För kännedom

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 18 september 2000 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop.  (Frånvarande: ltl J-E Mattsson och ltl Ulf Andersson).

    28 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från lagtingsarbetet i dag den 18.10 anhåller ltl Andersson på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 11/1999-2000 om godkännande av Europarådets konvention om utlänningars delaktighet i samhällslivet på lokal nivå och med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 6/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 20.9. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Lagutskottets betänkande nr 12/1999-2000 om ikraftträdande av ändringar i bilaga IV till konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 7/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 20.9. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 3:

     

    Lagutskottets betänkande nr 13/1999-2000 om godkännande av avtalet med Ryssland för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst och protokollet om ändring av avtalet. (RP nr 8/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 20.9. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 4:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Viveka Erikssons m.fl. spörsmål angående yrkesträningsverksamheten. (S nr 2/1999-2000).

     

    Enligt 38 § AO skall då svaret eller meddelande om att svar inte avges första gången föredras ärendet bordläggas till plenum som hålls tidigast följande dag. Talmanskonferensen föreslår därför att ärendet bordläggs till plenum den 20.9.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 5:

     

    Landskapsstyrelsens framställning angående lagstiftning om samordnad miljötillståndsprövning. (FR nr 16/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkännes. Diskussion.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen överlämnar i dag ett lagpaket om samordnad miljötillståndsprövning. Lagen om miljöskydd och miljötillstånd är helt ny, medan landskapslagen om miljöprövningsnämnden, vattenlagen, renhållningslagen och lagen om hälsovården är förändringar i redan befintliga lagar. Detta förslag anknyter till EG:s rådsdirektiv 96/61 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, det s.k. IPPC-direktivet.

     

    I och med stiftandet av vattenlagen och landskapslagen om miljöprövningsnämnden fick landskapsstyrelsen en modern och tidsenlig lagstiftning. I och med det nu framlagda förslaget går landskapet ett steg till för att få ett samlat miljötillståndsförfarande beträffande så gott som alla miljötillstånd. Det finns vissa undantag som jag återkommer till.

     

    I dagens läge söks miljötillstånd från olika myndigheter beroende på vilken art av tillstånd som krävs. De olika myndigheterna är hälsonämnden, miljöprövningsnämnden och landskapsstyrelsens miljöbyrå. Detta förfarande skapar naturligtvis ingen helhetssyn vad gäller miljön i landskapet. Den ena handen vet inte vad den andra gör. En modern lagstiftning tar ett helhetsgrepp om miljön, där vi tar i beaktande vad olika miljöbelastningar betyder tillsammans för vår mark, våra vatten och vår luft.

     

    Miljölagstiftningen och olika miljöbeslut är bland det svåraste som finns eftersom det inte finns en exakt vetenskap i dessa frågor. Vi tar beslut som berör vår miljö för kommande generationer men som kanske inte är synliga här och nu, kanske inte ens inom en generation. Det är lätt att önska och hoppas. Det är också lätt att överföra ansvaret till större sammanhang. Hur ofta hör vi inte att det hjälper så lite vad vi gör när de stora nedsmutsarna finns på annat håll! Vi måste alla ta vårt ansvar i såväl stort som smått.

     

    Dagens splittrade miljötillståndslagstiftning skapar förutom att vi inte får en helhetssyn på belastningen också onödig byråkrati för de sökande. Det är inte ovanligt att ett miljötillstånd berör två tillståndsmyndigheter. För de sökande blir detta enbart mer byråkrati och ur ett förvaltningshänseende är det inte heller ändamålsenligt. Vi utnyttjar inte våra resurser på ett ändamålsenligt och rationellt sätt.

     

    IPPC-direktivet har givit lagstiftningen en puff framåt. Direktivet antogs redan hösten 1996 och länderna fick tre år på sig att genomföra nödvändig lagstiftning på området, dvs. det borde ha varit genomfört hösten 1999. I detta nu har jag fått information här på morgonen att det föreligger ett motiverat yttrande i frågan, varför det är synnerligen nödvändigt att detta lagstiftningsärende går vidare. Direktivet kräver inte att det skall finnas enbart en tillståndsmyndighet, men tillståndsprövningen skall vara helt samordnad, vilket i sig gör att det är mest ändamålsenligt att få tillstånden samlade på en myndighet så långt det är möjligt.

     

    Som samlande namn för de olika tillstånden är beteckningen miljötillstånd. Landskapslagen om miljöskydd och miljötillstånd är en övergripande lag, vilket innebär att den innehåller gemensamma bestämmelser för alla miljöområden. Lagen anger bottennivån för olika miljöskydd. Finns det speciallagar som är strängare tillämpas dessa.

     

    Som jag nämnde tidigare finns det områden som står utanför det samlade förfarandet. Dit hör byggnadsloven, som fortfarande är en kommunal angelägenhet, eftersom markanvändningen är en typisk kommunal fråga. El och kemikalier blir fortfarande kvar hos landskapsstyrelsens byggnadsbyrå respektive hälsonämnden. Dessa områden har inte på ett smidigt och ändamålsenligt sätt kunnat hänföras till ett samlat miljötillståndsförfarande eftersom det bygger på mycket speciella sakkunskaper. Också täkttillstånden blir kvar på landskapsstyrelsens miljöbyrå i detta skede. Bedömningen har varit att det är ett mycket specifikt avgränsat område där sakkunskapen finns samlad på miljöbyrån. Den här frågan var inte alldeles självklar, men landskapsstyrelsen valde att vidbli nuvarande förfarande, vilket inte hindrar en överflyttning i framtiden, om detta anses ändamålsenligt. Det är naturvårdslagen som reglerar täkttillstånden och årligen rör det sig om ca tre tillstånd som ofta handlar om förnyelse av redan öppnade täkter eller förstorande av dem.

     

    Miljöprövningsnämnden föreslås bli den samlande tillståndsmyndigheten. Det har fallit sig naturligt eftersom den redan är tillståndsmyndighet beträffande vattenlagsärenden. Det finns två förutsättningar för att få tillstånd. Den ena förutsättningen är hur verksamhetens utsläpp kan villkoras så att tillstånd kan ges och den andra förutsättningen är att verksamhetsutövaren är så tillförlitlig att den kan ansvara för verksamheten ur ett långsiktigt perspektiv med hänsyn till miljöeffekterna. Jag vill än en gång understryka vikten av att totaleffekten av verksamheten tas i beaktande. Alla tillstånd måste granskas samtidigt. Finns det flera verksamheter inom ett och samma geografiska område som innebär en gemensam påverkan på miljön måste allt tas i beaktande. Tillstånden föreslås bli tillsvidare. Det ligger i de sökandes intressen att få så långsiktiga lösningar som möjligt. Trots ett tillsvidaretillstånd innebär det att en regelbunden kontroll görs med tanke på den tekniska utvecklingen, den går snabbt och att en uppdatering på grund av det är nödvändig.

     

    Trots att miljön är centrum för den här lagstiftningen betyder det inte att kostnadseffektiviteten inte alls tas med vid tillståndsgivningen. Principen bör vara en hållbar utveckling och att den också stöder sig på en ekonomisk förnuftig verksamhet.

     

    Överprövningsinstrumentet tas bort i lagförslaget. Enligt nuvarande lag kan överprövningen enbart begäras av den sökande, vilket i sig inte kan anses rättvist. Erfarenheten av överprövningen har också visat att det inte är helt ändamålsenligt ur rättssäkerhets- och arbetseffektivitetssynpunkt.

     

    Beträffande sammansättningen av miljöprövningsnämnden har den utökats med en medlem som skall ha särskild kännedom om näringslivsfrågor.

     

    När det gäller besvär till förvaltningsdomstolen har landskapsstyrelsen skrivit att också ändamålsenligheten prövas av förvaltningsdomstolen. Lagstiftningen nämner ingenting om det och man kan då ifrågasätta om det inte borde ha funnits med i detaljmotiveringen och i det övriga texten, så därför ber jag social- och miljöutskottet att närmare se på texten under punkten 7.8.2 och detaljmotiveringen till 11 §.

     

    Det är viktigt att miljöfrågorna får en långsiktig och enhetlig rättspraxis. Om överprövningsinstrumentet försvinner är det också möjligt att på ett effektivt sätt utnyttja den miljökunskap som finns vid miljöbyrån redan då miljöprövningsnämnden har sin tillståndsgivning. Landskapsstyrelsen har möjlighet och bör också ge tydliga anvisningar och regler beträffande olika miljöområden för att på så sätt påverka ett positivt och tydligt miljöförfarande i landskapet.

     

    Beträffande organisatoriska förändringar blir ärendena vid miljöprövningsnämnden knappast flera, snarare tvärtom, eftersom enskilda avloppstillstånd förs till kommunerna. Vad som händer är att ärendena blir svårare och mer komplexa, varför personalstyrkan vid miljöprövningsnämnden troligtvis i framtiden måste förstärkas. Det är också viktigt att de sökande får sina ärenden avgjorda i någorlunda snabb takt.

     

    Beredningen av lagpaketet har pågått rätt länge. Redan den förra landskapsstyrelsen började arbeta med frågan genom att tillsätta en arbetsgrupp med sakkunniga som fick i uppdrag att utreda på vilket sätt en ändamålsenlig samlad landskapsmiljötillståndsprövning kunde ske och vilken lagstiftning som skulle vara nödvändig. Gruppens slutrapport gavs den 1 juli 1999. Förslaget gick på remiss och därefter granskades förslaget ytterligare av en politiskt sammansatt grupp.

     

    Herr talman!

    Jag väljer att inte gå in i alla detaljer i lagstiftningen eftersom paragraferna är många och det skulle ta rätt lång tid. Lagstiftningen om samordnad miljötillståndsprövning ser landskapsstyrelsen som ett stor steg framåt i miljöarbetet. Lagberedningen har varit omfattande och det finns säkert frågeställningar som kanske kan förbättras av lagtinget och social- och miljöutskottet. Jag ser med stort intresse fram emot behandlingen av framställningen.

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    Den här luntan är på 110 sidor inklusive bilagor. Den är en omständlig framställning med många upprepningar om hur självstyrelsen ska samordna prövning av tillstånd för utsläpp i vatten, luft och mark, dessutom placeringen av deponier och vissa andra anläggningar.   Naturligtvis är det bra att man vid tillståndsprövning siktar in sig på helhetsbelastningen av miljön. Det är också vad Europeiska unionens miljölagstiftning kräver. Och det är rätt bråttom att få det här igenom, precis som miljöansvariga ledamoten just underströk. Framställningen kommer alltså inte i god tid.  Det är ju bra att EU jagar på landskapsstyrelsen i miljöfrågor. Detta miljöfrämjande var också ett av skälen för många också på Åland att för att rösta för anslutning till unionen.  Eftersom lagutskottet ska granska framställningen i detalj vill liberalerna nu komma med några centrala reflexioner.

     

    Herr talman,

    När våra myndigheter i dag ingriper mot miljöförorening gäller det närmast punktbelastningar från produktion och från avlopp. De är jämförelsevis lätta att konstatera och även att åtgärda. För större industrier och företag på landbacken är det i dag en självklarhet att inga punktbelastningar på miljön får förekomma. Sådana blir miljöskandaler som skadar företagens anseende på marknaden och bland konsumenterna. Landskapsstyrelsen vill dock undanta ärenden som gäller avlopp från enskilda hushåll från miljöprövningsnämndens bord. Då ljuder en liten varningssignal. Hur tryggar landskapsstyrelsen nivån på prövningen i sådana fall? Vi vet att det kunde vara mycket bättre med

    efterkontrollen av sådana avlopp redan i dag.

     

    De stora problem som kallas diffusa utsläpp, som näringsläckage från jord- och skogsbruk, har våra myndigheterna inget egentligt grepp om. Ett modernt tillståndssystem är genomfört endast vad gäller vattenfrågor  ”och då med undantag för enskilda hushållsavlopp”, och för prövningssystemet är ett modernt system genomfört endast delvis. Det är inte rationell förvaltning, precis som landskapsstyrelsen skriver i den allmänna motiveringen till framställningen. Men landskapsstyrelsen framhåller att miljötänkandet i dag är helhetsinriktat. Gäller detta också landskapsstyrelsens miljötänkande, kan man fråga sig Var kommer då de diffusa utsläppen in? Vilken del har kemikalierna i helhetstänkandet? Enligt EUs miljökommissionär Margot Wallström finns det 100 000 kemikalier på marknaden, av vilka bara 3 000 är testade vad gäller miljösäkerheten.    I praktiken är det så att nya kemikalier praktiskt  taget varje dag tillförs Östersjön utan att man vet hur de reagerar tillsammans med andra kemikalier i olika koncentrationer och sammanhang. Framstående vattenforskare hävdar att vi en dyster dag kan drabbas av en veritabel kemikaliekatastrof i det innanhav som Åland är helt beroende av. Alltså, ingår kemikalierna i landskapsstyrelsens helhetstänkande?

     

    Herr talman,

    Tillåt några ord till om helhetstänkande inom miljön, med anledning av landskapsstyrelsens resonemang kring detta i framställningen.  Man talar om den ekologiska moderniseringsstrategien, som säger att ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling kan förenas med ekologisk balans.    Vetenskapliga kritiker påpekar att ekologisk modernisering är en snävt nationell strategi för högindustrialiserade länder. De påpekar att miljöproblemen inte känner några gränser. Allra minst i Östersjön, kan man tillägga. Genom detta hav går den djupaste välståndsklyftan i Europa. Den norske statsvetaren Oluf Langhelle framhåller, att FN:s s.k. Brundtlandkommission, med uppdrag att visa vägen till hållbar utveckling för vår värld, utförde en stor bedrift. Tidigare norska statsministern Gro Harlem Brundtland och hennes kommission sammanförde fysisk bärkraft, rättvisa mellan generationerna och global rättvisa sett i nuet, till grundval för globalt partnerskap och som också förekommer i andra sammanhang numera. Rapporten hävdade att utvecklingen kan styras med teknik, social organisering och politisk vilja. Men detta inte ingalunda oomstritt.

     

    För andra är naturen något som människan är herre över och ska styra för att fylla våra behov, både grundläggande behov och sådana behov som blir följd av teknisk, ekonomisk och social utveckling. Människornas frihet från styrning ses då som förutsättning för tillväxt och utveckling.    Ekocentristen har en motsatt uppfattning. Hon eller han ser på naturen som något människan inte kan eller bör styra genom olika ingripanden. Då slår naturen  obönhörligt tillbaka.  I stället blir styrningen av samhälle och människors handlande en förutsättning för att ekologisk balans upprätthålls.

     

    Då frågar jag: Var står landskapsstyrelsen vad gäller helhetstänkandet? Är det Brundtlandkommissionens väg som gäller, eller den ekologiska moderniseringen?  Utan besked om detta vet vi inte hur ndskapsstyrelsen för sin del vill trygga vår miljöpolitik, där miljötillstånden är en strategisk del. Landskapsstyrelsen framhåller att det tänkesätt man utgått ifrån för det här lagpaketet är kommande generationers rättighet att ärva ett friskt jordklot, vatten man kan simma i och luft man fritt kan andas. Och det är bra, men många  människor på Åland är i dag oroade av att framstegen inom miljöpolitiken går påfallande långsamt. Ser man närmare på det här digra paketet så är det  en uppstädning av paragrafbråte, inte något som konkret och direkt påverkar själva utsläppssituationen.  I själva verket förutspår landskapsstyrelsen att lagpaketet inte får någon märkbar ekonomisk inverkan - vad det sedan kan betyda.

     

    Herr talman,

    Bra är det givetvis att det blir enklare att ansöka om miljötillstånd och att prövningen koncentreras till en miljöprövningsnämnd. I motiveringen framhåller landskapsstyrelsen att helhetssynen på miljön gör att ”en hög skyddsnivå för miljön som helhet tryggas”. Svagheten med förslaget är att landskapsstyrelsen vill att besättningen av nämnden skall cirkulera på något så att ledamöter skall bytas ut mer eller mindre systematiskt. Då frågar man sig: Vad är det som man vinner på det? Skulle det inte vara bättre att man hade en definition som sade att medlemmar kan bytas ut vid behov t.ex.? Jag utgår från att utskottet granskar detta. Betyder det som landskapsstyrelsen säger att att det skall gälla en hög skyddsnivå så att miljön som helhet tryggas, betyder det att skyddsnivån redan är hög? Ska den bibehållas eller bli högre?  Politik är ändå fråga om rörelse också. Att den politiska landskapsstyrelsen inte längre har sista ordet om miljötillstånd är en närmast självklar förbättring av rättssäkerheten, som borde kommit tidigare. Mycket riktigt skadas landskapsstyrelsens förtroende hos medborgarna genom sådana politiska prövningar av tillstånd som innebär avsteg från likställigheten.

     

    I framställningens motivering förs också ett resonemang om ramlag för miljön, som ska  kompletteras med ett betydande antal förordningar och beslut. Landskapsstyrelsen hävdar på nytt att detta är en oundviklig följd av EG-anslutningen, alltså stadiet innan Europeiska gemenskapen blev en union. Ett framsteg är att landskapsstyrelsen ändå för ett kort diskussion kring Finlands grundlag. Som känt stadgar grundlagen att bestämmelser som gäller medborgarnas rättigheter och rättsskydd inte kan delegeras från det folkvalda parlamentet, där bestämmelserna kan diskuteras öppet, för att i stället överföras till regeringens, i vårt falllandskapsstyrelsens, slutna överläggningar.

     

    Man ska väl våga hoppas att landskapsstyrelsen står fast vid den princip som förs fram i framställningens motivering, att delegering ska vara exakt och precist formulerad så att fullmakten till landskapsstyrelsen är noga avgränsad. Så lät det tyvärr inte häromdagen i radio när en företrädare för lagtingsmajoriteten framhöll att förordningar ändå har stöd av 17 mandat i lagtinget, vilket man förstod ska ses som att också lagtinget står bakom förordningarna. Hur mycket diskussion och genomlysning har majoritetens lagtingsledamöter då ägnat förordningarna, måste man fråga sig. Bildar centern, obundna och frisinnade något slag av överhus här i lagtinget enligt det sättet att se?

     

    Herr talman,

    Avslutningsvis bör noteras den bestämmelse, som säger att de som producerar saker och tjänster ska skaffa sig tillräckliga miljökunskaper, så att miljöförorening förebyggs eller i varje fall får begränsade skadliga verkningar. Kravet gäller också när produktion och produkt utvecklas. Hur man ska fastställa vad som är tillräckliga kunskaper framgår inte. När ska kunskaperna fastställas? I samband med rättegångar om miljöföroreningar?  Viktigt är att det är absolut förbjudet, alltså utan undantag, att förorena mark genom utsläpp av ämnen och avfall. Det är första gången det slås fast i vår lagstiftning.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Det är några frågor som jag tänkte svara på direkt och den ena var den ekonomiska påverkan och att det står att det inte är någon större ekonomisk påverkan. I den textn innefattas naturligtvis inte allt det som skall göras för miljön i framtiden när det gäller vatten, avlopp, avfallshantering osv., utan det är den ekonomiska situationen utgående från ett administrativt hänseende. Bedömningen är att det inte kommer att anställas många fler människor på grund av lagstiftningen. Jag nämnde ändå om att troligtvis kommer man att behöva få en förstärkning i miljöprövningsnämnden i framtiden. När det gäller ledamöterna som byts ut har vi inte gjort någon förändring i förhållande till tidigare lagstiftning.

     

    Vi har hittilldags haft en blankettlagstiftning om kemikalielagarna. Vi har inte haft en separat egen lagstiftning i den frågan. Det är ett område som är ganska stort och ganska svårt och skulle vi börja ha en avvikande lagstiftning, vilket ändå inte möjliggörs speciellt i dagens EU, där allt är ganska samordnat.

     

    Det frågades efter om skyddsnivån är bra i dag och skall den bli bättre i framtiden. Får jag bestämma skall den naturligtvis bli bättre dag för dag, år för år.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ett tack till landskapsstyrelseledamoten Lindeman för ett vänligt svar. Jag tycker att det låter väldigt bra när man säger att skyddsnivån ”skall bli bättre dag för dag”, men det gäller då att man har någonting konkret att sätta bakom en sådan strävan.

     

    När det gäller ekonomin kan man väl ändå förvänta sig att bra miljölagstiftning kommer att förbättra ekonomin, om inte på kort sikt, åtminstone på lång sikt, så det tycker jag att man skulle kunna våga säga.

     

    Det faktum att vi har den bekvämligheten att vi kan överlåta kemikalielagstiftningen åt någon annan och anta blankettlag behöver inte betyda att inte landskapsstyrelsen har en klar uppfattning om denna sak och kan kontrollera att den blankettlag man har faktiskt är bra för oss.

     

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Detta är en i många avseenden mycket viktig lagstiftning; man kan säga att den är nödvändig. Vi måste ha den här lagstiftningen. Det som bekymrar mig om den sedan kommer att fungera vid tillämpningen. Det talas här om vår vattenlag, som i tiden var en mycket radikal lag och i miljöhänseende någonting som vi kunde vara stolta över. Hela den lagen byggde på ett begrepp: kvalitetsnormer för vattnet. De har vi ännu inte i dag och det betyder att lagen läcker som ett såll, kan man säga!

     

    Min uppfattning är att lagförslaget inte kommer att ha någon större betydelse för miljön, åtminstone inte någon positiv, om inte lagtinget, när landskapsstyrelsen tydligen inte gör det, inser att det måste till mycket resurser för att det här skall ge resultat. Det behövs sakkunskap inom landskapsförvaltningen, men det behövs framför allt resurser för att de aktuella lagarna kommer att övervakas och att vi får en effektiv miljötillsyn. Vi ser nu hur svårt det är med avfallstipparna runt om i landskapet. Alla, t.o.m. den ansvariga landskapsstyrelseledamoten, säger att de är egentligen otillåtna, de borde alltså inte finnas – ändå vet vi att man för dit grejer dagligdags och att grundvattnet förorenas. I en demokrati brukar inte de som har ansvaret erkänna, åtminstone brukar man på något sätt komma med vägande motiv, varför man låter olaglig verksamhet pågå dag ut och dag in, år ut och år in, utan att aktivt försöka stoppa den. Nu har landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman visat att hon vill ta tag i detta – men få se hur det går i landskapsstyrelsen, om det inte igen skall skjutas på framtiden! Det enda som tydligen får majoriteten att vidta någon form av miljöåtgärder är faktiskt EU-direktiv, men det räcker inte. Vi kan ta hur mycket lagar som helst; om det inte finns politisk vilja, sakkunskap och kontroll av lagstiftningen kommer ändå ingenting att ske, och det är hela vår avfallshantering i dag ett bra exempel på plus att vi ännu inte har kvalitetsnormer för vattenlagstiftningen.

     

    Med denna något negativa början vill jag ändå säga att jag tillstyrker lagstiftningen och jag har i tiden när den gick på remiss läst förslaget och har nu inte hunnit fördjupa mig i det här förslaget utan jag vill att det bordläggs till måndagen den 25 för att få tillfälle att titta mera på detaljerna, efter att jag också har hört ansvariga ledamoten och debatten här.

     

    Det finns en sak som jag helt enkelt vill jag fråga om. I framställningen och de tidigare förarbetena talade man om hur viktigt det är att kommunerna skall få ta sitt ansvar för miljöarbetet. När den här tjocka luntan med nya lagar och ändrade lagar gick ut på remiss gick den åtminstone till Ålands kommunförbund, men gick den till de enskilda kommunerna? I så fall vet jag inte om vi har fått ta ställning till förslaget, åtminstone inte i staden. Det utlåtande som jag har sett kommer från Ålands kommunförbund. Ålands kommunförbunds förbundschef har suttit med i den arbetsgrupp som har gjort förarbetet till lagstiftningen och är också numera ordförande i miljöprövningsnämnden. Må ingen skugga falla över hans person, han är en trevlig och på alla sätt en hedervärd medborgare, men på något sätt verkar det inte som om en sådan remissomgång  skulle tillföra det hela så väldigt mycket. Det är nämligen så att här sägs bl.a. att kommunerna skall ge tillstånden för avloppsvattnets reglering från enskilda hushåll. Man säger här, att det skall inte kosta något mycket, utan det blir bara lättare! Visst blir det lättare om kommunerna skall ge tillstånden utan att egentligen pröva dem särskilt mycket, eftersom – och här måste vi börja bli mera ärliga – det inte finns på kommunal nivå, åtminstone inte i alla kommuner, en sådan expertis, varken biologisk, teknisk eller annars, som kan göra alla sådana här bedömningar. Jag skulle alltså vilja veta hur man har kommit till att kommunerna skulle klara av den prövningen utan att det skall tillkomma några resurser eller att det skall kosta någonting. För mig ger det ett intryck av att det här är bara en formalitet. Det skall skrivas ett papper av någon inom kommunen! Men att det verkligen skall prövas, att i tillståndet skall ingå villkor och krav hur det här skall skötas, fordrar verkligen mycket resurser. Jag är väldigt förvånad att man avfärdrar det så där väldigt lätt.

