För kännedom

PLENUM DEN 15 MAJ 2000 KL. 13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: talman Sune Eriksson, ltl Sjöblom, vtm Erlandsson, ltl Sarin Grufberg, ltl Pehrsson, ltl Lindholm och ltl Boman).

23 lagtingsledamöter närvarande.

Ltl Sarin Grufberg anhåller om befrielse från lagtingsarbetet för tiden 15.5 för annan orsak. Beviljas.  Vtm Erlandsson anhåller om befrielse från lagtingsarbetet för tiden 15-16.5 för tjänsteåliggande: Nordenutskottets möte i Stockholm. Beviljas.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 1:

 

Finansutskottets betänkande nr 3/1999-2000 med förslag till första tilläggsbudget för år 2000. (FR nr 14/1999-2000 och FM nr 36/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum onsdagen den 17 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 2:

 

Kulturutskottets betänkande nr 1/1999-2000 om användningen av Länsmansgården i Godby. (HM nr 26/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum den 19 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 3:

 

Kulturutskottets betänkande nr 2/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om studiestöd. (FR nr 13/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum onsdagen den 17 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för bordläggning ärende nr 4:

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 3/1999-2000 angående landskapslag om tillämpning av lagen om bostadsrättsbostäder. (LM nr 1/1999-2000).

 

Talmanskonferensen föreslår bordläggning till plenum onsdagen den 17 maj. Godkänt.

 

 

Föredras för andra behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 9/1999-2000 angående ändring av landskapslagen om Ålands representation i Nordiska rådet. (LM nr 3/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbehandlingen föreläggs det i betänkandet ingående lagförslaget i dess helhet. Kan förfaringssättet godkännas? Godkänt. Lagförslaget föreläggs för godkännande. Lagförslaget är godkänt Ärendets andra behandling är avslutad.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 6:

 

Näringsutskottets betänkande nr 9/1999-2000 om viltvårdspremier för mårdhund och vildmink. (HM nr 9/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion. Ingen diskussion. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbe­handlingen förelägges först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Förfaringssättet godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Förelägges betänkan­dets motivering. Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 7:

 

Näringsutskottets betänkande nr 7/1999-2000 angående vitbok om vårjakten. (HM nr 32/1999-2000).

 

Först tillåts diskussion och därefter vidtar detaljbehandlingen. Diskussion.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Det hör väl i alla fall till att man tackar för utskottets behandling och att utskottet föreslår godkännande av motionen. Jag tänkte i alla fall kort beröra vad detta skulle kunna innebära.

 

I remissen av motionen var det en diskussion här om att begreppet ”vitbok” skulle vara något slags EU-terminologi som eventuellt skulle kunna verka störande på kommissionen. Det var visserligen ett sidospår i debatten, men jag kan ändå upplysa den som har trott på någonting sådant att begreppet ”vitbok” är en gammal term för internationella och diplomatiska handlingar, där man dokumenterar ett ärende genom att lägga dessa handlingar inom vita pärmar.

 

Vad kan då en vitbok om vårjaken göra? Ja, att sammanställa boken i sig har väl ingen större effekt, utan det viktiga i det här fallet är att genom att dokumentera vad som har hänt i den här frågan på ett strukturerat och lätt överskådligt sätt kan man alltså föra en opinionsbildande verksamhet. Det är det som är det väsentliga i det här fallet nu när landskapsstyrelsen har förväntats få uppdraget av lagtinget att göra vitboken, att vad är nästa steg? Jag har i olika sammanhang här utanför lagtinget sagt, t.o.m. med representanter för landskapsstyrelsen, att det som man bör göra i det här fallet är att se vilka krafter som egentligen har intresse av att inte tillåta den jaktform som vi har här på Åland, och det är naturligtvis många organisationer som har tagit på sig den rollen med olika motiv, ofta miljöintresse och att jakt i allmänhet betraktas som någonting som inte tillhör EU-kulturen. Däremot är vi ganska eniga om här i lagtinget att det tillhör den åländska kulturen och då finns det alltså ett intresse av att argumentera för att bevara detta. För min del har jag noterat att under den här jaktsäsongen har det system som landskapsstyrelsen gjort för jakten lett till att alla aktiva jägare är mer eller mindre lagvrängare. (Från salen: nä!) Här har vi ett undantag, men det bekräftar väl regeln!  Det är de som aktivt bedriver jakt, men sedan finns det en stor grupp som har sett detta som så absurt och ”töntigt”, om jag får använda det ordet, att man egentligen har tappat intresset för jakten. Det finns exempel på det också.  I förlängningen har det naturligtvis betydelse för viltvården i allmänhet och det är någonting som vi inte har intresse av att skall ske. Den här frågan kan alltså synas väldigt liten och perifer; det rör en liten grupp, men då skall man tänka på att hela EU:s grundläggande tankar är att det skall finnas rättigheter för varje enskild EU-medborgare och då skall också den här lilla gruppen kunna ha sina rättigheter tillgodosedda. Går vi igenom de ärenden som nu förväntas komma in i vitboken kan man säga att under våra EU-förhandlingar har vi fått sådana löften och försäkringar, åtminstone som vi uppfattade det från liberalernas sida en gång i tiden, att här skulle man alltså klara av jakten på ett sådant sätt att det inte skulle uppstå problem.

 

Nu skall man inte måla upp problem i den här frågan därför att det är fortfarande en liten fråga i EU-sammanhang och det finns fortfarande goda argument, men jag tror att det är att skjuta lite över målet eller att skjuta bomskott om man tror att man skall få hit representanter från EU-kommissionen och sätta sig i vettarna och säga, att, det här är ju fantastiskt! Det är inte det som det handlar om, utan det handlar om en mycket mera traditionell kulturyttring som har detta med miljö och viltvård i bakgrunden.

 

Opinionsbildning gentemot kommissionen – de organisationer som i sin tur trycker på kommissionen – är alltså den strategi som landskapsstyrelsen i det här skedet bör ha och att man då vänder sig till nyckelfigurer i organisationerna och de kommittéer som finns i anslutning till kommissionen. När det gäller att gå vidare i EU-problematiken kunde man säga att den här frågan är ett exempel på frågor där det åländska systemet och EU-systemet inte har samma ideologiska grundsyn. När det gäller viltvård, naturvård osv. är det ofta så att kunskapen finns på lokal nivå, och kunskapen bygger i det här fallet på lång erfarenhet och känsla för vad verksamheten betyder. Tar man det som ett exempel kunde man i förlängningen tänka sig att det åländska samhället bör sikta in sig på att göra en subsidiaritetskatalog, dvs. en katalog över de områden som vi har bättre förutsättningar att sköta själva på lokal nivå just därför att det är där kunskapen finns. Jag vill inte säga att exemplet med fågeljakten är det högst prioriterade i en sådan katalog men det är som ett exempel ganska belysande att här talar vi helt olika språk på EU-nivå och på lokal nivå.

 

Men, som sagt, motionen i sig och att näringsutskottet har föreslagit att den godkänns betyder ingenting utan det är en, som jag hoppas, stimulans för landskapsstyrelsen att veta att det opinionsbildande arbetet kan och bör gå vidare med en sammanställning av ärendets utveckling och de grundläggande argumenten och dokumenten som grund.

