Tredje behandling

PLENUM den 17 september 2001 kl. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop.

Samtliga lagtingsledamöter närvarande.

 

Meddelas att republikens presidents framställning nr 11/2000-2001 samt landskapsstyrelsens meddelande nr 3/2000-2001 angående Nicefördraget kommer att upptas till behandling vid lagtingets plenum inkommande måndag den 24 september. Likaså meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Bomans enkla fråga nr 15/2000-2001 kommer att avges vid plenum inkommande onsdag den 19 september.

Antecknas.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 1:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 12.9.  Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson:

Herr talman!

Då jag inte var närvarande vid senaste plenum vill jag vid detta plenum säga något om förslaget till landskapslag om fritidsbåtar.

 

Lagen är delvis anpassad till motsvarande lagstiftning i Europa och innehåller några väsentliga paragrafer. Det är sjöfylleri, utsläpp av toalettvatten och vattenskoterförbud.

 

Promillegränsen sänks från 1,5 promille till 1,0 promille enligt förslaget. I 5 § anges att den som framför en fritidsbåt eller är ansvarig för navigering får ha högst 1,0 promille. För att komma upp till 1,0 promille i blodet krävs hos de flesta människor en spritmängd som motsvarar 6-7 groggar – inte en pilsner som sades här vid senaste plenum. Så mycket sprit kan anses vara tillräckligt för en båtförare. Även om den som är så påverkad att det kan antas att han eller hon inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom eller henne kan också dömas till sjöfylleri, dvs. fast någon har under 1,0 promille kan denna dömas för sjöfylleri. Sådana fall kan exempelvis vara i Västra hamnen bland passagerarfärjorna. Det kan vara bland ungdomen som seglar optimistjolle i Östra hamnen; där kan man bli dömd för sjöfylleri om man har under 1,0 promille och man inte är kapabel att köra båt, dvs. det är i syfte att skydda andra människor.

 

Förbud mot utsläpp av toalettvatten är en liten men viktig miljöåtgärd. 

 

Vattenskoterförbudet, som inte är ett absolut förbud, är en viktig miljöåtgärd. I vår miljö krävs mindre buller och mindre belastning på djur och vatten. Vattenskotrarna för ett störande ljud då det oftast går ut på okynneskörning. Även sjöfågelkullar kommer att bli splittrade där vattenskotrarna drar fram. En annan viktig miljöfråga i sammanhanget är att vattetskoterkörning på grunt vatten på försomrarna och somrarna medför att romläggningen på sjöbottnen förstörs, enligt expertis på området. Även stora mängder fosfor frigörs från näringsrika grunda bottnar.

 

Till sist, herr talman, vill jag påstå att de allra flesta ålänningar av nämnda orsaker är för ett förbud av vattenskotrarna. Frihet för de flesta ålänningar är rent vatten, ett rikt fågelliv och en bra livsmiljö. Därför är vi ibland tvungna att inskränka på det som förstör vår frihet.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Jag vill fråga landskapsstyrelseledamoten Karlsson varför man inte i lagen har skrivit när man skall bli dömd när det är under 1 promille eftersom man också med bara en pilsner kan bli dömd enligt förslaget. Nu kom landskapsstyrelseledamoten Karlsson med motiveringar som överhuvudtaget inte finns i framställningen. Det är i så fall ett nytt sätt att lagstifta om en landskapsstyrelseledamots åsikter i plenum skall vara vägledande.

 

Beträffande miljön vill jag fråga hur många registrerade vattenskotrar det finns i landskapet. Det skulle vara en enorm miljöbelastning. Jag tog vid senaste plenum, då landskapsstyrelseledamoten Karlsson inte var närvarande, upp exemplet att Silja Europa inte går längre än till Kapellskär mera och man sparar in 19.000 liter per dygn för att inte gå till Stockholm. Det visar väl på miljöaspekterna, vilken skillnad det är mellan färjorna. När avser landskapsstyrelsen i så fall att komma med några framställningar beträffande färjtrafiken, som torde medföra större problem för romläggning och andra miljöfaror?

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Jag är tacksam för att detta ärende kunde bordläggas till i dag. Jag mådde ganska dåligt i onsdags när vi den 12 september förde en två timmars debatt om vattenskotrar i landskapet. Det hade kanske varit bättre att inställa plenum eller någonting sådant.

 

Jag skall börja med att kommentera det som landskapsstyrelseledamoten Karlsson sade om sjöfylleri, att om man enligt 3 § 3 mom. bryter mot det här lagförslaget, om det blir lag, så skulle man kunna dömas för sjöfylleri. Så är det inte, utan det är endast om man bryter mot 5 § om sjöfylleri som man kan dömas för sjöfylleri. Om man enligt 3 § är uttröttad, sjuk eller påverkad av andra orsaker eller av berusande eller bedövande medel, får man inte framföra en fritdsbåt. Då är det alltså inte sjöfylleri som blir domen utan uppenbarligen något annat enligt strafflagen. Annars förvånar det mig lite att man inte, när man har skrivit den här lagen, mera har följt den systematik som finns i vägtrafiklagen när det gäller olika symptom som gör att man inte är lämplig att framföra ett fordon. Men det får vi säkert återkomma till i lagutskottets behandling.

 

Lagframställningen är väl något slags förstlingsverk för den här landskapsstyrelsen och den är ingenting att vara stolt över när man tar del i detalj utav framställningen och dess motiveringar. Man kan fråga sig om det är sakenlig lagstiftning till alla delar och om man har uppföljt konsekvenserna när man plötsligt kastar in förändringar i slutskedet av en lagberedning, när man faktiskt har andra gällande regler som blir kvar. Det där får vi också återkomma till i samband med det betänkande som så småningom kommer.

 

Jag vill säga att vattenskotrar inte är något problem av vikt på Åland. Däremot är muskelbåtar ett problem, och jag tror att sjöbevakningen kan redogöra för den här verkligheten på ett bra sätt, liksom de som är båtförare och rör sig mycket på sjön. Det finns ju många här i salen som känner till det. Det är tydligen några enstaka händelser som har gjort att man vill förbjuda en liten del av farkosttrafiken på våra vatten utan att man har insett s.a.s. följderna av det, huruvida det då blir en sakenlig lagstiftning för våra maritima förhållanden och våra traditioner.

 

När det gäller beskrivningen i 2 § 2 mom. om vad en vattenskoter är tror jag att det kan bli ganska jobbigt i lagutskottsbehandlingen att utreda riktigt vad som är vad. Jag köpte för min del en vattenskoter 1976 och den körde jag ganska mycket med i Bråttö skärgård och det var en otroligt trevlig upplevelse. Jag hade min tvååriga dotter med på den och vi åkte runt ganska mycket; den gick som mest 15 knop, men den gick väldigt bra i 2 knop också och det var huvudsakligen den farten vi hade när vi utforskade de inre vattnen. Den stack ner ungefär lika mycket som en liten snurrebåt.

 

Jag har alltid varit intresserad av båtliv och också besökt båtmässor de senaste åren. I tio år har det alltså funnits små muskelbåtar som kanske till deplacementet är mindre än vattenskotrarna som används nuförtiden och som alltså har inombordsmotorer med jetdrift. Kör man med dem, som landskapsstyrelsen vill tillåta, så ligger man nästan på vattnet, man ser varken huvuden av människor, barn eller fåglar, medan man sitter ganska högt på en vattenskoter och ser någorlunda i alla fall, bättre än i många av muskelbåtarna. Jag tror alltså att lagutskottet har orsak att se över vad som är vad. Jag hörde också att någon har hakat upp sig på vattenskotrarna som man ser i sydliga vatten, som alltså inte bär sig själva utan de tenderar att välta om man inte kör med dem. Det är en sort som inte finns här uppe i våra nordliga, kallare vatten, men det är inte båtar, medan vattenskotrarna kanske är mera båtar än hydrokoptrar och svävare, som man nu avser att godkänna.

 

Att jetdrivna farkoster skulle gå att framföra väldigt bra på väldigt grunda vatten är en sanning med stor modifikation därför att de har ett vatteninsug i aggregatet som är mycket problematiskt om det kommer in smuts. Det gör det, om man kör på grunda vatten i hård fart, så därför måste man vara väldigt försiktig också när man framför dem. Men man kan säga att man kan kringgå lagstiftningen genom att sätta små sidor på en vanlig vattenskoter, så har man en båt; de är klassificierade som båtar i den registreringslagstiftning som finns redan i dag. Man kan alltså säga att det här lagförslaget strider också mot det.

 

Min förhoppning är att vi här i lagtinget och i lagutskottet skall kunna korrigera också det här ”tilltaget”, som tydligen har kommit väldigt plötsligt, eftersom vi i den förra landskapsstyrelsen tillsammans med Roger Nordlund och Runar Karlsson samt Gun Carlson var överens om motsatsen, men nu har man då snabbt från kanske koalitionspartnerns sida och ltl Per-Erik Eriksson övertygat landskapsstyrelsens centermedlemmar att just den här typen av farkoster, även om man inte riktigt har lyckats specificera vilken det är, är väldigt olyckliga.

 

Miljöfrågor har anförts som kanske det tyngsta argumentet för att förbjuda en viss sorts farkoster, hur båtlika de än kan vara i sina bästa utformningar. Vi har ungefär 3.000 snurrebåtar på Åland och jag vet inte om vi har ett något tiotal vattenskotrar. En snurrebåt drar tio gånger mera bränsle per kilometer än en bil, och vi vet att bilarna är vårt största miljöproblem lokalt på Åland. Snurrebåtarna är alltså tio gånger värre! Jag har tyvärr flera stycken, så vi har väl alla att ta åt oss. Det är alltså ett jättestort miljöproblem som landskapsstyrelsen här har hoppat över, om jag säger så.

 

Det skulle alltså vara bra om vi här i lagtinget och i lagutskottet kunde hitta en lösning där vi i enlighet med vad landskapsstyrelsen har velat begränsar miljöproblemen och säkerhetsproblemen vid badplatser, vid sommarstugor, där barn badar, där fåglar finns och där bottenfaunan ligger grund och kan vara känslig. Hur kan vi i den här lagframställningen hjälpa upp det problemet? Det skall bli intressant att i lagutskottet söka de lösningarna. Jag tror att det finns skisser redan som kan vara intressanta.

 

Sedan vill jag också slå ett slag för den kommunala demokratin, för den kommunala beslutsrätten, som här har anförts i många sammanhang, att när man i i kommunens miljöpolitik eller av säkerhetsskäl ser att man bör ha begräsningar är man bättre att där bedöma det än vad vi är centralt här i Mariehamn i förvaltningens byggnad.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Det finns ingen anledning att upprepa den relativt långa debatt som vi hade i onsdags, men jag vill dock komma med några kommentarer och en kort resumé. Först till promillehalten, som jag inte alls berörde i onsdags. När man läser landskapsstyrelsens framställning finner man dels förslaget om att sänka promillegränsen väldigt dåligt motiverat. Det enda motivet verkar vara att man har gjort det på annat håll; man har gjort det runtomkring oss! Om man läser varför det skall göras står det i motiveringen att under perioden 1992-98 drunknade i genomsnitt 211 människor varje år i Finland. Det står inte hur många som drunknade på Åland. Vår lagstiftning sträcker sig inte till Finland utan den gäller vårt territorium, så det borde stå hur det var på Åland.  De flesta som förolyckades hade alkohol i kroppen, inte alla. Är det då 180,  150 eller är det bara hälften? Det står inte heller. Sedan kommer det intressanta. Det står att det typiska offret är en alkoholpåverkad medelålders man som faller ur en roddbåt utan motor och drunknar. En roddbåt utan motor är undantagen från den här lagen! Du får ro utan motor och falla i med 3 promille utan att vara olaglig. Det problem som lagen motiveras med löses inte genom lagen! Det är ganska ”patent”!  Sedan står det som motiv att en annan grupp utgörs av alkoholpåverkade simmare och den tredje, största gruppen, är personer som går ner sig på isen. Det står: ”Enligt en undersökning som gjordes i riket 1999 drunknade i genomsnitt 85 båtförare varje år.” Där börjar man alltså närma sig den rätta siffran. Vidare står det: ”Sommaren 2000 ska mindre än 150 fall ha kommit till polisens kännedom” - i hela Finland. ”Av dessa togs mindre än tio på Åland”, som hade över 1,5 promille. Det är alltså ett väldigt litet problem, om man ser till verkligheten. Det verkar som om ålänningarna klarar av att för det första köra båt med 1,5 promille och för det andra att klara sig undan 1,5 promille, man är inte mer påverkad än det. Det är väldigt få med tanke på hur många som rör sig i båtar i de åländska vattnen på somrarna.

 

Detta är nog ett väldigt litet problem, men om man har den filosofin att vi skall ha en massa egen åländsk lagstiftning som exakt skall vara likadan som regionerna runt oss måste man ändra det här också! Som vtm Häggblom sade i onsdags finns det en grov inkonsekvens i det att man först hävdar självstyrelsens utveckling och att vi skall ha behörighet på olika områden, sedan har vi ändå likadana lagstiftningar, jobbar i princip i onödan med att konstruera egen lagstiftning. Det här är kanske ett exempel. Vi skall kunna ta en blankettlag lika bra! Som jag ser det skall vi använda självstyrelsen till att anpassa lagstiftningen efter de förhållanden som råder på Åland, inte i Finland, inte i Makedonien eller i Egypten, utan på Åland. Därför bör en lagstiftning när den ges till lagtinget ha en motivering varför det här skall göras på Åland och inte med hänvisning till andra områden. När man gör så här är det att ta problemen från ett annat område och påföra det ålänningarna och säga ni är säkert likadana ni, för ni bor här bredvid, ni kan inte heller hantera en båt om ni har 1,5  promille, ni måste bli lite nyktrare! Det problemet finns uppenbarligen inte. Man kan hantera en båt.

 

En annan sak med ”promilleparagrafen” är godtycket när det gäller definitionen på när man skall befinnas skyldig till båtfylleri under en promille. Hur skall man veta? Om man kör med 0,9 promille från Svibyviken och ut förbi de områden som räknades upp, skall man då dömas mitt i allt för att man först kör förbi ÅSS och sedan förbi Västra hamnen? Där skall man vara lite nyktrare då, eller hur? Man hör ju själv att så här kan man inte definiera det. Det måste vara en skarp gräns och det måste vara klart sagt. Man kan inte heller lämna det här till rättspraxis; då är det, som vtm Häggblom sade, att man lämnar bort behörigheten till finsk domstol. Vem skall offra sig och testa det här? Är det landskapsstyrelseledamoten Karlsson som skall köra här med 0,9 promille, så får vi se hur han döms! Det måste vara säkert och det måste vara skarpa gränser så att folk vet vad det handlar om.

 

Sedan till det som debatten mest handlar om, nämligen vattenskotrarna. Där har det helt klart framgått av debatten att det för grovt att införa ett generellt förbud. Det är samma sak där, det är inget stort problem, det finns många andra större problem som man i så fall borde stävja. Däremot säger jag inte emot, och det sade jag inte i onsdags heller, att det kan behövas viss reglering för vattenskoterkörningar, så att ålänningarna vet hur man får köra vattenskoter och hur man inte får köra. Där hävdar jag att det som står i 3 § gott och väl räcker till, där det uttryckligen sägs att man skall ”visa gott sjömanskap, iaktta den omsorg och försiktighet som omständigheterna kräver”, man får inte köra för fort och man får inte riskera människors och djurs säkerhet. Det räcker absolut med en sådan definition. Vill man, kunde man ha en möjlighet för kommunerna att frånta vissa områden för vattenskoterkörning, men ett generellt förbud är för grovt. Det är samtidigt att ge upp att förbjuda någonting. I stället bör man anta utmaningen att försöka ha det tillåtet men under vissa begränsningar. Förbjuder man en sak rakt av är det politiska problemet löst, och det är alltid det enklaste för politikerna; en utmaning är att ha det tillåtet men under vissa begränsningar. Det generella förbudet har också ett undantag, men det förser ändå vattenskotrarna och vattenskoterägarna med en sådan begränsning att man sätter dem i reservat. Då blir det ett fyrkantigt område någonstans där det är tillåtet, ungefär som jämfördes med motorkross. Det är tillåtet på motorkrossbanor. Den typen av förbud är för grovt.

 

Det pratades också mycket om inverkan på grund av att det är en vattenjet som driver skotrarna. Det är säkert ett problem om man kör på vissa ställen osv., men det finns också andra exempel på fordon som har vattenjet, t.ex. räddningskryssaren PAF har vattenjet. Skall man begränsa dess framfart också? Man kan inte fara och rädda vissa nödställda för då kan vattenjeten förstöra livet på sjöbottnen och i vattnet! Det är också en dålig motivering att det skulle vara så farligt. Finns det sådana här vikar kan enligt mitt förslag kommunerna undanta dessa, medan resten är tillåtet. Det finns säkert exempel på vikar där det är olämpligt med all typ av motorbåttrafik som kunde undantas. Man kanske borde fundera längre där i stället och ge möjlighet för kommunen att undanta vissa vikar helt från båttrafik. En snurra gör nog lika mycket skada. Det är nog väldigt svårt för en expert att säga att om man kör med en snurrebåt och en vattenskoter att skadan är så mycket större med en vattenskoter; den är nog redan skedd med snurrebåten, så mycket som en propeller rör upp och de vattenvirvlar som blir efter en propeller, som de facto går ganska djupt ner i vattnet jämfört med en vattenjet.