     

    Om en sådan här lagstiftning skall fungera räcker det inte med, som det ofta sägs i våra lagar, att man skall ge förordningar  och så kan man ytterligare ge anvisningar och direktiv. Det är sådant som sägs men som nästan aldrig görs: anvisningar och direktiv i stöd av våra lagar. Ute i kommunerna ser man ofta att tjänstemännen i brist på direktiv och anvisningar hur lagarna skall tillämpas tar fasta på motsvarande som finns i riket. Det stöter man ofta på inom sociala sektorn osv. Det här är illa just för rättssäkerheten i samhället eftersom tjänstemännen och de sakkunniga inte får tillräckligt med råd och dåd från den verkställande myndigheten, dvs. landskapsstyrelsen. Det var några allmänna frågor som jag har till den ansvariga ledamoten.

     

    Jag  vill till slut säga någonting positivt och jag är oerhört glad över att vi nu har fått bort överprövningsmöjligheten inom miljöprövningsnämnden. Jag tillhörde dem som varnade för förfarandet, att det är helt emot alla principer om rättssäkerhet och det gjorde mig naturligtvis mycket glad att få höra att nu tänker man så också inom landskapsstyrelsen. Att det måste vara mera representanter för näringslivet är väl en detalj som utskottet kommer att diskutera, men inte är det de som är de första försvararna av miljöintressena utan nog är det sådana experter som biologer och tekniker; miljöprövningen är till för att skydda miljön i första hand. Nog är näringslivets representanter starka nog att föra sin talan än att de måste ha en väldigt stor representation i sakkunnignämnden, för de är ju inte direkt sakkunniga på miljöfrågorna. Utan att ha satt mig djupare in i den frågan tycker jag att det verkar överdrivet att ta upp den sidan av saken. Det vi saknar i vårt samhälle är verkligen miljöexperter, inte näringslivsexperter, det finns i var och varannan stuga här på Åland, och det är bra, men inte för miljön!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag vill svara på frågan om remissinstanser. Det har varit två olika ministrar som har ansvarat för detta, men åtminstone har jag varit övertygad – och det står i förslaget – att remissinstanser beträffande ovannämnda arbetsgrupps slutrapport var kommunerna, Ålands kommunförbund, Ålands miljöprövningsnämnd, hälsonämnden osv. Kommunerna har alltså hört jämsides med Ålands kommunförbund.

     

    När det gäller frågan om att tillstånden för de enskilda avloppen skulle ges av kommunerna finns den möjligheten redan i dag. Det bygger naturligtvis på att det finns ganska klara regelverk vad som gäller för de enskilda avloppen i dag. Utgående från det har man gjort bedömningen, men jag håller med ltl Barbro Sundback att visst kräver det kunskap i kommunen när man övertar sådana här frågor.

     

    TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 25 september har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

     

    Ltl Sjöblom: Herr talman! Jag stöder förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.

     

    TALMANNEN: Innan ärendet bordläggs bereds de som finns på talarlistan möjlighet att yttra sig.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Jag har på olika sätt varit involverad i miljöarbetet sedan den första miljöhandlingsplanen 1989 kom till i landskapsstyrelsen och sedan dess har en hel del hänt i lagstiftningsväg. Vi har vattenlagen, vi har lagen om miljökonsekvensbedömning och vi har lagen om miljökonsekvensbedömning och vi har miljöprövningen, som jag också var med om och behandlade i social- och miljöutskottet förra perioden. Där hade vi från liberalernas sida samma system för överprövning eller besvär som finns i den här lagstiftningen, så jag tror att det är ganska många som har insett att det är den naturliga vägen.

    Jag har några synpunkter, först övergripande principiella, sedan några saker som jag ber att utskottet tittar lite närmare på.

     

    Ser man på den här lagen är naturligtivs det första intrycket av hela paketet att hur skall någon överhuvudtaget kunna begripa sig på det här, hur skall man kunna behandla det som lagstiftare och få insynen! Samtidigt ser man, när man läser igenom det och känner till den tidigare lagstiftningen att här har det gjorts ett alldeles utmärkt lagstiftningsarbete, det är inte fråga om annat. Problemet är naturligtvis om man ser de målsättningar som finns på sidan 12 att det skall vara förenkling, koncentration och det skall vara en helhetssyn på miljön. Detta måste man se ur de enskilda medborgarnas synvinkel, att det skall var enkelt för dem. Det skall finnas en tillförlitlighet när det gäller sakkunskapen och detta skall sättas in i en helhet, men naturligtvis vet vi att det ställer krav hela vägen. Här är dilemmat, som vi kunde se i lagtingsdebatten tidigare; när vi tog över ett fungerande system från riket och skulle göra motsvarande på Åland hamnade vi ohjälpligt i ett dilemma som har med småskaligheten att göra. Lagberedningsarbetet har vi uppenbarligen klarat av, och det tror jag vi gör, men det är ändå en mycket omfattande uppgift. Om vi ser på det som har gjorts i Sverige när det gäller den nya miljöbalken och i Finland mera lappa och sy ihop, så ser vi att det görs jobb på alla håll och vi skall göra samma arbete som görs i Sverige och Finland. Nu är det så att detta dilemma får vi leva med, för vi kan inte återgå till ett system där vi kan utnyttja det finska systemet med vattendomstol och den prövningsväg som finns där, men jag tror att på den här övergripande nivån skulle det vara bra om utskottet funderade närmare på hur vi skall kunna utnyttja de resurser som finns på annat håll, alltså helt enkelt köpa kompetens från Sverige, Finland eller både och. Jag skall återkomma till det när det gäller prövningsnämnden. Här skulle jag också säga att utskottet borde efterlysa från landskapsstyrelsen, eller på annat sätt, en förenklad schematisk beskrivning av dessa ärendens gång utifrån en sökandes synvinkel, inte utifrån lagstiftarens synvinkel, utan närr man kommer och söker, kan man faktiskt påvisa att det här är en förenkling hela vägen. Det bör vara så när man talar om ett samordnat förfarande och en helhetssyn. Men det är faktiskt svårt att tränga igenom det och se att det skulle vara uppenbart på något sätt. Men, som sagt, jag kritiserar inte landskapsstyrelsen för detta arbete, utan tvärtom, vi måste ta tag i det och se att det fungerar i praktiken.

     

    Lagberedningen är alltså den ena sidan; sedan har vi förvaltningen och där har vi sett att det finns en viss, om man får uttrycka det så, en vilsenhet. Det är oerhört krävande saker och det gäller själva prövnigen, men inte minst övervakningen och tillsynen; där måste man också bygga upp de här systemen och också där tycker jag att man skall se ganska fördomsfritt på det hela: Hur kan man utnyttja resurser och kompetens från annat håll för att göra detta?  I dagens samhälle bygger man ofta upp strukturerna på att det är experter som säljer sina tjänster till företag och till myndigheter; har vi, säg från det svenska systemet, ett miljöråd som har gedigen erfarenhet och utbildning på miljöfrågorna inom vissa områden, så varför inte göra överenskommelser, precis som man gör inom hälso- och sjukvården. Naturligtvis kan jag tänka mig att man förr eller senare måste få en debatt om i vilken utsträckning man gör blankettlagar av den här typen av lagstiftning, men det är kanske en sak för utskottet.

     

    Sedan till närmast tre punkter som jag tänkte be utskottet titta på. Det första är att man skulle klargöra ganska ingående förvaltningsdomstolens roll; när vi tar bort överprövningsmöjligheten i landskapsstyrelsen blir det ett prövningsförfarande som går till Ålands förvaltningsdomstol och min uppfattning i den frågan – utan att vara expert eller juridiskt insatt i hela problematiken – är att en modern domstol och en modern lagstiftning ger möjligheter till sakprövning också i en högre instans därför att lagen säger att man skall väga nytta mot skada, och nyttan skall också kunna klargöras:  motiveras och bevisas. Då kan man säga att här har man alltså inte tagit in tillräckligt med underlag när det gäller när det gäller den nyttan. Om jag minns rätt när vi behandlade detta i social- och miljöutskottet förra omgången tog vi in dessa aspekter och förvaltningsdomstolen kunde påvisa att den har möjlighet att begära sakkunnigutlåtandena för att det skall fungera. Den punkten skulle vara synnerligen viktig, så att vi här i lagtinget får en tydlig genomgång av Ålands förvaltningsdomstols roll när det gäller lagprövning å ena sidan och sakprövning å andra sidan.

     

    Den andra punkten gäller på sidan 84 och 2 § om sammansättningen av miljöprövningsnämnden. Det har nämnts tidigare här i debatten att detta med att dels ha en kompetens, där vi har dilemmat med småskalighet, samtidigt som man skall växla två personer vartannat år  och tre personer vartannat år, det måste göra att kompetensen måste vara oerhört svår att tillgodose och oerhört svårt att bygga upp kontinuiteten, så där tycker jag att man direkt kunde säga att det här kan inte vara bra. Då måste man tänka sig att nämnden skall ha möjlighet i så fall att ha kompetens på ett annat sätt och då är det mera en lekmannanämnd, och det kanske inte var meningen.

     

    Sedan har vi debatten, som vi förde tidigare också, ”särskild kännedom om näringslivet”. Ja, vad betyder det? Skall man veta att vi är beroende av turismen och sjöfarten? Skall man ha jobbat i butik och kunna räkna procent eller vad betyder det? Skall man ha något slags utbildning inom något område? På de andra punkterna är det ganska specifikt, men jag skulle säga att 80 procent av den vuxna befolkningen på Åland har väl någon särskild kännedom om näringslivet genom att själva vara företagare eller på något sätt vara involverade, så där tycker jag att man antingen tar bort eller så preciserar man det så att det blir meningsfullt.

     

    En tredje fråga är på sidan 67 under 65 § Fiskodling. I paragrafen avspeglas det en regional eller näringspolitisk debatt som säger att fiskodling skall man ha i skärgården och inte någon annanstans! Men jag tycker inte att det hör till miljölagstiftningen; där bör man säga att fiskodlingen skall vara på lämpliga ställen och inte på olämpliga ställen. Säg nu att man har en fiskodling i Lemland eller i Hammarland, utåt Finnö t.ex. Är inte det skärgård? Talar man om skärgård i EU-sammanhang är hela Åland skärgård, liksom Åbolands och Stockholms skärgård. Har man alltså en odling i Geta eller Hammarland i skärgården runt Dånö och det är en lämplig plats, varför skulle man då inte tillåta det där, om nyttan överväger s.a.s. belastningen på miljön. Det är det lagen handlar om att man alltid skall pröva det. Sedan är det en annan sak  om man av regionalpolitiska skäl prioriterar skärgårdskommunerna, men det kan väl inte heller vara avsikten, för vi har randkommunerna och vissa kommuner med perifera skärgårdsområden, som just Hammarland och Saltvik. Det här tycker jag är en oklarhet som bör rättas till.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

    Herr talman!

    Jag vill nämna detta med att köpa kompetens utifrån. Jag har fått informationen att det är någonting man redan i dag använder sig av i vissa fall inom miljöprövningsnämnden; när det har varit svårare frågor och man inte har den långa erfarenheten har man valt att köpa in kompetens bl.a. från Sverige. Jag stöder också de tankarna att man behöver skaffa hjälp också och kunna ta del av den erfarenhet man har från omkringliggande regioner. Vi är ett litet samhälle, det kan vi aldrig komma ifrån.

     

    TALMANNEN: Eftersom inte flera talare finns anmälda på talarlistan bordläggs ärendet till lagtingets plenum den 25 september.

     

     

    Föredras för enda behandling efter bordläggning ärende nr 6:

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 4/1999-2000 angående förslag till miljöhandlingsprogram för Åland för åren 2000-2003. (M nr 1/1999-2000 ).

     

    Ärendet bordlades den 11.9.2000. Först tillåts fortsatt diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen.

    Ltl Eklöw:

    Herr talman!

    Såsom redan har sagts hade vi en bra diskussion under behandlingen av det miljöpolitiska programmet i social- och miljöutskottet. Att ha en bra diskussion utesluter inte att man har olika uppfattningar om saker och ting. Jag kan säga att vi har mycket diskuterat alla viktiga miljöfrågor som programmet tar upp.

     

    En sak, herr talman, är den fysiska planeringen i landskapet, en fråga som togs upp redan förra veckan av ltl Erland från liberalernas sida. Som känt ligger ansvaret hos kommunerna genom kravet på översiktsplaner. Dessa planer har genomförts i några kommuner med ekonomisk hjälp av landskapsstyrelsen, speciellt i syfte att anställa en person som har utfört planerna för vissa kommuner. Vad jag har förstått har det gällt att från landskapsstyrelsens sida ersätta ungefär två veckors arbetstid för en person att få till stånd dessa översiktsplaner. Att flera kommuner låter bli att göra dessa översiktsplaner kan beror på att kommunerna inte anser det viktigt att anteckna dagens situation utan någon rättsbindning därför att dessa översiktsplaner de facto är ett konstaterande av hur det ligger till i kommunen i dag och binder inte desto mer upp kommunen.

     

    Liberalerna har under årens lopp talat för den slopade regionplaneringens återförande i någon form och allt viktigare anser vi att det blir i framtiden med de stora miljöpåfrestningar som landskapsbilden, stränder, floran och faunan m.m. utsätts för. Åland håller på att bli ett IT-land. Landskapsstyrelsen har överlämnat Åland som provkanin för stora mobiltelefonföretag, men hur kommer detta att påverka vår natur med ökat antal telemaster, vilka enligt de uppgifter jag har fått måste ligga bara med några kilometers mellanrum för ett optimalt mottagande i telefonerna. Kommer då IT-Åland att präglas av dessa telefonmaster? Som exemepl kan jag nämna att i Lumparland fick vi en planerad mast flyttad från en gammal kulturmiljö till en något lämpligare plats men upp kom den ändå och ganska nära den först planerade platsen. Det är klart att vi alla vill dra maximal nytta av våra mobiltelefoner, men var går naturens gräns? När blir det för mycket master av alla de slag? Den miljömässiga aspekten är inte den enda aspekten mot alla master. Den andra aspekten är den hälsomässiga: hur mycket strålning från dessa master tål vi? Vilken hälsoeffekt dessa master har är ett oskrivet blad. I vår omgivning har man redan börjat få upp ögonen för hälsofarorna.

     

    Vad har då detta med landskapet Ålands miljöhandlingsprogram att göra? Jo, herr talman, med detta vill jag få sagt att en genomgripande markanvändningsplan kunde vika lämpliga platser för olika master och placera dem på sådana platser där både miljö- och hälsoaspekter lämpligen till sin rätt. Likadant skulle det vara med vindkraftsparkernas placering. I samklang med miljöaspekter och tekniska aspekter skulle man hitta de lämpligaste platserna för vindmöllor och på lång sikt skulle enskilda människor slippa det obehag som nu uppstår vid varje placering av vindkraftsparker. Det finns mycket annat som borde samordnas på lång sikt. Vilka kulturmiljöer är värda att satsa på? Var finns det ännu genuina skärgårdsmiljöer att satsa på? Vilka stränder borde vi helt bespara från stugbebyggelse osv. osv. Listan är lång.

     

    Vi liberaler förutsätter att landskapsstyrelsen beaktar utskottets skrivning: ”Om inte landskapslagen om kommunöversikt efterlevs bör landskapsstyrelsen enligt utskottets mening överväga nya lagstiftningsåtgärder.” Dessa åtgärder kunde med fördel innefatta en mera övergripande och bindande planering.

     

    Herr talman!

    Det har konstaterats att miljön inte bara är ålänningarnas problem utan vi är genom vårt geografiska läge i stort behov av samarbete med övriga Östersjöländer, EU-länder osv. Men vilka är våra påverkningsmöjligheter? Känner vi till alla vägar vi har att utnyttja och, i så fall, utnyttjar vi dem hundraprocentigt? Alla känner till att Åland i negativ bemärkelse har kvalificerat sig på Helcoms hotspot-lista genom fiskodlingarnas miljöpåverkan, men det verkar vara svårt att komma ur den listan, fastän fiskodlingarna redan länge fyllt de fordringar Helcom uppställt. Vi vet att Åland har en plats i Helcom-Finlands delegation, men vi undrar om det finns någon officiell överenskommelse för detta och om Åland faktiskt effektivt använder den möjligheten att påverka i internationella och nationella sammanhang. Det räcker inte att ha möjligheten att påverka; man måste ta alla möjligheter på allvar och använda alla de vägar som finns för att få fram  Ålands sak och för att få information tillbaka hit.

     

    Herr talman!

    Övriga liberala ledamöter kommer att ta upp andra frågor i miljöhandlingsprogrammet.

     

    Ltl Harry Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det var en sak här som jag fastnade på, nämligen att det räcker nog inte att komma bort från Helcoms hotspot-lista. Det är inte alls viktigt. Det är mycket viktigare att få ner föroreningarna. Det är kosmetika att försöka komma bort därifrån och ha föroreningarna kvar!

     

    Ltl Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Vi vet alla att åländska fiskodlingar redan i dag fyller kraven på rening, så vi har kvalificerat oss ut från denna lista. Därför tycker jag att det är så beklagligt att vi hela tiden ändå nämns i detta sammanhang. Vi har alltså all orsak att se till att vårt miljöarbete är så bra som möjligt. Jag tycker att vi inte behöver figurera i sådana här negativa sammanhang i onödan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Det är rätt som det har sagts här att vi har haft ett konstruktivt samarbete i social- och miljöutskottet kring handlingsplanen och vi faktiskt lagt ner väldigt mycket tid på att försöka också göra någonting riktigt konstruktivt av det hela. Vi har tyckt att en hel del saker av det som landskapsstyrelsen har framhållit inte har varit tillräckligt konkret och handfast och kanske av den arten att det i tid kan preciseras både åtgärder och resultat på ett sätt som vi väl lite grand också här efterlyser. Vi tycker att det är viktigt. Själv borde jag inte ha så väldigt mycket att erinra om i utskottsbetänkandet eftersom jag upplever att vi har haft ett ganska hyggligt inflytande under ärendets handläggning, men det kanske ändå är ett par saker jag väldigt gärna skulle vilja ta upp eftersom nu utskottets värderade ordförande ltl Ulf Andersson, som inte är här i dag, lät förstå att det var så frid och fröjd på alla nivåer att det var nästan hejdlöst! – och riktigt så har det kanske ändå inte varit, även om vi har varit konstruktiva och haft ett bra samarbetsklimat.

     

    Landskapsstyrelsen håller sig fast vid Brundtland-kommissionens gamla tankar som är väldigt relevanta än i dag om bl.a. att det är förorenaren som skall betala och stå för sitt. Det här tycker jag att är otroligt viktigt och sant, om vi bara i vårt värderade landskap skulle följa upp det. Tänk om det vore så att vi i allt vad vi har oss för handen faktiskt sörjer för att det är den som förorenar som också sörjer för att man betalar för detta, på ett sådant att man också klarar restaureringen av effekterna! Det är så man borde se det. Men jag hävdar att detta är ett uttryck som vi missbrukar. Vi borde tänka efter i vår handlingsplan mycket, mycket mera: hur går vi tillväga för att faktiskt klara ut de här sakerna. Jag tycker att ett litet men ändock konkret exempel är våra beramade ölburkar. Vi har en lagstiftning kring detta som reglerar ansvarsfrågan, men inte blir det någonting ändå! Det är inte så enkelt som det låter när man skriver det på ett papper. Det här tycker jag att landskapsstyrelsen faktiskt skall sätta hela sin själ i och se hur går vi tillväga för att föregripa och verkligen angripa problemställningen: förorenaren skall betala. Det är en central grej i hela miljöpolitiken. Och börjar alla få kännas vid att skitar vi ner kostar det, så tror jag att man faktiskt får ännu mera fart på det konstruktiva nytänkandet i vårt samhälle.

     

    Herr talman!

    En sak som jag är både stolt och lycklig över och som jag tycker att hela utskottet har heder av är att nu pratar vi inte längre bara om våra sötvattentäkter och allt det här att vi skall klara ut dem i framtiden, utan nu talar vi om alla vattentäkter, alla vattentäkter skall räddas på Åland och vi har ett recept för det. Jag tycker att det är jättefint. Likaväl som skyddet mot havet och våra föroreningar ut den vägen skall spärras på alla mjliga sätt skall vi nu tackla våra insjöar, våra sötvattentäkter på Åland, som är en omistlig tillgång, inte bara för envar som bygger och bor i vårt samhälle utan för hela vår stora turistnäring. Det är en jätteviktig fråga och jag tycker att vi har passerat en milstolpe i utskottets betänkande, om det nu blir lagtingets beslut.

     

    Herr talman!

    Sedan finns det en sak som bekymrar mycket; flera talare har varit inne på den saken och jag kan inte heller gå förbi den. Det är avfallsproblemet. Själv upplever, och jag skall försöka vara riktigt konkret, att vi i vårt samhälle under det senaste decenniet kanske har gått fem-sex år tillbaka. Landskapsstyrelsen initierade i ett skede en mycket seriös utredning hur kommunerna samfällt skulle kunna komma framåt, och man var aktivt med och hjälpte till i den processen. Jag tillhörde en av dem som hade förmånen att få delta i det arbetet, det var viktigt, det var konstruktivt, det syftade framåt och det syftade mot lösningar som vi inte ser skymten av i dag. Nej, det arbetet, det var inte bra!  Nu står vi där att vi har en massa tippar som inte fyller legala förutsättningar för att få fortsätta- de är en skamfläck för vår miljöpolitik. Samtidigt står vi inför att den centrala avfallshanteringsstation som vi har på Åland, bl.a. i Svinryggen, är på väg att stänga; det tar inte så länge till så är den fast. Och vad gör vi på Åland sedan? Ja, det är som något Sesam Öppna Dig! Alla som talara om det här antyder på något sätt att det finns någonting som självlöser problemen – inte finns det det!  Och ju längre vi väntar desto större problem bygger vi in för oss själva. Vi står snart med bakbundna händer, tro mig! Det är inte comme-il-faut att diskutera olika lokaliseringsplatser och framför allt är det inte comme-il-faut att nämna platser vid namn. Det är alldeles åt helsike. I 20 år höll planeringsrådet på och diskuterade alternativa lösningar till var vi skulle kunna hantera våra sopor, naturligtvis då också återvinning, energifrämjan, alla saker som är bara skall vi göra, men det kommer också att finnas en restprodukt som vi inte klarar av som måste få sättas någonstans. Att tro någonting annat är drömmar! Sortera skall vi göra så in i vassen så det bara står härliga till, men det kommer ändå inte att räcka till, vi kan inte sortera bort alla problemen, tro mig!

     

    Jag ser att vi har ett par års tid på oss, samtidigt som kanske den här frågeställningens lösning är femårig, men på något sätt skall det lösas. Jag hävdar att det åvilar ett särskilt ansvar på de politiker, ute i våra bygder och även här i lagtinget, som inte vill konfronteras med problemet av också en slutlig deponiplats. Jag tror att medborgarna ganska snart kommer att varsebli vilka som menade någonting och vilka som mer eller mindre försökte vinna tid. Det är ett stort och allvarligt problem vi har framför oss, där alla borde sträcka händerna till varandra och göra sitt yttersta för att finna varandra och få en lösning till stånd, men vi är längre från lösningen i dag än vad vi var för fem-tio år sedan. Jag tycker att det är olyckligt  - och detta om något vittnar att vi inte är mogna för någon riktig självständighet ännu!

     

    Ltl Harry Eriksson, replik:

    Herr talman!  Det var en sak som jag tog fasta på i ltl Wiklöfs förnämliga anförande, att den som smutsar ner skall betala. Vi kan väl införa en miljöavgift för alla personer som reser i vår skärgård och genom vår skärgård, så behöver vi kanske inte några andra avgifter alls!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Sune Mattsson:

    Herr talman!

    Jag känner mig också tvungen att säga att social- och miljöutskottet har jobbat bra. Jag tycker att vi har varit eniga på många punkter. Jag tänker återigen återvända till det som ltl Wiklöf slutade med här: avfallshanteringen. Jag vill citera ur vårt utskottsbetänkande: ”Enligt utskottets mening finns det många skäl som talar för att i detta vägval välja en långsiktig lösning. Med tanke på EU-kraven blir en en satsning på återvinning och energiomvandling troligen på sikt den mest ekonomiska, samtidigt också den som gynnar miljön. Utskottet konstaterar dock att det under en övergångsperiod kommer att föreligga behov av en förvaringsplats för avfallet.” Med det har åtminstone jag menat att om du skall kunna ha en förbränning måste det finnas någonstans att förvara det tills du kan förbränna, för jag är den som har mycket pratat för en lokal förbränning. Ltl Sundback sade för en vecka sedan att det verkar vara ett stort och komplicerat system med förbränning och återvinning. Visst är det ett stort system och visst är det på ett sätt komplicerat, men om man klarar det på andra öar, typ Bornholm, varför skulle inte vi kunna klara det här. Vi kunde bli lite bättre på återvinning än vi är, för det är faktiskt så att på många platser på Åland återvinner man egentligen just ingenting, man lägger soporna i säck; om man pratar med dem som kör sopor på renhållningen, så kan de gott berätta om varifrån man hämtar sopor som är helt osorterade. Det kan finnas ölburkar, det kan finnas glasflaskor, det kan vara vad som helst i en sopsäck. Det bevisar att man inte på alla ställen på Åland har tagit detta med sortering på fullt allvar. Man har egentligen inte satsat särskilt mycket på det. Då står man naturligtvis inför problem i dag och det är nog från de områdena som man är mest skeptisk till hur man skalla klara sig utan en deponi. Det råkar falla ihop ganska väl.

