Remissdebatt

Gymnasieutbildning FR 13/2006-2007

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 2 april 2007 kl. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Torbjörn Eliasson).

    29 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från dagens plenum anhåller ltl Torbjörn Eliasson på grund av sjukdom. Beviljas.

     

     

     

    Lagutskottets betänkande nr 10/2006-2007 om ny landskapslagstiftning om behandling av personuppgifter inom landskaps- och kommunalförvaltningen. (FR 8/2003-2004).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till den 4.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Kulturutskottets betänkande nr 2/2006-2007 om dokument rörande Ålands folkrättsliga särställning. (HM 3/2005-2006).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet bordläggs till den 13.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 3:

     

    Ltl Gun-Mari Lindholms förslag till hemställningskläm med anledning av ltl Gun-Mari Lindholms m.fl. spörsmål om svensk examensbehörighet. (S 3/2006-2007).

     

    Under överläggningen i ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 30 mars, har ltl Gun-Mari Lindholm, understödd av ltl Anders Eriksson, föreslagit att lagtinget skulle godkänna en hemställan till landskapsregeringen av följande lydelse:

     

    "Lagtinget hemställer hos landskapsregeringen om att ett informationstillfälle för studerande anordnas vid lämpligt tillfälle under året, i syfte att informera om förutsättningarna på den åländska arbetsmarknaden, avseende examensgiltighet. En sammanfattning av informationen kunde exempelvis läggas ut på webbplatsen www.komhem.nu."

     

    Detta kallas ltl Gun-Mari Lindholms förslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen är riktig. Omröstning kommer att verkställas. De som röstar för att landskapsregeringens svar med anledning av spörsmålet antecknas till kännedom röstar ja, de som röstar för ltl Gun-Mari Lindholms förslag till hemställan röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

     

    Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

     

    Lagtinget har därmed beslutat anteckna landskapsregeringens svar till kännedom.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 4:

     

    Landskapsregeringens framställning om gymnasieutbildning. (FR 13/2006-2007).

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till kulturutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

    Fru talman!

    Landskapsregeringen lägger nu fram en lagframställan som har varit under intensiv beredning under de senaste två åren, en ny landskapslag om gymnasieutbildning. Hittills har utbildningen på gymnasialstadienivån getts av landskapet vid sju olika skolor: Ålands lyceum, Ålands yrkesskola, Ålands vårdinstitut, Ålands sjömansskola, Ålands naturbruksskola, Ålands handelsläroverk och Ålands hotell- och restaurangskola. Landskapet har också erbjudit utbildning via läroavtal – Ålands läroavtalscenter – och en nätbaserad utbildningsplattform och kompetenscenter för distansstudier, Lärcentret Navigare, båda dessa funktioner har vuxit fram inom centralförvaltningens utbildnings- och kulturavdelning.

     

    Huvudförslaget i denna lagframställning är att alla dessa instanser sammanförs till en organisation: Ålands gymnasieskola.

     

    Jag vill gärna göra en kort resumé över tidigare åtgärder i den här riktningen. Behovet av en ändring av nuvarande skolstruktur har diskuterats och utretts redan i 15 år. Utbildning 2000, som föreslog en paraplyorganisation också med namnet Ålands gymnasieskola, kom 1992, den fortsatte sedan med utredningen Utbildning i samarbete,  en vidare bearbetning av rektorer och tjänstemän 1994, Mattsson-rapporten 2001 utredda fastigheternas användning för ett ökat samutnyttjande och mer samordning av utbildningarna.. En viktig händelse som har påverkat skolornas organisation var 2003 då Högskolan på Åland bildades och tre utbildningsprogrammen inom handel-, hotell och restaurang och vård flyttades över till högskolenivån. Man konstaterade då att konsekvensen av detta blev att ett visst tomrum uppstod och att en översyn av gymnasialstadiet var nödvändig.

     

    Rektorsgruppen tog då fram rapporten ”Utbildning i framtiden” 2003 där de föreslog en grundläggande förändring av utbildningsstrukturen på Åland med målet att få fram ökad flexibilitet, ökad nyttjandegrad och därmed även kostnadsinbesparingar. 2004 tillsatte föregående landskapsregering (lib, ob, fs, c) en kommitté för att arbeta vidare i samma riktning. De avgav en lägesrapport 2005 med huvudförslaget att sju skolor skulle bli en. Efter det tillsattes sedan ”Struktur-07”-kommittén med ett uttryckligt uppdrag att föra projektet framåt. Landskapsregeringen har jobbat mycket koncentrerat och med fokus på att få en lagframställan till lagtinget inom den här mandatperioden.

     

    Lagframställningen är ännu en etapp på färden att förbättra och utveckla den åländska utbildningen på gymnasienivå.

     

    På basen av lagen skall också mycket arbete göras. Ytterligare styrdokument i form av förordning, reglemente, mål- och resultatavtal och läroplansgrunder m.m. skall ännu utarbetas. Det arbetet görs i samråd med involverade skolor och instanser och sedan i november i fjol har landskapsregeringen en projektledare anställd för att driva detta arbete framåt.  Höstterminen 2009, om lagtinget så beslutar, kan Ålands gymnasieskola ta emot sina första studerande.

     

    Varför är då detta en nödvändig utbildningspolitisk reform?

     

    Vi måste reformera utbildningen ständigt för att vara i takt med tiden, för att arbetmarknadens och omvärldens krav förändras. Utbildningssytemen måste förnyas för att svara upp mot samhällsutvecklingens krav på utbildad arbetskraft och för att nya behov hela tiden uppstår. Vi behöver ha en organisation som har den töjbarhet och flexibilitet samt anpassningsförmåga som detta kräver. Dagens system är för uppdelat, statiskt och innehåller inte den dynamik och förändringsbenägna struktur som dessa utmaningar ställer.

    Ett annat faktum är elevunderlaget på Åland minskar. Inte bara på Åland, det sker också på annat håll. I riket har nativiteten minskat så att det sätter klara spår i utbildningsväsendet. Gymnasierna är för små, de måste omstruktureras och anpassas till ett betydligt tunnare elevunderlag efter 2012. För Ålands del betyder det en minskning med ca 17 procent från 1.200 till ca 1.000 elever ungefär vid samma tidpunkt.

     

    Vi konstaterar på Åland, likaväl som i övriga delar av Europa, att samhället behöver fler yrkesutbildade. Fler kan välja yrkesutbildning om de får samma teoretiska bas och beredskap för vidare studier. Vi måste kunna erbjuda de studerande bredare och förbättrade valmöjligheter – både vad gäller ämneskombinationer och nivåer. I riket har man erbjudit kombinationsmöjligheter sedan 15 år tillbaka och allt fler ser ut att vilja ha denna möjlighet. Det ger de studerande möjlighet att enligt eget val sy ihop den utbildning som ger bästa möjliga förutsättningar att gå vidare och även att klara av studier på högskole- eller universitetsnivå.

     

    Genom åren har vi på Åland sett att intresset för den närmaste formen av kombinationsstudier, det som heter ”studieförberedande med yrkesprofil” alltid har lockat många sökande och fler vill ha den här möjligheten, fler än vad vi har kunnat erbjuda. Här krävs alltså en förändring om vi skll kunna möta de studerandes behov.

     

    Ett ökat samarbete skolorna emellan har efterlysts i många år. Fram tills idag har landskapet och dess skolor inte lyckats nå tillräckligt goda och effektiva samverkansfördelar. En orsak har varit nuvarande struktur som innebär mer hinder, fler gränser än en öppen struktur som kunde gynna och stärka samarbetet – till både de studerandes, personalens och lärarnas fördel.

     

    Landskapsregeringens bedömning är därför att en gemensam organisation, med så få inbördes gränser som möjligt, bättre kan utnyttja sina samlade resurser. En mer effektiv användning av utrymmen, administration, gemensamma lärare, information och marknadsföring, uppdatering av en hemsida,  en istället för nio, fortbildning, nätstudier, IT-stöd osv. gör att bredden i utbildningsutbudet kan bestå, kanske t.o.m. öka i och med att man kan få ihop helare studiegrupper.

     

    En annan orsak och grund till att reformen behövs är att vuxenutbildningen på Åland ännu är i sin linda. Ett av arbetsmarknadens krav är att vuxnas möjligheter till kompetensutveckling och livslångt lärande  måste utökas. Vi har en vuxenutbildningskommitté som som bäst jobbar med hela vuxenutbildningsområdet som är mycket komplext. Det innefattar inte bara gymnasienivån utan även högskolenivån och den fria bildningen.

     

    I lärlingsutbildningen eller läroavtalsutbildningen finns också mycket att utveckla. Framförallt anser vi att om läroavtal nu finns inom Ålands gymnasieskola kan ge de läroavtalsstuderande möjligheter att läsa in teoridelarna på hemmaplan.

     

    Även IT-stöd och en utvecklad nätbaserad undervisning behövs och  Navigare blir en integrerad stödfunktion i Ålands gymnasieskola.

     

    Med en mål- och resultatstyrd gymnasieskola får också landskapsregeringen ett bättre grepp om utbildningen som helhet. Det betyder att många beslut som idag hanteras på avdelningen kan hanteras direkt på skolan vilket torde minska byråkratin. Idag skall alla ärenden som går över skolgränserna hanteras av huvudmannen, landskapsregeringen. T.ex.  om en en assistentlärare skall tillsättas på en skola måste det gå via landskapsregeringens bord. I bokslutet kan man konstatera att skolorna sammantaget hade 1 miljon kvar vid årets slut. I en organisation kunde dessa medel användas hela organisationen till fromma. Assistentlärare eller tillfälliga lärare kunde få en helare arbetsuppgift genom att de kunde hjälpa till inom flera utbildningsområden. Jag ser också nu en möjlighet för landskapets utbildnings- och kulturavdelning av omorganisera sitt arbete så att tillsynsarbetet utvecklas och följs upp, att avdelningen mer övergripande än i dag kan arbeta med framtidsfrågor, dimensionering, de nya behoven på arbetsmarknaden, validering, omvärldsanalyser,  internationella och nordiska avtal, examensgilitigheter, behörighetsfördelning osv., sådana viktiga uppgifter som  idag inte tillräckligt hinns med.

     

    Hur blir det då med kostnaderna?  Blir det dyrare eller billigare med en organisation i stället för sju?

    Vi vet i alla fall att Åland i dag har betydligt dyrare utbildning per elev än i våra kringliggande regioner. Vi menar att utbildning naturligtvis är en satsning på framtiden och därför ska få kosta, men inom rimliga gränser. I en organisation går det att utnyttja resurserna bättre och effektivare, vilket torde ge en bättre utbildning för de medel som satsas. Vi vet också att lönerna är den stora kostnaden i en skola och att avtalsförhandlingarna om det nya avtalet för undervisningssektorn givetvis är avgörande för hur kostnadsbilden ser ut framöver. Det här är ett förenhetligande arbete som ska ge lärarna mer rättvisa och jämlika lönevillkor inom landskapets skolor, ett arbete som måste göras oberoende av Ålands gymnasieskola. En arbetsgrupp med företrädare för arbetsgivare och arbetstagarorganisation har gjort en gemensam utgångspunkt och förhandlingarna inleds inom kort.

     

    Ska vi omorganisera utbildningen är tidpunkten väl vald med tanke på att genomsnittsåldern i landskapets skolor är hög. Inom fem år beräknas 10 procent av undervisningspersonalen och 20 procent övriga personalen att gå i pension. Det vore fint om landskapet kan göra denna förändring smidigt och tillvarata dessa pensionsavgångar eftersom en viss övertalighet bland personalen är trolig.

     

    En ökad samverkan ger också mervärde. Gemensamma idéer, gemensamma utvecklingsprojekt som kombinerar praktik och teori, ger nya möjligheter, särskilt genom att utveckla entreprenörskapet i skolan. Landskapsregeringen ämnar tillsätta arbetsgrupper för att jobba vidare med Ung företagsamhet och entreprenörsskolning på gymnasie- och högskolenivå. Det här är ett förhållningssätt och ett tankesätt som behöver prövas redan under skoltiden för att ha  bättre beredskap och mod att bilda företag och verkligen försöka förverkliga sina idéer.

     

    Tidpunkten är också väl vald med tanke på omvärldens processer i samma riktning. Inom

    EU harmoniseras utbildningssystemen som bäst; man lyfter starkt fram yrkesutbildningen och behovet av ökad skolning för vuxna på en arbetsmarknad som kräver mer arbetskraft, mer kvalifikationer. EU påtalar också behovet av mer flexibla organisationsstrukturer som är bättre anpassade till de förändringar som sker och som ofta sker ganska snabbt inom olika sektorer.  Lissabonstrategins mål om konkurrenskraft genom  utbildning och kunskapsproduktion gör att alla länder mer eller mindre ser över sina utbildningssektor.

     

    I Finland planeras samgående mellan yrkeshögskolor och universitet. Där konstaterar man att med ett befolkningsunderlag på 50 000 invånare kan man ha en utbildningsanordnare. I Svenskfinland ser man över gymnasiernas situation. De är för små och det finns tre alternativ att gå vidare på, föreslår man från utbildningsstyrelsen. Ett av dem är att man går samman med yrkesutbildningen. På finskt håll finns också gymnasier och yrkesskolor som redan verkar i samma organisation, i Kajaana och i Lahtis, kanske ytterligare på flera håll och det verkar fungera bra. I den utredning man där man lyfter fram fördelarna med ett samgående mellan gymnasier och yrkesskolor ser man i stor sett samma fördelar som vi ser på Åland. Det som beskrivs som utmaningar är ett annorlunda tänkande vad gäller organisering, en stark satsning på organisering, på en god planering av läroplaner och läsordning, att man sammanfogar olika verksamhetskulturer och att det finns skillnader i curriculumtänkandet. Utbildningsstyrelsen har inlett ett arbete för att underlätta detta samgående.

     

    I Sverige går man också samma processer till mötes. Den nya regeringen har lanserat reformen GY-09.  Nuvarande system har för många upplevts som för teoretiskt. Man lanserar ett gymnasium med tre huvudinriktningar: gymnasieexamen med högskolebehörighet, yrkesexamen och lärlingsexamen. Sverige strävar alltså mot samma tudelning som landskapsregeringen föreslår: en nivå på kärnämnen för de som väljer ren yrkesutbildning, de som vill ha fördjupade kunskaper väljer samma nivå som inom den allmänbildande utbildningen. I Sverige tillsätts utredningen nu och reformen skall vara genomförd 2009.

     

    Vi ligger alltså väl i läge med andra. Vi kan t.o.m gå före. Åland är ett eget utbildningsland och jag tycker att vi måste försöka leva upp till det genom att ha en modern utbildning och t.o.m. våga vara steget före.

     

    Ålands gymnasieskola är en förändring som fler politikergenerationer ansett vara en bra utveckling, där många insatta kommit till samma slutsats: den bästa utbildningen på gymnasienivå ordnar vi på Åland i en och samma organisation. Det här är en förändring som är nödvändig – och som förbättrar för alla. Yrkesutbildningen kan få växa utan att rucka på de klassiska bildningsidealen, teoretiska fördjupningen.

     

    Fru talman! Jag får detta får räcka som inledning och presentation av huvuddragen i denna framställning. Jag hoppas på en bra debatt. Jag vill också passa på att tacka de tjänstemän som har gjort ett kolossalt stort arbete, lagberedningen, rektorer och personal, studerande och lärare samt samarbetspartierna för ett gott lagarbete.

     

    Ltl Gun Carlson:

    Fru talman!

    När det gäller reformen som vi nu diskuterar vill jag säga med en gång att i grunden anser centern att reformen behövs men tycker nu just att lagen skall ses som en ramlag, vilket vi också hörde i presentationen, det är många åtgärder som kommer att krävas innan det här kan genomföras. Planerna är att det skulle vara klart 2009. Det kommer att bli väldigt viktigt att ha alla de här åtgärderna genomförda innan man kan låta lagen träda i kraft och då tänker jag på alla detaljer som man behöver veta, läroplaner, undervisningsplaner osv. Det förstod jag också på presentationen att kommer att genomföras.

     

    Kommittén för Struktur-07 har arbetat med frågan och där har centerns medlem varit Henry Lindström och han kommer också att presentera sina synpunkter och detaljer från det arbetet. Jag kommer nu att redogöra för en del av centerns åsikter, till viss del för mina egna och jag kommer att försöka berätta vad som är mina egna personliga åsikter.

     

    Frågeställningen vi har att ta ställning till i dag är att samordna gymnasieutbildningarna på Åland. Det är ingen nypåkommen fråga. Den har diskuterats länge, åtminstone sedan 1992, som vi hörde, då en utredning som hette Utbildning 2000 genomfördes och sedermera kastades i papperskorgen. Det var dåvarande utbildningsansvariga Roger Nordlund som var ansvarig på den tiden. År 2001 gavs konsulterna Mattsson&Mattsson i uppdrag att inventera gymnasieskolornas skolutrymmen avseende nyttjandegrad, samordningsmöjligheter samt kommande renoverings- och utrymmesbehov. Det här gjordes för att vid den tidpunkten kom det nya önskemål om nya om- och tillbyggnader som pärlor på ett pärlband från samtliga skolor. Landskapsstyrelsen såg då ingen möjlighet att uppfylla alla önskningar. Mattsson&Mattssons rapport visade också på att man behöver göra någonting. Deras viktigaste förslag var kanske att man borde åtminstone samordna undervisningen i gymnasialstadiet. Det var deras konklusion kan man säga.

     

    Landskapslagen om utbildning på gymnasialstadienivå eller utbildning efter grundskolan, som den hette från början, genomfördes 1997. Redan då sammanförde man både lyceet och yrkesskolorna till samma lag. Man lämnade endast folkhögskolan utanför. Det speciella med den lagen var att den gav rätt stora befogenheter till de olika skolornas direktioner, man förstärkte direktionernas rätt och detta ledde i sin tur till att skolorna blev alltmer självständiga, vilket till en viss del var avsikten. Viss konkurrens mellan skolorna uppstod – det behöver inte vara negativt – men det som enligt min mening blev negativt var att det skapades olika regler, olika avtal och olika förmåner mellan skolorna. Dessa olika regelverk har inneburit att samordning har blivit krångligt och svårt samt i många fall omöjligt.

     

    Förslaget till samordning skall gälla organisationen och det är redan sagt. Jag vill också komma till att bra utbildning är ett bra konkurrensmedel. Jag vill säga att den bästa kapitalinsats eller investering man kan göra både från samhället och privatpersoner, föräldrar, är att investera i utbildning. Det är det viktigaste, för ett samhället behöver utbildade personer. Den här processen måste alltid få ha sin demokratiska gång. Om vi nu skulle få en samordning enligt föreliggande förslag förutsätter det enligt min åsikt att det blir enhetliga avtal och regelverk. Landskapsregeringen skriver själv, rätt så lamt, att ett kommande enhetligt tjänstekollektivavtal underlättar samgåendet mellan nuvarande gymnasieskolor. Jag vill säga, och centern anser det också, att det är en förutsättning att avtalen förenhetligas; annars blir det ingen bra reform, om det överhuvudtaget blir någon reform. Det är den första viktiga förutsättningen att vi får enhetliga avtal för lärarna och personalen som skall jobba. Det kommer inte att fungera om olika tjänsteinnehavare arbetar inom samma organisation med olika lön för samma arbete. Det har aldrig gått bra. Det har visat sig också under de här åren. Man har många gånger under åren sedan gymnasielagen kom 1997 diskuterat samordningar, gemensamma undervisningstimmar inom t.ex. kärnämnen, kanske matematik eller något språk. Men de här möjligheterna har alltid fallit på grund av avtalen. Det har funnits vilja till samordning från skolorna, men man har inte kunnat genomföra den. Det här tycker jag att är en av de viktigaste förutsättningarna om man skall få reformen genomförd.

     

    En annan verklighet som gjorde mig tidigt övertygad om att vi måste hitta möjligheter till samordning är den ekonomiska verkligheten. Jag kanske skall påminna dem som inte kommer ihåg att jag satt som utbildnings- och kulturansvarig i fyra år och vi jobbade ganska mycket med de här frågorna därför kommer en del personliga åsikter fram. Då gjordes utredningen som vi också hörde av  utbildningsansvariga om jämförelsen av gymnasieskolorna med likartade skolor både öst och väst. Resultatet av den undersökningen blev mycket tydlig – våra skolor var i snitt mellan 25 och 40 procent dyrare än de jämförbara skolorna runtomkring. Precis som vi hörde redan i dag var orsakerna till den stora skillnaden bl.a. de små utbildningsgrupperna, utrymmena samutnyttjas i liten utsträckning, våra goda studiesociala förmåner höjer upp kostnaderna och de höga andelarna lärarledda undervisningstimmar. Det här är knäckfrågor som många också hör ihop med läraravtalen och därför blir det så mycket högre kostnader. Jag hade hoppats att landskapsregeringen skulle ha haft en bättre uppfattning om vilka de ekonomiska konsekvenserna blir av en samordning. Som jag läser framställningen kommer kostnaderna i alla händelser inte att minska, man minskar visserligen på några rektorer och sätter i stället in en gymnasiechef. I stället för sju direktioner blir det bara en styrelse. Så här långt kan man väl tänka att det blir en minskning. Men det sägs ingenting om hur man tror att administrationen kommer att höja kostnaderna. Jag kan inte läsa och förstå hur många branschråd man tänker tillsätta – ett för varje utbildningsområde? Hur många blir det så i fall? I förslagets 62 § säger man att det skall vara ”inom sina respektive yrkesutbildningsområden”, och då kan det bli ganska många branschråd. Jag vet inte hur man skall tolka det här. Branschråden skall också ha rätt att fatta beslut, vara myndighet;  arbetsuppgifterna för branschråden blir både många och krävande. Högskolans branschråd är enbart rådgivande. Då undrar jag: är det erfarenheterna från de branschråden som nu gör att man utvidgar uppgifterna för den kommande gymnasieskolans branschråd?

