Första behandling

  • Utdrag ur protokollet

    PLENUM DEN 3 JANUARI 1999 KL. 13.00.

    TALMANNEN:

    Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: vtm Häggblom och ltl Harry Eriksson).

    28 lagtingsledamöter närvarande.

    Om befrielse från lagtingsarbetet i dag den 3.1 anhåller ltl Harry Eriksson på grund av sjukdom. Beviljas.

     

    Herr landshövdingen:

    Herr talman! 

    Jag ber att till lagtinget för behandling få överlämna republikens presidents framställning om bifall till  förordningen om ikraftträdande av 1999 års konvention om skydd av Östersjöområdets marina miljö.

     

    TALMANNEN:

    Herr landshövding!

    Lagtinget kommer i vederbörlig ordning att behandla republikens presidents framställning.

     

    Föredras för tredje behandling ärende nr 1:

     

    Lagutskottets betänkande nr 3/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om brand- och räddningsväsendet samt följdändring i 9 § landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna.  (FR nr 3/1999-2000).

     

    I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslagen sådana de godkändes i andra behandlingen eller att förkasta dem. Först tillåtes allmän diskussion och därefter förelägges lagförslgen för beslut var för sig. Slutligen förelägges motiveringen för godkännande i enda behandling. Diskussion. Ingen diskusison.

     

    Förelägges förslaget till landskapslag om ändring av landskapslagen om brand- och räddningsväsendet för antagande i tredje behandling. Begäres ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget.

    Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Förelägges förslaget till landskapslag om ändring av 9 § landskapslagen om landskapsandelar till kommunerna för antagande i tredje behandling. Begäres ordet? Lagtinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

     

    Förelägges motiveringen för enda behandling. Diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen. Motiveringens enda behandling är avslutad.

     

    Ärendet är slutbehandlat.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 2:

     

    Näringsutskottets betänkande nr 1/1999-2000 angående ändring av näringsstödslagen. (FR nr 6/1999-2000).

     

    Först tillåtes allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väckes inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion. 

     

    Ltl Pehrsson:

    Herr talman!

    Näringsutskottet behandlar i sitt betänkande landskapsstyrelsens framställning om ändring av näringsstödslagen, ett lagförslag som till största delen är en anpassning till EG:s regelverk. EU-kommissionen har beslutat om en ny stödkarta och om nya nivåer för investeringsstöden och vår lag om näringsstöd borde därför ändras fortast möjligt.

     

    Utskottet har inte haft några principiella invändningar mot EU-anpassningen av näringsstödslagen. Vi föreslår några mindre ändringar, men de är närmast av språklig eller teknisk natur. Jag går inte här in på de mindre ändringarna, eftersom de framgår av betänkandet, men jag vill ändå nämna ändringen av 6 §. I framställningen föreslås att de olika stödnivåerna för investeringsstöd skall tas in direkt i lagen, att man alltså skall ta in procenterna. När vi i utskottet har behandlat framställningen har vi fått veta att de högsta stödnivåerna är knutna till en kalkylerad ränta. Detta innebär att stödbeloppen ändras då och då; den senaste ändringen företogs på hösten. För att inte göra systemet alltför otympligt föreslår utskottet därför att landskapsstyrelsen i lagen skall få en fullmakt att fastställa de högsta stödnivåerna  i enlighet med EG:s regler, precis på samma sätt som landskapsstyrelsen enligt den föreslagna 3a § skall klassificera små- och medelstora företag i enlighet med EG:s rättsregler. 

     

    Det kan kanske tyckas att utskottet här ger landskapsstyrelsen väl fria händer, men vår uppfattning är att landskapets beslutanderätt oberoende är kringskuren av EG-reglerna. Det handlar alltså bara om att finna ett så smidigt system som möjligt.

     

    I framställningen finns också ett ändringsförslag som inte föranleds av ändringarna i EG-reglerna och som alltså därför inte är lika brådskande som de andra ändringar. EG:s beslut trädde i kraft 1.1.2000. Landskapsstyrelsen föreslår nämligen att det i näringsstödslagen skall intas ett nytt straffstadgande så att den som vägrar lämna uppgifter eller som lämnar felaktiga uppgifter skall kunna dömas till böter för brott mot näringsstödslagen. Utskottet har haft en del funderingar och diskussioner kring paragrafen, men vi har beslutat föreslå att straffbestämmelsen i detta skede skulle utgå. Den viktigaste orsaken till att utskottet nu inte har velat godkänna straffstadgandet är att vi tycker att man borde se på straffbestämmelsen i ett lite större sammanhang. Det är så, som vi säger i vårt betänkande, att den nya självstyrelselagen medförde en ökad behörighet för landskapet att stadga om straff. De straffbestämmel­ser som gällde i riket när den nya självstyrelselagen trädde i kraft är enligt självstyrelselagens övergångsbestämmelser fortsättningsvis giltiga till dess att de upphävs genom landskapslag. Ändringar i rikslagstiftningen efter den 1 januari 1993 gäller däremot inte på Åland på de överförda lagstiftnings­områdena. Vi kan inte för all framtid leva på övergångsbestämmelser, så det kan alltså finnas skäl för landskapsstyrelsen att fundera på vilket behov vi har av straffbestämmelser i fråga om främjande av av näringsverksamheten.

     

    Utskottet konstaterar dessutom att landskapsstyrelsens förslag skulle innebära att endast  den som fuskar med stöd enligt näringsstödslagen skulle dömas till böter. Enligt utskottets mening skulle det vara mera rättvist om samma regler gällde för alla företag som får stöd ur landskapets medel, oberoende av vilka regler och beslut som stödet grundar sig på. Utskottet fick också stöd för sina tankegångar när vi under beredningen upptäckte att man i riket faktiskt tagit in motsvarande straffstadgande i en lag om allmännna villkor för företagsstöd som tillämpas på alla direkta eller indirekta stöd ur statsmedel till företag. Utskottet har också haft funderingar kring den föreslagna ordalydelsen i paragrafen. Vi konstaterade t.ex. att en stödtagare för att bli återbetalningsskyldig skall ha låtit bli att lämna uppgifter som i väsentlig grad skulle ha inverkat på utbetalningen, medan det för straff räcker med uppgifter som begärts, oberoende av om de är väsentliga eller inte. På så sätt skulle alltså kriterierna i det här avseendet vara strängare för återbetalning än för straff, fastän det enligt vår mening borde vara tvärtom. För att straff skall kunna utdömas borde det m.a.o. också vara fråga om utelämnande av uppgifter som faktiskt är av betydelse.  Vi konstaterade också att straffstadgandet inte gjorde någon skillnad på den som bara ansökt om näringsstöd och på den som verkligen har fått stöd. Här var vi inne på att straff borde kunna utdömas bara för stödtagare; i paragrafen står det bara “den som har sökt stöd”.

     

    Summa summarum, fanns här alltså ganska många frågetecken och för att vi i den i övrigt mest tekniska framställningen som skall tas i brådskande ordning skulle kunna godkänna straffstadgandet tyckte vi att frågetecknena var lite för många. Vi tycker dessutom att det är extra viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att bestämmelser om straff är extra noga genomtänkta. Utskottet är naturligtvis inte negativt inställd till att de som på ett eller annat sätt fuskar för att få stöd ur allmänna medel skall kunna dömas till straff och därför säger vi också i vårt betänkande att vi anser att landskapsstyrelsen vid den större översynen av lagstiftningen om stöd till näringarna, som länge varit på tal, bör se över straffbestämmelserna så att lagtinget i dess rätta sammanhang kan ta ställning till ett förslag om mer generella straffbestämmelser när det gäller stöd för all näringsverksamhet.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    När framställningen var på remiss hade jag två kommentarer till själva lagförslaget. Det ena gällde be-nämningen småförtagsstöd och det andra gällde straffbestämmelserna. Vi ansåg från liberalernas sida att straffbestämmelserna var dåligt formulerade, ologiskt, och man kunde också ifrågasätta om det var rätta platsen för att ta in dem. Det finns dels riksbestämmelser och dels ett behov av det som utskotts-ordförande Pehrsson sade här: allmänna bestämmelser i någon lag som reglerar stöd från landskapssty­relsen i allmänhet. Jag tycker alltså att det var ett mycket vist beslut att ta bort hela paragrafen och återförpassa beredningen till landskapsstyrelsen där den hör hemma.

     

    När det gäller det som jag tog upp i remissen konstaterar jag att på den andra punkten har utskottet gjort precis tvärtom mot det jag sade. Det har utskottet full rätt att göra, men jag tänkte faktiskt fråga om motiveringen till tredje kapitlet. Om jag förstår saken rätt här, har utskottet beslutat att den benämning som man vill att skall vara gällande för det kapitlet är “startstöd till småföretag” och man säger att i  9 § borde man också ha ändrat till detta begrepp därför att där finns benämningen “småföretagsstöd”. Småföretagsstöd beviljas för projekt som gynnar utvecklandet av en konkurrenskraftig företagsverksam­het.

     

    Jag skall ställa två frågor till utskottsordföranden. För det första: Varför har ni begränsat småföretags-stödet i 3 kap. till enbart startstöd? Som jag ser det vore det bra om man också kunde ge andra typer av stöd, dvs. inte så inskränkt som bara till starten. Det är det som 9 § säger och där har landskapsstyrelsen inte föreslagit någon ändring. För det andra: Är detta i enlighet med de termer som man använder EU? Det har jag faktiskt själv inte haft möjlighet att ta reda på, men det har kanske utskottet gjort. Jag undrar alltså lite över “startstöd för småförtag” kontra det mera allmänna begreppet “småföretagsstöd”. 

     

    En kort kommentar till det som utskottet här har ändrat på, 6 §, där man har gett landskapsstyrelsen fria händer, som man säger, att anpassa stödnivåerna. Det är mycket riktigt det som ordföranden Pehrsson sade här, att ger man landskapet fria händer i lagen har de ändå inte fria händer, därför att vi då är bundna av EU-bestämmelserna och därmed högsta möjliga nivåer. Landskapsstyrelsen har alltid möjlighet att ge mindre stöd än det högsta. Till den delen tycker jag att utskottet har gjort en riktig bedömning här när man har ändrat det på det här sättet.

    9 § borde man också

     

    Ltl Pehrsson, replik:

    Herr talman!

    Det är mycket riktigt att vi noterade att ltl Erland påpekade just detta om startstöd och småföretagsstöd. Vi har diskuterat den frågan ganska ingående i utskottet, men vi konstaterade också det här handlar bara om en partiell ändring av lagen. I lagen i övrigt heter det  “startstöd för småföretag”; annars tyckte vi nog att det skulle vara mera praktiskt att använda bara ett ord och använda bara “småföretagsstöd”. Men det finns paragrafer i den del av lagen som inte nu är med i ändringen där beteckningen “startstöd för småföretag” används och för att hålla kongruens till den kunde vi inte gå in i bara den här delen av lagen och ändra detta uttryck. Av den anledningen står det kvar.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Väckes förslag om remiss till stora utskottet? Förslag om remiss till stora utskottet väcks inte. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras för första behandling ärende nr 3:

     

    Social- och miljöutskottets betänkande nr 1/1999-2000 angående ändring av 13 § landskapslagen om hälso- och sjukvården.  (FR nr 2/1999-2000).

     

    Först tillåtes allmän diskussion; efter avslutad diskussion kan enligt 54 § 2 mom. LO förslag väckas om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väckes inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många ledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet. Diskussion. 

     

    Ltl Ulf Andersson:

    Herr talman!

    Som framgår av betänkandet har utskottet omfattat framställningen om ändringen av 13 § i lagen om hälso- och sjukvården. Utöver vad som framgår av betänkandet kan följande framhållas.

     

    I framställningen är det fråga om två saker, dels en bättre, mera lämplig definition i 13 § av kommunernas kostnadsansvar för vården vid landskapets primärvårdsplatser, dels är det fråga om ett  nytt moment i 13 § som reglerar kommunens skyldighet att betala avgift då patient skrivs ut från specialsjukvården.

    Vad gäller den förstnämnda ändringen eller ersättande av begreppet “åldringssjukvård” med definitionen “vården vid Gullåsens primärvårdsplatser” har landskapsstyrelsen i framställningen motiverat behovet av ändringen. Bakgrunden är den att i samband med antagandet av lagen om hälso- och sjukvården år 1993 gick lagtinget in för att kommunerna skulle ha ansvar för kostnaderna för åldringssjukvården. Motiveringen till detta var “åldringssjukvården hör nära samman med den kommunala socialvården”. En brist blev sedan att begreppet “åldringssjukvård” inte närmare avgränsades, förutom att det i landskapsstyrelsens framställning angavs “åldringssjukvården bedrivs för närvarande på Gullåsen”. Genom dessa bristfälliga motiveringar har begreppet “åldringssjukvård” i 13 § ibland kommit att uppfattas som helt synonymt med vård av åldringar på Gullåsen. Det var dock inte lagstiftarens avsikt år 1993. Med begreppet “åldringssjukvård” avsågs 1993 den vård som gavs i dess helhet vid Gullåsen, då ÅHS-reformen genomfördes, dvs. sådan vård som visserligen i huvudsak äldre personer behöver men som också yngre personer på grund av t.ex. kronisk sjukdom, olyckor osv.  kan vara i behov av.

     

    Den föreslagna ändringen, dvs. att begreppet “åldringssjukvård” ersätts med stadgandet “vården vid hälso- och sjukvårdsmyndighetens primärvårdsplatser” borde avlägsna grunderna för de oklarheter som den gällande formuleringen medfört. Oklarheterna har bl.a. lett till att hälso- och sjukvårdsmyndigheten i åtminstone ett fall genom högsta förvaltningsdomstolens utslag förvägrats ersättningen av en kommun för vården av en 59-årig person, och där var just åldern ett av domskälen därför att domstolen ansåg att det inte var fråga om för kommunen ersättningspliktiga vårdkostnader.

     

    Herr talman!

    De rådande oklarheterna framgår också av kommunernas utlåtanden i ärendet. Ett flertal kommuner har således motsatt sig preciseringen av lagrummet med motiveringen att lagändringen skulle innebära en skärpning av kommunernas kostnadsansvar. Flera kommuner har påtalat att begreppet “åldringssjuk-vård” borde definieras så att den gäller från det att en person fyllt 65 år, dvs. kommunernas kostnads- ansvar skulle inträda först då sjukvården gäller en person som fyllt 65 år.

     

    Detta var, herr talman, inte avsikten år 1993. Lagändringen nu innebär därför i sak egentligen ingen ändring. Kommunerna är redan nu skyldiga att ersätta landskapet för de kostnader som landskapet förorsakas genom vård vid Gullåsens primärvårdsplatser oberoende av ålder på den som vårdas.

     

    Social- och miljöutskottet behandlade den aktuella kostnadsfördelningen mellan landskapet och kommunerna i sitt betänkande nr 3/1996-97. Dåvarande utskott fann att kostnadsfördelningen var rimlig och riktig och att den haft avsedda styrningseffekter, dvs. att kommunerna skaffat sig en allt högre servicenivå för åldrings- och annan vård ute i kommunerna. De sakkunniga som utskottet nu hörde bekräftade också att “slitningarna” mellan hälso- och sjukvårdsmyndigheten å ena sidan och kommunerna å andra sidan vad gäller denna problematik har avtagit och avtar.

     

    Utskottet har därför på samma sätt som utskottet 1996 nu också uppmanat landskapsstyrelsen att i sinom tid överväga en ändring innebärande att landskapet skulle överta ansvaret för de vårdkostnader som kommunerna nu svarar för.

     

    Herr talman!

    Vad gäller den andra ändringen av lagstiftningen i 13 § eller att kommunerna skall debiteras en Gullåsen-avgift för de patienter som utan medicinska skäl är kvar längre än en vecka inom specialsjukvården beroende på att kommunen inte kan bereda plats för personen inom den kommunala omsorgen har förslaget omfattats av kommunerna. Ett antal kommuner har visserligen haft invändningen att en vecka är för kort tid; kommunerna borde beredas tid på två veckor eller en månad. Men efter att ha hört sakkunniga i utskottet har vi omfattat landskapsstyrelsens förslag att en vecka borde vara tillräcklig tid för kommunerna.

     

    Vid remissen av framställningen framfördes önskemål om att utskottet skulle bl.a. försöka exakt definiera begreppet “åldringssjukvård” och göra avgränsningar till annan omsorg än sjukvård. Flera av kommunerna har, som sagt, i sina utlåtanden påtalat att 65 år skulle vara en lämplig ålder, varefter det skulle vara fråga om åldringssjukvård. Utskottet har dock kommit fram till att någon exakt definition inte kan göras i lagtexten, utan man får nöja sig med de avgränsningar vilka framgår av landskapsstyrel­sens framställning och arbetsgruppens betänkande som ligger till grund för framställningen. Det omöjliga i uppgiften med att definiera begreppet “åldringssjukvård” kan motiveras bl.a. med ett citat av den kända svenska läkaren Jerzy Einhorn. I sin bok “Det är människan det handlar om” säger Einhorn: “Vem är gammal? När blir man äldre? Var går gränsen? Är det vid 40 år, 50, 60, 70 eller 80 år?” Vidare säger Einhorn: “Det finns inga sådana gränser. Det finns ingen medicinsk, filosofisk, etisk, historisk eller överhuvudtaget saklig anledning att ha en fast gräns vid vilken vi definieras som gamla.”

    - Utskottet delar Einhorns uppfattning.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    I stora drag är det ett bra betänkande som social- och miljöutskottet presenterar. Från socialdemokratiskt håll har vi inte tänkt avvika från det som man har kommit fram till. Här i presentationen gjorde ordföranden en grundlig genomgång av definitionsproblematiken. Det som jag fortfarande tycker är besvärande för oss politiker är att definitionen av åldringssjukvård; den är i första hand intressant därför att det gäller fördelning av kostnader mellan kommunen och landskapet. Det är alltså inte fråga om en medicinsk problematik eller en definition som man försöker göra med tanke på patienternas bästa utan det handlar helt enkelt om vem som skall betala. Det som är långsiktigt den enda lösningen är det som vi länge har förespråkat från vår sida, att landskapsstyrelsen/ÅHS skulle ta över hela kostnadsansvaret för Gullåsen eftersom det medicinska är det primära och inte vem som skall betala. Därför är det speciellt roligt att ordföranden här lyfte fram den synpunkten och kanske vi då under den här mandatperioden kan få se den drömmen gå i verklighet.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad. Väcks förslag om remiss till stora utskottet?  Förslag om remiss till stora utskottet väcks inte. Ärendets första behandling är avslutad.