     

    Det påpekades hur mycket förbränning som det behövs och att vi inte har gjort någon ekonomisk utredning från utskottet. Det har vi inte gjort. Men vad är alternativet till sortering och förbränning? Vi kan inte sätta det i en hög skogen i stället och tro att då har vi löst problemet. Det kan ingen gå med på. Ltl Lindqvist talade om att det kan bli konflikt att få ekonomi i en förbränning. Vore det så enkelt att genom att förbränna sopor uppnådde man en ekonomi i sophanteringen, då skall vi väl producera sopor utav helsike då, så att vi har ordentligt att elda, om det skall vara ekonomiskt, utan vi måste minska dem. Ltl Sundback var inne på byggavfallet som skulle sorteras. Det är alldeles riktigt att det skall sorteras mycket bättre än i dag. Trävirkesprodukter är bra att förbränna, om de inte går att återanvända till någonting. Det är inget som står i konflikt till förbränning.

     

    När det gäller tidsramen, som ltl Wiklöf var inne på, är det sant att vi har blivit efter hela tiden. Vi har pratat sedan 1994-95 om dessa 15.000 ton som skulle bli 20-25 meter höga i Haddnäs. Då var det lösningen som många applåderade och tyckte att nu har vi löst sopproblemet. Det blev inte så; utvecklingen har gått vår våg, ingen människa pratar i dag om den typen av sophantering. Det är heller ingen som vill tillstå, att jag var den som stod och sade så, fast flera kanske finns närvarande.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Ltl Sune Mattsson är en engagerad avfallssorterare och det är många av oss som tycker att det är spännande med sortering. Men någonstans tycker jag ändå att jag saknar ett ekonomiskt resonemang. Om principen är att förorenaren betalar så är det så att inom de kommunala förbränningsstationerna eller om det skall vara en som ägs av kommunerna själva skall dessa finansieras av bl.a. de enskilda hushållaren, och det finns alltså inte kalkyler på detta. Det har funnits tidigare. Det gjordes i Mariehamns stad i början på nittiotalet och det visade sig att  sopunderlaget var för litet. Nu finns det anläggningar i Norge som alla tycker att vi skall ta efter, och det är möjligt att vi skall göra det, men det saknas konkreta ekonomiska förslag vad det finns för underlag på Åland. När det gäller den insamlingsverksamhet vi har av sopor är det väldigt oklart vem som betalar vad egentligen, för Ålands Problemavfall, som är ett bolag som består av landskapsstyrelsen, som skall vara tillsynsmyndighet och kontrollant, sitter med i bolaget och som finns det kommunala representanter och ursprungligen skulle det här företaget syssla med problemavfall, men de har på något vis tagit på sig uppgiften att återvinna och återanvända, vilket egentligen hör till den helt vanliga sophanteringen som varje kommun skall ta ansvar för.

     

    När det blir så här med självstyrelse att man skapar sådana här hemmagjorda lösningar för att det är praktiskt för stunden och man inte tänker tillräckligt långt, så bygger man ibland in mera problem än vad man löser. Det skulle jag säga att det finns otroligt mycket av inom avfallshanteringen. Jag avundas faktiskt inte landskapsstyrelseledamoten Lindeman att försöka reda ut det här! Grunden är nämligen den att det är på kommunal nivå som allt detta skall skötas. Men sedan har vi igen det som kommer emot att kommunerna är för små och då går Problemavfall in och finansierar en massa saker, där landskapsstyrelsen faktiskt är ganska generös. Men systemet är inte bra, för det är otydligt vem det är som betalar. Det är inte förorenaren, de enskilda hushållen eller företagen. Låt oss  ta tetrorna; de skriver att det samlas in så mycket tetror, och visst är det bra, men vem är det som betalar det! Jo, det är igen via Ålands Problemavfall och skattepengar, inte det företag som skall ansvara för det här. Vi betalar burkarna två gånger: en gång när vi köper mjölken och en gång när de skall tas bort härifrån. Det är klart att man kan stoltsera med höga siffror, men det är företagen som skall sköta det. Vi har också förpackningsproblemet med ölburkarna; när landskapsstyrelsen står och säger att rederierna vill inte gå med på det här, så vi kanske måste se över förordningen! Då fungerar inte tillsynen. Det finns ett otal exempel på att vårt samhälles demokratiska institutioner inte fungerar i det här fallet;  inte tillsynen, inte de som är skyldiga att ta hand om soporna fungerar och medborgarna vill få detta på grej. Massor med människor är villiga att delta. Det är inte på individnivå som problemet finns utan det är nog på andra ställen.

     

    I handlingsprogrammet finns oändligt med goda förslag, men det finns ingen klar prioritering och det finns inga kostnadskonsekvenser. Det beskrivs inte heller vem som har det verkliga ansvaret för att detta skall genomföras. Jag är rädd för, trots handlingsprogrammet och det i och för sig alldeles utmärkta betänkandet som har gjorts, så har vi inte kommit ett enda steg längre på den väg som vi alla vill vandra med verkligen konkreta miljöåtgärder som gäller långsiktigt resultat. Det slog mig när jag hörde flera intyga att man hade haft så bra diskussion i social- och miljöutskottet, och det tror jag faktiskt att man har haft. Då menar man att alla har varit eniga, ja, man har alla varit eniga om att det är bra att någon skulle göra någonting för miljön och helst landskapsstyrelsen. Men vi är för flata på något sätt. Vi nöjer oss med att vi är alla eniga och tror sedan som ltl Wiklöf sade att det på något vis skall lösa sig av sig självt. Det gör det inte i det här fallet. Det krävs enormt med politisk målmedvetenhet att få någonting till stånd. Det hjälper inte att bara sortera utan det måste finnas ett helt system. Det finns massor med sorterade grejer som inte återvinns. Då lurar man medborgarna, folk sorterar och så hittar de grejerna på någon soptipp eller de återanvänds inte överhuvudtaget. Ett helt system måste det vara och de olika aktörerna måste ha klart avgränsade roller och de som förorenar skall betala, allt från individer till hushåll, till företag osv. Men jag tycker att den politiska målmedvetenheten saknas och det konkreta förslaget på hur hela systemet skall se ut.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Det finns ett system när det gäller de ekonomiska styrmedlen vi har i dag: Problemavfall administrerar en del av återvinningsverksamheten, hushållen betalar inte direkt, men kommunerna betalar också efter invånarantal till Problemavfall, åtminstone gör Lemlands kommun det och jag gissar att alla andra gör det också efter ett fördelningsnyckelsystem.

     

    När det gäller omhändertagande av t.ex. tetror finns det inget annat sätt att återanvända dem än att hushållen samlar in dem och lägger dem någonstans. Vem som sedan skall betala återvinningen av dem kan man naturligtvis diskutera, så jag håller med om att ett bättre system för hur man skall betala för det man förorenar faktiskt borde komma. När det gäller frågan om förbränning undrar jag: Vad finns det för alternativ till förbränning när det står i EU-direktiven att efter 2002 kommer EU-direktiven att innebära att vi inte får deponera det som går att använda till energi. Det skall sorteras eller återanvändas. Att prata om ett soptippsalternativ löser heller inga problem.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag var inne på förbränning redan 1990, så visst är jag intresserad av det. Jag talar inte om alternativ i det här skedet, utan jag talar om att jag vill se de ekonomiska förutsättningarna för en förbränningsanläggning. Skall vi ha en i varje kommun? Skall det vara Mariehamn och Jomala som har en? Skall landskapet vara med, vilket jag vid gud hoppas att de inte är, för då har vi samma röra igen att landskapsstyrelsen egentligen skall både övervaka, verkställa, skriva direktiv och göra allting och kommunerna slinker på det viset undan, också många företag. Det är nämligen det som händer nu. Att förorenaren skall betala sker inte hos oss. Den avgift som betalas till Ålands Problemavfall av kommunerna täcker inte alla kostnader som Ålands Problemavfall har för sin verksamhet och sin anläggning. Landskapet går in med pengar. Det är egentligen kommunmedlemmarna som medelst avgift skall betala, det skall inte finansieras med skattemedel. På det här viset undgår vi helt enkelt att utnyttja den politiska kraft som finns i principen, dvs. att folk för att undvika att betala skulle sortera och ta ett större ansvar. Men för att det skall funka måste vi ha ett system så att folk vet vart de skall göra av med sina sopor, vart företagarna skall göra av med sina sopor. Det är nämligen de som skall ta hand om förpackningarna, inte är det ÅPAB eller någon annan aktör. Det är förorenaren som skall betala, alltså ta hand om soporna. Betalaren ser till att det funkar och samhället skall naturligtvis ha system.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller förbränningen har vi bara två alternativ till förbränning. Det ena är att vi förbränner här hemma på Åland och använder den energi vi inte får, fjärrvärme, eller tranporterar bort det som skall förbrännas där man har en godkänd förbränningsanläggning. Några andra alternativ finns egentligen i dag. Vi kan inte deponera det, det alternativet finns inte. Om ett eller ett par år har vi inte den möjligheten.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att ltl Sune Mattsson är lite tjatig när det gäller förbränningsanläggningen. Ta fram den, visa vad den kostar, inte är jag emot den!  (Från salen: inte är det han som skall bränna) – ja, tydligen är det han som skall bränna, såsom han håller på! Det är bara fromma förhoppningar om det ena och det andra. Om den som förorenar skall betala, då skall vi se vad det kostar och vem som skall betala det. Om det igen skall vara så att landskapsstyrelsen skall sköta det också, då har vi frångått principen. Det är där vi måste börja hela resonemanget!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman:

    Herr talman!

    Det har varit många intressanta diskussioner här i dag och fastän det inte finns prioriterat i vårt miljöhandlingsprogram tror jag att det ganska tydligt framkommer utgående från diskussionerna vad som skall prioriteras, dvs. avfallshanteringen. Det är den frågan vi har framför oss alldeles runt hörnet. Det kanske är för mycket att säga att det är runt hörnet, vi är mitt i det redan i dag. Jag håller med det som har sagts här idag, att det är ett elände rent ut sagt, för vi har ingen bra lösning på det i dag. Landskapsstyrelsen hade, precis som ltl Wiklöf sade, tidigare en utredning tillsammans med kommunerna oc vi kanske trodde att nu har vi en lösning på gång. Nu vet vi att verkligheten är en helt annan. Jag måste säga att det är oerhört svårt att få kommunerna att gå samman i en gemensam strategi, eftersom det ändå är kommunerna som har ansvaret för den delen. Sedan måste naturligtvis tillsynsmyndigheterna följa med att det händer någonting, men hur vi skall få 16 kommuner att gå samman i den här frågan bekymrar mig dagligen och timligen. Det som har diskuterat så mycket här är dels förbränning, biologisk hantering i kompost osv. Jag sade senaste gång jag var uppe i talarstolen att när det gäller förbränningsugnen skall kostnaderna redas ut, precis som har sagts här, men den förbränningsugnen löser inte alla problem. Det kräver sorterat avfall. Vi får inte glömma bort att det kommer att finnas en slutdeponi som vi måste ta vara på på Åland, så åtminstone är min personliga åsikt den att oberoende om vi skapar goda möjligheter att ta emot kompost, om vi får en förbränning, så måste vi ändå ha någon form av slutdeponi på Åland, om vi inte skall föra bort det, och det tar åtminstone mig emot. Skulle jag få önska är det naturligtvis att kommunerna nu satte sig ner och gjorde en strategi med alla och kom överens om hur man skulle lösa det ganska snart, för egentligen har man ingen tid på sig, utan man har egentligen gått förbi tiden redan så att vi har den bakom oss delvis. Från landskapsstyrelsen håller jag med dem som har sagt att vi skall inte igen ta ärendet som vårt ärende. Det är inte vi som skall bygga och konstruera allting, utan vi måste följa med att det händer ute i kommunerna och naturligtvis samarbeta och ha en samverkan, men själva åtgärderna måste nog ske på kommunal nivå.

     

    När det gäller den ekonomiska biten är det så att den som smutsar ner skall betala. Jag var nyligen till Bornholm, där har man förbränning, kompostering, där har man en slutdeponi och  där betalar den som smutsar ner; det bekostas helt och hållet på det sättet. Där har man gemensamt löst alltihop. Bornholm har nästan dubbelt mera invånare än vi har och det är en ö, men man kan ändå ganska långt jämföra det. Klarar man av det på Bornholm, så borde vi också göra det. Som kuriosa kan jag berätta att jag var till Kristiansö, en liten, liten ö långt utanför Bornholm, som har ungefär 115 invånare – de hör direkt under försvarsministeriet - och de hade ett problem: de har inte fått tillstånd till en egen förbränningsugn för 115 personer, så jag skämtade och sade, att jag vågar nog inte komma hem och säga att på Kristiansö vill man ha en förbränningsugn för 115 personer, medan vi tycker att 25.000 är lite för lite för en förbränningsugn! De tyckte att det var besvärligt att de måste föra iland så pass mycket som det skulle innebära om de inte skulle få en förbränningsugn från lilla Kristiansö, så allting är relatvit beroende på var man finns i systemet.

     

    Senaste gång undrade också ltl Barbro Sundback hur mycket man behöver ha till förbränning och den diskussion som förs rör sig om 5.000 ton. De uträkningar som har gjorts bygger på minst 5.000 ton. Det sägs också ofta att nästa år får vi inte mera, EU förbjuder och överhuvudtaget får man inte ha biologiskt nedbrytbart avfall på kommunala deponier osv. De har nog en betydligt längre framförhållning än vad man kan läsa ut av pressen osv., för det sägs faktiskt så här: ”I strategin skall beslutas att det biologiska nedbrytbara kommunala avfallet som går till deponierna senast den 16.7.2006 nedbringas till 75 procent av det som var 1995 och först den 16.7.2009 till 50 procent och sedan 2016 till 35 procent.” Det betyder inte att vi naturligtvis skall vara mycket bättre på det här, men det är vad EU säger om hur man får kompostera på de kommunala deponierna.

     

    Kvalitetsnormerna har visat sig vara väldigt svåra att få fram. Under hösten har vi haft samarbete med med Åbo Akademi och eventuellt kommer Sydvästra Finlands Miljöcentral att försöka utarbeta ett program för hur man kunde få fram kvalitetsnormer; fastän det står i vår vattenlag har det visat sig att det är svårt att få fram dem. Vi har diskuterat både österut och västerut och alla ruskar på huvudet och säger att det här är svårt eftersom det är så föränderliga tillstånd i våra vatten och vad som är aktuellt i dag kanske efter två månader, beroende på om det har regnat eller inte regnat högvatten osv., kan förändras. Antagligen finns det ändå några punkter som vi kunde få en kvalitetsnorm på, men det är ingenting som landskapsstyrelsen har nonchalerat utan det är faktiskt svårt att få fram dessa saker.

     

     

     

     

    Ltl Holmberg:

    Herr talman!

    Eftersom många talare här har berört Problemavfalls verksamhet vill jag med några ord nämna lite om verksamheten där i egenskap av att jag har lett styrelsen under en fyraårsperiod och borde ha lite insikt om den verksamhet som har bedrivits och kommer att bedrivas eller beröras i fortsättningen. Ålands Problemavfall är, som har sagts här, ett och kommunalt och landskapsägt bolag. Tankegångarna har varit, som ltl Sundback nämnde, att det var problemavfall som man skulle hantera, men det har mer och mer gått till att återvinna och motta alla produkter, som metall, skrot och den framåtgående tekniken i landskapet, dvs. allt som berör IT, typ använda datorer och allting har tagit ett sådant utrymme av Problemavfalls verksamhet i dag så att ingen kan tro hur det ligger till. Vi har förfogat över ett område som är 1 hektar stort. Jag kan nämna att återvinningen, som nämns så mycket att den har vuxit i landskapet, och det har den gjort, men problemen återstår att vi inte har en deponi så att vi kan omhänderta återvinningen. Jag kan ta ett exempel som glaset. I återvinningsstationerna sorterar man färgat och ofärgat glas skilt, men när det kommer till Ålands Problemavfall i dag finns det ingen möjlighet att sköta sorteringen utan allt körs till ett. Därmed får man också en sämre lönsamhet i återvinningen.

     

    Jag ser det på det viset att skall man komma framåt i avfallshanteringen bör man gå in för en deponi som just ger återvinningsverksamheten ytterligare möjligheter att utökas för att handha allt avfall som man återvinner.  Då ser jag det som en mycket lämplig möjlighet att man i samband med den deponin skulle kunna anlägga en förbränningsansläggning. Då tror jag att det är rätt väg med avfallsfrågorna.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är viktigt att få denna information om Ålands Problemavfall och jag tycker att den just visar på ett problem som jag försöker om och om lyfta fram, nämligen att det inte är nedsmutsarna som betalar återvinningen som Ålands Problemavfall sysslar med utan det är skattefinansierat och därför blir det inte riktigt som det skall och det blir inte heller heltäckande. Ålands Problemavfall har utvecklats enligt de praktiska behov man har haft. Man har försökt lösa dem så där vartefter, men det är lite så här också att man har skapat en del problem som är väldigt svåra att komma ur. Det här med återanvändning och återvinning skall också ligga på förorenaren, inte på något företag eller kommuner som gör det med skattemedel. Allt skall förorenaren betala. Ett sådant system har man inte nu.

     

    Det är säkert så att det är bra med en förbränningsstation vid deponin. Frågan är väl om en återanvändnings- och återvinningscentral där man bearbetar det avfall man har fått också skall finnas där, men så var det ursprungligen planerat, just för att det skall bli rationellt och det finns inget annat alternativ än Haddnäs. Vi har gått denna ökenvandring nu i tio år och det är tråkigt att en kommun skall förhindra utvecklingen av avfallshanteringen på Åland, för det hänger på att Lemland så styvnackat går emot anläggningen. Det är klart att om den skulle göras skulle den göras på ett sätt att den inte medför olägenheter. I staden har vi tgagit på oss alla möjliga anläggningar. Det är konstigt att det på landet aldrig någonsin kan finnas några anläggningar som är av industriell karaktär!

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr tamlan!

    Det är givet att skall man ha en förbränningsanläggning bör den ligga någonstans där man kan nyttja värmen från den. Då ser nog jag som att i möjligaste mån så när där det finns ett stort underlag för att utnyttja fjärrvärme. Inte kan jag se att Lemland Haddnäs skulle vara ett alternativ. Visserligen, om man ser det långsiktigt, är det möjligt att dra fjärrvärme till en anläggning i Haddnäs, men ser man till förbrukningen  och mängden skall man försöka komma så nära en centralort som möjligt, och kanhända inom Jomala och stadens gränser.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det där resonemanget är i och för sig klokt. Vi har finansierat olika anläggningar på Åland som skall skicka ut fjärrvärme av flis, så det finns konkurrerande verksamhet också med att tillvarata energin från olika typer av avfall. Det är klart att det måste man beakta, men hela bakslaget i utvecklingen av det här kommer för Lemland, en liten grupp på Åland, stoppar utvecklingen av anläggningen i Haddnäs. Det finns inget annat alternativ, inte vad jag kan förstå. Det är frågan om vi alla andra skall slå vår panna blodig år ut och år in på grund av det här. Nu är det så att till Svinryggen kommer det avfall från hela Åland på olika sätt s.a.s. siprrar det in där. Det är ändå så med Mariehamn att det är den minsta kommunen vad gäller invånare per kvadratmeter, och vi har redan ett biobränsleaggregat och vi har en fungerande fjärrvärme, men om det är möjligt att plocka in det någonstans, så nog är vi väl öppna för det. Problemet är att vi inte kommer till i Haddnäs att göra den gemesamma satsningen som vi måste ha.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Lindqvist:

    Herr talman, bästa kolleger!

    Jag hoppas att Haddnäsdiskussionen ändå har börjat komma till sin ände snart, för jag hör till dem som är övertygad om att anlägga en deponi av något slag, vad man än kallar den för i Haddnäs i Lemland, så skulle bara vara att flytta över Svinryggens problemet till Lemland i stället. Nej, soptippar är förlegade verksamheter. Jag vill återigen säga det jag sade förra veckan att det är sorteringen som är A och O. Det är den vi måste utveckla till hundra procent och det är ett kommunalt ansvar att det genomförs, men vi tillsynsansvaret finns i detta forum. Vi måste komma ihåg att detta med förbränningsugnar är inte så där underbart som det låter. Låt oss säga att det slinker in lite plastpåsar i ugnen och då har vi en massa utsläpp av dioxin och andra livsfarliga gifter, så det är inte heller bra att förbränna. Jag måste säga att jag håller lite med ltl Sundback att det går lite stick i stäv att försöka finna lönsamhet i en förbränningsugn samtidigt som vi skall arbeta för ökad sortering, dvs. minskad mängd som skall och kan förbrännas. Vi bör utveckla avfallssorteringen till hundra procent. Jag vill nämna exemplet som i dagarna framgick i nyheterna att i Göteborgs kommun har man tagit till krafttag, man har t.o.m. bötfällt invånare som har sorterat fel och det är krafttag som jag efterlyser också här på Åland.  Jag har på kommunal nivå här i Mariehamn den stora äran att tillsammans med kollegan Wiklöf sitta i en avfallskommitté som skall titta på den avfallsplan som föreligger och jag är övertygad om att eftersom kollegan Wiklöf och jag båda är miljövänner kommer vi att komma till en bra avfallsplan som tar tag i frågorna med kraft.  (Från salen: då är saken klar!)

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Vore det det här problemet så enkelt att man bara benämnde sig miljövän och därmed skulle saken vara löst skulle det nog vara underbart! Men jag måste faktiskt säga jag tillhör dem som tar det här på stort allvar. Ju mer man funderar över det desto mer skakad blir man, för det är en otroligt lång väg vi har att vandra innan vi har löst dessa problem och vi har inte mycket tid.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sune Mattsson:

    Herr talman!

    När det gäller den omtalade återvinningen kan den ske på ett helt annat ställe än där man har en deponi. Det tror jag att alla är överens om. Vi har faktiskt ett industriområde i  Lemland - på ett industriområde skall faktiskt återvinning ske – och där är vi beredda att ta emot återviningsverksamhet, men ingen demponiverksamhet. Visst kan vi hålla de gröna och vita flaskorna skilt där, så mycket plats har vi nog i Lemland och visst kan vi ta emot annat metallskrot också, men det finns många kommuner på Åland som har plats för industriell verksamhet, men när man pratar om deponi är det kanske en annan sak. Då är det ganska glest om platserna. Mariehamn vill inte ha det. Lemland är lika hårdnackade som Mariehamn och vill inte ha någon deponi. När det däremot gäller det fina som fjärrvärme som en förbränningsanläggning skulle kunna ge är Mariehamn en lämplig plats därför att de har en tätbebyggelse, de har ett redan påbörjat fjärrvärmenät som inte är helt utbyggt som skulle kunna byggas ut och där har man sett t.ex. i Godby att landskapet har skjutit till ganska stora summor för att få fjärrvärmen att fungera, så jag tycker inte att man skall tacka nej till det. Däremot tycker jag att bygga t.ex. från Haddnäs till Söderby centrum är alldeles för långt. Du får för mycket förluster på vägen. Det går inte med dagens teknik i alla fall. Då måste du göra el av det du förbränner eller någonting i den stilen.

     

    Ltl Lindqvist var inne på plaster. Det verkade nästan som om han skulle veta vad han sade när det gäller plasten. De flesta plaster som framställs i dag går att förbränna vid rätt temperatur utan miljöpåverkan. Vissa av dem är t.o.m. lämpliga men inte alla, man får inte blanda dem, utan det är, precis som ltl Lindqvist var inne på, sorteringen som är A och O. Du måste sortera plasten om du skall förbränna den, det är inte bara att slänga allt i en säck och nu har vi löst det.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag vet inte om jag till fullo uppfattade ltl Sune Mattsson rätt, men jag tyckte att han antydde att Mariehamn inte vill ha en deponi. I Mariehamn kan man inte få tillstånd någonstans. Vi har inte sådana markområden. Mariehamn är för trångt. Det är därför vi har en gemensam deponi med Jomala. Jag vill betacka mig för den där typen av omdömen. Jag tycker att den plan som ltl Mattsson målar upp inte är särskilt natur- och miljövänlig. Om jag förstår honom rätt skulle man någonstans i Lemland hålla på med att återvinna och använda sorterat avfall, så skulle man ha deponin i någon annan kommun – helst, förstår jag! – och så skulle förbränningsanläggningen finnas i Mariehamn eller i Godby. Det blir nog ett surrande runt med soporna och vi vet redan att mängderna är ganska små, så jag vill nu se också de ekonomiska kalkylerna på det där förslaget innan jag tar ställning till det!

