Remissdebatt

PLENUM den 18 april 2005 kl. 13.00.

ANDRA VICE TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Viveka Eriksson, ltl Gun Carlson, ltl Raija-Liisa Eklöw, ltl Christian Beijar, ltl Anders Eriksson, vtm Johan Ehn, ltl Veronica Thörnroos,  ltl Katrin Sjögren, ltl Gun-Mari Lindholm och ltl Ronald Boman).

20 lagtingsledamöter närvarande.

 

 

Antecknas från tilläggslista för kännedom att till lagtinget överlämnats:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. finansmotion angående ändring av motiveringen under moment 34.10.74

Försäljning av fastigheter. (FM 61/2004-2005).

 

Ärendet upptas till behandling i samband med ärende nr 2 på ordinarie föredragningslista.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 1:

 

Landskapsregeringens framställning angående ny räddningslagstiftning. (FR 11/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg:

Fru talman!

Landskapsregeringen föreslår att lagtinget antar en ny räddningslag. Den nu gällande räddningslagen är inte tidsenlig och vi hoppas också att den nya lagen skall förbättra och effektivera organisationen. Huvudsyftet med den här lagen är att människor skall skyddas och att olyckor skall undvikas.

 

Exempel på sådant som är otidsenligt kan vara att man med den här lagen tydligt kan avgränsa vad som är landskapets och vad som är kommunernas ansvarsområden. Vidare ställs i den gällande lagen inga krav på att avtalsbrandkårernas resurser skall kunna utnyttjas kårer emellan genom samarbete, vilket man i praktiken gör för närvarande, men vilket lagen egentligen inte stöder.

 

Som brandlagen i dag är upplagd är vitet och straffbestämmelserna utformade på ett sådant sätt att de inte uppfyller de krav på en exakt och noggrann avgränsning som man numera måste ha för att den enskildas rättssäkerhet skall vara garanterad. 

 

Vidare har vi i lagförslaget infört regler om uppgiftslämnande för alarmoperatörer; för att de skall kunna göra en korrekt lägesbedömning behöver de också få tillgång till tekniska redogörelser för både objekt som kan vara utsatta av brand men också personuppgifter för att snabbt kunna ta till rätta åtgärder.

 

Gällande brandlag innehåller inte heller några bestämmelser om tystnadsplikt för personalen inom brand- och räddningsväsendet, vilket är viktigt. Vidare justerar lagen också i landskapsandelssystemet; nuvarande system anser man att är föråldrat eftersom det bygger på bärkraftsklasser, vilka inte längre justeras och därför har man gått över till att grunda dem på bosättningsstrukturgrupper.

 

Rättsläget behöver också klargöras när det gäller efterröjning. Förslaget gör nu läget klarare, dvs. nu ges räddningsledaren befogenhet att fastställa en tidpunkt när ansvaret övergår på fastighetsägaren. Tidigare har detta varit oklart.

Landskapsregeringens avsikt är att den operativa verksamheten fortsättningsvis huvudsakligen skall baseras på avtalsbrandkårernas insatser. Därför skall också deras verksamhetsförutsättningar stödas, stärkas och utvecklas. Därtill skall den kompetens som finns inom Mariehamns stads räddningsverk också tas tillvara för att utveckla räddningsverksamheten i hela landskapet. Kommunerna har fortsättningsvis kostnadsansvaret för verksamheten, medan oljeskyddsarbetet fortfarande är kvar på landskapet.

 

Lagstiftningen ålägger ett större ansvar på oss, var och en och jag tycker att det här är ett bra system som uppmuntrar den enskilda kommuninnevånaren att ta ansvar för säkerheten i den egna kommunen.

 

Andra saker som ändras i lagen är att större fastigheter skall ha en beredskap och också avgränsat hur ansvaret skall fördelas. Det är fördelat på det sättet att ägaren till en större fastighet är ansvarig för de allmänna utrymmena i fastigheten, medan lägenhetsinnehavaren har ansvaret för bostaden.

 

Vidare står det klart och tydligt att varje kommun skall göra en riskinventering och planera utgående från den. Det här är inte nytt för alla kommuner, men det är en nyhet i lagen. Lagen lägger också större tonvikt på det förebyggande arbetet än på t.ex. inspektioner. Informationsverksamheten ökar, också en nyhet. Vidare blir brandvarnare obligatoriska. Sotningen avregleras och blir den enskildes ansvar. Hur ofta det skall göras och själva brandskyddskontrollen kommer att förtydligas i förordning.

 

Landskapsregeringen kommer också att jämställas med andra skogsägare, dvs. att landskapsregeringen i fortsättningen inte kommer att ersätta kommuner för släckning på landskapets mark. Det här har vi diskuterat mest som en principfråga att alla markägare skall behandlas lika.

 

Ytterligare, fru talman, innebär lagförslaget att man jämställer utbildningen för räddningspersonal inom räddningsväsendet med annan utbildning. Det tycker vi är både en kostnadsinbesparing och en utveckling i tiden. Vill man ha ett yrke inom brand- och räddningsväsendet skall det finansieras på samma sätt som när man skaffar sig annan utbildning, alltså att man finansierar det via studiestöd.

 

I lagförslaget sägs att en samarbetsplan skall utarbetas som anger hur det kommunala räddningsväsendet skall kunna administreras av en för landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet. Kommunerna skall tillsammans utarbeta planen inom tre år. Om man inte lyckas med det kommer landskapet att ta över och göra planeringen. Möjligheten har funnits i mer än tio år i gällande lag att göra detta, men den här enda myndigheten har inte åstadkommits. Landskapsregeringen ser fram emot att få entydiga tolkningar av regler i alla kommuner i och med att man får en myndighet. I dag har jag förstått att om man skall beställa en skylt t.ex. från något bolag här på Åland får man frågan: till vilken kommun, eftersom vi har olika regler i olika kommuner. Det har också visat sig att regelverket för byggbestämmelser och regler om explosionsfarliga ämnen kan tolkas och att de tolkas olika i olika kommuner.

 

Vi har också erfarit att de lagstadgade brandsynerna på vissa ställen har blivit eftersatta och att kommunerna inte heller har utarbetat heltäckande strategier för hur olycksrisker skall hanteras. Med en utveckling av organisationen skall det här kunna undvikas.

 

Landskapsregeringen hyser vidare en förhoppning om att kompetensen skall kunna öka med en myndighet, då det ger större möjlighet till fördjupning och specialisering, och alla behöver inte längre kunna allting. Dessutom hoppas vi att onödigt dubbelarbete skall kunna undvikas.

 

Den allmänna uppfattningen bland gräsrötterna är att om man verkligen vill samarbeta kommunalt måste det väl den här administrativa delen inom brand- och räddningsväsendet vara det mest självklara och enklaste att samarbeta om. Landskapsregeringen har dock erfarit att det finns skepsis bland de kommunala beslutsfattarna men också hos tjänstemännen.

 

Landskapsregeringens målsättning är att vi skall få ett likvärdigt brandskydd oberoende av var man bor.

 

Landskapsregeringen är tilltalad av en myndighet där det tydligt framgår vem som har ansvaret. Alla måste veta vem det är som är bestämmer och framför allt den som har ansvaret att bestämma, inte minst vid t.ex. fartygsolyckor. I dag finns det inte möjlighet för varje kommun att upprätthålla den kunskapsnivå och inneha den utrustning som krävs. I landskapet som helhet skall det finnas en samlad kompetens som kan tas i bruk då en olycka hänt eller hotar. Kommunerna har som sagt tre år på sig att ta fram en plan som anger hur samarbetet skulle se ut och också tillgodose alla de farhågor som man på förhand har visat vad gäller avtalsbrandkårernas fortsatta existens och också att man fortsättningsvis ser till att man har korta körsträckor vid utryckning.

 

Som jag sade alldeles kort inledningsvis föreslår lagen justeringar i landskapsandelarna till kommunerna. Förslaget med bärkraftsklasser anses vara föråldrat och det uppdateras inte längre, det har inte uppdaterats sedan 1993. Det nya systemet föreslår också mera pengar till verksamheterna. Det blir en ökning på 12,3 procent i och med att man byter det här systemet. Men det behöver inte nödvändigtvis leda till att det blir dyrare för landskapet därför att i stället kan utbetalningarna bli mer sällan. Det är som hittills landskapsregeringens budget och framför allt lagtingets beslut som styr. Vi har i dag när det gäller investeringar och anskaffningar till avtalsbrandkårerna ett fungerande system med planer som alla kommuner accepterar och nu i och med det nya systemet blir det än viktigare att man håller sig till planerna och att vi på det sättet kan upprätthålla rättvisa och få en god användning av resurserna.

 

När det gäller sotningen, fru talman, blir den friare. Det kommer att bli upp till kommunens räddningsmyndighet att besluta hur sotningen skall ordnas. Det här kommer att möjliggöra konkurrens, vilket inte har varit möjligt tidigare. Brandsyner kommer också bort från enskildas hus om man inte ser att det finns särskilda skäl för att brandsyner skall hållas. Kontroll av eldstäder, rökkanaler och att det finns stegar och pannrum gör sotaren ändå i samband med sotning, och vi har ansett att det här räcker. I och med att konkurrensen ökar så ökar också förhoppningsvis kvaliteten och sedan ökar också den enskildas valfrihet i och med detta lagförslag. Ansvaret att det utförs sotning överförs från kommunen till fastighetsägaren. Kommunen kan också ge fastighetsägaren rätt att sota, men då gäller det också att den fastighetsägaren har den kompetens som krävs för det.

 

Ytterligare, fru talman, skriver vi i lagframställningen om och vill verkligen också slå ett extra slag för de frivilliga brandkårernas situation och deras roll. Vi anser med detta lagförslag att vi ytterligare vill stärka deras roll och också deras roll när det gäller räddningsverksamheten. Alla avtalsbrandkårer skall kunna släcka en brand, men i övrigt skall man göra precis som man gör redan i dag, specialisera sig inom olika kårer för att vi på det sättet skall få så mycket kompetens som möjligt till Åland. Vi skulle aldrig klara oss utan de frivilliga brandkårerna. Vi skulle aldrig klara oss med en yrkeskår för hela Åland. Det gäller att komma ihåg att en avtalsbrandkår i dag kostar ungefär som en eller två tjänster. Det är ett mycket både effektivt och bra system vi har med våra avtalsbrandkårer.

 

Det står i inledningen av lagförslaget i sammanfattningen på första sidan att varje kommun skall ha en brandkår och det har väckt frågor hos några runt omkring mig. Om man tittar på sidan 34 i detaljmotiveringen kan jag säga till dem som blir oroliga över att vi menar att det skall finnas bara en brandkår i varje kommun att det skall finnas minst en brandkår. Vi har inte gått in och försökt lägga oss i hur många avtalsbrandkårer det skall finnas i varje kommun, men vi anser att det skall finnas minst en. Vår absoluta, ärliga avsikt har varit att vi vill stöda utvecklingsarbete och frivilliga brandkårernas möjlighet att kunna existera. Däremot finns det många problem som avtalsbrandkårerna tampas med, men som vi inte kan lagstifta om. Det kan handla om t.ex. just det att det är mycket ideellt arbete i föreningslivet, att intresset för ideellt arbete minskar. Arbetet inom de frivilliga brandkårerna har vi också märkt att långt är en generationsfråga, och ett hot mot de frivilliga brandkårerna är också arbetsgivarnas allt kinkigare inställning att släppa iväg sin personal för att göra utryckningar.

 

Det här är, som sagt, frågor som vi inte direkt via den här lagstiftningen kan lösa utan det här är någonting som de frivilliga brandkårerna tillsammans måste fundera på hur man får en meningsfull sysselsättning och hur man bibehåller det goda intresset och den mycket vettiga ungdomsverksamhet som bedrivs i dessa kårer.

 

Jag har också haft ett möte med avtalsbrandkårerna innan den här lagen har förts till lagtinget. Jag ville lyssna på vad man från avtalsbrandkårernas sida ansåg om lagen och också vad man tyckte att var viktigt att ta fasta på. Jag kan hälsa från dem att det är väldigt måna om att på något sätt bli delaktiga den dagen kommunerna gör upp planen och funderar på hur myndigheten skall styras, att man inte glömmer bort avtalsbrandkårerna i eventuella kommande styrelser och liknande. Lagen är mycket en ramlag som bara talar om att kommunerna skall göra upp planen. Vi säger ingenting om hur samarbetet skall se ut, så det är upp till kommunerna tillsammans att komma överens om det. Just att det är så öppet har till vissa delar oroat, att man har funderat att det skulle vara lättare att någon skulle bestämma och säga hur det skall vara så kan man sedan ta ställning till det.

 

Vidare har man haft en stark önskan från avtalsbrandkårerna att landskapet fortsättningsvis skall ha ansvaret för finansieringen av deras utbildning. Det har vi tagit fasta på och skrivit in i lagen.

 

Lagförslaget har haft en lång tid på sig att komma fram. De som är riktigt minnesstarka kan säga att vi har jobbat med den här lagen i egentligen 25 år, men i alla fall har vi sedan 2002 haft en kommitté för att arbeta med just det här lagförslaget. Den kommittén har arbetat i många olika konstellationer och har arbetat mycket ambitiöst med att få en grund till lagförslaget. Vi har haft lagförslaget på remiss; det finns en lång lista på alla som har fått ta del av lagförslaget och jag vill också påstå att vi väldigt långt har tagit hänsyn till de åsikter som har kommit fram vid remissförfarandet och också ändrat lagen därefter, så det är inte exakt samma lag nu som har varit ut på remiss utan den är omarbetad. Jag har också träffat brandcheferna som finns på Åland enskilt för att få del av deras synpunkter när det gäller det här förslaget, också de mötena har föranlett vissa justeringar.

 

Vägen till detta lagförslag har varit lång och kanske också bitvis krokig, men nu känns det bra att kunna överlämna förslaget till ny räddningslag till lagtinget.

 

Innan jag slutar, fru talman, skulle jag vilja be om att få anföra en rättelse. Det är tryckfelsnisse som har varit framme i tabellen på sidan 29. I tabell 4 står det en rubrik: ”Bärkraftsklass”. Det skall inte stå bärkraftsklass eftersom det är det vi frångår utan det skall stå ”bosättningsstrukturgrupp”.

 

TALMANNEN: Den anförda rättelsen antecknas.

 

 

Talmannen vill göra lagtinget uppmärksamt på att vi har i dag glädjen att ta emot riksdagens talman med följe och jag önskar er en trevlig dag på Åland.

 

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

I fråga om sotningen anförde ledamoten Britt Lundberg att man i det förslaget går in för en avreglering av sotningen och det är någonting som jag kan omfatta och tycker att i många avseenden är bra. Men i skärgården har det varit den situationen att skärgårdskommunerna haft svårt att få tag på sotare som har sotat enligt det nuvarande systemet, där det har funnits ett monopol. Men har landskapsregeringen funderat och övervägt de regionalpolitiska aspekterna? Har man den uppfattningen att man har lättare att komma till att man har ett välfungerande sotningssystem också i skärgården i och med att man avreglerar? Jag skulle vilja höra ledamoten Britt Lundbergs syn på om man har diskuterat utifrån det här? Jag skulle också i fråga om sotningen vilja höra ledamoten Britt Lundbergs tankar på hur man i förordning, som sades, framdeles kommer att reglera hur man sotar och hur ofta. Har landskapsregeringen funderat på behovet av sotning;  måste man t.ex. sota hus med oljepannor lika ofta som hus med vedpannor? Kan ledamoten Britt Lundberg lite utveckla den här diskussionen?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

En av orsakerna till att vi avreglerar sotningen är just det att vi vill öppna för flera möjligheter. Jag vill också påpeka att det är kommunen själv som bestämmer hur man vill ha sin sotning, så vill man fortsätta enligt det system man har i dag och ha en kommunalt anställd sotare är detta fullt möjligt och vill man gå in för ett annat system är det också fullt möjligt. Detta har vi haft i åtanke för att det skall vara möjligt att hitta lösningar som skall passa våra väldigt olika kommuner så bra som möjligt.

 

När det gäller frågan om hur ofta det skall sotas kan jag endast säga att vi inte har skrivit förordningen och diskuterat den färdigt. I denna ganska gamla lag som finns utgick man från att sotningen var den stora brandrisken, medan vi i dag har väldigt få brandolyckor som börjar på grund av brister i sotningen och det är alltså andra orsaker till en brand. Jag antar att vi alltså kommer att gå in för ett beslut om glesare sotningar och att man tar hänsyn till om man har en liten braskamin eller om man har väldigt tunga anläggningar som kräver mera sotning.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Det var ett bra svar när det gäller tillgången till sotare och glesbygdsinvånarnas möjligheter att få sotat. Jag tycker att det är bra att landskapsregeringen uppenbarligen har tänkt på de här sakerna och resonerat utifrån dem och ger sitt förslag utifrån det. Min åsikt sammanfaller uppenbarligen också med ledamoten Britt Lundberg när det gäller behovet av sotning rent kvantitativt, alltså hur ofta. Jag har också den uppfattningen att man har varit lite väl ambitiös i den nuvarande lagstiftningen där det har krävts sotning alla år i varje enskild fastighet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Jan-Erik Mattsson:

Fru talman!

Syftet med lagen är väldigt gott och det är också mycket efterlängtat på visst håll; om ledamoten Britt Lundberg mycket riktigt sade har arbetet egentligen pågått i 25 år, så det är väl på tiden att komma till skott och det är kanske den här landskapsregeringens goda förtjänst.

 

Jag kan säga att för egen del har jag tagit en stor del till mig av det som alla utlåtanden på vägen har fört med sig och de är till väldigt stor del beaktande i framställningen. Jag vill ändå uppmärksamgöra utskottet på vissa saker som det kanske behöver fördjupa sig i.

 

Det första och det viktigaste med framställningen är de frivilliga brandkårernas roll, att man med säkerhet bibehåller dem och om möjligt också kan stärka deras roll, åtminstone deras självkänsla. Nu har vi också fått höra att vissa saker som är väsentliga för deras del är omöjliga och svåra att lagstifta om, just tillgången till personal under arbetstid. Möjligheten till ledighet är en fråga som man får grunna på vidare. Det är mycket viktigt att vi får behålla våra frivillig brandkårer. Jag har själv fått en hel del erfarenhet av sammanslagningen av kommunerna i Sverige, framför allt i Norrtälje kommun, där de frivilliga brandkårerna försvann och vad detta har lett till. Utryckningstider på 45 minuter är inget som vi vill ha här på Åland.

 

Syftet med lagen är bl.a. att man skall upprätta ett samarbetsavtal mellan kommunerna så att man får möjlighet till ett distrikt, om man så vill. Centerns förhoppning i den frågan är helt uppenbar: jag hoppas verkligen att kommunerna gör ett så gott jobb och startar den processen så snabbt som möjligt, helst omedelbart, för att inte landskapsregeringen skall ta över den uppgiften efter den stipulerade tiden. Det är inte säkert att en landskapsregering har samma målsättning med ett samarbetsavtal som andelskommunerna.

 

En liten riskfråga för oss i centern är det som handlar om sotningen, som vi har diskuterat en hel del och därför är det bra om utskottet kan fördjupa sig i hur sotningen kommer att kunna se ut framdeles. En risk som jag upplever här är att man har rätt att sota själv, kommunen skall avgöra hur ofta man skall sota. Så långt är allt väl. Att man skall inneha kompetens för att sota är helt självklart och vi har fått reda på att den frågan kommer att tas in i förordningen. Hur den kompetensen skall se ut kan jag inte svara på, men det finns säkert möjligheter. Det har jämförts att sotning och t.ex. egenkontrollen vid elinstallationer skulle vara ungefär detsamma. Så kan det ingalunda vara därför att skall man göra en elinstallation måste man faktiskt ha elbehörighet för att utföra den. Om kompetensen för sotare är att man skall vara sotare blir det ingen förändring i den här frågan. Kompetensen för att sköta sin egen sotning är ganska nödvändig att göra på ett sådant sätt som man vill ha det. Det viktigaste med sotningen är att man inte får förorsaka en risk att om jag efter en brand kan bedömas ha misskött min sotning och därmed går miste om ersättning från mitt försäkringsbolag. Sådana luckor i lagen eller förordningen får vi inte ha. Det är mycket viktigt att lagutskottet tittar på om lagen ger risk för en sådan bedömningseffekt i efterhand.

