Enda behandling

PLENUM den 11 nov 2002 kl.  13.00.

TALMANNEN:

Plenum börjar. Upprop. (Frånvarande: ltl Andersson, ltl Häggblom och ltl Boman).

27 lagtingsledamöter närvarande.

Om ledighet från dagens plenum anhåller ltla Andersson och Häggblom på grund av privata angelägenheter. Beviljas.

 

Meddelas att landskapsstyrelsens svar med anledning av ltl Danne Sundmans enkla fråga nr 1/2002-2003 kommer att avges vid plenum inkommande onsdag den 13 november. Antecknas.

 

Föredras för enda behandling ärende nr 1:

 

Ltl Mats Perämaas förslag till hemställningskläm i anslutning till stora utskottets betänkande nr 1 och 1a/2001-2002 angående landskapslag om fritidsbåtar. (FR nr 12/2000-2001).

 

Ltl Perämaa, understödd av ltl Sjöstrand, har vid ärendets tredje behandling föreslagit antagande av en hemställningskläm av följande lydelse:

 

”att landskapsstyrelsen utreder de organisatoriska, juridiska och ekonomiska konsekvenserna av begränsning av eller förbud mot färd med fritidsbåtar.”

 

Den som röstar för stora utskottets betänkande röstar ja; den som stöder ltl Perämaas förslag röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar nej. Jag ber nej-röstarna resa sig. Majoritet för ja.

 

Lagtinget har beslutat förkasta förslaget till hemställan. Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för enda behandling ärende nr 2:

 

Ltl Lasse Wiklöfs förslag till hemställningskläm i anslutning till landskapsstyrelsens svar med anledning  av ltl Lasse Wiklöfs m.fl. spörsmål angående landskapsstyrelsens åtgärder inom miljöpolitiken. (S nr 11/2001-2002).

 

Under överläggningen i ärendet, som förklarades avslutad vid plenum den 6 november, har ltl Wiklöf, understödd av ltl Roger Jansson, föreslagit att lagtinget skulle godkänna en hemställan till landskapsstyrelsen av följande lydelse:

 

”Lagtinget hemställer hos landskapsstyrelsen om att till grundparameter och referensnorm för det fortsatta arbetet med de vattenkvalitetsregler, som förutsätts i den åländska vattenlagen, läggs den mest opåverkade vattenkvalitet som enligt forskarna i dagens läge finns utanför Eckerö på västra Åland. ”

 

Detta kallas ltl Wiklöfs förslag. Är redogörelsen riktig? Redogörelsen riktig. Omröstning kommer att verkställas. Den som röstar för att landskapsstyrelsens svar med anledning av spörsmålet antecknas till kännedom röstar ja; den som röstar för förslaget till hemställan röstar nej. Kan omröstningspropositionen godkännas? Godkänd.

 

Jag ber ja-röstarna resa sig. Talmannen röstar ja. Jag ber nej-röstarna resa sig.

 

Majoritet för ja. Lagtinget har därmed beslutat att anteckna landskapsstyrelsens svar till kännedom.

Ärendets enda behandling är avslutad. Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 3:

 

Republikens presidents framställning om godkännande av konventionen om erkännande av bevis avseende högre utbildning i Europaregionen och med förslag till lag om ikraftsättande av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. (RP nr 1/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till lagutskottet. Godkänt. Diskussion.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Det här är mycket viktigt för oss och det kan vara mycket viktigt för många enskilda studerande som har avlagt yrkeshögskoleexamen här på Åland. Det förhållandet rör i första hand relationerna mellan riket och Åland: de finländska examina kommer nu att få en internationell giltighet med den här konventionen. Då tycker jag att det är nödvändigt att vi får höra av landskapsstyrelsen hur det går med examina från Ålands högskola. Under hela den tid som vi behandlade ärendet framhöll ansvariga ministern att de examina som avläggs vid Ålands högskola inte kan vinna giltighet, de är inte behöriga någonstans annat än eventuellt på Åland förrän vi får en egen lag. Då skulle det vara möjligt att få examensgiltighet också för yrkeshögskolestudier på Åland. Nu har den lagen godkänts och tjänsten har utannonserats, men hur går det med examina? Är det här nu bara en formalitet för oss eller betyder det att åländska studerande vid Ålands högskola kan lita på att när de får sin examen äger den giltighet, den kan kvalificera för inträde till de högskolor som omfattas av konventionen?

 

Det är en viktig rättighet inom EU att speciellt studerande på högre nivå skall ha möjlighet att studera vid olika universitet och högskolor i Europa, så det här är inte bara en formalitet som skall passera här med gummistämpel.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Jag kan inte säga någonting om framställningen eftersom kopior av framställningen inte kommer landskapsstyrelsen tillhanda. Jag har alltså ingen aning om vad det står i den. Men som svar på ltl Sundbacks påpekande om problemet med examensbenämningarna är det precis som ltl Sundback själv sade, dvs. att nu när vi har angivit i lag att våra examina är högskoleexamina, vilket står i vår nya lag, som vi väntar när som helst, kommer vi genom en diskussion med undervisningsministeriet att få saken klarlagd. Det är vi helt överens om med undervisningsministeriet. Men så länge vi ännu inte har lagen på bordet har vi inte kunnat göra något mera, så det här kommer nog i sinom tid.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Det har alltså inte hänt någonting ännu i den här frågan? Fortfarande har studerande med åländska examina från Ålands högskola ingen internationell behörighet. Det skulle vara bra om vi skulle få veta när det här träder i kraft så att det faktiskt blir gjort. Det andra som lite förvånar mig är att landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson inte har någon aaning om vad den här saken gäller. Skall man tolka det så att landskapsstyrelsen inte har blivit hörd i den här frågan, att man inte känner till den? I så fall är det illa. För inte så hemskt länge sedan diskuterade vi att landskapsstyrelsen borde vara aktivare när konventionerna behandlas på rikssidan. Vi får väl ta upp det i utskotten. Jag hoppas att lagutskottet hör kulturutskottet i den här frågan.

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Vad jag vet har vi ännu inte fått lagen stadfäst från presidenten och det är det vi väntar på. När vi får den kommer vi att agera.

 

Ltl Harriet Lindeman:

Fru talman!

Det här är en proposition som åtminstone jag har läst med ett visst intresse och innehåller ett ämne som gäller vår egen behörighet, alltså utbildning. Nu talar man bara om att man skall göra överenskommelser i Europa, man talar bara om länder, nu har vi igen det här problemet: var finns vi i systemet? Det var framför allt det som jag tycker att skulle vara viktigt att lagutskottet närmare skulle se på och kanske också begära kulturutskottets utlåtande i denna för Åland så viktiga fråga, så att man inte glömmer bort vår behörighet. Precis det som ltl Sundback tog upp har diskuterats många gånger: hur är det med våra examina osv.? Det har allt sedan yrkeshögskolans försöksperiods start varit en fråga. Formellt är vi ett utbildningsland, brukar jag säga inom citationstecken, men vi vet att vi knappt syns på kartan, vi vet att i ett Europasammanhang är det lätt att vi faller bort. Det har också diskuterats, och det som kanske blir verklighet, att man på något sätt i form av en överenskommelseförordning godkänner varandras utbildningar, Åland i förhållande till Finland, för att komma med i systemet osv. Men framför allt i det här skedet skall vi komma ihåg att detta är vår behörighet som vi inte via den här propositionen automatiskt kan ge bort till Finland, så jag hoppas att utskottet noga funderar på det.

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag hade ytterligare en fråga som jag ställde till landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson och det var huruvida landskapsstyrelsen har utlåtit sig om konventionen eller blivit hörd. Jag tror nämligen att det har en viss betydelse i sammanhanget. Det är så att till konventionen skall man foga en lista över de lärosäten som berörs av konventionen. Om inte Ålands högskola är med i den här omgången står vi utanför och då är det ganska svårt, kan jag föreställa mig, att få in det här senare. Först skall rikets myndigheter bearbetas och sedan skall det bifogas till det internationella dokumentet. Det är nog viktigt att vi nu får reda på om landskapsstyrelsen har varit med i arbetet, om man tänker vara med i systemet? Det går alltså för långsamt med högskolelagen. Även om de slutgiltiga författningarna inte har kommit så borde man nog från landskapsstyrelsen ha kapacitet och så mycket kontakter att man kan höra sig för var ärendet ligger – vi kan t.o.m. fråga landshövdingen. Om det är så att vi inte är med i den nationella förteckningen över lärosäten som ingår i konventionen är vi igen efter – och det är inte bra.

 

Landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson, replik:

Fru talman!

Det vi just diskuterar är att vi måste vara med i denna nationella förteckning. Det kan antingen göras genom en överenskommelse, där man gemensamt godkänner varandras utbildningar. Det är precis den diskussionen vi för. Jag måste ännu en tredje gång säga att vi har inte kunnat göra det förrän vi har lagen stadfäst eftersom det är det undervisningsministeriet väntar på. Jag vet inte varför problemet skulle vara så stort. Jag förstår inte riktigt vad ltl Sundback egentligen vill säga i den här frågan. Vi har förklarat många gånger att så här är det och landskapsstyrelsen och undervisningsministeriet är överens om att detta skall åtgärdas så snart vi har högskolelagen stadfäst.

 

Ltl Sundback, replik:

Fru talman!

Nu börjar jag bli irriterad! Om inte Ålands högskola är med när Finland tecknar under konventionen är vi utanför. Det betyder att de åländska studerandena har en examen som inte är värt vattnet. Och det är landskapsstyrelseledamoten Gun Carlson som skall tala om för oss om den finns med på förteckningen eller när den kan komma med. Jag föreslår att vi bordlägger ärendet till onsdagen och till dess har lagtinget rätt att få veta var ärendet ligger och när det kan vara ordnat.