 

Som sagt vidhåller jag att det generella förbudet är grovt och jag hoppas att utskottet kan titta på det här och att man i så fall också ändrar 3 § så att den också gäller vattenskotrar, för det tycker jag är helt skäligt att man kan kräva av vattenskoterägare och chaufförer.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det finns ett motiv för att sätta promillegränsen till 1 procent och det är naturligtvis också så att man beaktar den gräns som finns i omgivningen. Men det här är en signal till en negativ inställning till fylleri till sjöss. Det måste väl ändå, ltl Sundman, finnas andra sätt att profilera självstyrelsen än att ha höga promillegränser! När det gäller generellt förbud har det diskuterats väldigt mycket och begreppet blir vilseledande på det sättet att det är inte förbud om man ansöker om tillstånd. Man borde egentligen på landskapsnivå tala om villkorligt förbud och frågan är, som vi har bedömt det: Vem skall besluta om var det är tillåtet? Det kom fram mycket goda argument i den senaste debatten, dvs. att kommunerna får nu ägna tid åt att hitta områden som är lämpliga, och kommunerna är de som har lokalkännedomen. Det villkorliga förbudet på landskapsnivå är alltså samtidigt ett konstaterande att kompetensen att tillåta det där det skall tillåtas finns på kommunal nivå.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller vattenskoterförbudet står det uttryckligen i lagen att det är ett förbud och som jag tolkar det är det väldigt stor skillnad mellan att ha ett generellt förbud, men det kan tillåtas, än att det är tillåtet, men det kan förbjudas! Med kännedom om hur kommunalförvaltningen fungerar, så följer man ganska långt i åtminstone vissa kommuner landskapsstyrelsens signaler när det gäller andra förbud, t.ex. boxning. Om det blir förbjudet tolkar kommunerna det så att det är ändå förbjudet och vi tillåter på en fyrkantig yta i någon liten vik någonstans. Men om man inte förbjuder det i lagstiftning utan man ger kommunerna rätt att begränsa är det någonting helt annat. Då kommer badstränderna  med grunda vikar att begränsas medan det kommer att vara tillåtet på alla öppna vatten, så visst är det en stor skillnad, visst är det en tröskel som passeras.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Om man upprepar gång på gång på gång att det här är ett generellt förbud och inte säger vad som följer av detta, så blir det naturligtvis en signal, men den signalen till både kommuner och allmänhet är vilseledande. Det här är ett generellt förbud med det budskapet att det är upp till kommunerna, som knappast slaviskt följer landskapsstyrelsen till den delen att det enbart är förbud, att tillåta vilka områden man vill upplåta. Det är helt i linje med den här landskapsstyrelsens inställning att i vissa frågor är kommunerna bäst skickade att ta beslut. Den signalen tycker jag också att vi skall ge här från lagtinget och från lagutskottet, att det här är inte ett absolut förbud, utan det är ett villkorligt förbud som erkänner kommunernas lokalkännedom och möjlighet att ge den här rättigheten, om man finner att så är berättigat.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Eftersom man från landskapsstyrelsens sida hävdar, att detta inte är ett generellt förbud kan man lika bra ändra på det så att man tar bort paragrafen och i stället ger kommunerna rätten att begränsa. Annars riskerar man att få en väldigt olika bedömning av detta i kommunerna. Det gav jag exempel på, om man startar i Mariehamn och skall köra ut till Eckerö, så kan det vara förbjudet och tillåtet ett par gånger på vägen, beroende på hur kommunerna har tolkat detta. Men om man tar den andra vägen är det endast badstränderna, grunda vikar, som man specificerar i lagen som kan förbjudas och då blir det en större rättssäkerhet och likabehandling av dem som vill köra vattenskoter och som äger en vattenskoter.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag vill ännu inte ta ställning till generellt förbud eller inte. Däremot hävdar ltl Sundman att 3 § är tillräcklig för att försäkra säkerheten på sjön. I den paragrafen står det i korthet att var och en skall ”visa gott sjömanskap och iaktta den omsorg och försiktighet som omständigheterna kräver”. Jag vill också tro att alla människor som rör sig ute bland andra människor tar hänsyn och tar sitt ansvar, men jag frågar mig ändå att hur kan det komma sig att bilar i dag kör 90 km/h på 50-vägar och det är massor med fem-före-olyckor på vägar där både barn, djur och människor i största allmänhet vistas. Skulle vi komma till det drömsamhälle, som säkert både ltl Sundman och jag vill ha, skulle det betyda att vi behöver varken polis eller domstolar mera!

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Det här är alltid en intressant diskussion: skall den vanliga medborgaren, den som sköter sig och som inte gör någonting olagligt, skall den vara norm för lagstiftaren eller skall det fåtal som bryter mot lagen, som kör för fort och som inte kan bete sig, skall de vara norm för lagstiftarna? Jag hävdar att det är den första gruppen som skall vara norm. Vi skall utgå från att folk i allmänhet kan sköta sig och kan förstå vad det betyder med gott sjömanskap och det som står i 3 §. Man kan inte utgå från att alla är rötägg, då misskrediterar man ålänningarna på ett sätt som inte jag vill vara delaktig i.

 

Ltl Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Såvitt jag förstår är det precis så det står i lagen! Vi utgår från att det finns ett allmänt hänsynstagande och att man tar hänsyn till andra människor, men för dem som inte gör det, så kanske det behövs åtgärder.

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Visst behövs det åtgärder! Det behövs lagstiftning och regelverk för att man som medborgare skall veta vad som är lämpligt och olämpligt, men generella förbud är för hårt. Då ger man upp och inser att det finns ingen medborgare som kan köra vattenskoter, för alla kör vådligt hit och dit och vi måste begränsa det till ett av kommunen anvisat område. Men så anser inte jag att det är, utan det är ett fåtal rötägg som gör bort sig och det gäller all typ av lagstiftning: vägtrafiklag, båttrafik och vad som helst. De få som inte kan bete sig skall inte få sätta ribban för vad de som kan bete sig skall få göra. Det är det viktiga att inse. Det som står i 3 § utgår mycket riktigt från att folk i allmänhet kan bete sig. Det tycker jag också att kan gälla vattenskoterchaufförer och ägare, för det är väl samma typ av människor som kör bil och som kör motorcykel osv., så det räcker bra med det som står i 3 §.

 

Ltl Sjölund:

Herr talman!

Jag tror att det mesta är sagt i den här debatten, men jag kan inte låta bli att ändå göra några reflektioner. När det gäller frågan om roderfylleri och promillegränsen är det väl så att en av de viktigaste motiven till att sänka promillegränsen är de allt högre hastigheterna på sjön. Båtarna går snabbare, det finns snabbare farkoster, inte minst vattenskotrarna hör till dem som kör med högsta hastigheterna. Det är en sak, men en annan sak är att den här lagstiftningen gäller inte bara ålänningar, ltl Sundman, utan det gäller de facto alla som rör sig med båt på de åländska vattnen och vi har ganska många turistbåtar som gör det. Det gäller förstås att se till att man sätter gränserna, precis som vicelantrådet Erland sade, att det gäller att ge signalen från samhällets sida att det inte är acceptabelt att berusad framföra båt.

 

Jag tänkte också kommentera ltl Strands förslag och ltl Sundmans resonemang om förbud. De facto är det så att både lagtingsledamöterna Strand och Sundman godkänner förbud mot vattenskotertrafik. De godkänner att kommunerna skall undanta områden från vattenskotertrafik. Visst är det så! Förslaget går ut på att kommunerna skall kunna undanta olika vikar osv. och förbjuda dem för vattenskotertrafik. Så har jag förstått ltl Strands förslag. I varje händelse är det så att kommunerna skall ha en roll, både i enlighet med framställningen och i enlighet med ltl Strands förslag. Det finns en stor skillnad, nämligen att det är betydligt enklare för kommunerna att administrativt hantera den här frågan i enlighet med landskapsstyrelsens framställning därför att det är tämligen enkelt att bestämma vilka områden man då får köra vattenskoter på. Om det är så att man går in för ltl Strands förslag, så kommer det att bli administrativt oerhört komplicerat. Det blir administrativt komplicerat ur den synvinkeln att kommunerna skall sätta sig ner och rita kartor över de områden som skall undantas. Vad händer sedan om en vattenägare säger att, jo, jag vill att det skall förbjudas och grannvattenägaren säger, att på mitt område får man nog köra! Hur skall kommunerna hantera den saken? Det riskerar att bli en ganska stor karusell, så jag skulle säga att rent administrativt är det nog mycket svårt att hantera ett system i enlighet med ltl Strands förslag. 

 

Herr talman!

Jag har en klar känsla av att de som uttalar sig fördömande om begränsningen av användningen av vattenskoter i enlighet med framställningen har uppenbarligen inte riktigt så särdeles stor erfarenhet av vattenskotertrafik och hur den utövas. Det som åtminstone har fått mig att bli helt övertygad om att det är rätt att göra såsom landskapsstyrelsen föreslår är reaktioner från vattenägare och människor som vistas hela somrarna i skärgården söder om Mariehamn, Nåtö-Järsö-området, som säger att det är ett jättestort problem och det beror på det att det kanske inte är ägaren av vattenskotern som är det största problemet, utan det största problemet är alla de som kommer och lånar vattenskotern, släktingar och alla möjliga andra sommargäster osv. De inser inte konsekvenserna av att köra vattenskoter överallt inne i vikar osv. Där finns några saker som man kan peka på. Ett är skador på nätfisket, då folk vill lägga nät på grunda områden och som då får sina bragder sönderkörda. Detta är inte min egen erfarenhet utan jag återger vad vattenägare har upplevt själva och hur de ser på den här saken. Det är den ena saken, men den andra saken som kanske är ännu mera allvarlig är faktiskt de skador på fågellivet som vattenskoterframfarten medför. Det finns åtskilliga exempel på att flockar av fågelungar skingras, och vad händer när fågelungflockarna skingras? Jo, då är truten framme eller också tappar de kontakten med sin moder och faller offer på annat sätt. Det allvarliga är att detta är ingen liten effekt. Det finns väldigt många exempel på sådana här händelser. Det som åtminstone en av sagesmännen säger är att får detta pågå en tid kommer åderlåtningen av fågelstammen den här vägen förmodligen att vara större än effekten av vårfågeljakten. Det här är som sagt vad människor som vistas hela isfria tiden ute i dessa områden säger till mig.

 

Det är klart att muskelbåtarna också är ett problem och det är naturligtvis också en fråga: Borde man på något sätt försöka kräva ett bättre sjömanskap av dem också? Det borde man kanske göra, för det finns naturligtvis exempel på att man med snabba snurrebåtar också skingrar fågelflockar med ungar.

 

Som jag ser det är landskapsstyrelsens framställning bra på den här punkten.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Ltl Sjölund ifrågasätter vilken erfarenhet lagtingsledamöterna har av vattenskotrar. På basen av att det finns 10-12 registrerade vattenskotrar i landskapet kan jag inte förstå att vi skulle ha någon större erfarenhet av hur det fungerar. Men under min barndom var det väldigt populärt att åka vattenskidor och det var också någonting som var minst lika störande som dessa 10-12 vattenskotrarna i landskapet. Ltl Sjölund tar också upp skadorna på nät. Inte en enda vattenskoter har skadat mina nät genom tiderna, men oerhört många motorbåtar och snabbgående båtar har gjort det. Det har varit en större fara för fisknäten i sjön. Fågelungarna skingras nog i mycket större utsträckning av snabbgående motorbåtar, färjor fiskebåtar osv. än vad det gör av 10-12 vattenskotrar. Men min uppfattning är också att det kompakta motståndet mot vattenskotrar har inte uppstått på Åland utan det har uppstått av ålänningar som semestrar utrikes och ser en massa vattenskotrar på de spanska stränderna och så kommer man hem och säger att det här skall vi förbjuda!

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Som jag sade i mitt anförande återger jag reaktioner från folk som som är bosatta i skärgården söder om Mariehamn. Om det är på det sättet att det finns 10-12 vattenskotrar totalt på Åland är säkert 25 av dem samlade på det området. De uppskattar att det är ungefär det antalet vattenskotrar som finns där. Det är hemskt många turister och sommarboare som tar med sig vattenskoter när de kommer hit. Det är reaktioner från folk som jag tror att vet betydligt bättre än de flesta i den här församlingen vad som händer och vad som rör sig i Nåtö och Järsö-områdena.

 

Ltl Sjöblom, replik:

Herr talman!

Det låter helt osannolikt med 25 av 10-12 i mina öron! Min första tanke var att då finns det oregistrerade vattenskotrar på Åland. Det är kanske inte riktigt vår uppgift att övervaka det utan det finns en polismyndighet som sköter det. Det kan visserligen vara så att icke-ålänningar kommer hit med vattenskotrar, men det problemet kommer s.a.s. att fortgå oberoende om man har ett generellt förbud där kommunerna ger tillstånd eller om man tillåter vattenskoteråkning t.ex. i farlederna så att man kan ta sig från en plats till en annan. Annars har vi vattenskotrarna på vägarna s.a.s. när de skall föras till en tre-fyra kommuner där man får åka vattenskoter, så oberoende hur vi ser på det här kommer vattenskoterintresset att belasta miljön, antingen till lands eller till sjöss.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Ltl Sjölund ifrågasätter ltl Strands och min erfarenhet av vattenskotrarna. Jag kan direkt säga att den är större än landskapsstyrelsens i alla fall, för vi har t.o.m. varit och provat, kört dem, tittat på dem och känt på dem. Det är kanske inte så mycket värt som expert, men man vet lite vad det handlar om! Man vet hur de hörs och hur de rör sig i vattnen osv. Sedan hör det också till saken att jag är utbildad småmaskinmontör, den enda formellt utbildade på Åland, och om det kan ha någon betydelse i sammanhanget. Jag skall ändå inte säga att jag är någon expert på vattenskotrar, men dock baseras det på mina egna erfarenheter och inte på hörsägen, som verkar komma i både andra och tredje hand här i debatten.

 

När det gäller reaktioner har det urartat lite. T.ex. var den insändare, en mamma, vars barn hade simmat i vattnet, så hade barnet gått upp och så hade det kommit en vattenskoter, då räknade mamman ut att skulle barnet ha varit kvar skulle det ha blivit ihjälkörd, ifall, att… Det är samma sak som att mina barn har lekt på vägen, oj, sedan kom det en bil när de har gått bort! Man kan inte så där anta att de som kör vattenskoter inte ser någonting. Dessutom kan en vattenskoter manövreras väldigt snabbt jämfört med en båt som är stor och tung.

 

När det gäller näten som man hänvisar till har jag väldigt svårt att förstå hur en vattenskoter skulle kunna haka tag i ett nät överhuvudtaget. Det måste vara flygfisk man pratar om! För det första måste det vara så att nätet ligger omedelbart i ytan och så måste det vara någonting som hakar i. Min uträkning är att det är någon båt som har kört förbi med snurra eller motor och hakat i och så har det kommit en vattenskoter och så har vattenskotern fått ta synden på sig. Om det är någonting som man kan köra med utan att det hakar i näten är det vattenskotern, som är vattenjetdriven.

 

Tyckandet är alltid subjektivt och vi här i Ålands lagting kan inte säga hur folk skall tycka och tänka, men det finns andra exempel på tyckande, t.ex. folk tycker inte om vindkraftverk, de bullrar alltför mycket och ser för hemska ut! Det säger lite om hur folks tyckande kan skilja sig. Man får inte tycka illa om båtar, för det är ett så allmänt utbrett intresse, men man får tydligen tycka illa om vattenskotrar! När det gäller tyckande tycker jag att vi skall inse att det är subjektivt och det kan inte styras härifrån.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag var inte så generell att jag sade att alla saknar erfarenhet, men det som jag talade om var att det förslag som ltl Strand har presenterat rent administrativt ur kommunernas synvinkel kommer att vara oerhört komplicerat och framför allt byråkratiskt. Beträffande näthistorierna sade jag faktiskt också att det handlar om nät som man lägger på grunt vatten där man har övertärnen i vattenytan. Så har mina sagesmän uttryckt det och jag tror på dem. Jag har själv varit på Lilla Holmen varenda dag denna sommar, jag har åtskilliga gånger sett de uthyrningsvattenskotrar som kommer ut från Östra hamnen, kör förbi Lilla Holmens brygga och jag har konstaterat, att inte en enda – om ltl Sundman har prövat samma vattenskoter kan han säga något annat – som jag har sett har hållit den hastighetsbegränsning som gäller i Slemmern. Sedan må man tycka vad man vill om hastighetsbegränsningen, men den finns och den gäller.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Utgångspunkten för mig är inget förbud alls. Vi har föreslagit att man skulle ge kommunerna rätt att undanta vissa ställen i stället för att ha ett generellt förbud, men gärna för mig får man ta bort det helt och hållet. När det gäller hastighetsbegränsningen i Slemmern som ltl Sjölund kan man tycka vad man vill om den. Hur många båtar har ltl Sjölund sett som har följt dessa 6 knop, som är väldigt sakta.