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Landskapsstyrelsen har med intresse tagit del av utskottets betänkande i detta sammanhang. Det hade kanske varit bra om man hade fått delta i en diskussion även i utskottet förstås, men det visade sig inte möjligt i det här sammanhanget. Vi håller på sedan en tid tillbaka med en argumentsamling just med de målgrupper som ltl Olof Erland nämnde och som man också i utskottet har resonerat sig fram till, så vi är uppenbarligen alldeles överens om hur arbetet skall föras vidare och hur vi skall argumentera i sammanhanget och hur vi skall bygga upp vår argumentation. Vår avsikt är att argumentsamlingen, förutom på svenska, åtminstone skall finnas tillgänglig på engelska, möjligen på ytterligare något språk för att verkligen ha effekt gentemot de målgrupper som vi riktar in oss på. Men det stora arbetet blir nog att träffa människor och få hit människor och se verkligheten, inte att sitta i vettaskåran. Det har kanske funnits någon sådan tanke hos någon, men den är inte särskilt realistisk, som ltl Erland var inne på, utan det gäller att få dem att se den verklighet vi har ute i skärgården, som ju hela Åland är, men särskilt i den egentliga åländska skärgården när det gäller fågelvården och den positiva utveckling ur biologisk synpunkt som vi har haft för de här arterna under en lång tid faktiskt och predatorernas centrala roll och efterhållande av predatorerna i sammanhanget. Det är det som är viktigt att få dem att förstå och också de negativa lobbyorganisationerna, som faktiskt har en väldigt avgörande betydelse för frågans hantering inom kommissionen, en förvånansvärt stark ställning. Med tanke på hur väl fågelstammarna har utvecklats på Åland jämfört med ställen där man har förbjudit vårjakten är det faktiskt intressant att se den reella betydelse som fågeljakten har för att jägarna skall engagera sig starkt i naturvården och fågelvården.

 

När det gäller den sidokommentar som ltl Erland hade visavi det nuvarande jaktsystemet med kvoteringen har vi hört i något slags vulgärdebatt att det skulle, som ltl Erland uttryckte sig: vara ”absurt och töntigt”. Det är möjligt att det är på det sättet och vi inväntar nu med stort intresse bättre system. Vi vet att Föglö jaktvårdsförening studerar det åboländska systemet noga och skall väl förhoppningsvis komma till landskapsstyrelsen med sina synpunkter; vi skall med intresse ta del av dem, men vi har i den tjänstemanna- och specialistarbetsgrupp som fanns noga studerat detta system tidigare och kommit till att det kommer antagligen inte att ge någon rättvisa det heller, så det är inte  ett alldeles bra system. Jag tror att man möjligen kan göra justeringar till nästa år visavi stora mark- och vattenägare, särskilt vattenägares möjligheter att skjuta lite mera än den gemensamma minimikvoten, men det är fruktansvärt svårt att hitta rättvist system som någorlunda skulle ge rättssäkerhet åt de olika jaktkortsinnehavarna, som alla egentligen bör ha tillstånd till de fåglar som flyger i luften, som inte är någons egendom, utan det jaktbara viltet är allas egendom  - eller naturens egendom – så ger man någon tillstånd att skjuta 19 fåglar bör andra få det tillståndet också. Det är grundprincipen i ett rättvist samhälle, men det kan möjligen finnas orsak att göra vissa undantag. Däremot har jag förstått att den åländska sjöfågeljakten i år har varit totalt sett nästan något aktivare än tidigare, eftersom folk har tenderat att vilja utnyttja sina kvoter, vilket inte alltid  var fallet tidigare när det gäller mängder för dem som är lite mindre intresserade av jakten. Sedan är det vissa storjägare som nu tack vare kvoteringen har fått minska sitt skjutande.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Jag vet inte om jag håller med om att det skulle vara en vulgärdebatt när man diskuterar kvotsystemet. Jag tycker att det är en intensiv debatt och många är berörda, de diskuterar det och tycker att det är ett dåligt system. Det är nog det som jag har hört och jag tycker inte att det är vulgärt att säga att ett dåligt system är töntigt, även om det säkert finns bättre ord.

 

Jag har i annat sammanhang redogjort för de grundprinciper som man kunde utgå från när man skall göra ett bättre system och jag tycker också att näringsutskottet, som behandlade denna fråga hade gjort ett ganska bra arbete, men sedan blev det på ett litet annat sätt. Det som fallerar här är naturligtvis att man på olika områden i skärgården har olika bestånd av fåglar. Om man då söker på en viss fågel, t.ex. guding eller svärta och sedan får några allor på köpet, så har man kanske ingen nytta av dessa fyra allor. Man kanske inte far ut i yttersta havsbandet för allorna och skjuter ett skott och får kanske fyra, utan det är de som är intresserade av att inte jaga annat än allor och då vill ha 15-16 eller någonting sådant.

 

Det är den regionala anpassningen som är det första: Vad är det för typ av fågel på ett visst område? Det kan skilja sig mycket mellan olika regioner på Åland och sedan är det de individuella intressena som man kan ta hänsyn till och sedan är det naturligtvis kontrollsystemet. Det är heller inte fråga om några tekniska problem att göra en regional och indivduell anpassning och att bygga upp ett kontrollsystem därför att man kan göra ett dataprogram som fördelar totalkvoten på ett sådant sätt att man tar hänsyn till individuella behov.

 

Herr talman!

Jag vill betona igen att det här är en fråga av lokalt intresse. Det är en grupp som har intresse av det, men det är också  – i alla flal för mig – en ganska viktig ideologisk fråga därför att den har att göra med hur man ser på naturen i de urbana EU-miljöerna och hur man ser på naturen i ett traditionellt skärgårdssamhälle. Den synen har också att göra med synen på kunskap, dvs. man förvärvar inte kunskap om naturen genom att läsa sig till det eller läsa dokument osv., utan den kunskapen genereras när man lever ute i naturen och den förmedlas från generation till generation och bland dem som är aktiva och följer med. Det är så att både viltvården, jakten och kanske resursutnyttjandet av beståndet osv. är frågor som hänger ihop på ett sådant sätt som inte är så lätt att förklara via promemorior och papper. På det sättet kan jag väl förstå att det kan vara en viss mening med att folk från Bryssel kommer hit och på platsen får se hur skärgården ser ut och få en känsla för avstånd, djur- och naturliv osv.

 

Men nu är det här skedet för lagtingets del på väg att vara slut för den här gången oc det är landskapsstyrelsen som förväntas ta tag i detta och med en vitbok och andra medel föra frågan vidare.

 

Landskapsstyrelseledamoten  Roger Jansson:

Herr talman!

Som före detta lantråd är detta ett ärende som landskapsstyrelsen väldigt länge har jobbat med och det arbetet har fortsatt kontinuerligt och fortsätter dagligen, kan man säga. Mycket lobbying är på gång runt om i Finland, där kanske det största motståndet har visat sig finnas och i unionen. Det är faktiskt så att de signaler vi har från kommissionens sida visar att det är olika finska intressen som driver frågan om sjöfågeljaktens upphörande i landskapet Åland och därför är det viktigt att vi kan föra diskussion direkt med de personerna och de intressena samt att de ålänningar som också är med i den typen av organiationer som driver frågor på det här sättet engagerar sig och kan hjälpa till i sammanhanget; annars är det väldigt svårt att komma framåt.

 

Sedan tillät talmannen en diskussion kring ett annat ärende som inte finns på föredragningslistan och det gäller vårkvoteringen. Eftersom detta är en replik till ltl Erlands senaste anförande, kanske jag också får säga det att det viktiga är, som jag sade tidigare, att man i stället för att skälla på nuvarande system kommer med ett förslag till bättre. Det är sådant arbete på gång att komma med sådana förslag, så det inväntar vi med intresse. Men tillsvidare har det inte dykt upp något klart bättre system som dessutom skulle uppfylla kriteriet om att vara rättvist.

 

Avslutningsvis måste jag få säga någonting om allorna i alla fall! Det diskuteras hela tiden att det är ”kolligt” att ha tillstånd på fyra allor, för vem far ut och skjuter allor till yttre havsbandet! Nej, man far normalt inte ensam och skjuter allor till allkläpparna, utan man är flera, och är man då tre stycken, vilket är ganska vanligt, så har man 12 allor. Det är ganska bra att på en morgon få skjuta 12 allor! Det är kanske inte alltid praktikens män och kvinnor som yttrar sig i alfågelfrågorna och därför blir det så där tokigt!

