Remissdebatt

Enligt arbetsordningens 44 § beslutar lagtinget på förslag av talmannen till vilket utskott ett ärende ska remitteras. Beslutet fattas efter avslutad diskussion. Talmanskonferensens förslag är att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

Diskussion.

Minister Carina Aaltonen

Fru talman! Lagtinget har den 7 januari 2013 begärt ett yttrande från Ålands landskapsregering över Finlands regerings proposition om godkännande av den nordiska konventionen om social trygghet.

  Den här konventionen föreslås ersätta 2003 års nordiska konvention om social trygghet och den bygger på EG-bestämmelser om samordning av socialförsäkringssystemen för personer som rör sig inom unionens gränser. I och med att nya EG-förordningar har trätt i kraft på det här området så måste man också ändra den nordiska konventionen.

I den här nya konventionen har man även gjort ändringar för att hantera problem som kan uppstå för personer som rör sig mellan de nordiska länderna, s.k. gränshindersproblem inom området för den sociala tryggheten.

Den nordiska konventionen om social trygghet kommer att gälla, när den har ratificerats, för de nordiska länderna och de självstyrande områdena; Sverige, Finland, Åland, Norge, Island, Danmark, Färöarna och Grönland. För Ålands del så kommer den här konventionen att träda ikraft 30 dagar efter det att Finlands regering har meddelat det danska utrikesministeriet att Ålands lagting har meddelat att konventionen ska gälla för Åland.

I huvudsak kan man säga att konventionen innebär att EU:s samordningsregler blir tillämpliga också på tredje lands medborgare som rör sig mellan de nordiska länderna. En överenskommelse mellan länderna gör att man avstår från krav på återbetalning sinsemellan och kostnader för bl.a. sjukvård, rehabilitering samt ersättningar för kostnader för hemresa i samband med sjukdom för tillfälle vistelse.

Beträffande anpassningarna som har gjorts för att lösa gränshinder kan jag bl.a. nämna bestämmelser om förenklad hantering om var en person ska anses vara bosatt. Personer som arbetar och är försäkrade i ett nordiskt land men bosatt i ett annat kan få rehabilitering i bosättningslandet.

En viktig allmän uppmaning som ges i artikel 14 är att myndigheterna i de nordiska länderna ska samarbeta i konkreta ärenden och sträva efter att så långt som möjligt lösa situationen till fördel för den enskilde.

Det är också viktigt att nämna att socialförsäkringarna i Norden har många likheter men de skiljer sig åt i flera avseenden till följd av att utformningen av socialförsäkringssystemen är nationella ansvarsområden. Att systemen ser olika ut är i sig inget gränshinder men däremot så uppstår gränshinder när samordning av de nationella systemen inte fungerar tillfredsställande. Det finns idag begränsade möjligheter att ta fram gemensamma nordiska bestämmelser för att undanröja gränshinder inom Norden eftersom den nordiska konventionen bygger på EU:s regelverk. Men trots det har konventionen stor betydelse när det gäller att hindra uppkomsten av gränshinder på socialförsäkringsområdet.

Artikel 8 i förordningen medger nämligen att två eller flera medlemsländer vid behov kan ingå konventioner med varandra, som bygger på förordningens principer och anda.  Det innebär att den nordiska konventionen ändå kan innehålla kompletterande bestämmelser som ger en mer enhetligt tillämpning inom Norden.

Eftersom den här nya konventionens bestämmelser till stor del gäller socialförsäkringen som på Åland är riksbehörighet så väljer landskapsregeringen i sitt yttrande att lyfta fram de områden där vi har egen lagstiftningsbehörighet.

Här går jag helt kort in på de artiklar som rör Åland.

Konventionens artikel 7 gäller en person som är bosatt i ett nordiskt land och har rätt till vårdförmåner där och som under tillfällig vistelse i ett annat nordiskt land får vårdförmåner. I det fallet svarar vistelselandet för merutgifter för hemresa. Det här gäller merutgifter som uppkommer genom att personen till följd av sitt sjukdomstillstånd måste använda dyrare färdsätt än han eller hon annars skulle ha använt. Det här omfattar inte personer som får tillåtelse att resa till ett annat nordiskt land för att där få nödvändig behandling.

