Enda behandling

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM den 12 april 2000 kl. 13.00

    TALMANNEN:

    Plenum börjar.  Upprop.  (Frånvarande: ltl Sjöblom, ltl Dennis Jansson, ltl Christer Jansson och vtm Bert Häggblom).

    26 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från lagtingsarbetet för tiden 12-13.4 anhåller ltl Christer Jansson på grund av regionkommitténs möte i Bryssel. Beviljas. Vtm Häggblom anhåller om befrielse från lagtingsarbetet i dag på grund av annan orsak.

     

    Meddelande

    Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Barbro Sundbacks enkla fråga nr 5/1999-2000 kommer att avges vid plenum inkommande måndag den 17 april.

    Antecknas.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 8/1999-2000 angående ändring av 2 § landskapslagen om arvode för medlem av Ålands landskapsstyrelse. (FR nr 11/1999-2000).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 17.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 2:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 4/1999-2000 om sänkning av kommunalskatten för samfund. (FR nr 12/1999-2000).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 17.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för bordläggning ärende nr 3:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 5/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om stöd för skogsbruksåtgärder. (FR nr 9/1999-2000).

     

    Talmannen föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum den 17.4. Godkänt.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 4:

     

    Lagutskottets betänkande nr 7/1999-2000 angående ikraftträdande av 1992 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö. (RP nr 4/1999-2000).

     

    Först tillåts allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion.

     

    Ltl Wickström-Johansson:

    Herr talman! Det här är en konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö. Det är en konvention som ersätter en konvention från 1974 som det tidigare landstinget gav sitt godkännande till. Syftet med konventionen är att få nya och starkare regler för skydd av Östersjö-området. I huvudsak kan man säga att parterna förbinder sig att förhindra och eliminera förorening, tillämpa försiktighetsprincipen, tillämpa bästa miljöpraxis och tillgängliga teknik, tillämpa principen om att förorenaren betalar, har tillräckliga mätningar och beräkningar för att man skall kunna bedöma tillståndet i Östersjön och att förhindra s.k. gränsöverskridande föroreningar.

     

    På flera punkter har lagtinget behörighet här. Det gäller bl.a. natur- och miljövård, vattenrätt, jord- och skogsbruk, fiskeri- och båttrafik. Vi har från lagutskottet inbegärt social- och miljöutskottets utlåtande och det finns ockå fogat till vårt betänkande.

     

    Det vi kan konstatera efter vår behandling och också med stöd av social- och miljöutskottets behandling är att vår lagstiftning i huvudsak uppfyller de krav som man ställer men att det nog ändå finns vissa luckor. Vi uppmanar därför landskapsstyrelsen att se över lagstiftningen på basen av den översyn som man redan delvis har gjort och att också vidta de åtgärder som behövs med anledning av översynen. Enligt  konventionen skall det finnas en kommission som leder arbetet och under kommissionen har det under perioden hittills funnits många olika permanenta och tillfälliga underorgan. Vi uppmanar från utskottet landskapsstyrelsen att se till att Åland är väl representerat där det är till fördel för oss och för våra åländska frågor. Enligt de uppgifter vi har fått har det varit lite si och så med representationen hittills.

     

    Enligt konventionen skall parterna regelbundet rapportera till kommissionen om vad man har gjort för att genomföra bestämmelserna om hur effektiva åtgärderna har varit och om eventuella problem som har uppstått. Här uppmanar utskottet landskapsstyrelsen att se till att samarbetet fungerar med riksmyndigheterna på de punkter som gäller Åland så att rapporteringen och informationsutbytet också fungerar vad gäller våra frågor.

     

    Social- och miljöutskottet påpekar i sitt betänkande det bristfälliga i att konventionen inte gäller militära och andra statliga fartyg. Lagutskottet håller med om det, men vi kan också konstatera att det i det här skedet inte finns möjlighet längre att göra ändringar i konventionen; däremot kan vi också konstatera att det finns ingenting som hindrar att en part har strängare bestämmelser lokalt för sina egna fartyg trots att det inte finns bestämmelser i konventionen.

     

    Herr talman!

    Summan av vårt betänkande är alltså att vi tycker att det inte finns något hinder för lagtinget att ge sitt bifall till konventionen, men att vi samtidigt uppmanar landskapsstyrelsen att för det första se över lagstiftningen och också vidta åtgärder så fort som möjligt, för det andra att se till att vi är representerade i de organ som det är till fördel för oss att vara representerade i och för det tredje se till att kontakterna med riket fungerar så att rapporteringen och info-utbytet fungerar också vad gäller Åland.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Detta är en viktig konvention för Åland och jag tycker att både lagutskottet och social- och miljöutskottet har kommit med viktiga substantiella påståenden som gäller vår egen förvaltning och våra verkställighetsmyndigheter med hänsyn till vad som är syftet och avsikten med att bifalla konventionen. Det sägs i lagutskottets betänkande att vår lagstiftning på miljöområdet i huvudsak uppfyller konventionens krav och i social- och miljöutskottets betänkande att lagstiftningen i princip uppfyller kraven. När jag läser det får jag känslan av att man på något vis lämnar öppet för att det ändå eventuellt inte är så. Jag kan förstå att utskottet inte i detalj har kunnat granska lagstiftningen utgående från konventionens krav. Men det verkar som om det  är lite osäkert i alla fall i vilken mån lagstiftningen här på Åland är tillräcklig och därför är det bra att utskottet i sina motiveringar verkligen uppmanar landskapsstyrelsen att se över lagstiftningen.

    Det som oroar mig lite är att den nu sittande landskapsstyrelsen för det första inte vill lagstifta i någon högre grad och dessutom att få dem att se över gammal lagstiftning och att effektivt modernisera den för att skydda Östersjön så att det verkligen skall bli gjort. Det kanske inte formellt är möjligt, men har man i utskottet överhuvudtaget övervägt att göra detta till en hemställan till landskapsstyrelsen? I annat fall får vi väl följa upp det på annat sätt, men en viss återkoppling skulle man gärna se.

     

    När det gäller rapporteringen och landskapsstyrelsens intresse att vara med på rikshåll och bevaka landskapets intressen tycker jag att den delen är mycket bra skriven både i lagutskottets och i social- och miljöutskottets betänkande. Så mycket mer kan man väl inte göra i det här läget.

     

    Herr talman!

    Social- och miljöutskottet talar om behovet av att få en strängering framför allt för sådan lagstiftning som gäller förorening från båtar. Man talar också om fritidsbåtar. Om jag inte kommer helt fel ihåg är det så att social- och miljöutskottets har landskapsstyrelsens miljöhandlingsprogram under behandling och det skulle vara ganska naturligt när utskottet nyligen har behandlat konventionen att man skulle följa upp det som man säger här i betänkandet i programmet. Häromdagen kunde man läsa om ett skyddsprogram för Östersjön som är under bearbetning inom miljöministeriet. Där har man ett mycket intressant förslag också ur åländsk synvinkel. Det gäller hamnavgifter som skulle inkludera miljöavgifter. Man kallar det no special fee. Det skulle alltså vara obligatoriskt att betala en avgift som  inkluderas i hamnavgiften som en miljöavgift och som innebär att man på det viset mer eller mindre tvingar fartygen att tömma sina tankar med förorenade ämnen i hamnarna. Det skulle vara viktigt att också ha det på Åland. Vi har inom staden försökt med en miljöavgift, men det finns ett visst motstånd, naturligtvis, från visst håll att införa den och därför skulle lagstiftning på området vara det bästa. Det skulle förstås också gälla andra hamnar på Åland.

     

    Ltl Wickström-Johansson, replik:

    Herr talman!

    Vi säger nog i vårt betänkande att i dag uppfyller vi inte helt lagstiftningen. Vi gör det till stora delar, men det finns luckor och det sade jag ganska tydligt och det är ingen tveksamhet där, men det är i sig inget hinder för att vi kan säga ja till att konventionen skall träda i kraft. Däremot är det väldigt viktigt att vi trycker på att man faktiskt vidtar de lagstiftningsåtgärder  som behövs. Det är i alla fall inget hinder att det finns luckor att vi säger ja i dag. Minst lika viktigt som att vi uppfyller lagstiftningen är att vi är med i underorganen, och där har man hittills inte fäst tillräcklig uppmärksamhet vid det. Det är där som man mera konkret kan påverka vad man faktiskt kan göra av konventionen för Ålands del och där Åland kanske kan vara en föregångare och försöka utveckla detta mera. Det är av väldigt stort intresse för oss och jag tycker att vi skall vara en föregångare här.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Också jag vill att Åland skall vara en föregångare på detta område, för det finns väl ingen annan region i Östersjön som är så beroende av att vi har ett rent hav som Åland. Dessutom har vi både politiska medel och ekonomiska att vara en föregångare. Men då tycker jag nog att lagstiftningen måste uppfylla konventionen. Det är ett minimikrav. Desstuom tycker jag att om man skall vara en föregångare borde den gå utöver konventionens krav. Det tror jag att vi är överens om. Jag ser nog att det här med lagstiftningen är minst lika viktigt som uppföljningen och bevakningen i olika organ.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman! Ltl Sundback tog upp det system som man skall införa i Finland, att det inte skall kosta extra när man lämnar t.ex. spillvatten i hamnen därför att det har man redan betalat på förhand. Det är alltså fråga om en nationell implementering av en rekommendation av Östersjökommissinen Helcom, som kallar detta för The Baltic Strategy, där det finns ett internationellt samarbete om att man skall hjälpa de forna östländerna att skaffa sådana här system. Det är alldeles rätt som ltl Sundback säger att detta kräver lagstiftning också hos oss på de områden där vi har behörighet. Det är nämligen så att inom Helcom anser man att de internationellt hopkomna rekommendationerna, som man gör efter väldigt noggranna utredningar osv., skall i princip jämställas med lag, dvs. de skall implementeras i medlemsländerna. Det som ltl Sundback sade om behovet av översyn av åländska lagar på området vill jag alltså gärna stödja.

     

    Ltl Harry Eriksson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller utsläpp från fartyg och mindre båtar hjälper nog ingen annan lagstiftning än att man inte får ha en möjlighet att släppa ut någonting genom fartygets botten. Finns den så skall den plomberas. Har man inte det skall man böta för det. Annars kommer det att fifflas med det i alla tider som det är möjligt, den erfarenheten har jag. Jag har motionerat om det en gång i tiden för landskapets egna färjor och argumenten var som vanligt att det blir så dyrt att ta iland det och det ena och det andra. I dag tar man i land största delen i alla fall, men det här helt möjligt att fuska. Jag läste i Åbo Underrättelser för en tid sedan att man kom på att sjöfartsstyrelsens egna fartyg också släppte ut allt svartvatten i vattnet och då påstod, precis som här, att man hade godkända reningsverk, vilket man kanske har, men det finns sagt i konventionen att man måste vara 4 sjömil från land, vilket man aldrig är i den här skärgården. 

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag är ingen expert på båtar, det är jag den första att erkänna, men man måste ändå göra skillnad på fritidsbåtar och småbåtar och båtar som erlägger hamnavgifter. Det gör man förstås i vissa sammanhang också vad gäller småbåtar. Vad jag förstår av avgiften, som man kallar ”no special fee”, gäller den större fartyg som tömmer allt möjligt ute på havet. Det är för att slippa kostnader som man gör så här. Men i och med att alla som lägger till vid hamnarna måste betala avgiften finns det inget ekonomiskt motiv för att tömma ute till havs, utan den som är snål skall väl åtminstone utnyttja den möjligheten när man en gång har betalat! När det gäller småbåtar är det precis som ltl Harry Eriksson säger att det kräver lagstiftning, men jag undrar om vi har rätt att lagstifta på det området. Dessutom är det en konkurrens fråga för sådana som producerar båtar här. Jag tycker att man skall ha lagstiftning, men det är en annan och en rätt komplicerad fråga.

     

    Ltl Wiklöf:

    Herr talman!

    Östersjökonventionen är naturligtvis också till stor fördel för Åland. Under diskussionen i social- och miljöutskottet kom vi också in på ett flertal frågor, som delvis också finns anhängiggjorda i vårt betänkande, men där vi känner en ganska ringa förtröstan om det inte börjar hända någonting ganska radikalt. Tar vi avloppsutsläppsfrågorna är det riktigt som tidigare har sagts här att skall man klara fritidsbåtstrafiken måste det finnas bara one way att tömma dem och det är uppåt. Det får överhuvudtaget inte finnas några bottenventiler, för då finns det naturligtvis förutsättningar att släppa ut det, och då gör man så, det vet vi. Dit måste man sträva, att det går inte att tömma på annat sätt än att man suger ut latrintankarna uppifrån. Samma sak borde gälla för alla stora fartyg, till den delen det gäller latrinavfall. Det är också så att mycket av de medel man använder och säger att det är reningsverk är till för att desificera avloppsutsläppet, vilket innebär att man tar livet av den naturliga bakterieflora som egentligen skulle förgöra exkrementerna så att man förlänger livet på dem oerhört mycket längre. Det är inte alls bra. De skall inte heller släppa ut någonting till sjöss. Det gäller naturligtvis inte minst staternas krigsfartyg i fredstid, inte ens i krig skall de behöva göra det.

