PLENUM den 17 mars 2004 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Torbjörn Eliasson, ltl Sune Mattsson och ltl Fredrik Karlström).

27  lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltl Sune Mattsson på grund av annan orsak: Ålands tingsrätt och ltl Torbjörn Eliasson på grund av annan orsak: bolagsstämma. Beviljas.

 

 

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2003-2004 angående bifall till utkast till förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angående minskning av försurning, övergödning och marknära ozon.(RP 11/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 22.3. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2003-2004 angående bifall till republikens presidents förordning om ikraftträdande av protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar avseende tungmetaller. (RP 12/2003-2004).

 

Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till måndagen den 22.3. Godkänt.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående kommunala tjänstemän. (FR 10/2003-2004).

 

Ärendet avförs från listan och upptas till behandling vid lagtingets nästa plenum måndagen den 22.3.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2003-2004 angående godkännande av den nordiska konventionen om social trygghet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i anslutning till den nordiska konventionen om social trygghet. (RP 10/2003-2004).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. Det i framställningen ingående lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall.

 

Lagförslaget är bifallet.

 

Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Vtm Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående äldreomsorgsprogram och äldreomsorgslagstiftning. (HM 1/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det är ett allmänt känt faktum att den äldre andelen av befolkningen ökar och kommer att öka under de närmaste decennierna. Det är ett faktum som kommer att påverka samhällena mycket. För den andel av befolkningen som räknas till de äldre, dvs. över 65 år, kommer naturligtvis behoven av samhällsservice med stigande ålder att öka. Det som är betecknande för den åldrande befolkningen är inte bara att andelen blir större utan att den också blir betydligt äldre än någonsin tidigare under mänsklighetens historia. Det här ställer naturligtvis krav på samhället, speciellt kommunerna, men också i vårt fall på landskapsstyrelsen.

 

Motionen, som delvis är en repris på en socialdemokratisk motion från 1997 som inte ledde någon vart då och jag hoppas på bättre tur nu, innehåller två delar: för det första att landskapsstyrelsen borde ha ett övergripande program om prognoser och tankar om vilka resurser som behövs för att tillgodose den åldrande befolkningens behov under de närmaste 30 åren ungefär. Det andra är, och är en gammal socialdemokratisk tanke, att vi på Åland skulle utnyttja självstyrelsen för att trygga den äldre befolkningens rättigheter. Jag skulle säga att det är en väldigt karaktäristisk lagstiftning som visar på hur socialdemokraterna vill använda Ålands självstyrelse, dvs. att trygga livsförutsättningarna för alla medborgare i vårt samhälle. En sådan här lag finns mig veterligen inte någon annanstans och vi skulle i det här avseendet bli förebilder.

 

Synen på de äldre tror jag att kommer att radikalt också förändras. Begreppet åldersdiskriminering börjar förekomma alltmera och jag tror att de här på något vis lite slitna klichéerna  av äldre personer som sitter i gungstolen och halvsover och dricker kaffe inte gäller längre, om den någonsin har gjort det, men i alla fall har samhället bemött de äldre på det sättet att man har tyckt att de skulle ändå vara ganska passiva och på något vis vila efter ett långs livs vedermödor. I framtiden tror jag att vi kommer att få höra allt mera krav från de äldres sida.

 

Respekten för de äldre och deras behov har gjort en fackförening i Sverige, de svenska kommunalarbetarna, har gjort en lista på, som de tycker, tio vardagliga rättigheter som äldre människor borde ha. Jag tänkte att det här är en grund för en lagstiftning som man kunde ha. Jag menar inte att man skulle reglera allt på detta sätt utan egentligen bara den tionde punkten. Men jag vill ändå läsa upp dem för jag tycker att påståendena är väldigt kloka och grundläggande.

 

1. äldre människor skall ha rätt att äta den mat som de tycker om
2. äldre människor skall ha rätt att känna sig fräscha och snygga
3. äldre människor skall ha rätt att själva bestämma sina tider
4. äldre människor skall ha rätt att komma ut när de har lust
5. äldre människor skall ha rätt att träffa andra människor
6. äldre människor skall ha rätt att köpa kläder enligt egen smak
7. äldre människor skall ha rätt att gå till de affärer som de vanligtvis brukar besöka
8. äldre människor skall ha rätt att utvecklas
9. äldre människor skall ha rätt att hålla sina minnen levande
10. äldre människor skall ha rätt att bo hemma så länge som möjligt

 

I lagstiftningen kan man förstås ta in det som man tycker att är väsentligast, och många av de här punkterna är sådana som vi tycker att kanske är banala och att man tar för givet att det skall vara så, men om man börjar granska hur många äldre har det i dag, så är inte ens dessa primära rättigheter någonting som de får uppfyllda. Samhällets ansvar kan kanske inte sträcka sig hur långt som helst, men i en åländsk äldreomsorgslag tycker jag att det viktigaste vore att alla äldre har rätt att bo kvar hemma eller i sin hemkommun så länge de själva vill. Det är inte så hemskt länge sedan som vi i våra tidningar fick läsa om Miranda Holmström på Kökar som inte fick bo i sin hemkommun. På något sätt tycker jag att hon exemplifierar en omänsklig situation där vi inte har klarat av att trygga äldreomsorgen på ett sätt som alla äldre borde ha rätt till. Om man har levt hela sitt liv på Kökar och på sin ålderdom vill bo kvar där är det inte värdigt ett samhälle att denna person tvingas att bo långt borta från sina anhöriga och den miljö där man har levt hela sitt liv, antagligen i väntan bara på en enda sak. Här tycker jag att det är mycket beskrivande hur en sådan här lag skulle kunna fungera i ett viktigt äldreomsorgssyfte.

 

De andra punkterna som jag läste upp handlar mera om hur hemtjänsten kan fungera på de äldres villkor. Hemtjänsten är en kommunal angelägenhet och det varierar säkert från kommun till kommun, det beror på resurser och säkert också på politisk vilja att satsa på hemtjänsten. Men det finns också andra serviceformer som kommunerna skall ansvara för och det är framför allt äldreboende av olika slag där man med stöd skall kunna bo kvar hemma.

 

En annan viktig form av äldreomsorg är den omsorg som de anhöriga ger och den andelen av insatser kommer antagligen att växa, och här borde då det åländska samhället skapa resurser för att stötta de anhöriga som ofta själva kan vara rätt gamla och det blir ett tungt jobb att ta hand om en annan äldre anhörig.

 

Fru talman!

Jag tycker att den här frågan diskuteras alltför lite i lagtinget. Sedan 1997, när vi senast motionerade om det här, har problemet blivit ännu tydligare. De senaste siffrorna i Statistisk årsbok säger att personer över 65 år i de åländska kommunerna varierar från 12 procent, vilket är väldigt fördelaktigt, till runt 28 procent i vissa kommuner. Det är sedan så att de kommuner som har de flesta äldre också är de kommuner som har de minsta resurserna att möta behovet av service. Jag vill inte som lagtingsledamot skjuta över hela problematiken och ansvaret på kommunerna utan jag anser att landskapsstyrelsen som tillsynsmyndighet för social verksamhet i landskapet är skyldig att göra upp ett sådant här program och tillsammans med kommunerna garantera de äldres rättigheter också i ett kort perspektiv men framför allt i ett längre perspektiv när antalet äldre blir ännu flera.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

När vi diskuterar äldreomsorg och behovet av äldreomsorg tror jag att jag bra kan skriva under det som vtm Barbro Sundback för fram. När det gäller det som motionen gäller, äldreomsorgsprogram och lagstiftning, tycker jag att det finns saker som man kan diskutera och som speciellt kan diskuteras i social- och miljöutskottet när man utskottsbehandlar motionen.

 

Jag tror nämligen inte att det är så enkelt, om man vill förbättra äldreomsorgen, att man stiftar en lag. Det är ingen garanti för en bättre äldreomsorg, långtifrån. Det är nog andra saker som skall till. Kommunerna kan i dag med gällande lagstiftning, dvs. socialvårdslagen och lagen om patientens ställning och rättigheter, mycket väl ge precis den goda vård som behövs. Det finns ingenting som hindrar det. Jag är inte heller riktigt säker på vad problemet egentligen är om vi lever utan lag, och vad som skulle förbättras med en lag. Det vill jag gärna att man funderar på i social- och miljöutskottet. Det är jag är rädd för med en ny lag är, som vanligt, utökad byråkrati.

När det gäller själva saken, äldreomsorg, så tror jag att jag har sagt det i något annat sammanhang att jag tycker inte om att man skiljer på folk och folk, man delar upp folk i barn och unga, mittemellan och gamla. Det är någon slags segregation: när man har fyllt 65 år blir man helt plötsligt i behov av äldreomsorg. Det är ungefär så det framställs. Jag tycker inte att det är rätt sätt. Vi har en bra lag som omfattar  alla människor, alla människor skall ha samma rätt, och det är precis det som de båda lagarna som jag nämnde tar fasta på. Vi har vår socialvårdsplan som landskapsstyrelsen fastställer och som lagtinget får till kännedom. I den kan vi läsa mycket av det här, om vi bara vill, att alla har rätt till socialvård av god kvalitet, man kan läsa om de centrala målen: samarbete, samverkan mellan berörda parter ÅHS, kommunernas socialnämnder och frivillig sektorn. Allting finns här. Det är mycket mer än vad man säger i socialvårdsplanen. Det som blir mer och mer tydligt i dag är att församlingarna också tar mera ansvar för äldreomsorgen genom diakoniverksamheten som finns i de flesta församlingar.

 

Socialnämnderna, dvs. kommunerna, skall uppgöra vårdplaner där man diskuterar vårdbehov, vårdtyngd, man skall ha hela vårdkedjan med, det skall finnas vårdlag; allt det här finns redan. Jag vet inte vad äldreomsorgsprogram skulle kunna tillföra annat än byråkrati, säger jag igen. Jag vet att många kommuner i dag har börjat med den förebyggande vården, som man också talar om i socialvårdsplanen, där man går ut i förebyggande syfte och försöker kartlägga dem som ännu går på egna ben och tänker med egna huvuden och klarar sig på egen hand att sköta sig själva, men man försöker ändå kartlägga dem. Jag håller helt med om statistiken, den talar sitt tydliga språk om den ökande andelen äldre, och folk lever också längre, så det kommer att bli fler 80-och 90-åringar i vårt rike, men det betyder inte nödvändigtvis att vårdbehovet ökar i samma takt. Tack vare den goda sjukvård vi har i dag är de flesta 65-, 70- och 80-åringar generellt sett mycket piggare än vad man var för 50-60 år sedan och sköter sig själva på ett annat sätt. Det som också alla sjukvårdskunniga experter är eniga om är att i slutändan av livet i dag kommer man att behöva större vårdinsatser än man kanske behövde för 10-20 år sedan, men det är en relativt kort period, så det här är en förskjutning i hela vårdproblematiken som det är bra att vara medveten om.

 

Det är också lite lättvindigt av socialdemokraterna att föra fram att alla som önskar skall få bo hemma i sina hemma. Så kan man inte säga. Förr eller senare kommer de flesta i den situationen att de inte kan bedöma mera om de kan bo hemma, så man kan alltså inte säga att man skall få bo hemma så länge man vill; då har man inte riktigt förstått vad åldringsvård betyder.

 

Med detta vill jag säga att jag tycker att det är många saker som jag hoppas att social- och miljöutskottet kommer att titta på i processen, speciellt de båda lagarna; lagen om patientens ställning och rättigheter, som är en ny lag, säger väldigt tydligt att varje människa skall ha rätten till den vård som man behöver för att må bra. Jag hoppas alltså på en vidare diskussion.

 

Ltl Anders Eriksson:

Fru talman!

Det är ett viktigt ämne som tas upp i motionen och jag tyckte det var ett intressant och initierat anförande som ltl Gun Carlson hade. Jag tycker att motionen är bra och den tar upp viktiga saker; den visar respekt för den äldre befolkningen på ett sympatiskt sätt. Jag tycker också det var bra av vtm Barbro Sundback när hon nämnde som ett exempel på vilket sätt socialdemokraterna vill utnyttja självstyrelsen – vi är dåliga på det många här i parlamentet att exemplifiera att det här skulle vi vilja göra.

 

Trots det är det en sak som lite haltar i den socialdemokratiska argumentationen, nämligen skall man följa upp ett åtgärdsprogram, som efterlyses i motionen, så leder det obönhörligen till merkostnader. Börjar vi fundera på det är, så går det inte för oss att bara öka kostnaderna utan vi måste alltid tänka lite debet och och kredit. Vi måste se till att vi ökar intäkterna i motsvarande grad som vi ökar kostnaderna och det är där som jag ser att vi har bekymret. Vi diskuterar ofta i parlamentet och lägger förslag om utökade kostnader, men vi sitter fortfarande här utan möjligheter att diskutera intäkterna. Vi måste på allvar börja se till att vi har en egen beskattningsrätt, alltså vi har en egen frihet att göra våra egna prioriteringar här på Åland.

 

Det blir i och med motionen mycket en lek med ord: man skall göra ett äldreomsorgsprogram. Det kan man göra, men det måste också finnas resurser om man skall följa upp programmen; annars blir det en låtsaspolitik och det tycker jag är lite synd. Blickar man ut över lagtinget tror jag att det är ganska många här i lagtinget som skulle prioritera just de här områdena, men skall vi ha en avvikande utgiftsstruktur i alltför stor utsträckning från den finska måste vi också se till att vi har andra intäktskällor. Social- och miljöutskottet behöver alltså fundera på debet och kredit när de behandlar motionen!