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Jag är naturligvis medveten om att man i Mariehamn inte kan ha en deponi. Det finns det inte rum för. Det jag menar att vi kunde ha i Lemland med återvinningsverksamhet är någonting rent och fint som skall föras härifrån. Vi sparar inte det vi återvinner utan det transporteras i dag härifrån, från Svinryggen eller var man har det. Renhållningen tar själv emot och kör direkt vissa saker härifrån. Men just att hanteringen av sorteringsverksamheten kan man ha på vilket industriområde som helst där man har plats för det. Det är lite utrymmeskrävande säger man på Problemavfall. Det brännbara kör man utanför Åland i dag, Mariehamns stad och Lemlands kommun t.ex. skickar det till Uppsala för förbränning, så det eviga ”surrandet” har nog börjat, det är bara att försöka få stopp på det och försöka få mindre surrande nu då!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det som Mariehamn kör bort är ett försök och är inte någon permanentad lösning som vi har gått in för. Själv tycker jag inte att det är den bästa tänkbara lösningen att köra sopor runt till olika länder. Vi får väl se hur det blir med det. Men nog är det naturligtvis mest rationellt att man skulle kunna ha alla funktionerna, som jag förstod att ltl Holmberg var inne på: återanvändningen och återvinningscentralen i anslutning till en förbränningsansläggning och en deponi, allt förnuft talar för det. Sedan är det en annan sak om det är möjligt att genomföra politiskt; största problemet är att Lemland inte vill ha, sedan är det viktigt att också beakta ekonomin, att de som faktiskt producerar avfallet betalar och inte är skattefinansierat.

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sune Mattsson använde benämningen deponi och tog väl orden av mig. Jag kan kalla det deponi om man också talar om återvinning. Det fordras tyvärr ett rätt stort område om man skall ha en funktionell återvinning. Man måste komma ihåg att det är inte bara att gå till återvinningsstationerna. Det som  hämtas från återvinningsstationerna skall sorteras. Det är absolut en förutsättning om man skall ha det kopplat till en förbränningsanläggning att man kan sortera på platsen bredvid förbräningsanläggningen, om man skall få det ekonomiskt bärbart. För övrigt vill jag säga till ltl Sune Mattsson att för mig är det främmande att Lemlands kommun skulle ha något avtal med Uppsala Energi.

     

    Ltl Sune Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Det bekymrar mig att inte ltl Holmberg vet om det! Det som körs från återvinningsstationerna körs av Renhållningen till Uppsala. Det är för mig en viss skillnad på det man deponerar och det man återvinner. Men jag håller med om att det behövs ett område osv. Deponi kallar jag någonting som man deponerar – vi kanske måste slå i en ordbok för att reda ut det, men för de flesta tror jag att det är klart vad en deponi faktiskt är.

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Vad beträffar avtalet med Uppsala Energi finns det icke något sådant av Lemlands kommun uppgjort. Däremot finns det från Finström och från Sund, men Lemlands kommun har anlitat Ålands Renhållning att sköta tömningen av våra återvinningsstationer.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt.

     

    Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 7:

     

    Landskapsstyrelsens vid lagtingsåret 1999-2000 enligt 32 § lagtingsordningen avgivna redogörelse för tiden 1.11.1998-31.10.1999 jämte självstyrelsepolitiska nämndens betänkande nr 2/1999-2000.

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Vtm Erlandsson:

    Herr talman!

    Självstyrelsepolitiska nämndens betänkande över landskapsstyrelsens redogörelse följer den sakliga och informativa linje som alltid har varit utmärkande för denna form av dialog mellan landskapsstyrelsen och självstyrelsepolitiska nämnden.

     

    Redogörelsen skall i huvudsak kretsa kring landskapets författningsenliga rättigheter. Då faller det sig självklart att belysa Åland och EU. Ordet inflytande intar en central plats i beskrivningen av EU:s inverkan på förhållandena internt och Ålands delaktighet i Finlands och EU:s beslutsprocess. De för EU utmärkande direktiven om badvatten, fåglar och habitat påverkar vårt sätt att se problemen och tvingar oss till – på gott och ont - att avstå från nedärvda livsmönster.

     

    I ekonomiskt avseende har utgången av sjöfartspolitiken den största betydelse. Landskapsstyrelsen och självstyrelsepolitiska nämnden inser sjöfartens dominerande roll, inte bara som transportmedel från och till Åland utan också som en ekonomisk motor inom åländskt näringsliv. Landskapsstyrelsen har klart redogjort för problemen, hindren för lösningarna och de positiva stegen för att lösa svårigheterna. På sikt bör den åländska sjöfarten tillförsäkras samma konkurrens och verksamhetsförutsättningar som sjöfarten redan har inom övriga EU-länder.

     

    Herr talman!

    När det gäller Ålands inflytande i EU:s beslutsprocess har ett visst hopp knutits till det förslag som utarbetats till ändringar av självstyrelselagen. Under beredningens gång har man fått det intrycket att ändringsförslagen har mist mycket av både kraft och dynamik i förhållande till de ursprungliga önskemålen. En parlamentarisk otålighet ligger inte alltför långt borta i fjärran.

     

    I fråga om skattegränsformaliteterna redogör landskapsstyrelsen för sina ansträngningar i att förmå rikets myndigheter och Sveriges motstående att lätta på gränshindren i handeln på Åland. Självstyrelsepolitiska nämnden ger här landskapsstyrelsen sitt stöd för fortsatt arbete med att göra skattegränsen så osynlig som möjligt.

     

    En annan fråga av stor betydelse för kommunernas ekonomi är fördelningen av samfundsskatten. Om man bortser från den interna föråldrade fördelningen av samfundsskattemedlen mellan kommunerna och i detta sammanhang inriktar sig på kommunernas sammanlagda andel av skatten är ett fullständigt övertagande av samfundsskatten den bästa lösningen. Statsmaktens invändningar, dvs. att man ogärna önskar två parallella system i landet, andas de klassiska invändningarna mot ökad självstyrelse. Självstyrelsepolititiska nämnden noterar att de framstötar som landskapsstyrelsen gjort till riksmyndighetrna inte tillsvidare har lett till resultat. Arbetet bör dock fortsätta i skyndsam ordning eftersom minskade inkomster från samfundsbeskattningen påverkar många kommuners ekonomi.

     

    Landskapsstyrelsen och självstyrelsepolitiska nämnden berör också utbildningsfrågor i avsikt att säkerställa ungdomarnas möjligheter att på Åland avlägga examina som berättigar till studier utom Åland. För Ålands framtid blir följdfrågan hur vi på bästa sätt kan bereda arbetsplatser på Åland för hemvändande färdigt utbildade ungdomar. Den frågan faller utanför landskapsstyrelsens redogörelse och självstyrelsepolitiska nämndens betänkande men bör tas upp i andra sammanhang.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    När man läser landskapsstyrelsens redogörelse och självstyrelsepolitiska nämndens betänkande kan man få intrycket att tillståndet på Åland är ganska gott. Det här är en redogörelse för perioden 1.11.1998-31.10.1999 och de problem som tas upp här: EU-frågan, sjöfarten, självstyrelselagen, skattegränsen, samfundsskatten och utbildningen, är alla viktiga frågor som på något sätt har funnits med i rullorna under den tiden. När jag hävdar att Åland i dag egentligen står inför stora självstyrelsepolitiska problem, så är det här en del av det hela. Det har vi diskuterat ganska mycket: det bristande inflytandet i EU, svårigheterna att hantera dessa ärenden, sjöfarten som egentligen är ett spel på internationell nivå och bland starka parter på arbetsmarknaden, arbetsgivarna, sjömans-unionen, redarna osv., där landskapsstyrelsen egentligen har ganska små möjligheter att göra någonting.

    Vi har skattegränsen, där man t.ex. konstaterar att hanteringen i tullen i Eckerö har underlättats, det är adminstrativt lättare, men den som personligen har prövat systemet finner att det är ett besvärande handelshinder för både privatpersoner och företag.

     

    När det gäller samfundsskatten har vi en fördelningsnyckel i dag som går tillbaka till 1991; den är inte alls rättvis på något sätt. Vi har tonnageskatt på kommande på 30 miljoner som kommer att drabba kommunerna. Det kan bli en kompensation för det, men det vet vi inte.

     

    Vi har en utflaggning på gång där man har gjort beräkningar att skattebortfallet är 140 miljoner. Staten kommer att ta tillbaka en del av detta genom att beskatta dem som är bosatta på Åland och därigenom kommer ålänningarna faktiskt att betala mera skatt än vad vi får tillbaka därför att vi inte följer självstyrelselagen, dvs. kräver att Ålandsdelegationen, eller riksdagen eller genom lagstiftning, skall justera klumpsumman. Den frågan tog jag upp här i våras i lagtinget, men då fördes enligt vicelantrådet Salmén förhandlingar med finansministeriet. Jag vill bara säga att från vår sida är det ett krav att de förhandlingarna skall leda någonstans inom rimlig tid.

     

    Herr talman!

    När det gäller de frågor som kommer upp i redogörelsen vill jag nämna ett par saker. När det gäller EU-frågorna har man från landskapsstyrelsens sida sagt att lagtinget måste ta sig an de här frågorna och debattera dem. Då vill jag bara kort förklara hur EU-ärendena går till. Landskapsstyrelsen kan  komma till lagtinget och begära debatt om ett meddelande i större frågor som regeringskonferensen. Annars är det så att ärendena kommer via 9 kap. i självstyrelselagen till landskapsstyrelsen; landskapsstyrelsen har ansvaret. Enligt den lagtingsordningen skall landskapsstyrelsen begära yttrande från självstyrelsepolitiska nämnden om frågorna bedöms vara av större vikt. Några andra direkta kopplingar till lagtinget finns inte annat än när direktiven skall genomföras genom lagstiftning. Landskapsstyrelsens roll är alltså den avgörande. Nu har då, genom olika initiativ i lagtinget, självstyrelsepolitiska nämnden fått en annan roll så att den kan på eget initiativ börja ta sig an frågan, men det är egentligen ett sätt att gå runt landskapsstyrelsen, som fortfarande har det formella ansvaret, så när det gäller EU-frågorna finns det mycket att göra.

     

    En sak som inte nämns här när det gäller utbildning är detta med bedömningen av det åländska studentexamensbetyget i Sverige som gör att det kommer att bli svårt för ålänningarna i praktiken att komma in till studier annat än via högskoleprovet och annat, och det här måste på något sätt bli en stor fråga för Ålands del, för det är en uppenbar orättvisa. Med en viss kännedom om den svenska byråkratin, som inte står den åländska långt efter, kan man säga att högskoleverket här har ensidigt gjort en bedömning utan att sätta sig in i ärendet, det är  helt uppenbart, så där måste antagligen frågan upp på politisk nivå och kanske t.o.m. på nordisk nivå.

     

    Herr talman!

    När jag sade här att redogörelsen tar upp frågor som rullar på är det en fråga här som inte tas upp som är oerhört viktig och jag skulle faktiskt säga att lagtinget har all anledning att just i dag fundera på den självstyrelsepolitiska debatten och om det är så att hälsan tiger still eller vad det är som pågår därför att om vi nu läser i tidningarna finns det irrationella idealister som tror att Ålands problem kan lösas utan att egentligen utföra ett arbete här i lagtinget, utan att vi diskuterar självstyrelsens utveckling. När man t.ex. säger att trycket från det finska språket bara ökar, tjänster på Åland utannonseras där man vill ha kunskaper i finska, skulle vi vara självständiga skulle vi bestämma själva. Ja, vad skulle vi bestämma själva – kanske inte ens om Ålands enspråkigt svenska status! En minoritet med ett annat språk på Åland kunde lätt hävda att Åland som självständig stat måste uppfylla de konventioner som säger att man har en skyldighet att se till att en minoritet får undervisning på sitt eget språk. Med den självstyrelse som vi har i dag har vi ett undantag, vi får diskriminera, och det kanske inte är så fint, men det beror på småskaligheten och vår tradition. Finland fick alltså en förpliktelse av Nationernas Förbund att garantera den enspråkiga svenska statusen. Det är där vi skall kämpa med vår självstyrelse, där har vi instrumenten. Om Åland blir självständigt, vilket naturligtvis är en ren utopi, i alla fall inom överskådlig tid, inte kan då staten Åland gå till Vikinglinjen och säga att nu får ni inte ha finskspråkiga här i er verksamhet, ni skall betjäna kunderna på svenska, inte kan staten gå till Ålandsbanken och säga att nu måste ert språk bli svenska, ni får inte anställa personer med finska, samma sak med Chips, Trädgårdshallen osv. Man kan inte utgå från att när Åland blir en självständig stat skall vi bara sälja till svenskspråkiga kunder! Den enda möjligheten är att vi skulle på något sätt med modern teknik kunna flytta på det åländska territoriet någon annanstans, men jag tänker inte ansluta mig till en sådan rörelse. Jag tror inte på det, lika litet som man statsrättsligt skulle stärka det åländska samhället med det här.

     

    Man kan förstås avfärda hela självständighetsresonemanget som akademiskt, och hur man bedömer akademiskt kan vara positivt och negativt. Jag har en viss erfarenhet av akademier och professorer, och en professor meriterar sig inom ett visst område, men kan vara precis lika irrationell som vilken buskpolitiker som helst; det är ingen garanti. Och när rörelsen försöker legitimera sin språkpolitik, att man räddar det svenska språket genom att egentligen utsätta det för mera hot, när man gör det genom en sådan här professorsverksamhet måste vi vara på vakt.

     

    Jag skall ta upp några aspekter på detta med hotet mot Åland. I den utredning, som i dag delas ut gratis för att locka folk, delas den åländska befolkningen in i tre huvudgrupper; det är s.k. länkande grupper och det betyder att länkande grupper är de som har kontakter någonstans, inte IT-länkade, utan länkade på ett sådant sätt att de utgör ett hot mot inte självstyrelsen utan mot självständighet. Dessa är för det första den finskspråkiga befolkningen, som sägs vara ett direkt hot mot att vi skulle få självständighet. Jag har för mig att det var en undersökning för inte så länge sedan som sade att 40 procent av de svarande hade sagt att man kan tänka sig att Åland blir självständigt  Man kan fråga sig varför, de kan ju bli av med Åland, det finns sådana strömningar också. Om den andra gruppen står det så här: ”Från självständighetssynpunkt sett är det tämligen olyckligt att det socialdemokratiska partiet, som för närvarande åtminstone motsätter sig självständighet tydligare än de andra grupperingarna på Åland, är en utlöpare av motsvarande parti i Finland.” Det är klart att man kan inte skylla liberalerna för att vara utlöpare från ett parti i Finland, för det finns inget liberalt parti, så vi är ett självständigt parti på Åland utan särskilda bindningar dit i alla fall – vi är alltså inte ”länkade” på det sättet. Den tredje gruppen är den som kan agera som spärr, märk väl, inte som spärr mot Ålands utveckling, mot människors förkovran, självstyrelsen eller någonting sådant utan mot självständighet och lösningen på språkpolitiken. Det är medlemmar av den finländska minoriteten, som emigrerat till Åland men som solidariserar sig med den finländska nationen och kulturen, dvs. det sägs i utredningen auktoritativt av en professor: kommer man från Finland kan man inte bli ålänning därför att man också har kvar någon identitet från någon annan del av Finland, dvs. det som många andra i nordiska länder säger att vi har, alltså multipla identiteter. Det skulle man alltså inte kunna ha. Så finns det ytterligare en fjärde kategori som finns under den tredje med finlandssvenskar: ”Det verkliga hotet inom den finlandssvenska kategorin finns på annat håll, det utgörs av finlandssvenskar på fastlandet och deras allierade på Åland.” Lägg märke till den militära termen! ”Konflikter, hot, splittring, söndring, de är allierade, de är inte allierade, de är mot, de är för”.  Jag vet inte hur man skall sortera upp er här i lagtinget, men jag hoppas verkligen att lagtinget som en kvinna kan stå upp och stå för självstyrelsen mot dessa krafter. Sedan står det: ”Av de allierade är många statstjänstemän med en fastlandsbakgrund”. Tänker man då att en professor har skrivit det här, låter det naturligtvis bra, man rullar upp en orsakskedja. Men om man säger så här att många av ålänningarna är statstjänstemän eller landskapstjänstemän eller i offentlig sektor och en hel del av dem kommer från fastlandet, alltså måste de vara allierade med intressen som är motståndare till Åland. Den omvända bevisföringen som den s.k. professorn har är bara för att skapa ett intryck av att vi skall vara misstänksamma mot 3000-4000 av alla ålänningar som har den här bakgrunden och anses vara allierade.

     

     

    Herr talman!

    Jag inser att detta går en del utöver självstyrelsepolitiska nämndens berättelse, men det här har faktiskt att göra med det åländska samhällets överlevnad, där människor demokratiskt väljer sina företrädare, som svarar upp mot befolkningen. Jag är visserligen inte socialdemokrat, men i många frågor kan jag förstå att socialdemokraterna har en viktig roll att spela också på Åland; det gäller självstyrelsefrågorna, det gäller sociala frågor, trygghetsfrågor och det finns ingen anledning att ifrågasätta att ett parti har kontakter med andra partier. Det har väl centerpartiet; jag vet inte om Frisinnad Samverkan har kontakter till vad numera, men i alla fall, det är helt naturligt. När man då säger att åländska grupper är länkade och därmed spärrar i utvecklingen skulle jag säga att den åländska befolkningen är i stort sett länkad av tradition; genom sjöfarten i internationella sammanhang, genom det nordiska samarbetet, också  genom EU, även om det har många negativa förtecken, har vi en kontakt utåt. Inte är det några kontakter eller länkar som skall utgöra spärrar för oss. Vi har ett lagting som faktiskt är självständigt att utforma politiken här. Från liberalernas sida har vi noterat att de flesta partierna här i lagtinget har sagt att vi har ett system där vi själva har möjligheten att utforma vår politik, och det är inte oväsentligt att vi också i detta system har ett språkskydd som vi behöver. Jag inser att man kan diskutera språkskyddets s.a.s. styrka gentemot minortetsintressen, men vi har av historiska skäl fått möjligheten att faktiskt bevara i praktiken också Åland som enspråkigt svenskt. Det är till den punkten jag skulle vilja tillägga om nästa redogörelse från landskapsstyrelsen, att landskapsstyrelsen måste ta på sig ett större ansvar att informera, t.o.m. sina egna anställda, t.o.m. före detta ministrar i landskapsstyrelsen, före detta politiker och en liten grupp av befolkningen, att vi har faktiskt ett språkskydd på Åland, vi har fått instrument att bevara vår enspråkiga status när det gäller myndighet, förvaltning osv. Vi måste igen skärpa våra krav för självstyrelsen, dvs. myndighetskontakterna i riket skall ske på svenska enligt lagen och Finland måste sköta det här. Det säger jag inte som ett hot för att annars blir vi självständiga, för så illa vill jag inte att vi skall göra oss själva att vi skall försätta oss i den situationen, utan att i EU-perspektiv, där man har tio-elva officiella språk, sköter man översättningen, man sköter hanteringen mot alla länder och det skall Finland alltså göra. Det kan vi alltså kräva, men naturligtvis i samförstånd komma fram till hur man skall göra det här, om vi faktiskt skall göra det som vi en gång i tiden har sagt att vi av principiella skäl inte vill: inrätta en översättningscentral på Åland som kan ge service också till andra enheter. Men den översättningscecentralen kunde vara en lösning. Det är egentligen statens ansvar, men det är statens ansvar som man inte uppfyller om inte vi kräver det och jag tycker att självstyrelsepolitiken skall vara krävande. Vi måste föra den här diskussionen för att mota just dessa splittringstendenser i samhället, där man länkar upp grupper som utgör spärrar och hot – ja, spärrar och hot mot vad då? Spärrar och hot mot ett system som en befolkningsmajoritet inte vill ha – det är alltså rena rama villförelsen, det är rena rama propagandan och jag kan inte förstå vad det är vetenskap och moral att professorerna lånar sig till en så här tarvlig advokatyr.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det är fel av ltl Erland att citera ur en bok som vi andra inte har fått tillgång till ännu. Däremot skulle jag vilja säga till ltl Erland, att återkom gärna när vi andra, som inte tillhör sällskapets inre cirkel, har fått tillgång till boken. Det är säkert intressant att diskutera den, men som det är just nu är det nog fel – jag tror att det är enbart ltl Erland i denn sal som har tillgång till boken.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Man kan säkert undra hur jag har nästlat mig in i detta hemliga sällskap, men de har faktiskt haft en presskonferens i dag och det intressanta är att det som jag citerade från utredningen är någonting som före detta vicetalmannen Ray Söderholm har sagt i massmedia och för det fick han – kanske inte sparken från partiet men i alla fall från sällskapet därför att han talade om vad de tyckte! Han var en budbärare som verkligen fick  klä skott för budet. Jag kan hålla med ltl Boman om att den här debatten kan föras i annat sammanhang, men jag känner faktiskt kalla kårar längs ryggraden när jag läser den här typen av påståenden om det åländska samhället. Det är alltså inte så att man månar om ålänningarna, utan det är fråga om någonting annat och man vill skapa splittring och föra något slags egen politisk verksamhet utan demokratisk förankring. Jag tycker att det är mycket allvarligt.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Jag har också läst före detta lagtingsman Ray Söderholms uttalanden i tidningen och jag tycker nog att ltl Erland sitter inne med ännu mera än vad Ray Söderholm gav uttryck för i massmedia. Kanske det är så att ltl Erland tillhör sällskapet och därigenom känner till så bra om dess verksamhet!

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det här är väl också en lite akademisk spekulation, men man kan säga att det är i alla fall en positiv sak att om jag har sagt det här, liksom Ray Söderholm tidigare har sagt, så skall jag genast ha sparken ur sällskapet – och det är tacknämligt. Hur det sedan blir med partiet är väl en annan sak!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Jag föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 25 september till att börja med; då har väl alla som är intresserade fått tillgång till boken och åtminstone läst det väsentligaste i den. Men ganska obehagligt är det som vi får höra här om hur vi skall delas in, åtminstone vissa av oss som inte tillhör den inre cirkelns stam! Det är liknande tribalism eller högerextrema rörelser och de är inte ovanliga i Europa i dag, inte i Norden heller. Det har faktiskt varit ett av mina stora intressen under min politiska tid att granska och försökt förstå vad det är som driver de människor som förespråkar sådana tankegångar som vi här har hört. På Åland skulle jag säga att den kretsen i dag är närmast ansluten runt Tidningen Åland. Det som har hänt den senaste tiden är i alla fall att alla politiska partier, utom kanske de obundna - men vi har ju lärt oss att det inte är något parti, bara när partistödet skall delas ut är man parti och jag tror inte Boman heller – men de större partierna har tagit avstånd från de uttalanden som Ray Söderholm har haft. Just själva tanken att det är någon grupp som bildar ett herrefolksskikt här på Åland på grund av sin härkomst är nyckeln till det hela. ”Blut und Boden”, hette det på trettiotalet – jorden och blodet – binder oss samman! Tyvärr, om man studerar historien är inte dessa rörelser fria från professorer, utan, tvärtom, i alla skeden har det funnits intellektuella som villigt har ställt sig till förfogande för att formulera strategin. Det finns inte bara på högersidan. Det finns alltså extremnationalister inom alla partier. Som psykolog tror jag att det har mest att göra med psykologiska faktorer: känslor av just upplevt hot, bristande självförtroende, man måste se fiender och demoner hos andra, som man frammålar som annorlunda än sig själv. Vi har tyvärr i Europas historia nyligen fått uppleva förödande konsekvenser av den här typen av resonemang. I grunden är det alltså en helt odemokratisk människosyn, dvs. att vissa – i det här fallet var det åtminstone socialdemokrater, inflyttade och finskspråkiga, sådana grupper som länge har varit måltavlor för Tidningen Ålands chefredaktörer som uppfattas som hot. Hela ideologin har naturligtvis en längre historisk bakgrund, men den har spetsats till under den senaste chefredaktörens tid.

     

    Men, som sagt vi får diskutera det vidare. Jag tycker att den här frågan skall tas upp i lagtinget: Skall vi ha en demokratisk utveckling i det här samhället eller är det några utomparlamentariska extremgrupper som runt en av de viktigaste medierna i landskapet skall avgöra hur politiken skall föras? Det har åtminstone sedan sjuttiotalet hänt många positiva saker: vi har fått flera medier, vi har infört parlamentarism, det finns partier och partierna har tagit avstånd från det här. Det som nu sker är att gruppen finns runt Tidningen Åland, och det är väldigt märkligt, en tidning som alltså borde vara politiskt oavhängig och granska makten i stället för att själv föra en extrem ideologisk linje. Men det är inte heller ovanligt, utan det hittar man nog i historien. Det enda är väl att tidningen har en så ekonomisk och annars också dominerande ställning, att det naturligtvis har stor betydelse vad man skriver.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Jag undrar först om vi med ltl Sundback kunde komma överens om bordläggning till onsdagen den 27 för att jag vet att vi har Nordiska rådsmöten. Jag föreslår alltså bordläggningstid till den 27.9.

