Föredras

 

Landskapsregeringens meddelande angående Lissabonfördraget. (M 4/2007-2008).

 

Vid föregående plenum beslöts att dessa två ärenden behandlas tillsammans och diskussionen avbröts efter gruppanförandena. De på talarlistan upptagna talarna kvarstår. Diskussionen fortsätter.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson:

Herr talman!

Vi har nu på vårt bord landskapsregeringens meddelande  4/2007-2008 om Lissabonfördraget. Vi hade en inledande omfattande debatt redan i förrgår då lantrådet presenterade själva meddelandet samt gruppanföranden. Jag skall ha ett förkortat anförande och koncentrera mig på vissa punkter för att undvika en upprepning.

 

Kortfattat kan jag säga att meddelandet är indelat i fyra huvudområden: en bakgrund till fördraget, ratificeringen, innehållet och ett litet resonemang om framtiden. Den historiska bakgrunden kan man säga att närmast berör landskapets deltagande och formalia. Debatten som vi hade tidigare om det konstitutionella fördraget har även i det här ärendet upprepats, dvs. vi diskuterar mera våra inflytandefrågor och hur vi skall kunna göra vår röst hörd i Bryssel och gentemot Helsingfors än själva innehållet i fördraget. Så är politiken och läget i dag.

 

Några ord om ratificeringen. Reglerna säger att om en internationell förpliktelse står i strid  med självstyrelselagen eller är inne på vår behörighet krävs lagtingets bifall, kvalificerad majoritet respektive enkel majoritet beroende på fallet. I det här ärendet där republikens president har begärt bifall anser också landskapsregeringen att det krävs kvalificerad majoritet av lagtinget.

 

I meddelandet finns det en ny kategori som kallas stödjande, samordnade eller kompletterande åtgärder som man inte strävar till att skall harmonisera lagstiftningen, det är närmast sådana saker som turism och idrott.

 

Det som har varit och är det största diskussionsämnet är vad som händer om lagtinget inte ger sitt bifall, det är det som debatteras här och även ute bland ålänningarna. Jag kan väl säga att ingen vet säkert. Jag tror ingen kan svara kristallklart hur det går till. Kanske fördraget gäller till de delar riket har behörighet på Åland eller inte alls. Jag kan konstatera att grundlagsutskottet har sagt att Finland kan ratificera fördraget utan lagtingets bifall. Vad det skulle leda till diskuterade vi i måndags och lantrådet förde ett resonemang kring det, så jag skall inte desto mera upprepa de frågeställningarna. Att landskapets egna myndigheter vid varje enskild situation skulle ta ställning till vilken del av Lissabonfördragets bestämmelser som inte trätt i kraft i landskapet är väl nästan en omöjlig situation. Detta försvåras ytterligare om vi tänker att eventuellt resten av unionen har gått över till de nya reglerna. Här är det minsann så att juridik och politik går ihop. Hur det blir får vi se efter en utredning, men det här är en debatt som förs bland experter och även ute i samhället.

 

Så går jag till några detaljer. En viktig punkt i meddelandet är 2.5 Beredning av nationella åtgärder. Lantrådet redogjorde i förrgår för hur situationen ser ut. Här har vi våra klassiska positioner kvar, dvs. att garantera vårt inflytande och det är  parlamentsplatsen, talerätten, ministerrådsmöten och även subsidiaritetskontrollen. Jag kan här bara poängtera det som lantrådet sade att det pågår förhandlingar med riksmyndigheterna och det är en process som lever av sig själv och arbetet leds av lantrådet. Det finns också en tanke att man skall utvärdera EU-medlemskapets politiska och ekonomiska konsekvenser och det är tänkt att det skall vara klart sommaren 2009, eventuellt om man skulle kunna få en delrapport före. Utvärderingen är ändå mera omfattande, det är EU-medlemskapet i sin helhet, inte bara Lissabonfördraget; det är viktigt att komma ihåg skillnaderna.

 

Så vill jag diskutera fördragets innehållet, vad innebär fördraget som sådant, om vi kopplar bort de politiska inflytandediskussionerna som pågår? Ett är fördragets funktionssätt. Här har man kunnat konstatera att det egentligen inte innebär några större behörighetsöverföringar och att Ålandsprotokollet fortfarande är en del av primärrätten och håller sin starka ställning. En viktig detalj är att unionen har befogenheter på de områden som medlemsstaterna har gett unionen, inte på något annat område. Det innebär att alla medlemsstater har överfört även lagstiftningsmakt, och det är själva idén med unionens arbete. Fördraget ger unionen tre huvudsakliga befogenheter: exklusiva och fogenheter samt det nya stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder. Som exempel på exklusiva befogenheter kan jag nämna – det finns uppräknat i meddelandet – den monetära politiken, tullunionen osv. Här är det unionen som har lagstiftningsmakt, bindande rättsakter på detta område. Delade befogenheter berör inre marknaden, miljö, jordbruk, konsumentskydd m.m. Här skall unionen och medlemsstaterna själva lagstifta. Då är tanken att i den mån unionen inte använder sin lagstiftningsmakt skall medlemsstaterna ha den rättigheten. När det gäller stödjande åtgärder hänvisar jag till det jag nyss nämnde. Det är bara att komma ihåg att det avser inte att harmonisera lagstiftningen.

 

En viktig sak är att de grundläggande rättigheterna nu görs rättsligt bindande och det är egentligen det att man skriver i text det som redan är praxis. Det bygger till stor del på internationella fördrag som vi även här på Åland har ingått. Den viktigaste är skydd för mänskliga rättigheter.

 

En annan sak som också diskuterades mycket här i förrgår var vad det innebär att unionen blir en juridisk person. Där har vi tagit fasta på vad förvaltningsrådet Niilo Jääskinen sade när han initierade en utredning av konsekvenserna. Det här var också lantrådet inne på i måndags, så jag går inte så mycket mera in på det, men diskussionen lever och det är kanske inte helt kristallklart. Enligt uppgifter vi har fått gör det egentligen inte någon större skillnad utan det är nuvarande praxis som man skriver in i ett regelverk. Jag kan konstatera att redan nu har unionen ingått ca 1.000 avtal med tredje land och internationella organisationer, så det finns redan en praxis på det här området.

 

Det är inte så mycket att nämna om institutionerna. Det är Europeiska rådet, ministerrådet, kommissionen och Europeiska unionens domstol. Jag ids inte gå in i detalj på de frågorna, det finns att läsa i meddelandet. En viktig sak här är att det blir mera majoritetsbeslut i stället för enhälliga beslut i själva beslutsfattandet, det blir ett effektivare system. Det innebär också att Europaparlamentets roll förstärks, det får mera lagstiftningsbehörighet och budgetmakt. De här sakerna tycker vi i landskapsregeringen att också i samma mån stärker vårt krav på en egen parlamentsplats, det går hand i hand. Det är på 17 områden som man övergår från enhälliga beslut till majoritetsbeslut, så det här är en följd av fördraget.

 

Subsidiaritetsprincipen diskuterades också mycket i måndags. Det innebär, som ni alla vet, att beslut skall tas på rätt nivå, kanske mellan medlemsstater i stället för av unionen, om det är så att staterna lättare kan göra det. Så har vi övervakningen, subsidiaritetskontrollen, där vi har anspråk på en av de två rösterna eller en halv, beroende på hur man räknar. Här har man två röster därför att vissa parlament har tvåkammarriksdagar. Här finns det också en artikel om att man skall samråda med regionala parlament, och det är ju bra för vår del, men vi anser inte att vi är ett regionalt parlament - det är den klurigheten här. Det är faktiskt så att vi har delad lagstiftningsmakt med riksdagen, inte delegerad och detta har sagt upprepade gånger härifrån talarstolen, så jag tror att alla här i salen är införstådda med det.

 

I regeringens proposition till riksdagen har man konstaterat att när det gäller subsidiaritetskontrollen bör lagtingets ställning stiftas i en författning på grundlagsnivå, självstyrelselag plus kanske någon annan författning och det är positivt att man har sett på den saken. Att Ålandsprotokollet fortsättningsvis ingår i primärrätten nämnde jag redan, så det är inte några inskränkningar till den delen. Finlands regering och riksdag har faktiskt understött det ställningstagandet.

 

Kort om demilitarisering och neutralisering. Det varit tidigare debatt om det och det är vår vilja och uttalade politiska åsikt att det skall kvarstå oavsett vilka säkerhetspolitiska förändringar som sker i omvärlden. Det är klart att man måste hitta en form för det, men utgångspunkten är att det skall kvarstå, det finns inte några inskränkningar i det ärendet. Vi har också tänkt ta initiativ tillsammans med lagtinget, kanske närmast självstyrelsepolitiska nämnden att utarbeta en plattform och strategi för arbetet. Det framförde också lantrådet i sitt anförande i förrgår.

 

Frågan om regional självstyrelse kanske inte har lyfts upp på önskvärd nivå. Vissa positiva skrivningar finns i fördraget. Man har lyft upp det till artikel 4.2 och kommissionen skall alltså bedöma olika förslag till bestämmelser, konsekvenserna i den regional lagstiftningen. Man skall också tydligare erkänna olika nivåer inom medlemsstaterna och beakta den kulturella och språkliga mångfalden, minoriteternas ställning inom unionen, vilket i alla fall är en positiv tanke för Ålands del i hela fördraget.

 

Herr talman!

Desto mera tänker jag inte anföra utan detta var närmast som ett litet komplement till den tidigare debatten som pågick hela måndagen.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Jag måste nog säga att det här var ett av de mest onödiga inläggen i självstyrelsens historia! Vi  har alltså fått ett meddelande som innehåller allt det som landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson nu har framfört. Vi har hört lantrådet säga precis samma sak. Vi har haft EU-utbildning. Jag förstår inte inlägget överhuvudtaget och vad det kompletterar! Var det någonting nytt i det överhuvudtaget? Fanns det ett politiskt ställningstagande i någon av frågorna? Politik är onekligen att vilja, och vad vill EU-minister Roger Eriksson i fråga om Lissabonfördraget och Åland?

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Ltl Barbro Sundbacks åsikt var att det var det mest onödiga som har sagts. Det får stå för henne. Vi skall också komma ihåg att det som talas från den här stolen riktar sig ut till alla ålänningar, inte bara de som har deltagit i EU-utbildningen, så det är en redogörelse för våra ställningstaganden och för hur regeringen ser på de här sakerna. Här finns det uppenbarligen olika åsikter mellan ltl Barbro Sundback och mig.

 

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman!

Men vi behöver inte höra samma sak tre gånger här i lagtinget för att fatta. Jag är både läs- och skrivkunnig och kan också läsa meddelandet. Om vi skall ha en debatt är det faktiskt viktigt att ministrarna kommer med politiska ställningstaganden. Vi har tjänstemän som kan svara på vad som står i meddelandet osv., om det är någon som har några frågor och tvivlar på sina insikter i de här frågorna. Lite politik skulle man nog ändå förvänta sig!

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det är mycket politik här. Vi har redogjort för våra positioner och våra ställningstaganden i förhandlingarna som är i ett kritiskt läge med Helsingfors. Om ltl Barbro Sundback tycker att anförandet var onödigt får det stå för henne, men som jag tidigare sade riktar det sig till alla ålänningar som inte har deltaigt i alla utbildningar och debatter.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är klart att både lagtinget och allmänheten hade förväntningar på att EU-ansvariga ministern Roger Eriksson skulle komma med någonting konkret i sitt inlägg i Lissabonfördragsdebatten. Men allting var gammalt och känt, det ingår i meddelandet och lantrådet har redan framfört det. Varför framförde inte EU-ansvariga ministern någonting om huvudfrågorna som debatteras här i lagtinget? Vart har landskapsregeringen kommit i förhandlingarna med regeringen Vanhanen i medbestämmandefrågorna. Vilket är dagsläget? Vad säger regeringen Vanhanen i dag 30 april 2008 i de för Åland och lagtinget avgörande frågorna?

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Det är så att lantrådet har ansvar för de övergripande EU-frågorna, vilket Lissabonfördraget i sanning kan kallas för. Min roll är här att kanske diskutera mera vardagspolitik och jag har här i dag redogjort mera för innehållet i fördraget. Det är skillnaden i upplägget. Diskussionerna pågår i Helsingfors och leds av lantrådet. Vi kan inte står här och uttala oss om positionerna i ett känsligt förhandlingsläge. Det är helt och hållet på lantrådets ansvar och kompetens, och det skall hon också ha, jag kan inte säga vad motparten har sagt och inte har sagt, utan det är ett förhandlingsresultat som vi skall komma till. Det är resultatet som vi sedan kan diskutera men inte en föregripande diskussion i det här skedet.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Min fråga gällde: Var står regeringen Vanhanen i de här viktigaste frågorna i dag? Jag ber då att få omformulera mig till vardagsfrågorna på det sättet att jag frågar: Vad gör landskapsregeringen konkret för subsidiaritetskontrollen? Vad gör landskapsregeringen konkret för rådsmedverkan, talerätten i EG-domstolen och parlamentsplatsen? Så här rent arbetsmässigt: Hur jobbar man? Jag antar att man inte bara överlastar allt ansvar på lantrådet utan att ni jobbar som ett team och att EU-ansvariga ministern har en central roll i de strategier som dras upp landskapsregeringens bord och i diskussionerna med Helsingfors.

 

Landskapsregeringsledamoten Roger Eriksson, replik:

Herr talman!

Diskussionerna leds av lantrådet. Jag är närvarande vid vissa tillfällen och tjänstemännen ofta, så finns det informella kontakter och tjänstemannakontakter och det här är ett brett spektrum på alla fronter. Så är upplägget. Innehållet i diskussionerna kan jag faktiskt inte torgföra. Vi måste ha en viss sekretess och ömsesidig respekt för förhandlingsparterna.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Olof Erland:

Talman!

För den som redan vet allt kommer det här inlägget att vara helt onödigt, men jag skall ändå föra fram mina funderingar. När jag har gått igenom Europafrågorna för Åland har jag konstaterat att jag har varit med om alla faser ända sedan den 27 februari 1989 då det diskuterades i Nordiska rådet. Det som jag skall ta upp här är lite grand om vad lagtinget kan förväntas göra och vad vi bör planera från lagutskottets sida om ärendena remitteras dit.

 

Först skulle jag vilja föreslå att de två ärendena, som är sammanförda till ett, bordläggs till den 26 maj.