     

    När det gäller övergångsbestämmelserna är det fråga om en förflyttning med eget samtycke. Jag undrar om man alls diskuterat det som skulle vara det mest radikala men ändå det bästa sättet, dvs. att säga upp alla tjänsteinnehavare och återanställa dem i den nya organisationen med ett avtal. Det diskuterades också när högskolan bildades, men där valde man inte heller den vägen och det är väl därför som man inte har det nu heller.

     

    Trots att landskapsregeringen i sitt förslag nu gått med på att skapa åtminstone en teoretiskt sett ganska stor valbarhet inom den grundläggande yrkesutbildningen är jag fortfarande inte helt nöjd. Jag hänvisar till det man skriver på sidan 19 i framställningen där man beskriver hur man kan välja kurser och vad som är obligatoriskt och frivilligt. Jag anser nämligen att vi måste värdera de praktiska yrkena och färdigheterna mera än vi gör. Vi måste skapa utbildningsmöjligheter för alla de ungdomarna, också de ungdomar som är utomordentligt duktiga när det gäller handens arbete men som inte tycker om att läsa in ämnen som de inte har förutsättningar för. Det här är kanske den allra största uppgiften för vårt utbildningsväsende. Vi måste skapa utbildningar för alla. Vi skall komma ihåg att gymnasieskolorna är våra 15-åringars enda möjlighet till utbildning, utom folkhögskolan och vi måste se till att eleverna som slutar grundskolan har alternativ. Vi får inte medverka till en skola som siktar på att alla skall ha högskolebehörighet när de gått tre år i gymnasieskola. Vi behöver folk som kan köra traktor, lastbil, taxi, grävmaskin, skogsmaskiner, folk som kan städa, stå i butik osv. osv. Det finns hur många exempel som helst på yrken som samhället behöver men som akademikerna och högskoleutbildade inte kommer att välja, det är bara så.

     

    Den fråga som jag ställer nu är naturligtvis: Hur skall alla dessa ungdomar få någon utbildning? Var skall de få den? Behöver de ingen utbildning – eller är alla de praktiska yrkena sådana som inflyttade skall göra? Var skall då de ungdomar som inte vill gå i gymnasiet men ändå vill försörja sig få utbildning?

     

    Min vision från början när vi började diskuterade Struktur-07 var att man skulle kunna skapa någon form av kortare utbildning, ännu mer praktiskt inriktad, men med möjligheter att efter någon tid i arbetslivet eller efter mognad studera vidare till en examen från gymnasieskola – de möjligheterna finns inte här.

     

    Nästa viktiga berörda elevgrupp är naturligtvis lyceets elever. Man kan kanske säga att kommittén för Struktur-07 har lyckats med sin struktur, att landskapsregeringen har lagt fram ett lagförslag som ser bra ut, men man måste konstatera att kommittén har misslyckats med att få acceptans för reformen. Det visar antalet insändare på. Många säger, speciellt säger ungdomarna ofta, att jag är inte intresserad av politik, det är hemskt ointressant, men nu har alla som har skrivit insändare visat på att de är intresserade av politik. Det är så att när man inte gillar läget så agerar man. Och när man inte gillar de föreslagna politiska lösningarna så skriver man insändare. Det här är i sig positivt. Jag är säker på att vi om några val kommer att ha flera av de ungdomar som nu har agerat i skolreformen som invalda medlemmar här i lagtinget. Däremot är det negativt att det har blivit så här. Ungdomarna i Ålands lyceum ställer många relevanta frågor som de vill ha sakliga svar på. Jag vet att man har försökt informera, men informationen har tydligen inte gått fram. Och det krävs stor pedagogisk skicklighet för att informera någon som egentligen inte vill bli informerad. Jag vet också att vi kommer att få höra mera om det här, men det viktigaste jag vill säga nu är att den här frågan kommer att bli en stor fråga för kulturutskottet att studera och jag antar att man kommer att höra de berörda eleverna och lärarna från de skolor som har haft farhågor.

     

    Man kan fundera över varför motståndet är så stort, vad det beror på. Jag har inte riktigt något svar på det, men många gånger är orsaken att man har inte fått den information man borde ha fått, och det finns ju tid att ge den så jag hoppas att man kommer fram till det.

     

    Det är ändå så att vi måste kunna ge garantier till dem som går i Ålands lyceum i dag att deras utbildning kommer att bli lika adekvat som nu – det är ingen som har tänkt ändra på den heller. Så har inte jag läst lagförslaget; jag har inte sett det på det sättet. Personer inom sjöfartsutbildningen har också uttryck oro och farhågor; också där vet jag att det inte finns någon anledning att man skulle ha tänkt ändra på någonting. Men så länge farhågorna och oron finns måste man försöka informera och försöka lägga fram det så att alla förstår.

     

    Jag får igen uppmana kulturutskottet att man hör representanterna för de oroliga eleverna och lärarna.

     

    Ordföranden för kulturutskottet är inte närvarande, men jag har en fråga till kulturutskottet som är bara min. Vad skulle det göra om man skulle ha namnet Ålands lyceum kvar också efter reformen? Det är ju så att i ålänningarnas munnar kommer ändå det namnet att finnas kvar och i ålänningarnas huvuden kommer namnet Ålands lyceum alltid att berätta mycket mer om utbildningen än den nu föreslagna och som jag tycker intetsägande namnet ”allmänbildande utbildning”. Det säger ingenting!

     

    Det har också framförts kritik för att reformen nu framförs för snabbt. Där stöder jag landskapsregeringen helt och hållet. Jag har viss erfarenhet från yrkeshögskoleverksamheten. När den skulle genomföras inledde man arbetet med en landskapslag om försöksverksamhet. Den pågick först under en fyraårsperiod, sedan blev det två förlängningar, så det tog sex år innan lagtinget kunde ta det slutliga beslutet om lagen om Högskolan på Åland. Sedan började problemen, sedan började folk i de berörda skolorna inse, att jaha, var det här! Det tog alltså sex år och det hände ingenting. Jag tror alltså inte att det är tiden som kommer att vara den avgörande när reformen skall genomföras. Det är tydligen alltid så att när man ställs inför fullbordat faktum börjar man fundera: vad var det vi gjorde nu och vad har hänt! När man skapade ÅHS av centralsjukhuset och folkhälsoförbundet var det också en hel del problematik där. Det som den reformen lyckades med var faktiskt att där såg man från början till att de kommunalt anställda blev överförda till landskapstjänster, både löner och pensioner. Man klarerade det innan sammanföringen. Annars kan jag berätta det, om inte någon vet, att fortfarande far folk i dag till folkhälsoförbundet och får sina blessyrer omskötta! Fast det inte finns mera far  man ändå dit – därav min kommentar om ”Ålands lyceum”.

     

    Man kan också fundera vad vi skulle ha haft om vi inte hade reformer. Alla reformer inom skollivet har varit jobbiga och svåra. Tänk bara på grundskolereformen. Det var också en strid och ett kiv om den. Min farmor som var född 1870 gick två i folkskola – borde man ha stannat där eller någonstans på vägen? Nej! Man måste naturligtvis se till att man kan genomföra reformer – jag håller helt med utbildningsansvariga – det förändras hela tiden, man måste se till att man kan genomföra reformer som är bättre för samhället, men det är viktigt att man gör det på ett så bra sätt som möjligt så att man slipper alla orosmoment.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Den förändring som ltl Gun Carlson efterlyser om förkortade utbildningar kom 1997 när alla linjer blev treåriga och enligt den utvecklingen fortsätter vi även nu. Det här var en anpassning till Bolognarprocessen och likaså att högskolan sedan bildades. Det är för att vi på Åland skall ha en harmonisering vad gäller utbildningar i övrigt.

     

    Jag vill ändå peka på frågan om läroavtal och lärlingsutbildningen som ett alternativ till det som ltl Gun Carlson efterlyser. Det är ändå en alternativ väg att gå för hantverkare och dylika yrken. Det är ett viktigt instrument när det gäller generationsväxlingar och sådant. Jag tror att där finns det ytterligare mycket att utveckla och det nämnde jag också i anförandet.

     

     

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Det är sant och det är också sant att kravet på treårigt gymnasium kom i samband med landskapslagen om utbildning efter grundskolan. Men jag tycker inte att det blev bra och därför borde man ha tagit chansen, nu när man gör en reform, att hitta någon modell som skulle ha tagit tillvara det ändå rätt så stora antalet ungdomar. Det är klart att läroavtal till viss del kan passa någon ja, men det inte passar inte alla, det passar inte dem som av olika skäl inte finner sig i skolan på samma sätt som många som inte vill läsa teoretiska ämnen; vi måste erkänna att de finns och uppvärdera de praktiska kunskaperna. Kanske vi kan fortsätta den processen och diskussionen.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Man kan säkert fortsätta diskussionen. Jag vill också kommentera det som ltl Gun Carlson sade om den oro, som säkert är befogad och finns hos alla människor i samband med förändringar. Jag tyckte att ltl Gun Carlson själv kom till en bra konklusion att alla typer av reformer och förändring väcker en viss oro. Jag vill poängtera att reformen, som jag ser det, inte försämrar för någon utan det är faktiskt så att den öppnar i stället och ger nya möjligheter för alla. Skulle det vara så att den kraftigt försämrade för någon enskild skola så skulle vi givetvis ha tänkt på ett annat sätt, men den gör inte det.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jag tror inte heller att den gör det, men jag tror att väldigt många människor, alltför många människor tror det och det är därför jag säger att informationen inte har gått fram, man får lov att erkänna det. Nu är det ändå tid att se till att den gör det, dels skall kulturutskottet kunna jobba med de här frågorna, men om lagen går igenom har man ändå tid på sig att göra många viktiga saker. Inte skall vi försämra genom en reform, så dumma skall vi inte vara nej!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag konstaterar att centerns gruppordförande har ett ganska kritiskt anförande och kritiserar förslaget på flera konkreta punkter. På de flesta punkter delar liberalerna ltl Gun Carlsons synpunkter. Jag kan också konstatera att eftersom den största gruppen i landskapsregeringen har dessa kritiska synpunkter är det befogat att fundera över om lagförslaget faktiskt är genomtänkt och genomarbetet från landskapsregeringspartiernas sida? Det är alltså tydligt och klart kritiska synpunkter om de mest grundläggande elementen i reformen.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jag sade att redan då jag hade uppdraget som utbildnings- och kulturansvarig insåg jag att man måste göra någonting åt dessa frågor. Redan då såg jag bristerna, redan då såg jag att av ekonomiska skäl måste man göra någonting och man måste också få till stånd gemensamma läraravtal så att våra lärare i gymnasieskolorna kan stöda och arbeta för varandra. Kort och gott vi behöver samordning. Jag såg också många problem med att det står utrymmen tomma i vissa skolor medan de är överfulla i andra. Det här är någonting som centern tycker att är viktigt. Det jag har kritiserat nu är till viss del informationen, där jag konstaterar att man har misslyckats, men det finns ännu tid samt att man inte tillräckligt har kunnat beskriva de ekonomiska konsekvenserna. Det tycker jag var synd och det håller jag fast vid. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Ända sedan utbildning efter grundskolan kom 1997 har det funnits en bred enighet om att det behövs mera samordning mellan våra gymnasieskolor. Men det har också funnits lite olika syn på hur man skall gå vidare för att uppnå samordningen. Frågan är om det inte skulle vara bra att fortsätta systemet med en decentraliserad verksamhet. Det är förvånande, när man noterar centerns syn på decentralisering i många andra frågor, att centern nu är inne för ett så här centralistiskt system, där det faktiskt blir stora enheter och långt mellan beslutande och verkstadsgolvet.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Det är klart att man i det här fallet kan säga att centern inte är för decentralisering av skolorna, men det är väl också för att vi så länge har sett effekten av det system vi har. Vi har insett att det inte är bra. När vi satt i landskapsregeringen tillsammans med liberalerna var vi alla helt överens om hur vi skulle göra detta och det här är nu en fortsättning på det, så man kan inte säga att det är något nytt påfund som vi nu kommer med. Fortfarande tycker jag att det finns saker som skall diskuteras både här i lagtinget och i kulturutskottet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Fru talman!

    Det är bra att centern instämmer i vår konstruktiva kritik av lagförslaget; synpunkterna överensstämmer väldigt mycket. Vad gäller bristen på ekonomisk konsekvensbedömning återkommer jag till den frågan i samband med ett anförande. Ltl Gun Carlson sade att det är många åtgärder som ännu måste vidtas innan lagen träder i kraft och de måste falla väl ut. Men det finns ju inget sådant villkor här! Tar vi lagen nu, så faller förslagen ut såsom de faller ut, lagen träder i kraft ändå. Skulle det inte vara bättre att man då skulle se till att åtgärderna – avtalsförhandlingar, läroplaner – skulle falla väl ut innan man ger en in blanko-fullmakt att genomföra det bara?

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    När det gäller läraravtalen sade jag redan att jag anser att de borde vara klara innan man kan genomföra reformen. Vi såg ju när det gäller högskolan, där kom lärare med olika avtal till högskolan och det blev en ryslig cirkus innan man redde upp frågan om lönerna. Det är därför som jag tycker att landskapsregeringen har varit lite undfallande när man säger att det skulle underlätta om man hade dem färdigt. Jag vill säga att det borde vara ett krav. Jag vet också att avtalsförhandlingarna tar en lång tid att genomföra. När det gäller läroplanerna och utbildningsplaner tror jag inte att det är genomförbart att diskutera dem här utan det viktiga är att man fortsätter de läroplaner och de undervisningsplaner som finns för respektive utbildningslinjer och skolor. Det tror jag inte att skulle hålla, det är för mycket begärt.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Fru talman!

    Då har vi en gemensam bas för det fortsatta arbetet. Vi bör avvakta och se att läraravtalen är klara, att förhandlingsprocessen är avklarad och sedan tar man ställning till lagen. Det är alltså bra att veta att centern har tagit den ståndpunkten.

     

    Vad gäller informationsansvaret så framförde ltl Gun Carlson kritik att man inte har fått alla med sig i processen, alla tycks inte på ett positivt sätt vilja vara med och genomföra reformen, och då pratar jag om lyceet. Nu tycker då ltl Gun Carlson att kulturutskottet skall informera. Uppmanar ltl Gun Carlson att kulturutskottet, som hör personer i kanske 10-20 minuter, skall klara av den informationsbit som arbetsgruppen för Struktur-07 och landskapsregeringen har misslyckats med i två år – eller är det fråga om att vi skall gå in för ett öppet hörande i kulturutskottet för att ha en dialog? Hur skall vi göra detta?

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Om det skall vara ett öppet hörande eller inte är någonting som kulturutskottet skall bedöma. Nej, jag tror inte jag sade att kulturutskottet skall informera; i så fall sade jag något som jag inte menade. Jag sade att kulturutskottet måste höra de oroliga representanterna för lärare och elever. Det tycker jag är viktigt så att de kan få höra vad det är man egentligen är orolig för. Sade jag informera så sade jag fel.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Det var en väldigt allmänt hållen presentation vi fick av framställningen och jag blev lite orolig när jag tyckte att ltl Gun Carlson också gick lite in på samma spår när hon pratade om att detta är en ramlag, vi  får ta detaljerna sedan. Jag tycker att med en så här pass omfattande reform så måste lagtinget känna till helheten, man måste veta vart vi är på väg och då krävs det också att man känner till en hel del om detaljerna. Hur skall man klara av att schemalägga 1.200 elever? Varför måste Ålands lyceum integrera? Hur går det med betygen, betygssättningen? Giltigheten för vidareutbildning osv.? Sådana här frågor måste lagtinget ha klara för sig innan vi kan ta reformen. Jag blev väldigt orolig i början, men sedan konstaterade jag i fortsättningen av anförandet att ltl Gun Carlson har precis lika mycket frågor som vi i oppositionen har, så vi har säkert ett digert arbete framför oss i lagtinget nu.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Fru talman!

    Ltl Gun Carlson sade att samordningen av utbildningen är det huvudsakliga med reformen och så nämnde hon de ekonomiska konsekvenserna och var orolig för att landskapsregeringen inte kunnat påvisa mera ekonomiska vinster av själva samordningen. Detta påpekar också rektorsgruppen att man borde göra för inbesparingarnas skull. Oroar det inte ltl Gun Carlson och centern att man inte har några tydligare ekonomiska vinster av reformen? Utredningen visar överhuvudtaget inte några ekonomiska vinster.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jag sade att jag hade hoppats att man skulle ha haft bättre ekonomiska utredningar till grund. Samtidigt inser jag också, eftersom jag faktiskt har jobbat med de här frågorna, att som det nu är tänkt, om jag inte har missförstått, skall egentligen ingen paktisk undervisning ändras, åtminstone inte för Ålands lyceums elever. Deras betyg skall vara lika mycket värda efter reformen som före. Det är en självklarhet att landskapsregeringen måste se till det. Det är en fråga som jag tycker att skall vara lätt att svara på och lätt att informera om varför det är så och varför det inte finns någon oro för det. Samma sak när det gäller andra skolor; utbildningen t.ex. skall vara lika kvalitetssäkrad som tidigare. Vårdutbildningen skall vara lika anpassad till rättsskyddscentralen som tidigare, det skall inte ske någon praktisk förändring.

     

     

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Fru talman!

    Ordet samordning har kommit fram ofta i kommittébetänkandet. Jag tycker att vissa delar av samordningen borde ha kunnat åstadkommits ändå. Min fråga är: Varför kunde det inte ha gjorts en samordning mellan skolorna utan att man gör en så här omfattande reform? Är det politisk ovilja eller är det fråga om en ovilja från skolorna?

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Det är en god vilja från både skolor och landskapsregering när det gäller denna fråga. Det som har satt käppar i hjulet är återigen de olika läraravtalen. Detta har omöjliggjort samordning. Det pågår ett arbete och avsikten är att samordna; jag tror att man lyckas med det, men det är en samordning som naturligtvis inte kommer att bli billig, det förstår var och en eftersom det är ganska olika nivåer inom de olika skolorna. En del skolor har mycket högre lön än andra. Man kan förstås fundera över det, men det är bara så och det är det här som måste samordnas. Det kommer ändå att finnas möjligheter att använda resurser, att använda lokaler osv. Det kommer att bli bra, men det krävs ännu arbete.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Det här är inget nytt påfund, säger ltl Gun Carlson, och det är det verkligen inte. Det finns faktiskt en konsensus här i lagtinget och det finns också ute i skolorna att man skall göra en översyn av gymnasialstadiet. Man skall öka flexibiliteten, man skall öka effektiviteten, men är det inte konstigt att det har gått så här snett då! Är det inte konstigt! Jag delar ltl Gun Carlsons uppfattning om att man gärna skulle ha sett en utförligare ekonomisk prognos vad reformen innebär inititalt, hur mycket kostnaderna ökar, men också om man längre fram kan göra inbesparingar. Jag delar också det som ltl Gun Carlson säger om avtalen. Det här var en stötesten för ÅHS och som länge levde kvar och blev gammalt groll.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Precis som jag sade, och jag upprepar det gärna, ställer jag samma fråga egentligen som ltl Katrin Sjögren, att hur kunde det bli så här fel? Hur kunde motståndet bli så här stort? Jag har inget svar på det. Jag vet inte varför. Någonstans i den demokratiska processen gick inte den rätta informationen fram, eftersom intentionerna från början har varit att man skall samordna, skall komma ihop. Det kommer liberalerna ihåg själva när vi satt i regering tillsammans att vi var överens i grunden om det här, också att Ålands lyceum skulle infogas i gymnasieskolorna. Det togs beslut under minister Lars Selanders tid. Det här gör att man ändå kan fundera vad det är som har hänt sedan dess. Jag har fortfarande inget svar. ’

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Men där bär landskapsregeringspartierna centern, Frisinnad Samverkan och socialdemokraterna huvudansvaret.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jo, det är klart att just nu är det centern, Frisinnad Samverkan och socialdemokraterna som har lagt fram förslaget till reform och det är också de partierna som inte har lyckats att få fram och ut informationen. Det får vi bara erkänna. Tiden tar inte slut för det, det finns möjligheter att informera, att förklara, att svara på alla frågor och tydliggöra vad det är som skall hända och hur det skall hända.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Vtm Viveka Eriksson:

    Talman!

    Vi lyssnar men vi behöver inte lyda! Så presenterades Struktur-07 i radion av utbildningsansvariga Gunell. Uttalandet är symptomatiskt för hela Struktur-07-processen. Ni får gärna tycka, men det spelar ingen roll vad ni tycker för det är vi som bestämmer!  Det budskapet förmedlades av ledamoten Gunell.

     

    Landskapsregeringen förelägger lagtinget en framställning som vi anser att är en halvmesyr. Lagtinget förväntas stifta en lag om en reform som ännu inte är färdigt genomtänkt. Vi förväntas anta en lagstiftning som inte är färdigt genomarbetad. Vi förväntas anta en lag som skall träda i kraft först om två år, och den som är i verksamheten vet inte säkert vart reformen kommer att leda. Vi förväntas ge landskapsregeringen fullmakt in blanko att genomföra en reform som kommer att ha en avgörande inverkan på hela vårt utbildningsväsende.

    Och varför, varför begärs detta av lagtinget? Jo, därför att valet kommer emot.

     

    Den forcerade tidsplanen har ingenting med omsorgen om utbildningen att göra, den forcerade tidsplanen har endast med politisk prestige, möjligen med politiska uppgörelser att göra! Men landskapsregeringspartierna, socialdemokraterna, centern och FS  spelar här ett högt politiskt spel med den framtida utbildningen som insats.

     

    Liberalerna tycker att det enda raka är att landskapsregeringen tar tillbaka den här framställningen för att i lugn och ro och tillsammans med dem som berörs utarbeta ett genomtänkt förslag till reform, ett förslag där vi alla känner till konsekvenserna, ett förslag som är lagtekniskt genomarbetat, ett förslag som också åtföljs av andra styrdokument som sist och slutligen kommer att forma verksamheten.

     

    Därför vädjar jag till de två andra landskapsregeringspartierna att verkligen tänka efter. Vi har nämligen inte så stor förhoppning om att ledamoten Gunell och sossarna skall lyssna, för vi vet ju alla att den nu föreslagna modellen varit den socialdemokratiska modellen redan tidigare, ända sedan nittiotalet. Vi vet också att denna modell använts med mindre lyckat resultat i socialdemokratins Sverige. 