 

För övrigt stöder jag sotningsmodellen. Farhågorna för att man i skärgården eller glesbygden skall få problem med sotare eller möjliga sotare ser jag mera kanske som att det omtalade mångsyssleriet som vi har, så här har vi alltså ett litet levebröd till som kanske någon enskild person kan börja syssla med i den närhet där han själv bor och verkar och kanske sysslar med någonting annat, typ verkstadsverksamhet eller någonting sådant.

 

Så till den ändrade finanseringen av anskaffningar som finns mycket väl framlagd på sidan 28 och sidan 29. Jag förstår mycket väl att förändringen i hur man värderar de olika kommunernas betalningsförmåga, som det de facto handlar om, behöver förändras. Man kan inte sitta kvar i ett system som inte längre förändras. Grunderna för det förändras inte; bärkraftsklasserna är borta och vi har i stället fått bosättningsstrukturområden. Förändringen som det här medför, man är villig att ge mera pengar, men dock under en längre tid, aviseras det, och det kan vara okej i och för sig. Felet här är som jag ser det att förändringen ger vid handen att några av kommunerna de facto kommer att få betydligt sämre möjligheter att finansiera sina planerade anskaffningar. Jämför man tabellen 3 på sidan 28 med tabellen 4 på sidan 29 så ser man t.ex. att Geta kommuns planerade anskaffning på 120.000 euro genom förändringen gör att de tappar en finansiering på 24.000 euro. Med min uppfattning om kommunal ekonomi kommer det här att föranleda att Geta kommun inte kommer att kunna anskaffa sin brandutrustning. Övriga kommuner som också drabbas negativt är Kumlinge, Kökar, Sund och Vårdö. Därför ber jag utskottet att titta på den här modellen. Vi har gjort förändringar i landskapsandelssystemet på andra områden tidigare, men regeln med sådana förändringar brukar inte vara att randkommunerna, till vilka de här kommunerna hör, skulle drabbas negativt. Det är den första framställningen som jag har varit med om som det ser ut på det här viset.

 

En förändring av tabellen är säkert nödvändig, men den kanske inte skall få den här effekten.

 

Så kanske en liten struntsak, men skrivningen på första sidan lyder: ”En skillnad är dock att landskapet inte ersätter en kommun för kostnader föranledda av släckning av skogsbränder på landskapets mark.” Andemeningen är säkert bra att landskapets mark skall behandlas likaväl som min egen mark eller någon kommuns mark eller någon annan persons mark, det tycker jag att är rätt, men den uppfattning som man får när man läser det här snabbt är att avtalsbrandkårerna inte får ersättning vid släckning av landskapets mark. Däremot skulle man få det vid alla andra släckningsåtgärder. Så det här behöver också utskottet titta på.

 

I övrigt vill jag säga att centergruppen stöder framställningen och tycker att det är mycket bra att den kommer till lagtinget och får sin behandling nu. Den går till lagutskottet, men vi har kommit underfund med att framställningen innehåller så många ingredienser så lagutskottet behöver noga titta över och inbegära utlåtanden från övriga berörda utskott.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

När det gäller de två sista punkterna som ltl Jan-Erik Mattsson tog upp om finansieringen på sidan 28 och sidan 29 och när det gäller släckning av skogsbränder på landskapets mark vill jag framhålla att vi har egentligen vid framställningen av lagen – kommittén arbetade före min tid, så jag vet inte hur man diskuterade där – men när vi har sammanställt lagen har vi fört diskussioner enbart på principiell nivå när det gäller detta. Vi har konstaterat att det behövs ett nytt system och då har det ansetts inom landskapet att det är bosättningsstrukturgrupper man följer i dag. På samma sätt gäller principen att landskapet inte skulle ersätta kommunerna när man har släckt skogsbränder som har varit på landskapets mark enbart för att likställa alla markägare på Åland. Men om utskottet sedan har någon synpunkt kring att det här faller orättvist ut eller att man tycker på annat sätt att det inte är bra är vi från landskapsregeringen självklart öppna för förbättringar.

 

Ltl Jan-Erik Mattsson, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens ledamoten Britt Lundberg och jag i den här frågan. Det behövs ett nytt system, man kan inte leva kvar i föråldrade system som inte förändras, som vi också har hört. Men om det är det system som nu aviseras som skall gälla, och det kan hända att resultatet av utskottets behandling blir så, tycker jag att man borde titta på övergångsregler. Det brukar vi ha i andra lagframställningar som gäller förändrade grunder för utbetalning av stöd.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Jag blev lite fördröjd så jag hörde inte minister Lundbergs hela presentation. Jag hörde slutet och helheten saknas lite, det vill jag säga inledningsvis, ifall jag slår in några öppna dörrar. Jag vill säga att det viktigaste för Ålands Framtid när vi diskuterar den här typen av ärenden är de frivilliga brandkårernas självständiga ställning, att inte den hotas på något sätt. Alla reformer som ger mera pengar över till denna basverksamhet är välkomna. Det är klart att det skall vara ändamålsenlighet där också när vi diskuterar utrustningsnivåer. Ser man på tabellerna på sidan 28 och sidan 29 i framställningen, som har nämnts tidigare, så kan man få uppfattningen att så är fallet, dvs. det kommer att fördelas mera resurser till brandkårerna framöver. Samtidigt sade minister Lundberg att det är mera sällan som man kommer att göra utbetalningarna, så det kanske inte blir några mera pengar ändå i slutändan. Det där uttalandet gjorde mig lite fundersam.

 

Fru talman!

Det är ett omfattande lagpaket, men det är egentligen bara en paragraf som jag tänkte beröra och det är just resonemanget om frivilligheten, organisationerna och det kommunala räddningsväsendet. Med det resonemanget i bagaget tittar jag noga på 8 § som tar upp organisationen av det kommunala räddningsväsendet, vad det finns för tankar när det gäller rationaliseringar. Det sägs att för varje kommun skall det finnas en räddningsmyndighet, precis som ministern var inne på, det skall också finnas en högsta tjänsteman som ansvarar för ledningen av det kommunala räddningsväsendet och det sägs också att inom tre år efter att den här lagen har trätt i kraft skall det utarbetas en samarbetsplan som anger riktlinjerna för det kommunala räddningsväsendet. Det som också gjorde mig fundersam är att det sägs i sista momentet i 8 § att om kommunerna inte utarbetat planen inom den föreskrivna tiden skall landskapsregeringen utarbeta planen i fråga. Det där gjorde mig lite fundersam, så jag tittade förstås i detaljmotiveringen, där det sägs: ”En konsekvens av ordalydelsen i denna paragraf är således att den nuvarande myndighetsstrukturen med tre brandchefer kan bibehållas så länge det anses ändamålsenligt. Lagen kan tillämpas direkt på den nuvarande myndighetsorganisationen med tre branddistrikt …” kan vi också läsa i detaljmotiveringen.

 

Vidare sägs det att det är av yttersta vikt att uppmuntra strävandena mot ett utökat kommunalt räddningssamarbete i landskapet. Därför har det införts bestämmelser om en skyldighet för kommunerna att i samråd utarbeta en plan för utökad räddningssamarbete. På grund av att man tycker att planen är så viktig får också landskapsregeringen möjlighet att på eget initiativ utarbeta planen i fråga om kommunerna inte kan enas om planvillkoren. Jag hade svårt att förstå paragrafen i sig och det blev lite klarare när jag läste detaljmotiveringen, men jag fick då uppfattningen att landskapsregeringen försöker gå en balansgång genom att å ena sidan skriva att den nuvarande indelningen i tre branddistrikt inte behöver upphöra och att systemet med tre brandchefer kan bibehållas så länge det är ändamålsenligt. Å andra sidan vill man lagstadga om en samarbetsplan om att en för hela Åland gemensam räddningsmyndighet skall utarbetas inom tre år efter att lagen har trätt i kraft. Det vore intressant att veta varför man balanserar på det här sättet mellan de båda ståndpunkterna. Det blir enligt mitt förmenande sannerligen oklart vad landskapsregeringen vill uppnå eftersom man betonar frivilligheten samtidigt som man hotar med att landskapsregeringen utarbetar planerna om kommunen inte kan enas om planvillkoren. Tänker landskapsregeringen tvinga ihop kommunerna till en räddningsmyndighet och ett distrikt med en räddningschef eller vad är det som man egentligen vill uppnå med planen? Det blir lite oklart. Jag vill än en gång säga, som jag sade inledningsvis, att jag hörde tyvärr inte hela presentationen, så det är möjligt att jag slår in öppna dörrar.

 

Till sist vill jag säga när vi är inne på samarbete, och det är viktigt i alla sammanhang, inte bara inom räddningssektorn, utan inom den kommunala sektorn som helhet egentligen är det viktigt med ett allt intimare samarbete. Därför är jag lite förvånad över att inte befälsjouren i landskapet längre är samordnad eftersom Mariehamn sagt upp avtalet om gemensam brandbefälsberedskap. Detta innebär, om jag har förstått det rätt, att det blir två parallella jourer som kostar skattebetalarna helt i onödan och, märk väl, inte ger någon bättre beredskap överhuvudtaget. Från landskommunernas sida är man förvånad över att Mariehamn sagt sig vilja samarbeta om räddningssidan, men samtidigt har man sagt upp den mest självklara formen för samverkan, dvs. en gemensam befälsjour. Med tanke på att jag ser vem som är nästa talare på listan kanske jag kan få svar på den sistnämnda frågan!

 

 

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

För det första vill jag betona, om det inte tydligt har framkommit – men säkert också av den orsaken att ltl Anders Eriksson kom in lite sent – att vi klarar oss inte utan avtalsbrandkårerna. Det stora problemet när det gäller avtalsbrandkårerna är de bitar vi inte kan lagstifta om, alltså hur vi skall få nästa generation att vara lika ivrig i brandkårsarbetet och hur vi också skall få möjlighet och arbetsgivarna att inse vilken viktig uppgift de gör för att på det sättet släppa dem från sina arbetsplatser på dagarna. Vår avsikt är absolut att stärka och utveckla dessa avtalsbrandkårer. Att man i så fall kan betala ut mera sällan beror på hur det finansiella läget ser ut. Ambitionen är att vi skall ge mera pengar också till avtalsbrandkårerna om det bara är möjligt, men vi måste följa en plan och vi måste se att pengarna räcker till alla områden som vi behöver. Om det visar sig att vi inte har 12 procent mera att ge till kommunerna, så får man i stället, om lagtinget så tycker, lösa det genom att betala ut det på längre sikt.

 

När det gäller 8 § har den varit den stora stötestenen i hela lagstiftningen. Det är ingen hemlighet. Den är utformad för att den just skall ge möjligheten, en liten piska att kommunerna verkligen på allvar sätter sig ner och på allvar funderar över frågorna. Det finns nämligen ett problem med att ålänningar i olika kommuner i dag behandlas olika. Man får olika tolkningar av bestämmelser. Det är olika krav när det gäller tolkningar från byggbestämmelser osv. Det här är inte bra och därför vill vi ha det samordnat. Vi har varit lyhörda och vi tror nu att när kommunerna sätter sig ner och reder ut så kommer man fram till det system som är bäst. Om det sedan är tre distrikt eller ett distrikt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

När det gäller det förstnämnda, dvs. de frivilliga brandkårerna uppfattar jag att minister Lundberg och jag är eniga om att det är viktigt att de frivilliga brandkårerna kan fortsätta. Med tanke på den utveckling som har varit i samhället måste man säga att den frivillighet, den idealism, som finns inom de frivilliga brandkårerna är egentligen unik och kan inte värnas nog. Jag är glad över minister Lundbergs uttalande och konstaterar att vi är ganska överens där. Däremot är det fortfarande lite oklart: vill landskapsregeringen stöda de frivilliga brandkårerna mer eller mindre? Vi vill gärna att man gör det, men om man för ett resonemang att beroende på hur pengarna tilldelas så kan stödet bli på längre sikt, så leder inte det till någonting annat än en neddragning i realiteten, för det har utbetalats varje år.

 

Jag uppskattar ärligheten och jag såg också när jag läste 8 § att här har man synbarligen haft lite problem att komma överens politiskt just på grund av man egentligen balanserar på en knivsegg. Där vill jag också ställa en klar fråga: Vill landskapsregeringen tvinga ihop kommunerna till en räddningsmyndighet och ett distrikt med en räddningschef eller vill man inte?

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det vi kan göra för avtalsbrandkårerna är att se till att de får bra utbildning, att de håller sitt arbete på en bra nivå och att de känner sig intresserade och inspirerade av det arbete de gör. Vi kan också ge dem material och bilar osv. för att de skall ha en spännande verksamhet att ägna sig åt. Resten av problemen med avtalsbrandkårerna har vi svårt att lagstifta om. När det gäller mer pengar eller mindre pengar är det en ökning på 12,3 procent i förslaget. Tanken är att det går mot en ökning. Men man måste inte för den sakens skull bifalla varje anhållan, som hittills, precis som det är i dag också. Jag ser inte på det sättet någon större förändring där; vi sänker definitivt inte anslagen.

 

När det gäller 8 § skulle jag inte säga att det är en politisk knäckfråga egentligen utan vi har försökt vara väldigt lyhörda här och höra vad vill folket, vad vill kommunpolitikerna osv. Där visade det sig att det finns två motpoler; människorna tycker att det är besvärligt att det skall vara olika tolkningsmöjligheter, att man skall bli behandlad olika när det inte finns ett regelverk i de olika kommunerna, medan man har problem med att hitta det direkta samarbetet. Därför vill vi puffa på och få till samarbetet. Däremot vill vi inte säga hur det skall se ut, t.ex. att det skall vara en myndighet, utan vi vill att kommunerna skall sätta sig ner och lösa det här så att det blir bra, och att man har korta utryckningstider och annat man oroat sig för. Vi skall komma ihåg att samarbetet handlar om det administrativa samarbetet, men också att man får en enhetlig tolkning och att vi tar tillvara kompetensen. Kommunerna skall nu tillsammans fundera på hur man bäst får det och därför är den utarbetad på detta sätt.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tycker inte riktigt om när minister Lundberg säger att vi kan ge bilar och annat åt de frivilliga brandkårerna så att de får en spännande verksamhet. Det låter som om det skulle vara något slags lekstuga ute i de frivilliga brandkårerna. Jag förstår fullständigt, att inte kan man gå med på allt man önskar, men trots allt är det viktigt att de frivilliga brandkårerna har en väldigt bra utrustningsnivå om vi skall hålla liv i det engagemang som finns.

 

När det gäller tilldelningen av pengar sägs det de facto i framställningen på sidan 29: ”Ur tabellvärdena framgår att totalkostnaderna för landskapet kommer att öka med 12,3 procent om varje kommun beviljas landskapsandel för materialanskaffningar i enlighet med de föreslagna procentsatserna.” Det står klart och tydligt och det tycker jag, som vill värna om de frivilliga brandkårerna, att låter bra, men samtidigt sade ministern i sin presentation att det inte behöver betyda några merkostnader utan man skjuter upp det på sikt i stället. Det som står här i framställningen stämmer inte riktigt med verkligheten i så fall, och det tycker jag är synd.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Äntligen, kan man nästan säga! Det här är en fråga, som så många andra har nämnt från talarstolen också, som har diskuterats under en längre tid. Gällande lag är från 1977, en förordning till den lagen är från 1962. Det säger sig självt att det inte har varit det lättaste att försöka tillämpa den i dagens samhälle och det har också ställt till en hel del problem för att få ett så effektivt brand- och räddningsväsende som möjligt. Tittar vi på utvecklingen runt omkring oss kan man se att den har mer eller mindre sprungit ifrån oss vad gäller tänkandet åtminstone lagstiftningsmässigt. Ute i den operativa verksamheten tror jag däremot att vi hänger väl med. Men för att man på lagstiftningssidan skall kunna hänga med och ge så goda förutsättningar som möjligt för att vi också i fortsättningen skall ha ett gott operativt skydd gäller det också att vi nu faktiskt är med.

 

Tittar vi på svenska sidan har man tagit ett helt nytt grepp vad gäller den här typen av lagstiftning. Man pratar inte längre om en räddningstjänstlag eller en brandlag eller någonting sådant, utan man pratar om en lag om skydd mot olyckor där man har tagit ett mycket, mycket större grepp på hela perspektivet. På finska sidan har man också gått långt i omorganisering, man har gjort större enheter och man har försökt hitta möjligheter till effektivering och även där börjar man prata om olyckor i ett större perspektiv, där man låter den totala bilden vara styrande för hur man också skall få resurserna att räcka till.

 

Vad gäller det förslag som nu ligger till räddningslag vill jag framför allt lyfta fram en sak som jag tycker att är viktig här och som också har diskuterats till vissa delar. Det är det utökade samarbetet, den uttalade målsättningen från landskapsregeringen att få ett utökat samarbete inom detta område. Vi är 26.000 invånare på Åland i dag, vi har 16 små kommuner och i varje kommun finns minst en brandkår i dag. Detta gör att vi har en mycket effektiv och snabb operativ organisation. Som också ansvariga ledamoten Britt Lundberg var inne på kanske det skulle krävas en hel del utveckling vad gäller den administrativa sidan. Vi sitter med tre brandchefer, vi har ytterligare en kombinerad tjänst som befolkningsskyddschef och biträdande brandchef i Mariehamn och tidigare hade vi på det sättet att vi hade en befolkningsskyddschef som skötte hela fasta Åland. Nu har man gått ner till att ha en på 35procent. Tittar man på våra grannområden är befolkningsskyddsfrågor något som man normalt sett har jobbat in i det ordinarie beredskapsväsendet inom räddningstjänsten, både väster- och österut. Man har ingen skild organisation för det, men det kommer jag in på senare.

 

När det gäller det samarbete som man nu försöker lyfta fram är det så, som har framkommit här i debatten, att det har funnits olika åsikter. Jag har haft förmånen att sitta med under delar av den tid som arbetsgruppen har jobbat för att ta fram lagen och förslagen har varierat i hur stor omfattning man skulle trycka på det här med samarbete. Resultatet blev det vi har framför oss i dag. För egen del hade jag kunnat tänka mig att vara ganska mycket tydligare på den här frågan och hårdare gentemot kommunerna, kan man säga, att jag vill att samarbetet skall vara en skyldighet i lagen; jag tror att tredje man vinner på att vi får en sådan skrivning här. Viktigt att komma ihåg är att vi går inte in och styr någonting vad gäller den operativa sidan; allt det som vi pratar om här vad gäller samarbete till att börja med sker på den administrativa sidan och det handlar då om ett fåtal tjänster totalt sett och en ganska liten organisation.

 

Jag tycker att det förslag som ligger vad gäller 8 § är helt ok. Man kommer vidare med att titta på möjligheterna till ett ökat samarbete; inom tre år skall man ha en plan för hur man kommer vidare och den planen kan betyda, precis som lagförslaget säger, att man under en tid framåt håller kvar tre brandchefer om det är så att man anser det som ändamålsenligt, men ser man att tiden har sprungit ikapp så att vi också kan få en gemensam organisation skall man göra det också. Det viktiga är att man inom treårsperioden faktiskt får en plan för vad kommunerna anser att är det viktiga att komma vidare med.

 

En annan viktig punkt i det lagförslag som nu ligger är att man lägger en stor tyngd på det förebyggande arbetet. Det har visat sig när man pratar om olyckor och bränder att du gör mycket, mycket mera för att förhindra skador och dödsfall före olyckan händer än när den har hänt. Vi måste se till att vi har ett sådant arbete ute i samhället som gör att vi försöker förhindra att olyckor sker. Det gör man också nu i lagförslaget. Man trycker på det som en mycket viktig del. Man försöker t.ex. omfördela den tidsåtgång som behövs för den s.k. periodiska brandsynen så att man lägger den på ställen där man vet att olycksfallen är fler och där de kan bli allvarligare. Tidigare har det varit så att man skall i princip överallt. Nu undantar man t.ex. periodisk brandsyn på egnahemshus. Tittar man på statistiken är det helt korrekt att göra på det sättet. Man kan i stället jobba med upplysningsverksamhet, utbildning osv. till den gruppen i samhället för att lära dem själva att ta ett ansvar också i de här frågorna. Det är också någonting som genomsyrar hela lagstiftningen att vi alla har en del i vårt gemensamma ansvar för vår säkerhet. Det är ingenting vi kan lyfta över på en myndighet som sköter det åt oss och därmed kan vi luta oss tillbaka och säga att, ah, vad skönt, de tar hand om det här åt oss! Här skall vi också få in ett tänkande hos varje individ om att säkerhet är någonting som man också måste använda sig av i den planering man gör.