     

     

    Föredras, fortsatt behandling ärende nr 4:

     

    Av ltl Lasse Wiklöf jämte elva övriga lagtingsledamöter undertecknad skrivelse med yrkande att lagtinget skall förklara att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson inte åtnjuter lagtingets förtroende.

     

    Till grund för behandlingen läggs misstroendeyrkandet. Först tillåtes diskussion och därefter fattas beslut med anledning av yrkandet. Ärendet kan bordläggas om lagtinget så bslutar. Diskussion.

     

    Ltl Lasse Wiklöf:

    Herr talman!

    Förra lantrådet, nuvarande näringsansvarige Roger Jansson i Ålands landskapsstyrelse har i offentlig- heten gjort gällande att det misstroendeyrkande jag och övriga medlemmar i oppositionen har inlämnat mot behandlingen kring tingshuset är, som han har uttryckt det, ett “spektakel av Guds nåde”.

     

    För egen del vill jag säga att enda gången jag själv, och jag tror många i det här auditoriet, har varit med om ett spektakel av Guds nåde, det var vid en tidpunkt när Frisinnad Samverkan genom att inte veta vad man gjorde fällde en av regeringens ministärer, där FS själva var tungt medverkande. Det var spektakel! Det här är, som vi ser det, en seriös handläggning i en viktig självstyrelsepolitisk fråga.

     

    Efter drygt tre år av mer eller mindre konfidentiella, såvitt vi förstår, både informella och formella förhandlingar, med statsmaktens representanter för rättsväsendet och även också statens fastighetsverks i denna tingshusfråga svär sig hela förra landskapsstyrelsen och särskilt förra lantrådet Roger Jansson  sig helt fria från all skuld för att man inte i ett tidigt skede inhämtat lagtingets hörande i en, som jag tycker, för självstyrelsen fullständigt ny och principiellt sett utomordentligt viktig sakfråga. I stället för att, som lagtingsordningen föreskriver, avge en förklaring i sakfrågan väljer - och jag betonar det - vännen (Från salen, lst-ledamoten Salmén: “vännen”), delvis sekunderad av nuvarande lantrådet Roger Nordlund, att nedvärdera och begabba oppositionen. I stället för att ge ett vederhäftigt besked väljer Roger Jansson att fokusera på sin person som ofelbar, som varande helt utan skuld, och han säger sig vara sårad och baktalad och kräver omedelbara offentliga ursäkter för detta, som han uttrycker det, orättfärdiga angrepp på sin person.

     

    Värderade, herr talman!

    Ingen i denna sal är utan fel och brister. Vi är alla bara människor, med all den skuld det innebär, och själv är jag ett exempel på sådana fel och brister. Visserligen hoppas jag en dag få syndernas förlåtelse!

    Men förra lantrådet går alldeles för långt när han i samma andetag som han erinrar om Rumänien-krisen och krigsläget i Tjetenien, kopplar till oppositionen som baktalare med ludna anleten, som spridare av falskhet, som nedsvärtare med strävan att bara söka felen där de absolut inte finns.

     

    Herr talman!

    Man frågar sig om inte kopplingen till bödeln Ceausescu föranleder någon att verkligen överväga en offentlig ursäkt.

     

    Självstyrelsen har gett oss vissa spelregler mellan regeringsmakt och opposition, ja, mellan landskapsstyrelse och lagting. Här i parlamentet, självstyrelsens högsta organ, efter vars ståndpunkter och beslut också landskapsstyrelsen äger rätta sig, har bl.a. vi fått möjligheterna att aktivt ta del i och medverka i samhällsbyggandet bl.a. genom att framställa hemställningsmotioner, finansmotioner och lagmotioner. Vi kan också medverka till att få frågor belysta och debatterade genom s.k. enkel fråga, genom s.k. spörsmål och vi kan t.o.m. medverka till att i parlamentet testa såväl enskild ledamots som hela landskapsstyrelsens handlande i en viss fråga. I det här fallet har vi i korrekt demokratisk ordning helt enligt självstyrelsens spelregler efter noggrann genomgång och diskussion valt att ställa ett misstroendeyrkande. Vårt handlande har, man kan inte uppfatta det annat, jämställts med förra Rumäninen-diktatorns blodbesudlade bödelverk - andra än jag, herr talman, skall bedöma värdet av detta.

     

    Tyvärr, inte ett uns av självrannsakan i själva sakfrågan kan förnimmas i vännen Roger Janssons försvarstal. Vi i oppositionen har bara kränkt den ofelbare, den fullkomlige. Vi som har tecknat på misstroendet har besudlats och chikanerats, och för att riktigt tala om hur hemskt detta är har vännen Roger Jansson vänligheten att utnämna mig och Ronald Boman till det nya radarparet i åländskt samhällsbygge. Det skall väl ändå avskräcka!  För egen del, herr talman, tackar jag för uppmärksamhe­ten och skäms inte alls över de insatser jag gjort i det samhällsbygge jag har kunnat medverka. Det är trevligt att regeringsledamöter också uppmärksammar detta, även om jag märkte nog att det inte var riktigt så där från hjärtat kommet!

     

    Herr talman!

    Innan jag går in på själva sakfrågan vill jag ta upp en annan mycket komplicerad aspekt. I vårt småskaliga åländska samhälle blir det ofta så att en politisk sakfråga, om den har något av negativ laddning och är diskutabel, väldigt lätt fokuseras till person även om saken är den viktiga och personen fullständigt sekundär.  Det innebär inte sällan att något av fiendskap uppammas på personlig nivå; mångårig vänskap förbyts i fientlighet, vilket ytterligare understryker svårigheterna att i ett litet samhälle ställa frågor på sin spets. På grund av personlig vänskap är inte alla beredda att löpa linan ut och fokusera kring ett problem. Det är obekvämt.  Jag vill deklarera, innan jag går in på saken, att för mig är personlig vänskap viktig, för att inte säga en omistlig del, men den får aldrig bli en barriär som förhindrar ifrågasättande och insyn. Då blir det någonting av vänskapskorruption och det är ett hinder för den demokratiska processen, som faktiskt är allt annat överordnad.

     

    Från denna talarstol vill jag därför till Roger Jansson deklarera. Jag tycker om dig som person. 40 år av vänskap betyder mycket för mig. Jag gillar dig och din familj, för allt vi haft tillsammans, och min vänskap består även om jag nu kritiserar dig.

     

    Enligt vår självstyrelselag hör rättsväsendet, rättsskipningen, till rikets behörighet. Vi har i självstyrel-selagen en ganska så klar uppdelning av behörighetsområdena vad Åland har att lagstifta och förvalta om och vad rikssidan har att sköta. Det här handlar om en gränsdragning vi ofta på ett mycket aktivt sätt vill markera och särskilt är vi ute på banan och agerar om något av våra behörighetsområden naggas i kanten. Så uppkommer då en situation där vi aktivt och konkret erbjuds en möjlighet att gå in på statens behörighetsområde. Det handlar om en helt ny princip, nämligen att landskapet skall bygga för statlig verksamhet på Åland. Sedermera har det också visat sig att dessa möjligheter till byggnation måhända innehåller en självstyrelsepolitisk strategi om att också överta rättsväsendet, rättsskipningen, till Åland, med allt vad det skulle innebära. När landskapsstyrelsen varseblev den här möjligheten, och det i ett mycket tidigt stadium innan ytterligare åtgärder vidtogs, borde då landskapsstyrelsen och speciellt dåvarande lantrådet ha insett att här gäller det att inhämta lagtingets inställning innan ytterligare förhandlingar bedrivs och framför allt innan man erbjöd staten att bygga. Själv tror jag att jag aldrig skulle ha vågat gå vidare i en sådan här fråga på egen hand.

     

    Utan att förhöra sig om lagtingets uppfattning går man från självstyrelseregeringens sida med dåvarande lantrådet i spetsen vidare i förhandlingarna. Man klargör sitt uppenbara intresse för att bygga. Tillsammans med riksmyndigheterna utarbetar man rumsprogram och t.o.m. en schablon för hyressättningen. Från landskapsstyrelsens sida ombesörjer man också framställningar i rena stadsplanefrågor. En mångfald tomter analyseras och man låter också två arkitektbyråer utarbeta kompletta skissritningar för ett separat tingshus i kostnadsläget 20 miljoner. Samtidigt som man därmed alldeles uppenbart bibringar statsmakten insikten om att självstyrelsen skall bygga ett tingshus förnekar vännen Roger Jansson att man inte alls iklätt sig någon byggherrefunktion!

     

    Herr talman!

    Det förhåller sig så att alla här nämnda uppgifter: ritningar, arbete med ändringar av stadsplaner, framställningar om höjda exploateringsrätter, utbyggnadsfrågan som sådan, avtalsförslag till hyressättning etc. etc., är byggherrefunktioner.

     

    I upphandlingskriterierna för skissritningarna till arkitektbyråerna anger man dessutom en tidsplan för bygget innefattande avtal och stadsplan under januari-februari detta år, alltså år 2000. Projektering i februari-oktober år 2000. Upphandling under november-december år 2000. Byggstart i januari år 2001 och inflyttning januari 2002. Detta projekt skulle alltså ha fått en förtur, vill jag kalla det, framom många andra viktiga projekt.

     

    Genom att i självstyrelsens regi bygga ett hus för Ålands tingsrätt och förvaltningsdomstolen uppkommer förutom den starkt ifrågasatta nya principen att bygga hus för statens förvaltning det ännu mer diskutabla, nämligen att på något sätt bakvägen ta sig in och försökta överta statlig behörighet på rättsskipningens område, en, om man så vill, ännu tyngre självstyrelsepolitisk fråga som särskilt den, när man har hört den strategiska självstyrelsepolitiska argumenteringen, i ett mycket tidigt skede borde ha förutsatt parlamentets hörande.

     

    Det kan inte vara rätt att självstyrelseregeringen i tre år bedriver förhandlingar utan lagtingets hörande och lägger ned såväl tid som pengar i en fråga som lagtinget avgör. Om man vill kalla detta öppenhet, har vi sannerligen olika värderingar på vad det ordet innebär!

     

    I detta ärende skulle förra lantrådet, vännen Roger Jansson, så snart han informerades om dessa möjligheter ha tagit kontakt med lagtingets självstyrelsepolitiska nämnd, där partierna är representerade, en nämnd som ger alla förutsättningar för diskussion och sonderingar i självstyrelsepolitiska frågor. Där hade han kunnat inhämta nödvändig färdkost för fortsatt diskussion eller för att slutföra den. Det hade också varit möjligt att lämna ett meddelande till lagtinget eller ombesörjt att lagtinget sammankallades till överläggningar efter samråd med lagtingets talman eller dess presidium.

     

    Det allra korrektaste hade varit att genom skrivningar i tidigare budgeter annonsera landskapsstyrelsens intresse för ett tingshusbygge och låtit lagtinget fatta principiell ståndpunkt innan förhandlingarna drevs så långt som de gjorde och innan man erbjöd staten att bygga.

     

    Orsaken till varför tingshusfrågan har haft en sekret karaktär och inte heller tidigare formaliserats till ett konventionellt ärende i landskapsstyrelsen kan man naturligtvis bara spekulera om. Men en orsak, förutom andra, kan möjligen ha varit att rättsväsendet, samtidigt som man förhandlade med landskapsstyrelsen, också förde underhandlingar med andra presumtiva byggherrar på Åland inom den privata sektorn - men därav blev intet.

     

    Förra lantrådet utgjuter sin avsky över oppositionens misstroendeförklaring och han framhåller att frågan vid flera tillfällen varit uppe för diskussion i kretsen kring landskapsstyrelsen. Synbarligen har inte heller dessa diskussioner varit särskilt framgångsrika i detta ärende: jag vill nämna centerns grupp-ordförande Janke Mattsson och förutom andra har även hela obundna gruppen med nuvarande vicelantrådet Olof Salmén, ls-ledamoten Danne Sundman samt ledamöterna Gun-Mari Lindholm och Bert Häggblom skrivit under den motion som yrkade avslag på de första tre miljonerna för bygget, vilket också blev finansutskottets och lagtingets beslut. Jag vill påminna om två satser i denna motion: “I enlighet med självstyrelselagen för landskapet Åland 27 § 23 punkten hör rättsskipning till rikets behörighet.”  I den andra satsen heter det: “Eftersom det inte åligger landskapet Åland att tillhandahålla utrymmen åt rikets myndigheter saknas det motiv för att uppta aktuellt anslag.”

     

    I debatten kring budgeten yttrade också vtm Bert Häggblom följande: “Var och en blir lycklig på sin tro, men att tro att självstyrelsen skulle utvecklas med att vi skulle bygga ett tingshus åt staten faller på sin egen orimlighet.”

     

    Även ltl J-E Mattsson förhöll sig skeptisk till detta ärende i remissdebatten.

     

    Herr talman!

    Till saken hör att den här processen inleddes redan hösten 1997. Lagman Kim Fröman vid Ålands tingsrätt initierade den första kontakten. Den 10 mars 1998 gjorde landskapsstyrelsen klart för justitieministeriet skriftligen att man ville bygga statens tingshus på Åland. I november 1998 togs i justitieministeriet beslut om att landskapsstyrelsen skulle vara ministeriets samarbetspart i tingshusfrå­gan. Den 22 september ifjol går landskapsstyrelsen ut till två arkitektbyråer för att upphandla skissritningar till ett nytt tingshus och samtidigt ber man byråerna lämna offerter på en komplett arkitektprojektering, alltså rena rama byggherreåtgärderna.

     

    Man kan inte uppfatta detta på annat sätt än att landskapsstyrelsen förhandlat fram en lösning om att bygga ett tingshus och uppenbart är ju att justitieministeriet övertygats om denna lösning eftersom man gått in för att landskapsstyrelsen skall vara samarbetspartern i tingshusfrågan.

     

    Vi kan inte se annat än att landskapsstyrelsen och förra lantrådet inte bara underlåtit utan åsidosatt lagtinget i en för självstyrelsen principiellt helt ny självstyrelsepolitisk fråga av stor vikt. Lagtingets principiella ståndpunkt borde ha inhämtats innan landskapsstyrelsen riktade sitt erbjudande till justitie-ministeriet. Det är min och mitt partis åsikt och därför har vi detta misstroendeyrkande.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

    Herr talman!

    Det går inte att täcka över angreppet på min person, som framgår mycket tydligt av rubriken för dagens ärende och av klämmen i misstroendeyrkandet, genom att hänvisa till vänskap osv. Det är viktigt att man diskuterar sakfrågan och inget annat. Här säger ltl Wiklöf att jag inte skulle ha ägnat mig åt annat  i måndags än att nedvärdera och begabba oppositionen i stället för att bemöta själva sakfrågan. I hela landskapsstyrelsens skriftliga bemötande är de sakangrepp, som riktas emot mig synnerligen sakligt bemött, där det föreslås att jag därför skall avgå för alla fel som jag har gjort. I mitt muntliga svar framkom samma sak. Jag redogjorde noggrant för vad som var angreppet i misstroendet och hur min vilja att informera lagtinget hade tagit sig former under de två år som ärendet hade varit på landskapsstyrelsens bord.

     

    Sedan måste jag med beklagande konstatera här igen att kopplingen i mitt jultal 1989 till bödeln Ceauchesco gällde frågan om att ställa de åländska problemen och den åländska politiken i förhållande till den stora världspolitiken. Det fanns inga som helst jämförelser med den typen av bödlar och den åländska politiken, men däremot var det en vädjan till folket och samma sak var det för en vecka sedan  en vädjan till oppositionen att ställa sakerna i deras rätta förhållanden när man går till hårt angrepp. Är det så väldigt svårt att förstå det här. Jag noterade också att en radioreporter alldeles helt hade misstolkt det hela och sagt att jag hade gjort en jämförelse - vare mig långt fjärran att vara så korkad! Jag har begärt ordet och återkommer till övriga synpunkter.

     

    Ltl Erland:

    Herr talman!

    Senaste måndag framförde lantrådet Roger Nordlund och landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson sin syn på det som i folkmun kallas “hemlighusaffären”, dvs. byggande av statens tingshus i Mariehamn. Ingen annan hade då möjlighet att delta i debatten enligt de regler som finns för misstroende. Lantrådet Nordlund uttryckte förhoppningen att “vi skall kunna arbeta solidariskt, öppet och ärligt med varandra”. Till det vill vi svara: just det! 

     

    Landskapsstyrelseledamoten krävde “här och nu” en offentlig ursäkt av bland andra talmannen Sune Eriksson, som varken då eller nu kan delta i debatten av formella skäl och av ltl Ritva Sarin-Grufberg, som senare kommer att redogöra för sin syn på tingshusfrågan. Till detta vill vi säga, att ingen skall behöva be om ursäkt för sin åsikt eller sina politiska bedömningar. Ingen politisk överhet kan fastslå vilka som är goda, moraliska och rättfärdiga och vilka som är onda, omoraliska och orättfärdiga.

     

    Varför är tingshuset av särskilt intresse för lagtinget? Skulle landskapsstyrelsen presentera ett för oss  hittills okänt förslag om en ny förvaltningsbyggnad skulle knappast någon reagera negativt, även om åsikterna om projektet kan vara olika, alltså en byggnad för den egna landskapsförvaltningen. För det första skulle ett sådant projekt finnas inom ramen för lagtingets budgetbeslut; i 1999 års budget sägs att man kan ta upp medel för byggande för eget behov, för landskapets egna ändamål.  För det andra skulle ett sådant projekt finnas inom ramen för landskapets behörighetsområde.

     

    Ett projekt som sägs vara självstyrelsepolitiskt och strategiskt stort och viktigt och som enligt lantrådet  Roger Nordlund är sällsynt väl förberett borde väl också därför vara väl förankrat. Att ha bra underlag  i fel ärende är inget bra försvar.

     

    Jämförelsen med en förvaltningsbyggnad för landskapets egna behov är också belysande när det gäller  lagtingets roll som uppdragsgivare för landskapsstyrelsen. Det är lagtinget som skall ange vilka projekt landskapsstyrelsen skall prioritera. Har t.ex. arbetet med tingshuset medfört att behovet av förvaltningsutrymmen för landskapsstyrelsen blivit eftersatt? Det är också lagtinget som skall besluta om landskapsstyrelsens roll i samhället. Har t.ex. landskapsstyrelsen försökt att ge sig in på byggmarknaden som försvårat för andra, privata aktörer, som skulle kunna bygga tingshuset? Samspelet med lagtinget är alltså nödvändigt för att landskapsstyrelsen skall kunna fungera i ett demokratiskt, parlamentariskt system.