 

Ltl Sundback: Fru talman! Jag föreslår att ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 13.11.

 

TALMANNEN: Förslag om bordläggning till plenum den 13 november har väckts och ärendet kommer därför att bordläggas. Önskar någon uttala sig om bordläggningstiden?

 

Ltl Lindeman: Fru talman! Jag vill bara understöda förslaget om bordläggning och bordläggningstiden.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum den 13 november.

 

 

Föredras för remiss ärende nr 4:

 

Landskapsstyrelsens framställning angående landskapslag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester. (FR nr 1/2002-2003).

 

Talmanskonferensen föreslår att ärendet remitteras till social- och miljöutskottet. Diskussion.

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Landskapsstyrelsen föreslår att lagtinget skulle anta en lag om mottagning i hamn av fartygsgenererat avfall och lastrester.

 

Föroreningen av Östersjön är ett allvarligt problem men ändå överträder ett stort antal fartyg förbuden mot att släppa ut avfall i havet. Syftet med den nya landskapslagen är att minska dumpningen av avfall till sjöss genom att öka tillgången till och användningen av mottagningsanordningar för fartygsgenererat avfall och lastrester. Lagen skall inte tillämpas på fartyg som ägs eller drivs av stater och enbart används i statlig tjänst. Lagförslaget bygger på internationella sjöfartsorganisationens konvention Marpol 73/78, konventionen om skydd av Östersjöområdets marina miljö, Helsingforskonventionen kallad och EG:s direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester.

 

Enligt förslaget blir hamnägarna eller andra personer med ansvar för hamnarna skyldiga att se till att de fartyg som normalt använder hamnarna får tillgång till mottagningsanordningar som tillgodoser deras behov. Mottagningsanordningarna måste kunna ta emot de typer och mängder av fartygsgenererat avfall och lastrester som kommer från de fartyg som normalt använder hamnarna. Det kommer även att krävas att hamnarna har avfallsplaner som skall godkännas av landskapsstyrelsen och att information om avfallshanteringen i hamnarna lämnas till fartygen. Befälhavarna på fartygen kommer normalt att vara skyldiga att senast 24 timmar före ankomst till hamn anmäla vilket avfall som skall avlämnas. Enligt förslaget skall oljehaltigt avfall och fast avfall lämnas till mottagningsanordningar innan ett fartyg lämnar en hamn, om det inte är uppenbart att fartyget har tillräcklig kapacitet för att lagra avfallet till dess att det anländer till en annan hamn, där avlämning skall kunna ske.

 

Kostnaderna för mottagning av avfallet skall täckas genom avgifter som tas ut av fartygen som anlöper hamn, oavsett om de använder mottagningsanordningarna eller inte. Detta föreslås därför att det inte skall vara intressant att dumpa lastrester och avfall i havet när man ändå måste betala till hamnarna. 

Undantag från reglerna om anmälan, avlämning och avgifter kan landskapsstyrelsen bevilja för t.ex. färjor och andra fartyg som används i tidtabellbunden trafik och som själva sköter avfallshanteringen.

 

Enligt förslaget skall landskapsstyrelsen utföra inspektioner på fartyg för att förvissa sig om att bestämmelserna om avlämning av avfall och lastrester efterlevs. Befälhavare på fartyg som bryter mot bestämmelserna om anmälning eller om avlämning av oljehaltigt avfall kan straffas.

 

Östersjöländerna försöker harmonisera sina miljöregler och de är angeläget att fartyg som anlöper olika hamnar i Östersjön inte får sin verksamhet försvårad av att olika regler gäller i olika länder. Vid utarbetande av förslaget till landskapslag har landskapsstyrelsen strävat till att landskapslagsbestämmelserna skall vara så lika riksbestämmelserna och de andra Östersjöländernas bestämmelser som möjligt.

 

Man kan kanske fråga sig, om man ser på 3 § i lagförslaget om definitioner, var det t.ex. inte finns med en sådan fraktion som gråvatten ellerl farliga flytande ämnen. Det beror på att det i dag inte finns några internationella bestämmelser för dessa båda ”fraktioner”; det kommer antagligen senare och därför finns det inte några regler för utsläpp idag och det får vi antagligen återkomma till. Däremot har toalettavfall tagits med i lagen. Det har man också tagit med i Finland och Sverige och därför tycker vi att man borde ha samma bestämmelser här i landskapet.

 

Det finns en massa detaljbestämmelser i lagen, men jag vet inte om jag skall gå in på dem desto mera. Det finns dock en genomgående idé i lagen att den som producerar avfallet skall betala. I samband med den ganska omfattande remissomgång som har föregått beslutet i landskapsstyrelsen har man varit bekymrad över att detta kommer att kosta hamnarna en del, men enligt förslaget skall kostnaderna tas ut av fartygen, så det skall inte ekonomiskt belasta de hamnar som kommer i fråga.

 

Jag kan säga att de flesta kommuner, Ålands redarförening och kommunförbundet samt Ålands problemavfall har förordat förslaget, man har inte haft någonting att anföra. Däremot har det varit mindre kommentarer från t.ex. Långnäs hamn och Mariehamns hamn, där vi då har försökt efterkomma de önskemål man har haft från det hållet.

 

Beträffande avgifterna finns det vissa möjligheter till nedsättning om fartygets befälhavare kan påvisa att fartyget alstrar mindre mängder fartygsgenererat avfall osv. Detta hänger samman med en viss miljöcertifiering av verksamheten på fartygen.

 

I övrigt, fru talman, hänvisar jag till framställningen, som är ganska gedigen och där det också finns en rätt bra och uttömmande motivering. För att inte förskräcka folk kan man säga att i 14 § i framställningen finns det undantag för fartyg som används i tidtabellbunden trafik; till dem hör naturligtvis våra färjor och för dem kan det alltså göras undantag, om man så önskar. Reglerna har till vissa delar redan funnits i riket, så för vissa rederier är detta ingen nyhet utan det gäller bara att anpassa sig till de regler som föreslås här och som inte till väsentliga delar är avvikande från de regler som finns på rikshåll.

 

TALMANNEN: Begärs ordet? Diskussionen är avslutad. Ärendet remitteras till social- och miljöutskottet.

 

 

Föredras för första behandling ärende nr 5:

 

Lagutskottets betänkande nr 15/2001-2002 angående landskapslag om jordförvärvsrätt och jordförvärvstillstånd. (FR nr 20/2001-2002 och HM nr 5/2000-2001).

Först tillåts allmän diskussion. Efter avslutad diskussion kan väckas förslag om att ärendet skall remitteras till stora utskottet. Väcks inte sådant förslag eller vinner det inte stöd av tillräckligt många lagtingsledamöter förklaras första behandlingen avslutad utan att annat beslut fattas. Vinner förslaget tillräckligt stöd remitteras ärendet till stora utskottet.

 

Den i betänkandet upptagna hemställningsmotionen föredras för enda behandling i samband med lagförslagets tredje behandling.

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Lagutskottet har med stort engagemang behandlat förslaget till landskapslag om jordförvärv. Då vi började vårt arbete i utskottet fanns det en hel del kritiska synpunkter på flera av punkterna i landskapsstyrelsens förslag, men jag har under vårt arbete i utskottet haft ambitionen att försöka sammanjämka de olika åsikter som har funnits och försöka ena utskottet kring ett förslag med möjligast brett stöd i lagtinget.

 

Lagen måste enligt 55 § lagtingsordningen ha kvalificerad majoritet av lagtingsledamöterna bakom sig för att kunna antas, men jag anser åtminstone själv att lagstiftningen är en så viktig och central del av vår självstyrelse att det är en stor fördel om det är ett så enigt lagting som möjligt som omfattar lagen. Jag är därför glad att jag i dag kan presentera ett betänkande som är så gott som helt enigt. Det är endast en bestämmelse i själva lagtexten vi har röstat om. Det finns en reservation fogad till betänkandet, men den berör en del av detaljmotiveringen.

 

Talman!

Jag skall gå igenom de ändringar som vi föreslår. I 3 § föreslår vi ett förtydligande och en precisering vad gäller förhållandet mellan bestämmelserna i den här lagen och bestämmelserna för jordförvärvslagen för Åland.

 

I 4 §, som reglerar bröstarvingars jordförvärvsrätt, har vi efter mycket diskussioner infört en arealbegränsning för jordförvärvsrätten till markområden som en bröstarvinge har erhållit som förskott på arv. Den föreslagna begränsningen är tre hektar. För områden som är större än det här kvar kvarstår möjligheten att söka om jordförvärvstillstånd, såsom i dag. Vad gäller dessa tillstånd har vi i motiveringen till 12 §, som reglerar fysiska personers jordförvärv, angett att vi anser att huvudprincipen bör vara att tillstånd skall beviljas för områden som är avsedda för fritidsändamål, även då arealen är större än tre hektar. Enligt utskottet finns det ingen orsak att inskränka på rätten att reglera familjens ägande av fritidsfastigheter. För jordbruksfastigheter och skogsfastigheter kan prövningen vara lite restriktivare i syfte att hålla den produktiva marken i faktisk produktion.

 

Enligt framställningen skall överlåtaren ha varit lagfaren ägare till egendomen i minst åtta år. Utskottet tillstyrker åttaårstiden men föreslår att tiden skall räknas från den tidpunkt då äganderätten övergick och inte från det att lagfarten beviljas.