 

Det som lite går mot den tanken här är att man faktiskt går in och lagstiftar om tvånget till brandvarnare. Orsaken till det är mycket enkel: tittar man på statistiken är de dödsbränder som inträffar i hem eller där du har övernattning av något slag, där man sover, så där det inte finns brandvarnare är det på det sättet att där dör många, många fler människor. Det är en ytterst billig livförsäkring. Med en sådan här lagstiftning försöker man undvika allvarliga skador och dödsfall så långt som möjligt och därför har vi också gått in för den här biten här. Tittar vi runt omkring oss finns det både väster- och österut ett tvång att ha brandvarnare och därför tyckte vi också att det här var någonting som var en vettig sak att lägga in, trots att vi lite bryter den linje som fanns här med att låta ansvaret ligga på individnivå.

 

Går jag in på detaljerna finns det saker som nu är bra att äntligen kommer. Det har sagts här många gånger att vi har ett frivilligt brandväsen som är ryggraden i princip i vårt arbete. Det är mycket riktigt. Tidigare har det varit på det sättet att vad gäller tystnadsplikt har det inte funnits egentligen några bestämmelser överhuvudtaget om vad man får säga och vad man inte får säga om det man har varit med om på en brandplats eller en olycka. Det här är lite olyckligt i ett litet samhälle; det är alltid bra att man har klart för sig i grunden vad som man kan uttala sig om och vad man inte kan uttala sig om. Det tas nu också in i lagstiftningen, och det är bra.

 

Det har pratats en del om förordningen här också och det finns en hel del förordningsrätt inbyggd i det lagförslag som ligger. Framför allt vill jag lyfta fram några områden där det är viktigt att man ganska omgående får klarare bestämningar just i förordning. Lagen är, som också ansvarig minister var inne på, mera i form av en ramlag än någonting annat och därför krävs det på många områden mera förtydligande i förordningar och framför allt är det den förebyggande brandsynen som man ganska omedelbart måste sätta igång och titta på så att man får andra intervaller och att man tittar över att man lägger tiden på rätt institutioner och rätt byggnader osv. Sotningen har man också varit inne på och även där behöver man titta vad gäller förordningen på tidsfrister osv.

 

Det som jag personligen upplever som den absolut viktigaste och som till viss del är ett problem i dag är vad vi skall ställa för krav på utbildningsgrad s.a.s., vad gäller såväl anställd som frivillig personal. Vill man öka statusen och hålla kvar folk inom den här sektorn är det också viktigt att man bestämmer sig för vad det är man vill ha ut av dem som arbetar med detta. Därför är det viktigt, precis som det står i lagen, att landskapsregeringen går in och funderar på var sätter vi kraven, och kraven skall vara väl balanserade, dels på så sätt att man har tillräcklig kunskap för att klara av arbetet, men också på ett sådant sätt att det inte blir avskräckande för framför allt dem som skall jobba frivilligt.

 

Jag vill ytterligare en gång betona från talarstolen det som har sagts många gånger i dag att den styrka och den rikedom vi har i det frivilliga brand- och räddningsväsendet skall vi vara väldigt stolta över. Tittar man på svenska sidan har man inte överhuvudtaget traditionen med frivilliga brandkåren utan först var det deltidsbrandkårer och sedan har man alltmera gått över till att minska ner dem ytterligare så att man i princip har väldigt få kvar och då får man dessa långa utryckningstider, som ltl Jan-Erik Mattsson var inne på. Tittar vi Europa är det vi, Tyskland, Finland som framför allt är riktigt duktiga på det här med frivillig verksamhet och det är, som sagt, någonting som vi skall vara väldigt stolta över.

 

Tittar vi på finansieringssystemet, som har diskuterats en hel del här, så kan jag säga att i den arbetsgrupp som satt med lagen var det också en mycket, mycket svår fråga. Vår utgångspunkt var där att man också i finansieringssystemet skulle försöka lägga in morötter för att få detta att fungera på ett så bra sätt som möjligt. Kan man samarbeta om vissa investeringar skall det också synas i den tilldelning som landskapet gör. Det visade sig att det inte var så lätt att få fram det och det förslag som ligger, det ligger nu. Jag har heller ingenting emot att utskottet tittar på det här och ser om man kan hitta lämpligare sätt, men från gruppens sida hade vi väldigt svårt att se hur man skall göra det här.

 

Vad gäller rädslan, framför allt från ltl Anders Erikssons sida, som jag upplevde det, om att man skulle få kanske mindre resurser så tror jag inte att man behöver vara speciellt rädd för det. Det vi har i dag ute i de åländska brandkårerna är en utrustning som håller en otrolig standard. Det är bara att åka ut till de olika brandstationerna och titta på den fordonspark och de övriga utrustningar som finns ute på kårerna. Vi ligger i toppklass. Åker vi återigen både öster- och västerut ligger vi hästlängder före vad gäller den biten, så jag tror inte att det är den stora biten för att lyckas hålla kvar de frivilliga krafterna, utan snarare är det den allmänna tendensen ute i samhället om att det här att ställa upp och jobba frivilligt, ideellt, försvinner, det ser vi inom föreningslivet i övrigt och kanske framför allt inom ungdomsrörelsen, som tidigare var mycket, mycket blomstrande här på Åland och sakta men säkert har dragits tillbaka därför att folk väljer att prioritera andra saker än det ideella arbetet. Där måste vi fundera; det går inte att lagstifta att vi skall tycka att det är roligt att arbeta ideellt, utan det är, precis som ledamoten Britt Lundberg var inne på, någonting som vi måste fundera på separat och se vad kan man göra för att få det här att fungera mycket bättre.

 

Ltl Anders Eriksson ställde en fråga varför staden inte var direkt intresserad av ett samarbete. Jag kan säga att staden, vad jag vet i alla fall, är mycket intresserad av att få till stånd ett samarbete. Om jag har förstått det hela rätt vad gäller diskussionen kring befälsjouren och det avtal som fanns, så var man inte fullt ut nöjd från alla parters sida med avtalet och det var framför allt Mariehamn som inte var helt och hållet nöjd med det här och nu har man därför sett till också att vi har fått till stånd en ny diskussionsrunda mellan staden, norra Ålands branddistrikt och södra Ålands branddistrikt, där det här är en av de bitar som skall behandlas. Men den gruppen skall också ta sikte på att försöka se om man kan ytterligare möjligheter till samarbete.

 

För egen del kan jag avsluta med att säga att samarbete är nog det spår som vi nu faktiskt borde med gemensamma krafter kämpa för att också få att fungera här. Klarar vi det inte inom brand- och räddningsväsendet, ett område som trots allt har ganska få anställda på den administrativa sidan, hur skall vi då klara av att hitta samarbete inom områden där vi har mycket, mycket större och flera anställda, för det är oftast där som det kärvar ihop sig att hitta lösningar som gör att man kan utnyttja det här på ett effektivt sätt för alla och att alla får ut det man vill av det här. Jag hoppas verkligen att vi lägger manken till för att hitta lösningar här, för då stärks också min tro på att samarbete är en väg inom övriga områden som också har nämnts.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Det var ett intressant anförande och jag vet att vtm Johan Ehn är väl insatt i dessa frågor. När det gäller det ideella arbetet, som också togs upp i det här anförandet, så är orsaken till att jag värnar så mycket om den frivilliga brandkåren att jag t.o.m. anser, om jag säger som vtm Johan Ehn sade att utrustningsnivån är väldigt hög, att det är bra att den är hög. Detta är en morot för att det ideella arbetet har hållits kvar i de frivilliga brandkårerna och det skall man sätta i relation till att man skulle ha brandkårer med avlönad personal. Så ser min ekonomiska kalkyl ut.

 

Jag tyckte att vtm Johan Ehn också var tveksam till om vi verkligen skulle ha tre brandchefer här på lilla Åland och den uppfattningen delar jag helt och hållet. Vtm Johan Ehn sade att han personligen har velat att man skulle ha varit tydligare när det gäller frågan om samarbetet och så länge har jag varit med inom politiken att när jag läste 8 § och den var helt obegriplig så förstod jag att, okej, här har vi haft mycket politiska kompromisser! Skall vi få till stånd ett samarbete tycker jag inte att man kan, som man gör i framställningen, säga att vi skall vänta och se i tre år, för det innebär egentligen att man har tre år på sig inom den kommunala sektorn att göra en samarbetsplan, och lyckas man inte då tar regeringen över. Så är framställningen utformad. Jag tycker att det är viktigt att man redan nu sätter igång och förenklar administrationen och att man får ner overhead-kostnaderna inom denna sektor.

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Vi är helt överens om det sista. Det borde också ligga i kommunernas intresse att faktiskt se till att göra detta. Det är kommunerna som i första hand tjänar pengar på att få det här gjort, så det borde ligga i kommunernas intresse att få det åtgärdat så snabbt som möjligt. Landskapsregeringen har i och med lagförslaget visat vägen vart man vill, man pekar ut att vi skall gå mot ett ökat samarbete, det står ganska tydligt i lagen. Nu får kommunerna en möjlighet att fundera på de här sakerna, påbörja samarbetet och sedan visa för landskapsregeringen på vilket sätt det fungerar nu och hur man ser att det skall fungera i framtiden.

 

Vad gäller FBK-rörelsen förstår jag inte riktigt. Vi är överens där. Jag tror att jag sade tre-fyra gånger att FBK-rörelsen är en mycket viktig del av räddningstjänsten och därom råder inget tvivel. Det viktiga är att vi tar vara på samtliga de delar av vårt räddningsväsende, för vi har också en del som är ganska välutbildad vid olika utbildningsanstalter både på den finska och svenska sidan och deras kunskaper skall man också ta vara på. Det är det vi har försökt göra i lagförslaget: hitta en balansgång mellan att hålla det frivilliga och också få in de kunskaper som har kommit utifrån genom att folk har valt att ha det här som ett yrke också.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag håller inte med vtm Johan Ehn när han säger att framställningen klart utstakar vägen. Det gör den på ett synnerligen oklart sätt, skulle jag vilja säga. För det första pratar man om att branddistrikten kan vara kvar, de behöver inte upphöra och å andra sidan pratar man om vikten av samarbete och att man skall ha en samarbetsplan. Vtm Johan Ehn sade också i sitt anförande att han hade velat vara tydligare än vad man är i framställningen, och det har jag en viss förståelse för. Senaste vecka var det ett seminarium om utökat kommunalt samarbete, t.o.m. kommunsammanslagningar och då gick det bra att sitta och diskutera, men när vi har en sådan här liten, liten detalj vågar inte regeringen ens föreslå kommunalt samarbete på ett område där det är helt naturligt – just för att få ner overhead-kostnaderna. Inte är vägen så där alldeles klart utstakad!

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag upprepar, att jag hade velat vara tydligare, men det som har gjort att jag är nöjd med den skrivning som finns är att målet som man har i framställningen är samarbete, utökat samarbete, det är jag glad och nöjd med. Jag har böjt mig i de diskussioner som har varit utgående från att man har hävdat den kommunala självbestämmanderätten, också att det då är kommunerna som skall ha möjligheten att utforma detta. Det är precis det som lagen nu ger möjlighet till. Utgående från de grundingredienser vi hade tycker jag att vi har kommit till ett resultat som jag kan vara nöjd med och som tydligen en enig front från regeringspartierna lägger fram.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Eriksson:

Fru talman!

Jag kan konstatera att föregående talare, andra vicetalmannen Ehn är mycket insatt i de här frågorna och de andra anföranden som har gjorts här i dag kan vi i stort sett omfatta från liberalernas sida.

 

Vi har nu på vårt bord landskapsregeringens framställning angående räddningslag för landskapet Åland. Inledningsvis kan jag säga att från liberalt håll tycker vi att förslaget verkar bra och välmotiverat. Grunden, det övergripande syftet med bestämmelserna i framställningen, är att människor skall skyddas och räddas från farliga situationer. Det kan troligtvis alla här i salen omfatta. Det som vi anser bra i förslaget är att tonvikten skall läggas på den förebyggande räddningsverksamheten.

 

När man tar del av remissinstansernas utlåtande är det främst två frågor som har mest debatterats och väckt den största reaktionen. Den första gäller 2 kap. 8 §, som redan har diskuterats ingående från denna talarstol, nämligen frågan om kommunernas samarbetsplan. Där framkommer att kommunerna har tre år på sig att utveckla samarbetsplanen och därefter har landskapsregeringen den här rätten. Just denna skrivning har ifrågasatts i vissa remissutlåtanden.

Läser man detaljmotiveringarna framgår det dock att landskapsregeringens andemening är att varje kommun utgör ett verksamhetsområde för åtminstone en brandkår och utesluter inte möjligheten till att flera brandkårer kan verka i samma kommun.

 

Enligt lagframställningen finns det inte något hinder att kommunerna skall ingå frivilliga samarbetsavtal och vidare framkommer det att nuvarande myndighetsstruktur med tre branddistrikt kan fortsätta så länge det upplevs som ändamålsenligt. Det här har vi diskuterat och bakgrunden till lagstiftningen fick vi också höra här av andra vice talmannen Ehn, och det låter förnuftigt.

 

Ur motiveringarna framkommer det dessutom att kommunerna fortsättningsvis har ansvaret för såväl den operativa som den förebyggande räddningsverksamheten i kommunerna. Jag har hört att vissa har undrat vad det här betyder, men man kanske inte har läst framställningen ordentligt.

 

Med tanke på dessa ”samarbetstider” som vi nu befinner oss i finner vi framställan välmotiverad även på denna punkt. Liberalerna anser att en utveckling som tar sikte på ett branddistrikt är välmotiverad och grundad i framställan. Som ni minns hade vi flera länsmansdistrikt på Åland och de sammanslogs till Ålands polisdistrikt, som sedan blev Ålands polismyndighet och den utvecklingen har väl ingen egentligen ifrågasatt. Här ser jag att vi har början på samma riktning.

 

Det kan även i detta skede nämnas att vi liberaler också värnar om de frivilliga brandkårerna; de har en viktig uppgift, förutom det direkta räddnings- och släckningsarbetet även vad gäller sammanhållning och gemenskap men även innehållsmässigt, man lär ut nyttiga saker och även ungdomsverksamheten är synnerligen viktig. Jag kan dock konstatera att lagframställan inte berör de frivilliga brandkårerna desto mera.

 

Fru talman!

En annan fråga som har tagits upp i remissvaren är frågan om sotning. Såvitt jag har förstått är förslaget utformat ungefär som den gällande lagstiftningen. Ansvaret för att sotningen utförs har överförts från kommunen till fastighetsägaren, som dock är bunden av den sotare som kommunen har utsett att skall sköta sotningen. Denna omständighet är lite speciell; man hade kanske kunnat tänka sig en annan lösning, helst helt fria valmöjligheter, att fastighetsägaren själv kan välja vilken sotare, men nu är man bunden av den som kommunen har utsett. Hur som helst, även här ser jag fram emot ett intressant utskottsarbete. Ärendet skall ju gå till lagutskottet, där jag själv är medlem, så jag tänker inte stå här och ge färdkost åt mig själv, men jag har tagit del av den intressanta diskussionen här i dag, den har varit mycket givande.

 

Övriga ändringar som liberalerna tycker är bra och välmotiverade är att landskapet skall stöda utbildningsverksamheten för brandpersonalen.

 

En sak som jag personligen ställer mig frågande till är att landskapsregeringen kan medge undantag från behörighetskraven, om ”särskilda skäl föreligger”. I detaljmotiveringen har i alla fall inte jag hittat desto mera motiveringar för detta; det verkar lite speciellt i alla fall. I värsta fall kan det öppna dörren för godtycke eller åtminstone osäkerhet. Hur blir det då med kvalitetssäkringen? Även här skall vi diskutera i utskottet och se om skrivningen kan motivera sin plats.

 

En annan sak som jag har fått påstötar om att man skulle fundera närmare på är efterletning av försvunnen person i de fall då det inte finns någon brottsmisstanke. I dagsläget är det så att polismyndigheten har det här ansvaret. Man kunde i alla fall överväga om uppgiften kunde överflyttas till räddningsverket, som har en bra organisation och kunskap om detta samt tillgång till mycket folk. Det här är bara en tanke. Vi kan titta närmare på frågan i utskottsarbetet.

 

Det är bra att landskapet skall stå för kostnader vid större olyckor som kan drabba kommun oskäligt hårt. Man kan tänka sig en fartygsbrand ute i Sottunga t.ex. Det är bra att det här är klargjort.

 

Det är också bra med kravet på en obligatorisk brandvarnare. Vi hör ganska ofta från massmedia hur brandvarnare varje år räddar flera människor från att brinna inne. Det här är en bra sak.

 

Avslutningsvis, fru talman, är vi från liberalt håll i stort sett nöjda med landskapsregeringens framställan och ser fram emot det fortsatta arbetet med räddningslagen.

 

Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Det är helt riktigt som ltl Roger Eriksson säger att det i remissvaren riktades mycket kritik mot just 8 §. Jag vill uppmärksamgöra ltl Roger Eriksson på att 8 § såg helt annorlunda ut när den skickades ut på remiss. Då var 8 § skriven med ”skall”: en gemensam myndighet skall upprättas på Åland. 11 av 16 remissvar ställde sig kritiska till att landskapsregeringen skulle komma och säga att kommunerna skall göra detta. För att värna om den kommunala självbestämmanderätten gick vi in för att ange vägen, att så här vill vi ha det, målsättningen skall vara denna. Vi värnar om att det inte skall bli så att områden inom detta viktiga område blir eftersatta och därför tycker vi att det är viktigt att det sker en utveckling här. Vi har sagt åt vilket håll vi tycker utvecklingen skall gå, men nu får kommunerna säga hur. Det är vår lyhördhet mot remissvaren som har lett till utformningen av 8 §, så det är inte den utformning som finns i dag som har kritiserats.

 

Jag håller med om det viktiga i ungdomsverksamheten och de frivilliga brandkårerna. Jag måste bara säga att det är få andra verksamheter där man lär sig rädda liv, att visst är det väldigt viktigt och det redan är ett stort motiv för att värna om att det blir kvar. Jag hörde också från ltl Roger Eriksson att man ville ha det ännu friare vad gäller sotningarna. Vi har tagit ett steg på vägen nu och jag har ingenting emot att man diskuterar det vidare, men just detta att vi måste tänka på kvalitetsaspekten och helt ofarligt är det inte om sotningen är eftersatt, så därför har vi ansett detta vara en lagom väg att gå.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag kan konstatera att vi har en ganska stor samsyn i frågorna. Jag sade också i mitt anförande att vi från liberalt håll också ser fram emot en utveckling till ett distrikt. Vi tycker det är riktigt med en tre års karenstid. När det gäller sotningen var det min personliga åsikt att man kanske kunde göra det mera fritt, men det här är ett steg i rätt riktning och som jag tidigare nämnde skall vi titta närmare på det i lagutskottet. Sak samma gäller med den frivilliga verksamheten och första hjälp, där är vi helt eniga.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Vad gäller frågan om eftersökning av försvunnen person där man inte misstänker brott, så var det någonting som diskuterades ganska mycket i arbetsgruppen. I arbetsgruppen kom man fram till det efter mycket funderande att trots allt är det på det sättet att ledningsansvaret bör ligga på den myndighet som också har detta i sin utbildning. Vad gäller att söka efter en försvunnen person är det framför allt någonting som finns i den polisiära utbildningen på ledningssidan. Den finns också till viss del hos brandmyndigheten, men inte på samma sätt. Dessutom är det alltid ett avvägningsproblem när det är fråga om en försvunnen person att vad är orsaken till att personen är försvunnen. Då är det bättre att polisen från första början håller det här och efter det kan konstatera huruvida det ligger ett brott bakom eller inte. Jag vill passa på att konstatera att fortsättningsvis är det så att detta måste ske i ett samarbete. Som ltl Roger Eriksson var inne på finns de personella resurserna hos de frivilliga kårerna och det där har fungerat hittills på ett sådant sätt att polisen har begärt myndighetshandräckning från räddningstjänsten och den vägen kunnat få den här numerären, så det har funderats på detta, men där är också samma sak att man kan från utskottets sida säkert titta vidare på det där. Vad gäller utbildningskraven är det på det sättet att det är viktigt att man i förordning tittar närmare på de bitarna samt eventuella undantag; det kan vara någonting i stil med att man har erforderlig erfarenhet s.a.s. av liknande jobb. Samma sak gäller sotningen. Där är jag i mycket enig med ltl Roger Eriksson på det sättet att jag kunde ha sett den lite friare än vad som föreslås, men vi är en bit på vägen.