     

    Herr talman!

    Det är alltså det partipolitiska samspelet som det här är fråga om. Partierna kan ha ett frivilligt, informellt informationsutbyte - sådant förekommer även om utbytet med oppositionspartierna av naturliga skäl inte är lika frekvent som inom majoritetsblocket - men här i lagtinget agerar vi också som  medborgarnas ombud, inte bara som opposition gentemot landskapsstyrelsen. Det gäller en hävdvunnen princip i vårt rättssytem som kallas offentlighetsprincipen. Jag skall citera från en svensk regeringspro­position om den princip som gäller i de nordiska länderna:

     

    “För att en offentlighetsprincip skall anses råda i samhället räcker det inte med att myndigheterna lämnar en vidsträckt information om sitt arbete”, vare sig det är till lagtingsgrupperna eller till massmedia. “Den offentliga verksamheten måste också ligga öppen för medborgarna och de nyhetsför-medlande organen på ett sådant sätt att dessa kan skaffa upplysningar i enskilda angelägenheter efter eget val, oberoende av myndigheternas informationsgivning.”

     

    Det skall alltså inte vara nödvändigt för oss i liberalerna som oppositionsparti att hela tiden aktivt ligga på t.ex. registratorskansliet för att se om någonting har registrerats, utan vi utgår från att viktiga frågor skall följa offentlighetsprinciperna, dvs. landskapsstyrelsens uppdragsgivare skall veta vad som händer.  Det här handlar alltså om landskapsstyrelseledamöternas syn på sig själva och på sin roll. Den är inte självdefinierad eller personlig på något sätt. Via medborgarnas ombud i lagtinget får landskapsstyrelse­ledamöterna sitt förtroende.

     

    Offentlighetsprincipen brukar sammanfattas genom tre huvudsakliga syften:

     

    - rättssäkerhet - man skall alltså veta om det är någonting som håller på och går snett;

    - effektivitet i  förvaltningen - man skall kunna veta om resurserna används på ett

       ineffektivt sätt, t.ex. en lång ingående beredning på ett projekt som inte blir av;

    - effektivitet i folkstyret, dvs. de åsikter, de synpunkter, de bedömningar och t.o.m. kanske

       den moral som finns representerad här i lagtinget och som avspeglar befolkningen skall

       komma till uttryck också i verkställandet och av den verkställande makten, dvs. landskapsstyrelsen.

     

    Innebörden är att verksamheten hos myndigheterna skall vara öppen för insyn och kunna kontrolleras av allmänheten.

     

    Herr talman!

    Det här är inte första gången som liberalerna påminner landskapsstyrelsen om offentlighetsprincpen. I ett spörsmål i januari 1996 föreslog vi en kläm där “lagtinget hemställer om att landskapsstyrelsen utformar klara regler för hur handlingar hanteras i syfte att erhålla större öppenhet och insyn för allmänheten”. Argumenten i dag är desamma som då. Den gången var lantrådet Roger Jansson lika självsäker och kategorisk som Landskapsstyrelseledamoten Jansson är i dag i tingshusfrågan. Lantrådet Jansson påstod då att landskapsstyrelsens beslut att inte lämna ut handlingar “grundade sig helt och fullt på tvingande skäl och “liberalerna uppmanar landskapsstyrelsen att begå lagbrott”. Var det så att liberalerna hade fel? Vår kläm blev nedröstad i lagtinget, alltså kunde man dra slutsatsen att vi då, liksom det påstås nu, hade fel. Den gången hade vi möjlighet att gå till Högsta förvaltningsdomstolen, som upphävde landskapsstyrelsens beslut med, som man säger i sådana här sammanhang: “det alle, som vederbör, till efterrättelse länder”, dvs. dåvarande lantrådet Roger Jansson m.fl. Man kunde väl tycka att landskapsstyrelsen och ledamoten Jansson hade lärt sig någonting om öppenhet efter den domen.

     

    I domstolsprövningar brukar man anse att första resans gosse, dvs. den som först gör någonting, skall dömas milt, medan andra resans gosse bör få en strängare påföljd för att någonting skall läras.

     

    Landskapsstyrelsen kunde ha berett tingshusfrågan på ett bättre sätt och respekterat lagtingets roll som det åländska folkets representant och uppdragsgivare åt den offentliga makten i landskapsstyrelsen. Jag tror att det skulle ha varit klokt av både lantrådet Roger Nordlund och landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson att vis att självkritik finns och att det behövs i den politiska processen. Att belysa frågan och ställa den offentliga makten till svars är ingenting ont eller omoraliskt. Det är en uppgift som är en  naturlig del av den politiska processen i ett öppet, demokratiskt samhälle.

     

    Ltl Christer Jansson:

    Herr talman!

    Misstroendeyrkandet är exceptionellt i flera avseenden. Först och främst har det inte förekommit tidigare att misstroende yrkas för åtgärder som en redan avgången landskapsstyrelse vidtagit. Dessutom riktar sig yrkandet mot en enskild ledamot i landskapsstyrelsen, vilket innebär att denne inte kan återväljas till landskapsstyrelsen för det fall misstroendeyrkandet bifalls och lst därefter utses genom proportionellt val. Slutligen är det minst sagt anmärkningsvärt att en av dem som nu yrkar på misstroende i sin tidigare tjänsteställning aktivt medverkat i de åtgärder som hon nu finner så klandervärda att hon anser att t.o.m. den nyss tillträdda landskapsstyrelsen bör avgå.

     

    Formellt sett, herr talman, finns det förstås inget hinder för att yrka misstroende på en landskapsstyrelse för något som en tidigare landskapsstyrelse  gjort, vilket ju helt enkelt beror på att någon särskild orsak för ett misstroendeförslag inte behöver redovisas.

     

    Men trots dett, herr talman, tycker jag att man nästan måste betrakta det som rättsmissbruk, för att använda en juridisk term,  att yrka på misstroende för en landskapsstyrelse mot vars ämbetsåtgärder man ännu inget har att invända. Man kan förstå att den stora allmänheten undrar vad det egentligen är vi sysslar med här i lagtinget.

     

    Vad sedan gäller själva sakfrågan så finns det också anledning att ifrågasätta hållbarheten i de motiv som anförs för misstroendeförslaget. Det har ju framkommit att det inte alls finns något bindande avtal om att landskapet skulle bygga ett tingshus åt staten. Först när lagtinget eventuellt, och jag säger “eventuellt” för det kan säkert dröja många år ännu, tar upp pengar för ett sådant bygge blir det aktuellt att ingå ett bindande avtal med staten.

     

    M.a.o. föreslås nu misstroende mot ledamoten Roger Jansson och därmed mot alla andra medlemmar av landskapsstyrelsen enbart på den grunden att det förts förhandlingar mellan landskapsstyrelsen och en riksmyndighet i en fråga som åtminstone jag bedömer är av gemensamt intresse för landskapet och riket.

     

    Alla som har innehaft något slag av ansvarig position i landskapspolitiken, t.ex. i landskapsstyrelsen, och fört förhandlingar med riksmyndigheterna vet att förhandlingarna inte gynnas om man under deras gång går ut till allmänheten i tid och otid och berättar om vad som försiggår under förhandlingarna. Det sedvanliga är i stället att man går ut och berättar om detaljer i förhandlingarna först när man har ett resultat att redovisa eller när förhandlingarna eventuellt slutligt strandat. Och så har ju också förfarits i detta fall. Det finns ett förhandlingsresultat och därför har man gått till lagtinget, helt logiskt, för att få ett godkännande så att man, om godkännande ges, kan sluta ett avtal med då i detta fall justitieminis­teriet. Principerna har alltså vara sådana att lagtinget har sysslat med de stora övergripande frågorna medan landskapsstyrelsen skött de rena förvaltningsuppgifterna. Den som vill klaga på bristande öppenhet, som det har gjorts här, har i alla fall möjlighet att ta del av de handlingar som är vederbörligen registrerade osv., men det förefaller mig ganska långsökt ändå att man tydligen har förespråkat ett system där man från oppositionens sida skall kunna sitta och förhöra sig i detaljer med  landskapsstyrelseledamöterna vad som har försiggått i den här typen av förhandlingar. Det är klart att,  i den mån förhandlingarna inte är inne i ett känsligt skede, finns det ingen anledning att hemlighålla saker och ting, och detta har inte heller gjorts här, har jag förstått; ingen har sagt från oppositionens sida  att man har begärt uppgifter och vägrats uppgifter. Man har haft full möjlighet att begära uppgifter eftersom det har varit rätt så allmänt känt ändå att det har pågått förhandlingar.

     

    Om det nu går så, mot förmodan, hoippas jag, att detta  misstroendeyrkandet godkänns, kommer ju varje framtida landskapsstyrelse  knappast att ens våga inleda några diskussioner med riksmyndigheterna i frågor av gemensamt intresse utan att därförinnan i minsta detalj ha informerat lagtinget om den förhandlingsposition man tänker inta. Det säger sig självt, herr talman, att ett  så tungrott system som misstroendeyrkarna nu förefaller vilja införa i praktiken kommer att innebära en stor risk för att samarbetet mellan riket och landskapet mer eller mindre går i stå. (Ltl Sundback, från salen: det har ju gjort det!)   - Om ltl Sundback skulle vara vänlig och lyssna på vad vi andra har att säga också!

     

    På något sätt, herr talman, ligger det en ironi i detta. Den nuvarande oppositionen, som i nästan alla avseenden är identisk med den tidigare oppositionen, har ju i tid och otid klagat på att samarbetet mellan landskapsstyrelsen och riksmyndigheterna inte varit det bästa, ett förhållande som man vanligen ansett har berott på brister hos landskapsstyrelsen.  Men när nu landskapsstyrelsen  - jag talar om den förra landskapsstyrelsen -  i kanske denna enda fråga faktiskt kommer till skott och jag  tycker, trots att det ingenting blev av det den här gången, att den skulle få ett erkännande för detta; då föreslår oppositionen i stället misstroende!

     

    Ja, herr talman, man upphör aldrig att förvånas över hur oppositionen fungerar. Om landskapsstyrelsen  inte kommer till avtal med riksmyndigheterna är det inte bra, men om landskapsstyrelsen kommer till ett avtal, då är det heller inte bra. Hur skall man riktigt ha det ?

     

    Framförallt, herr talman, förundrar jag mig över ledamoten Sarin‑Grufberg. Hon säger nu att den tidigare landskapsstyrelsens förfarande är så klandervärt att det är värt ett misstroende. Men samtidigt har hon ju aktivt, i sin egenskap av stadsdirektör, medverkat i det förfarande som hon nu så starkt kritiserar. Man frågar sig osökt varför hon inte drar några konsekvenser för egen del av den åsiktsyttring, som hon tillsammans med andra visserligen,  som hon ger uttryck för i misstroendeförsla­get. Om hon är en seriös och ansvarskännande person, vilket man gärna vill tro,  tycks det mig som om hon borde anhålla om befrielse från sin tjänst som stadsdirektör, just med motiveringen att hon medverkat i ett förfarande som hon numera finner moraliskt förkastligt och att hon därför inte längre är värd det förtroende stadens invånare bör ha för sin stadsdirektör, som ändå är en förtroendevald person.  Ett sådant beslut för hennes egen del skulle ju visa att hon är beredd att personligen dra konsekvenserna av de misstag hon tydligen anser har begåtts och vilka hon uppenbarligen medverkat till.

     

    Herr talman!

    Ltl Wiklöf sade här tidigare att fråga skulle vara om en helt ny princip, dvs. att landskapet går in och stöder statlig verksamhet och att man därför först borde ha kommit till lagtinget innan man överhuvudtaget satte igång med denna fråga. Jag vill påstå att s inte alls fär fallet. Det är ingen ny princip att landskapsstyrelsen inleder förhandlingar med riksmyndigheterna om frågor som egentligen hör till rikets behörighet utan att därförinnan gå till lagtinget och begära klartecken. Det är tvärtom, skulle jag vilja påstå, synnerligen vanligt, särskilt när det är fråga om s.k. överenskommelseförordning­ar, som det finns en hel del och där det vanligen är aktuellt att överta en viss del av statsförvaltningen.

    Trots att jag har varit med sedan hösten 1983 i landskapsstyrelse- och lagtingspolitiken måste jag säga att under den tiden har det förekommit en hel del överenskommelseförordningar och jag har inget minne av att man någon enda gång, uttryckligen med den motiveringen att det är fråga om att stöda en statlig verksamhet, skulle ha gått till lagtinget och begärt klartecken. Naturligtvis har man gjort det i budgetsammanhang, men vanligtvis har det funnits ett färdigt förhandlingsresultat.  Det har hänt ibland, för all del, att man i olika meddelanden har framfört åsikter vad man kommer att göra, men det har inte på något vis ansetts vara särskilt anmärkningsvärt att man på ett eller annat sätt stöder en statlig verksamhet, utan tvärtom är det en princip som har funnits mycket länge att det finns ett samarbete mellan landskapsförvaltningen,  mellan lagtinget och staten, också i sådana frågor som egentligen hör till det statliga verksamhetsområdet men där det kan vara praktiskt av olika anledningar att vi hjälper staten och sköter den lokala biten av det hela. Ett annat bra exempel för den delen är när landskapssty­relsen gick in och skrev ett avtal med Yle/Finlands Rundradio på den tiden då det var en riksbehörighet att ha hand om radioverksamheten. Då åtog man sig att betala en stor del av hyran för radiohuset, och jag vill t.o.m. påminna mig det att landskapsstyrelsen faktiskt ingick ett bindande avtal innan man hade tagit upp pengar för det i budgeten. Jag har det bestämda minnet, och det är ännu mera anmärkningsvärt, men det var inte någon som någonsin klagade på detta.

     

    Till slut, herr talman, vill jag konstatera att den stora allmänheten står frågande inför det som nu sker i lagtinget. Många personer jag känner har ställt frågan vad det egentligen är vi håller på med. Har ni inget viktigare än sånt där paller att syssla med, säger man. Uttryckligen så har man frågat mig. Och det är ju tyvärr så herr talman, att det löjets skimmer som nu sprider sig på grund av detta misstroendeför­slag, det faller över oss alla. Den respekt som kanske ändå fortfarande finns bland allmänheten för lagtinget och dess arbete eroderas så sakteliga genom sådana här utspel samtidigt som det finns  många viktiga uppgifter som vi har här i lagtinget,  bl.a. i fråga om självstyrelsens utveckling, ltl Sundback, som nu blir eftersatta.

     

    Mitt förslag är därför, herr talman, att de som nu föreslagit misstroende drar tillbaka förslaget. Vi drar helt enkelt ett streck över det som varit och försöker glömma att förslaget överhuvudtaget framförts.  I stället föreslår jag att vi tar nya tag och försöker förbättra samarbetet i de många viktiga frågor som vi har framför oss under den mandatperiod som nyss tagit sin början. Om vi t.ex. skall lyckas förhindra att självstyrelsen fortsätter att urvattnas och om vi skall kunna utveckla självstyrelsen genom övertagande av nya rättsområden, t.ex. beskattningen, som vi ser det och även oppositionen delvis i alla fall, så krävs det samarbetsvilja, herr talman, och inte konfrontation av den här typen som nu är aktuell.  Samarbetet i lagtinget  främjas definitivt inte av att man skapar fullständigt onödiga konflikter genom att blåsa upp struntsaker till orimliga proportioner.

     

    Alltså, herr talman,  min uppmaning till oppositionen är: se till väsentligheter, lämna prestigetänkandet och dra tillbaka förslaget om misstroende, så inleder vi seden, föreslår jag, en ny era av samarbete till Ålands bästa.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag kan återbörda vädjandet om samarbete tillbaka till ledamoten Christer Jansson! Dessutom tycker jag att han är mycket ologisk i sin plädering för att förbigå misstroendet. För det första säger han att det här är struntsaker. Lite tidigare sade han att det här var en mycket viktig fråga där man måste hålla det hemligt; det var förhandlingar med riksmyndigheterna som var viktiga för självstyrelsen. Senaste vecka hörde vi före detta lantrådet Roger Jansson som ville gå ut i offentligheten med det här. Var det alldeles fel av honom då att försöka informera om den här struntsaken? Förhållandet till riksmyndigheterna! Ja, vad har hänt med det här förfarandet? Man har förhandlat i flera år med justitieministeriet, de har nappat på det och säger sig ha uppfattat det som ett löfte att landskapet bygger. Så kommer lagtinget och säger nej men har inte kurage att ta tillbaka hela momentet utan nu ligger frågan öppen, andra bolag som vill bygga får vänta och justitieministeriet får inget hus! Är det utveckling av självstyrelsen?  Jag undrar det! När det gäller den här frågan är det lite skillnad när det inte är vår egen behörighet och framför allt när man använder pengar från ett budgetmoment som inte är avsett för detta ändamål. Ledamoten Jansson talar för den stora allmänheten. Jag får väl nöja mig med den lilla allmänheten, men den lilla allmänheten undrar verkligen vad tingshusbygget skulle vara till med “den blå boken, den röda boken” för att människor skulle förstå att vi har någonting som heter riket och någonting som heter Åland. Jag tror att folk i allmänhet och den stora allmänheten, som ledamoten Jansson representerar, förstår att riket är en sak och Åland är en annan sak och att lagtinget skall hålla sig till sina behörighetsområden samt att landskapsstyrelsen också skall informera i en fråga som är både enormt viktig och en struntsak - enligt ledamoten Jansson.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag ser ingenting ologiskt i det som jag tidigare i mitt anförande. Det är naturligtvis så att man kan ha åsikten både att det skall byggas, att vi skall delta i byggandet av huset och att man inte skall delta i byggandet av huset. Vi har sett att den delen av frågan är fraktionsöverskridande. Det finns i vårt parti också de som tycker att det är onödigt. Men jag menar, att denna meningsskiljaktighet är icke en fråga av den karaktären att man nödvändigtvis bör väcka ett misstroende för att man har en annan åsikt än den som landskapsstyrelsen företrädd av förra lantrådet Roger Jansson har och den som jag kanske också hade tidigare. Det är där som problematiken ligger, såsom jag ser det. Här säger man att det är en så viktig principiell fråga att vi nu deltar i byggandet av ett statligt hus att man borde ha gått till lagtinget med frågan, men vi har många gånger deltagit i statliga verksamheter och aldrig har det väckts ett misstroende förut. Man försöker slå blå dunster i ögonen på allmänheten - huruvida den är stor eller  liten vågar jag inte ha någon bestämd uppfattning om på samma sätt som ltl Erland har, men jag vet i alla fall vad många människor har sagt till mig, att de undrar vad det riktigt är fråga om, vad gäller saken, varför har det väckts misstroende? I och för sig kan de säga så här, som jag säger nu, att man kanske inte tycker att vi skall bygga huset, men ingen skada har ju skett, det har förts en förhandling med justitieministeriet och där är man inte dummare än att man inser det att det måste tas pengar för det; annars blir det ingenting av det. Det är väl ändå att nedvärdera intelligensen hos dem som har förhandlat för statens räkning att de inte skulle förstå att det måste tas upp pengar för det hela förrän man sätter igång!