 

I 6 § har vi endast gjort ett språkligt förtydligande av bestämmelsen om makars jordförvärvsrätt.

 

I 8 § regleras hyresgästers jordförvärvsrätt. Enligt framställningen skulle en hyresgäst ha jordförvärvsrätt under en tid av sammanlagt 36 månader. Det här har utskottet tolkat så att det skulle vara möjligt att dela upp 36 månaders tiden på många kortare hyresperioder, t.ex. en månad varje sommar, och jordförvärvsrätten skulle sålunda kunna utsträckas till en mycket lång tid. Utskottet har inte omfattat detta utan föreslår att jordförvärvsrätten skall omfatta högst fem år i följd. Det innebär att tiden sammanfaller med tiden för när hembygdsrätt kan beviljas. Om hyrestagaren inte beviljas hembygdsrätt eller söker om hembygdsrätt eller kan kvalificera sig för hembygdsrätt efter att femårstiden har gått ut, så måste hyrestagaren ansöka om jordförvärvstillstånd för fortsatt hyrande av samma fastighet.

 

I 9 § finns bestämmelser om jordförvärvsrätt för näringsidkare. Enligt framställningen skulle en näringsidkare som har näringsrätt med stöd av lag alltid ha jordförvärvsrätt till tomter som behövs för näringsutövningen och som är belägna inom planerat område. Utskottet har efter ingående diskussioner beslutat föreslå en skärpning av de föreslagna bestämmelserna så att för det första jordförvärvsrätten skulle gälla tomter som behövs för den egentliga näringsutövningen, dvs. för produktion, administration, lagerhållning och liknande, men inte för tomter för t.ex. personalens rekreation.

 

För det andra skulle endast helåländska juridiska personer, dvs. sådana som har sin hemort på Åland och vars samtliga bolagsmän eller styrelsemedlemmar har hembygdsrätt eller har varit bosatta på Åland minst fem år ha jordförvärvsrätt. Övriga skulle såsom i dag få söka om tillstånd.

 

För det tredje skulle endast den som har en permanent näringsrätt ha jordförvärvsrätt. Den som har beviljats näringsrätt endast för en viss tid skulle få söka om jordförvärvstillstånd i de få fall det kan tänkas vara aktuellt med förvärv av egendom.

 

Slutligen har utskottet strukit hänvisningen till den nya plan- och bygglagen i och med osäkerheten om när denna lag kan antas och träda i kraft. Utskottet föreslår i stället att man i plan- och bygglagen inför en allmän bestämmelse om att hänvisningar i lagstiftningen till byggnadslagen skall gälla plan- och bygglagen i framtiden. Det hoppas jag att utskottet noterar.

 

I 12 § finns det bestämmelser om jordförvärvstillstånd för fysiska personer. Utskottet anser att det är viktigt att grunderna för landskapsstyrelsens prövningsrätt regleras på lagnivå. Utskottet föreslår därför en komplettering och precisering av de omständigheter landskapsstyrelsen särskilt skall beakta vid prövning av tillståndsansökningar. Enligt förslaget skall landskapsstyrelsen beakta sökandens anknytning till Åland samt markområdets beskaffenhet och storlek. Utskottet föreslår att också sökandens avsikt att fast bosätta sig i landskapet samt markområdets användningsändamål skall beaktas vid prövningen.

 

I 15 §, som reglerar övervakning av lagen, preciserar utskottet kommunens övervakningsskyldighet till att gälla uttryckligen kommunstyrelsen.

 

Talman!

Det var ändringarna i lagen. I samband med framställningen har utskottet även behandlat hemställningsmotion nr 5/2000-2001, där det ingår en hemställan om att en jordförvärvslag skall utarbetas. I och med detta lagförslag nu finns och har behandlats av utskottet förslår vi att motionen förkastas i samband med detta.

 

Talman!

Det här är en viktig lag som har efterlyfts och behövts sedan den nya självstyrelselagen trädde i kraft 1993. Det är snart tio år sedan. Det är nu tredje gången ett lagförslag har lagts fram och min förhoppning är att vi nu i och med de kompromisslösningar vi har utarbetat i utskottet skall kunna nå ända fram till ett antagande av lagen.

 

Vtm Salmén:

Fru talman!

Jag är glad att vi åtminstone i stort, som utskottsordföranden sade, har kunnat enas om att reglera detta. Min utgångspunkt var att det har varit ganska bra som det har varit nu. Om landskapsstyrelsen har lite lagt manken till så har man hur bra som helst kunnat hantera dessa ärenden snabbare än vad man har gjort i dag, men vill man ha en lag, så okej. Då har jag försökt medverka till att vi åtminstone har fått en någorlunda rätt storlek på det område som man när det gäller förskottsarv kan ge ifrån sig. Jag är glad över att vi har kunnat enas om storleken tre hektar. Fortfarande ställer jag mig nämligen frågan vad en fritidsboare skall göra med mera än tre hektar. Jag har inte kunnat få något svar på den frågan och jag tror att ingen kan ge det heller. Vi vet att allemansrätten gäller och man har fritt fram att röra sig på Åland, även om man tycker att man bara vill hålla sig på sin egen mark, så är tre hektar tillräckligt - man kan springa flera varv runt om man inte på något annat vis kan ta det. Men jag tycker att det här är ganska viktigt och därför förenade jag mig med reservanten Bert Häggblom i hans reservation, där han säger att stycket som vi har i motiveringen till 12 § bör utgå där man uppmanar landskapsstyrelsen att vara generös och ge mera tillstånd, om man inte är nöjd med tre hektar. De flesta av oss är inne för att arvsrätten gäller. Om man inte har reglerat någonting på förhand före man lämnar detta jordelivet, så blir det arvtagarna som får ta över marken, men jag anser att marken så länge som möjligt bör finnas i ålänningars ägo, inte i före detta ålänningars ägo eller på något annat sätt.

 

Därför hoppas jag att vi kan föra lagen till stora utskottet för att där titta efter hur man kan justera den här saken. Vi är så pass nära vi är att när det skall vara två tredjedelars majoritet så vet vi att det är ett bekymmer. Jag hoppas att i fortsättningen, när liknande lagförslag kommer, att landskapsstyrelsen verkligen hör sig för med de organisationer som sköter den största delen av åländsk jord. Jag tror att den sköts bäst om dem som har den i sitt förvar under den tid man är här på den här holmen och i det här jordelivet att man verkligen får höra deras åsikt och därför tror jag att vi också kunde lösa problemet med dessa tre hektar. I början var det nämligen mindre uppmuntrande att lyssna.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Motiveringen till att man inte skulle ha någon arealbegränsning eller att man har den ganska högt och är ganska frikostig vad gäller tillstånd, är att man vill undvika splittringar av befintliga fastigheter och att det inte, som jag ser det åtminstone, finns något behov av att reglera ägandet av familjens fritidsfastigheter. Tvärtom kan det vara en stor fördel att det är någon som vill ta över fastigheten, fastän den är lite större och sköta egendomen. Föräldrarna kanske är gamla och orkar inte med den och barnen vill inte sköta fastigheten om det inte är någon av dem som har äganderätt till den. Men som Vtm Salmén säger tror inte jag heller att det i praktiken är så väldigt många fall där fritidsfastigheterna är större än tre hektar. Men jag tycker ändå det är viktigt, som huvudlinje, att i de fall där de är större skall man ha en sådan tillämpning av bestämmelserna att man ger tillstånden. Jag ser nämligen ingen fara med det, utan jag ser tvärtom att här kan man vara generös mot familjen.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

Jag har sagt tidigare flera gånger och jag ställde frågan i talarstolen: Vad skall man göra med mera om man inte är bosatt på Åland? Jag har själv under mina år i landskapsstyrelsen kunnat medverka till att åtskilliga familjer verkligen sålde åt dem som ämnade stanna kvar här på Åland och brukade jorden här på Åland, för att bruka den när man inte är bosatt på Åland är minsann inte det lättaste! Jag hoppas verkligen att det här kommer bort och att landskapsstyrelsen normalt prövar behovet av att ha ett större område än tre hektar.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag tycker att det är lite fel att prata om behov.  Det handlar om att man har en befintlig fritidsfastighet som kan vara större än tre hektar och att man inte vill splittra upp den på flera och kanske måste sälja bort till utomstående, utan att man kan ge hela fastigheten till barnen, där de kanske har tillbringat hela sin uppväxt och alla somrar, fastän de inte är bosatta på Åland längre, men det är splittringen som jag tycker att det är fel att framtvinga.

 

Vtm Salmén, replik:

Fru talman!

När man som jag har varit med så länge så vet man att farhågorna om splittring finns det verkligen inte mycket substans i. Är det så att man mot förmodan har ett större område när man har bott utanför Åland och har tre hektar, så inte försvinner området! Det är det som har ställt till bekymmer här under åren att folk har trott att man har fått rätt att ärva – och det är ju rena nyset!

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson:

Fru talman!

Jag skall bara kort kommentera en del punkter i framställningen, som nu har resulterat i ett förändrat förslag från lagutskottets sida. För Frisinnad Samverkans del har vi under hela nittiotalet velat ha lagfäst reglerna för jordförvärvsrätt. Det har inte tidigare gått att komma överens om det under nittiotalet utan vi kom in på tjugohundratalet förrän det är möjligt och jag hoppas att tredje gången skall vara gillt när det gäller den här lagframställningen.

 

Jag vill rikta ett tack till ordföranden i lagutskottet för det goda samarbete som har varit för att nå ett resultat som kan vinna en bred majoritet i lagtinget den här gången. Det visar också på oppositionens vilja den här gången att försöka nå ett resultat för hela Åland.