 

Vtm Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det här är en motion som jag tror att vi till många delar kan vara överens om att är ett angeläget område som engagerar och intresserar många i vårt samhälle, inte bara i den här salen. Jag sitter själv i social- och miljöutskottet så vi skall med intresse fortsätta diskussionerna där och höra olika representanter. När det gäller lagstiftning, program osv. är inte det det viktigaste för mig, särskilt inte lagstiftningsfrågan. Jag vet att man i landskapsstyrelsen har en grupp för äldreomsorg som antagligen ser just på de här frågorna. En sak som jag i det här sammanhanget skulle vilja lyfta fram är: Vad skall kommunerna göra? Vad skall ÅHS göra? Det är också en diskussion som förs och kommer att föras i det oändliga eftersom det är två olika arbetsgivare och det ena skall handla om hälso- och sjukvård och det andra om social omsorg. När det gäller de äldre vet vi att det går väldigt in i varandra och vi kommer aldrig att komma absolut till vad som är vad; det kommer att finnas en gråzon som är omöjlig att avgöra. Särskilt om man skall se till patienten/klientens bästa och ta hänsyn till sådana frågor blir det alltid en gråzon. Vi har sett att det har skett en ganska radikal förskjutning under de senaste åren som vi alla har varit med om och vill att skall utvecklas, att man kan ta hand om dem i de egna kommunerna. Först var det pensionärsbostäder, sedan blev det omsorgshem och nu finns det nästan på gränsen, vill jag påstå, till det som man förr i världen kallade ålderdomshem. Jag vill inte kalla det för det mera, men institutioner. Förut fanns det Trobergshemmet, De gamlas hem, som var institutioner på Åland och blickar man tillbaka skulle jag säga att det som sköttes på dessa ställen för 15-20 år sedan sköts till stora delar i dag ute i omsorgsboende på olika sätt. Det har alltså skett en förskjutning och det är naturligtvis med tanke på att man vill att man skall få bo hemma i den egna kommunen så länge som möjligt. Jag tror också att det har en viss betydelse rent ekonomiskt. Kommunerna har helt enkelt konstaterat att det är ekonomiskt rätt att man bygger ut omsorgsboende i den egna kommunen och kan tillvara pensionärernas intressen och behov där; särskilt handlar det här förstås om skärgårdskommunerna. Jag tror alltså att det skulle vara viktigt att ta ställning till frågorna: Vad är omsorgsboende? Vad är institutionsvård? Vad är vad? I dag är det svårt att bedöma det. Det har nämligen börjat gå så mycket in i varandra. Det behöver inte vara något dåligt att det går in i varandra, bara vi är medvetna om hur det är och också medvetna om vem som ansvarar för vad, för det är tråkigt när diskussionerna blir: nej, det här borde vara en patient för Gullåsen, det här borde vara en för den och den osv. Vi skulle på något sätt behöva ha en genomgång av det eftersom det under de senaste 15-20 åren har skett en tydlig förskjutning till omsorgsboende och framför allt också till att de kan vara hemma i hemmen så länge som möjligt, precis som sades här, och det är en av målsättningarna.

 

Jag vill nog hålla med det som ltl Gun Carlson sade, att alla vill vi att man skall få vara hemma, men det finns naturligtvis en gräns när det inte går mera och då måste någon annan ta det beslutet att den äldre behöver skötas på ett annat ställe. Den gränsdragningen blir alltid svår i förhållande till den gamla som eventuellt skall flyttas och som kanske inte själv upplever att vårdbehovet är så stort som den som vårdar inser. Det absoluta tror jag är omöjligt, men målet är gemensamt att man vill att de skall vara hemma så länge som det bara är möjligt.

 

När det gäller skärgårdskommunerna, som ofta kommer på tal när det gäller omsorgsboendet, måste vi där nästan skräddarsy olika lösningar, beroende på hur situationen är i kommunerna. Det kan finnas väldigt få gamla en period, det kan finnas många, det  kan finnas lämplig personal i en kommun som kan hjälpas åt på ett smidigt sätt och allt det här tror jag att man måste ta ställning till från kommun till kommun. Vi har redan diskuterat i ÅHS, när social- och hälsovårdsansvariga var där, att man måste kanske också gå över gränserna mellan det sociala och ÅHS för att hitta ett bra sätt att tillvarata alla resurser som bara är möjligt.

 

Det finns alltså många frågor att diskutera i samband med motionen och det gör jag gärna i social- och miljöutskottet, men en lag tror jag inte löser problemen.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Kulturutskottet var igår på studiebesök till vårdinstitutet. En av punkterna som kom fram var just den här problematiken att det är oklart vad kommunerna skall göra, vad som är kommunernas uppgift och vad som är ÅHS:s uppgift. Jag skulle från liberalernas sida vilja ge vägkost till social- och miljöutskottet att man speciellt granskar den frågan så att kommunernas insats och ÅHS:s insats blir den absolut bästa för klienterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundbacks motions har ett gott syfte. Det är bra att man lyfter frågan till debatt också i lagtinget. Det är alltför sällan som diskussion om de som vi brukar kalla för mjuka värden förs i lagtinget.

 

Mycket klokt har sagts här redan. Jag tror inte att man alla gånger vet vad det är som man inom de olika avdelningarna arbetar med så därför skulle jag vilja informera lagtinget om det, eftersom det berör motionen.

 

Vi har precis här som vtm Harriet Lindeman sade initierat en diskussion inom ÅHS att man skall försöka hitta flexibla lösningar inom dagens system. Vi vet att det finns många visioner, men ofta är det lika med utökad budget, och vi vet också att budgetmedlen inte är hur stora som helst. Då måste man försöka göra det med de befintliga medel vi har och det här är ett försök som vi från avdelningens sida initierat till ÅHS, att man t.ex. skulle kunna försöka se på en kommun och ta det som ett s.k. pilotprojekt. Hur kan man med dagens personal och att kanske skjuta till lite från kommunen försöka få äldreomsorgen till det som jag tror att är också motionärernas syfte: att tillgodose och säkra behovet av äldreomsorg i kommunerna. Det finns också en grupp, initierad från avdelningens sida, bestående av Birger Sandell och Eivor Nikander samt personer från ÅHS, närmare bestämt från Gullåsen och från kommunerna, som tillsammans tittar på äldreomsorgen. Det specifika syftet är just att man skulle klassificera vårdtyngden: Vad är omsorg, vad är sjukvård? Det är den här biten som oftast är svår samt, precis som här har sagts: Vem står för vad? Det här arbetet skall vara färdigt under våren och kommer hoppeligen att utgöra en bra grund för flexibla lösningar.

 

Syftet med motionen är bra, men det skulle vara bra att också säga hur mycket det kommer att betyda i budgetmedel. Vi vet att alltid när det är fråga om lagstiftning påför man ofta någon annan en skyldighet – här är det förmodligen kommunerna – och vad betyder det? Vi måste försöka lösa den här i mitt tycke viktiga frågan men med befintliga medel och då hitta flexibla lösningar. Och det är vi som myndighet som måste vara öppna för dem och tillåta att de kan komma till stånd.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

De inlägg som har gjorts av landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, vtm Harriet Lindeman och ltl Gun Carlson känner jag igen! De fokuserar på vård av äldre och så börjar man att diskutera att det är omöjligt att skilja på vård och omsorg och att de äldre skall få den vård de behöver. Det är inte min utgångspunkt. Jag läste upp tio ganska triviala rättigheter som man borde försöka garantera de äldre. Dessa har tagits fram tillsammans med äldre människor, alltså: rätt att äta den mat som de tycker om,  rätt att känna sig fräscha och snygga, rätt att själva bestämma sina tider, rätt att komma ut när de har lust, rätt att träffa andra människor, rätt att köpa kläder enligt egen smak, rätt att gå till de affärer man vill, rätt att utvecklas, rätt att hålla sina minnen levande och

rätt att bo hemma så länge man vill. Jag har en annan utgångspunkt än den som här har förts fram. Jag menar att äldre människor, hur gamla de än är, är fullvärdig medborgare och de har sina rättigheter precis som alla vi andra och de har rätt att delta i det här samhället och föra fram dem. Jag tror inte att den här allomslutande, vårdande inställningen är det primära inför den situation vi har med allt större äldre befolkning. De allra flesta av dessa äldre människor kommer att leva ute i samhället och vara tämligen kapabla att både aktivt och på sina egna villkor delta i samhällslivet och det är det som samhället borde stödja. I Mariehamn har vi sedan en viss tid tillbaka ett äldreråd. Det har visat sig att äldrerådet har stora ambitioner och är aktivt ute bland de äldre; man diskuterar allt från boende till föreningar och hur de äldre aktivt skall kunna delta i samhällslivet, och det är det som jag tycker att man skall fokusera på.

 

När man börjar tala om vårdplaner, vårdtyngd och vårdlag är det egentligen en ganska liten andel av de personer som räknas som pensionärer i dag och i framtiden. För mig är det direkt lite förskräckande när man hör personer säga att de äldre förr eller senare inte kan bestämma om de skall få bo hemma eller inte. Jag måste säga att jag skulle varken vilja att ltl Gun Carlson eller vtm Harriet Lindeman skulle se sig tvingade att bestämma när någon av mina anhöriga måste bo någon annanstans än hemma. Man måste i vården också kunna ha respekt för människors enskilda val och inte tro att man i namn av vård har rätt att fatta vilka beslut som helst. Ändamålet helgar inte medlen ens för sjuksköterskor.

 

Jag hoppas alltså att det är min utgångspunkt man diskuterar i social- och miljöutskottet och inte det som betonar det sjuka och det svaga hos de äldre, utan tvärtom det starka, det friska, det som är livskraftigt och det som kan göra att många ännu kan leva ett aktivt och rikt liv, fast de är över 80 och t.o.m. över 90. Och då, landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, kommer det att kosta. Det tycker jag att man måste säga ärligt och rakt ut: om de gamla i framtiden skall kunna få en värdig ålderdom, så kommer det att kosta. Är det här samhället berett att satsa det som behövs eller skall man redan nu säga att det inte skall bli några större resurser på de äldre? – det är ju det som har sagts här nu.

 

Min ambition är betydligt positivare än den som har framkommit här. Det äldreomsorgsprogram som jag vill göra skall bygga just på de utgångspunkterna: hur man kan stötta de äldres förmåga och vilja att aktivt leva och delta i det samhälle där de finns. Men det är klart att förr eller senare behöver man stöd av samhället och då hoppas jag att resurserna finns hos socialtjänsten och hemtjänsten i den kommun där man bor, för det är fortfarande ett sätt att stötta den enskildas möjligheter att bo kvar, antingen i sitt hem eller i sin hemkommun.

 

Det har sagts här att en äldrelag inte behövs. Jag tror att den behövs. Jag har gjort det förut – och jag tänker göra det igen – jämföra med barnomsorgslagen. Vi skulle aldrig ha fått en heltäckande barnomsorg om vi inte hade haft den nuvarande lagen som ger barn och föräldrar subjektiv rätt till barnomsorg. Samma sak tror jag att gäller för de äldre. Om inte de på laga grund får sina rättigheter specificerade och speciellt rätten att bo kvar hemma eller i sin hemkommun kommer flera fall som Miranda Holmströms att upprepas – och det vill inte jag vara med om. Jag vill förhindra att människor försätts i sådana ohållbara livssituationer.

 

En äldreomsorgslag skulle alltså vara en progressiv socialpolitik, och det skulle var fint om det var Åland som stod för den.

 

Ltl Anders Eriksson tyckte att det här var bra självstyrelsepolitik. Det tycker naturligtvis också vi och därför för vi fram motionen. Han börjar genast tala om pengar. Men om man tänker på att samhället förändras, nya behov uppkommer och andra kanske blir mindre, så borde han kanske titta lite på förhållandet mellan åldrande befolkning och befolkning sysselsatt i jordbruket. Där är rörelserna de motsatta. Jag tror dock inte att utgifterna inom jordbruket har minskat och det visar att det är en politisk prioritering som man gör på Åland att de i dag rätt få jordbrukarna skall ha verksamhetsförutsättningar. Då gäller det att bestämma sig: skall de äldres livsvillkor vara på en viss nivå eller skall insatsen som man gör vara minimal för att de skall ha livskvalitet? Jag tycker att det är mera komplicerat än att säga att nu skall det göras några utredningar i någon grupp och det skall allt ordnas inom ungefär befintliga ramar. Det tror jag inte är möjligt, tvärtom, jag tror att det är dags att göra program och fundera på lagstiftning för att långsiktigt kunna kontrollera de kostnadsökningar som vi kommer att få för den äldre befolkningen. Det är inte ett problem som är specifikt för Åland, utan det finns överallt i vår omvärld och man är på många ställen orolig över hur man skall kunna trygga de äldres säkerhet.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Jag tycker att diskussionen har varit positiv ända tills nu. Jag tycker att vtm Barbro Sundbacks senaste anförande andades domedagsstämning. Jag tycker också att det är fel att ta ifrån det engagemang och framför allt den kunskap som ltl Gun Carlson, ledamoten Gun-Mari Lindholm och framför allt vtm Harriet Lindeman har i den här frågan. Det finns en styrka i den åländska åldringsvården, som en kollega till mig påtalade. Hon kom till Åland som finsk sjuksköterska och började sin yrkesbana i ett av de åländska kommunernas omsorgshem. Hon tyckte att den åländska åldringsvården för dem som var i behov av institutionsplats var helt otrolig. Hon tyckte att det var hemtrevligt, hon tyckte att man tog ut de gamla, man gick på promenad, man gick till kyrkan och den var mycket människocentrerad. Hennes slutsats var att man har en relation till alla de gamla som finns i omsorgshemmen; man sköter sin gamla mormor, någons gamla faster eller någon granne som man känner till. Jag tror absolut att det finns potential i den åländska åldringsvården.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Om ltl Katrin Sjögren skulle vidga begreppet är äldreomsorg mera än åldringsvård. Men det där tycks vara väldigt svårt för dem som jobbar inom vården att se. Då börjar man den här diskussionen: vad är vård och vad är omsorg? Äldreomsorg är ett vidare begrepp än åldringsvård. Det är klart att det också finns många fördelar med att leva i ett litet samhälle när man blir äldre, men det är ingen garanti för att man får äta den mat man tycker om, att man får vara fräsch och snygg. Varför skulle vi annars ha hemtjänst och varför är redan nu behovet inom hemtjänsten större än vad kommunerna kan svara mot?

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Som det ser ut i dag och som lagstiftningen tydligen ser ut så är det ett problem, och det är det vi måste titta på och jag poängterade just att det är viktigt för social- och miljöutskottet att titta på lagstiftningen och göra den så optimal som möjligt för att man skall kunna utnyttja resurserna till gagn för klienterna. De punkter som vtm Barbro Sundback räknade upp var just de punkter som blir allra mest centrala när du är i mest behov av omsorg.

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Då är vi rätt överens, förutom att jag inte tror att befintlig lagstiftning kan nå upp till den nivå som jag är ute efter. Den måste utgå från individens subjektiva rätt, inte vad landskapet och kommunerna kommer överens om att är skäligt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson:

Fru talman!

Det var en hel del och jag kan inte riktigt kommentera allt. Ändå upplever jag att vtm Barbro Sundback på något sätt inte riktigt är överens med sig själv egentligen vem det är som behöver äldreomsorgen. Är det alla som har fyllt 65? Då tackar jag, för jag fyller 65 i år, så jag är snart där! Eller är det alla som verkligen behöver vård, alltså där samhället tar över? Jag förstår ingenting annat än att när vi talar om äldreomsorg i samhällets regi är det den äldreomsorg och vård eller vård, hur man vill se det, som samhället ger därför att det är någon som behöver den. Det behöver inte vara relaterat till år utan det är så att det är samhället som har ansvaret och då är det samhället som arrangerar den. Det gör man eventuellt med program eller lagstiftning. Men om jag förstod vtm Barbro Sundback rätt var det också de personer som är friska och självgående ännu som också skall ha den här rätten.