     

    Men det som vi har förundrat oss väldigt mycket över är att vi har 350 oljeutsläpp i året i Östersjön, nästan ett per dag, och det bara fortsätter. Orsaken till det är naturligtvis dels det som har diskuterats här, att vi kanske inte har möjligheterna att i alla hamnar lämna s.a.s. restprodukterna som borde ske och vilken process synbarligen också är igång. Den processen har diskuterats i tio år. Men det är också så att straffsatserna är försumliga, att det avskräcker ingen från att släppa ut oljerester till havs när man kommer. Det är det här som man måste få slut på. Jag skulle vilja vädja till landskapsstyrelsen att den i alla sina kontakter, med alla stater som man umgås med, aktualiserar den här frågan och framför allt i konventionsväg får in straffsatser för att inte säga konfiskation av fartyg. Miljöbrotten måste börja bedömas på en skala som faktiskt anstår problemen. Om en människa stjäl någonting kan man åka i fängelse, men förstör man hela vårt innanhav, temporärt åtminstone, är det mycket ringa, någon betalar lite och så är saken ur världen. Så här kan det inte vara. Straffsatserna för miljöbrotten måste kraftfullt upp och de måste beivras. Jag vet att man på svenska sidan har fått speciella åklagare för miljöbrott som väl från Sveriges sida är ägnade att medverka till att skärpa arbetet. Men alla behöver få det. Det är någonting som är fel när t.ex. kustbevakare från flygplan nattetid kan registrera utsläppen hur synligt som helst och ändå inte kan fälla någon. Det är dessa problem som man måste reda ut så att man kommer till rätta med det. Börjar man statuera exempel och t.ex. tar fartyg i beslag, vilket jag tycker att vore ett mycket rättmätigt straff för så här flagranta brott – vi pratar om sjöfågeljakt, men, herregud, bedöm hur mycket oljan tar livet av i Östersjön! Sjöfågeljakten är en västanfläkt i en tyllgardin i jämförelse med vad som verkligen sker.

     

    Miljöbrotten måste kraftfullt strängeras, den saken är klar och helst måste det vara långvariga fängelsestraff eller konfiskation; då får man slut på utsläppsmentaliteten.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Wiklöf tog mycket förtjänstfullt upp de olika frågorna, bl.a. var han inne på att man från småbåtar inte skall ha möjlighet att släppa ut avfall av något slag i havet. Det är väl inte många som är emot det egentligen. Det som är mindre diskuterat är att småbåtstrafik överhuvudtaget enligt forskarna anses vara farligare än t.ex. den kommersiella sjöfarten., på grund av att småbåtarna rör sig inne i vikar och på ställen som är oerhört känsliga för maskinavgaser och andra utsläpp. Genom att köra in med en fritidsbåt i en normalt skyddad vik och leka en stund där skadar man på ett mycket långsiktigt sätt både bottenorganismer och annat liv under ytan och man späder på övergödningen. Det här är också någonting som vi här på Åland har anledning att fundera på. Det är en väldigt känslig fråga. Den är t.o.m. känsligare än vårjakten, kan jag tänka mig, men småbåtstrafiken finns där som ett stort problem av samma natur som de s.k. diffusa utsläppen som kommer från jord- och skogsbruk. Jag läste häromdagen en intressant notis om att International Maritime Organization (IMO), en sjöfartsorganisation som funderar på konventioner, t.o.m. har börjat fundera på att det inte finns några bestämmelser om handelsfartygs egna oljetankar, som också springer läck vid tillfälle och släpper ut. Jag vill alltså påpeka att även inom sjöfartens ganska höga internationella organ har man börjat fundera på allvar på utsläppen.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Det är säkert riktigt, herr talman, som ltl Svensson säger att det finns bekymmer kopplade till småbåtstrafiken på ett annat sätt än vad vi kanske dagligdags tänker på. Men det finns en fundamental väsentlig skillnad mellan regelrätt småbåtstrafik och den stora yrkesmässiga, speciellt bekvämlighetsflaggade trafiken och det är att dessa små privatbåtar inte tömmer bilsarna till havs. Det gör systematiskt den handelsfart som går under bekvämlighetsflagg i Östersjön. 

     

    Landskapsstyrelseledamoten Harriet Lindeman:

    Herr talman! När det gäller frågan om lagstiftning tror jag att vi alla är överens, och jag informerade också utskottet om det,  att till stora delar klarar vi lagstiftningen, men det finns brister som vi skall åtgärda. Faktiskt så sent som i dag på morgonen hade jag tillsammans med avdelningen en genomgång av – och de skall fortsätta – vad det är för lagstiftning som skall prioriteras och i vilken ordning bör vi ta fram olika lagstiftningar på detta område. Det är ingenting som är motsägelsefullt utan vi är överens om de frågorna.

     

    När det gäller småbåtstrafiken och utsläppen därifrån kan vi konstatera att man på fastlandssidan har gått in för att börja med lagstiftning om att det skall vara förbjudet att överhuvudtaget släppa ut någonting från dem; det skall alltså bli förbjudet att bygga sådana småbåtar. När jag läste det kunde jag konstatera att ingen var lyckligare än jag, för det innebär att det blir mycket lättare för oss att vara med på den båten, om jag får uttrycka mig så, eftersom det är svårt att vi ensamma lagstiftar om det när det inte förekommer så speciellt mycket båtbyggande på Åland utan vi köper in båtarna. En båttrafiklag är under arbete och i den båttrafiklagen är avsikten att arbeta in just förbudet att släppa ut från småbåtar.

     

    När det gäller de stora fartygen är jag rörande överens med ltl Lasse Wiklöf att oljeutsläppen är ett jätteproblem. Det jag kan lova från den här talarstolen är att jag kommer i alla fall inte att försöka missa ett enda tillfälle där man kan påverka i rätt riktning. Det är klart att Åland är litet i dessa sammanhang, men vi ligger mitt i Östersjön och jag är övertygad om att en persons röst ändå är värdefull i olika sammanhang. Om man på alla nivåer, både tjänstemän och politiker påpekar detta, där det bara finns en möjlighet, så tycker jag att vi skall göra det tillsammans.

     

    När det gälller småbåtarna som var aktuella kan jag inte stå här och lova någonting speciellt, för det handlar om nästan lika viktiga saker som vårfågeljakten. Alla vill ha rättighet och fara runt med sina småbåtar. En sak som ändå blir bättre är att antagligen blir utombordsmotorerna miljövänligare hela tiden. Man kommer att skaffa sådant som inte ger så mycket avgaser som finns i dag, men där handlar det om attityder och förhoppningen om att vi alla som är ute i våra småbåtar tar hänsyn till dessa frågor. Men att gå in och lagstifta här känns åtminstone för dagen ganska svårt.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Förslag väcks inte. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för enda behandling ärende nr 5:

     

    Bibliotekskommissionens berättelse över verksamheten vid lagtingets bibliotek för år 1999.

     

    Enligt 9 § reglementet för lagtingets bibliotek skall berättelse över bibliotekets verksamhet avges för varje kalenderår. Först tillåts diskussion och därefter antecknar sig lagtinget berättelsen till kännedom.

     

    Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget antecknar sig berättelsen till kännedom.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras ärende nr 6:

     

    Landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Ronald Bomans enkla fråga om konkurrens-utsättning vid upphandling. (EF nr 4/1999-2000).

     

    Enkel fråga skall uppläsas av frågeställaren vid plenum då den besvaras. Härefter avger lantrådet eller därtill utsedd ledamot av landskapsstyrelsen ett kort svar på frågan. Med anledning av svaret får frågeställaren omedelbart härefter hålla högst två till frågan anslutna anföranden, vilka även får innehålla tilläggsfrågor. Efter vartdera anförandet har den som besvarat frågan rätt att yttra sig. Annan diskussion är inte tillåten. För svaret på frågan tillämpas ingen tidsbegränsning. Frågeställarens följande yttranden samt tilläggsyttranden av den som avger svaret får däremot inte överstiga 3 minuter.

     

    Ltl Ronald Boman:

    Herr talman!

    Med stöd av 48 ' 2 mom. lagtingsordningen ställer jag följande fråga till vederbörande medlem av landskapsstyrelsen:

     

    Ämnar landskapsstyrelsen även i fortsättningen vid upphandling frångå den praxis som följts beträffande konkurrensutsättning?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Danne Sundman:

    Herr talman!

    Ett enkelt svar på ltl Bomans fråga är nej. Jag skall dock ge en lite längre redogörelse för svaret.

     

    I motiveringen till frågan sägs: ”Landskapsstyrelsens upphandling av IT-konsulttjänster har upprört många” och : ”En orsak till detta är ersättningen, som många uppfattar som oskäligt hög.”

     

    Herr talman!

    Jag tar inte ställning till huruvida jag upprört många eller någon, men jag vill tillrättalägga några felaktigheter, främst i den massmediala rapporteringen av ärendet. Det felaktiga ligger i påståendet att en enskild person skulle ha betalats 10.000 mark om dagen i arvode, vilket alltså inte stämmer. Landskapsstyrelsen har tecknat, som avtalsrubriken säger: ”Avtal om rådgivning avseende IT-teknologi och förutsättningar i den nya ekonomin” med ett svenskt företag som heter Nextwork Ab. Mer information om företaget kan man erhålla på Internet. Adressen är  ”www.nextwork.se.”.

     

    I detta avtal stipuleras: ”Genom detta avtal engageras Jan-Mikael von Schantz genom Nextwork Ab att som rådgivare till landskapsstyrelsen biträda såväl offentlig förvaltning som näringslivet på Åland för en framgångsrik IT-utveckling i det åländska samhället. Wheelit-initiativet utgör en grund för konkret arbete för IT-utvecklingen i det åländska samhället.”

     

    Vad gäller avtalets omfattning sägs följande: ”Uppdraget omfattar följande tjänster:

     

          -     att som en fortsättning på utvecklingsprogrammet ’Wheelit’ föreslå en överordnad plan för perioden 2000-2001 för IT, teknologi och förutsättningar för regional utveckling i den

                nya ekonomin

          -     att ta initiativ och medverka i aktiviteter som stöder utvecklingsprogrammet 

          -     att initiera och medverka till uppföljningsaktiviteter för IT-utvecklingen på Åland

          -     att bistå med viktiga externa kontakter till offentlig förvaltning och näringsliv på Åland

          -     att stöda och vid behov delta i forum som landskapsstyrelsen bedömer vara viktiga

                för IT-utvecklingen på Åland

          -     att även i övrigt arbeta utgående från landskapsstyrelsens önskemål

     

    Genom detta avtal tillhandahålles ytterligare kunskapsbas och relationer genom Nextwork Ab.”

     

    Den sistnämnda meningen, att avtalet ger rätt till kunskapsbas och relationer, utgör en stor del av värdet av avtalet. Ett brett kontaktnät och förmågan att öppna dörrar, både på och utanför Åland är väldigt viktigt för att kunna göra en inbrytning i branschen.

    Vad som felaktigt har kommit att belysas är den del av avtalet som säger: ”Nextwork Ab skall tillse att Jan-Mikael von Schantz personliga tjänster tillhandahålles tre dagar i månaden.” Detta är något helt annat än att arvodet i sin helhet går direkt till den enskilde konsulten och att avtalet endast omfattar dessa tre dagar per månad, vilket felaktigt har förespeglats i den offentliga debatten.

     

    Herr talman!

    Vidare sägs i motiveringen till  frågan att ”uppdraget inte har konkurrensutsatts” och att ”de åländska företagen i branschen inte gavs möjlighet att delta i upphandlingen”. I massmedia har det förespeglats att det är en renodlad IT-konsult som landskapsstyrelsen har engagerat. Så är inte fallet, utan konsulten som avtalet gäller är en s.k. managementkonsult; dock med ett förflutet inom Telekom och och IT-branschen. Inriktningen på avtalet är till viss del IT. Konsultavtalet betonar dock ekonomisk utveckling och huvudsyftet är att visa och ta vara på de möjligheter som det åländska samhället har att utvecklas i den nya ekonomin, speciellt inom IT-sektorn. Samarbete och öppenhet är två nyckelord i den nya ekonomin. Därför är ett brett kontaktnät, både utanför och inom Åland väldigt viktigt.

     

    Detta, herr talman, är orsaken till att landskapsstyrelsen valt att teckna detta kontrakt. Valet av just den specifika konsulten har skett på basen av tidigare erfarenheter; den förra landskapsstyrelsen engagerade samma konsult för liknande ändamål och det har också skett på basen av tidigare sagda behov av konsultprofil.

     

     

    Ltl Boman, första tilläggsanförande:

    Herr talman!

    För mig är det alldeles givet att en person anställd tre dagar per månad med 30.000 mark för det har en dagsersättning på 10.000 mark per dag. Det är nog svårt att förklara bort det! Men svaret var det väntade - landskapsstyrelsen gör aldrig några fel, åtminstone inte den här landskapsstyrelsen.

     

    Det här ärendet har egentligen två sidor, en juridisk och en moralisk. Strikt juridiskt kan landskapsstyrelsen göra vad den vill, för vi har inte några bindande upphandlingsregler under EU:s normer, oavsett om det gäller upphandling av varor eller tjänster. I detta speciella fall känns det inte rätt att utan någon form av konkurrensutsättning köpa upp IT-konsulttjänster för fantasisummor, i synnerhet med tanke på att vi för några dagar sedan hade en massiv uppvaktning av vårdpersonalen, som krävde ett Ålandstillägg om 1.000 mark per månad plus 10 procent på gurndlönen. Med dessa tillägg skulle en välutbildad sjukskötare kommit upp i en grundlön om 10.000 mark per månad. Vårdpersonalens krav viftar landskapsstyrelsen bort med floskler om att de inget kan göra! Det är rena rama struntpratet.

