alla tjänstetillägg. Det här är i allra högsta grad en tjänstekollektivavtalsfråga och landskapet har alldeles nyligen undertecknat ett tvåårigt avtal, så det här är ingenting som kan komma de närmste åren i alla fall, eftersom landskapet inte heller i sitt bud till tjänstemännen som förhandlar om dessa avtal har haft någonting sådant med. Det är alltså rent praktiskt en omöjlighet. Vem skulle vilja göra på det sättet! Det finns redan nu problem på gymnasialstadiet för lärarna att få sina undervisningstimmar att räcka till full tjänst. Hur skall man göra det här arbetet meningsfullt och attraktivt på Åland när man inte tjänstekollektivavtalsmässigt klarar upp det! Jag tycker att det är en skandal jag!

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

När det gäller exemplet på hur man kan samordna lärarresurser har jag inte sagt att någon lärare skall åka runt till olika skolor utan tvärtom i så fall: att man sammanför olika elever från olika skolor som skall ha samma kärnämneskunskap i svenska, i matematik osv. Skulle nu detta strida mot någon avtalsbestämmelse som inte jag känner till - jag respekterar och vet att ltl Anne-Helena Sjöblom är väldigt duktig på alla avtalsfrågor – så är det någonting som vi naturligtvis måste diskutera och se vad vi kan rätta till. Grundtanken är ingalunda att lärarna skall åka runt, men vi skall komma ihåg att nästan alla klasser i undervisningsgrupperna i våra gymnasieskolor är väldigt små:10, 12, 8, max. 16. Det är alltså oresonligt små grupper många gånger. Det är bra för eleverna som vi har och det är bra för lärarna, men det kan hända att också det här är en sak som vi måste effektivera när vi har sämre kostnadsläge än förut.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Fru talman!

Jag skäms inte på något sätt över att jag har de goda kunskaper som jag har när det gäller tjänstekollektivavtalsfrågor, och det har kanske också visat sig i den här salen att det har varit till fördel. Om det är så, som ledamoten Gun Carlson säger, att det är eleverna som skall föras till lärarna blir situationen ändå en helt annan, men om man skall föra lärarna till eleverna stöter vi alltså på problem.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 9.5.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående bristande rättssäkerhet vid beviljande av ersättning för skördeskador. (EF 15/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och orsaken till att svar inte ges.

 

 

Föredras från tilläggslista  för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 5/2002-2003 angående förslag i syfte att säkerställa landskapets reservkraftsförsörjning. (FR 23/2002-2003)

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum i morgon torsdag den 8.5.

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans m.fl. spörsmål angående energipolitiken. (S 5/2002-2003).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till plenum i morgon torsdag den 8.5.

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av landskapslagen om avbytarverksamhet för lantbrukare. (FR 26/2002-2003).

 

Ärendet upptas till behandling vid fredagens plenum den 9.5.

Lagtingets nästa plenum hålls i morgon den 8.5. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.46).