 

Det skall bli intressant att se hur Mariehamns stad tänker förverkliga  det tiopunktsprogram, som ju Mariehamn kan göra om man vill: varje enskild skall få rätt att äta det man tycker om! Det skulle jag vilja se när hemvården far runt och serverar plättar till en, köttsoppa till en annan, kokt abborre till någon, salt abborre till en tredje! Det vill jag se hur man kan genomföra, det är intressant, det skulle jag gärna höra!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman! Det är alldeles uppenbart att med den attityd ltl Gun Carlson har till äldreomsorgen så är det så att det är hon som vet bäst i alla skeden vad som är bäst för de äldre! Om någon vill ha salt abborre och en annan på ett annat sätt, så tycker jag nog faktiskt att det är en av de mest grundläggande rättigheterna man bör ha att det behovet blir tillgodosett.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det är mycket mer än maten, men jag tog maten som ett exempel som jag tycker att är ett mycket kostsamt exempel om man verkligen skall förverkliga det. Jag hoppas att social- och miljöutskottet tänker på att skall man i samhällets regi göra upp – såsom motionen föreslår – ett äldreomsorgsprogram och en lagstiftning för äldreomsorgen betyder det att samhället tar över någonting, tar ansvar för någonting; inte behöver den program som lever och har lägenheter i Spanien eller i Florida eller var de är och vistas där större delen av tiden, de är inte så beroende av det här, de är friska och mår bra och har pengar, men det finns alltid de som behöver omsorg och hjälp. Jag vill än en gång påpeka, att det här är egentligen inte relaterat till ålder. Det är mycket viktigt. Vi skall veta att det finns många som har samma behov av omsorg som ännu inte har fyllt 65 år, och både de som är över och under 65 år ryms inom socialvårdslagen och inom lagen om patientens rättigheter och ställning. Jag vill alltså att man tänker på det i utskottet.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Den lagstiftning som jag efterlyser är faktiskt ett slags minimistandard och en subjektiv rätt som alla äldre skall ha, oberoende om de är rika eller fattiga. Det är karaktäristiskt för den socialdemokratiska synen på all socialtjänst att den skall vara generell och allmän.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Det är många synpunkter som har förts fram här i debatten. Ltl Katrin Sjögren blev lite lätt anklagad för att inte ha ett vidgat begrepp, och jag förstod att det innefattade alla sjuksköterskor i lagtinget. I så fall tycker jag att vi skall ge en eloge åt vtm Barbro Sundback med tanke på att rubriken är äldreomsorgsprogram och äldreomsorgslagstiftning och hennes huvudanförande slutade nere i jordbrukslagstiftningen vid Ålands Framtid. Då måste man säga att där finns åtminstone ett vidgat begrepp!

 

När det sedan gäller direkta påhopp på yrkeskåren vill jag säga att om jag får välja  att bli vårdad av Lindeman och Carlson alternativt vtm Sundback, så föredrar jag de förstnämnda!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Ltl Veronica Thörnroos är väldigt ironisk och tycker att hon inte vill bli vårdad av mig. Jag kan då replikera, att jag faktiskt inte har några ambitioner att vårda henne, varken nu eller senare i mitt liv! Min kritik av vårdideologin, när det gäller de äldre, är att man anser att de äldre inte själva kan bedöma när de inte mera vill bo hemma och var de skall bo. Det tycker jag inte att vårdpersonalen skall avgöra, utan det skall den äldre, eventuellt tillsammans med sina anhöriga, avgöra. Den inställningen och det resonemanget kommer jag faktiskt att föra vidare. Jag tycker nämligen att det är för mycket vård i den här debatten om äldre och för lite om omsorg och mänskliga rättigheter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Jag måste instämma i ltl Katrins Sjögrens replik och säga att det började bra men sedan spårade det ur.  Jag trodde att jag hade förstått syftet med motionen, men efter det andra inlägget blev det ännu mer oklart. Å ena sidan räknar vtm Barbro Sundback upp det som skulle infattas i någon form av rättigheter: rätten att se fräsch ut, att kunna gå till vilka affärer man vill, att äta och ha på sig vad man vill och att bo hemma så länge man vill. Det finns det väl inte några hinder för i dag om man bor hemma! Alla får vi ta på oss vad vi vill och vi får äta vad vi vill så länge vi inte är i någon form av vård eller omsorg, och det var där vi som pratade och fokuserade om vård hade fått det här om bakfoten. Det är i så fall där vi skall sätta in resurserna – det andra är löst redan, det fungerar ju i dag. Jag förstår inte heller att man tar exemplet med institutionsvården på Kökar, eftersom vi hade fel fokus på frågan när vi pratade om vård. Det där blev väldigt luddigt.

 

Jag tycker också att man målar upp en väldig negativ bild av institutionsvården överlag på Åland i dag. När vi har åkt runt har vi kunnat konstatera att det finns en väldigt god äldreomsorg på Åland i dag; personalen som jobbar med äldre är helt fantastisk. Jag måste säga att det känns lite tokigt att stå här i lagtinget och på något sätt försöka ta det ifrån den personalen. Det känns fel att vi skall säga att den delen är man på något vis väldigt negativt inställd till. Jag tror att man i dag gör ett väldigt bra jobb och man försöker i mån av möjlighet tillgodose allt det som vtm Barbro Sundback räknade på Åland.

 

Det är också fel att man gör en jämförelse med barnomsorgslagen. Att få välja vilka rätter man vill äta existerar inte heller inom barnomsorgslagen.

 

Så sent som förra veckan talade socialdemokraterna om att man har inte på något sätt försökt höja budgeten de senaste åren, men här kommer det ånyo ett försök att göra det! Är det så att lagtinget går med på att höja budgeten, prioriterar äldreomsorgen, fine! Men kom inte och säg i ett annat avseende att man inte försöker få mera tjänster eller försöker höja budgeten, för det här är ju ett nytt försök att göra det!  Försök i stället göra det med befintliga resurser, som vi redan har pratat om i dag, och det finns en anda ute bland personalen att det vill man också göra.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Jag har lyssnat på diskussionen och jag tycker att det har varit en bra debatt som har fört många viktiga frågor på tal. Jag kan sammanfatta grunderna till varför man skulle säga nej från de borgerliga partierna till motionen.

 

Ett argument är den ökade byråkrati det skulle medföra. Ett annat är de ökade kostnader det skulle medföra. Det tredje är att den befintliga lagstiftning vi har täcker behovet. När det gäller den tredje punkten undrar jag: Varför finns det då barnomsorgslagstiftning? Varför anser man att det är nödvändigt att lagstifta om barn men inte om äldre? Jag tycker att den här argumentationen inte riktigt håller ända fram. När det gäller argumenten ökad byråkrati, ökade kostnader, är det argument som vi i så fall kan avfärda precis alla initiativ med. Hela bunten med motioner som är framlagda kan man med de två argumenten avfärda. Det tycker jag inte heller är en framkomlig väg. Om vi tänker att samtidigt kommer landskapsstyrelsen också med framställningar, t.ex. om ett dataombud och annat där man tycker att det är okej med ökad byråkrati och ökade kostnader. Det här är, som jag uppfattar det, politik, det här är prioriteringar. För socialdemokraterna kommer den sociala sektorn alltid att vara högt prioriterad.

 

Jag tycker nog att man med den här motionen som grund kan börja diskutera den äldreomsorg vi har och hur vi skall i framtiden ta hand om den utmaning som den ökade gruppen äldre kommer att innebära.

 

Jag skulle vilja säga till social- och miljöutskottet, som skall ta hand om motionen och jobba vidare, att kanske man skulle kunna göra en komparativ studie mellan barnomsorgen och äldreomsorgen. Då kanske man kan se var bristerna finns i den äldreomsorgslagstiftning som finns i dag. När man har gjort det kan man fundera kring om inte det här skulle kunna vara en god potential att utveckla äldreomsorgen som helhet.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Jag tycker att jämförelsen med barnomsorgslagen ändå haltar lite grann. För det första talar vi om ett visst antal år för barnen, fram till skolåldern. När det gäller de äldre handlar det om ganska många år, tar vi pensionsåldern som vi pratar om i dag från 65 år, så rör det sig om många, många år. Jag har många gånger funderat när det gäller ordet barnomsorgslag. Jag tycker att det är fel ord; egentligen är det inte en lag om barnomsorg utgående från barnen, utan vi har fått en lagstiftning om barnomsorg för att föräldrarna skall kunna vara ute och jobba. Skulle man sätta barnet helt i fokus i samband med en barnomsorgslag tror jag faktiskt inte att den skulle se ut som den gör i dag.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

När det gäller diskussionen om hur många år det gäller måste jag faktiskt säga att jag håller med ltl Gun Carlson, att jag tycker inte att man kan argumentera med hur många år det handlar om. Om barnomsorgen handlar om tio år i en människas liv och om äldreomsorgen handlar om 20 år i en människas liv, så tycker jag inte att det är ett hållbart argument i den här diskussionen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

För det första vill jag säga att här i dag har ännu ingen, inte ens jag fast jag är kritisk till en kommande äldreomsorgslagstiftning, avfärdat någonting. Utskottsbehandlingen skall visa vad som händer med motionen. När det gäller äldreomsorg kontra barnomsorg kan jag gärna ansluta mig till vtm Harriet Lindeman. Det är faktiskt fråga om barndagvård för att föräldrarna skall kunna jobba, i första hand kvinnorna och det är inte riktigt samma omsorg, har jag förstått, eller är det samma omsorg?! Jag blir mer och mer förvirrad vad man egentligen avser med äldreomsorg. Ibland är det det här dagliga som vi som blir 65 år, vårt dagliga liv och leverne, som man menar med äldreomsorg, ibland är det tydligen, enligt ltl Camilla Gunell, omsorg lika med vård jämfört med barnomsorg. Problemet är att man tydligen måste definiera äldreomsorg; det är tydligen oklart för motionsställararna vad man har avsett.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det som verkar vara oklart och som social- och miljöutskottet får reda ut är tydligen också: vad är omsorg och vad är vård? Det går tydligen inte att diskutera om omsorg innan man kommer in på vårdbegreppet. Man får helt enkelt börja med definitionen och sedan börja jobba vidare.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Precis så är det. Nu blir det lite klarare, men tydligen har motionsställarna lite olika uppfattning om vad man egentligen avser. Menar man liknande omsorg som barnomsorgslagen stipulerar, dvs. dagvårdsomsorg är det nog lika med vård, men är det någonting annat, som det här tiopunktsprogrammet som vi hörde tidigare, så ett klarläggande behövs.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det är inget nytt under solen i den här debatten heller! När det gäller begreppen vård och omsorg är det rent formellt så att sociala tjänster är omsorger och vård är det som sjuk- och hälsovården tillhandahåller.  Den rikssvenska terminologin är mycket tydlig. Den åländska terminologin lider av den finlandssvenska terminologin, som är väldigt starkt influerade av finskan. Här talas om ”dagvård”. Vad betyder det egentligen – att man vårdar dagen eller att man har vård på dagen? Det har ingenting med den verksamhet att göra som bedrivs inom barnomsorgen. Enligt min uppfattning är det alldeles klart att så länge de kommunala/sociala myndigheterna har hand om barnomsorgen är det en social verksamhet. Det är en service som riktas till barn som är friska, men de behöver ett slags omhändertagande, av olika skäl och den verksamheten bygger på kompetent utbildad personals insatser osv. I fråga om äldreomsorg har jag gått en lång kamp i Mariehamn – det skulle alltid i budgeten heta ”äldrevård”, långa, långa tider, men jag tror att begreppet ”äldreomsorg” nu har slagit igenom. Det är alltså stadens eller kommunens sociala insatser för att ge service åt den äldre befolkningen. Staden har en omsorgsavdelning – inte kommunerna – och inom den ger man service åt äldre och personer med funktionshinder, och det är också sociala omsorger.

 

Jag tycker inte att det är ett så svårt begrepp, om man utgår från som är producenten av tjänsterna. Äldreomsorgsprogrammet är alltså inte ett äldrevårdsprogram, det är inte en äldrevårdslag utan det är uttryckligen fråga om sociala insatser. För de äldre är det primära att trygga ett boende i hemmet eller i någon form av omsorgsboende eller serviceobende i hemkommunen så länge som det är önskvärt utgående från servicetagarens synpunkt.

 

Hela förslaget har egentligen ingenting med hälso- och sjukvård att göra utan det är i så fall stödåtgärder som kommer in för att möjliggöra de äldres boende i ett vanligt samhälle. Det är det som är utgångspunkten. I en lag tror jag att en enda subjektiv rätt skulle vara tillräcklig och det är just den som jag har upprepat flera gånger, att den äldre skall ha rätt att bo hemma eller i sin hemkommun så länge som han eller hon vill det. En sådan lag kräver naturligtvis utökade resurser jämfört med i dag och det menar jag att landskapsstyrelsen tillsammans med kommunerna måste tillhandahålla för att det här skall bli möjligt. Som jag ser det är det enda chansen att trygga de rättigheter som de äldre här. Ett långt decentraliserat omsorgsarbete kräver också vårdinsatser, men det primära som jag är ute efter är inte hälso- och sjukvårdsinsatser utan de sociala insatserna för att de äldre skall ha valfrihet livet ut.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Nu gick det ändå så att vi kom tillbaka till det som jag blev så kritiserad för, att vad är omsorg och vad är vård? Jag försökte säga att mycket är omsorg i dag och det är det sociala, precis som vtm Barbro Sundback sade, men vi är medvetna om att i det som borde vara omsorg finns det en hel del vård, t.o.m. sjukvård. Det tycker jag att landskapsstyrelsen borde reda ut för att kunna gå vidare på det. Ta Mariehamns stad, som jag känner bäst till, så visst har vi en hel del sjukvård i det som benämns omsorg i dag. Trobergshemmet är ett bra exempel: vi ger mycket sjukvård där, men det hör till den sociala omsorgen, så inte är det helt borta att man diskuterar frågorna.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Nej, inte är det ”helt borta”, men vad är syftet med vtm Harriet Lindemans resonemang. Jag har hört det där år ut och år in och jag tycker inte att hon kommer fram till någonting. Jag är ute efter utökade satsningar uttryckligen på de sociala omsorgerna. De behov som de äldre har av hälso- och sjukvård är baserade på individuella behov som man har oberoende om man är äldre, yngre eller har funktionshinder osv. Att bygga upp en struktur för att serva de äldre i deras dagliga liv är som jag ser det i dag i första hand sociala omsorger och det behovet kommer att öka om de gamla skall kunna leva ett aktivt liv ute i samhället så länge som möjligt.

 

Vtm Harriet Lindeman, replik:

Fru talman!

Syftet för mig är helt enkelt att vi skall få ett fungerande system där vi tillvaratar de resurser som finns både i omsorgen och vården på ett förnuftigt sätt och att vi, som jag nämnde, måste skapa, t.o.m. skräddarsy utgående från de små förhållanden som finns. Skulle jag få önska skulle det inte få finnas några hårda gränser mellan social omsorg och vård, eftersom det egentligen inte går att dra gränsen  fullt ut. En smidighet som alltså är bra för de gamla helt enkelt och för de anhöriga så att de inte skall känna att de är på ”fel budgetmoment”.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det vi pratar om är alltså omsorg för de äldre och huruvida den kan förbättras med en lagstiftning. Jag ser ingenting i diskussionen nu som på något sätt skulle stöda påståendet att det skulle bli så mycket bättre. Hur en lag än ser ut skall den alltid verkställas av någon och det är alltid de enskilda punkterna i arbetet ute i kommunerna som är avgörande. Det är alltså kommunernas arrangemang som i sista ändan alltid kommer att gälla. Det vill jag att man kommer ihåg.