 

Europafrågans historiska bakgrund känner väl alla till, men helt kort vill jag ändå på något sätt rekapitulera vad som har hänt. Efter andra världskriget var det en mycket osäker både politisk och ekonomisk situation inom Europa, särskilt konflikten mellan Tyskland och Frankrike samt också till stor del med Storbritannien och Italien. Detta ledde till ganska intressanta processer; hela EU-processen bygger på en idé, en tanke, det är inte ofta man bygger samhällsstrukturer utifrån idéer om någonting som man vill uppnå utan det växer fram av sig själv. Själva idén var att för att undvika krig och konflikter skulle man reglera den ekonomiska konkurrensen och det gällde särskilt sådant som var kopplat till militär utrustning, kol och stål. Kol- och stålunionen etablerades i början av femtiotalet. Själva avtalet om att göra någonting gjordes 1948 i den s.k. Brysselöverenskommelsen. Så kom Romfördraget, som var den första konstruktionen för EU-samarbetet och där kom också jordbrukspolitiken in så småningom som en viktig del, alltså den lagligt reglerade jordbrukspolitiken. Det var också den som var mest diskuterad under sextio- och sjuttiotalet. På åttiotalet konstaterade man att nu står EU-processen ganska stilla. Det var ganska mycket politisk aktivitet för att skapa en atmosfär för länderna att utvidgas med Storbritannien och andra länder som stod utanför till att börja med, Danmark osv.

 

När Åland kom in i den här processen var det en nytändning för den ekonomiska dimensionen. När vi från landskapsstyrelsens sida tog upp frågan i Nordiska rådet 1989 var det på ett möte mellan de självstyrande områdena. Vi på Åland skulle, åtminstone till den del jag minns det hela, ta lärdom av Färöarna och Grönlands förhållande till EU. I den diskussionen skrev jag ett diskussionsunderlag som sade att EU var intressant för Åland men utifrån två dimensioner. Det ena var att vi hade ekonomiskt intresse att vara med på en inre marknad med de fyra friheterna, samtidigt stod det hela i konflikt med självstyrelsen. Det visade sig att Färöarna och grönlänningarna var helt ointresserade av den här problematiken; de ville stå utanför och ha fiskeavtal. Så enkelt var det för dem, medan vi så småningom fick en plats i rikets integrationskommitté från 1989 och förhandlade om det s.k. EES-avtalet. Där var de självstyrelsepolitiska frågorna som sattes emot den inre marknaden. Vi skulle vara med på den inre marknaden, enligt EES-avtalet, men hade undantag för jordförvärv, näringsrätt och språkskydd i ett protokoll.

 

Så småningom satte Finland och Sverige igång EU-processen. I september 1990 sade Sveriges statsminister Ingvar Carlsson att nu kommer Sverige att gå in för EU och inte bara EES, och det blev en konflikt mellan Sverige och Finland som var nog så allvarlig. Flera uttalanden av president Mauno Koivisto visade att han inte gillade Sveriges agerande. I förhandlingarna 1994, när lagtinget skulle ja eller nej till EU-fördraget, så hade vi ett undantag i protokoll II, vilket var en framgång, får man säga, för Ålands särställning. Å andra sidan sade liberalerna hösten 1994 att vi går med i EU till ett högt pris, och det priset var för det första jordbruks- och fiskeripolitiken, som vi ansåg inte var tillräckligt tryggad för Åland, det andra var parlamentsplatsen och det tredje var en s.k. allmän klausul för att man inte skulle per automatik förskjuta självstyrelsebehörigheten från Åland till Helsingfors och till Bryssel.

 

I nästa steg har vi, som ni känner till här, behandlat Amsterdamfördraget, som jag skall återkomma till senare och i dag står vi nu inför ytterligare ett fördrag, Lissabonfördraget, som är ett tillägg till de gamla fördragen; det läggs alltså fördragsförändringar till fördrag, från Romfördraget till Maastrichtfördraget, till Amsterdamfördraget till Nicefördraget och nu Lissabonfördraget.

 

Det som vi har att ta ställning till är ett bifall eller inte bifall till presidentframställningen om Lissabonfördraget. Ärendet kommer att bordläggas och jag anser att det är viktigt att redan nu börja fundera på hur vi skall behandla det i lagtinget; det remitteras till lagutskottet och jag skall här nämna helt preliminärt hur man kunde tänka sig att gå vidare. När ärendet kommer till lagutskottet kommer vi, enligt våra informella diskussioner, att begära ett utlåtande från självstyrelsepolitiska nämnden när det gäller meddelandet och presidentframställningen. Då skulle man kunna tänka sig en arbetsfördelning som går ut på att lagutskottet behandlar fördraget som sådant, fördragets juridiska status, beslutsfattandet och de förändringar som föreslås i konstruktionen av fördraget. Man skulle begära utlåtande från nämnden särskilt när det gäller de fyra frågorna: rådsprocessen, parlamentsplatsen, domstolen, talerätten och subsidiaritetskontrollen samt att man där skulle föra den kontinuerliga dialogen med landskapsregeringen. Det här är ingenting som jag föreslår eller säger att så här skall det vara, men det här är sådant som man kan fundera på så att vi kommer igång snabbt, om ärendet blir bordlagt till den 26 maj. I det sammanhanget är det värt att påpeka att det pågår förhandlingar och vi kan inte införa en landskapsregering på 30 personer som sitter här och förhandlar med Helsingfors; jag tycker att det är ganska givet att förhandlingarna pågår och vi kan bli informerade kanske egentligen informellt för det mesta och få besked om hur det går, men samtidigt är det naturligtvis i lagtinget som ärendet nu finns och här kan vi alltså säga vilka krav vi anser att är viktiga och hur det skall gå till.

 

För att belysa förhandlingsprocessen skall jag helt kort gå tillbaka till det som för mig var en vändpunkt i EU-utvecklingen för Åland, dvs. Amsterdamfördraget. Då hade landskapsregeringen i sin framställning föreslagit att man skulle godkänna Amsterdamfördraget och att ett nej skulle leda till mycket stora komplikationer. Liberalerna hade då en mycket stor tveksamhet och uttryckte det på det sättet att ja kan vi inte säga, men vi kan inte heller säga nej och vi tog då i diskussionen initiativ från lagtingets sida att vi skulle försöka få en uppvaktning av presidenten och vi skulle införa klämmar när det gäller jordbrukspolitiken, parlamentsplatsen och någonting till som jag just nu inte kommer ihåg. Lagtinget beslöt – vi fortsatte diskussionerna in i sommarsessionen – att vi skulle anta klämmar och föra dem till president Ahtisaari, vilket också gjordes på residentet i Nådendal. Det här, kan man konstatera efteråt, ledde till ingenting, dvs. så kunde vi inte fortsätta i den process som kom efter Amsterdamfördraget. Nicefördraget var mera en sorts konsolideringsfördrag och jag har inget minne av att vi då förde någon särskild diskussion om det fördraget annat än att vi allmänt efter Amsterdamfördraget diskuterade vårt behov av inflytande på ett annat sätt. Det speciella med Amsterdamfördraget var att det som dittills hade varit ointressant, dvs. parlamentet, plötsligt fick betydelse som en aktör inom EU, dvs. parlamentet fick en roll och våra behörighetsområden skulle då behandlas av parlamentet där vi inte hade någon direkt insyn. Nästa steg i processen var konventet för utformande av det konstitutionella fördraget. Där hade vi inte heller någon direkt representation, men där hade vi en koppling dels via regeringen och regeringens representant Teija Tiilikainen och dels en kontinuerlig dialog med de två representanterna som riksdagen hade utsett: Kimma Kiljunen och Matti Vanhanen. Där fanns en direkt deltagandeprocess och när konventet avslutades så den geografiska plats som nämndes mest av alla i den diskussionen var faktiskt Åland, man nämnde Åland som ett exempel på det regionala inflytandet och på hur särställningarna kunde ordnas. Jämför vi dagens situation så har vi en pågående process gentemot regeringen i Helsingfors och riksdagen. Det var alltså en lagmotion från lagtinget som alla enhälligt stod bakom och det är någonting ganska unikt. Nu vet vi att motionen inte ledde till ett resultat, dvs. parlamentsplats, men grundlagsutskottets skrivningar i det dokumentet är av betydelse och man kan säga att hela processen med konventet och den senaste lagmotionen har stärkt Ålands förtroendekapital i EU-frågor i riket. Att det sedan just i dag kanske inte är eett så där helt fullt intakt förtroendekapital, det kan man diskutera som en sak för sig därför att det finns en irritation särskilt i riksdagen, men det är så att i dag har vi att leva med att lagtinget behandlar fördraget, förhandlingar pågår mellan landskapsregeringen och rikets regering. Hur de förhandlingarna kan vi inte veta, men för min del anser jag att det nya är subsidiaritetskontrollen och där måste det komma in någonting på ett eller annat sätt som bevarar lagtingets ställning som ett av Finlands två nationella parlament samtidigt som vi får inflytande. Det är också viktigt att vi får på något sätt in detta med talerätten i domstolen. Det är med utgångspunkt från att Åland inte är en medlemsstat. För dem som talar för självständighet är den här problematiken mycket enkel. Åland får sin status bekräftad genom att bli självständigt. Men ser vi på lagtingets behandling av det här får vi så småningom ett resultat och när självstyrelsepolitiska nämnden gör sitt utlåtande skall lagutskottet väga samman alla de här sakerna till ett beslut och en rekommendation till lagtinget som sedan diskuterar saken och det blir sedan fram mot hösten, där man naturligtvis också kan välja att ligga s.a.s. på ärendet. Å andra sidan bör presidentframställningar behandlas i skyndsam ordning.

 

Som jag ser det är huvudärendet för lagtinget i dag inte att bedöma förhandlingarna, utan där måste man invänta resultatet. Huvudfrågan är i dag: Är Lissabonfördraget bra eller inte? Skall man säga nej till det eller kan man säga ja till det, om vi säger att vi måste börja formera en position så småningom? Då skall man alltså se Lissabonfördraget som en förändring till de andra fördragen. Ser vi på de åländska inflytandefrågorna så efter anslutningen till EU fick vi en diskussion med riket, ett Helsingforsavtal, om man så vill, eftersom nu självstyrelselagen är vårt Finlandsavtal. Vi fick alltså in ett kapitel 9 och 59a, b, c och d §§ som reglerar vissa av de här frågorna, framför allt rådsprocessen. Rådsprocessen finns i självstyrelselagen, Åland har inflytande hela vägen från beredningssektionerna, ärendena kommer till kännedom till landskapsregeringen när kommissionen tar initiativ, man kan delta hela vägen i ministerutskott osv. Det som har varit ett frågetecken är deltagandet i själva ministerråden där Åland har deltagit på olika sätt och det skrevs ett principdokument från kanslicheferna i ministerierna i augusti 2001 där det sägs att man praktiskt ordnar att Åland är med när det är sådana frågor som är angelägna. Man kan kanske säga att på två sätt har det inte varit fullständigt. För det första har Åland inte utnyttjat möjligheten så särskilt aktivt enligt min bedömning och för det andra har heller inte regelverket varit så klart utformat och på en sådan nivå att det har räckt till. Ett avtal mellan kanslicheferna är inte ett sådant praxis dokument som har den status det borde ha för Ålands del. Vi har alltså rådsprocessen där det finns inflytande. Sedan har vi det formella inflytandet som finns på olika nivåer. Vi har alltså möjligheter till kontakter med parlamentsmedlemmar, särskilt de som vi har varit med och valt in s.a.s. som har varit Astrid Thors och Henrik Lax. Vi har möjligheter att ha direkta kontakter med kommissionen och det har man också haft på tjänstemannasidan åtminstone under många år och vi har en specialrådgivare på finska representationen i Bryssel. Där finns det alltså inflytandekanaler och det finns också i självstyrelselagen en rådsprocess. Däremot vet vi att på den formella parlamentssidan har det blivit svårare och svårare med åren och när vi skulle ha haft tillfälle rent historiskt att göra en insats – det kan man diskutera – men Amsterdamfördraget var en avvägningssituation mellan Helsingfors och Mariehamn där vi tyvärr gled iväg.

 

Ett kort ord om möjligheterna att ha en opt in-klausul i fördragen. Den försvann i samband med konsolideringen inför Amsterdamfördraget och jag ser det som en ganska naturlig sak; vi hade godkänt fördragen och var s.a.s. med i EU och det man då skulle ha gjort inför t.ex. Lissabonfördraget är att landskapsregeringen skulle ha förhandlat om ett protokoll till Lissabonfördraget, som många andra har gjort. Det finns förklaringsprotokoll där och där borde man i så fall ha fört in möjligheten att Åland har möjlighet att stå utanför eller någonting sådant. Det har vi inte gjort och då måste vi säga att det här är en annan beslutssituation.

 

Herr talman!

Det har inte sagts så mycket i debatten om själva Lissabonfördraget. Syftet med Lissabonfördraget är att klargöra och förtydliga de regler som finns, det är att effektivisera beslutsfattandet, det är att demokratisera och det är att stärka rättsskyddet. Demokratiseringen innebär bl.a. att man kan ta medborgarinitiativ, det innebär att en samling personer kan skriva förslag till kommissionen och det innebär att rådsmötena är öppna, alltså demokratisering för medborgarna i EU allmänhet. Man kan sedan diskutera om det här är bra för Åland eller inte. Ja, är vi med så är det bra naturligtvis, det är en förbättring, det är större öppenhet, mera effektivitet och också en viss möjlighet till påverkan. Man har också klargjort normhiearkin inom EU med direktiv, förslag osv. Man har delat upp EU-fördragen i två komponenter, ett EU-fördrag i allmänhet med målsättningar och sedan ett EU-funktionsfördrag som är en sorts kompetenskatalog, egentligen ganska lika självstyrelselagens 18 och 28 §§ som säger vem sköter vad.

 

Vi har också en viktig sak för Åland som är en klar fördel om vi kan få ett system för subsidiaritetskontrollen. Man kopplar ihop subsidiariteten med proportionaliteten, dvs. subsidiariteten: vad skall vi besluta om? och proportionaliteten: hur skall vi besluta? Vad skall sägas vara en liten fråga .Ta t.ex. det här med vårfågeljakten. Det är direkt inne i EU-fördragen om att vissa saker är av den ringa betydelse för EU som helhet att man kan säga att det här skall fattas på nationell nivå, i Ålands fall på regional nivå. Det är någonting som vi har möjlighet att hävda på ett helt annat sätt om vi blir en del av Lissabonfördraget. Det är en ny styrka för en liten region som Åland rent allmänt. Samma sak gäller en annan princip: legitimitetsprincipen, dvs. det som EU gör skall vara legitimt, det skall vara tilldelat från de nationella parlamenten, man kan säga att det här får EU besluta om. Det är också en förstärkning av inflytandemöjligheterna.