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Jag kan mycket väl tänka mig att de statliga tjänstemän som varit med har trott att landskapsstyrelsen har förankrat detta för det första i sina egna partier - det har man tydligen inte gjort, där finns det meningsskiljaktigheter - och också i hela lagtinget. Då hade frågan fått en helt annan utveckling. Den hade antagligen avförts från dagordningen i ett tidigt skede. Men det är det inte det handlar om här, att man kan ha olika åsikter om ett tingshus eller ett icke-tingshus, utan det är hanteringen av detta ärende som har gjorts av enskilda ledamöter eller representanter för myndigheten landskapsstyrelsen. Det motiverar alltså varför man kan ta upp en sådan här fråga, också om det nu formellt sitter en ny landskapsstyrelse. Det skulle vara svårare om de personer som har stått för detta ärende inte längre var kvar. Jag ser det alltså inte som ett argument att man vädjar till lagtinget för att man själv har fått påstötar av den stora allmänheten. Vi som representerar oppositionen här är 12 eller 13; vi får naturligtvis också påstötar och det är inte mot de påstötarna, mot de motiveringarna som vi går när vi tar upp den här frågan i lagtinget, tvärtom, är det så att här vill man tvätta byket och visa vad som har hänt. Är det så att lantrådet och landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson hade haft torrt på fötterna, hade man mycket enkelt kunnt redovisa det. Då finns det anledning att diskutera om misstroendet skall dras tillbaka eller inte. Men också ltl Christer Jansson går här till motattack mot andra personer som har skrivit på misstroendeyrkandet och riktar misstroende mot dem som har skrivit under misstroendet - och ett sådant institut har vi ännu inte i lagtinget. Oppostionen har den rätten att använda lagtingets instrument och var och en bedömer utifrån sin egen kunskap och sin egen moral vilka medel man skall använda, så länge de är inom ramen för lagtingsordningen och är sakliga och justa. Det tycker jag att man borde vara från båda sidor - “solidariska, ärliga och öppna”, som lantrådet sade för en vecka sedan.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Självklart har oppositionen sin rätt, även majoriteten naturligtvis, om man finner skäl till det, att föreslå misstroende för landskapsstyrelsen, oavsett vilken orsak man har. Vad jag ville ha sagt, och det är kontentan i det jag har framfört, är att jag ser ingen saklig grund i detta fall att föra fram ett misstroen-deförslag helt enkelt därför att jag tycker att man har förfarit som det har brukats under hela självstyrelsens tid, såvitt jag vet. Inte har det förfarits annorlunda i tingshusfrågan än normalt, än det förfors t.ex. i radiohusfrågan. Då menar jag att om man nu plötsligt vill introducera en helt ny princip som förefaller främmande för majoriteten - det tror jag i alla fall att den är - så har jag känslan av, även om jag respekterar oppositionens rätt att föra fram misstroende, att det gynnar inte samarbetet i lagtinget att föreslå misstroende på, som jag tycker, helt orimliga grunder. På samma sätt som ltl Erland  tycker att han har helt logiska grunder för att stöda misstroendet tycker jag att jag har helt logiska grunder för att avstå från att stöda det. Det är beklagligt att det är på det viset att vi inte kan mötas. Jag får bara konstatera faktum, att det här är en sak som tyvärr försvårar samarbetet i många stora övergripande frågor här i lagtinget än den här frågan. Jag tycker att detta inte är en så stor fråga, oavsett från vilken synpunkt man ser det; även om den ekonomiskt sett är en viss kostnad för landskapet, är det ändå så att skulle vi bygga huset skulle vi få en viss avkastning på det - det var ju tanken förstod jag i alla fall.

    Hur man än ser på det känner inte jag det som en fråga där man skulle använda misstroendeinstitutet. Jag tycker ändå att det finns en viss tröskel där. Det finns andra möjligheter än misstroende. Det finns t.ex. spörsmål, som är ett mycket lindrigare förfarande.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det var mycket som sades i ltl Christer Janssons anförande som var engagerande, ja, t.o.m. rent ut sagt rörande på slutet, så åtminstone jag hade nästan svårt att hålla tårarna tillbaka när vi kom till samarbetskapitlet. Jag tycker att det är bra att ltl Christer Jansson går in i det nya årtusendet med just samarbetsambitioner, också med riket. Han förvånade sig över oppostionens ovilja att samarbeta, som han uppfattar det och han använde sig av en rent socialdemokratisk vokabulär! Nu är det så att han borde läsa bättre på vårt program. Samarbete i lagtinget som skall fungera gentemot riket menar vi att måste basera sig på konsensusöverenskommelser i lagtinget. I det här fallet har tydligen varken oppositionspartierna eller landskapsstyrelsens egna stödpartier varit helt informerade, för hela tingshuset har visat sig vara ett spelkortshus som inte tålde särskilt mycket politisk granskning, utan det ramlade ihop med en pust i finansutskottet. Att man försvarar förfaringssättet som traditionellt riktigt och att det är så här man måste göra i känsliga frågor förstår jag inte, för det har varken givit det väntade resultatet eller uppfyllt oppositoinens och allmänhetens önskemål om insyn i i processen. Jag tycker att det väsentliga ändå är att lagtinget, varken det förra eller det nya, har kunnat pröva någon i den här frågan. Nu säger man att den nya landskapsstyrelsen har inte någonting med vad den gamla landskapsstyrelsen gjorde i det här fallet, men vi fick aldrig i det gamla lagtinget möjlighet att ta del av något, utan vi har ställts inför fullbordat faktum vad gäller beredningen.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Det är så i vårt system, som ltl Olof Erland också var inne på tidigare, att landskapsstyrelsen har vissa uppgifter, lagtinget har vissa andra uppgifter och så har domstolen ytterligare uppgifter. Det är landskapsstyrelsens sak att sköta förvaltningen och beredningen av de beslut som fattas inom ramen för förvaltningen. Det är alltså landskapsstyrelsens sak att sköta förhandlingarna. Hur skulle det se ut, herr talman, om man skulle stup i kvarten ringa till lagtinget och redogöra för alla de tusenfalts ärenden som man bereder och där man fattar beslut inom ramen för sin förvaltningsbefogenhet. I det här fallet är det så, som jag ser det, att landskapsstyrelsen har bedömt att det är en helt sedvanlig diskus­sion/förhandling med riket,  på samma sätt som har skett i kanske inte just det här ärendet men i andra liknande ärenden många gånger under självstyrelsens mångåriga historia utan att man nödvändigtvis  har varit tvungen att gå till lagtinget i detta beredningsskede. Sedan kan man naturligtvis säga så här, som jag var inne på i diskussion med ltl Erland, att just i den här frågan borde man kanske ha frågat lagtinget. Det tyckte han; jag tycker inte att den var så stor. Men oavsett vad man anser i den frågan tycker jag att det verkar helt orimligt att drämma till med en gång med misstroende. Man hade väl kunnat ta ett spörsmål då om man var osäker och tyckte att man fått för lite “kött på benen”.

     

    Det sägs också här att man ser ändå inget resultat, men det är just det som är det fina i vår demokrati. Det är lagtinget som bestämmer om det skall tillhandahållas medel som konkretiserar det förhandlings­resultat som landskapsstyrelsen har nått, och tillsvidare har vi inte tagit upp pengar för det; då tycker man att oppositionen, som inte ville ha huset, kan vara relativt nöjd.

     

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen har vissa uppgifter och lagtinget vissa, men i alla frågor som landskapsstyrelsen handlägger måste man ha lagtingets förtroende. Den parlamentariska processen förutsätter att landskapsstyrelsen själv har så mycket politisk fingertoppskänsla att man går till lagtinget i en fråga som man inte är säker på att går igenom. I detta fall har den gamla landskapsstyrelsen tydligen gjort helt fel bedömning, och också den nya, eftersom de egna i parlamentet inte ens stöder sin landskapsstyrelse.  Man kan då fråga sig om det hade varit bättre om den här frågan hade belysts offentligen, som frågor  normalt sköts. Det tror jag; då hade vi åtminstone inte haft problematiken varför det hölls så hemligt. Varför var det så viktigt att hålla det hemligt, om det är en så stor självstyrelsepolitisk fråga, som åtminstone majoriteten tydligen är beredd att omhulda. Nog är det en hund begraven i detta spel - åtminstone vi från oppositionens sida förstår inte varför det var så viktigt att dölja allt detta och nu skylla på stadsdirektören, på oppositionen, personliga påhopp osv.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Det är så att det ofta görs ändringar i de budgetförslag som landskapsstyrelsen lägger. Det ligger i sakens natur. Landskapsstyrelsen lägger förslag till budget, landskapsstyrelsen lägger förslag till lagstiftning, sedan är det lagtinget som bestämmer den slutliga utformningen av budgeten och av lagförslagen. Inte vill jag påstå att den omständigheten att man gör ändringar ibland i landskapsstyrel­sens förslag innebär att man inte har förtroende för landskapsstyrelsen, utan det innebär helt enkelt att man kan ha kommit till en annan uppfattning än vad landskapsstyrelsen har gjort på basen av utredningar som har dykt upp efter landskapsstyrelsebehandlingen osv. Men sedan finns det naturligtvis så stora frågor som ändå kan föranleda att man stöder ett misstroende mot landskapsstyrelsen. Det kan naturligtvis gälla en budgetfråga som denna, det kan gälla en lagstiftningsfråga, det kan gälla vad som helst, eftersom det inte behöver vara något särskilt motiv för att det skall föreslås misstroende. Är då så att majoriteten inte har förtroende för ledamoten Roger Jansson och därmed inte för landskapsstyrel­sen, då kommer landskapsstyrelsen i den omröstning, som snart kommer att hållas, att fällas, men det  återstår att se. Tillsvidare är min utgångspunkt den att det icke går att få så många bakom misstroende­förslaget att fälla landskapsstyrelsen på den här punkten och det innebär i så fall att då har landskapssty­relsen förtroende hos lagtinget, oavsett vad man har tyckt om den här detaljen i budgetförslaget eller icke. Så fungerar parlamentarismen, ltl Sundback.

     

    Ltl Ronald Boman, replik:

    Herr talman!

    Ltl Christer Jansson framhöll att det var synnerligen lätt att få ut handlingarna. Jag vill bevisa motsatsen. Det var omöjligt för mig att få ut handlingarna som rörde tingshuset, så den 29 november skrev jag till landskapsstyrelsen, registrerade ärendet och begärde ut handlingarna; jag fick naturligtvis inte några handlingar. Den 1 december kompletterade jag anhållan med en begäran om skriftlig motivering varför jag inte fick ut dem och då begärde jag också besvärsundervisning. Ingenting hände. Samma dag gick jag i vanlig ordning ut med ett pressmeddelande, ur vilket jag citerar: “Vid kontakt med överinspektören Göran Frantzén i dag meddelar han att ingen information lämnas ut, utan ärendet kommer att behandlas vid föredragning tidigast inkommande tisdag.”  Det gällde alltså min begäran.

     

    Det här handlar om en så infernalisk byråkrati som jag inte trodde fanns. Dylika exempel befäster min tro på att den offentliga sektorn är alldeles för stor eftersom den har tid med så sådana här fjanterier. Så här gick det till i de forna kommunistländerna! Det är tyvärr min uppfattning om regeringen Jansson att det har varit svårt att få ut offentliga handlingar under den här tiden. Herr talman, jag skall utveckla detta ytterligare i mitt anförande.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag vet inte vilka problem som ltl Ronald Boman har råkat ut för - vi hör ju bara hans version av det hela, det kanske finns en annan version. I princip håller jag naturligtvis med honom. Är det så att det finns i detta ärende handlingar som är offentliga skall de naturligtvis omedelbart ges ut. Inte skall det vara beroende av den ena eller andra föredragningen eller vad som sades här. Sedan är det en annan sak att det också i det här ärendet kanske finns handlingar som är av den naturen att de kan bedömas som varande affärshemligheter. Det kan inte jag svara på, men som det beskrivs här har tydligen den ansvariga tjänstemannen möjligen gjort den bedömningen och då måste det fattas ett beslut om det, och där har naturligtvis ledamoten Boman, som envar medborgare, möjlighet att anföra besvär och få det prövat i domstol om det har förfarits korrekt eller inte. Som vi vet, som ledamoten Erland tidigare redogjorde för här, så förekommer det fall där det har begåtts misstag och de rättas naturligtvis till efter att man har besvärat sig och vunnit i domstol. Svårare än så är det icke.

     

    Ltl Sarin-Grufberg, replik:

    Herr talman!

    Med anledning av det överraskande påståendet av ledamoten Christer Jansson att jag skulle ha medverkat i min tidigare tjänst till att inte frågan underställs lagtinget vill jag säga  att jag kan svara för min tidigare hantering av ärendet inom staden. Vad jag däremot inte kan ta ansvar för eller ha känt till är hanteringen inom landskapet. Jag kan heller inte ta ansvar för att ha medverkat eller att på annat sätt ha  bidragit till att inte ärendet underställts lagtinget.

     

    Jag kommer i mitt anförande att närmare redogöra för min syn på ärendehanteringen.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag får till det klarläggandet säga att här finns det tydligen olika uppfattningar mellan landskapsstyrelsen och ltl Sarin-Grufberg om hur hon har funnits med i bilden. I det skriftliga svaret som vi har fått beskrivs ganska ingående hur hon har i sin tjänst som stadsdirektör deltagit i informella diskussioner, hon har överlämnat olika alternativ till tingshuset och jag måste göra den reflektionen, att det är ganska märkligt hur man då kan skriva under de svepande formuleringar som ändå ingår i misstroendeförslaget utan att närmare reflektera över sin egen andel i det bakomliggande skeendet, som inte har varit helt obetydlig. Jag tycker att jag skulle i alla fall - men vi kanske har olika moralbegrepp, vad vet jag - ha tänkt mig för både en och två gånger innan jag hade skrivit på förslaget, med de svepande formuleringar som finns där.

     

    Ltl Sarin-Grufberg, replik:

    Herr talman!

    Det är inte ovanligt att myndigheter eller medborgare och liknande sonderar när det gäller placeringar av olika byggnader inom staden.  Jag har medverkat i diskussioner om det. Jag kommer, som sagt, att närmare redogöra för det.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Det är bra om ltl Sarin-Grufberg redogör närmare för hur hon har förfarit i den här frågeställningen. Men jag återkommer ändå till det som jag uppfattar att är essensen i detta misstroendeförslag: det man  kallar hemlighetsmakeriet, att allt har gått så hemligt. Då konstaterar jag att ltl Sarin-Grufberg i sin egen skap av stadsdirektör, som jag sade förut, har medverkat i många avseenden. Jag gör ytterligare reflektionen att hur kan det vara möjligt då att hon först nu har kommit underfund med att detta hemlighetsmakeri är så klandervärt. Hon är jurist och känner till de regler som gäller. Om hon uppfattade att det var något fel, borde hon ha märkt det långt tidigare och då tycker jag att hon borde ha känt det som sin tjänsteplikt i så fall att påpeka för landskapsstyrelseledamöterna - med dem hon förhandlade - att här måste man sluta med detta hemlighetsmakeri i stället för att nu långt efteråt komma och skriva under ett misstroende som just grundar sig på att hon ogillar detta hemlighetsmakeri, som det kallas, som hon själv ostridigt har varit en del av och deltagit i. Jag kan inte se det på annat sätt.

     

    TALMANNEN: Replikskiftena är avslutade.

     

    Ltl Strand:

    Herr talman!

    När det gäller byggandet av ett tingshus har det funnits olika åsikter och frågeställningar: Skall landskapet bygga? Är det bättre att privata bygger? Ja, frågeställningarna har varit många. Ärendet var liksom de flesta andra projekt i budgeten för år 2000 nytt för oss som tillträdde i Ålands lagting den 1 november. Vi hade att ta ställning till en budget som framlagts av förra landskapsstyrelsen.

     

    Budgeten inklusive projektet tingshus har ingående diskuterats inom vår grupp men även med ledamöter från andra partier. När det gällt byggandet av tingshus har lantrådet Roger Nordlund i sitt skriftliga svar till lagtinget mycket noggrant beskrivit hur beredningen i detta ärende framskridit. Ärendet har beretts på ett mycket bra och noggrant sätt. Efter beredningen har det framlagts till Ålands lagting för beslut. Lagtinget har haft både möjlighet att debattera och ta beslut i detta projekt.

     

    Vi  inom frisinnade anser med detta som grund att förfarandet följer alla vedertagna principer vad gäller beredning av ett ärende.

     

    Herr talman!

    I misstroendet står det att förra lantrådet har iklätt sig en byggherrefunktion utan att i något avseende informera eller förhöra sig om vilken uppfattning lagtinget har i denna fråga. Detta påstående är felaktigt då det inte på något sätt finns några skriftliga eller på andra sätt bindande dokument som skulle göra förra lantrådet till byggherre i denna fråga. Dock har förra lantrådet lett beredningen av detta ärende, vilket på alla sätt torde höra till ett lantråds arbetsuppgifter. Att förra lantrådet skulle ha hemlighållit detta ärende är även det felaktigt. Ärendet har diskuterats öppet inom landskapsstyrelse-partierna, i en dialog med Mariehamns stad, ja, t.o.m. misstroendets första undertecknare ltl Wiklöf nämnde i en radiointervju att han känt till ärendet.

     

     

    Herr talman!