 

Jag tycker att frågan om vård kontra omsorg, om det skall vara samverkan, om det är svårt med gränsdragning, också är någonting man kan fundera på, men det är ingenting som en lagstiftning kan förändra eller förbättra på något sätt. Det jag vill protestera mot är att man kan inte göra en lag där man skulle säga att varje äldre människa skall få bo hemma så länge den vill. Det kan man inte göra för det finns så många variationer på det här temat: man låser sig ute, man låser sig inne eller man bränner upp sig med spisplattor, man tar inte medicinen eller man tar fel mediciner. Det finns en massa, massa sådana här saker som händer när folk blir gamla. En del blir dementa, glömska, och i sådana skeden har inte personen/patienten/åldringen/människan omdömet att säga, att jag klarar mig inte i dag utan jag måste nog få komma in, utan tvärtom säger de: nej, jag vill bo hemma, för jag har det ju så bra och då kan de sitta i eländes elände i blöjor som är hur smutsiga och gamla som helst och de är otvättade, oätna, oklädda och de tycker ändå att de har det bra därför att omdömet har klickat på grund av olika faktorer.

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Då har vi väl kommit varvet runt! Jag har en annan uppfattning än ltl Gun Carlson om lagstiftningens betydelse. Om Miranda Holmström hade haft en lag att grunda sina krav att få flytta hem till Kökar på, så hade situationen för hennes del sett annorlunda ut. Det är det som är min mening med att jämföra också med barnomsorgslagen, att ge den subjektiva rätten. Att måla upp den här misären, som tydligen ltl Gun Carlson har upplevt i något fall med äldre, beror antagligen på att kommunen inte har tillräckligt med resurser och att det inte finns alternativa boendemöjligheter. Det menar jag också att lagen skulle tvinga fram på samma sätt som barnomsorgslagen har tvingat fram dagis och familjdagvård i tillräcklig omfattning för att folk skall kunna bo kvar i kommunerna och ha barn samtidigt.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Just det här att man skall ha rätt att bestämma själv och kommunen skall stöda det skulle kräva oändliga resurser. Det skulle kräva att personen skulle behöva vård dygnet runt – eller hjälp, om man inte får säga vård eller omsorg. Det kommer ingen kommun att klara av. Vi måste vara så realistiska och det är därför som jag igen säger att jag tror att allt det här som vi har diskuterat i dag är bra och viktigt och kan säkert i viss mån förbättra för åldringar, men en lag skulle inte förändra någonting i det här skedet. Jag är övertygad om det .

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag måste säga att ltl Gun Carlsons slutsatser är obegripliga: å ena sidan skulle en lag inte förbättra någonting; å andra sidan har vi inte råd att göra någonting för att de gamla skall kunna få en valfrihet på sin ålderdom! Jag tolkar det som så att centern inte vill göra någonting för de äldre. Vi skall inte göra några förändringar, utan vi skall ha det som vi har i dag, annars blir det så kolossalt dyrt! Det är ett ställningstagande som åtminstone inte jag omfattar. Jag anser att vi måste satsa mera på de äldre och att vi kommer att bli tvungna att göra det för att upprätthålla en värdig ålderdom för de stora grupper som kommer att gå i pension och åldras och leva länge ännu. Redan innan man har funderat på det och gjort upp något omsorgsprogram, säger man att det blir för dyrt. Vad har ni för inställning till äldre egentligen!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Det har varit intressant att lyssna på debatten, både som ny lagtingsledamot och på något sätt känns också ämnet ganska långt bort från mig fortfarande, men samtidigt märker jag ganska tydligt att det har många beröringspunkter med hur man ser på livet i stort egentligen.

 

Den stora skillnaden i den debatt som har varit är framför allt synen på vem det är som har ansvar för olika typer av satsningar på livet s.a.s. Är det vi som individer? Är det samhället och i vilken grad skall det där fördelas sinsemellan? 

 

Motionen andas en tankegång om att vi skall gå in och på något sätt förklara de äldre som oförmögna att hävda sina egna rättigheter precis som vilken annan medborgare som helst i samhället. Just de tio punkter vtm Barbro Sundback lyfte upp här tidigare är sådant som vi ser som helt naturliga i det dagliga livet. Varför skall vi gå in och lagstifta ytterligare i de frågorna? Är det så att man från socialdemokratiskt håll menar att de äldre är sämre på att föra fram sina behov och sina åsikter i sådana här frågor? Jag tror inte att det är riktigt på det sättet. Tittar vi ut här i salen och börjar räkna medelålder tror jag att vi ligger relativt högt upp i åren s.a.s. och kontakten till den generationen borde vara ganska bra. Jag tycker alltså att man går in och lyfter vissa saker som borde gå ganska enkelt att lösa genom den lagstiftning vi har i dag om sociala rättigheter osv. Vi vet också att de ekonomiska resurser vi har i dag, också antagligen i framtiden, är begränsade; det har de varit och kommer antagligen också att vara det.

 

Vtm Barbro Sundback har helt rätt i att vi kommer att behöva göra justeringar i på vilket sätt vi använder resurserna, och jag tror att det kommer att ske relativt sett naturligt också. Får vi en förskjutning till att vår befolkningsstruktur blir äldre och äldre, så kommer naturligt också de största satsningarna att läggas där. Jag tänker då på fritidsverksamhet, jag tänker på aktiviteter i stort.

 

Jag tror att det kan vara bra att man framför allt ute i kommunerna tittar på hur man kan lägga upp den service man erbjuder på ett sådant sätt att den passar den äldre befolkningen. Det är klart, vi har olika tider om man är pensionär, yrkesarbetande, studerande osv. Diskussionen i allt beslutsfattande skall genomsyras av att vi skall ta alla medborgares rätt till så stor del som möjligt.

 

Att försöka lagstifta i de här frågorna är att lyfta bort och i princip säga att de äldre, de har inte själva en möjlighet att gå in och föra sin talan. Det tycker jag är en nedvärdering av deras kapacitet.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag uppfattar ltl Johan Ehns perspektiv som ganska kort: hur det är nu. Alldeles i begynnelsen av debatten försökte jag åtminstone visa på att detta är ett samhällsproblem som växer ganska mycker de närmaste 30 åren. Det är stora grupper av befolkningen som kommer att bli äldre och det kommer att påverka behoven av samhällsservice på olika sätt. Ltl Ehn upprepar som många andra att det är ekonomiskt så ansträngt just nu så därför kan vi inte tänka oss att utvidga på något vis sociala rättigheter speciellt för de äldre och att man därför försöker undvika diskussionen. Jag tror inte att man kommer undan det här problemet och inte de ekonomiska konsekvenserna genom att stoppa huvudet i busken. Det är nog bättre att försöka göra ett program så att man ser någon slags prognos och omfattningen av behoven, och i Mariehamn har vi i gott samarbete mellan partierna gjort ett fint äldreomsorgsprogram.

 

När det gäller den, som jag uppfattar, ideologiska linjen att de gamla är fullt kapabla att tillvarata sina intressen och att det här förslaget på något vis skulle frånta dem deras egen rätt att välja är det väl ett klassiskt högerargument, men de punkter som jag räknade upp avser jag inte att man skall lagstifta om, förutom en punkt: rätten att bo hemma eller i sin hemkommun hela livet. Min fråga är: Uppfyller kommunerna i dag de övriga rättigheterna som jag räknade upp?

 

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Jag förstår inte påståendet att stoppa huvudet i busken! Om vtm Barbro Sundback lyssnade på vad jag sade, så sade jag också att när man får en förändring av befolkningsstrukturen för man också över resurser från en sida till en annan s.a.s. Det förefaller åtminstone för mig helt naturligt att göra på det sättet. Jag ser inte på vilket sätt jag sätter huvudet i busken.

 

Det pratades också om långsiktigheten osv. Vi var också inne på att det behövs vidgade begrepp här. Det flög genom luften att det var somliga som hade för smala horisonter osv. Jag tror att i det fallet blir det här ännu smalare, alltså här smalnar vi av det till en så liten del att vi säger att vi skall enbart titta på hur äldreomsorgslagstiftningen fungerar när vi borde – jag håller precis med vtm Barbro Sundback där – ha ett större perspektiv på det hela och se till att vi får en helhet; då borde vi ha en sådan lagstiftning i övrigt vad gäller socialvården och vad gäller det som kommuner och samhället i övrigt står till tjänst med att det inte skall behövas den här typen av speciallagstiftning för att tillgodose de här bitarna.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

När det gäller att överföra resurser från ett område till ett annat är det ett helt logiskt och rationellt argument, men hur många gånger har det skett i detta lagting? Ytterst sällan! Det har bara expanderat offentlig sektor – det är det som har varit utvecklingen. Jag tror att man inte kommer ifrån att det här blir en expansion, och varifrån pengarna skall tas blir det säkert problem med, men jag ser inte heller någon grund för att inte de äldres rättigheter skall tryggas i framtiden utan vi måste diskutera det. Hur det skall finansieras är en senare fråga. Diskussionen måste igång och man måste ha ett långsiktigt perspektiv och se vilket ansvar man har landskapsstyrelse- och kommunal nivå. Utgångspunkten för mig är de äldres rätt att kunna välja. Det kan inte alla i dag och då är det naturliga att man gör speciallagstiftning. Så gör vi för alla andra grupper som har något slags behov av garanti för att deras rättigheter blir tillgodosedda; det gäller barnen, det gäller personer med funktionshinder och jag tror att man också måste inse att det gäller i framtiden för de äldre.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback efterlyser ett konkret exempel där den här salen har fördelat om pengar. Landskapsandelssystemet förändrades ganska nyligen, där man gjorde förändringar vad just gällde de pengar som går till socialvårdsbiten på ett sådant sätt att man ökade andelen för den äldre delen av befolkningen och minskade ner den i den som finns i de lägre. Det är ett exempel på vad man har gjort från den här sidan för att omfördela.

 

I övrigt är det helt klart att detta med att tillgodose rättigheter kan man göra det på olika sätt. Här har vtm Barbro Sundback och jag helt olika åsikter om vilket tillvägagångssättet är. Det är nämligen på det sättet att jag tror att just utgående från att de äldre blir en så stor andel av vår framtid kommer de också att kunna göra sin röst hörd och få de bitar tillgodosedda som de också behöver. Jag tror inte att vi behöver den här typen av speciallagstiftning. Där vi behöver speciallagstiftning, finns den redan i dag: de som är i behov av vård för att klara det mest basala i livet. Där finns en svaghet i att man inte alltid orkar hävda sina rättigheter. Men när man har det tryggat kan man också sedan, precis som vilken annan samhällsmedborgare som helst, föra sin talan för sina rättigheter och sina önskemål om hur fritid och liv skall se ut i övrigt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

 

 

Ltl Katrin Sjögren:

Fru talman!

Jag vill understryka att liberalerna absolut inte motsätter sig vare sig ett omsorgsprogram eller lagstiftning. Det tycker jag inte heller någon annan grupp definitivt har gjort utan man har ifrågasatt och man har diskuterat.

 

Då kanske det är min tur också att försöka sammanfatta lite. Vårt samhälle blir aldrig färdigt. Det dyker ständigt upp nya problem men också nya möjligheter och vi sitter här för att försöka föra samhället framåt och göra det så bra som möjligt. Men om det visar sig nu att det går att utveckla och förbättra nuvarande lagstiftning, sociallagstiftning och vårdlagstiftning, alltså att det går att minimera gråzonerna som vtm Harriet Lindeman påtalade och om det visar sig att det går att optimera kommunernas och ÅHS:s insatser till gagn för de äldre, vad är bättre än det! Det är väl ändå där vi måste börja och se hur långt det räcker till allra först, och det är social- och miljöutskottets arbete att börja där.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Vtm Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion angående en välfärdsstudie om de fattiga på Åland. (HM 2/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

I motsats till den förra motionen är den här helt ny. Man kan väl säga att vid det här tillfället är det tre representanter för de borgerliga partierna som har något som helst intresse, och de andra närvarande i salen är sossar. Det är ganska typiskt att man från högerhåll inte bryr sig om dem som har det allra sämst ställt i vårt samhälle. Man kanske lever i den tron eller med den myten som är vanligt förekommande på Åland, att det finns inte fattiga människor på Åland, utan att alla har det bra. I stort sett om man jämför med andra delar av världen måste man i rimlighetens namn säga att visst har de flesta på Åland det säkert rätt så bra.

 

Det som i det här sammanhanget är centralt är att vi de facto inte riktigt vet hur fördelningen av resurserna och inkomster och förmögenhet är bland ålänningarna. Det enda som har framkommit den senaste tiden är att det gjordes en sorts studie som initierades på social- och miljövårdsavdelningen av en studerande ifjol somras där några utvalda familjer och enskilda personer intervjuades om sin privata ekonomi, personer som själva uppgav att de hade svårt att klara sig med de inkomster som de levde med. Den utredningen visade att de som konstant lever under bristfälliga ekonomiska förhållanden utsätts för en stress som påverkar både den enskilda människans välbefinnande men också hela familjens välbefinnande och att marginalerna är obefintliga. En litet större kostnad eller utgift i form av en kraschad bil eller en skadad tand eller någon större operation kan ha katastrofala följder för den här personens eller familjens ekonomi. Föräldrar i sådana här familjer försöker på olika sätt få fram pengar så att barnen skall ha samma möjligheter som andra barn att resa på skolresor och skaffa sig nödvändiga grejer för skidlov osv. Barnen har ändå en ganska god medvetenhet om att föräldrarnas ekonomi inte är så god.

 

Motionen tar syfte på att man verkligen skulle gå till botten med det här problemet och göra en större studie som skulle visa hur de ekonomiska tillgångarna fördelar sig på Åland för att man skulle få veta hur många personer det är som lever under ansträngda ekonomiska villkor.

 

Ltl Veronica Thörnroos:

Fru talman!

Vtm Barbro Sundback skriver i sin inledning till hemställningsmotion nr 2: ”I varje samhälle omhuldar man ofta sina myter och föreställningar. På Åland vill man gärna göra gällande att alla har det bra och att det inte förekommer några fattiga människor i landskapet.” Jag vet inte vem vtm Barbro Sundback avser med ”man”, men jag ber att centergruppen blir exkluderad från detta påstående, då vi inte kan omfatta det.