     

    Det kanske har framgått redan, men liberalerna stöder inte den här framställningen, såsom den är upplagd och vi kommer att motsätta oss förslaget. Och är det så att lagförslaget, såsom det ligger, får tillräckligt stort antal lagtingsledamöter bakom sig så kommer vi att fortsätta vårt arbete också efter valet. Efter valet vill i en landskapsregering arbeta för en förändring av nuvarande lagförslag och försöka få till stånd en sådan omarbetning att reformen av gymnasieskolan genomförs på ett demokratiskt och genomtänkt sätt.

     

    Liberalerna kommer att i det arbetet verka för tre huvudinriktningar i utbildningen.

     

    1.      Studieförberedande fortsätter som egen linje men med nya och bättre samarbetsformer med övriga linjer.

    2.      Yrkesutbildningen samordnas men med hänsyn tagen till de olika skolornas historia och tradition och särskilda krav på behörigheter och examina. Yrkesutbildningen är anpassad efter marknadens krav och de studerandes behov och yrkesutbildningen skall uppvärderas.

    3.      Vuxenutbildningen bildar ett eget ansvarsområde.

     

    Liberalerna, och flera med oss, har under Struktur-07-processen ställt oss frågan: Vad är det landskapsregeringen vill uppnå? På vilket sätt kommer innehållet i utbildningen att förbättras?  Vår utgångspunkt, och det borde också vara allas vår utgångspunkt är kvaliteten i utbildningen och att en förändring skall leda till en bättre utbildning än den som vi har idag.

    Men av det material och den information vi tagit del av framstår det i våra ögon som om  innehållet i utbildningen är sekundärt. Organisationen, formen, är det primära för landskapsregeringen. Men vilken är vinsten för utbildningen? 

     

    Av framställningen framgår att målet är en effektiv och flexibel organisation, alltså organisation!  Ordet effektiv upprepas genomgående och ofta. Om innehållet i utbildningen sägs inte mycket. Lite runda ord i allmänna motiveringarna!  Liberalerna vill också ha en effektiv och flexibel organisation men det kan inte vara det primära målet!

       

    Valmöjligheterna sägs öka vilket i sig kan vara en kvalitetshöjning, men inte framgår det av framställningen hur det skall gå till! Verkligheten är den att det finns möjligheter redan i dag att utöka samarbetet, det finns möjligheter öka valmöjligheterna för de studerande.  Men en av de allra största svårigheterna att komma till rätta med det är schemaläggningen som är väldigt olika i skolorna. Och det är ett problem som kommer att kvarstå, trots framställningen.. I liggande lagförslag presenteras inte något förslag på hur man skall lösa schemaläggningen som är väldigt komplicerad. Hur skall sju skolor med väldigt olika inriktning, tradition och krav på examen kunna samordna hela det komplexa systemet med schemaläggning?

     

    Liberalerna menar inte att man skall sätta sig ner och inte göra någonting, men vi tror inte på att lagframställningen är lösningen på det här problemet. Vi vill också, precis som har sagts här, ha ett bättre samarbete och samverkan mellan skolorna och ett smidigare system för de studerande. Vi vill att de studerande skall utnyttja det som erbjuds från de olika skolorna. Liberalerna understöder också de samarbetsprojekt som har aktualiserats, t.ex. samarbetsprojektet mellan hotell- och restaurangskolan och naturbruksskolan, det som har benämnts ”Från jord till bord”. Sådana samarbetsmöjligheter måste vi ha mellan skolorna. Men vi tror inte en forcerad lagstiftning är lösningen. Vi tror att systemförändringen skall ske tillsammans med dem som känner verkligheten, de som har överblicken över systemen. Skolorna och deras personal måste vara delaktiga i processen om vi skall få en lyckad reform.

        

    Jag har redan konstaterat att organisationen är viktig för landskapsregeringen. Eftersom det har lagts ner mycket arbete på en organisationsförändring så har också förväntningarna varit stora på slutresultatet. Men får vi en modern organisationsmodell som ligger i tiden och som är demokratisk? Nej, tvärtom,  landskapsregeringen är synnerligen omodern! Landskapsregeringen presenterar en hierarkisk ledningsstruktur, en pyramid. I toppen en styrelse och en chef,  i basen på pyramiden finns de studerande och personalen. Vägen däremellan är lång. Organisationen verkar dessutom få dubbel överbyggnad om man inte också går in i utbildningsavdelningen och gör vissa omfördelningar där. 

     

    En modern ledningsstruktur är vanligen platt. Det skall vara nära mellan verkställighet och beslut. På så sätt ökar motivationen i verksamheten, på golvet,  därmed ökar också  arbetsglädjen och prestationerna. Arbetsplatsdemokratin skall ha en reell chans, den som är berörd måste ha möjlighet att påverka. Finns det inbyggt någonting i strukturen som skulle öka arbetsplatsdemokratin? Tar man tillvara möjligheterna för en välfungerande arbetsplatsdemokrati? Inte det heller! Det blir ju så att möjligheten att påverka blir sämre för varje enhet. De karaktärsdrag som jag ändå tycker att vi skall ta tillvara, de olika kulturer som finns i de olika skolorna, det som har utformats genom en lång, lång historia, det är någonting som vi skall värna om. Det skall inte suddas ut, det får inte bli en likriktning.  Det är också så

    att enligt den här organisationen har inte personal och studerande en representation i styrelsen som fattar beslut. Därför påstår liberalerna att den här organisationen är odemokratisk.

    Hela strukturen utgår ifrån en centralisering av verksamheter. Och det uttrycks i  många remissvar också en oro att verksamheter lyfts bort från skolorna med följden att servicen till de studerande försämras. Jag var redan inne på det i en replik till ltl Gun Carlson att jag har litet förundrat mig över centern och centerns ideologi, där man i andra sammanhang talar om decentralisering och små skolenheter. Det här förslaget går stick i stäv med centerns tidigare uttalade ideologi.

     

    Landskapsregeringen avser att genomföra den här reformen innan lärarnas kollektivavtal samordnats så att lönesättningen jämställs mellan de olika enheterna. Innan kollektivavtalen omförhandlats kommer inte själva grundtanken om flexibilitet och samordning att uppfyllas. Om lärarresurserna skall utnyttjas i ett samordningssyfte krävs enhetlig lönesättning. Det är huvudlöst att gå in i en ny organisation innan grunderna för en framgångsrik reform föreligger. Jag vill påminna om konflikterna inom ÅHS; de levde kvar länge eftersom man hade olika avtal som grund.  Nu är det dumt att ännu en gång med öppna ögon gå in i en ny reform och göra samma misstag en  gång till!  Ändå forcerar landskapsregeringen med lagframställningen omstruktureringen och undergräver därmed  avtalsparternas förutsättningar att lösa frågorna om ett  enhetligt lönesystem inom gymnasieutbildningen.

     

    I lagframställningen är också ansvarsfördelningen oklar, vad skall beslutas på landskapregeringsnivå och vad får den nya organisationen besluta om?. Lagen sägs vara en ramlag och organisationen skall vara mål och resultatstyrd. Ändå verkar landskapsregeringen ha problem med  gränsdragningen. Enligt bakgrundsarbetet till lagen är ansvarsområdena redan fastslagna, strukturerna som Struktur-07:s slutrapport har presenterat. Det betyder att den nya organisationens möjligheter att strukturera upp sin verksamhet i enlighet med kraven på största möjliga flexibilitet och effektivitet kringskurits redan från början. Liberalerna efterlyser alltså mera analys och bearbetning också av lagtexten innan vi kan anta den. Det är fel att kulturutskottet skall göra det arbetet.

     

    Liberalerna vill dela in den föreslagna gymnasieskolan i tre delar. Det har jag redan varit inne på. Vi är inne för att lyceet kvarstår, vi är inne för att yrkesutbildningen utökar sitt samarbetet och vi är inne för att vuxenutbildningen skall vara skild från organisationen.

     

    Vi anser att vuxenutbildningen behandlas styvmoderligt i förslaget. Det sägs i någon formulering att vuxenutbildningen är prioriterad. Men det är bara vackra ord, för den konkreta uppföljningen i lagförslaget hittar man inte. Vuxenutbildningen kommer som ett exempel inte att ha en egen ledare  i ledningsgruppen, såsom det åtminstone hittills har diskuterats. Dessutom är det så med vuxenutbildningen  att det inte bara är en gymnasialstadiefråga, utan vuxenutbildningen sträcker över hela utbildningssystemet och därför borde man behandla hela den delen skilt.

     

    Märkligt är också att landskapsregeringen har tillsatt en kommitté, en vuxenutbildningskommittén som kommer  med sitt slutbetänkande i dagarna, alltså först nu och då är det märkligt att landskapsregeringen inte ens orkar vänta in sina egna kommittéers slutsatser innan de skrider till beslut om verksamheternas utformning. I och för sig är det här helt i linje med hur landskapsregeringen överhuvudtaget valt att inte lyssna på dem som är insatta i verksamheten och som skulle kunna bidra till att förändringarna blir bra och reformerna får slagkraft.

    Remisstiden har varit mycket kort och det har påtalats av nästan de flesta. Det är många sakkunniga som har uttalat sig, det är människor med stor erfarenhet och med förankring i verkligheten. Det är också de som skall verkställa den föreslagna reformen. Ändå har landskapsregeringen valt att lämna en stor del av påpekandena opåtalade. Det är antagligen för att de inte har passat in i de politiska drömmar som en liten grupp delat och odlat och som är långtifrån den verklighet där utbildningen sker. Remissförfarandet finns till för att skapa ett brett och sakligt underlag för goda beslut, men det vi nu skall ta ställning till i lagtinget är ett lagförslag, som är dåligt förankrat i verkligheten som inte är genomtänkt och genomarbetat eftersom tidsaspekten av politiska orsaker är viktigare än att få fram en välfungerande utbildningsreform. 

     

    Liberalerna vill i det fortsatta reformarbetet ta utgångspunkt i de enskilda människorna. Vi vill också i den här frågan ha ett medborgarperspektiv. Skulle vi ha möjlighet att påverka den fortsatta processen skulle vi agera enligt följande. Vi skulle inte forcera en lagstiftning innan alla bitar fallit på plats. Utgångspunkten är verksamheten, personal studerande och föräldrar skulle vara mer delaktiga i processen. Vi vill ge dem som berörs tillräckligt med tid för att omfatta reformförslagen och skapa en motivation hos berörda att genomföra förändringarna

     

    Ledningsgruppen med representanter för alla enheter skulle få uppdraget att arbeta vidare för att få till stånd smidigt samarbete och bra gemensamma utvecklingsprojekt. De skulle också granska vilka hindren är och vilka problem som finns för den fortsatta utvecklingen. Ledningsgruppen skulle peka ut vilka åtgärder som måste vidtas för att undanröja hinder. Ledningsgruppen skulle också utarbeta de styrinstrument som kommer att styra gymnasieskolans verksamheten. Vi skulle arbeta för att genomföra gemensamma avtal för lärarna. Till den delen håller jag med ltl Gun Carlson att den här reformen kan inte genomföras förrän vi har avtalsförhandlingarna i hamn. Vi skulle noggrant överväga om systemet med mål och resursstyrning är bra för organisationen och överväga andra system. Innan vi går in för att införa mål resultatstyrning skulle vi utvärdera hur detta har fungerat i högskolan. Det finns synpunkter om att systemet inte fallit väl ut inom högskolan. Vi skulle värna om arbetsplatsdemokratin och arbeta för en platt organisationen. Vi skulle också skilja på studieförberedande inriktning, yrkesutbildning och vuxenutbildning, men på ett sådant sätt att samarbete mellan de olika ansvarsområden utvecklas. Därefter, efter att de olika delarna fallit på plats, skulle vi föreslå en ny lagstiftning.

     

    En sista vädjan: Låt gymnasiereformen få mera tid! Det finns en bred enighet om att en reform skall genomföras, det finns en bred enighet om att det behövs mera samordning, men låt alla dem som skall vara med och förverkliga detta få mera tid för att vi tillsammans skall lyckas med reformen! Det är så, bästa lagtingsledamöter, att i dag har vi verkligen framtiden i våra händer.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Vtm Viveka Eriksson talar om att vi stressar fram reformen. Det har i dag framkommit att reformen startade i början av nittiotalet. Vi vill naturligtvis få reformen i hamn nu, för det är väldigt viktigt att göra det efter så här många års arbete. Vi är eniga om att man skall samordna gymnasialutbildningen och därför är det också viktigt att vi verkligen når fram för annars blir reformen antagligen försenad många år och det är naturligtvis till nackdel för de åländska ungdomarna. Jag vill hävda, vtm Viveka Eriksson, att reformen har pågått i snart 15 år.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Det har den väl ändå inte gjort. Det var så att en ny lagstiftning kom 1997 och före det genomfördes ett reformarbete i Utbildning 2000 osv.  Efteråt har noterats att det borde vara mera samordning; därav har arbetet fortgått. Vi vill påstå att reformen stressas fram här på slutrakan, om man är beredd att ta en lagstiftning som inte är färdigt beredd. När vi stiftar en lag i lagtinget måste vi ändå ha ett helhetsgrepp om vad slutresultatet blir och det har vi inte i dag, därför att vi har inte alla styrdokument klara, vi vet inte hur det kommer att påverka olika examina, vi vet inte hur man skall komma tillrätta med schemaläggning. Låt ledningsgruppen jobba vidare med de här frågorna och presentera konkreta förslag till åtgärder! Efter det tycker jag att vi kan komma tillbaka till lagtinget och stifta en lag.

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    Lagstiftning ger bättre utbildning och ökad valfrihet. Det är som vtm Viveka Eriksson säger fråga om en ramlag. Man kan inte i ett ramlagsarbete ha samtliga styrdokument klara. Det vet också vtm Viveka Eriksson med så många års parlamentarisk erfarenhet. Vi är och vi bör verkligen nu arbeta för att få lagen att gå igenom.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag har varit med och tagit många olika former av ramlagar, men då har det alltid funnits olika dokument som berättar mera om innehållet. Av framställningen framgår att det skall göras förordningar, olika styrdokument, men vi vet inte alls hur de kommer att utformas. Innan man tar en ramlag brukar man ändå ha en färdig bild av slutprodukten inom den ramen, och det har vi inte i dag. Därför är det här ett forcerat sätt att nu sjösätta en reform som borde ha alla möjligheter att bli en bra reform, men med det här upplägget blir det inte. Det finns alldeles för mycket motstånd mot landskapsregeringens arbetssätt, och den forcerade tidsplanen.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    För att vara säker på att jag hänger med i diskussionerna fortsättningsvis skulle jag vilja be om förtydligande från vtm Viveka Erikssons sida. Inledningsvis i anförandet sade vtm Viveka Eriksson att man från liberalt håll den allmänbildande utbildningen som en egen linje. I något annat skede kom hon till vuxenutbildningen och den vill liberalerna ha som en egen enhet. För tydlighets skull: Är det på det sättet att det liberala förslaget, som nu kommer fram i vtm Viveka Erikssons anförande, betyder att man i princip har tre skolor? Man har en för den allmänbildande, man har en för yrkesutbildningen, för det var tydligt att den skulle samordnas en enhet och detsamma för vuxenutbildningen. Var det så som det liberala förslaget löd?

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman! Vi har fördelat utbildningen efter grundskolan på tre olika områden ja. Orsaken till det är att t.ex. vuxenutbildningen behöver vara ett alldeles särskilt område därför att vuxenutbildningen sträcker sig över all utbildning. Det är inte bara gymnasieutbildningen; det handlar om grundskoleutbildning, det handlar om högre utbildning. Därför tycker vi att vuxenutbildningen skall få en egen avdelning.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Det förstår jag också och det finns också i föreliggande förslag och man pratar om områden och avdelningar. Men om jag fattade resonemanget rätt var det så också att den administrativa delen inte heller skulle samordnas utan man skulle ha tre enheter som jobbar var och en för sig. I januari 2005 lades det fram ett betänkande från en kommitté som var tillsatt av den gamla landskapsregeringen och det fanns ett huvudspår från den kommittén som man sedan har jobbat vidare på också i den här landskapsregeringen. Det huvudspåret var att man skulle samordna samtliga sju skolor. Är det så då att den fortsatta analysen från liberalernas sida är att det här inte var ett gott förslag och att man senare har ändrat inriktning s.a.s.?

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Vi tog inte heller ställning till det då. Det var alltså en arbetsgrupp som jobbade, och som lade ett förslag efter att landskapsregeringen hade fallit, om vtm Johan Ehn kommer ihåg det. Vi förde ingående diskussion om hur de olika delarna skall hänga ihop. Vi hade ända från början en stor tveksamhet till att ha den studieförberedande inriktningen inne i gymnasiestrukturen. Vi tycker att yrkesutbildningen skall vara en egen del och där kan man utöka samarbetet. Det vi också fortsättningsvis vill jobba för och är inne på är att det skall finnas samordning mellan samtliga enheter, så att man kommer bort från de strukturer som hindrar samarbetet.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Centern är fortfarande för decentralisering och i och med förslaget nu är det egentligen ingenting som händer när det gäller skolorna. Vi skall komma ihåg att de olika skolorna blir kvar rent fysiskt där de är, så länge det finns elever i dem. Det minskande elevunderlaget är ett problem på kommande. Jag tror fortfarande att förslaget kan ge bättre valmöjligheter om reformen genomförs såsom det är tänkt, bättre valmöjligheter för de elever som går i de olika skolorna, på de olika utbildningslinjerna eller på de olika programmen, vad vi vill kalla det. Jag ville göra klart att vi ser det inte som en centralisering i den bemärkelsen eftersom fysiskt blir skolorna kvar.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag har tagit del av remissvaren från olika enheter och genomgående är det stor oro över att det blir centralkanslier när det gäller ekonomin, att kanslier försvinner från skolorna. Det uttrycks oro för vad som kommer att hända med skolhälsovården. Servicen som i dag finns lättillgänglig för de studerande blir på en annan nivå. Närheten kommer alltså att försvinna. Hela strukturen bygger på att det blir en hierarkisk organisation med ledningen i toppen och där verksamheten, verkligheten, fortgår i basen av pyramiden. Det säger sig självt att det blir en lång väg mellan verkligheten och det beslutande, och det är en centraliserad struktur.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Fru talman!

    Jag sade också i mitt anförande att jag insåg och inser fortfarande att det ekonomiskt inte är försvarbart med de små grupper som vi har i vissa av våra skolor som ändå kräver full lärarbemanning och annan personal också runt sig. Även om man är center och inte vill centralisera för mycket måste man ändå räkna ibland, och detta räknande har pågått åtminstone i mitt huvud ända sedan jag var ansvarig för de här frågorna och såg hur man gjorde olika saker samt hur man byggde upp sina budgeter inom skolorna. Vi hörde också att det blev sammanlagt 1 miljon över som var överbudgeterat eller icke använd. Detta visar också på att det ekonomiskt inte är ett bra system, precis som vi hörde i dag.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Därför delar också jag och liberalerna ltl Gun Carlsons åsikter att det måste vidtas olika åtgärder, man måste hitta olika samordningsmöjligheter. Vi ställer oss dock väldigt kritiska till lagframställningen för vi anser att lagframställningen som den föreligger inte löser problemen. Lösningen på problemen hittar vi i verksamheten. Låt ledningsgruppen, som faktiskt redan är tillsatt, jobba och försöka hitta strukturerna, ändra på de strukturer som skapar hinder, så att man får bättre samordningsmöjligheter mellan enheterna. Lagstiftningen som sådan kommer för tidigt, den borde vi få till lagtinget när allting är färdigt genomtänkt och man har möjlighet att få hela bilden klar för sig.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Vtm Viveka Eriksson nämner att det är fråga om politisk prestige och att sossarna vill ha genom reformen till vilket pris som helst, men så är det egentligen inte. Tittar man på det här är det mycket som rektorsgruppen gjorde tidigare och presenterade 2005. Där hade vi Frisinnad Samverkan, Obunden Samling, centern, vi hade även liberalerna med. Den gruppen ville också att alla sju enheter skulle gå samman till en enhet. Det är det vi har jobbat på. Därför är det fel för att kalla det för att forcera. Samtidigt nämner vtm Viveka Eriksson att det inte är demokratiskt, men det har funnits en hemsida där man kan påverka, det har funnits del- och slutrapporter. Vad är det som liberalerna skulle göra som skulle göra den så oerhört mer demokratisk?

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Det är odemokratiskt om man talar till men inte lyssnar på så mycket att man gör vissa ändringar, att man alltså tar till sig de kommentarer och synpunkter som kommer in och låter det också avspeglas i slutresultatet. Problemet är att man har lyssnat men, som ledamoten Camilla Gunell sade, man behöver inte lyda! Det är ett demokratiunderskott. Det räcker inte bara med att lyssna och ha en hemsida. Faktum är att väldigt många känner att de inte är delaktiga i processen och då är det någonting som inte har fungerat i den demokratiska förankringen. Då måste man stanna upp och se: kan man hitta något sätt att få en bättre förankring, kan man hitta ett sätt så att man får en bredare uppslutning bakom reformen? De som skall verkställa bör också vara med fullt ut på reformen.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Fru talman!

    Det var lite som jag befarade att vtm Viveka Eriksson egentligen inte har något koncept på hur man kan vara mer demokratisk utan bara nämner vad minister Gunell har gjort men ingenting konkret. I ett tidigare replikskifte sades det om rektorsgruppens arbete att ni liberaler inte hade köpt det konceptet utan ni vill fortsättningsvis ha tre olika delar med Ålands lyceum, yrkesutbildningen och vuxenutbildningen, och där har vi inte vinsten. Vtm Viveka Eriksson, vi får inte glömma att den här strukturen är till för eleverna. Det skulle vara intressant om vtm Viveka Eriksson kan säga någonting konkret i Struktur-07 som försämrar för eleverna.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Om vi går inför en reform och vill genomföra den så strävar vi efter att den innebär förbättringar. Med den här lagframställningen ser vi inte på vilket sätt innehållet i studierna förbättras. Flexibiliteten, möjligheten till samverkan mellan enheterna, vill vi också ha, men vi tror inte riktigt på att lagframställningen är svaret på det behovet. Svaret sitter hos ledningsgruppen som jobbar med de konkreta frågorna. Ge ledningsgruppen tid att jobba färdigt, så tror jag att vi kommer att hitta strukturer som vi alla kan enas kring. Forcerar man fram lagstiftning så fortsätter man att bygga på den konflikt som finns inom utbildningssystemet i dag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Med hänvisning till arbetsordningens 33 § 5 mom. kan talmannen ge ordet framom andra till en representant för regeringen. Talmannen ger därför ordet till minister Camilla Gunell.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell:

    Fru talman!