 

Sedan har vi det som man kan kalla en värdegrund, alltså de grundläggande rättigheterna. Där ingår att man skall respektera staternas konstitution, dvs. för Finland självstyrelsesystemet. Det ingår också att man skall respektera nationella identiteter, dvs. att Åland har en kulturell dimension som gör att man har en särskilt identitet. Det beteyder alltså att Ålands roll i EU är starkare enligt det här förslaget. Så har vi också det att de nationella parlamenten är nya aktörer och där är det också en fråga om hur Ålands parlament förhåller sig till rikets parlament. På alla dessa punkter är det fråga om förbättringar.

 

Huvudfrågan anser jag som sagt att skulle vara själva Lissabonfördraget: Är det ett fördrag som man kan säga ja till eller skall man säga nej? När vi kommer till nej så gäller det vilka alternativ som finns.  Man har sagt, har jag hört, att det är en spekulation om vad som händer när vi säger nej. Men vi kan faktiskt se på andra områden i Europa, hur man behandlar dem som står utanför EU. Det finns inget område som inte är oreglerat därför att alla har intressen av att dels stå utanför men intressen att vara med i olika processer och ser vi på alla de områden som är relevanta jämförelseobjekt, Isle of Man, Monaco, Kanalöarna, San Marino, Andorra, Lichtenstein och Gibraltar, så har alla säravtal som kan generaliseras till två dimensioner;  för det första har man handelsavtal, man har tillträde till marknaden och man har också vissa ytterligare avtal som gör t.ex. att Monaco och Isle of Man är del av VAT-systemet, mervärdesskattesystemet, andra har handelsavtal som gör att deras varor s.a.s. är godkända för EU-marknaden och sedan finns det också andra specialavtal för Kanarieöarna och liknande som gäller förtullning och sådana saker. Om Åland blir utanför kan vi precis med samma hänvisning som i Ålandsprotokollet till vår internationella status hävda att vi i det bilaterala, avtal som kommer att bli följden och som Finland framförhandlar för Åland, kan förhandla om tillträde till handelsområdet och vi kommer att kunna förhandla, smalt eller brett, så brett som EES-avtalet, att vi s.a.s. är med i lagstiftningen. Åland kommer inte att vara utelämnat helt och hållet, det skall vi inte tro, det kommer inte att bli en vit fläck på kartan. Sedan får man ju bedöma vad vårt förhandlingsläge är och vad det betyder med Ålandsprotokollet som står kvar i primärrätten men där man alltså sakta glider iväg från besluten i och med att Lissabonfördraget innebär att man ändrar helt och hållet i beslutsfattandet. Man ändrar normhierarkin när det gäller lagstiftningen och man ändrar sättet att arbeta så att Åland s.a.s. glider iväg, samtidigt som alla rikets behörighetsområden kommer att gälla på Åland.

 

Det är alltså de två alternativen som lagtinget bör diskutera och där förhandlingsresultaten till slut kommer att vägas in i det hela. Det är alltså fråga om bifall eller inte bifall. Det har framgått i debatten här att ett nej är inte ett nej, utan ett nej är ett nej med citationstecken. Därför kan vi säga att lagtinget har två alternativ: att bifalla eller inte bifalla, medan ställningstagandet har tre olika alternativ. Det är ett nej till EU-fördragen, dvs. Åland vill inte längre vara med i EU därför att det passar inte självstyrelsen och vi har inte fått tillräckligt med inflytande. Då säger man nej och då blir det fråga om att hur skall detta bilaterala avtal mellan Åland och EU för det första framförhandlas, hur skall det utformas? Säger vi ja, med de nya inflytandekomponenter som vi får, så fortsätter processen, vi är med med Ålandsprotokollet, vi står utanför på det sättet att vi kan fortsätta med taxfree, vi har skattegränsen osv., men vi är med i alla processer; vi är också med i den allmänna jordbrukspolitiken med de stödformer som finns. Vad som händer med stöden i allmänhet fram till 2013 återstår att reda ut, men därefter kan man nog räkna med att Ålands jordbruk får kärva förhandlingar för att bibehålla någon konkurrenskraft; marknadstillträde tror jag nog att vi med hänvisning till andra områden kan få.

 

Det alternativet är nej till EU eller ja till Lissabonfördraget och därmed till EU. Mellanalternativet, som jag uppfattar det, det är nej till Helsingfors, man vill alltså inte att vi skall vara med med Finland i EU. Så har jag uppfattat saken. Men att man därmed föreställer sig att vi skall nog kunna vara med i EU på samma sätt som tidigare med jordbruket i det reglerade systemet osv. Det är det som är viktigt att de som vill säga nej till Helsingfors borde redogöra för alternativet, vad skall vi då göra? Vi vill vara med i EU, fast vi vill inte vara med i EU med Finland – ja, naturligtvis är det självständighetstanken som hägrar där och därför vill de som talar för självständighet skapa den här situationen – en konflikt med Finland. Det är den vägen man måste gå om man skall få självständighet för Åland, om det sedan är möjligt, lämpligt och adekvat, det kan man diskutera.

 

Herr talman!

Det här blev långt och de som redan vet allt så har naturligtvis suttit här helt i onödan, men jag tycker att det är viktigt att analysera vad Lissabonfördraget innehåller därför att jag ser att det är nya element som är positiva och det är oerhört viktigt att veta vad man säger nej till. Säger man nej till EU, ja, då är det helt legitimt, EU är ingen ideal eller ultimativt eller det bästa här i världen, det är fråga om att väga det ena mot det andra, men säger man nej för att obstruera tror jag att man binder ris åt egen rygg; då får vi ett vakuum där vi skall förhandla från en mycket dålig position.

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Bästa, ltl Olof Erland, år 2008 är mer än 80 procent av den åländska självstyrelsen och i princip hela självstyrelseförvaltningen underställd EU-direktiv av olika karaktär. Det är den aspekten som gör att vi anser att inflytandefrågorna är så angelägna att diskutera. Det är därför som vi med förväntan ser fram emot resultatet av det Helsingforsavtal som ltl Gun Carlson så träffande beskrev det. När det gäller det som har varit om parlamentsplatsen 1994-95 så var liberalerna tyvärr inte med på att driva det kravet gentemot Helsingfors; man ville inte  ha parlamentsplatsen som ett krav från åländsk sida, tyvärr.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Våren och hösten 1994: parlamentsplatsen var ett krav från vår sida. Hösten 1994 när lagtinget godkände detta uttalade vi tre krav: Europaparlamentsplats, jordbrukspolitiken och den allmänna klausulen. Det var liberalernas krav och vi sade när det gällde Amsterdamfördraget att vi ville ha en särskilt aktion från lagtingets sida. Det är historieskrivningen. Om den i dag har någon betydelse är tveksamt! Vi kan gärna förlänga debatten om ltl Harry Jansson!

 

Ltl Harry Jansson, replik:

Herr talman!

Tyvärr, tror jag att det är nödvändigt med tanke på historiebeskrivningen. Liberalerna ville inte att Åland skulle ställa ett särskilt krav på Helsingfors om att få Europaparlamentsplatsen. På ett möte i februari 1993 enades tyvärr de åländska partierna om att släppa kravet på en parlamentsplats och uttryckligen på en begäran från liberalernas sida. Ett parti stod fast; de obundna fortsatte att kräva det parallellt, men i och med att man inte var med i dåvarande landskapsstyrelse gav det inte effekt. Vad gäller jordbruks- och fiskefrågan beslöt Åland från början att göra gemensam sak med Finland och man ställde aldrig särskilda krav som skulle föras fram när det gällde den sektorn. Vad gäller en generalklausul vägrade även där Helsingfors att ens diskutera ett sådant ramverk för Ålands relation till EU, tyvärr. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Den här historiska beskrivningen blir lite kuriosa därför att ltl Harry Jansson, som journalist, skriver ju historia som han vill! Men jag kan hänvisa t.ex. till ett uttalande i mars 1998 när ledamoten Christer Jansson var sur på liberalerna därför att vi hävdade att vi skulle kräva parlamentsplatsen. Han sade enligt stenografiska protokollet att det var onödigt att låta riksmyndigheterna förstå att vi skulle kräva en parlamentsplats före lagtinget ens hade börjat behandla Amsterdamfördraget. Det var vi som drev parlamentsplatsen då; det finns papper på det, och det är inte Ålandstidningen jag citerar utan stenografiska protokollen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Under en timme har vi nu hört två stycken anföranden från centrala liberala politiker. Antalet frågor har kanske inte ökat, men det är desamma som före anförandena: Var står liberalerna i förhållande till medbestämmandefrågorna rent konkret vid lagtingets behandling av Lissabonfördraget?

 

Jag jag ville diskutera med ltl Olof Erland rådsberedningen, där det sägs att vi enligt självstyrelselagens 59a § har en position och det är riktigt i beredningssektionerna och i regeringens allmänna och detaljerade beredning, men däremot står det ingenting i själva i beslutsprocessen  i 59a § om vårt deltagande. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag tror att det är ganska klart för den som har lyssnat på debatten att liberalerna har fyra förhandlingspunkter: det är rådsprocessen, t.ex. preciseringen, det är parlamentsplatsen, som kanske inte är så sannolik, men den skall naturligtvis hävdas som vi alltid har gjort, vi har domstolsprocessen med talerätten, där man på något sätt måste hitta en jämkning och vi har det nya Lissabonfördraget, subsidiaritetskontrollen, som  måste regleras. Det är helt klart att vi hela tiden eftersträvar att komma så långt som möjligt; jag kommer inte ihåg den exakta formuleringen i gruppanförandet, men för min del har jag tolkat det som så att vi eftersträvar att komma så långt som möjligt, men det är inte kategoriskt; om vi här i dag säger att om vi inte får parlamentsplatsen säger vi nej, ja, men då skall vi hastigt utreda nej-alternativet!  TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Det är klart att det för oss alla är väldigt svårt att formulera exakt var smärtgränsen går under höstens lopp i förhållande till det resultat som regeringarna Eriksson och Vanhanen kommer fram till. Men övriga partier har varit någorlunda tydliga i alla fall och specificerat var man på de fyra olika punkterna sätter ribban, någorlunda ungefärligt i alla fall, medan liberalerna har vairt mindre tydliga på den punkten. Det är går inte att vara exakt, men någorlunda klara besked bör man ändå ge, precis som vi här i oppositionsbänken har givit och precis som centern har givit. När det gäller rådsdeltagandet vill jag konstatera att sista meningen i 59a § står det: ”Landskapsregeringen skall ges tillfälle att delta i Finlands delegations arbete under beredningen i Europeiska unionen.” Blott det alltså, sedan finns det ingenting stadgat i beslutsfattandet.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag håller med om att det där är en brist. Jag har själv varit med på ett rådsmöte och konstaterat att i beredningen gör man grovjobbet och kommer med förslag, men sedan sitter det ministrar och tar de slutliga besluten, oftast blir det då enligt beredningen. Det finns A- och B-nivåerna där A-nivån sedan går till slutlig förhandling. Det är önskvärt att man skulle få en precisering på den punkten, men vad som är det speciella här är att från liberalernas sida har vi inte ställt kategoriska krav och sagt att om vi inte får det här så säger vi nej utan det är den slutliga avvägningen. Det som är besvärligt här i parlamentet är att vi redan i dag kan säga att nej är det troliga alternativet.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag hade i likhet med ltl Roger Jansson en undran var liberalerna står. Det har tagit en väldigt lång tid för liberalerna att anföra en historiebeskrivning och som jag uppfattar det har man gått som katten kring het gröt. Den fråga som för oss här i salen är väldigt väsentlig, och jag tror också för folk ute på stan, är om vi fortfarande är kategoriskt eniga i lagtinget, att vi alla grupper står bakom de krav som vi en gång skickade till riksdagen. Jag upplever det lite som att liberalerna har resignerat – tyvärr.

 

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Nej, jag upplever det precis tvärtom. Om man har kategoriska krav har man resignerat, då har man sagt att då skall vi gå ur EU. Vi kommer inte att få kraven genom till 100 procent. Vi skall eftersträva att komma så långt som möjligt, men vi måste vara beredda på att vi inte får parlamentsplatsen. Säger man nej till EU så säger man nej til självstyrelse därför att då måste vi arbeta för självständighet, annars gör vi ingenting utanför EU. Är det så att på julafton när man inte får sin önskelista uppfylld så säger man: men, vi ställer in, julafton skall vi inte ha, jag får inte som jag vill! Det är det som är skillnaden att vårt förhållningssätt är det att vi måste se i en förhandling vad resultatet blir, inte kan vi på förhand säga att får vi inte som vi vill, så skall vi inte vara med! Det tror jag inte liberalerna gör, jag skall inte prata för de andra, men jag tycker inte det. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Nu talar vi inte om julafton utan vi talar om Ålands konstitutionella ställning och rätt i EU. Som jag uppfattar det är det så att ltl Olof Erland egentligen försade sig. Landskapsregeringen är beredd att ge sig i den här frågan, och det är illavarslande. Jag tycker att det var bra att centern satte ner foten och sade tydligt vad man ville, de flesta andra grupper här i salen har också satt ner foten och sagt vad man ville. Men, tyvärr, uppfattar vi det så nu, från vår sida i alla fall, att man inte är beredd att hålla fast vid det som ett enigt lagting en gång sade. Det skulle nog vara viktigt att vi fortsättningsvis visar upp en gemensam, om så ltl Olof Erland vill, kategorisk linje, men dock en enig linje. Det är det enda som håller i fortsättningen.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag förstår inte det här med att diktera enighet. Det står inte för min demokratisyn. Vi måste också diskutera med Helsingfors. Det är en förhandling. Om man säger att det är en förhandling måste man ju utgå från att man inte kan få igenom alla sina krav, kalla det en risk! Det är klart att kraven är att vi skall ha inflytande på rådsprocessen, parlamentsplatsen, domstolen och subsidiaritetskontrollen. Jag vet inte om Obunden Samling har lämnat förhandlingspositionen och sagt att får vi inte igenom allt skall vi vara utanför; då tycker jag att de obundna skall tala om: är det självstyrelse utanför eller är det självständighet utanför som eftersträvas. Det är en väsentlig sak. Är man kategorisk måste man också tala om alternativen; alternativen här är ett nej, redan nu s.a.s.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Jag noterar att ltl Olof Erland och centerns lagtingsgrupp har en samsyn när det gäller vad ett eventuellt nej till fördraget skulle innebära, dvs. det finns ingen som med säkerhet kan säga vad ett nej innebär. Från centerns sida anser vi däremot inte att ett nej till Lissabonfördraget är ett nej till EU. Jag skulle önska ett förtydligande från ltl Olof Erlands sida – det var tidvis svårt att följa med resonemanget – är det så att ledamoten anser att ett nej till Lissabonfördraget är samma sak som ett nej till hela EU och Ålands möjlighet att vara kvar i EU?