     

    Men att köpa upp en IT-konsulttjänst för 10.000 mark per dag det går bra – då står alla och applåderar och tycker att nog var det bra att vi lyckades få tag i denna konsult! Hurra-vad-vi- är- bra-mentaliteten frodas i denna landskapsstyrelse! Nu var det inte första gången denna konsulttjänst upphandlades. Redan i september senaste år beslöt dåvarande vicelantrådet Roger Nordlund att anlita denna konsult för att anordna ett IT-seminarium. Att anordna ett seminarium går i princip så till att man kontakter lämpliga föredragshållare, bokar lokaler samt ordnar några företagsbesök. En driven organisatör fixar sådant här på någon dag. För detta arbete – snabbt eller långsamt, vad vet jag – fick denna konsult 90.000 mark. Det är exakt samma summa som en stor del av våra kanslister lyfter i årslön. För IT-seminariet, som sedan blev verkställt, lyfte konsulten ytterligare 36.000 mark från landskapsstyrelsen och troligen minst lika mycket från näringslivet. Detta beslut togs  av vicelantrådet Olof Salmén. 

     

    Man kan således konstatera att denna landskapsstyrelse slösar med skattebetalarnas pengar och kontentan av detta är att klara upphandlingsregler måste skapas.

     

     

    Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

    Herr talman!

    Jag sade inte det som ltl Boman påstår att det går 10.000 mark om dagen direkt till en konsult, utan i konsultavtalet stipuleras att konsulten skall personligen finnas till ”vår användning” tre dagar i månaden. Då har man räknat ut det från massmedia sida. Ltl Boman bör läsa på i stället för att läsa i tidningarna vad man har räknat ut där! Det är patetiskt att jämföra en sådan här sak med en sjuksköterskas lön. Det tycker jag inte man skall drista sig till. Om detta initiativ lyckas är det någonting som skapar många nya jobb för många personer i framtiden.

    vad gäller anordnandet av IT-seminariet nämner ltl Boman en summa vad det har kostat i administration. Där var det så att alla partier var inbjudna till att medverka;  de partier som var där – dvs. alla utom Ålands Framstegsgrupp – såg att det var mycket jobb nerlagt på seminariet och ersättningen är synnerligen skälig. Varför man kallar sig för framstegsgrupp om man inte är på sådant här kan jag inte förstå, men det är väl upp till var och en.

     

    Ltl Boman, andra tilläggsanförande:

    Herr talman!

    Hela denna okritiska upphandling av en synnerligen dyr tjänst beror till större delen på de enorma förväntningar landskapsstyrelsen tycks ha på IT-utvecklingen på Åland. Efter det dyra Wheelit-seminariet uttalade sig landskapsstyrelsen i massmedia i närmast väckelsesekters termer. Man trodde att en ny Messias stigit ner på Åland. Åland skulle bli ett Nordens Silicon Valley och alla skulle bli rika och lyckliga! Så är det nog inte i verkligheten. Det är bra att våra ministrar med lantrådet i spetsen följer med utvecklingen och anammar nya idéer och uppslag, men någon form av kritisk granskning borde finnas med. Ta detta med bredband t.ex. Bredbandet vill också framställas som något slags revolution, där alla på landsbygden och i skärgården i fortsättningen skall sitta hemma och distansjobba med sin dator. Det som kommer att hända är att några få företag kommer att ansluta sig. Att då satsa miljoner på att dessa företag skall få en något snabbare datatrafik känns inte alla gånger rätt. Vill de åländska företagen satsa på IT skall de naturligtvis få göra det, men de skall göra det med egna pengar.

     

    Jag vill avsluta denna IT-debatt med att säga att IT nog inte är den store frälsaren som löser alla problem. Vi behöver också i fortsättningen busschaufförer, politiker, städare och vårdpersonal, bl.a.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Sundman:

    Herr talman!

    Först om bredbandsdebatten, som ltl Boman kom in på. Det är samma sak när TV:n kom, när radion kom, när Internet kom, så sade, att det här blir ingenting, det här är ingenting för framtiden. Nu har alla en TV, oavsett om man bor i skärgården, på landsbygden eller i staden. I framtiden kommer en Internet-uppkoppling – i dag kallar vi det för bredbandsuppkoppling – att vara lika naturlig.

     

    Slutligen skulle jag vilja peka på ett ordspråk som säger: ”Det regnade inte när Noak byggde sin ark”. Det regnade inte när Noak byggde sin ark, ltl Boman! Man måste som politiker se fram i tiden också; liksom vi stöder och jobbar hårt för de näringar vi har i dag, sjöfart, primärnäringar, bör vi också blicka framåt och se vad som kunde vara en potentiell näring i framtiden. Här har vi från landskapsstyrelsens sett att IT-näringen kunde vara någonting för en del av Åland i framtiden. Det är en näring som är geografiskt mindre beroende av transporter, den är miljövänlig och vi har en bra position mellan världens två metropoler: Stockholm och Helsingfors i framtiden. Vi avser att jobba för att åtminstone skapa möjligheter för denna utveckling. Det gäller för oss att greppa axeln mellan Stockholm och Helsingfors och utnyttja momentet.

     

    TALMANNEN: Landskapsstsyrelsens var antecknas till kännedom. Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 7:

     

    Ltl Barbro Sundbacks m.fl. hemställningsmotion om stöd till fonder för att förbättra vatten-kvaliteten i Östersjön. (HM nr 20/1999-2000).

     

    Beslut har redan fattats om remiss till social- och miljöutskottet. Ärendet bordlades den 27.3.2000. Diskussion.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Motionen har både en miljöaspekt och en etisk aspekt. Vi har redan i dag diskuterat vikten av att vidta både lagstiftningsåtgärder och andra konkreta åtgärder för att skydda Östersjön. Det framkom med stor tydlighet att här i lagtinget finns det en stark vilja att Åland skall vara ett föredöme på detta område.

     

    Det framhålls ofta i miljödebatten, speciellt när det gäller skyddet av Östersjön, att de stora miljöbovarna finns i Ryssland och Baltikum och i Polen. Det är sant att speciellt jordbruksutsläppen från Polen är  stora. Det finns också en hel del utsläpp från Baltikum, men där är problemen ändå någorlunda under kontroll. Det stora problemet rent politiskt och administrativt är Ryssland, som inte har ens ett miljöministerium i dag och där förhållandena är så kaotiska att det är svårt att åtminstone i dagsläget samarbeta om så komplicerade saker som Östersjöns vattenskydd.

     

    I diskussionen om att Åland skall vara ett föredöme tycker vi socialdemokrater att man skall ta in frågan om Ålands möjligheter att i ett litet vidare sammanhang stödja satsningar på vattenförbättringsåtgärder. Vi vet alla att landskapet har rätt god ekonomi. Vi har pengar som fonderas, och de fonderas på ett affärsmässigt sätt på det viset att de skall ge största tänkbara avkastning. Och det är ju så man skall göra med pengar för att de skall växa. Men en institution som Ålands lagting kan också se lite annorlunda på investeringar och då menar vi socialdemokrater att man borde försöka hitta sådana fonder där inte avkastningen är den största tänkbara i pengar, utan där avkastningen stödjer just sådana satsningar som skulle innebära att vattenmiljön i Östersjön förbättrades. Jag känner inte till de här frågorna särskilt väl och jag hoppas att utskottet, som har mycket sakkunskap, tar reda på  vilken typ av fonder det eventuellt finns som man kunde överväga att satsa en del av landskapets pengar i. Det som alla säkert känner till numera är att en av bankerna i vårt landskap har inrättat ett miljökonto och det är någonting av det här slaget som vi gärna skulle se att utnyttjades för att placera landskapets pengar. Miljökontot fungerar som ett vanligt sparkonto och av den årliga räntan på 2,2 procent utgör 0,2 procent en bonus som används för naturskyddsändamål. Det här är redan i sig ett alternativ och jag hoppas att utskottet tittar på andra, om det överhuvudtaget finns andra. Annars är detta också ett sätt att s.a.s. stödja en lokal bank och jag tycker att det är värt att tänka på att göra eventuellt så.

     

    Jag ser fram emot social- och miljöutskottets behandling av motionen. Det kan vara lite ovant att tänka så här till en början, men om vi verkligen vill satsa på miljön för kommande generationer är det viktigt att använda alla de resurser vi har på ett klokt sätt och det här kunde vara ett alternativ.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Hemställningsmotionerna är ofta till för att ta fram idéer som man sedan prövar i utskottet och i lagtinget, om det är någonting som kanske vore värt att pröva och där är det bra om det finns en öppenhet. Jag vill ändå inför utskottsbehandlingen peka på några saker som utskottet bör beakta.

     

    När det gäller s.k. etiska fonder låter ordet i sig väldigt vackert. Men i praktiken är det en fondidé som lever på den, kan man säga, råa eller åtminstone hårda kapitalismens villkor; man utgår från att människor i allmänhet har dåligt samvete för miljön eller på något sätt aktivt vill påverka med sina pengar. Då väljer man bort oetiska fonder, företag som på något sätt förorenar och så finns det kapitalförvaltare som samlar in de etiska pengarna. Det är väl ingenting fel i det därför att då är det marknaden som bestämmer; de enskilda spararna gör en bedömning. T.ex. en bank, om man får en skatteåterbäring eller någonting annat, så väljer man att låta pengarna finnas på ett miljökonto därför att man då ser att man gör en viss nytta, man väljer att låta pengarna få lite mindre ränta för det här. En del kanske skulle uttrycka det lite mera krasst att man dövar sitt miljösamvete genom att låta någon annan ta hand om det. I motionen står det då att man skulle stöda de etiska fonderna med landskapsmedel och då måste man ändå se på: vad menas med landskapsmedel. Det är alltså i princip skatter som går via staten och som förs tillbaka via den finansiella avräkningen. De pengarna skall då användas på olika sätt, som beslutas av lagtinget i budget. I allmänhet utgår man från att det politiska ansvaret betyder att man använder pengarna för någonting där man vill skapa en viss effekt, dvs. i det här fallet skulle man alltså lagstifta om miljön och så skulle man betala stöd för att lagstiftningen skall följas upp genom att företagen har, som vi nyss hörde, t.ex. att man täpper till bottenhålen för att man inte skall kunna göra utsläpp. Då har alltså lagtinget och landskapsstyrelsen kontroll över pengarna enligt en långsiktig plan, kodifierad i en lag.

     

    Lagstiftning direkt stöder det första naturliga att om vi skulle gå in för att landskapsstyrelsen ger medel till etiska fonder betyder det att man överlåter beslutandemakten från lagtinget och landskapsstyrelsen till någon annan. Jag säger ingenting om att Ålandsbanken gör riktiga beslut när det gäller miljön, men det är en skillnad att låta ett privatägt företag i en bank eller en fond göra besluten i stället för att lagtinget gör det. Som alla kan förstå är jag inte så helt entusiastisk för förslaget men vill ändå inte föregripa utskottsbehandlingen. Det vore naturligtvis radikalt att lägga ut lagtingsarbetet på marknaden. Det kan man naturligtvis föreslå, men i det fallet är jag som publiken här i lagtinget sade i en mening att jag är konservativ. Jag tror på politikens möjligheter trots allt, kanske, med en bugning till landskapsstyrelsen! I det här fallet tror jag att när vi talar om fonder finns det andra typer än de s.k. etiska marknadsfonderna och ett exempel är Östersjöfonden som då på ideell basis och med sponsorer och ideella bidrag gör insatser för att informera om Östersjön för att dela ut priser, ta fram kunskap och premiera olika aktiviteter; det är en litet annan sak än just etiska fonder.

     

    Så, herr talman, marknadsekonomin i all ära, men det skall finnas också gränser för den att lägga ut politik på entreprenad via fonder, så det tror inte jag på för min del.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Om jag begrep ltl Erland rätt, så menar han att förslaget innebär att man förlorar den poltitiska kontrollen över pengarna som skulle placeras i etiska fonder. Men om vi ser på de medel som landskapet fonderar i dag har vi överhuvudtaget från lagtinget ingen kontroll över dem. Det här är faktiskt ett sätt att politiskt försöka styra en del av fonderingen till miljöinsatser. Med fonder och demokratisk styrning är det i det här sammanhanget intressant att i grundlagen är det så att staten inte mera har rätt att fondera utanför s.a.s. statsbudgetens kontroll. Det här inrymmer i och för sig den problematiken som är rätt så komplicerad i sig, men det som har varit vår avsikt är just att få en viss styrning på pengar som nu fonderas och att de hoppeligen skulle gå till miljöändamål och Östersjöns skydd och inte bara användas såsom någon suverän fondstyrelse beslutar.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    För att vi skall kunna kontrollera eventuella fonder måste vi ha en finansförvaltningslag först. Då blir det s.a.s. en landskapsfond. Är det så att man är missnöjd med hur landskapsstyrelsen använder sina pengar är det i första hand ett politiskt beslut i lagtinget som vi skall ta. Lägger ut etiska fonder på marknaden är det någon annan som beslutar, och om det inte är avsikten får man konstatera att vi tillsammans får strama upp det politiska arbetet därför att nu ligger likviditeten oanvänd på det sättet att det ger visserligen ränta, men den används inte till det som är ändamålet. I den meningen tycker jag att om intentionen i motionen är den att det finns en massa problem där det behövs resurser och att vi har pengar, så där finns det möjlighet att politiskt försöka få landskapsstyrelsen att ändra sin finanspolitik, göra en finansförvaltningslag och att prioritera miljöfrågorna också ekonomiskt. Men etiska fonder är kommersiella, sedan finns det ideella fonder och då ger man till någon annan och överför beslutanderätten. Hur missnöjd man än är med politiken, så har vi ändå ett system som är parlamentariskt och förhoppningsvis går att påverka på något sätt.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag måste säga att jag kan inte se vad som skulle vara så klandervärt i det här förslaget jämfört med de fonderingar som nu sker. De görs också av professionella placerare i rent kapitalistiskt syfte, dvs. att man försöker utnyttja alla tänkbara valutasituationer och ”spela med pengarna” och det finns överhuvudtaget inga andra, vad jag förstår, politiska bedömningar om avkastningen. Jag beklagar, men jag kan inte se att just den här motionen skulle vara klandervärd ur den synpunkten. Att det sedan finns frågor som gäller hela vårt system att fondera pengar håller jag med om, men det är inte denna motions huvudsakliga syfte att ta up.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag vet inte varför man skall ta in ordet  klandervärd i debatten. Jag har en åsikt om etiska fonder som betyder att de i allmänhet är kommersiella och det betyder att de har ett visst syfte; de styr pengarna till det som de bedömer att är etiskt. Om man som politiker vill ge ifrån sig den avvägningen till någon annan är det visserligen ett politiskt beslut, men säg i stället att vi sklule börja säga att vi har pengar som kan användas för olika etiska, dvs. goda, syften; då skulle vi kanske föreslå att vi skall inrätta en etisk fond som skall se till att det blir rättvisa löner i landskapet, dvs. 1.000 mark i Ålandstillägg till någon offentlig anställd och då är det ett politiskt beslut att den här fonden får sköta det. När det gäller landskapslikviditet är det en helt kommersiell hantering där vi har en fri finansmarknad för likvida medel, men den finansmarknaden har inget annat syfte än att placera pengarna något slags allmänt etablerad ränta. Sätter man då kriterier som etik för miljön elle etik för rättvisa löner, överlåter man åt andra att sköta det. Det gör man kanske ibland i en bostadsfond, i en byggnadsfond osv. Men i det här fallet tycker jag att det skulle vara mera ändamålsenligt att ge det till någon ideell fond, som t.ex. Östersjöfonden som gör stor nytta för Östersjöns framtid.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

    Herr talman!