     

    Jag skulle vilja tillägga en sak till det jag sade. Jag har aldrig förstått att man säger att det skulle vara fult att diskutera självständighet, att det skulle vara fel på något sätt. Jag tycker att det ingår i vår diskussion av Ålands status överhuvudtaget. Självstyrelse fick vi. Vi begärde anslutning till Sverige. Självständighetsrörelser har funnits under tidernas lopp, man har diskuterat återanslutning till Sverige osv. Det är just den här kopplingen till hotbilderna och försöken att skapa klyftor i samhället beroende på var man kommer ifrån. Jag tror att det är väldigt olika bakgrund när det gäller ålänningar överhuvudtaget; en del har helåländska föräldrar som är födda och uppvuxna här och andra är inflyttade och många är utflyttade, tillbakaflyttade och det är blandäktenskap, säkert för de flesta och då skapar det en utpekande attityd att man skall nu rannsaka sig själv om man är riktigt bra, passar man in, man skall hurra och vifta med flaggan, om man har två åländska föräldrar som är s.a.s. rena osv. Det här tycker jag är en ganska obehaglig sak. Det är inte värdigt ett modernt samhälle att ha det som utgångspunkt när man diskuterar de åländska problemen. Just det här att man sedan försöker föra folk bakom ljuset och säga att blir vi självständiga bestämmer vi om språket själva, ja, det är just då vi har de andra staterna, konventionerna, rättigheterna, som vi skall leva upp till, om vi skall kunna ha ett värde i omgivningens ögon. Jag vill hävda att Åland under 75-76 år har skaffat sig så småningom en position i Norden, kanske dock inte så mycket i Europa i praktiken, men det finns i alla fall ingen som ser Åland som ett misslyckat exempel och oansvarigt, inte ens språkmässigt osv., utan det finns saker som man har byggt upp under åren. Det är klart att det finns också mycket att göra, och missnöjesrörelserna kan få vatten på sin kvarn om vi inte sköter självstyrelsen, utvecklar den, stärker vår EU-position och säkrar näringslivet. Det är klart att då blir det ett allmänt missnöje som sedan utnyttjas politiskt, men man skall inte tro att självständighet är någon enkel lösning, om den ens är möjlig av olika folk- och statsrättsliga skäl. Oberoende skall vi diskutera vårt system och alternativ, men det kan man göra med utgångspunkt från att ålänningarna är av olika slag och våra länkar med omvärlden är oftast av positivt slag. Det är inte några spärrar utan sådant som vi behöver för att utveckla samhället.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Ltl Erland ville ha bordläggning  till den 27 september och eftersom jag föreslog den 25 ber jag att få återta den dagen därför att 27 passar bra och jag understöder i stället förslaget.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    I närmare 30 år har jag varit aktiv i det socialdemokratiska partiet på Åland. Aldrig någonsin har jag varit med om att detta parti på något enda sätt skulle styras och ställas från Helsingfors. Däremot vet jag att som ett suveränt åländskt parti har vi, när vi har fört fram synpunkter i Helsingfors,  haft gott gehör, väldigt ofta, det åländska samhället till gagn och nytta. Vi har upplevt det som en brist att de flesta andra partier har alltför dåliga relationer till partier i Helsingfors. Det är alltså inte en brist utan det är en styrka att ha relationer åt det hållet, likaväl som man skall ha det ute i Europa och kanske framför allt i Norden i dagens läge.

     

    Jag måste verkligen säga att för mig har hela den här diskussionen om en utredning kring förutsättningarna för ett självständigt Åland inte alls varit något dramatisk. Det kan vem som helst hålla på och pallra på med precis hur mycket man vill! Det är en full demokratisk rätt som alla människor har. Finns det dessutom någon som tycker att vi skall bli självständiga, så har de också den demokratiska rättigheten att tycka det. Men när man börjar blanda in människor och sortera i befolkningen, då är man ute på någonting annat som med kraft skall sägas emot. Jag trodde när det gäller Thorvald Eriksson, Anders Eriksson, Ray Söderholm, Anette Laakso, Ann Gottberg med flera att det var under deras värdighet att förfara på det sätt som man nu gör. Det är både upprörande men framför allt förvånande. Nu har inte jag läst allt ännu, men jag hoppas också i kväll av gamla och tidigare gode vännen Anders Eriksson kunna få ett exemplar, för jag vill gärna läsa det här.

     

    Ray Söderholm har jag själv hört säga i radion hur socialdemokraterna skulle marginaliseras och sedan, förstod jag också, inflyttade, synbarligen finlandssvenskar i huvudsak som har kommit från republiken till Åland. Till Ray Söderholm vill jag säga: vi skall slåss för att han skall få vara kvar och existera i sin fulla demokratiska skepnad i detta landskap, trots att han själv gör allt vad han kan för att förstöra förutsättningarna för sin existens på Åland. Han är en av de inflyttade. Vi skall vakt även om hans rättigheter, även om karln inte begriper vad han sysslar med för dagen. – Herre, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!

     

    Lantrådet Roger Nordlund:

    Herr talman!

    Jag vill först tacka självstyrelsepolitiska nämnden för det utlåtande och det betänkande som ligger på våra bord för diskussion här i dag, eftersom jag tycker att det är ett bra svar på landskapsstyrelsens meddelande hit till lagtinget. Framför allt ger det oss ytterligare argument och råg i ryggen för de fortsatta diskussionerna med riksmyndigheterna i de frågeställningar som är aktuella i betänkandet.

     

    Det som jag framför allt begärde ordet för, herr talman, var språkfrågan, eftersom det efterlystes från ltl Erland att den saken tas tag i på ett kanske handfastare och konkretare sätt. Jag delar den åsikten att det är en väldigt viktig fråga, kanske den viktigaste frågan för självstyrelsen att se till att bevara Åland enspråkigt svenskt och att förvaltningen skall kunna fungera på svenska, så därför tänker jag ta fasta på det som ltl Erland sade att vi ettdera i form av ett meddelande, som jag tror att ltl Christer Jansson efterlyste här för ett tag sedan i lagtinget, annars i samband med nästa redogörelse till självstyrelsepolitiska nämnden, som landskapsstyrelsen lämnar, bör vi ta upp frågeställningen i hela dess vidd och problematik. Det är viktigt att vi kan hantera den på ett korrekt och rätt sätt, så att vi lever upp till självstyrelselagens intentioner men också så att vi kan ha förståelse i vår omvärld för det sätt som vi agerar på.

     

    Jag vill också, herr talman, säga från den här talarstolen att när det gäller språkproblematiken och detta att självständighet skulle vara någon form av lösning, så delar jag till fullo ltl Erlands analys i den här frågan. Jag vill säga att jag som politiker och medlem i landskapsstyrelsen under snart nio års tid naturligtvis har ibland tänkt att, oj, nog skulle det vara skönt om vi skulle kunna klara det här på svenska och slippa alla papper som man ser på finska osv. osv., men det är den första spontana tanken man har när man sitter i landskapsstyrelsen. Jag tror  att en utvecklad självstyrelse och nya former för självstyrelsen kan underlätta det här, för någonting bör ske därför att vi vet att det sker också förändringar i riket, och de olika ministeriernas förmåga att ge service på svenska kommer att om inte försämras, så åtminstone att förändras i och med att man där också håller på och reviderar sina arbetsformer och det är en sak som jag tycker att bör finnas med i en redogörelse till lagtinget. Jag delar dock till fullo den åsikten att skulle vi lämna självstyrelsesystemet och det skydd som detta innebär för svenska språket – egentligen det enda skydd vi har för det svenska språket – skulle vi verkligen hamna ur askan i elden här på Åland. Den situationen är inte jag beredd att försätta det åländska samhället och ålänningarna i för framtiden. Jag tror att om man gör en ordentlig analys och tänker både en och två gånger på den här frågeställningen inser man att det är tack vare självstyrelsen som vi har kunnat bevara Åland så svenskt som vi de facto har gjort under hela 1900-talet. Jag tycker att man kan bara ta sig en funderare på och se vad som har hänt väster om oss, vilka krav som har ställts i olika språkfrågor osv., så förstår man den här problematiken. Den frustration, som kanske vissa känner, kan jag också säga att jag har känt ibland, men i en så här viktig och vital fråga för hela vår framtid bör man sätta sig ner och tänka efter två gånger och då inser att självstyrelsesystemet och det skydd som finns inbyggt där är egentligen det säkraste vi har när det gäller att bevara vårt språk.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    När det gäller språkfrågan föreslog ltl Christer Jansson för ungefär ett år sedan att man skulle göra en vitbok, och jag stödde då den tanken. Nu är det så att det finns en viss risk med vitböckerna, för då gör man en dokumentation av gamla fall och pekar s.a.s. på problemen. Jag tror att det landskapsstyrelsen borde göra är att upplysa tydligen även en del av den egna befolkningen - kanske man kunde vända sig direkt till sällskapet – om vad som faktiskt gäller. Jag tror att många har glömt bort det här.

     

    Sedan har vi förslaget om en översättningsbyrå, för det vi kan påverka och har rätt att ställa krav på är myndighetsspråket, men vi kommer aldrig att kunna säga åt vårt näringsliv, att lämna den här finska marknaden, för den vill vi inte ha något att göra med, det kommer inte att fungera och Åland kan vi inte flytta på, så vi är tillbaka i den gamla diskussionen där liberalerna talade om språkbad; kan vi inte lära oss servicespråket får vi också med befolkningsomflyttningen, så det här är en problematik som är mycket viktig och svår. Det är inte så att vi blir självständiga och stoppar huvudet i busken – det vet alla att står man med huvudet i busken, så blir det ingenting och då kommer nog förfinskningen  och samhället att falla snabbt.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Om man skall verkligen bevara Åland enspråkigt svenskt tror jag att man måste inse en realitet och det är att det hänger intimt ihop med svenskans bevarande i Finland överhuvudtaget. Jag har vid flera tillfällen sagt att samarbetet mellan Åland och Svenskfinland, dvs. framför allt Svenska folkpartiet, blir allt svårare därför att Åland går en utveckling till mötes som skiljer sig i många avseenden från den utveckling som man har inom Svenskfinland och då tänker jag närmast på ekonomiska frågor, internationella osv. Åland blir hela tiden mer och mer självständigt från Svenkfinland och från Finland i övrigt också, men på en punkt har vi en ödesgemenskap och det är svenska språkets ställning. Det som jag tycker att ha varit en brist i den politik som har förts från Åland är att man i stället för att söka långsiktiga, konstruktiva samarbetsformer i språkfrågan med finlandssvenskarna beskyller dem för att vara språkligt handikappade, slapphänta osv. osv. Det tycker jag tyder på en bristande kunskap om situationen för svenska språkets möjligheter i Finland och finlandssvenskarnas förmåga att själva s.a.s. klara kampen. Eftersom det är meningen att vi om några minuter skall utse representanter till Svenska Finlands Folkting tycker jag  att detta är värt att tänka på nu när vi skall utse medlemmar, för det är ett av de få fora där ålänningarna tillsammans med finlandssvenskarna kan jobba just för svenska språket i Finland. Den organisationen har en väldigt speciell karaktär och en specifik uppgift just i detta sammanhang. Alla politiska partier som åtminstone till namnet är tvåspråkiga i Finland har representation i den här organisationen och där borde man söka samarbetsformer. Nu senast fick vi in en skrivning om Ålands enspråkighet i verksamheten och det har det inte funnits förut. Men det som är karaktäristiskt för det åländska engagemanget är att man är totalt passiv här. Det tror jag inte är bra för Åland med tanke på svenska språkets ställning i Finland, utan man borde vara mera aktiv. Det som inom en nära framtid kommer att hända är att man får en ny språklag i Finland och då borde Åland vara aktivt med här, dels för att stötta finlandssvenskarna utgående från sina enspråkiga krav, för vi kan utan några som helst politiska kompromisser kräva enspråkig svensk service, men där har finlandssvenskarna en mycket besvärligare situation. I  språkfrågan har finlandssvenskarna och ålänningarna bara att vinna genom att samarbeta. Då gäller det väl att kunna ta så mycket hänsyn till varandras olika positioner att man hittar gemensamma strategier för att bevara Åland enspråkigt svenskt och att stärka svenskans ställning i Finland så mycket som möjligt i stället för att klanka på att finlandssvenskarna ungefär låter sig förfinskas, att de bryr sig inte om svenska språket! Det är ofta det som den åländska kritiken går ut på och att det skulle vara enskilda människors sak att prata svenska överallt där de rör sig, utan det handlar om strukturella frågor och institutionernas möjligheter att fungera på svenska långsiktigt. Svenska språkets ställning i Finland är samma som de svenskspråkiga institutionernas möjligheter att verka på svenska, allt från skolor till idrottsorganisationer, kommuner osv. På det sättet kan man hjälpa att bevara svenskans ställning i Finland.

     

    Vtm Erlandsson:

    Herr talman!

    Den här debatten har kommit en bit på sidan om såväl landskapsstyrelsens redogörelse som självstyrelsepolitiska nämndens betänkande. Det är därför svårt för hela lagtinget att delta i debatten eftersom det bakgrundsmaterial som hänvisas  till är främmande för de flesta, åtminstone känner inte jag till utredningen som det har redogjorts för här. För min del tycker jag att debatten skulle vinna på om självstyrelsepolitiska nämnden efter det utredningen blir officiell tar initiativ i stöd av den nya arbetsordning som finns och går igenom den och kommer med ett annat initiativ till lagtinget för diskussion och på det sättet kanske vi har mera underlag för att diskutera både självstyrelsefrågor och den uppkomna tanken på självständigheten, men framför allt också att mera fördjupa oss i problematiken som finns kring språkskyddet. Inläggen här kan man på det sättet vara en viss vägkost för självstyrelsepolitiska nämnden. Då kanske vi också kan få en sådan hyfsning på debatten att vi inte behöver kasta ut beskyllningar och motbeskyllningar både när det gäller grupper och personer som inte i mitt sinne låter så särskilt hedrande för lagtinget.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Det ligger mycket i vicetalmannens förslag och utredningen är faktiskt offentlig sedan klockan tio i morse när den presenterades för de åländska medierna, så det bör inte ta lång tid att få fatt i materialet. Jag är personligen väldigt glad över att diskussionen ändå fick ta den här riktningen i lagtinget eftersom jag tycker att det är en högst väsentlig och högst aktuell fråga. Man kan väl inte säga att alla är helt omedvetna om vad som har varit på gång med tanke på de både officiella och andra uttalanden som har gjorts i medierna kring denna sak. Jag tycker alltså att det är bra att lagtinget också kan ta upp en aktuell fråga på det här sättet, men det är klart att den skall fördjupas, precis såsom har sagts här tidigare.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    När man hör vtm Erlandsson skulle man tro att vi inte har en fungerande landskapsstyrelse som kunde bereda ärenden i språkfrågor och självstyrelsepolitik till lagtinget. Det är ju det vi skall förvänta oss. För mig är det helt främmande att man i självstyrelsepolitiska nämnden särskilt skulle ta upp en politisk pamflett av det vulgära slag som nu kommer. Det är upp till var och en att läsa tidningarna, följa debatten och läsa det här, men nog måste vi ha något slags seriöst underlag när vi diskuterar så här viktiga frågor. Det som jag har tagit upp i dag är inte utredningen, utan det är några citat i utredningen som visar att det fanns farliga grupper i vårt samhälle som försöker så split och bygga upp konflikter samt måla upp hotbilder och det är en annan sak än att ta utredningen på allvar. Det kan man bara ”inte göra” helt enkelt.

     

     

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Det finns väl ingenting som hindrar ett utskott eller självstyrelsepolitiska nämnden att ta upp vilka frågor och tendenser i tiden som helst; i synnerhet som vi fritt och frejdigt här kan ta upp dem i lagtingets plenisal måste vi väl också kunna behandla dem i utskott!

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

     Utskotten har sitt reglemente. Utskottet har sina ärenden och lagtinget har sin behandlingsgång. Menar vtm Erlandsson att en politisk pamflett från ett hemligt sällskap skulle utgöra ett lagtingsunderlag som skall remitteras till självstyrelsepolitiska nämnden!  Då tycker jag att vicetalmannen skall läsa på i LO och se till att vi håller självstyrelsens fana lite högre och får ärendena rättvist via landskapsstyrelsen. 

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Den nya ordningen för självstyrelsepolitiska nämnden tillåter nämnden att ta upp olika initiativ som är av betydelse för självstyrelsen, för Åland och för Ålands utveckling. Jag antar att de frågeställningar som nu har kommit upp här är så pass viktiga för Ålands framtid att de mycket väl platsar att ta upp i självstyrelsepolitiska nämnden, och det betyder inte att man behöver lägga, som ltl Erland säger, en pamflett som underlag för diskussionen. Denna diskussion kan väckas i princip av vilken medlem som helst i självstyrelsepolitiska nämnden och utmynna i ett förslag till lagtinget.

     

    Ltl Boman:

    Herr talman!

    Jag understöder i mångt och mycket vtm Erlandssons inlägg i den här frågan. Jag tycker att hela diskussionen är ovärdig Ålands lagting; att namnge personer och företag som inte är närvarande och därigenom har möjlighet att försvara sig känns inte rätt. När man dessutom hänvisar till en bok som ännu inte är utgiven och som alla inte har haft tillgång känns det ännu mera fel, så lite mera hyfs och pli borde kunna fordra i detta lagting!

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Vtm Erlandsson har visat ett påfallande intresse för att diskutera utredningen just i ett utskott: självstyrelsepolitiska nämnden. Det är klart att var och en i nämnden kan ta upp olika utredningar och politiska pamfletter, men vi måste ändå försöka se till vår uppgift här: att utveckla och förkovra självstyrelsen, inte att i självstyrelsepolitiska nämnden ägna energi åt en politisk pamflett. Vill vtm Erlandsson särskilt diskutera det här och tala om varför han tidigare har varit för självständighet och vad han har för åsikt nu, så är han välkommen att ta del i den debatt som förs nästa onsdag. Då hinner han säkert också fördjupa sig i pamfletten och bilda sig en åsikt om den. Men jag tycker att vi skall inte frånta landskapsstyrelsen ansvaret att komma med ett underlag som gäller självstyrelsepolitiken, språkpolitiken, som är väl underbyggt. Tycker man dock att landskapsstyrelsen inte klarar av det här utan man skall ta in pamfletten i utskottsarbetet, då har man underkänt systemet – och det kanske vtm Erlandsson gör, vad vet jag!

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland kommer med den ena överraskningen efter den andra här under debattens gång. Nu fick jag också höra att jag tidigare har varit för självständighet. Är det igår eller var det ifjol eller var det för 20 år sedan eller när var det? -  för jag har faktiskt inte något minne av att jag skulle ha deklarerat mig för självständighet. Jag vill också säga att jag välkomnar landskapsstyrelsens redogörelse över dessa aktuella frågeställningar. Man behöver inte basera det på några privata utredningar, man kan göra det rätt upp och ner utgående från den debatt som man vet att lagtinget vill föra i dessa ärenden. Det är det lagtinget har som uppgift, att fånga upp vissa tendenser i tiden, både här på Åland och utom Åland och försöka bringa klarhet i dem samt i mån av möjlighet samla lagtinget till eniga åsiktsyttringar. Jag tror att det gagnar Åland på sikt.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det mesta verkar vara överraskande för vtm Erlandsson. Det kan man väl förstå om man inte följer med debatten att det är överraskande, att det finns ett hemligt sällskap som bedriver diskussionen om självständighet, att man utmålar socialdemokraterna som hot och de inflyttade finska som hot. Det enda som är överraskande är att när Ray Söderholm sade det här för en tid sedan fick han sparken. När det kommer ut en politisk pamflett skall den behandlas i självstyrelsepolitiska nämnden! Där sitter inte Ray Söderholm, så att han kan få upprättelse för sina åsikter.

     

    Våren 1999 i en intervju i Nya Åland sade vtm Erlandsson att han arbetar för självständighet. I en debatt i lagtinget i november 1999 sade ledamoten Erlandsson att för att vi skall få inflytande i EU måste vi bli självständiga. Det kanske kan vara nyanser i det här och det skulle vara en överraskning för mig om minnet skulle svika i den här frågan. Om vtm Erlandsson vill syna självständighetsrapporten väldigt noga för att komma på en annan uppfattning, en annan linje, så tycker jag att det är bra. Alternativet till självständighet är ju utvecklad självstyrelse, och det står liberalerna starkt för.

     

    Vtm Erlandsson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland har en förunderlig förmåga att skapa debatt. Är det så att inte motdebattören har en åsikt som avviker från hans egen, blir den beskylld för att ha avvikande åsikter, som exempelvis att jag skulle ha uttalat mig för självständighet, att jag skulle ha sagt i november i någon debatt att Åland borde bli självständigt för att klara sig bättre i EU. Det här hör under rubriken ”Fria fantasier” eller ”i hastigt mod uppkomna repliker”, som jag vill betacka mig från.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Om vtm Erlandsson vill betacka sig för repliker behöver han inte be om replik mot mig. Om han  håller med mig om alla saker tycker jag att vi kan slå fast att en politisk pamflett är inte värd att behandla i en självstyrelsepolitisk nämnd. Däremot kan man diskutera på onsdag de farliga grupperna på Åland som man utmålar här och jag välkomnar då Ragnar Erlandsson att visa hur lika vi tycker. Därmed tycker jag att det här replikskiftet kan vara avslutat.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Lindqvist:

    Herr talman, bästa kolleger!

    Jag måste förvånansvärt nog ansluta mig till ltl Boman och kräva värdighet i denna sal. Jag tycker inte att det riktigt passar sig att man hänger ut tidigare lagtingsledamöter på det sätt som gjordes här tidigare.

     

    Bästa kolleger!

    Okunskap föder rädsla, brukar man säga. I kväll kommer den utredning, som liberalerna åtminstone känner väldigt väl till, att offentliggöras här en våning ner. Då har vi alla tillfälle att få del av utredningen och vad den har kommit fram till. Det är bara att ta plats och ta del av informationen. Sedan kan man börja ge sig in i debatten när man vet vad det handlar om!

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Eftersom ltl Lindqvist inte tycks ha uppfattat uppgiften om att utredningen redan är offentliggjord, så vill jag påpeka det en gång till!

     

    TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Sundback, understödd av ltl Erland, föreslagit att ärendet skulle bordläggas. Enighet tycks råda om bordläggningstiden till den 27.9. Bordläggning kommer därför att ske och ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 27.9.

     

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 8:

     

    Finansutskottets betänkande nr 4/1999-2000 om befriande från hyra för caféverksamheten på landskapets färjor. (HM nr 1/1999-2000).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Ltl Viveka Eriksson:

    Herr talman!

    I motionen tar motionärerna fasta på caférörelsen ombord på våra skärgårdsfärjor. Man efterlyser att de entreprenörer som är verksamma i caféerna skulle få en hyresbefrielse och man vill också peka på att caféerna bör hålla öppet året om med den service som skärgårdsbor och övriga resenärer efterfrågar. Orsaken till det här är förstås att caférörelsen på skärgårdsfärjorna är väldigt viktig för resenärernas trivsel. Det är också landskapsstyrelsens roll att se till att verksamheten på sätt eller annat upprätthålls. Tidigare hade man ett system där landskapsmyndigheterna upprätthöll verksamheten och det fungerade inte så bra så man gick över till ett annat system där man bjuder ut  verksamheten till olika entreprenörer. Det ligger alltså i landskapsstyrelsens intresse att se till det här och man har då löst det på ett sådant sätt.

     

    När vi har berett motionen i utskottet har vi kommit fram till att det nog finns en hel del problem i den här frågan. Sviktande lönsamhet är ett stort dilemma för många av entreprenörerna; olika linjer betyder också att det är olika beläggning, alltså olika antal resenärer och därmed underlag för att upprätthålla verksamheten. Problemet är lågsäsongen; under sommarhalvåret finns det resenärer, men under lågsäsong är det självklart att resenärerna är färre och att omsättningen blir mindre.

     

    Vi har också i utskottet kunnat komma fram till att de olika linjerna har lite olika avtal och att det finns lite olika grundutrustning i de olika caféerna. Det största problemet, såsom det har framkommit, är nog detta med lönsamheten och hur man skall få en bra lönsamhet i en sådan här verksamhet som rimligtvis borde fungera på marknadens villkor, men som ändå inte riktigt kan fungera på marknadens villkor eftersom lönsamheten är den den är. Från entreprenörshåll efterlyser man alltså väldigt klara regler och bra avtal, där man får goda verksamhetsförutsättningar, så att man också under vinterhalvåret har möjlighet att upprätthålla servicen. Vi säger också från finansutskottets sida i betänkandet att landskapsstyrelsen bör se till att när man gör nya avtal skall man också medverka till att verksamhetsförutsättningarna är sådana att det faktiskt blir intressant för olika entreprenörer att gå in i caféverksamheten. Såsom det har diskuterats och som det pratades om i remissen är det marknadskrafterna som råder, men det är inte riktigt hela sanningen, eftersom vi har en verksamhet som inte riktigt verkar gå runt.

     

    Vi har konstaterat i utskottet att hyresbefrielse är förstås en del i problemet, men det är en väldigt liten del och det är inte det som är det avgörande för om man väljer att starta en caférörelse. Personligen ser jag att när landskapsstyrelsen gör avtalen kan man säkert också diskutera om hyresbefrielse också kan fungera som en morot för att kunna se till att denna viktiga verksamhet upprätthålls.

     

    Ltl Sjöblom:

    Herr talman!