Ltl Wiklöf: Avstår.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Jag är inte mycket för förbud och jag tänkte inte diskutera trafiklagen, men det talas mycket om kommunerna här och att kommunerna skall ha en hel del uppgifter igen. Jag vet inte om man har bytt kommunförbundets styrelseordförande eller om det gäller samma som förut, så vet han mycket väl att i dag är man i kommunerna irriterade på lagstiftaren för att det hela tiden påförs nya uppgifter på kommunerna och det får de stå för. Alla de uppgifterna kommer att kräva anställt folk som kostar och vi vet redan att kommunernas ekonomi inte är så lysande. Jag vet förstås inte om nya planerade tilläggsmedel till kommunerna motiveras med att man skall jobba med olika förbuds efterlevnad eller vad det är som är meningen. Landskapsstyrelseledamoten Runar Karlsson kommer antagligen också att föreslå en hel del ökade utgifter för övervakning av trafiken på vattnen, för i annat fall är det väl ett slag i luften!

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag kan upplysningsvis först berätta för ltl Salmén att jag har avstått från min styrelseordförandepost i Ålands kommunförbund och efterträtts av Christian Nordas. Jag har precis exakt samma inställning som ltl Salmén i den här frågan, nämligen det att ltl Strands förslag kommer att kräva oerhört mycket större byråkratiska insatser från kommunerna än vad landskapsstyrelsens förslag. Enligt landskapsstyrelsens förslag kan det göras tämligen enkelt, medan, som sagt, ltl Strands förslag kommer att vara betydligt mera komplicerat.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Den första upplysningen är jag glad över. När det gäller den andra är vi överens om att allt i kommunerna kostar och man skall vara försiktig med det, alltså hoppas jag att utskottet kan enas om att inte ha något förbud, så blir det inte några administrativa uppgifter och ingen uppföljning heller!

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Ltl Sjölund försöker ge en bild av att mitt förslag som jag lade i fredags skulle innebära byråkrati och mycket jobb för kommunerna. Om man generellt tillåter vattenskoteråkning på Åland och kommunerna vill undanta vissa områden behöver, så behöver kommunerna bara ta ett beslut en enda gång över vilka områden man skall undanta i detta fall. Om kommunerna däremot enligt landskapsstyrelsens förslag skall hålla på och ge tillfälliga, som det står i framställningen, på olika områden är det någonting man kommer att få hålla på med årligen, medan man i mitt förslag en gång ritar in på en karta vilken allmän badstrand, vilket naturskyddsområde som är undantaget. Jag tycker att ltl Sjölund, som vanligt, är ute och cyklar!

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Ltl Strand och jag har helt olika syn på den här frågan. Jag tror att det skulle vara ett intressant experiment att se om ltl Strands förslag går igenom, så kanske jag får önska honom välkommen till verkligheten sedan småningom efter det!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman! Kanske ltl Sjölund skulle kunna precisera vad han menar med verkligheten. Jag anser att jag är i verkligheten, medan ltl Sjölund är långitfrån den.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till lagutskottet. 

 

Föredras för remiss ärende nr 2:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående fördelning av skatteintäkter från företagssektorn mellan kommunerna. (FR nr 14/2000-2001).

 

Ärendet bordlades vid plenum den 14.9. Diskussionen fortsätter.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

Eftersom jag tyvärr var bortrest i fredags när framställningen diskuterades hade jag inte möjlighet att ställa en fråga till lantrådet. Nu är han tyvärr inte här, men kanske han kommer. Jag tänkte bara höra mig för. För att minska skattetrycket på åländska skattebetalare har vi ett generellt avdrag och det har diskuterats tidigare att man skulle höja det för att verkligen de skattskyldiga skulle kunna få dra nytta av ett litet lägre skattetryck. Det var ju så att den summa som försvann från kommunerna kompenserades helt av landskapet. Nu när jag ser att man tänker pytsa ut rätt mycket pengar med fördelningen av kapitalinkomster förstår jag att det inte kommer att räcka till att både ge ålänningarna möjligheter att få ett litet lägre skattetryck och samtidigt betala ut mera pengar till kommunerna i stället för att man där borde ha haft ett betydligt större krav på att få en rationalisering och ett samarbete som skulle sänka våra kostnader för den kommunala administrationen. 

 

Nu säger man i motiveringen att det görs en hel del från kommunerna för jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare. Jag har visserligen sysslat ganska länge med kommunalpolitik, men så våldsamt mycket som kommunerna gör för dem vet jag inte att jag skulle ha funnit under årens lopp.  Det är också viktigt att komma ihåg en annan sak och det är, när vi nu antagligen går mot tuffare tider, så om vi nu redan vänjer kommunerna vid en större kostym förutsätter man då att man ungefär håller utbetalningarnas storlek till kommunerna. Detta kan bli problem i fortsättningen genom att vi vet att det kanske är en av de skatter som kommer att minska mest framåt i tiden  med de prognoser som man nu ute i världen och också i republiken Finland har. Därför skulle jag gärna ha hört om man nu har lämnat idén att ge möjligheter för vanliga skattebetalare att göra avdrag i kommunalbeskattningen, där vi själva kan bestämma. Förhoppningsvis skall vi väl ganska snart få ta över hela beskattningen och då kan man kompensera det på ett annat sätt, men till dess. Hur tänker man i övrigt finansiera en sådan sak?

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman! Ltl Salmén är rädd för att man med det här förslaget vänjer kommunerna med en alltför stor kostym, med tanke på att vi antagligen går mot sämre ekonomiska tider. Men jag tycker att ltl Salmén inte är helt uppdaterad, för det är ju så att kommunerna redan har för stor kostym – och den kostymen har blivit större bl.a. under den tid som ltl Olof Salmén satt som ansvarig för finanserna i landskapsstyrelsen. I budgeterna för 2001 har kommunerna budgetunderskott på flera miljoner. Detta har skett under högkonjunktur och expansionen är helt enkelt på personalsidan i kommunerna, speciellt inom socialförvaltningen. Men det är väl ingen idé att försöka kasta skuld på varken den ena eller den andra, utan investeringarna och personalökningarna är sådana som medborgarna i kommunerna efterlyser. Det är särskilt inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman! Det är klart att kommunernas kostnader har stigit. Tyvärr sitter jag själv också med i fullmäktige och har fått vara med om att se att de administrativa kostnaderna i kommunerna har stigit fantastiskt mycket. Det är nödvändigt att kostnaderna för den sociala omsorgen har stigit på grund av den åldersstruktur som vi har i kommunerna, men däremot kan jag inte på något vis försvara den ansvällning av administrativa uppgifter som kommunerna har sysslat med.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det ställdes en fråga till lantrådet. Eftersom landskapsstyrelsen står bakom framställningen kan jag åta mig att svara, till den del jag förstod frågan, som jag tolkar så här: Är det så att man med den här reformen vänjer kommunerna med en större kostym? Jag skulle svara så här: den här reformen är ändå ganska avgränsad och den har som syfte att göra en mera rättvis fördelning av samfundsskatten. Eftersom samfundsskatten och kapitalskatten är kompletterande skatter, om man ser till näringsverksamheten i stort, så har vi också valt att göra kapitalskatten samfundsskattelik, dvs. kapitalskatten skall också vara kopplad till näringsverksamhet liksom samfundsskatten. När det gäller kommunernas expansion finns det många olika faktorer, men lagtinget, inte minst, har bestämt att det skall vara möjligt för medborgarna att kräva en viss service, särskilt inom sociala sektorn, så det är en viktig förklaring till kommunernas expansion. Om kommunerna i dag har en för stor kostym är tveksamt, därför att kommunerna på många håll gör ett underskott och detta föranleder en översyn av den kommunala ekonomin i förhållande till landskapsekonomin åtminstone i två faser; det ena gäller ordinarie budget för nästa år och det andra gäller en översyn av landskapsandelsreformen. Vi håller just nu på och förhandlar med kommunförbundet och analyserar utvecklingen. Men det är klart att de kommunala tjänsterna inom grundskolan, barnomsorgen, åldringsvården osv. är fundamentala för tryggheten i samhället och för välfärden, så den här landskapsstyrelsen kommer att se till att alla kommuner skall kunna ge den service, de tjänster, som medborgarna har rätt att kräva, också enligt lagstiftning. Säkert betyder det någonting för kostymen, men det är landskapsandelssytemet som är den rätta plattformen för att reglera den här typen av fördelning mellan kommunerna och fördelningen mellan landskapet, kommunerna och de enskilda skattebetalarna. Jag skulle i dag inte vilja lova några skattelättnader generellt. Däremot har vi anledning att se över om de avdragssystem som finns är rättvisa och om de fyller sin funktion.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Vi som var här senast på plenum har hört vicelantrådet lägga ut den här texten förut och det går ut på att de ekonomiska svårigheter som kommunerna har, speciellt när det gäller driften för den sociala sektorn, skall korrigeras via en ny lag om landskapsandelar. Då vill jag bara igen påminna om att den lagstiftning vi har utgår från att kommunerna skall få 37 procent av sina driftskostnader för social verksamhet via landskapsandelarna. Det gäller landsbygdskommunerna. I dag är den siffran nere på 29 procent, dvs. att kommunerna har satsat mera än vad de kan få täckning för via landskapsandelssystemet. Det beror kanske på att barnomsorgen ändå har detta med subjektiv rätt, och barnföräldrarna är i dag politiskt väldigt medvetna om den rättigheten. För stadens del ser det ännu värre ut. Enligt lagen skulle driftskostnaderna täckas till 24 procent av landskapsandelarna men de facto är det bara 14 procent. Om vicelantrådet kan lova att han höjer landskapsandelarna så mycket att det faktiskt innebär att kommunernas ekonomi rättas till på lång sikt, så rör det sig om betydande belopp! Vi har inte fått se det ännu i det här sammanhanget, men man lovar att det skall ske i framtiden, och det är lite tokigt, vi borde ha fått lagstiftningen samtidigt, om man vill diskutera kommunernas framtida ekonomiska förutsättningar att trygga välfärden.

 

Ltl Salmén:

Fru talman!

Min huvudfråga till lantrådet var den som har diskuterats tidigare: Kan vi använda en del av landskapets medel till att kompensera den skattebetalande ålänningen genom ett avdrag som sedan i sin tur kompenseras till 100 procent till kommunerna, så skulle skattebetalarna också kunna få en liten lättnad. Däremot var jag glad att få höra från vicelantrådet att näringsfrämjande åtgärder tydligen kommer att vara ett villkor för kommunerna att få del av kapitalinkomsterna. Det talades också om större kostym. Det är ju så att man har vant sig i dag att ha många administrativa tjänster. När vi för ungefär ett år sedan tillsammans med nuvarande lagtingsledamoten Folke Sjölund diskuterade att lagstiftaren har påfört kommunerna en massa nya uppgifter, som man inte ger några landskapsbidrag på, visade det sig efter en genomgång att det inte fanns några sådana – det var kommunernas beslut!

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

En fråga som utskottet bör titta på förutom det som jag tog upp vid senaste plenum är att jag blev upplyst av en kommun att man också tror sig få del av de arbetsplatser där samfund inte generar kommunalskatt överhuvudtaget. I t.ex. Jomala kommun finns PAF med 67 anställda, Posten kommer att uppföra en ny terminal som kommer att ha 100 anställda. De genererar ingenting eftersom de är skattebefriade från samfundsskatt. Ändå kommer de kommuner där landskapet har sådana inrättningar att få tal av vinsten. Där ser man hur inkonsekvent detta förslag är. Samma sak är det med bilbesiktningen och alla andra organ som landskapet har. Då kommer de kommunerna att få ta del av det. Jag tror ingen politiker anser att det är förnuftigt att sätta bilbesiktningen på Kökar. Det visar också att Kökar aldrig kan tävla om att att få någon bilbesiktning. Lika lite som PAF eller Posten kommer att sätta sina terminal på Kökar. Det här visar inkonsekvensen i detta förslag och visar att rand- och skärgårdskommunerna aldrig kan få ett rättvist system, om man inte tar det alternativ som jag hade, att man delar jämnt av, vilket vi också ser i tilläggsbudgeten, dvs. finansieringsstödet på 24 miljoner som delas till kommunerna. Det är en Robin Hood-effekt av det här skatteförslaget, sedan försöker man dela ut den vägen med skattekomplettering. Man försöker från landskapets sida uppnå plus minus noll, men frågan är varför vi inte får alltihopa på vårt bord samtidigt. Näringsutskottet har nog mycket att titta på. Men vill man ha en fördelaktig fördelning i vårt landskap, så skall man ta det här förslaget och då skall också centern och liberalerna veta att man är ansvarig för detta, att det är denna fördelningspolitik man vill ha i landskapet.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Det finns mycket att säga till det som vtm Bert Häggblom säger, men jag vill bara berätta att t.ex. Föglö kommun, och andra kommuner i skärgården, under många år inte har fått den skatt som har betalats in från kommun. Det gäller flera hundra tusen och för en liten kommun är det mycket pengar. Hur skall vi diskutera rättvisa? Det här är en återbäring på den företagsskatt som har betalats in från kommunerna. Det handlar inte om fördelning, utan det handlar om en fördelningsnyckel som lagtinget efterlyste redan 1997. Näringsutskottet diskuterade frågan ganska mycket och lagtinget godkände. Vi begärde att fördelningsnyckeln rättas till. Det var också så att vissa kommuner, åtminstone en, inte fick ett penni i företagsskatt, och det var en sak som man självfallet ansåg att skulle rättas till. Det har ändå dröjt många år innan vi har fått fördelningsnyckeln i bättre skick, som den alltså är enligt det här förslaget.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Det är intressant att höra ltl Lisbeth Eriksson. Hon läser inte längre i framställningen än att det gäller enskilt Föglö kommun och att man får lite extra - medan skärgården totalt sett förlorar på förslaget. Med mitt förslag skulle skärgården få mycket mera pengar än vad som står i framställningen. Det är bara att räkna matematiskt utgående från befolkningsnumerären. Det är en solidarisk fördelningsnyckel jag har fört fram. Men jag förstår att man från liberalernas sida inte vill vara solidarisk utan man vill vara osolidarisk och därför ville jag uppmärksamma utskottet på, att inte är det väl meningen att företag som överhuvudtaget inte genererar samfundsskatt skall komma någon kommun till fördel bara för att kommunen fått arbetstillfällen, fattade genom politiska beslut.

 

Ltl Lisbeth Eriksson, replik:

Fru talman!

Det är faktiskt krångligt att förstå vad vtm Häggblom menar. Jag tycker att han motsäger sig själv ibland. Nu har vi företag i alla kommuner, de betalar skatt och respektive kommun får en återbäring på den skatten. Jag säger inte att det blir rättvist därför att en del råkar under vissa tider ha fler företag och företag som går mycket bra än andra kommuner har. Det är inte så att man kan uppnå någon personlig rättvisa med den här typen av skatt men väl rättvisa på det sättet att kommunen som inom sina gränser har företag som betalar skatt nu får en återbäring. Det tycker jag är en del-rättvisa. Sedan skall landskapsstyrelsen med sin fördelningspolitik se till att varje kommun kan fungera, såsom har sagts här nu säkert tio gånger!

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Det är en stor skillnad på den politiska syn som jag företräder och den politiska syn som ltl Lisbeth Eriksson företräder. Jag ser Åland som en helhet och lämnar bypolitiken till den delen och att man då fördelar de skatter som har kommit in till landskapet enligt alla invånare på Åland. Då skulle man få den fördelningsnyckel som jag föreslog vid senaste plenum. I dag sade jag, att jag anser att inte någon kommun skall ha fördel, om det är så – jag har inte läst det tidigare så i framställningen, men jag vet att vissa läser det så – att man skall få extra om man har t.o.m. arbetstillfällen som inte genererar samfundsskatt och då tog jag upp PAF, Posten och bilbesiktningen, som är befriade från att betala samfundsskatt överhuvudtaget. Skall den kommunen också dra nytta av det? Det kan väl inte vara riktigt?