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Enligt min bedömning skulle det vara mycket svårt att inte omfatta Lissabonfördraget men ändå fortsätta att vara kvar i EU därför att Lissabonfördraget ändrar så mycket på lagstiftningsprocedurerna och beslutsfattandet, att vi steg för steg skulle få reda upp vad som gäller med rikets behörighet, Ålands behörighet, vad vi är med i och vad vi inte är med i. Vi skulle ha ett eget problem och det skulle sannolikt vara ett administrativt problem också för kommissionen. Jag ser det som att i praktisk politik, i förvaltningen, skulle vi glida iväg till en sådan ställning att det blir väldigt svårt att sköta det hela. Därför menar jag att man borde skilja på ett ordinärt nej och ett nej med citationstecken. Säger vi nej till EU eller säger vi inte nej, det är det första ställningstagandet man skall göra.

 

Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman!

Det är helt korrekt. Det är också centerns sytn att ett nej till Lissabonfördraget kommer att medföra komplikationer i princip på alla fronter, inte bara på axeln Åland – Helsingfors utan också på axeln Helsingfors – Bryssel. Men när Finland erbjöd självstyrelse åt ålänningarna första gången och man tågade ut från folkhögskolan, inte trodde jag då heller att man kanske riktigt visste vad man sade nej till! Jag skulle vilja avsluta med ett kort citat: ”Att våga är att förlora fotfästet en smula, att inte våga är att förlora allt!”  (Från salen: bra!)

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det kom applåder från visst håll, och det kan jag förstå! Jag skall avsluta mitt med ett citat från Stagnelius: ”Makten att begära står alltid mot tvånget att försaka”, dvs. vi begär på de här fyra punkterna en förhandling, men sannolikt, som alltid, så blir självstyrelsen tvungen att försaka. Stagnelius fortsätter med: ”Odla du till frihet detta tvång”, dvs. gör det bästa av situationen! Det är en pragmatisk inställning och jag utgår från att centern och liberalerna liksom hittills utgår från att vi skall göra det bästa möjliga för ålänningarna, det är målsättningen, så jag ser inga problem till den delen.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.  Talmannen noterar att förslag om bordläggning av dessa ärenden begärts till plenum den 26 maj. Av hänsyn till att behandling gällder både framställningen av republikens president och meddelande av landskapsregeringen fortsätter debatte.

 

Ltl Danne Sundman:

Herr talman!

Jag hade inte tänkt säga så mycket efter det senaste anförandet och replikskifte vill jag, kanske till någons förtret, delvis upprepa vad jag tidigare har sagt. Jag tänker inte göra någon  historiebeskrivning av akademisk karaktär, det finns det många som är duktiga på här i salen utan jag tänkte koncentrera mig på framtiden, vilket är det vi egentligen diskuterar. Däremot är det alltid bra att kunna historien för att veta vart man skall sträva i framtiden.

 

Till att börja med vill jag understöda förslaget till bordläggning och också tiden efter att vi bland gruppledarna har koncentrerat oss till tidpunkten 26 maj. Det är en bra kompromiss att vi lämnar det därhän tills vi kommer till nästa plenum och förhoppningsvis finns det lite mera kött på benen då. Behövs det kan vi ytterligare bordlägga alternativt inte. När det gäller själva sakfrågan vill jag upprepa historien om det vetenskapliga försök som jag tidigare någon gång har berättat om här i lagtinget, nämligen när man satte ett antal gräshoppor i en trälåda, så hoppade de och kom förstås över kanten när de hoppade, flera av dem kom ut ur lådan. Då satte man på ett glaslock på trälådan och då slog det i locket till en början, efter en stund slutade gräshopparna slå i glaslocket och då kunde man ta bort glaslocket och gräshopporna fortsatte att hoppa, men precis till den nivå som var under glaslocket. Det här säger jag därför att jag vill beskriva den mentala inställning vi ofta tyvärr har här i Ålands lagting. Jag nämner inte något enskilt parti eller någon politiker, men jag tror att alla har det mer eller mindre ibland när man vägrar inse självstyrelsens potential och roll, särskilt när det gäller internationella sammanhang. Vi är svårt underkuvade Helsingfors och Finlands riksdag och regering och har svårt att se fritt från de ramarna, särskilt när det gäller Åland i Europa.

 

En annan anekdot för att beskriva den mentala inställningen när man skall förhandla från Ålands sida är den berömda golfspelaren som hade problem, inte med sitt golfspel men med att han aldrig vann, han kom två och trea. Så frågade han sin golftränare: Vad skall jag göra? Ja, du skall öva på puttar och du skall öva på utslag osv. Men så frågade han sin mentala tränare: Vad skall jag göra? Den mentala tränaren sade, att du behöver inte öva på golf, du kan putta, du kan det här med utslag och du är jätteduktig på golf, du måste tänka dig att du står där en dag och har vunnit, att du står överst på prispallen. Så tänkte han: ja, när jag börjar nästa tävling skall jag tänka att nu skall jag vinna, nu kommer jag att stå där på prispallen, och så vann han, det var det han behövde, han behövde en annan mental inställning till golfspelet! Om vi har den här mentala inställningen när vi går in i förhandlingar om inflytandefrågorna, att vi kommer inte att få det, sade ltl Olof Erland, så hur skulle vi då kunna få det? Det är väldigt sällan man i så här pass hårda förhandlingar får t.o.m. mer än vad man tror att man kommer att få. Det är också sällan man får det man tror att man kommer att få, oftast får man mindre, precis som ltl Olof Erland sade. Men man kan inte från början gå in i förhandling och tänka att jag kommer inte att få den här varan till det här priset utan priset kommer att bli mycket högre och varan kommer att bli mycket sämre. Vi måste göra som golfspelaren och tänka på rätt sätt när vi går in i förhandlingar och här tror jag tyvärr att misstaget redan har begåtts, inte från lagtingets sida men från landskapsregeringens sida. I lagtinget finns en majoritet som tänker sig stå överst på prispallen. Hur det sedan går i golftävlingen är en annan sak, men att man åtminstone tänker sig det. Majoriteten är nog ganska knapp när det kommer till de sista avgörande banorna och puttarna, för att prata golfspråk.

 

När det gäller inflytandefrågorna och dess koppling till Lissabonfördraget är det uppenbara, om man analyserar Lissabonfördraget på det sättet hur EU kommer att fungera efter Lissabon, om man antar att Lissabon godkänns av alla länder och blir i kraft. Eftersom, och det här har jag sagt tidigare, att då förtydligas bristen på inflytande ytterligare för Åland, då permanentas för det första förhållandet för det kommer aldrig en sådan här möjlighet igen och för det andra ändras EU:s beslutsfattande på flera sätt så att utan lösning på inflytandefrågorna blir vår ställning än värre än vad den är i dag. Vi blir ännu mer utanför EU än vad vi är i dag. Om man däremot tänker sig en sådan situation att Lissabonfördraget godkänns, inflytandefrågorna löser sig på ett sätt som vi är nöjda med, då blir situationen bättre än vad den är i dag, för då får vi inflytande över det vi ändå s.a.s. är med i i dag. Det finns nog flera alternativ än de tre som ltl Olof Erland nämnde. Ser man just till inflytandefrågorna – det har nämnts olika prioriteringar och vad man kan tänka sig först och sist osv. – så för oss obundna och för dem som analyserar Lissabonfördraget på djupet så står det där att, jo, man skall erkänna regionerna, staternas konstitutionella natur osv. Det är bara mumbo-jumbo, det är klart att om man ringer till Bryssel och frågar: Har Finland ett område som är självstyrt som heter Åland? Ja, säger man, men i praktiken spelar det ingen roll. Vidare får man subsidiaritetskontrollen. Där står det skrivet i stjärnorna hur den kommer att fungera. De särintressen som här berörs orkar aldrig upp till den volym av röster som behövs för att det här skall omkullkasta någonting, högst troligen blir det så. Högst troligen har man rätt i Finlands riksdags förvaltning när man säger att det här kommer inte att spela någon roll överhuvudtaget. Men man kan teoretisera och tänka sig att de nationella parlamenten kommer samman och sätter EU på plats i några frågor, vad det nu kan beröra. Det är ingen omöjlighet.

 

Att alltså stå här i talarstolen och säga att Lissabonfördraget gör att Ålands ställning stärks stämmer inte, om inte inflytandefrågorna löses, om vi inte får, och nu kommer jag till listan som inte är en önskan till jultomten utan det är krav som Obunden Samling ställer för att kunna gå vidare i integrationsprocessen i EU. Parlamentsplatsen är överst på den listan eftersom om man tittar i Lissabonfördraget när man skall börja använda det s.k. medbeslutandeförfarandet i större utsträckning så stärks parlamentets roll och då behöver man vara där, om man skall vara med och säga till om någonting i slutskedet när rättsakterna fastställs. Parlamentsplatsen är absolut viktigast, att vi får ren röst i Europa som inte bara får inflytande i medbeslutandeförfarandet utan framför allt kan sätta kommissionen till svars, man kan fråga kommissionen saker och ting, det kan en enskild Europaparlamentariker göra och det är med kommissionen vi har haft lite bekymmer, om man skall vara ärlig. Det är kommissionen som är, som jag kallade den tidigare, Frankensteins monster som kommer till eget liv och jagar länder och regioner för olika saker runt om i Europa, snus, vårfågeljakt, för att nämna några exempel för Ålands del. Nu har man också problem på Malta med vårfågeljakten eller man har inga problem längre för kommissionen har förbjudit det. Parlamentsplatsen är av absolut central betydelse, att ålänningarna får välja en representant som kan föra deras talan i Europaparlamentet. Utan den fungerar det inte. På andra plats, just efter den här på första plats, kommer talerätten när det gäller talerätt i EG-domstolen i det fall man har stämts in för att ha gjort något fel, det finns andra dimensioner av talerätten också: att kunna väcka talan och att man skall kunna intervenera när andra är åtalade. Det skulle kanske vara positivt att ge oss en utrikespolitisk roll att ha också den delen av talerätten, men framför allt måste vi själva få bestämma vilket försvar vi ger i de fall vi är stämda till nuvarande EG-domstolen, det skall väl också heta EU-domstolen sedan. Om det sedan också innebär att vi skall skicka en egen person, en åländsk advokat, som är godkänd för det här eller om man kan nöja sig om man är överens med Finland om att använda en representant därifrån är egentligen en bisak; det viktiga är att vi får utforma försvarets linje.

 

På en mycket god tredje plats kommer subsidiaritetskontrollen och ministerrådsinflytandet. I fråga om subsidiaritetskontrollen är det självklart som jag ser det att lagtinget skall ha makten över den ena rösten, det är därför det finns två röster, man skall kunna ge en röst åt en andra kammare eller åt regionerna, som en andra kammare ofta representerar i ett tvåkammarsystem. Det är självklart att Finland skall ge oss den ena rösten och det här tror jag nog att man innerst inne också inser och särskilt mot bakgrund av att man inte värderar det här så högt, varför skulle man inte kunna ge ålänningarna en av rösterna, makten utav en av rösterna. Det systemet vet man inte hur det faller ut, det kan vara en framgång, men högst troligen är EU så stort och splittrat att man kommer aldrig samman och får ihop den här stora mängden. Ministerrådsinflytandet är också jätteviktigt, men där skall man inte heller lura sig på det viset att inte hjälper det oss om vi skulle få sitta t.o.m. vid ministerrådsbordet utan det är under processen fram tills positionen utarbetas som man måste vara aktivare med och att få bära portföljen vid ministerrådsmöte, visst är det häftigt att få sitta i rummet bredvid och vara väldigt nära och kunna gå fram och säga, att tyck så här nu, vi tycker så här på Åland osv. Visst kan det vara av stor betydelse. Det kan vara någon liten detalj som Finland inte s.a.s. har några problem med att framföra, men är det så att vi  inte är eniga i positionerna blir det aldrig så att Åland får komma före och sitta före Finland som situationen är i dag.