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är alldeles riktigt av talmannen att bedöma att kvoteringssystemet hör till den här frågan; det är en del av kontrollsystemet. ”Praktikens män” som skjuter allor! Jag pratade för 20 minuter sedan med en praktikens man som jagar allor och som hade varit ut med sin fru och sin dotter och de har inte jaktkort. (Från salen: har dom inte jaktkort?) Med en kvot på fyra är det kanske inte så stor mening. Frun och dottern har inte jaktkort vad jag vet, så då är det fyra på dessa tre personer och då måste man samla fyra personer som har kvot och har kvoten kvar. Det är det det handlar om att jag som i praktiken inte jagar allor har fått fyra och jag kan inte gärna skänka bort dem, men jag kan fara ut med den här personen och kringgå att vi tillsammans har åtta och jag skjuter ingen. Det hela blir lite absurt. Om det är så att landskapsstyrelsen sitter och väntar på att sparvarna skall flyga in i munnen på dem, för att tala fågelspråk, dvs. att någon skall komma med ett färdigt system, så far ut och diskutera med folk. Det finns hur mycket förslag som helst. Det jag nämnde var regional och individuell anpassning enligt behov och tillgång och det är utgångspunkten för systemet. Inte skall det väl vara omöjligt för landskapsstyrelsen att lyssna och klara ut principerna för ett bättre system.

 

 

 

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Som alla vet har landskapsstyrelsen gjort en specialistutredning/tjänstemannautredning som är mycket ingående när det gäller kvoteringen och de har kommit fram till ett förslag. Det är landskapsstyrelsens förslag och det är det som ligger, så landskapsstyrelsen har verkligen jobbat med kvoteringssystemet mycket aktivt. Nu är det vissa andra som tycker att det finns brister i det och att det kunde utvecklas. Vi är fullständigt öppna att ta emot den argumentationen när den kommer och så får vi se om de förslagen till någon del är bättre, men ännu har de inte kommit, så inte sitter vi och väntar på några stekta sparvar som skall komma flygande i vår mun, utan vi har gjort ett stort arbete med kvoteringen och kommit fram till vad som är det bästa, vad som huvudsakligen är specialistkunskap. Nu intresserar vi oss för den specialistkunskap som ltl Olof Erland hänvisar till att finns i breda lager. Landskapsstyrelsen har nämligen deltagit i stort sett i alla jaktvårdsföreningars årsmöten under detta år och fått del av den sakkunskap som finns runt hela Åland och inte bara hos någon enstaka alfågeljägare som åker ut med frun och dottern.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det är ganska intressant att gå tillbaka till principerna, dvs. att kunskapen i dessa frågor finns hos dem som har levat ute i skärgården och tagit del av tidigare generationers kunskap. Det är klart att en expertgrupp här kan göra mycket. Jag tror säkert att landskapsstyrelsen försöker. Men jag har också hört många diskussioner som utmynnar i att man måste ha en regional anpassning och en individuell anpassning. Jag tycker att landskapsstyrelsen nu skulle känna att man har lite råg i ryggen från näringsutskottets behandling och lagtinget uppmuntrar landskapsstyrelsen att ta del av den kunskap som finns ute på fältet. Det är så här långt som lagtinget kan sträcka sig. Om vi skall sitta här en vecka till för att göra landskapsstyrelsens jobb och utforma ett system har vi igen lite vänt på den parlamentariska principen.

 

Ltl Sjöstrand:

Herr talman!

Jag har sutitt med i näringsutskottet och behandlat motionen. Vi har sett det som viktigt att man skall samla den information som finns och göra den s.k. vitboken. Utskottet anser också att det mesta materialet finns redan samlat, så det borde inte vara något större arbete att sammanställa det.

 

Men landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson är ute efter ett bättre system för fördelningen. Vi kan konstatera, efter vårjakten nu, att den personliga kvoten inte är så lyckad. Alla anser den vara misslyckad. Jag skulle rekommendera att landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson skulle läsa näringsutskottets betänkande nr 5 från 1999-98 där vi gick in för ett helt annat ansökningsförfarande, där man kunde dela ut en kvot till varje jaktvårdsförening. Nu gick ärendet till stora utskottet och man gav i princip en övergångsperiod för landskapsstyrelsen att hitta ett annat system. Jag anser att näringsutskottet föreslog ett helt nytt system, vilket också skulle underlätta både för Åland och för Finland, för då hade man haft ungefär samma system som på fastlandet; man hade endast haft ett system gentemot EU. Nu måste man i praktiken först ha ett system för Finland och ett för Åland, vilket inte kan underlätta förfaringssättet. Men jag uppmanar: läs betänkandet och följ det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Orsaken till våra problem med fågeljakten emanerar från unionens fågeldirektiv, där det i princip är förbjudet att jaga sjöfågel under reproduktionstiden. Gör man det, skall man visa att det inte finns något annat alternativ överhuvudtaget som är möjligt i sammanhanget och att man verkligen skjuter bara ett litet antal. Därav tvånget om att lagstiftningsvägen från lagtingets sida gå in och kvotera, vilket då lagtinget har gått in för att göra. Sedan är det fråga om hur man utformar kvotsystemet. Ltl Sjöstrand sade att näringsutskottet har utformat ett färdigt system. Så är det naturligtvis inte, utan näringsutskottet har förordat det åboländska systemet med att man lägger ut beslutsrätten hos jaktvårdsföreningarna. En stor och klar majoritet av de åländska jaktvårdsföreningarna ville inte ha det systemet, så varför skall man tvinga på dem det! Låt oss ta ett exempel att jag skulle bo i Finström och vara medlem i Finströms jaktvårdsförening. Jag skulle ha holmar i Föglö, i Kumlinge och i Brändö som jag gärna vill jaga på, men eftersom jag är medlem i Finströms jaktvårdsförening och inte medlem i de tre andra kommunernas jaktvårdsföreningar och inte bor där, så kanske jag inte skulle få någon kvot i de kommunerna överhuvudtaget. Är det rättvist? Det är naturligtvis inte rättvist, alltså måste man ha ett annat system. Det här har människor som har satt sig in i situationen, för alla åländska jägare, kommit till att det är bäst att ha ett centralt, jämställt och rättvist system för alla. Den här typen av system som kan leda till någon form av diskriminering eller orättvisa mot jägare är inte att föredra, så jag tycker inte man skall belasta näringsutskottet med att ha haft en sådan färdig modell. Men, herr talman, jag noterar ändå att ärendet för dagen är en vitbok om vårjakten, så jag antar att diskussionen huvudsakligen skall gälla det!

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det står helt klart om ansökningsförfarandet i näringsutskottets betänkande, där det föreslås att varje jaktvårdsförening skall få en kvot att fördela. Det hindrar inte att någon från en annan jaktvårdsförening kommer dit och skjuter. Det är helt klart att en kvot av sjöfågel är en beskattning av en viss stam inom ett visst område. Man är alltså ute efter att inom ett område beskatta fågelbeståndet till en viss procent. Föreligger det behov av en kvot sammanställer jakt-vårdsföreningen den kvoten, vilket skall godkännas av landskapsstyrelsen. I princip ändrar det ingenting efter dagens system, men man kommer naturligtvis mycket närmare sanningen än vad man gör i dag!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson:

Herr talman!

Kvar står dock, ltl Sjöstrand, att jaktvårdsföreningarna själva inte tyckte att detta var ett bra system, så svara gärna på frågan: Varför skulle landskapsstyrelsen tvinga på jaktvårdsföreningarna ett system som den klara majoriteten inte har tyckt att ha varit rättvist. Ltl Sjöstrand har naturligtvis rätt i att jaktvårdsföreningarna i de olika kommunerna kan ge ordentlig kvot även till markägare som bor i andra kommuner, men det finns ingen som helst säkerhet att de skulle göra det och då är frågan om man skall skapa ett regelsystem från landskapsstyrelsens sida som inte ger en rättssäkerhet åt dessa personer som inte är bosatta i kommunen. Blir det inte att gå in för mycket på jaktvårdsföreningarnas inre bedömningar och därmed byråkratiserar man systemet så att det blir nästan ohanterligt i praktiken.