 

Ltl Roger Eriksson, replik:

Fru talman!

Jag tog upp frågan om eftersökta personer eftersom den har diskuterats från polismyndighetens sida också. Som vtm Johan Ehn sade är det ofta så att det är räddningsmyndigheterna som har haft de personella resurserna medan polisen har stått för ledningssidan. Det är klart att när någon försvinner är frågan om det är brottsmisstanke eller inte. Det är initialskedet som man skall fundera på det, så det är inte så lätt alla gånger. Vi kommer att diskutera frågan i lagutskottet. När det gäller frågan om utbildning och att det i förordning skall skrivas in närmare regler ser jag med intresse fram emot vad landskapsregeringen föreslår där och utgår från att det blir helt okej. I fråga om sotningen kan jag konstatera att vtm Johan Ehn har samsyn i den frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Anne-Helena Sjöblom:

Fru talman!

I stort omfattar socialdemokraterna lagstiftningen och det är bra att den äntligen har kommit. Efter vad jag förstod på vtm Johan Ehn har vi väldigt gammal lagstiftning också på detta område. Det här är ändå ett så pass viktigt område. Jag tycker att det skall bli ganska spännande med 8 §, vart man kommer under de tre år som man har fått på sig för att komma överens om en samarbetsplan för räddningsväsendet. Tittar man på frågan ur ett jämställdhetsperspektiv och går tillbaka ungefär tio år när ÅHS bildades, som var en organisation som sysselsatte väldigt många kvinnor, så var det tvång, men nu skall man bearbeta detta på ett annat sätt. Vi får väl se vilket som är bättre, men spännande skall det bli i alla fall!

 

När det gäller sotningen kan man antagligen ha lite olika uppfattningar om den frågan. Ingen vet i dag vad förordningen kommer att innehålla och i dag gäller sotning för egnahemshus en gång om året. Om det är tillräckligt eller för mycket eller för lite, vet jag inte, men det är väldigt få hus som  brinner upp och sotningen tycks vara i skick. Sänker man kraven och folk inte mera kan försörja sig som sotare kommer kompetensen att försvinna från Åland. Vem skall då sota? Skall fastighetsägarna själva börja utbilda sig till sotare och sota åt varandra? Jag tycker att det är en ganska viktig fråga, för jag tror faktiskt inte att det finns en enda sotare i dag som jobbar heltid. Det är en deltidssysselsättning; ingen kan i dag försörja sig på det. Vi skal inte ställa till det så att vi blir utan kompetens helt och hållet på Åland när det gäller sotningen. Jag tycker att det är en så pass viktig sak för fastighetsägarna att den här biten ändå sköts. Jag vill alltså att lagutskottet tittar närmare på den frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet.

 

 

 

 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsregeringens förslag till första tilläggsbudget för år 2005. (FR 14/2004-2005).

 

Samtidigt föredras för remiss ltl Åke Mattssons m.fl. finansmotion nr 61/2004-2005. Talmanskonferensen föreslår att ärendena remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf:

Fru talman!

Det är ingen tillfällighet att landskapsregeringen i den här tilläggsbudgeten försöker överföra mera pengar till utjämningsfonden. Dels är inkomstbilden av engångsnatur men också av andra orsaker tycker vi at det finns skäl att försöka bygga upp den buffert som utjämningsfonden utgör. Vi vet alla att sjöfarten är Ålands viktigaste näring och vi vet att den står för ungefär 40 procent av vår BNP. Samtidigt vet vi att inte bara den åländska utan också den finländska sjöfarten i dagsläget är oerhört hårt konkurrensutsatt. Man bedriver inte sjöfart på identiska villkor som i många andra länder där man trafikerar i samma vatten och kämpar om samma frakter och passagerare. Det alarmerande är att den åländska och finländska handelsflottan i utrikessjöfart nu beskriver en medelålder på 20 år samtidigt som världshandelsflottans medelålder är 13 år och EU inklusive Norge sammantaget har en medelålder på 12 år. Ett faktum är också att åldern har att göra med viktiga konkurrensfaktorer. Det gäller att vara modern i hanteringen av både personer och laster. Varför har det blivit så? Ja, vi vet att de ursprungliga planerna som fanns i EU om att man skulle försöka eftersträva en gemensam EU-flag har man inte uppnått. I stället har EU utarbetat någonting av en guideline som vägledning för medlemsnationerna hur man kan förfara för att klara sina flottor från utflaggning till bekvämlighetsländer.

 

För det åländska och finländska tonnaget räcker det inte med sjöfartsstödet för att klara en förnyelse av flottan. Den höga åldern och konkurrensbetingelserna är sådana att det måste nya incitament in för att vi skall få en moderniserad flotta och gärna också en utökad flotta eftersom samtidigt som exporten bara stiger frakterna och transporterna på inhemska kölar hela tiden går ner. Det är en dålig utveckling. Från landskapsregeringens sida gör vi allt vi förmår och så sent som i dag har vi också i samband med talman Lipponens besök och hans följe försökt medverka till att vi skall få förnyade och förbättrade förutsättningar för att få en flotta som skall kunna konkurrera på nästintill identiska villkor som andra.

 

En mycket viktig sak här är nyinvesteringsreserveringsmöjligheterna som också fanns så sent som 1994 och dessförinnan. Det fanns också en rad andra instrument med vilka man hjälpte sjöfarten framåt i dess utveckling. Nu är det ganska klent på det området. Mot ministerierna, mot regering och riksdag jobbar vi vad vi förmår och i den arbetsgrupp som trafikministeriet tillsatte för en tid sedan, där landskapsregeringen har en representant, som skall avsluta sitt arbete under april görs också ett gott arbete. Jag hoppas att vi skall lyckas komma fram till konstruktiva lösningar på det här området därför att konkurrensen är mördande inte minst på norra Östersjön och i våra egna vatten. Till detta kommer också att man inte med någon större säkerhet i dagsläget kan säga vad effekterna kommer att bli av den svenska diskussionen kring alkoholbeskattningen. Det är också incitament Det är i belysning av sådana här omständigheter som vi från landskapsregeringens sida gärna ser att vi kan ackumulera en del av överskotten som har ganska mycket av engångskaraktär över sig till utjämningsfonden. Personligen anser jag att utjämningsfonden borde vara ännu mycket större för att parera sänkningar i skattegottgörelser och eventuellt också i klumpsummor. Skattegottgörelsen påverkas i avgörande grad av vår största näring sjöfarten och dess framgångar. Jag hoppas att vi kan få lagtingets positiva viljeyttring på att den här åtgärden är rätt. Utjämningsfonden skulle efter det här vara uppe i 17,2 miljoner. Det är också viktigt utifrån det vi kan se när vi jobbar med rambudgeten för 2006 och planerna för 2007 och 2008 att vi kan ackumulera mera pengar för att ha resurser ifall tiderna skulle bli sämre och skattegottgörelserna och klumpsummorna på något sätt skulle vika.

 

Fru talman!

Det är också viktigt i det här läget där även turismen har stagnerat att landskapsregeringen och lagtinget gör allt vi förmår för att medverka till att stimulera ökat entreprenörskap och nyföretagande och det är mycket viktigt att vi nu tillvaratar det uppenbara intresse som uppkommit efter försäljningen av Chips till norska Orkla. Vi menar att det är klokt att medverka till att detta intresse verkligen fångas upp och att vi kan prestera ett sådant samspel med näringslivet att vi verkligen kan uppbringa riskvilligt privatkapital kanaliserat till nya företag och arbetsplatser. Det är jätteviktigt. Landskapsregeringen har den ambitionen. Det är därför som vi i den här tilläggsbudgeten föreslår 200.000 euro kanaliserade via Ålands Utvecklings Ab för att genom bidrag och lån medverka till att nya företagsidéer utvecklas och därmed skulle vi påverka också ett påskyndande av att privata uppslag och privat kapital kan omsättas i ny lönsam affärsverksamhet. Tanken är här att ett särskilt råd skulle inrättas för att värdera nya företagsidéer och dess utredningsfinansiering.

 

I anslutning till landskapets medverkan för att få igång ny företagsamhet vill jag därför också omgående betona det goda åländska initiativ som tagits för att redan i augusti starta upp ett nytt flygbolag. Alla ålänningar är medvetna om nödvändigheten av att vi får långsiktigt välfungerande kommunikationer också i luften. Från landskapsregeringens sida vill vi nu hjälpa till genom att föreslå 200.000 euro i form av aktieteckning i Ålands Industrihus  för att den vägen möjliggöra att en rätt dimensionerad flygplanshangar kan uppföras för den typ av plan som det nya bolaget skall trafikera med. Existerande terminal är redan uthyrd men är dessutom för liten för ifrågavarande plantyp.

 

Väl i luften är det väl också på sin plats att nämna regeringens förslag om tilläggsanslag på 121.000 för att klara ut de helikopterburna patienttransporterna.

 

När det gäller finansieringen av bostadslån finns det stora behov och ett markant tryck. Landskapsregeringen begär nu därför ytterligare fullmakter för att redan detta år kunna ge förhandsbesked om bostadslån till hyreshus för såväl 2006 som 2007 om vardera 3 miljoner per år. När det gäller bostadsfinansieringen och dess olika former skall de här frågeställningarna utredas. Det finns olika incitament vi vill diskutera och framför allt vill vi eftersträva att ha en större jämnhet i anslagsfrågorna än vad nuvarande utveckling ger vid handen.

 

Fru talman!

Ett mycket stort ekonomiskt bekymmer i landskapsregeringen har varit frågan om nya digitala färdskrivare och nytillverkning av de förarkort och företagskort för de förare och fordon som efter 5 augusti skall trafikera utanför Åland i nyförvärvade i fordon. Det handlar som vi känner till om en ny rådsförordning. Det här har visat sig bli en mycket kostsam affär för landskapet som enspråkigt svenskt samhälle. Landskapsregeringen känner inte för att införa det tvåspråkiga kort med finskan i överordnad text som republiken går in för och därför stiger kostnadsbilden dramatiskt. Men vem skall förfäkta det svenska språkets ställning om inte landskapsregeringen gör det och det även i situationer som är ekonomiskt jobbiga. Den nya ordningen kräver ca 250.000 i anslag. Jag tror ändå att vi från regeringens sida kan lova att vi skall göra allt för att priset skall kunna pressas ner.

 

Fru talman!

Den beramade försäljningen av Ålands husmodersskola har vi nu fört till Ålands lagting. I det här fallet var det så att endast ett anbud har inkommit. I anslutning till anbudsunderlaget angavs att utgångspriset var 350.000 euro eller högst bjudande samt att auktion kunde hållas bland dem som inlämnat anbud inom given anbudstid. Det inlämnades ett anbud och med anbudsgivaren hölls därför en förhandling varvid anbudet kunde höjas till 260.000 euro. Ingen av de anbudsgivare som under 2004 var med och bjöd på fastigheten lämnade nu in något anbud. Med beaktande av fastighetens relativa höga driftskostnader – det torde handla om ca 50.000 euro i året – föreslår landskapsregeringen att fastigheten avyttras för 260.000 euro, vilket är lägre än det bud på 305.000 euro som avvisades vid anbudsförfarandet 2004. Det jag kan säga är att vi ändå hyser förhoppningen om att utifall affären går i lås vi skall kunna få en fungerande fastighet kännetecknande av företagsamhet i husmodersskolan och det tycker vi i så fall vore bra.

 

Under samma budgetmoment Försäljning av fastigheter vill landskapsregeringen också ha lagtingets fullmakt om, ifall det befinns ändamålsenligt, kunna sälja hela eller delar av sitt aktieinnehav i Godby Center. Bolaget står som vi vet inför betydande reparations- och utvecklingsarbeten och tidpunkten för ett principbeslut har därför ansetts lämplig i regeringen. Tillsammans med Ålands hälso- och sjukvård äger landskapet närmare 70 procent av aktierna i bolaget.

 

Fru talman!

Tilläggsanslag behövs för att klara ombyggnaden vid Ålands folkhögskola på 50.000 euro. Den totala anbudssumman där uppgår till 206.000 euro. Även pågående om- och tillbyggnad vid Ålands lyceum förutsätter tilläggsanslag, i det här fallet 41.000 euro, sedan det konstaterats att de gamla cirkulationspumparna måste ersättas med nya för att klara kapacitetsbehovet och samtidigt måste pumprummet saneras från asbest, en företeelse som är snarast standard när man bygger om i dag.

 

Mera körkilometrar, höjda taxor för skolkort och ökat antal elever kräver tilläggsanslag till kollektivtrafiken med 120.000 euro. Något tillskott penningmässigt i trafikavdelningens förvaltningsområde behövs dock inte eftersom omdisponering från sjötrafiksidan kan göras.

 

Bästa vänner! Åland får en alltmer internationell befolkning. Det finns uppskattningar som gör gällande att vi för närvarande skulle bebos av människor representerande ett tjugotal nationaliteter. För att kunna tillgodose ett ökat behov av kurser i svenska vid medborgarinstitutet föreslår vi därför att anslaget utökas med 8.000 euro. I budgeten finansieras anslaget från konto för sysselsättningens främjande.

 

I den här tilläggsbudgetens slutskede varseblev landskapsregeringen också det faktum att filialapoteket i Kumlinge var på väg att läggas ner. Apoteket har tidigare från landskapets sida stötts med 7.000 euro och nu föreslår vi ett anslag på ytterligare 7.000 euro för att apotekets verksamhet skall kunna fortsätta. Vi har inte i detalj kunnat gå igenom alla fakta i apoteksfallet, men det skall vi göra till ordinarie budgeten för 2006. I väntan på en mera genomgripande handläggning vill dock landskapsregeringen att filialapoteket, som är så viktigt för berörda medborgargrupper, får fortsätta sin verksamhet.

 

Landskapsregeringen föreslår också att linfärjan på Björkölinjen driftsprivatiseras. Anbud avses inbegäras i sommar och eventuell start i nästa vår under förutsättning att inkomna bud är konkurrenskraftiga.

 

Avslutningsvis, fru talman, vill jag säga att 256.143.000 euro är den summa som nu är budgeterad för år 2005.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Finansansvarige Lasse Wiklöf uttrycker sig här om husmodersskolan och den verksamhet som förväntas bli där. Då undrar jag helt kort på vilket sätt är Ålands Utvecklings Ab, som egentligen är ett landskapsägt företag, inblandad i den affären?

 

Fru talman!

Ålands Utvecklings Ab kan måhända vara inblandat till den del det gäller de företag som eventuellt omsider kommer att kunna bedriva verksamhet i den här skolan. Men i denna försäljningsmässiga affär har inte Ålands Utvecklings Ab någon roll.

 

Ltl Sune Mattsson, replik:

Fru talman!

Eftersom ledamoten Lasse Wiklöf nämnde företaget som han förväntar sig att kommer att vara bra för Åland som kommer dit undrar jag ändå, och säkert många av oss här i lagtinget, på vilket sätt är Ålands Utvecklings Ab inblandat i det finska företag som enligt pressen sägs skall hyra det?

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Jag känner inte till på vilka områden och hur. Jag har för mig att bolaget skulle ha haft kontakt med Ålands Utvecklings Ab, men vad som där förevarit haver känner inte jag till i varje fall. Men det har fortsättningsvis ingenting med affären att göra.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf redogör för hur man har tänkt sig med utjämningsfonden och jag vill komma med lite funderingar och hoppelunda lite förtydliganden från regeringens sida angående den. 2004 års budget visar ett plus. Chipsens aktier, som man nu säljer och som kommer att utgöra en stor del av utjämningsfondens insättningar, säger man från regeringens sida att man skall använda sig av när klumpsumma och skattegottgörelser går ner i framtiden. Menar man då från regeringens sida att man kommer att använda sig av utjämningsfondens pengar till också driftsutgifter för landskapet? Ämnar man inte att anpassa utgifterna efter inkomsterna i regeringen utan man kommer att använda sig av utjämningsfondens stora plus för att använda till driften? Är det rätt uppfattat?

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Det är så här att om vi försöker förklara tankegångarna genom ett exempel så i år har vi, om inte jag missminner mig, 20 miljoner budgeterade i skattegottgörelse. Ponera att det går så, på grund av att det skulle gå dåligt för sjöfarten, kanske för att turismen har stagnerat, kanske för att andra delar av vårt näringsliv går dåligt, att vi helt plötsligt konstaterar att vi har ingen skattegottgörelse, den är utplånad. Det är i sådana lägen som jag menar att utjämningsfonden kan komma till användning, inte med någon kontinuerlig fortsättning, men under ett övergångsskede, innan man från landskapets sida hinner forma s.a.s. budgetutvecklingen och anpassa verksamheterna så att de igen blir i takt med de nivåer som förekommer. Det är det som är tanken att ha en buffert. För mig är det ändå viktigt att man inte långsiktigt kan vara med och ta pengar för att s.a.s. finansiera driftsutgifter. Temporärt kan man göra det för att inte behöva ställa till med alltför dramatiska omställningar om en sådan här utveckling skulle komma att ske.

 

Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Om man oroar sig för att man i framtiden kommer att ha mera utgifter än inkomster hade jag  hoppats på att man skulle säga från regeringens sida i det här skedet att man också hade en strategi att få ner utgifterna. Men det är kanske det man ändå tänker fast man inte tydligt säger det här. Enligt mitt sätt att se det är så att har man s.a.s. pengar på banken skall man inte använda dem för att leva upp utan dem använder man för investeringar och andra nyttigheter för landskapet, men att använda dem för att finansiera driften är enligt mitt sätt att se det en dålig hushållning med skattemedel. Vi får se i framtiden vad regeringen kommer med för inbesparingar vad gäller själva driften, om det visar sig  att det blir sämre tider och det tror man tydligen från regeringens sida att det kommer att bli.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Varje dag sitter jag själv och försöker göra allt jag förmår för att anpassa utgifterna till de faktiska intäktsbilderna. Det är ett huvudarbete man har. Men det är ändå på det sättet att den här bufferten finns för att ta till i ett nödläge. Själv anser jag att den borde vara mycket, mycket större än vad den är nu. Om vi har 17,2 miljoner i fonden och vi i dagsläget har 20 miljoner budgeterat för skattegottgörelse och den eventuellt skulle utebli, inte nu men i framtiden, så säger det sig självt att bufferten är ytterst ringa. Det finns en filosofi som man egentligen borde arbeta efter och den skulle ta sikte på att man kanske har ett treårigt scenario helt utan skattegottgörelse där bufferten skulle kunna täcka upp. Det skulle vara det optimala som jag ser det. Under tre år hinner man alltid anpassa verksamheterna så att man igen är i fas med tiden ifall överraskningar inträffar. Och överraskningar kan inträffa, men landskapsregeringen arbetar kontinuerligt för att vi inte skall få några överraskningar och för att utgiftssidan skall vara i balans med inkomsterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag kommer i mitt anförande att mycket gå in på det som ansvarige finansminister Wiklöf var inne på, men lite skulle jag vilja utveckla frågeställningen om flygtrafiken. Det gläder oss liberaler att det finns ett privat initiativ som skall idka flygtrafik och vi har haft förhoppningar om att det skall kunna ske utan samhällssubventioner och jag tror att vi alla är eniga om att det vore det bästa, men det förslag i tilläggsbudgeten som nu föreligger med anslag via Ålands Industrihus för att bygga en flyghangar är de facto förstås ett stöd redan nu i inledningsskedet från samhället till flygbolaget. Jag vill alltså föra ett resonemang med ledamoten Lasse Wiklöf: Är det så att det sedan i augusti när flygbolaget skall komma igång, att den verksamheten kommer att kunna ske utan samhällssubventioner? Den diskussionen måste landskapsregeringen ha fört när man för fram förslaget om att man skall bygga en hangar via Ålands Industrihus. Har man långsiktiga garantier av det nya bolaget som skall driva flygtrafik att man kommer att ha en verksamhet relativt många år, för det är endast en lång trafik årsmässigt som kan befoga att man bygger en hangar? Jag skulle alltså vilja att ledamoten Lasse Wiklöf utvecklar detta. Jag skulle också vilja fråga om primärkommunen, i det här fallet Jomala, har blivit involverad i finansieringsdiskussionen, för det torde krävas en kommunal andel i hangarfinansieringen. Jag skulle också vilja ha ett svar på hur mycket pengar flyghangaren kostar totalt sett.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Om jag börjar med det sista kan inte jag för dagen utttala mig exakt. Jag vet inte i vad mån man har upphandlat. Vi vill genom aktieteckning i Ålands Industrihus göra vårt för att verkligen stimulera den här verksamheten att den får en bra start. Det anser vi är angeläget. Jag anser dessutom att man måste ha en hangar över tid, särskilt med tanke på vintrar och så, om man skall klara det här utan alltför dyra omkostnader också, så det är en jätteviktig sak. Jomalas roll i sammanhanget känner jag inte till för dagen. Det här blir naturligtvis i förlängningen upp till Ålands Industrihus hur man resonerar i de här frågeställningarna, men vi delar med aktieteckningen. Jag känner inte till huruvida det här bolaget som startar upp i augusti har gett några långsiktiga garantier och utfästelser i dagsläget. Jag skulle överdriva om jag sade det, men det är möjligt att någon annan av regeringens ledamöter känner till det och kan informera.