    Bara kort beträffande den här frågan. Eftersom diskussionen går ut till den åländska allmänheten kan man få för sig att landskapsstyrelsen har en massa pengar som kunde placeras i den här typen av fonder. Så är det inte, utan dels blandar man in pensionsfonden som sköts på ett professionellt sätt och enligt regler som är uppgjorda för den och det är inte landskapsstyrelsens pengar utan det är pensionstagarnas pengar som följer den lagstiftning och det regelverk som vi har för pensionsfondens del. Där kunde man naturligtvis tänka sig ett policybeslut att inom ramen för pensionsfonden satsa i miljöfonder också. Men nu har man ett starkt avkastningskrav och ett stort säkerhetskrav i en pensionsfond som kanske ibland kan omöjliggöra en sådan policy. Sedan har vi pengarna som är landskapsstyrelsens likviditet som snart är en halv miljard – det växlar från tid till annan – och lagtinget har givit ganska klara riktlinjer för hur de får användas och inte får användas, så de pengarna kan vi inte långsiktigt placera i några fonder. Det betyder att alla landskapets pengar är upptecknade i budgetbeslut och kan alltså inte användas i några fonder, om inte lagtinget fattar beslut om det. Det måste alltså särskilt budgeteras av landskapets medel, och det förstår jag att är motionärens tanke, vilket framgår av sista stycket i motiveringen. Det står alltså klart. Det är alltså inte av de befintliga pengarna utan det skall i så fall vara nya budgeterade medel som man politiskt beslutar att använda på detta sättet, pengar som man uppenbarligen anser att inte behövs i den åländska konsumtionen.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson har precis förstått vad motionärerna avser. Vi tycker nämligen att det inte är något fel i att fondera pengar som både ger avkastning och som dessutom stöder – i det här fallet - skyddet av Östersjöns miljö. Det finns också andra sätt att stödja miljöskyddet, men det här skulle vara ett bland flera. Det kunde också vara medel som berör sådana åtgärder som inte direkt ligger inom Åland men som  ändå skulle gagna Östersjön och det betyder alltså vårt gemensamma bästa. Det ligger en sorts solidaritetstanke bakom. Vi tycker att det är värt att fundera över. Det finns säkert politiskt många olika synpunkter på det här och många andra synpunkter som man kan dra in, men som en ny tanke tycker vi ändå att den är ganska attraktiv.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Det här är ett nytt politiskt tänkande i landskapet som man kan säga att infördes under den förra perioden när vi beslöt att till Kosovo betala ett miljonbelopp, trots att det egentligen faller under rikets behörighet. Man kan också säga att den här frågan tangerar samma tänkande att vi har så pass mycket inkomster till landskapet att vi kan tänka oss att använda dem till helt nya områden, till en helt ny politik, så det skall bli intressant att ta del av social- och miljöutskottets resonemang i denna stora principiella politiska fråga. Sedan kan man naturligtvis säga att vi har en miljöbudget i landskapet. Skall det då vara en fast del av den i framtiden, att vi skickar ut pengar från vår förvaltning för den här typen av externa insatser? Det är en intressant politisk fråga.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    När det gäller pengarna till Kosovo var det också ett slags solidaritetshandling och den stödde vi också. Men i det här fallet är det inte fråga om att ge bort några pengar, utan det är en form av placering, så de ger ju avkastning. Det är fortfarande våra pengar, men åtgärderna som skall stödjas ligger utanför Åland. Det har vi ändå inte behörighet att i form av lagstiftning vidta så mycket åtgärder för. Om vi skulle ha något samarbetsprojekt och vara partner kommer det också naturligt in att man stöttar miljöåtgärder utanför Åland. Det här är s.a.s. nytt och det skall bli intressant att se hur utskottet hanterar det. Detta med att ge bidrag till någon annan som sysslar med Östersjöåtgärder är igen att vi liksom ger bort pengarna och det är inte någonting som kommer tillbaka. Det är en form av fondering där både placeringen skulle vara klok men också syftet med avkastningen skulle beakta ett sådant här intresse som rör mljön.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Jag kann inte låta bli att yttra mig ännu en gång efter att ha hört replikskiftet mellan landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson och ltl Barbro Sundback. För det första låter det lite defensivt om man skall säga att det inte är något fel att göra så här. Det är väl bättre att försöka vända på saken, när vi har pengar, att vad gör man rätt med pengarna? Om det är fråga om ett miljö-syfte måste vi väl bara under den här dagen konstatera att man har talat om lagstiftning och åtgärder för miljön som kostar pengar och som vi själva skulle hålla i vår hand. Det är lite symptomatiskt för den här landskapsstyrelsen också att å ena sidan säga att man har inte så mycket pengar, likviditeten är placerad, ändå är det fråga om en halv miljard och om jag hörde landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson rätt sade han att detta skulle vara ett slags parallell till det beslut om bidrag som lagtinget tog en gång i tiden om pengar till Kosovo. Det här skulle alltså vara något slags bistånd till de etiska fonderna. Jag vill fortfarande upprepa att de etiska fonderna är kommersiella placerare. Det är alltså de etiska fonderna vi talar om här. Jag har inte hört ltl Sundback nämna ideella fonder eller någonting sådant. Då sade landskapsstyrelseledamoten Jansson att ”i och med att vi har ”så pass mycket inkomster” skulle vi kunna göra det här, men det har inte med de stora inkomsterna att göra utan det är fråga om att inkomster som landskapsstyrelsen har måste vi här i lagtinget besluta om. Och skulle lagtinget vilja ta ett beslut om att vi skall placera dessa inkomster i etiska, så har vi fritt fram att göra det! Men varför skulle vi underkänna vår politiska förmåga och vårt politiska parlamentariska system att lagstifta och använda samhällets medel på ett mera direkt sätt! Det finns visserligen pengar som föreslås användas i riskkapital, understöd för företag och bidrag osv., men de flesta brukar säga att det här är ett dåligt system, det snedvrider marknaden och det gör att man tappar kontrollen över det som politiken skall ha kontroll över. Hur mycket nytänkande det än är fråga om här vill jag för min del säga att allt nytänkande är inte bra för att det är nytt, utan argumenten här är väldigt skakiga: att överlåta det politiska ansvaret för miljöarbetet till kommersiella fonder. Även om de kallas etiska är det pengar de skall tjäna. Det är det som fonderna är till för. Frågan om etiska fonder har väckt mycket debatt inom ekonomkretsar åtminstone och säkert i politiken också, om man skall gå in för att politiskt placera pengar.

     

    Jag ser också fram emot social- och miljöutskottets betänkande, för det vore närmast en palatsrevolution om vi skall börja fondera pengar från landskapsbudgeten till olika kommersiella fonder. Sedan är det en annan sak att de likvida medlen måste placeras och ge en säker och långsiktig avkastning. Det är naturligtvis viktigt, men med den här typen av fonder sätter man till en sak, nämligen att det skall ha ett visst ändamål. Jag vill i alla fall gardera mig att skall vi ha ett ändamål här satsa då också på en lönefond som ger rättvisa löner i den offentliga sektorn.

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Jag tror att vi inte riktigt uppehåller oss vid pudelns kärna i dessa sammanhang. Rent principiellt har vi resonerat ungefär som så att om vi utifrån landskapsstyrelsens handlande och också, kan man väl säga, i vissa lägen med lagtingets bifall har möjliggjort att vi kan placera pengar i fonder, t.ex. pensionspengarna,  vars enda målsättning är optimal avkastning där vi inte ifrågasätter vad fonderna är uppbyggda av eller någonting sådant, då kan det inte vara fel att utifrån i stort sett samma premisser med vilka pengar som helst, om vi har ett politiskt intresse, diskutera att placera i fonder, vars uppbyggnad tjänar sådana ändamål som gagnar exempelvis Östersjön. Mer dramatiskt än så har inte vi diskuterat och jag tycker faktiskt att frågeställningen är väl värd att dryfta både i utskott och här i parlamentet.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Man kan dryfta det mesta, men jag ville peka på att det är en stor skillnad på ideella fonder och etiska fonder. Etiska fonder har ett rent kommersiellt syfte. Vill man använda pengarna i ett särskilt syfte kan man tänka sig att landskapet ger medel till ideella fonder, t.ex. Östersjöfonden. Vill man i övrigt använda pengarna för ett syfte bör man göra det genom lagstiftning. Det är det som är vår uppgift. Vi är ett lagting. Skall man då säga att vi går in för den principen genom beslut här att vi i stället för att placera i vanliga normala fonder skulle vilja placera pensionspengarna i etiska fonder måste vi, som jag ser det, göra det via en finansförvaltningslag som säger att vi skall en fond med detta syfte. Det beslutet kan tas med lagstiftning. Men jag förstod det som så att nu vill man överlåta pengar från landskapsstyrelsen, som inte gör någonting för miljön, till fonder som gör någonting. Då säger man att man har större tillit till fondstyrelserna än till landskapsstyrelsen – och det är fritt fram och tycka det.

     

     

    Ltl Wiklöf, replik:

    Herr talman!

    Så vulgär kommer inte jag att vara att jag går in och säger att vi har större tilltro till fonderna utomlands än vad vi har till vår landskapsstyrelse, även om man stundom kan tycka så! Men vi har faktiskt tänkt på det sättet att genom att placera i fonder som är uppbyggda, där etiska ändamål främjas, skulle vi alltså ha kakan, investera rätt och lyfta en ränta med vilken vi också skulle vara nöjda. Det är att kakan och ha den kvar och samtidigt göra optimal nytta för exempelvis Östersjöns miljö. Vi har inte diskuterat strukturellt hur vi skall gå tillväga. Det säkert möjligt att man är tvungen att lagstifta i det här ärendet, men jag tycker att tanken är intressant. Ponera följande: att de pengar som landskapsstyrelsen har placerat för pensionsfondens räkning skulle förvaltas av sådana fondbolag, vars syfte primärt naturligtvis är att försöka främja avkastningen men att skydda Östersjön. Tänk vad underbart det vore! Då skulle inte frågan överhuvudtaget ens behöva väckas. Vi har tänkt att vi skulle kunna vidga det här lite grand. Naturligtvis vet vi att vi har ett likviditetsöverskott som synbarligen är ganska permanent år ut och år in, ibland t.o.m. växer, så nog finns det utrymme om man vill göra någonting. Vi tycker inte att det här är fel. Det är som ltl Erland säger ett helt nytt sätt att tänka. Men inte kan det väl vara fel om vi någon gång skulle syssla med något nytänkande i den här salen.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Som jag sade tidigare behöver inte allt som är nytt vara bra och det är därför jag ville diskutera det här; när man säger att man skall lägga pengarna i etiska fonder har man ett kommersiellt syfte. När man säger att man lägger det i ideella fonder vet man att då ger man pengar direkt till ett visst ändamål som man kan göra. Då har jag sagt att varför inte lägga pengarna i Östersjöfonden som gör ett aktivt arbete för att förbättra Östersjöns långsiktiga förutsättningar. Här i lagtinget har det många gånger varit förslag om att äta kakan och ha den kvar, och det har inte gått alla gånger, utan man har blivit av med hela kakan. Jag tror att när det gäller pensionspengarna skall man skilja detta med att ha en säker avkastning på de finansiella marknaderna från att styra pengarna till ett visst ändamål. Jag tror fortfarande att vill man åstadkomma någonting är det just vad gäller lagstiftning och åtgärdsförslag som det behövs nytänkande; att överföra det politiska ansvaret på vad som skall göras till någon annan kan man göra, men det skall faktiskt först vara ett genomgripande politiskt beslut och jag är inte övertygad om att lagtinget med sin majoritet kommer att gå in för någonting sådant. Vi har alltså anledning att vara försiktiga med pengarna, ha kontroll över dem och göra de åtgärder vi själva vill göra. Det finns säkert många fonder som är intresserade av landskapspengarna och jag tror att man skall vara lite försiktig med sådana lösningar.