    ”Hon har lyssnat, men hon har inte lytt”, säger vtm Viveka Eriksson. Då tycker jag att vtm Viveka Eriksson inte har följt det här arbetet tillräckligt noga. Jag har lyssnat och vi har beaktat otroligt många fina synpunkter som har kommit, hela vägen, ända från mellanrapportens remiss och hela det arbetet med hemsidan, ända tills denna lagframställning. Det enda som jag inte har åtlytt så har varit de krafter som inte har velat förändra och att Ålands lyceum skulle stå utanför hela processen. Detta för att vi har varit eniga om en linje och enligt den har vi arbetat. Skulle det vara så att jag såg på samma sätt som studerande och lärarkåren vid Ålands lyceum dessa stora faror för den utbildningen skulle jag kanske också inte bara lyssnat utan också lytt, men det gör jag inte! Den här reformen försämrar inte för de studerande vid Ålands lyceum.

     

    Skall man ha den metoden, både i politiken och i andra sammanhang, att man skall lyda, och lyda alla, då blir det ingenting. Det går inte att vara alla till lags.

     

    Vtm Viveka Eriksson talar om politisk prestige. Men jag undrar vems prestige det riktigt handlar om! Den linje som liberalerna hade i den förra regeringen har man övergett och står i dag för någonting helt annat. Det är så att valet står för dörren och nu vill man dra vad man kan ur det missnöje och den rädsla för förändring som finns ute på fältet. Men det är bara så att man måste våga ta steget någon gång. Det här är en reform som är planerad och genomtänkt ända sedan 1992. Är det inte dags att vi börjar ta det här klivet nu? Det är de ungas framtid vi har på spel. Det är för dem vi vill gå in och förbättra hela skolsystemet, men vi skall vänta och vi skall analysera, vi skall utreda, vi skall granska! Det kommer att ta många, många år innan vi, enligt vtm Viveka Eriksson, då har gjort allting korrekt, om man någonsin kan nå ett sådant resultat.

     

    De åländska studerandena skall ha – och jag tycker att det är ett icke-prutligt krav – en lika god möjlighet till fortsatta studier som alla andra. I dag har vi inte det, vi är efter. Och vad jag vet har inte liberalerna heller klarat av att förändra det här så att vi skulle vara i takt med tiden.

     

    Vad gäller avtalen för utbildningssektorn så håller jag med om att de är väldigt viktiga, de är viktiga för att vi skall få rättvisa, jämlika löner för alla inom utbildningssektorn. Det betyder att undervisar man i en likvärdig grupp lika många på samma nivå så skall man givetvis i samma organisation ha samma lön. Vi har inlett ett arbete med avtalen; vi har kommit till en bra plattform att gå vidare från, med arbetstagare- och arbetsgivarorganisationerna. Nu skall förhandlingarna börja. Vi har två år på oss till 2009, när denna skola skall vara sjösatt. Jag tror att det finns en god chans att man på den tiden hinner nå ganska bra resultat.

     

    Det man inte kan säga i dagsläget är just kostnadsbilden därför att den är väldigt kopplad till avtalsförhandlingarna. Givetvis skulle jag gärna vilja stå här och säga att vi kan spara 100.000 där och 50.000 där, men jag tycker att då ger man en felaktig bild av förändringen. Vi vet inte det förrän vi har satt oss ned i förhandlingarna.

     

    De studerandes, personalens inflytande i beslutsprocessen, skoldemokratin och påverkansmöjligheterna, hur skall de fungera? Enligt tidigare lag hade de studerande rätt att närvara vid styrelsens möten. Det här förfaringssättet  har sedan år tillbaka legitimerat att studerande skulle ha inflytande i besluten. Men min och landskapsregeringens samlade erfarenhet är att det här är inte ett system som fungerar särskilt bra. De studerande behöver få ett större reellt inflytande inom skolans processer och då behöver man utveckla systemen kring de studerandes organisation och hur de påverkar i skolan. Att ha en elev som sitter i en styrelse behöver inte betyda att skolan fungerar på ett demokratiskt och bra sätt.

     

    I framställningen står det att styrelsen kan bereda representanter för personal och studerande rätt att delta i ärenden. Och så kommer att göras, så fort det finns relevans i ett ärende. Styrelsearbetet kommer att vara omfattande. Det är med erfarenhet från bl.a. ÅHS som det finns starka uppfattningar både inom landskapsregeringen och dess partier, att det inte är ändamålsenligt att kräva representation i ärenden som inte direkt berör. Styrelsen skall vara en garant för att elevernas synpunkter beaktas, men jag tror att man måste ha andra metoder. I utbildningsinstansen Prakticum, som kommittén Struktur-07 besökte, hade man ett sådant system att rektorn träffade studeranderådets ledning en gång i veckan och diskuterade aktuella frågor. De studerande upplevde då att man hade en mycket god kontakt med ledningen och att deras synpunkter blev beaktade på ett regelbundet sätt i stället för vid enskilda styrelsemöten.

     

    Vi kan också konstatera att nuvarande direktioner inte kommer att finnas kvar; däremot kommer det att bli branschråd. Branschråden är kontaktytan mellan skolan och arbetsmarknaden. Där kommer det att finnas medlemmar från studerande, lärare och branschkunniga. Branschråden skall ansvara för yrkesproven som är en ny metod att bedöma yrkeskunskaper, de skall också ta initiativ till förändringar i läroplanerna. Det här tycker jag ger ett direkt större inflytande över utbildningarnas innehåll och som sätter både elever, lärare och branschkunniga i en situation där man själva får tänka fram vad som behöver förändras. Det här är ett mycket mera dynamiskt och kreativt sätt att utöva inflytande än att ha en representant i en styrelse.

     

    Vad gäller Ålands lyceum och de känslor som där finns bland både lärare och studerande tycker jag att det är tråkigt. Jag har funderat väldigt mycket på varför de känner så här. Jag tror att det är för att Ålands lyceum är en mycket välskött och välfungerande skola. Man har nyligen tagit en ny utbyggnad i bruk som har gjort att skolan har väldigt bra och ändamålsenliga utrymmen. Ålands lyceum är en ren lärdomsskola och även framöver kommer många att välja det klassiska gymnasiet med fokus på teoretiska studier, och det här är bra och det skall inte på något sätt äventyras. Landskapsregeringen skulle inte föreslå en reform där man satte Ålands lyceum på något slags undantag.

     

    Det är ingen skillnad, tror jag, hur organisationen är ordnad om utbildningsinnehållet är detsamma och läroplanerna är desamma och utbildningen fortsättningsvis leder till samma examen. Det kommer att finnas plats för fler i huset i Ålands lyceum. I dag har vi tre skolor i komplexet lyceet, handelsläroverket, sedan vårdinstitutet flyttade in i januari.

     

    Och vtm Viveka Eriksson missar ett, tycker jag, väsentligt faktum, nämligen det att elevantalet kommer att minska. Ålands lyceum byggdes ut, det togs beslut i det här lagtinget 2003. Enligt det underlag lagtinget då fick skulle Ålands lyceum läsåret 2006-2007 ha 519 studerande. De facto har de 464 studerande. Det är alltså 60 mindre än vad man planerade för. Det betyder att det utrymmesmässigt finns en överkapacitet där och att vi får rum med fler.

     

    Det är så att det finns väldigt många fördelar för yrkesstuderande om de skolorna kopplas upp mot lyceet. Där finns verkligt goda resurser i form av lärarkompetenser och fördjupade studier. Det är också den instans som förbereder för studentexamen.

     

    Jag tycker det är dags nu att vi skapar en struktur där det blir möjligt för fler än bara dem som har gått vid lyceet att kunna skriva studentexamen och att kunna kombinera studier så att de har den bästa möjliga förutsättning att gå vidare. Det här klarar man på andra håll; man klarar denna schematekniska utmaning på annat håll, varför skulle inte vi klara den på Åland? Det är obegripligt för mig att förstå det. De här studierna klarar ungdomar på tre-fyra år.

     

    Vtm Viveka Eriksson lyfter upp vuxenutbildningen. Det gjorde jag också i mitt anförande. Det är en viktig bit. Landskapet har tillsatt en vuxenutbildningskommitté som sitter och arbetar och jag har tagit del av deras mellanrapport. Jag kan konstatera att det är ett stort område, det är ett väldigt komplext område, vi kommer inte att ha svaren klara vad gäller vuxenutbildningen i det här skedet.

    Att vi reglerar vuxenutbildningen på gymnasienivån i den här lagen tycker jag är bättre än ingenting, för i dagsläget har vi ingen reglering för vuxenutbildning, däremot finns det oerhört mycket mer att göra där innan vi får en lagstadgad, säker och bra grund för hela vuxenutbildningen, som innefattar alla nivåer, även högskolenivån och den fria bildningen. Där tror jag att vi blir tvungna att skriva en egen lag som reglerar vuxenutbildningen på Åland.

    Vi har framtiden i våra händer. Ja, det har vi verkligen! Jag skulle vilja att den framtiden skulle börja nu, inte när vi har analyserat, granskat och utrett och utrett ytterligare och ytterligare. Jag har uppfattat mitt politiska uppdrag som att gå in och förbättra och förändra det som behöver förändras, inte att upprätthålla och administrera nuvarande system - nej, ha sikte på framtiden och se till att vi är framme i tid nästa gång!

     

    Jag skulle också vilja säga någonting om att skolan upplevs som hierarkisk. Jag tror att skolan har fullt realistiska möjligheter att bli så platt som man bara önskar. Men det måste finnas någon slags struktur. Det måste finnas en tydlig ledning och att styrelsen har en politisk ledning, en förlängning av landskapsregeringen. Där finns en ledningsgrupp som kommer att jobba med samordningen och sedan kommer direkt under det alla ansvarsområden. Landskapsregeringen har i förslaget gett exempel på hur man skulle ordna upp det här, åtminstone till en början, i fem olika ansvarsområden. Det var mest med tanke på det att när högskolan bildades var det för otydligt; det fanns inga riktlinjer för hur organisationen skulle vara utformad. Därför har vi velat ge det här som en vägkost att ordna det så här till en början. Funkar det inte, så ändra. Det finns ingenting i lagen som säger att ansvarsområdena måste se ut så här nu och för evigt. Man kan ändra enligt vad som är mest praktiskt och ändamålsenligt och det vet jag att ledningsgruppen redan jobbar på, på ett mycket konstruktivt sätt.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Ledamoten Camilla Gunell säger att hennes politiska uppdrag är att gå in och ändra på det som behöver förändras. Vad är det då som behöver förändras för Ålands lyceum när ledamoten Camilla Gunell samtidigt säger att det är tråkigt att lyceets samlade personal och studerande är mycket kritisk till hela den förslagna lagstiftningen? Är det inte ändå så att de som är i verksamheten har den största insikten, den bästa kunskapen om var problemen finns, var man behöver gå in och ändra? Det kan väl ändå inte vara så att vi politiker sitter i våra politiska rum och bestämmer hur organisationer skall förändras bara för att vi själva har en vision! Vi måste utgå från verkligheten, där verksamheterna sker. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman! Vi har olika perspektiv. Landskapsregeringen är huvudman för alla dessa sju skolor. Vi har ansvar för helheten. Det är klart att om man har ett annat perspektiv att man sitter ute på sjömansskolan, hotell- och restaurangskolan, lyceet, så har man det perspektivet. Men det är landskapsregeringens ansvar att se till att utbildningen är uppdaterad; det är vi som har det yttersta ansvaret för helheten och det ansvaret måste vi ta!

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Det är precis så det är: jag och ledamoten Camilla Gunell har väldigt olika perspektiv. Jag vill lägga ett medborgarperspektiv också på utbildningsstrukturen och hur vi reformerar den. Jag vill utgå från de enskilda människorna som finns i verksamheten. Det måste vara utgångspunkten. Det är där behoven finns. Det är där vi skall förändra för framtiden. Medborgarperspektivet går att förena med ett helhetsansvar. Jag tror att där ligger pudelns kärna till varför det finns så stor upprördhet över lagstiftningen, speciellt i lyceet – landskapsregeringen har bara haft ett ovanifrån perspektiv. ”Vi har helhetsansvar, det är vi som bestämmer”, man har inte ett medborgarperspektiv från ledamoten Camilla Gunells och landskapsregeringens sida.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Det kan väl hända att jag är oerfaren på området, men jag kan inte minnas att det finns någon process i landskapsregeringens historia där man har jobbat på ett sådant öppet sätt som vi har gjort. Vi har gjort otaliga besök, vi har lyssnat, vi har bjudit in, och vi har diskuterat och jag tycker att dialogen har varit fantastiskt bra. Men jag har inte ändrat åsikt på den punkten att det är sju skolor som gäller, inte som vtm Viveka Eriksson förespråkar – tre olika organisationer! Det är en. Det är där som vi som har jobbat med den här frågan under en lång, lång tid, ser att vi kan göra det bättre för de studerande. Vi kan också göra det effektivare och hitta bra lösningar i en organisation, inte tre.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Fru talman!

    Ledamoten Camilla Gunell säger att man behöver inte vara orolig för att reformen skulle innebära en försämring av Ålands lyceums undervisning. Men vad beror det då på att lärarkåren plus många elever framför oro och anser att det är så mycket oklarheter i reformen, bl.a. gymnasiebetyget, deras formella status samt hur de kommer att accepteras vid högskolor och andra utbildningar i Sverige och på fastlandet? Är det så att ledamoten Camilla Gunell anser att lyceets lärarkår och kollegium samt eleverna inte har begripit reformen och det är bara ledamoten Camilla Gunell som förstår den!

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Jag kan inte svara till alla delar vad det beror på att oron finns, men jag tror att det var mycket det jag sade att vi har olika perspektiv. Ålands lyceum är en mycket välfungerande och bra skola i dag som också har haft mycket arbete med andra reformer. De tycker kanske  inte att de orkar satsa på det här kanske just nu. Jag vill bara säga att vad gäller betygens status så finns det ingen anledning till oro, som jag kan se det. Skulle den finnas skulle jag verkligen också dela den oron. I det här fallet handlar det om de studerandes behörighet att komma in vid svenska skolor, och det är ett avtal som förhandlas om hela tiden. Just nu har det kommit från Verket för högskolestudier ett nytt sätt där svenskarna väljer att se på de åländska betygen på ett annat sätt och vill omvärdera. Det här är ett område med ett ständigt avtal mellan Åland och de olika länderna.

     

    Ltl Brage Eklund, replik:

    Fru talman!

    Det skulle säkert vara roligt för dem som studerar och även för dem som sköter undervisningen i skolan om man kände till betygens status. Jag tycker att även om det sker en viss förändring hela tiden på betygssättningen, men när man går in i en så här stor reform skulle det ha varit intressant och mycket bra om ledamoten Camilla Gunell kunde ha förklarat för lärarkåren och alla elever att man behöver inte vara orolig, man kommer in i högskolor med de betyg man får och att reformen är bra. På något sätt har inte signalerna gått fram från landskapsregeringen till Ålands lyceum – eller vems fel det nu är. Också oppositionen börjar undra hur det här skall fungera.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

     

    Det är säkert så att till alla punkter har vi inte lyckats med informationen. Alla har inte kommit när vi har bjudit in och alla har kanske inte lyssnat heller. Kanske vi också har lyssnat för dåligt. Det är mycket möjligt. Jag erkänner villigt att där kan finnas brister. Men det finns ingen oro vad gäller betygen. De skall fungera precis som det har gjort tidigare. Går man enbart i Ålands lyceum och inte har någon kombination att man också går på yrkesutbildning blir det ett betyg enligt samma modell som tidigare har funnits. Kanske man måste förklara det här problemet lite tydligare och även för mig så att jag riktigt förstår vad den där oron verkligen handlar om.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Utbildningsansvariga Gunell talar om att landskapsregeringen vill sätta eleverna i centrum. Där tror jag att landskapsregeringen och liberalerna kan vara eniga. Men faktum är att läser man remissvaren, där det finns en stor erfarenhet av både utbildning och arbetsliv, så finns det en oro. Man pratar om elevernas rättssäkerhet; man skriver att i framställningen talar landskapsregeringen om en generell behörighet, en gymnasieexamen. Man säger att det är livsfarligt att prata om en generell behörighet, det kan invagga eleverna i en felaktig tro. Man tycker att benämningarna är konstiga i lagförslaget. Man säger att landskapsregeringen tar på sig ett omfattande informationsansvar för att sprida nödvändig kunskap om det åländska utbildningssystemet i omvärlden. Det finns en oro bland erfaret folk!

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Jo, jo, det finns det absolut och många av de synpunkter som har framförts i remissvaren har vi också beaktat. Där har kommit t.ex. sedan remissen ett helt kapitel om rättsäkerhet. Det har också kommit ett kapitel om påverkansmöjligheter därför att det här var frågor som man tyckte var angelägna. Visst har vi alltså tittat på det som har påpekats i remissvaren. Många av de sakerna är väldigt kloka och väldigt bra.

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Fru talman!

    Om man gör ändringar i de allmänna motiveringarna, men har man då förändrat lagtexten efter att remissvaren inkommit? Hur mycket har man förändrat lagtexten efter att man har fått in remissvaren?

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Vi har också ändrat i lagtexten, i flera olika paragrafer.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Christian Beijar:

    Fru talman!

    Landskapsregeringens framställningom gymnasieutbildningen är slutprodukten på ett långvarigt arbete som när man läser framställningen påbörjades i början av nittiotalet. Olika kommittéer har kommit och gått och haft det gemensamma att se över hur man kunde samordna utbildningsutbudet på gymnasial nivå.

     

    I slutrapporten från Struktur–07 skriver kommittén: ”En gemensam organisation möjliggör ett ökat samarbete och optimerar samutnyttjandet av resurser, fastigheter och lärarkrafter. De studerande skall få ett likvärdigt bemötande och en likvärdig tillgång till skolans samlade kompetenser och utbildningsutbud. De funktioner som sammanförs i den gemensamma skolförvaltningen är personalfrågor, ekonomi, fastighetsskötsel, IT, skolhälsovård, elevantagning, kvalitetssäkring, information och marknadsföring.”

     

    Den socialdemokratiska lagtingsgruppen tycker att förslaget till gymnasielag på ett föredömligt sätt beaktat  detta som jag tidigare citerade. Landskapsregeringen med utbildningsminister Gunell i spetsen har arbetat fram en bra och fin framställning.

    Att Ålands gymnasieskola föreslås bli en självständig förvaltningsmyndighet stärker gymnasieskolan och hur skolans inre arbete skall vara planerat och organiserat är något som skolan själv inom givna ramar skall besluta om. Rollerna mellan landskapsregeringens utbildnings- och kulturavdelning klargörs tydligt, där avdelningen som framgår av betänkandet utvecklas mot omvärldsbevakning, mål- och resultatstyrning och uppföljning och utvärdering av utbildning som bedrivs med stöd av lagen och Ålands gymnasieskola som en självständig förvaltningsmyndighet. 

     

    Elevens bästa i centrum. I all utbildningsverksamhet måste elevens bästa vara i centrum Hur kan vi skapa en skola där elevens resurser på bästa sätt kan tillvaratas? Jag vill hävda att förslaget till gymnasielag gör det. De studerande ges likvärdiga möjligheter att utarbeta ett individuellt studieprogram genom att välja bland skolans valbara utbildningsutbud. Eleven kan aktivt välja bland skolans valbara utbildningsutbud. Det innebär att den elev som exempelvis studerar inom hotell- och restaurangområdet kan samtidigt läsa ämnen avsedda för studentexamen och vice versa. Studerande ges därmed möjlighet genom eget val att avlägga två gymnasieexamina. Det innebär därmed en ökad valfrihet. Det möjliggör för den studerande att optimalt tillvarata de ämnesresurser som gymnasieskolan kan erbjuda. Kritikerna säger att det varit möjligt också tidigare, men det är inte riktigt sant, och där det funnits möjlighet har det varit förenat med många olika hinder.

     

    Det är ju ett känt faktum, och det har också framkommit under dagens debatt, att Ålands lyceum har varit kritisk till reformen. Det är svårt att förstå varför. Elever som studerar där har samma möjligheter till att välja bland de övriga utbud som den gemensamma gymnasieskolan kan erbjuda. Det kan ju inte vara till nackdel snarare tvärtom. Jag tror att det handlar mindre om sak och mera om känslor. Reformen innebär också för eleverna vid Ålands lyceum en ökad valfrihet.

     

    Fru talman!

    Vi kan inte i det här läget låta framställningen falla för den är väldigt viktig. Gymnasieskolan är bra för hela Åland och det är viktigt att vi får igenom reformen.

     

    Utöver de fördelar det innebär för den studerandes studieprogram innebär samordningen också att man stärker samarbetet och samutnyttjar olika resurser som administration, fastigheter  och lärarkrafter.  Och det är nödvändigt för att vi skall kunna bibehålla och utveckla vår goda utbildningsstandard. En samordning av verksamheten ger ekonomiskt utrymme för att utveckla utbildningen. 

     

    Jag tycker det är bra att man i framställningen om gymnasieutbildningen lyfter fram läroavtalsutbildningen och vuxenutbildningen. Eftersom det idag är fråga om ett livslångt lärande är det viktigt at man lyfter upp just det här i framställningen. Min uppfattning är att vuxenutbildningen på gymnasialnivå har varit eftersatt på Åland men får genom det här förslaget en betydligt starkare ställning till förmån för de vuxenstuderande.