 Konventionens artikel 10 handlar om femårsregeln. Den som tidigare har arbetat i ett nordiskt land, och som inom fem år återvänder dit, har rätt till dagpenningsförmåner vid arbetslöshet utan att på nytt ha uppföljt de krav för rätt till förmåner som gäller enligt förordningen. Det här gäller också egen företagare.

Konventionens artikel 12 är helt ny och syftar till att lösa problem som har att göra med sjukskrivning och återgång till arbetet för personer som bor i ett nordiskt land och arbetar i ett annat. Bestämmelsen i punkt 1 innebär att en person som är försäkrad genom arbete i ett nordiskt land och bosatt i ett annat ska ha rätt till arbetslivsinriktad rehabilitering i bosättningslandet efter initiativ från den behöriga staten och efter samråd med de behöriga institutionerna. Målsättningen här är också att undanröja gränshinder när det gäller åtgärder som behövs för att underlätta och främja återgången till arbetet för en person som är i rehabilitering. Rehabilitering är ett delat ansvar. Den medicinska rehabiliteringen ansvarar ÅHS för här på Åland, men i övrigt så är det FPA.

I det nordiska samarbetet så är frågor som rör gränshinder prioriterade frågor. Det är också frågor som många åländska politiker lyfter i olika nordiska sammanhang.  Flera delar av den här konventionen har till syfte att underlätta den administrativa hanteringen av ärenden för personer som rör sig mellan länderna i Norden och för att undvika uppkomsten av gränshinder.

Det här får positiva konsekvenser för den fria rörligheten av personer inom Norden. Förhoppningsvis blir det också lite lättare för myndigheter att samarbeta i konkreta ärenden så att inte människor faller mellan stolarna. 

Landskapsregeringen konstaterar avslutningsvis att konventionen inte innehåller bestämmelser som står i strid med självstyrelselagen eller annan landskapslagstiftning. Genomförandet av konventionen kommer inte att föranleda lagändringar.  

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, fru talman! Jag konstaterar att presentationen var kompetent och att detta system med yttrande från regeringen är ett bra system.

Ministern hänvisar till artikel 14 om samarbete mellan länderna, regionerna och landskapen och sedan till artiklar enligt vilka lagtinget har behörighet.

 Jag vill peka på artikel 13 som kanske är den mest centrala. Det är artikeln som ger administrativ behörighet för landskapsregeringen att ingå avtal och samarbeten med andra behöriga administrativa organ i konventionsområdet. Har landskapsregeringen tänkt utvidga detta som i sig också skulle utvidga självstyrelsens behörighet internationellt ganska mycket?

Minister Carina Aaltonen, replik

Den här artikeln som ltl Gunnar Jansson lyfte fram har vi inte desto mera berört i vårt yttrande från landskapregeringen. Men vi kunde se över huruvida den artikeln förenklar eller försvårar ett vidare samarbete framöver med andra nordiska länder. Speciellt när det gäller hälso- och sjukvården har vi redan ganska många olika avtal med andra institutioner och myndigheter.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, fru talman! När vi alltid nu och då bedömer självstyrelselagens räckvidd på det internationella området så talar vi ofta om lagstiftning och konventionsslut. Men som vi känner till, och som framgick av ministerns replik här, så har ju landskapsregeringen redan betydande internationella administrativa befogenheter och behörigheter. Jag menar att just den här artikeln är inbjudan till ett sådant internationellt samarbete som säkerligen kunde vara fruktbart i det här avseendet och bana väg också för annat samarbete.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Wille Valve

Fru talman!  Vi behandlar idag en av hörnstenarna i det nordiska samarbetet som är en av de viktigaste plattformarna för extern samarbete i detta hus. Nordiska ministerrådets generalsekreterare Dagfinn Höybråten har uttalat sig så här om trygghetskonventionen: ”Ikke minst er Trygdekonvensjonen er noe som sikrer borgerne i Norden rettigheter og likebehandling.”

Detta ämnesområde hör till välfärdsstatens ”allra heligaste”, som, i viss utsträckning, är föremål för nationell chauvinism – för ingen kan ju ordna välfärdssamhället bättre och förnuftigare än vi. Eller hur? Ett sådant tankesätt kan lätt skapa gränshinder både på internationellt och på kommunalt plan.

EG-rättens förordningar och tillämpningsförordningar gör detta till ett dynamiskt område med mycket förändringar. I själva konventionstexten finns både positiva saker och sådant som vi moderater vill höja ett litet varningens finger för.