 

Det som har varit problematiskt har varit landskapsstyrelsens förslag i 4 § om att inte ha några begränsningar för bröstarvingar i andra, tredje, fjärde, femte och sjätte kvadrilen. Det betyder att ägandet av åländsk mark kan bli långsiktigt väldigt uttunnat. För vår del i Frisinnad Samverkan har vi särskilt värnat om den produktiva marken som traditionellt är jordbruksmark och skogsbruksmark. Det kan också vara mark för turistiska ändamål, men Åland är så fullt av sådant att det är naturligtvis inte alla kobbar och skär som blir aktuella för sådan verksamhet utan det blir en mindre del. Men när det är fråga om mark för stugbyar och annan turistisk verksamhet bör naturligtvis landskapsstyrelsen vara fortsatt restriktiv.

 

Vi har för vår del gått med på åttaårsregeln, en sänkning från 15 till åtta år för ägande före överlåtelsen, under förutsättning att vi då kunde få med begränsningen på tre hektar som fortsatt skydd för den produktiva marken, som fortsatt skydd för de åländska böndernas möjlighet att bedriva jordbruk och skogsbruk. Det har varit en kamp i utskottet att få inte minst centern med på detta, men det har sedermera gått, med gott stöd också från de obundnas sida. Jag tycker att det är en väldig brist, som vtm Salmén var inne på, att landskapsstyrelsen inte har hört representanter för de stora jordägarna, bönderna, lantbrukarna, i beredningen av lagförslaget. Som det nu är utformat är tanken i alla fall god.

 

Det har nu av klokare jurister än vi har i lagutskottet vid genomläsning av förslaget av 4 § kommit fram att vi uppenbarligen har ett förbiseende från vår sida och det måste vi här i lagtingsbehandlingen justera på något sätt. Det är så att här kan samma bröstarvinge få hur många tre hektars områden som helst, och det var inte tanken i utskottet. Det som alltså har funnits i regelverket, som landskapsstyrelsen har använt om att undvika sådana misstag, så bör tas med här i 4 § naturligtvis och kunde t.ex. och kunde utformas så att, som det står här: ”Om någon under sin livstid genom försäljning, gåva eller på annat sätt överlåter fast egendom vars storlek uppgår till högst tre hektar” och sedan ett tillägg: ”eller tillsammans med tidigare markinnehav uppgår till högst tre hektar har bröstarvingen jordförvärvsrätt…”

En sådan begränsning måste uppenbarligen tas in. Den har gällt hittills och den bör fortsatt gälla, så att inte lagrummet kan missbrukas. Huruvida ärendet borde återföras till lagutskottet för den här korrigeringen eller om det kan göras i en eventuell omväg via stora utskottet må vi diskutera här politiskt, om vi är överens om att det här är ett förbiseende i lagutskottet.

 

Avslutningsvis, fru talman, har den andra stora frågan varit möjligheten att via bolagsbildningar komma åt åländsk mark för icke-ålänningar. Detta är ett skenande problem som blir allt större och större och som självstyrelsen på något sätt måste hantera. Lagutskottet har för sin del korrigerat landskapsstyrelsens förslag i 9 § så att man bör komma åt åtminstone de mest uppenbara möjligheterna till missbruk. Landskapsstyrelsen föreslog att även de som får tillfällig näringsrätt skulle automatiskt få jordförvärvstillstånd till mark som används för verksamheten. Det har vi lärt att var ett förbiseende av landskapsstyrelsen, så det är korrigerat i lagutskottet, som ordföranden sade. Men även för företag som skall anhålla om näringsrätt och får det fortlöpande bör det finnas tydliga begränsningar, som här har intagits, att den automatiska rätten bara kan ges om det hör till den egentliga verksamheten. Är det någonting annat skall det ansökas om tillstånd.

 

När det gäller juridiska personers jordförvärvsrätt och möjlighet att få jordförvärvstillstånd tror jag att vi fortlöpande måste vara observanta och förnya lagstiftningen efter hand som vi ser att det uppstår problem. Detta är ett växande problem när det gäller vårt jordskydd, att man s.a.s. utnyttjar civilrätten till den här delen för att kringgå våra bestämmelser och vi bör följa med och kanske förändra lagstiftningen utgående från de behov som finns. Men just nu tror jag att lagutskottets justering och korrigering av 9 § är tillfredsställande.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag beklagar att vi i det här måste skedet tydligen måste få en åsiktsskiljaktighet mellan mig och ltl Roger Jansson. Jag måste säga att vad gäller arealbegränsningen är det inte riktigt så lätt att detta är ett förbiseende som enkelt kan justeras. Det är en stor materiell förändring som ltl Roger Jansson nu tar upp och jag trodde faktiskt att vi var medvetna om vad vi beslutat.  Det har funnits i ett tidigare förslag; om jag inte missminner mig fanns det i förra omgången ett förslag ungefär lydande som ltl Roger Jansson nu säger och om det här skall ändras är det nog en sak för stora utskottet. Det är definitivt ingen justering av ett förbiseende. Då får vi diskutera saken i stora utskottet, men jag vill göra klart att det här kan inte justeras bara.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Ordförandens linje talar kanske huvudsakligen för att vi i så fall bör föra ärendet tillbaka till lagutskottet så att vi får diskutera detta. Jag uppfattar det alltså inte som någon stor materiell förändring utan som en politisk specificering av det vi har varit politiskt överens om i utskottet. Är det så att min uppfattning inte stämmer när det gäller den politiska överenskommelsen kan man tala om en stor materiell förändring. Men jag hoppas att det fortfarande skall vara fråga om en politisk överenskommelse som står fast, att för person A som är bröstarvinge till person B och C är det tre hektars regeln som gäller, alldeles särskilt om det gäller produktiv mark. Uppfattar inte ordföranden det som innehållet i vår politiska överenskommelse, så tycker jag att vi får ta en ny omgång. Frågan är för stor för att slarva bort.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

I huvudsak tycker jag att ltl Roger Jansson har rätt i innehållet i den kompromiss vi kom fram till, där liberalerna gick från ingen begränsning till tre hektar, vilket jag tycker att var ett stort tillmötesgående. Jag vet att man också har kompromissat från andra håll. Vi nådde kompromissen, men för mig gällde arealbegränsningen nog den gåva/fastighet man då erhåller. Jag tycker att det är en annan sak om man tidigare äger andra fastigheter som man kan ha förvärvat på andra sätt, det går inte att sammankoppla bara. Detta har aldrig varit uppe i diskussionen i lagutskottet, men förslaget har funnits tidigare och då liberalerna tog avstånd från arealbegränsningen i det förra varvet tog vi också avstånd från det här förslaget. Det kräver alltså en förnyad diskussion om det här skall komma in.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Fru talman!

Jag skall inte gå in på detaljer i vår behandling i lagutskottet, men jag vill med bestämdhet påstå att vi har varit överens om att storleken på det sammanlagda inte skall överstiga tre hektar, särskilt när det gäller produktiv mark. Gäller det icke-produktiv mark – vad nu det sedan är – men icke jord- och skogsbruksmark i alla fall och vissa väldigt turistiskt användbara områden, så är det tillstånd som skall gälla. Problemet är kanske inte så mycket om man äger någon liten parcell från tidigare på 4.000 kvadratmeter eller så, utan problemet är att vår formulering, fru ordförande, i 4 § nu ger möjlighet till att få hur många tre hektars områden som helst överlåtna såsom förskott på arv år 1, år 7,  år12, år 20 från B och C till bröstarvingen A. Jag vill med bestämdhet framhålla, att någonting sådant har vi överhuvudtaget inte diskuterat i utskottet. Jag uppfattar det som ett misstag från vår sida, ett förbiseende, som vi bör korrigera.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Landskapsstyrelseledamoten Sune Eriksson:

Fru talman!

Lagutskottet konstaterar i sin motivering att det är både nödvändigt och ändamålsenligt att den föreslagna landskapslagen antas. Det är bra. Då har vi kommit en bra bit på väg. Jag kan väl säga det, när jag med intresse har läst framställningen eftersom jag har varit rätt mycket engagerad i den, att jag har egentligen ingenting att invända mot lagutskottets betänkande och de förändringar som har gjorts här, förutom vad gäller 4 § som nu har diskuterats. De övriga förändringar som har gjorts är en överenskommelse mellan ledamöter i lagutskottet och förhoppningsvis mellan olika partier i lagtinget; att man på det sättet får en majoritet bakom förslagen är väl helt i sin ordning. Men enligt motiveringarna till 4 § och delvis 12 § får man uppfattningen att ett förskott på arv för bröstarvinge skall kunna begränsas till tre hektar och att jordförvärvstillstånd måste sökas om bröstarvinge skall förvärva ett större område. Så framgår det av motiveringarna, men så står det inte i den föreslagna lagtexten i 4 §. Lagtexten i 4 § medger att föräldrar till sina bröstarvingar kan överlåta flera jordområden, förutsatt att vardera inte överstiger tre hektar. Jag kan dela upp mitt 29 hektars markinnehav i tio delar och ge en del varje gång. Detta har kanske inte varit meningen, åtminstone stämmer det inte ihop med motiveringen.

 

För att nå det mål som lagutskottet uppenbarligen har avsett, att jordförvärvsrätten skall avse endast ett område om högst tre hektar, måste det i lagtexten relateras till någonting, t.ex. till tidigare innehav som ltl Roger Jansson var inne på, men då riskerar man, om man tar det tillsammans med tidigare innehav, att det kolliderar de tillståndsmöjligheter man skall ha. Det kan göra det. Det är inte något aboslut tal eller säkerhet det heller.