 

I Åländsk utredningsserie 2003/7 ”Att leva i en familj med ekonomiska svårigheter” skriver författaren Lina Lundström följande: ”Modern fattigdom syns inte på ytan, på kläder eller andra attribut. Det innebär heller inte att barnen svälter eller fryser. Ekonomisk knapphet betyder att tvingas leva under marginaler och därmed utan trygghet.” Det är vi från centergruppen medvetna om.  Det är den verklighet vi har i dag på Åland och det är den verklighet vi lever i. Jag läser vidare: ”Författaren fick bilden av att ungdomarna verkade ha en ganska bra uppfattning om familjens ekonomiska svårigheter. Trots detta verkade samtliga ungdomar nöjda med tillvaron och trivdes bra i sina familjer. Kanske ekonomiska bekymmer i vissa fall kan medföra den positiva aspekten av ökad familjegemenskap.”

 

Det är de delar som hänför sig till början av hemställningsmotionen. Sedan tycker jag att det blir lite mera komplicerat då man inte bara mera pratar om fattigdom i vårt välfärdssamhälle, utan man börjar koppla det till politisk valfrihet. Det är kanske där som jag personligen har lite svårt att se kopplingen, dvs. när vtm Barbro Sundback skriver: ”personer med bestående ekonomiska svårigheter får möjlighet att häva sin situation och nå större reell ekonomisk, social och politisk valfrihet”. Där blir det lite knepigt och här har social- och miljöutskottet någonting att titta på.

 

Vill man för övrigt göra en utredning om en välfärdsstudie säger väl initierade källor att en dylik undersökning tar tre-sex månader i anspråk och för att garantera undersökningens validitet bör den utföras av en statistiker med god insyn i nationalekonomi. Då undrar jag om vi är beredda att betala för ytterligare en ny utredning? Vet vi inte ungfär redan var vi har våra fattiga i dagens samhälle. Vi kanske i stället borde fundera på ett annat transfereringssätt, att stöda utsatta grupper på ett annat vis.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

 Jag är glad över att ltl Veronica Thörnroos har läst motionen och också lagt ner en hel del engagemang på den. Den utredning som hon hänvisade till var också den som jag tänkte på och vi i Mariehamns socialdemokrater har hört utredaren och diskuterat med henne. Precis som hon sade är utredningen inte vetenskapligt tillförlitlig, så man kan inte dra några som helst slutsatser om antalet fattiga på Åland, om deras behov. Man kan naturligtvis se ett mönster som sammanfaller med utredningar också på andra ställen om fattiga familjers situation, men för att verkligen kunna, som här sades, ändra t.ex. transfereringssystemet måste man nog ha en studie som bygger på ett mycket större sampel.

 

När det gäller det som var svårt att förstå finns det i internationella utredningar och jag kan ge uppgifter om det. Det är inte heller svårt att förstå utan det är så att fattiga människor inte i något samhälle har politiskt inflytande överhuvudtaget. Det sitter knappast någon människa som har ekonomi i lagtinget, i landskapsstyrelsen, i någon kommunstyrelse, i någon prestigefylld förening som har inflytande i landskapet, utan det hör till den ekonomiskt svagares ställning att man har nästan inget politiskt inflytande överhuvudtaget. Det är också ett generellt mönster.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

I sak kan jag konstatera att vtm Barbro Sundback och jag är överens om att man borde titta på frågan. Däremot är jag inte fullt lika benägen som vtm Barbro Sundback att göra en stor utredning. Jag tror inte att det är det rätta med det lilla sampel som vi faktiskt har här på Åland. Jag tror inte att alla som sitter i Ålands lagting, som sitter i Ålands landskapsstyrelse, som sitter i kommunstyrelser har en väldigt hög medelinkomst. Då kommer vi in på begrepp: vad är fattigdom och när är man fattig? Det är skillnad på att vara fattig i ett i-land och att vara fattig i ett u-land. Men eftersom jag sitter med i social- och miljöutskottet skall vi naturligtvis titta på motionen, ta den till oss och se vad vi kan göra den, så återkommer vi.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har svårt att förstå uttalanden där man säger att man är så överens, men sedan har man ändå en annan uppfattning! Min slutsats och också utredaren Lina Lundströms var den att man måste göra en ny studie med ett mycket större urval för att kunna dra några egentliga slutsatser om hur många och vilka man kan säga att representerar de fattiga på Åland. Det var också ett märkligt sätt att förändra mitt påstående. Jag sade att fattigdom går hand i hand med bristande politiskt inflytande, inte det att folk som sitter i kommunstyrelser eller här har väldigt höga inkomster. Det är att svänga på resonemanget helt och hållet. De som är ekonomiskt utsatta är ofta utsatta i alla avseenden när det gäller inflytande och påverkningsmöjligheter i samhället. Vi har inte alls samma uppfattning, ltl Veronica Thörnroos!

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag ber att få understöda vtm Barbro Sundback i hennes uttalande, att vi har nog inte alls samma uppfattning i den är frågan, nej!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Carina Aaltonen:

Fru talman!

Jag vill kommentera uttalandet att centern nu vill ta avstånd från myterna och föreställningarna om att alla har det bra på Åland och att det inte förekommer några fattiga människor här. Jag vet att centerledamot i Jomala har med bestämdhet hävdat att det inte finns några sociala fall i just Jomala, så det är intressant att notera att centern har haft en diskussion om det här och kommit fram till att det trots allt finns fattigdom och att man nu t.o.m. vet var den finns. Jag hoppas att det här nu kan leda fram till en ny centerpolitik i kommunerna och kanske t.o.m. i Jomala!

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag kan tyvärr inte stå till svars för vad enskilda centerpolitiker uttalar sig om, varken i Jomala eller här i Ålands lagting.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm:

Fru talman!

Som en liten information till social- och miljöutskottet, som kommer att ta sig an denna motion, skulle jag vilja berätta att inom Rädda Barnen håller man nu just på med en studie och intentionen är att det också skall vara en vetenskaplig studie som rör detta område, nämligen att titta på fattiga barn på Åland. Det finns en referensgrupp som jag tycker att är värd att nämna ifall social- och miljöutskottet vill fördjupa sig i frågan. Det är Johan Eriksson, Sigurd Lindvall, barnombudsmannen i Rädda Barnen Peter Carlberg, Peter Lindbäck och jag. Studien är tänkt att vara färdig till hösten. Det är en professor i sociologi och en statistiker som är anlitade i frågan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Vi tackar för den informationen. Det är säkert en både viktig och bra utredning som skall göras. Man kan notera att utredningsgruppen inte var särskilt representativ vad gäller jämställdheten utan hade en kraftig slagsida för det ena könet. Vi skall hoppas att det ändå inte påverkar utredningens resultat i någon högre grad. Den utredning som vi efterlyser fokuserar inte enbart på barn, utan det finns äldre, pensionärer, av vilka säkert en hel del har ganska svårt att klara sin ekonomi. Det finns ensamstående, det finns personer som lever helt ensamma och som är sjukpensionärer osv. Den där utredningen kommer ändå att bara visa en aspekt av det begrepp som vi är ute efter: hur ser fattigdomen på Åland ut.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Precis som jag sade i inledningen av mitt anförande var det en information till social- och miljöutskottet att det här är på gång. Det är alltså en del av det som man efterlyser i motionen. Barnfamiljerna på Åland är ett ganska stort antal, så det är åtminstone en stor del av det här arbetet som pågår inom Rädda Barnen.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

 Det är som sagt säkert en bra komplettering, men det är tydligen en privat organisation som utför utredningen och den har sedan inget politiskt mandat att följa upp frågan, så fortsättningsvis tycker jag nog att det här är en så viktig samhällsangelägenhet att nog borde både lagtinget och landskapsstyrelsen här ha ett övergripande ansvar för hela fördelningspolitiken.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun-Mari Lindholm, replik:

Fru talman!

Rädda Barnen har inget politiskt mandat, men om en fristående organisation har en utredning på gång skall man naturligtvis använda sig av det materialet, och det var syftet med mitt inlägg.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Camilla Gunell:

Fru talman!

Att det finns fattiga människor på Åland var säkert en nyhet för många när psykologistudenten Lina Lundströms rapport presenterades i höstas. Alla i min generation har vuxit upp med föreställningen om att Åland är väldigt rikt. Vi är en av landets rikaste regioner. Även utanför Åland lever bilden om de rika ålänningarna. Och eftersom vi lever i en föreställning om att ålänningar är rika blir det ännu större skam för dem som inte är det. Jag tror att det skulle göra livet mycket enklare för många människor om vi avlivade myten om det rika Åland och i stället ser vårt samhälle såsom det är. Några människor är ofantligt rika; de allra flesta är löntagare som tycker att det är dyrt att bo, att köpa mat till vardags och som i slutet av månaden har ganska tomt i börsen, men som på något sätt ändå får det att gå ihop. Sedan finns det en grupp människor som inte får det att gå ihop som vi kan kalla fattiga.

Vi skall komma ihåg att fattigdomen ur ett välfärdsperspektiv inte är någonting som nödvändigtvis syns utanpå. Enligt ÅSUB:s statistik finns det 550 barnfamiljer på Åland som har en inkomst under 27.000 euro per år. För barnen i en sådan familj innebär det inte att de svälter och går utan kläder utan att de på grund av familjens ekonomi inte kan delta i fritidsaktiviteter, följa med på skolresor, åka på semester osv. Föräldrarna gör allt de kan för att inte barn skall behöva lida av familjens ekonomi, men oron är trots det stor också hos barnen.

 

Både i Finland och Sverige har klyftorna i samhället vuxit de senaste tio åren. Trots att Finland är ett land med hög inkomstutveckling har antalet barnfamiljer med små inkomster ökat med det dubbla enligt Stakes siffror från 2002. Man kan utgående från den rapporten också säga generellt att vi har det bra i Finland, men att de som är fattiga i Finland är fattigast i norra Europa, alltså en fattig tysk har ändå högre inkomster totalt än en fattig finländare och ålänning.

 

Jag tycker att det är på tiden att vi på Åland undersöker hur läget egentligen är för att kunna förhindra att klyftorna mellan fattig och rik ökar också i vårt samhälle. Jag hoppas att lagtinget godkänner socialdemokraternas motion om en studie i hur välfärden fördelas i vårt samhälle.

 

Jag vill bara påpeka av det som har sagts hittills att det man framför allt talat om nu är barnfamiljerna, men vi kan även säga att det är många andra grupper som är fattiga; det är pensionärer, kroniskt sjuka osv.

 

Vad gäller ltl Veronica Thörnroos anförande vill jag bara kommentera det så att centern genom hennes anförande ändå visar att de vill göra någonting i den här frågan, men jag vill ändå hävda att ett förändringsarbete börjar oftast med en utredning. På basen av utredningen kan man sedan gå vidare med vilka åtgärder man skall ta. Jag vill också påpeka att det i motionen inte står hur stor utredning som skall göras och hur omfattande den bör bli, utan det är upp till landskapsstyrelsen att själv avgöra. När det gäller den utredning som ledamoten Gun-Mari Lindholm talade om ser vi fram emot den rapporten och tror att den blir en bra komplettering till en mer systematisk studie.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman! Det gläder mig att socialdemokraterna nu äntligen har insett att man behöver göra utredningar, för alla gånger jag under mina åtta år i landskapsstyrelsen har blivit kritiserad för att göra utredningar, men nu vill man ha en utredning – det var intressant!

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Jag kan inte svara för vad socialdemokraterna har sagt här i lagtinget under åtta år, men jag vill påstå att det beror väl på vilka utredningar det gäller. Jag tror knappast att kritiken har gällt väldigt nyttiga utredningar, utan snarare är det väl det när det följer utredning på utredning på grund av att man inte vill komma till beslut i frågor. Det är väl där vi har gått in med kritiken.

 

Ltl Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Månne inte det där är mycket subjektivt: vad är viktiga utredningar?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Fru talman!

Jag skulle önska ett förtydligande från ltl Camilla Gunells sida. Det gällde antalet barnfamiljer och den inkomstgräns som du angav i ditt anförande. Jag hörde inte riktigt.

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Det skall jag gärna återkomma till. Du menade antalet barnfamiljer på Åland som har en inkomst under 27.000 euro per år. Det är alltså en siffra som baserar sig på ÅSUB:s statistik och som också är nämnd i Lina Lundströms avhandling och det gäller då 550 barnfamiljer på Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag började fundera på behovet av en egen utredning. Det är förstås så att i många fall kan man dra nytta av utredningar som har gjorts med stora sampel och räkna med att med vår population skulle vi ha så här stor andel. Men från socialdemokratiskt håll är man nu väldigt mån om att få en egen utredning. Ändå hänvisar man väldigt mycket till Stakes och den utredning som har gjorts på finska sidan hur det är ställt socialt i Finland. Då kan man bara konstatera att under de senaste tio åren har de ekonomiska klyftorna mellan fattiga och rika under den socialistiska regeringens tid ökat dramatiskt. Då skulle det vara intressant att veta att eftersom man vill ha en egen utredning från socialdemokratiskt håll: Är det det att man tror att vi har det sämre här för att vi inte har en socialdemokratiskt ledd regering eller är det så att man vill få fram att här är det mycket bättre, därför att vi inte har en socialdemokratiskt ledd regering?

 

Ltl Camilla Gunell, replik:

Fru talman!

Givetvis tror jag som socialdemokrat att Åland skulle vara ett bättre samhälle om man hade en socialdemokratisk regering – det måste ju vara min utgångspunkt! Jag är glad att som ltl Britt Lundberg korrigerade sig själv, för Finland har nog inte en ”socialistisk” regering utan kanske en socialdemokratisk.

 

Vad gäller utredningen är det jättebra att titta på de siffror som finns i både Finland och Sverige. Lina Lundström visar i sin rapport situationen både på fastlandssidan och i Sverige. Det är givetvis en bra utgångspunkt, men det är ju så att det ger inte några siffror vad gäller Åland i någon större utsträckning, och det är dem vi vill komma åt.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Johan Ehn:

Fru talman!

Det är ett intressant ämne som tas upp om välfärd och hur välfärden fördelas. Det är någonting som vi i princip dagligen sysslar med i den här salen.

 

Jag vill börja med att säga att jag ställer mig inte kategoriskt negativ till att titta på de här frågorna. Det som ändå slår mig att det är mera på det sättet att den här tankegången skall genomsyra i princip allt det arbete som man gör, framför allt lagstiftningsmässigt och i det budgetarbete man utför. Jag hittade framför allt en mening som jag tycker är väldigt bra i motionen. Jag skall citera den och föra en liten diskussion kring den: ”En högre anpassning till åländska förhållandet skulle vara ett viktigt politiskt självstyrelsearbete.” Det håller jag helt och hållet med den socialdemokratiska gruppen om. Men då måste man också våga lyfta det på det sättet att man faktiskt också anpassar det så att man kan konstatera att inom vissa områden kanske behoven är mindre här på Åland. Om vi liter anknyter till den diskussion vi hade tidigare om att omfördela, så också här borde man titta på just den saken: att kunna omfördela. Jag vet att det i självstyrelselagen står att vi skall ha minst samma sociala förmåner som man har på finska sidan. För egen del tycker jag, och jag vet också att den tolkningen brukar vara lite diskuterad i detta forum också, att måste det här gälla för varje enskild sak, varje enskild service eller kan vi också se det som en helhet? Jag skulle välja att se det som en helhet och kan man då göra studien eller ha tankegångarna med på det sättet i vårt lagstiftnings- och budgetarbete, så håller jag helt och hållet med socialdemokraterna. Men jag misstänker att det inte heller den här gången finns med ett sådant tankegångssätt i den socialdemokratiska gruppen att man faktiskt kan omfördela, utan snarare är det väl så att menar att det fortsättningsvis skall vara minst samma nivå och gärna högre – och sedan i andra andetaget efterlyser man landskapsstyrelsens förslag till att minska kostnaderna.