Det vi gillar är framförallt den generösa inställning som tonar fram i artiklarna 11 och 12, 2 moment där det står att institutioner så långt som möjligt ska lösa situationen till fördel för den enskilde. Man ska inte straffas med byråkrati för att man överskrider en nordisk gräns, bildar familj med en danska eller hittar arbete i Sverige – det ska uppmuntras.

Vad gäller specifikt 1 momentet i artikel 11 är det min uppfattning att detta är en kodifiering av redan existerande praxis i åtminstone mellan Sverige och Finland – på Åland torde det vara främst sjömän som berörs och kompenseras. Principen är den att föräldraförmånerna betalas till fullt belopp, oberoende av storleken på de övriga förmånerna. Denna praxis samordnas nu i och med denna konvention. 

Intressant att notera är också skyldigheten för myndigheter att samarbeta i artikel 12 och 14, 2.mom: I gränsöverskridande situationer ska myndigheterna samarbeta för att lösa situationen, så långt som möjligt till förmån för den enskilde.

Sedan till en klassisk åländsk fråga. Mycket i denna konvention är finländsk behörighet: familjeförhållanden, arbetsrätt, personliga friheter, men inte allt, precis som ministern påpekade. Vem ersätter kostnaderna för hemresa vid sjukdom enligt artikel 7? Vistelselandet.  Ja, men är det ÅHS eller FPA? Medborgaren får inte sväva i ovisshet om detta. Ett färdigt svar torde finnas, eftersom denna bestämmelse fanns redan i föregångaren till denna konvention från 1982. Detta kan vara något för lag- och kulturutskottet att studera lite närmare.

I ett bredare perspektiv är det glädjande att notera att EG-rätten och de nordiska konventionerna börjat gå hand i hand såsom landskapsregeringen konstaterar i sitt utlåtande. Att man löser nordiska problem genom gemensam implementering av EU-förordningar. Det är också positivt att ambitionen med denna konvention tydligt är att minska på gränshindren och göra det så enkelt som möjligt för dem, vars vardag finns i flera nordiska länder.

Avslutningsvis kan vi notera att Åland seglat upp som ett eget land i artikel 1 under definitionen. Detta är inte ännu ett 100 procent vedertaget i nordiska kretsar. Men vem vet om framtiden?

Moderata lagtingsgruppen stöder att lagtinget ger sitt bifall till denna konvention remitteras till social- och miljöutskottet.

Ltl Christian Beijar

Fru talman! Mycket av det som jag tänkte säga har redan blivit sagt. Jag kan ju också komma med lite upprepningar men jag tycker att minister Carina Aaltonen höll en väldigt innehållsrik presentation av den här konventionen.

Rent allmänt kan man väl säga att konventionen om social trygghet möjliggör att samarbete fortsätter att utvecklas och att konventionen har betydelse för undanröjande av gränshinder. Ingen har väl egentligen någonting negativt att säga om den här konventionen. Jag tycker att det innebär ett mer solidariskt norden när det gäller den sociala tryggheten.

Jag kommer i egenskap av ordförande i social- och miljöutskottet att behandla den här konventionen. Jag antar att den i stort sett kommer att få en positiv behandling.

Det som bl.a. har framgått av presentationen är att bestämmelserna om förenklad hantering av beslut om var en person kan anses vara bosatt förenklas. Och att vid konflikt om vilken lagstiftning som ska ge tillämpas på en person så anses personen vara bosatt i det nordiska land där han eller hon är folkbokförd om inga särskilda skäl föranleder detta.

Beträffande rehabilitering så ska gränsarbetare kunna få rehabilitering i bosättningslandet. Satsning på rehabilitering prioriteras allt mer i de nordiska länderna till fördel för den enskilda personen och nationen. 

Ytterligare en ny bestämmelse som innebär en allmän uppmaning om att myndigheterna i de nordiska länderna ska samarbeta i konkreta ärenden och sträva efter att så långt som möjligt lösa situationen till fördel för den enskilde.

Fru talman! Under diskussionen har ltl Gunnar Jansson också talat om artikel 13 i den här konventionen. Vi kommer från utskottet att titta på denna artikel. Tack.