 

Ltl Sjöstrand, replik:

Herr talman!

Det stämmer att jaktvårdsföreningarna inte vill åta sig arbetet såtillvida att de var rädda för pappersexercisen. När vi arbetade med frågan i utskottet hörde vi olika jaktvårdsföreningar och där kom det tydligt fram att man var rädd för det. Därför fördes det in i utskottsbetänkandet att själva kansliarbetet skall tekniskt handhas på landskapsstyrelsens försorg, dvs. vi ville ge jaktvårdsföreningarna den hjälp som behövdes. Vad gäller den andra frågan, varför man inte från en jaktvårdsförening inte får skjuta i en annan kommun, så gäller fortfarandet det att det är markägarna som har jakträtten och de som äger mark i en annan kommun kan ingen hindra att jaga på deras område. Det är ingenting som säger att det systemet inte skulle fungera.

 

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl P-E Eriksson:

Herr talman

Frågan om att jaktvårdsföreningarna skulle dela ut kvoter har jag varit med om att behandla. Där kom man i stort sett fram till att jaktvårdsföreningarna egentligen inte ville ha det på grund av arbetsbördan. Det kanske går för vissa föreningar som inte har så mycket fågeljägare, men för skärgårdskommunerna skulle det bli en tämligen stor arbetsbörda som skall behandla hundratals ansökningar per vår. Arbetsspöket dök nog upp för oss som jobbar inom jaktvårdsföreningarna hur man skall reda upp den biten. Det gick inte riktigt hem. Sedan hörde jag i diskussionerna här förut om att man kunde ha någon i familjen att söka licens så att man kunde ta med sig till vettarna. Man måste ha jaktkort för att  få licens för att jaga sjöfågel, så den ”gubben gick inte riktigt hem”!

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Diskussionen i jaktvårdsföreningarna har böljat hit och dit och det fanns i ett skede rädslan för att det skulle bli administrativt betungande, men när näringsutskottet diskuterade detta blev det alltmer klart att här gäller det att utforma ett administrativt system där landskapsstyrelsen faktiskt, med de resurser som de nu har, i stället kan hjälpa jaktvårdsföreningarna. Det kan vara intressant att studera hur detta har fungerat på rikssidan där man har haft ett annat system. Om man tycker att det system vi har i dag är dåligt skall man inte ge upp försöket att hitta andra lösningar. Jag tror att det administrativa är det sista det faller på. Lagtinget hade den meningen för drygt ett år sedan att det  här skulle vara en övergångsperiod. Jag tror alltså att det finns alla möjligheter för jaktvårdsföreningarna att göra så att den regionala anpassningen och den individuella anpassningen kan föras in i systemet och då har vi fått ett bättre system. Helt rättvist och helt perfekt kan det kanske aldrig bli, men mycket bättre kan det bli.

 

Ltl Wiklöf:

Herr talman!

Inledningsvis vill jag säga att jag stöder näringsutskottets betänkande kring vitboken. Det är bra att för framtiden, särskilt om vårjakten mot förmodan skulle försvinna, vi faktiskt i kronologisk ordningsföljd kan följa ritualen med historiska tillbakablickar den dag vi är där, men där är vi inte ännu.

 

Herr talman!

Jag tycker att det är ganska anmärkningsvärt när vi diskuterar skyddet av våra fåglar och existerande jakt. På Åland verkar sedan oerhört många år tillbaka en aktiv fågelskyddsförening och mig veterligen har man från det hållet aldrig kommit med några yrkanden på att sjöfågeljakten borde inskränkas eller förbjudas. Det gör man däremot från motsvarande organisationer utanför Åland. Jag dristar mig att tro att det bottnar i att man saknar den insikt och kunskap i det här ämnet som faktiskt många ålänningar besitter. Vi kan med säkerhet säga att småskraken ökar, storskraken ökar, viggen ökar, knipan ökar och ejderstammarna har aldrig varit starkare än nu. Detta skulle alltså vara kriterium och motiv för att drastiskt skära ner, för att inte säga förbjuda, fågeljakten, som har hävder ända sedan de första invandrarna kom till dessa öar för 6.000-8.000 år sedan; då var det visserligen sälen, men jaktinstinkten sitter i sedan dess.

 

Vi har ovedersägliga bevis för hur det går när man tror, med goda uppsåt, att man skall rädda fåglarna och förbjuda jakt. Jag tycker att Stockholms skärgård är ett utomordentligt exempel på hur man inte bör förfara. Man förbjöd vettaskytte i Stockholms skärgård 1956, alltså vårjakten. Kriterierna och orsakerna var desamma – och vad har hänt där? De har aldrig haft så lite sjöfågel som nu. Orsaken till det är mycket enkel: i och med att man eliminerar jaktmöjligheten rycker man i betydande grad undan ett annat incitament, nämligen det som driver jägarna på ett annat sätt: viltvårdande insatser. Vi vet att på holmar med vildmink finns inga sjöfåglar. Likaså vet vi att om ingen håller efter mårdhunden, som vi har i tusental på Åland, så äter den också slätt och jag är fullkomligt övertygad om att den dag som man har tagit bort jaktmöjligheten har man också förryckt förutsättningarna till aktiv viltvård i nuvarande form. Det är bättre att ha 4.000 jägare som kontinuerligt håller efter predatorerna än att man som på svenska sidan någon gång vart femte år mobiliserar till jakt på vildmink. Det blir ingenting! Resultatet tycker jag är förskräckande. Det viktigaste inte bara för oss och för dem som jagar utan också för EU måste väl rimligen vara att vidmakthålla fågelstammarna, att sörja för att de hellre ökar än minskar. Ta då inte bort de viltvårdande intresse som finns, för det görs väldigt mycket mer än vad folk och gemene man tror! Det är det här som EU måste bringas till insikt om. När det gäller att alfåglarnas stråk förändras och att deras skaror har minskat är det sannerligen inte jakten som har föranstaltat det. Man silar mygg och sväljer kameler. Fortfarande har vi mellan 300 och 350 oljeutsläpp i Östersjön varje år och inga straffsanktioner. Det kan pågå år ut och år in! Det är fullständigt orimligt. Det är här som man tar livet av fåglarna i våldsam utsträckning. Men det är tydligen enklare att jaga några enstaka åländska skyttar i stället för att angripa storfinansen och utsläppen till havs, som är fullkomligt förödande. Det är här man skall börja tackla problemen. För övrigt är tillståndet i Östersjön sådant att även fåglarna berörs i stor utsträckning. Vi ser att de också flyttar lokaler därför att födosöket kräver det. Musselbankarna finns inte längre på de ställen de alltid har funnits och det är miljögifterna.

 

Herr talman!

Landskapsstyrelsen bör göra allt den förmår, helst få hit EU-tjänstemän som kommer ut i naturen och ser hur det ser ut, inte bara före och under jakten, utan att de också får varsebli vilka våldsamt stora antal fågelkullar som kommer ut efter jakten i den åländska skärgården. Det är den insikten man icke har. Man pratar etik, och det är bra, men man inser inte hur de verkliga förhållandena är. Den omständigheten att vi nu har en jakt uppbyggd på ett visst sätt med licensierade former, den bottnar naturligtvis i att vi skall skjuta ett ringa antal och den bottnar naturligtvis också i att vi kan inte jaga vid så mycket annorlunda tidpunkter. Skjuter vi upp jakten till den 25 maj, ja, då har vi inga ejdrar på Åland! De är ute i Östersjön och ruggar, så är det! Det är ejdern som ändå i huvudsak ändå är något av det matnyttigaste vi har här och de stammarna är starka. Erfarenhetsmässigt vet vi också att när populationerna blir tillräckligt täta är det andra naturfenomen än jakten som tar över. Det finns någonting som heter hakmask och den sprider sig våldsamt i alltför täta ejderpopulationer och då dör de ändå som flugor. Jag tror att vi har skött jakten jättebra i decennier och den bör kunna få fortsätta; sedan kan vi alltid, när vi har räddat sjöfågeljakten, diskutera formerna för vilken selektivitet vi skall ha i uppläggningen. Men vi kan inte bedriva vårjakt vid så mycket annorlunda tidpunkt än vi gör, det går inte. Alla krafter, även i Finlands riksdag och Sveriges riksdag, borde börja koncentrera sig på oljeutsläppen i Östersjön. Konfiskera fartygen, då blir det slut, annars kommer det att ta lång tid!