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det som har förvånat mig i debatten är nog liberalernas inställning till kommunernas önskan om att få ta del av alla former av kapitalinkomstskatt. Jag tycker att man har försökt konstruera något slags argument för att begränsa basen att gälla enbart de kapitalinkomstskatter som betalas av jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare. Jag har inte riktigt fått klarhet i varför man är så emot att alla kapitalinkomstskatter beaktas. Det skulle vara väldigt klargörande om man från liberalt håll och framför allt från centerhåll – centern brukar inte delta i debatten här i lagtinget, och det har man inte gjort den här gången heller – men liberalerna har varit aktiva och det skulle vara viktigt för dem som sitter i Ålands kommunförbund att få klarhet i varför man inte tycker som kommunförbundet i den här frågan. När man läser framställningen tyder allting på att egentligen borde landskapsstyrelsen dra samma slutsatser som kommunförbundet. Jag tycker att det är väldigt välformulerat: ”Med samfund avses i beskattningssammanhang bl.a. aktiebolag, andelslag och utländska dödsbon. Småföretagare såsom jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare betraktas däremot inte som samfund trots att de bedriver näringsverksamhet.” Nu har man i debatten sagt att det är just för att de bedriver näringsverksamhet som vi skall ta deras kapitalinkomstskatt! Men formellt säger landskapsstyrelsen att de inte bedriver näringsverksamhet enligt skattelagstiftningen. Dessa tre kategorier ”beskattas som fysiska personer och betalar alltså dels förvärvs- dels kapitalinkomstskatt”.  Jag citerar fortfarande landskapsstyrelsens framställning. Jag tycker den är mycket klargörande: ”Småföretagandet utgör utan tvivel en betydande del av den åländska näringsstrukturen och kommunernas näringspolitiska åtgärder riktar sig sällan enbart till aktiebolag utan ofta även till småföretagare. I många fall är det till och med så att åtgärderna främst riktar sig till småföretagsverksamheten. Till den del sådana åtgärder resulterar i ökade beskattningsbara kapitalinkomster för småföretagare gynnas enbart staten och inte kommunen ekonomiskt. Detta är enligt landskapsstyrelsens mening inte skäligt utan kommunerna bör även få del av de skatteintäkter som härrör från dessa kapitalinkomster.” Sedan kommer man in på det generella som har hänt, dvs. att allt flera får sin inkomst i form av kapitalinkomster, inte bara jordbrukare, småföretagare osv., utan det finns andra kategorier och man säger: ”I stället för att fördela skatteintäkterna från samfund med kapitalinkomstskatten som en komponent i fördelningsnyckeln anser landskapsstyrelsen att det med tanke på att kapitalinkomstskatten ökat avsevärt i förhållande till förvärvsinkomstskatten är befogat att höja det belopp som fördelas mellan kommunerna.” Det har alltså ingenting att göra med den s.k. fördelningsnyckeln utan man har fört in ett helt nytt resonemang om kapitalinkomstskatten och sedan försöker man krångla till det att det skall bara gälla dessa tre grupper. Men hela det formella resonemanget utgår från att alltfler får sina inkomster i form av kapitalinkomster och inte i form av förvärvsinkomster. Jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare bedriver inte näringsverksamhet enligt skattelagstiftningen. Men det som gör det ännu mera obegripligt att man nu kommer till den här krångliga lösningen, det är att man själv säger att ”det som också talar för en fördelning av kapitalinkomstskatt separat från fördelningen av kommunalskatten för samfund – samfundsbeskattningen – är att systemet blir klart och enkelt. Den andel som varje enskild kommun erhåller, både av kapitalinkomstskatten och av kommunalskatten för samfund, skall tydligt kunna härledas till den skatt som genererats av näringsverksamheten i kommunen.” Sedan säger man, att det är väldigt svårt:  ”Det har dock visat sig att det inte är helt okomplicerat att åstadkomma en fördelningsnyckel där kapitalinkomstskatterna återförs till den kommun där de har uppkommit. Ett problem är att det är svårt att separera den personliga kapitalinkomstskatten från den kapitalinkomstskatt som hänför sig till näringsverksamheten för jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare. Dessutom visar skattestyrelsens debiteringsstatistik över kapitalinkomstskatt enbart i vilken kommun en småföretagare är bosatt, vilket inte nödvändigtvis är densamma som den där de bedriver sin näringsverksamhet.” Ju mera man läser i framställningen desto mera vettigt verkar landskapsstyrelsens eget förslag!  Men man säger: ” Trots dessa brister vad underlaget beträffar har landskapsstyrelsen gjort den bedömningen….” Och det här är en politisk klyscha av guds nåde som man alltid får höra om politiker som ”har gjort bedömning”! Men på vilka grunder och med vilka argument? När man använder uttrycket ”jag har gjort den bedömningen” är det som om man på någon ingivelse skulle kunna veta vad som är bäst. Det måste ju finnas argument varför man har kommit fram till att man ändå skall begå på det här sättet att man skall bara grunda fördelningen av kapitalinkomstskatten på den inkomstskatt som jordbrukare, näringsidkare och yrkesutövare bedriver.

 

Jag hoppas faktiskt att näringsutskottet hör kommunförbundet. Rent byråkratiskt är detta ett krångligt system och man säger själv att det är så svårt att verkligen få det rättvist. Och om man från lagtinget är rädd att kommunerna får för mycket pengar, så har lagtinget den suveräna rätten att bestämma nivån själv. Nu får man fram hela den åländska kapitalinkomstskatten i en enda klumpsumma från skattebyrån och det är inget som helst problem med det. Det är antagligen bara att ringa ett samtal eller att få ett brev. Men nu skall någon på statistikbyrån sitta och reda i dessa siffror, som man redan själv säger att det blir jättesvårt att bedöma vilka av kapitalinkomsterna från jordbrukare osv. som verkligen hör till det som man kan kalla näringsverksamhet. Men man ”har gjort den bedömningen” att så här skall vi ha det! Och nu vill jag veta: Varför inte göra som Ålands kommunförbund föreslår, att man tar alla kapitalinkomstskatter som grund för denna transferering av pengar tillbaka till kommunerna? Det har ju att göra med att kommunerna har så dålig ekonomi, det är vi väl alla överens om?

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Framställningen har föranlett en hel del debatt, och var och en står för sin åsikt. Jag kan konstatera att här i lagtinget finns det de som omfattar den principiella utgångspunkten om att det här är en näringsskatt som utgår från en fördelning som skall vara rättvis mellan kommunerna på det sättet att det kopplas till den skatt som genereras. Naturligtvis står landskapsstyrelsepartierna bakom det här, kanske med vissa nyanser i tillämpning och detaljer, det får utskottsbehandlingen visa. Men jag vill också rikta mig till Frisinnad Samverkan som i den här frågan har utgått från det principiella och sett betydelsen av den här typen av lagstiftning. Det som skiljer sig här är att man vill att den här lagstiftningen skall omfatta annat än vad den gör, och det gör socialdemokraterna till hälften och delar av de obundna helt och hållet, i första hand vicetalman Bert Häggblom. Jag skall lite kommentera hans syn på att det skulle vara mycket bättre om man tar in hela skatten och fördelar den enligt befolkning.

 

För det första är det en helt annan princip därför att då tar man alla skatter och fördelar dem enligt en princip som är annorlunda än den som vi har här. Landskapsstyrelsens utgångspunkt är att skattepolitiken är en sak,  fördelningspolitiken är en annan sak och den kommer att behandlas i landskapsandelssytemet, som det görs i dag och i samband med budgeten. Det pågår förhandlingar med kommunförbundet. Det är faktiskt så att om man slår ihop skatterna på det sätt som vicetalman Häggblom föreslår följer vi, mer eller mindre, samma modell som man är på väg att göra i riket, dvs. staten tar allt  och staten delar ut allt, alltså en massiv centralisering, ett massivt myndighetsutövande som egentligen fråntar kommunerna det mer eller mindre omfattande handlingsutrymme de har i dag. Det här är alltså en ny princip. Jag säger inte att det är fel, men den bygger inte på de värderingar som den här landskapsstyrelsen har och som Frisinnad Samverkan delar, att kommunerna bör ha ett handlingsutrymme när det gäller näringspolitiken, hur mycket eller litet den än påverkar den faktiska utvecklingen. Det som är att märka med vicetalman Häggbloms modell är att man då egentligen försämrar för dem som i det här fördelningssystemet får en skattekomplettering. Det får egentligen andra konsekvenser, som man sedan måste lappa ihop, därför att utgångspunkten måste vara att kommunernas lagstadgade åtaganden inom den sociala sektorn måste man få möjligheter att klara av. Om det sedan är så att de obundna tror att man klarar av det här genom att dra ner på den administrativa delen för de enskilda kommunerna, så återstår att se vad ett sådant konkret förslag skulle få för konsekvenser.

 

Jag tror alltså att utgångspunkten att man har ett fördelningssystem och man har en del där kommunerna får möjlighet att överblicka sina skatter är ett system som är värt att pröva. Den svåra delen som kommer efter det här är landskapsandelssytemet. Jag är litet förvånad över dem som har sagt att detta system är komplicerat därför att utgångspunkten har varit att göra ett så enkelt system som möjligt, att inte blanda in olika komponenter, att inte blanda ihop fördelningspolitiken i det här skattepolitiska instrumentet.

 

Jag hoppas att näringsutskottet, i alla fall principiellt, utgår från den princip som jag tycker också verkar vara förankrad här i lagtinget, dvs. att den här reformen är en reform som inte skall ta in hela skattekakan och fördela den enligt några nya principer. Till det behövs det nog mycket mera, både utredningar och argument.

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Det var mycket hovsammare ton som vicelantrådet har i dag gentemot mitt förslag. Jag tror att det kanske har smultit in i vicelantrådets medvetande att det förslag som jag tog fram inte är så toktigt, bara det att det behöver få tid på sig att mogna, också hos den liberala gruppen. Därför hoppas jag också att förslaget skall vara så förankrat i lagtinget att man kan gå vidare med utredningar som vicelantrådet efterlyste, så att man kan få en bra skattepolitisk fördelningspolitik i framtiden. Han förklarade inte vilket näringspolitiskt handlingsutrymme lagförslaget ger och på vilket sätt det skall kunna ge nya företag och annat. Till den delen var det bara en klyscha utan någon substans.

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det är klart att den här landskapsstyrelsen är lyhörd för alla olika förslag, men i det här fallet menar jag nog att de obundna och vtm Häggblom själva bör slipa sina argument och kanske låta den här frågan bli belyst i mera vidare omfattning i ett åländskt helhetsperspektiv. Det förslag som vtm Häggblom för fram är en centralisering och ett fråntagande av kommunalt handlingsutrymme och det är principiellt en helt annan inställning än vad vi i liberalerna har och vad också den här landskapsstyrelsen och Frisinnad Samverkan verkar omfatta. Det gäller att sno på om man skall hinna göra någonting revolutionerande i näringsutskottet!

 

Vtm Häggblom, replik:

Fru talman!

Vicelantrådet påstår att mitt förslag skulle gå ut på att frånta någon kommun dess handlingsutrymme! Tvärtom skulle handlingsutrymmet för 15 kommuner bli mycket större. Den kommun som skulle kunna drabbas, om man inte har ett övergångsskede, är Mariehamns stad, som nu får 82 procent och mera av samfundsskatterna. Den kommun som får ett handlingsutrymme är alltså Mariehamns stad, vilket har inneburit har att Mariehamns stad har haft en god ekonomi och haft upp till 50 miljoners överskott per år i skatteintäkter. Vilken annan kommun i landskapet har haft sådana överskott? Absolut ingen! Detta på grund av den fördelningspolitik vi har och som liberalerna står för – och centern, framför allt med lantrådet i spetsen!

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

I debattens sena timme vill jag ändå höja ett varningens finger för någonting som håller på och smyger in sig i vår uppfattning om fördelningspolitik kontra skattepolitik och jag gläder mig att kunna känna en enighet med vicelantrådet Olof Erland i de principiella frågorna, som utgår från att kommunerna skall klara sig, sin ekonomi, sina åtaganden och sitt beslutsfattande på basen av de inkomster de har och som de genererar. Det är alltså skatteinkomster av olika slag. I den mån kommunerna inte klarar det med det är det stöd från staten, landskapet hos oss. Det ena är, som sagt, en del av skattepolitiken och det andra är en del av fördelningspolitiken. På grund av att staten generellt för landet har vidtagit åtgärder att man naggar kommunernas ekonomi och möjligheterna i kanterna och – indirekt - övertar en del av kommunernas inkomster, samtidigt som man inte kompenserar dem fullt ut i statsandelssystem, har det blivit ett rop på Åland på att här måste vi kompensera fullt ut kommunerna för allt det som staten gör i dessa ekonomiska frågor, och gärna lite till. Men det här strider mot den grundläggande politiken, som jag tror att är viktig att man har klar för sig, särskilt om vi vill ha mera skattebehörighet, vilket jag tror att huvuddelen av oss vill ha. Då måste vi kunna hålla skillnad på äppel och päron på det sättet. Därför är det ett avsteg redan när man började fördela annat än samfundsskatten, som fördelas i riket och man började plocka in också nya delar, så att denna 6 miljon som man nu tar och fördelar ytterligare av våra gemensamma pengar ut till kommunerna enligt fördelningsnyckeln är ett avsteg. Nu ropas det kanske från olika håll att det borde vara 10, 12 eller 15 miljoner, t.o.m. 30 miljoner har jag hört att skulle vara lämpligt. Då håller jag med vicelantrådet om att då måste man faktiskt ta en grundläggande principdiskussion: skall vi ha ett helt annat finansieringssystem för kommunerna på Åland än vad man har på andra håll? Det kan man tänka sig, men det är i så fall en ganska stor politisk reform som man inte kan göra med det här tegelstensbyggandet att man tar en sak därifrån och en sak härifrån och så blir det ett sammelsurium, utan man måste ha principerna klara för sig. Och vill man att kommunerna i den här situationen skall få mera pengar, så är det via landskapsandelssytemet man måste lösa det plus, naturligtvis, att man måste försöka få upp skattekraften via näringspolitik och annat i kommunerna. Det är det som är det överlägset viktigaste och att kommunerna ser till att man har attraktiva bosättningsområden osv. för att därmed efterhand få ännu bättre skattebetalare än vad man har i dag.

 

Att alltså plocka in en massa andra transfereringar i detta system är ganska allvarliga avsteg från grundprincipen och en väldigt farlig väg att beträda. Men för den skull skall man kunna diskutera delarna av de önskemålen också som sådana förslag baserar sig på. Särskilt om landskapets inkomster nu kommer att gå ner, samtidigt som landskapets utgifter stiger ytterst kraftigt till år 2002, så kommer det inte att finnas mera utrymme för den här typen av utdelningspolitik.

 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag tycker att herrar och Jansson och Erland inte är konsekventa i sitt principiella resonemang. Jag kan förstå det om man inte blandar in någon kapitalinkomstskatt i allt detta. Det är en principiell hållning. Det respekterar jag. Men när man samma minut säger att vi tar ändå lite, då har man brutit den principen! När man sedan förklarar, att vi gör så här, att vi på något vis får det till näringsverksamhet, även om det är jäkligt taskigt att få det uträknat och vi måste hitta på något, statistik- och utredningsbyrån får sitta och räkna det här och så kallar vi det att genererar skatt från kommunen! Samtidigt säger man att principen ändå grundar sig på att alltflera jordbrukare, småföretagare, och yrkesutövare får ut sin inkomst som kapitalinkomst. Men så är det ju för många andra som har kapitalinkomster; så är det för de som har aktier och lyfter dividender, de förtjänar sitt uppehälle i dag mycket genom att de har råd att placera pengar. Och vad är bättre än det! Det genererar skatt till staten och till landskapet, men inte till kommunerna och då skall vi gå till grunden med hela problemet, nämligen att kapitalinkomsten i tiden var en del av den s.k. fördelningsnyckeln. Det säger också landskapsstyrelsen i sin framställning, men sedan börjar man och tvinna på om det ena och det andra för att få ihop det på något sätt och ännu har inte vicelantrådet eller någon förklarat för mig varför vi inte skulle kunna utgå från hela kapitalinkomstskattebasen. Vad är det som är så fel i det när man en gång redan har börjat tumma på principen och gått in för att vi skall ta en del av kapitalinkomstskatten? Man konstruerar nu en massa saker med dessa tre grupper och försöker få det till att det är den kapitalinkomst som genereras av näringsverksamhet i kommunen samtidigt som man säger att det är jättesvårt att räkna ut det! Hela sättet att bära upp skatten grundar sig inte på den principen.

 

Principer i all ära, men då skall man inte bara prata om dem utan då skall man följa dem, om man en gång har en principiell hållning. Det tycker inte jag att herrarna här i salen har, utan det är liksom principer när det gäller att bekräfta deras åsikter, men inte generellt sett. Har man en gång börjat tumma på kapitalinkomstskatten och fördelar den tillbaka till kommunerna, så har man brutit principen om att det gäller bara skatt som bärs upp från samfund. Det är det som gör hela diskussionen så komplicerad. Visst kan man säga att, ja, vi borde överhuvudtaget, om vi skall vara principfasta, inte betala tillbaka någonting av kapitalinkomstskatten, men man måste vara pragmatisk och realistisk och se att kommunernas ekonomi inte fungerar! Det vet ltl Perämaa; han har suttit med i Ålands kommunförbund och tagit ställning för att alla kapitalinkomstskatter skall räknas, men nu sitter han i lagtinget, så nu har han ”tolkningssvårigheter”, säger han, på den här punkten! Det är ett faktum att kommunerna måste få mera pengar, om vi skall bibehålla de små kommunerna, om de skall kunna upprätthålla den sociala standard som kommunmedlemmarna vill ha, speciellt inom barnomsorg och äldreomsorg. Varför inte utnyttja den åländska självstyrelsen på ett vettigt och pragmatiskt sätt? Inte finns det någon helig regel som säger att all kapitalinkomst som kommer från Åland och som går till riket och som kommer tillbaka via klumpsumman till landskapet inte skulle kunna läggas till grund för den här återbetalningen till kommunerna. Värre principbrott har skett i det här lagtinget, kan jag lova och fler, mycket värre, kommer att hända när vi ser förslaget till tilläggsbudget. Där är ett virrvarr av principer, åtminstone tycker jag att den är nästan obegriplig till vissa delar, men jag skall inte föregå den diskussionen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Säkerligen hörde ltl Sundback vad jag sade. Jag var alltså upp och varnade för det första avsteget från den här principen, och det gällde just kapitalinkomstskattefördelningen, som hade vuxit från 2-3 miljoner till 6 miljoner i detta förslag. Det att man gör ett litet misstag, ett litet avsteg eller ett medelstort avsteg, så behöver inte resultera i att man förordar ett totalavsteg och ”smyger in” i skattepolitiken och särskilt i fördelningspolitiken en helt ny princip. Jag är nog med på att diskutera att ta bort även den där 6 miljonen, om det är så. Det vore riktigare. Då skulle vicelantrådet och jag också vara överens om principerna. Till den delen delar jag alltså inte landskapsstyrelsens uppfattning helt och hållet, även om jag i den förra landskapsstyrelsen var med och förberedde en sådan här reform med 2-3 miljoner kapitalskatt till kommunerna, även om det var lite principiellt fel. Men börjar man tala om 20-30 miljoner, så har man definitivt slagit sönder kärlet och borde börja bygga det på nytt!