Ltl Anders Eriksson

Fru talman! Systemet med att vi får ett yttrande från landskapsregeringen när det gäller presidentframställningar är bra. Jag har tidigare varit kritisk och tycker att man har ägnat sina yttranden lite väl mycket teknikaliteter istället för att gå in på det politiska innehållet. Jag tycker tyvärr att det är lite så också den här gången. Det är absolut bra med teknikaliteter och att reda ut vad som hör till oss och vad som hör till riket när det gäller självstyrelselagen.  Vi vet att det här är ett område som mycket går in varandra.  Men det vore också intressant om landskapsregeringen mera hade analyserat hur det här riktigt berör ålänningarna i sin vardag.

Rätta mig gärna om jag har fel men om jag har förstått det rätt så i den konvention som ska ersättas så där var det så att nordiska medborgare och även tredjelandsmedborgare som bott i annat nordiskt land blev införsäkrade direkt när de flyttade till Åland. Det ledde till att de fick sjukkostnadsersättning, föräldrapenning, bostadsbidrag, barnbidrag osv. Det här är ju förstås bra för vi vill ha ett öppet samhälle och vi vill ha en lyckad integration, t.ex. för svenskar som flyttar hit och söker jobb eller om man hittar kärleken. Då var det i stort sett att ta del av de här förmånerna ifrån den första dagen. Det hänvisas till förordning nr 987 från 2009 och till förordning 883 från 2004, dvs. EU-förordningarna. Det sägs; ”de här båda förordningarna tillämpas inom EU från och med den 1 maj 2010” och det är ju sant. Efter det har jag förstått att även nordiska medborgare har räknats som EU-medborgare. Det gäller att man ska ha fast arbete, två års arbete eller att familjemedlem ska vara försäkrad för att man ska få de här förmånerna så som man fick tidigare. När jag läste den här texten så blir det lite oklart. För det första sägs; ”konventionen ersätter den tidigare konventionen från 2003”. Därför är min första fråga: Leder den här konventionen till att man har den situation som man hade före den 1 maj 2010 eller inte? För det finns sådant som talar för att det kan vara på det sättet och det finns sådant som talar för att inte är på det sättet om man läser landskapsregeringens yttrande. Det sägs bland annat längst ner i det fjärde stycke; ”landskapsregeringen omfattade förslaget då det främst handlar om en anpassning av konventionen till de regler som annars gäller på EU-området”, dvs. när landskapsregeringen hänvisar till det tidigare utlåtande som man har gett när det gäller det här ärendet. Är det en anpassning till de regler som gäller inom området? Vi vet att EU-förordningen är det som gäller, då blir det inte en tillbakagång till situationen som var före den 1 maj 2010.

Sedan sägs det i sista stycket på första sidan; ”eftersom icke förvärvsaktiva numera omfattas av EU-bestämmelserna om samordning av social trygghet får den nordiska konventionen en minskad betydelse.” Jag läser det på det sättet att det regelverk som gäller idag, dvs. att man måste ha ett fast arbete, skulle inte gälla mera, om jag tittar specifikt på den meningen. Jag har också möjligheter, i likhet med ltl Beijer, att titta mera noggrant på det här i social- och miljöutskottet. Det skulle vara intressant att höra hur landskapsregeringen har sett på de här direkta förändringarna som den här konventionen kan medföra.

Flera talare har varit inne på konventionens artikel 12. Den är helt ny och syftet med bestämmelsen är att en gränsgångare inte ska ställas helt utanför möjligheten till rehabiliteringen. Ltl Valve och jag har i olika sammanhang kommit i kontakt med hur tokigt det kan gå i vissa fall när man inte får rehabilitering i det land man bor. Problemen torde kanske vara lite större när Danmark är inblandat än när det är andra nordiska länder inblandade. För Danmark har ett undantag från EU-förordningarna. Jag har hört om fall där svårt sjuka har fått åka tåg upp till 100-200 kilometer för att få rehabilitering i det land där man har skadat sig och inte i det land där man bor. Jag har förstått att konventionens artikel 12, den nya, skulle råda bot på det, vilket jag tycker att är väldigt bra.

I den sista meningen, som vicelantrådet Nordlund och minister Aaltonen har skrivit under, sägs det så här; ”genomförandet av konventionen kommer inte att föranleda lagändringar”. Det skulle vara intressant att få reda på mera, på basen av vad kan man säga det ifrån landskapsregeringens sida?