 

Det skulle vara roligt att få en kommentar hur man funderar kring just den där meningen.

 

Vtm Barbro Sundback:

Fru talman!

Det fördes en litet ovanlig diskussion här om utredningar och det är sant att vi har kritiserat landskapsstyrelsens iver att utreda. Men det är med utgångspunkt i det att man tror att man har kunnat utreda sig fram till politiska lösningar. Ta t.ex. det ansvarsområde som ltl Gun Carlson hade under sin period i landskapsstyrelsen. Det skulle vara intressant om hon skulle berätta hur många gånger man utredde husmodersskolans framtid eller hantverksskolans framtid. Det är en skillnad mellan att utreda för att få fram basfakta om samhället eller att utreda sig till, som man tror, politiska lösningar och det är det som vi har kritiserat. Jag har faktiskt listat mängden utredningar som landskapsstyrelsen har skrivit in i årets budget. Många av dem, inte alla, är sådana som kräver politiska ställningstaganden. Det är klart att det kan vara ett sätt att i en trängd situation att man utreder och det används samtidigt som ett forum för debatt där man försöker sammanjämka olika åsikter. Den diskussion kunde vi bra ha som en diskussion i sig: vad skall de politiska myndigheterna utreda, för det är inte samma sak som när forskare utreder någonting. De politiska utredningarna borde fylla ett klart politiskt mål från början. Vårt mål här är att för att man överhuvudtaget skall diskutera det som ltl Veronica Thörnroos var inne på, dvs. att man skall ändra transfereringssystemen eller det som ltl Johan Ehn framför, att det skall ske omfördelningar från grupper som kanske inte har så stora behov till grupper som har större, vilket är väldigt logiskt och rationellt, så måste man ju veta hur många de är och vilka de är. Är de äldre, är de barn, är de kvinnor, är de funktionshindrade? Annars vet man inte hur man skall ändra transfereringssystemen. Vi saknar i vårt arbete här i lagtinget de uppgifterna. Den förra landskapsstyrelsen hade i sitt handlingsprogram en utredning som gick ut just på att se vilka inkomstgränser som fanns för olika grupper i vårt samhälle. Men den utredningen blev aldrig gjord. Också under den perioden, i början av mandatperioden när veteranen ledamoten Olof Salmén var finansminister, ställde jag frågan till honom om landskapsstyrelsen tror att vi på Åland har samma utveckling som man har visat i riket och också i Sverige, att inkomstklyftorna ökar. Han var mycket tydlig, och det var den mannen i de flesta politiska frågor, han hade bestämda åsikter. Han kanske utredde för lite, kan man nästan säga, men han var klar, han sade, att med största sannolikhet är det samma sak på Åland att inkomstklyftorna ökar. Men vi de facto inte hur mycket och för vilka grupper och därför skulle en fortsättning på det fina arbete som gjordes av studerande Lundström vara viktig för oss alla, för att inte bara tycka och tro, utan för att åtminstone få lite fakta om hur välfärden fördelas på Åland mellan olika grupper. Jag tror att det lite har att göra med vår politiska historia att man ännu inte i dag 2004 har sådana här uppgifter. Det är inte bara den här myten om att alla har det så bra, utan det finns också en politisk motvilja att se att samhället ändå är indelat i klasser, att en del faktiskt är någorlunda rika, en stor grupp är medelklass och så har en mindre grupp ekonomiska svårigheter. Det är på något vis som om det skulle slå sönder en föreställning om Åland som det paradisiska samhälle som vi gärna vill att det skall vara. Därför tror jag att det finns ett motstånd mot att göra en sådan här utredning. Det hade varit väldigt värdefullt om den förra landskapsstyrelsen hade gjort en sådan utredning och att den redan fanns till hands och man kanske hade kunnat gå vidare på det arbetet.

 

Nu får vi bara tycka och tro tills vi har den mera omfattande vetenskapliga utredningen om hur det är. Om man en gång har en sådan här utredning skulle man ha en bas för att följa upp den med jämna intervaller. Vi gör utredningar om hur konjunkturerna är för kommunerna, hur konsumentindex ökar, men vi vet inte någonting om de ekonomiska behoven hos olika grupper  samhället, vi saknar alltså ett oerhört viktigt instrument för att kunna utveckla vår socialpolitik just på det sättet att det verkligen anpassades till åländska förhållanden. Det här är en oerhört viktig socialdemokratisk fråga, för en av våra målsättningar med självstyrelsen är att använda den, inte enbart för symbolfrågor, utan verkligen för att göra livet lättare för dem som har det svårt i det här samhället.

 

Ltl Johan Ehn, replik:

Fru talman!

Det var intressant att höra att man faktiskt kan diskutera med socialdemokraterna om att göra omfördelningar på det sättet att man faktiskt kan ha vissa delar där man har sämre välfärd här på Åland jämfört med riket, bara totalen fortsättningsvis är densamma. Det är bra att vi har kommit så långt i den diskussionen och då tror jag också att man komma mycket längre vad gäller många andra delar också om utvecklande av självstyrelsen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitters till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 7:

 

Ltl Christian Beijars m.fl. hemställningsmotion angående utredning över alkoholskador. (HM 4/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Beijar:

Fru talman!

Jag vill egentligen börja där jag tänkte sluta mitt anförande. Det gäller nämligen frågan om utredningar. I det här fallet anser vi socialdemokrater att det behöver göras en utredning vart fjärde år om de alkoholrelaterade skadornas och sjukdomarnas ekonomiska konsekvenser för ÅHS.

 

Orsaken därtill är naturligtvis de kostnader som hela tiden stiger inom hälso- och sjukvården.Vi är alla medvetna om att de kostnaderna har att göra med skador och sjukdomar som är alkoholrelaterade. Nu när priserna på alkohol har sjunkit märkbart kommer det att leda till att skador och sjukdomar ökar och därmed också samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvården.

 

Vi är vana med att konsekvenserna av överkonsumtion mäts i statistik som fyllerianhållanden, rattfylleri, familjevåld och besök vid A-klinikerna etc. Däremot har det aldrig gjorts någon utredning över de ekonomiska konsekvenserna för ÅHS som har att göra med alkoholrelaterade skador och sjukdomar, trots att vi hela tiden diskuterar ÅHS:s stigande kostnader.

 

Med tanke på den allmänna folkhälsan, enskilda personers och familjers lidande och på grund av överkonsumtion av alkohol och Ålands hälso- och sjukvårds pressade ekonomiska ram är det nödvändigt att få en beräkning på hur stor andel av hälso- och sjukvårdskostnaderna som är alkoholrelaterade. För att kunna ha en sådan utredning att ligga till grund för framtida hälso- och sjukvårdspolitiska åtgärder är det angeläget att en sådan här utredning görs med jämna mellanrum, förslagsvis vart fjärde år.

Jag är nämligen övertygad om att den nu förda alkoholpolitiken, både när det gäller prissättning som tillgänglighet, leder till ökade samhällskostnader utöver de enskilda personliga lidandena och tragedierna. Beträffande tillgängligheten är landskapsstyrelsen generös med utskänkningstillstånden, så det lär inte bli någon förändring. Sammantaget blir då frågan: Hur länge har vi råd med en sådan politik? Situationen är inte ny och vi behöver inte uppfinna hjulet för historien har visat att när ett samhälle inte orkar med de negativa konsekvenserna av alkoholmissbruk måste olika restriktioner tillgripas, som exempelvis skattehöjningar, begränsning av tillgänglighet och ökade resurser till frivilligorganisationer som arbetar med dessa frågor.

 

Därför föreslår vi att lagtinget hos landskapsstyrelsen hemställer om att en utredning görs vart fjärde år om de alkoholrelaterade skadornas och sjukdomarnas ekonomiska konsekvenser för ÅHS.

 

Slutligen, fru talman, noterar jag, med beaktande av den tidigare väldigt aktivt förda diskussionen kring droger och drogpolitik, att för dagen förefaller det åtminstone vara något ljummare engagemang också här i salen. Vi kan naturligtvis diskutera vad det finns för orsak till det, men det är skäl att notera att så är fallet.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman! 

Motionärerna vill att det skall göras en utredning om vilka konsekvenser de alkoholrelaterade skadorna och sjukdomarna har ekonomiskt för ÅHS. Det här är en mycket berättigad motion därför att alkoholskador är som vi vet ett jättestort problem. Däremot efterlyser jag av motionärerna lite vägkost till social- och miljöutskottet. Om jag skulle sitta i utskottet skulle jag gärna vilja veta hur motionärerna har tänkt, vilka skador är det som skall beaktas? Var går gränsen för en alkoholrelaterad skada? Om det är så att man kommer in till akuten med en liten skada någonstans och doftar aningen alkohol, är det då en alkoholrelaterad skada? Jag undrar om man ens i så fall får bokföra att den här personen kom och hade troligtvis druckit någonting osv.

 

Jag undrar också när det gäller motionens syfte. Det framgår att man vill ha uträkningar vart fjärde år vad alkoholskadorna har kostat ÅHS för att man sedan, om jag har uppfattat skrivningarna rätt, skall kunna se om det har skett förändringar och troligtvis vidta åtgärder. Det är ett sätt att mäta det på, men jag ställer mig frågande till om det är ett effektivt sätt att mäta – om det är det man vill uppnå – om man vill ha reda på hur alkoholskadorna har ökat eller vad det har kostat samhället. Får man ens bokföra alkoholrelaterade skador på det här sättet? Då skall någon samla in fakta från alla tänkbara håll som har med ÅHS att göra och så skall man också föra någon sorts statistik på det som någon sedan skall utreda och innan det här är sammanställt och man kan göra en sammanfattning av det antar jag att det har gått en ganska lång tid. Det betyder att det blir en ganska lång eftersläpning. Då är frågan om insatserna kommer i bra tid, så det känns på något sätt lite ineffektivt.

 

Jag tycker att det är väldigt viktigt att det finns ett klart syfte; annars kan man t.o.m. etiskt fundera på om det är riktigt att göra typen av bokföring av dem som man misstänker att har bindning till alkohol.

 

Tänker man sedan på: vad finns det för statistik, så har jag roat mig att titta på det. Det är ganska sällan man har det direkt kopplat till sjukvården, utan man tittar mera på vad kostar alkoholskadorna samhället. I Finland säger man att alkoholskador kostar samhället 500 miljoner euro per år – 500 miljoner euro per år är massor med pengar! Om jag lite slarvigt räknar med 5 miljoner invånare blir det 100 euro per år per invånare. Mycket pengar! Skulle man då kunna ägna sig åt sådan statistik att vi skulle överföra det på Åland skulle vi kunna räkna med att alkoholskadorna kostar våra skattebetalare 2.500.000 euro varje år. Jag hittade faktiskt en undersökning också på svenska sidan, fast den var lite äldre och med samma typ av uträkning, där kom jag till 1.000 kronor per invånare och år. Det är ganska jämförbart med 100 euro per invånare och år. Det är kanske en liten ledstjärna som också gör att man får upp ögonen för att det här är faktiskt en allvarlig sak och någonting väldigt viktigt.

 

2003 hade man funderingar om alkolholkonsumtionen ökar med 20 procent till 2005, vilket man trodde 2003 och vilket kanske inte alls är orealistiskt, så skulle man i Finland få 2.000 nya alkoholrelaterade besök per dag. Men då räknade man både hälso- och socialvården. Det betyder 700.000 besök per år. Med samma matematik får jag det till 3.500 besök här på Åland inom social- och hälsovård, om man kan räkna så. Man hittar ganska allmänna uppfattningar, att tio gånger fler dödas av alkohol än av trafik- det är en ruskig siffra – och att tio procent av befolkningen har någon form av alkoholproblem, också någonting som man kan ta till sig och att man av den siffran vet att det är dubbelt fler män än kvinnor.

 

Jag läste en förskräcklig artikel där det står att var femte student – student på universitetsnivå, de som håller till på nationer – riskerar att få alkoholskador. Visst är det alltså en berättigad motion och ett väldigt angeläget ärende.

 

Som jag sade i början kan man fundera på vilka skador. Ett mått som man stöter på ganska ofta när man läser om sådant här är att man mäter antalet som dör i s.k. skrumplever. Jag hittade en artikel i Dagens Nyheter för några veckor sedan där man säger att i Stockholm har det skett en drastisk ökning av skrumplever de senaste åren: 40 procents ökning på sex år. Man har försökt se om undersökningen gäller bara Stockholm, och så långt som de nu har kommit visar det sig vara ganska generellt. Då kan man fundera vad i hela världen beror det på. I samma undersökning kommer man också underfund med att antalet patienter i öppen och sluten missbrukarvård har också på samma sex år ökat med 36 procent. Tittar man sedan på vilka sjukdomarna är det så att alkoholrelaterade skador sätter sig på nästan alla mjuka organ, så det är jättesvårt att veta om det är alkoholrelaterat om en person lider av högt blodtryck eller om det är någonting annat. Jag tror att det blir knepigt att få fram statistiken. Samma gäller psykiska skador.

 

Fru talman!

Tittar man så på, som de flesta undersökningar har gjort, vad alkoholskadorna kostar samhället i stort får man med flera parametrar. Jag funderade också på om man har flera undersökningar om vad det kostar samhället just för att det är ganska begränsat vad man får göra, vad man får bokföra om personer och vad man får ange i journaler när det gäller patienters drickande osv. när de kommer till akutmottagningar eller hälsocentraler. Det är kanske det som gör att man mäter just i skrumplevrar och liknande. När man alltså räknar in vad det kostar samhället räknar man in många olika saker: de sociala kostnaderna, vad det kostar att gå hos missbrukarvården och vad det kostar i olika typer av stöd, men sedan också förtidspensioner och då visar det sig, åtminstone på den svenska sidan, att 23 procent av alla män som är förtidspensionerade har alkoholmissbruk och 5 procent av kvinnorna, så det är en stor siffra. När det gäller sjukskrivningar är 30 procent av långtidssjukskrivningarna relaterade till alkohol och 15 procent av all sjukskrivning. När det gäller fosterskador finns det någonting som heter fetalt alkoholsyndrom och ett barn som har fått fosterskador på grund av alkohol kostar det svenska samhället 6 miljoner kronor från födseln till myndig ålder. Detta är, tack och lov, inte vanligt; i den statistik jag hittade är det 400 barn per år man räknar med i Sverige – vanligt eller inte vanligt, det är katastrofalt att det händer.