 

Så här ser vi från Obunden Samlings sida på inflytandefrågorna. Det är helt avgörande vad Lissabonfördraget innebär för Åland om inflytandefrågorna löses eller inte. För Obunden Samling, som var det partiet som nu för 14 år sedan sade nej till dagens EU-medlemskap, är det inte heller otänkbart att det t.o.m. kunde leda till det att Åland skulle åtminstone fundera på att lämna Europeiska unionen, om vi tvingas vara med utan att få komma in. Man måste vara så ärlig att man säger att det också finns ett sådant alternativ och det finns på agendan hos flera partier. Det är viktigt att säga att ingen kan exakt veta om man kommer till en sådan situation, vilken jag tror att är hypotetisk att lagtinget säger nej till Lissabonfördraget, vad som händer sedan. Det är en lek med teorier och att försöka uttolka av kartan vart vägen leder. Det är vanskligt. För det första tror jag inte att Finland eller EU vill tillåta en sådan situation utan man försöker reda upp det före; det är en politisk realitet att man undviker en sådan situation. Men om den väl inträffar, om vi står där en dag och inte har fått inflytandefrågorna tillfredsställande lösta, då måste vi vara beredda också att fundera på ett utanförskap i någon mån. När det gäller utanförskapet handlar det om att vi inte kommer att vara mera utanför vad gäller att få säga till om saker och ting för det är vi fortfarande i dag, vi är utanför EU, tyvärr, fast vi är innanför. Till den delen blir det inte någon stor skillnad, men sedan rent tekniskt konstitutionellt, hur vi gör det, så är det också en teoretisk diskussion, att bara rakt av tänka att man släcker lampan när det gäller självstyrelsens behörighet men är med i EU när det gäller rikets behörighet, det blir en omöjlig situation. Skall vi vara utanför EU, om man tänker sig en sådan situation, så måste det vara så att självstyrelsens vissa behörighetsområden justeras så att självstyrelsen får större behörighet, annars skulle det inte fungera i praktiken. Men inte handlar det om att man måste ta ställning för självständighet eller självstyrelse, det naturliga är ju ett mycket mindre steg än självständighet, att man utvecklar självstyrelsen i den mån att det blir en praktiskt lösning i så fall. Det här skall landskapsregeringen redogöra för: vad ett nej innebär och de situationer som då kan uppstå, som det stod i meddelandet. Det är också viktigt om man skall vara trovärdig, och det har jag sagt tidigare, att skall man vara trovärdig i en förhandling måste man också veta vad ens alternativ är, annars vet motparten att ni vet inte vad alternativet är, så ni har bara ett alternativ. Då blir det som en av de politiker vi träffade i Helsingfors sade, att vi räknar nog med att ni kommer med i alla fall sedan, det är klart att de gör det, för de vet att vi inte vad som händer om vi inte kommer med. Den utredningen är alltså jätteviktig att ha för lagtingets del, om man skall vara trovärdig i förhandlingarna, oavsett i vilken position, om man som Obunden Samling tycker att det är ett alternativ eller om man absolut inte tycker att det är ett alternativ så måste man känna till det för att överhuvudtaget kunna förhandla. Den borde alltså ha gjorts för länge sedan. Så här tycker jag att man måste se på Lissabonfördraget, vad det konkret innebär för Åland, för vi sitter här enligt lagtingsordningen som representanter för Ålands befolkning och vi skall sköta de angelägenheter som har anförtrotts oss via självstyrelselagen för Ålands befolknings del i första hand; i andra hand skall vi givetvis vara Europavänner och verka för att omgivningen kring Åland mår bra och att det är fred och ordning i Europa. Där är vi helt överens, det är ingen av oss här i lagtinget som har någonting emot EU och som inte inser EU:s viktiga roll för stabiliteten i Europa. Man skall komma ihåg att det här handlar om Ålands förhållande till EU, hur vi skall finna oss  tillrätta. Därför är det helt avgörande med att vi får det inflytande som vi har begärt och det våra fyra krav är inte orimliga krav.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!  Det är bra att man är tydlig och säger att det här är kraven, de är inte orimliga och alternativet utanför finns. Det är precis det vi skall ta ställning till. Jag skulle vilja säga att ltl Danne Sundman backar faktiskt från enhälligheten när det gäller rådsprocessen. Varför skulle det vara oviktigt att man är med i frågor som är mycket angelägna för Ålands del och tar det slutliga beslutet? Det kravet har vi fast det inte är kategoriskt. När det sedan gäller de mentala övningarna att man intalar sig att man vinner och sedan går och vinner, ja, då är allting bra! Men om man inte vinner då! Den ena efter den andra slutar med golf därför att med mentala övningar kommer inte alla att vinna, så jag skulle nog rekommendera ltl Danne Sundman att gå hem och öva lite på putten och se om det går bra, går det bra kan man fortsätta att spela! Går det dåligt fortsätter man att öva!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller ministerrådsinflytandet är det ingalunda så att vi ser det som oviktigt utan, tvärtom, vi prioriterar kanske lite annorlunda bland de inflytandefrågorna, men det är också viktigt för det är där som mycket av det praktiska EU-arbetet görs, men jag sade att själva det symboliska, att bära portföljen på ett ministerrådsmöte; man måste inse att då är det mesta oftast helt avgjort, så det har närmast ett symboliskt värde. Det viktiga är att komma in tidigare i processen och kunna påverka före positionerna är låsta. När det gäller den mentala träningen och att gå hem, så det får man lov att göra, att inse vart fjärde år här i Ålands lagting att man kan få gå hem om man har tänkt sig fel saker, om man inte har tränat sig mentalt rätt och det vet alla idrottsmän att mental träning är precis lika viktig som fysisk träning – i politiken är mental träning ännu viktigare, för här spelar inte fysiken så stor roll.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Jag funderar att ta en mental replik och försöka tänka mig in i vad ltl Danne Sundman borde säga. Det är ändå ganska intressant att rådsprocessen inte är så viktig; det var ett krav, men det är inte så viktigt! Om det inte blir någonting av det, skall man ändå fälla Lissabonfördraget? Jag noterade också att det här antagligen är ett välinövat spel för galleriet därför att först var det krav, sedan var det tillfredsställande lösning, sedan var det inte så viktigt med rådsprocessen! Vi är tillbaka till att vi måste göra en slutlig bedömning i förhandlingarna. Vad jag sagt, och det tror jag på, är att sannolikheten för att få en parlamentsplats i det här skedet är liten. Vi har haft 15 år på oss, man har inte lyckats med det, hur skulle det plötsligt lossna nu i en så kärv fråga. Om man har det kategoriska kravet så skall man tala om vart bussen skall gå! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Det skulle vara fel av mig att stå här och säga att vi kommer inte att få något ökat rådsinflytande som ltl Olof Erland sade om parlamentsplatsen. Det som fortsättningsvis är ett krav från vår sida, och där är vi helt eniga med den minsta gemensamma nämnaren som finns här i lagtinget, att vårt inflytande i ministerrådets beslutsprocess måste förbättras. Men vi är ute efter sådana förbättringar där man verkligen kan påverka och är det så att det också medför att man får medverka vid själva rådsmötet så inte har vi någonting emot det. Det ser vi också gärna, det skulle vara ett sätt för Finland att lyfta fram Ålands status, vilket man har gjort vid flera tillfällen, men det viktiga är trots allt att man fått utökat rådsinflytande på så sätt att inflytandet verkligen ökar över de rättsakter som utarbetas där. Vi har malat månger att det finns ett stort problem t.ex. med språket, att allt sker på finska ända tills  ministerrådsmötet vidtar egentligen. Vi är absolut med på tåget när det gäller ministerrådsinflytande. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag tycker att det var ett alldeles utomordentligt anförande som ltl Danne Sundman höll, på fri hand dessutom! Men en sak i prioriteringarna störde mig mycket, med den erfarenhet jag har också från arbetet i Helsingfors. Ltl Danne Sundman menade att makten över lagstiftningen och särskilt över kommissionen är det viktigaste. Det är rådet som har makten över kommissionen. Det är rådet som har makten över lagstiftningen och regelskrivandet, långt mera än något annat organ. Belgiens regionministrar deltar ofta i rådsmötena; då syns de, då har de styrka gentemot kommissionen, såsom ministrar inom Europeiska unionen. Det måste vara den kanske allra viktigaste modellen för Åland och då förstod jag inte ltl Danne Sundmans prioriteringar.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

När det gäller prioriteringarna är platserna väldigt nära varandra; det är ingen stor skillnad mellan första, andra och tredje plats, men visst är det såsom ltl Roger Jansson säger att rådsprocessen har stort inflytande när rättsakterna formas när man accelererar i integrationen om man säger så, men under det dagliga arbetet när kommissionen kommer på att nu skall snus förbjudas, nu skall vårjakt förbjudas osv. är det väldigt viktigt att kunna ställa kommissionen till svars och framför allt under det icke-formella lobbyingarbetet som pågår i EU är det otroligt värdefullt med en parlamentariker. Jag prioriterar dessa värden. Jag har också lyssnat på sådana som inte så pro-EU som säger att det är också den informella vägen som blir med Lissabonfördraget ytterligare tydligt. Lobbyisternas roll kommer att bli ännu starkare och då måste man ha en parlamentariker som kan fungera också i den världen.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Jag ställde inte rådsmedverkan i förhållande till parlamentsmedverkan, men jag vill påminna ltl Danne Sundman om hans egen metafor till golftränaren – kom ihåg det nu – att tänk om vi i nästa fördragsrevision kan få inskrivet att Finland består av statsbildningar som båda skall vara representerade också på rådsnivå! Då syns vi i Europa, då har vi fått vår rättmätiga plats i förhållande till den konstitutionella ställning som vi har inom staten Finland efter 1921 års avgöranden i Genéve. Det måste vara målet för Ålands lagting.

 

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman!

Visst kan jag tänka mig ett ministerrådsmöte där Åland och Finland har sådana relationer och sådana regelverk i botten att den åländska ministern sitter vid ministerrådsbordet och visst skulle det få upp ögonen hos andra EU-länder för Ålands roll osv. Det är det som är det stora bekymret när man pratar om Helsingforsavtalet som måste till. Vad man borde få är ett generellt erkännande från Finlands sida att man har en självstyrelse inom sina gränser och att det är en baserad på delad behörighet osv. Det är det som aldrig egentligen har kommit ur relationen. Man har aldrig erkänt det här på fullaste allvar internationellt utan man försöker hela tiden hålla Åland som någon intern affär som man har bakom ena bicepsen, men så är det inte utan man borde lyfta fram Åland som vad vi är: en del av federationen Finland, som sades i Bryssel senast vi var där.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Jag tror att ltl Danne Sundman skulle bli besviken om inte jag tog en replik när han började prata om golf! Jag har inte nämnt ordet golf sedan vi diskuterade budgeten och nu får jag en chans här i positiv bemärkelse. Jag ger ltl Danne Sundman helt rätt, det är enormt viktigt. Det gäller i alla sporter, men det gäller i allt arbete, i allt vi företar oss är den mentala inställningen avgörande för om man skall lyckas eller inte och det gäller också för lagtings- och regeringsarbete, precis lika mycket som för sporterna. Har man den rätta inställningen och har grundkunskaperna så kan man utföra stordåd.

 

TALMANNEN: Ltl Olof Erland har föreslagit bordläggning till den 26 maj. Förslaget har understötts av ltl Danne Sundman. Talmannen uppfattar att förslaget gäller bägge ärendena. Bordläggning kommer därför att ske. Vill någon yttra sig om tiden? Bordläggning av ärendena kommer att ske till den 26 maj. Kvar på talarlistan finns ltl Roger Slotte, ltl Mika Nordberg, ltl Torbjörn Eliasson, ltl Anders Eriksson, ltl Folke Sjölund och ltl Fredrik Karlström som ges tillfälle att yttra sig. Ärendet bordäggs sedan till den 26 maj.

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman!

Jag vill yttra mig lite om Lissabonfördraget och landskapsregeringens meddelande i samband därmed. Till först vill jag säga att det anförande som ltl Gun Carlson hade i fredags stöder centern och jag fullt och fast och  jag vill inte upprepa de synpunkterna utan jag kommer att gå in på några andra frågor i meddelandet.

 

Jag uppfattar det som så att Lissabonfördraget är en omskrivning av hela akten s.a.s.; det rör inte bara enstaka bestämmelser utan det är en förändring av hela fördraget. Går det då att tillämpa ett tidigare fördrag eller hur är det? Det tycker jag att man borde titta på i samband med beredningen i lagutskottet och i självstyrelsepolitiska nämnden.

 

Landskapsregeringen för också förhandlingar med Finlands regering om att ytterligare förstärka landskapets positioner i inflytandefrågorna. I dessa diskussioner övervägs också ändringar i självstyrelselagen, men vad blir resultat då? Möjligheten att nå framsteg är störst nu innan lagtinget röstar om fördraget. Därför skulle det vara väldigt viktigt att utreda konsekvenserna av ett eventuellt nej. Vi skall komma ihåg att elva ledamöter här i lagtinget kan göra att fördraget inte omfattas. Det är väldigt viktigt att man har klart för sig konsekvenserna av ett ja  och ett nej.

 

Vidare vill jag i meddelandet lyfta fram flexibilitetsklausulen, artikel 352 i fördraget. Denna bestämmelse får användas när en åtgärd är nödvändig för att genomföra unionens politik och fördraget inte föreskriver de nödvändiga befogenheterna för detta. På vilket sätt kan detta påverka landskapets behörighetsområde, dvs. fast det inte är utskrivet i fördraget kan EU lagstifta.

 

Herr talman!

Jag vill också prata lite om de grundläggande rättigheterna.i det konstitutionella fördraget hade man en skrivning om de grundläggande rättigheterna som också lagtinget understödde och som skulle göras rättsligt bindande under förutsättning att Ålands ställning inom folkrätten inte påverkas. Genom Lissabonfördraget har  stadgan om de grundläggande rättigheterna inte en lika framträdande plats som i det konstitutionella fördraget, men stadgan är rättsligt bindande. Tänker man på hur EG-domstolen behandlar frågor, så står det: ”Om stadgan skall ge de grundläggande rättigheterna starkare ställning i unionens lagstiftning är det skäl att påpeka att EG-domstolen i årtionden ansett att de grundläggande rättigheterna ingår i gemenskapsrättens allmänna principer.” Då kommer man till frågan: Säger man ja till fördraget utan detta villkor binds Åland oberoende av eventuella konsekvenser för Ålands folkrättsliga ställning; annars krävs ett undantag i ett protokoll till fördraget. Påverkar stadgan språkskyddet och är det risk för att språkskyddet strider mot stadgan? I Ålandsprotokollet finns det inskrivet om de undantag som gäller näringsrätt och etablering som får ske på icke-diskriminerande grunder. Det är EG-domstolen som bestämmer vad som är diskriminerande. Jag tycker att lagutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden borde se på den här frågan också.

 

Vad gäller frågan om lagtinget skall säga ja eller nej har diskuterats på det sättet att om Åland har behörighet i en viss fråga är det till den frågan vi kan ta ställning och säga ja eller nej. Jag anser dock att lagtinget kan säga nej med hänvisning till sådant som inte uttryckligen rör landskapets behörighet, t.ex. parlamentsplatsen eller talerätten inför EG-domstolen. Det är frågor som i fördraget kunde ha sett annorlunda ut, om medlemsstaterna hade velat. Dessa frågor rör Åland direkt och måste kunna påtalas. Därför väntar vi med spänning på ett Helsingforsavtal!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det är helt uppenbart att konsekvenserna av nej-alternativet måste undersökas. Ltl Roger Slotte är ju insatt i jordbruksfrågor. Skulle det vara möjligt för Åland att konkurrera på livsmedelsmarknaden, på jordbruksmarknaden utan det stöd som vi har i dag eller det stöd som räknas till 2013 och därefter? Kan vi vara konkurrenskraftiga utan stöd?

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman!

Det är det som konsekvensutredningen skall ge besked om.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Hur är det med dagens bedömning? Om man i dag tar bort jordbruksstödet, vad händer?