     

    När det gäller studerande med funktionsnedsättning och särskilda behov är det synnerligen motiverat att det under § 37  3 mom.  finns en skrivning: ”Studerande skall bemötas opartiskt, utan diskriminering på grund av kön, funktionshinder, social, religiös eller kulturell bakgrund eller annan därmed jämförbar omständighet.” Landskapslagen om förhindrande av diskriminering förpliktar landskapsregeringen att se till att det finns tillräckliga resurser som behövs för att gymnasieutbildningen skall vara tillgänglig också för studerande med funktionshinder och särskilda behov. 

     

    Fru talman! Det har också i olika sammanhang framkommit kritik mot reformen att den skulle innebära en försvagning, men vi har fått informationen i dag, bl.a. av utbildningsminister Gunell om att man jämför med Svenskfinland, där man också ser över utbildningssituationen och i Sverige går man också mot samma mål. Det är alldeles tydligt att Åland i den här reformen är steget före.

     

    Fru talman! Som jag sade i början av mitt anförande är det viktigt att nu ro reformen i hamn. Det har nu arbetats i många år med detta och nu måste vi komma över mållinjen för att få en modern och ändamålsenlig gymnasielag. Att skjuta den i sank innebär att gymnasieskolans utveckling avstannar och det blir en omstart – när, vet ingen – som försenar en dylik reform med flera år. Den åländska befolkningen och framför allt de studerande och ungdomarna är värda ett bättre öde.

     

    Jag önskar nu närmast kulturutskottet lycka till och hoppas på en snabb och effektiv behandling.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag måste ha missat någonting! Vad menar ltl Christian Beijar med ”bättre öde”?! Är det inte så att vi redan i dag har en väldigt bra utbildning på Åland? Många olika hinder finns, säger ltl Christian Beijar när det gäller valfriheten att kunna ta dubbelexaman. Kan ltl Christian Beijar räkna upp alla dessa många olika hinder som finns i dag och som inte skulle gå att ta bort i nuvarande struktur?

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    I mitt anförande sade jag faktiskt att vi har ett bra utbildningsutbud. Därom råder inget tvivel, men vi vill ha ett bättre. Vi vill ha en ökad valfrihet och ett effektivare utbildningsutbud. Det är det som jag hävdar att den gymnasielagen möjliggör. När det gäller dessa olika hinder finns det de facto olika administrativa hinder i dag när man skall s.a.s. planera en enskild schemaläggning för en person som exempelvis går inom olika yrkesutbildningsområden när det gäller motsvarande ämnen vid Ålands lyceum. Det är ett känt faktum. Detta tar bort dessa hinder och gör det mera som en naturlig del i utbildningen.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Det är naivt att tro att schemaläggningen förändras i och med att vi skulle anta lagstiftningen! I lagen finns ingenting om det utan för att komma åt det är det endast och enbart ett samarbete mellan de olika skolorna som behövs. Vi har redan hört att alla skolor skall finnas kvar. Det kommer inte att bli någon förändring! Då är skolorna kvar och problemen kvarstår med schemaläggninen. Är det endast det hindret som ltl Christian Beijar ser? ”Många olika hinder” hindrar utbildningens utveckling, enligt ltl Christian Beijar. Vilka är de olika hindren?

     

    Ltl Christian Beijar, replik:

    Fru talman!

    När man samordnar de olika resurserna innebär det naturligtvis en effektivisering av verksamheten och det innebär då att många praktiska dagliga hinder som i dag finns när det gäller att man har flera olika funktioner strikt för sig försvinner, eftersom man har en gemensam förvaltning, man har en gemensam struktur och det måste också vtm Viveka Eriksson förstå att det förbättrar samordningen på ett helt annat sätt än vad det gör i dag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Johan Ehn:

    Fru talman!

    Mycket har redan hunnit sägas i den diskussion som har varit här i dag. När talturerna fördelas såsom det görs så råkar det sig så att den frisinnade gruppen alltid kommer i ett mycket sent skede när många kanske redan har tröttnat på att lyssna också, men oberoende skall jag försöka att beskriva vår syn på det lagförslag som nu ligger.

     

    Till att börja med vill jag säga att från den frisinnade gruppens sida har vi sett att det ramförslag, som vi ser det, som nu ligger är ett bra förslag till hur man kan gå vidare med att utveckla gymnasieskolan på Åland. Vi har varit och är, som jag upplever det, överens i den här salen om att reformer om utbildningsväsendet, framför allt inom gymnasieskolan behövs. I princip alla som har varit uppe hittills har pratat om att årskullarna minskar, vilket leder till att här finns bekymmer för framtiden.

     

    Från vår sida har vi försökt se på lagstiftningen med de ögonen att dels skall detta vara en ramlagstiftning som skall sätta grunderna för hur skolan skall organiseras, dels skall man ge möjligheten för Ålands gymnasieskola att organisera de praktiska bitarna. Så har vi också gjort i nuvarande lagstiftning. Det finns ingenting om betyg, läroplaner eller någonting liknande annat än att de skall finnas i nuvarande lagstiftning.

     

    Vi har försökt lägga tre perspektiv på lagstiftningen:

     

    • Individperspektivet
    • Näringslivsperspektivet
    • Samhällsperspektivet

     

    Ur ett individperspektiv ser vi att det här är ett ramlagförslag som ger möjlighet att skapa en gymnasieskola som är flexibel, som skapar valfrihet, den ger möjlighet att välja en praktisk inriktning, en teoretisk inriktning eller en blandad inriktning. Förutsättningarna för att skapa detta finns i lagstiftningen. Det finns ingenstans sagt att man stoppar den ena eller den andra.

     

    Tittar vi ur näringslivsperspektivet finns även här en flexibilitet som är större, som jag upplever det, än dagens system i och med att nu får näringslivet den part man man diskuterar gentemot, man för fram de åsikter om vad det är som behövs på arbetsmarknaden, kanske inte bara i dagsläget utan också framåt och skolan kan sedan möta upp genom att lägga utbildningsprogram som är vettiga för framtidens behov. En utveckling av skolan via näringslivet torde via det här systemet kunna ske lättare därför att här sitter man nu också med resurserna på ett och samma ställe, man kan alltså växla mellan också olika delar av utbildningen utgående från de behov som finns på olika ställen i samhället.

     

    Den tredje punkten vi har försökt använda som utgångspunkt är samhällets behov av utbildning. Också vad gäller samhällets behov av utbildning bör man titta på vad kostnaden är; den får inte bli den som man sätter i centrum i första hand vad gäller utbildning därför att utbildning kommer att generera pengar, men den måste finnas med som en del. Vi ser att det finns en samhällsvinst i förslaget genom att man får en gemensam centralorganisation som är administrativt ansvarig för skolan. Sedan har man fortsättningsvis en ganska hög delegeringsgrad ut till respektive utbildningsenhet, framför allt vad gäller pedagogik och hur man utformar den dagliga skolverksamheten osv. Det vi också ser här är att man förflyttar en stor del av verksamheten som har pågått uppe på utbildningsavdelningen ner till gymnasieskolan och i stället kan man på utbildningsavdelningen, som jag ser det, syssla med de saker som man framför allt bör göra: ligga steget före i att analysera, ligga steget före i att formulera samhällets krav på utbildningen.

     

    Dessa tre perspektiv tror jag att är viktiga att ha med i diskussionen och det förslag som nu ligger ger också dessa möjligheter.

     

    Jag är fullt medveten om att det finns en stor kritik mot förslaget som sådant därför att man kan inte ge svar på exakt hur utformningen kommer att se ut. Det som förslaget ger klart är att vi skall ha en gemensam administration för skolan. Hur många enheter vi sedan har, hur enheterna är utformade rent praktiskt, det kommer att variera över tid, tror jag personligen. Nu lägger man ett förslag från kommitténs sida om hur man tycker att det skulle kunna se ut vid det här tillfället. Det förslaget skall sedan bearbetas via ledningsgruppen för de olika gymnasialstadieskolorna. Där skall man processa läraravtal, där skall man processa alla de här frågorna som har dykt upp nu under den här debatten också. Men jag ser på det på det sättet att om vi skall kunna göra en förändring av gymnasieskolan tror jag faktiskt, i motsats till det som vtm Viveka Eriksson var inne på, att man måste ta lagstiftningen först för att visa vägen vad det är för ramar man jobbar inom, sedan utformar man verksamheten inom ramarna.

     

    Den kritik som har funnits skall vi naturligtvis, som ltl Gun Carlson var inne på, i kulturutskottets behandling lyssna till, vi skall lyssna på den och vi skall försöka förstå den. Jag har haft förmånen att ta del av de remissutlåtanden som har kommit och jag har försökt att titta på dem i belysning av det lagförslag som ligger och faktiskt granskat dem i förhållande till lagtexten. Många gånger vill jag påstå att den kritik som finns där bygger på missförstånd. Jag skulle också vilja säga att ibland framför man kritik på ett sådant sätt att man säger att på vissa ställen äventyras elevernas möjlighet att få ut en examen. Man vill att examenskraven skall vara fastställda i lag. Min motfråga blir då: Är det på det sättet att vi har haft en dålig lag vad gäller den biten i dag? Den slår nämligen inte heller fast den typen av frågor. Jag tror också att det skulle bli väldigt komplicerat om det var så att vi lyfte den här typen av relativt praktiska frågor till lagnivå, att vi skulle slå fast läroplaner och liknande uppe på den nivån - då skulle vi få sitta i lagtinget och diskutera på en alldeles för låg nivå, den skall finnas ute i förvaltningen, framför allt ute i skolan. Vi skall härifrån ge beställningen. Jag tycker att det förslag som nu ligger ger en sådan beställning till gymnasieskolan, vad det är vi är ute efter, vi är ute efter en skola som skall ge en utbildning som skall hålla för det åländska näringslivet, nationellt, internationellt och gentemot EU. Det är det som är vårt uppdrag och så säger vi också att vi skall formulera detta ytterligare i olika typer av dokument, som t.ex. mål- och resultatstyrningsavtalet. Jag ser inte vad det är för bekymmer med. För att man har misslyckats på ett ställe att få det att fungera behöver inte det betyda att det i sig skulle vara ett dåligt instrument; då måste man bara försöka att göra det tydligare. Vad är alternativet? Att vi fortsätter som i dag och enbart styr via budgeten? Jag tycker inte att det heller är ett fullgott alternativ. Jag tror på den här möjligheten med att få ett mål – och resultatavtal som faktiskt fungerar.

     

    Som sagt, jag tycker att vi måste se lagen för vad den är: en ramlag som sätter grunden för det fortsatta arbetet kring hur gymnasieskolan skall utvecklas. I det arbetet kommer framför allt de som berörs av arbetet att finnas med därför att det här skall ske, som det står på x antal ställen i lagframställningen, ute i gymnasieskolan. Vissa av styrdokumenten, som t.ex. mål- och resultatavtalen tas från landskapsregeringens sida, förankras via den budget som lagtinget här tar ställning till varje år. Jag förstår egentligen inte när alla säger att vi är inne för att vi vill samordna utbildningen, vi har en lag som samordnar utbildningen på administrativ nivå och sedan är man så jättekritisk i den här salen. Det är någonting som jag har haft svårt att förstå.

     

    Men från Frisinnad Samverkans sida tycker vi att grunden som ligger i ramlagen är bra, den kan vi jobba vidare på, men under behandlingen skall vi naturligtvis lyssna på alla de som har framfört sin kritik, vi skall analysera den och vi kommer också från kulturutskottets sida att komma med förklaringar till sådant som har blivit oklart naturligtvis.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Vtm Johan Ehn sade att han ville lägga tre perspektiv på framställningen: individens, näringslivets och samhällets. De två sistnämnda sammanfaller ganska långt i stort sett. Men det var en sak jag fäste mig vid, nämligen när vtm Johan Ehn sade att nu får näringslivet en part att diskutera med. Har de inte haft det nu? Om jag både frågar och svarar, så det är klart att näringslivet har haft en part, både utbildningsministern och utbildningschefen är redan nu part. Vad det handlar om är var man vill föra diskussionen. Det framfördes som om det skulle  vara någonting helt nytt. Det är inte så illa ens med denna regering att inte näringslivet har haft en part att diskutera med!

     

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Jag tycker att ltl Anders Eriksson har rätt på det sättet att det naturligtvis har funnits en part. Här diskuterades också i tidigare anföranden om att förslaget är en centralisering. I det här fallet decentraliserar man den biten och diskussionen kommer närmare dem som utför uppgifterna. Man kommer ner till skolnivån och man kommer där att kunna tillgodose näringslivets behov lite bredare också än tidigare genom att man har hela skolans resurser till sitt förfogande när man tittar på vad det är för någonting som näringslivet efterfrågar och kan då sy samman det av alla de inriktningar som finns inom gymnasieskolan. Det har varit lite svårare i dagens läge i och med att nu har enheterna varit rätt självständiga som de har varit så här och när då utbildningsministern och lagting och landskapsregering senare skall komma och försöka samordna eventuella utbildningar som behövs för näringslivets behov så har det varit betydligt mycket svårare. Nu ligger allt i samma organisation.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Fru talman!

    Jag tror att det är enbart hur man väljer att titta på det där. Om vi ser reformen och när jag hörde på vtm Johan Ehn så utgår han från att det övergripande ansvaret för utbildningen som finns på utbildningsavdelningen flyttas antagligen över till gymnasieskolan. Men kommer det att bli så? Så gick också snacket när ÅHS bildades, att man skulle flytta, men skulle minska på byråkratin här i huset, men man gjorde inte det. Också här är vi inne på samma resonemang om att det skall vara en beställare och det skall vara en utförare. Detta gör att det måste finnas topptjänstemän på båda sidor, om man skall få det att fungera. Jag tror sist och slutligen, vtm Johan Ehn, att man kommer inte så mycket närmare. I den här typen av diskussioner som har varit tidigare är den näringsansvarige och utbildningsansvarige som har mött näringslivets företrädare, och det är ju så diskussionerna skall gå till.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Skulle jag göra som ltl Anders Eriksson gör nu att jag inte tror på att man klarar av att genomföra det man föreslår, ja, då skulle vi inte få mycket gjort här i lagtinget! Då skulle det aldrig komma ett beslut från lagtinget eftersom vi ändå inte klarar av att genomföra det. Jag kan förstå det resonemanget ur ett oppositionsperspektiv. Det är klart att man skall lägga an den tonen gentemot landskapsregeringen, att vad ni lägger fram, men ni kommer ändå inte att genomföra det! Det är naturligtvis så att ltl Anders Eriksson har rätt i det fallet att man fortsättningsvis gentemot näringslivet skall föra diskussioner på andra nivåer, men jag menar att diskussionerna måste föras på de nivåer som är de rätta s.a.s. När det gäller utbildningsfrågor och försörjning vad gäller utbildning och arbetskraft tror jag att mycket av den här diskussionen skall ske just nära utbildningen i skolan, så nära dem som praktiskt skall genomföra det här som möjligt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Vtm Johan Ehn tycker att detta med mål och resultatstyrning skulle vara väldigt bra. Jag tycker att det är väldigt förvånande att landskapsregeringen inte mera lär av sina erfarenheter, lär av sina misstag. Jag efterlyser att man här skulle analysera systemet med mål och resultatstyrning såsom det är infört i högskolan. Det finns en massa erfarenheter att vinna med att göra en ordentlig utvärdering av högskolan innan man går vidare med den här reformprocessen. Det skulle också finnas erfarenheter att lära från omstruktureringen av ÅHS, särskilt när det gäller frågan om avtalen. Jag förstår att Frisinnad Samverkan är inne för att ta lagen trots att frågan om avtalen ännu inte är löst. Det är helt fel väg att gå. Vi måste avvakta avtalen. TALMANNEN: Tiden är ute!

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    Om jag börjar med det senare. I en önskevärld skulle det vara på det sättet att man hade allting klart när man går till det genomförandet. Men här tycker jag att det är fråga om hönan eller ägget. Skall vi först ge signalerna om vad det är vi vill och sedan fatta besluten utgående från det och börja genomföra eller skall vi genomföra saker och ting först genom att ha oklara förslag till hur man skall gå vidare och sedan efteråt börja genomföra? Jag vill göra på det sättet att i det här fallet skall vi visa riktningen genom att godkänna lagen. Efter att vi har fått lagen börjar man jobba på det här. Jag vet också att arbetet gällande avtalen är redan i full gång och man jobbar med dem. Naturligtvis är det också vår målsättning att det här skall finnas klart när man kör igång, det är det absolut bästa, men däremot kan man inte säga att framställningen står och faller just på den biten. Vad gäller resultatavtalet skall man naturligtvis dra erfarenhet av det som man har sedan tidigare, men det behöver inte betyda att man förkastar idén med mål och resultat. Hur skall vi annars styra verksamheten, vtm Viveka Eriksson?

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    För att lyckas med en reform måste de grundläggande elementen vara klara. Avtalen är ett grundläggande element. Det är helt fel att anta en lagstiftning innan den frågan är i hamn. Vtm Johan Ehn förstår inte vad oron beror på. Samtidigt säger han att vi skall ha en vid ramlag och sedan skall man börja processa i verksamheterna! Det är självklart att det är ägnat att skapa stor oro om lagtinget stiftar en lag som ingen egentligen vet vart leder. Det är klart att det skapar oro. Jag förstår den oron, för jag delar den. Jag tycker att lagtinget måste veta vart vi är på väg innan vi stiftar en lag. Vi måste ha de grundläggande elementen klara för oss, inte på så sätt att vi skall detaljstyra, det förespråkar inte jag heller, men vi skall veta vad som ryms inom ramen.

     

    Vtm Johan Ehn, replik:

    Fru talman!

    För det första är processen igång vad gäller att jobba med detta. Landskapsregeringen har satt igång processen, hur man skulle kunna genomföra det förslag som nu ligger. Det skall då processas vidare; slutdatum för när lagen skall träda i kraft är 2009. Man har alltså tid på sig att lösa många av de här frågorna fram till dess. Utgångspunkten måste vara att vi sätter upp ett mål för när vi skall genomföra de saker som vi i den här salen också besluter för oss att göra, vi behöver ha klara och tydliga målsättningar. Jag förstår inte heller när vtm Viveka Eriksson säger att hon inte vill vara med om en detaljstyrning. Jag tror att jag i hennes anförande hör – vi får kontrollera upp det senare – att man borde till lagförslaget ha lagt läroplansgrunder, man borde ha lagt övriga styrdokument så att lagtinget också skulle kunna diskutera dem. Då är man i lagtinget inne på en detaljstyrning som ligger på landskapsregeringsnivå och som vi inte har i vårt parlamentariska system.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm:

    Talman!

    Från Obunden Samlings sida har vi på flera olika sätt försökt motverka reformen. Vi har haft motioner och budgetskrivningar för att få bort landskapsregeringens visioner att komma med en lagframställning. Vi har inte lyckats med det eftersom vi nu har en lagframställning på vårt bord som vi skall ta ställning till.

     

    Vad vill vi då från vår sida? Vi har trott att på att landskapsregeringens visioner skulle gå att genomföra genom samarbete. Det kan jag hända att jag kommer ihåg fel, men när gymnasiereformen infördes var det meningen att man skulle kunna få få en gymnasieexamen oavsett vilken linje man valde att gå. Man skulle kunna få både den allmänna och den särskilda behörigheten att söka in till fortsatta studier på högskole- och universitetsnivå, t.o.m. från naturbruksskolan. Det här har man tydligen misslyckats med. Skulle detta fungera i dag skulle det inte vara något problem eftersom landskapsregeringen nu säger att det väsentliga är att de studerande skall få valmöjligheter, de skall kunna få en dubbelexamen.

     

    Tittar vi på de olika utbildningslinjerna som vi har på gymnasialstadiet så det är sju stycken skolor som skall sammanslås till en enda. Personalen blir tillsammans ca 220 personer och de studerandes antal är ungefär 1.150. Nästan hälften av eleverna och personal, 40-45 procent, är ganska kritiska till den reform som man nu tänker genomföra. Det är för att det är så pass många, både elever och personal vid Ålands lyceum. Det är ganska intressant att titta på hur många elever respektive lärare/personal man har vid de olika utbildningsenheterna. Tittar man på t.ex. Ålands lyceum har man 464 studerande och 60 anställda. Tittar man på naturbruksskolan är det där 41 studerande och 19 anställda. Skulle man ta naturbruksskolans förhållande mellan studerande och lärare och implementera det på Ålands lyceum så skulle det vara tio gånger mera personal, men så är det inte. Här ser man alltså kostnadsskillnaden mellan de olika skolorna. Ålands lyceum är väldigt billig medan naturbruksskolan är väldigt dyr. Det här är säkert ett försök att på något vis jämställa kostnadsfördelningen, men då frågar man sig: Vem blir vinnaren och vem blir förloraren? Jag hoppas att man har tittat på det här. Det sägs nu nu att skolorna tillsammans sparar, eller att enligt bokslutet hade skolorna gemensamt kvar 1 miljon, enligt ledamoten Camilla Gunell. Vem är då förloraren och vem är vinnaren om man går in för systemet med en gemensam gymnasieskola?

     

    För mig och för oss har det varit väldigt viktigt att titta på lagframställningen utgående från ett studerandeperspektiv. Det är ändå det som är det mest väsentliga. Det är det studerande som berörs mest och det är också de som är vår framtid, precis som ledamoten Camilla Gunell sade, att framtiden ligger i våra händer, men det är just de unga som är framtiden och det är de som är mest berörda av lagframställningen. På vilket sätt kommer de jämfört med i dag att få det bättre? En reform måste innebära en förbättring, man kan inte bara reformera för reformens skull. På vilket sätt blir det bättre för dem och på vilket sätt får man flera valmöjligheter?