    Det var en bra presentation av finansutskottets betänkande som finansutskottets ordförande ltl Eriksson gjorde, men jag vill ändå göra några små kommenterar.  Jag är första undertecknare på motionen och i klämmen står det att verksamheten skall bjudas ut med krav på att caféerna håller öppet året om och med den service som skärgårdsborna och övriga resenärer efterfrågar. Det har framkommit under utskottsbehandlingen och andra diskussioner som jag har fört att verksamhetsförutsättningarna på de olika linjerna ändå är så pass olika att det kanske t.o.m. finns sådana linjer där man helt enkelt inte kan ställa sådana krav att man skall ha öppet året om på grund av att passagerarunderlaget under den verkliga lågsäsongen från mitten av januari och några veckor framåt är så dåligt att man på vissa turer har noll passagerare. Då kan man inte kräva att en entreprenör skall hålla en caférörelse igång. Det är noll-inkomster och mycket utgifter med det.

     

    Sedan har här i salen trafikansvarige landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson uttryckligen sagt, enligt det stenografiska protokollet, att ”om det finns lite galna saker i avtalen, som t.ex. öppethållningstider och städningen, så skall vi naturligtvis se över dem”. Den uppfattningen har jag nog fått när vi har hört landskapsstyrelseledamoten i utskottet, dvs. han visar en stor förståelse för att man kanske måste lägga näsan i blöt lite mera från politiskt håll i den här frågan och inte lämna det så mycket åt tjänstemännen. Inte menar jag att jag vill anklaga tjänstemännen, de har säkert gjort så gott de har kunnat, men den politiska inblandningen i frågan kanske har varit för liten och att entreprenörerna på något sätt anser att de är väldigt ojämlikt och orättvist behandlade samt att hyran i den delen av avtalen har en väldigt liten betydelse för lönsamheten. Det är nu så att en del har fått ett papper under nästan där man har skrivit på saker som k anske inte är riktigt bra. Jag tycker speciellt den biten, där man tidigare när landskapet hade anställda personer i caféverksamheten och man var landskapsanställd, så fick de personerna inte städa toaletter och passagerarutrymmen utan det skulle vara särskild personal till det, men när man bjuder ut det på entreprenad tycks det gå bra. Det går inte speciellt bra för många andra att breda smörgåsar och städa toaletter på samma gång; landskapet är övervakande myndighet och då borde man se till att man inte har sådana här grodor i den verksamhet som man själv är hyresvärd för.

     

    Jag utgår från att det här vartefter avtalen löper ut kommer att få en noggrann genomgång av ansvarig minister och att sådana här sakfel rättas till.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det stämmer att jag lite mera kunde ha tydliggjort just detta med kostnaderna för att hålla personal för entreprenörerna. Det är det som är den väldigt stora biten och att kravet för att man skall ha öppet i princip hela resan gör att personalomkostnaderna blir så höga, vilket gör lönsamheten dålig. Samtidigt har vi mot detta de krav som man bör kunna ställa från både landskapsstyrelsen och från resenärernas sida att man skall ha en service ombord. Det är där som landskapsstyrelsens roll kommer in, att man måste på olika sätt, med olika morötter, locka entreprenörerna att ändå hålla öppet så mycket som möjligt. Jag tror inte att man kan ha öppet hela resan, men man borde nog alltid ha öppet under en del av turen, så att man inte stänger helt och hållet under t.ex. vintersäsongen. Men det är landskapsstyrelsens roll att se till denna service upprätthålls.

     

    Ltl Sjöblom, replik:

    Herr talman!

    Jag kan hålla med om att man kan inte stänga rörelsen helt och hållet utan det måste finnas en viss beredskap att hålla öppet vissa resor. Det har visat sig att på en speciell linje, som är väldigt kort, kan det finnas verksamhetsförutsättningar som är väldigt dåliga just precis under lågsäsong och att det på vissa resor inte alls finns passagerare.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.  Detaljbehandlingen vidtar. I detaljehandlingen föreläggs först betänkandets kläm och därefter betänkandets motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. 

     

    Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Föreläggs betänkandets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 9:

     

    Finansutskottets betänkande nr 5/1999-2000 om kostnadsbefrielse inom färj- och busstrafiken samt slopandet av biljettavgifterna på fordon på landskapets färjor. (HM nr 11 och 29/1999-2000).

     

    Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

     

    Ltl Holmberg:

    Herr talman!

    I ltl Wiklöfs hemställningsmotion nr 11 föreslås att lagtinget skall hemställa att landskapsstyrelsen överväger kostnadsbefrielse för skärgårdsborna i färjtrafiken och inkluderar Mariehamn i planläggningen av kostnadsfri busstrafik för invånarna på landsbygden.

     

    I ltl Sjöstrands m.fl. hemställningsmotion nr 29 föreslås att lagtinget skall hemställa om att snarast utreda möjligheten att slopa biljettavgifterna på fordon på landskapets frigående färjor inom landskapet Åland.

     

    Som framgår av betänkandet har utskottet valt att sammanslå hemställningsmotionerna nr 11 och nr 29 till de delar det berör avgifterna för den frigående skärgårdstrafiken i ett betänkande.

     

    Utskottet har erfarit att landskapsstyrelsen är väl medveten om problemen som motionärerna för fram, arbetet pågår vid trafikavdelningen för att komma fram till ett eventuellt nytt avgiftssytem. Det är som bekant några år sedan avgifterna infördes, så under tiden har nog de fel och brister som nuvarande avgiftssystem eventuellt har blivit kända. Inkomsterna från färjavgifterna är 3,2 miljoner för senaste år; ser man till hela skärgårdstrafikens driftskostnad är biljettintäkterna en mycket liten del. Under utskottsbehandlingen har utskottet erfarit att den bofasta befolkningens hundramarksårs-avgift med knapphet täcker de administrativa kostnaderna. Gratis trafik skulle säkert vara det som skulle tillgodose alla regioner, framför allt skärgården, men då har vi det problemet, som utskottet också lyfter fram och som säkert kommer att ske: större trafikintensitet, flera turer, i förlängningen kanhända ytterligare anskaffning av nytt färjtonnage. Enligt utskottets mening kan det vara till fördel – jag säger inte att det bör göras, men det kan vara en fördel – om man utreder de samhällsekonomiska effekterna i landskapsstyrelsen före man eventuellt tar beslut eller har åsikter om ett avgiftssystem. Men ser man på den utredning som jag hänvisade till tidigare efterlyser den det som landskapsstyrelsen redan har satt igång och som motionärerna är ute efter. Detta om avgifterna på skärgårdsfärjorna.

     

    I hemställningsmotion nr 11 föreslår ltl Wiklöf m.fl. att landskapsstyrelsen inkluderar Mariehamn i planläggningen av kostnadsfri busstrafik för invånarna på landsbygden. Här konstaterar också utskottet att denna fråga redan är aktuell i landskapsstyrelsen. Utskottet förutsätter också att landskapsstyrelsen jämställer Mariehamn med övriga kommuner vid ett eventuellt beslut om att subventionera biljettpriserna för bussresenärer. Jag nämnde tidigare att finansutskottet har ingenting emot utan tycker att det är positivt att förutsättningarna för en gratis busstrafik i landskapet utreds, men frågeställningarna är många. Ser vi till landskapets region i sin helhet är det inget lätt sätt att starta en sådan här verksamhet. Det finns kommuner i dag som har matarlinjer upp till huvudlinjerna där de nuvarande busslinjerna finns, men det är långt dit innan man har det utrett att man kan säga att vi skall gå in för att ge alla bosatta i landskapet en gratis kollektivtrafik. Vi kan bara tänka oss det att vi har inte  den kapaciteten av bussar i dag och man kan inte anskaffa en dyr och kostsam busspark bara för att man på ett försöksår skall starta en kollektivtrafik utan här fordras nog en diger utredning innan man tar beslut i en sådan här fråga. Det är väl det som landskapsstyrelsen har gjort och kanhända den rätta vägen att söka är att ytterligare subventionera biljettpriserna för kollektivtrafiken.

     

    Jag kan bara konstatera att utskottet föreslår att motionen avslås, eftersom landskapsstyrelsen redan vidtagit vissa åtgärder i syfte att utreda det motionärerna föreslår. Som också framgår av betänkandet har icke utskottet varit enigt.

     

    Utskottets ordförande har en reservation till betänkandet.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    För det första tycker jag att det är utmärkt att utskottet förutsätter att landskapsstyrelsen jämställer Mariehamn med övriga kommuner i eventuella beslut att subventionera biljettpriserna för bussresenärer. Det är alldeles ypperligt. Det har alltså varit syftet. Men den andra frågeställningen jag har till ltl Holmberg gäller skrivningen: ”Om avgifterna slopas kan det leda till ett ökat resande som i sin tur leder till behov av fler färjturer och fler färjor.” Har inte landskapspolitikens regionalpolitiska gren haft som syfte att öka inresandet till skärgården för att främja näringsliv, turism m.m.? Det är väl syftet. Inte skall vi väl höja priserna så att vi förhindrar resandet till skärgården, då är vi väl ute på fel väg!

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att ltl Wiklöf är lika medveten som jag om på vilka grunder avgifterna infördes för färjtrafiken. Det var på grund av att skärgårdsbefolkningen hamnade i kläm med det resultatet att trycket blev för hårt på skärgårdsfärjorna. På de grunderna infördes trafikavgifterna, men också under en lågkonjunktur där man också ville få in lite mera finansiering för den del av årsbudgeten som berör skärgårdstrafiken.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Mitt minne säger mig inte att det var den påtagliga trängseln på färjorna som gjorde att landskapsstyrelsen trissade upp en avgiftspolitik. Jag var själv medansvarig för vad som skedde. I ett mycket svårt ekonomiskt läge såg också landskapsstyrelsen sig föranledd att gå in och sätta ett pris även på resandet med färjor till skärgården, likaväl som man också prissatte många andra verksamheter och aktiviteter i vårt samhälle. Alla skulle vara delaktiga i den tunga, svåra period vi hade, men jag vill nu säga för egen del, att jag hade aldrig haft som ambition att om ekonomin förbättras och vi kan på något sätt komma tillbaka igen och inte behöva oroa oss, skulle inte färjtrafikens prissättning vara någonting som skulle bestå för evigt. Jag tycker inte att det är någonting som är direkt hedrande för oss, tvärtom, all näringsverksamhet ute i vår skärgård förutsätter en så smidig och bra trafik som möjligt och så lite motstånd som möjligt för att det skall gå bra för näringarna därute. Det vill jag och mitt parti hjälpa till med. Jag hoppas att också ltl Holmberg och hans parti gör det.

     

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Ltl Holmberg motsätter sig icke en utredning av färjavgifterna. Jag har också varit en stark förespråkare i utskottet för en utredning. Det är sedan upp till landskapsstyrelsen, kanhända redan inför kommande budget 2001, att vi har ett klart ställningstagande om avgifterna på skärgårdstrafiken skall avlyftas eller om de i någon mån skall justeras, upp eller ner, det kan inte jag svara på, ltl Wiklöf!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Viveka Eriksson:

    Herr talman!

    Jag kommer att uppehålla mig kring skärgårdsfärjornas avgifter. Till den del som betänkandet berör kollektivtrafiken och bussåkandet har inte jag någon avvikande åsikt från utskottets åsikt. För liberalernas del är detta med skärgårdsfärjorna och avgifterna på dem någonting som borde sättas in i ett större sammanhang. Det är inte fråga om att räkna plus och minus när det gäller mark och penni utan man måste se detta i ett mycket, mycket större sammanhang. Det handlar alltså om att vi har tagit politiska beslut om att vi skall ha en levande skärgård. Vi skall som politiker se till att det finns förutsättningar för skärgårdsborna att bo kvar i sina kommuner. Det handlar alltså om regionalpolitik.

     

    För oss är det så att skärgårdsfärjorna är den förlängda landsvägen. När man läser landskapsstyrelsens regeringsprogram står det för det första när det gäller skärgårdstrafiken: ”Skärgårdstrafiken betraktas som förlängda landsvägar.” Det har alltså majoritetsblocket gått in för. Ett annat citat: ”Landskapsstyrelsens mål är att bibehålla den spridda bosättningen på hela Åland och att full sysselsättning skall råda i alla regioner.” Tittar man i budgeten, som vi alla i lagtinget har antagit, finns det många skrivningar som talar i precis samma riktning. Man vill göra handlingsprogram för skärgården för att se till att skärgården skall ha en förutsättning att överleva. Där talar man om att den regionala utvecklingen i små samhällen – jag citerar igen – ”hänger nära samman med koordineringen av olika sektorers insatser”. Under näringsavdelningen har man ett långt stycke om regionalpolitik. Där talar man om marknadsföring av kommunerna, att utlokalisera arbetsplatser, att utveckla turismen. För detta satsar man en massa miljoner för att stärka skärgården och de svaga regionerna, vilket jag tycker att är alldeles rätt politik att föra. När man sedan kommer till att olika insatser bör samordnas för att man skall se till att det här blir en verklighet tar man på något sätt tillbaka med andra handen. Då sätter man upp en barriär – när det alltså handlar om livsnerven till skärgården, det som är de förlängda vägarna, det som gör det möjligt att leva och bo i skärgården. Där sätter man upp murar. Man ger med ena handen och tar tillbaka med andra. Det är ingen övergripande bra politik.

     

    När vi sedan går till betänkandet och ser på texten finns det flera saker som jag skulle vilja kommentera. För det första sägs där att majoriteten anser i likhet med motionärerna att landskapsstyrelsen bör se över biljettavgifterna och viceordförande Holmberg sade också när han presenterade betänkandet att egentligen håller man redan på med det, man håller på och utreder. Jag har tagit del av ett förslag till avgiftsförhöjningar. Det var inte alls det som motionärerna efterlyste, utan det är förslag som går i den riktningen att man avser att höja avgifterna. Det är varken fråga om att ta bort hundramarkskortet för skärgårdsborna eller att minska på något sätt utan förslaget går i en helt annan riktning. Jag kan därför inte hålla med om att vi skulle ha varit eniga. Jag kan ta ett exempel. Det har varit diskussion i massmedia om olika turistföretagares möjlighet att bedriva sin verksamhet. Jag vill minnas att man i radion diskuterade vad det kostar att transportera en husvagn till Föglö. I dag tror jag att det kostar 120 mark och det skulle enligt det här nya förslaget kosta 210 mark, visserligen inte antagna förslaget, men i alla fall cirkulerar det förslag om att man skall höja avgifterna. En husvagn skulle alltså med det nya förslaget kosta 420 mark. Det är klart att en husvagnsägare då väljer en campingplats där man betalar 65 mark för en övernattning i stället för att betala 420 mark plus 65 mark, som man måste göra när man kommer till Föglö.

     

    En annan sak som tas upp i majoritetens betänkande är administrationskostnaderna, och där är vi eniga. Administrationskostnaderna för årskorten, speciellt årskorten för skärgårdsborna, är så hög att det går plus minus noll. Vi har t.o.m. hört fakta om att det inte ens täcker kostnaderna därför att man har en sådan hantering  att man skickar ut mot postförskott, det är tryckningskostnader osv. Det betyder att den hundra mark som skärgårdsbon måste betala äts upp direkt. Vad är det för ekonomisk politik?

     

    En annan sak som jag verkligen vill poängtera i betänkandet är påståendet att avgifterna finns till för att styra trafikintensiteten. Ltl Wiklöf och ltl Holmberg diskuterade redan orsaken till att man i tiden införde avgifterna, dvs. det var för att det var dåliga tider, man hade dålig ekonomi, alla fick hjälpa till att bära upp ekonomin, också skärgårdsborna, man införde avgifter både här och där. I ÅHS ökade man på avgifterna, i skärgårdstrafiken osv. I dag har vi inte dålig ekonomi. Dessutom är systemet uppbyggt på ett sådant sätt att man skulle resa in till skärgården och stanna där. Det kan vi konstatera när vi samtidigt skall behandla landskapsrevisorernas berättelse, där man tar upp smitningen, de som reser från fastlandet till Åland smiter genom att åka korta färjpass och behöver då inte betala hela summan från ändhamn till ändhamn.

     

    Med synen att man skall minska resandet till skärgården har man frångått huvudprincipen om en levande region, där man ger möjlighet för näringsidkare att verka med samma förutsättningar som andra näringsidkare i landskapet. Då tänker jag främst på turistnäringen, varför skall en turistföretagare i skärgården ha en sämre marknadsförutsättning än turistföretagare på fasta Åland. Jag vill bara påminna om husvagnen som kommer att kosta 420 mark bara för att ta sig fram.

     

    Utskottet föreslår också att man skulle utreda de samhällsekonomiska effekterna av att ha avgifter på färjorna. Det har jag pratat mycket för därför att jag tycker att det är viktigt att man ser vad det  betyder, dels är det mark- och penniberäkningen, hur mycket kostar systemet och hur mycket får man kvar netto. Vi vet att vi får in 3,2 miljoner, men hur mycket kostar hela systemet att administrera. Vi har redan konstaterat att på avgifterna för skärgårdsbornas årskort får vi inte in något netto.

     

    Jag har i reservationen tryckt på de andra sakerna som vi från liberalerna har uppfattat som väldigt viktiga när det gäller kringeffekter. Det är näringslivet som då blir lidande, dels turismen, men det är transport och en massa annat som det också blir extra kostnader för. Men det är också detta att kunna leva som privatperson i skärgården. Behöver en skärgårdsbo en elektriker kostar det alltså mycket, mycket mera än om jag som bor i Finström skall ha ut en elektriker. Jag betalar vissa resekostnader, men skärgårdsbon betalar resekostnader plus resan på färjan plus avgifterna på färjan. Det blir bra mycket mera plus på skärgårdsbons räkning.

     

    Jag har också i reservationen tagit upp det sociala umgänget och kulturellt utbyte för en skärgårdsbo. Att bo i skärgården betyder att man har vissa begränsningar därför att det tar väldigt länge, man skall transporteras och det tar bort mycket av ens tid. När människor kommer utifrån skall de alltid betala en avgift för att göra ett besök.

     

    När det gäller budgeten finns det mycket mer som man kunde referera till där. Majoriteten har tagit en politisk linje, t.ex. pratar man om att man skall vidareutveckla varumärket skärgården, göra begreppet känt. Gör man det, måste man väl också se till att man inte sätter upp barriärer. Man marknadsför Åland med vår fina skärgård för turismen. Då skall man också göra det möjligt för turistföretagare i skärgården att ta del av dem som besöker landskapet. På ett ställe nämner man också att olika åtgärder från landskapsstyrelsens sida skall syfta till att stärka den sociala gemenskapen genom olika slags bya-aktiviteter. Det här är en sak som jag tror att skärgårdsborna själva kan sköta utan att man kommer från näringsavdelningen och blandar sig i. Jag tror att man skall lyssna på skärgården; i möte efter möte har skärgårdsborna fört fram sina åsikter, att för att kunna överleva och bo i skärgården bör ha den här livsnerven: vägnätet måste fungera. Man har påtalat att avgifterna borde lyftas bort.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag håller med om att tarifferna för husvagnar är oskäligt höga och drabbar företagare i skärgården på ett tokigt sätt. Men, herr talman, vi måste hela tiden komma ihåg rättviseaspekten när vi talar om avgifterna på skärgårdsfärjorna. När vi tidigare debatterade skärgårdstrafiken nämnde jag exemplet vad det kostar för en som bor i Geta och dagligen pendlar till Mariehamn. Därför tycker jag att det är bra när man talar om förlängda landsvägar i skärgården, för det är de facto så det är. Då måste man jämföra kostnaderna på det här sättet. Det kan inte vara rätt att den som i dag betalar ett högt bensinpris för att ligga och köra på vägar också skall vara med till väldigt stor del och subventionera de kostnader vi ha för att upprätthålla vägarna längs havet.

     

    Nej, herr talman, subventioner av olika slag tror jag inte på att är ett rätt sätt att rädda näringslivet i skärgården, utan däremot skall vi skapa förutsättningar för näringslivet på andra sätt. Konkurrensutsättning av skärgårdstrafiken är ett bra exempel. Ta bara exemplet när vi lade ut Grisslan på entreprenad. Då fick vi ett företag i Kumlinge som blomstade upp och lever än i dag. Lägg ut trafiken till privata entreprenörer, så skapar vi företag i skärgården! Lägger vi ut trafiken till entreprenörer, så sänker vi kostnaderna, vi behåller samma trafik, t.o.m. trafik och vi får ekonomiska möjligheter att sänka tarifferna för husvagnar och liknande ekipage.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 

    Ltl Lindqvist ägnar sig åt räkneexempel. Redan i remissen var ltl Lindqvist inne på detta med att köra från Geta. Jag måste bara upprepa att ltl Lindqvist blandar ihop privatekonomi med samhällsekonomi. Här talar vi om ett utbyggt vägnätsystem där vi kan transporteras på olika sätt och så handlar det om vilka inkomster tar landskapet från oss när vi använder vägnätet. När ltl Fredrik Lindqvist kör från Geta till Mariehamn stannar han inte i Godby i någon vägtull; när däremot en kökarbo kommer från Kökar till Långnäs betalar den personen en avgift. Dessutom skall den personen köra ytterligare – han lär knappast stanna i Långnäs – från Långnäs till Mariehamn plus den tid som personen i fråga får ägna åt att sitta på färjan. Det kostar också pengar, förutsätter jag. Det gör det för elektrikern som åker ut till Kökar för att ta hand om ett elektriskt problem.

     

    Och jag hänvisar en gång till till vad man har skrivit i årets budget, där samordning av olika effekter skapar möjligheter för glesbygden. Det räcker inte bara med att dra i en tåt, man måste se till att man har en helhetssyn.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Nej, jag möts inte av några vägtullar än så länge på sträckan Geta – Mariehamn, som jag själv kör väldigt sällan, men jag försöker tänka på andra fastålänningar. De som kör på de fasta landsvägarna betalar i dag ett skyhögt besinpris för att komma fram på vägarna. Bilen som står på färjan drar ingen bensin. När jag räknar ut det här kommer jag fram till att den 20 mark som det kostar att åka med Knipan från Föglö motsvarar ganska exakt vad det kostar att köra motsvarande sträcka i kilometer Svinö – Degerby på landsväg för bilisten. Därför tycker jag att det är en ganska rättvis summa. Den här 20 marken betalar ltl Eriksson och jag när vi åker ut till Föglö. Den som är bosatt på Föglö har en mycket lägre avgift.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 

    Jag upprepar att ltl Lindqvist blandar ihop privatekonomi med samhällsekonomi. Det handlar inte om vad du som privatbilist betalar, utan det handlar om vad vi från landskapets sida tar ut för den service som landskapet står för.

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Utskottets ordförande, tillika ltl Viveka Eriksson, redogjorde på ett förtjänstfullt sätt för sin synpunkt på hur man borde göra utredningen  om avgifterna på skärgårdsfärjorna. Jag tycker också att utskottets majoritet har tagit ställning till det som motionärerna är ute efter. Vi är inte negativa till att utredningen görs. Som jag sade i mitt anförande förväntar jag mig också att den skall komma i samband med 2001 års budgetförslag. Man måste i den här diskussionen rikta in sig på vad motionärerna egentligen anför i sin kläm. Som jag sade har vi inte diskuterat vilken nivå avgifterna skulle ligga på utan det skall väl den utredning, som vi alla förväntar oss att skall komma, ge svar på.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 

    Det är förstås så att viceordföranden Holmberg och jag inte ser detta på riktigt samma sätt. Vi har nog diskuterat färjavgifterna i utskottet och jag har alldeles tydligt och klart tagit ställning; även om vi har efterlyst en samhällsekonomisk analys kan vi genom att bara lyssna på skärgårdsborna  konstatera vilket dilemma avgifterna ger. Det är också intressant att konstatera att utskottet inte kunde tänka sig att sätta förslaget om en samhällsanalys i en kläm. Då tror jag att vi skulle ha kommit överens i utskottet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

    Herr talman!

    Först några ord till ltl Viveka Erikssons tal om förslaget till avgifter som hon  har sett. Det cirkulerar många förslag till avgifter just nu från tjänstemän, som jag har givit dem i uppdrag att de skall komma med. Det finns många flera förslag än det förslag som ltl Viveka Eriksson har sett. Det är inte fråga om några politiska förslag utan det är mest ”arbetsförslag”.

     

    Herr talman!

    Skärgårdstrafiken är det viktigast instrumentet för skärgårdens överlevnad. Den måste behållas och även utvecklas. Skärgårdstrafiken gynnar inte bara skärgården utan gynnar också till en del fasta Åland. Skärgårdstrafiken är väl utbyggd och är därmed ganska kostsam. För nästa år kalkylerar vi med 70 miljoner i driftskostnader för skärgårdstrafiken plus 10 miljoner för linfärjorna. Sedan tillkommer ett antal miljoner för investeringar, färjfästen osv. Skärgårdstrafikens budget utgör ungefär 50-60 procent av hela trafikavdelningens budget. Vi har nu tagit ett totalgrepp om skärgårdstrafiken för att kunna trygga den och för att kunna utveckla den. Speciellt tycker vi att den interna trafiken bör utvecklas och att vi skall fortsätta att förkorta färjpassen. Bl.a. håller vi på med följande utredningar:

     

    - I Föglötrafiken försöker vi utveckla parallelletrafiken. På längre sikt skall vi försöka förkorta

       färjpasset till Föglö, t.o.m att vi på sikt funderar på fast förbindelse.