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Jag har en annan uppfattning om hur man skall förhålla sig till principer. Jag tycker inte att man kan godkänna någonting som en halvprincip. Nu går vi in på kapitalinkomstskatten här som en kompensation till kommunerna för att det är på något vis faller sig lämpligt enligt ltl Roger Jansson, men egentligen vill han att man inte alls skall gå in på den här vägen. Och det har jag respekt för, men inte detta typiska att å ena sidan, å andra sidan och sedan blir det en fråga om själva beloppets storlek. Det är inte ett principiellt problem, som jag ser det, utan använder man hela basen av de olika inkomstkällorna, så beloppets nivå någonting som lagtinget och landskapsstyrelsen naturligtvis kan sätta såsom man anser vara rimligt. Grundproblemet är ändå kommunernas dåliga ekonomi. Nu säger man att man skall kompensera detta med landskapsandelar. Jag har väldigt svårt att tro att landskapsandelarna kan höjas så mycket att det verkligen innebär att kommunerna kan få en hållbar ekonomi på lång sikt. Det har vi inte heller fått några löften om från landskapsstyrelsen utan man säger att man skall komma med en ny framställning, och vissa justeringar är nödvändiga, men det rör sig om miljoner belopp nu som kommunerna är i behov av.

 

Principer i all ära, men nog tycker jag att det skulle vara mera pragmatiskt ur alla synpunkter att utgå från hela kapitalinkomstskattebasen, precis som kommunerna säger, och sedan sätta nivån där lagtinget anser det vara riktigt.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Om man ser på pragmatismen i sammanhanget måste man också se på orsaken till förslaget och det var alltså det som drabbade en del av våra kommuner, långtifrån alla, dvs. möjligheten för vissa näringsutövare, jordbrukare och andra att överföra en del av sina tidigare deklarerade inkomster, som också underställdes kommunalskatt, till kapitalinkomster, som inte underställdes kommunalbeskattningen. Det här syntes på Åland på det sättet att vissa landsbygdskommuner drabbades mer än andra. Staden drabbades just inte alls av det här, procentuellt obetydligt. Det gällde också en del andra kommuner. På det sättet kunde vi för vår del vara med om i diskussionen att göra en justering av pragmatiska skäl därför att det blev så uppenbart orättvist för vissa kommuner. Men det är det nu som håller på och glider över till någonting helt annat, en politik som skulle införa en ny princip och som inte baserar sig på detta faktiska problem och utfallet som har inträffat i landskapet.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Ett sådant politiskt resonemang har jag en viss förståelse för, men man kan då fortsätta en sådan pragmatisk diskussion: Varför skulle inte kommunerna få ta del av kapitalinkomstskatten på dividend? Det skulle inte enbart gynna Mariehamn utan det finns överallt i våra kommuner personer som har rätt goda dividendinkomster. Man har redan frångått principen, men sedan finns det på något vis någon politisk bedömning som vi ännu inte har fått här uttalad, vad det är som gör att inte landskapsstyrelsen föreslår att man går med på att använda alla kapitalinkomstskatter som grund för den här fördelningen. Det skulle vara ärligt att säga vad det är. T.ex. ltl Perämaa, som har suttit i kommunförbundet och ltl Folke Sjölund, som tidigare har varit av en annan åsikt, men nu har man ändrat sig. (Från salen: vicelantrådet: titta efter i protokollet!) Vad de nu än är, så har de tidigare ändå inte varit emot den princip som kommunförbundet talar för. Det finns alltså en politisk hund begraven här som borde grävas fram och man skulle få veta vad det är som gör att liberalerna nu spelar två spel i den här frågan: en i kommunförbundet och en här i lagtinget!

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till näringsutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till andra tilläggsbudget för år 2001. (FR nr 15/2000-2001).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion. 

 

Vicelantrådet Erland:

Fru talman!

Det här är den andra tilläggsbudgeten för år 2001. Avsikten är också att det här skall vara den sista budgeten och också den sista budgeten som uppgörs i mark. I förvaltningen finns det alltså en omställning till euro i all budgetering och det är också en av orsakerna till att vi utgår från att det här är den sista budgeten.

 

Tilläggsbudgeten kommer i en tid där vi har anledning att fundera på den ekonomiska utvecklingen. Mycket talar för att vi kommer till en vändpunkt också i landskapets ekonomi. När det gäller de internationella konjunkturerna har man talat om en v-vändning, dvs. en snabb nedgång och en lika snabb uppgång. Det ser inte ut att inträffa utan det är snarare fråga om en banan, alltså en långsam nedgång, möjligen förstärkt av de oroligheter som har utlösts av terrorkatastrofen i USA. Den nedgången i den internationella konjunkturen kommer inte i sig att drabba oss på ett omedelbart sätt utan man kan räkna med, av erfarenhet, att vi har en eftersläpning i vår lokala ekonomi på kanske ett halvt år, men det finns andra faktorer i den åländska ekonomin som är oroväckande och det gäller den offentliga sektorns ekonomi, där vi har höga kostnader och samtidigt både i kommunen och i landskapet inkomster som kommer att minska. Även om den här budgeten tar upp ett anslag på 10 miljoner mark i avräkningsbelopp är det alltså ett resultat av gångna tider. Vi kan räkna med att få justera ner klumpsumman för nästa år, samtidigt som vi vet att vårt skolväsende, hälso- och sjukväsende osv., har höga kostnader. Kostnadsnivån på Åland är hög överhuvudtaget. Det här betyder alltså att vi har anledning att göra en noggrann bedömning inför ordinarie budget och därför har vi också i den här budgeten tagit upp ett avsnitt där vi försöker beskriva konjunkturen. Vi vet också att våra huvudnäring har problem; även om den i sig har en stark konkurrenskraft är olika omständigheter negativa för sjöfartsnäringen och för jordbruket. Sjöfartsnäringen riskerar när det gäller passagerarfartygen att flagga ut till Sverige. Det blir en långsam dränering av kompetens och arbetskraft både på Åland och i riket; 85 procent av rederiernas personal är bosatta i riket, men det har tydligen inte gått hem hos rikspolitikerna, dessvärre. Det finns ännu hopp om att riksdagen skall kunna ta till sig argument för att sjöfartsnäringen är en riksangelägenhet och att det är ett system av beroendeförhållanden till landbaserade näringar på Åland, men i ännu högre utsträckning i riket.

 

Vi säger här i budgeten att det redan nu står klart att vi får ägna mycket energi åt omprioriteringar och strukturförändringar i samband med nästa års budget.

 

När det gäller tilläggsbudgeten i stort består den till största delen av justeringar och anpassningar till ändrade förhållanden och vissa omräkningar som har varit nödvändiga. Till den del det gäller nya uppgifter sammanfattas de väsentliga på första sidan. Det gäller utgifterna för skolor, där lagtinget tidigare har sagt att mögelsanering skall prioriteras och det har också från landskapsstyrelsen getts utfästelser om om- och tillbyggnad av Strandnäs skola, som är ett stort projekt som länge har väntat på renoveringen och tillbyggnaden. Ytterligare har vi 20 miljoner i bevillningsfullmakt för bostäder som gör att man under året räknar med att kunna ge lån till 175 ägarbostäder och 70 hyresbostäder. Bevillningsfullmakten är totalt på 120 miljoner.

 

Detta om innehållet i budgeten. Sedan har lagtinget i samband med senaste ordinarie budget och också vid flera andra tillfällen efterlyst ”investeringsgrunder för när medel för infrastrukturella satsningar kan beviljas” och detta avser då planer på badanläggning i Mariehamn och simhall i Finström som för närvarande är aktuella. Landskapsstyrelsen har naturligtvis följt den här processen, dels i lagtinget, men också korresponderat med respektive kommun i de här frågorna. Vi har utarbetat, mot bakgrund av det lagtinget har sagt sedan budgeten 1998, ett förslag till bedömningsprinciper för den här typen av investeringar. Det här förelägger vi lagtinget för diskussion och för utskottet att ta ställning till.

 

Landskapsstyrelsen har konstaterat att de projekt som hittills har varit aktuella av den här typen, någon form av infrastrukturell karaktär, dvs. övergripande projekt som gynnar turistnäringen i allmänhet, är av två slag: det är dels s.k. kommunala projekt där man tidigare har beviljat medel för bl.a. jakt- och fiskemuseet och för ett skolmuseum. De bidragen har då preciserats i budgeten för 1998 och också senare kommenterats av finansutskottet. Principen har varit den att kommunala projekt för i allmänhet kommunala angelägenheter eller en avgränsad effekt har fått 25 procent i bidrag, 50 procent i lån. För att påskynda den här typen av projekt som har ansetts angelägna för besöksnäringen har man ytterligare lagt till bidragsandelar för den regionala effekten, sysselsättningseffekten och finansutskottet har också preciserat detta med infrastrukturella projekt att det är större anläggningar som har betydande effekter på besöksnäringen, på sysselsättningen och utjämnar aktiviteterna under året, dvs. gynnar lågsäsong.

 

Sedan har vi å andra sidan landskapsprojekt, där allhallen har förverkligats och travbanan budgetmässigt har förverkligats budgetmässigt; det är beslut från lagtinget att stöda utbyggnaden till i princip 100 procent. Nu finns det också här olika avtalsmässiga konstruktioner med mark, byggnader osv., liksom allhallen också har olika avtal med mark, verksamhetsgarantier, drift osv. Det som har aviserats i budgeten tidigare är kk-hus, sjöfartsmuseum och golfbana i Grelsby. Sedan har vi de aktuella anläggningarna där vi konstaterar att de är angelägna projekt i sig, de har en sannolik samhällsekonomisk positiv effekt, de är infrastrukturella i förhållande till besöksnäringen, de gynnar säsongutjämningen och det ena projektet, idrotts- och motionscentrum i Godby, är en regional fördelning som ger aktiviteter också på norra Åland.

 

Vi har konstaterat att den här typen av projekt, om man skall räkna med att landskapet bidrar till betydande del, skall kunna ingå i en diskussion där man kommer fram till en överenskommelse med landskapet, som sitter s.a.s. på pengarna men också har ett övergripande ansvar att det här gynnar hela Åland på bästa möjliga sätt. Därför har vi också till Mariehamns stad respektive Finströms kommun skrivit ett brev i juni för att få ett bedömningsunderlag och faktiskt medverka till att projekten skall kunna bli av och att de får en så bra utformning som möjligt med hänsyn till de målsättningar vi här diskuterar, alltså att gynna besöksnäringen och utnyttja det kapital som redan finns investerat.

 

Med utgångspunkt från de riktlinjer som finns här räknar vi med att fortsätta dialogen med respektive projektansvariga och återkomma till lagtinget med konkreta förslag till beslut. Vi anser att de här besluten hör hemma, i princip i alla fall, i ordinarie budget, medan bedömningskriterierna och principerna bör kunna få en så pass ingående behandling här i lagtinget att vi i landskapsstyrelsen vet vad vi skall hålla oss till när den här processen fortsätter.

 

Fru talman!

Budgeten är som sagt mycket av en s.k.städarbudget, men det är viktigt att principerna får en ingående behandling i finansutskottet och det utgår jag från att finansutskottet sin vana trogen gör. Det finns en serie av betänkanden i finansutskottet som faktiskt har gett anvisningar till lagtinget och därmed landskapsstyrelsen, som vi har försökt ta fasta på här. Sedan vill jag ytterligare komma tillbaka till det jag började med, att vi får bereda oss på en mera stram budget- och finanspolitik framöver. Kanske alla här i lagtinget har insett de senaste åren att utvecklingen har varit att den offentliga sektorn har expanderat, budgetbeloppet har expanderat, våra skolor, hälso- och sjukvården har vi alla som mål att trygga, men vi måste göra det på ett kostnadseffektivt sätt och det betyder att vi har ett stort ekonomiskt ansvar för att driva samhällsekonomin i rätt riktning de närmaste åren.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det som jag tror att har vållat mest huvudbry för alla i oppositionen är nog att försöka förstå principerna för landskapsstöd till anläggningar och i en replik kan man inte säga så mycket om det, men det finns en tablå där man radar upp landskapsprojekt och jag antar att det är s.k. infrastrukturella projekt. Jag undrar om vicelantrådet kunde klargöra på vilket sätt sjöfartsmuseet nu är ett infrastrukturellt projekt. Jag har alltid uppfattat sjöfartsmuseet som ett ganska ordinärt museum, även om det har en väldigt speciell inriktning och så. På vilket sätt kommer man fram till att just sjöfartsmuseet är en infrastrukturell satsning? Vi har så många museer här i landskapet så jag tror att det blir svårt att hålla saker och ting isär om man inte får en väldigt klar bedömning av just det här projektet.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Fru talman!

Jag har för mig att vi framställningen har lutat oss mot finansutskottets formulering i samband med budgeten 1999 att infrastrukturella projekt är sådana större projekt som har en betydande effekt på besöksnäringen, lågsäsong osv. De projekt som i huvudsak är landskapsfinansierade kallas i tablån landskapsprojekt. Den benämningen kan man naturligtvis diskutera, men när det gäller sjöfartsmuseets betydelse i relation till besöksnäringen har det museet ett betydande värde för den. Det är alltså en institution som lockar till sig många besökande också under lågsäsong och det ger Åland en profil kopplad till sjöfarten i allmänhet. Oberoende vad man kallar projektet har det en stor betydelse för turismen, ihop med andra saker. Naturligtvis behövs det flera aktiviteter för att man skall göra en gruppresa till Åland eller en familj skall åka hit, men sjöfartsmuseet har en betydande dragkraft och det är ett mycket angeläget projekt enligt min mening. Landskapsstyrelsen har det här projektet med i sina bedömningar när vi skall prioritera framöver vad som är angeläget att bygga, så jag vill understryka att sjöfartsmuseet är ett mycket bra exempel på just betydelsen för besöksnäringen och turismen.

 

Ltl Strand:

Fru talman!

Förslaget till andra tilläggsbudget för år 2001 innehåller till största delen anslag som har rutinmässig karaktär, vilket även finansministern nämnde. Jag kommer därför att koncentrera mig på de principer som presenteras gällande landskapsstöd till anläggningar. Jag håller helt med om att omstruktureringen i åländskt näringsliv lyft fram behovet av nya aktiviteter för att stärka Ålands ställning som resmål. Jag kommer därför inte att i större utsträckning beröra om anläggningarna behövs eller inte. Däremot kommer jag som sagt att beröra finansieringsprinciperna. Jag kommer även att beröra vem som skall sköta och äga olika anläggningar.

 

Vi skall alltså i denna tilläggsbudget fastställa principer för på vilka grunder framtida investeringar på 300-400 miljoner skall tas. Att då få presenterat ett förslag som enligt min mening inte innehåller några hållbara principer överhuvudtaget kan inte annat än betecknas som oansvarigt från landskapsstyrelsens sida. Min förhoppning är därför att alla lagtingsledamöter grundligt har satt sig in i vad landskapsstyrelsen kallar principer. I förslaget finns endast runda formuleringar som i princip tillåter landskapsstyrelsen att bevilja olika projekt, allt mellan noll och 100 procent i bidrag – allt enligt eget godtycke. Jag skall lite längre fram exemplifiera detta.

 

Fru talman!

Jag vill beröra en sak som slog mig när jag läste in mig på detta ärende. Det som jag reagerat över är att finansminister Olof Erland varit med och beslutat om dessa principer. Enligt min mening är finansminister Olof Erland jävig. Finansministern har nämligen via sitt privata bolag gjort utredningen om idrottsanläggningarna i Godby. Att finansministern nu sitter i landskapsstyrelsen och beslutar om att det projekt han själv jobbat fram åt Finströms kommun kan få finansieringsstöd upp till 95 procent är osmakligt. I fortsättningen kan nog finansministerns bolag köra med följande slogan: ”Anlita finansminister Erland, så fixas finansieringen av landskapet Åland!”

 

Fru talman!