Vi vet att det är väldigt många åländska ungdomar som studerar i Sverige. Hur blir det när den nya konventionen träder i kraft? Blir de försäkrade här, såsom det är nu eller blir de försäkrade i Sverige enligt den nya konventionen? Det kan ha ganska stor betydelse för många åländska ungdomar. Det vore intressant att höra om landskapsregeringen har tittat på den biten.

Minister Carina Aaltonen, replik

Det var många frågor som ltl Anders Eriksson ställde. Det är klokast att reda ut de här frågeställningarna under utskottsbehandlingen, där också ltl Eriksson är med.

När vi säger att det inte kommer att föranleda mera lagändringar så beror det på att vi inte har behörighet när det gäller socialförsäkringslagen. Det är ju riksbehörighet till stor del. De punkter som vi har tagit upp och redogjort för kommer ju inte att innebära lagändringar i dagsläget i alla fall. Det blir mera FPA som tar över, t.ex. när det gäller sjuktransporter för nordiska medborgare som insjuknar på Åland och kanske behöver hemtransport till sitt eget land. Det blir kostnadsöverföring och istället för att ÅHS betalar sådana kostnader så blir det en kostnad för FPA.

Ltl Anders Eriksson, replik

Jag tycker att det var ett bra svar. Läser man sista meningen på det sättet; ”genomförandet av konventionen kommer inte att föranleda lagändringar inom åländsk behörighet” så är förstås korrekt. Jag förstår att det är svårt för landskapsregeringen att uttala sig om någonting som man inte har behörighet över.

När det gäller det som jag tog upp först, såsom jag har uppfattat det, före 1 maj 2010 så hade t.ex. en svensk som flyttade hit möjlighet att från första dag införsäkra sig. Men efter att de här EU-förordningarna trädde ikraft så gällde inte det mera, utan då var man jämställd med övriga EU-medborgare vilket ledde till att man måste ha ett fast arbete eller ha jobbat här i två år för att bli införsäkrad. Är den uppfattningen rätt, att den förändringen skedde då? Kommer man att återgå till situationen före den 1 maj 2010 när den här nya konventionen träder i kraft? Det tycker jag att är en ganska intressant principiell fråga att få reda på.

Minister Carina Aaltonen, replik

Jag ber att få återkomma till den frågan under utskottsbehandlingen.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat.

Ltl Gunnar Jansson

Tack, fru talman! Jag vill från liberalernas lagtingsgrupps vägnar uttala stöd för ikraftträdande av denna konvention, dvs. att lagtinget bifaller till den. Jag ska säga varför.

För det första, den representerar det som kallades för vadmalsnordism när jag var mera aktiv i nordiskt sammanhang på 1970-talet och det är längesen. Det var en term som man med förtjusning använde, när vi i Norden redan då kände oss som en enda familj. Vi behandlade dagliga människonära angelägenheter. Det var den svenska författaren Per Anders Fogelström som uppfann termen vadmalsnordism. Det är en ganska trevlig term som är lätt att komma ihåg och den beskriver väl fenomenet.

Denna sociala trygghet som vi nu hanterar under konventionen är ju ytterst angelägen i Norden. Naturligtvis är den en angelägen för alla människor, med tanke på den mänskliga digniteten, dvs. förmågan att vara människa.

Man brukar i det här sammanhanget indela social trygghet i två grupper. Det ena är frågan om rätten till social trygghet och det är numera en EU-angelägenhet i stor utsträckning, därför att rätten till social trygghet sammanhänger med den kanske allra viktigaste friheten; den fria rörligheten. Att man rör på sig inom Norden i det här fallet, inom unionen i andra sammanhang, ska inte i sig kunna inverka menligt på ens rättigheter. Den andra avdelningen är den sociala trygghetens innehåll och det är en strikt nationell angelägenhet, i vårt fall under landskapslagstiftning naturligtvis. De här två faktorerna håller man åtskilt. Visst känner vi ju till att EU utvecklar betydande aktivitet för att utöka sin behörighet inom socialskyddets område vad gäller dess materiella innehåll, men det är ett projekt som inte går särskilt bra. Vi har ju nämligen våra speciella strukturer här i Norden och de ska vi slå vakt om. Jag ska strax säga varför.