     

    - Vi tittar på den interna trafiken i Brändö. Kanske man borde inleda trafik mellan Jurmo och Åva

       för att få mera och bättre intern trafik i den regionen.

     

    - Vi håller också på och tittar på att förbättra den externa trafiken på norra och södra linjen,

       där det inte är fråga om så stora förändringar, men dock förändringar.

     

    -  Vi tittar också på om vi i nordvästra skärgården kan förbättra trafiken.

     

    Det är alltså mycket på kostsamma projekt på gång som gynnar skärgårdsborna och skärgårdstrafiken. Vi har inlett en utredning om skärgårdstrafikens framtida organisation. Ltl Sundback hade en motion som vi har tagit fasta på. Förhoppningsvis skall utredningen ge svar på hur vi i framtiden skall ha med skärgårdstrafiken, hur vi skall kunna ha den effektiv och hur vi skall kunna bevara den samt utveckla den, vilket är mycket viktigt i sammanhanget.

     

    Herr talman!

    Avgifterna för denna trafik har varit mycket omdiskuterade här i salen bland skärgårdsbor och också av övriga ålänningar. Därför har vi påbörjat en utredning om taxorna för nästa år. I denna utredning skall vi beakta motionärernas hemställningsmotion inklusive ltl Viveka Erikssons klämförslag.

     

    Därför, herr talman, önskar jag att lagtinget tar ställning till taxorna i samband med budgeten år 2001.

     

    Beträffande ltl Wiklöfs motion om busstrafik önskar jag också att vi tar ställning i samband med behandlingen av budgeten för 2001.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 

    Det borde då vara lätt för lagtinget att godkänna klämmen, om det ändå är på gång, så kan vi ge landskapsstyrelsen lite skjuts genom att rösta för klämmen!

     

    Om det cirkulerar flera förslag om avgifterna, är det så också att det cirkulerar några förslag där man föreslår att man skulle ta bort avgifterna helt och hållet eller är det bara höjningar som är på gång? Är det så att det förslag, som jag har råkat få händerna på, bara är ett skräckscenario och att man nog inte kommer att gå in för det? Finns det ett löfte från trafikministern att man inte tänker höja så här mycket?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

    Herr talman!

    Ja, det är ett löfte att vi i alla fall inte kommer att höja avgiften från 100 mark till 300 mark.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 1111

    Hur går det för husvagnarna och alla andra resenärer?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

    Herr talman!

    Jag kan inte stå här och lova hur mycket som helst, så jag avstår. Vi skall se på avgifterna och vi skall göra vad vi kan för att gynna skärgårdstrafiken och skärgårdsborna. är avslutat.

     

    Ltl Sjöstrand, replik:

    Herr talman!

    När man håller på och utreder avgiftspolitiken kan det vara så att tjänstemannaförslaget med höjning av 200 procent av skärgårdsbornas kvot är den verkliga kostnaden när det gäller kostnaderna för att bära upp avgifterna.

    Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att kostnaderna ligger runt 100 mark per kort.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Sjöstrand:

    Herr talman!

    Finansutskottet har behandlat motionen, där jag står som första undertecknare. Utskottet har erfarit att landskapsstyrelsen är medveten om de problemställningar som motionärerna lyfter och konstaterar, som det har kommit fram här, att det pågår ett arbete vid trafikavdelningen i syfte att se över prissättningen för de resande. Samtidigt konstaterar utskottet att avgifterna har införts för att kunna styra trafikintensiteten och oroar sig för att om avgifterna slopas kan det leda till ett ökat resande som i sin tur leder till behov av fler färjturer och fler färjor.

     

    Herr talman!

    När man som skärgårdsbo läser detta måste man nästan ha näsduken tillgänglig, för gråten börjar tränga på! Det är en bedrövlig skrivning. Här måste jag fråga: Vilken syn har landskapsstyrelsen på skärgården som region? Framför allt: Vad håller landskapsstyrelsen på med? Den ena avdelningen lägger ner miljoner och en massa arbete för att utveckla skärgården, medan den andra avdelningen lägger ner miljoner och massor med arbete på att hindra utvecklingen i skärgården. Man är rädd för ett ökat resande till skärgården! Det är skrämmande.

     

    Herr talman!

    Om man inte vore så väl insatt i trafikfrågor eller begriper att kommunikation är en viktig fråga för ett samhälles överlevnad, så vet envar på Åland hur viktigt det är t.ex. att flygtrafiken fungerar till och från Åland, de bekymmer som nu finns att Ålandsfärjan minskar sina turer m.m. För oss skärgårdsbor är skärgårdstrafiken den enda kommunikation vi har. Den inkluderar allt det som man i större samhällen delar upp i olika grupper, t.ex. skoltaxi, skogsbilvägar, landsvägar, kommuninvånare och näringslivets förbindelselänk med omvärlden, vägen till sjukhuset eller vägen förbindelselänken mellan släktingar och vänner – alla dessa funktioner skall skärgårdstrafiken klara av.

     

    Som aktiv skärgårdsbo och före detta kommunpolitiker samt som tidigare näringsombudsman har jag haft möjligheter att sätta mig in i skärgårdssamhällets begränsade möjligheter till utveckling. Jag ser med bekymmer på den negativa utvecklingen som sker i skärgården. Och när man läser detta betänkande från finansutskottet och samtidigt ser på det förslag – ”tjänstemannaförslag” – med höjning av taxor som kommer ut från landskapsstyrelsen och då vi samtidigt vet att avgifterna på färjorna är inte för inkomstens skull utan för att reglera trafiken till och från skärgården och där trafikavdelningen föreslår att man skall höja taxorna, vill man m.a.o. minska på trafiken och därmed ytterligare förstärka de svårigheter man redan har i skärgården, dvs. man stryper till näringslivet plus att man höjer på de indirekta kostnaderna för skärgårdsborna. Att skärgårdsbornas frikort, att man betalar en summa för att åka gratis, förslagsvis skulle höjas med 200 procent för att åka gratis är ett klart bevis på att det är någonting som är snett inom avgiftspolitiken på skärgårdsfärjorna! Jag tycker att det är dags att landskapsstyrelsen och lagtinget börjar lyssnar på skärgårdskommunernas gemensamma vädjan. Ända sedan avgifterna infördes år 1993 har skärgårdskommunerna kommit ut med gemensam önskan om att lyfta bort avgifterna på skärgårdstrafiken.

     

    Jag tycker också att de partier som i sina valtal uttalade och lovade att avgiften skulle bort skall stå för vad de lovar och inte som nu göra tvärtom. Som jag ser utvecklingen håller man på vissa håll på Åland att bredda och räta ut vägarna men till skärgården gör man tvärtemot. Man föreslår en höjning av avgifterna för att minska på resandet, vilket i slutändan utgör en negativ effekt för skärgården. När det gäller rädslan för ökad trafik är det som nuvarande trafik fungerar: det är turlistorna och bokningssystemet som reglerar trafiken, inte avgifterna på skärgårdsfärjorna? Det är inte avgifterna som skall reglera trafiken.

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sjöstrand hänvisar icke till utskottets betänkande. Det är utskottets majoritets åsikt som vi för diskussion om, icke landskapsstyrelsens agerande. Däremot måste också ltl Sjöstrand ha klart för sig att i och med att man utökar turtätheten och man släpper ett större trafikunderlag till skärgården kan slutresultatet bli att ytterligare färjtonnage måste till för att tillgodose skärgårdsbefolkningen. Också de skall ha fulla möjligheter och olika alternativ att välja när de vill åka och resa från skärgården. Jag förstår inte ltl Sjöstrands resonemang när han säger att det är landskapsstyrelsen. Det är ju utskottets betänkande vi diskuterar.

     

    Ltl Sjöstrand, replik:

    Herr talman!

    Det står tydligt i utskottsbetänkandet att om man tar bort avgifterna ökar det resandet och därmed är man rädd för att det blir mera turer och eventuellt färjor. Jag pratar om dagens avgiftsbelagda trafik och jag vill lyfta bort avgifterna. Det finns kapacitet på vintern att resa väldigt mycket på färjorna, mycket, mycket mera, vilket skulle stärka både kioskrörelsen, näringsliv, socialt beteende i skärgården, allt det som vi lyfter fram i motionen och som gäller hela året, inte enbart under sommarmånader, som ltl Holmberg är rädd för.

     

    Ltl Holmberg, replik:

    Herr talman!

    Det skulle vara intressant att höra ltl Sjöstrands syn, om man lyfter bort avgifterna på skärgårdstrafiken, om inte slutresultatet blir ytterligare nyanskaffningar av färjtonnage.

     

    Ltl Sjöstrand, replik:

    Herr talman!

    Man har både från lagtingets och landskapsstyrelsens sida gått in för att kontinuerligt förnya färjtonnaget efter det behov som finns.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Den här debatten för naturligtvis väldigt långt, men den är också intressant. Jag tror att vi i dag har initierat den absoluta nedräkningen och avskaffandet av färjtrafikens avgifter. Jag tror att den är slut inom kort. Därför får väl den här historien ta sin lilla tid.

     

    Jag vill för det första tacka utskottet som har bemött mitt sätt att resonera i motionen på ett alldeles utomordentligt sätt. Det är så här det skall tacklas när man är konstruktiv och vill att saker och ting faktiskt skall gå framåt. Både när det gäller att likställa Mariehamn med övriga kommuner i fråga om en avgiftsfrihet i busspolitiken tycker jag att det är ett utmärkt sätt att resonera och även när det gäller utredningen om att få en avgiftsfrihet för skärgårdsborna, som jag har skrivit, men som jag är benägen att också sträcka ut till alla övriga för att få slut en gång för alla på joxandet.

     

    Det var så, herr talman, som jag tidigare har sagt att det var inte för att straffa skärgårdsborna som man primärt införde avgifter i skärgårdstrafiken utan att det var för att vi första året vi hade en egen ekonomi hade det extremt jobbigt ekonomiskt. Ingen av dem som då satt i landskapsstyrelsen önskade sig en budget som slog rött redan första året. Vi kämpade på många håll och kanter för att få till stånd en inkomstsida som också kunde balanseras mot, om inte jag missminner mig, de 170 miljoner som det initialt slog rött när vi började med budgetbehandlingen det året. Det var inte något önsketänkande om att jäklas med skärgårdsborna utan det var att så många som möjligt skulle vara delaktiga i den tuffa budgetpolitik som då var av nöden och som sedan visade sig att gick väldigt bra, men redde upp ekonomin och landskapet fick en väldigt god början på sin suveräna ekonomiska politik, vilket var bra.

     

    Herr talman!

    Jag har fattat mer och mer tycke för landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson. Jag har med honom att göra i väldigt många sammanhang och jag har alltid upplevt honom som rak och konstruktiv och det är inga krumelurer och krumbukter utan vi har alltid hitta varandra och vet precis vad vi vill. Senast hade vi ett vägmöte om Norra Sundsvägen och även där menar jag att det blev goda beslut. – Jag utgår naturligtvis från att de blir verkställda! Det är inte fråga om att på något vis stoppa utvecklingen av färjtrafiken till skärgården. Går vi tillbaka 30 år i tiden då vi skaffade den som vi då kallade nya Kökarfärjan och vi tittar på utvecklingen sedan dess så är den helt ofantlig. Alla tider har gett nya behov och det har visat att vi har haft en ofantlig tillväxt i trafiken som har måsta mötas med nytt tidsenligt tonnage och människorna som reser i skärgårdstrafiken önskar inte heller sitta under däck och bara lyssna till skramlet i anslutning till motorerna utan man har fått bättre accessoarer upp till, det är riktigt trevligt och snyggt att åka skärgårdsfärja i dag. Allt det här kommer att utvecklas ännu mera i framtiden, det är min fasta övertygelse, inte har utvecklingen stagnerat år 2000! Sannolikt har den bara börjat. Men om man gör en samhällsanalys av vad som händer om vi avlyfter avgifterna, så är det ganska klart att det i alla samhällshänseenden kommer att påvisa förtecken. För skärgårdsborna ersätter det någonting som vi kan kalla en administrativ kostnad; det är alltså en plus-minus-noll-historia som landskapet slipper syssla med, så det är vaken in eller ut. Sedan kommer alla andra människor som reser och jag vågar nog påstå att kommer man till Åland att kommer man till Åland och man skall vidare ut till, som någon här med rätta sade, vår vackra skärgård som vi så ofta vill marknadsföra och som nästan upp till 70 procent av människorna kommer till Åland för att besöka, så är det klart att det finns ett incitament, ett motstånd, om man ytterligare skall börja betala för att ta sig vidare. Jag tycker att det är viktigare att samhället i samhällsregi då sköter infrastruktren och håller den på nollbas än vi igen t.ex. genom Ålands Utvecklings Ab skall in och via aktier halvsocialisera olika företag i skärgården för att den vägen skapa livskraft. Det blir ingen livskraft utan det blir döden åt de företag som finns där. Det är allts fel väg. Jag tror nu att stunden har kommit. Vi har en ekonomi när vi mer eller mindre fonderar på alla möjliga sätt, vi sätter pengar på bank, vi har god tillgång och fortfarande ser det mycket gott ut framöver också, ett tag åtminstone. Det finns ingen orsak att hålla på och jäklas med skärgårdsborna i dag. De svårigheter som föranledde oss att föra in avgiften är överståndna och nu är vi eniga om att ta bort dem. Det förslag som ltl Viveka Eriksson kommer att föreslå skall jag redan nu be att få understöda!

     

    Ltl Sjöblom:

    Herr talman!

    Vi tycks alla här i salen period efter period vara experter på skärgårdstrafiken! Jag vill inte påstå att jag är någon expert, men jag tycker i alla fall att avgifterna i skärgårdstrafiken har varit införda så pass länge; systemet innehåller så mycket brister att man kan kort och gott säga att det är lite misslyckat. Jag måste antagligen välja en ny väg. För mig är det åtminstone på det sättet att skall man slopa avgifterna i skärgårdstrafiken, vilket jag i och för sig inte har någonting emot, måste man bestämma var de åländska landsvägarna tar slut. Då blir skärgårdstrafiken för mig ett geografiskt område och då kan man fråga sig: Skall den åländska landsvägen ta slut i Kökar eller i Galtby? Skall den ta slut i Åva eller i Osnäs? För mig tar de åländska landsvägarna slut på östra sidan; om jag använder mig av skärgårdens förlängda vägar skulle jag säga att då tar de slut i Kökar och i Åva.  En brist i systemet när det gäller skärgårdstrafiken är också att man inte får boka från ändhamn till ändhamn utan det sker från mellanhamn till ändhamn eller vice versa och att hela avgiftssystemet är uppbyggt så att det är misslyckat. Jag har ingenting emot att skärgårdstrafiken inom landskapet Åland är avgiftsfri, men om man skall åka till Osnäs eller Galtby skall det också kosta. På andra ställen kan det för mig vara gratis, men det betyder inte att det är bara mariehamnare och fastålänningar eller turister som skall betala utan då anser jag också att skärgårdens befolkning skall betala för den resan. Oberoende var vi bor på Åland, om vi skall lämna Åland, så är det vanligaste ressättet färja. Man kan förstås åka med flyg också. Men flyg kostar också. Oberoende om vi hamnar i i Berghamn, Mariehamn eller Långnäs, om man skall vidare österut eller västerut, så betalar man någonting för resan. Det tycker jag också att man skall göra om man vill åka skärgårdsvägen. Jag måste hålla med kritiken som har framförts att det är en synnerligen olycklig skrivning när man läser den nu efteråt i finansutskottets betänkande. Åtminstone har inte min uppfattning varit den att man skulle vilja begränsa resandet till skärgården på något sätt utan man har fört en sådan diskussion att man inte ville skapa ett så hårt tryck på skärgårdsfärjorna t.ex. av genomgående trafik. Det har som sagt visat sig att man inte får boka från ändhamn till ändhamn, vilket jag tycker att man borde få göra. Man borde inte överhuvudtaget begränsa resandet. Jag menar inte att genomfartstrafiken skall konkurrera med skärgårdsborna; skärgårdstrafiken är till för skärgårdsborna, men det kan inte finnas ett hinder och det kan inte var till någon last för landskapet om det finns fler som åker färja; ju fler som åker desto tryggare transporter har vi till och från Åland. Om man vill åka rakt från fasta Åland till fastlandet eller från fastlandet till fasta Åland gynnar det naturligtvis skärgården på flera olika sätt; man kan inte säga att den resandeströmmen inte lämnar pengar i skärgården, för vi har just diskuterat caféverksamheten här och man kan vara ganska övertygad om att resenärer som reser längre sträckor ändå kommer att äta och dricka någonting under sin resa och det gynnar skärgårdsföretag på olika sätt genom att man levererar till färjorna varor eller genom att man är skärgårdsföretagare som driver caféverksamheten på färjorna.

     

    Jag tycker inte att man skall minska resandet, men det finns dåliga erfarenheter av hela avgiftssystemet som på många olika sätt inte gynnar skärgården. För ett par veckor sedan ordnades en fisketävling ute i Brändö. Det var väldigt många ålänningar men även deltagare bortifrån förstås och då betalade man för en personbil och en båttrailer med båt 240 mark för en tur- och returresa. Då kan man fråga sig, i likhet med husvagnspriset som ltl Eriksson tog upp, att på vilket sätt gynnar en sådan avgiftspolitik skärgården? Jag tror inte att den gynnar skärgården på något sätt att landskapet tar upp så höga avgifter för att man skall ta sig dit. Vi måste nog hitta andra lösningar. Jag menar inte att man skall kunna missbruka systemet på något sätt och det handlar inte om ekonomi för genomfartstrafiken eftersom man med de kommersiella rederierna som kör på fastlandet kan slippa t.o.m. billigare undan än vad det kostar att ta sig igenom med smygavgifter från ändhamn till ändhamn. De kommersiella bolagen har alltså sådana priser i dag för sina stamkunder att det finns ingen ekonomi att göra det. Om det är så att det finns en politisk vilja för att avgifterna skall slopas inom landskapet Åland måste man bestämma, enligt mitt sätt att se, att då måste de åländska vägarna ta slut ungefär i Kökar och ungefär i Åva. Därefter skall alla betala. Om det sedan av tradition av någon anledning skall finnas differentierade avgifter för skärgårdsbor och andra kan jag nog tänka mig en sådan situation, men jag anser att där måste vi alla börja betala någonting. Inom landskapet kan man mycket väl få resa fritt.

     

    Llt Erland:

    Herr talman!

    Avgifterna utgör 3,2 miljoner i landskapets budget och det är alltså ett bruttobelopp, kanske sammanlagt ett par miljoner i inkomster. Man kan alltså fråga sig om det här problemet är av större politisk betydelse. Ändå är det ganska intressant att notera att Frisinnad Samverkan upprepar sina gamla doktriner från tidigare perioder utan att komma någonstans, dvs. man skall konkurrensutsätta, privatisera osv., då löser sig allting! Men vi vet att det blir inte gjort, så då har väl Frisinnad Samverkan ställt sig på sidan av den här debatten, förmodar jag. Centern har i alla fall ett resonemang om att det kan finnas någonting som är värt att fundera på om avgifterna faktiskt har någon betydelse.

    För min egen del omfattar jag den liberala skrivningen från utskottet, men jag har faktiskt en litet annan syn som jag tänkte ta upp. Jag anser att inte bara avgifterna skall bort utan det borde betalas ett stöd för att man reser på skärgårdsfärjorna. Det skall jag komma tillbaka till. Jag vill bara ge en kort historisk exposé för att sätta in detta i sitt sammanhang. När skärgårdstrafiken började byggas ut på femtio- och sextiotalet var det en samhällsekonomisk situation som var besvärlig. Man brukar säga att på femtiotalet flyttade en hel generation ålänningar till Sverige och det var i första hand skärgårdsbor som hade små jordbruksenheter, fisket bar sig inte längre, det måste göras i en viss skala osv. Då byggde man upp trafiken, som möjliggjorde en utveckling av turismen, den offentliga sektorn och en allmän effektivisering. Trafiken skulle byggas och drivas på samma villkor som i landet i övrigt. Det skall inte vara sämre här än i Åbolands skärgård; gratistrafiken gav enahanda förmåner. I början av nittiotalet, som ltl Wiklöf har redogjort för, var det en press på alla samhällsområden finansiellt och då ville man pröva avgiften. I den utredning och den diskussion som var fanns det två olika aspekter: det ena var styrningen av passagerarströmmarna, då fanns det en viss diskussion om att det var trångt för de bofasta osv., sedan var det finansieringen, man skulle få in lite pengar. Vi kan i dag konstatera att styrningen inte har fungerat och finansieringen är så marginell att den inte har någon betydelse. Det som återstår är egentligen ett slags politiskt rättvisetänkande som ltl Lindqvist sade, att bor man i Geta betalar man bensin, bor man i skärgården sitter man och åker gratis! Det är inte så: de flesta skärgårdsbor åker färja, betalar avgift, men de skall också köra bil. Om jag inte räknar helt fel kör ltl P-E Eriksson från Föglö säkert 80-100 kilometer när han kommer till lagtinget och far hem. Det är alltså bilkörning plus 20-30 minuter på färjan och en avgift, som i och för sig är liten. Ser vi då på det samhällsekonomiska intresset kan man säga att samhällsekonomiskt kan det inte betyda någonting att man tar in brutto 3,5 miljoner när det är 1 miljon passagare som åker. Det kostar 60 mark per passagare, 60 miljoner, och det ger arbetsplatser, det ger transporter och det ger möjlighet att bedriva näring. Det är just till den punkten jag kommer att det som nu händer i skärgården är att trycket på primärnäringarna är stort, intresset för turismen på Åland har mycket att göra med fasta Åland, men också med skärgården. Vi har alltså en politisk målsättning att hålla skärgården levande, landskapet öppet, det skall finnas förutsättningar att idka näringsverksamhet. Ser man då på en näringsidkare i skärgården, så är deras verksamhet mycket mera kringskuren och begränsad just på grund av avstånd och transporter, men det borde man åtgärda så att man inte sitter på näringsavdelningen, som i dag, och pytsar bidrag åt alla möjliga håll för att legitimera någon sorts skärgårdspolitik, utan man skulle faktiskt se på: vad skall man göra för att man kan bedriva näringsverksamhet i skärgården? Jo, det är att se till att el, VVS och byggmaterial osv. kan komma ut till en rimlig kostnad, som gör att där driver man företagsverksamhet på samma villkor som för andra. När det gäller turismen har vi detta med husvagnar som blir en extra barriär. På annat håll har vi möjligheten till taxfree som gör att man pumpar in turister, men skärgården har inte fått den förmånen utan i stället har man avgifter, alltså en onödig extra kostnad. Det som det kostar extra när man tar ut ett lass betong eller har VVS- och el-service borde egentligen motivera att den extra kostnaden  skulle man ge i bidrag för att de åker färja. De sätter igång tidräkningen när de far på jobb och sitter de stilla på färjan till Brändö i två timmar är det ändå arbetstid. Det skulle motivera, inte avgifter, utan i stället ett stöd. Det är precis som har påpekats här att vitsen med skärgårdstrafiken och infrastrukturen är inte att alla skall sitta på sin holme eller kobbe utan det skall finnas en rörlighet; det gynnar både trafiken till skärgården med skärgårdsbornas möjligheter att utnyttja den service som man bygger upp i tätorten, så det finns inte några rimliga argument för att ha avgiften kvar, annat än det som Frisinnad Samverkan säger: att man skall privatisera allting och då kommer avgifterna att bli mycket, mycket högre, för då skall man ta ut det här på marknadsvillkor. Det kommer inte att fungera; då läggs trafiken ner och vi har ingen skärgård. Då är det här en möjlighet att säga att vi har ett intresse av att skärgården skall leva därför att det genererar ekonomi, näringsverksamhet och inkomster. Folk får bo där, en del har sina sommarstugor och det finns en spridning av verksamhet och bosättning på Åland. Åtminstone så långt tycker jag alltså att man skall gå att man tar bort avgifterna; om vi senare kan komma till att man betalar stöd till dem som reser är kanske lite svårare, men rent samhällsekonomiskt är det det som man borde göra.

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Till skillnad från ltl Erland och hans parti sitter Frisinnad Samverkan i regeringsställning och det är en relevant skillnad än att stå och tala för det som känns bäst för dagen. Vi som ett regeringsparti är skyldiga att bedriva en rättvis fördelning av samhällets resurser, vi är skyldiga att arbeta för att garantera en långsiktig säker trafik för hela Åland och för skärgården. Det är en viss skillnad!