 

Man kan tänka sig att en begränsning av fånget till antal, till ett, eller att man relaterar fånget till det totala markinnehav som fånget skall utbrytas från. Det kanske finns ännu flera, men jag har faktiskt funderat på dessa frågor och hur man skulle kunna lösa det.

 

Det står klart i motiveringarna vad man tydligen menar och om 4 § skall följa dem borde den ändras så att man beskriver vad man verkligen vill med bestämmelsen. Att det står en sak i lagtexten och en annan sak i motiveringen är inte bra. Även om man skulle kunna tolka lagtexten på något sätt utgående från motiveringarna är inte heller det tillfredsställande därför att man skall inte lagstifta genom motivering, utan i en sådan här viktig lag skall det enligt mitt sätt att se klart framgå av lagtexten vilka rättigheter man har. Jag har förstås ingen möjlighet att ge något förslag, men en förnyad diskussion i lagutskottet kunde säkert vara bra till denna del.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman1

Jag vill bestämt ta avstånd från det landskapsstyrelseledamoten Eriksson sade att motiveringen och lagtexten inte skulle stämma överens. Jag har läst förslaget mycket noga och de stämmer överens, men det de säger båda två är att gåvan kan vara högst tre hektar. Om man sedan har ett tidigare innehav av någon form beaktas inte det. Det var enligt min uppfattning helt klart det vi beslöt om i lagutskottet också. Någon annan diskussion har inte jag fört där än att denna tre hektar gällde förskottet på arv. Jag tycker också att det är fel att gå in på den diskussion vi hade i lagutskottet, men jag vill i alla fall säga att den diskussionen har jag inte deltagit i i utskottet att vi skulle ha pratat om något sammanlagt innehav.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Sundback:

Fru talman!

Jag vet inte om det är bara jag som inte riktigt kan följa diskussion eller om det är så att vi som inte har varit med i lagutskottets behandling är lite handikappade!

 

Diskussionen kommer väldigt fort ner på detaljnivå och något slags individnivå och alla har väl på något vis några släktingar, bekanta eller något barn som bor i Sverige eller någon annan erfarenhet av det åländska jordskyddet som gör att man kommer in i tankebanor som lätt gör att det stora övergripande syftet med lagstiftningen blir lite otydlig. Jag vill inte säga, att man inte skall tänka på det enskilda fallet, utan det är så att det är viktigt för att lagen skall uppfattas som rättvis och bra för dem som det gäller, men jag tror att det är fel att börja i den ändan och att försöka korrigera lagstiftning för att alla skall bli nöjda. Då verkar det åtminstone bli på bekostnad av ganska viktiga principiella värderingar.

 

Om man tänker efter: Vad är lagen till för? Är det då inte så här att den är till för att den åländska jorden skall bevaras i åländska händer, dvs. de som bor på Åland och verkar på Åland, för dem är marken för att skapa verksamhetsförutsättningar, för att njuta av den vackra naturen och för att ha möjlighet att slå vakt om att de stora och viktiga naturvärden vi har kan bevaras för kommande generationer. Vi försöker med den här lagstiftningen förstärka jordskyddet med tanke på just dessa två saker, dvs. att marken skall vara i den bofasta befolkningens händer för att vi skall kunna utveckla samhället, för samhällsutvecklingen och så skall vi försöka bevara marken, av samma skäl, men också med tanke på de skönhetsvärden och den vikt som vi alla lägger vid Ålands natur.

 

Vad är det som hotar detta? Om man skall kalla det hot, är det så att det är annan lagstiftning som begränsar vårt utrymme att kringskära rätten att äga och besitta, och det är framför allt arvsrätten. Här har upprepats många, många gånger att den ena efter den andra är beredd att gå i försvar för arvsrätten. Det är vackert så, men det är inte en fråga för oss att ta ställning till, utan det är så att genom ärvdabalken har alla ålänningar som har anknytning till Åland eller arvsrätt till den mark som finns här rätt till den. Frågan är, om de inte bor på Åland, när de skall få rätt att verkligen äga och besitta marken.

 

En annan sak är att de som bor utanför Åland, som kanske inte har rätt att ärva, har de ett intresse av att komma över marken för ekonomisk spekulation? Vi måste väl ändå inse att ju mera tättbebyggt Europa blir och ju fler runt omkring oss, inte bara i det som vi traditionellt menar med Europa, utan också i närregionerna och i S:t Petersburgsområdet kommer det att finnas mer och mer människor som har mer också mer pengar och som är intresserade av att placera dem i värdefull mark. Då kommer Åland att också känna av ett tryck utifrån. Det finns då vissa luckor i lagstiftningen som gör att åtminstone jag tycker att man kan se ett hot där att värdefull mark kan bli uppköpt.

 

Det finns också ett resonemang att vid sidan av dessa rättigheter skulle andra, de som har rätt att äga och besitta genom att få ett tillstånd prövat i landskapsstyrelsen och det är fråga om 12 §, och jag måste säga att jag är fortfarande mycket förvånad över att både liberaler och center inte reagerar över lagstiftningen om att ”En sökande som är bosatt i landskapet sedan minst fem år tillbaka skall beviljas jordförvärvstillstånd om inte särskilda skäl talar emot detta.” Första gången jag läste det här undrade jag att kan det vara så och fortfarande undrar jag: det spelar alltså ingen roll vad man har för pass eller vilket språk man talar, har man bara bott här fem år skall man ha rätt till tillstånd för att köpa mark? Det är att inkludera en väldigt stor grupp köpare och det sägs ingenting om på vilka villkor tillståndet skall beviljas annat än att när man nu läser formuleringarna i lagutskottets skrivning, vilket får mig att baxna ännu mera, står det att när det gäller särskilda skäl skall man bedöma sökandens vandel, ”t.ex. att han eller hon gjort sig skyldig till grövre brott eller att sökanden visat en uppenbar oförmåga att integrera sig i det åländska samhället”. Den sista skrivningen betyder att om landskapsstyrelsen av någon orsak anser att en person av tydligen ganska godtyckliga skäl inte passar in, så skall man kunna neka tillståndet. Det är åtminstone för min rättskänsla väldigt svårt att gå med på en sådan skrivning. Enligt grundlagen i Finland skall vi alla vara lika inför lagen. Man kan säga att det gäller bara för finska medborgare, men ändå är det i tider av mänskliga rättigheter lite obehagligt att vara med om en lagstiftning där vi skulle kunna neka någon på grund av rätt godtyckliga skäl tydligen, att man säger att den här personen har inte riktigt anpassat på ett sätt som vi förväntar oss! Det står här att motsvarande bestämmelse finns i självstyrelselagen vad avser prövning av ansökan om åländsk hembygdsrätt. Men då får man alla rättigheter, och det hör väl till att man vid medborgarskap prövar det här med handel och vandel, men skrivningen att man på något vis skall uppvisa ett visst beteende känns inte bra.

 

Grundfrågan är ändå: Skall detta tillstånd kunna beviljas till egentligen precis vem som helst som har bott här i minst fem år? Är det så, så är det nog enligt min rättskänsla fortfarande orimligt att de som är bröstarvingar skall vänta åtta år för att deras föräldrar skall kunna överlåta egendom till dem, en egendom som de trots allt senare i livet skall ärva eller ha rätt till! Jag tycker faktiskt att lagstiftning inte ännu är riktigt rättssäker. Den behandlar åtminstone olika människor väldigt olika och det är just på basen av tidsintervallerna när man får rätt att äga och besitta. Det har också att göra med hur nära släkting man är, om man är gift eller bröstarvinge osv. beroende på hur stort markområde man skall få ärva. Det verkar så konstigt resonerat, tycker jag, att man börjar i den änden, hur stort område man skall få – ju närmare släkt man är desto större markområde skall man få äga och besitta så länge föräldrarna är i livet eller de som är överlåtare! Borde det inte vara så att alla som har arvsrätt borde få överta marken på villkor som i så hög grad som möjligt tillgodoser föräldrars och barns intressen? Med den här lagstiftningen skyddar vi ändå inte att jordbruksmark splittras eller att värdefulla strandområden eller andra naturområden skyddas för kommande generationer, utan vi skapar en massa konstiga regler som kommer att vara svåra för dem som det berör att förstå hur vi skipar rättvisa här i lagtinget.

 

Jag tycker fortfarande att det enda rätta är att de som har arvsrätt skall kunna överta sin mark när det passar familjen i fråga, men begränsningen måste ligga i att det är planerat. På det viset skyddar vi jordbruksmarken, på det viset vet vi att strandområdena är skyddade, om det är det vi vill. Så har man delvis resonerat under punkten för näringsidkare, men när det gäller dem som har jordförvärvsrätt och är näringsidkare går det bra att hänvisa till plan- och bygglagen, men inte för enskilda personer! Var finns logiken där? Om jag vill bygga en fabrik, så skall jag kunna äga praktiskt taget hur mycket mark som helst, blott det är planerat, men om jag vill testamentera mark – jag har inte några barn, men om jag skulle ha och skulle äga mark – skulle jag inte kunna få göra det utan det skulle vara begränsat. Skulle jag ha varit gift och i samma situation måste det igen vara något annat mått på det som den här karln skulle få!  Allting känns så konstruerat. Vi kan ändå inte frångå människors arvsrätt eller deras grundlagsenliga rättigheter att bli lika behandlade.