     

    Jag är ganska ensidig därför att jag har erfarenheter bara från den ena skolan, men jag har försökt ta reda på hur det fungerar även på de andra. Säger vi först och främst från skolhälsovårdens sida – det har vi inte alls diskuterat här i dag – vet vi att är det någon som har behov av att gå och besöka skolhälsovården har man den ganska så där i närheten eftersom skolhälsovården inte är för alla gymnasier, men nu säger att den skall vara gemensam och inom ett gemensamt fysiskt område. Det här tycker jag att kanske inte är det allra bästa. Jag ber kulturutskottet titta på hur det fungerar och hur det borde fungera för att vara på det allra bästa sättet för de studerande. Vi har tagit del av många undersökningar som baserar sig på olika enkäter där skolhälsan har varit i fokus och där det har framkommit att elever i dag mår väldigt dåligt i våra gymnasieskolor. Detta är alltså en väldigt väsentlig del som man bör titta på för att möta upp på det allra, allra bästa sättet.

     

    När det gäller studeranderådet säger man att det skall bestå av tio studerande och det är sju skolor, alltså lite mer än en från varje skola som skulle representera studeranderådet. Tänker man sig att en skola med drygt 480 elever, en annan med drygt 280 elever, en tredje med drygt 140 elever, en fjärde med 91 elever, så skall det vara en enda, om jag har förstått det rätt, som representerar hela den skolan i ett studeranderåd.

     

    Det är säkert många av oss som har varit med i någon form av studeranderåd och vi vet att det kan vara ganska, som vi nu i vuxen ålder kan tycka, triviala, banala frågor som diskuteras, men för dem som lever i den verkligheten är det väldigt viktigt att man diskuterar frågorna. Tänker man sig då att det kommer en studerande från en skola med närmare 500 elever och skall försöka föra den studieinriktningens talan i ett studeranderåd så undrar jag hur den demokratin skall fungera! Det finns många exempel som ligger nära i tiden – hur man försökte förändra t.ex. karonkaupplägget i Ålands lyceum och alla studerande slöt upp tillsammans och hade diskussioner med lärare och representanter för personalen. Jag undrar hur ett sådant ärende skulle föras vidare i ett studeranderåd med tio som har ett så pass brett spann som man skall representera! Det här är också en jätteviktig fråga. Det är här man som studerande skall jobba för sina frågor, skall känna att det demokratiskt fungerar och att man får respons som är lyhörd för även andras åsikter. Det låter nästan lite väl stort för att få det att fungera.

     

    Det finns en annan viktig sak som jag egentligen inte riktigt vet hur jag skall tackla. Jag har läst det men inte riktigt förstått. Det är hela upplägget med dubbelexamen. Jag har förstått att man kan läsa en yrkesinriktning och man kan samtidigt läsa en allmänbildande linjer, alltså gå båda linjer samtidigt. Det kan man göra i dag också, så det är egentligen ingenting nytt. Man kan gå i Ålands lyceum men ändå läsa olika kurser på sociala linjen och man kan också gå sociala linjen och ändå skriva gymnasieexamen, så till den delen är det ingenting nytt. Är det de här som är normen, det som man utgår från, det är inte ett undantag, vilket det är i dag? Jag hoppas att kulturutskottet kan titta på hur vanligt det här är i dag, fast det erbjuds redan i dag. Använder man sig av den här möjligheten? Blir det i stället norm att man kan göra dubbelexamen, så på vilket sätt, om man går ner till ett konkret plan, skall det fungera när man sitter i en skola? Skall man kunna gå byggnadslinjen och så får man den yrkesexamen, men man skall också kunna gå den allmänna utbildningen? Detta förstås för att man skall ha den allmänna utbildningen och den särskilda för fortsatta studier. Men hur skall det se ut rent konkret? Det är inte alla som väljer det här, om det är så att det är valfrihet man vill uppnå. Då kan man antagligen – och det är här jag inte vet om jag har förstått det rätt – välja yrkesexamen, alternativ ett, alternativ två: endast allmän utbildning, alternativ tre: yrkesexamen och allmän utbildning och så skall det mynna ut i eventuellt även en studentexamen för den som så önskar? Alla de som har gått dessa tre olika alternativen har möjlighet att skriva den. Då frågar jag: Hur kommer det att se ut i en undervisningssituation? Kommer det att bli olika klasser beroende på hur man har valt? Kommer det att bli någon form, som jag ser det i alla fall, av segregering mellan de olika studerandena?

     

    Jag hoppas att kulturutskottet tar reda på hur det här kommer att se ut. Även om ledamoten Camilla Gunell säger att det inte blir något problem, så kan inte jag förstå att om man i dag har haft möjligheten men inte valt den, så varför har man inte valt den? Jo, antagligen för att man tycker att det har varit alldeles tillräckligt att gå den ena linjen som man har valt. Om man tror att det här skall bli normen, det som man kommer att göra, hur kommer man då att kunna hålla samma höga nivå som man i dag håller framför allt i Ålands lyceum?  Där skall man alltså kunna gå en yrkesexamen och man skall ha den allmänna utbildningen, men den allmänna utbildningen, säger man, den skall inte på något vis bli på en sämre nivå. Då undrar jag: Hur skall betygssättningen gå till? Vi kan inte bara säga att jo, men, man kan väl dra ner på nivåkraven, för det kan vi inte göra, det finns något på andra sidan som man skall söka till, man skall söka till ett universitet eller högskola och vi vet att 9,3 i betyg när man kommer ut från skolorna betyder att man har full pott 5 i Sverige, sedan finns det en skala som går nerifrån det. Det är nog väldigt, väldigt viktigt att man vet hur det här kommer att se ut. Vi vet nämligen att det är jättehårda krav att komma vidare. I dag behöver man ha mellan 17,5 och 18,5 för att komma in på den utbildning man vill i Sverige. Det är motsvarande 8,5-9,1 i dag. Inte tror jag att det är så himla många av oss som skulle klara det i dag! Det är alltså ganska höga krav och det är det jag vill veta att tänker man i de här banorna eller tror man att tåget bara går, precis som vanligt och man skall klara av samma betygssättning? Åtminstone borde man föra diskussionen så att man vet vad det innebär.

     

    Samma sak gäller själva kursutbudet och själva kursplaneringen. I dag vet vi att det är obligatoriskt med 75 kurser i Ålands lyceum, man har ett annat system i de andra skolorna, man pratar om 120 studieveckor, hur skall man få det här att gå ihop och hur skall man få sammanblandningen att gå ihop från det ena systemet till det andra? Det har jag inte heller kunnat läsa mig till.

     

    Det är bra med valmöjligheter och jag tycker att det har man redan haft i dagens system. Vill man höja nivån, vilket jag många gånger har sagt härifrån att man borde göra, bl.a. i naturbruksskolan – jag får säkert på pälsen av någon därifrån igen för det brukar jag få -  men jag säger det trots det återigen att det tycker jag att man borde göra för det behövs veterinärer, biologer som vet fram och bak på ett djur, vilket många annars inte vet som har gått på ett teoretiskt gymnasium och har jättehöga betyg och kommer direkt in på en veterinärutbildning. Det är bra att man då har en naturbruksutbildning i botten och har en både specifik och allmän utbildning som ger behörigheten att söka in till veterinärlinjen, men det kunde vi ordna redan med det vi har i dag. Måste vi för den skull kasta upp allting i luften och så hamnar det här i någon slags hierarkisk toppstyrd modell? Jag får inte det här att gå ihop och jag är motser verkligen bra förklaringar för att vi skall få det bättre än vad vi har i dag på alla plan.

     

    Elevantalet kommer att sjunka med 17 procent till 2015 och då är det bra om man har en naturlig avgång för lärare osv. Men annan personal, också lärare, så i ett ”gammalt system” har vi också den möjligheten att de kan ”bortbantas” med naturlig avgång, inte behöver vi ha den här modellen för att man skall kunna göra sig av med tjänster med naturlig avgång. När det gäller städpersonal, vaktmästare och annan personal så kan inte jag se att man där skulle ha någon vinst i att man slår ihop själva organisationen. Det kan inte vara så att vi i dag går med överkapacitet på de tjänsterna, de har säkert fullt upp ändå att göra det som de skall göra. Jag ser alltså inte heller vinsten där. Jag är dock väldigt lyhörd för att lära mig hela livet, så jag väntar på svar!

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Gun-Mari Lindholm säger att detta kan göras genom samordning. Ja, men problemet är att det kan man inte göra så länge vi har de olika alternativen. Det är så att om en lärare skall gå från en skola till en annan för att undervisa i något ämne blir det en bisyssla för den läraren. Det är få lärare som ids ta det extra jobbet för så lite pengar. Det är verkligheten. Ibland har man så nära liggande avtal att undervisningsskyldigheten uppfylls i den egna skolan och går man till en annan blir det övertid och då är det inte heller alltid så bra för någon. I dag kan vi inte flytta eleverna från en skola till en annan, från ett klassrum till ett annat för att ta del i någon grupp utan att flytta lärarna, så det går egentligen inte. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Förstår jag det då rätt att centern genom ltl Gun Carlson tar det här paketet för att det är en läraravtalsfråga i första hand? När det gäller frågan om att man skall slussa lärare mellan skolorna ser jag det så att det är också elever som man borde slussa. Skall man t.ex. ha en yrkesexamen och en allmänbildande examen, så tänk på en som är intresserad av att bli hästskötare samtidigt med en allmänbildande utbildning – inte lär man väl transportera hästen till staden utan nog är det eleven som skall transporteras ut till naturbruksskolan för att del av undervisningen där! Det här kunde också ske i dag, men det sker inte. Jag anser att man skulle kunna göra det om man skulle organisera upp det, man behöver inte slå ihop och organisera det till en enda organisation för den skull.

     

    Ltl Gun Carlson, replik:

    Herr talman!

    Nej, det är just det som inte går i dag så länge vi har det här systemet. Centern anser inte att det här skall göras bara för läraravtalet utan det skall göras för att få en verkligt fungerande samordning i praktiken, det är det som det handlar om. Jag ville också kommentera frågan om olika kostnader att man skall slå ut de gemensamma kostnaderna på olika skolor. Så är det inte tänkt; det är klart att det alltid kommer att vara dyrast att gå i naturbruksskolan. Naturbruksskolan kräver dyra maskinparker för sin undervisning, kräver husdjur för undervisningen, husdjur som skall skötas alla dagar i veckan, också på sommarlov och vinterlov. Det här kostar och belastar undervisningen; därför blir det stå stora skillnader. Ålands lyceum är den billigaste skolan i dag, om man får säga så, när det gäller undervisningskostnader, där har man mycket lite kostsamma inventariematerial. Det är en mycket stor skillnad och det kommer det alltid att vara.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Katrin Sjögren, replik:

    Herr talman!

    Jag delar ltl Gun-Mari Lindholms uppfattning om att eleverna och elevdemokratin blir lidande. Om man läser remissvaren är det en av de mest återkommande påpekandena, att man är orolig för hur demokratin skall se ut, både för elever och för lärare, trots att landskapsregeringen i den allmänna motiveringen tagit upp ett helt stycke om studerandeperspektivet. Jag skulle vilja citera ungdomsrådet: ”Man kan inte annat än konstatera att förutsättningar för personal och studerande att påverka och göra sin röst hörd är undermålig i detta lagförslag.”

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    På grund av det fina vädret i helgen har jag gjort min läxa lite dåligt. Jag har inte läst remissvaren, så det är bra att vi får det bekräftat att de är likalydande som den uppfattning som jag fått bara genom det att jag läste lagframställningen. Jag fastnade just vid det lilla antalet studerande som ingår och att det blir ungefär en studerande från varje skola eller utbildningsenhet. Man kanske inte skall se det så mera, men om man tänker att man slår ihop någonting så tror jag åtminstone att initialt tänker man så. Det här har man gjort i alla andra organisationssammanslagningar.

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Herr talman!

    Vad gäller studerandeperspektivet så hindrar inte lagen att studerandekåren organiserar sig såsom de önskar och som är mest ändamålsenligt för skolan. Det som lagen reglerar är själva studeranderådet, men det behöver inte vara den enda organisationen; där under kan finnas hur många undergrupper man vill så att man får det att fungera väl. Det är också bra att ltl Gun-Mari Lindholm nämner skolhälsan. Det är en viktig del i organiseringen. Där har inte alla elever i dagsläget haft en likvärdig tillgång till hälsovård, så därför menar vi att vi behöver samordna det så att alla får en likvärdig tillgång till psykolog, kurator, hälsovårdare och även preventivmedelsrådgivningen.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Vad gäller samordning och att man skall ha lika rätt till skolhälsovård tycker jag att det är bra, men bekymret är om den blir placerad på ett visst ställe – de fysiska byggnaderna kan vi inte sätta närmare varandra – och att man då under dagen från ett undervisningstillfälle skall kunna ta sig till skolhälsovården. Jag ser det som lite problematiskt hur man skall hinna, kurserna man skall genomgå är ändå ganska tajta, så det är inte så där väldigt lätt och är man frånvarande alldeles för mycket blir kursen icke-godkänd. Det gäller alltså att var där när man skall vara där, så att börja fara mellan skolorna för att söka upp skolhälsovården är inte så lätt. Jag hoppas att man tittar på den frågan och löser den på för eleven bästa sätt.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Herr talman!

    Jo, det skall vi absolut göra: på bästa sätt för eleverna! Åländska studerande har egentligen inte haft några större problem att komma in i svenska högskolor. Däremot har det funnits vissa bekymmer att komma in i finländska universitet. Det kanske beror på att man fokuserar väldigt mycket, särskilt i lyceet just på examensbetyget och kanske inte på studentexamen. Studentexamen har ett annat värde i Finland än vad det har i Sverige. När en ålänning med studentexamen och gymnasiebetyg skall komma in svenska skolor måste en konvertering av betygen göras, eftersom har 1-5-skala och i Ålands lyceum följer man den finländska betygsskalan med 4-10. Detta med betyg går alltid att konvertera om, men det är klart att det måste göras tydligt och på likvärdiga grunder, det är mycket viktigt.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Det där är egentligen historia med gymnasieexamen och studentexamen för nu kommer antagligen de flesta att skriva studentexamen. Det är väldigt få som skriver uppsatsen, åtminstone hittills har det varit ett par stycken per år. De flesta kommer enligt den lagstiftning som vi alldeles nyligen har antagit att skriva studentexamen. Jag tror i alla fall att man noga skall titta på hur det kommer att se ut i dubbelexamensutbildningarna, hur skall man kunna prestera, som jag ser det, kommer det överhuvudtaget att vara möjligt att vara så högpresterande som det ändå kräver för att komma vidare till de olika högskolorna och universiteten om du samtidigt skall ha en yrkesexamen? Man talar om valfrihet men det är det de facto inte. TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Herr talman!

    Jag läser ur framställningen: ”I skolhälsovården avses ingå de personalresurser som finns där nu, dvs. skolpsykolog, kuratorer och berörda skolhälsovårdare. Ytterligare personal kan knytas till verksamheten enligt behov och resurstilldelning. Skolhälsan skall ges möjlighet att ha en samordnad verksamhet i gemensamma lokaler men bör också finnas tillgänglig och synlig vid skolans alla verksamhetsställen.” Jag önskar nu ett förtydligande av ltl Gun-Mari Lindholm: Var någonstans i framställningen står det att skolhälsovården skall dras in vid de olika verksamhetspunkterna?

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Det står precis som ltl Veronica Thörnroos sade att den skall finnas i en samordnad verksamhet i gemensamma lokaler. Sedan bör de också vara det, men det har de bör de väl ha varit nu också, eller hur! Det har de inte varit. Man har haft en väldigt ojämn fördelning i dag. Det är det som jag ser som det största hotet att man skall ha möjlighet att uppsöka den. Jag tror att vi alla förstår att man kommer inte i den här organisationen att ha mottagningsrum på alla utbildningsenheter utan man har det i en samordnad verksamhet och det är dit man skall söka sig vid behov. Avstånden och tidsstressen kan göra att det kan vara svårt att hinna komma dit under den tid det finns personal där. Men om man har tänkt sig det på något annat sätt som ltl Veronica Thörnroos vet och kan ge utfästelser om, så är jag mycket tacksam för att få det svaret!

     

    Ltl Veronica Thörnroos, replik:

    Herr talman!

    Ltl Gun-Mari Lindholm gör ett antagande att det kommer att bli en försämring, trots att det klart och tydligt i texten står att det kommer att finnas verksamhetspunkter ute i de berörda skolorna. Jag vet inte om ltl Gun-Mari Lindholm har varit i kontakt med den personal som arbetar där i dag, men jag har varit i kontakt med dem och de är väldigt glada och tacksamma för att de får ett gemensamt ställe där man s.a.s. har som bas för verksamheten och sedan fortsätter man att åka ut till de olika verksamhetsställena. Målsättningen med framställningen är naturligtvis att förbättra för studerandena, inte att försämra för dem!

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag kan konstatera att ltl Veronica Thörnroos och jag värnar om lite olika grupper. Ltl Veronica Thörnroos värnar om skolhälsovårdarna, men jag värnar om eleverna som skall uppsöka verksamheten och de har uttryckt en oro för detta. Det är faktiskt ingenting att skratta eller le åt! Om någon grupp ger uttryck för oro, så tycker jag att man skall bemöta det på ett professionellt sätt, och det tycker jag inte att någon här i salen har kunnat göra i dag.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Ltl Gun-Mari Lindholm förde ett resonemang om elevernas uppslutning till karonkan, men vad är egentligen skillnaden mot i dag? I dag har Ålands lyceum redan ett studeranderåd. Ändå slöt eleverna upp, så det är inte några möjligheter som tas bort. Det bevisar egentligen att fortsättningsvis kommer elevinitiativet att finnas kvar; det kan t.o.m. utvecklas med studerandekår och genom att det blir större elevgrupper, så det här behöver inte bara vara en nackdel, ltl Gun-Mari Lindholm!

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag hoppas att ltl Göte Winé har rätt och att jag har fel! Åtminstone enligt den information jag har upplevs det på det här sättet. Därför har jag bett att utskottet skall titta på de här frågorna. Jag upplever åtminstone att det är väsentligt att man tittar på lagframställningen från alla håll och kanter och det har också framkommit att det finns väldigt många frågor men väldigt få svar. Om jag vore ltl Göte Winé skulle jag läsa framställningen med lite mer kritiska ögon än att bara anamma det som den egna landskapsregeringsledamoten sätter fram!

     

    Ltl Göte Winé, replik:

    Herr talman!

    Jag har granskat framställningen på många sätt och jag har t.o.m. suttit med ungdomar och diskuterat den. Det är bl.a. från ungdomarna som initiativet har kommit att studentkårer kan i stället öka möjligheterna, vi kan bli kraftigare och vi kan få flera som sluter upp. Ibland är det så att man inte får tillräckligt med ungdomar som ställer upp och vill jobba för olika saker. Nu ser de i stället möjligheter att kunna bli starkare på det sättet, vi-känsla, man ser möjligheter, för alla ungdomar, bästa ltl Gun-Mari Lindholm, är inte emot Struktur-07. Det finns otroligt med ungdomar i dag som ser reformen som en fördel med möjligheter att skräddarsy sin egen utbildning.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag tror att det finns många, speciellt socialdemokratiska ungdomar, eftersom socialdemokraterna hela tiden har sagt att man värnar om hantverksutbildningen och på det sättet tycker jag att det är lite förvånande att man nu kommer med den här där man ändå trots allt vill höja även den på en allmänbildande nivå. Det går lite i motsatt riktning till vad man har sagt förut, men jag kan förstå att man vill föra in yrkesexamen i också den allmänna utbildningen, men jag vet inte hur man skall orka med att gå de båda linjerna. Den erfarenhet jag har är nog att det är ganska tillräckligt med bara den ena.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

    Ltl Anders Eriksson:

    Herr talman!

    Det har varit en lång debatt och det är viktigt ärende, men jag skall verkligen försöka att inte vara så långrandig. Det var en väldigt allmänt hållen presentation av ett så här pass tungt ärende och det var svårt att hitta någonting riktigt konkret att ta på. I ett senare anförande sade dock ansvariga ledamoten Gunell att hon gärna gick in för att förändra, för att reformera, och det tycker jag är ett bra arbetssätt. Offentlig sektor behöver absolut reformeras på många ställen och utbildningen behöver ständigt reformeras, det är vi helt eniga om.

     

    Det är bra att få en flexibel organisation. Om vi tittar på siffrorna har vi 1.200 elever, som är 1.000 ganska snart, så talar det också för att någonting måste göras. En sak som jag tror att är bra att tänka på när man jobbar med så pass omfattande lagförslag som det här är att det man har inne i huvudet kan ofta vara alldeles klart för en själv, men många andra har svårt att förstå att hur skall det här riktigt genomföras.

     

    Jag vill inledningsvis säga att från Ålands Framtid vill vi inte stå här och nu och såga reformen rakt av, men vi har många frågor och kulturutskottet har ett mycket digert arbete framför sig. Det är en ramlag, visst är det, men det har varit så tidigare att när ramlagar har förordningar och övriga styrdokument funnits med som en bilaga; då kan lagtinget bilda sig en helhetsuppfattning om vad det riktigt handlar om. Så är det inte denna gång och därför tror jag också att diskussionen hittills har varit såsom den har varit. Om man försöker läsa på i framställningen så är texten är ganska allmänt hållen; det sägs om det huvudsakliga innehållet: ”Utan den målinriktning och resurssamordning som kan skapas inom en större organisation bedöms risken påtaglig för en eftersläpning och stagnation i kvalitet och kvalitetsutveckling av utbildningsinnehåll.” Jag är inte alldeles säker på att det bara är genom att få en större organisation som man kan motverka det. Det kan faktiskt vara så att vi har sju skolor nu; de flesta fungerar relativt bra, en del otroligt bra. Men för man allt samman i en organisation kan det faktiskt bli så att allt börjar fungerar dåligt, så det är inte bara genom att skapa en större organisation som man gör utbildningen bättre, och det kan också leda till en ganska stor likriktning som inte behöver vara alldeles bra.

     

    Vi har motionerat om det från Ålands Framtids sida att man borde ha utvärderat Ålands Yrkeshögskola riktigt ordentligt innan man går in för det här steget. Det tycker jag är en brist.