 

Ltl Mats Perämaa, replik:

Fru talman!

Jag fick inga svar på mina frågor och om det är så att någon annan minister i landskapsregeringen bättre känner till de förslag som har lagts fram här återupptar jag gärna dialogen med den ministern i så fall, så jag får återkomma.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf nämnde att utjämningsfonden är viktig och att man samlar i ladorna när tiden påbjuder. I princip fick jag svar på den ena frågan angående skattegottgörelsen och klumpsumman; om den skulle vika i framtiden, som han sade, är det bra att ha, men han talade också om att man skall använda pengarna som tillfällig karaktär och inte att det skall bli något fortlöpande. Den frågan har jag egentligen fått svar på. Han nämnde förarkorten och sade att landskapsregeringen har tagit ett viktigt beslut att värna om svenska språket och att ungefär ingen annan gör det här i salen. Jag tycker att vi från Ålands Framtid alltid har gjort det i alla debatter. Jag ger en eloge för landskapsregeringens beslut om det.

 

När det gäller frågan om Godby Centers försäljning som ni vill ha fullmakt för. Är det meningen att försäljningen av aktierna skall säljas till högst bjudande och skall landskapsregeringen sköta detta i egen regi eller skall det bli ett fall som husmodersskolan igen att man tar ett eget initiativ eller tänker man utnyttja sådana som behärskar det här lite bättre. Angående husmodersskolans försäljning är den frågan dryftad tillräckligt så jag skall inte nöta om den, men det överensstämmer inte med mina principer. Får man ett anbud som understiger målsättningen tar man det tillbaka och bjuder ut det på nytt.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Husmodersskolans försäljning är nu förd till lagtinget. Här har ni nu möjligheter att avgöra den. Vad gäller Godby Center har landskapsregeringen bedömt att eftersom det förestår väldigt stora renoveringsprojekt och också tillbyggnadsprojekt – det är inte riktigt format ännu, men det är påtagliga investeringar som skall in – så tycker man att tidpunkten är rätt att åtminstone få fullmakten för att ha handlingsfrihet hur man skall förfara i den här frågan. Vi har också en diskussion som bygger på att vi skuslle få en utlokalisering till Godby av verksamheter från landskapsförvaltningen, vilket jag också är en tillskyndare av. Men vi vill gärna ha den här fullmakten och om nu lagtinget bedömer att vi inte har handskats riktigt bra med husmodersskolan är väl min förhoppning att vi skall kunna göra det med Godby Center.

 

Ltl Brage Eklund, replik:

Fru talman!

Ledamoten Lasse Wiklöf säger att en målsättning för Godby Center är utlokaliseringen av eventuella landskapsmyndigheter och vissa avdelningar. Det tycker jag att man behöver ta en längre diskussion om det faktiskt är den regionalpolitik som kallas regionalpolitik och om man faktiskt når det mål som man tidigare har hävdat att man skall se till att hela Åland lever. Mycket i den diskussionen har gått ut på att man skall se vad man hittar för sysselsättningar eller verksamheter ute i rand- och skärgårdskommunerna. Att flytta 15 kilometer norrut är kanske inte är precis den regionalpolitik som jag har tänkt mig. När det gäller husmodersskolans försäljning och fullmakten har den dryftats, affären är gjord, vi skall inte utsätta en företagare som har satsat här mera, men det är inte rätt skött.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Fru talman!

Ett fullföljande av affären förutsätter lagtingets godkännnande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Vi har nu fått den första tilläggsbudgeten för det här året på vårt bord och det här skall i sinom tid behandlas i finansutskottet. Jag vill ändå ge några centersynpunkter på budgetförslaget utan att föregå behandlingen i finansutskottet. Vi tycker att det första innehållsrika stycket om utjämningsfonden med möjligheter att överföra pengar av överskott verkligen är trevlig läsning och vi noterar med tacksamhet och tycker att det är rätt också att föra pengarna till utjämningsfonden, för det är nog riktigt som vi hörde av landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf att det är viktigt om man kan förstärka utjämningsfonden.

 

När det gäller investeringsfonden tycker jag också att man kan notera att det är näringslivet som har initierat denna investeringsfond och man vill ha landskapsregeringens medverkan i utredningar av projekt som kan få stöd i sinom tid av investeringsfonden. Nu är förslaget att 200.000 euro avsätts till denna utredning och det här tycker vi från centern att är helt okej, för vi ser att det är viktigt att man kan ge stöd för utveckling av näringslivet. Det är ändå så att det är näringslivet som är en stor del av vårt samhällsliv och allt vad vi kan göra för att stimulera näringslivet är bra. Det som vi kanske vill trycka på lite, och det är i och för sig ändå klart, är att dessa utredningspengar inte kan ges förrän man vet att projektet som man söker för skall ha genomgått någon liten förgranskning av investeringsfondens styrelse hur de tänker organisera det, så att man inte från Utvecklings Ab stöder någonting som inte har någon potential. Det är viktigt att man kan utreda det så mycket innan man går vidare.

 

Vi hoppas att landskapsregeringen hittar en bra modell för den här saken.

 

Några detaljer till. Vi i centern tycker att det är skäl att fortsätta systemet när det gäller bostadslån. Vi kan notera att det har skapats väldigt många bostäder sedan man införde systemet. Då är det ganska klart att man fortsätter.

 

Det är ofta så att direktiv ruskar om oss lite och gör att vi måste fundera på ett nytt sätt och nu har vi direktivet om digitala färdskrivare. Digitala färdskrivare installeras i nya lastbilar och bussar i dag. Dessa digitala färdskrivare kräver speciella förarkort och det är de förarkorten vi nu diskuterar, inte de digitala färdskrivarna, som man har läst ibland i tidningarna. För att kunna nyttja de digitala färdskrivarna måste man alltså ha ett förarkort, ett förarkort som då skall kosta ungefär 250.000 euro, som man kan tycka att är mycket pengar, men här är vi från centern ganska tydliga att det här får självstyrelsen kosta. Det är så många gånger att smakar det så kostar det. Vår självstyrelse smakar bra för oss i de allra flesta fall och då gäller det att ibland måste man också betala det som det kostar. Man varken kan eller skall eller får välja den billigaste vägen när det gäller att hävda självstyrelsen. Vi är helt övertygade om det.

 

Egna förarkort med enbart svensk text, det är vad vi vill ha. Jag tror att det här också kommer att bli en väldigt god marknadsföring av Åland. Det kommer att väcka intresse när man kör omkring med bilarna och visar upp sina förarkort. Man får lov att förklara vad betyder det att det står Åland osv. Det här kanske är väl använda pengar ur marknadsföringssynpunkt. Vi skall komma ihåg att det här gäller hela Finland, alla våra lastbilar och bussar som kör i Finland, eftersom Finland är så stort område att i alla finska lastbilar och bussar kommer detta förarkort att krävas. Det betyder att när våra åländska lastbilar och bussar kör, bara till Finland, så skall det också finnas med. Så har man berättat för mig nu när jag har försökt utreda det här lite. I och med det är det självklart att vi skall ha ett eget förarkort och det får alltså ur centerns synpunkt kosta dessa ca 250.000 euro.

 

Jag är för min del glad över att man har tagit upp detta tilläggsstöd för Kumlinge filialapotek. Jag har varit hälsovårdare, jag har jobbat, inte precis i Kumlinge och inte ens i skärgården, men så mycket har jag jobbat som hälsovårdare att jag vet att det skulle vara nästintill omöjligt att jobba som hälsovårdare och ha t.ex. ett sjukt öronbarn som borde få antibiotika ögona böj och inte behöva vänta tills nästa färja kanske kommer; maximalt kanske det kan röra sig om minst ett halvt dygn, om inte ett helt dygn. Det är absolut en omöjlighet att tänka sig att det inte skulle finnas ett apotek. Samma sak är det med vissa värkmediciner. Vid t.ex. en gallstensattack är det ingen patient som orkar vänta tills nästa färja kommer, det jag är fullständigt övertygad om, det kan vara kärlkrampskrämpor, det kan vara olika saker. Det kan vara någon som har ett nervsammanbrott eller är suicidal, tänker begå självmord, eller vad som helst, man behöver snabba åtgärder. Ett apotek i skärgården är någonting som behövs och därför är jag glad om man lyckas genomföra det här så att det faktiskt blir fortsatt verksamhet. Vad jag har förstått finns det goda förhoppningar om att det här löser sig. Detta belopp om 7.000 euro stöder alltså centern.

 

Hangaren som vi just hörde om tycker jag också är bra. Vi har varit överens om att det här faktiskt är en förutsättning för att ett flygbolag skall kunna verka att det finns en hangar. Det handlar om snö och is, det handlar om servicemöjligheter osv. Det här är viktigt och det här kommer säkert finansutskottet att diskutera, att det här skall göras under förutsättning att flygbolaget kommer igång, att man verkligen vet det, och jag tror att vi har belägg för att det blir så.

 

Det är ungefär de synpunkter jag ville ge; sedan kommer finansutskottet att i vanlig ordning behandla tilläggsbudgeten seriöst och i sinom tid presentera den. Problemet blir till viss del för finansutskottet, som jag ser det i dag, att det här kanske vi inte hinner med förrän till sista plenumet inför sommaren, dvs. den sista veckan i maj.

 

Mats Perämaa:

Fru talman!

Vi i oppositionen gör alltid vårt yttersta i att hitta det positiva i det förslag som landskapsregeringen lägger. Så också den här gången; det kommer att visa sig att det finns en del positiva saker i detta förslag till tilläggsbudget. Men det finns också sådant som är sämre.

 

Jag skall inleda med en kritik mot själva publicerandet av tilläggsbudgeten. Jag är säker på att det var första gången under den tid jag har varit i lagtinget som jag på vägen hit på morgonen i radion kunde höra om det förslag till tilläggsbudget som hade getts och det var uppenbarligen så att både radion och också den ena tidningen som kommer på morgonen visste om i detalj vilket förslag som jag hade getts, men vi här i lagtinget fick det på vårt bord senare samma dag klockan ett. Det är förstås bra att landskapsregeringen har en god dialog med media, det är säkert bra, men den ivern skall inte vara så stor att det blir viktigare än att landskapsregeringen ger sina förslag till lagtinget i första hand. Det är det som är det primära. Det här uppfattar jag som någonting nytt och det här är att nedvärdera lagtinget och kanske speciellt oppositionen som inte kan veta någonting om de förslag som ges. Det blir inte lätt för oss att ta ställning och möta publika reaktioner som kommer på förslagen om vi inte själva har kunnat ta del av vad som har föreslagits. Det var lite utanför själva innehållet, men jag ber att landskapsregeringen och ledamoten Wiklöf kan notera det här.

 

Det är bra att överföra pengar till utjämningsfonden när man har möjlighet till det, det är en god sak i tilläggsbudgeten, det är en god sak i det finansiella läget att man kan göra så, även om detta mycket, som ledamoten Wiklöf sade, beror på inkomster av engångsnatur, då närmast försäljning av aktier och en utökad skattegottgörelse. I varje fall, det är bra att kunna sätta pengar i ladorna i väntan på sämre tider.

 

På första sidan i allmänna motiveringarna måste vi föra en ingående debatt om det nya sättet att stöda näringslivet. Det finns i detaljmotiveringarna mera skrivet och det finns en del i allmänna motiveringarna om hur Ålands Utvecklings Ab skall formas på ett nytt sätt för att stöda näringslivet. Grunden att man skall stöda näringslivet tycker vi förstås att är bra, men det här är ändå ett nytt sätt; det finns ett befintligt system med Ålands Utvecklings Ab där en företagare med en idé kan vända sig till Ålands Utvecklings Ab för att där få råd och så småningom lägga fram en affärsplan som godtas eller inte godtas och sedan kan man få stöd för en eventuell verksamhet. Jag tycker att det här systemet i grunden är bra, men nu skall man då ha ytterligare medel - efter att man sedan tidigare har fått 1,6 miljoner euro till Ålands Utvecklings Ab skall man ha ytterligare 200.000 euro för att bilda ett särskilt råd där man genom rådet och genom Åland Utvecklings Ab skall stöda och bekosta utredningar. Det känns för mig åtminstone som att i den här processen har företagaren blivit på sidan. Jag ser inte företagaren i det här upplägget. Det var tydligt i det befintliga upplägget att det är företagaren som går dit med sin idé, men nu skall man på förhand spåna idéer, och var finns företagaren i den processen? Jag undrar om ledamoten Wiklöf kan ytterligare beskriva den här processen hur det är tänkt.

 

Det är också så att Ålands Utvecklings Ab i sina stadgar genom att det är ett aktiebolag har som en primär uppgift, förutom det direkta stödet till företagen genom kapital, att det som företag skall vara lönsamt. Det är grundidén, och hur går det här ihop med att man bekostar utredningar och ger lån till utredningar, som eventuellt återbetalas om själva affärsidén genom någon företagare i förlängningen blir lönsam? Om jag kunde få en beskrivning av hur det här överensstämmer med de stadgar som Ålands Utvecklings Ab har.

 

Jag tycker för min del att det initiativ som det privata näringslivet nu har med det s.k. Ålands Investerings Ab, där man skall försöka kanalisera det fria kapitalet efter Chipsförsäljningen, är bra och jag tycker att det känns nästan överambitiöst att man ytterligare skall blanda in Ålands Utvecklings Ab genom mera medel bara för att utreda vissa diffusa saker. Det här tycker jag att man genom initiativ av privata företagare, genom Ålands Investerings Ab, med fördel kunde sköta själva. Men det kan hända att det finns information i bakgrunden här som ledamoten Wiklöf kanske kan ge som gör att jag kanske ändrar åsikt här.

 

Fru talman!

Så till sakfrågorna i detaljmotiveringen. Försäljning av fastigheter. Vi har rätt så mycket här i lagtinget redan dryftat försäljningen av husmodersskolan och det finns kanske inte så mycket att mera att säga utom det att jag uppfattar det som har förts fram här i efterskott som en ren efterhandskonstruktion att det vällovliga i den verksamhet som eventuellt skall bli där har styrt det till att man valde att sälja den. Det kan man förstås tycka att är bra, men för att det här skall bli riktigt renhårigt och man skall kunna förstå hur landskapsregeringen menar borde det korrekta ha varit att man i själva försäljningsskedet hade angett att det vällovliga i den eventuella verksamheten som skall bli i huset kommer att spela en roll. Hade man sagt det när man bjöd ut huset kanske man kunde ha fått ytterligare anbud till någon verksamhet som skulle ha varit ännu mera vällovlig, om vi kallar det så. Det här är nog en efterhandskonstruktion och tyvärr ledde det till att intäkterna för försäljningen blev onödigt låga. Men det behöver vi inte gå in på ytterligare.

 

Fru talman!

Understödet för Kumlinge filialapotek är förstås en bra sak och där ber jag att få tacka ledamoten Harriet Lindeman för att hon på ett sakligt och bra sätt har deltagit i räddningsaktionen för apoteket. Hon har på ett seriöst sätt bidragit med sin kunskap och hon har deltagit i mötet tillsammans med kommunrepresentanter och det har lett till en paketlösning som nu uppenbarligen räddar apoteket, och det tackar jag för.

 

Så vill jag återgå till diskussionen om hangaren på flygfältet. Där vill jag för min del också säga det som redan sades här av ltl Gun Carlson att vi måste ha garantier för att flygverksamheten kommer igång innan man kan tänka sig att bygga en hangar, och det tror jag säkert att är avsikten med det här, men jag ber att någon landskapsregeringen ändå kunde ge en bild av hur stor investeringen i flyghangaren är totalt sett. Förslaget till aktieteckning om 200.000 euro beskriver bara lagtingets och landskapets del i det här och Ålands Industrihus är till stora delar ett landskapsägt bolag så vi bör nog veta den totala kostnaden innan man kan fatta beslut i den här frågan. Jag skulle också vilja ha synpunkter från landskapsregeringen på om man tror att det fordras samhällssubventioner för den konkreta driften av flygverksamheten när den kommer igång i augusti eller om det kan tänkas att det räcker med bara den här satsningen.

 

Fru talman!

Landskapsregeringen vill ånyo gå in för att privatisera en del av färjflottan, i det här fallet Björkö-linjens linfärja. Jag måste i varje fall ställa mig undrande till hur landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf nu kan presentera det här som ett bra förslag när han i media har beskrivit det som en chans till arbetsplatser. Jag skulle inte vilja ta u-sväng i min mun, men nu gjorde jag det i varje fall och det är precis vad jag tycker att socialdemokraterna gör i den här frågan också. Men för att gå in på lite fakta i den här saken och få en dialog om bakgrunden till detta skulle jag vilja att landskapsregeringen skulle berätta vad entreprenadsumman på Ängösundsfärjan kom att bli nu när man fick en ny entreprenör. Det har gjorts jämförelser mellan kostnaden för Björkölinjen i samhällets regi jämfört med den privata regin på Ängösundslinjen, men jag har en uppgift om att den nya entreprenad på Ängösundsfärjan blev något dyrare, så jämförelsen borde väl göras med det pris man har för den entreprenaden nu, så landskapsregeringen kan säkert informera om hur det ligger till. Också kan väl landskapsregeringen informera om hur mycket kostnader landskapsregeringen hade för att reparera Ängösundsfärjan i samband med att det blev en ny entreprenad.

 

Vtm Johan Ehn:

Fru talman!

Jag vill helt kort kommentera några punkter från den frisinnade gruppens sida i det förslag till tilläggsbudget som nu ligger på bordet. För det första kan jag konstatera att det är trevligt att se att det förra året gick förhållandevis bra, om ändå på det sättet att det var tillfälliga inkomster som gör att det blir på det sättet. Det är ändå alltid trevligt när man kan föra över pengar och fondera för sämre tider. Men som också finansansvarige Wiklöf var inne på finns det nog ingen anledning att ropa ett alltför högt hej i och med att de summor som vi har fonderade trots allt inte är alldeles för stora. Trots allt, någonting positivt kan man ändå säga.