 

Det har skett en del förändringar här i lagstiftningen. Förslaget om åtta år för bröstarvingar är kvar och då har man gjort begränsningen till tre hektar. Nu har man kommit underfund med, att jo, men, man kan ge tre hektar först i september och så ger man tre hektar i december och så ger man nästa år i januari och på det viset kringgår man bestämmelsen! Vi hamnar ju in – hör ni inte det! – på orimligheter hela tiden. När det gäller åttaårsregeln är den tydligen viktig för vissa, men hur kommer man principiellt till åtta år? Det tycks bara vara ett politiskt tyckande.

 

Det som är jättebra är 8 §, som man nu har gjort så att den kan tillämpas på ett ändamålsenligt sätt.

 

Däremot tycker jag när det gäller 12 § att det fortfarande är komplicerat med sista meningen i första momentet.

 

När det gäller näringsidkare som har jordförvärvsrätt har jag också där lite svårt att se på vilket sätt detta skulle skydda exploatering av värdefull mark eller bibehålla marken i åländska händer. Om det är så, så är den säkert bra, men jag hoppas att vi får en ytterligare diskussion om detta och en förklaring; annars är det väl mera en byråkratisering och en strängering i och för sig av sådana som redan har jordförvärvsrätt.

 

Fru talman!

Jag är säker på att jag inte har bidragit till att göra någonting klarare för min del eller för någon annan, men det principiella i lagstiftningen tycker jag att jag fortfarande saknar. Det finns inte riktigt någon målsättningsparagraf heller utan man säger att man lagstiftar nu i stöd av självstyrelselagen och jordförvärvslagen. Vi måste väl bestämma oss för vad vi vill.

 

Det finns också en risk där jag vill att ock lagutskottet klargör. I och med EU-anslutningen skall vi inte få strängera bestämmelserna, men är det då i relation till de bestämmelser vi hade när vi gick med i EU? Om vi nu lagstiftar på det här sättet, så vilka möjligheter har vi att förändra lagen i framtiden, att strängera den, om vi inte tycker att det här blev bra. Är det så att varje gång vi lagstiftar måste vi öppna upp mer och mer?

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Fru talman!

Det fanns mycket att kommentera i ltl Sundbacks anförande. Jag ville börja med att säga att det finns väldigt mycket olika synpunkter i lagtinget kring den här lagstiftningen och alla får lite ge och ta och kompromissa för att vi skall kunna försöka få en lag till stånd och inte 30 olika lagar. Säkerligen är det ingen som är helt nöjd, men jag hoppas att ingen skall vara helt missnöjd heller och jag beklagar att socialdemokraterna inte har haft plats i lagutskottet; just vad gäller en sådan här lagstiftning skulle det säkert ha varit mycket bra att ha samlat alla partier där. Men vi har nog i vårt arbete försökt beakta det som sades i remissen från socialdemokratiskt håll. Att man sedan inte kan beakta allt är väl självklart. Inte heller mina önskemål är beaktade till fullo.

 

När det gäller 12 § vill jag säga att där har vi dragit parallellerna till hembygdsrätten och det som sägs i självstyrelselagen angående beviljande av hembygdsrätt, där också passusen finns med att ”om inte vägande skäl föranleder avslag” och där man i förarbetena just har pratat om de saker som vi pratar om nu kring detta med jordförvärvsrätten, dvs. språkfrågan och de övriga sakerna jag tog fram. För vår del är i alla fall parallellerna klara där.

 

Ltl Sundback var inne på frågan om testamente och begränsning. Jag vill påpeka, att det inte finns några begränsningar vad gäller testamentering. Det är direkt med stöd av jordförvärvslagen för Åland, så det är bara förskotten på arv och regleringarna under livstid som vi nu underlättar i förhållande till i dag. Vi skall också komma ihåg att ingenting strängeras i förhållande till i dag utan allting blir bättre.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tackar för det. När det gäller 12 § tycker jag inte att jag fick riktigt klart för mig ännu. Betyder det att man inte behöver vara finsk medborgare? Betyder det att man inte behöver avlägga något språkprov utan man kan få jordförvärvstillstånd på andra grunder än på dem som man får hembygdsrätt? Då tycker jag att det här är på sätt och vis ett kryphål i hembygdsrättsinstitutet.

 

Det var säkert fel av mig att använda ordet testamente. Förskott på gåva är det som gäller. Men min poäng var att förr eller senare har arvtagarna rätt till marken, att alla begränsningar som görs före arvsskiftet är på något vis ändå något slags förpostfäktningar som inte låter sig, tror jag, kringskäras eller lagstiftas om på ett sätt som kommer att uppfattas som genomtänkt och rättvist. Därför är jag inne för de begränsningar som man föreslår.

 

Men jag skulle ännu vilja ha klarlagt tillståndsrätten för de i 12 § nämnda personerna.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Jag uppfattade inte riktigt frågan. Jag kan i alla fall upplysa om att vad gäller kravet på medborgarskap gäller det endast hembygdsrätten, att man skall vara finsk medborgare. Varken näringsrätten eller jordförvärvsrätten har samma krav. Det är väl också en allmänt hållen önskan i landskapet att inte heller hembygdsrätten skall vara bunden till medborgarskap utan att där bör det vara lika för alla, men det är endast i den lagstiftningen som det kravet finns.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Då är det alltså så att finska medborgare, rent teoretiskt, har rätt att anhålla om jordförvärvstillstånd, behöver inte kunna svenska och kan, om man inte är brottsligt belastad och man liksom anpassar sig till åländska förhållanden få tillstånd att äga mark på Åland. Likaså någon som bor i Polen, i Ryssland, Amerika eller Brasilien. Det är så det är då? Vi måste få klart för oss vad som gäller.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Jag glömde i mitt första anförande att ta upp en sak som jag hade hoppats att lantrådet skulle vara så intresserad av att han skulle ha varit här genom att han behandlar dessa ärenden i landskapsstyrelsen. Där en fråga som gäller det som lagstiftas om kommunernas skyldighet. Vi har – jag är förstås inkluderad – ägnat oss under senare tid till att ganska ofta sätta saker och ting på kommunerna och det här tycks nu ha smittat av sig på landskapet, så jag hoppas att vi här i lagtinget åtminstone börjar ta oss i akt, att vi skall inte sätta så mycket uppgifter på kommunerna utan att ge resurser. Nu är det så enkelt att vi säger att kommunerna skall göra det och kommunerna skall göra det, men var finns resurserna att göra någonting för det här? Det glömmer man vanligtvis.

 

Det här kommit upp en del frågor under diskussionen. En sak som jag måste försöka är att jag måste tacka ltl Roger Jansson för det erkännande han gav att också vi obundna har hjälpt till lite för att få lagförslaget på rätt. Det kändes bra.

 

Däremot blir jag nu lite förvånad när man börjar diskutera kompromisser. Det är klart att vi har olika åsikter och att alla måste försöka ta någonting. Men är det så att man verkligen menar att denna tre hektar gick man med på, för man räknade med att 10 gånger 3 är 30, så det fungerar hur bra som helst det! Då är det nog en smaskens kompromiss som vi andra har gått på, och det får vi parerar i fortsättningen i utskotten och parera om det är det som man menar med kompromiss! Åtminstone har inte jag tolkat det som någonting annat än att det är ett förskott på arv som på sätt och vis olyckligt har kommit in i det här och därför har jag varit med om att sträcka mig till de föreslagna tre hektaren.

 

Vi har sedan 12 §, som jag talade om förut. Men ltl Sundback har här en mycket intressant frågeställning, att är det verkligen så att vi skall utan vidare bara ge jordförvärvstillstånd när man har varit här i fem år? Som det nu är behöver inte finska medborgare ha några problem att de skall söka någonting, dom har den enklaste sak i världen dom! Har man varit här i fem år och kan nöjaktigt svenska och söker om hembygdsrätt, så får man det! Det är hur självklart som helst och vad händer när jag får hembygdsrätt? Ja, då får jag ju äga jord här på Åland, för jag räknas då som varande ålänning och det följer med rättigheterna! Vill man inte ha hembygdsrätt, så vill man säkert inte heller ha åländsk jord – det måste väl vara den absolut enkla slutsatsen som man kan dra! Jag kan inte förstå det på något annat sätt.

 

Jag hoppas att vi kan enas om att eventuellt bordlägga ärendet men när det gäller 4 § att man stora utskottet reder upp dessa saker. Vi har stora utskottet för att man där skall reda upp sådana här eventuella misstag som har begåtts under resans gång.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

För min egen del vill jag säga i den här frågan att jag inte har ”räknat” med någonting, men jag tror samtidigt inte heller, då jag nu får det berättat för mig, att folk skall göra så att de delar sin egendom i tio delar för att kringgå lagstiftningen! Jag tror inte att folk fungerar så, men det är min åsikt. Jag vill säga att diskussionen har inte förts i utskottet om den här saken. Ingen av ledamöterna har nämnt att det här skulle vara en del av någonting. Det har överhuvudtaget inte diskuterats; det här är, vad jag utgår från, alla utskottsmedlemmars medvetna beslut som vi har fattat. Om man vill kalla sitt eget beslut ett misstag får man göra det; från min sida är det inget misstag utan jag har varit medveten om vad vi har beslutat. Men vill man diskutera saker och ting i stora utskottet en gång till, så varsågod!

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Först vill jag säga tack för att man får! Det är nog så att åtminstone har jag uttalat mig hela tiden om att tre hektar gäller totalt som förskottsarv och gåva, inte att man kan upprepa det flera gånger, så den saken bör vi reda ut. När det gäller de andra sakerna har vi diskuterat dem i utskottet: vad borde man ställa för krav på den här delen. Tyvärr hade jag på grund av resa inte möjligheter att vara med på den sista behandlingen, men, som sagt, jag är glad att ltl Häggblom satte in reservationen vad gäller 12 §.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  

 

Ltl Ragnar Erlandsson:

Herr talman!