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    Jag ser fram emot att utskottet benar litet i floran av etiska fonder, miljöfonder, miljökonton och allt. Det är en ganska ny flora och det kan vara skäl att göra dessa distinktioner. T.ex. det miljökonto, som ltl Sundback nämnde som Ålandsbanken har,  går ut på att banken ger en liten extra ränta till dem som placerar sina pengar på miljökontot och över de samlade pengarna per år fördelar banken till olika miljöändamål, enligt sina distrikt. Det är ett ganska praktiskt sätt att samla in småpengar egentligen från många olika människor och kanalisera dem.

     

    När det gäller de etiska fonder som jag har tagit del av arbetar de med det målet att de inte placerar klienternas pengar i några ovärdiga ändamål t.ex. (Från salen, ltl Wiklöf: nedsmutsande) och det är en helt annan sak, de är kommersiella. Det finns också andra typer av fonder som jag rekommenderar utskottet att titta närmare på och bena ut, så kanske vi kommer vidare i diskussionen.

     

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag vill bara tillägga att om man ser till hela idén med hållbar utveckling måste en ekonomi som enbart bygger på vinst ställas mot just sådana miljövärden som de etiska fonderna försöker värna om. Det är en slags grön revolution att förändra ekonomin på ett sådant sätt att man börjar placera pengar med tanke på att de inte skall stödja verksamhet som förstör miljön. Det är klart att, om det överhuvudtaget går att genomföra, tar det oerhört lång tid, men det kan väl vara bra att någon gång börja och det är väl särskilt bra att börja när man har lite klirr i kassan och inte är helt utblottad. Jag tycker som ltl Svensson att det skall bli intressant att se betänkandet!

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Det var vänligt sagt av ltl Sundback. Jag vill bara påpeka att det grundläggande ändå måste vara, när man för detta resonemang, att lagtinget inte fonderar skattebetalarnas pengar utan använder dem konkret i politiken, så på det sättet är idén kanske en återvändsgränd, men det är väl inget fel att utreda de olika formerna och se vad det egentligen är.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

     

     

    Föredras för remiss ärende nr 8:

     

    Ltl Olof Erlands m.fl. hemställningsmotion angående en vitbok om vårjakten. (HM nr 32/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till näringsutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Det brukar vara ganska intensivt i lagtinget när man diskuterar jaktfrågor och särskilt vårjakten. Jag brukar själv inte delta särskilt mycket i den, även om jag också jagar. I det här fallet har vi i liberalerna följt utvecklingen under de senaste åren, vad som fördes fram i samband med EU-förhandlingarna att vi måste ha ett undantag, varför det inte blev ett undantag och hur det här skulle lösa sig och hur det här inte löste sig. I dag ser det ganska mörkt ut, om man ser det ur vårjaktens synvinkel. Vad är då meningen med en s.k. vitbok? Ja, en vitbok har till uppgift att gå igenom det som har hänt i en viss fråga, när man har tagit beslut, vad man har haft för alternativ och vad man grundar besluten på. Det har vi bedömt som en nödvändig sak därför att den argumentation, i den mån den har varit genomtänkt och strategisk, har tydligen inte bitit på EU-systemet, och det behöver inte vara vårt fel, det kan vara EU:s fel, men EU är ett faktum. Vad som än sägs här i lagtinget har alla här mer eller mindre ställt upp på detta EU-system, bl.a. stödde ett enigt lagting Amsterdamfördraget, även om det var med förbehåll. En vitbok kan alltså vara ett sätt att försöka plocka fram argument och möjligen vara en grund för framtida strategier, om det inte är så att vitboken blir en historiebok över en försvunnen tradition och ett kulturarv som vi inte längre kan upprätthålla. Men trots att EU-kommissionen nu har anmält Finland i en domstolsprocess för att bryta mot direktivet tror jag faktiskt att det finns utvägar och jag utgår från att det finns ett allmänt intresse, i alla fall en majoritet som vill ha den särskilda åländska jaktformen kvar, även om alla inte är engagerade jägare. Jag tror att det handlar väldigt mycket om EU-regelverket och Ålands förlorade inflytande men också hur man på olika sätt kan få inflytande i EU utanför det formella systemet. I det formella systemet är vår roll ganska undanskymd och vi får förlita oss på medlemsstaten Finland, men i det informella EU-systemet finns det exempel på många som har skapat ett inflytande. Det har att göra med nätverksbyggande, kontakter, men det har också att göra med lobbyverksamhet och det har också att göra med olika kulturella traditioner, som t.ex. i Frankrike där deras betydligt mera brutala jakt har lett till att man har protesterat mot inskränkningar i jakttiden och demonstrerat i stor skala osv.

     

    Vad handlar det här om? Det handlar alltså om jakten som ett näringsfång, som de flesta anser att inte har så stor betydelse rent ekonomiskt. Det handlar om ett kulturarv som för många av oss är någonting som finns ute i skärgården och som vi kanske inte alla deltar i fullt ut, men det handlar också om en mera  bred aktivitet, där jakt ingår som en del i människors förhållande till det ekologiska systemet eller naturen, där man alltså under en lång historisk period har hittat former för att leva i balans med naturen, dvs. mindre brutalt uttryckt slaktar man inte fågel eller jagar fågel, utan man beskattar beståndet av det skälet att man vill utnyttja reproducerbara resurser men också av det skälet att man ville gynna vissa arter som man anser hör till naturen och samtidigt se till att man försöker förhindra de arter som man anser är skadliga för balansen. Det är just det som den här argumentationen handlar om, att jakten är någonting som inte är uttänkt av någon tjänsteman eller någon akademiker eller någon byråkrat utan är någonting som har vuxit fram under en lång tid. Just detta faktum gör det också så svårt att förklara inför EU. Här har vi alltså ganska koncentrerat i fokus skillnaden mellan kulturell identitet, lokala förhållanden och EU-systemet. Hela EU-tankegången, hela EU-principen, bygger på upplysningstidens rationalitet, där man såg att människor är ungefär likadana, de är rationella, de fattar beslut och har sina mål och har ungefär samma behov. Det betyder att vi skall skapa förutsättningar att alla faktiskt kan vara lika. Man brukar beskriva upplysningstanken med metaforen att det finns en massa små bäcker, det finns åar, det finns floder, men alla rinner de så småningom ner till samma ocean – och där har vi EU:s grundtanke: människor skall leva i samma rationella system. Mot den här kraften finns det alltid motkrafter, där kanske vårjakten inte är den absolut viktigaste och den främsta, men för just oss är det ett exempel där vi ser att vi hamnar i systemet där dessa små bäckar och rännilar så småningom försvinner därför att man utgår från att allt ändå skall hamna någonstans där allt är lika.

     

    När vi argumenterar för vårjakten finns det alltså olika sätt att föra fram den. Man kan föra fram detta med kulturarvet, det är en tradition, andra bevarar sitt kulturarv, vi måste också göra det, men det är en litet annan utgångspunkt om man ser det som olika livsformer: man har jakt som en integrerad del av det liv man lever i, i balans med naturen på vissa speciella geografiska områden. Där har vi alltså Ålands unika geografi med en massa små öar, långa avstånd, orörda områden mer eller mindre, men också det faktum att vissa fågelarter finns här vissa tider, dvs. varför vårjakt och inte höstjakt? Det är sådana grundläggande faktorer som ingår i den argumentering som vi borde ha.

     

    Herr talman!

    Jag tror att vitboken kan klargöra mycket av de viktiga argumenten. Det är så att det finns vissa fall i EU som gäller Frankrike, England och Holland, där man kan ta fram fall som säger att under vissa förutsättningar kan man hänvisa till kulturarvet, men det kanske inte räcker i vårt fall därför att vårt kulturarv har kanske spätts ut genom att man har haft ganska fritt för också andra än den bofasta befolkningen att jaga och man har fått mera av jakt som ett nöje in i bilden, och det kanske har varit till vår nackdel.

     

    En viktig sak är också att i den anmälan som kommissionen har gjort mot Finland går man strikt igenom kontrollerna, kvoteringssystemet osv. Där borde vi också tänka på att lagtinget, i alla fall en majoritet i lagtinget, möjligen gjorde ett misstag när vi frångick näringsutskottets betänkande som var inriktat på att jaktvårdsföreningarna eller föreningar för jakträttsområden skulle sköta kvoteringen. Om jag minns rätt, var det med hjälp av s.a.s. byråkratin från landskapets sida, men det skulle föras ut till områden och där har vi lite av ett problem med dagens kvoteringssystem, som i alla fall jag uppfattar som så att det upplevs bland jägarna som ganska horribelt när man söker på vissa fåglar och ett visst antal, men så får man en tilldelning som ger t.ex. när det gäller alfågel fyra stycken. Man har inte sökt någon men har ändå fått, har jag hört sägas och de som far till alfågelsvettarna skjuter inte fyra alfåglar, utan man far inte ut om det inte är 15. Samma sak med två svärteskampar. Det känns ganska meningslöst att fara ut och begränsa sig till det. Jag skall inte värdera systemet nu, men jag tror att man måste ha ett slags prioriteringsordning för den typ av fågel man vill jaga därför att det är så olika på olika områden. En prioriteringsordning är alltså det ena och det andra är att fågelbeståndet också är områdesspecifikt, så man måste komma in på detta att olika områden har olika förutsättningar. Framför allt om vi skall få tryck gentemot EU i vår argumentation kan man också säga att man på rikssidan har gått ut med principen att det är jaktvårdsföreningarna eller andra föreningar som tar hand om det här. Då kanske det är lättare att argumentera att vi har samma princip på Åland, samma strikta kontroll och samma system. Det är någonting som vitboken skulle kunna reda ut lite mera noggrant. Man måste alltså få ett kvoteringssystem som upplevs som rättvist och samtidigt kontrollerbart så att det uppfyller de direktiv som finns, om det överhuvudtaget är möjligt. Man är väl tvungen att tänja på det.

     

    Om man skall fortsätta med de argument som har tagits upp i olika sammanhang, så har detta att göra med jaktens omfattning och om man utgår från all tänkbar statistik är omfattningen ganska ringa, och den är särskilt ringa om man jämför med vad som beskattas på grund av oljespillet. Utanför Gotland räknar man med att det är lika mycket synlig död sjöfågel som man skjuter på Åland, storleksordningen 30.000, och då räknar man med att det som syns är en tredjedel. Den omfattningen av beståndet är så mycket större. Sedan finns det andra statistiska uppgifter som visar att här skjuter vi efter hanfågel och den har inte minskat för de flesta stammar osv.

     

    Om man skall föregripa eventuella slutsatser av en vitbok, om lagtinget går in för det, så tror jag att vi måste i det här sammanhanget ta in hur vi förhåller oss till hela EU-systemet. Jag  tror att de formella beslutsvägarna inte på långt när räcker till i sådana här frågor. Man kan alltså inte gå till EU-kommissionen och säga att här har vi våra argument: vi har rätt. Det är klart att vi tycker att vi har rätt; annars skulle man inte dra fram frågan, utan man måste ställa frågan: Vilka krafter är det som påverkar det här så att vår kulturtradition, vårt sätt att beskatta naturbeståndet i det här fallet, inte accepteras? Då har man vissa miljöorganisationer, vissa påtryckningsgrupper, som argumenterar på ett sätt som tydligen övertygar EU-kommissionen, och EU-kommissionen ser naturligtvis också det här politiskt: de miljöintressen som finns och som är inriktade på att skydda naturen, oberoende av tradition och omständigheter, de organisationerna har ett gehör som vi på något sätt måste kunna argumentera mot. Landskapstyrelsen har naturligtvis haft en lång process i de här frågorna, och ju längre det har gått desto svårare blir det, men det första steget är att försöka stoppa domstolsprocessen och att försöka hitta tydligare strategier för hur man skall argumentera mot kommissionen.

     

    Om man avslutningsvis skall uttala optimism eller pessimism, det är svårt att säga, de flesta är ganska pessimistiska till det sämre hela vägen, men det här är en sak som jag tror att även de som jagar anser att det är värt att kämpa mot, inte bara jakten i sig, utan för att visa att EU-systemet till vissa delar – ibland, som många tycker stora delar – är orimligt. Det är alltså en beslutsideologi, en rationalitet som inte passar in i våra förhållanden och det är bara vi själva som kan argumentera mot det därför att vi känner våra förhållanden och vi kan allstå inte räkna med att någon som helst byråkrat eller tjänsteman i Bryssel för vår talan utan att vi själva förser dem med argument. Och som alla har konstaterat att ju tidigare man är ute i processen desto lättare är det att påverka. Den här gången kan det vara försent, men det är som sagt värt ett försök.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    Oron för att vi skall förlora rätten till vårjakten är i dag befogad och det är en högaktuell fråga. Ltl Erland tar upp frågan genom en hemställan om att vi skulle ta fram en vitbok. Det kan hända att det finns någonting gott i det, men kanske denna vitbok redan finns dokumenterad eller åtminstone innehållet för den och har varit väl använd i argumentationen till EU. Det är så att vi kan konstatera att EU-regelverket är även i den här frågan väldigt opassligt för att tillämpa på Åland. Om vi tar fram en vitbok nu kanske det ändå bara blir en historiebok.