 

När det gäller detaljfrågor omfattar den frisinnade gruppen i det stora helt förslaget. Det finns saker som vi kanske hade gjort annorlunda om vi hade fått bestämma helt och hållet själva. En av de sakerna är naturligtvis det som också berördes av ledamoten Lasse Wiklöf: satsningen på bostadsproduktion. Vi är helt överens med landskapsregeringen om att vi vill vara med och satsa på bostadsproduktion. Som känt i den här salen och totalt sett är vi mycket tveksamma till om enhetslån är den rätta modellen. Vi hade kanske från vår sida hoppats på att man hade fått lite mera tid i den arbetsgrupp som sitter och tittar på det bostadspolitiska innan man hade gått vidare med det. Vi tror nämligen att det också kan finnas andra sätt att lösa detta på. Jag hoppas nu, och jag vädjar till finansutskottet, att man tar till sig lite av de här åsikterna och åtminstone funderar på om det finns andra möjligheter att lösa den här biten än att nu ytterligare bevilja fullmakter för två år framåt. Det låser det bostadspolitiska läget i den här linjen under en ganska lång tid och från vår sida skulle vi faktiskt önska att det var möjligt att kunna diskutera det här vidare. Vi har varit med och lagt förslaget till budget så vi omfattar det men vill härmed deklarera vår lilla ledsamhet kring den här biten.

Från någonting som är ledsamt kan man väl gå till någonting som är positivt och som också berördes här i debatten, och då var det mera i ledsamma tongångar av ltl Mats Perämaa, som beklagade landskapsregeringens förslag till att privatisera Björkölinjen. Det är någonting som vi varmt välkomnar och tycker att är bra att vi nu äntligen får gjort, framför allt utgående från det sätt som man nu kan lösa det på, så det tycker vi att är mycket bra.

 

Till sist en sak som man kanske delvis kan fundera på i finansutskottet men framför allt bör man fundera på det till den ordinarie budgeten och det är de upphovsrättskostnader som vi har inom Ålands radio. Som det är för tillfället ligger upphovsrättskostnaderna helt och hållet utanför det system med licensmedel vi har och här bör man nog på sikt överväga huruvida inte det här är en sådan sak som absolut borde ligga innanför den summa som görs. Upphovsrättskostnaderna är just sådana kostnader som förorsakas av att vi som licensbetalare har kostnader och det här är någonting av de bitar som verkligen kan lyftas in som belastande på licensen. Jag är medveten om att det här kan innebära en hel del vad gäller den egna produktionen, men jag tycker ändå att man skall se vad gäller de här bitarna. Som det är nu upplever vi att det inte är riktigt rätt.

 

Ltl Danne Sundman:

Fru talman!

Jag vill börja med att instämma i den kritik som framfördes här mot att vi här i lagtinget skall få läsa om tilläggsbudgeten i en viss tidning innan vi har sett den själva, att det socialdemokratiska språkröret skall ha något slags gräddfil till de socialdemokratiska ministrarna tycker jag inte om. Det är inte att värna lagtingets roll. Vi bör få den i våra händer först.

 

Fru talman!

När det gäller själva budgeten vill jag nämna några saker. För det första om de digitala färdskrivarna som jag tycker att är bra. Konstigt vore väl annars! Men när det gäller kostnaden tycker jag att det snart börjar bli dags – det kommer säkert fler och fler sådana här i och med att svenskan går tillbaka i Finland och vi är de enda som överhuvudtaget värnar den – att man skall fundera på att uppta en diskussion med riksmyndigheterna. Det är nämligen så att i självstyrelselagen i 47 § finns det en bestämmelse i andra momentet som säger att avräkningsgrunden – klumpsummans procent – skall höjas och så finns det några punkter, varav punkt 2 lyder: ”Om uppnåendet av självstyrelsens syften orsakar väsentligt ökade kostnader …”. Jag kan tänka mig att om man räknar ihop alla sådana här kostnader som kommer till när vi själva måste ta ansvar för svenska språket så kan man snart kalla det väsentligt ökade kostnader. Det här är en väldigt liten grej, det är några färdskrivarskivor som snurrar i några lastbilar som ingen egentligen ser annat än när man hanterar dem, men det finns många andra exempel; vi har en uppsjö av exempel i förvaltningen där vi använder tvåspråkiga blanketter, om man vill eftersträva en enspråkig svensk förvaltning: Posten på Åland använder många tvåspråkiga blanketter och polisen t.ex., så nog finns det pengar att lägga ner där, så att det blir flera än sex siffror om man skulle vilja reda upp allting. Det här får inte bli det enda man gör för svenskspråkigheten; det här rättfärdigar inte de problem som kvarstår. Det får inte bli så att det här står för alla synders förlåtelse, det är viktigt att påpeka. Jag tycker nog att det är fantastiskt mycket pengar, men antagligen har man rett ut att det behövs så här mycket för en ganska liten detalj, men finansutskottet kan ju bekanta sig med den saken.

 

När det gäller försäljningen av husmodersskolan som finansministern kallade den ”beramade affären”, och det är den verkligen, så har jag ingenting emot att man nu fullföljer försäljningen eftersom man nu har engagerat både en entreprenör och en verksamhet i lokalen. Men jag tycker att finansutskottet skall reda ut den här affären. Det är dels en fastighetsaffär, men sedan är det också en politisk affär och man borde också höra hur en fastighetsmäklare ser på processen och hur den kanske kunde vara annorlunda om man skulle ha anlitat en mäklare.

 

Det här aktualiserar ett behov av en strategi hur man skall avyttra fastigheter och varför. Det kan mycket väl vara så att priset inte är det viktigaste när samhället avyttrar fastigheter. Det kan vara så att det var klokt att sälja till den här entreprenören som hade det här konceptet med den här verksamheten som skapar arbetsplatser osv. Det låter jag vara osagt, för de planer som har visats verkar bidra till arbetsplatser på landsbygden, men då borde man ha en strategi i botten där man säger att priset inte alltid är det viktigaste, för den kritik som nu har kommit från allmänheten är att man har gett bort det för billigt, det fanns en annan köpare som eventuellt kunde ha betalat mera. Om man hade den här strategin kunde man hänvisa till det och säga att det här anbudet prioriterar vi. Det är alltså viktigt att detta arbete, som jag förstår att är i slutskedet om vilka fastigheter som skall avyttras, kommer till lagtinget och lagtinget får säga vilken strategi man skall ha i botten.

 

Fru talman!

När det gäller helikoptern, luftburen patienttransport och räddningsverksamhet kommer det troligtvis att finnas anledning att återkomma till det som också är en affär, inte bara en helikopteraffär utan politisk affär. Är de anklagelser sanna som har kommit fram i domstolsbehandlingen måste vi nog byta epitet ”landskap” till ”bananrepublik”, men jag hoppas verkligen att inte allt är sant. Jag har dock vissa farhågor. Vi måste också snart börja ställa oss frågan: Hur mycket får det här kosta? Om vi tänker att det här har vi i huvudsak som en ambulans för skärgården och det skall nu satsas 920.000 euro på det. Det räcker till ungefär nio läkartjänster, vi kunde ha en läkare i varje skärgårdskommun som jobbar och bor därute, kostnaden skulle bli densamma. Det skulle enligt mina beräkningar räcka till 23 sjukskötersketjänster, så vi kunde ha fyra sjuksköterskor i varje kommun i de sex skärgårdskommunerna. Hela helikopterkostnaden börjar anta lite orimliga proportioner, måste jag säga, men nu är vi där vi är och avtalet är tecknat och priset för det blev för vissa att man fick ställa sig utanför regeringsdörren.

 

Fru talman!

När det gäller bidraget för produkt- och teknologiutveckling frågar jag mig om det är så att Ålands Utvecklings Ab är rätt instans att få hela den här slanten till sig eller borde man ha den på näringsavdelningen och så borde Utvecklings Ab vara en aktör som kan söka, sedan finns det också andra privata näringslivsaktörer som kanske kunde få del av de s.k. såddpengarna; vad jag förstår skall detta räknas som såddpengar. Jag ber finansutskottet överväga om man skulle hålla dem s.a.s. inom självstyrelsens fögderi och sedan betala ut vartefter. Då får man också en liten prövning från förvaltningens sida, vi har duktiga konsulenter på näringsavdelningen som kan stå för en första sållning.

 

Jag bläddrar vidare och kommer till trafikavdelningen, där landskapsregeringen säger att man skall bjuda ut linfärjan på Björkölinjen på driftsentreprenad. Det här är ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för landskapsregeringen, det är bara en linfärja men ändå en viktig princip; jag tycker att man skall driftsprivatisera mera för att få ner kostnaderna, för att öka entreprenörsandan i skärgården. Jag vill ge en eloge till socialdemokraterna som har varit med om detta och förstår sig på entreprenörskap till den delen.

 

Fru talman!

När det gäller utjämningsfonden kan det hända att jag inte känner till, men finns det någon strategi eller fundering hur utjämningsfonden skall arbeta. Om jag minns rätt finns det bara en budgetskrivning från budgeten när den grundades. Detta säger jag mot bakgrund av att det borde finnas lite mer tanke bakom hur man skall använda fonden. Det är mycket bra att man ökar på fonden; jag tycker att man skall spara i ladorna, så fort det finns tillfälle skall man sätta pengar i fonden. Sedan är frågan hur lättvindigt man tar ur den. Utan att bli alltför finanspolitiskt detaljerad vill jag säga att man kan beskatta en fond till en viss gräns utan att kapitalet minskar. Man kan räkna med en viss avkastning som det görs med pensionsfonden. Fonden borde vara så stor att själva uttaget ur fonden kunde utgöra det tillskott som behövs, den borde innehålla hundratals miljoner euro, helst skulle den få vara så stor att avkastningen var större än klumpsumman, då kunde vi ringa till Helsingfors och tacka för det som varit! Skämt åsido, men den vara så stor att avkastningen skulle vara i storleksordningen 10-20 miljoner euro, så att man kunde ta ur den vid sämre tider.

 

En strategi för utjämningsfonden eller kanske t.o.m. lagstiftning skulle jag föreslå att finansutskottet överväger.

 

Landskapsregeringsledamoten Lasse Wiklöf, replik:

Herr talman!

Det finns en sak som jag gärna vill opponera mig mot och det var de alldeles speciella insinuationerna som ltl Danne Sundman gav uttryck för när det gällde att läcka till massmedia. Tilläggsbudgeten togs en sen eftermiddag. Jag gick hem. Lantrådet Roger Nordlund blev så småningom uppring av en journalist från Nya Åland. Lantrådet Roger Nordlund gav vissa uppgifter men hänvisade till mig eftersom jag pro forma hade ansvar för tilläggsbudgeten, och man lyckades spåra mig. Jag hade då den goda smaken att ge uttryck för vad som fanns eftersom frågor ställdes i denna offentliga handling, som var justerad omedelbart vid beslutstillfället. Om det hade funnits några andra rutiner och om det är några andra rutiner som skall efterlevas när det gäller servandet av lagtinget skall jag naturligtvis ta det till mig, men för mig har åtminstone offentlighet alltid varit en dygd och jag tycker inte att vi har orsak att försöka dölja någonting för massmedia, vilken tidning eller radio det än må handla om som ringer.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag ber om ursäkt om jag har insinuerat några felaktiga konspirationsteorier. Man blir bara fundersam med tanke på ledarsidans inriktning och ägarbilden. Visst är det så att det skall vara en offentlig handling omedelbart när den är tagen, så det råkade sig väl då att man träffade rätt från tidningens sida!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Ltl Danne Sundman pratade om helikoptern och vad den kostar jämfört med skärgårdsborna, men nog är det väl så att hela Åland har nytta av helikoptern och inte bara skärgårdsborna, även om jag tycker att det är viktigt att skärgårdsborna har denna ambulansmöjlighet. Även vi som bor på fasta Åland måste kunna ha nytta av den, om det händer någonting och vi snabbt måste ta oss vidare för läkarvård. Man brukar tala om ”golden hour” i samband med svåra skador, dvs. att man inom en timme måste komma till någon som får öppna och lätta på trycket, speciellt när det gäller huvudskador. Åland har en person som klarar av det. Då kanske det är viktigt att vi har möjlighet att snabbt komma till vård.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Visst är det så att den är till nytta för alla ålänningar, men det som ytterst motiverar den är att man i skärgården inte har den möjlighet att rekvirera ambulans som vi har på fasta Åland. När det gäller den stora kostnaden och huruvida den är motiverad eller inte vill jag mot bakgrund av det aktualisera den diskussionen därför att det finns också andra möjligheter, möjligheter att få flera att dela på kostnaden, vilket vår dåvarande minister Gun-Mari Lindholm hade för avsikt att utröna. Det är fantastiskt mycket om vi tänker på att vi skall bära hela kostnaden jämfört med hur många tjänster den motsvarar; man kan nästan bygga upp en kvalificerad intensivvård med de här resurserna i större utsträckning än vad vi redan har – någonstans går smärtgränsen.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Jag tror nog att om vi börjar titta på summan och om ltl Danne Sundman skall skaffa en helt ny akutvård tror jag nog att vi får lägga till lite mer siffror, om vi skall börja se på vad vi skall ha för kunskaper inom den akutvården. Nog tror jag att vi måste börja se vad vi själva kan göra för våra ålänningar. Jag vill inte vara den som tar ett beslut om att någon person inte kommer till möjlig vård så snabbt som man behöver osv., utan här behöver vi nog faktiskt se att det är svårt att börja sätta någon summa på människors liv eller stå här i lagtinget och bagatellisera och skämta om hur många läkare det kan vara ute i skärgården för det tycker jag är lite väl allvarligt.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Fru talman!

Det är ingen skämt att kostnaden i fråga motsvarar nästan tio läkartjänster. Det är fullt realistiskt och det gör man enkelt genom att dela det här med vad en läkare ungefär kostar. När det gäller vad man kan göra med den resursen kan det mycket väl hända att vi kanske tvärtom borde ta bort viss verksamhet från ÅHS och i ytterligare större utsträckning anlita sjukvårdsinstanser runt om oss. Då är det mycket välmotiverat att se vad den här kostnaden är, men man borde se det som en helhet och jag hoppas att man gör det i det arbete som jag har förstått att pågår inom ÅHS, som också den nya ordföranden uttalade sig om, men det är hur som helst för mycket pengar.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Ronald Boman:

Herr talman!

Landskapsregeringen tycks nu öppna slussarna för ett ohämnat penningflöde.  Nu skall det satsas 200.000 euro på att lära Chipsmiljonärerna hur de skall använda sina pengar. Jag tror nog att jag är nära sanningen om jag säger att dessa pengar  kan placeras utan hjälp av Ålands Utvecklings ab. För övrigt är säkert dessa pengar till större delen redan placerade, utan hjälp av Ålands utvecklings ab.

 

Men när skall penningflödet till Ålands Utvecklings Ab stoppas ???

 

I budget efter budget och i tilläggsbudget efter tilläggsbudget finns detta bolag med. I förra tilläggsbudgeten fick de 1,6 miljoner euro i kapitaltillskott, denna gång är summan 200.000 euro.

 

Det som skrämmer mig mest är att ingen annan lagtingsledamot, åtminstone tidigare, tycks reagera på de enorma summor vi vräker ut i detta bolag – utan att lagtinget har någon insyn i vad pengarna användes till.

 

Vi har i massmedia fått ta del av hur fina satsningar bolaget gör och därför borde varje ansvarskännande lagtingsledamot fråga sig: var är utdelningarna från dessa bolag och i vilken storleksordning är de eventuella utdelningarna?  Enligt bolagets hemsida har de till dags dato satsat i 12 olika bolag. Alla bra och fina bolag enligt uppgifter och därför borde de generera en bra utdelning till sina ägare, där Ålands Utvecklings AB intar en framträdande plats. Vi fick också läsa om att bolaget EGET gett ett rejält överskott.  Också där är Utvecklings Ab stor ägare .

 

Utdelningarna från dessa 12 bolag borde mer än väl täcka kostnaderna för bolagets interna kostnader och även ge ett överskott så att de tilläggspengar som uppenbarligen måste beviljas i varje tilläggsbudget äntligen skulle upphöra. Självklart är också att lagtingets ledamöter automatiskt skall få Ålands Utvecklings Ab:s årsredovisning, då kanske några fler än undertecknad kan lära sig inse att detta bolag sysslar med snedvridning av konkurrensen.

 

Kan den okritiska inställningen från regeringsblockets sida bero på att en lantrådet närstående person uppenbarligen jobbar för bolaget. Det är sådant som brukar kallas nepotism.

 

Talman, jag kommer i detaljbehandlingen föreslå att momentet 47.03.45. ”Bidrag för produkt- och teknologiutvecklig” utgår.

 

Intressant är också att Landskapsregeringen avser att bygga hangar på flygfältet. När det nya flygbolaget presenterade sig i massmedia fick vi information om att detta bolag skulle klara sig utan samhällsstöd. Nå, vad har hänt, Ålands utvecklings Ab, som samhället äger till 98,5 procent är  med bland  finansiärerna, nu kommer ytterligare en hangarbyggnad och innan projektet rotts i hamn har vi nog också fått köpa flygplan åt detta bolag. Det är så det brukar gå till.

Jag är klart för en bättre flygtrafik, men utan samhällsstöd.

 

Något tveksam är jag också till förslaget om att satsa 250.000 på förarkort till de förare som skall köra utanför Ålands gränser. Spontant får jag en känsla av att de borde väl vara respektive företag som borde satsa dessa pengar, men kanske ansvarig ledamot kan förklara varför samhället skall stå för dessa kostnader. Att dessutom tro att det skulle vara någon PR-effekt inbyggd i att vi har ett eget förarkort verkar mer än lovligt intelligensbefriat. Det är endast vid gränsstationer det skall visas upp och eventuellt vid någon polisrazzia. Summan av det hela är att några tullare och någon polis får ta del av denna 250.000 euros satsning. Slöseri med skattemedel, anser jag.

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Den liberala lagtingsgruppen har lämnat en motion i den här frågan och mitt anförande kommer att anknyta till den. Det är enligt motiveringen under moment 34.10.74 på sidan 8 i förslaget till första tilläggsbudgeten för 2005, där det framkommer att landskapsregeringen förbereder en försäljning av landskapets aktieinnehav i Fastighets Ab Godby Center. Som vi tidigare har hört här i dag är det ungefär 70 procent av aktierna i fastigheten som eventuellt kommer att säljas. Man motiverar tidpunkten för ett principbeslut som lämpligt därför att ”fastighetsbolaget står inför ett reparations- och utvecklingsskede”. Taket läcker och det finns också risk för eventuella fuktskador inne i fastigheten. Något mögel tror jag inte att man har kunnat konstatera ännu, men naturligtvis kommer det att finnas spår av det i och med att det har varit vatten där.

 

Redan den 12 april gick landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson ut i massmedia och informerade om att han och hans partiallierade arbetade för en utlokalisering av förvaltningen och vill bygga nytt i Godby. Det är någonting som också stöds av landskapsregeringsledamoten Wiklöf här i dag. Man tillsätter en arbetsgrupp som skall konkretisera landskapsregeringsledamoten Runar Karlssons visioner. Det här förefaller mycket märkligt. Det är bra att man ha visioner, men man måste se helheten. Vad är man ute efter? Av med skräpet och nytt åt sig själva! Som sagt, lokalen har vattenskador och delvis har den en undermålig ventilation, men det torde inte finnas mögel och huset skall saneras i alla fall, oavsett om landskapet har aktier där eller inte.

 

Det finns trots allt lokaler för hälso- och sjukvården och med tanke på vad tillbyggnaden av sjukhuset kostar och hur stor den är verkar det inte ändamålsenligt att bygga nytt. Det är i alla fall mera ändamålsenligt än att fortsätta äga de befintliga lokalerna. ?? Det är också fråga om att sälja den billigt för det är ingen marknad just nu för den här typen av fastigheter. Som jag upplever det talar folk ute på stan om försäljningen av hälsocentralen: först bygger man ett stort specialkonstruerat hus för hälso- och sjukvården, sedan flyttar man ut ur verksamheten därför att huset är mögelskada; då de skall säljas meddelar landskapets byggmästare att huset egentligen inte alls är så farligt mögelskadat utan det går att använda till nästan vad som helst utom polisverksamhet!  Huset säljs och efter vad som framkommit verkar det inte ha varit nämnvärt mögelskadat. Vad händer sedan? Jo, ÅHS börjar hyra upp lokaler i huset för delar av sin verksamhet igen! Det är så här som allmänheten upplever den här affären. Kommer det att bli likadant i Godby Center eller vad är det på gång? Man står inte i kö i dag för att köpa begagnade hus, det visar husmodersskolans försäljning ganska klart och tydligt. 