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Vad jag förstår på ltl Lindqvist skall vi vara tacksamma för att vi får yttra oss här i lagtinget. Men jag vill påminna om att vårt självstyrelsesystem bygger på att vi har fria val med folkets representanter som sitter här. Jag tycker inte att ltl Lindqvist skall skryta så mycket med att han sitter i regeringsställning, utan skryta kan han göra när det kommer resultat i lagtinget – och det har det inte gjort i den här frågan. Därför vill vi puffa på.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag skryter inte utan jag känner mig bara tvungen att ta mitt parti i försvar för den kritik som ltl Erland kastar här. Ltl Erland efterlyser också konkreta åtgärder från landskapsstyrelsen och då kan jag exempelvis nämna Doppingen, som har kört extra trafik på Svinö – Degerby den här sommaren, en extra trafik som var väldigt nödvändig för att klara av de långa väntetiderna osv. Två gånger under sommaren har jag åkt med ms Doppingen helt ensam i min egen bil.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    När jag konstaterar att Frisinnad Samverkan vill ha avgifterna kvar och att man vill privatisera färjtrafiken så är det kritik! Nu har Frisinnad Samverkan vänt här på några minuter och tycker att det inte är så bra. Det är jag tacksam för. Doppingen har jag också åkt på flera gånger i sommar; ibland har det varit fullt, det beror på, tidtabellen kunde faktiskt vara lite annorlunda, men våren 1999 förde vi en ganska intensiv debatt här i lagtinget om att just sätta in tilläggstrafik på linjen. Det gjorde man och det visade sig vara en bra sak. Det är alltså en princip som vi här i lagtinget med en motion har puffat på landskapsstyrelsen att göra. Jag tycker att vi har en viktig roll här i lagtinget att se till att trafiken blir bra och komma med konstruktiva förslag. Men om man sitter i landskapsstyrelsebunkern och gömmer sig, så ser man inte vad som inte fungerar och hur det skall göras. Jag välkomnar ltl Lindqvist ut från bunkern!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Lindqvist:

    Herr talman, bästa kolleger!

    Jag kan börja med att upplysa ltl Erland om att jag inte sitter i någon landskapsstyrelsebunker utan jag sitter här i lagtinget som ersättare för näringsministern. Det har ingenting med någon bunker att göra.

     

    Herr talman!

    Jag är ingalunda någon ovän av skärgårdstrafiken utan i stället försöker jag se till skärgårdsbornas bästa i ett längre perspektiv. Jag har ofta kontakt med en skärgårdsföretagare i Föglö inom turistnäringen och diskuterar just de problem som i dag har belyst: höga avgifter för husvagnar är ett problem, också andra näringsstrukturella problem som man har i skärgården. Det diskuterar jag ofta med företagare, så det är inte så att jag struntar i det.

     

    Det jag vill säga är, herr talman, att bygg inga glashus i högkonjunktur för de rasar snabbt när vi skall dit ner igen, till den tid som ltl Wiklöf talade om i början på nittiotalet. Vi kommer dit igen och då är det farligt att stå med söndriga glashus.

     

    Herr talman!

    Det jag ville föra fram och som jag inte fick tillfälle till i polemiken med ltl Eriksson är att jämförelsen är realistisk, för i dag betalar skärgårdsbon 100 mark per år för att åka hur många gånger som helst fram och tillbaka på färjorna. Tar vi det som motsvarande sträcka en föglöbo åker med Knipan är det ungefär 6.000 mark för en fastålänning per år. Tar vi vad en kökarbo åker är vi uppe i 15.000 mark. Det är fortfarande 100 mark per år för skärgårdsbon. Kan vi då stå här och säga att vi har oskäligt höga avgifter i skärgården? Nej! Men, som jag sade, jag är gärna med och diskuterar avgifterna vad gäller husvagnar och liknande ekipage, för det är helt klart att det blir tungt för företagarna i skärgården. Jag har själv drivit en camping på fasta Åland, så jag brukar ofta fundera hur man får en camping att fungera i skärgården, så jag är fullt medveten om problemen.

     

    Herr talman!

    Jag måste säga att det är lovansvärt av ltl Eriksson att värna om de sociala kontakterna i skärgården, men hur är det så med den som har sin moster bor i Stockholm, skall vi då subventionera biljetterna på färjorna som går dit också?

     

    Herr talman!

    Det är som jag har sagt många gånger förut: jag är ingen motståndare till skärgårdstrafiken utan tvärtom vill jag se en fungerande skärgårdstrafik och en levande skärgård, även den dagen då glashuset rasar ihop, den dagen då vi är tillbaka i sämre tider, som vi var för bara tio tio år sedan, även då vill jag ha en fungerande skärgårdstrafik. Därför vill jag ha en effektiv skärgårdstrafik även i dag.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att ltl Lindqvist blir så väldigt privat i sitt argumenterande. Jag tycker att en väldigt viktig egenskap för oss politiker är att vi skulle kunna hysa empati, förmågan att kunna leva oss in i andra människors situation och inte alltid bara räkna utifrån sin egen lilla, många gånger trånga erfarenhet. Man måste också kunna väga in andra människors olika problem och behov. Det är en väldigt viktig egenskap för oss politiker. Jag vill fortsättningsvis gå tillbaka till: vad får egentligen landskapet in i avgifter när man kör på vägen? Ltl Lindqvist blandar ihop privat ekonomi med samhällsekonomi. Den som kör på vägarna betalar för bensin, men den som åker på landskapets förlängda vägar betalar avgifter till landskapet. Ekvationen går inte ihop. När det gäller sociala kontakter är det en viss skillnad; om man vill ta en ansvarsfull politisk linje när det gäller skärgården bör man också se på samhället som sådant. Skärgårdssamhället har en dålig befolkningsprognos med mycket äldre människor, mycket utflyttning; därav kommer vikten av att man också har ett väl fungerande system där människor kan komma från och till skärgården och besöka t.ex. åldrig släktingar som annars kanske inte har så stor rörlighet. Detta bara som ett exempel.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Ekvationen är ganska enkel. Intäkter 3 miljoner, kostnader 80 miljoner minus 77 miljoner. Förlusten fördelas bland de åländska skattebetalarna; underskottet i skärgårdstrafikens driftsekonomi skall då fördelas bland alla åländska skattebetalare, dvs. bland fastålänningar, bland skärgårdsbor. Det är den här balanseringen som jag anser att inte bör vara alltför orättvis. Den får inte slå för hårt mot skärgårdsborna, men den får inte heller slå för hårt mot dem som bor på fasta Åland, som i dag tankar sin bil, betalar närmare 8 mark per liter i bensin och samtidigt skall vara med och betala en väldigt stor del av driftsunderskottet i skärgårdstrafiken. Det är det jag menar, ltl Viveka Eriksson. Vad gäller avgiften på 20 mark för icke-fast bosatta till skärgården tyckte jag, när jag fick privat eskort med Doppingen i somras och betalade 20 mark, inte att det var så där hemskt dyrt faktiskt.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman! 

    Jag tycker att det är oväsentligt hur ltl Lindqvist och jag upplever avgifterna. Det väsentliga är vad avgifterna har för effekter på skärgårdssamhällets näringsstruktur, vad de har för effekter på t.ex. de sociala kontakterna för skärgårdsborna. Det är det som är det avgörande och som vi har att ta ställning till som politiker samt att kunna ta ett helhetsgrepp på skärgårdsproblematiken, inte ensidigt se så och så mycket kostar det. Det handlar om den regionalpolitik, som ltl Lindqvist själv har varit med och skrivit under när han gick in i landskapsstyrelsesamarbetet. Det handlar om de olika åtgärder som man vill göra för att hålla samhället levande och som man har skrivit in i budgeten. Med andra handen tar man sedan tillbaka en hel del av åtgärderna därför att man bygger upp en barriär och bygger upp svårigheter att ta sig till och från skärgårdsamhället.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag stöder i det här skedet kvoten om ett driftsunderskott på 77 miljoner finansierat med skattemedel.  Jag är också medveten om att vi kan uppehålla samma trafik med ett lägre underskott, men jag har inte sagt att jag är beredd att införa någon form av kostnadstäckning på skärgårdstrafiken, för då skulle det kosta 60 mark per passagare, som nämndes här. Det har jag aldrig varit inne på, utan jag är för att vara med och stöda skärgården på det här sättet genom en kraftig subventionering av trafiken.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det är väl ändå ganska belysande att man utan vidare säger att man kan subventionera skärgårdstrafiken med 77 miljoner, men det kräver också att man skall få tillbaka – det är ingen proportion i det hela. Det är ganska typiskt för den insomnade nyliberala rörelsen att man skall sätta prislapp på alla människor så att man vet hur mycket de kostar, så att man kan bli ordentligt avundsjuk och sedan vädja till väljarna. Ta nu skolor t.ex. och sätt pris på alla elever och sedan skall det vara fullständig rättvisa och när inte det går skall marknadsekonomin sköta det hela och skolbarnen får gå ut på gården och vifta med sin skolpeng eller någonting sådant!  Detta med mostern i Stockholm är väl belysande, fastän det kanske är lite privat, att mostern i Stockholm är sannolikt en utflyttad skärgårdsbo och hon har egentligen inte råd att bo i skärgården därför att det är så dyrt. Det är därför vi försöker göra det möjligt för bosättningen. Man behöver inte ge mera subventioner till Stockholmstrafiken, för den är egentligen subventionerad i dag med ungefär 300-400 miljoner, om man tar hela trafiken och taxfree-systemet – så mostern kan komma till Mariehamn, men det blir dyrt att komma ut till skärgården!

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Om moster flyttade till Stockholm en gång i tiden från skärgården kanske det berodde på någonting annat än vilken trafik som upprätthölls. Det kanske handlade om att sysselsättningen var så begränsad i skärgården. Det är kanske där vi skall sätta in åtgärder. Vad gäller att sätta pris på olika verksamheter som samhället utför är jag lika ”kostnadsjagande”, också vad gäller de fasta vägarna. Vi lägger stora pengar på underhåll av landsvägarna och där är  jag lika kritisk. Vi har nyligen byggt om en vägsträckning mellan Söderby och Västeränga i Lemland och jag måste säga att jag är väldigt tveksam till varför man har satsat de pengarna där, för det var helt onödigt. Skärgården är en sak som vi måste hålla en effektiv kostnadspolitik på, men det gäller också landsvägarna. (Från salen: vindkraften)  Pengarna som blir över får vi gärna satsa på vindkraften, ltl Sundback!

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag känner inte till mostern i Stockholm, men om hon har flyttat från skärgårdden på grund av brist på sysselsättning är det precis det som vi menar, att man skall ta alla möjligheter att utjämna förhållandena så att det kan bedrivas näringsverksamhet. För min del tycker jag nog att det åländska trafiksystemet är byggt på att vi har landsvägar med bra säkerhet. Vi är inte beredda att börja syna de kostnaderna på det sättet att vi skall ta in intäkter också där. Jag tror att det blir ett orimligt system. När det gäller vägtrafiken måste vi se till att bensinpriserna på Åland blir rimliga, för de är onödigt höga beroende på en massa orsaker, som kan vara svåra att komma åt, men det är det som det handlar om där, att alltså inte jaga kostnader och lägga dem på den ena gruppen efter den andra se till att infrastrukturen fungerar  så att människor kan ägna sig åt kreativ näringsverksamhet och kreativt politiskt arbete.

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag upprepar ännu en gång att vad gäller tarifferna på husvagnar och liknande ekipage har jag sagt tre gånger att jag håller med om att de är så höga att de skadar näringsverksamheten i skärgården och jag är mycket intresserad av att man ser över avgifterna just vad gäller husvagnar och liknande ekipage. Vad gäller ltl Erlands bekymmer över bensinpriserna låter det som om ltl Erland är intresserad att börja titta på beskattningsbehörighet – och det är mycket glädjande!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Harry Eriksson:

    Herr talman!

    Jag var med om att införa avgifterna på den tiden det behövdes mera pengar till skärgårdstrafiken och särskilt för att bibehålla den trafik som vi hade när vissa linjer var hotadea v indragning. Jag ville på den tiden att intäkterna skulle gå till utbybyggnader i skärgården, då skulle folk ha förstått det på ett annat sätt. Det är inte alls ovanligt; exempelvis i Norge betalar man avgifter för en tunnel tills den anses betald, för att inte tala om vad man betalar på färjorna i Norge, där allting utom barnvagnar och bårar, vilket jag har sagt förut här, kostar. Det går ändå inte igenom, men statens andel blir mindre av kostnaderna, också landskapets fastän det är väldigt lite, men det nonchaleras att de dryga 3 miljoner som kommer in inte är någonting. Nog var det mycket på den tiden när en färja som kostade lite mer än så skulle läggas ner under vintern, då var det betydande pengar. Är det så att årskorten inte kan distribueras till varje fordonsägare i skärgården och de utflyttade som köper 800 marks korten, att inte landskapet kan distribuera dem för mindre än 100 mark styck, skall väl åtminstone det bjudas ut och konkurrensutsättas! Jag är övertygad om att det finns skärgårdsbor som kan distribuera ett kort till var och en fordonsägare för hälften och göra en bra hacka på det dessutom! Det finns saker som, som man sade i Norge, inte ”fylkerna” är bäst på. Det finns här också. Jag försökte också en gång i tiden att få pengarna att gå till kollektivtrafiken på fasta Åland, men se det gick inte alls, det bar sig inga det inte! Men man vill ha kollektivtrafik till färjanslutningarn, även om det åker en person i bussen, så det skall gå ifall att det kommer någon.

     

    Vi skall komma ihåg att varenda person som åker är gratis. I ltl Wiklöfs motion jämställer han gratis skärgårdstrafik mot att bussarna skulle bli gratis på Åland. Ja, men, vi har alltid haft gratis persontrafik utom på ms Kumlinge i tiden, som då var sjöfartsstyrelsen. Jag kan nämna att de vita färjorna i Åboland kostar också per person och fordon. Vi har endast kostnader för fordon. Att 100 marken skulle ha någon betydelse för en skärgårdsbo, det är nog att förringa och förlöjliga skärgårdsbon. Om man åker mer än två gånger och man anser att 40 mark är ett rimligt pris för att få 1.000 kilo skrot med sig enkel tur, så är man på förtjänst och åker man mer än tio gånger, som icke boende i skärgården, så är man på förtjänst. Inte lider det sociala umgänget på grund av det, för den som vill köper sig ett årskort. Ju mer man öker desto billigare blir det per tur. Att yrkesverksamheten skulle vara lidande är också fel, för det finns undantag för dem som utför arbeten i skärgården och dessutom är det totalt gratis för varje fordon inom skärgårdsområdet, vilket borde uppmuntra till yrkesverksamhet inom skärgårdsområdet. Varför skall alla elektriker komma från fasta Åland till Kökar? Är det för att ltl Sjöstrand har flyttat iland! Varför utgår man från det? Varför utgår man inte från att det finns en rörelse inom skärgården. (Från salen, ltl Sjöstrand: håll dig till sanningen du!)

     

    Det som jag har funderat på under de år som det har funnits avgifter och som gjort mig fundersam över om det är riktigt att ha avgifter är att vi inte har lärt oss att ta upp dem ännu, för man stoppar fortfarande varje fordon vid klaffen på många färjor. Skulle du göra det i Norge fick du sparken inom två dagar! Att inte biltrafiken fick rinna in i färjan utan att bli stoppad och kontrollerad, det skulle inte gå alls. När man dessutom använder avgifterna för att straffa en viss typ av turister genom att smyghöja ungefär som man gjorde med Gunnevi-avtalet en gång i tiden, så kom det in en höjning på 100 procent här, och 150 procent i vissa fall för husvagnar, för husvagnar skall inte ut! Nog klarar de som vill till skärgården av att betala det också. Men det blev ett enormt eko i  Caravantidningar som spred sig långt utöver det också, att man vill inte ha oss till Åland, det var fult. Kanske någon minns debatten efteråt.

     

    Smitningen genom skärgården blir inte mindre av att det är avgiftsfritt. Det är inte enklare att kontrollera det för den skull. Det måste vara någon som kontrollerar att man stannar eller fortsätter med någon annan färja. Jag är övertygad om att turister – jag träffar många per år – betalar en rättvis avgift för det däcksutrymme de tar, men en skall inte betala sex gånger mera än någon annan som tar samma utrymme. Det är orimligt och det kan inte vara rätt; om någon skulle besvära sig mot det måste man få rätt. Man kan inte bara tycka här, att du, du sover i bilen, du skall betala sex gånger mera.

     

    Sedan har det uppstått en blomstrande rörelse i skärgården för att vara turism; om man har ett hotell åker bussen gratis genom skärgården och det gör de hemskt gärna, övernattar en natt, så åker de gratis. Här är det fråga om styrmedel, för det kostar betydligt för en buss andra vägar.

     

    Jag har ingenting emot att man ser över systemet, men jag tror inte att man skall ta bort alla avgifter. Det blir någonting så billigt över skärgården: kom hit, det är gratis! Vi är värda någonting också, det är värt någonting att komma ut till oss! Turisterna betalar också 40 mark för att med cykel ta sig från Lumpo till Prästö, gladeligen, men de kommer inte ofta ut via Kumlinge och Föglö fastän det är gratis, så det hänger inte på priset.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    I den här diskussionen har vi hört olika ekonomiska teorier om skärgårdstrafiken. Det var inte första gången som ltl Eriksson var inne på Norge och tunnlarna och att där betalar man minsann! När jag var i Bergen för inte så länge sedan och hade tillfälle att tala med stadens förvaltning, så frågade jag just om det och så sade de, ja, det är klart alla betalar när de åker i tunnlarna. Men om de inte vill betala finns det andra vägar! Och det finns det inte i skärgården – det är det som är problemet.

     

    Ltl Harry Eriksson:

    Herr talman!

    Det stämmer precis! Men de andra vägarna är väldigt långa och kostar säkert mera i bensin, för även där kostar det att få fram bilen på landsväg, likaväl som här. Och skulle det finnas landsväg till skärgården kostar det att få fram bilen. Jag får väl inte påpeka det jag glömde, att det är en miljöinsats också.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik: Avstår.  TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Viveka Eriksson:

    Herr talman!

    Det mesta börjar vara sagt i denna fråga. Till ltl Harry Eriksson vill jag ändå fråga: Det verkar som om ltl Harry Eriksson vet någonting som representanterna för de övriga skärgårdskommunerna inte känner till, eftersom ltl Harry Eriksson kan garantera att 100 mark har ingen betydelse, det har ingen betydelse för näringslivet, det har ingen betydelse för det sociala livet. Samtidigt har man på skärgårdsmöte efter skärgårdsmöte antagit beslut som man sedan har skickat till landskapsstyrelsen med uppmaning att man skall avskaffa skärgårdsavgifterna. Det verkar alltså finnas en väldigt stark enig linje inom skärgården om att detta har effekt på både det ena och det andra sättet.

     

    När det gäller siffrorna sade jag att vi har från liberalernas sida inte hållit på så mycket med plus och minus utan det är mera helhetstanken som är viktig för oss, men ändå blir det mycket av beräkningarna. Ltl Harry Eriksson sade att det i debatten har framställts att 3,2 miljoner är ingenting. Så är det förstås inte; 3,2 miljoner är 3,2 miljoner, men det är bruttointäkterna. Vi vet egentligen inte hur mycket som går bort i administrativa omkostnader. Det är alltså inte 3,2 miljoner man får in i faktiska pengar. Sedan har vi hela resonemanget med vilka samhällsekonomiska effekter det troligtvis också har.

     

    Till ltl Lindqvist vill jag ställa frågan: 77 miljoner subventioneras, är det några kapitalkostnader i den summan, för driften för skärgårdstrafiken är 63,3 miljoner och inkomsterna 3,2 miljoner? Man kan leka med siffror hit och dit, men för vår del är helhetsgreppet viktigt att vi ser att man skall bygga en övergripande politik som gynnar skärgårdssamhället så att vi kan fortsättningsvis ha en levande skärgård.

     

    På lagtingsledamöternas bord är utdelat ett klämförslag som jag under detaljbehandlingen kommer att föreslå att lagtinget antar.

     

    Ltl Harry Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Om jag vet någonting annat än andra skärgårdspolitiker! Det kan jag väl inte påstå, men jag vet att det är en billig politik, som särskilt liberaler och socialdemokrater sysslar med i skärgården, att rösta på oss, så skall ni få! Denna överbudspolitik har tillämpats i Norden väldigt mycket: det kostar ingenting, ni skall få, ni skall få, ni skall få! Den har jag aldrig anammat och kommer inte att göra. Jag vet mycket väl att jag förlorade en tredjedel av mina röster när jag var att införa avgifter i skärgårdstrafiken, men jag ångrar mig inte ändå. Man vet väldigt lite när man tror att färjtrafiken kostar 63 miljoner mark. Man märker t.ex. inte att landsvägsfärjorna, vajerfärjorna, har avskilts från de övriga, utan man går på den blundern. Men lyssnade man noga hörde man nyligen att trafikministern sade att med landsvägsfärjorna är vi uppe i närmare 80 miljoner. Detta plus byggnation, underhåll och nyförvärv.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    De uttalanden som jag hänvisar till som kommer från skärgårdskommunerna är alltså från de förtroendevalda som sitter i de olika skärgårdskommunerna, som representerar kanske inte alla här närvarande partier men åtminstone de flesta är väl närvarande på ett eller annat sätt. Det är nog inte fråga om någon överbudspolitik från något enskilt parti. Man kan förstås konstatera att det i valrörelsen gavs många löften, både från höger och vänster och där kan man väl börja peka på både en och annan här. Men det är en annan fråga. Det är inte det som det här handlar om.

     

    Ltl Harry Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Jag känner väl till dessa sammankomster och åsikterna också, men de skiljer sig så vitt från mina åsikter om hur man skall behålla en levande skärgård, nämligen att uppmuntra entreprenörskap, vilket jag har förespråkat, men vilket just de här grupperna alltid har varit emot, så det är ingen idé att vi diskuterar överhuvudtaget, för vi tänker totalt olika!

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Jag vet inte om det är typiskt för liberalerna att glömma kostnader, men det är väl sådant som man kan göra när man sitter i opposition. Årets driftskostnad för skärgårdstrafiken, om man räknar med tilläggsbudgeten, vilket jag också gör när jag räknar på kostnader, är uppe i ungefär 68 miljoner och vi har en beräknad ökning för nästa år, så vi ligger runt 70 miljoner. Jag betraktar också de icke-frigående skärgårdsfärjorna som skärgårdsfärjor och då är vi uppe i 80 miljoner.

     

    Jag måste lyfta på hatten för ltl Harry Erikssons argumentation. Det är mera trovärdigt när en skärgårdsbo själv får tala i den här frågan.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det sista var ett mycket intressant påpekande: att en skärgårdsbo uttalar sig väger mycket tyngre än att alla samlade förtroendevalda träffas på ett gemensamt möte och tar ett beslut!

     

    Ltl Lindqvist, replik:

    Herr talman!

    Möten som man inte själv har fått en inbjudan till brukar kallas för hemliga möten, som har varit populärt här på sistone. Det har tydligen varit ett hemligt möte, för jag har inte fått någon inbjudan.

     

    Ltl Viveka Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Att skärgårdens regelbundet återkommande möten skulle vara hemliga möten är nog taget ur luften. Det är så att man har gemensamma frågor som man regelbundet diskuterar och så åker man runt till varandra. Det allra senaste mötet var på Kökar, dit alla skärgårdskommuner hade fått en kallelse och där deltog ett stort antal av de förtroendevalda och tjänstemän som har att förvalta skärgårdskommunerna. Inget hemligt i det!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Holmberg: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenumd en 20.9.

     

    Vtm Erlandsson: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Holmbergs förslag om bordläggning och tidpunkten för bordläggningen.

     

    TALMANNEN:  Under diskussionen har ltl Holmberg, understödd av vtm Erlandsson, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till lagtingets plenum den 20.9. Bordläggning kommer därför att ske. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

     

    Vtm Häggblom: Herr talman! Jag föreslår bordläggning till nästa måndag den 25.

     

    Ltl Strand: Herr talman! Jag understöder vtm Häggbloms förslag.

     

    TALMANNEN: Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden?

    Ltl Holmberg: Herr talman! Då det framkommit att det finns olika åsikter vad beträffar bordläggningen kan jag återta mitt förslag och understöder förslaget till den 25.9.

     

    Ltl Viveka Eriksson: Herr talman! Då föreslår jag bordläggning till 27.9.

     

    Ltl Erland: Herr talman! Jag understöder förslaget om bordläggning till 27.9. Det är möjligt att det finns flera ledamöter här då så att vi får en rättvis omröstning  och att vi slipper räkna röster som man räknar fårskallar.

     

    Vtm Häggblom: Herr talman! Jag återtar mitt förslag och understöder förslaget till den 27.9 och jag hoppas att talmannen rättar till det uttalandet.

     

    TALMANNEN: Då återstår bara ett förslag om bordläggning till den 27.4. Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? På talarlistan finns nu ltl Sundback, som bereds tillfälle att yttra sig. 

     

    Ltl Sundback: Avstår.

     

    Ltl Eklöw: Herr talman! Jag ber att få understöda ltl Viveka Erikssons klämförslag.

     

    TALMANNEN: Det krävs understöd i detaljbehandlingen.  Då endast ett förslag om bordläggning återstår bordläggs ärendet till lagtingets plenum den 27.9.

     

    Ärende nr 10 avförs och upptas i lagtinget onsdagen den 20.9.

     

    Lagtingets nästa plenum är den 20.9. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 18.10).