Detta ärendes behandling började bra. Lagutskottet har gjort ett gott arbete, men det som nu förbryllar är att det kring vissa detaljer finns olika uppfattningar inom lagutskottet - lagutskottets medlemmar har tydligt visat det. Jag tycker att det är synd om ett gott arbete överförs till ett annat utskott innan lagutskottet har åtminstone hunnit gå igenom och funderat på frågeställningen som har uppkommit runt 4 § om man kan få förskott på arv klumpvis, tre hektar åt gången. Det låter förstås orimligt, men är det faktiskt så tokigt att man kan få det borde vi täppa till det enligt viceordförande Roger Janssons förslag eller någonting i den riktningen. Jag tror att det är olyckligt om vi nu plötsligt får ett betänkande från stora utskottet som skiljer sig från lagutskottets och då har vi många exempel på oenighet här i lagtinget runt de olika betänkandena som i värsta fall kan sluta med att vi inte får tillräcklig majoritet för lagen. Nu har landskapsstyrelserna under gång handskats med dessa ärenden och behandlat sådana här ärenden utan en lag, och det har förstås gott förhållandevis bra, men nog är det lite snöpligt om vi en tredje gång också stupar på mållinjen.

 

Jag tänkte också kommentera 12 § och stadgandet att det räcker om man har varit bosatt här minst fem år och då får man automatiskt jordförvärvstillstånd, såvida inte särskilda skäl talar mot det. Hänvisar man sedan till hembygdsrättslagen, så inte kan jag påminna mig några fall där man har åberopat den paragrafen med framgång då man har avslagit hembygdsrättsansökningar där sökanden har varit bosatt här längre tid än fem år. I teorin låter det bra, men jag tror att i praktiken kommer en landskapsstyrelse att få stora problem med att säga nej till ett förvärv där sökanden har varit här längre tid än fem år. När det gäller det som vtm Salmén säger, att vill man inte ha hembygdsrätt kan man säga nej till jordförvärv, så tror jag inte att det går så enkelt i fortsättningen vid behandlingen av sådana här ärenden. Det mest konsekventa vore givetvis om man hade krav på hembygdsrätt för jordförvärvstillstånd.

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

När det gäller det sista som ltl Erlandsson uppfattade jag i alla fall att vi är ganska ense. Jag anser också att det är enklast med hembygdsrätten, för det är i alla fall ett skydd för åländsk jord som vi talar om och inte någonting annat. Man har från allra första början sagt: åländsk jord i åländska händer och då hänger de här två sakerna ihop.

 

Ltl Strand:

Herr talman!

Lagen har varit på tapeten före min tid och den är det igen nu. I beredningen har vi åtminstone i vår grupp haft som målsättning att vi skall få lagen till stånd. Vi har fått framföra våra synpunkter till ansvarige ministern i ett tidigt skede. Vi har säkert diskuterat lagen fem gånger på våra gruppmöten. Vi har mycket ingående gått igenom vad vi är med och kompromissar om, vad vi vill ha i stället. Det som har dykt upp här i dag är begränsningen om tre hektar. Några  tolkar det som att man skulle kunna ge gåvan många gånger om. När vi har diskuterat den frågan i vår grupp har det nog uppfattats så att man ger det här en gång. Om det nu rent tekniskt visar sig att lagutskottet har gjort någonting tokigt, så håller jag helt med ltl Erlandsson att man måste rätta till det.

 

Eftersom vår målsättning i gruppen fortfarande är att vi skall få till stånd lagen föreslår jag att ärendet bordläggs till onsdag så att grupperna får diskutera frågan. Vi kan också ha kontakter, om det behövs, emellan grupperna, men jag tror inte på att frågan vinner på att föras till stora utskottet.

 

Ltl A-M Pehrsson:

Herr talman!

Lagförslaget har utvecklat sig till att bli någonting som jag faktiskt måste erkänna att jag inte såg när jag läste det. Jag måste erkänna att jag nog hela tiden har tolkat 4 § så att tre hektar skulle vara vad man totalt kunde få rätt till att äga. Jag håller helt med ltl Sundback när hon säger att hela andan i lagförslaget är att behålla åländsk jord i åländska händer. Det är ursprungstanken i lagförslaget och det har hela tiden varit viktigt för mig. Jag tycker att vi har ändå från centerns sida kompromissat ganska mycket när det gäller jordförvärvsfrågorna. Vi har också varit eniga. Men att man nu skulle kunna tolka 4 § - och det verkar som om man medvetet i lagutskottet gjorde skrivningen att man faktiskt kan se det som att man kan få tre hektar flera gånger om – gör att jag vill stöda det som har sagts här av ltl Erlandsson att ärendet skulle återremitteras till lagutskottet, eller till stora utskottet, det kanske inte är så stor skillnad. Vi kan i alla fall inte godkänna förslaget i föreliggande form, för jag kan inte gå med på att man skulle ha en paragraf som är tolkningsbar på det sättet att man kan söka flera gånger om tre hektar. Det är helt uteslutet för min del. Jag tycker fortfarande att jordförvärvsrätten i möjligaste mån måste gynna dem som är bosatta på Åland och dem som bedriver aktivt jordbruk, i synnerhet när det gäller den odlingsbara jorden, men även annan jord kanske småningom börjar bli ännu värdefullare än vad den odlingsbara jorden är.

 

Ltl Sundback:

Herr talman!

Precis som ltl Perhsson försöker jag hålla hela tiden i tankarna när jag funderar på lagstiftningen det övergripande målet att behålla jorden i lokalbefolkningens ägo och, och där försöker jag väva in ett motiv till, att inte markområdena helt splittras upp. Detta för att bevara speciellt jordbruksmark eller produktiv mark och sedan också det andra: att försöka slå vakt om natursköna områden och områden av stort värde för kommande generationer. Det är därför jag betonar detta med planering. Det vet jag att inte är så populärt i centern, men tillsvidare vet inte jag något annat sätt att slå vakt om olika marktyper. Alla bestämmelser där man försöker med ett visst mått säga hur mycket den och den får äga och besitta är komplicerade, för de tar inte hänsyn till just hur markerna kan splittras och att det blir omöjligt att bedriva lönsamma jordbruk osv. plus att vi vet att fritidstomterna kommer att bli ekonomiskt mer och mer intressanta. Nu hålls priset nere därför att efterfrågan är så pass begränsad när man skall ha hembygdsrätt eller jordförvärvstillstånd att äga och besitta, så det är i och för sig ett skydd, men jag ser att det ändå finns möjligheter om man riktigt vill måla en viss person på väggen för dem som skulle vilja börja köpa upp åländsk mark att göra det och på olika sätt sedan kunna göra pengar på det. Men det är en litet längre diskussion också jag skall försöka hålla mig till föreliggande lagförslag. Då kommer jag tillbaka till 12 § och jag tror – efter många omgångar – att jag nu har lyckats att få fram det som jag tycker att är otillfredsställande med den rätt, som nu utvidgas till sökande som har varit bosatta minst fem år på Åland och vänder tillbaka. Det är då de som kan anhålla om jordförvärvstillstånd. Precis som vtm Salmén anser jag att om man har finskt medborgarskap, så får man den här rätten när man får hembygdsrätt och om vi öppnar upp på det här sättet blir det också möjligt för finska medborgare att strunta i hembygdsrätt men anhålla om jordförvärvstillstånd. Hembygdsrätten går också tillbaka till den övergripande målsättningen att hålla jorden i åländska händer. Det blir två vägar här: för den som är mest intresserad av marken och inte kanske bryr sig så mycket om de övriga åländska skyddsbestämmelserna är det här en möjlighet att få äga och besitta. Om man inte är kriminell och om man pratar tillräckligt mycket svenska med kommunpolitiker och andra som man känner och betalar lite skatt, så är det jättesvårt att neka någon bara för att man inte tycker att finnar skall äga eller någonting sådant.  Vi måste inse att det inte går.

 

Jag är lite orolig för att man öppnar upp här. Och när vi vet att EU-medlemskapet innebär att man inte kan strängera och vi lagstiftar så här så antar jag att det är oåterkalleligt. Men jag vill gärna att lagutskottet förklarar för mig, och för oss alla här, att det inte är någon risk. Kan vi ta bort rätten i 12 § för dem som har bott fem år här att anhålla om jordförvärvstillstånd  om vi efter några år tycker att den inte är lämplig?  Om inte det här är nödvändigt för dem som har finskt medborgarskap, så ser jag den andra möjligheten: att det öppnar upp för andra nationaliteter. Är det det som är meningen? Vem är det som har kommit med förslaget? Vad är avsikten med det? Ingen har förklarat det ännu. Det är ytterst landskapsstyrelsen som har lagt förslaget, så det är landskapsstyrelsen som måste tala om för oss vilka personer det här gäller, varför är det nödvändigt att vi lagstiftar om deras rätt att få anhålla om jordförvärvstillstånd? Vilka grupper är det fråga om?

Det har ännu ingen klart berättat för oss här i lagtinget. Om det inte är för finsktalande som inte har hembygdsrätt men finskt medborgarskap, vilka är det då? Som jag läser det öppnar det upp för alla som har bott på Åland fem år. De kan vara från Kina eller Turkiet, och inte är det något illa i det i och för sig, men vad är då meningen med hela självstyrelsen när grunden är att vi skall hålla jorden i åländska händer? De skall väl ändå ha rätt att flytta härifrån när de har fått sin markbit  - eller blir de tvungna att bo här för evigt? Det är för mig obegripligt varför man lagt in detta stadgande.