    Vi inom frisinnade ifrågasätter även moralen och trovärdigheten i detta misstroende. Budgeten för år 2000 fanns på alla lagtingsledamöters bord den 8 november - märk väl den 8 november. I denna budget fanns projektet tingshus med. Tio dagar efter att tingshusprojektet presenterades i budgeten förde Ålands socialdemokrater den 18 november genom ledamöterna Wiklöf, Sundback och Sjöblom fram Roger Jansson som lantrådskandidat. Likadant gjorde liberalerna genom ledamöterna Erland och Eklöw. Även i de kontakter som dessa partier hade med oss frisinnade kvällen före framförde man stort förtroende för sittande lantråd Roger Jansson - ja, superlativen var många! Det är nu samma personer som har undertecknat detta misstroende. Undantaget är ÅFG:s representant som inte förde fram Roger Jansson som lantrådskandidat.

     

    Vi anser med det sagda som grund att detta misstroende handlar om något annat än beredningen av tingshuset. Eftersom misstroendet inte har några grunder och ingen trovärdighet anser vi att det bör dras tillbaka.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det är bara de som har skrivit under som kan dra tillbaka misstroendet. När det gäller förtroendet för  Roger Jansson som lantråd hör det kanske inte hit, men man måste i Frisinnad Samverkan också tänka  på vad alternativen var för oss i det läget.

     

    När det gäller själva byggherrefunktionen är det ändå så att när det kommer fram ett förslag i budgeten  november 1999, där landskapsstyrelsen har anmält intresse att bygga ett nytt tingshus till justitieministe­riet, som på det har responderat positivt, har man väl ändå, som ltl Wiklöf så tydligt sade här, iklätt sig byggherrefunktionen. Jag har en bestämd känsla av att ltl Strand  inte har förståt vad offentlighetsprinci­pen bygger på. Det är inte det att en sak är offentlig om Frisinnad Samverkan är informerad. Det är väl ändå en liten del av befolkningen, om man uttrycker det så. Offentligheten betyder att det alltid skall finnas möjlighet för massmedia och medborgare att få reda på saker och ting. Det är det offentligheten handlar om. Offentlighet är inte det att några känner till, utan det är precis tvärtom: om det är bara några som känner till och är nöjda med det har man grovt ruckat på offentlighetsprincipen, och det är det det här ärendet gäller, inte personen den och den, vad man tycker om den personen, utan hela hanteringen. Jag tycker att det är förvånansvärt i ett  modernt välfärdssamhälle, i en öppen demokrati, som vi hoppas att Åland är, att representanter för Frisinnad Samverkan tycker att det räcker till om en liten klick i samhället känner till att man bygger ett tingshus, om det sedan är med självstyrelsepolitiska principer som grund eller, som ltl Christer Jansson sade här, att man vill ha lite ekonomisk avkastning, men inte allmänheten. Jag tycker faktiskt att detta stärker mitt stöd för misstroendet; även om det inte räcker till för en majoritet är det ett argument.

    TALMANNEN: Tiden är ute!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Jag har faktiskt exakt samma analys som ltl Erland vad gäller offentligheten i detta ärende. Just när man säger att några har känt till - någon Lasse Wiklöf har hört någonting någonstans, någon annan inom någon  stadsplanenämnd osv. - förstärker det just intrycket av att det har brustit i en öppen beredning med insyn för allmänheten. Det är det som är det klandervärda. Man kan inte göra någon annan ansvarig för ärendet som har råkat höra någonting när ärendet aldrig har varit formellt anhängiggjort, inte ens i staden. Det har inte kommit någon anhållan om en stadsplaneändring, så det har inte varit möjligt för  journalister och allmänhet att ha insyn i processen. Jag tror att det är viktigt för ltl Jörgen Strand att fundera över vad detta med offentlighet är. Jag tyckte hans anförande hade mera att göra med något slags allianser, och det är väldigt farligt i en demokrati, och det här med personer igen! Jag struntar faktiskt i att det var Roger Jansson som var lantråd i förra landskapsstyrelsen och nu näringsminister.  Det spelar absolut ingen roll för mig, även om han själv tycker att det är det viktigaste, utan det är sakfrågan: Varför var det så hemligt i så många år? Varför fick inte allmänheten all den information och den debatt som vi t.ex. har fört om allhallen? Tänk så mycket insyn det har varit i den frågan och vilken demokratisk process! Det här liknar ingenting om man jämför med hurudana omgångar vi brukar ha.

     

    Ltl Strand, replik:

    Herr talman!

    När det gäller personen Roger Jansson är det de som skrivit under misstroendeyrkandet som har lagt nivån. Jag citerar: “På grund härav yrkar vi undertecknade med stöd av 64d § LO att lagtinget förklarar att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson inte åtnjuter lagtingets förtroende.” Det står inte “landskapsstyrelsen”. 

     

    Jag tycker att ni försöker komma från frågan. Ni ville ha Roger Jansson som lantråd den 18 november  tio dagar efter att tingshusprojektet var offentliggjort. Det visar vad det här handlar om. Det handlar inte  om  (Från salen, ltl Sundback: personen)   principen tingshus, utan det handlar om någonting annat.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Misstroendet är riktat mot förra landskapsstyrelseledamoten och dåvarande lantrådet, nuvarande näringsministern Roger Jansson. Det primära är inte namnet utan de politiska förtroendefunktionerna som personen har innehaft. Det har framkommit här att förra lantrådet Roger Jansson höll hela frågan i sin hand; den blev inte offentlig förrän i augusti 1999. Det fanns alltså inte någon större landskapssty­relseberedning av ärendet. Därför är det fortfarande knutet till personen Roger Jansson och hans förtroende i den frågan. Men sedan är det ändå så att de personliga egenskaperna och ambitionerna som lantråd osv. är en helt annan sak - och det tycker jag faktiskt att ni alla karlar här skulle ha så mycket  “kräcka”i kroppen att ni skulle kunna bortse från det och inte hålla på och älta detta om vem som är ohemul och vem som är stygg och vem som är snäll. Det handlar om tingshuset och den som hade ansvar för det under den förra landskapsstyrelsen.

     

    Ltl Ronald Boman:

    Herr talman!

    Vi åhörde senaste måndag ett synnerligen bittert och missnöjt före detta lantråd, en person som var sårad och baktalad och som i vanlig ordning var helt skuldfri och som dessutom blivit utsatt för en “vendettaliknande process”, samtidigt som han ansåg att undertecknarna av misstroendet sjunkit så djupt att de på felaktiga grunder försöker smutsa ner Roger Janssons rykte som lantråd och det dessutom efter att han avgått.

     

    Jag har full förståelse för före detta lantrådets åsikter. Det har jag på grund av att jag efter sju år i Frisinnad Samverkan och efter fyra år somlagtingsman aldrig någonsin hört att denna märkliga person gjort något fel. Lever man i den tron att man aldrig kan göra fel är man naturligtvis bitter, sårad och frustrerad över om man någon gång får kritik för sitt handlande.

     

    Bästa före detta lantråd Roger Jansson! Det är på tiden att du inser att även du har dina fel och brister alldeles som vi vanliga människor som inte nått de maktens höjder som du uppnått. Kom ner på jorden  till oss vanliga dödliga, Roger Jansson!  

     

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen samt lantrådet och före detta lantrådet försöker i sina svar framhålla att tingshusfrågan är ett alldeles normalt ärende som skall beredas på vederbörligt sätt. Så är ingalunda fallet. Frågan om byggande av hus åt finska staten är en så principiellt viktig fråga att ärendet borde ha förankrats i samtliga lagtingsgrupper innan man gick så långt som man nu gjort. Jag vill även lägga självstyrelsepolitiska aspekter på denna fråga. Landskapet Åland skall ingalunda bygga hus åt finska staten. Självstyrelselagen stadgar om ett motsatt förhållande, sålunda att byggnader som inte finska staten behöver för sin verksamhet här skall övergå till landskapet Åland.

     

    Så till några fakta som inte tidigare har informerats om i denna märkliga affär.

     

    När det gäller byggande av tingshus åt finska staten var redan synnerligen långtgående förhandlingar förda med ett åländskt privat företag. Avsikten var att det åländska företaget skulle bygga och äga tingshuset och finska staten skulle vara hyresgäst. Underhandlingarna var så långt komna att tomt inköptes för ändamålet i centrala Mariehamn; avsikten var att uppföra en monumental byggnad på en monumental plats i staden.

     

    Ärendet var ytterligare så långt framskridet att rumsprogram var uppgjort och förberedande handlingar förelåg. Ett bra projekt för det åländska företaget och en central tomt med ett monumentalt tingshus i centrala Mariehamn för finska staten borde ha gjort båda parter nöjda. Hade förhandlingarna fått fortsätta ostört hade tingshuset varit klart vid det här laget.

     

    Vad händer?! Jo, då klampar landskapsstyrelsen med lantrådet Roger Jansson i spetsen in i förhandlingarna likt en elefant i en porslinsaffär och förklarar att det här skall vi ta hand om och det mycket billigare. Landskapsstyrelsen har som bekant inget lönsamhetskrav på sina investeringar.  Det privata företaget insåg snabbt att det inget kan göra och måste därför dra sig tillbaka - 5 miljoner fattigare, dvs. den summa som de lagt ner på tomt och utredningar. Det är sådant som man brukar kalla socialisering - när samhället konkurrerar ut privata företag och gör detta med skattebetalarnas pengar.

     

    I valtider brukar före detta lantrådets parti vara kvickt med att framhålla att de har stor förståelse för det privata näringslivet.Valprogrammet rimmar dock illa med den hänsynslösa behandling som ett  åländskt privat företag fått utstå i denna fråga. Enbart denna fråga borde räcka för ett misstroende. Så här får man inte behandla det åländska näringslivet.

     

    Herr talman!

    Jag vill framföra ytterligare en aspekt på misstroendefrågan, nämligen den om hemlighållande av handlingar. När jag på begäran hos stadskansliet erhöll stadsplanenämndens föredragningslista av den  16 juni och dessutom från annat håll erhöll stadsarkitektkontorets förslag till tingshus insåg jag att ärendet var betydligt längre framskridet än man velat ge sken av. På grund av detta framförde jag skriftligt och muntligt till överinspektören vid landskapsstyrelsens byggnadsbyrå begäran om att få ta del av handlignar rörande detta ärende. Till min enorma förvåning fick jag någon dag senare besked av överinspektören att jag inte får dessa handlingar, utan frågan om jag överhuvudtaget skall få ta del av handlingarna skall avgöras på föredragning hos berörd landskapsstyrelseledamot tidigast följande vecka. Enligt överinspektörens insändare i lokaltidningarna har lantrådet Roger Jansson uppmanat honom till detta.

     

    Enligt landskapslagen om allmänna handlingars offentlighet 7 § har alla rätt att ta del av alla handlingar som är offentliga. Enligt dåvarande lantrådet gäller denna rätt uppenbarligen inte lagtingsmän. Det är skrämmande att dåvarande lantrådet uppmanade en tjänsteman att begå tjänstefel genom att vägra ge ut handlingar. Hoppas att det nya lantrådet kan lagen bättre än förra innehavaren av uppdraget.

     

    För mig räcker dessa synpunkter till för att ge före detta lantrådet Roger Jansson misstroende, nämligen  inklampandet i tingshusbyggandet så att ett privat företag åkte ut, ytterligare självstyrelseaspekten på att bygga åt finska staten samt dessutom uppmaningen till en tjänsteman att vägra ge ut offentliga handlingar.

     

    Före detta lantrådet Roger Jansson avslutade sitt patetiska anförande senaste måndag med tre verser av 23 som han hållit 1989. Dessa tre verser skulle väl på något sätt anspela på oss tolv misstroendeunder-tecknare. I verserna finns uttryck som  ”när såna onda krafter i ett närsamhälle som vårt/Ges så ofta rum att sprida falskhet, att svärta ner”.  Bästa undertecknare - det är vi som är de onda krafterna i närsamhället, det är vi som sprider falskhet och svärtar ner.

     

    Herr talman!

    När man hört före detta lantrådet Roger Jansson gå ut med sådana beskyllningar mot tolv stycken av Ålands folk utsedda lagtingsledamöter inser man att det var på tiden att vi fick ett annat lantråd.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

    Herr talman!

    Ltl Ronald Boman lägger som vanligt nivån på debatten. Han är alldeles uppenbart av gamla orsaker enormt enerverad och ledsen på mig, och det tar sig den här typen av alldeles orimliga uttryck. I stort sett ingenting av det han anförde i sak på de två huvudpunkterna stämmer. När det gäller justitieministe­riets och den härvarande tingsrättens förhandlingar med Liv Alandia om ett eventuellt tingshus på Fahlerska tomten fortgick dessa länge, även när landskapsstyrelsen var inblandad. Orsaken till att de sedermera upphörde måste man fråga tingsrätten och justitieministeriet om, inte landskapsstyrelsen. Landskapsstyrelsen har inte på något sätt stoppat några förhandlingar med någon i något sammanhang. Det enda vi har gjort är att vi själva har fört överläggningar.

     

    När det gäller det s.k. hemlighetsmakeriet är det så att när ltl Boman tog kontakt med överinspektören fick han meddelande om att handlingarna fanns i lagtinget i finansutskottet och att han kunde vända sig  i sitt eget organ till finansutskottet och efterhöra om han kunde få ta del av det. Därefter, någon dag senare, kom det in en skriftlig förfrågan till landskapsstyrelsen. Då måste landskapsstyrelsen registrera denna skriftliga förfrågan och göra det till ett ärende som skulle behandlas såsom ett ärende. Den informationen fick ltl Boman av överinspektören. Trots den formella handläggning, som ltl Boman tvingade landskapsstyrelsen till, försökte vi så fort som möjligt få fram handlingarna till  Boman. Det tog bara en och en halv dag för överinspektören, som sannerligen hade dagarna fulla med många uppdrag ändå utan att omedelbart kasta allting som han hade för händerna och ägna sig åt ledamoten Boman, och han kunde mycket snabbt i alla fall överlämna handlingarna till ledamoten Boman, handlingar som till ingen del i något skede överhuvudtaget i denna process har varit hemligstämplade, aldrig!

     

    Ltl Ronald Boman, replik:

    Herr talman!

    Det är alldeles självklart! Eftersom samtliga handlingar var offentliga borde jag ha fått dem omedelbart och inte flera dagar senare. Dessutom gick lantrådet Roger Jansson ut med överinspektören och sade att ärendet skulle till föredragning. Han sade att man skall föra till  föredragning om en lagtingsman skall få ut offentliga handlingar, som vilken medborgare som helst har rätt att få! Det är skrämmande, men det är så här som lantrådet Roger Jansson har arbetat under den föregående fyraårsperioden. Jag begärde skriftligt därför att jag så många gånger under dessa fyra år inte har fått ut handlingar, utan jag måste gå den här vägen för att få det dokumenterat.

     

    När det gäller spelet med den andra tilltänkta privata företagaren - det var före detta lantrådet som nämnde namnet  på företaget - är det alldeles klart att inom den privata sektorn har vi vissa avkastningskrav - och det har aldrig landskapsstyrelsen haft. Här får det gå med förlust, helst absolut inte med vinst, för det finns väl ingenting som går med vinst av alla projekt som landskapsstyrelsen startar upp, så det fanns ingen möjlighet för detta privata åländska företag att kunna konkurrera med  landskapsstyrelsen om ett tingshus för finska staten. Därför drog företaget sig tillbaka.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Detta är inte sant. Detta är lögn och elakt förtal. Det privata bolaget kunde väl konkurrera med landskapsstyrelsens anbud, om man så önskade. Avkastningen i det skedet för landskapsstyrelsens del var beräknat till ungefär 5 procentenheter, sänktes sedermera till 4 procentenheter, och det är en avkastning som visserligen inte är den alldeles bästa i det privata näringslivet, men den är inte heller alldeles omöjlig när det gäller husbyggnation. T.ex. på hyreshus får man inte den avkastningen i dag att man skulle få 4 procent, utan det är betydligt sämre, men det är en långsiktig investering som ger en säkerhet för de fonder som bolaget hade behov av att säkra.

     

    När det gäller hemlighetsmakeriet är det på det sättet att de handlingar, som Boman påstår att vi inte lämnade ut, låg i lagtinget. Vi hanterade dem inte. Inte var det offentliga handlingar, utan det var handlingar som var en del av en beredning av ett informellt ärende med statsmakten, men de var inte hemligstämplade. Här råddar man ihop begreppen och påstår att de skulle vara hemliga. Inte var de hemliga! Det är fel. I och med att Boman själv gjorde detta till ett skriftligt ärende som måste registreras  var min enda insats i sammanhanget, när berörd tjänsteman frågade mig: Skall detta behandlas enligt bokstaven, att vi måste ta upp det eftersom det har kommit in en skriftlig förfrågan till föredragning på enskild föredragning för ledamoten Häger? Ja, om regelverket är sådant när det gäller ett inkommande ärende måste vi naturligtvis göra det, men försök nu få ut handlingarna åt Boman, så slipper vi det där bråket. Det var mitt besked i stort sett. Boman försöker här påstå att jag skulle ha sagt och gjort någonting helt annat än vad jag gjorde - som vanligt! Till vilken nytta, herr Boman?

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Före detta lantrådets uttalanden känner jag till sedan tidigare. Han började sin replik också om lögn och elakt förtal. Han är ju alltid missförstådd och har aldrig fel, vilket jag tidigare påpekade. Men om vi går till kärnfrågan, så orsaken till att finska staten sidsteppade det åländska företaget var naturligtvis att Ålands  landskapsstyrelse lämnade ett bättre bud och då tar finska staten det. Då fick det åländska privata företaget se sina investeringar ryka iväg, de hade gjort ett gediget arbete, lagt ner en massa pengar; nu har företaget  de facto lyckats och håller på att få en byggnad på tomten, men det var en investering i fem miljoners klassen som de gjorde och inte fick någon utdelning på, i alla fall då. Detta på grund av landskapsstyrelsens handlande, landskapsstyrelsen med lantrådet Roger Jansson i spetsen gick emellan dem i den här affären.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

    Herr talman!

    Det skulle kanske i och för sig vara skäl att försöka avsluta den här debatten, men det är ändå några sakargument och informationer som jag gärna ville framföra inför lagtinget ännu innan jag drar mig tillbaka, kanske förhoppningsvis inte från landskapsstyrelsen men till mitt arbete.