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Det var intressant att lyssna på ltl Wiklöf. Jag har förmånen att ha diskuterat med jägare som började sin karriär 1880, alltså för 120 år sedan och sådana som började senare också, men som i våra perspektiv har hållit på och jagat ett mannaminne och nästan mera än så. När man hört vad de berättade om vet man att de fågelstammar vi jagar på våren aldrig har varit så starka i Östersjön som de är i dag. Då for man ut och fick kanske en eller två fåglar per morgon, om det gick riktigt bra, och ofta var man utan. I dag får man hålla igen i andra ändan s.a.s. om man skall ta vara på det man får, så man borde föra fram mera hur det fungerar. Enligt forskningsrapporter som jag har tagit del av utgör jakten 2-3 procent, upp till 4 procent när den är riktigt som värst, totalavgången från fågelstammarna, medan den naturliga avgången ligger på 70-80, upp till 90 procent.

 

 

 

 

Ltl Lindqvist:

Herr talman, bästa kolleger!

Att strida om modeller för kvotering av sjöfågeljakten kanske ligger på en lägre nivå än vad detta kräver. Det är i alla fall min uppfattning.

 

Herr talman!

Det är allvar nu. EU är mycket svårövertalade. Snart finns det inget annat medlemsland som visar förståelse för vårjakten på Åland. Vi är snart ganska ensamma  att vilja ha kvar vårjakten.  Därför måste vi vara beredda på att vidta besvärligare åtgärder än kvotering. Jag kan gott tänka mig att det EU bl.a. stör sig på är den mängd skadskjutning som förekommer i samband med den åländska vårjakten, eller skulle störa sig på, om de ens visste om hur mycket som skadskjuts.

 

Herr talman!

Det jag vill säga är att det är allvar nu. Vi måste vara taktiska i vårt försvar av den åländska sjöfågeljakten. Vi måste våga offra lite för att bevara själva kärnan, dvs. traditionen. Traditionen är inte att skjuta jättemånga fåglar när man åker ut. Vi vet alla att det förekommer oseriös jakt. Det är den som vi måste försöka begränsa för att bevara traditionen, att kunna åka ut och skjuta två-tre fåglar. Det räcker med dagens kvot. Det är inte kvoten som är bekymret.

 

Jag skulle vilja säga till ltl Wiklöf att han har fullständigt rätt i det han säger att fågelstammarna har ökat på Åland, men han skall inte vända sig till landskapsstyrelsen och förklara det för dem, för landskapsstyrelsen är inte emot fågeljakten, utan ltl Wiklöf skall vända sig till Bryssel; det är i Bryssel som man är emot fågeljakten och inte har den minsta lilla förståelse för våra önskemål och våra behov. Om vi inte vill ha med Bryssel att göra mera, så är det en helt annan politisk diskussion.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag vänder mig lite mot det som ltl Lindqvist sade angående skadskjutning. Det är klart att det alltid förekommer ofog när det gäller vårskytte och annan jakt, men min erfarenhet av skadskjutning är att de som jagar sjöfågel är mycket måna om att inte skada fågeln och när man gör det någon gång är det närmast en katastrof för en seriös jägare. Jag vet t.o.m. sådana exempel i skärgården, om man gjort ett sådant misstag att man har skadskjutit en fågel som man inte har fått tag på, att man tar upp vettarna och far hem därför att det skall inte få förekomma. Till den seriösa jakten hör också det att till varje pris undvika att skjuta så att man skadar fågeln.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Jag önskar att alla jägare skulle vara så seriösa som ltl Erland berättar om. Det är precis som han säger att så där gör man ofta i skärgården, där man håller mera på traditionen, att man tar upp vettarna om man har skadskjutit. Men tyvärr, Erland, det vet du lika bra som jag, så är det inte i många fall! Den här våren har jag faktiskt inte själv varit ute en enda gång och skjutit fågel, men jag har hittat en massa fåglar som har legat och flutit iland vid stränderna. Det är inte av oljeskador de fåglarna dött av, utan tyvärr av hagel. Det är ett faktum.

 

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Det kan vara beroende på olika områden, men jag har inte hört någon som skulle ha haft den erfarenheten att det i år skulle vara särskilt mycket skadskjutna fåglar eller överhuvudtaget någonting sådant. Däremot har man hittat en hel del död fågel, särskilt gudingar, som har någon form av mask eller vad det kan vara. När det gäller skadskjutning är det naturligtvis viktigt för jaktvårdsföreningarna att upplysa om vad som är jaktetik, kan man väl kalla det.

 

Ltl Boman, replik:

Herr talman!

Ltl Lindqvist förde fram vissa tankar om vilken taktik man skall ha för att få behålla vårfågeljakten här och då skulle jag som en hälsning till ltl Lindqvist vilja säga, att det är inte taktiskt att föra fram eventuella skadskjutningar av fåglar.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Det är med ärlighet man kommer längst,  men om ltl Boman är av annan åsikt, då står han för det.

 

Ltl Wiklöf, replik:

Herr talman!

Jag hoppas att jag  missförstod ltl Lindqvist när han efter mitt anförande anförde att det är mot Bryssel vi skall vända oss och inte mot landskapsstyrelsen. Det var nämligen precis det jag gjorde i mitt anförande. Det är Bryssel som skall övertygas och inte landskapsstyrelsen. Det var det jag flera gånger framhöll.

 

Ltl Lindqvist, replik:

Herr talman!

Då är vi överens ledamoten Wiklöf!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Pehrsson:

Herr talman!

Diskussionen angående denna motion har av naturliga skäl kanske hamnat mycket in på den rent praktiska fågeljakten och det finns många åsikter och inlägg hur man skall bära sig åt för att rädda vårfågeljakten. Jag tänkte emellertid relatera lite från utskottsbehandlingen när det gäller motionens innehåll om att man skulle be landskapsstyrelsen sammanställa en s.k. vitbok om de åtgärder som bör göras i kampen för att få behålla den traditionsbundna och för många ålänningar så viktiga vårjakten även efter EU-inträdet. Motionen har givetvis varit föremål för ingående diskussioner även i utskottet och man har kommit fram till att det finns fog för att en sådan sammanställning skulle kunna vara till nytta för det fortsatta arbetet. Det har framförts dubier om att en sådan utredning kanske skulle ta onödiga resurser från berörda tjänstemän - även jag var lite inne på den linjen -  vilka resurser i stället borde få koncentrera sig framåt och gå vidare i syfte att med alla medel försöka övertyga politikerna nere i Bryssel om att den vårjakt som vi bedriver här inte på något sätt är till skada för fågelstammen och dess överlevnad. Men jag hör också till dem som i diskussionen har övertygats om att det i alla fall är till nytta att ha ett samlat dokument över de åtgärder som hittills vidtagits och att man kan tolka ordet vitbok så att det inte behöver vara ett så stort och omfattande dokument utan just en sammanställning i något enklare form. Detta dokument skulle sedan kunna tillställas jaktvårdsföreningar, jaktlag och andra berörda och intresserade också för att få en kommunikation till stånd där allas åsikter och idéer skulle kunna tas tillvara för att lösa denna svåra fråga.

 

Vi har i utskottet erfarit att man även nu har ett nära samarbete med jägarkåren ute i landskapet och att ansvariga tjänstemän deltagit i alla årsmöte och i andra diskussionsmöten angående dessa aktuella frågor, så jägarna har haft tillfälle att föra fram sina åsikter och synpunkter, men vi tror ändå att det skulle vara till nytta för alla att än en gång kunna utvärdera och gå igenom det som har hänt hittills.