     

    Jag tycker att en del av det som ltl Erland har glömt måste ändå komma fram här i debatten. Vi diskuterade häromdagen i samband med en annan hemställningsmotion jägarens roll på plats ute i skärgården de tidiga vårmorgarna. På vilket sätt kan man bättre hålla ordning och reda på viltstammen än genom att finnas på plats. Att vi sedan beskattar stammen som finns där är en tillgång för oss. Jaktens betydelse och den tillgång den ger oss är kanske för dem som inte är jägare väsentlig av något slag, men för aktiva jägare och aktiva viltvårdare i har jakten en väldigt stor betydelse, så man skall inte glömma de detaljerna.

     

    Det var ett uppenbart fel i det som ltl Erland sade, nämligen att det skulle ha tilldelats kvot för fåglar som man inte har ansökt om. Mig veterligen har ingen sådan kvot tilldelats utan man har enbart fått de sorter man har ansökt om.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag känner inte till att det skulle finnas en vitbok. Jag vet att det finns mycket dokument och de borde samlas och analyseras. Det är det som motionen går ut på. Även om jag inte använde samma ord som ltl J-E Mattsson betonade jag just att de personer som bor i skärgården, dvs. jägare, följer naturens växlingar och djurlivet under en lång period och i och med det så lär man sig på ett annat sätt än att någon akademiker eller byråkrat räknar ut hur det skall vara. Det är det som är s.as. motsättningen i ideologin om att man kan rationellt bedöma det här. Om jag var otydlig på den punkten är det klart att det är en nyckelfaktor.

     

    När det gäller frågan om att man har fått sådant som man inte har sökt på så stämmer det. Jag uttryckte mig oklart. Det är sådana som har sökt på 15 alfåglar och fått fyra, och med 15 alfåglar är det meningsfullt att fara ut i yttersta havsbandet under vissa tider och jaga, men får man fyra är det inte meningsfullt, om man utgår från att det finns ett kontrollsystem. Mitt sätt att lösa det var att man prioriterar och prioriteringsordningen skall respekteras därför att många vill satsa på en viss form av fågeljakt och då blir det så att man tappar intresset om det inte är grundläggande förutsättningar i kvoteringen.

     

    Ltl J-E Mattsson, replik:

    Herr talman!

    När det gäller det första stapplande året som vi nu upplever med kvotsystemet kan det som ltl Erland säger vara helt riktigt. Det var en missuppfattning av mig om att han avsåg i sitt huvudanförande att det skulle ha varit så att man har fått kvot för fåglar man inte sökte. Är man intresserad av att skjuta 15 allor och har sökt om det antalet, så kan det väl vara av intresse, men å andra sidan om man är två jägare med fyra var får man åtminstone åtta och är man tre så får man tolv, så inte är det oväsentligt. Jag tror inte att någon far ensam ut i båt och skjuter 15 allor. När det gäller skärgårdsbefolkningen tycker jag att det är att vara lite hård i gränsdragningen var man skulle få jakträtt med bostadsort på Åland. I hela EU-modellen, som vi är missnöjda med, tror jag att vi kan betrakta hela Åland som en skärgård; vi skall inte anse dem som bor i skärgården som mera priorterade jägare än dem som har valt att flytta ut på land.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Ltl J-E Mattsson sade att när det gäller kvotsystemet är det första stapplande steget, men risken är att det blir det sista stapplande steget också, och det är det vi egentligen talar om. Att hela Åland skulle vara en skärgård tror jag att man skall väga in här i bedömningen när man argumenterar gentemot kommissionen om vad som är kulturarvet för det första och i vilka områden formen bedrivs. Det är klart att räknar vi in hela Åland, räknar vi in alla borta-ålänningar med äganderätt osv., så blir det svårare och svårare att föra argumentationen som baseras på kulturarvet, men det är kanske inte det som är den springande punkten utan det är striktare kontroller, striktare tilldelning osv. När det gäller antalet alfåglar från 15 till fyra finns det säkert möjlighet att samla ihop kvoter och fara ut och jaga, men bara det att man skall diskutera att nu måste vi få ihop så många att jakten har någon mening gör att man tappar intresset. Det viktiga här är att när man tappar intresset för jakten, tappar man också möjligheterna och intresset för viltvården och då går det som det har gått i Stockholmsområdet att där finns det inte sjöfågel. Det är kommissionens politik som gör att sjöfågel inte finns kvar i ett område där den har funnits naturligt tillsammans med människor och människors naturliga aktivitet. Det är där vi har våra problem att få dem att förstå vad det handlar om.

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Erland började sitt anförande med att säga att han inte brukar delta i jaktvårdsfrågor och jaktfrågor, och jag kan instämma och säga detsamma. Jag är ingen jägare och kommer knappast aldrig att bli det. Men jag läste en gång i en historik om Fanny Sundström att ”hon deltog t.o.m. i jaktfrågorna”, så jag tänkte att jag skulle vara lika modig som henne och också göra det! Vi vet att jakten är en gammal tradition som har förekommit under hundratals år och vi har fortfarande en stark fågelstam. Det är ett bevis på att genom jakt eller beskattning, som ltl Erland sade, utrotar man inte fågelstammen eller skadar den på något sätt utan tvärtom har man bibehållit en kraftig fågelstam och därför tycker jag att det är värt att kämpa för plus att det finns ett stort och grundlagt intresse hos många.

     

    När det gäller kulturarv har jag förstått att man kanske inte inom EU vill lyssna så noga på de argumenten, även om man i samband med EU-anslutningen hänvisade till att just sådana här frågor kan hänföras till undantag när det gäller vissa områden, som t.ex. Åland. Här är alltså ett argument för att få ha jakten kvar. Ett annat argument är att just när det gäller svärtor och ejdrar finns de överhuvudtaget inte här på hösten. Man kan inte bedriva en sådan jakt på hösten här som man kan göra i t.ex. Danmark och sådana trakter där de förekommer.

     

    Vad jag var fundersam på var vilken nytta vitboken skulle ha just för argumentationen för att kunna lösa frågan när det gäller EU och på vilket sätt den skulle vara en styrka.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag har också gått Fanny Sundströms väg och engagerat mig i jaktfrågor, också! Den fråga som ltl Pehrsson ställde är s.a.s. huvudet på spiken därför, som hon själv räknade upp, finns det många goda argument. Jag vet inte om ltl Pehrsson har varit ner till Bryssel, men många andra har varit ner till Bryssel med samma argument och gjort skrivelser och då måste man fråga sig: När det inte hjälper med dessa argument, vad gör vi då? Om det är så att man inte lyssnar på kulturarvsargumentet, vad finns det då för andra argument eller är det så, som jag personligen tror att det är, att kommissionen sitter i en politiskt utsatt position, de har organisationer som springer där hela tiden och de har sina naturvårdsargument som säger att inte kan man bedriva jakt under reproduktionstiden på våren. Då tycker naturligtvis en kommissionär att jo, men, här är en stark organisation och det har de nog rätt i! Då måste vi se om vi kan bemöta detta på något sätt, dvs. vi kan inte bilda starka organisationer av jägare som åker ner eller demonstrerar här utanför med traktorer, gödselhögar och sådant, utan vi måste hitta andra vägar och då menar jag att alla de argument som finns skall man sätta till pappers och vrida och vända på för att hitta det här sättet, som kanske är framkomligt. Jag tror att man skall sätta fokus och sök ljuset på just de här informella vägarna. Jag vet att det finns personer i Bryssel som är extra intresserade av frågorna och som kanske har möjlighet att påverka. Har de utnyttjats? Jag vet inte. Kanske en vitbok kan ge vissa svar – det är värt att försöka i alla fall.

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Jag tycker att det som jag sade är en väldigt viktig fråga som jag också kommer att hjälpa till och kämpa för och jag tycker att det är bra att man inom oppositionen också försöker komma fram med alla argument och möjligheter att kunna påverka vårjakten så att man skall kunna behålla den. Jag tror för min del att alla dessa saker som man har gjort från landskapsstyrelsens sida redan finns dokumenterade. Jag tror att man har kontroll på vilka argument man har använt, vilka man ytterligare kan använda och jag tror att man har en strategi som man har lagt upp ända från grunden och som man fortsätter på, även utan en vitbok där man skriver in alltihopa. Det skadar säkert inte att ha ett samlat material, men för min del tror jag nog att man har bilden klar för sig och det var därför som jag undrade på vilket sätt det ytterligare skulle förstärka att man hade en vitbok, även om det rent praktiskt säkert kan vara bra att ha argumenten samlade på ett ställe. Men ltl Erland sade att jag hade en hel del argument och dessa har jag just fått från landskapsstyrelsen och det visar på att man har argumenten och man har en överblick över det man har gjort samt det man tänker göra.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Om jag skulle ha en lika stark tro som ltl Pehrsson på att den här frågan är rätt skött, att det finns argument och det finns strategier som kommer att lösa problemet, så skulle jag inte ödsla tid på det. Jag ägnar ganska mycket tid åt att sätta mig in i den här frågan och försöka hitta kontakter samt lyssna i Bryssel osv. Jag tror alltså att det första vi skall bryta ner är attityden om självtillräcklighet, att vi klarar det här, vi fixar det! Varsågod och gör det, men ta också ansvar för det!  Vi har sagt i motionen att vi bidrar till med vad vi kan göra. Då är det viktigt att analysera argumenten. Jag tror att rationella uppvaktningar som man gör hos kommissionen, där man staplar argumenten, uppenbarligen inte räcker, vi skulle inte vara instämda till domstolen om argumenten skulle hålla. Då måste man fråga sig: Varför håller de inte? Mitt svar är: därför att vi måste också sköta den informella politiska processen i Bryssel eftersom EU-systemet är sådant. Det har som mål att vara rationellt, men det är minst av allt rationellt när det kommer avvikelser från små områden, så hur det än må vara med landskapsstyrelsens fullkomlighet och strategi i det här fallet så kommer jag att jag göra vad jag kan, och det kommer liberalerna också att göra, för att se att vi kommer framåt i den här frågan.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

    Herr talman!

    Under varje lagtingssession brukar jaktlagen vara uppe någon gång och det brukar inte alltid vara en total enighet, utan det brukar finnas en hel del politiskt diskussionsunderlag i de sammanhangen. Frågan om vårfågeljakten är en fråga som jag tror att skapar enighet i landskapet och också i politiken, så vi har ingen orsak att strida och bråka. Vi är utsatta för ett externt hot och det är väsentligt att vi pratar ihop oss så gott som möjligt. Det gäller både jägare och alla andra ålänningar som inte är jägare men som är naturvänner, att jakten är till naturens och fåglarnas fördel, såsom dess resultat blir hos oss. Det här har inte riktigt alla insett på Åland heller, men det börjar bli allt vanligare att man också förstår de biologiska motiven på grund av den viltvård som sker. Statistiken talar helt och hållet till jaktens och jägarnas fördel.

     

    Jag vill i anledning av motionen ta tilllfället i akt och ge lite information om landskapsstyrelsens arbete och material för lagtingets del, för utskottets del, för massmedias del och för radiolyssnarnas del. Vad det sedan resulterar i kan vi återkomma till. Jag vill börja redan under medlemskapsförhandlingarna 1993-94, där man möjligen kan säga att vi blev förda bakom ljuset i EU-anslutningsförhandlingarna. Det var nämligen så att vi från dåvarande landskapsstyrelses sida framförde sjöfågeljakten som ett undantagsönskemål i förhandlingarna. Vi har skriftliga noteringar från protokoll där kommissionens tjänstemän klart angav att det var onödigt att ta upp sjöfågeljakten som ett undantagsärende eftersom det fanns alldeles normala och naturliga möjligheter att via fågeldirektivets artikel 9 om undantagsmöjligheter få undantag för den. Detta accepterade både Åland och Finland i det skedet av anslutningsförhandlingarna eftersom det föreföll så fullständigt klart att så skulle bli fallet. Det här är någonting som jag tror att vi kan använda i dag i argumentsamlingen som vi har.

     

    Det andra är att det ganska tidigt, i oktober 1995, på basen av ett initiativ inom ramen för European Wildlife Research Institute i Tyskland gjordes en vetenskaplig utredning om vårfågeljakten och dess effekter i Skandinavien. Detta är ett dokument som man kan säga att skrivbordssakkunniga, forskare, nere i Tyskland och på andra ställen har gjort och kommit fram till att jakten på det sätt den bedrivs i den åländska modellen är bra för sjöfågelstammen, genom de resultat som jakträtten ger i form av naturvård. I utredningen skriver man så här: ”Vårjakten på det sätt som den genomförs som en del av viltvården är att betrakta som ett klokt och hållbart nyttjande av dessa naturresurser.” Det är så sant som det är skrivet och det är ett tungt argument i vår kamp för vårfågeljakten.