     

    Misstroendeförslaget, som är undertecknat av tolv ledamöter i lagtinget med hänvisning till lagtings-ordningen, lyder: “att lagtinget förklarar att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson inte åtnjuter lagtingets förtroende”. 

     

    Efter senaste måndags förklaring här i lagtinget från lantrådet Roger Nordlund och från mig får vi så läsa i pressen och höra i radion att Roger Jansson felaktigt tar detta personligt. Radion ger Lasse Wiklöf fullt utrymme att kritisera mig för att jag tar det personligt. Samma tongångar sprids av talmannen, stadsdirektören Ritva Sarin-Grufberg och så en exceptionell insändare i bägge tidningar av liberalen Folke Sjölund. Men säger alla med en mun, att det här skall jag inte ta personligt! Det här skall jag ha förstånd att se enbart principiellt! Jag liksom lantrådet har naturligtvis som högsta önskan att oppositionen hade gjort det här till en principiell fråga. Det hade varit lämpligt i samband med budgeten; det hade också varit lämpligt i samband med ett spörsmål. Ärendet tingshus har legat på era bord i sju veckor före ni skrev misstroendet utan att ni då har gjort det till ett principiellt ärende, ett ärende där man skulle ha ifrågasatt handläggningen, efterlyst en diskussion om när ett ärende skall anhängiggöras senast i lagtinget, när landskapsstyrelsen skall anse att den har utrett ett ärende tillräckligt för att lämna det till lagtinget för avgörande osv. Väldigt gärna skulle man föra diskussionen just om detta. I stället när sju veckors behandling av ärendet pågått och skall avslutas föreslår ni helt sonika att lagtinget skall sparka Roger Janssons från hans politiska uppdrag, som han fått blott två och en halv veckor  tidigare. Och så ber ni honom begripa att det här inte är något personligt, utan vad ni är ute efter är principen! Ja, jag tror inte att det här är sant och det gör tydligen inte heller allmänheten. Logiken och förnuftet får tydligen vika helt och hållet och lämna fältet när spelet skall ta över.

     

    Egentligen vill man inte vara med om det här, man vill dra sig tillbaka och hålla sig borta, man vill t.o.m. lämna landskapsstyrelsen och landskapspolitiken. Men det är så viktigt att principerna kan diskuteras, att man kan hålla sig just till principen och därför får man inte vackla, även om man heter Roger Jansson och föreslås få sparken från Ålands landskapsstyrelse för något fel som man har gjort.  Då är det viktigt att vi diskuterar det felet: Vad är det för fel och hur skall man egentligen förfara?

     

    Sakfrågan enligt misstroendetexten är att ärendet inte förts till lagtinget förrän landskapsstyrelsen har iklätt sig byggherrefunktionen. Det här borde man då enligt misstroendeyrkandet ha gjort, alltså fört det till lagtinget före 17.2.1998, då landskapsstyrelsen inlämnade sin första och enda intresseanmälan till staten. Att därefter då begära, som i misstroendet, information senast hösten 1998 - långt över ett halvår senare - verkar också starkt ologiskt. Intresseanmälan till justitieministeriet lämnade landskapsstyrelsen efter överläggning enhälligt i februari 1998. Det är där som huvudkritiken kommer nu i misstroendede­batten, att vi borde ha efterhört lagtingets uppfattning före det.  I landskapsstyrelsen diskuterade vi naturligtvis detta ingående och var överens om att vi skulle föra diskussioner i våra lagtingsgrupper.  Jag vet att detta också gjordes. Sedermera under våren tog vi upp frågan på trepartiöverläggning.

     

    Huvudanklagelsen mot mig och den förra landskapsstyrelsen var alltså att vi borde ha fört ärendet till lagtinget för avgörande före vi inledde diskussioner med justitieministeriet. På det här har både landskapsstyrelsen i sitt skriftliga svar, lantrådet Roger Nordlund och jag svarat, att vi inget tillräckligt hade att föra till lagtinget, ingen tillräcklig information före vi har gjort det. Det här är den sakliga förklaringen till vårt agerande när man påstår att vi inte har reagerat sakligt på misstroendet. Kan man vara tydligare än vi har varit? Jag vill påstå att vi har varit tydligare än misstroendeskribenten själv har varit.

     

    Jag har dessutom inför plenum noga redogjort för hur jag personligen gärna sett ärendet presenterat för lagtinget, redan i samband med budgeten för 1999. Att då som i misstroendetexten kräva min avgång för att jag inte gjort just detta som jag själv föreslog att vi skall göra blir lite absurt!

     

    En annan anklagelse som har framkommit i offentligheten är att det är fel att självstyrelsen skulle hyra ut utrymmen till staten. Det är en princip som är fel. Ja, den har vi fört till lagtinget för att avgöras i och för sig, men det är ingen ny princip, som här tidigare har framkommit. Faktum är  när det gäller  den juridiska hanteringen av självstyrelsen att vi har  tre statliga organ som särskilt engagerar sig i och använder sig av den åländska lagstiftningen, den åländska blå boken. Det är två här verkande domstolar: Ålands förvaltningsdomstol och Ålands tingsrätt, de två som vi enligt förslaget i budgeten skulle hyra ut utrymmen till. Det tredje organet är samorganet mellan staten och självstyrelsen, som numera enligt den nya självstyrelselagen har flera uppgifter som är direkt jämförbara med domstolsuppgifter, alltså Ålandsdelegationen. Ålandsdelegationens sammanträdesutrymmen är så ordnade att för dess möten i Mariehamn står staten för utrymmena i Statens ämbetshus hos länsstyrelsen, medan för Ålandsdelega­tionens sammanträden i Helsingfors, som är långt, långt mera frekventa, ofta förekommande, står landskapsstyrelsen för utrymmena genom att hyra ut en lokal till justitieministeriet för Ålandsdelegatio­nens behov. Visserligen är årskostnaden för detta för staten till denna del blott 15.840 mark per år, men det är i alla fall densamma principen, även om ett tingshusalternativ skulle vara ungefär 30 gånger större. Men en liten baby är inte mindre värd än en vuxen människa, utan principen bör gälla ungefär samma i dessa sammanhang. Så här har det varit i 20 år. Det har tidvis varit en omdiskuterad modell, men den är sedan länge allmänt accepterad och den är bevis för ett väl fungerande samarbete mellan självstyrelsen och statsmakten. Det hade också en lösning med tingshuset, såsom landskapsstyrelsen har skissat den, haft, en sådan positiv effekt och ett gott bevis på ett samarbete inom juridikens område, domstolsväsendet, där staten har att använda sig av landskapslagstiftningen.

    Jag vill beträffande förankringen i lagtinget säga att ärende är alldeles tillräckligt förankrat i lagtinget. Detta kan man kritisera mig för och säga att där har du fel Roger Jansson, det borde naturligtvis ha förankrats bättre också hos oppositionen! Man kan också säga Roger Jansson att det borde ha förankrats bättre hos majoriteten, men då skall man inte skylla mig för det, därför att jag har verkligen gjort vad jag har kunnat för att det skall förankras väl hos majoriteten.

     

    Landskapsstyrelsen har försökt sköta ärendet såsom ett normalt förvaltningsärende så långt som möjligt, där landskapsstyrelsens uppgift är att bereda ärendet tillräckligt, och det inkluderar att förhandla med olika involverade parter, såsom i det här fallet staten och staden, innan ärendet kan föras till avgörande i lagtinget. Lagtinget är knappast en diskussionsklubb för landskapsstyrelsen i olika förvaltningsfrågor. Så var det inte heller, ledamoten Wiklöf, när ett mycket större byggärende detaljplanerades av landskapsstyrelsen i medlet av åttiotalet utan att lagtinget kopplades in. Projektet var på den tiden känt som den wiklöfska muren och var mångdubbelt större än tingshuset, det var alltså ett jättehotellbygge norr om nuvarande Arkipelag. (Ltl Wiklöf: det var väl inom vår behörighet det!)  Jag antar att Wiklöf kommer att få ordet här i debatten så småningom, men skillnaden är väl inte så stor med tanke på det som ledamoten Christer Jansson också här sade beträffande radiohuset, som inte var inom vår behörighet, men där landskapsstyrelsen gick in med 100.000 mark i årlig hyresersättning - för att sköta en statlig uppgift.  Det var ganska likartat också, som ltl Christer Jansson var inne på, och det finns alltså flera exempel. Men det viktiga är att man kan bereda ärendet inför lagtinget så att lagtinget har ett gott underlag att fatta beslut på.  Då, när det gällde det stora hotellprojektet och många andra projekt, liksom nu, fördes diskussionerna med partierna bakom landskapsstyrelsen, även om de inte fördes i detta forum, så med partierna bakom landskapsstyrelsen. Till den del som representanter för partierna bakom landskapsstyrelsen i dag säger att de inte var informerade är det ju jag som skall känna mig överkörd och inte de eller någon annan!  Om några överenskommelser som vi gör på trepartimöten och inom landskapsstyrelsen sedan inte håller i lagtinget, så är det kanske inte riktigt rätt att hänga ut ledamoten av landskapsstyrelsen som har ansvarat för frågan, utan då måste vi bara konstatera att den enighet vi tidigare har visat i frågan håller inte mera, utan nu har man ändrat sig i lagtingsgruppen och har en annan uppfattning. Signaler om att man skulle ha ändrat sig fick vi först hösten 1999 från de obundna. Att det sedan har funnits olika åsikter har flera vittnat om här; olika synpunkter inom regeringspartierna om intresset för att bygga detta tingshus till staten, det är riktigt. Men vi har varje gång, och jag har särskilt varit noga med inom landskapsstyrelsen att efterhöra: håller detta fortfarande, gäller de överenskommelser vi har gjort och de principer vi har följt eller gäller de inte? Svaret har varje gång varit ja, de gäller, utom hösten 1999 när den obundna ledamoten sade, att “jag är lite osäker på mina pojkar”. Men då beslöt vi ändå enhälligt att föra ärendet till lagtinget för avgörande.

     

    Man har också sagt att hanteringen av tingshuset har satt både lagman Kim Fröman och justitieministe­riet i en märklig situation. Javisst! Men det beror inte på landskapsstyrelsen och på förra lantrådet, utan det beror på de lagtingsledamöter som har valt att inte tycka att det här är ett bra projekt som landskapsstyrelsen har berett. I vanlig demokratisk ordning har man gått in i processen när landskapsstyrelsen har fört det till lagtinget, att, nej, det här är inget bra projekt, det här borde vi inte genomföra, trots att landskapsstyrelsen har tillsett att man har sina grupper bakom sig under hela resans gång. Man måste acceptera att sådana är politikens regler. Finns det inte i lagtinget en majoritet för att genomföra någonting, så blir det ingenting av det, så enkelt är det! Det har vi sett massor med exempel på, särskilt när det gäller många olika sorter av idrottshus som har varit aktuella under årens lopp. Inte har vi något kk-hus ännu heller. Det är lagtinget som har full möjlighet att stoppa det fortfarande.

    Den s.k. byggherrefunktionen, som jag skulle ha tagit på mig särskilt i egenskap av lantråd, den förstår jag inte alls, eftersom jag har varit med och berett ärendet så väl som möjligt under dessa år och sedan kommit till lagtinget och begärt en fullmakt att få bli byggherre. Sedan har vi fått ett svar som betyder att ärendet är bordlagt i lagtinget. Man vill inte ännu säga ja till att vi skall vara byggherre så där alldeles tydligt genom att tillsätta medel för projektets genomförande.  Man får konstatera att tillsvidare har inte landskapsstyrelsen blivit byggherre. På grund av den process som har varit kanske vi inte heller blir det. Det tycker jag vore synd eftersom det skulle vara väldigt fint samarbete mellan statsmakten, justitieministeriet och självstyrelsemyndigheterna att kunna samarbeta under rättssammanhanget och förvaltningsdomstolssammanhanget; det är faktiskt vi här som sitter och lagstiftar och staten skall sedan tillämpa vår lagstiftning.

     

    Avslutningsvis, herr talman, Liv-Alandia har inte gjort någon fem miljoner marks investering som man har förlortat. Tvärtom har man, när det gäller förverkligandet av Fahlerska projektet, fått ännu bättre resultat än vad man hade just då man diskuterade alternativet till tingshus. Detta enligt bolagets allra högsta representant och tjänsteman. Man är där fullständigt nöjd med den situation som har uppkommit. Om sedan privata framöver skall bygga ett tingshus där åländsk lag skall användas och där finsk lag skall användas kan man alltid diskutera, men jag vidhåller fortfarande att det är ett mycket intressant samarbetsprojekt och det har inte med den här misstroendedebatten att göra, utan den har att göra med huruvida jag borde fällas ur landskapsstyrelsen för att jag har begått fel i den förra landskapsstyrelsen när det gäller underlåtenhet att informera lagtinget och när det gäller att ta på mig någonting som man påstår att jag har gjort, något slags byggherrefunktion för landskapsstyrelsens del. Detta tycker jag att vi har mycket noggrant förklarat, att underlaget för misstroendet är felaktigt. Det är löjligt att påstå att jag inte skulle inse mina fel och brister och jag har i många sammanhang erkänt att jag har fel också, men det här är en bild som man tycker om att skapa av mig och jag har under årens lopp blivit så van vid den att jag reagerar kanske inte tillräckligt, men det är väl lika bra. Jag tycker att vi ingående har förklarat att vi har försökt sköta detta ärende så bra som möjligt. Att man sedan från statens sida har varit intresserad av att inte offentliggöra ärendet är någonting som justitieministeriet har ansvar. Vi har inte offentliggjort ärendet för vår del, men vi har inte heller aktivt hemlighållit det. I diskussionerna med Mariehamns stad har jag sagt på förfrågan när stadsdirektören frågade mig hur vi skall göra med offentlighetsprincipen att detta är ett ärende som du själv vet och ni själva vet inom staden att när man för förhandlingar med andra, så behandlar man det på ett visst sätt, och det gör vi i landskapsstyrelsen när det gäller det här ärendet. Hur staden sedan har velat behandla det har varit deras beslut och deras avgöranden.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Det finns en gammal princip i lagtinget att man inte skall dra in personer som inte har talerätt i debatten, och det har nuLandskapsstyrelseledamoten Jansson gjort för andra gången här sedan förra veckan, dvs. talmannen, radion, Folke Sjölund osv. När det gäller förklaringen till att detta tog lång tid kan jag för min del säga att sju veckor krävdes därför att det var så svårt att få information i ärendet. Det tog lång tid innan jag kunde få tag på det som gör att jag bedömer att landskapsstyrelsen på ett tidigt skede utsatte sig att vara byggherre och jag frågar mig: vad är man före man är byggherre, dvs. när man till justitieministeriet kommer med ett förslag att landskapsstyrelsen uppför ett nytt tingshus i Mariehamn enligt justitieministeriets önskemål. Om man då för fram ett förslag att förhandla om, är man inte då byggherre? Och vad är man då före man är byggherre? Byggherreaspirant, potentiell byggherre, men man är aktör på byggmarknaden, som i det här fallet också kanske förstörde för den privata marknaden.  Landskapsstyrelsen skulle ha kunnat tänka sig  subventionera tydligen, men det gick inte lagtinget med på.

     

    Till sist en sak. När det gäller misstroendets personliga karaktär gäller det hanteringen av ett ärende som en förtroendevald person har i landskapsstyrelsen. Det är inte så att om man inte blir landskapsstyrelse­ledamot, att det är någonting personligt. Jag som inte sitter i landskapsstyrelsen, jag tar det inte personligt att jag inte har det förtroendet i lagtinget, utan det är en politisk fråga. Liberalerna har endast nio mandat, vi är största parti, men det räcker inte till för att ge oss landskapsstyrelseplatsen. Vi tar det inte personligt, utan det är en politisk bedömning av lagtinget. Om det sedan är bra eller dåligt, det är en annan fråga. Men det här gäller inte personens ondska eller godhet eller rättfärdighet, utan frågan gäller: Hur har ett ärende hanterats i myndigheten landskapsstyrelsen, hur borde det ha hanterats?

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Att man inte skall gå i debatt med talmannen är en god princip som vi alla försöker följa och alltid försökt följa. Däremot finns det full rätt att från talarstolen kommentera talmannens officiella uttalanden i massmedia och på annat sätt. Den rätten har vi, men bör uttrycka på ett sådant sätt att talmannen inte skall behöva känna sig tvungen att gå i debatt och jag vill mena att jag har avvägt mina uttalanden gentemot talmannen på det sättet, också när jag har bett honom be om ursäkt för offentliga uttalanden. När det gäller behandlingen av tingshusärendet efter att budgeten lämnades till lagtinget stod landskapsstyrelsen från första dag här i plenum och sedan i finansutskottet fullt öppen med all information om ärendet. Jag var personligen till finansutskottet och redogjorde inför dess ledamöter och ordföranden Viveka Eriksson i detalj för t.o.m. mera än vad man frågade om. Jag bad att få göra på det sättet, så något som helt hemlighetsmakeri har inte förekommit i lagtinget när det gäller tingshuset, annat än att landskapsstyrelsen inte har bedömt att man ville föra det till lagtinget tidigare, men det är en annan fråga, som vi här redan tidigare har berört.

     

    Byggherre blir när man skall tänkas börja bygga något hus, när man har en tomt, när man har pengar till byggnationen. Före det är man möjlig byggherre eller byggherre in spe, och det är det som landskapsstyrelsen har varit under beredningsprocessen. Vi har utrett huruvida vi skulle kunna bli byggherre i frågan och det förutsatte ett lagtingsbeslut för att sedermera kunna bli det. Man kan säga att det lagtingsbeslutet har kommit i positiv riktning, men det finns inga pengar i budgeten för att genomföra byggherrefunktionen.

     

    Ltl Erland, replik:

    Herr talman!

    Huruvida det är byggherre eller byggherre in spe spelar kanske inte så stor roll. Det viktiga för oss är att detta har påståtts vara ett normalt ärende. När landskapsstyrelseledamoten Jansson säger, att det här inte aktivt har hållits hemligt, så har det inte heller aktivt varit öppet. Jag noterade t.ex. att ledamoten Jansson sade att de obundna hade hoppat av, men jag noterade också i diskussionerna i lagtinget att vicelantrådet, som lade fram budgeten, inte argumenterade för tingshuset. Och den dagen jag började undra vad som var på gång var när lantrådet Roger Jansson pratade om den blåa och den röda boken, och det gjorde mig mycket nyfiken, att vad handlar det här egentligen om! Då började jag rota i ärendet och jag har gått igenom samma procedur som ltl Ronald Boman och försökt få ut handlingar och det mesta har kommit i samband med att finansutskottet behandlade saken, men inte har det varit en öppenhet och inte har det varit ett normalt ärende, som påstods, utan det har legat utanför behörigheten, det har legat utanför insynen, det har inte förankrats tillräckligt helt tydligt och alla dessa saker tillsammans gör att ärendets hantering ifrågasätts, inte personen bakom hanteringen. Det handlar om  en politisk förtroendefråga, inte en personlig förtroendefråga.