 

Man kanske kan tycka att en genomgång och dokumentation av de åtgärder, som har gjorts och som hittills inte har givit något positivt resultat, inte är värda att lägga ner mera arbete på, men ofta kan man få lärdom ut ur gjorda misslyckanden och felbedömningar och man kan även här kanske lära sig något av de hittills resultatlösa argumenteringarna samt upptäcka nya och mera framgångsrika vägar att gå vidare på. Då kan det vara värt besväret att göra en genomgång och sammanställning.

 

Jag har efter det att utskottet behandlat motionen fått uppgifter om att man på näringsavdelningen redan är igång med att samla de skrifter och dokument som finns och att man redan har en bra kontroll och koncentration på de åtgärder som gjorts, så jag tror att landskapet inom en ganska snar framtid kan få fram och presentera en samlad skrift som eventuellt kan vara till nytta som underlag för vidare åtgärder. Om man sedan vill kalla det för vitbok eller svart bok, som det hittills har framstått som, blir en senare fråga.  Ett slags historiebok blir det onekligen, men hoppeligen en historiebok som har lärdomar att ge och som kanske kan bidra till mera förståelse från kommissionen och från dem som makten haver i den situation som vi nu befinner oss i.

 

Ltl Erland, replik:

Herr talman!

Jag har egentligen inte några invändningar till det som sades annat än jag noterade att det här inte skulle få bli en historiebok. Jag kunde avläsa en viss negativ klang i detta med historia, men det är så med vårjakten att det är just dess historia som är det grundläggande argumentet. Om vi tar en jaktform som startar i år och bedrivs under året, så finns det inte några argument för det utan det är den historiska kunskapen, traditionen och kulturen som man skall visa fram. Det här är alltså ingen jakt vilken som helst på fågel, utan det är bakgrunden som är det viktiga argumentet.

 

Ltl Pehrsson, replik:

Herr talman!

Jag sade inte, att det inte får bli en historiebok utan jag sade att om den sedan kallas för vitbok eller svartbok, men åtminstone blir det en historiebok. Jag relaterade också att historien ofta är viktig just därför att man i historien ofta kan gå tillbaka och se på eventuella missar man har gjort. En utvärdering av det som har försiggått och som nu är historia kan ofta ge ledtrådar till att man kommer vidare, så jag såg det inte direkt som negativt, men i sanning kan man konstatera att det blir en historiebok. Hoppeligen, dock, som jag sade till nytta.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Svensson:

Herr talman!

Den här diskussionen har många bottnar. Jag har fäst mig vid att det i lagtinget har uttalats dels misstrogenhet mot jaktvårdsföreningarna och dels uppfattningen att deras förmåga att åta sig ett visst pensum/arbete inte föreligger. Landskapsstyrelseledamoten Jansson sade, upprepat, att om man skulle låta jaktvårdsföreningarna sköta uppgifterna är det stor risk för att det inte skulle bli rättvisa mot alla markägare, nämligen de som t.ex. inte är bosatta i jaktvårdsföreningens område. Jag tycker att någon skall väl ändå kunna säga att kan det där vara riktig! I så fall måste systemet för hur jaktvårdsföreningarna tillsätts och arbetar göras om, ifall man måste utgå från att de skulle vara orättvisa mot markägarna i fråga om fördelning av jaktkvoter.

 

Ltl P-E Eriksson sade att jaktvårdsföreningarna vill inte åta sig själva arbetet, underförstått, enligt det tidigare utlåtandet från näringsutskottet, att även om landskapsstyrelsen skulle hjäpa till med det tekniska skulle man inte vilja åta sig själva arbetet! Då måste jag fråga, som inte är aktiv jägare själv: Vad är det då som jaktvårdsföreningarna skall göra? Man kan inte lita på dem, inte orkar de göra någonting heller! Det kan inte vara med sanningen överensstämmande, utan det måste vara felaktiga uppgifter om våra jaktvårdsföreningar.

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Av gammal tradition har vi här i lagtinget och i landskapsstyrelsen en stark känsla för rättsskyddet och det styrs via rikslagar – där vi naturligtvis inte har behörighet – landskapslagar, landskapsförordningar och landskapsstyrelsebeslut; i vissa enskilda fall även i budgetbeslut. När det gäller rättsskyddet för markägare och jägare är det via dessa instrument som man måste gå och i den mån man kan hitta ett regelverk som skulle vara så detaljerat att man får ett fullständigt rättsskydd, även om man överför administrationen till föreningar, då kan man göra det. Men detta förutsätter nog att vi här är övertygade om att vi har grundlagt i lagstiftning eller LS-beslut ett sådant skydd för den enskilde därför att godtycke får inte komma in. Jag säger naturligtvis inte att det blir på det sättet, men det är mycket ovanligt att man överför rättsskyddande funktioner till registrerade föreningar, inte sant?  Vi har diskuterat det i samband med Ålands idrottsförbund, där rättsskyddsfrågorna var mycket uppe, men där gäller det inte 4.000 människor, utan där gäller det ett antal idrottsföreningar, så det är en viss skillnad på kontrollmöjligheterna också från samhällets sida.

 

När det gäller jaktvårdsföreningarnas uppgifter tror jag att vi alla som jagar åtminstone men alla som bor ute på landsbygden känner väl till att de har mycket väsentliga arbetsuppgifter och vi litar alla på dem i de jaktvårdande och viltvårdande insatser som de gör. Att alltså ge dem ytterligare byråkratiska uppgifter behöver inte vara någon förbättring för deras situation överhuvudtaget och allra minst för fågelstammarnas situation, men ur landskapsstyrelsens synpunkt kan det vara fullt möjligt att man kan hitta ett system där jaktvårdsföreningarna sköter om byråkratin och administrationen. Tillsvidare har de, som sagt, inte själva velat ha dem.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag fäste mig vid att näringsministern Roger Jansson här i plenum direkt sade att om man skulle överföra någonting på jaktvårdsföreningarna så kunde man inte vara säker på att de skulle ge rättvisa åt alla markägare. Det tyckte jag var ett märkligt påstående. Om jag nu tolkar ledamoten Janssons svar riktigt, så sade han på slutet, att visst går det att konstruera uppgiftsöverföring till jaktvårdsföreningarna som fungerar, och då frågar jag varför gör man inte det!

 

Landskapsstyrelseledamoten Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Svensson är uppenbart en dålig lyssnare! Trots att det bara var sekunder mellan våra inlägg, så noterade han att jag skulle ha sagt någonting som jag definitivt inte sade, utan jag sade att om man skapar ett sådant system i landskapslag, i landskapsförordning och LS-beslut så att man säkerställer rättsskyddet för de enskilda kan man överväga att överföra myndighetsuppgiften, beslutsfattandet, till dessa registrerade föreningar, inte annars. Jag sade inte att man kan hitta sådana modeller, men om man kan göra det och jag inser det väldigt stora problemen att hitta lösningar som skulle ge en någorlunda rättvis fördelning när man har individualiserade kvoter, kvoter som baserar sig på storleken av ens ägande. Om Svensson och jag vardera äger 100 hektar land och vatten, så behöver det inte finnas lika mycket fåglar av de olika sorterna på våra områden, kanske det inte finns någonting på mitt område. Det här är alltså frågor som skall lösas av dessa jaktvårdsföreningar i Svenssons system. Det är faktiskt ett jättesvårt demokrati- och rättssäkerhetsproblem och detta har jaktvårdsföreningarna, som består av kunnigt folk, insett.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Jag är säker på att om näringsministern Roger Jansson läser sina egna uttalanden och mina kommentarer kommer det att visa att jag har hört rätt. Men jag vill inte lägga mig i diskussionen om hur detta exakt skall skötas. Det jag har reagerat på är att man säger från landskapsstyrelsens sida att man kan inte ge detta till jaktvårdsföreningarna, för man kan inte lita på att det då går rätt till. Jag tycker att näringsministern Roger Jansson skall läsa sitt eget uttalande från stenografiska protokollet, så får vi se!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl P-E Eriksson, replik:

Herr talman!