När principer tas för olika idrotts- och fritidsprojekt, så är det viktigt att alla kommuner behandlas likvärdigt när det gäller bidragsprocenterna. Historiskt har bidraget för idrotts- och fritidsanläggningar varit 25 procent. Så har varit fallet när Mariehamns stad byggt Islandia, Baltic hallen, allvädersbanorna m.m. Inte ens 10 procent som infrastrukturellt stöd var dåvarande finansministern Roger Nordlund beredd att ge Mariehamns stad när man byggde Baltic hallen. När en badanläggning var på gång vid Idrottsgården var 25 procent i bidrag förhandsbeskedet från dåvarande finansminister. Det var den principen som gällde då.

 

Fru talman!

Nu när landskapsstyrelsen har gått in för att höja bidragsprocenterna på idrotts- och fritidsanläggningar bör det fastställas klara regler. Det är viktigt att alla behandlas lika. Det förslag som nu presenteras i tilläggsbudgeten möjliggör, som jag tidigare sagt, att stöd ges enligt godtycke. Jag skall här ge några exempel.

 

Vill man inte ge några stöd överhuvudtaget hänvisar man till skrivningen om finansieringsutrymme eller konjunkturläget på sidorna 5-6. Man kan alltid hävda att konjunkturläget inte är det rätta eller att finansieringsutrymme inte finns. Vill man däremot, fru talman, ge ett annat projekt t.ex. 90 procent i bidrag är det bara att hänvisa till den uppställning som finns på sidan 5. Man kan även använda skrivningen under rubriken  ”Finansieringsstöd” på sidan 4 för att ge bidrag på 90 procent. Där står nämligen att man skall ta hänsyn till ”kommunalekonomisk ställning”. I praktiken betyder det att ju sämre en kommun sköter ekonomin desto mer kan landskapet bygga åt den! Annars kan man använda skrivningen på sidan 5, vilken anger ”ett finansieringsstöd som är tillräckligt för att projektet kan genomföras”. Inte heller sägs hur de kriterier som anges under rubriken ”Bedömningsfaktorer” på sidan 3 skall mätas eller vägas inom sig eller mot varandra. Vilket värde har varje faktor? Med det förslag som ligger ger man fullmakt åt landskapsstyrelsen att agera hur man vill.

 

En förfrågan om stödprocent finns redan från Mariehamns stad, så det skulle vara viktigt att vi kan ge klart besked här från lagtinget vad som gäller.

 

Herr talman!

Vad gäller driftsansvar sägs på sidan 4 följande: ”Landskapsstyrelsen utgår från att kommunen eller sammanslutning påtar sig ansvaret för driften och garanterar verksamheten enligt avtal.” Enligt min mening räcker det inte att man ”utgår” från att någon tar på sig driften enligt avtal. Här borde i stället stå att det är ett krav att någon annan än landskapet tar på sig driften, och det för all framtid. Fortsätter man att som vid Eckeröhallen ha tidsbestämda driftsgarantier innebär det sannolikt att landskapet inom en nära framtid har ansvar för ett stort antal anläggningars drift.

 

Herr talman! När det gäller badhuset i Mariehamn och bad- och idrottscentret i Godby säger landskapsstyrelsen att det är nödvändigt att landskapsstyrelsen har en aktiv roll i planering och förverkligande. Varför skulle det vara nödvändigt! Att gå in och centralstyra dessa projekt strider helt mot principen om kommunernas självbestämmande. Initiativet till dessa anläggningar har tagits på kommunal nivå. Däremot bör klara regler fastställas för bidragsprocenterna, vilket, som sagt, även efterfrågats.

 

På sidan 4 beskrivs även ägande av  anläggningar och mark. Här sägs att detta ”bestäms enligt avtal mot bakgrund av landskapsstyrelsens och övriga intressenters kapacitet kapitalinsats”. Det här betyder i praktiken att landskapet, om man t.ex. finansierar ett kommunalt bad- och idrottscenter med 90 procent, även kommer att äga det till 90 procent. I rättvisans namn borde landskapet då ta över ägandet av alla kommunala idrottsanläggningar. I motiveringarna sägs även att badanläggningarna i Mariehamn och Godby inte skall konkurrera med varandra.

 

Den som verkligen har läst projektbeskrivningarna inser dock att detta inte är sant. I projektbeskrivningen för Godbys badanläggning sägs följande om innehållet: ”En motions- och tävlingsbassäng, 25 meter lång, med 6 internationella banor. Barnens äventyr innehållande vattenrutschbana, spännande vattenkaskader, vattensprutande figurer och en liten vattenrutschbana för de minsta besökarna. Äventyret kan regelbundet förnyas med nya aktiviteter. Undervisnings- och terapibassäng med höj- och sänkbar botten. Bassängen är även anpassad för babysim. Bubbelpool, avskilt placerad med 38 graders vattentemperatur.” Läser man, fru talman, projektbeskrivningen för badhuset i Mariehamn finner man att det innehåller alla dessa faciliteter. Det enda som skiljer är att ytorna i Mariehamn blir större plus att man även har flera aktiviteter. Bara detta är grund för att behandla båda anläggningar lika när det gäller stödprocenten. Det skulle vara ärligare att säga som det är utan föra en massa människor bakom ljuset. Man kan då fråga sig varför dessa luddiga principer med en massa tolkningsutrymme presenteras. Enligt min mening finns det två svar. Det ena finner man i det svar som Finströms kommun har gett till landskapsstyrelsen på de frågeställningar som man ställde till Finström och Mariehamn i juni. I brevet, som för övrigt är undertecknat av kommunstyrelsens ordförande Ragnar Erlandsson, finner man följande: ”Kommunen anser att hela projektet innehållande badanläggning, skidtunnel, ishall och uppvärmd konstgräsplan skall förverkligas samt byggas och ägas av landskapet Åland. Kommunen kan bara tänka sig att ge driftsgaranti för fem, alternativt tio år, detta under förutsättning att projektet finansieras till 100 procent av landskapet Åland.” Det betyder att år 6, alternativt år 11, får någon annan ta ansvar för anläggningarna. När man läser detta inser man att det inte är ett kommunalt projekt utan något som man anser att landskapet skall ta ansvar för.

 

Herr talman!

Har man detta brev som bakgrund förstår man att ett regel utan hållbara principer måste skapas för att detta skall kunna förverkligas.

 

Den andra orsaken är politisk. Om man vet att centern och liberalerna har lovat en badanläggning åt Finströms kommun och samtidigt ser att kommunstyrelsens ordförande är talman Erlandsson, kommunfullmäktiges ordförande vicetalman Viveka Eriksson, samtidigt som utredaren sitter som finansminister, så förklarar det det mesta. Det är kommunalpolitik på landskapsnivå det handlar om.

 

Med detta som bakgrund hoppas jag verkligen att finansutskottet ser över de s.k. principerna så att allt blir klart och redigt. Likabehandling vid finansiering av idrotts- och fritidsanläggningar är ett krav. Likaså skall ägande och drift av dessa anläggningar klargöras. Vi kommer även att lämna in en motion innehållande vad jag här beskrivit. Lagtinget skall inte heller glömma bort att det hela tiden är nya projekt på gång som skall behandlas enligt de principer som fastställs. Det som jag kommer på på rak arm är idrotts- och rekreationscenter i Vikingahallen, uppvärmd konstgräsplan i Mariehamn, någon form av ridanläggning i Lemland.

 

Till sist tycker jag att man kunde ha sparat papper och tid på dessa principer. Man kunde ha skrivit ”vi fördelar pengar hur vi vill”!

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Med tanke på de framtidsutsikter som finns i den åländska ekonomin och behovet av investeringar tycker jag att det var ett väldigt negativt inlägg från ltl Strand. På alla sätt försöker han hitta konspiration och på något sätt att de som har varit med och försökt jobba fram det här och landskapsstyrelsen, alla försöker på något sätt dra hemåt. Ltl Strand vet naturligtvis själv hur han tänker, men det är inte roligt att höra hans tankar här i lagtinget.

 

Jag skulle vilja säga att de principer som finns här är omfattade av landskapsstyrelsen. Vi lägger fram dem för diskussion med ett alldeles klart budskap, nämligen att med de här principerna och som lagtinget besluter kommer landskapsstyrelsen att lägga fram ett förslag till lagtinget. Och skall det vara nödvändigt att påminna ltl Strand att han faktiskt är invald i ett parlament för att fatta beslut, att ta ställning i frågor! Om man hela tiden ägnar sig åt att hitta personer som har uppsåt att försöka lura den ena och den andra, så tror jag inte att vi kommer så mycket framåt i det här samhället; då kan vi stå här och utpeka den ena eller den andra för personliga syften och att gå i den och den kommunens syften i de och de kapitalintressenas ledband osv. Det här är ett ärligt försök att försöka tala om vad lagtinget tidigare har sagt och tolka det till ett underlag för beslut. Det är alltså lagtinget som tar ställning. Men försök tänka på möjligheterna, ltl Strand, i stället för omöjligheterna! Vi behöver aktiviteter på Åland, särskilt under lågsäsong och vi behöver en regional balans.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är precis såsom vicelantrådet Erland säger: det är ett försök till principer. Men det är ett totalt misslyckat försök till principer! Personligen är jag absolut inte negativ till något av projekten, men det måste vara någon ordning och reda på vad som gäller när kommunerna frågar efter vad man kan få till stöd. Jag kräver också att man skall bli likabehandlad i alla kommuner. Det är det minsta man kan kräva att vi besluter om i detta parlament.

 

Vicelantrådet Erland, replik:

Herr talman!

Det intressanta är att de här principerna grundar sig på ett resonemang som har förts i lagtinget och finansutskottet. Jag tror att man kanske kan läsa in ganska tydliga skiljelinjer i hur man skall fastställa principer. Jag kan föreställa mig att ltl Strand vill ha en räknemaskin som han trycker på en knapp och så kommer det ut ett svar, liksom han konverterar mark till euro! Men all erfarenhet i landskapsförvaltningen visar att de här projekten bygger på en diskussion med projektägarna och landskapsstyrelsen. Det utgår vi från i det här fallet också. Landskapsstyrelsen har redan haft diskussioner med företrädare för de här projekten och utgår från att det är möjligt att föra en konstruktiv dialog. Det skulle också vara tacksamt om den  konstruktiva dialogen kunde föras här i lagtinget!

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Det är ganska intressant att höra hur vicelantrådet går från ena ytterligheten till den andra. Ena stunden fastställer man principer som inte är principer och nästa stund pratar han om räknemaskiner! Jag vill ha tydliga, klara principer som vilken vanlig medborgare som helst eller beslutsfattare skall kunna förstå. Det som här har presenterats kan ingen förstå på ett bra sätt. Man kan bara tolka vad landskapsstyrelsen tror: Är det det här som landskapsstyrelsen avser? Jag anser att man inte kan fastställa någonting som ser ut på det här viset.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är lite motbjudande, man jag måste konstatera att ltl Strand gjorde ett synnerligen osmakligt påhopp på ledningen av en av Ålands kommuner. Det var närmast ett slag under bältet. Nej, egentligen är det så att det som ltl Strand nu har missat helt och hållet i det här sammanhanget är att det är klart att varje projekt, skilt för sig, kommer att budgeteras skilt för sig och diskuteras skilt för sig i samband med budgetering. Lagtinget kommer att behandla varje projekt i ett senare sammanhang. Det som nu finns här är en sammanställning av flera stycken saker. Det är klart att verkligheten är nog lite mera komplicerad än att man skall kunna sätta in alla projekt i samma mått och tro att exakt samma förhållanden gäller i varje projekt skilt för sig. När det gäller den kommunala självstyrelsen finns här ingen motsättning överhuvudtaget därför att det finns naturligtvis inga som helst förbud mot att landskapsstyrelsen och enskilda eller flera kommuner kommer överens om hur saker och ting skall se ut.

 

Ltl Strand, replik:

Herr talman!

Jag tycker att ltl Sjölund pratar mot sig själv här. Först säger han att varje projekt skall behandlas skilt för sig. Om det är så behöver vi inte anta några principer överhuvudtaget. Jag upplever att de här principerna skall antas för att landskapsstyrelsen skall få fullmakt att göra vad man vill.

 

Ltl Sjölund, replik:

Herr talman!

Det är klart att här finns vissa grundläggande principer framtagna. Det finns kategoriseringar av olika typer av projekt, men det är fortfarande på det sättet, ltl Strand, att när landskapsstyrelsen avser att ge något stöd till projekten kommer de naturligtvis att budgeteras skilt för sig i landskapets budget. Det är alldeles självklart.

(Från salen, ltl Sundback: Så har det nog alltid varit om man tänker efter)

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Boman: Herr talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum inkommande onsdag.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum inkommande onsdag den 19.9 har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 19.9. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan antecknade talarna ltl Svensson och ltl Salmén att yttra sig.

 

Ltl Svensson: Herr talman! Jag ber att få avstå.

 

Ltl Salmén:

Herr talman! 

Det var några saker som jag hade tänkt be finansutskottet närmare titta på i tilläggsbudgetförslaget. När jag på sidan 5 ser de kommunala projekt som beviljas ser jag att man påpassligt har glömt en hall vid Ödkarby skola. Det som här har talats om, badhus och sådant, är väl ungefär i den stilen, alltså att de skall få 25 procent plus 15 procent plus eventuellt någonting till och sedan lite lån. Det är väl en enkel sak så behöver man inte ha så här många tabeller. Man kan fråga sig, när man säger här från landskapsstyrelsens sida, att man har diskuterat med företrädare för projekten: Är det så att projektägaren vill att någon annan skall betala hundra procent, så frågar man sig vem som då är företrädare för projektet, om det är betalaren eller den andra som hittar på idén!

 

Sedan har jag några saker till och det är finansieringsunderstöd till kommunerna under moment 44.05.30, som jag hoppas att finansutskottet kan reda ut, dvs. varför man skulle behöva ha mera pengar tillgängliga och fundera på det i samband med förslaget till slutlig budget. Jag tror att det är absolut viktigt nu att vi verkligen ser till att vi får kommunerna att börja titta efter det som vi talade om förut – sina kostymer.

 

När det gäller moment 45.70.88 Ålands hälso- och sjukvård/Tecknande av aktier hoppas jag att finansutskottet kan reda ut om man nu från ÅHS:s sida har sålt bostadsrätterna som man dunkade iväg och beställde. ÅHS skall väl ändå inte bli hur stor fastighetsägare som helst, så det här borde vi försöka titta efter.

 

Också en annan sak borde utskottet titta på. Jag är lite förvånad över att nu kommer det utgifter för ett operagästspel. Nu är det väl så att när vi har haft gästspel utanför har landskapet betalat. Det är väl samma princip nu, att vill någon ha gästspel, så betalar de antagligen – antar jag att det borde vara.

 

Den viktigaste saken som nog tarvar rätt stor utredning är moment 46.15.32, där man ökar budgeten från 18 miljoner till 30,7 miljoner. Då ber jag att man verkligen tittar efter hur det står till på byggsektorn. Just nu är det rätt många som kommer hit. Jag kom hem med flyget igårkväll från Helsingfors och började resonera med folk som flög med och det var rätt många som kommer hit för att bygga, där åländska företag egentligen inte har kapacitet att bygga mera. Skall vi nu sätta igång flera stora projekt, för att inte tala om de stora som har diskuterats här, så tror jag att vi behöver titta efter och jag hoppas att finansutskottet noga reder ut detta.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson, replik:

Herr talman!

Beträffande momentet 45.70.88 som ltl Salmén tog upp kan jag svara ganska omgående. Lagtinget har beviljat pengar för byggande av lägenheter för ÅHS och det här gäller tillsammans med den kläm, som föreslås skulle omfatta, att landskapsstyrelsen skulle kunna ställa landskapsborgen för pengarna och på så sätt minska räntekostnaderna med ca 80.000 mark per år, vilket givetvis skulle vara en betydande reducering av kostnaderna per kvadratmeter i de aktuella bostäderna.

 

Ltl Salmén, replik:

Herr talman!

Jag undrar om vi inte nu talar om två olika projekt. Det här gäller Dalnäs. Men jag talar om, om jag inte tar fel, de åtminstone tre stycken bostadsrättslägenheter som ÅHS har tecknat avtal med och som det var sagt att de skulle sälja bort.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. Ärendet bordläggs till plenum den 19.9.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsrevisorernas berättelse för år 2000.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Vid sidan av lagstiftningen och budgetmakten har lagtinget som den väldigt viktiga uppgiften också att kontrollera förvaltningen och den verksamhet som bedrivs med anledning av vår lagstiftning och våra budgetbeslut. Till den delen är revisorerna vår förlängda arm och jag tycker att revisorerna än en gång har gjort ett väldigt gott arbete. Jag tycker att den berättelse som vi nu har fått på bordet är väldigt informativ. Man lyfter upp vissa delar där man mera ingående granskar de delarna och man har där också många påpekanden om förslag till åtgärder som det kan vara skäl att både finansutskottet och landskapsstyrelsen tar till sig. Jag skulle vilja ha lite mera tid att gå in i berättelsen och föreslår därför att ärendet bordläggs till onsdagens plenum.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 19.9. har väckts. Ärendet kommer därför att bordläggas. Vill någon ytterligare uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 19.9.

Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan anmälda talarna ltla Boman, Roger Jansson, Perämaa, Eklöw  och Salmén att yttra sig.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Jag har i detta skede enbart lite formalia jag gärna vill framföra. På det sätt och vid den tidpunkt landskapsrevisorernas berättelse presenteras har inneburit att debatten flyttat från plenisalen till massmedia. Jag är helt för att alla handlingar som finns i detta hus skall vara offentliga så fort de har överlämnats till lagtinget eller registrerats. Men något känns fel då man som lagtingsman i massmedia får läsa om vad de av lagtinget utsedda revisorerna har kommit fram till, och detta två-tre veckor före lagtingsledamöterna erhållit denna berättelse. Dessutom blir man tillfrågad av massmedia och väljare om vad man anser om denna berättelse och eftersom man inte har fått den blir svaren något korta. Jag hoppas att presidiet med allvar tar sig an denna fråga och om möjligt tillser att lagtingsledamöterna erhåller landskapsrevisorernas berättelse någorlunda samtidigt som massmedia.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Vi har många ärenden i lagtinget, så det är bra att man klarar av så många som möjligt och inte bara pratar när de är bordlagda, även om man säkert har orsak att göra det då också.

 

Detta ärende är mycket väsentligt på det sättet, herr talman, att det är en kombination av flera ärenden. Det är landskapsrevisorernas berättelse i anledning av bokslutet som vi har fått och i anledning av landskapsstyrelsens verksamhetsberättelse. Så på bolagsstämmor i företag behandlas de alla som en helhet och det här är då kommentarer som lagtingets valda revisorer har i anledning av bokslutet, kan man säga. Det är väl så att år 2000 kan vara det verkligt goda året som vi har bakom oss. Det har varit några år med stora överskott och att vi har samlat lite pengar i ladorna. Det är möjligt att också år 2001 kan bli ett sådant år, men intresset för stora utgifter har ökat betydligt.

 

När den landskapsstyrelse som hade fögderiet år 2000, Roger Nordlund I, tillträdde hörde vi här i lagtinget mycket synpunkter på att nu skulle visavi näringspolitiken åtminstone pengarna skjutsas ut och ny bidragsminister var tillsatt. Det är mycket glädjande att ta del av revisorernas konstaterande att det är på näringsavdelningen man har sparat pengar och det är särskilt stöden till övrigt näringsliv, förutom jordbruk, förutom lantbruk, som har kraftigt gått ner. Det må inte i och för sig vara något självändamål, men mycket av de anslagen är förslagsanslag, alltså man skall bedöma vad som kan behövas och inte pytsa ut dem bara för att de finns i budgeten; det är inte det som är lagtingets beslut när det gäller den typen av utgifter. Jag hoppas att den nya landskapsstyrelsen och den nya näringsministern kan följa upp den här ganska kloka trenden som infördes, i och för sig tidigare också, men som verkligen syns i det här bokslutet. Visserligen, om vi går in i en lågkonjunktur och om vi får utflaggningar av fartyg, så kommer det att behövas mera samhällspengar för näringslivets utveckling och då finns det orsak att till lagtinget komma med motiverade framställningar till den delen. Men att för att i princip ge bidrag till s.a.s. allting, vilket det faktiskt ibland finns önskemål om från näringslivets organisationer, är en icke-hållbar näringspolitik. Näringarna skall klara sig själva, men det finns orsak att ibland gå in och stöda dem av regionalpolitiska skäl, av konkurrensskäl, när man är på en exportmarknad och dylikt.

 

Jag tänkte inte stå här och skryta, utan jag skulle säga två saker till. Det ena gäller utbildningavdelningens förvaltningsområde, där landskapsrevisorerna nästan kommer med en osannolik beskrivning av en upphandling under också min tid i landskapsstyrelsen, av en upphandling som var mycket dyr och som i stort sett inte alls diskuterades i landskapsstyrelsen och som nu visar sig vara det som jag trodde när jag först fick höra om innehållet i denna 400.000 kronors utredning över gymnasialstadieskolornas utrymmesutbyggnader framöver. Jag trodde inte att det var sant när jag fick höra att det stod i den att den skola, som vi så många har varit med och kämpat för att skulle byggas ny, Ålands handelsläroverk, som vi nyligen har invigt och där eleverna trivs, där lärarna trivs och där rektorn tycker att hon äntligen har fått en fin skola, och det tycker vi alla andra också, så kommer man från Sverige och föreslår att nu skall vi använda den till någonting annat och så skall vi bygga ett nytt handelsläroverk! Det var så osannolikt att jag var helt säker på att det var ett skämt eller att det inte var allvarligt menat. Men jag har förstått nu att det fanns ett visst allvar i det och ännu värre blir det när man får höra från nuvarande landskapsstyrelsen att det här är nog ett klokt förslag, att vi skall nog gå vidare med det här! Det fanns många andra delar i konsultutredningen som var allvarliga, om man säger så, om man vill tänka sig en förnuftig pedagogisk utveckling på den här nivån i vårt utbildningssystem, om man vill tänka sig att man skall ha en förnuftig medelsförvaltning.

 

Jag hoppas att finansutskottet noga tittar på upphandlingen, hur det kom sig att man gjorde på detta sätt. Det är ingen upphandling som följer landskapsstyrelsens upphandlingsprinciper, än mindre naturligtvis EU:s upphandlingsprinciper, men beloppet var under de nivåerna. Men allt det som har talats om här i lagtinget när det gäller upphandling har man nästan bruitit emot i detta sammanhang och särskilt när resultatet blev som det blev. Det var en rektor som skrev i tidningarna att det blir lite jobbigt med ett resultat som lämnas av en konsultbyrå som är så trött! Det var inte exakt på det sättet, men det var innehållet i synpunkterna, och jag delar faktiskt helt och hållet den uppfattningen. Det här är en bedrövlig upphandling och landskapsrevisorerna uttalar sig om det.

 

Jag skall avsluta, herr talman, med att något kritisera landskapsrevisorerna och det gäller näringsstödet till en turistkryssare på Kökar. Det har begåtts ett fel i början på 1995 vid beviljandet av det anslaget på enskild föredragning, eftersom det delvis var fråga om en investering som hade gjorts redan 1994, före vi blev medlemmar i unionen. Sedan är det svårt i den fortsatta beredningen av detta kryssarärende att hitta några fel i efterhand, men revisorerna dom hittar i alla fall dom, för dom säger att det är ett fel! Det är nämligen på det sättet att man kan inte enligt regelverket kräva tillbaka pengarna förrän man har givit möjlighet åt den som har fått stödet att visa att man har förverkligat det. Det går alltså inte år ett, år två, att göra det, utan huvudregeln är att man har fem år på sig att visa att man fullföljer investeringen. Detta har revisorerna bortsett från. När tidsperioden hade gått vidtog näringsavdelningen de nödvändiga åtgärderna och har då krävt tillbaka det som man har ansett att mottagaren har fallerat på och pengarna har influtit till landskapets kassa. Att revisorerna trots detta skriver som de skriver är inte bra varken för sittande landskapsstyrelse eller någon tidigare landskapsstyrelse eftersom det inte är en riktigt korrekt beskrivning av vad som har förevarit.

 

Ltl Perämaa: Herr talman! Avstår.

Ltl Eklöw: Herr talman! Avstår.

 

Ltl Salmén:

Herr talman!

I stort har jag inte så mycket att anmärka utom det sista påpekandet som landskapsrevisorerna har och som gör mig lite bekymrad, där den landskapsstyrelse som satt under den här tiden bestämde sig för att fortsätta med stödet till ÅCA och skärgårdens biltransport för att kunna ge möjligheter för skärgårdsborna att leverera mjölk och att få ut färskprodukter till någorlunda vettiga priser. Man resonerade att egentligen borde man begripa mycket bättre i Bryssel än här på Åland hur det här skall gå till. Jag måste säga att det här är en sådan anmärkning som känns otroligt lätt att bära! För någonting mera egendomligt av den förda politiken här i landskapet, alltså att se till att skärgården skall leva, har jag inte hört. Nu säger man att det har karaktär av jordbruksstöd och inte ett regionalstöd, som det ju är för att skärgården skall leva kvar! Jag måste nog säga att även de politiskt valda revisorer från de grupperingar som satt i landskapsstyrelsen borde ta sig en fundering.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 19.9.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 5:

 

Landskapsrevisorernas berättelse för Ålands lagting och Ålands delegation i Nordiska rådet för år 2000.

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till finansutskottet. Godkänt. Diskussion. Ingen diskussion. Ärendet remitteras till finansutskottet.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 6:

 

Landskapsstyrelsens berättelse för år 2000.

 

Talmanskonferensen föreslår nu att ärendet upptas till diskussion och att lagtinget först efter avslutad diskussion tar ställning till om berättelsen skall hänskjutas till utskott eller inte. Godkänt. Diskussion.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens berättelse innehåller i sedvanlig ordning en hel del information om det arbete som utförs inom landskapsförvaltningens alla olika enheter. Det jag speciellt vill lyfta fram vid den här presentationen är två saker, dels volymutvecklingen när det gäller ärenden som hanteras av landskapsförvaltningen och sedan också hur dessa ärenden fördelas mellan tjänstemannabehandling, enskild föredragning och plenibehandling. Det är nämligen två mycket tydliga tendenser som man ser, om man tittar tillbaka ett antal år i tiden; jag har själv tagit 1997 som utgångspunkt i min lilla analys. Det ena är att antalet ärenden som behandlas inom förvaltningen ökar i betydande grad. Det andra är att efter den s.k. ministeransvarighetslagstiftningen har det inte blivit så att politikerna har tagit åt sig någon mera makt på det sättet att man har gått in och tagit åt sig alla ärenden, utan de facto har det skett en mycket långtgående delegering, både från plenum till enskild föredragning och från enskild föredragning till tjänstemannaföredragning.

 

Om jag tar som exempel har tjänstemannaföredragningarna ökat från 1997 från 6.526 till år 2000 till 9.235. Det är alltså en ökning med 2.709 ärenden som avgörs på tjänstemannaföredragning, en ökning med 30 procent, vilket är en betydande ökning. Under samma period har ärendena på enskild föredragning minskat från 5.331 till 3.537, så det är en minskning med 1.794. Totalt sett ser ni alltså att ärendeökningen har varit ungefär 1.000 ärenden under den här perioden, medan antalet ärenden som behandlas i plenum är ungefär på samma nivå.

 

Jag vill visa på att den målsättning med delegeringstanken, som fanns i samband med reformen som genomfördes att i plenum skall man försöka behandla principärenden och ärenden av mera övergripande natur och sedan skall man försöka föra ner beslutsmakten så nära dem som hanterar det som möjligt, tycker jag att man kan visa med de här siffrorna att har ganska långt lyckats, även om vi hela tiden måste vara på vår vakt och fortsätta att hålla i utvecklingen.

 

Herr talman!

Jag tycker också att det förtjänar att ännu en gång understrykas den volymökning som de facto har skett i ärendehanteringen inom vår förvaltning under de senaste åren. Här är det bara siffror, men bakom varje siffra finns det ganska mycket arbete ute på de enskilda avdelningarna och enheterna, och jag tycker för min egen del att förvaltningen är värd en eloge för det fina arbete som man de facto har genomfört.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Vi fick höra om den volymökning i antalet ärenden som har funnits och det är ungefär som att det skulle vara någonting bra och att det är bra att tjänstemännen sköter det här. Men har lantrådet i egenskap av högsta politiska ansvariga funderat någonting över varför volymökningen har kommit, vad den beror på och vad man som politiker kan göra så att den skulle bli mindre?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag funderar nästan dagligen hur man, med de ändå rätt så begränsade resurser som landskapsförvaltningen har till sitt förfogande, skall kunna uppnå de mål och klara de krav som ställs på Ålands landskapsstyrelse och vår förvaltning. När det gäller ärendevolymökningen har det att göra med att ju mer vi utvecklar vår självstyrelse och ju fler områden vi tar över desto mer arbete blir det också för vår förvaltning, och det vill man ibland lite glömma bort, att det ena ger det andra i den här utvecklingen. Den EU-verklighet som vi lever i innebär också att det blir ett merarbete i vår förvaltning. Jag ville peka på volymökningen därför att det blir ofta ganska stora diskussioner när man ansöker om mera ekonomiska resurser för att klara av arbetet, men här kan man konkret peka på att det också genomförs väldigt mycket mera arbete i förvaltningen. Själv grundfrågan som vtm Häggblom ställde är befogad. Vi måste alla ställa oss den frågan, jag som lantråd, vi i landskapsstyrelsen och ledande tjänstemän: Vilka bitar kan vi kanske låta någon annan göra? Vad kan vi ändra på? Skall vi ändra på lagstiftningen eller skall vi ändra på rutinerna osv.? Annars är det här en snöboll som växer och blir så stor att vi inte kommer att orka med den, varken personellt eller ekonomiskt. Det här är en viktig fråga att fundera på, men kanske inte i samband med detta ärende utan i snarare i samband med de olika budgetbehandlingarna som kommer längre fram.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!  Jag tycker att vi av lantrådet fick svar på att han har funderat på frågan men han har inte gjort en analys av det och tagit reda på vad man kan göra i förvaltningen för att minska ärendeanströmningen, vilket gör att det uppenbarligen måste anställas mera tjänstemän. Har landskapsstyrelsen före man för framställningar till lagtinget funderat på vilka som är nödvändiga och vilka som inte är nödvändiga. Utgående från dagens och de senaste dagarnas debatt, har man från landskapsstyrelsen gjort den analysen alla gånger vad som är nödvändigt för det åländska samhället innan man avger framställningar till lagtinget, där man skall reglera det mesta i vårt samhället, vilket utökar den byråkratiska gången och ärendeanströmningen?

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller ärenden som förs till lagtinget – jag antar att vtm Häggblom i det här fallet syftar mest på olika former av lagframställningar – är det så att det finns en blandning av framställningar som förs till lagtinget och naturligtvis skall de viktigaste framställningarna prioriteras. Sedan finns det också ett behov av att ibland ta någon mindre framställning för att kunna fylla någon lucka eller om det är någon lagberedare som behöver ha ett enklare arbete att starta upp med, och en sådan kompott försöker vi skapa. Debatten i lagtinget kan och skall inte landskapsstyrelsen styra över, utan den styr lagtinget och den debatt som har varit de senaste dagarna kring vattenskotrarna är för oss en punkt i en framställning om ny båttrafiklag, som inte i landskapsstyrelsen har vållat samma diskussion som den har gjort här i lagtinget och vi kunde inte heller föreställa oss att det skulle bli en så lång debatt som det blev om den saken.

 

Vtm Viveka Eriksson:

Herr talman!

Jag föreslår att också det här ärendet bordläggs till onsdagen eftersom det kan vara skäl att behandla berättelsen i anslutning till landskapsrevisorernas berättelse.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum onsdagen den 19.9 har väckts. Ärendet komemr därför att bordläggas. Vill någon yttra sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 19.9. Innan ärendet bordläggs bereds de på talarlistan upptagna,ltla Sundman, Roger Jansson och Wiklöf, tillfälle att yttra sig.

 

Ltl Sundman:

Herr talman!

Landskapsstyrelsens berättelse är till sitt innehåll korrekt, kan vi anta, och det är ingenting vi kan på det viset ändra på: en beskrivning av verkligheten det senaste året. Det är dock ganska intressant när man läser landskapsstyrelsens berättelse. Det är på sätt och vis ett politiskt bokslut från landskapsförvaltningen. Det finns mycket att reflektera över. Jag återkommer till det här efter bordläggningen. En sak vill jag gärna ta upp i dag och det är berättelsens lay-out. När jag var kansliminister var jag ansvarig för landskapsstyrelsens berättelse och då hade vi en diskussion här i lagtinget om att lay-outen borde moderniseras, man kunde ta modell från Nordiska rådet, från Mariehamns stad osv. Nu kommer det då en berättelse som är precis likadan som den har varit förut! Den är till sitt upplägg väldigt tråkig att läsa. Har man svårt att sova någon kväll rekommenderar jag nog landskapsstyrelsens berättelse, för man somnar nog ganska snabbt när det är 1.punkt, 2.punkt, 3.punkt, 4.punkt osv. Det är så otroligt byråkratiskt upplagt, inte många diagram, det är  några tabeller osv., men den är helt svartvit, förutom framsidan,  som är vacker i de åländska färgerna.