     

    Ltl Boman, replik:

    Herr talman!

    Det var en synnerligen intressant upplysning som ledamoten Roger Jansson gav att detta privata bolag gjorde ännu bättre affär genom att bygga åt Mariehamns stad, men det visste man naturligtvis inte om då när man blev utkonkurrerad. Men jag skulle vilja ha ett klarläggande av ledamoten Roger Jansson. Han har pratat om det här så många gånger, men jag har kanske varit ouppmärksam. Jag skulle formulera klarläggandet på detta sätt: var Roger Jansson medveten om att han konkurrerade ut ett åländskt företag genom sitt agerande. Det är ingen fråga utan det är ett klarläggande.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelsen har under hela processen gentemot Liv-Alandia, gentemot Ålandsbanken och andra som har varit inkopplade på det här projektet och alldeles särskilt gentemot statsmakten sagt att vi konkurrerar inte med någon. Om staten vill att självstyrelsemyndigheterna skall bygga ett tingshus för uthyrning åt staten, så säger man till, så tar vi upp det sedan när vi har berett ärendet tillräckligt till avgörande i Ålands lagting. Men vi deltar inte i någon konkurrens om byggande av något hus. Det är inte vår uppgift. Så utomordentligt enkelt har landskapsstyrelsen formulerat sig men samtidigt så utomordentligt klart!

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Ritva Sarin-Grufberg:

    Herr talman!

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson har begärt en offentlig ursäkt av bl.a. mig för att jag är en av dem som har undertecknat yrkandet om misstroende. Han har i samband därmed påstått att jag har varit en av de centrala “hemlighållarna” i staden av tingshusprojektet.

     

    För att ta tingshusfrågan från början kontaktade dåvarande lantrådet Jansson mig i januari 1998 för att diskutera en möjlig tomt för ett eventuellt tingshus.  Bl.a. dåvarande lantråde toch jag träffades därefter och diskuterade förutsättningslöst olika möjliga alternativ för placering av ett tingshus i staden. Som grund för diskussionen fanns en Mariehamns karta med upplysningar om byggnadsrätt, vem som ägde olika tomter m.m. Dåvarande lantrådet frågade därvid om ytterligare placeringsalternativ. En sålunda kompletterad karta med olika placeringsalternativ gavs därefter till landskapet. Utifrån detta diskussionsunderlag skulle, såvitt jag förstår, vidare undersökningar, underhandlingar, utredningar m.m. göras.

     

    Dåvarande lantrådet ville inte att sonderingen skulle offentliggöras.

     

    Nästa gång jag hade kontakt med dåvarande lantrådet i frågan var ungefär ett år därefter, då olika tomtalternativ fortsättningsvis diskuterades.

     

    1999 års behandling av tingshusfrågan i staden har jag tidigare redogjort för offenligt i en insändare. Jag har då även sagt att stadsplanenämndens behandling i juni 1999 inte borde ha varit konfidentiell. Behandlingen i stadsplanenämnden gällde de stadsplanemässiga förutsättningarna för ett tingshus på tomten i hörnet av Södragatan och Torggatan. Det var en muntlig förfrågan från landskapet till stadsarkitekten som behandlades i nämnden och som gällde bl.a. byggnadsrätt.

     

    Under hela denna tid som tingshusfrågan pågått har landskapet endast gjort muntliga förfrågningar till staden. Staden har givit en utomordentligt god service. Sonderingar kan göras av myndigheter, stadens medborgare och företag när det gäller bebyggelse av tomter - liksom det även kan ske när det gäller andra frågor. En sondering om lämplig tomt är en förberedande åtgärd som kan vidtas före man skrider till verket och gör en anhållan som är mera specifik. En sondering är i sig inte anhängiggjort ärende och som sådant inte offentligt. Dåvarande lantrådet Jansson gjorde alltså ingen skriftlig anhållan till staden. Av landskapsstyrelsens skriftliga förklaring beträffande yrkandet om misstroende framgår att ärendet först i slutet av utredningen fått “en sådan substans” att det varit möjligt att dra någon slutsats om landskapets deltagande i projektet. Vidare sägs i landskapsstyrelsens förklaring: “Man kan även konstatera att landskapsstyrelsen vid tidigare skeden under utredningen inte ansett sig ha en tillräckligt klar uppfattning om förslaget för att kunna föra detta till lagtinget.”

     

    Det är viktigt att hålla i minnet att det inte var staden som skulle bygga ett tingshus utan landskapet. Det är inte staden som har tagit något initiativ i tingshusfrågan, utan landskapet genom dåvarande lantrådet Roger Jansson. Det har alltså inte förts några förhandlingar mellan staden och landskapet om att bygga ett tingshus. Staden har endast givit service i form av visst arbetsunderlag och svar på vissa frågor som ställts muntligt från landskapets sida.

     

    Man kan fråga sig: Vad är det som landskapsstyrelseledamoten Jansson anser borde ha offentliggjorts från stadens sida utöver handlingarna i stadsplanenämndens behandling i juni 1999? Är det lantrådets muntliga förfrågningar om lämplig placering av ett tingshus, som han har begärt att inte skulle offentliggöras? Är det Mariehamnskartan med möjliga och inte möjliga tomtalternativ? Det var en karta  för en förutsättningslös diskussion, vilket dåvarande lantrådet Roger Jansson måste ha varit synnerligen medveten om. Om något skulle ha offentliggjorts så skulle det väl ha offentliggjorts på landskapet. Det var landskapet som bestämde handläggningsgången, och för både staden och landskapet gäller samma offentlighetslagstiftning.

     

    Herr talman!

    Det vi skall diskutera i dag är dock inte offentlighetsprincipen, utan varför dåvarande lantrådet och landskapsstyrelsen inte har underställt lagtinget denna fråga.

     

    Jag ser ingen anledning att be ledamoten Jansson om ursäkt. I stället tycker jag att ledamoten Jansson borde vara tacksam för att han har fått den service av staden som han har bett om. Vad jag inte har känt till och inte medverkat till är hanteringen av ärendet inom landskapsstyrelsen eller hur det har framskridit i förhållande till lagtinget. Jag hade ingen information om den processen inom landskapssty­relsen. Jag visste inte om ärendet var underställt lagtinget eller när det skulle förankras. Min kontakt med det här ärendet har varit tomtsonderingar och jag fick också till kännedom stadsplanenämndens behandling i juni 1999.

     

    När det gäller de stadsplanemässiga förutsättningarna och det som hände utöver tomtsonderingen har den kontakten skett direkt mellan landskapet och stadsarkitekten. Detta framgår också bl.a. ur en insändare som överinspektör Frantzén skrivit beträffande den informella sonderingen, där han bl.a. skriver: “För att få klarhet i de stadsplanemässiga förutsättningarna för detta tomtalternativ tillfrågades....”  Kontakten till stadsarkitekten var fortsättningsvis en informell sondering. Så uppfattades det.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Samarbetet mellan landskapsstyrelsen och stadens ledning i fråga om tingshusets planering och den svåra frågan om alternativa tomter har varit gott. Det har fungerat väl och landskapsstyrelsen har varit nöjd med stadens seriösa behandling av frågorna. Huvudsakligen har kontakten skett på tjänstemanna-planet mellan överinspektör Frantzén och stadsarkitekten när han kom tillbaka från sin tjänstledighet; före det var det Larpes-Nordas som hade första kontakten. Min som före detta lantråd främsta kontakt inom stadens hank och stör har varit stadsdirektör Ritva Sarin-Grufberg och det har varit ett gott samarbete. Vi har fört intressanta diskussioner om de olika alternativ som fanns. Vi var mycket glada på landskapsstyrelsen när vi den 19.2.1998 av Ritva Sarin-Grufberg till Göran Frantzén fick ett fax som lyder så här: “Översänder under hand för handläggning i enlighet med diskussion mellan lantrådet, dig och Gun-Marie Larpes-Nordas och undertecknad  - hälsningar Ritva Sarin-Grufberg - åtta stycken tomtalternativ, varav tre särskilt prioriteras av landskapsstyrelsen.” På basen av det här kunde vi sedan gå vidare och vår följande, motsvarande kontakt hade vi i januari 1999, då vi gick igenom fem andra alternativ men delvis samma och kunde sedan få stadsarkitektens synpunkter på hur detta faktiskt kunde lösas. Alldeles utomordentligt!

     

    Vad jag vänder mig mot är att lagtingsledamoten Ritva Sarin-Grufberg ger sken av att hon numera känner till att jag skulle ha förfarit förvaltningsmässigt såsom lantråd fel i den här frågan i förhållande till min huvudman lagtinget. Jag begriper överhuvudtaget inte hur hon kan komma till en sådan slutsats såsom ledamot av Ålands lagting, med den grundkunskap hon har i detta ärende. Men om detta kan vi säkert fortsätta att ha olika åsikter, politikens väsen är så här; är man i opposition förfar man på ett visst sätt och den som sig i leken ger får leken tåla. Det gäller särskilt mig i det här fallet. Men jag har något förundrat mig över hur ledamoten Sarin-Grufberg inte har utnyttjat sin kunskap om ärendet bättre i hanteringen av sitt misstroende gentemot mig än vad hon har gjort, och jag kan bara beklaga det.

     

    Ltl Sarin-Grufberg, replik:

    Herr talman!

    Som jag tidigare har sagt har jag inte känt till den politiska förankringen.

     

    Ltl Svensson:

    Herr talman!

    I mitt anförande vill jag ta upp några demokratiaspekter på landskapsstyrelsens handläggning av misstroendeyrkandet. Jag ska ocksågranska den retorik, som landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson ägnadesig åt vid förklaringen inför lagtinget den 27 december.   Med retorik menar jag förmågan att ta plats i det demokratiska samspelet  och upprätthålla sin position utan att förlora ansiktet, att kunna förhandla i samspel med andra. Detta är något som vi människor ständigt gör, både i vardagliga och i officiella sammanhang. Tyvärr är det många medborgare som  uppfattar det politiska språket, den retoriken, som enbart propaganda och tomt prat.

     

    Herr talman,

    Redan den gamle greken Aristoteles talade om ett samhälle av jämlikar. Det gäller att kommunicera jämlikt och att diskutera sak för att demokratin ska fungera bra.    Offentlig debatt,  som den i lagtinget,  ska bidra till att hantera de djupaste kollektiva dispyter i moraliska, politiska och sociala frågor. Det kräver tilltro till samtal och dialog i det offentliga rummet.  Men landskapsstyrelseledamoten och tidigare lantrådet Roger Jansson svarade, omedelbart efter att misstroendeyrkandet inlämnats, med ett

    massmedialt utbrott. Han  kallade lagtingsledamöters lagfästa rätt att kräva förklaring för “ett spektakel av Guds nåde”.

     

    I demokratiteorin framhålls att man i anföranden inte ska använda sig vad som kallas symboliskt våld. Det övertalande momentet i en debatt ska vara argumentation, inte det emotionella i känslornas dimension.   Att kalla ett författningsenligt instrument i lagtingsarbetet för “ett spektakel av Guds nåde” är att direkt använda symboliskt våld. Våldet underströks när ledamoten Jansson betecknade misstroendeyrkandet som en “kränkning”.  Kränkning är i rättslig mening i princip någonting åtalbart. Han talade också om “bristande moral” hos de lagtingsledamöter som genom yrkandet krävde en saklig redogörelse för tingshusaffären.

     

    Orsaken till yrkandet skulle, enligt förra lantrådet, vara undertecknarnas  “frustration”,  alltså besvikelse över att regeringsbildningen gick som den gick. Senare, herr talman, kommer fler exempel på ledamoten Janssons hämndteori.

     

    Ledamoten Jansson hävdade att tingshusaffären bereddes “på ett närmast perfekt sätt”. Argumentation i egentlig mening presterade han dock inte. Ledamoten Janssons bild av läget var svart‑vit, det var de

    moraliskt undermåliga mot honom själv, en oförvitlig politiker. Genom ledamoten Janssons kraftfulla uttryck måste man försöka inse, att han nog känner sig regera Åland av Guds nåde eller åtminstone kände sig göra detta.  Det var just så som svenska kungar för länge sedan motiverade sitt envälde.

     

    Herr talman,

    I Sveriges stora demokratiutredning framhålls procedurer och riktlinjer som, om de följs,  kan leda till rimligt samförstånd i moraliska och politiska frågor, alltså gemensamma beslut som de flesta kan acceptera. Lagstiftarna har gett åländska lagtingsledamöter några olika instrument för att få fram besked av landskapsstyrelsen om hur regerandet egentligen går till. Misstroendeyrkandet är  det tyngsta av

    dessa instrument. Det anvisas i lagtingsordningen, som sig bör, strikt sakligt och utan upphetsning. Något spektakel är det inte alls fråga om, enligt lagtingsordningen.    I demokratiutredningen framhålls med skärpa att “det finns ingen individ eller grupp, ingen Gud eller annan högre makt, som kan bestämma över de villkor för att skapa konsensus som råder i en viss grupp”. Det gäller att föra en politik enligt spelregler som omfattas av jämlikar.

     

    Hur vår grupp, lagtinget, ska kunna forma avgöranden i moraliska och politiska frågor kan endast normeras utifrån den i lagtingsordningen gemensamt bestämda proceduren för hur beslut fattas. Formen för kommunikationen är i tingshusaffären misstroendeyrkande och förklaring.  Enligt detta synsätt, sägs det ordagrant i demokratiutredningen,  blir demokratin demokratisk just genom att medborgarna följer vissa regler för kommunikation, som de tillsammans har enats om är just demokratiska. Vid sådan konfliktlösning är det viktigt att de deltagande personerna förmår representera sina egna intressen, men också att avstå från egna intressen i syfte att vara opartiska. Jag citerar: “Dessa kommunikativa procedurer fungerar inte om man enbart hävdar sina egna intressen, utan att vilja förstå vad de andra har för skäl och mål. Ett gemensamt krav på alla deltagare är därför att kunna åstadkomma en sådan distansering till de egna åsikterna, att tillfälligt avstå från empiriska intressen och motivationer.”    Det gjorde ledamoten Jansson inte den 27 december.

     

    Herr talman,

     Ett misstroendeyrkande ska alltså klarlägga hur regerandet går till. Klarläggandet förutsätts ske sakligt och i syfte att skapa åtminstone ett visst samförstånd. Det gäller ju de beslutsmekanismer, som lagtinget

    och landskapsstyrelsen enligt lag förfogar över.    Landskapsstyrelseledamoten Jansson angav dock en annan ton inför lagtinget den 27 december. Inledningsvis pekade han hånfullt ut ett par av de lagtingsledamöter som undertecknat misstroendeyrkande som “ett  nytt radarpar i åländskt samhällsbyg­ge”. Ledamoten Jansson ville få fram att han känner sig överlägsen dessa folkvalda. Så måste man förstå det han sa.    Ledamoten Jansson sa också inför lagtinget att han är “sårad” och “känner sig synnerligen baktalad” av yrkandet. Ur demokratisk synvinkel demonstrerade han att han inte kunde hantera situationen på det rationella och distanserade sätt som krävs.    Ledamoten Jansson ser inget annat än “ett orättfärdigt angrepp” på sin person.  Han anar inte oron för att tingshusaffären skapar en olycklig praxis, som minskar lagtingets budgetmakt och i stället möjliggör mer eller mindre självsvåldigt ministerstyre.     Han förstår inte att lagtingsledamöter ser som en skyldighet mot sina

    väljare att försvara de folkvaldas behörighet i självstyrelsesystemet.  Han nonchalerar oron för att lagtinget inte i god tid hållitsinformerat, vilket hindrat parlamentet från vara med och påverka vad som

    genom tingshusaffären är nya grepp inom den verkställande makten och dessutom ett principiellt utökande av självstyrelsens åtaganden och skyldigheter.    Han ser inte problemet med att överlägga om stora investeringar med ett statligt ministerium men inte med lagtinget.  Han ser inte det obehagliga i att ställa till tingshusaffären så, att justitieministeriet får ett märkligt intryck av hur förvaltning och politik sköts på Åland.   Allt är ändå perfekt skött i tingshusaffären, enligt ledamoten Jansson. Trots detta finner han sig tvungen att skylla ifrån sig på sina vad han kallar “kloka kolleger i landskapsstyrel­sen”. Dessa kolleger skulle inte ansett att tingshusplanerna kunde få komma till lagtingets kännedom. För säkerhets skull deklarerar sig ledamoten Jansson som “personligen helt skuldfri”.

     

    Herr talman,

    Så långt kommen i sin retorik fann förra lantrådet det påkallat att ytterligare hävda sitt betänkliga påstående, att lagtingets lagfästa rätt att kräva besked av landskapsstyrelsen i olika frågor skulle vara  “politikens spel”. Ja, under fyra år som lantråd fann sig ledamoten Jansson utsatt för, med hans ord, “många ohemula och osmakliga påhopp från oppositionen och också några misslyckade misstroendeyr­kanden”.  Det är som om ledamoten Jansson vill uppfattas som sakrosankt, alltså okränkbar i någon högre mening. Det logiska felet är ju att till exempel ett misstroendeyrkande inte ska ses som någon kränkning. Det ska ses som en metod att rationellt och sakligt reda ut en situation som bör klarläggas. Det slår lagtingsordningen i föreskriften för proceduren. Sedan det skriftliga yrkandet inlämnats får landskapsstyrelsen en tidsfrist för att vid särskilt plenum redogöra för ärendet. Lagtingets ledamöter får inte omedelbart kommentera. Debatten hänskjuts till ett följande plenum, det som nu pågår.