Tillgång till social trygghet är egentligen en förutsättning för alla andra grundläggande fri- och rättigheter. Det är inte särskilt lätt att utöva de kanske mera förfinade grundläggande fri- och rättigheterna om ens sociala situation är sådan att det bara inte går. Den sociala tryggheten är så oerhört grundläggande. Det är förmodligen också därför som vi har våra speciella, ofta kommunala, lösningar i Norden och de har visat sig vara framgångsrika. Enligt alla kända mätinstrument så är det nordiska systemet tryggt, hyfsat jämlikt utan att inverka på konkurrenskraften. Tvärtom, de nordiska ländernas internationella konkurrenskraft är ju i många avseenden på topp i en global jämförelse, vilket i sin tur i många sammanhang får tillskrivas den sociala tryggheten som möjliggör genomförande av de övriga grundläggande fri- och rättigheterna.

Vi är ju också i Norden för att minska gränshinder, främja fri rörlighet och det här är ju ytterst ett uttryck för det. Som flera talare här har nämnt så ska man kunna röra sig fritt utan att det i sig ska inverka på de nämnda fri- och rättigheterna, som jag antydde.

Artiklarna 12,13, 14 är centrala, det är sant. Jag tror att det är där som man använder den, åtminstone för mig, nya termen som kollegan Anders Eriksson också nämnde; gränsgångare. Jag tror inte att det är riktigt det som man avser. Det är troligen gränsövergångare man avser, men jag är lite osäker på den här punkten. Den fria rörligheten kommer till uttryck i dessa artiklar och, som en följd av det, behovet av ett nära samarbete.

Då kommer jag till där jag började. Åland är ju ett gränsland, enligt artikel 1 ett nordiskt land, jag håller helt med kollegan Valve. Av hänsyn till vår geografiska position, vår rörlighet och alla de sociala strukturer som vi känner till gör jag att vi är särskilt betjänta av att dessa artiklar tillämpas fullt ut på det mesta tänkbara smidiga sätt, inte minst för våra studerande, som kollegan Anders Eriksson nämnde.

 Jag tror att artikel 13 är intressant. Självstyrelsens kapitel 9 och 9a möjliggör administrativt internationellt samarbete för landskapsregeringen på områden där vi har behörighet. Som en följd av det är ju Ålands landskapsregering den enda behöriga myndighet som kan hantera den här typen av frågor. Därför ser jag nog gärna fram emot att också artikel 13 används precis så som den är skriven för den ger betydande möjligheter till innovationer. De möjligheterna är ungefär så stora som man gör dem, dvs. hur mycket man företar sig. I de diskussioner som vi nu har fört länge bl.a. i självstyrelsepolitiska nämnden om gränslandet Åland, närheten till Sverige och behovet av en Ålandshavskommission med mera, så är det naturligtvis en möjlighet. Som jag ser det kunde tillämpningen av artikel 13 vara ett verksamt verktyg i ljuset av hur denna konvention är uppbyggd. Tack, fru talman.

Ltl Christian Beijar, replik

Fru talman! Ltl Jansson kom med ett intressant inlägg. Jag fäste mig vid det sista som han sade om artikel 13. Det skulle vara intressant att få ett klargörande när han säger att artikel 13 ger betydande möjligheter till innovationer. Jag är intresserad av om ltl Jansson närmare kunde precisera vad han avser med innovationer.

Ltl Gunnar Jansson, replik

Tack, fru talman! Ja, jag avser skillnaden mellan lagstiftningsbehörigheten enligt självstyrelselagens kapitel 9 och 9a. I folkrätten i ärenden under lagtingets behörighet ska landskapsregeringen beredas tillfälle att medverka i förhandlingar och kan ta initiativ i vissa situationer. Sedan när produkten så småningom är färdig så kommer den till lagtinget för att sättas i kraft eller inte sättas i kraft. Det här är ett lagbundet förfarande som vi väl känner till. Administrativa avtal har inte varit särskilt vanliga. Vi hörde här i en replik att det förekommer mellan myndigheter. Jag tror att just för att främja tillämpningen av den här typen av konvention, vadmalnordismen, kan det väl finnas utrymme för innovationer och administrativa avtal med myndigheter i andra länder för att visa att det är vi som är behöriga i Finland.

Talmannen

Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad.

Kan förslaget att remittera ärendet till social- och miljöutskottet omfattas? Förslaget är omfattat. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.