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman!

I dagens läge kommer de mesta av pengarna som går till jordbruket från landskapet och från riket. EU:s del har blivit allt mindre undan för undan.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Ltl Roger Slotte berörde flexibilitetsklausulen och ställde frågan var går gränsen för EU:s lagstiftningsbehörighet enligt den? Frågan är väsentlig och svaret lyder: EU har ingen kompetens-kompetens. Med ett parlaments kompetens-kompetens avses alltså att parlamentet själv bestämmer om ramarna för sin kompetens, såsom lagtinget kan bestämma om ramarna för sin egen kompetens under självstyrelselagen och slutartikeln i 18 §, medan EU igen lagstiftar bara på de områden där medlemsländerna är överens om att överföra kompetens till EU och inom de ramar länderna har bestämt, m.a.o. EU saknar kompetens-kompetens.

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman!

Det visar att Åland har ett blint område, vi vet inte vad vi ger oss in i till den delen eftersom kompetensen bestäms inom Europaparlamentet utan att vi vet vad det handlar om. Vi kan kalla det den blinda fläcken!

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman!

Möjligen uttryckte jag mig oklart, men det är precis tvärtom. Just därför att EU inte själv kan bestämma sin kompetens, utan det gör medlemmarna, så kan EU inte ta någon kompetens av Ålands lagting eller av någon annan. Det kan bara länderna ge till EU, men EU kan själv inte ta sig någon eftersom, som jag nämnde, EU saknar kompetens-kompetens, dvs. kompetens att bestämma över sin egen kompetens.

 

Ltl Roger Slotte:

Herr talman!

Då får vi konstatera att det är väldigt viktigt att vi har inflytande.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Mika Nordberg:

Herr talman!

Jag tycker att det är mycket i debatten angående Lissabonfördraget som egentligen handlar om självstyrelsens vara eller inte vara. Jag tror att Ålands möjlighet att ha kvar en fungerande självstyrelse har stor betydelse för hur slutet ser ut i Lissabonfördragsfrågan. Efter att vi har varit på EU-skolning, varit på besök i Bryssel och allmänt tagit del av hur Lissabonfördraget kommer att påverka EU efter Lissabonfördragets ikraftträdande jämfört med hur EU ser ut i dag, så kan jag konstatera att vtm Gunnar Janssons beskrivning av EU i måndags som ett tåg passar väldigt bra in på även mitt synsätt på EU. Man kan säga att EU-kommissionen sitter i lokomotivet, som är den som väljer spår vid varje växel. I de främsta vagnarna sitter Italien, Frankrike, Tyskland och de andra. Sedan kommer Finland och längst bak åker Åland. Skulle vi upptäcka att vi är inne på fel spår har vi inga som helst möjligheter att ta oss fram till lokomotivet där kommissionen sitter utan dessa fyra punkter, som vi har hört tidigare i dagm hur viktiga frågorna än skulle vara för vår framtid. Det är väldigt svårt att styra själv i ett tåg. Därför tycker jag att det är bättre att åka med i självstyrelsebussen!

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Återigen är det det ganska klart att om de fyra punkterna inte uppfylls så stiger de obundna av tåget, och det tycker jag är helt respektabelt. Vi har en gång valt att gå in i EU, 1994, och då tog vi konsekvenserna av det. Om man inte vill ta konsekvenserna av att fortsätta med tåget så stiger man av, men det viktiga är att tala om vilken buss man då skall åka och vart den skall gå! Om vi antar att vi står utanför och jordbruket inte kan klara konkurrensen, då är landsortsbussarna borta! Är det stadbussen man skall snurra runt med i så fall!

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Det är ganska enkelt vilken buss man skall åka med. jag sade att man skall åka med självstyrelsebussen. Som jag ser saken är det så att självstyrelsens bevarande i den form som jag tror att det åländska folket i dag upplever att de har självstyrelse, den självstyrelsen ser definitivt inte likadan ut om vi säger ja till Lissabonfördraget utan att ha uppnått de fyra punkterna.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Tågmetaforen är intressant. Tåget kommer ju att fortsätta. Men vart skall bussen gå?

 

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman!

Det är väldigt intressant att veta vart bussen skall gå, som ltl Olof Erland säger, men då frågar jag mig vart är tåget på väg?

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vtm Gunnar Jansson, replik:

Värderade talman!

Jag är glad över kollegan Nordbergs notering av min bild. Jag har nämligen från början uppfattat EEC/EG-EU som ett tåg. Jag noterade också att hastigheten har stigit dramatiskt, att ju flera stationer tåget passerade österut desto tommare blev stationerna, desto ödsligare blev miljön. I lokomotivet trängs i dag 27 kommissionärer som försöker styra detta tåg på 22 olika språk och det bärande budskapet i mitt meddelande var då att visserligen finns det nödbroms i varje vagn ja, men det var manualen som behövde reformeras;  den manual som man hade på åttiotalet lämpar sig icke för dagens höghastighetståg.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman!

Det har redan sagts det mesta av vad som behöver sägas i denna fråga. Så jag skall fatta mig kort. Jag kommer inte att gå in på teknikaliteter när det gäller fördraget utan framför allt redogöra för mina personliga ståndpunkter och inställning till EU och förutsättningarna för att Ålands lagting ska kunna godkänna Lissabonfördraget.

 

Jag vill börja med att uttrycka mitt stöd för ledamot Gun Carlsons gruppanförande för centerns inställning i denna mycket viktiga fråga. På ett mycket bra sätt satte hon tummen på de ömma punkterna och redovisade vårt partis klara linje: enkelt uttryckt, vi är inte emot EU, men vi anser att överstatligheten har gått för långt, Ålands lagting har tvingats ge ifrån sig för mycket makt och vi fordrar att vårt åländska parlament med egen suverän lagstiftningsbehörighet respekteras! Trots att vi blott är en liten folkspillra i det stora Europa så ska våra folkrättsliga och demokratiska rättigheter vara lika mycket värda som de stora elefanternas! Vår tradition och vår stolthet fordrar att vi tas på allvar både i Helsingfors och i Bryssel! Eftersom vi i första hand måste lösa våra problem tillsammans med Finlands regering och riksdag så vill jag upprepa ledamot Carlsons slutord: Det behövs ett acceptabelt Helsingforsavtal innan vi kan acceptera Lissabonfördraget!

 

Herr talman!

Som folkvald har jag skyldighet att deklarera min personliga ståndpunkt i denna viktiga fråga. Jag hör till dem som anser att fördelarna med ett enat Europa är mycket stora. Tack vare EU kan vi behålla freden och utveckla ett konkurrenskraftigt Europa, som behövs som motpol till andra ekonomiska stormakter och regioner i världen. Friheten och rörligheten för människor och kapital över gränserna samt möjligheterna att kraftfullt bekämpa brottslighet och göra gemensamma krafttag för att minska människohandel och miljöförstöring är några andra ytterst viktiga argument för ett enat Europa. Också för vårt näringsliv är ett öppet Europa med en gemensam valuta en stor tillgång. Tack var Ålandsprotokollet har vi trots medlemskapet kunnat behålla våra viktigaste verktyg för att bevara Ålands unika kultur och vårt svenska språk, samt vi har ett skatteundantag som möjliggör taxfree-försäljning mellan Åland och övriga EU. Förvisso ställer detta undantag också till med besvärligheter för många åländska företag. Där måste vi göra allt för att minimera olägenheterna!

 

Det finns andra nackdelar som vi måste undanröja för att få en acceptans för unionen. Och vi är inte beredda att gå med på ytterligare försvagningar av våra möjligheter att bestämma i eget hus – i varje fall inte utan att vi får rättvis kompensation. Överstatligheten och begränsningarna för regioner och självstyrda områden som Åland att själva bestämma om sina inre angelägenheter måste vridas tillbaka till en acceptabel nivå. Demokratin fordrar att vi ska kunna fatta våra egna beslut på områden som vi själva behärskar mycket bättre än unionens organ som i många fall inte känner till våra villkor och livsbetingelser på Ålandsöarna. Jag behöver inte räkna upp alla negativa exempel: vårfågeljakten, drivgarnsfiskeförbudet, snusfrågan är några exempel.

 

Herr talman!

Vi har en bra debatt igen här i lagtinget. Det känns som enigheten fortfarande är stor när det gäller att värna Ålands integritet och internationellt erkända status. När vi lämnade in riksdagsmotionen med Ålands lagtings positioner i inflytandefrågorna var enigheten total – 30 lagtingsledamöter tecknade under detta unika dokument. Hittills har inflytandefrågorna inte fått den behandling som de fordrar och förtjänar. Men vad jag har kunnat utläsa av debatten nu så finns förutsättningarna fortfarande för att vi ska kunna behålla vår enighet och kämpa vidare tillsammans. För det är bara genom enighet på hemmaplan som vi har möjligheter att uppnå våra mål. Splittring gör oss chanslösa – det finns det många historiska bevis för.

 

Herr talman!

Lissabonfördraget är kanske sista chansen på lång tid för oss att bli hörda – i riket och i Europa. Den chansen måste vi ta vara på. Och bästa lagtingsledamöter, våra positioner är rättmätiga och definitivt inget hot vare sig mot Helsingfors eller mot Bryssel. Det behövs ingen juridisk spetskunskap för att inse att Ålands krav är grundade i lag och politiskt korrekta i en demokrati!

 

Till slut, herr talman, vill jag föra fram tre vädjanden:

För det första till mina kollegor här i lagtinget och i landskapsregeringen – Stå på er, stå fast vid våra positioner, förhandlingen är inte över förrän den är över! Behåll den viktiga mentala inställning – vi kan, vi vill och vi ska lyckas!

För det andra till Finlands regering och riksdag – Ta oss på allvar, mycket står denna gång på spel, både för Åland och för Finland. Jag utgår ifrån att ni är så kloka att vi kan nå ett för båda parter acceptabelt förhandlingsresultat!

För det tredje till EU – Tänk på att överstatligheten har gått för långt, vi vill ha ett enat och starkt Europa, men inte till priset av förlorad regional identitet och integritet! Det är inte bara vi ålänningar som tycker så – vi har många med oss i hela Europa. Enda möjligheten för att EU på lång sikt ska lyckas med sina höga ideal och målsättningar är att pendeln måste fås att slå tillbaka. Se till att detta sker!

 

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

I den här debatten har det varit några turer om krav och prioriteringar och om kraven är kategoriska eller inte och det har efterlysts enighet. Jag tycker för min del att det uttryck som ltl Torbjörn Eliasson hade när det gällde förhandlingarna och där han faktiskt citerade centerns gruppordförande Gun Carlson om ett acceptabelt förhandlingsresultat är den mentala bild som också jag och jag tror liberalerna har; vi måste hitta en slutbedömning när avtalet kommer och till den delen är det tydligen en glädjande stor enighet bland regeringspartierna åtminstone. Det är faktiskt någonting att notera och i övrigt kan man väl spekulera vad som har sagts om det kategoriska imperativet och kravet.

 

Ltl Torbjörn Eliasson, replik:

Herr talman!

Vi  har våra positioner och det gäller att vi förhandlar med hela vår förmåga. Jag hoppas och jag tror att det finns sådan klokskap på andra sidan förhandlingsbordet att vi når ett för båda parter acceptabelt resultat. Så måste man säga när man inte vet vad resultatet kommer att bli, men det är det papper, som ltl Gun Carlson kallade för Helsingforsavtalet, som kommer att avgöra hur Ålands lagting ställer sig till Lissabonfördraget. Ja eller nej kan vi inte svara förrän vi har det papperet i hand. Jag hoppas att det papperet skall vara så utformat att vi kan säga ja eftersom jag tror på Europa.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Egentligen begär jag replik bara för att säga att jag är helt enig om det sista. Det vi har som uppgift här i lagtinget är att skapa underlag för bedömningen ja eller nej inklusive det acceptabla, får man hoppas, förhandlingsresultatet. Jag tror att efter det här kan nog arbetet gå vidare på en mycket seriös bog.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat. 

 

Ltl Anders Eriksson:

Herr talman!

Det har varit tre exemplariskt kortfattade anföranden efter varandra; jag skall försöka kvala in inom den tidsgränsen också. Dagens EU-debatt började, får jag väl lova att säga, med ett mediokert anförande av vår EU-minister där han ställde frågan: Vad  händer om lagtinget säger nej? Tyvärr fick vi inte något svar på den frågan och det är det som lagtinget skulle vilja ha från regeringsbänken. Nu kan vi utläsa från meddelandet att vi kommer åtminstone att få en beskrivning av tänkbara scenarier till hösten. Det tycker jag är bra. Jag vill påminna om att det är två år sedan som vi från Ålands Framtids sida lämnade in en motion om att man skulle utreda konsekvenserna av vad det skulle innebär om man sade nej till det konstitutionella fördraget. Då kan man kanske säga att det  konstitutionella fördraget var en sak och Lissabonfördraget någonting annat. Men om man tittar på innehållet i de båda dokumenten så är de sist och slutligen ganska lika, bl.a. utrikesministern, som det blev mycket hallå om i det konstitutionella fördraget, så rollen finns kvar, men det heter ”hög representant” i stället för utrikesminister. Det är ett exempel på hur man jobbar inom EU; blir det motstånd på ett visst håll så går det berömda tåget vidare men man sätter andra namn på stationerna!

 

Frågan om vad som händer om lagtinget säger nej måste lagtinget veta innan vi tar ställning till Lissabonfördraget. Vi har fått ett löfte om att vi skall ha svar på de frågorna till hösten, och det är bra. Jag konstaterade att vi är relativt eniga, som flera talare har sagt, lagtinget är relativt enigt, vår talman har gjort väldigt goda insatser både i Bryssel, där jag själv var närvarande samt i Helsingfors, men där jag själv inte hade möjlighet att vara med. Också riksdagsledamoten hade ett väldigt bra anförande, klart och tydligt, i den finska riksdagen. Däremot vet vi inte riktigt var landskapsregeringen står. Jag vill säga till regeringsbänken att jag har full förståelse för att man inte kan gå ut och berätta öppet om alla detaljer när man befinner sig i ett förhandlingsläge, men lite mera än vad vi vet i dag vore lagtinget förtjänt av att få veta.