     

    Om landskapsstyrelsens klarläggandet kan uppfattas som sakligt och korrekt är mycket vunnet. Då är inte ett misstroendeyrkande misslyckat. Då har det gett önskad klarhet. Men om klarläggandet i praktiken uteblir och majoriteten bara röstar omkull yrkandet, då är klarläggandet misslyckat “inte själva yrkandet. Det vilar ett stort ansvar på landskapsstyrelsen att förklaringen håller måttet och verkligen diskuterar själva problemet. Det kräver parlamentarisk mognad och en demokratisk självuppfattning. Det vilar ett stort ansvar på lagtinget att behandla ärendet för vad det är och bedöma

    de fakta som kommer fram.

     

    Herr talman,

    Ledamoten Roger Jansson anförde den 27 december att väljarna har gett honom och alla ledamöter i landskapsstyrelsen “ett stort och värmande förtroende att fortsätta vårt arbete inom åländsk politik

    som ledamöter i Ålands lagting”.  Man måste konstatera att samma förtroende har alla de fått som

    undertecknat misstroendeyrkandet. Författningsenligt finns här en understruken jämlikhet i systemet. Ledamoten Janssons slutsats, att undertecknarna skulle “fallit så djupt som nu skett i att på felaktiga grunder försöka smutsa ner” hans “rykte som lantråd” är däremot ett tydligt uttryck för en ojämlik syn på  saken.  Ja, ledamoten Jansson går så långt att han talar om “denna vendettaliknande process”.  Begreppet vendetta står för blodshämnd, ursprungligen en plikt för en släkt att hämnas en mördad medlem genom att mörda någon ur fiendesläkten.  Det är nog inte så arbetet i Ålands lagting ska uppfattas.

     

     Det viktiga och riktiga är att nu reda ut hur ett ärende skötts av den verkställade makt, som lagtinget tillsätter. Det viktiga för demokratin och parlamentarismen är inte att med partidisciplin inom regeringskoalitionen åstadkomma en majoritet mot yrkandet, utan hänsyn till sakförhållandena i tingshusfrågan. Om lagtingets majoritet inte bryr sig om den oro och de farhågor som finns inom minoriteten fungerar inte de demokratiska och parlamentariska principerna, som ska leda till någon form av samförstånd i huvudsaken.

     

    Herr talman,

    I stället för att i yrkandets belysning och med sakmaterial klarlägga hur tingshusaffären skötts krävde före detta lantrådet en offentlig ursäkt av ett par av dem som undertecknat misstroendeyrkandet. Dessutom krävde han en offentlig ursäkt av självstyrelsens främste företrädare, nämligen talmannen.   I sitt anförande 27 december sa ledamoten Jansson själv att han varit vad han kallar “lite känslosam”, men tyckte att den rätten kunde han ta sig. Att ta sig en sådan rätt rimmar inte med ett demokratiskt

    arbetssätt.  Som lök på laxen frammanade ledamoten Jansson ännu mera symboliskt våld, rentav en stämning av Rumänien‑krisen för tio år sedan: “ledd av bödeln Ceausescu”,  och dessutom av många europeiska blodbad, inklusive det som pågår i Tjetjenien. Han citerade en vers som han skrivit själv, och där han skaldar om att “baktalet smyger ständigt upp sitt ludna anlet”, och om “onda krafter i ett närsamhälle som vårt”, och om “att sprida falskhet, att svärta ner”.

     

    Många åhörare skämdes över sådana tirader i lagtingsdebatten. Tillvitelserna inger knappast något förtroende hos åhörarna. Ett misstroendeyrkande bör inte besvaras på detta sätt, när lagtingsordningen entydigt säger att de som yrkandet avser inom tre dagar ska “avge förklaring inför lagtinget”, ingenting annat.

     

     

    Herr talman,

    Jag anser att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson den 27 december inte uppfyllde de krav på handläggning av ärendet som ett misstroendeyrkande i lagtinget ställde, enligt lagtingsordningen.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Nya lagtingsledamoten Hasse Svensson har ju visat sig tycka om att analysera och den här gången blir det alldeles ytterst personligt när han försöker analysera mina innersta tankar i det svar som jag gav för en vecka sedan. Jag vill säga att det var en ganska dålig analys - Svenssons analyser genom åren i olika fora brukar delvis vara intressanta och bra. Nu vill han inte ge mig rätten att försvara mig inför de kraftiga angrepp som finns inskrivna i texten till misstroendet och som jag i detalj gick in på och som i ännu mera detalj gicks in på i det skriftliga svaret från landskapsstyrelsen. Det faktum bortser han nu från i sin analys i dag av hur jag är. Han kommer till att jag tror att jag har regerat Åland av Guds nåde. Han säger att jag är hånfull och att jag inte förstår vad de parlamentariska spelreglerna går ut på, trots att han själv för 20 år sedan gav mig synnerligen kredit för att jag förstod det väldigt bra i den dåvarande diskussionen som hölls i lagtinget. Jag har alltså inte kritiserat misstroendeyrkandet som institut och inte heller rätten att väcka misstroende, men däremot har jag ifrågasatt innehållet i misstroendet, motiveringarna för misstroendet, som jag i en snabb kommentar förrän jag hunnit ta del av det fullt ut till en journalist kunde karaktärisera som ett spektakel av Guds nåde. Det tyckte jag nog var en ganska bra sammanfattning av motiveringarna och bakgrunden till misstroendet, som kanske Svensson skulle kunna analysera lite mera också, eftersom formen för kommunikation mellan landskapsstyrelse och lagting i detta fall kunde vara enkel fråga, spörsmål eller misstroende, och för misstroende står det i bakgrundsmaterialet för det institutet att “ett misstroende mot enskild medlem kan i allmänhet betraktas som en sista utväg i ett försök att åstadkomma personförändringar i landskapsstyrelsen på grund av viss medlems handlande”. 

     

    Men egentligen, herr talman, var ärendets rätta form att diskutera budgeten för år 2000. Dit hade landskapsstyrelsen fört ärendet till öppen debatt - ingenting har hemlighållits. Allt som har önskats få reda på har givits till lagtinget. Formen har alltså varit den rätta i det sammanhanget. Varför använde inte ledamoten Svensson sig av den naturligaste formen!

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Jag har alltså analyserat vad Roger Jansson faktiskt sade den 27 december. Jag har inte analyserat Roger Janssons innersta känslor, inte på ett enda ställe. Det jag har försökt förklara och belysa är vad de som tar del av det han sade måste få för intryck. Det är någonting helt annat. Det skall vara lite logik också i motangreppen, ledamoten Jansson! Jag anser att det principiella felet i hela handläggningen från landskapsstyrelsens sida av detta ärende är att man faktiskt inte har ansträngt sig att hålla sig till sak, utan man har varit personlig på ett sätt som inte förutsätts i lagtingsordningen.

     

    Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

    Herr talman!

    Kunde det inte i ett så här tungt och viktigt ärende vara mera motiverat att analysera motivet och avsikten med misstroendet samt motiveringarna i misstroendet för att sedan jämföra det med svarens innehåll. Landskapsstyrelsens skrifttliga svar, som var mycket sakligt, lantrådets muntliga svar, som var mycket sakligt och mitt svar till de delar det var ytterst sakligt när det gällde svaret på själva misstroendet. Hade det inte varit bättre med en analys, ledamoten Svensson, över dessa essentiella frågor i detta ärende?

     

    Ltl Svensson, replik:

    Herr talman!

    Ledamoten Roger Jansson gav just nu ett alldeles för tydligt, nästan, exempel på att han inte kan bete sig jämlikt i denna diskussion. Han skall föreskriva vad man skall analysera och hur man analyserat osv. Det här är en väldigt viktig orsak till att åtminstone jag tyckte att detta misstroende var en intressant form för att få fram vad som verkligen har hänt, och vi har fått veta en del, men jag tycker inte att landskapsstyrelsen och ledamoten Jansson egentligen har gett sig in på de frågor som man måste kunna utläsa att ligger bakom detta utan tagit helt andra saker. Det är faktiskt inte något angrepp på Roger Janssons person, utan det är ett angrepp på det sätt som ett ärende har hanterats och som de som har skrivit under inte vill ha som praxis.

     

    TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

     

    Ltl Sundback:

    Herr talman!

    Jag har funderat över hur landskapsstyrelsen har hamnat i den situation som de befinner sig i relation till vad frågan om beslut om byggande av ett tingshus i Mariehamn föranleder. Nu har vi fått höra alla möjliga förklaringar - de som anser att ärendet är korrekt handlagt och t.o.m. väl förberett och de som tycker att de borde ha gjorts på ett annat sätt.  I en av diskussionerna har lantrådet sagt att han tycker att den principiella frågan är när och hur en landskapsstyrelse skall och bör informera lagtinget om aktuella frågor. Det är väl det som hela diskussionen handlar om: när och hur borde landskapsstyrelsen  ha informerat lagtinget om tingshuset.

     

    Både nuvarande talman, den tidigare och många andra har tyckt att det har varit dåligt, åtminstone inte bra, att misstroendet har riktats mot landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, som förut var lantråd. 

    Om vi betänker: vem är det som bär ansvar i dag för hela frågan om tingshuset, så säger lantrådet Roger Nordlund i sitt uttalande: “Den nu tillträdda landskapsstyrelsen har inte i något sammanhang behandlat tingshusfrågan ännu.” För lagtinget var det alltså omöjligt att ställa misstroende mot den här landskapsstyrelsen. Man har också hänvisat till budgeten, men där finns inga särskilda motiveringar just till detta anslag. Den förra landskapsstyrelsen, som beredde detta ärende och förhandlade i flera år, under ledning av Roger Jansson, beslöt att inte föra ärendet separat till lagtinget. Det tidigare lagtinget kunde alltså inte pröva frågan. Man kan också säga att den förra landskapsstyrelsen inte förde frågan om byggandet av ett tingshus till lagtinget och den här har ännu överhuvudtaget inte behandlat frågan! Då är det så att det enda sättet, om man anser som oppostionen gör genom misstroendet, för att få en förklaring, som ltl Svensson var inne på, varför ärendet inte har förts till lagtinget och varför förhandlingarna har varit så hemliga att man ställer misstroendeyrkandet mot ledamoten Roger Jansson, som fortfarande torde ha ett allmänt ansvar för frågan. Jag skulle säga att det är så att varje ledamot i landskapsstyrelsen som sitter kvar från den förra kan ställas till svars för frågor som man har handlagt i den tidigare landskapsstyrelsen. Politiskt måste förtroendet alltid kunna prövas, också för tidigare ärenden som man har haft ansvar för.

    Det här är  inte en domstol. Det talas mycket om anklagelser och skuld. Man använder sig alltså av något slags domstolsterminologi, men det är inte det som diskussionen handlar om, utan i så fall att  någon tror att något kriminellt har skett måste man vända sig till andra fora. Egentligen är det inte så märkligt att misstroendet ställs gentemot nuvarande näringsministern Roger Jansson, tidigare lantrådet.  Det är det enda sättet att kunna pröva frågan med ett misstroende, såsom vi har valt det.

     

    Jag tycker att den fråga som lantrådet ställer närmast är en retorisk fråga, dvs. om lagtinget skall avgöra när och hur landskapsstyrelsen skall föra ett ärende till lagtinget. Det är det som är politik. Det är det som är att ha politisk Fingerspitzengefühl, att kunna veta när man sitter i landskapsstyrelsen när det rätta politiska ögonblicket är inne för att pröva en fråga i lagtinget. Det skulle inte finnas något parlamenta­riskt förtroende om lagtinget fick en lista då man bestämde på förhand hur ärenden och i vilken form de skall tas till lagtinget. I vissa frågor kanske vi gör det, men trots det måste det ändå alltid vara landskapsstyrelsen som bedömer politiskt när man vill pröva en fråga i lagtinget och i fråga om tingshuset har man i förra landskapsstyrelsen under ledning av lantrådet Roger Jansson, som jag ser det,  gjort fel politisk bedömning. Ärendet borde ha kommit till lagtinget och där skulle man ha diskuterat den principiella frågan: Skall Åland bygga ett tingshus för i första hand ändå statlig verksamhet? Den försummelsen är det nu som många av oss tycker att är allvarlig; man har nämligen inte handlagt  beredningen inför allmänheten så att det har funnits insyn och en viss möjlighet till allmän debatt i själva sakfrågan. Och det avviker mycket starkt från den tradition vi har här i landskapet. Tvärtom brukar många tycka att vi pratar alltför mycket om saker och ting. Men jag föredrar ändå en sådan demokrati än en där man försöker hemlighålla och undandra lagtinget möjlighet att pröva en fråga av den karaktär som just tingshuset är.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Jag vill först säga att när det gäller vad man skall använda för metod för att få reda på vad som har hänt i tingshusfrågan, så behöver man inte alls gå till misstroende utan man kan ställa ett spörsmål, som vi redan har diskuterat. Jag vill också säga att det brister i logiken i ltl Sundbacks resonemang när hon säger att det är först nu som man kan ta upp den här frågan. Det är det inte alls, utan den här frågan har vi faktiskt prövat i lagtinget redan när vi tillsatte  landskapsstyrelsen med den sammansättning den nu har. Då hade vi precis exakt lika mycket kunskap om tingshusfrågan som vi hade när misstroendeförsla­get lämnades in. Så enkelt är det. Naturligtvis vill jag inte alls hindra oppositionen från att föreslå misstroende på nytt, men faktum är det att vi har redan en gång röstat om denna fråga när landskapssty­relsen tillsattes. Då prövades förtroendet för dem som var föreslagna att ingå i landskapsstyrelsen, och i det sammanhanget ingick också att ta ställning till hur man har förfarit i tingshusfrågan, utgående från vad vi visste då, som är exakt samma sak som vi vet nu. Så är det med den saken, herr talman.

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Det är korrekt som ltl Christer Jansson säger att oppositionen väljer själv om man vill lägga ett misstroende eller ett spörsmål. När det gäller den andra frågan om vilka informationer vi hade när vi  tillsatte landskapsstyrelsen kan jag bara tala för mig själv, och de informationer jag har fått, de har jag fått i första hand via ltl Ronald Boman. Dessutom var det för mig i dag en stor nyhet att få all denna information om att landskapsstyrelsen tydligen har konkurrerat ut ett privat företag när det gäller byggandet av ett tingshus, och det tycker jag är ytterst graverande. Det har jag nämligen inte känt till;  om ltl Christer Jansson har känt till det men inte tycker att det är väsentligt i debatten har vi ocks olika uppfattningar om hur allvarlig denna fråga är. Jag tycker att det är synnerligen graverande.

     

    Ltl Christer Jansson, replik:

    Herr talman!

    Ltl Sundback försöker tydligen blanda bort begreppen. Vad vi vet i dag har väl ingen relevans i förhållande till den dag när misstroendeyrkandet lämnades in. Då hade man en viss föreställning om varför man ville begära misstroende och då menar jag att man visste exakt lika mycket genom att det stod i budgeten när man lämnade misstroendeyrkandet som när man tillsatte landskapsstyrelsen. Sedan är det sant att det har kommit vissa uppgifter från ledamoten Boman om att något skulle ha hänt, att något företag hade konkurrerats ut osv. Men med risk för att föra fram juristeri vill jag påpeka att där står uppgift mot uppgift. Inte har det framlagts något slags bevis från ltl Bomans sida om att man har konkurret ut ett privat företag och det är ändå så att i vårt system anser jag att man är oskyldig till dess  motsatsen har bevisats. Den som påstår någonting skall också bevisa det. Ltl Boman påstår att ett privat företag har konkurrerats ut, men han erbjuder inte någon form av bevisning alls, så om det är bara det man nu grundar misstroendeförslaget på är bolinerna ganska så lösa, herr talman!

     

    Ltl Sundback, replik:

    Herr talman!

    Nej, ltl Christer Jansson, det är inte bara det, utan det är hela hanteringen av ärendet som det står i misstroendet, detta hemlighetsmakeri, som har gjort det omöjligt för lagtinget, både det förra och tydligen också det nuvarande, att få en grundlig information om bakgrunden till hela projektet. Sedan tycker jag precis som ltl Jansson att det här inte är en domstol. Här för man inte fram bevis och anklagar varandra, utan här för man fram sin åsikt och man argumenterar för sin övertygelse. Det är en skillnad som skulle vara viktig för många ledamöter att göra i lagtinget, att det inte är en domstol utan ett politiskt forum där den fria debatten är det viktiga och där man efter omröstning avgör frågorna.

     

    TALMANNEN: Begäres ordet? Diskussionen är avslutad.

     

    Omröstning kommer att verkställas angående yrkandet om misstroende. De som omfattar misstroende-yrkandet röstar ja; de som inte omfattar yrkandet röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd. Talmannen meddelar samtidigt att yrkandet för att godkännas enligt 60 § 5 mom. i LO skall omfattas av minst 16 lagtingsledamöter.  Öppen omröstning kommer att verkställas. Jag ber ltla Eklöw och Andersson biträda vid rösträkningen. Rösterna avges efter upprop.

     

    Upprop.

     

    Talmannen: ja, Eköw: ja, Viveka Eriksson: ja, Andersson: nej, Englund: nej, Dennis Jansson: nej, Lindqvist: nej,  Sjöblom: ja, Sundback: ja, Wiklöf: ja, K-G Eriksson: nej, Strand: nej, P-E Eriksson: nej, vtm Erlandsson: nej, Holmberg: nej, Erland: ja, Sune Mattsson: ja, Sarin-Grufberg: ja, Sjöstrand: ja, Svensson: ja, Wickström-Johansson: ja, Christer Jansson: nej, J-E Mattsson: nej, Lundberg: nej, Pehrsson: nej, vtm Häggblom borta, Lindholm: nej, Karlström: nej, Harry Eriksson borta, Boman: ja.

     

    Vid omröstningen har avgivits 13 ja-röster och 15 nej-röster. 

     

    Lagtinget har sålunda förkastat yrkandet om misstroendeförklaring mot landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson.

     

    Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

     

    Antecknas till kännedom att till lagtinget överlämnats:

     

    Ltl Barbro Sundbacks enkla fråga angående återvinning av förpackningar och förpackningsavfall.  (EF nr 2/1999-2000).

     

    Svar på frågan kommer att avges vid lagtingets plenum den 5 januari 1999.

     

    Republikens presidents framställning om ikraftträdande av 1992 års konvention om skydd av Östersjö-områdets marina miljö. (RP nr 4/1999-2000).

     

    Ärendet upptas till behandling vid lagtingets plenum den 5 januari.

     

    Lagtingets nästa plenum är den 5 januari kl. 13.00. Plenum är avslutat.

    (Plenum avslutades kl. 16.33).