     

    Trots medlemskapsförhandlingarnas besked och trots alla kontakter och lobbying som har skett ända fram till 1998 kom det en officiell anmärkning från kommissionen den 12.9.1998. Vi kan se i hela behandlingskedjan från medlemskapet och framåt att det har varit en klar strategi från de tjänstemän som driver den här frågan inom kommissionen att komma fram till domstol med ärendet, såvida man inte slutar med vårjakten. Det kan vi se i dag. Det visste vi inte 1993-94 när vi förhandlade samt 1995 när vi gick in, så efterklokheten hjälper oss inte. Den officiella anmärkningen kom 1998 och landskapsstyrelsen svarade då på den och det är ett dokument som innehåller argumeten mycket ingående. Svaren gick också i det fallet naturligtvis via utrikesministeriet i Helsingfors.  Man tillsatte en vårfågeljaktkommitté som kom med sitt betänkande strax därefter 1998:4.Vårjaktkommitténs betänkande, och före det hade man också gjort en ändring i jaktlagen för att säkerställa detta. Det visade sig vara en ändring som vi hade fått råd om att göra av sakkunniga tjänstemän på olika ställen och det visade sig vara ett slag i luften. Det hade ingen positiv betydelse överhuvudtaget. Vårfågeljaktkommitténs betänkande innehåller också kommentarer till fågeldirektivet om den seriösa skötseln av vårfågeljakt och den föreslår alternativa lösningar i lagstiftningen och kommer fram till att man måste ha ett licenssystem med personliga licenser, inte individuella licenser utan personliga licenser, vilket är en stor skillnad när man talar om hur mycket fåglar man kan ge. Fem stycken av de sex i kommittén föreslog det system som landskapsstyrelsen nu har gått in för, och det gjorde landskapsstyrelsen efter att vi hade gått ut med remiss till jaktvårdsföreningarna; majoriteten av jaktvårdsföreningarna ville inte ha det åboländska systemet, som en av medlemmarna i kommittén ville ha, en av landskapsstyrelsens tjänstemän faktiskt.

     

    Vi gick vidare med en framställning till lagtinget om en ändring i jaktlagen 1.12.1998 och det är den ändring som har trätt i kraft nu med licenserna. Den beaktar fågeldirektivets huvudsakliga krav, som är två: litet antal i avskjutningen och ett system som bygger på att det finns inget annat alternativ. Det är någon fågelart man kan tänka sig ett annat alternativ på men när det gäller den stora vårfågeljakten är det på det sättet. Dåvarande jaktansvariga landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson var också ner till kommissionen i december 1998 och hade relativt positiva diskussioner där. Men trots allt detta kom det i alla fall ett motiverat yttrande 28.4.1999. I maj, månaden efter, sände landskapsstyrelsen in sitt svar med en väldigt lång argumentationslista till utrikesministeriet och under hela sommaren 1999 jobbade man med de frågorna. Jag var bl.a. till regeringens EU-ministerutskott i egenskap av lantråd och hade då möjlighet att hjälpa till för att få regeringens beslut enhälligt, vilket det höll på att inte bli. Men det var säkert många samverkande faktorer som gjorde att det blev enhälligt, men det var också en styrka att det kunde bli på det sättet. Utrikesministeriets svar, som kom iväg först 30.8.1999, är mycket ingående och det är en handling som är en alldeles perfekt sammanställning av argumentationen för sjöfågeljakten. Den är i 62 punkter, varav de flesta gäller vårjakten. Jag kan t.ex. läsa upp punkten 22 som anger orsakerna till att vårjakt bedrivs, för den är mycket bra och andra punkter är sedan likartade, så vi vet att argumentationen är väldigt stark.

     

    ”Vårjakt efter fågel har bedrivits i det finländska kustområdet och i skärgårdsområdet sedan urminnestider. Under de senaste hundra åren har den kopplats allt starkare till förvaltande av fågelbestånden i skärgården. Vårjakten innebär inte endast fällande av fågel, utan den hör intimt samman med vilt- och naturvårdsarbete som utförs i samband med jakten. Nuförtiden genomförs vilt- och naturvårdsarbetet i skärgården i samråd med lokalbefolkningen och de lokala jaktföreningarna. I de jaktlicenser som avses i punkt 18 åläggs jägarna skyldighet att ombesörja viltvård och jaktövervakning. Konkret betyder detta att jaktföreningarna ser till att holkar sätts ut för knipa och storskrake, att de fångar mink och mårdhund samt följer fågelbeståndets utveckling. På detta sätt har antalet häckningsplatser ökat och de skador som predatorerna åstadkommer har minskat.”

     

    Det blev alltså ett mycket bra dokument som vi utarbetade i samarbete med utrikesministeriet den gången.

     

    Sedan har vi anpassat verkligheten till den nya jaktlagstiftningen och genomfört licenssystemet. Detta är inte notifierat och överhuvudtaget är det så att problemet när det gäller vårjakten är att våra argument går fram men tas inte ad notam. Man kan säga att de går in genom ena örat och ut genom andra och det gäller att på olika sätt, precis som ltl Olof Erland var inne på, att genom lobbying och hårt arbete, med att träffa mycket människor och övertyga mycket människor samt träffa dem direkt och få hit dem, få dem att förstå argumenten, att ta dem till sig. Gör det de så blir de säkert omvända.

     

    Den 5.4.2000 fick v i alltså information om kommissionens beslut att man avser att föra ärendet till EG-domstolen.  Finland är alltså inte anmäld ännu och jag skall återkomma till tidtabellen. Nu gäller det då att ha åtgärder för att försöka stoppa domstolsärendet så att det inte blir ett domstolsärende, för går det dit är våra chanser väldigt svaga, med juridik är det nämligen svårt att klara av vårfågeljakten. Det skall vi göra i väldigt nära samarbete med jord- och skogsbruksministerieret; nästa vecka på onsdag har vi ett möte i Helsingfors, där det gick så lyckligt att vår tidigare kontaktman på jord- och skogsbruksministeriet i jaktfrågor, som fullständigt har begripit vårfågeljaktfrågorna och varit på samma linje som oss, Kristian Krogell, nu har blivit minister Hemiläs politiska sekreterare och har fått detta ärende på sitt ansvar. Det var väldigt positivt och vi har alltså två personer, både ministern och den politiska sekreteraren, som är på vår linje. De är helt överens med landskapsstyrelsen att landskapet Åland är en synnerligen tung aktör i detta ärendes vidare hantering, som skall vara med i alla sammanhang överhuvudtaget och allt vi önskar att Finland skall göra är man beredd att hjälpa oss med och delta i. Det är till den delen positivt.

     

    Begreppet  ”vitbok” som används i motionen är en EU-term som vi nödvändigtvis inte behöver. Det är någonting som finns nere i unionen och vi kan sedan kalla våra handlingar olika saker. Men, som jag har sagt här, finns betydande utredningar och underlagsmaterial; allt är offentliga handlingar och vi avser nu att sammanställa dem för lagtingets näringsutskott. Men ännu viktigare är den sammanställning vi nu naturligtvis måste göra av materialet  med kompletteringar med all säkerhet inför det arbete som förestår oss för att användas i det arbete som jag nämnde här och för den lobbying som också behövs och som ltl Erland var inne på. Jag tycker att vi är helt överens om nödvändigheten av att vidta de åtgärderna. Jag skall inte här upprepa våra starka argument som jag tror skall komma att hålla väldigt långt, förhoppningsvis ända fram, bara vi får tjänstemännen i unionen att förstå verkligheten i stället för teorierna. Det här är vår gemensamma uppgift och jag hoppas att vi kan jobba tillsammans. De biologiska motiven är särskilt starka, de ökande stammarna, orsakerna till det, efterhållande av predatorer osv. osv. De kulturella motiven är också starka, vilket har ifrågasatts här, kanske särskilt av det skälet att självstyrelsen har tillkommit för att bevara vårt svenska språk och de lokala sedvänjorna. Det här är en av de verkligt tunga delarna av våra lokala sedvänjor, av vår kultur, som är orsaken till självstyrelsen och självstyrelsen är sedan orsaken till vår specialställning inom Europeiska unionen eftersom det är många av medlemsländerna som har varit med, åstadkommit och garanterat självstyrelsen. Man kan alltså binda ihop frågan både till medlemskapsförhandlingarna och ända ner till 1921 års beslut i Nationernas Förbund. Det skall naturligtvis ingå mycket starkare än hittills i argumentsamlingen.

     

    När det gäller tidtabellen har kommissionen valt – i hela händelsekedjan som jag har redogjort för – att vara så sent ute som möjligt. Vi har haft ett ärende tidigare som också var beslutat att Finland skulle föras till domstol – naturvårdslagen – och det ärendet förföll eftersom vi vidtog tillräckliga åtgärder i det fallet. Nu kan man kanske tänka sig att vi i det här fallet inte vidtar alldeles tillräckliga åtgärder enligt mångas synpunkt men däremot skall vi kunna argumentera för att de åtgärder vi har vidtagit hittills är tillräckliga utgående från fågeldirektivets målsättning att skydda fåglarna. Där har vi en gemensam målsättning med fågeldirektivet och är inte oense om det. Den process som redan har startat att vi har på gång förberedelser inför ett besök i Bryssel tillsammans med jord- och skogsbruksministeriet och utrikesministeriet för att träffa de rätta personerna, även de rätta lobbyingorganisationerna, påtryckarorganisationerna, också att få tag på de rätta sakförarna, särskilt inför en domstolsbehandling men även i det här skedet gentemot kommissionen.

     

    Behandlingstiden för motioner här i lagtinet brukar vara ganska lång och jag vet inte hur effektiv näringsutskottet kommer att kunna vara i den här frågan, men jag hoppas i alla fall att ingen skall säga att vi skall nu sitta och vänta på lagtingets behandling av den här motionen utan att vi måste köra med full fart här,  såsom vi har planerat, och göra det tillsammans på olika sätt. Jag håller med motionens alla motiveringar och klämmen är också bra, förutom att man väljer en EU-term, men det är en petitess i sammanhanget. En sammanställning har vi i stort sett klar redan; den skall ytterligare kompletteras och den skall kanske t.o.m. tryckas upp på olika europeiska språk för att få folk att begripa det här.

     

    När det gäller kvotsystemet sade jag att det inte var notifierat. Eftersom det alldeles nyligen har fattats alla erforderliga beslut har vi inte kunnat göra det tidigar; det gör vi nu och när vi träffar dem där kommer det att vara en del av underlagsmaterialet. Om kvotsystemet vill jag avslutningsvis säga att vi har begärt in till landskapsstyrelsen förslag till andra alternativ. Jag vet att man i någon skärgårdskommun med stort intresse studerar det åboländska systemet där föreningarna har en större del i beviljningen. I förra remissomgången var jaktvårdsföreningarna inte inne för det, utan man var emot det, det var endast någon enstaka som var för det. Problemet är hur det skall ge rätt tilldelning för dem som inte är kommuninvånare men har jakträtt i kommunen, har jakträtt i fem-sex kommuner t.o.m. Hur skall de då behandlas i de sammanhangen. Jag tror att vi får en del rättssäkerhetsproblem om vi släpper greppet från landskapsstyrelsens sida när det gäller kvoteringen. Om man sedan kan hitta på något slags differentierade kvoter får årets erfarenheter ge svar på och vi är beredda att motta alla kloka förslag i det sammanhanget för att vi skall ha ett så praktiskt bra system som möjligt. Kvotsystemet är ett elände; det är en typsik skrivbordsprodukt, så det är naturligtvis mycket bekymmersamt, men vi måste försöka leva med det. Vi har fått ner antalet fåglar, enligt statistiken, ordentligt när det gäller skytte och det är bra för vår argumentation gentemot kommissionen och vi är alldeles säkra på att det kommer ytterligare att sjunka det här året.

     

    Det finns alltså en hel del planerat och en hel del arbete sammanställt och ytterligare mera skall göras, så jag hoppas att vi kan göra det här jobbet tillsammans. Det behövs.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelseledamoten Jansson sade att vitboken kanske var en lite konstig term, det är en EU-term, men vi är faktiskt med i EU, så det är ett etablerat sätt att lägga upp ett dokument som betyder att man dokumenterar och analyserar. Jag skulle bara påminna om att det här med argument är inte någonting som är nytt. Liberalerna hade för det första en motion under förhandlingsprocessen och den förkastades dessvärre, men sedan i debatten har man sagt att det här ordnar sig med tillfällig statistik, vi kan ta till civil olydnad och man kan hänvisa till Natura 2000, till Färöarna, vi skall inte föra fram så mycket önskemål, men skall gå tillbaka 78 år i tiden och se på rapportörskommittén och garantierna osv.  Det som allt detta leder fram till och som ltl Jansson sade här också är att rationella argument går fram men man förstår dem inte – då går de kanske inte riktigt fram ändå, inte ända fram i alla fall! Det har att göra med just det här att EU är ett rationellt system, man har direktiv och då är man inte mottaglig för rationella argument. Det låter paradoxalt men så är det! Därför måste man söka samarbete med organisationer, med andra områden och hitta en s.k. annan lämplig lösning i samarbete med kommissionens tjänstemän och sedan har vi hela det här med informella kontakter. Det är det det handlar om. Jag tror i och för sig att vi kan lösa frågan ändå i processen, men sedan kommer den att ligga kvar hela tiden, så vi har all anledning att dokumentera, analysera och hitta strategier som är hållbara på sikt.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill bara med glädje konstatera att vi är väldigt överens i den här frågan. Sedan kan man alltid ha lite olika synpunkter om vägvalet, innehållet i portföljen osv., men skall vi skoja om namnen är det så att grönböcker och vitböcker är ett kommissionsverktyg. Det är möjligt att folk i kommissionen kan ta illa upp om alla möjliga andra kommer in med att här har vi nu en vitbok som vi har utarbetat, här har vi en grönbok som vi har utarbetat. Det kan hända att kommissionen tycker att det här är våra verktyg, att håll er ni med era verktyg och kalla dem någonting! Men det där är egentligen inte någon viktig fråga.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Om kommissionen blir ledsen för att jag använder ordet vitbok i en motion visar det att de är påverkbara och känsliga, så jag tycker att vi skall ta fasta på det! Vi har skojat lite om att kanske vi skulle kalla den för en vit fågelbok, men det är inte riktigt det det handlar om, så i motionen har vi garderat oss och säger en s.k. vitbok och det tycker jag att kommissionen skall kunna acceptera.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelseledamoten Jansson sade att den här frågan skapar enighet i politiken och så sade han också att de flesta på Åland ungefär skulle gilla vårjakten. Det kanske är lite av ett önsketänkande. Det har funnits i debatten om jakt överhuvudtaget en viss arrogans, tydligen, i många tiotals år mot eventuella oliktänkare. Men oliktänkarna har blivit fler i alla fall och därför är det viktigt att man hanterar den här frågan också inför den åländska opinionen på ett känsligt och lite ödmjukt sätt. Jag hör också till dem som har lagt märke till att processen inför domstol inte har börjat överhuvudtaget. Nog har vi chanser ännu. Men då gäller det att man iakttar attityden, vilken attityd man går till Bryssel med. Jag tror inte att de där blir imponerade av en förfärlig massa detaljargument både hit och dit. Jag tror att de eventuellt tar till sig att den åländska hållningen faktiskt är ganska enhällig, åtminstone i lagtinget, att det finns en bred lösning där och att man erkänner att det finns något positivt med fågelskyddsdirektiven och andra bestämmelser, att här gäller det att skydda en folklig tradition, att det alltså är det argumentet som kan bita och ge ett undantag. Då tror jag inte man skall inveckla sig alltför mycket i kontrollapparater och sådant, utan man skall förstå att jakten är så naturlig att det inte behövs så väldigt många kontrollapparater. Hur man skall definiera skärgårdsbor och sådana som har jakträtt är sedan en annan sak och där tycker jag att en vitbok kunde vara intressant, dvs. att inte bara landskapsstyrelsen samlar argument utan också hör efter t.ex. med oppositionen!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:

    Herr talman!