 

Den femte punkten som nämns är sjukvården och då är det allt från olycksfall, som är den vanligaste alkoholrelaterade orsaken till att man besöker sjukvården, till tumörsjukdomar, som ändå är sådana att det är dubbelt större risk att du får en tumörsjukdom om du är alkoholmissbrukare eller om du inte är det. Jag hittade också en studie från S:t Görans sjukhus där man säger att de alkoholberoende konsumerar tio gånger mer sjukvård än andra. Ytterligare en sektor är näringslivet, där man kan lägga in i samhället: hur mycket missar man i minskad produktion på grund av alkoholen?

 

Visst kostar alltså alkoholen samhället otroligt mycket. Men, som sagt, det är inte heller lätt med EU och EU:s alkoholpolitik och det skall bli spännande att se vad det blir i framtiden. Starka farhågor uttalas om effekterna på folkhälsan till följd av förändringarna i prisnivåer, införselregler, precis det som motionären nämnde, som man ofta har att försöka justera missbruket med. Höga priser och begränsad tillgänglighet, kanske också åldersgränser, som jag inte tror att motionären nämnde, är effektiva, men det här är sådana indikatorer som jag tycker verkar vara precis tvärtemot det man vill i EU, så på det sättet är det jättesvårt: hur skall vi harmonisera den här lagstiftningen? Det känns som om det går åt det hållet att det skall bli alltmer öppet och alltmer tillgängligt samt billigare. Det blir inte lätt.

 

Däremot har man från EU:s sida med svensk och finsk både ekonomisk och också stark uppbackning på annat sätt politiskt genomfört en stor undersökning i EU för att försöka få fram fakta på bordet en gång för alla att storkonsumtion av alkohol hör ihop med alkoholskador. Det finns nämligen en allmän uppfattning runtom i Europa, att det gör ingenting att alkoholkonsumtionen ökar och det finns en förhoppning att det inte har något samband med skador. Men den myten hoppas man nu kunna ta kål på. ECAS-utredningen har, förutom att den har slagit fast att stor totalkonsumtion och skador har starkt samband, också slagit hål på myter som att måttligt drickande av alkohol minskar antalet hjärt- och kärlsjukdomar, vilket alltså inte stämmer, men man vill gärna framhålla att det är bra för hjärtat, myten att ett par glas vin om dagen skulle vara hälsosamt tas också kål på i utredningen. Nu tror man i alla fall i EU,  att utredningen skall ge en god grund och fakta för en annan alkoholpolitik i Europa, men steget dit är nog långt.

 

Det är intressant när det gäller Finland att man har ganska lika sjukdomsrelaterade bekymmer som i omgivande regioner, men däremot har man flera sociala alkoholskador i Finland än i andra länder. Det är någonting som jag tycker att är intressant och som jag funderar vad det beror på.

 

Det som skulle vara det viktigaste av alltihopa – fakta är alltid bra och utredningar är viktiga – är det förebyggande arbetet och det som vi många gånger har talat om: attityderna. Det alkoholförebyggande arbetet måste ha stöd i den allmänna opinionen. Att driva det förebyggande arbetet kräver stort tålamod och mycket uthållighet. Jag tror också att det är viktigt att myndigheter, organisationer och företag måste anta policybeslut för att långsiktiga förändringar skall ske. Det är också viktigt att utveckla metodiken i det förebyggande arbetet och att man behöver greppa det lite hårdare än vad man gör i dag och också kanske bli duktiga på att identifiera riskgrupper.

 

Fru talman!

Vi har fått del av 41motioner och 12-13 av dem ber om utredningar, alla med behjärtansvärda inriktningar, men vi skall också komma ihåg – som man kanske inte tycker om att höra – att utredningar kostar och här gäller det att prioritera. En utredning vart fjärde år vad alkoholskadorna kostar sjukvården är intressant att få del av, men innan social- och miljöutskottet tar beslut om att utredningen skall göras måste man avgöra om det är vettigt att utreda just vad det kostar inom sjukvården eller om det vore mer intressant att ta fram kostnader som är föranledda av alkoholberoende inom hela samhället eller om det är så att vi kan nöja oss med de större utredningar som har gjorts runt omkring oss och i stället lägga eventuella överskottspengar, som knappast kommer att finnas, på det förebyggande arbetet.

 

Det är som sagt en god tanke, men jag tror också att det är svårt hur man rent praktiskt skulle tänka sig att en sådan här undersökning skulle kunna passa in i dagens system.

 

Fru talman! Jag kan till sist inte låta bli att kommentera att av 41 motioner från oppositionen har vi inte en enda som handlar om miljön. Vad betyder det? Är det så att det inte är något viktigt mera eller är det så att man tycker att det miljöarbete som bedrivs i dag är tillräckligt och väldigt bra?

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Jag tackar ltl Britt Lundberg för att hon anser att det är en berättigad motion, men skicklig som hon har blivit med åren så ifrågasätter hon i alla fall i slutet om motionen är berättigad. När det gäller svar på frågan hur man skall bete sig kom ltl Britt Lundberg själv med många fina exempel på undersökningar och utredningar som har gjorts inom alkoholens område och jag kan säga att det finns internationella undersökningar som man skulle kunna appliera inom ÅHS för att utreda både alkoholrelaterade skador och sjukdomar. Det är mera ett operativt ansvar och det är inte de enskilda lagtingsledamöterna som skall behöva beskriva hela den processen, utan det finns beskrivet i olika internationella undersökningar som man kan använda sig av.

 

När det gäller syftet är det, som det framgår av motionen, att det skall ligga till grund för framtida hälso- och sjukvårdspolitiska åtgärder. Orsaken är naturligtvis den, som jag också framhöll i mitt anförande, att kostnaderna, ltl Lundberg, för hälso- och sjukvården stiger väldeliga hela tiden och man kan antagligen konstatera att mycket av det beror på alkoholrelaterade skador och sjukdomar och därför är det synnerligen angeläget att då kunna göra..

TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag vet inte om jag har sagt att jag tycker att motionen inte skulle vara berättigad. Det tycker jag att är social- och miljöutskottets sak att avgöra. Däremot ställer jag mig tveksam till om jag inte kan få svar på frågorna vilka skador man vill utreda, om man har som norm – som det ofta är i dessa utredningar – skrumplever och bukspottskörtelinflammation, så behöver man säga det eller om det faktiskt skall ha att göra med alla skador, psykiska, hallucinationer, olika depressioner osv. Det är en väldigt stor skillnad var man drar gränsen. Därför tycker jag att det skulle vara mera intressant att veta vad det kostar samhället i stort än just vad det kostar ÅHS.

 

Är syftet bara att ta reda på vad just detta kostar för ÅHS, så än sen då, tänkte jag säga! Jag menar inte att det är oviktigt, men om vi tänker på att 10 procent av befolkningen har alkoholberoende, så visst går en jättestor andel av pengarna som går till ÅHS till sådana som har alkoholproblem. Det vet vi redan och därför tycker jag att man borde satsa på att förebygga i stället, om det inte finns ett klart uttalat syfte att utredningen skall leda till någonting speciellt. Men om den här utredningen skall tala om hur det är ställt med alkoholskadorna, så blir det väldigt svårt att praktiskt genomföra det, det kommer att ta väldigt mycket personal och frågan är om man ens får göra det samt om man får ut det man vill eller om man kan få reda på hur det står till med alkoholskadorna på ett annat sätt.

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Syftet är naturligtvis att man klargör de skador som uppstår på grund av överkonsumtion av alkohol och vilka åtgärder man då skall vidta för att begränsa och helst se till att skadorna inte uppkommer, alltså både social-, hälso- och sjukvårdspolitiska åtgärder utgående från det här. Folk förstår sig ju på pengar, åtminstone i det här samhället och då får man bekräftat dels vad skadorna kommer att kosta och så kan man utgående från det uppgöra åtgärdsplaner på hur vi skall kunna förhindra att dessa skador uppkommer. Där gäller det i lika hög grad att se över hela det alkoholpolitiska fältet, de förebyggande åtgärderna osv. Det är därför som man klart och tydligt kan få en grund att stå på.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag håller helt med om att det skulle vara väldigt intressant att få fram det. Nu gäller det bara att vi måste göra prioriteringar och då funderar jag: tror ltl Christian Beijar att det är annorlunda här än på andra ställen? Tror du att en alkoholberoende använder sig tio gånger mer av sjukvård? Tror du att 10 procent av befolkningen har alkoholrelaterade skador osv.? Om det är ett stort problem överallt, borde vi inte då kunna förlita oss på att det som är den vanligaste orsaken till att man söker sjukvård är olyckor, och det är det på andra ställen; sedan finns det uppräknat 30 sjukdomar i tur och ordning, det finns sådana utredningar. Kan man inte utgående från dem i stället fundera på att var måste vi lägga in strategierna? Jag vet inte, men spontant när jag läste det tycker jag att det skulle vara fiffigare.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Liberalerna är fullständigt eniga med ltl Christian Beijar och ltl Britt Lundberg att alkoholmissbruk kostar enorma summor för samhället. Men utan någon större utredning kan jag genast i dag säga att en mycket stor andel av akutens patienter nattetid är just direkta akuta alkoholrelaterade skador. Det rör sig om misshandel, benbrott, diverse sårskador, skallskador och trafikolyckor. Det är faktiskt så att vi bokför redan i dag på akuten när en patient är alkoholpåverkad. Det finns i systemet; när en patient skrivs ut registrerar man i datorn vårdåtgärder, hur länge patienten har varit där och så finns det också en ruta där man fyller i om patienten är alkoholpåverkad, drogpåverkad eller tablettpåverkad. Jag känner inte till om det är rätt att offentliggöra en sådan statistik, men skulle man vilja ha dessa uppgifter så borde de gå att få utan alltför stora ingrepp.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Det var intressant att höra hur man gör på akuten. Jag vet inte heller var gränsen går, utan jag vet att det är väldigt känsligt var man får pricka folk och att åtminstone för små skador får man inte föra den här typen av statistik. Den uppgiften har jag i alla fall fått. Motionen handlar om hela ÅHS och det där var akuten. Skall vi då börja bokföra alla som går till rådgivningen, alla som går till A-kliniken, det finns många olika sektorer inom ÅHS, t.ex. blodtryckspatienterna, så var skall vi dra gränsen där? Vill vi ha en heltäckande bild tror jag inte att det är så enkelt att göra undersökningen, även om jag vidhåller att visst skulle det vara intressant. Frågan är om vi inte är ganska övertygade allihopa om att det är ett stort problem och att det viktigaste skulle vara åtgärder.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Barbro Sundback, replik:

Fru talman!

Jag tyckte att det var ett mycket intressant anförande som ltl Britt Lundberg hade och det kom fram många viktiga samband och synpunkter. Man kan säkert dra slutsatser från utredningar på andra ställen och komma till vad det motsvarar ungefär på Åland i skador och i alkoholrelaterade sjukdomar, men det kan nog finnas fog för att bilden på Åland är lite avvikande med tanke på i hur hög grad hela vårt samhälle är beroende av alkohol på olika sätt. Näringslivet bygger mycket på användning av alkohol, vi har mycket riskgrupper osv Så länge vi inte har mera exakta utredningar om Åland kan man egentligen inte göra några mera specifika slutsatser om läget och kanske inte heller om vilka insatser som skulle vara de viktigaste i förebyggande syfte.

Det talades om Europa och att det finns en uppfattning i Europa – det kan hända att jag inte riktigt kommer ihåg hur orden föll – men någonting som är intressant med Europa är Frankrike, som allmänt har haft den högsta alkoholkonsumtionen per capita i Europa. Där har konsumtionen gått ner under årens lopp; samtidigt ser man en högre användning av starka alkoholdrycker bland ungdomar, så det liknar i högre grad det drickande som vi har här. Det sker tydligen förskjutningar i dryckesmönstren som på sätt och vis leder till harmonisering.

 

När det gäller miljömotioner ser vi ingen som helst förutsättning att få något till stånd. Vi jobbar nordiskt och på EU-nivå.

TALMANNEN: Tiden är ute1 Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Beijar:

Fru talman!

Jag ville komplettera min replik med det som också vtm Barbro Sundback var inne på när det gäller motivet för att göra en utredning. Det är mycket möjligt att vi har ett annat mönster här på Åland med tanke på att vi länge har haft en ganska liberal alkoholsyn och förhållandevis låga priser. Vi vet också att vi har nordiskt rekord i ungdomsdrickande. Ungdomarnas debutålder för alkohol är den yngsta i Norden. Det är klart att det på lång sikt får konsekvenser med tanke på också den förda alkoholpolitiken, som jag tidigare har refererat till. Jag vill ytterligare säga att jag tycker att det är intressant med ltl Britt Lundbergs engagemang i de här frågorna och också att hon har tagit del av en mängd olika undersökningar. Det som lite grann förvånar mig är att hon, när det nu blir fråga om att göra en undersökning om alkoholrelaterade skador och sjukdomar, komplicerar det och frågar om det är möjligt att utföra en undersökning. Jag tror nog att det är fullt möjligt att göra det; utgående från de internationella undersökningar som finns är det nog säkert möjligt att hitta en bra mix för att göra en sådan här undersökning, också till rimliga kostnader. Det är klart att vi måste ta hänsyn till kostnaderna, men med hänsyn till också det som ltl Katrin Sjögren var inne kan man sammantaget ganska lätt ändå få en uppfattning och kunna göra återkommande utredningar beträffande de alkoholrelaterade skadorna och sjukdomarna inom ÅHS.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag tycker att ett av syftet med remisser är att man skall problematisera, diskutera och ge vägkost till utskotten; annars  är det kanske inte så stor idé att ett ärende debatteras för avsikten är väl att försöka komma fram till de optimala och de goda lösningarna på saker och ting. Det är möjligt att social- och miljöutskottet kommer till en annan slutsats än den jag har kommit fram till hemma i min kammare när jag har suttit och läst och forskat kring det här. Jag förstår inte kopplingen till mitt engagemang och att jag sedan på något sätt komplicerar, utan det är de facto så att jag inte kan se riktigt klart och tydligt vilket det ultimata syftet med utredningen är. Jag har inte fått ett riktigt bra svar på varför vi just skall utreda kostnaderna för ÅHS när vi egentligen vet i dag att de är stora, de är enorma och det behövs förebyggande åtgärder. Men om det är så att vi nu får reda på att kostnaderna är si och så och så ökar de kanske med 20 euro vart fjärde år per patient, så vad ger det egentligen i sista ändan? Jag är mera intresserad av att få veta vad det kostar samhället i stort. Däremot kanske vi nu med ltl Katrin Sjögrens information ganska lätt skulle kunna få fram vad det kostar akuten i förhållande till vad man annars har för utgifter där. Tänker vi på hela ÅHS, en jätteorganisation, så är syftet riktigt klargjort? – för mig är det inte det ännu.