     

    Det sägs: ”Förslaget är ägnat att stärka gymnasieutbildningen och främja en fortsatt utveckling av kunskapssamhället.” Det är också någonting som är bra. De allmänna formuleringarna kan de flesta i lagtinget säkert ställa upp på, men hur vet vi det? Hur vet vi att det blir så? Ansvarig minister Camilla Gunell sade att man försämrar inte för någon. Nå, det är i så fall första gången som man lägger en så här pass omfattande reform på lagtingets bord som inte försämrar för någon, märk väl! Prislappen för ett sådant arbete måste bli enorm. Det är kanske därför som vi inte vet riktigt vad de ekonomiska konsekvenserna blir.

     

    Kvaliteten på utbildning, innehållet på utbildningen, borde vara det centrala, inte vem som bestämmer. Jag tycker, som flera har sagt, att man har fokus väldigt mycket på organisationen, och det är en gammaldags styrprocess. Janne Karlssons bok Riv pyramiderna, som skrevs för snart 15 år sedan,  tror jag skulle vara någonting som man kunde ta och studera lite när man tittar på det här!

     

    Det har sagts att den åländska gymnasieutbildningen är dyr. Det är sant och det sägs i framställningen att generellt är kostnaderna högre i omkringliggande regioner. Bakgrunden till det sägs i framställningen främst bero på att utbildningen ges i små grupper, att utrymmen i liten omfattning samutnyttjas, att studerande i landskapet ges jämförelsevis goda sociala förmåner och får en hög andel lärarledd undervisning per studievecka. De två sistnämna faktorerna tycker jag att vi skall vara glada över, så länge vi har råd att hålla på med det.

    Det är så i ett litet samhälle att det är svårt att jämföra kostnaderna med mycket, mycket större enheter i mycket, mycket större områden. Det blir svårt att lyckas med en sådan jämförelse, den blir haltande. Innan jag går in på detaljer tänkte jag ändå gå lite in på ekonomin. Ekonomin är viktig; när processen började hette det att man skulle samordna, ordet effektivitet finns i stort sett på alla sidor, men när man kommer fram till lagframställningens ekonomiska konsekvenser blir texten väldigt allmänt hållen. Jag kritiserade det förut och det här är också ett typexempel. Det går inte för lagtinget att läsa sig till: vad blir de ekonomiska konsekvenserna av framställningen? Då säger man att det är en ramlag och det skall komma senare som ett svar på att inte ens landskapsregeringen vet, igen, vad man lämnar ifrån sig när det gäller de ekonomiska konsekvenserna. Det sägs: ”Förslaget är i sig ägnat att främja en mer effektiv användning av offentliga medel.” Så kan det säkert vara. Men hur vet vi det? Det sägs vidare, att det får inte någon omedelbar väsentlig ekonomisk påverkan. Det sägs också: ”Inom Åland gymnasieskola kan en omfördelning ske inom ramens för skolans totala verksamhet.” Vi hörde i ett tidigare replikskifte att på grund av att det var sju olika skolor kunde man senaste år spara 1 miljon euro. Om jag förstod ansvarig minister rätt, så hade man haft samordningen hade man också kunnat ”bränna iväg” den, man kunde dra den slutsatsen av uttalandet.

     

    Det sägs, som flera har varit inne på, ”Ett lyckat samgående i Åland gymnasieskola underlättas av ett förenhetligat tjänstekollektivavtal.” Jag vill också understryka ”underlättas” – det är en absolut förutsättning. I dag har varje skola ett eget tjänstekollektivavtal med olika arbetssystem, undervisningsskyldighet och lönenivå. Jag tror många av oss kommer ihåg hur det gick till när ÅHS samordnades. Alla som hade en lägre lön lyftes upp till den högre nivån. Vi vet vilket liv det blir om man helt skulle göra som så att man drar in tjänsterna och folk får söka dem igen, såsom man bl.a. har gjort i det socialdemokratiska Sverige när man har genomfört den här typen av reformer. Det är en svår process i det lilla åländska samhället och därför tror jag att landskapsregeringen har valt att blunda för det här. Det nämns, som också har sagt, att det är en arbetsgrupp som jobbar med de här frågorna, men den arbetsgruppen måste ju vara klar med sitt arbete. Det är klart att man kan tycka att det är detaljer och det hör inte hemma i det här och vi skall ha de stora linjerna, men åtminstone jag anser att skall man förstå helheten, skall man veta vart pusslet leder måste man också kunna detaljerna och det där är en av många, många väsentliga detaljer som jag hoppas att kulturutskottet verkligen tittar på. Jag har inte funnit – finns det så är jag glad – några utredningar om reformens ekonomiska konsekvenser vare sig på kort sikt eller på lång sikt; om det finns tror jag också att det vore bra för lagtinget om man kunde ta del av dem.

     

    Jag skall korta ner mitt anförande i stället för att stå och upprepa mycket av det som har sagts tidigare. Jag hoppas –jag riktar mig speciellt till kulturutskottet – att de frågeställningar som jag tycker att har varit relevanta granskas noga. Jag tror man gör fel som minister Gunell gör att hon blir lite irriterad, oppositionen vill lägga krokben, de vill krångla, det är nog inte riktigt så, utan man vill veta vart en så här pass omfattande reform är på väg, vad konsekvenserna blir av det. De frågor som har ställts måste kulturutskottet titta på väldigt noggrant. Det är fel att egentligen det som blir en beredning skall skötas i kulturutskottet, men det är så många av frågorna som fortfarande är oklara.

     

    Jag tror att jag listar frågorna. Jag hade tre sidor som jag tänkte prata ännu, men tiden är sen och det kanske går snabbare om jag tar det i punktform. Det första är hur man skall klara av att schemalägga 1.200 elever? Det måste på något sätt kunna förklaras för lagtinget. Också frågan varför Ålands lyceum skall integreras. Jag har mycket tankar om det själv, man har sagt att reformen går bl.a. ut på att stävja skoltrötthet. Jag tror faktiskt att resultatet blir det motsatta, om också praktikerna skall få ännu mera teoretiskt läsande på sina axlar om jag säger så. Jag tror att det bästa skulle vara om man eventuellt samordnade de yrkesinriktade gymnasieskolorna och de elver som vill förkovra sig teoretiskt skulle ha möjligheter att läsa ett fjärde år, t.ex. vid Ålands lyceum. Det tror jag skulle vara en mycket, mycket bättre modell, om man verkligen vill motverka skoltrötthet. Jag sade att ledamoten Camilla Gunell sade att allt flera vill ha den i Finland, men jag har läst i bl.a. Hufvudstadsbladet om allt flera som ställer sig frågande till det. Man borde också höra med det åländska näringslivet: efterfrågas en dubbelexamen överhuvudtaget? Det är där man borde börja, med tanke på de tre perspektiv det talades om tidigare.

     

    Den andra frågan är: Varför skall Ålands lyceum integreras? Det man säger att man vill uppnå kunde man nämligen uppnå med den modell som jag helt kort skissar.

     

    Hur går det med betygen frågade jag tidigare i ett replikskifte, både betygssättning och giltighet för vidareutbildning. Minister Gunell säger, att det finns ingen oro, men det finnas en väldigt stor oro, både hos lärarkåren och hos eleverna ute i det åländska samhället. Man måste ta den oron på allvar.

     

    Den fjärde frågan är: Vilka är de ekonomiska konsekvenserna, har flera efterlyst?

     

    Den femte har jag varit inne på: läraravtalen. Man måste få den biten på plats innan man rullar bollen vidare.

     

    Den sjätte frågan: Var skall praktikerna få sin utbildning? Jag ser bilden av en allt mera teoretiserad utbildning, medan vi ofta har pratat om att vi borde gå i annan riktning. Alla är inte teoretiker, många är praktiker och deras kompetens och kunskaper behövs också. Har jag missförstått, så rätta mig gärna! Den frågan tycker jag att kulturutskottet måste titta på.

     

    De sista frågorna: Vilka är de pedagogiska fördelarna med förslaget? Det finns alltför litet om utbildningens innehåller i framställningen. Vilka är de praktiska fördelarna med reformen?

     

    Till sist hoppas jag att kulturutskottet försöker utröna varför kritiken har blivit så oerhört massiv mot förslaget från många olika håll? Det är inte bara Ålands lyceum som vill leva i en skyddad verkstad utan man måste försöka få reda på i kulturutskottet: Varför har kritiken blivit så massiv. Det är inte bara ett allmänt tyckande. De frågor som har rests har man inte gett svar på och det är inte bra.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker frågan är intressant: Var är praktikerna, hur skall praktikerna få plats? I den svenska regeringen säger man, att alla kan inte bli akademiker och därför går de inför precis den modell som också landskapsregeringen har lanserat. Det betyder att vår modell egentligen nog tillgodoser dem som är praktiskt lagda genom att man inte läser samma kärnämnen som man gör inom den allmänbildande utbildningen utan man har en annan nivå på teoriämnena inom yrkesutbildningen. Detta för att tillgodose den gruppen som hellre fokuserar på det praktiska än på det teoretiska.

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Det är inte så alldeles lätt att på basen av framställningen att utläsa riktigt vilken modell man går in för. Det är många som också säger att den modell som nu läggs på lagtingets bord är den svenska utbildningsmodellen, som den nya borgerliga regeringen försöker skrota. Så har också många läst förslaget. Det intressanta är om praktikerna har möjlighet till en kortare utbildningstid – vi vet att ungdomar ändrar fokus, förkovrar sig på olika sätt och helt plötsligt kommer underfund med att jag vill ha en större teoretisk kunskap för att kunna gå vidare dit och dit – har den möjligheten undersökts att man i enlighet med den modell som jag skissar att man har tre år, men att man går ett fjärde år vid Ålands lyceum om man vill förkovra sig teoretiskt? Har den möjligheten utvärderats?

     

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Herr talman!

    Det finns i nuvarande yrkesutbildning just ett sådant här block för vidare studier, man väljer det tredje året och det har betytt att det har blivit en väldigt tung belastning just på teori det sista året, vilket har gjort att många inte har orkat. Därför förslår vi nu två olika linjer, att man från början beslutar vilken nivå man vill läsa på. Vill man läsa på den yrkesinriktade nivåns kärnämnen eller vill man från början satsa på den här linjen där du också kan gå hela vägen och skriva studentexamen? Man väljer i ett tidigare skede vilken ambitionsnivå man vill satsa på. Den här valmöjligheten finns nu även för dem inom yrkesutbildningen och det har tidigare inte funnits. Det här tycker vi är ett bättre alternativ än det sista teoriåret som i dag upplevs mycket tungt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag konstaterar att också Ålands Framtid ansluter sig till kritikerna som har varit ganska många här i dag. Det är viktiga frågeställningar som ltl Anders Eriksson räknar upp. Det är så att många av de övergripande frågeställningarna och de grundläggande elementen saknas i reformen och det bör vi begära innan vi kan gå vidare. En utbildningsreform borde också ha en bred förankring i parlamentet, inte bara ute i samhället, i utbildningssystemet utan också en politiskt bred enighet. Ltl Anders Eriksson räknar upp många punkter som kulturutskottet skall jobba med. Men är det rätt sätt att jobba att det är kulturutskottet som skall sköta landskapsregeringens arbete, sköta informationen,  ta upp frågan om avtalen, fundera på praktikernas roll, dubbelexamen? Allt det här borde egentligen ha varit gjort i beredningsarbetet, tycker jag, men vad tycker ltl Anders Eriksson?

     

    Ltl Anders Eriksson, replik:

    Herr talman!

    Vtm Viveka Eriksson hade vänligheten att både fråga och svara själv, så det är ganska enkelt för mig! Det är klart att jag tycker att framställningen skulle ha varit betydligt klarare på den punkten. Men jag ser också att det finns behov, som flera har varit inne på, att reformera gymnasieutbildningen. Jag sade, att jag vill inte såga den nu, men är det så att kulturutskottet kommer fram till att skall vi reda ut alla de frågor som har ställts i debatten här i dag – den blir kanske inte färdig ens i dag – så blir arbetet så övermäktigt att man väljer att skicka den tillbaka till regeringen för att få en färdig produkt, så må utskottet göra det. Jag är inte i den positionen att jag kan stå här och bestämma hur det skall göras.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Henry Lindström:

    Herr talman!

    Utbildning är viktigt. Jag kommer ihåg för ett antal år sedan;  jag var på en ungdomsutbildning och vi hade en föreläsare som poängterade att för en ungdom är det viktigaste man kan göra att skaffa sig en utbildning. Det här är en bestående tanke. Det är så i dag att värderingar och livsstil ändras ganska snabbt och då är det viktigt att samhället och det vi erbjuder våra medborgare är i tiden. Hittills har det varit vanligt att man har skaffat sig en utbildning och det har man sysslat med under sitt yrkesverksamma liv. Man har kanske bytt arbetsgivare, men sysslar med samma saker. För de flesta har det varit viktigt att få en fast anställning.

     

    För en del är det kanske samma sak som gäller framöver, men många kommer att ha kortvariga anställningsförhållanden, vara beredda att skaffa sig ett nytt yrke och se det som helt naturligt med andra förhållningssätt till arbetet och arbetsförhållandet än i dag. Utbildningsmöjligheter kommer fortsättningsvis att vara mycket viktiga.

    Tidigare talare har berört bakgrunden till det som vi diskuterar i dag en framställning om en ny gymnasielag och gemensamt för dem har varit att man har diskuterat kring en flexibel och en resurseffektiv organisation, att öka valmöjligheter och ha konkurrensmöjligheter med hög utbildningskvalitet.

     

    Egentligen är det så att alla utredningarna som har varit hittills har kommit fram till samma saker, oberoende om det har varit olika utredningar i landskapsregeringen eller konsultrapporter eller rektorsgruppen. Vi har nu en gymnasielag som kom fram i och med arbetet 1994 och då tog man också fram nya läroplansgrunder. Men även den tidigare arbetsgruppen som jobbade under ledning av dåvarande minister Lars Selander hade i sin lägesrapport konstaterat att vi skulle ha en skola.

     

    Jag har haft förmånen att sitta med i arbetsgruppen Struktur-07 som fortsatte, kan man väl säga, på det arbete som dittills hade dragits upp. I det arbetet föreslog vi att landskapets gymnasieskolor skulle samlas i en enda organisation, Åland gymnasieskola. Förslaget har likheter med Utbildning 2000 men redovisar mer analys och detaljerade lösningar. Vi har berört förvaltning av personalfrågor, ekonomi, fastighetsskötsel, informationsteknik, skolhälsovård, studerandeantagning, kvalitetssäkring, information och marknadsföring. Mycket av det här har berörts redan, men inte allting. Det finns upptaget både i Struktur-07:s arbete och även i framställningen till ny gymnasielag.

     

    Herr talman!

    Utgångsläget är de samlade resurser som vi har i dag. Till skillnad från i riket har vi här samma huvudman för skolorna, både för Ålands lyceum och för de yrkesutbildande skolorna. Vi har till stora delar bra skolbyggnader och bra resurser, både vad gäller lärare och övrig personal. Vi kan konstatera att det blev en stor förändring i och med bildandet av Högskolan på Åland och tre utbildningsprogram flyttade från gymnasienivå till högskolan. En övergripande förändring som redan börjar märkas är det minskande elevunderlaget. Fram till år 2015 kommer antalet studerande på gymnasienivå att minska från i dag, drygt 1.200 till ca 1.000. En liknande utveckling ser vi också att sker i riket. På många ställen i Svenskfinland har yrkesskolorna gått samman till en skola och nu börjar diskussionen om att även knyta lyceerna till dem, mycket på den grunden att det är små skolor och man har svårt att få ekonomi i dessa lyceer. I Lahtis har man redan genomfört det och i skolan som heter Salpaus har man verksamhet som ligger utspridd på relativt stort avstånd från Lahtis, gemensamt inom samma organisation.

     

    Det behov av arbetskraft som vi ser framöver bl.a. i Yrke-2015 visar att vi kommer att ha ett stort behov av yrkesutbildat folk i alla branscher. Det har varit en faktor för hur vi resonerar i bl.a. Struktur-07-gruppen. Bedömningen är att vi behöver de utbildningar vi har i dag; om man inte gör något åt den struktur vi har i dag är det inte försvarbart att fortsätta med alla skolor när elevunderlaget minskar. Dessutom är det så att om man inte införlivar Ålands lyceum blir man tvungen att bygga upp en liknande fördjupningsmöjlighet inom ramen för yrkesskolornas ram. Detta i och med att vi vill att de som skall gå vidare till högskolestudier skall ha en tillräckligt bra grund att stå på.

     

    Vi har i förslaget lagt fram fyra ansvarsområden och att inte detta finns närmare nämnt i lagen beror på att vi anser att det blir i ett mål- och resultatavtal som man skall kunna reglera sådana här saker och även kunna ha behovet; utgående från hur mycket studerande det finns och vad näringslivet behöver skall man kunna ändra i detta.

     

    Skolhälsan har berörts i tidigare anföranden här. Jag ser det som en stor fördel att vi kan samordna den samtidigt som vi kan erbjuda även ute i de enskilda skolbyggnaderna skolhälsa åt våra studerande.

     

    Fastighetsförvaltningen är i dag skött mycket bra av den personal som vi har på skolorna i dag och de är välbekanta med fastigheterna. Många är specialister med stort kunnande och det bör vi ta till vara, men samtidigt bör man också hitta system så att man kan få ett övergripande system för det hela och ordnat med jour och sådana saker som i dag kanske är mycket beroende på de personer som är anställda där.

     

    Jag kan också konstatera att vuxenutbildning och läroavtal blir en del av den nya skolan. Det är också viktigt att vi kan garantera specialundervisning för studerande med särskilda behov. Det är på grund av funktionsnedsättning, sjukdom eller därmed jämförbara orsaker.

     

    De ekonomiska verkningarna är väldigt svåra att bedöma och det sammanhänger mycket med att en väldigt stor del är löner och det beror mycket på hur de kommande avtalen kommer att se ut. Man kan också fråga sig vad som händer om vi inte gör någonting åt nuvarande situation, att vi skulle fortsätta med sju stycken skolor. Vi kan tänka på vad som har hänt tidigare med t.ex. husmodersskolan och hantverksskolan. Ser vi på provantagningen inför nästa år till våra yrkesskolor och även till lyceet så är det ganska svaga siffror och det går inte att fortsätta som hittills; någonting måste göras och de skolor som har lägst antal sökande kommer att få svårt att fortsätta inom nuvarande system.

     

    Det finns många utmaningar för den nya skolan och det är väldigt viktigt att få med alla som är berörda av det hela. De olika yrkena måste komma fram i marknadsföringen. Det finns en rädsla hos en del, t.ex. sjömansskolan, att man försvinner i den nya organisationen. Det blir en viktig utmaning för den nya skolan att få fram vilka utbildningsmöjligheter det finns för de studerande. Det är också viktigt att vi skulle få med lyceet i hela processen, för där har man höjt mycket kritiska röster i olika insändare både från lärare och elever. Det är också viktigt att man i marknadsföringen för de studerande kan visa vilka möjligheter som finns inom ramen för skolan. Det är inte bara möjligheter för dem som går på yrkesutbildande linjer att få fördjupning i allmänbildande ämnen utan det är också en möjlighet åt det andra hållet, dvs. åt dem som går på den allmänbildande linjen, att ta del av det som yrkesskolorna erbjuder. Marknadsföringen och dialogen är väldigt viktig att få fram.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Jag reagerade på ett påpekande från ltl Henry Lindström när det gällde skolorna. Vi måste se till att vi har konkurrensmöjligheter med hög utbildningskvalitet. Min uppfattning är att i dag har vi väldigt hög utbildningskvalitet i våra skolor. Jag ser inte på vilket sätt lagframställningen kommer att höja kvaliteten. Möjligen kan man skönja det i ltl Henry Lindströms fortsatta resonemang om ekonomin, men då gör vi reformen på grund av ekonomiska orsaker, inte på grund av det innehållsmässiga. Det är alltså oron över att vissa skolor kommer att få problem framöver och eventuellt måste dras in som är själva utgångspunkten sett ur ltl Henry Lindströms resonemang.

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Om man tittar på det arbete som Struktur-07 har gjort och mycket av det som berörs i framställningen berör det det organisatoriska. Vi går inte på det sättet in i utbildningarna och förändrar dem i och med att vi anser att vi har en hög kvalitet i dem. Den kan förbättras om man kan erbjuda de studerande förbättrade möjligheter att öka sin valbarhet.

     

    Vtm Viveka Eriksson, replik:

    Talman!

    Invändningarna har just varit att det här är en organisationsreform. Samtidigt hävdar Struktur-07-gruppen att det har med innehållet att göra. Vi har hela tiden påpekat, att vi inte ser några förbättringar när det gäller innehållet i utbildningen, snarare har vi en oro för att det kan försvåra för vissa skolor, framför allt för lyceet att upprätthålla sin höga utbildningskvalitet.

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Åtminstone för min del har jag hävdat att det i huvudsak en organisatorisk förändring som det handlar om. Jag vill ändå hävda att vi förbättrar kvaliteten på det sättet för de studerande att de har bättre valmöjligheter. Jag kan inte se var vi skulle gå in och försämra eller urholka Ålands lyceums utbildning på något sätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Eftersom är intresserad av demokratifrågor och så är min grupp och mitt parti skulle jag vilja höra ltl Henry Lindström beskriva arbetet i Struktur-07-gruppen. Ni måste ha lagt märke till att det fanns en massiv kritik där man påtalade bristerna i just i den demokratiska processen, att inte elever, lärare hördes. Hur arbetade ni? Hur tänkte ni då ni inte försökte rätta till de här sakerna? Kan ltl Henry Lindström beskriva arbetsprocessen, varför kunde man inte utföra det här arbetet?

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Jag upplever trots det ltl Mats Perämaa säger att vi hade ett öppet och demokratiskt arbetssätt. Vi erbjöd åt både elever och lärare att informera samt låta oss informeras. Naturligtvis funderar jag själv på det, och kan konstatera att vi antagligen inte har lyckats eftersom det blir en så massiv kritik kring de här frågorna. Jag upplever ändå att vi erbjöd oss från arbetsgruppen och att också informerade oss väldigt bra om de här frågorna.