    Naturligtvis är det så att ltl Svensson i nte har varit nere i korridorerna hos kommissionen och talat med tjänstemännen och förstår riktigt hur brett man måste argumentera i sina frågor. Man måste ha alla papper på bordet och de har en stor stab som tar fram frågor som man skall svara på i de här sammanhangen. Det är alltså inte några duvungar här som vi har att göra med, utan det gäller verkligen att ha alla argument med sig inom de olika sektorerna, juridik, biologi, kultur, demokrati osv.

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Jag lade märke till att landskapsstyrelseledamoten Jansson anser att sådana som inte är lika erfarna som han själv på alla områden egentligen skall ligga väldigt lågt, för då förstår man ingenting ungefär! Jag tror att han har fel. Det är nämligen bevisat att tillsvidare har det som landskapsstyrelsen gjort i den här frågan  inte lett till önskat resultat, oavsett denna enorma erfarenhet och denna kunskap. Det borde vara någonting för ledamoten Jansson att tänka på!

     

    Landskapsstyrelseledamoten Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag ber om ursäkt att jag hetsade upp ltl Svensson på det där sättet. Det var inte min mening och han missförstod mig naturligtvis totalt. Inte var det någon kritik mot honom, utan jag försökte bara säga att de som inte har varit nere i kommissionskorridorerna och försökt föra resonemanget med kommissionens tjänstemän kan rimligen inte inse hur knepigt det är. Det är ingen kritik mot dem överhuvudtaget, utan det är en mänsklig förståelse som jag angav här gentemot ltl Svensson och min goda granne, att jag förstår honom, att det här är inte lätt. Jag tar emot hans argumentation och hans synpunkter på hur man skall förfara gentemot kommissionen med öppet hjärta. Det är jätteviktigt att lyssna på vad också ltl Svensson säger, men för det behöver han inte veta, som han sade i sin första replik, att det borde man inte ta fram och det skall man sätta tyngdpunkten på. Så mycket tror jag inte att ltl Svensson kan de här frågorna. Däremot ville jag ytterligare säga att det han tog fram här om opinionen på Åland och det motstånd, som faktiskt finns mot sjöfågeljakten, måste jägarna och landskapsstyrelsen verkligen ta ad notam och ta till sig. Det är inte bara kommissionens tjänstemän och regeringens tjänstemän som vi skall övertyga i den här frågan utan olika internationella viltvårdsorganisationer  också.

     

    Ltl Holmberg:

    Herr talman!

    Hemställningsmotionen börjar: ”Tar man bort alla särskilda värden i skärgårdslivet, vilka skall då bo kvar på öarna?” Det stämmer. Jag tycker att initiativet i motionen är bra. Lite skämtsamt sagt gläder det mig att ltl Olof Erland talar om en vitbok. Han har under den senaste tiden mycket tagit fram den svarta boken!

     

    Herr talman!

    Alla åtgärder som kan tas fram för att få EU att förstå, som motionärerna skriver: ”att rädda en värdefull åländsk tradition och kulturyttring” är säkert ett riktigt konstaterande och yttrande. För mig står det helt klart att de åtgärder som vidtagits från landskapsstyrelsens sida genom olika ändringar i jaktlagen och den senaste som vi inom kort kommer att få prova på och som diskussionen också har kretsat runt i dag, dvs. det kontrollsystem som tillämpas för den stundande vårjakten, där kan hända vi får en bild över hur det funktionerar så att man kan göra en slutlig utvärdering av den.

     

    Statistik visar att jakten icke påverkar stammen – det tror jag vi alla är överens om – efter de inventeringar som har gjorts i rätt många år. Däremot får vi ofta ta del av i TV och i massmedia om oljeutsläppen påverkan, som säkert är det största  hotet.

     

    Nu ställer man sig den frågan: Vad händer om EU-kommissionen fullföljer detta och icke tar i beaktande de förhandlingar som kommer att ske med kommissionen från rikets sida, där vi också från Ålands del har möjlighet att påverka? Skärgården och glesbygden har som känt drabbats hårdast av EU-medlemskapet - jordbruket och fisket. Skall nu också vårjakten förbjudas? Vad har vi kvar då som bidrar till att tro på en livskraftig glesbygd och skärgård där vi har gjort stora satsningar?  Man frågar sig om detta är ett sätt att till vissa delar avfolka glesbygden i och med att man ytterligare naggar deras trivsel och boende i kanterna, givetvis också närregionerna och de landbaserade områdena som har möjlighet att nyttja den här formen av jakt. Man ställer sig otvivelaktigt den frågan: fullföljer EU-kommissionen sitt ställningstagande, som den väl till vissa delar redan har gjort och för frågan till slutlig prövning i EG-domstolen, då tror jag nog att landskapsstyrelsen och lagtinget bör ge den åländska befolkningen möjilgheter att påverka det.

     

    Ltl Svensson: Avstår.  

     

    Ltl P-E Eriksson:

    Herr talman!

    Hur vi skall blidka EU är det väl många andra här som kan bättre mig, så jag skall hålla mig till lite synpunkter om jakten och det vi kallar för viltvård.

     

    Vårjakt har funnits sedan urminnestid på Åland och det har väl aldrig någonsin funnits så mycket fågel i känd tid i Östersjön som det finns i dag. Bara under min jägarkarriär har det ändrat på så sätt att förr funderade man på hur man skulle få ihop till ”en kok” – i dag är det så många gånger att arbetsspöket börjar komma emot en när man har suttit en stund, att hur mycket orkar jag ta hand om. Det visar att jakten har på intet sätt varit något negativt för fåglar i Östersjön. Vi skjuter här bara hanar och de har vid tillfället gjort det mesta för fortplantningen för det året. De aktuella honorna – som jag förmodar att inte har läst jämställdhetslagen – sköter ensamma ruvningen och vården av ungarna. På så sätt spelar det ingen större roll när vi har skjutit hanarna, det påverkar ändå inte nyrekryteringen.

     

    Om vårjakten slopas blir det sannolikt  så att fritidsluftslivet i stället blir ett större hot liksom predatorerna mot våra sjöfåglar än jakten är i dag. Folk som inte är jägare förstär år inte alltid hur man rör sig på holmarna för att inte störa häckande fågel. Vi vet också att de fågelhonor som skräms av sina bon under ruvningen kommer till 90-100 procent att förstöras av kråkan. När jägarna finns ute på holmarna ser man snart om där finns mink eller andra predatorer och kan då vidta åtgärder för att rädda häckningen.

     

    Oljeproblemet är något som EU med kraft borde rikta in sin iver på när det gäller att rädda fågelfaunan vid Östersjön.

     

    TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till Näringsutskottet.

     

    Ärende nr 9 avföres från dagens föredragningslista och upptas till behandling vid lagtingets plenum den 26.4.

     

    Föredras för remiss ärende nr 10:

     

    Ltl Ritva Sarin Grufbergs m.fl. hemställningsmotoin om att flytta den huvudsakliga verksamheten vid Grelsby sjukhus till centralsjukhusets närhet. (HM nr 35/1999-2000).

     

    Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Godkänt. Diskussion.

     

    Ltl Sarin Grufberg:

    Herr talman!

    I modern vård hänger kropp och själ ihop, kanske också i klassisk. Åland borde se till denna integration. En förflyttning av verksamheten i Grelsby till centralsjukhusets område är angeläget för Åland. Flera skäl talar för det; bl.a. är en integrering med den somatiska specialsjukvården nödvändig. Allt annat är otidsenligt.

     

    Psykiska sjukdomar behöver somatisk sjukvård och vice versa. Bl.a. handlar det om konsultationer och inte minst akuthjälp. Psykiska sjukdomar är inte specialsjukdomar. Ungefär 20 procent av befolkningen kommer att ha kontakt med psykisk service under sitt liv. Psykiatriska fall skall inte isoleras långt från det vanliga samhället. Det var modellen när det inte fanns effektiva mediciner eller terapier.

     

    Det är således viktigt att bryta det mystiska med psykiska sjukdomar. I framtiden skall sjukhusvistelsen och i stället är det fråga om omhändertagande i hem- och närmiljön. Psykiska patienter blir de facto sämre av att tas om hand med andra psykotiska patienter. I framtiden skall det inte uppstå kroniska patienter, som det i dag finns exempel på, som långa tider är intagna på grund av psykiska sjukdomar.

     

    När det gäller drogproblematiken - ungdomar och avgiftning - är det angeläget att framhålla att den kräver intimt samarbete med specialsjukvårdens olika specialiteter. En avgiftning kan nämligen vara farlig och livshotande tillstånd kan tillstöta.

     

    När det gäller åldringssjukvården på Gullåsen krävs det även här ett samarbete i form av psykogeriatri.

     

    Synergieffekterna är många. Bl.a. skulle personalens resande minska, vilket innebär mer tid för vården. Köksfunktionerna skulle kunna samordnas och ett kök skulle räcka. Fastighetsunderhållet skulle kunna rationaliseras och en dubblering av vissa maskiner skulle undvikas. Dessutom skulle en renovering av Grelsby, som är nödvändigt, förmodligen bli lika dyrt som ett nybygge. Man skall inte skapa strukturer med två skilda sjukhus som i framtiden kommer att kräva stora fasta kostnader; det kan komma en dag då vi inte ekonomiskt har det så här bra och då behövs alla resurser för vården, dvs. för personalen.

     

    En arbetsgrupp har i maj 1999 presenterat en rapport för ÅHS:s styrelse där man framfört fördelarna med en flyttning och rekommenderat att verksamheten i Grelsby skulle flyttas till centralsjukhusets närhet. Samtidigt är det viktigt att innehållet i psykiatrins olika vårdformer preciseras. Det kan t.ex. vara motiverat att viss vård, såsom rehabilitering, ordnas regionalt med hänsyn till behov av integrering i lokalsamhället. Jag har uppmärksammat att i tilläggsbudgeten har en summa upptagits för bl.a. inledande planering av en psykiatrisk enhet. Detta är till intet förpliktande i och för sig; det handlar om planeringspengar. Det har också talats om ett meddelande från landskapsstyrelsen till lagtinget. Men jag menar att man måste göra någonting mer här. Det är angeläget att komma till ett beslut i denna viktiga fråga inom en rimlig tid. Personalen måste veta om framtiden och investeringar är nödvändiga i Grelsby sjukhus, om ingen förflyttning sker och även annars. Planerade investeringar i centralsjukhuset måste anpassas till Grelsby sjukhus framtid. Det är alltså viktigt att få ett beslut här och det blir inte billigare om vi väntar. Därför hemställs det i motionen från lagtingets sida att landskapsstyrelsen i skyndsam ordning utarbetar ett förslag till lagtinget om att den huvudsakliga verksamheten vid Grelsby sjukhus skall flyttas till centralsjukhusets närhet.

     

    Vtm Erlandsson: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till lagtingets plenum inkommande måndag den 17.4.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Lindeman: Herr talman! I så fall att det blir bordläggning kan jag avstå och återkomma då.

     

    Ltl Erland: Herr talman! Jag ber att få understöda bordläggningen och bordläggningstiden.

     

    TALMANNEN: Under diskussionen har vtm Erlandsson, understödd av ltl Erland, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till lagtingets plenum den 17.4. Ärendet kommer att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden? Ingen begär ordet. Då ingen finns antecknad på talarlistan bordläggs ärendet till lagtingets plenum den 17.4.

     

     

    Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

     

    Landskapsstyrelsens meddelande om målsättningar med anledning av EU:s näringspolitiska reformer. (M nr 3/1999-2000).

     

    Tidpunkten för behandling av ärendet meddelas senare.

     

     

    Ltl Barbro Sundbacks m.fl. lagmotion med förslag till landskapslag om ändring av 1 § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av lag om utkomststöd.  (LM nr 2/1999-2000).

     

    Ärendet upptas till behandling i lagtinget vid plenum den 19.4.

     

    Lagtingets nästa plenum är den 17.4 kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 15.46).