Att jaktvårdsföreningarna skulle vara arbetsskygga i detta sammanhang tror jag att jag kan säga för ltl Svensson att inte stämmer, och det har redan sagts. Vi har utvärderat vad det skulle betyda för speciellt skärgårdsföreningarna, som skulle få det mesta arbetet. Vi gjorde ett litet överslag hemma i Föglö jaktvårdsföreningen och det skulle bl.a. ha inneburit att den hade fått anställa en sekreterare under licenstiden, för annars hade man fått jobba heltid på förtroendebas under en månad för att reda ut alla papper. När man diskuterar med andra föreningar har det visat sig att om man skall få en enhetlig behandling av licenssystemet som vi har drabbats av nu är det bättre att det ligger på en hand, exempelvis landskapsstyrelsen; varje jaktvårdsförening har sin egna små finter, som det vanligtvis blir i dylika sammanhang. Jaktvårdsföreningarna är nog arbetsvilliga och kommer nog att vara det i fortsättningen också; de har ganska mycket att göra redan – det vet jag med 20 års erfarenhet som ordförande i Föglö jaktvårdsförening.

 

Ltl Svensson, replik:

Herr talman!

Det gläder mig att ltl Eriksson inte längre är beredd att beteckna jaktvårdsföreningarna som rädda för arbete!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Holmberg:

Herr talman!

Jag skall liksom utskottsordföranden hålla mig till betänkandet. Jag kan bara konstatera att utskottet bedömer att arbetet med att göra en sammanställning av redan befintligt material inte är alltför resurskrävande. Det är nämligen enligt utskottets mening ändamålsenligt att de samlade resurserna huvudsakligen inriktas på arbetet med att främja Ålands position i förhållande till EU i fråga om vårjaktens bevarande, varvid den samlade dokumentationen kan utgöra ett bra underlag för beslut och konkreta åtgärder. Därför tycker jag också att vitboken kan bifogas det underlag och det oerhörda arbete som landskapsstyrelsen har lagt ner för att vi skall kunna bevara vårjakten. Det är detta steg som jag anser vara det viktiga. Den lokala fördelningen kommer i andra hand när vi har vårjakten bevarad, någonting som jag förutsätter att är hela lagtingets önskemål. Den diskussion som har förts i dag vad beträffar jaktvårdsföreningarnas involverande, vidare kvotfördelningar och dylikt kan anstå tills vi har vårjakten i våra händer.

 

Vad beträffar den kritiserade kvotfördelningen, som har pågått och som pågår, där man förväntar sig att kunna göra en utvärdering efter innevarande jaktperiod, vill jag bara för min del bekräfta att jag har en personlig kvot på 13 fåglar och den är alldeles tillräcklig för min del. Den räcker till min familj, den räcker till att dela åt en god vän också. Jag ser det alltså inte som en stor och svår fråga att lösa, men, som jag sade tidigare, till den har vi skäl att återkomma.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Detaljbehandlingen vidtar. I detaljbe­handlingen förelägges först betänkandets kläm och därefter dess motivering. Kan förfaringssättet godkännas? Förfaringssättet godkänt.

 

Föreläggs betänkandets kläm. Klämmen är godkänd. Förelägges betänkan­dets motivering.  Motiveringen är godkänd. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 8:

 

Ltl Viveka Erikssons m.fl. hemställningsmotion om en arbetsgrupp för att motverka att det öppna natur- och kulturlandskapet försvinner. (HM nr 28/1999-2000).

 

Beslut har redan fattats om remiss till social- och miljöutskottet. Ärendet är bordlagt från den 19.4.2000. Diskussion.

 

Ltl Viveka Eriksson:

Herr talman!

Landskapsbilden håller sakta men säkert på att förändras. Visserligen kan man rationellt konstatera att det här är tidens gång och att det är en naturlig följd av den utveckling vi i så många sammanhang eftersträvar, så varför då nostalgiskt hålla fast vid Sörgårdsromantiska drömmar när verkligheten är att utvecklingen för oss i en ny och annan riktning. Visst kan man resonera på det sättet, men ändå sörjer jag min barndoms öppna landskap som betats av djur, det öppna landskapet som var en garant för artrikedomen. Eftersom jag är bonddotter har jag, när jag vuxit upp i nära kontakt med djur och landskap som betats av djur, också kunnat följa de följder som har skett när jordbruket har avvecklats och vad detta har inneburit för de öppna landskapen och för arternas mångfald.

 

I budgeten ställer landskapsstyrelsen ganska höga mål när det gäller  jordbruk, när det gäller ekologisk odling och när det gäller hur man vill använda miljöstödet för att stärka och stöda jordbruket. I målsättningen som presenterades i budgeten är också den övergripande målsättningen för jordbruket att det öppna landskapet skall bevaras.

 

Man har också på andra ställen i budgeten fört fram målsättningen; under miljöavdelningens område lyfts landskapsvården fram, främst inom de 33 naturreservat som finns. Landskapsstyrelsen tänker också inom det området fortsätta att arbeta för att skydda och vårda naturen, särskilt de mest utmärkande naturtyperna och skydda de mest hotade biotoperna. Naturvårdsåtgärder vid odlingslandskap skall också stödas. Under kultur- och utbildningsavdelningen lyfts också dessa frågor fram. Då är det kanske mest inriktat på museiförvaltningen och inom fornminnesområdet.

 

Det är alltså så att vården och omsorgen om landskapsbilden och om våra kulturmiljöer är en angelägen fråga för flera av landskapsstyrelsens avdelningar. Men jag ser nog ändå att den ändrade landskapsbilden främst är ett resultat av en ändrad näringsstruktur och då tänker jag förstås på jordbrukets ändrade verksamhetsförutsättningar. Förr var jordbruket livskraftigt och det var lönsamt att hålla djur. Foder togs tillvara på ett helt annat sätt än vad man gör i dag. Slåtterängar och strandbeten har inte utrymme i dagens högteknologiska jordbruk, där lönsamhetskravet pressar jordbrukaren att maximera foderuttag, att höja näringsinnehållet och att bruka arealerna och sådana arealer som är möjliga att bearbeta mekaniskt.

 

Det finns en hel del idealister som försöker att på olika sätt hålla efter igenväxningen. Man håller djur bl.a. för att upprätthålla gamla beteslandskap och man försöker på olika mekaniska sätt hålla efter sly och igenväxning. Men för de människorna är det ingen stor lönsamhet och det är inte heller någon ljus framtid om man ser det ur en näringsaspekt. Här är förstås alla de stöd som landskapsstyrelsen delar ut viktiga för att upprätthålla vissa skyddsvärda områden. Här bör idealisterna verkligen stödas. Man borde kanske också från landskapsstyrelsens sida se över hur bidragen fördelas och kanske ge ut ännu mera pengar för just det här. Det är nämligen så att om inte människor och djur sköter om att landskapet hålls öppet kommer slutresultatet att bli att man måste ta till mekanisk behandling och då blir det nog kostsamt på sikt. Det är också så att jordbruksmark försvinner och växer igen och detta på grund av lönsamheten som alltmer har avtagit. Här är det viktigt att landskapsstyrelsen bedriver en jordbrukspolitik som stärker den åländska jordbrukarens konkurrenskraft på marknaden genom satsningar på rätta grödor och på att hålla en hög kvalitet  på våra jordbruksprodukter.

 

I motionen föreslår vi att landskapsstyrelsen tillsätter en arbetsgrupp med representanter för olika intressen, för miljö, för kultur och för näringsintressen. Som jag redan tidigare påpekade är de tre avdelningarna redan berörda och har redan från sin horisont engagerat sig i problematiken. Här tycker vi att det kan vara bra att man slår ihop de olika erfarenheterna och de kunskaper som finns i en arbetsgrupp så att man där kunde utarbeta strategier för hur resurserna bäst används så att man motverkar den fortsatta igenväxningen av vårt landskap. Det är viktigt att alla drar åt samma håll; på det sättet används resurserna på bästa sätt.