 

När det gäller storlekarna kommer de alltid att upplevas som orättvisa. Om det dock är kompromissen som majoriteten har tagit måste man ta ansvar för det, men jag har fortfarande svårt att se det principiella resonemanget i tre hektar, en hektar eller att man får ge det en gång eller att man får ge det med fem års intervaller eller någonting sådant. Det är så tillkrånglade regler och alla är besjälade av tanken att det skall bli rättvist, men jag tror att man börjar i fel ände med hela lagberedningen. Vad är målet med dessa tre hektar?

 

Vtm Salmén, replik:

Herr talman!

Jag skall försöka förklara min inställning för ltl Sundback. När landskapsstyrelsens förslag kom var det i princip öppet, fritt fram, för både stora områden och för dem som hade bott här i fem år. Nu vet vi att det också kommer att stiftas en ny medborgarskapslag i republiken Finland som kommer att tillåta dubbla medborgarskap och det kommer antagligen ha inverkan också på vårt sätt att bevilja hembygdsrätt samt de rättigheter som hör till. Däremot kan jag säga att det är helt klart att har jag bott här fem år och jag köper mark och får rätt, så måste jag ingalunda bo kvar, utan jag kan flytta dagen efter! Marken har jag – den tar ingen av mig sedan! Nog finns det att fundera på, så jag hoppas att vi kan fortsätta diskutera. När det gäller hektaren såg jag framför mig skillnaden att slänga iväg 50 hektar i stället för kanske tre hektar, så inte är det någon akademisk utredning bakom mitt förslag om tre hektar, absolut inte, men det var åtminstone någonting som måste kunna tilllfredsställa som förskott på arv. Jag har inte fått någon förklaring att man skulle behöva mera.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Jag tycker också att tre hektar borde räcka, men det är vad jag och vad vtm Salmén tycker! Det kanske inte de potentiella arvtagarna tycker, de har kanske andra tyckanden och andra planer. Därför är regeln ändå alltid ett enda tyckande och det är svårt att argumentera för eller emot. Jag har en helt annan väg i den där lagstiftningen, men jag förstått att det är ganska svårt att övertyga majoriteten om att vi borde lagstifta på ett annat sätt. Det var intressant att man tänker att finländare i framtiden skall ha flera medborgarskap, och det tycks vara en utveckling i hela Europa, men det här säger ingenting om något medborgarskap överhuvudtaget. Jag har utgått från att det är en oväsentlighet vad man har för medborgarskap och då tycker jag att man urvattnar hembygdsrättsinstitutet. Om det är så att man via dubbla medborgarskap öppnar upp för att hembygdsrätten blir tillgänglig för flera nationaliteter, tycker jag att det är den vägen vi skall gå. Det är viktigt att de som får hembygdsrätt och har annan nationalitet inte kommer hit bara för att köpa mark eller sedan lämnar Åland utan att de verkligen integreras i samhället med sin hembygdsrätt osv. Det är en viktig framtidsaspekt på den här frågan som jag hoppas att vi kan diskutera vidare.

 

Vtm Salmén:

Herr talman!

Det är klart att ltl Sundback har helt rätt, att vi bara tycker när det gäller storleksbitarna. Jag tyckte för min del – om jag skall tycka till en gång till – att 4.000 kvadratmeter var bra. Det borde räcka. Det har fungerat bra på det viset. Men inför risken att öppna upp helt och inte ha några begränsningar är jag, som sagt, glad för att vi åtminstone hamnade där, för det gör åtminstone lite lättare att leva för framtiden. Men det här är en av de viktigaste lagarna som vi har och då skall vi inte, som det heter på åländska, ”håssa iväg”!

 

 

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Då blir mitt följande resonemang, vtm Salmén, att vari ligger risken? Vad är det vi riskerar om det är helt öppet? Riskerar vi att arvtagarna kan ta ut hela sitt arv i förskott? Vari ligger risken med det, eftersom de ändå har den här rätten, men den förverkligas vid olika tidpunkter? Vad är risken? Är risken att jordbruksmark splittras, att det blir spekulation om strandområden eller att de ägs av sådana personer som är utanför Åland? Jag ser inte att den här lagstiftningen skulle förhindra det. Då måste det till planering eller några andra restriktioner, att man inte får som förskott på arv ta ut strandområden eller jordbruksmark. Jag tycker att det saknas någonting i regelverket för att minska riskerna som vi är rädda för: att alltför mycket värdefull mark skall hamna i händer utanför Åland.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Wickström-Johansson:

Talman!

Jag vill börja med att reda ut en sak som jag tycker att verkar mycket oklar här för vissa ledamöter. Det gäller möjligheten att bevilja tillstånd för fysiska personer som finns i 12 §. Det här är absolut ingenting nytt.  Rätten för vem som helst, juridisk eller fysisk person på Åland, att utan begränsningar söka om tillstånd till jordförvärv finns stadgad i jordförvärvslagen för Åland, i huvudlagen och är ingenting man inför nu. Den rätten finns helt utgående från den lagen. Det vi nu gör här är att på något sätt begränsa eller slipa den, men huvudrätten finns där, oavsett medborgarskap och någonting. Jag tyckte det verkade oklart åtminstone för ltl Sundback vad ursprunget är och nu borde det kanske vara lite klarare.

 

Jag har lyssnat på diskussionen och det har kommit många synpunkter, främst rörande hektarbegränsningen. Det är viktiga synpunkter och min målsättning med lagförslaget är givetvis också, som jag sade redan i början, att vi skall kunna vara så eniga som möjligt och anta en lag som vi kan omfatta och tycka att är bra, så jag skulle gärna ta tillbaka ärendet till lagutskottet, att det alltså skulle återremitteras för en ytterligare behandling där vi skulle kunna diskutera och försöka komma fram till en bra lösning utgående från de synpunkter som har kommit nu och som tyvärr inte har kommit fram i utskottet. Men vi har hört dem nu och jag vill gärna göra någonting bra av förslaget, så jag tycker att det skulle vara en fördel att utskottet får se på de här sakerna en gång till.

 

Ltl Sundback, replik:

Herr talman!

Det var bra att vi fick bestämmelsen härledd till jordförvärvslagen, men i och för sig har väl alla dessa bestämmelser sin grund i jordförvärvslagen, att man antingen kan ha jordförvärvsrätt eller få jordförvärvstillstånd. Jag tycker trots det att det är oklart om den skall vara så här vid och öppen. Det är bra om lagutskottet tar tillbaka lagförslaget, för då hoppas jag att man får detta klarlagt. Jag tycker nämligen att markägandet skall begränsas så mycket som möjligt att det gäller dem som har hembygdsrätt eller jordförvärvsrätt och att tillstånd skulle begränsas så mycket som möjligt. Jag hoppas på en intressant fortsatt behandling om ärendet går tillbaka till lagutskottet.

 

Ltl Wickström-Johansson, replik:

Talman!

Det här var ett mycket intressant inlägg av ltl Sundback och jag blev lite förvånad, för det låter inte som någonting jag har hört förut från den där delen av salen i de här frågorna! Jag förstår att vi nu skall gå in och begränsa rätten till tillstånd rejält, mer än vad vi har gjort nu. Jag skulle gärna för den fortsatta behandlingen vilja veta lite mera vad det är för begränsningar vi skall införa. Det är definitivt någonting helt nytt som inte överhuvudtaget har diskuterats här under dessa tio år att vi skulle börja införa medborgarskapskrav, eller? Jag vill gärna höra eftersom vi skall fortsätta att diskutera lagförslaget. Det här var helt nytt!

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Lindeman:

Herr talman!

Så är det dags att igen diskutera den här lagen. Det är en svår lag och det är en viktig lag och jag tycker att det under debatten har framkommit så pass mycket viktiga frågor, som åtminstone jag gärna ser att man kan få diskutera i vår grupp, i andra grupper och kanske sinsemellan. Min bedömning i dag är att ärendet högst troligt går tillbaka till lagutskottet, men jag skulle ändå understöda förslaget till bordläggning till onsdag, så att man har lite möjligheter att föra en diskussion.

 

TALMANNEN: Under diskussionen har ltl Strand, understödd av ltl Lindeman, föreslagit att ärendet skulle bordläggas till plenum onsdagen den 13 ds. Bordläggning kommer därför att ske.

Är det någon som önskar uttala sig om bordläggningstiden? Ärendet bordläggs till plenum den 13 november. På talarlistan finns ännu ltl Salmén.

 

TALMANNEN: Ärendet bordläggs till plenum onsdagen den 13 ds.

 

 

Antecknas för kännedom att till lagtinget överlämnats

 

Landskapsstyrelsens framställning med förslag till budget för år 2003. (FR nr 3/2002-2003).

 

Budgeten upptas för remiss vid plenum måndagen den 18 november. Tiden för finansmotioner utlöper fredagen den 15 november kl. 12.00.

 

 

Landskapsstyrelsens framställning angående ändring av viss skattelagstiftning. (FR nr 4/2002-2003).

 

Ärendet upptas för remiss på onsdag vid plenum den 13 november.

 

Ltl Lasse Wiklöfs enkla fråga angående narkotikaproblemet. (EF nr 2/2002-2003).

 

Svar på frågan skall avges inom tio dagar efter det landskapsstyrelsen har mottagit frågan. Kan frågan inte besvaras skall landskapsstyrelsen meddela lagtinget om detta och om orsaken till att svar inte ges.

 

Lagtingets nästa plenum är på onsdag den 13 november. Plenum är avslutat.

(Plenum avslutades kl. 15.10).