     

    Ltl Mats Perämaa, replik:

    Herr talman!

    Jag tackar för det erkännandet. Det är hederligt att säga det från talarstolen att det är ett misslyckande till den delen, och också centerns gruppledare har sagt att man borde ha kommit längre i den pedagogiska processen. Ltl Henry Lindström sade att ni i gruppen erbjöd er att informera och att låta er informeras. Inte var det väl på det viset att eleverna och lärarna nekade er att komma och informera! Är det det som ltl Henry Lindström vill säga här att inte någon ville lyssna på er?

     

    Ltl Henry Lindström, replik:

    Herr talman!

    Jag upplever att vi ställde upp på de informationstillfällen som ordnades ute i olika skolor. Den inställning som fanns vid många tillfällen var kanske inte den bästa, och när det gäller mottagligheten tror jag att det finns flera som kan se sig i spegeln varför diskussionerna och bristen på information upplevdes på olika sätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm:

    Talman!

    Förra gången när jag var uppe glömde jag en sak som jag funderade på när jag läste igenom lagframställningen och det var alla de förordningsfullmakter som man utfärdar genom lagstiftningen. God lagstiftning borde vara att det bestäms i lag om alla avgifter och annat som rör de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta gör man inte i föreliggande lagförslag. I 45 § sägs: ”Landskapsregeringen fastställer i landskapsförordning grunder för ersättning för skolskjuts, boende samt övriga studiesociala förmåner som studerande kan beviljas.” Min fråga blir till ledamoten Camilla Gunell: På vilka grunder avser landskapsregeringen att man kan fastställa grunderna genom en förordning? Som jag ser borde det i enlighet med grundlagens 80 § och självstyrelselagens 21 § vara bestämt i lag när det gäller dessa viktiga frågor som just rör grundläggande fri- och rättigheter. 

     

    Talman! Jag vill begära bordläggning av detta ärende till onsdagen den 11 april.

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Det är så med de studiesociala förmånerna att det är också ett jättepaket att ta itu med. Där kan vi konstatera att vi i dag också har väldigt olika förmåner vid de olika skolorna i fråga om boende, skjutsar och annat, så det här måste vi också titta på närmare. Det som regleras i lagen är skolmåltiden, hälsovården osv., som är studiesociala förmåner. Här skulle vi vara beredda att hellre gå in i studiestödslagstiftningen och där reglera de studiesociala förmånerna.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Ledamoten Camilla Gunell säger att det här är ett jättepaket, och det kan jag tänka mig att det är, det är ganska komplicerade grejer och speciellt om man också går in i studiestödslagen. Men trots det anser jag att detta borde vara på lagnivå, inte på förordningsnivå. Det här är någonting, återigen, som kulturutskottet får titta på. Jag tycker att är det så att man i utskottet finner att det här är på fel nivå så är det nog en stor orsak för landskapsregeringen att ta förslaget tillbaka. Vi vet att det här är någonting som lagarna brukar falla på, så det är alltså väldigt viktiga saker och någonting som vi borde bli bättre på!

     

    Landskapsregeringsledamot Camilla Gunell, replik:

    Fru talman!

    Det står också i detaljmotiveringen att en större översyn fordras över helheten av regelverket. Man måste helt enkelt bedöma inom vilken lagstiftning det här skall finnas. I dagsläget innefattas skolmåltiden och hälsovården och det andra borde man titta på i samband med studiestödslagen i stället och där på lagnivå reglera detta. Vi diskuterade det ganska ingående och kom fram till att det nu inte finns utrymme att ta helhetsgreppet; det är faktiskt en väldigt stor fråga.

     

    Ltl Gun-Mari Lindholm, replik:

    Talman!

    Jag hör vad ledamoten Camilla Gunell säger, men jag delar inte hennes uppfattning. Det är säkert ett jättepaket, men trots det borde det vara på en annan nivå, anser jag. Det är inte en relevant information i sammanhanget att man inte har utrymme att göra det – man borde inte heller ha kommit med lagframställningen om det är så att man inte har helheten klar för sig.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Förslag om bordläggning till plenum onsdagen den 11.4 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 11.4.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 5:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 1/2006-2007 om offentlig upphandling. (FR 10/2006-2007).

     

    Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. lagtingsordningen förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Anders Englund:

    Herr talman!

    Näringsutskottet har behandlat landskapsregeringens framställning nr 10 angående offentlig upphandling, där landskapsregeringen föreslår att gemenskapens uppgraderade regelverk för offentlig upphandling skall genomföras i landskapet genom att rikets bestämmelser i huvudsak görs tillämpliga.

     

    Utskottet har diskuterat ärendet och efter hörandet var vi i näringsutskottet eniga om att lagförslaget skall antas med vissa mindre tekniska ändringar i den första lagen.

     

    Vi hade lite synpunkter på att i framställningen föreslås en landskapslag angående tillämpningen i landskapet av rikets nya lag om offentlig upphandling. Rikslagen föreslås dock äga tillämpning på Åland endast till den del den rör upphandlingar som överstiger EU:s relativt höga tröskelvärden. Vi har fått verifierat i vårt hörande och i diskussion i utskottet att man tog det till sig i kommunerna kan man säga med befrielse och glädje att man inte gick in för Finlands relativt hårda lagstiftning och lägre värden i den lag som man har där. Det gladde mig också i morse när jag knäppte på radion: det handlade just om den offentliga upphandlingen i riket, där man också från kommunförbundet påpekade den stränga lagstiftning som finns i Finland och som tyvärr inte har varit så kostnadseffektiv heller, om man tänker på den stora byråkrati som den har gett upphov till. Därför verkar det som om vi i utskottet är inne på rätt linje och även landskapsregeringen.

     

    Jag har inte så mycket mera att orda om utan vi föreslår att lagtinget antar det i framställningen ingående andra lagförslaget oförändrat samt att lagtinget antar i framställningen ingående första lagförslaget enligt lydelsen i betänkandet. Det verkade från första början vara en stor och vidlyftig lagstiftning, men vid närmare behandling av den hittade vi tråden som kanske löser problemen också i lagstiftningen.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Jag håller med om att lagstiftningen, som vi har tagit som blankettlagstiftning, är en vidlyftig lagstiftning. Den bedömningen har vi gjort och det har man uppenbarligen gjort i riket också att man behöver det för så här stora investeringar och också när man köper stora mängder varor. Det är också glädjande att näringsutskottet stöder landskapsregeringen och kan konstatera att vi här på Åland har en smartare lösning än på rikssidan så att våra kommuner gör sina egna regelverk för upphandling under EU:s tröskelvärden.

     

    Ltl Anders Englund, replik:

    Herr talman!

    Jag kan passa på att säga att de flesta kommuner har i dag regelverk för detta. Vi har också påpekat från näringsutskottet att man kanske kan behöva påminna kommunerna att det skall finnas. Det är alltid en fördel att det finns ett regelverk både för anbudsgivaren och anbudstagaren så att det blir en rättvis behandling. Det har varit mycket glädjande för oss att kunna konstatera att man inte går ner så långt i summorna utan att man håller sig vid EU:s regler om upphandling för annars kanske man inte kan finna många praktiska lösningar i våra små kommuner om man hade haft ett annat system.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

     

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw:

    Herr talman!

    Jag vill helt kort säga att liberalerna har länge efterlyst regler och lagstiftning för offentlig upphandling i landskapet. Vi har därför sett det som mycket positivt att lagstiftningen har kommit till. Som utskottsordföranden sade har näringsutskottet varit helt enigt om att omfatta förslaget. Det är ytterst viktig att det i ett så litet samhälle som det åländska finns regler att gå efter så att det inte blir diskussion om hur landskapets och kommunernas medel används. Eftersom denna lag inte kommer att reglera de upphandlingar som är under EU:s tröskelvärden är det viktigt att det finns klara och av alla godkända och accepterade regler.

     

    Landskapet har redan antagit regler för hur upphandling under tröskelvärdet skall ske, men kommunerna saknar delvis regler, åtminstone sammanhållna regler. Således har olika kommuner olika regelverk, om det ens finns till pappers. Det vore ytterst viktigt att alla kommuner skulle anta likadana upphandlingsregler för att de som erbjuder service och varor i landskapet vet vad som gäller. Det är ytterst viktigt på en liten ort eftersom favorisering och svågerpolitik lätt uppstår. All offentlig upphandling bör klara en granskning och det garanteras endast om man har klara regler.

     

    Herr talman!

    Vi måste ändå värna om att administrationen och byråkrati inte blir övermäktig för de små kommunerna.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Att kommunerna har olika regelverk för upphandling är förstås en följd av den kommunala självstyrelsen. Precis som näringsutskottet skriver skulle det vara en utomordentligt viktig uppgift för kommunförbundet att ta tag i och samla kommunerna för att kanske skapa ett gemensamt regelverk, vilket skulle underlätta för dem som har haft svårt i dag att formulera regelverk för upphandlingen. När det gäller vår egen upphandling under tröskelvärdet skriver vi i vårt betänkande att vi överväger att göra en översyn av bestämmelserna om upphandling under tröskelvärdena, att alltså överväga att det regelverk som gäller i dag inom landskapet skulle lyftas till lagnivå men bibehålla samma innehåll. Det är en diskussion som förs och man tycker att det skulle kännas rättssäkrare att ha det på lagnivå.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Vi har i utskottet fått ta del av det regelverk som gäller i landskapet och vi har ingenting emot att det kommer som lagförslag och vi efterlyste det också i utskottet. Det kan ju gärna komma efteråt. Jag vet också att det är fråga om den kommunala självbestämmanderätten och då kan vi alla som sitter här jobba inom våra kommuner och föra fram till kommunförbundet att det sammanställer upphandlingsregler. Det finns goda exempel också modeller att gå efter. Vi har fått ta del av t.ex. Jomalas system för upphandling som var väldigt gediget. Jag tror att vi kommer till resultat med det också.

     

    Landskapsregeringsledamoten Britt Lundberg, replik:

    Herr talman!

    Det är sant att det inte nu finns tid att börja fundera på om vi skall lyfta landskapets regelverk upp på lagnivå. Även det här är en framställning som det är väldigt bråttom att få att träda i kraft, eftersom det är ett EG-direktiv som det brinner i knutarna på för att få i kraft väldigt snabbt. För att vi skulle få det i kraft så snabbt som möjligt har vi, trots att det är en blankettlagstiftning, hela tiden arbetat utgående från ett utkast från den finska regeringen och arbetet med utkast hela vägen och det har klubbats under tiden vi har behandlat den här i lagtinget. Det är tiden som har arbetat emot oss för att ta med och också göra större översyner i det här fallet.

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, replik:

    Herr talman!

    Lagtinget kan i vetskap om att det är på kommande tryggt anta lagstiftningen och vänta på den nya och mera ingående lagstiftningen under tröskelvärdet. Vi tackar för den informationen.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. 

     

    Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Inget förslag om remiss.

     

    Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras ärende nr 6:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Raija-Liisa Eklöws enkla fråga angående finansiering av cancersjuksköterska. (EF 9/2006-2007).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw:

    Herr talman!

    Vid behandlingen av landskapet Ålands budget för år 2007 informerades lagtinget om att den cancersjukskötersketjänst som finns på Ålands centralsjukhus men som finansierats av Cancerfonden, överflyttas till att finansieras av Ålands Hälso- och sjukvård.

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

     

    Vem finansierar tjänsten som cancersjuksköterska vid Ålands Centralsjukhus idag?

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

    Herr talman!

    Om jag skulle svara väldigt kort skulle jag svara att det gör cancerfonden i dag, men jag skall naturligtvis ge ett litet längre svar. Jag vill minnas att ltl Sune Mattsson hade en finansmotion i samband med budgeten som tog upp samma fråga. Jag har tagit kontakt med ÅHS och frågat hur det ligger till i dag. Det fördes mycket riktigt diskussioner om att man skulle ta över kostnaderna till ÅHS eftersom i dag fungerar det så att det administreras av vårdchefen, också utannonseras osv., men den tillsätts av cancerfonden.  Man har velat ha det på det sättet så att man kan påverka. Jag har fått informationen i andra hand därför att vårdchefen är på semester att han har för avsikt att ha en diskussion med cancerfonden om cancerfonden är medveten om att överförs tjänsten på vanliga budgetmedel, om vi säger så, så kommer den att ”riskera” att kunna förändras något. När det nu är ”cancerfondens tjänst” uppfylls deras krav på vad personen i fråga skall göra osv. helt utgående från den överenskommelse man har. Om det blir så att sjuksköterskan/skötaren skall ingå i den sjukskötarstab som finns inom ÅHS kommer det högst troligt att bli någon gång så att det avviker från de målsättningar som cancerfonden hade med tjänsten, under semestrar, när det är brist på personal osv. så omfördelar man resurserna på ett annat sätt än vad nu är fallet. Grunden är nog att man fortfarande skall ha samma uppgifter på cancersjukskötaren/sjuksköterskan fastän ÅHS tar över. Den är som sagt inte överförd ännu; det skulle föras diskussioner för det har kommit signaler från cancerfonden – om det har gjorts formellt eller informellt vet jag inte – att man är litet orolig för att överföra den till ÅHS utgående från att påverkningsmöjligheterna inte blir desamma som man har i dag när det är deras person s.a.s.

     

    Det är, som sagt, andrahandsuppgifter när jag inte fick tag i vårdchefen som är på semester, men det sägs att han har för avsikt att föra en diskussion med cancerfonden om just dessa frågor.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, första tilläggsanförande:

    Herr talman!

    I och med min enkla fråga tar jag inte ställning till om tjänsten skall flyttas eller inte. Jag utgår från det som sades av finansutskottet som svar på ltl Sune Mattssons finansmotion: ”Utskottet föreslår att motionen förkastas, då utskottet har erfarit att medel för ändamålet finns upptagna i ÅHS: s budget.” Det är viktigt för oppositionen att vi inte vilseleds med information och att man på det sättet minimerar våra möjligheter till påverkan. Det är inte heller rätt mot berörda parter att man säger så här; i det här fallet kringskär man cancerfondens möjlighet att planera sin verksamhet och sin användning av medel. Därför har jag ställt frågan och jag hoppas att ledamoten Harriet Lindeman ansvarar för att frågan förs vidare och tas på allvar också i ÅHS. Det värsta i det här fallet är att vi i så fall har helt vilseletts.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

    Herr talman!

    I budgeten finns kostnaderna, som för all annan vårdpersonal, som en utgift, så det stämmer fullt ut på det sättet. På inkomstsidan finns det, men inte direkt på  lönesidan, inkomster i ÅHS:s budget – kanske inte så många som man skulle önska – så den kommer in, som förvaltningschefen sade, ”i det stora svarta hålet”, men pengarna är inte öronmärkta. Om man alltså kommer överens om att nu skall cancerfonden inte mera betala för det här, så kommer inkomsten att minska, men man kommer inte att ta bort tjänsten eftersom den finns under vårdtjänster. Det var antagligen informationen till finansutskottet. Det är inte så att man betalar tjänsten direkt på något sätt, utan den är införd under kostnader för alla tjänster som finns.

     

    Ltl Raija-Liisa Eklöw, andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Självklart är det fråga om utgift och inkomst. Så har vi förstått det också. Det viktigaste är nu att man i god tid inför nästa år planerar det så att cancerfonden kan koncentrera sig på att sköta de uppgifter den vill sköta. Motionen gick ut på att överföra det till ÅHS, men finns ovilja inom cancerfonden är det deras sak. ÅHS kan förstås inte säga nej till de pengarna. Huvudsaken är att vi vet vad som gäller och att de som donerar pengar till cancerfonden vet vart pengarna går och i så fall att summan blir kvar i cancerfonden att man vet vad pengarna används till.

     

    Landskapsregeringsledamoten Harriet Lindeman:

    Herr talman!

    Jag tycker inte att man behöver vänta till nästa års budget. Vi är bara i början av april och så fort vårdchefen kommer hem skall jag efterhöra exakt vad han har för avsikter. Min bedömning är den att om cancerfonden vidblir åsikten att ÅHS skall ta över så kan man göra det redan under det här året. Det var diskussion om man är helt övertygad med tanke på det som eventuellt kan förändra situationen för cancersjuksköterskan, om det blir en helt vanlig sjukskötartjänst. Vi har reumasjuksköterskor, vi har diabetessjuksköterskor och då blir det en cancersjuksköterska. Inriktningen kan förskjutas på något sätt. Exakt hur vet jag inte, men då är det en tjänst inom ÅHS som inte cancerfonden kan påverka på det sätt som den kan i dag.

     

    TALMANNEN:  Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras ärende nr 7:

     

    Landskapsregeringens svar med anledning av ltl Mats Perämaas enkla fråga om upphandling av transporter. (EF 10/2006-2007).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsregeringen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfråga. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

     

    Ltl Mats Perämaa:

    Herr talman!

    Landskapsregeringen upphandlar transport av vägsalt av privata transportföretag vilket i sig är bra. Enligt uppgift har anbudsförfrågan åtminstone under senare år riktats till enbart vissa transportföretag och inte genom en öppen anbudsförfrågan.

     

    Med hänvisning till 48 § 2 mom. lagtingsordningen ställer jag till vederbörande medlem av landskapsregeringen följande enkla fråga:

     

    Vilka principer för upphandling har landskapsregeringen tillämpat då transport av vägsalt har upphandlats?

     

    Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

    Herr talman!

    Svaret på frågan om principer lyder som följer. Riktat förfarande kan användas om upphandlingens värde uppskattas understiga 20.000 euro eller om särskilda skäl inte föranleder öppet förfarande. Med ”särskilda skäl” avses bl.a. den situation när man på förhand vet vem som kan tillhandahålla den aktuella varan eller tjänsten.

     

    Ltl Mats Perämaa, första tilläggsfråga :

    Herr talman!

    När det gäller den specifika delen är det så att upphandlingen har understigit 20.000 euro eller är det så att man har tillämpat den andra möjligheten att man upphandlar av det transportföretag som  kan tänkas ge den service som man efterfrågar? Om det är på det viset blir det något speciellt; att transportera vägsalt är inte särdeles komplicerat, så det torde finnas ett stort antal transportföretag på Åland som kan handha en sådan service.

     

    Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

    Herr talman!

    I det här fallet kan man säga att det är både och. Som jag sade var gränsen när man uppskattade att det skulle understiga 20.000 euro. Här uppskattade man på förhand att den skulle understiga 20.000 euro, vilket i och för sig visade sig sedan vara fel i och med att anbudet var på 24.000 euro. Det var helt enkelt en fel uppskattning från början. Det andra är att enligt de uppgifter jag har erhållit visste man att det fanns två företagare på Åland som hade kapacitet och tid att sköta transporten och att det inte fanns andra aktörer.

     

    Ltl Mats Perämaa, andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Det var fråga om – åtminstone i fjol och kanske i år också – ca 500 ton vägsalt, något under. Enligt uppgift, angav landskapsregeringen priset i den riktade anbudsförfrågan och frågade motparten om de är villiga att köra till detta och detta pris! Ett konstigt förfarande. Den summan överskrider 20.000 euro, det är ett faktum. Jag har inte insyn i alla dokument - landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson får bestrida det här om det är fel, men sådana uppgifter har jag. Det var alltså ett riktat anbudsförfarande där man angav priset redan på förhand. Knappa 500 ton vägsalt är 12-14 långtradarlass med vägsalt till Åland. Det finns många transportföretag som kan klara av att hantera det på en vecka eller två veckor, också skärgårdsföretag. Det som jag kommer att tänka på när jag hör förklaringen är att när det gäller upphandling ute i skärgården – jag tänker på kafé Viggen – då är man väldigt strikt från landskapsregeringens sida att upphandla enligt alla öppna konkurrensmedel; man har sagt i samband med frågeställningar att man är väldigt noga med att det skall vara en öppen och fri konkurrens, men när det gäller vissa andra aktörer, stora transportföretag i det här fallet, då är det inte lika viktigt att man låter andra, mindre företagare ta del av möjligheten att transportera åt landskapet! Jag tycker att den principiella inställningen från landskapsregeringens sida i dessa frågor brister mycket.

     

    Landskapsregeringsledamoten Runar Karlsson:

    Herr talman!

    Påståendena om prissättningen och hur det skedde i fjol kan jag inte kommentera, det känner jag inte till. För övrigt har alltid i mitt värv försökt jobba på det sättet att så många som möjligt skall få ta del av min anbudsförfrågan och att på det sättet så många som möjligt skall ha en chans att kunna räkna på det. Jag försöker aldrig favorisera något företag, det är inte min mening. Om det är så att det i det här fallet har på något vis gjorts fel och att det har funnits andra aktörer än de man har skickat åt skall det naturligtvis åtgärdas. Detta skall jag kontrollera upp, men jag har nu givit de uppgifter som nu står till buds.

     

    TALMANNEN:  Landskapsregeringens svar antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 8:

     

    Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion angående behov av utbildning av xpertsjukskötare. (HM 13/2006-2007). (Bordlagd 28.3.2007).

     

    Föredras för remiss ärende nr 9:

     

    Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående internationell gymnasieutbildning. (HM nr 33/2006-2007).

    10:

    Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående körkortsundervisning på gymnasialstadiet. (HM nr 26/2006-2007).

     

    11:

    Ltl Katrin Sjögrens m.fl. hemställningsmotion om projektet "Den kulturella skolryggsäcken". (HM nr 15/2006-2007).

     

    12:

    Vtm Viveka Erikssons  m.fl. hemställningsmotion angående en litterär kanon för Åland. (HM nr 34/2006-2007).

     

    13:

    Ltl Gun-Mari Lindholms hemställningsmotion angående profilbärande utbildningar. (HM 30/2006-2007).

     

    Ärende nr 8-13 avförs från dagens föredragningslista och upptas fredagen den 13.4.

     

     

    Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

     

    Landskapsregeringens framställning angående vårjakten. (FR 14/2006-2007).

     

    Landskapsregeringens framställning angående ändringar av landskapets jämställdhetslagstiftning. (FR 15/2006-2007).

     

    Ärendena upptas till behandling vid plenum den 4.4.

     

    Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 4 april kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl.17.22).