 

Skall man ha privata finansiärer som man hyr upp från är det sist och slutligen så att de ställer inte upp ideellt utan de förväntar sig en viss vinst från avsatt kapital här också, så på sikt måste det bli dyrare. Men när man är ute för att dölja några kostnader kan det kortsiktigt se betydligt billigare ut. Avser man med detta initiativ att lämna åt några privata initiativ att ettdera ta över gamla Godby fastigheten, riva Godmans-fastigheten, som är det största problemet där och bygga nytt eller tycker man att den skall stå kvar där som ett ruckel mitt i Godby? Som finströmare är det mycket positivt att notera att man vill flytta ut verksamheter till kommunen, men vi vill ha klara, tydliga planer och se det i ett större perspektiv. Det finns också möjlighet till utlokalisering till övriga delar av Åland, det skall man vara medveten om. Vi har t.ex. Ribacka som står tomt. Att centern har valt en helt egen arbetsgrupp är vi lite förvånade över i den liberala gruppen. Vtm Johan Ehn, som tidigare har varit med i fastighetsgruppen, borde ha en bra insikt – eller är det så att regeringskumpanerna har delat upp stad och land mellan sig? Efter vad som har framkommit är gruppen som har utrett landskapets fastighetsinnehav klar med sitt arbete och det skall bli intressant att ta del av den, men det borde vara någonting som man har tagit till sig innan man går ut och talar om att man skall bygga nya fastigheter i Godby.

 

Som känt planerar man att flytta in psykiatrin från Finström till centralsjukhuset i Mariehamn. Det skall ske inom en överskådlig tid, men det tycks inte vara planerat de närmaste åren i alla fall. Finns det pengar att bygga nytt i Godby 2006, så borde man nog satsa på nya lokaler för psykiatrin i stället och sedan kan landskapsregeringen fundera på om man kan flytta till Godby sjukhus olika verksamheter.

 

Vi i liberalerna anser att landskapsregeringen måste ta ett helhetsgrepp när det gäller förvaltning, utveckling, avyttrande av landskapets fastighetsinnehav. I Godby Center finns det bra potential att bygga vidare. Siljans konsult har gjort en utredning och konstaterat att det inte torde vara ändamålsenligt att bygga vidare på gamla Godmans, men i övrigt är fastigheten bra. Godmans är där museibyrån har sin verksamhet i dag. Om landskapet skall bygga nytt borde det vara ett flervåningshus på den tomten, det är det absolut strategiskt riktiga. Kommunteknik finns färdigt där och det skulle bli ett bra sammanhållet centrum.

 

Herr talman!

Godby Center har ett strategiskt läge mitt i centrum av Godby och landskapet kunde i samråd med Finströms kommun undersöka olika utvecklingsalternativ med tanke på byggnaderna och outnyttjad tomtmark där. Samtidigt bör olika trafiklösningar undersökas. Ett torg har diskuterats mellan Mattssons och Godby centrum bl.a. Med tanke på det utrymme som finns i befintliga lokaler och behovet av återhållsamhet i den offentliga sektorn anser vi liberaler att landskapsregeringen noga skall undersöka det mest ändamålsenliga alternativet.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Ltl Åke Mattsson pratade ganska mycket om Godby Center och utvecklingen av Godby och jag kan konstatera att vi är exakt av samma åsikt. Vi skall tillsammans med Finströms kommun, vi skall tillsammans med andra, titta hur man kan utveckla befintliga Godby Center och även i nybyggnad, så jag upplever att vi har ingen olika åsikt här utan vi har ungefär samma åsikt. Hur man exakt gör i praktiken är en annan sak. Jag vill på det sättet tacka för stödet för projektet.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Men vi ser gärna att man håller aktierna kvar. Vi förstår inte intresset av och den plötsliga viljan att försöka sälja bort aktieinnehavet och ägandet i Godby. Ser man det från kommunens sida är risken mycket större om man börjar hyra upp lokaler och bygga nytt, att man kan flytta in all verksamhet till Mariehamn, alltså ett helt annat scenario än det man talar om i dag.

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

I tilläggsbudgeten ges det fullmakt att sälja allt mellan noll och 100 procent av aktierna och man kan t.o.m. teoretiskt tänka sig att behålla samtliga aktier och också bygga nytt eller en kombination. Jag upplever som sagt att landskapsregeringen och liberalerna har ungefär samma åsikt i den här frågan, om det nu inte är så att liberalerna på något vill stjälpa projektet genom att få till det på något vis som inte vi kan förstå.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det framkommer väl ganska klart och tydligt av mitt anförande, att vi vill verkligen satsa på Godby centrum, men vi vill ha ett helt och enhetligt centrum och att man verkligen utreder saken till punkt och att man inte går ut med några spontana utspel, som det är just nu. Det skapar också en väldig osäkerhet i förvaltningen nä rman går ut och säger att vi skall ut några härifrån huset, men vi vet inte vilka det är osv. Man bör ha lite konkretare och tydligare planer innan man gör de här utspelen, men annars är vi naturligtvis för ett enhetligt och bra Godby centrum.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Det är så att centerpartiet har inom sig diskuterat de här frågorna och det hänför sig lite grann till det som ltl Åke Mattsson också nämnde, dvs. att Grelsby så småningom skall in till staden till sjukhuset. I det beslut som togs för några år sedan i lagtinget sade man också att i motsvarande del skall vissa delar av förvaltningen flyttas ut på landet,  när man flyttar bort från landet en så stor verksamhet som Grelsby sjukhus, och utifrån det har man diskuterat: vad kan flyttas ut till periferin eller ut till landet och då ligger Godby nära till som en stor ort. Det är det som centern gör nu i en grupp. Det har inte med landskapsregeringen att göra utan det är centern som gör det. Naturligtvis kunde centern ha gjort det utan att gå ut till pressen och meddelat det, men nu har vi gjort det och då vet alla att vi håller på och tittar på det här.

 

Godby Center kommer att leva kvar eftersom det inte alls är så svårt skadat som man kunde tro. Jag kan inte reda ut det nu i replik och det kanske inte är aktuellt i det här sammanhanget heller, men problemen är trots allt inte så stora. Det går bra att åtgärda det med ett nytt tak. När det gäller försäljningen av aktier torde det vara klart att åtminstone museilagrets aktier borde säljas. Det har vi varit överens om i många år här i lagtinget; det är synd att det blir som en propp i hela verksamheten i Godby Center och det är någonting som borde flyttas ut. Jag tycker nästan att landskapsregeringen kunde ha nämnt att det gäller åtminstone de aktierna. I finansutskottet skall vi också titta på motionen. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi har tydligen en ganska stor samsyn när vi har diskuterat vidare, vi vill ha ett Godby centrum, men det är nybygget som det talas om som vi har reagerat ganska starkt emot. Bygger man någonting nytt borde man försöka ha det i Godby centrum. Skall man sälja aktierna i fastigheten är det ingenting som säger att man kommer att förändra verksamheten där utan man borde i samråd med kommunen att ordna att man får igång den gamla Godmans fastigheten till någonting konstruktivt och vettigt. Kanske enda möjligheten att lyckas med det är att man måste riva ner det.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman!

Vad som skall hända med museilagret, i den mån man lyckas få bort det därifrån, vågar inte jag säga utan det beror på den som är intresserad av att göra någonting. Det kan nog byggas nytt, det kan byggas om, det kan bli affärsverksamhet och vad som helst, men jag vill ändå tillägga att centerpartiet vet och känner till att det finns många utrymmen i förvaltningen som är upphyrda ute på staden som saknar egna lokaler. Miljöprövningsnämnden, ÅSUB och många andra förvaltningsgrenar betalar landskapet hyra för och det är dem man borde se på: borde de få ett eget hus och skall detta egna hus kanske bli i Godby, det är det det handlar om. Centerpartiet kommer att jobba fram någonting som sedan skall föreläggas gruppen och sedan i sinom tid diskuteras i landskapsregeringen, om det blir ett rejält förslag. Det får vi se.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Vi får se tiden an när det förslaget kommer, men från liberalernas sida vill gå ut och tidigt markera att när det gäller Godby Center anser vi att det är någonting som man bör satsa på och försöka hålla kvar i en helhet och hålla ett så konkret och tydligt centrum som möjligt där och inte bygga nytt i något annat område i det här skedet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Mats Perämaa:

Herr talman!

Jag ställde ett antal konkreta frågor till landskapsregeringen, frågor som inte fick några svar, så för att ytterligare hjälpa landskapsregeringen i sitt arbete och kanske hinna fundera på de här frågorna föreslår jag att detta ärende bordläggs till inkommande onsdag. Om det är så att landskapsregeringen inte mera kommer ihåg de frågor som jag ställde tänker jag inte upprepa dem här, men jag kan lämna dem skriftligen för att underlätta om det så behövs. Förslaget är att ärendet bordläggs.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum onsdagen den 20 april har väckts. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 20.4.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående anordnandet av ungdomsparlament. (HM 5/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det är viktigt att intressera ungdomar för samhällsbygge och därigenom skapa en känsla för hembygden. Har man det med sig i bagaget är önskan större att återvända hem efter studier utanför Åland. Ungdomars politiska engagemang handlar ofta om helt andra frågor än vuxenvärldens och dessutom med andra prioriteringar. Ett sätt att göra intresserade ungdomar delaktiga och ge dem möjligheter att prova på politik är ungdomsparlament. Det har ordnats tidigare med ungdomsrådet som arrangör. Ett sätt att sedan föra ungdomsparlamentets beslut vidare till förverkligande är att ungdomsrådet sedan fungerar som ett slags ungdomsregering och verkställer ungdomsparlamentets beslut genom att informera och påverka olika beslutsinstanser.

 

Ungdomsparlamentet kunde lämpligen föregås av val i skolorna som ett led i samhällsundervisningen. Det kunde samtidigt öka ungdomsparlamentets diginitet och förankring hos ungdomen.

 

Herr talman!

Ett ungdomsparlament som är årligen återkommande skulle också vara ett sätt att utöka nyrekryteringen av politiker, vilket alltid är väldigt viktigt. Morgondagens ålänningar utgör en underrepresenterad grupp här i lagtinget.

 

Med anledning av detta föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att landskapsregeringen tillser att ett ungdomsparlament ordnas årligen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående prioritering av svenskspråkig radio och TV. (HM 10/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Ålands Radio och TV Ab förfogar över ett antal frekvenser för utsändning av radio med 10 kilowatts effekt över landskapet. Dessa används för Ålands radio, själva kanalen är 91,3 MHz, och till återutsändning av de svenska och finska public service-kanalerna. En frekvens, 100,3 MHz, används för återutsändning av Radio Suomi, som är YLE:s helt finskspråkiga kanal, vilken har, enligt de undersökningar som nyligen har offentliggjorts, ca 2 procent av ålänningarna som lyssnare. Detta har motiverats med att kanalen fungerar som nödsändningskanal, och det är inget hållbart argument. Nödsändningar kan sändas över 100,3 MHz oavsett vad som sänds i kanalen. Det är inget problem att lösa det tekniskt.

 

I själva verket handlar det om en kompromiss med YLE i samband med övertagandet av av radion till självstyrelsens fögderi i mitten av nittiotalet. Detta förhållande bör nu ändras och frekvensen bör upplåtas för svenskspråkig radio, t.ex. genom att bjuda ut den på marknaden till någon av de tre kommersiella kanalerna, som vi vet att är de kanaler som har en majoritet av ålänningar som lyssnare. Det är faktiskt mycket spektakulära siffror.

 

Liksom med radion bör också de tillbuds stående frekvenserna för marksänd digital-TV användas för svenskspråkiga kanaler. Som det planeras nu kommer utrymmet i stället att upptas av finskspråkiga kanaler även när det gäller TV. Detta trots att det finns många svenska TV-kanaler som är populära på Åland, förutom de som redan återutsänds. T.ex. TV4+ och kanal 5, som i dag inte kan ses lagligt på Åland. Här borde man också prioritera att utsända de kanalerna vid sidan av de övriga svenskspråkiga, vilket jag ser som viktigt.

 

Med anledning av detta föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att landskapsregeringen ger sådana direktiv till Ålands Radio och TV att de frekvenser som finns tillgängliga för återutsändning av TV och radio används för återutsändning av svenskspråkiga kanaler i första hand.

 

Ltl Christian Beijar:

Herr talman!

Socialdemokraterna kan inte godkänna det resonemang som ltl Danne Sundman för i sin hemställningsmotion. Det är ändå en så pass viktig fråga att jag vill lite grann utveckla den. Det är nämligen så att landskapsregeringen tidigare har antagit ett etermediepolitiskt program där man bl.a. säger så här: ”Den bärande idén i begreppet radio och TV i allmänhetens tjänst är att den med licenssamhällsmedel finansierade programverksamheten skall vara självständig och inte till sitt innehåll påverkas av vare sig offentliga eller kommersiella intressen. Radio och TV i allmänhetens tjänst har som huvuduppgift att sakligt och opartiskt granska och beskriva samhället och världen, ta särskilda hänsyn till minoriteters behov, på ett allsidigt sätt förmedla nyheter, försvara demokratins grundidéer, vara kulturbärare och erbjuda god underhållning samt förmedla nöd- och katastrofmeddelanden från myndigheterna.”

 

I det här fallet, herr talman, är det fråga om etablerade kanaler som utöver Radio Suomi, om jag förstod ltl Danne Sundman rätt, kommer från riket. Ålands Radio och TV:s förvaltningsråd besluter om de här kanalerna och de obundna har också en representant i förvaltningsrådet. Enligt uppgift har man tagit eniga beslut om vilka kanaler som skall finnas till förfogande. Går man in på de enskilda kanalerna när det gäller t.ex. Radio Suomi är det, som ltl Danne Sundman säger, så att den är motiverad som befolkningsskyddskanal. Om en stor katastrof inträffar, typ kärnkraft eller dylikt, så är det den sista kanalen som slocknar, så den har en väldigt viktig huvuduppgift i det sammanhanget. Men dessutom har det visat sig att båtfolket använder den här kanalen i väldigt stor utsträckning för att få lyssna på väderleksrapporterna.

 

Herr talman!

När det gäller TV-kanalerna finns det utöver tittarservicen till de finskspråkiga också finlandssvenska program där som servar den åländska befolkningen på svenska, men det har visat sig att de som faktiskt använder de kanalerna väldigt mycket är sportfolket. Ta t.ex. en Formel 1-tävling med Kimi Räikkönen som sänds i någon av de här kanalerna en lördag eller söndag eftermiddag - det finns många som skulle motsätta sig det.

 

Vår åsikt är klar här: dessa kanaler skall också serva minoriteternas behov av service och i framtiden kommer också medieutbudet att hela tiden utvecklas. Vi får hela tiden nya invånare med andra språk till vårt samhälle, så det här är bara att fortsättningsvis stöda.

 

Det är, som sagt, Ålands Radio och TV:s förvaltningsråd som har beslutat om de här kanalerna.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag begärde ordet därför att det var mycket jag ville kommentera och ingen annan fanns på talarlistan. När det gäller det mediepolitiska programmet som lagtinget har tagit hade jag åsikter om vissa saker i det, men jag har inte åsikter om den grundläggande idén som ltl Christian Beijar redogjorde för och min motion har ingenting med det att göra heller. När det gäller sådana detaljer som hänsyn till minoriteter är de finskspråkiga på Åland inte i minoritet på Åland, utan de är representanter för majoriteten som självstyrelsen de facto utgör ett skydd mot. Man får inte blanda ihop begreppen här även om man gärna vill göra det. Man skall inte tolka det mediepolitiska programmet som en viss potentat läser bibeln utan det skall läsas utgående från verkligheten.

 

Jag tycker att det är befogat att FST:s kanal sänds ut för det riksnyheter osv. som ålänningarna vill se på, men TV1 och TV2 blir onödiga i och med att FST:s digitala kanal börjar sändas ut. När det gäller Formel 1 vill man inte som ålänning se på den med finsk kommentator när det finns TV4+ som man kan de på med svenska kommentatorer och alltid, oavsett vilken tid på dygnet det sänds. För övrigt är det inte YLE som har rättigheterna utan det är MTV3 som sänder, så det var ett stort fel från ltl Christian Beijars sida. Ålänningarna får däremot inte se TV4+ lagligt, utan man måste syssla med civil olydnad för att få se en sådan kanal, tyvärr, där har vi misslyckats. Det är en väldigt populär kanal bland sportfolk och sportfolket måste i dag fara till Sverige och leta upp någon bekant med svenskt personnummer för att få ett sådant abonnemang att man kan se det fastän det finns i etern och borde ha ingått i den uppgörelse som gjordes med TV4, men vad jag har förstått ingår det inte utan det handlar bara om själva kanalen TV4, vilket är synd.

 

När det gäller Radio Suomis funktion som nödfrekvens har det ingenting att göra med innehållet, den funktionen kan kvarstå fast innehållet i kanalen är någonting annat. Det är inget tvång att det måste vara en helt finskspråkig kanal utan innehållet kan gott och väl vara en annan svenskspråkig kanal och sedan träder funktionerna i bruk om en så här stor olycka inträffar.

 

Med motionen vill jag säga att det är lite märkligt att självstyrelsen prioriterar att upplåta medieutrymme till finskspråkiga kanaler före ett behov som finns för svenskspråkiga kanaler. Jag tror inte att en majoritet här i lagtinget står bakom det. Det finns säkert de som applåderar detta, vilket jag har förstått, men den stora majoriteten här i lagtinget vill nog gärna gynna svenskspråkigt. Vi har just satsat 258.000 euro på några färdskrivarkort som några enstaka poliser och tullare får se, men vad har inte det här för PR-effekter när vi gör på det här viset!

 

Jag ber lagtinget och kulturutskottet att tänka positivt.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Som finländsk medborgare vill jag ta mig rättigheten att kunna se finsk ligahockey på MTV3, jag vill kunna följa med den finska idrotten, jag vill också kunna erbjuda den servicen när jag får hit släkt från fastlandet, att de också skall kunna få följa med de fastländska TV-programmen. Det kallar jag för service och inte någonting annat som gör att man skäms när de kommer hit ibland och läser tidningar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag är medveten om att det inte är så lätt att hålla isär begreppen och det är ganska tekniskt. Jag är inte ute efter att förbjuda någon utsändning eller mottagning av någon sorts TV- eller radio på Åland. Jag vill att de fulleffektfrekvenser som vi har i första hand används i första hand för svenskspråkig radio. Radio Suomi t.ex. kan gott och väl utsändas på en frekvens med lägre effekt som de kommersiella stationerna i dag eller Radio Extrem t.ex. Man kan ha två eller tre sådana så täcker man hela Åland om man vill med Radio Suomi. När det gäller MTV3 sänds den överhuvudtaget inte från Smedsböle och det finns inte några sådana planer heller utan det handlar om de finska public service-kanalerna. MTV3 kan vem som helst i dag ta emot, antingen via centralantenn eller med egen parabol och ett abonnemang som finns. Det är fullt möjligt i dag att som ålänning ta emot alla finskspråkiga kanaler; det paket som i dag finns på Kanaldigitals abonnemang; jag tror det är åtta finskspråkiga kanaler, men man kan inte ta emot de svenskspråkiga. Hur rimmar det här med självstyrelsens syften? Anton Kalmer snurrar i sin grav! Vi har inte lyckats uppnå det han ville ännu utan utvecklingen går bakåt, tyvärr!

 

 

 

Ltl Göte Winé, replik:

Herr talman!