 

Vad gäller de fyra punkterna som alla har radat upp vill jag också säga att det är viktigt att vi har inflytandefrågorna på plats innan lagtinget säger ja. Det är också någonting som vi antagligen får invänta till hösten. Mot den bakgrunden tycker jag att det är lite märkligt att man går in för bordläggning till den 26 maj, men det har lagtinget redan tagit beslut så det är inte så mycket att säga om det. Jag tror dock inte att vi vet så mycket mera den 26 maj men vi får ju hoppas. Det som bekymrar mig är att enligt lagtingsordningen kan detta ärende bordläggas två gånger, annars får man ta till extraordinära åtgärder via stora utskottet om lagtinget behöver mera tid, och det är jag rädd för att lagtinget kan behöva.

 

Lagtinget har, som jag ser det, jobbat ganska bra med EU-frågorna, man har diskuterat mycket ledamöter emellan, vi har varit på utbildningar, vi har varit på resor. Jag har många, många gånger sagt att uppfattningen i Helsingfors är att Åland  krånglar lite, klagar, ropar, men sedan efter ett tag kommer de tultandes, och så har det alltid varit, det är en allmän uppfattning. När det gäller anslutningsavtalet, när det gäller Amsterdamfördraget, när det gäller Nicefördraget, så i samtliga dessa dokument har lagtinget sagt att man omfattar dem, under förutsättning att vi erhåller vår Europaparlamentsplats, alltså under förutsättning. Det blir nästan direkt löjligt att man sätter upp ett sådant villkor; när man inte uppnår det är det ingen som låtsas om någonting och saker och ting går vidare.

 

Ltl Gun Carlson uppfattade jag att sade ganska långt samma sak i fredags. Jag konstaterade att det är skillnad på vem som säger vad, men det säger jag inte av någon sorts avundsjuka, trots att vi har sagt samma sak i två års tid, utan det är naturligt när en företrädare för ett större parti och till på köpet ett regeringsparti säger samma sak, att det uppmärksammas mera än vad det gör i andra sammanhang. Jag sällar mig också till dem som tycker att det var ett rakryggat uttalande från centerns sida. Om vi från åländsk sida är raka och tydliga i vårt förhållningssätt mot riksmyndigheterna innebär det inte, som man ofta kommer dragandes med från visst håll, att vi skapar konfrontation utan vi står för våra åsikter, riksmyndigheterna står förhoppningsvis för sina åsikter.

 

Trots att jag inte brukar vara en långsint person så svider ändå den u-sväng centern tog för fyra år när det gäller bötesbeloppen, men jag lovar att om man den här gången står pall hela vägen skall jag glömma det!

 

En sista fråga som jag vill ta upp gäller frågan om folkomröstning. Den har lite varit upp till debatt ibland. Man säger att folk inte förstår den typen av frågor som Lissabonfördraget, man kan inte ha en folkomröstning om de här frågorna. Jag tycker att det är fel; jag tror nog att Ålands befolkning förstår nog, man har en god förmåga att skilja på vad som är rätt eller fel. Jag undrar om det kan vara så att rädslan för folkomröstning ligger i att man är rädd för att folket skall komma till fel uppfattning, sett ur politikernas synvinkel, men, som en viss potentat brukar säga, att folket har alltid rätt! Det tycker jag också att man borde ta fasta på när det gäller frågan om folkomröstning. Jag tycker att det skulle vara en intressant sak, trots att jag är medveten om att vi definitivt befinner oss i elfte timmen när det gäller en folkomröstning om Lissabonfördraget, men det vore en intressant sak som skulle göra att partierna måste på ett klart och tydligt sätt förklara för Ålands befolkning varför man har tagit ställning till Lissabonfördraget på det ena eller det andra sättet. I grund och botten är jag alltså positiv till tankarna på en folkomröstning, men till det får vi antagligen återkomma.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Folkomröstning är naturligtvis en fråga som man skall tänka på och överväga. Nu är det så att vi har i allmänhet så att vi avgör via val; när det gäller EU-anslutningen 1994 var det ett undantag och då gav folket sitt ja till att vi överförde behörighet till EU och då kanske det inte var så helt klart vare sig för lagtinget eller andra hur omfattande det faktiskt var. Det fick vi papper på i Amsterdamfördraget där beslutsprocessen klarnade. Det här bör man kanske debattera, men jag tror att problemet i det här fallet är att Lissabonfördraget som sådant inte är dramatiskt, det innehåller faktiskt också förbättringar när det gäller proportionalitets- och subsidiaritetsprincipen. Problemet är att det kopplas ihop med utanförskap och självständighet och då är det kanske mera en valfråga nästa val. TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

Min kollega Harry Jansson brukar säga att kom inte dragande med självständighetsspöket! Men det är mycket möjligt att den typen av kopplingar kan göras. Det intressanta är, ltl Olof Erland, att det var en folkomröstning, precis som sades, inför EU-medlemskapet, vi hade två: den finska som vi deltog och också en skild åländsk, men många visste nog inte riktigt vad det handlade om och framför allt var det helt omöjligt att veta vad konsekvenserna skulle bli. Mot den bakgrunden vore det intressant att ha en folkomröstning om EU-medlemskapet i sig igen. Men jag tror att det är upp till de politiska partierna att på ett pedagogiskt sätt förklara att det här är skillnaden mellan Lissabonfördragets omfattande eller icke-omfattande, det är det som man skulle rösta om i det här skedet.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!  Om självständighet är ett spöke för en del så är det ett ideal för andra, så det är en del som skulle komma in i det här. Jag tror att lagtinget har en viktig uppgift här. Det är lagtinget nu som har ärendet i sin hand och då måste man reda ut alternativen ja och nej som ett beslutsunderlag. Lagtinget skall ta ställning och under den processen kanske det dyker upp en idé om hur en proposition skulle utformas, men jag tror att det är svårt på det sättet att det här handlar inte om ja eller nej till Lissabonfördraget enbart utan det handlar också om ja eller nej till EU som helhet och står man utanför EU så ser jag det som så att självstyrelsen blir svår att hantera och självständighet måste då åtminstone för ltl Anders Eriksson var ett alternativ.

 

Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman!

När det gäller det sistnämnda är det självklart att det är ett alternativ, det torde väl inte ha förbigått någon och jag är helt övertygad om och det noterar jag att flera börjar bli fast man kanske inte säger det så öppet och ärligt som vi gör: alltså skall Åland få en fungerande EU-relation måste vi ha en självständig plattform att agera från. Jag noterade att lantrådet själv många gånger i debatten har sagt att EU kommunicerar med medlemsstaterna, det är ett av de bekymmer som Åland har, det har jag noterat att har sagts. Att man sedan kanske inte riktigt vill löpa linan fullt ut, det får man väl lova att vänta på ytterligare en tid. När det gäller folkomröstningen är det en viss process, det krävs en skild lagstiftning som godkänner hur folkomröstningen skall gå till, så vill vi ha en folkomröstning om Lissabonfördraget är det faktiskt väldigt hög tid att man börjar diskutera det, och jag tycker att det vore intressant.

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Folke Sjölund:

Herr talman!

Jag skall inte gå in på substansen i Lissabonfördraget eftersom det faktiskt inte är så hemskt mycket att säga om det sist och slutligen utan det är mera den politiska dimensionen. Jag vill direkt säga att åtminstone jag och liberalerna stöder landskapsregeringens ansträngningar att sköta förhandlingarna om de fyra frågorna som är framme när det gäller ökat inflytande för Åland. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi ger landskapsregeringen arbetsro att faktiskt sköta förhandlingarna på bästa möjliga sätt.

 

Det är alltså ingen lösning att här stå och lufta ett missnöje osv. och kanske komma med oeftergivliga krav osv. för att säga ja till Lissabonfördraget. Det förbättrar inte förutsättningarna för landskapsregeringens förhandlingar. Men då kommer man till frågan att är det enbart landskapsregeringen som har en roll i processen? Jag tycker att också lagtinget har en roll, en extern roll, via de politiska partierna. Där kan man bidra genom att själva utnyttja sina kanaler till framför allt riksdagen för där finns ett uppenbart behov av information om vad Ålands självstyrelse är. Vi har en ny riksdag som har suttit ett år och det är väldigt många av framför allt de nya riksdagsmännen som inte känner till den åländska självstyrelsen och vilken ställning den har i Finlands politiska liv och i Finlands konstitution. Här behövs alltså en upplysning och en argumentation från åländsk sida för att få förståelse för frågorna. Det är alltså självstyrelsens status och funktioner och att självstyrelsen är något unikt och inte kan jämföras med några andra inomstatliga organisationer som kommuner, landskapsförbund osv., utan självstyrelsen är en konstitution för Åland, som i sig innehåller ett parallellparlament. Argument som man har hört från rikssidan som baserar sig på befolkningsnumerär leder helt fel, det handlar inte alls om det, utan om att den här lilla befolkningen innehar en självstyrelse som rikssidan självklart måste beakta fullt ut, det har man tagit på sig.

 

Det har konstaterats bl.a. från landskapsregeringens sida att självstyrelsen har en problematisk tillvaro i relation till EU. Det är klart att därför är det faktiskt riket Finlands skyldighet att se till att självstyrelsen kan fungera såsom avsett och så bra som möjligt även i relation till EU. Därför är det också nödvändigt att komma vidare i inflytandefrågorna. Förhandlingarna mellan landskapsregeringen och riket bör alltså leda till ett paket eller Helsingforsavtal, vad man nu vill kalla det, i inflytandefrågorna. Det här paketets innehåll kommer självklart att ha betydelse när huvudfrågan om bifall till presidentframställningen så småningom behandlas.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Jag har nog inte uppfattat den här diskussionen i lagtinget som kritik mot landskapsregeringen, snarare det att vi försöker stärka landskapsregeringens arbete härifrån salen genom att vi är eniga här, och det måste kännas som en styrka för landskapsregeringen när man far till Finland och förhandlar. Vi som var med på besök till riksdagen var alla väldigt tydliga med det som vi har uppfattat från ett enigt lagting att vi har ställt som krav till finska regeringen och riksdagen. Vi kan konstatera att de herrar som här i salen i dag har uttalat sig, Gunnar Jansson, Olof Erland och Folke Sjölund, de var tyvärr inte med lagtinget till Helsingfors och förde fram sina åsikter! TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!  Det var precis just det jag sade, att vi stöder landskapsregeringens förhandlingsansträngningar. Det är jättebra om vi alla är eniga om att göra detta. Ett besök i riksdagen räcker inte alls till utan man behöver naturligtvis ha någon typ av strategi för det hela, dvs. det handlar om en process. Inte lär man hela riksdagen  - knappast aldrig – med ett enda besök där man träffar några utvalda personer i riksdagen. Det här handlar just om den politiska påverkan.

 

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Talman!

Från lagtingets sida har vi haft en strategi som talmannen på ett mycket föredömligt sätt har stakat ut för hela lagtinget och där han själv också har gjort en bra insats. Vi har alla som har deltagit i besöken dragit vårt strå till stacken. Det skulle vara väldigt bra om ltl Folke Sjölund kunde förtydliga för oss här i salen vad han specifikt har gjort för att föra fram de här sakerna i Finland och eventuellt när han har bokat in en resa, eftersom han inte kom med när lagtinget unisont for för att göra påtryckningar i de här frågorna i Helsingfors.

 

Ltl Folke Sjölund, replik:

Herr talman!

Jag hade dessvärre inte möjlighet att komma med på den här resan, men inte har jag någonting emot att via mina kontakter påverka. Jag tror att jag hör till dem i den här salen som har rätt breda kontakter till det politiska livet på rikssidan. Där ligger inte problemet. Men jag menar att det handlar om att naturligtvis se till att man bearbetar de inflytelserika: gruppledare och den typen av inflytelserika personer så att de vet vad det handlar om. Det är nämligen inte säkert att alla gör det.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman!

Eftersom ärendet är bordlagt skall jag inte bli så långrandig den här gången. Jag tänker begära ordet nästa gång tillfället ges igen den 26 maj, men det finns några punkter som jag ber att ni funderar lite på över uppehållet som så småningom kommer att inträffa. Jag känner att det är nu eller aldrig som vi kan tillrättalägga det demokratiska missförhållande som jag anser att vi lever i. Vi har unisont allihopa sagt att vi kräver fyra saker, vi kräver inflytande i ministerrådet, Europaparlamentsplatsen, talerätten och subsidiaritetskontrollen. För mig är det egentligen inte någon sorts förhandlingsutgång utan jag tycker att det är ett krav som vi har och som är rättmätigt för det åländska lagtinget. Skall vi fortsätta att vara med i det europeiska samarbetet så måste vi ges samma möjligheter som alla andra att vara med och påverka innehållet.

 

Jag tycker att det har varit en intressant diskussion angående tåg och buss. Vtm Gunnar Jansson tog upp den metaforen och bl.a. i ett replikskifte nyss nämnde han ordet nödbroms. Det har funnits möjligheter hittills för de länder som har varit med i EU att dra i den nödbromsen, även om man kanske inte har haft möjlighet att vara med och styra längst fram i alla frågor, så har man kunnat dra i en nödbroms i vissa frågor som man tycker att det här är helt åt skogen. Exempelvis fanns möjligheten i drivgarnsförbudet för Finland om man hade velat dra i nödbromsen och säga nej, stopp, det här är horribelt, det här är utom all vetenskaplig rätt att vi förbjuder fiske med drivgarn i Östersjön på grund av tumlare. Man kunde ha sagt nej, men det blev en förhandlingsposition, en förhandlingssits nere i Bryssel, som gjorde att den finska EU-ministern sade ja, vilket vi får accepetera bara, att så gick det till. Men det fanns möjlighet för den finska ministern att dra i nödbromsen och säga nej och så skulle drivgarnsförbudet inte ha blivit en realitet här uppe.

 

Ett av de grundläggande fundamenten som ändras med Lissabonfördraget är att möjligheten att dra i nödbromsen för Finland inte finns längre utan i de stora frågorna skall det vara majoritetsbeslut. Det förvånar mig att vi inte har diskuterat mera här i salen vad själva avtalet betyder. Vi pratar vitt och brett om att vi förhandlar på olika sätt och vi skall ge mandat och vi skall tro på att förhandlingen skall leda någon vart. Jag tycker det är väldigt klart. Den lagstiftande församlingen på Åland har fått den makten tack vare våra förfäders kämpaglöd när självstyrelsen började. De ansåg att vi är bäst på Åland att ta hand om det som är bra för Åland och vi vet bäst hur saker och ting skall skötas och vi är annorlunda än många andra länder, Finland, Sverige osv., vi har vårt eget sätt att styra och ställa, vilket jag har tyckt att har varit bra. Efter EU-inträdet har vi givit bort väldigt mycket av den makten och jag undrar hur de gamla damerna och herrarna skulle se på det nuvarande lagtinget om de skulle titta på oss där ovanifrån och undra sköter vi verkligen den åländska självstyrelsen som de hade tänkt sig när den startades!