 

Min fråga till lantrådet blir: Har man inte funderat på lay-out-förändringar? Jag vet att det har varit en arbetsgrupp som har suttit och tänkt på detta. Försvann de här funderingarna i och med att jag försvann eller kommer de att återupptas? Det skulle vara mycket glädjande att få en landskapsstyrelseberättelse med lite bilder, lite diagram, kanske ett annat format. Ltl Wickström-Johansson och jag diskuterade tidigare här att man skulle kunna ha en presentationsdel och en faktadel t.ex., lite lättsammare läsning. För oss invigda kanske det här fyller sin funktion, men för den vanlige ålänningen är det inte en uppmuntrande lay-out. Hur som helst, vill jag veta när den nya lay-outen kommer.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Det är precis som ltl Sundman säger att det gjordes försök och man har försökt ta exempel från Mariehamns stad och man har diskuterat också andra exempel, men när jag tog vid med det här arbetet så fanns det egentligen inte några konkreta förslag att ta fasta på. Det här arbetet hade inte gett något sådant och de diskussioner som jag har varit med och varit ansvarig för under slutet av arbetet har givit vid handen att man står kanske vid ett vägval: skall man göra berättelsen lättillgängligare och att se mera säljande ut, måste man dra ner ganska drastiskt på faktainnehållet, för skall man ha samma mängd fakta som det finns i den här blir det väldigt svårt att göra den lika lättillgänglig som Mariehamns stads och andra berättelser är. Jag delar den uppfattningen att vi måste sträva åt det hållet och vi göra ett nytt försök inför nästa års årsberättelse.

 

Ltl Sundman, replik:

Herr talman!

Jag håller inte riktigt med att det skulle vara så svårt att göra det här, utan det finns professionellt folk som lätt kan lägga upp den så att man får en berättelse som, som vi diskuterade förut, har en presenterande del och en faktadel. Den behöver egentligen inte bli mycket tjockare utan det handlar bara om att göra det här. Jag hoppas verkligen att det här inte har runnit ut i sanden och att det fortsättningsvis inte rinner ut i sanden, utan att man nu tar sig an det och nästa år lagtinget får berättelsen på sitt bord är det en läsvänlig landskapsstyrelsens berättelse som kommer.

 

Ltl Roger Jansson:

Herr talman!

Också jag vill föra en liten diskussion med lantrådet om berättelsens lay-out och sedan om frågan om ärendeantalet. Det var så att fram till slutet på åttiotalet var berättelsen mycket mera diger; den innehöll då hela bokslutet, men det kom senare i en skild bilaga. Det är en klart bättre lösning att ha det på det sättet. Sedan har det diskuterats att man skulle ha en mera populär berättelse, men nog behöver man också den här faktaupplysningen samlad för historieskrivningen, så hur man sedan vill kombinera det är upp till landskapsstyrelsen att komma med goda förslag på. Men det verkar som om man inget år skulle hinna med det. En kort tid fanns en politisk redogörelse över vad som hade hänt sammanlagt under året, huvudhändelserna osv. Detta föll bort för två år sedan och då sade lantrådet Roger Nordlund att han inte hann med det, och det är kanske samma i år att han inte har hunnit med. Det har ju hänt en hel del här, så jag kan förstå det. Men nog vore det bra om läsaren skulle ha en samlad bild också från den politiska landskapsstyrelsen över vad som har timat under året och vad som har varit det viktigaste ur politisk synpunkt. Nu är detta en tjänstemannaprodukt till hundra procent, och det är bra så, men det behöver också vara en politisk verksamhetsberättelse faktiskt när man har ett fögderi med 2000 anställda och påverkar alla ålänningar; omsättningen är 1,3 miljarder. Där stöder jag resonemanget från ltl Sundmans sida, men jag vill understryka att faktaupplysningen i stort sett bör vara kvar.

 

När det gäller ärendebehandlingen är det alldeles riktigt att det var en liten revolution som hände 1995 när man införde den nya ministeransvarighetslagstiftningen och det blev, precis som det var meningen, en väldigt stor delegering till enskild föredragning och till tjänstemannaföredragning, och den har då fortsatt från enskild föredragning till tjänstemannaföredragning efter att man fick ner plenivolymerna. Men det tjänar påpekas till lantrådet nog att man måste gå bakom siffrorna för att läsa statistik; de säger faktiskt inte så mycket om sanningen. År 2000 var inledningsåret av en EU-period, som kommer vart sjätte år i fortsättningen, och då har man en väldig volym på antalet beslut. Vi ser på jordbruksbyrån att det ökade med 1.100 på grund av att det skulle fattas beslut när den nya perioden började och nästa gång kommer det om fem-sex år. Tar man bort denna tillfälliga topp som vi har, så har alltså ärendevolymen minskat jämfört med ifjol. Den har ökat jämfört med 1997, men det är möjligt att man, om man tar likvärdiga år, kommer att råka ut för samma sak. Tittar man på Utbildn.avd. allmänna byrå har man en väldig massa tjänstemannabeslut och det har att göra med vårt upplägg av skolsystemet, att de enskilda skolornas beslut kommer in här i bilden. Det där kan man bra ändra, om man vill, och då sjunker det med 1.500 eller 2.000 beslut direkt. Vi ser alltså att bakom statistiken döljer sig sådant som inte riktigt anger den verkliga volymen utan det kan vara annat också; det där känner naturligtvis lantrådet till, men det är skäl att påpeka det när han själv tog upp den här diskussionen. Jag håller med honom helt och hållet att det har varit en bra utveckling när det gäller beslutsdelegering; på politisk nivå skall man syssla med principerna, men det är bra om också principerna kan göras tydliga så att man vet hur man skall följa dem.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Ltl Roger Jansson gav kanske en lite mera nyanserad bild av ärendeanhopningen inom landskapsförvaltningen än vad lantrådet initialt här gav. Det som ändå på något sätt gav mig en eftertanke var när lantrådet dels deklarerade att naturligtvis anhopningen av EU-ärenden var en ökande faktor i ärendemängden, men också att övertagandet av mer behörighet i avgörande grad skulle påverka detta. Och lantrådet undslapp sig att mängden ökade så till den grad att vi kanske kunde oroas över om huruvida vi både personellt och ekonomiskt skulle klara av en sådan här utveckling. Då är min frågeställning den, eftersom något utträde ur EU synbarligen inte är för handen, huruvida vi skall slå av på takten i övertagandeproceduren när det gäller behörighetsfrågorna. Det är väl ändå inte så? Jag tror att hela proceduren när det gäller ärendeskapandet ankommer på hur uppfinningsrikt och genialt man tänker i landskapsstyrelsen när man delegerar i beslutsfattandet. Det är mycket riktigt som ltl Roger Jansson sade att det är ärenden av politisk vidd, principbeslut, som man måste ta i avgörande grad på politisk nivå och sedan när man har skapat ett entydigt regelverk kan man hur bra som helst delegera ned. Men, som sagt, min förhoppning är att det inte var takten i övertagandeprocessen som var det angelägna. Ändå är det så att vi utnyttjar förstås inte heller i den utsträckning vi kunde det vi redan har övertagit, så där finns naturligtvis att skapa ytterligare många ärenden.

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

När det gäller diskussionen om övertagandet kan det verka åt två olika håll, dels kan det ibland verka som att man får mera arbete, men ibland skulle också ett övertagande kunna underlätta vårt arbete väldigt mycket, så det här kan man inte heller generalisera och säga att det är på det ena eller det andra sättet.

 

Naturligtvis är det som har sagts här att ärendeanhopningen i början på EU-period är stor, men varje ärende är ett ärende och det skall verkställas, därmed mycket arbete.

 

Men generellt sett, herr talman, det som jag ville lyfta fram i mitt lilla inledningsanförande var det att vi måste tänka på inom hela offentliga sektorn på Åland, både landskapsförvaltningen och kommunerna, hur vi skall klara av den arbetsbörda vi har, med de ekonomiska resurser vi har och de mänskliga resurser vi har och att varje gång man lägger på någonting nytt måste man kanske fundera: vad kan man ta bort i stället, för annars blir det som när gumman skulle bära in ved!

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det här resonemanget lite grand besannar det jag hyste farhågor för! Tar man över mera behörighet får man i allmänhet inte bara förvaltning, budgetering och lagstiftning, utan det följer en hel del arbete med detta. Jag tyckte att lantrådet igen upprepade att vi sitter i riskzonen för vad vi orkar med. Självstyrelsen har vi fått på vissa grunder och målsättningen i det här parlamentet har varit att försöka utveckla efter all vår förmåga. Den processen har vi väl ingen orsak att slå av på. Inte heller kan jag se någon möjlighet att reducera antalet EU-ärenden, vare sig de kommer i intervaller eller kontinuerligt. Jag vet inte riktigt vad lantrådet menar! Nog är det någonstans vi tydligen måste dra ner på takten, eftersom han höjer ett varningens finger för att arbetsbördan bara växer och blir synbarligen nästintill övermäktig, om den fortsätter!

 

Lantrådet Roger Nordlund:

Herr talman!

Jag försöker vara så nyanserad som möjligt därför att det finns ingenting som är svart eller vitt och inget enkelt svar på de här frågorna, utan inom vissa områden innebär mera övertagande, mera kompetens, mera arbete. Ta t.ex. EU där vi kanske inte fått direkt behörighetsövertagande, men i varje fall har det inneburit ett merarbete för vår förvaltning. Bakom den sektor som lagtinget här tidigare i dag diskuterade ganska länge, samfundsbeskattningen, finns det ett otroligt arbete just på grund av de delade behörigheterna, där det skulle vara betydligt enklare om landskapet skulle ha en bredare behörighet, t.ex. hela samfundsskatteområdet. Det skulle för vår förvaltning förenkla väldigt mycket, för det är många som i dag sliter sitt hår och funderar vad är det som gäller och hur skall man få det här att fungera. Det är sådana saker jag ville lyfta fram här som också kunde underlätta, så det finns ett både och.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 19.9.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 7:           

 

Lagutskottets betänkande nr 10/2000-2001 angående ikraftträdande av ändringar i den europeiska överenskommelsen som utgör tillägg till konventionen om vägtrafik. (RP nr 6/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till den i presidentens framställning ingående förordningen eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Förordningen föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i i tredje behandling lämnat sitt bifall till förordningens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 8:

 

Lagutskottets betänkande nr 11/2000-2001 angående ikraftträdande av överenskommelsen om antagande av enhetliga villkor för periodisk besiktning av hjulförsedda fordon samt om ömsesidigt erkännande av sådana besiktningar. (RP nr 7/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till den i presidentens framställning ingående förordningen eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Förordningen föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i i tredje behandling lämnat sitt bifall till förordningens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 9:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 2/2000-2001 angående ändring av naturvårdslagen. (FR nr 8/2000-2001).

 

I tredje behandling har lagtinget att anta lagförslaget sådant det godkändes vid andra behandlingen eller att förkasta detsamma. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lagförslaget för antagande. Diskussion.

 

Ltl Boman:

Herr talman!

Detta lagförslag är exempel på fullständigt onödig lagstiftning. Bakgrunden till detta slöseri med resurser är den att en tjänsteman fick uppfattningen att vi skulle invaderas av finnar utrustade med frysboxar som skulle tömma Åland på havtorn. Tjänstemannen lyckades få dåvarande ansvarige ledamoten Lindeman med på dessa fantasier och en kostsam process startade. Först fick lagberedningen i uppdrag att utforma en framställning som via lagtinget remitterades till social- och miljöutskottet, som dessutom begärde utlåtande av lagutskottet samt ytterligare hördes ett antal tjänstemän. Jag hoppas att alla lyckades hålla sig för skratt! Utöver detta behandlas frågan i lagtinget vid tre olika plena. Och allt detta för att någon sett någon icke-ålänning pressa havtorn! När jag ser dylika tönterier så inser jag att vi aldrig skulle klara av att bli fria och självständiga.

 

Nog för att förra landskapsstyrelsen fick kraftig kritik för att de inte presterade några lagframställningar, men att som svar på denna kritik prestera sådant här nonsens är inte vettigt. Lagtinget skall inte syssla med petitesser. Att lagförslaget är framtaget enbart med tanke på dessa havtorn framgick klart när ledamoten Lindeman presenterade lagförslaget i mars detta år. Även social- och miljöutskottets ordförande Ulf Andersson nämnde dessa havtorn vid sin presentation av betänkandet. Ledamoten Andersson lät dock förstå att han kunde tänka sig att lagen skulle gälla enbart för personer bosatta utanför landskapet eller m.a.o. enbart för finnar.

 

Herr talman!

Jag kommer i detaljbehandlingen att föreslå att lagförslaget förkastas.

 

Vtm Häggblom, replik:

Herr talman!

Med tanke på vad vi har fått höra här i ett tidigare ärende, att landskapsstyrelsen har alltför många ärenden, så tror jag att vi kanske har möjlighet här att ta bort lite ärenden från lagtingets bord och därför kommer jag att understöda förslaget om att lagförslaget förkastas. Det här är en lag som inte har den första prioritetsordningen i vårt parlament. Vi har klarat oss så här länge i självstyrelsens historia utan att ha den här lagstiftningen, så det går säkert bra i fortsättningen också!

 

TALMANNEN: Begärs ytterligare ordet? Diskussionen är avslutad. Föreläggs lagförslaget för antagande i tredje behandling.

 

Ltl Boman: Herr talman! Jag föreslår att lagförslaget förkastas.

 

Vtm Häggblom: Herr talman! Jag understöder det av ltl Boman gjorda förslaget.

 

TALMANNEN: Vid behandlingen har ltl Boman, understödd av vtm Häggblom, föreslagit att lagförslaget måtte förkastas. Omröstning kommer därför att verkställas. Omröstningspropositionen ställs så att de som röstar för lagens antagande röstar ja och de som röstar för ltl Bomans förslag om förkastande röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja. Lagtinget har i tredje behandling beslutat antaga lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

Föreläggs lagförslagets motivering för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskussion. Motiveringen är godkänd i enda behandling. Ärendet är slutbehandlat.

 

Föredras för första behandling ärende nr 10:

 

Lagutskottets betänkande nr 12/2000-2001 om ikraftträdande av överenskommelsen om fastställande av enhetliga tekniska föreskrifter för hjulförsedda fordon och för utrustning och delar som kan monteras eller användas på hjulförsett fordon. (RP nr 8/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Syftet med överenskommelsen är att samma regler skall gälla i alla deltagande länder i fråga om testning och godkännande av fordon. Det är en liknande överenskommelse som den vi har godkänt här för några minuter sedan. Den innehåller inga detaljbestämmelser alls utan det är rambestämmelser som anger riktningen för hur utvecklingen skall gå. I det här skedet finns det inget behov av lagstiftning. Dessutom är det så att vi på det här området har blankettlagstiftning, så inverkan i det här skedet är inte stor på Åland. I framtiden kommer förmodligen vissa ändringar, men från lagutskottet ser vi att det här är en positiv riktning och vi ser inga hinder för att vi ger vårt bifall till överenskommelsen.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 11:

 

Lagutskottets betänkande nr 13/2000-2001 om godkännande av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer och med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet. (RP nr 9/2000-2001).

 

Först tillåts diskussion och efter avslutad diskussion kan förslag väckas om remiss till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Herr talman!

Det här avtalet är en följd av att Schweiz har ställt sig utanför EG och EES. Genom detta avtal får medborgare i Schweiz och Finland ändå samma rätt i det andra landet som medborgare som hör till Europeiska gemenskapen eller EES. Det här gäller levnadsanställnings- och arbetsvillkor. Till stora delar är det här riksbehörighet, men viktigt för oss är att avtalet innehåller en försäkran om att Ålandsprotokollet skall tillämpas också vad gäller detta avtal. De särbestämmelser som rör Åland rubbas inte av avtalet.

 

Utskottet har konstaterat att det inte finns hinder för att ge bifall till avtalet, men däremot har vi konstaterat att det behövs en ändring av landskapslagen om studiestöd så att schweiziska medborgare skall få samma rätt som medborgare från EU att lyfta studiestöd för studier här.

 

Vi kan konstatera att landskapsstyrelsen har yttrat sig i beredningsskedet, men inte heller de har haft någonting att invända mot ett bifall.

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet? Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

Föredras för första behandling ärende nr 12:

 

Lagutskottets betänkande nr 14/2000-2001 om partnerskapsavtalet mellan medlemmarna i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, å ena sidan, och Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan. (RP nr 10/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?  Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 13:

 

Lagutskottets betänkande nr 15/2000-2001 om godkännande av avtalet med Malta för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 12/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion. Ingen diskussion. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?  Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

Föredras för första behandling ärende nr 14:

 

Lagutskottets betänkande nr 16/2000-2001 om godkännande av avtalet med Makedonien för att undvika dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst samt med förslag till lag om ikraftträdande av de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 13/2000-2001).

 

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Diskussion.

 

Ltl Wickström-Johansson

Herr talman!

Det här är ett avtal som ersätter ett tidigare avtal som ingåtts mellan Jugoslavien och Finland och som landstinget biföll i oktober 1987. Avtalet har tillämpats mellan Makedonien och Finland efter Makedoniens självständighet, men nu har man ansett att det behövs ett nytt avtal uttryckligen mellan Makedonien och Finland. Utskottet har ingenting att invända mot det här. Det följer de mallar som brukar följas. Men jag vet inte för hur mångte gången vi igen pekar på att avtalen bör finnas också på svenska. Det här är ett relativt nytt avtal, men inte heller här finns det någon svenskspråkig officiell version, så vi hoppas landskapsstyrelsen fortsättningsvis arbetar med den här frågan.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet. Ingen remiss. Ärendets första behandling är avslutad.

 

Ärende nr 15 avförs från dagens lista och föredras onsdagen den 19.9.

 

Lagtingets nästa plenum hålls inkommande onsdag den 19.9. kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutads kl. 16.42).