 

Det är så att man måste vidta åtgärder; utvecklingen borde inte få fortsätta i samma takt. Därför vill vi för egen del och för kommande generationer, för Åland som turistort, eftersom naturen är ett av våra största dragplåster när vi tänker på turistnäringen, säga att vi vill fortsätta att njuta av vårt vackra landskap, av våra blommande ängar och av våra ljusa, öppna hagar.

 

Landskapsstyrelseledamoten Lindeman, replik:

Herr talman!

Problematiken bakom denna motion är säkert någonting som vi alla är överens om. Det förs diskus-sioner och dialoger mellan berörda avdelningar regelbundet och vi vet också att grundproblematiken  är att det inte finns tillräckligt med djur på våra gårdar och att det i sin tur inte finns tillräckligt med ekonomi för att hålla djuren på våra gårdar. Allt annat som görs med människohand är ändå tungt och jobbigt och det är återkommande hela tiden, så det naturliga skulle utan vidare vara djurhållningen. Hur vi skall få ekonomi i det försöker vi på olika sätt fundera ut, särskilt miljöstödsprogrammet bygger  oerhört mycket på just det öppna landskapets princip. Om vi via en arbetsgrupp kan åstadkomma någonting är det bra. Jag är lite orolig för att vi egentligen vet grundorsaken till det, men vi har inte riktigt lösningen just på grund av djuren. Jag skulle ha lust att säga, om man får skämta lite grann, att den bästa arbetsgruppen skulle vara många arbetsgrupper som består av kor och får som gör arbetet!

 

Ltl Viveka Eriksson, replik:

Herr talman!

Vi efterlyser i motionen att man skulle ha en arbetsgrupp därför att det finns så mycket insikter och kunskaper om problemen och en arbetsgrupp som vet problematiken och kanske möter den från lite olika håll, för det gör man om man kommer från miljösektorn eller man kommer från näringssektorn samt från kultursektor och att den arbetsgruppen möts och verkligen genomgående diskuterar detta med strategier. Som landskapsstyrelseledamoten sade förs det redan diskussioner men det är lite för löst, man behöver ha klara strategier för vilka åtgärder man skall satsa på, på vilket sätt tar man bäst tillvara de resurser som finns och som faktiskt redan i dag används och delas ut åt olika håll? Hur skall de sammantagna kunna göra att man får bästa möjliga åtgärder för våra resurser?

 

TALMANNEN:  Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 9:

 

Ltl Olof Erlands m.fl. hemställningsmotion angående en utredning om att göra arkivhandlingar och dokument tillgängliga via Internet. (HM nr 33/1999-2000).

 

Beslut har redan fattats om remiss till kulturutskottet. Ärendet bordlades den 19.4. Diskussion.

 

Ltl Erland:

Herr talman!

Motionen har egentligen två motiv som jag tänkte ta upp. Det första är saken i sig och det andra är hur vi förhåller oss till IT-samhället. När det gäller saken i sig har Åland historiskt sett en internationell anknytning, bakgrund eller grund genom processen 1856, Bomarsundskriget och Krimkriget samt fredsprocessen där. Det som hände under första världskriget med den ryska revolutionen och den process som satte igång självstyrelserörelsen osv. Det finns under dessa perioder intressanta dokument som finns på olika håll i världen, en stor del finns naturligtvis i landskapsarkivet. Det kan ibland vara en viss möda att få fram dokumenten; en del finns här i landskapsarkivet, men de skall hämtas och kopieras osv. Många viktiga dokument finns på annat håll och är kanske inte ens kända för alla. Ett exempel som jag kan ta är att den kände ideologen, historikern, sociologen och filosofen Karl Marx skrev 1856 en artikel om Bomarsund där Åland och det geopolitiska läget i förhållande till Stockholm togs upp. Det skrev när han satt i The British Museum. Att kunna få tillgång till originalet till det brevet kunde vara av intresse för kalenderbitare och historiker. Ett annat exempel: i samband med första världskriget tog Foreign Office i London fram en serie s.k. Peace papers, fredspapper, varav ett behandlade Åland. Det dokumentet var heller inte så där alldeles lätt att få fram. Ett tredje exempel är de dokument som finns deponerade i Genève i arkivet för Nationerans Förbund; där finns kartor, skisser och kanske originalet till rapportörskommissionens berättelse om Åland. Det finns hur mycket exempel som helst, men det viktiga är att de som forskar på detta område skulle vara mycket betjänta av att kunna sitta på studieorten t.ex. i ett universitet eller hemma eller någonstans och gå igenom förteckningar över vilka handlingar som finns och kunna plocka ner handlingarna i kopieform i faximil eller ett format där man har ett fotografi av dokumentet och använda det i forskningen. Det är en förhållandevis liten grupp som har ett specialintresse, men det är ett typiskt exempel där man kunde göra Åland göra mera känt. Internetsidan, biblioteket eller arkivet skulle kunna kompletteras med annat, särskilt inom sjöfarten finns en oerhört rik dokumentation i museet som kanske är svårtillgänglig. På det här sättet kunde man också göra Ålandsforskningen mycket mera spridd i världen och man kunde helt enkelt förbättra forskningens kvalitet och öka intresset. Vi tycker alltså i liberalerna att detta borde göras eftersom vi har ett så rikt arkiv och så många intressanta internationella dokument som inte är lättillgängliga. Det var alltså det första motivet,  saken i sig.

 

Det andra motivet till motionen är att diskussionen om IT är ganska vidlyftig och det var intressant att filosofen Horatius, som var här, satte fingret på många ömma punkter, nämligen att retoriken om IT är likadan överallt och alla går igenom samma process, samma slogan, samma begrepp osv. Ser man vad som egentligen händer på Åland är det det att telefonbolagen, elandelslaget och andra aktörer har kommit väldigt långt i utvecklingen i tekniken – och vad landskapsstyrelsen gör, om jag får hårdra lite, det är att man kommer efter och är imponerad av utvecklingen och slänger lite pengar och då är man med på tåget! Men det viktiga när det gäller IT som jag ser det är inte tekniken, för den finns i dag – med en sådan potential kanske man har utnyttjat 10-15 procent av möjligheterna. En Internet-uppkoppling eller en uppkoppling på bredband som är snabb blir inte bättre på grund av snabbheten utan det är innehållet som är avgörande. När det gäller just innehållet är motivet i motionen att visa att det måste vara konkret och konstruktivt när man diskuterar IT-frågor: Vad kan vi använda detta medium till, denna teknik? Det här är ett exempel. Man kan alltså lägga ut handlingar på ett nät som är tillgängliga för alla dygnet runt i stort sett var som helst i världen. Det är alltså dokument som finns i dag på ett, säg svårtillgängligt ställe i The British Museum eller i Nationernas Förbunds arkiv i Genève. Där tror jag att vi måste försöka bidra till att rikta in IT-debatten på innehållet och inte på snabbheten som ett mål i sig.

 

Jag hoppas att kulturutskottet kan ta med båda dessa motiv i sin diskussion om motionen. Sedan är det naturligtvis alltid en resurs eller penningfråga om hur mycket dokument man skall lägga ut, men har man redan börjat göra ett arkiv på Internet så kan det kompletteras efterhand, och unika dokument kan vara värda att betala för för att lägga ut på nätet.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

 

Föredras för remiss efter bordläggning ärende nr 10:

 

Ltl Viveka Eriksson m.fl. hemställningsmotion om en utredning av förundervisningen i landskapet. (HM nr 23/1999-2000).

 

Ärendet har remitterats till kulturutskottet. Ärendet bordlades den 10 och 26.4.2000. Begärs ordet? Ärendet remitteras till kulturutskottet.

 

Lagtingets nästa plenum är onsdagen den 17 maj kl. 13.00. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 14.37).