Det kan hända att jag lite missförstod ltl Danne Sundman. Däremot vill jag fortsättningsvis kunna ha möjligheten. Du kan se på Finlands TV via Smedsböle och där får du i dag svenskspråkig service genom tvåbandssystemet. Det har pratats mycket inom idrotten om hur man njuter av att lyssna på Kaj Kunnas osv. Även där är det prioritering. Vi har många som i dag följer med och hellre nästan ser på finländsk TV än svensk TV i sportsituationer och även annars. Så har vi nyheterna och de som behöver TV-Nytt klockan 18.00, så nog behövs det vara kvar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det är en annan diskussion sedan vad man älskar mest, Åland eller Finland, men min åsikt är klar till den delen. När det gäller TV-kanalerna som nämndes och exemplet med Kaj Kunnas så är han finlandssvensk och förekommer på FST-kanalen, den kanal som jag vill sända ut! Jag tycker också att han är fantastisk rolig att höra på. Jag är absolut inte ute efter att förbjuda någon kanal, men de kanaler som självstyrelsens eget radio- och TV-bolag, bästa lagtingsledamöter, förfogar över tycker jag att skall användas till svenskspråkig media i första hand. Om det sedan finns utrymme över kan man ta andra. Det står jag för.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Christian Beijar, replik:

Herr talman!

När det gäller Radio Suomi vill jag ge en kort historiebeskrivning. Det fanns under mandatperioden 1991-95 också en tanke att man skulle lägga ner Radio Suomi. Det blev folkstorm och protester med uppvaktning av över 1000 namnunderskrifter.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Jag har inte motionerat om att lägga ner Radio Suomi. Jag har bara motionerat om att den skall prioriteras ned till en lägre frekvens. Den kommer med den modellen att vara fullt lyssningsbar på hela Åland, enligt samma modell som man i dag har t.ex. Radio Extrem utsänd. Jag tror inte att det kommer så många protester längre eftersom det i radiolyssnarundersökningen visade sig att det var bara ett par procent som lyssnar på Radio Suomi. Men som sagt jag är inte ute efter att lägga ner, jag är bara ute efter att prioritera fulleffektsfrekvenserna på ett annat sätt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Ltl Danne Sundmans hemställningsmotion angående etablerande av en tankesmedja för framtidsforskning. (HM 25/2004-2005).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Det här påminner om när man spelar teater och har flera roller, man måste hålla isär vilka repliker man säger att det inte blir fel! Det råkar sig så att jag har tre motioner på raken.

 

Det åländska samhället står inför stora utmaningar. Behovet av utveckling av diversifiering inom näringslivet är stort. Strukturella förändringar behövs för att behålla en hög sysselsättning och för att skapa resurser för att kunna upprätthålla den välfärd ålänningarna åtnjuter i dag. Detta kan ses som ett problem, ett problem är per definition en utmaning att finna en lösning. Mycket av utmaningen ägs av det privata näringslivet. En del ägs av samhället. Helheten äger näringslivet och samhället tillsammans eftersom man till den delen lever i symbios. Det som är bra för åländskt näringsliv och självstyrelsen innehåller många möjligheter att skapa förutsättningar för tillväxt. Samtidigt som detta utvecklingsarbete pågår skall det dagliga skötas, vilket leder till att man kanske inte alltid har tillräckligt med tid över för framtidsfrågorna. För att skapa en funktion som uttryckligen har till uppgift att forska om framtiden borde en tankesmedja etableras som ett samarbete mellan samhället och näringslivet. Tankesmedjan kunde finansieras med högskolans forskningsmedel och av näringslivet. ÅSUB borde ges i uppdrag att skissa på hur tankesmedjan skulle utformas och etableras.

 

Herr talman!

I samband med den senaste för övrigt ganska uppslitande regeringsbildningen fördes mycket diskussioner kring just den här saken. Det förvånar mig att man i den regering som sist och slutligen kom ut av processen inte har det här med i någon större utsträckning i regeringsprogram eller i de politiska funderingar som man har lagt fram. Det kan sedan bero på annat, men jag tycker att det är synd för vi var bra på gång; så länge vi var kvar på kärran inom Obunden Samling var detta en prioriterad fråga.

 

När man har det så bra som vi har det blir man lätt bortskämd och man behöver inte fundera så mycket på vad som kan komma, men det är faktiskt så i dag att vi kan inte få det just bättre, vi kan bara få det sämre om vi inte tar oss situationen. Man behöver inte måla upp några stora hotbilder, och det är säkert osannolikt att alla de hittills uppmålade hotbilderna skulle bli sanna, men ett litet samhälle som Åland är ganska sårbart om det händer vissa saker eftersom vi är väldigt beroende av en näring och våra resurspersoner är få inom alla områden.

 

Herr talman!

Med motionen vill jag alltså att man skulle ta sig an framtidsfrågorna på ett mer strukturerat sätt. Det behövs också i den nya världen som är mycket mer öppen och globaliserad än tidigare. Man behöver hålla koll på sin omvärld och man skall inte heller skämmas för att knycka de goda idéerna och förverkliga dem själv på Åland, samtidigt som man skall ta del av andras erfarenheter. Framtidsforskning är någonting som pågår så gott som överallt i världen, utom på Åland egentligen. Ser vi till vad jag tidigare sade borde vi verkligen ha det.

 

Herr talman!

Jag föreslår att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att ÅSUB ges i uppdrag att utarbeta ett förslag till utformning av etablering av en tankesmedja för framtidsforskning som sedan förverkligas.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Ltl Åke Mattssons m.fl. hemställningsmotion angående säkra elevtransporter. (HM 45/2004-2005).

 

Ärende nr 7:  Ltl Raija-Liisa Eklöws m.fl. hemställningsmotion angående utbildning av chaufförer som sköter elevtransporter. (HM 63/2004-2005).

 

Talmannen föreslår med beaktande av bestämmelserna i 74 § arbetsordningen att motionerna nr 45 och nr 63 behandlas i ett sammanhang eftersom de nära ansluter till varandra. Motionerna föredras i så fall samtidigt för remiss och gemensam diskussion om dem tillåts. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Talmanskonferensen föreslår att motionerna remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Raija-Liisa Eklöw:

Herr talman!

Jag skall i korthet presentera min motion om utbildning av chaufförer som sköter elevtransporter.

Varje dag transporteras hundratals skolbarn i landskapet mellan hemmet och skolan. Transporterna sker med taxibilar och bussar. Enligt rådande bestämmelser får taxichaufförerna avlägga ett prov hos polisen för att få köra taxi. För att köra skoltaxi måste man genomgå ett extra prov och detta gäller också för dem som kör skolbarn som en bisyssla. Det finns dock inte någon utbildning eller kurs för chaufförer utan de måste läsa materialet själva och sedan tenta hos polisen. Yrkeskåren själv efterlyser en utbildning och vi anser att det är landskapets ansvar att ordna den. För att så många som möjligt kunde delta bör kurserna ordnas på kvällstid och med två separata parallella tillfällen eftersom det finns chaufförer som jobbar på kvällstid. Kursen kan med fördel ordnas tillsammans med bilskolor, skolpersonal, omsorgspersonal, hälsovårdsmyndigheter, poliser och trafiksäkerhetsmyndigheter osv.

 

Viktigt är även att ta i beaktande att många av de elever som transporteras med taxibilar har särskilda behov och handikapp. Dessa elever är helt lämnade i händerna på chauffören och alla måste kunna lita på att transporterna sker korrekt samt att eleverna och föräldrarna kan känna sig trygga.

 

Med hänvisning till detta föreslår vi således att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att en utbildning ordnas för chaufförer tillsammans med berörda parter.

 

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman!

Min motion gäller säkra elevtransporter och det gäller barnens skolväg som måste säkras. Som vi tidigare sagt här är det varje skoldag flera hundra barn som åker skolskjuts. Våra skolskjutsar är relativt säkra; ändå har en del olyckor inträffat på senare tid och man hör att det är nära-före-situationer som har varit och man har klarat sig undan med blotta förskräckelsen.

 

Vägen till och från hållplatserna måste göras säkrare. Av- och påstigning av skolbussarna och även själva resan måste göras så säker som det bara går i dag inom möjliga resurser, vad som står i vår förmåga. Det är många som är involverade när skolskjutsningen utförs. Det är föräldrarna, skolan, kommunpolitiker genom skolnämnden, trafikavdelningen, bussföretagen med sina chaufförer, åkarna och de som transporterar barnen, övriga vägtrafikanter, landskapsregeringen också via lagstiftningen och barnen.

 

Det är föräldrarna som kanske har den viktigaste rollen när det gäller att påverka barnens attityd och har huvudansvaret för att barnen får tillräckligt med trafikvett. Skolan är den som har helhetsansvaret i den här frågan. När det sviktar på någon punkt är det skolan som måste vara uppmärksam på det här och ta vid. Lär inte föräldrarna ut trafikvett är det fel någonstans på vägen eller är det så att åkarna inte fungerar är det skolan som måste ingripa så snabbt som möjligt och påtala problemen.

 

Politikerna har möjlighet att på kommunal nivå – via skolnämnden – ordna säkra transporter, gång- och cykelanslutningar till hållplatserna och tillfredsställande belysning, sandning och snöröjning förstås. Trafikavdelningen har möjlighet att påverka via hastighetsbegränsningar, vid avstigningsplatser, hållplatsernas utformning, skyltning osv.

 

Bussföretagarna och åkarna kan genom bra kunskaper och rätt attityd ge ett bra och stort bidrag till säkerheten för skolskjutsarna. Övriga trafikanter kan genom information läras att visa hänsyn till elevtransporterna; har man inte den hänsynen spelar det ingen roll vad vi gör för åtgärder – då är barnen utsatta för fara i alla fall.

 

Det är väldigt viktigt att man håller barnen delaktiga i den här frågan. Man glömmer lätt bort dem annars, dels genom information och sedan också genom att man får deras uppfattning på problem med skolvägen och att det kommer fram, de skall ha nödvändiga kunskaper och färdigheter för att kunna röra sig i trafiken. Detta är förstås enligt de förutsättningar att mogna som de har. Där kanske det också kommer med information till övriga trafikanter, att man misstar sig väldigt ofta på unga barn och tror att de har ett trafikvett som egentligen inte finns där. Det är först vid tio-tolvs ålder som man får förmåga att helt skilja mellan vad som är lek och vad som är allvar. För det mesta kanske man ser trafikljuset som man går förbi som ett trafikljus, men en av dagarna kan man se det som en totempåle och då är det en totempåle i deras värld och då kan de springa ut och ställa till med nästan vad som  helst i sådana här sammanhang. Det är en viktig fråga.

 

Så kommer jag till landskapsregeringen, som har en väldigt stor makt i det här sammanhanget. Där kan man genom direktiv och lagstiftning vidta åtgärder om det skulle bli nödvändigt. Man har lagstiftningsbehörighet både när det gäller skolan och trafiken, så här har man verkligen befogenheter också. Det är information och samordning som är det viktigaste så att alla inser att barnens säkerhet är väsentlig. Problem som landskapsregeringen har att lösa just nu är ansvarsrollen för skolskjutsverksamheterna, det är lite för otydligt i dag: vilket ansvar, vilken skyldighet och vilka befogenheter har de olika personerna som jag har nämnt här tidigare och de olika myndigheterna i olika sammanhang. Det är stora investeringar som görs i skolskjutsverksamheten. Därför är det oerhört viktigt att den kvalitetssäkras. Det räcker inte med att ställa genomtänkta krav vid upphandlingen, man måste följa upp att kraven uppfylls och hur skolskjutsarna sedan verkligen fungerar. Kvalitetssäkringen bör göras omfattande genom fordon, förarna, elevernas kunskaper och attityder, resrutter, vägens utformning och hållplatserna och detta måste utarbetas i samarbete med skola, föräldrar, polis, trafikavdelningens representanter osv., framför allt taxi obh bussbolag så att Åland kan på det här området bli ett föredöme för andra orter.

 

När det gäller säkerheten hos skolskjutsar och linjetrafik är det väl ypperligt att man kvalitetssäkrar den i samband med upphandlingen, att man ser till: finns det sittdynor i alla skolskjutsar i dag. Det är meningen att personer som är 150 centimeter och kortare skall ha en sittdyna som man åker på. Det här är någonting som man inte tillämpar vid skolkörningar i dag. Det är väldigt få bilar som har det här. Det här är en norm som vi har på Åland som är utöver EU-direktiven och det är väl en trafiklagsändring på gång angående detta så att man sänker det till 130 centimeter för att få det på samma nivå som EU, men då måste man också se till att man verkligen uppfyller kravet som finns.

 

Det är också viktigt att hållplatserna och bussarna är så utformade att barnen kan ta sig hem, men också för att bussarna skall kunna ta sig ut på ett trafiksäkert sätt utan att riskera olyckor. Man måste göra en noggrann inventering av skolvägarna och skolskjutshållplatser både från landskapets och från kommunernas nivå så att man har en samsyn på den här biten och kan hitta alla fällor.

 

Man vet i dag att säkerheten när det gäller olyckor med fordon/person är väldigt nära sammankopplat till fordonets hastighet. Dödsrisken och skaderisken minskar radikalt om man sänker hastigheten. Olyckor minskar drastiskt om man sänker hastigheten. Enligt undersökningar som gjorts är risken för att fotgängare skall dödas ca 80 procent om påkörningen inträffar i en hastighet av 50 km/h. Sänker man den till 30 km/h är risken att omkomma bara 10 procent, så där finns det väldigt mycket att göra. Sannolikheten beror på att av den återstående 10 procenten är det inte själva kollisionen eller krocken som gör att de avlider utan då har de oftast blivit under ett hjul att det är klämskador som gör att man avlider, det är inte krosskador. Ett problem i det här sammanhanget är att det är väldigt svårt att övervaka om man sänker hastigheten kring skolbilarna och i anslutning till avstigningar till 30 km/h utan det realistiska alternativet är att man inför stoppförbud. Det innebär att man förser skolbilarna med anordningar som fälls ut eller på annat sätt att det blinkar vid stoppljus, man får inte passera så länge stoppljuset är tänt, både framifrån och bakifrån kommande bilar måste avvakta och stanna. Det här har den fördelen att det är väldigt lätt att övervaka och det är absolut väldigt säkert. Det finns en risk med det här, hänvisar man till, att barnen kan invaggas i en falsk trygghet, men det har också visat sig att barnen får ett allmänt trafikvett som blir betydligt kraftigare också när de är ute i den vanliga trafiken. Är det så viktigt att man t.o.m. har rödljus och stannar trafiken för att de skall gå säkert över vägen, så stannar man nog nästa gång när man kommer civilt också och funderar en och två gånger innan man rusar ut i trafiken. Det finns alltså en pedagogisk effekt där.

 

Så har vi problemet som är i dag med skolkörningarna; med de yngre barnen kör man in på gårdsplanen, man kör åt sidan och släpper inte ut dem så att de måste gå över vägen utan man måste släppa av dem på ett sådant sätt att de inte måste korsa körbanan för att gå hem. Det här innebär att bilen som släpper av barnen måste tillbaka ut i trafiken igen och då backar man, svänger ut och man utsätter barnen som är kvar i bilen för en viss risk, föraren också, men naturligtvis är det ändamålsenligt för man skyddar ju dem som stiger av.

 

De barn som åker buss i ordinarie linjetrafik omfattas inte av skolskjutsförordningen i dag. Det är mycket högstadiebarnen. Det här gäller endast upphandlad skolskjuts. Att åka buss är, i förhållande till övriga vägtransporter, det säkraste sättet att färdas. Bussens tyngd och storlek skyddar i många fall de flesta passagerare vid en eventuell kollision. Det gäller alltså inte när man kör av vägen och vid totalhaverier; man har kommit fram till att många bussar saknar bälten. Det är någonting som man borde åtgärda i dag. Alla skolbarn som åker med i bussarna skall ha bälte på sig, man skall alltså införa bälteskrav. Man bör också begränsa antalet skolelever som åker i bussar så att de inte får vara stående elever; i dagens läge kan det vara ganska många elever som står när man far ut från skolan och händer det en kollision kan det bli förödande konsekvenser för dem, man far som en projektil genom rutan, blir det en häftig krock i 50-70 km/h så kan det vara dödligt för den som råkar ut för det här, om man inte sitter fastspänd.

 

Trots allt kanske den svagaste länken i resan är hållplatserna och det är hållplatserna på landsbygden som är farligast. Här bör en verklig förbättring ske för att säkra kollektivtrafiken. Det finns, som sagt, alldeles för få av- och påstigningsplatser och det finns sådana som är helt utan utmärkning s.a.s., barnen står vid vägen och blir upplockade. I Sverige har man transportabla, flyttbara små bås som man kan sätta ut under den tid som det är aktuellt att barnen använder skolkörning. Tekniken går framåt på detta område, det verkar kanske lite sciene fiction i dag, men man har också en liten sändare med sig som man t.ex. har i skolväskan, så närmar sig den tänds ett blinkande ljus på den lilla vänteplatsen så att bilarna som passerar vet att nu är det barn på väg och man förväntar sig att de skall visa större uppmärksamhet.

 

Barn distraheras lätt och de felbedömer hastigheter. Det är ett problem med dagens bilar som går väldigt tysta. För barn under 12 år avgörs bilens hastighet med motorljud, man har inte förmåga tankemässigt att se i vilken hastighet som bilen närmar sig, vilket många gånger kan vara anledning till att det händer olyckor. Det är någonting som vuxna skall ha reda på. Barnens skolvägar kan vara ett intressant ämne för skolan, det kan vi kanske inte påverka härifrån, men man kan lyfta den frågan ändå. Det är ett utmärkt område att de arbetar med sin egen skolväg, letar efter förbättringar och s.a.s. går igenom hela den biten och då blir uppmärksamma på faror som finns där, att eleverna beskriver och analyserar skolskjutsverksamheten och presenterar önskningar så att detta kan komma trafikexperterna till del.

 

En handbok för skolskjutsförare bör göras – vi har hört att det är problem med utbildningen –  där man sammanställer kunskaper hur de olika momenten i skolskjutsen skall utföras på säkrast möjliga sätt. Den skall också kunna användas i det dagliga arbetet.

 

Man bör också beakta transporten av rullstolsbundna, att man har föreskrivna nackskydd, säkerhetsbälten osv., för på det området har jag förstått att det finns stora problem, så man behöver titta över den biten.

 

Med anledning av det jag anfört föreslår jag att lagtinget hos landskapsregeringen hemställer om att nödvändiga åtgärder vidtas för en trygg elevtransport i landskapet.

 

 

Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson, replik:

Herr talman!

Detta är ett angeläget ärende som vi säkert alla här kan ha en gemensam syn på. Jag kan lite informera vad vi har gjort och hur vi resonerar för att få säkrare skolvägar för våra skolbarn. Sedan några år tillbaka bygger vi alltid skilda gång- och cykelbanor längs våra huvudvägar, där de barn som inte kan få skolskjuts också kan färdas på skild gång- och cykelbana. På andra vägar, där inte landskapet direkt bygger gång- och cykelbanor ger vi numera ett frikostigt stöd till kommunerna för att bygga gång- och cykelbanor på sådana ställen där mycket skolbarn färdas. Vi håller alltså på och säkrar upp det så mycket vi kan och det här är en åtgärd som har startats upp för några år sedan och kommer att fortgå under många år framåt. För barn som åker i bil till skolan har vi sedan en tid tillbaka tillsatt en kommitté som håller på och reviderar vägtrafiklagen och skolskjutsförordningen och den kommer förmodligen att läggas fram till lagtinget i höst; den blir antagligen klar i sommar och i den kommer att finnas en rad åtgärder som säkrar barnens skolbilfärd. På det här sättet jobbar vi från landskapets sida och jag håller helt med ltl Åke Mattsson att det finns många andra aktörer här: kommuner, föräldrar, eleverna själva osv. Vi försöker göra det vi kan och hoppas att det skall räcka så att vi undviker tragiska olyckor.

 

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman!

Det var intressant att höra landskapsregeringsledamoten Runar Karlssons synpunkter. Det är också bra att höra att man har tagit frågan på allvar och att man arbetar med den och att det är på väg framåt. Jag hoppas att vi skall se säkrare transporter än vad vi har haft hittills i alla fall. En viktig fråga är att man verkligen tvingar fram åtgärderna med hjälp av lagstiftning för man har sett exempel på att trots att många av åkarna är helt beroende av utkomsten för att alls klara sin försörjning har de väldigt svårt att ta det här på allvar, kuddar och fastspännande tar man inte på allvar. Man bör också titta på bussarna, för där är det också ganska öppet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Diskussionen är avslutad. Ärendena remitteras till kulturutskottet.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 20 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl.16.46).