 

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Ltl Britt Lundberg frågar vad en utredning skall ge i sista ändan. Avsikten med utredningen är att få ta del av de skador och de sjukdomar som kan uppkomma på grund av alkoholmissbruk och vad det kostar. Utgående från det kan man sedan ta sjukvårdspolitiska beslut, politiska beslut på hur man på sikt kan begränsa orsakerna till att just det och det har uppstått. Det är ett ett exempel.

 

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman!

Jag förstår tankegången, men tänker vi på hela ÅHS och hela sjukdomsbilden s.a.s., så hur skall vi då få fram när det gäller blodtryckspatienter? Skall vi börja intervjua varje patient vid tar blodtrycket på för att ta reda på vilken mängd alkohol konsumerar du eller är det bara alkoholisterna som vi skall mäta? Jag skulle lite vilja veta omfattningen och vilken målgrupp man har och sedan vilket syftet är. Blir det väldigt allmänt blir det egentligen varje patient inom all tänkbar verksamhet inom ÅHS – hur skall man annars veta? En parameter skulle vara att titta på akuten: hur stor andel av akutens patienter är alkoholmissbrukare, eftersom man redan registrerar; det skulle vara enkelt och väldigt intressant och det skulle kanske ge något slags indikation. Men att ta hela stora ÅHS och för varje blodtryckssjukdom, för varje åkomma man kommer dit för försöka utreda om det är alkoholrelaterat eller inte, det är ingen enkel uppgift. Jag tror att det är därför man på svensk sida och även på finsk sida mycket går in för de både sjukdomar som jag tidigare har nämnt. Därför tycker jag inte att det är riktigt klargjort och jag tycker att det är vi politiker som på något sätt skall sätta gränserna för vad utredningen skall göra – hur skall annars de som skall göra den veta vad man har tänkt!

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Vi börjar komma in på detaljer. När det gäller blodtrycksmätningar kan jag upplysa, om jag är rätt informerad, att vid misstanke ställer läkarna i dag vissa frågor som har direkt anknytning till alkohol, i många fall gör man det alltså redan nu. Av de exempel ltl Katrin Sjögren har tagit upp får man i alla fall sammantaget den uppfattningen att man redan nu har kommit ganska långt inom ÅHS. Nu gäller det bara att ytterligare sammanföra det så att man kan följa upp det kontinuerligt, förslagsvis vart fjärde år.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Göte Winé:

Fru talman!

Jag tänker på ltl Britt Lundbergs fråga om syftet, en jättebra fråga. Mina tankar om det här är att jag skulle vilja få allmänheten att förstå att vi har betydligt mera alkoholproblem än vad det sägs. Jag är helt övertygad om att börjar vi titta på problemet närmare kommer vi fram till att det är betydligt fler alkoholrelaterade skador än tidigare, det kommer fram t.ex. på akuten. Då kanske det också finns bra många ålänningar som börjar fundera: oj, kanske man också behöver se över sin egen alkoholkonsumtion och att det på det sättet kan öppna ögonen på någon som själv har en ganska hög konsumtion.

 

Jag tackar för de jättefina orden att man skall lägga pengarna på förebyggande åtgärder. Det behövs mycket pengar till förebyggande. Syftet med utredningen är också att kunna använda resultatet i det förebyggande arbetet och ltl Britt Lundbergs påpekande om att man skulle diskutera med ungdomar och vuxna om vad en alkoholskada är var bra. Låt alltså ungdomarna också ta itu med den frågan.

 

När det diskuteras alkohol tystnar oftast det åländska folket, framför allt om vi pratar om skador, beroende eller strängerade öppethållningstider på restauranger. Det är tabu att prata om. Man problematiserar det gärna, man försöker vinkla det lite annorlunda för att sanningen ibland kan vara lite jobbig.

 

Jag har också som ltl Britt Lundberg läst lite undersökningar och jag fann t.ex. att i Sverige har omkring en femtedel av alla patienter som tas in för akutsjukvård har alkoholproblem. Visst skulle det vara intressant att veta hur de får alkoholproblemen, men samtidigt skulle det också vara intressant för oss ålänningar att, från akutens personal och statistik, hur många av dem som kommer dit är berusade eller har druckit alkohol, för jag tror att det kan vara en stor del av akutens personal som hamnar just att ta hand om berusade ålänningar och även turister.

 

I dagarna diskuterar vi om nedskärningar i ÅHS:s budget. Det här är väl ett otroligt tillfälle för ÅHS-styrelsen att hälsa till alla ålänningar att börja fundera själva på att hjälpa till lite med att minska arbetsbördan och därigenom få ner lite kostnader – lite långsökt, men ibland skall man ju ge en klackspark hit och dit!

 

Åter till Sverige och den lilla undersökningen jag hittade. Inom den psykiatriska sjukvården är andelen alkoholfall omkring 40 procent. Jag lyssnade på Radio Åland i förra veckan där mentalvårdsbyrån befarade att också deras arbete kan bli större, just på grund av alkoholskatterna sänks och de är rädda för att det skall bli mer användning av alkohol i samhället osv. Det är också en alkoholskada. Vi får inte glömma bort det.

 

Det som gör mig ledsen är, när vi lagtingsledamöter sitter här och diskuterar en sådan här sak och en utredning, att det kommer mycket skratt. Jag tycker att det här är en ganska viktig sak. Vi har otroligt med alkoholproblem i vårt samhälle och på ett eller annat sätt är jag i alla fall jättegärna med och hjälper till när det gäller att komma åt det problemet.

 

Det bästa sättet att motverka alkoholskador är det förebyggande arbetet och det håller jag som sagt helt med ltl Britt Lundberg om, men så länge landskapsstyrelsen och alla andra vuxna för den delen också sticker huvudet i sanden och inte vågar diskutera alkoholproblemen kommer det att vara jättesvårt att arbeta med attityder för drogfrihet. Så fort vi skall arrangera någonting i dag kommer de och säger, att får vi inte alkoholtillstånd vet vi inte om vi vill arrangera det. Där behöver vi vuxna ta ett ansvar för att ändra attityderna.

 

Fru talman!

Det skulle vara jätteintressant att få höra, nu när social- och hälsovårdsministeriet har startat ”Alkoholprogrammet 2004-2007”, vad landskapsstyrelsen har för målsättningar i samband med det. Landskapsstyrelsen vet säkert om att statsrådet principbeslut

• Anmodar till verksamhet som minskar alkoholens skadeverkningar
• Innehåller centrala politiska riktlinjer och mål
• För samman ministerierna bakom de gemensamma målen
• Ger fullmakt att uppgöra ett alkoholprogram

 

Vet inte landskapsstyrelsens social- och miljöavdelning någonting om den frågan hjäper vi socialdemokrater gärna till med lite tips.

 

Ltl Katrin Sjögren, replik:

Fru talman!

Det är bra att social- och miljöutskottet får sätta motionen under lupp. Ju mer jag lyssnar på debatten och de sakkunniga desto mer inser jag att det inte är något lätt problem. Jag skall ta ett exempel just med akutens statistik. Ponera att en person halkar när man kommer från Arken, slår hål i huvudet, kommer till akuten, det sys med fem stygn och så går personen ut därifrån. Den personen bokförs i dag som påverkad av alkohol, en vårdåtgärd som tar ungefär 20 minuter. En halvtimme senare kan det komma en annan person med kraftiga buksmärtor som inte alls är berusad men som har en akut bukspottskörtelinflammation och som beror på ett långvarit alkoholmissbruk. Den personen bokförs inte som alkoholpåverkad eftersom personen just i den stunden inte är berusad. Det är alltså svårt att få ett grepp om det här.

 

 

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Att få fram att alkoholproblemen är större än vad man vill tro var ett av syftet med mitt anförande, att faktiskt visa på att så här tokigt är det runtom oss och också minst lika tokigt här. Den slutsatsen kan vi dra i och med att vi lever på taxfree-sprit och har haft billig sprit i alla tider runt omkring oss. Det är jätteviktigt att vi är medvetna om det. Just den här typen av information är viktig, om vi är intresserade av kostnader för sjukvården: en alkoholberoende har tio gånger mera sjukbesök än andra och att 10 procent av vår befolkning är alkoholberoende. Jag tror att sådana siffror är jätteviktiga att få fram och att man faktiskt tänker på sin egen användning av alkohol osv.: hur långt har jag till att räknas som missbrukare osv? Sådana frågor tycker jag är jätteviktiga och jag uppskattade väldigt viktigt att ltl Winé tog fram dem.

 

I motionen frågar man efter skador och sjukdomar. Det är, precis som ltl Katrin Sjögren sade, inte lätt att dra de gränserna. Om man, som sagt, spiknykter kommer in och skall mäta sitt blodtryck, hur skall man veta om det är alkoholrelaterat eller inte. Jag förstår det inte, fastän jag inte är någon medicinare.

 

Ltl Winé tog fram pudelns kärna när han frågade: hur får de problemen? Det är det som skulle vara intressant att få fram av utredningen, dvs. vad det är som gör att de har blivit alkoholister. Tittar jag på listan på sjukdomar som alkohol vanligen orsakar, så är det 15 väldigt allmänna sjukdomar som radas upp, men det ger inget svar på varför, hur har det gått så här? Vi vet också att olyckorna är vanligast och också många ”olyckor” som är, precis som motionären säger, en följd av våld och liknande.

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det är jättebra med statistik från fastlandet, Sverige och Danmark t.ex. Det brukar jag själv använda i arbetet med ungdomar. Det jag också ofta hör i mitt arbete med familjer som har alkoholproblem, så säger de, men, det här trodde jag aldrig om mitt barn. Jag tror tyvärr också att många ålänningar tänker: ”ja, fastlandet, ja, men dom är ju finnar, dom super mycket mer än oss”! Men jag tror att det är betydligt värre än så, framför allt kan det bli så att våra kostnader inom ÅHS kan vara betydligt högre. Jag tror alltså att det skulle vara bra med en egen utredning. Kostnaderna för att göra utredningen tror inte jag skulle bli så höga genom att det redan görs. Jag förstår av ltl Katrin Sjögrens exempel att det är svårt att veta var man skall sätta riktlinjen. Jag hoppas att vi kan försöka lösa det tillsammans. Det skall bli jättekul att i social- och miljöutskottet få höra professionella inom området som kanske har idéer och lösningar.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Det är nog så att oavsett vilka fakta man för fram så de som inte vill ta dem till sig tar dem inte till sig. Det finns säkert sådana som kommer att säga, om man skulle nappa på det förslag jag hade, att vi skulle göra en lite undersökning på akuten, hur många det är som alkoholrelaterade till alla andra, så kommer man väl då och säger: ”ja, men, det är väl båtturisterna det och det är väl dom där andra, att inte är det vi ändå!” De som inte vill höra, de hör inte på det ändå. Håll i alla fall med om att det är komplicerat. Det är jättesvårt och då frågar jag mig: Är det värt det när vi redan vet? Jag är nästan säker på att vi också vet att problemet är större här, jag tror att vi vågar veta det. Är det inte då bättre att sätta pengarna på åtgärder och förebyggande arbete än att göra ett jättekomplicerat system där vi skall se till att alla som kommer in som vikarier, som tar blodtryck, ställ den här och den här frågan till varje patient för att försöka ta reda på om det är alkoholrelaterat – och hur skall du kunna förlita dig på att få ett sant svar av personen i fråga osv. Det är oerhört komplicerat om vi skall täcka upp hela ÅHS. Vi har statistik på akuten som vi inte vet om vi ens får använda och så har vi kanske på några andra områden, men det här gäller hela ÅHS och det är endast fråga om skador och sjukdomar. Sedan har vi allt annat: är det en skada eller en sjukdom när man kommer med bekymmer?

 

Ltl Göte Winé, replik:

Fru talman!

Det verkar vara svårt och ännu svårare blir det när jag hör ltl Britt Lundberg, för där verkar det vara jättesvårt. Hon nämnde att sköterskan måste ställa tre frågor till. Med all respekt för akutens personal också sådant, så hoppas jag i alla fall att de ställer fem-sex frågor i samband med att de tar en patient också. Det är kanske vissa som mår jättebra av att få sköterskornas jättefina omsorg. 

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Britt Lundberg:

Fru talman! 

Eftersom jag inte har flera repliker måste jag säga följande till ltl Winé. Vi får inte komma bort från vad det handlar om nu. Man hemställer om att en utredning skall göras vart fjärde år inom ÅHS. Vi talar inte om att personalen inom ÅHS skall vara engagerad i huruvida patienterna har missbruks- eller alkoholbekymmer, utan det är en helt annan sak. Men skall vi ha en undersökning som är någonting att ha måste vi ha en grund att utgå från och då måste vi ha ett statistiskt underlag som man tar fram på ett bra sätt, gärna vetenskapligt för att de skall bli komparativa med de andra. Då blir det komplicerat, och det är det jag försöker säga. Det är klart att vi kan göra så att vi  kan kolla lite här och var var det finns uppgifter och att vi i dag kan använda uppgifterna på akuten, fastän vi vet att de precis som ltl Katrin Sjögren sade, inte på det sättet är tillförlitliga eftersom man inte antecknar när personer inte är berusade. Det är klart att vi kan föra statistik i dag, om vi får göra det, vilket jag är lite tveksam till. Men om man får göra det kan man få fram hur många personer som är berusade när de kommer till akuten. Vi måste ha ett ordentligt statistiskt tillförlitligt underlag för att göra en utredning, annars är det ingen stor idé att göra det. Men att sedan ÅHS skall engagera sig i sina patienter om de har missbruksproblem eller inte är en helt annan fråga. Sådana här utredningar är jätteviktiga och därför ställer jag mig frågande: Är det värt det, eftersom det kommer att bli väldigt komplicerat att få fram det inom ÅHS?

 

Ltl Beijar, replik:

Fru talman!

Vi motionärer anser det vara värt.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Fru talman! 

Jag har tagit upp frågan eftersom socialdemokraterna har ansett det viktigt att se de ekonomiska konsekvenserna, och jag respekterar det, men eftersom det kommer att vara mycket omfattande och knepigt uppmanar jag social- och miljöutskottet att titta noga på det och se om det inte finns andra bitar för att kanske i framtiden förskona kropparna och samhället från alkoholskador.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet .

 

 

Föredras för remiss ärende nr 8:

 

Ltl  Carina Aaltonens m.fl. hemställningsmotion angående inrättande av en tjänst som barnombudsman. (HM 8/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Beijar: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 22 mars.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum måndagen den 22 mars har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 22 mars.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 9:

 

Ltl Christian Beijars m.fl. hemställningsmotion angående en  bostadsbidragsreform. (HM 34/2003-2004).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Carina Aaltonen: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum den 22 mars.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum måndagen den 22 mars har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 22 mars.

 

Lagtingets nästa plenum hålls måndagen den 22 mars kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 16.16).