 

Det finns en väldigt viktig princip som jag har lärt mig under mina år i lagtinget. År 1999 kom jag med första gången som ersättare för Olof Salmén och det första ärendet som jag var med att ta beslut om var ett ärende som jag ångrar djupt att jag gick med på. Nuvarande talman som då var lantråd hade efter goda förhandlingar och stora lovord pratat i enskilt rum med mig och sade, att, Fredrik, om vi går med på den här ändringen nu, så har jag så stora och fina löften från Helsingfors att vi kommer att kunna ändra på så mycket och vi kommer att ta stå stora steg framåt i självstyrelsen att vi måste gå med på den här ändringen. Det handlade om ordet ”förklaring” i självstyrelselagen. De andra i mitt parti röstade emot den ändringen. Jag, som ny, som påverkbar när lantrådet begärde att få tala med mig i enrum och som förklarade hur viktigt det här var för att Åland verkligen skulle kunna ta stora steg framåt, att man är lovad så mycket, det fanns ingenting till pappers, men ord betyder så mycket och har man skakat hand på någonting i Helsingfors så gäller det, du skall verkligen få se stora förändringar! Ja, efter åtta-nio år har det inte hänt så mycket! Vi gav bort ordet ”förklaring” ur självstyrelselagen som egentligen gör att grundlagsutskottet mer eller mindre har rätt att tolka vår grundlag, vilket utskottet inte hade tidigare, ett katastrofalt beslut som, återigen, man var överens om, man hade förhandlat fram någonting och man hade skakat hand på det i Helsingfors, men när det sedan kommer till kritan när det gäller Åland så är Åland bara en liten region för Finland som egentligen mest ställer till besvär och gör det lite jobbigt.

 

För mig är det väldigt tydligt att de fyra kraven är krav som vi har och de skall in i självstyrelselagen, punkt slut! Det skall inte vara någon papperslapp på något intentionsavtal eller någon handskakning om att vi eventuellt skall få större självstyrelsefrågor att ta hand framöver, för det kommer inte att betyda någonting. Det har vi facit på med ordet förklaring som vi tog bort, som vi inte ville ta bort i det åländska lagtinget, men på grund av att vi skulle få så otroligt mycket mera om vi gick med på det kravet som var från Finland. Det var Finland som ville att vi skulle ta bort det ordet för att jämställa lagarna med varandra, utseendemässigt, som man sade, det var en kosmetisk förändring. Det var dock ingen kosmetisk förändring. Vi gav bort någonting som våra förfäder hade kämpat sig till. Farfarsfar Teodor Karlström var med i första lagtinget och såg till att det ordet kom dit. Jag tog bort det!  Och vad fick vi för det? Ingenting! Det var katastrofalt.

 

Det är nu eller aldrig då vi kan tillrättalägga det demokratiska förhållande vi är i. Vi gick med i EU; även om jag röstade nej för Ålands del och ja för Finlands del när jag hade möjligheten att göra det, så har jag fått finna mig i att majoriteten har valt in Åland i EU. Men det betyder inte att vi skall sitta längst bak i vagnen och bara följa med, vi måste ha möjlighet att påverka, det finns ett talesätt som jag tycker är bra och som passar in här: bara döda fiskar följer strömmen. Så är det! Andra fiskar försöker kämpa emot och hitta egna vägnar och skapa sig en egen framtid och få sin egen framtid att växa och de följer inte strömmen, det är bara döda fiskar som gör det.  Jag anser inte att Åland och Ålands självstyrelse skall vara en död fisk som skall följa strömmen. Vi skall vara annorlunda, vi är annorlunda, vi är 27.000 människor; befolkningsmässigt är det ingenting jämfört med EU. Men vi har en självstyrelse som grundar sig långt före EU:s uppkomst, det är sanktionerat upp i högsta organ, det är inget regionalt parlament som uppkommit efter EU:s införande. Vi har det starkt förankrat i själen och i folkrätten och vi bör stå på oss, vi skall inte förhandla bort någonting. Vi skall kräva vår rätt. Om vi skall vara med skall vi ha möjlighet att påverka, annars måste vi också börja se på alternativen. Det är bra att man tar det initiativet att man vill utreda vad ett nej betyder. Vi har de facto gått med i ett avtal och grunderna för avtalet – jag låter som vtm Gunnar Jansson nu – är att de gäller och en part kan inte ensidigt säga upp det avtalet. Sålunda har vi ett avtal i dag med Finland, med EU och är det så att vi säger nej till det nya avtalet betyder inte det automatiskt att det gamla inte gäller längre utan då måste man upp till en förhandling igen. Om det sedan blir på något konstigt sätt som EU inte känner till att man måste förhandla med ett självstyrt område, så kanske det är dags att göra det då. Vi kan inte säga ja bara för att det passar in i mallen, bara för att tåget går och vi sitter i sista vagnen och alternativet blir att vi är på perrongen. Vi kan säga nej och så skall vi anse att vi skall ha en förhandling direkt med EU, kanske direkt via Helsingfors till EU, men vi kan säga nej och det betyder inte att vi står utanför. Jag har lärt mig att vi inte kan lita på vad Finland säger i ord utan det måste in i text och den texten skall in i självstyrelselagen och det är först då som det gäller. Personliga relationer ministrar emellan kan vara jättebra, men en minister, har vi sett, kan försvinna på en dag eller två i Finland, det är inget ovanligt och det kan hända igen. Vi kan inte bygga upp Ålands framtid och den åländska självstyrelsen på personliga relationer utan det skall in med text, det skall in i självstyrelselagen, punkt slut!

 

Herr talman! Ordet förklaring är ett stort sår i min själ ännu.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Talman!

Det passar bra med metaforen om döda fiskar eftersom det är Valborg och sill är en död fisk - frågan är om de skall fraktas med tåg eller buss! Jag tycker igen att jag måste notera, eftersom jag blev pressad på enhälligheten, att enhälligheten är klart en tvåhällighet när Obunden Samling återigen säger att det är ett absolut krav med de fyra punkterna. Till den delen är det enigt här i lagtinget att de här fyra punkterna är de krav som man bör förhandla om. Det har nämnts här att ett acceptabelt resultat är bra. Men när man ställer dessa ultimata krav tycker jag att det är väldigt bra att man går tillbaka i historien som ltl Fredrik Karlström gjorde till farfarsfar, och min farfars bror var i samma parlament. Självstyrelsen tillkom som en förlorad kamp. I lantrådets första berättelse 1922 stod det i första raden: ”Kampen är genomkämpad och förlorad. Vi ville höra till Sverige, det blev självstyrelse och vi har gjort det bästa möjliga.” TALMANNEN: Tiden är ute!

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

”Acceptabelt resultat är bra”. Vilket resultat är det och för vem är det acceptabla resultatet bra? Är det för majoriteten í regeringen, som anser att man har förhandlat fram någonting bra? Vi har klara och tydliga i lagtinget att vi skall kräva vår rätt och rätten är att vi skall kunna vara med och delta på samma sätt som andra parlament. Då är det fyra uppräknade alternativen som för mig är ett krav och, som jag uppfattar det, också ett krav från lagtingets sida. Efter att debatten har rullat på här under ett antal timmar så har det kravet blivit accepterat resultat som är bra, och det är en sak för ltl Olof Erland, men det kanske är en helt annan sak för ltl Fredrik Karlström. Från det åländska lagtinget har vi varit tydliga och vi har varit eniga och vi har sagt att vi kräver de  här fyra sakerna.

 

Ltl Olof Erland, replik:

Herr talman!

Det är absolut inga problem för mig att förstå. En parlamentsplats får man eller så får man den inte. Det är ett krav! Det är också förståeligt för mig att får man acceptabla lösningar på inflytandefrågorna så är det lagtinget som bedömer det i slutändan, så det finns ett ultimat alternativ, det förstår jag mycket väl, det andra måste vara en bedömning som övriga i lagtinget gör: kan man säga ja, skall man säga nej och det är beroende på utskottsarbete, nämndarbete, men obundna har sin position och den skall respekteras, precis som självstyrelsen och demokratin skall respekteras. Ett ultimat krav är tydligt, det är förståeligt, det är enkelt, men om det är bra, det är en annan sak.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Ett acceptabel resultat som är bra, EU-parlamentsplats ja eller nej. Det finns väl ingen tolkningsfråga på det. Jag har sett de här fyra punkterna som ett paket, varav EU-parlamentsplatsen är den första och viktigaste. Den går inte ens att tolka på något annat sätt än ja eller nej. För mig och för Obunden Samling är det ett absolut krav och det skall vara ja. Något annat acceptabelt resultat som är bra accepterar vi inte. Vi accepterar ingen annan kompromiss där vi eventuellt varannan vecka får vara delaktiga på vart tredje möte. Det är inte bra. Jag tror att det gäller att vara tydlig, det gäller att kräva sin demokratiska rätt, som jag anser att vi har och den skall vi inte vika från.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ltl Roger Jansson, replik:

Herr talman!

Tack ltl Fredrik Karlström för mycket klarsynta analyser och ytterst tydliga självstyrelsepolitiska linjedragningar. Jag har för min del genom åren och efter att ha hört och deltagit i den här debatten kommit fram till att om vi skall lyckas i våra målsättningar nu måste självstyrelsens ställning i Finland lyftas upp på internationell nivå, på EU:s bord i första vagnen i loket. Bara genom att vi gör på det sättet, om regeringen Eriksson gör på det sättet, så kommer vi i Helsingfors att få förståelse för de fyra grundläggande krav vi nu har.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag tyckte talesättet ”Bara döda fiskar följer strömmen” var intressant. Jag tror att ingen, vare sig vi ålänningar eller någon annan medlem i EU skulle kunna acceptera sig själv som en död fisk i en union. Det är väldigt viktigt att vi ser till att vi har ett inflytande i ett medlemskap. Är man medlem måste man också ha en möjlighet att påverka. Det är också viktigt att vi inte skall skämmas eller att vi på något sätt skall tycka att inte kan vi komma med krav på att vårt parlament skall behandlas lika som de nationella parlamenten eftersom vi har delad behörighet. Här tycker jag att det är viktigt att vi vågar vara ålänningar. Jag är helt säker på att ingen annan i EU skulle acceptera att vara med utan inflytande eller vara en död fisk.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Jag håller fullständigt med. Det exempel jag vill ta upp är regionkommittén. Man ges någonting som ett substitut till den riktiga möjligheten att vara med och påverka. Åland fick en plats i regionkommittén och den skall vi vara jättetacksamma för kan man tycka, men i själva verket är det ingenting, det är en församling parlamentariker som träffas från hela Europa och har säkert jättetrevligt osv., men det är inget beslutande organ. Jag vill bara säga, att det får inte bli en kompromiss av landskapsregeringen och majoriteten nu som är ett ”acceptabelt resultat som är bra”. Det fyller inte de grundläggande principerna som jag ser det.

 

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman!

Jag är helt enig på den punkten; att vi har en plats i regionkommittén är skäligt eftersom Finland har ett antal platser i regionkommittén och vi bör vara representerade där också, men det är inget substitut för någonting annat. Det är en plats vi har och en form av inflytande som sedan blir det man gör det till, men formellt är det ett rådgivande organ, precis som ltl Fredrik Karlström säger. Detta i sin tur leder inte till att man skall slå sig till ro och tycka att man skall vara nöjd. Men vi skall självklart vara representerade där också eftersom det är ett av de organ som finns.

 

Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman!

Det håller jag fullständigt med om och det är väldigt bra att vi har den platsen, men jag ville komma till att förhandlingen som pågår mellan regeringen Eriksson och regeringen Vanhanen inte får resultera i att det blir ett kosmetiskt nyuppfunnet sätt att påverka innehållet i EU. Vi har de grundläggande kraven och jag tycker att det är inte att kräva för mycket, i ett demokratiskt samhälle borde man få försvara sig själv om man är åtalad, man borde ha rätt att vara med och påverka de högsta besluten om man har givit ifrån sig makt som man annars hade möjlighet att besluta om. Kontentan är bara att man inte godkänner ett ”acceptabelt resultat som är bra” som enbart är kosmetika.

 

TALMANNEN: Replikskiftet är avslutat.

 

Ärendena nr 2 och nr 3 bordläggs till plenum den 26 maj.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 4:

 

Lagutskottets betänkande nr 8/2007-2008 om godkännande av vissa avtal om inkomstbeskattning med Isle of Man och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i avtalen som hör till området för lagstiftningen. (RP 5/2007-2008).

 

Först tillåts allmän diskussion och därefter kan lagtinget antingen lämna sitt bifall till det i presidentens framställning ingående lagförslaget eller vägra ge sådant bifall. Diskussion. Ingen diskussion.

 

Lagförslaget föreläggs för lagtingets bifall. Lagtinget har i tredje behandling gett sitt bifall till lagens ikraftträdande i landskapet Åland.

 

Ärendets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandling. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.

 

 

Föredras för tredje behandling ärende nr 5:  

 

Social- och miljöutskottets betänkande nr 5/2007-2008 angående ny blankettlag om barnskydd. (FR nr 11/2007-2008).

 

I tredje behandling har lagtinget att antingen anta lagförslaget sådana de godkänts vid andra behandling eller att förkasta dem. Först tillåts diskussion och därefter föreläggs lag­förslagen var för sig för antagande. Slutligen föreläggs motiveringen för godkännande i enda behandlingen. Diskussion.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om tillämpning i landskapet Åland av barnskyddslagen för antagande i tredje behandling.  Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 2f § landskapslagen om tillämpning i landskapet Åland av riksförfattningar om socialvård för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 10 § landskapslagen om stöd för vård av barn i hemmet för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs förslaget till landskapslag om ändring av 8 § om tillämpning av lagen angående specialomsorg om utvecklingsstörda för antagande i tredje behandling. Begärs ordet? Lag­tinget har i tredje behandling antagit lagförslaget. Lagförslagets tredje behandling är avslutad.

 

Föreläggs betänkandets motivering för enda be­handling. Diskussion. Ingen diskussion. Lagtinget har i enda behandling godkänt motiveringen.

 

Ärendet är slutbehandlat.